Skatteutskottets betänkande nr 19 år 1972 SkU 1972:19

Nr 19

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående avdrag
för ökade levnadskostnader m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1972: 299 av herr Boo m. fl. (c) vari hemställs

att riksdagen anhåller hos Kungl. Maj:t om utredning och förslag till
ändrade bestämmelser beträffande avdrag vid beskattningen för förhöjda
levnadskostnader på annan ort och resekostnader i enlighet med
vad som anförts i motionen;

1972: 408 av herr Björk i Gävle m. fl. (c) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag att kontrolluppgiftsskyldighet
ej skall föreligga för de arbetsgivare som betalar traktamente
med högst de av riksskattenämnden förordade normalbeloppen,
samt

att uppgiftsskyldighet skall föreligga för alla arbetsgivare som betalar
högre belopp än vad som sägs ovan;

1972: 852 av herr Larsson i Umeå m. fl. (fp) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till ändrade regler i fråga
om avdrag vid inkomstbeskattningen för ökade levnadskostnader då
skattskyldig tvingats ta arbete på annan ort än där han är bosatt;

1972: 855 av herr Lindström m. fl. (s) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av aktuella lagbestämmelser
i syfte att medge avdrag för extra omkostnader för studieledare
med dubbeltjänstgöring.

Gällande bestämmelser m. m.

Skattskyldig, som i sin tjänst verkställer resor utom den vanliga verksamhetsorten,
 har rätt till avdrag inte bara för kostnaden för själva resan
utan också för den ökning av levnadskostnaden som han får vidkännas
för att han vistas utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum,
ökad kostnad för föda osv.

1 Riksdagen 1972. 6 sami Nr 19

SkU 1972:19

2

Avdrag för ökade levnadskostnader medges inte enbart på den grund
att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den där han har sin
bostad. Om han bosätter sig annorstädes än där han har tjänst eller anställning
eller tar arbete som skall utföras på annan ort än där han är
bosatt, medges avdrag endast om anställningen avser en kortare tid eller
skall bedrivas på flera olika platser eller det av annan anledning inte kan
ifrågasättas att den skattskyldige skall flytta till arbetsorten.

Genom beslut av 1963 års riksdag (prop. 1963: 120, BeU 43) utvidgades
avdragsmöjligheterna så att avdrag kan medges vid dubbel bosättning
om det med avseende på makes förvärvsverksamhet, svårighet att
anskaffa familjebostad eller annan jämförlig omständighet inte skäligen
kan ifrågasättas att familjen skall flytta till den skattskyldiges bostadsort.

Riksskattenämnden har i anslutning till dessa bestämmelser i meddelande
nr 2/1967 p. 1 uttalat bl. a. att avdrag såsom för tjänsteresa
utom den vanliga verksamhetsorten i regel inte bör medges vid fortlöpande
anställning på en och samma ort under längre tid än två år.

Har statligt traktamente utgått, skall denna ersättning inte tas upp
som inkomst. Avdrag får då inte göras för motsvarande kostnader, även
om dessa överstiger traktamentet. I fråga om enskild tjänst redovisas
emellertid traktamentet i princip som inkomst, och avdrag får göras för
ökade levnadskostnader i samband med resan.

1963 års riksdagsbeslut innebar vissa ändringar också i fråga om
traktamentsbeskattningen. Genom de nya bestämmelserna jämställdes
vissa icke statliga traktamenten med statliga, nämligen traktamente från
kommuner, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser. Även traktamenten
som utbetalas av andra offentliga institutioner än de nu nämnda
kan förklaras jämställda med statliga traktamenten. I övrigt innebär de
nya reglerna bl. a. att skattskyldigs ökade levnadskostnader vid tjänsteresor
utanför den vanliga verksamhetsorten utan närmare utredning
skall anses ha uppgått till belopp motsvarande traktamentet, dock högst
till ett s. k. normalbelopp vilket förutsatts motsvara högsta dygnstraktamente
enligt statens allmänna resereglemente. Normalbeloppet fastställs
av riksskatteverket för varje kalenderår.

