Skatteutskottets betänkande nr 15 år 1972

SkU 1972:15

Nr 15

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om höjning av
försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1972: 828 av herrar Annerås (fp) och Levin (fp), vari hemställs att

riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till höjning av
försäkringsavdraget;

motionen 1972: 850 av herr Kristiansson i Harplinge m. fl. (c), vari
hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag
beträffande den skattemässiga behandlingen av avgifter till grupplivförsäkringar
i enlighet med vad som anförts i motionen;

motionen 1972: 851 av herrar Larsson i Staffanstorp (c) och Pettersson
i Kvänum (c), vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en utredning angående
beskattningen av skadestånd i form av engångsbelopp.

Gällande bestämmelser m. m.

Försäkringsavdraget

Enligt principerna för försäkringsbeskattningen medges avdrag för
avgift för sjuk- och olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med
tjänst, och för pensionsförsäkring med erlagt belopp utan maximering
(33 § 1 mom. 2 st. och 46 § 2 mom. 1 st. 2 KL). A andra sidan beskattas
utfallande försäkringsbelopp i full utsträckning, med undantag
för ersättning för sjukvårds- och läkarkostnader. Avgifter för andra
försäkringar — kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och sjuk- eller
olycksfallsförsäkring samt avgift till sjukkassa för begravningshjälp —
är i princip ej avdragsgilla och utfallande försäkringsbelopp beskattas ej.
Från dessa huvudregler förekommer vissa avvikelser, bl. a. i avdragshänseende.

För sådana i princip ej avdragsgilla försäkringsavgifter som nyss
nämnts medges enligt 46 § 2 mom. 1 st. 3 och sista stycket KL avdrag
med visst maximibelopp, ursprungligen 200 kr. För makar höjdes grän -

Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 15

SkU 1972:15

sen 1951 till 400 kr. Dessa maximibelopp höjdes 1955 till 300 kr. för
ensamstående och 600 kr. för makar och för ogift med bam samt 1961
till 400 resp. 800 kr.

År 1963 konstruerades avdraget om. För allmän sjukförsäkringsavgift
medgavs avdrag med debiterat belopp utan maximering. Avdragsgränsen
för övriga försäkringar av denna kategori bestämdes till 250 kr.
för ensamstående och 500 kr. för makar, för att frivilliga avgifter och
premier skulle inrymmas i avdraget i samma utsträckning som tidigare.
— Reglerna innebar också att avdraget för allmän sjukförsäkringsavgift
skulle beräknas till minst 150 kr. för ogift och 300 kr. för makar. Detta
schablonavdrag har slopats fr. o. m. 1972 års taxering.

1963 års ändringar ingick som ett led i en samtidigt genomförd enhetlig
skattemässig reglering av tjänstegrupplivförsäkringar och liknande
förmåner. Reformen innebar att samma bestämmelser som i fråga om
vanliga kapitalförsäkringar skulle gälla inte endast för statens grupplivförsäkring
samt jämförbara av kommunal eller enskild arbetsgivare
tecknade grupplivförsäkringar utan även för motsvarande förmåner från
kommun, som icke tecknat försäkring i försäkringsbolag utan stod s. k.
självrisk. I förenklingssyfte bestämdes vidare att av arbetsgivare erlagda
premier och försäkringsavgifter för tjänstegrupplivförsäkring — i motsats
till tidigare — i princip inte skulle utgöra skattepliktig inkomst för
arbetstagaren. Fri grupplivförsäkring i enskild tjänst efter väsentligt
förmånligare grunder än som gäller för statsanställd skulle emellertid
delvis kunna bli föremål för beskattning (31 § 3 mom. KL).