Statlig eller kommunal myndighet är inte skyldig att lämna kontrolluppgift
beträffande icke skattepliktig kostnadsersättning. Enskild arbetsgivare
skall däremot i kontrolluppgift ge specificerade upplysningar om
samtliga förrättningar som arbetstagaren haft under året och de traktamentsbelopp
som utgått. Traktamenten som inte överstiger 500 kr. eller
inte avser mer än 24 förrättningsdagar per år får dock redovisas genom
kryssmarkering, och detsamma gäller om dispens medgetts från uppgiftsskyldigheten.
 Om arbetsgivaren inte behöver lämna detaljerade upp -

SkU 1972:19

3

gifter om utgivna traktamenten, är inkomsttagaren befriad från deklarationsplikt.

De återgivna reglerna och vissa detaljer, som här förbigåtts, leder
fortfarande till vissa smärre olikheter vid beskattningen av statliga och
kommunala traktamenten å den ena sidan och enskilda traktamenten
å den andra, särskilt som de traktamenten som utgår givetvis växlar från
fall till fall. Här nedan anges vissa beloppsgränser som gäller för traktamente
enligt allmänna resereglementet och Svenska kommunförbundets
normalresereglemente samt riksskatteverkets normalbelopp för ökade
kostnader vid förrättningar av olika slag (RSV I nr 1/1972 p. 2, jfr nr
9/1970 p. 4). De angivna traktamentsbeloppen är maximibelopp som
kan nedsättas om så är påkallat i särskilda fall.

Korttidsförrättning samt första 15 dygnen
av varje långtidsförrättning

RSV:s normalbelopp
Statligt traktamente
Kommunalt traktamente

Långtidsförrättning fr. o. m. 16:e dygnet
RSV:s normalbelopp
Statligt traktamente; eget hushåll
Statligt traktamente; ej eget hushåll
Kommunalt traktamente

Endagsförrättning, ej mer än 10 tim.

RSV:s normalbelopp (bortovaro 4—10 tim.) 18:—

Statligt traktamente (bortovaro 6—10 ev. 3—8 tim.) 18:—

Kommunalt traktamente (bortovaro
6—10 ev. 3—8 tim.) 23:—

Endagsförrättning med längre bortovaro
RSV:s normalbelopp 36

Statligt traktamente (10—12, ev. 8—12 tim.) 36

(mer än 12 tim.) 46

Kommunalt traktamente 46

Anm. Om hotellrum e. d. inte kan skaffas till belopp, som täcks av traktamentet,
 ersätter staten och kommunerna i allmänhet den verkliga kostnaden
härför.

Natt

Dag

Summa

43

—

46:—-(42+4)

89:—

43

—

46:—

89:—

43

—

46:—

89:—

25

28:—(26+2)

53:—

16

—

26:—

42:—

16

—

17:—

33:—

43

—

46:—

89:—

18:-

18:

23:-

36

36

46

46

I prop. 1963: 120 anförde departementschefen bl. a. att de skäl som
åberopats för skattefrihet för statliga traktamenten torde äga giltighet
även i fråga om kommunala traktamenten och därjämte även i viss utsträckning
beträffande traktamenten, som utbetalas av vissa offentliga
institutioner. Skattefriheten grundades bl. a. på en presumtion dels att
fråga är om verklig tjänstförrättning och att beräkningen av antalet
traktamenten är riktig och dels att traktamentenas belopp åtgått för att
täcka merkostnaderna under förrättningen. De kommunala traktamentena
torde väl ansluta sig till vad som staten i motsvarande fall skulle
utbetala. I fråga om kommunerna förelåg därjämte en offentlig kontroll
av reseräkningar och dylikt, som var jämförbar med motsvarande stat -

SkU 1972:19

4

liga kamerala tillsyn. Även kommunala traktamenten borde därför i beskattningshänseende
behandlas på samma sätt som statliga traktamenten.
Liknande synpunkter anfördes även för kostnadsersättningar från vissa
offentliga institutioner, som tillämpar de statliga traktamentsbestämmelserna
och vilkas räkenskaper granskas av statlig myndighet, bl. a. hushållningssällskapen
och skogsvårdsstyrelserna.