Skattefriheten för premieförmåner medförde givetvis att löntagare
med sådan premieförmån fick ett i förhållande till andra kategorier
skattskyldiga ökat utrymme för försäkringsavdrag. Den ovan angivna
uppdelningen av försäkringsavdraget skall ses mot denna bakgrund och
genomfördes för att bereda andra än löntagare möjlighet att med bibehållen
avdragsrätt öka sitt försäkringsskydd i en mot de vanliga tjänstegrupplivförsäkringama
svarande mån (prop. 1963: 24, Bell 12). Härigenom
tillgodosågs företagarna, för vilka avgifterna till den allmänna
sjukförsäkringen i regel var större än för anställda. Bevillningsutskottet
tillstyrkte det i propositionen framlagda förslaget till en sådan lösning
men ansåg att maximibeloppet för det frivilliga försäkringsavdraget borde
bestämmas till 400 resp. 800 kr. Enligt utskottets mening skulle dessa
maximibelopp medföra större rättvisa mellan olika kategorier skattskyldiga,
stimulera till försäkringssparande och utgöra kompensation för
det lägre penningvärdet. En till betänkandet fogad reservation, som godtogs
av riksdagen, anslöt sig emellertid helt till propositionen. I reservationen
anfördes bl. a. att företagarnas situation enligt förslaget i propositionen
skulle förbättras i åtskilliga fall och att det ej heller i övrigt
förelåg tillräckliga skäl att uppräkna de i propositionen föreslagna beloppsgränsema.
Reservanterna framhöll vidare att utvidgade avdrags -

SkU 1972:15

regler allvarligt skulle försvåra möjligheterna till en lösning av det i
olika sammanhang framförda önskemålet om en definitiv källskatt.

I prop. 1972:77, som utskottet behandlar i ett senare betänkande,
föreslås ändrade beskattningsregler för vissa gruppsjukförsäkringar (AGS)
som skall tecknas enligt kollektivavtal mellan SAF och LO.

Som framgår av vad som anförts ovan jämställs sjukförsäkring som
tagits i samband med tjänst i princip med pensionsförsäkring, dvs. avdrag
medges för premiema och utfallande belopp beskattas. För att försäkringen
skall anses tagen i samband med tjänst fordras att arbetsgivaren
är skyldig att ha försäkringen enligt anställningsavtalet eller att
han — eventuellt tillsammans med arbetstagaren — erlägger premiema
för försäkringen. Beträffande sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall dessutom
anmälan om försäkringens karaktär ha lämnats till försäkringsanstalten.

Har anmälan inte lämnats till försäkringsanstalten, skall försäkringen
således inte anses tagen i samband med tjänst. Försäkringen följer då
de regler som gäller för kapitalförsäkring. Detta innebär att de premier
arbetsgivaren erlagt för försäkringen betraktas som en avlöningsförmån
för den anställde, och den anställde får — under förutsättning att han
äger försäkringen — avdrag för premiema inom ramen för försäkringsavdraget.
Utfallande försäkringsbelopp beskattas ej. AGS har anordnats
såsom gruppsjukförsäkring av detta slag.

I propositionen föreslås motsvarande förenkling beträffande AGS
som för grupplivförsäkring, så att förmånen av fri försäkring inte skall
beskattas. Förslaget betecknas som ett provisorium i avvaktan på sjukpenningutredningens
(S 1970: 39) förslag. Departementschefen anför
bl. a:

Jag är medveten om att en ordning med skattefrihet för AGS-premier
innebär att skattskyldiga med sådan försäkringsförmån i själva verket
får ett ökat utrymme för försäkringar med avdragsgilla premier i
förhållande till andra kategorier skattskyldiga. Dessa senare måste erlägga
väsentligt högre premier, om de genom frivillig försäkring vill
skaffa sig motsvarande försäkringsskydd. Deras möjlighet till avdrag för
premierna beror då på det utrymme som står till buds genom det s. k.
sociala försäkringsavdraget. Ett par remissinstanser har med hänsyn till
denna effekt av skattefriheten ifrågasatt en höjning av detta avdrag.
Med tanke på den omprövning av beskattningssystemet som kan föranledas
av sjukpenningutredningens kommande förslag är jag emellertid
inte beredd att nu ta upp frågan om försäkrigsavdraget. Man torde
kunna utgå från att ett stort antal skattskyldiga inte i full utsträckning
utnyttjar möjligheten till detta avdrag enligt gällande bestämmelser och
för dem kvarstår utrymme för motsvarande premieavdrag.