Beträffande den föreslagna utvidgningen av möjligheterna till avdrag
för sådana merkostnader som uppkommer genom dubbel bosättning
eller eljest i samband med flyttning anförde departementschefen bl. a.
att gällande regler medgav avdrag i mycket begränsad omfattning och
att en liberalisering sedan länge framstått som ett angeläget önskemål.

Vid behandlingen av motionsyrkanden som syftade till en utvidgning
av rätten till avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning
anslöt sig skatteutskottet vid 1971 års riksdag (SkU 1971: 26) till den av
bevillningsutskottet tidigare (BeU 1969: 9 och 1970: 19) uttalade uppfattningen
att bestämmelserna om avdrag för ökade levnadskostnader,
rätt tillämpade, tillgodoser de fall då sådant avdrag kan vara berättigat
och att ett bifall till förevarande motionsyrkanden skulle innebära att
det egentliga innehållet i begreppet ökade levnadskostnader vid dubbel
bosättning gick helt förlorat. Skatteutskottet avstyrkte därför bifall till
motionerna. Utskottets betänkande godkändes av riksdagen.

Beträffande traktamentsbeskattningen har bevillningsutskottet haft
att ta ställning till motionsyrkanden avseende vissa lättnader i beskattningen,
 senast vid 1968 års riksdag (BeU 1968: 50). Utskottet har avstyrkt
motionerna med hänvisning till traktamentsbeskattningsutredningens
(Fi 1969: 63) pågående utredningsarbete.

I direktiven för traktamentsbeskattningsutredningen (Fi 1969:50)
framhålls bl. a. att kritiken mot bestämmelserna har tagit sig delvis
motsägande uttryck. Å ena sidan har gjorts gällande att bestämmelserna
inte är tillräckligt långtgående vad avser förenkling och likställdhet med
statliga traktamenten. Å andra sidan framhålls att bestämmelserna är
alltför liberala med hänsyn till de grunder som eljest gäller för avdragsrätt
vid beskattningen. Utredningen bör beakta de vunna erfarenheterna
och de från olika håll framförda synpunkterna på hur bestämmelserna
verkat i praktiken. Den bör utreda om ytterligare möjlighet föreligger
att förenkla bestämmelserna och bringa dem närmare i överensstämmelse
med vad som gäller om statliga traktamenten. Utredningen bör
om möjligt också söka förenkla den uppgiftsskyldighet som sammanhänger
med traktamentsbeskattningen.

Utredningen väntas avsluta sitt arbete under år 1972.

Utskottet

Har skyttskyldig tagit anställning på annan ort än där han är bosatt

SkU 1972:19

5

får avdrag för ökade levnadskostnader i regel medges endast om anställningen
avser en kortare tid eller arbetet skall bedrivas på flera olika
platser eller om det av annan anledning inte skäligen kan ifrågasättas
att den skattskyldige skall flytta till arbetsorten. Vid dubbel bosättning
kan avdrag medges endast om det på grund av andre makens förvärvsverksamhet,
 svårighet att anskaffa familjebostad eller annan därmed
jämförlig anledning inte skäligen kan ifrågasättas att också den skattskyldiges
familj skall flytta till arbetsorten.

Motionerna 1972: 299 och 1972: 852 syftar till att utvidga rätten till
avdrag för ökade levnadskostnader vid arbete utom hemorten. Motionärerna
anför bl. a. att den till följd av strukturrationalisering, arbetsbrist
och andra skäl alltmer intensiva omflyttningen av arbetskraft
medför avsevärda problem för såväl den enskilde som för utflyttningsoch
inflyttningskommunerna. De anser att det, inte minst av samhällsekonomiska
skäl, är angeläget att beskattningsreglerna utformas så att
den som byter anställning har möjlighet att ha sin familjebostad kvar
i sin tidigare hemort och få avdrag för ökade levnadskostnader på den
nya orten.