Motionsyrkanden om höjning av försäkringsavdraget framställdes
1968 och 1969 som ett led i yrkanden om en allmän höjning av olika
schablonavdrag. Bevillningsutskottet avstyrkte motionerna med hänvisning
till att en höjning av schablonavdragen skulle medföra ett ej

SkU 1972:15

oväsentligt skattebortfall, gynna inkomsttagare med större inkomster
och försvåra genomförandet av en definitiv källskatt (BeU 1968: 38
och 1969: 57). Även vid 1970 års riksdag väcktes motioner angående
vissa schablonavdrag. Motionärerna ansåg att Kungl. Maj:t vid utarbetandet
av den planerade skattereformen borde anpassa bl. a. försäkringsavdraget
till den penningvärdeförsämring som ägt rum sedan beloppsgränsen
fastställdes. Bevillningsutskottet (BeU 1970: 5) ansåg att
riksdagen borde ta ställning till skattereformens detaljer först sedan
Kungl. Maj:ts förslag förelåg och avstyrkte motionerna. Utskottets betänkande
godkändes av riksdagen.

I sitt betänkande Förenklad löntagarbeskattning — FLB (SOU 1972:11)
uttalar utredningen om definitiv källskatt viss kritik mot försäkringsavdraget.
Utredningen anför:

Enligt utredningens undersökning kan vid 1972 års taxering ca 2,8
milj. inkomsttagare beräknas åtnjuta avdrag för försäkringspremier med
sammanlagt ca 600 milj. kr. För ca 1,5 milj. av dessa torde avdraget understiga
200 kr. och det beräknas i medeltal utgöra ca 215 kr. Maximiavdragen
på 250 kr. och 500 kr. förväntas komma att utnyttjas av
sammanlagt ca 500 000 skattskyldiga.

Försäkringsavdragets bibehållande har efter hand allt starkare ifrågasatts.
Skälet härför är i första hand att premiema i fråga i princip är
att hänföra till sådan privat levnadskostnad som eljest inte är avdragsgill
vid beskattningen. Det har vidare gjorts gällande, att med utvecklingen
det ”socialt” betingade skälet för att med skattelagstiftningens
hjälp stimulera ifrågavarande försäkringssparande alltmer mist sin tyngd.

Från de för utredningen aktuella synpunkterna är ett slopande av
försäkringsavdraget till betydande fördel. Utredningens målsättning är
visserligen att konstruera ett system för löntagares beskattning, som inte
kräver ändrade materiella regler för inkomstberäkningen. Med hänsyn
till att motiven för avdragsrätten — denna saknar i och för sig nämnvärd
betydelse för skattebördans fördelning — numera måste anses
svaga, synes dock, då avdragets tillgodoförande samtidigt är ägnat att
komplicera löntagarbeskattningen, dess bibehållande med fog kunna
ifrågasättas.

Att särskilda svårigheter är förenade med att bibehålla försäkringsavdraget
inom FLB-systemet har sin grund i att ett stort antal inkomsttagare
skulle äga rätt till avdraget samtidigt som avdragsrätten uppenbarligen
inte skulle kunna schablonmässigt medges. Om så skedde skulle
ju stimulansen till försäkringssparandet gå förlorad och avdragsrätten
bli meningslös.

Ett bibehållande av avdragsrätten för försäkringspremier kräver hänsynstagande
till de faktiska utgifterna härför för drygt 2 milj. löntagare
som i princip skulle omfattas av FLB-systemet. Att härvid beakta de
förväntade utgifterna genom jämkning och därefter de faktiska genom
deklarations- eller motsvarande förfarande kan inte gärna förordas. En
sådan ordning för att tillgodose avdragsrätten för ifrågavarande småutgifter
skulle innebära en orimlig belastning av administrationen och i
hög grad reducera de fördelar som FLB-systemet kan antas medföra.
Närmast till hands ligger att låta den skattskyldige hemställa om av -

SkU 1972:15

drag för premier i samband med årsutjämningen. Detta betyder emellertid
att närmare hälften av löntagarna måste framställa sådant yrkande
för att ej gå miste om avdragsmöjlighetema. Att även denna ordning
innebär en belastning på FLB-systemet är uppenbart.

Beskattningen av vissa försäkringsersättningar m. m.

Livränta anses i princip alltid som skattepliktig inkomst av tjänst.
Detta gäller även om livräntan utgår på grund av försäkring och premiema
för försäkringen inte är avdragsgilla (19 § och 31 § 2 st. KL).
Enligt 32 § 2 mom. KL beskattas emellertid livränta som utgår på grund
av sjuk- eller olycksfallsförsäkring endast till den del den kan anses avse
ränta, och räntedelen beräknas efter schablon med hänsyn till livräntetagarens
ålder. Det sagda gäller under förutsättning att försäkringen
inte tagits i samband med tjänst. Försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
anses inte tagen i samband med tjänst (anv. till 31 § KL
p. 1 st. 14). Livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring beskattas således
i sin helhet, enligt huvudregeln, och detsamma gäller för livränta
på grund av trafikförsäkring eller annan ansvarsförsäkring.

Försäkringsersättningar m. m. som utgår i annan form än livränta
är enligt 19 § i stor utsträckning undantagna från skatteplikt. Hit hör
ersättning på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring som inte tagits i
samband med tjänst — bl. a. allmän sjukförsäkring och försäkring enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring — liksom ersättning enligt lag eller
särskild författning vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under
militärtjänstgöring. Ersättning på grand av trafikförsäkring eller annan
ansvarsförsäkring beskattas dock om den avser förlorad inkomst av
skattepliktig natur.

Ersättning på grund av vissa tidigare försäkringar kan följa särskilda
regler.

Även skadestånd som utgår i form av livränta eller periodiskt understöd
direkt från den skadeståndsskyldige utgör skattepliktig inkomst.
För skadestånd i annan form saknas bestämmelser i skatteförfattningarna,
men samma principer tillämpas som för ansvarsförsäkring, dvs.
skadeståndet beskattas om det utgör ersättning t. ex. för mistad arbetsinkomst,
medan däremot annan ersättning för lyte och men samt
för läkarkostnader m. m. utgör icke skattepliktig inkomst. Till ersättning
för förlorad arbetsförtjänst kan hänföras exempelvis ersättning för livsvarig
nedsättning av arbetsförmågan (RN I nr 6/1968 p. 1).

Av det anförda framgår att ersättning, som i form av engångsbelopp
är skattefri, alltid skall beskattas — helt eller delvis — om den i stället
utgår i form av livränta.

Utbyts livränta mot engångsbelopp finns dessutom en specialregel
(anv. till 19 § 2 st. KL) enligt vilken engångsbeloppet beskattas helt om

SkU 1972:15

livräntan i sin helhet varit skattepliktig. Engångsersättning för annan
livränta (32 § 2 mom.) skall däremot inte anses som skattepliktig intäkt.

Dessa bestämmelser tillkom 1955 i samband med en omläggning av
beskattningen av livräntor som utgår enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
(YFL), militärersättningsförordningen och vissa andra författningar.
Omläggningen innebar att sådana livräntor i sin helhet skulle betraktas
såsom skattepliktig intäkt och således inte — som alltjämt gäller om
ersättningsfrågan prövats före den 1 januari 1955 — beskattas endast
till reducerat belopp. Dessa livräntor ansågs närmast kunna jämställas
med ersättning på grund av försäkring, tagen i samband med tjänst,
eller för förlorad arbetsförtjänst och borde därför beskattas i sin helhet.
Eftersom livräntan skulle beskattas helt, borde enligt departementschefens
i prop. 1955:166 uttalade uppfattning också engångsbelopp som
utgår i stället för livsvarig livränta eller livränta för viss tid beskattas.
Departementschefen uttalade också att de särskilda bestämmelserna om
beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst torde vara
tillämpliga på sådan inkomst.

Bestämmelserna om beskattning av engångsbelopp tillämpas på grund
av sin allmänna utformning generellt och alltså även för engångsersättning
för annan livränta än som avsetts med förslaget i propositionen
(RA 1970: 1275).

Pågående utredningsarbete

Sjukpenningutredningen (S 1970: 39) har i uppdrag att utreda frågan
om beskattning av sjukpenning enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring och vissa andra författningar.
Även dagpenning på grund av arbetslöshetsförsäkring omfattas
av utredningsuppdraget. Som framgår av prop. 1972:77 berörs frågan
om försäkringsavdraget av den omprövning av beskattningssystemet
som kan föranledas av utredningens kommande förslag. Utredningens
förslag väntas hösten 1972.