Med anledning av de samhällsekonomiska synpunkter motionärerna
åberopar kan exempelvis framhållas, att ett av målen för lokaliseringspolitiken
är att genom ökade arbetstillfällen skapa bärkraftiga kommuner
i lokaliseringsområdena, och att denna politik, som grundar sig på
såväl samhällsekonomiska som allmänt sociala skäl, ofta förutsätter omflyttning
av såväl arbetstagare som deras familjer. I sådana och andra
liknande situationer kan det i och för sig inte anses självfallet att det
från allmän synpunkt är mest lämpligt att den som tar anställning på
annan ort bor kvar i sin gamla hemort. Det är däremot förståeligt att
den som byter eller tvingas byta arbetsort kan vilja behålla sin bostadsort.
 Om den skattskyldige av privata skäl väljer detta alternativ i stället
för att flytta, bör emellertid merkostnaden härför enligt utskottets mening
i princip hänföras till ej avdragsgill privat kostnad. Endast om de
ökade levnadskostnaderna framstår som en nödvändig följd av den
skattskyldiges förvärvsverksamhet, t. ex. på grund av svårigheter att
skaffa familjebostad, bör avdrag medges.

Som skatteutskottet och bevillningsutskottet uttalat vid prövning av
motsvarande yrkanden vid tidigare års riksdagar tillgodoser således gällande
bestämmelser, rätt tillämpade, de fall då avdrag för ökade levnadskostnader
kan vara berättigat. Utskottet avstyrker därför motionerna
1972: 299 och 1972: 852.

Yrkandet i motionen 1972: 855 avser att underlätta rekryteringen av
studieledare genom att medge dem avdrag för extra kostnader för en
måltid vid dubbeltjänstgöring.

Enligt gällande regler kan studieledare liksom andra under vissa om -

SkU 1972:19

6

ständigheter få avdrag för ökade levnadskostnader om tjänstgöringen
är förlagd utanför den vanliga verksamhetsorten. Att medge avdrag
för kostnader som uppkommit på den skattskyldiges vanliga verksamhetsort
strider mot grundläggande principer vid beskattningen, och undantag
härifrån bör inte göras för vissa yrkeskategorier. Med det anförda
avstyrker utskottet även motionen 1972: 855.

Enligt beslut av 1963 års riksdag jämställs kommunala och vissa
andra traktamenten med statliga, vilket innebär att utbetalat traktamente
icke utgör skattepliktig inkomst för mottagaren och att denne å
andra sidan inte får göra avdrag för de ökade levnadskostnader som
traktamentet avsett att täcka.

I motionen 1972: 408 uppmärksammar motionärerna att vissa kommuner
fastställt högre traktamentsersättningar än de statliga maximibeloppen
43 kr. för natt och 46 kr. för dag, vilket medför ej avsedda
fördelar vid beskattningen.

Som framgår av den tidigare redogörelsen grundas skattefriheten för
statliga traktamenten sedan gammalt på antagandet att traktamentet
gått åt för merkostnaderna vid förrättningen. Bakgrunden till 1963 års
lagstiftning var bl. a. att de kommunala traktamentena angavs ansluta
sig väl till vad som staten i motsvarande fall utbetalar och att det i
fråga om kommunerna förelåg en offentlig kontroll av reseräkningar
m. m., som var jämförbar med den statliga. Det ansågs därför att kommunala
traktamenten borde kunna behandlas på samma sätt som statliga.