Av direktiven för den nyligen tillkallade utredningen om en översyn av
beskattningen av livförsäkringstagare m. m. framgår att utredningens
uppdrag närmast är att ompröva vissa regler, som ansetts medföra opåkallade
fördelar vid beskattningen. Denna omprövning skall även innefatta
en bedömning av försäkringssparandets omfattning och betydelse
för det enskilda hushållssparande!. Hos livförsäkringsanstalterna samlas
årligen omkring två miljarder kr. Vid jämförelse med det totala hushållssparande!,
omkring tre miljarder kr., utgör försäkringssparande! en
inte obetydlig faktor i samhällsekonomin inte minst genom dess långtidsbundna
karaktär. Utan att söka värdera för- eller nackdelar av försäkringssparande!
skall utredningen belysa återverkningarna av ändrade
beskattningsregler. På liknande sätt bör en bedömning i sammanhanget

SkU 1972:15

göras av den inverkan en ändring på beskattningsområdet enligt här givna
riktlinjer kan tänkas få på försäkringsgivarnas verksamhet. — Det
står de sakkunniga fritt att utreda och lägga fram de förslag i särskilda
skattefrågor inom ramen för det aktuella beskattningsområdet som utredningsarbetet
kan föranleda.

Reglerna om beskattning av engångsersättning för livränta tillämpas
även på sådana livräntor som skatteutredningen (Fi 1970: 61) om periodiskt
understöd har att behandla. Utredningen väntas slutföra sitt arbete
innevarande år.

Utskottet

Yrkandet i motionen 1972:828 om en höjning av beloppsgränsen —
250 kr. för ensamstående och 500 kr. för makar — för det s. k. försäkringsavdraget
för premier för vissa liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar
m. fl. kapitalförsäkringar syftar till att anpassa avdraget till den
penningvärdeförändring som ägt rum sedan de nuvarande beloppsgränsema
fastställdes år 1963 och till att stimulera försäkringssparandet.
Även i motionen 1972:850 yrkas en höjning av försäkringsavdraget.
Detta yrkande begränsar sig emellertid till skattskyldiga, som inte på
grund av anställningsavtal åtnjuter skattefri förmån av kollektiv gruppförsäkring,
och motiveras av rättviseskäl.

Eftersom försäkringsbelopp som utfaller på grund av kapitalförsäkring
inte utgör skattepliktig inkomst, anses erlagda premier för försäkringar
som en i princip icke avdragsgill utgift. Ett visst begränsat
avdrag har emellertid av sociala skäl ansetts motiverat för att uppmuntra
till tecknandet av försäkringar av detta slag.

Motioner som innehållit yrkanden om höjning av angivna beloppsgränser
och som grundat sig på liknande skäl som de nu förevarande
motionerna har vid upprepade tillfällen prövats av riksdagen men alltid
avslagits. Därvid har i huvudsak åberopats att en uppräkning av avdraget
skulle medföra ett ej oväsentligt skattebortfall och i första hand
gynna inkomsttagare med större inkomster. Mot en höjning har också
anförts att genomförandet av en definitiv källskatt skulle försvåras.
Denna synpunkt bekräftas också i det av utredningen om definitiv källskatt
numera framlagda betänkandet Förenklad löntagarbeskattning(SOU
1972:11). Utredningsmannen anför bl. a. att motiven för försäkringsavdraget,
som i och för sig saknar nämnvärd betydelse för skattebördans
fördelning, numera måste anses svaga och ifrågasätter om inte avdraget
bör slopas vid en förenklad löntagarbeskattning.

Beträffande de rättvisesynpunkter som åberopas i motionen 1972:850
vill utskottet framhålla att vissa ojämnheter vid beskattningen måste
accepteras, om man i förenklingssyfte vill undanta vissa löneförmåner
av speciell karaktär och utan alltför stort värde från beskattning. Bety -

SkU 1972:15

delsen av att förmån av fria premier för vissa grupplivförsäkringar (ca
100 kr.) och — enligt förslag i prop. 1972:77 — gruppsjukförsäkringar,
AGS, (100—400 kr.) undantas från beskattning bör inte heller överdrivas
i detta sammanhang. Det kan framhållas att förslaget i fråga om
AGS utgör ett provisorium i avvaktan på sjukpenningutredningens förslag
och att det nuvarande försäkringsavdraget i allmänhet är tillräckligt
för de försäkringsutgifter som förekommer i praktiken.

Skatteutskottet finner de skäl som tidigare åberopats mot en höjning
av försäkringsavdraget alltjämt bärande, och några nya omständigheter
som bör föranleda ändrat ställningstagande till frågan har inte framkommit
i motionerna. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
1972:828 och 1972:850.

Utredningsyrkandet i motionen 1972:851 avser en helt annan fråga,
nämligen beskattningen av skadestånd på grund av kroppsskada som
medfört invaliditet. Motionärerna anför att engångsersättning som den
skadade lyckas utverka i stället för livränta utgör skattepliktig inkomst,
vilket motverkar överenskommelser om engångsersättning. Motionärerna
anser detta otillfredsställande, eftersom det särskilt vid mindre invaliditet
från många synpunkter skulle vara till fördel om skadestånd kan utgå
på en gång.

Av den tidigare redogörelsen för gällande regler framgår att skadestånd
i princip beskattas endast om ersättningen avser förlorad arbetsförtjänst
eller utgår i form av livränta men att engångsbelopp behandlas
olika beroende på om ersättning utgår direkt från den skadeståndsskyldige
eller från försäkringsbolag och beroende på försäkringens art.

Utskottet vill dock inte bestrida att det kan finnas visst fog för yrkandet
i motionen. Frågan om beskattningen av vissa livräntor m. m. utanför
försäkringsområdet ingår emellertid i skatteutredningens om periodiskt
understöd utredningsuppdrag, och den nyligen tillsatta utredningen
angående beskattningen av livförsäkringstagare m. m. är oförhindrad
att överväga de ändringar i denna fråga som utredningen kan anse
lämpliga inom försäkringsområdet. Någon åtgärd från riksdagens sida
med anlednjing av motionen kan således f. n. inte anses påkallad. Med
hänsyn härtill avstyrker utskottet även motionen 1972:851.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår

1. motionen 1972:828

2. motionen 1972:850

3. motionen 1972:851.

Stockholm den 6 april 1972

På skatteutskottet vägnar
ERIK BRANDT

SkU 1972:15

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Engkvist (s), fru
Holmqvist (s), herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s),
Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Olof Johansson
i Stockholm (c), Hörberg* (fp), Söderström (m) och fru Normark
(s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Magnusson i Borås (m), Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå
(fp), Sundkvist (c), Olof Johansson i Stockholm (c), Hörberg (fp) och
Söderström (m), som ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande, som på s. 7 börjar med ”Beträffande
de” och på s. 8 slutar med ”och 1972:850”, bort ha följande
lydelse:

”Det förhållandet att vissa grupper nu åtnjuter kostnadsfri grupplivförsäkring
utan att förmånen beskattas, medan andra grupper tillerkänns
avdragsrätt för egenpremie enbart inom en för alla gällande ram, innebär,
som framhålls i motionen 1972:850, en betydande orättvisa. Denna
orättvisa kommer att förstärkas, när samma regler införs för gruppsjukförsäkringar.

Det är därför angeläget från rättvisesynpunkt att person, som inte
åtnjuter fri gruppliv- och gruppsjukförsäkring, får möjlighet att alltid
dra av sådan premie i deklarationen vare sig den ryms inom det för alla
medgivna avdragsbeloppet eller inte. Några större svårigheter att kontrollera
ett sådant avdrag föreligger inte, om t. ex. avdraget för grupplivförsäkring
maximeras i nivå med den till AFA utgående premien.
Risken för dubbelkompensation, om en person är ansluten till flera olika
försäkringssystem, kan undvikas genom t. ex. en enkel kryssmarkering
på deklarationsblanketten. Med det anförda tillstyrker utskottet motionen
1972:850. Utskottet avstyrker motionen 1972:828.”
dels att utskottet under punkten 2 bort hemställa

”2. att riksdagen med bifall till motionen 1972:850 hos Kungl.
Maj:t anhåller om utredning och förslag beträffande den skattemässiga
behandlingen av avgifter till gruppliv- och gruppsjukförsäkringar
i enlighet med vad utskottet anfört.”