Svenska kommunförbundet har enligt de förutsättningar som gäller
för denna lagstiftning i sitt normalresereglemente rekommenderat traktamenten,
 vilkas maximibelopp inte överstiger vad staten i motsvarande
fall anvisar. Normalresereglementet gäller generellt för samtliga arbetstagare
med undantag endast för ersättning enligt lag eller författning
eller kollektivavtal och för vad som utgår till förtroendemän. Kommunerna
är genom sitt medlemskap i förbundet förpliktade att följa dessa
rekommendationer. Inte desto mindre har vissa kommuner så som anförs
i motionen överskridit de angivna maximibeloppen. Dessa kommuner
har därigenom brustit i det förtroende som ifrågavarande lagstiftning
innebär.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det givetvis inte kan
accepteras att vissa kommuner på detta sätt ger vissa arbetstagare obehöriga
förmåner vid beskattningen. Enligt vad utskottet erfarit har
Kungl. Maj:t sin uppmärksamhet riktad på frågan. Utskottet anser sig
därför kunna förutsätta att Kungl. Maj:t — om inte missbruket dessförinnan
kan stävjas på annat sätt — till höstriksdagen framlägger förslag
till ändring av ifrågavarande beskattningsregler. Med det anförda anser
utskottet sig ha besvarat motionen 1972: 408.

SkU 1972:19

7

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1972: 299,

2. motionen 1972: 408, i den mån den inte kan anses besvarad
genom vad utskottet i betänkandet anfört,

3. motionen 1972: 852,

4. motionen 1972: 855.

Stockholm den 13 april 1972

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora
(c), Engkvist* (s), fru Holmqvist (s), herrar Kristenson (s), Wärnberg
(s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s),
Levin* (fp), Björk i Gävle (c), Söderström (m) och fru Normark (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Larsson
i Umeå (fp), Sundkvist (c), Levin (fp), Björk i Gävle (c) och Söderström
(m), som

dels anfört följande:

»Som anförs i motionerna 1972: 299 och 1972: 852 har utvecklingen
på senare år medfört att det blivit alltmer vanligt att arbetstagare på
grund av omlokaliseringar, rationaliseringar, företagsnedläggelser, inskränkningar
och arbetsbristsituationer tvingas byta verksamhetsort.
Samtidigt medför avfolkningen i glesbygderna och anhopningen i storstadsregionerna
avsevärda problem av olika slag såväl för den enskilde
som för samhället.

Enligt vår mening skulle det i åtskilliga av dessa fall vara till fördel
om arbetstagaren och hans familj i stället för att flytta till den nya
verksamhetsorten kunde bo kvar i sin hembygd. Möjligheterna att
pendla mellan bostadsort och arbetsort är emellertid begränsade, bl. a.
av ekonomiska skäl. Till detta bidrar att de merkostnader som en dubbel
bosättning innebär i allmänhet inte får dräs av vid beskattningen. Gällande
bestämmelser utgår nämligen från att dessa merkostnader trots
att de orsakas av de ändrade arbetsförhållandena i princip är att hänföra
till ej avdragsgilla levnadskostnader. Majoriteten anser att dessa

SkU 1972:19

8

principer, trots den samhällsutveckling som onekligen ägt rum sedan
1963 års revidering av avdragsreglerna, fortfarande bör slå igenom i
samma utsträckning som tidigare och att nuvarande regler i alla lägen
är helt tillfredsställande. Vi kan inte instämma i denna uppfattning.

I motsats till majoriteten anser vi att skattedomstolar och beskattningsmyndigheter
— med den utformning bestämmelserna om avdrag
för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning f. n. har — inte har
någon möjlighet att medge avdrag för sådana kostnader i ens tillnärmelsevis
alla de fall, då kostnaderna uppkommit till följd av den skattskyldiges
förvärvsverksamhet och därför rimligen bör vara avdragsgilla
vid taxeringen.

På grund av det anförda anser vi att frågan om avdrag för ökade levnadskostnader
vid dubbel bosättning bör bli föremål för översyn.»

dels ansett att utskottet under punkterna 1 och 3 bort hemställa
»att riksdagen med bifall till motionerna 1972: 299 och 1972: 852
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär utredning och förslag till
ändrade regler i fråga om avdrag för ökade levnadskostnader
i sådana fall, då skattskyldig har arbete på annan ort än där
han är bosatt.»

TRYCKERIBOLAGET IVAR HAGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1S72