Näringsutskottets betänkande nr 6 år 1972

NU 1972:6

Nr 6

Näringsutskottets betänkande i anledning av motion om återinförande av
allmän prisreglering.

Ärendet

I motionen 1972:96 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen i skrivelse till regeringen skall hemställa

1. att lagen om allmän prisreglering skyndsamt åter sätts i kraft med
priserna av den 31 december 1971 som stoppriser,

2. att ytterst stor restriktivitet visas vid beviljande av dispenser från
denna lag,

3. att existerande lagar och institutioner används med full effektivitet
mot överpriser och smygprishöjningar bl. a. genom kvalitetsförsämringar,
samt

4. att regeringen framlägger förslag om skärpningar av dessa lagar.
Motionen

Efter att ha erinrat om prisstegringarna under år 1971 och om de
uttalanden om väntade prisstegringar under år 1972 som gjorts från
industrins och handelns sida anför motionärerna att de lönarbetandes
levnadsstandard hotas under 1972. De tillbakavisar uppfattningen att
prisstegringarna har sin orsak i löneökningarna. Produktiviteten ökar
enligt motionärerna vanligen snabbare än reallönerna, vilket innebär att
vad som betalas ut i löner realt minskar per producerad enhet. Som orsak
till prisökningarna anges i första hand att de stora företagen under
kapitalismens nuvarande stadium dominerar ekonomin och att till följd
härav priskonkurrensen efterträtts av konkurrens genom reklam och
förpackningar, vilket fördyrar varorna. Dessutom anförs att statsapparatens
ansvällning föranleder en prishöjande indirekt beskattning, som
hårdast drabbar de lågavlönade och barnfamiljerna. Utöver de synliga
prishöjningarna förekommer, sägs också i motionen, en dold prishöjning
genom försämring av kvaliteten på många varor samt genom användning
av sämre och billigare råvaror och framställningsprocesser vilka inte
motsvaras av prissänkningar.

Prisstoppet hösten 1970 visade sig enligt motionärernas uppfattning
vara en tämligen effektiv åtgärd, som dock förlorade verkan genom
dispensgivning, genom höjning av mervärdeskatten och genom jordbruksstödets
utformning. Sammanfattningsvis uttalar motionärerna att prisökningarna
som avgörande orsak har monopolens dominans inom ekonomin
och den till storfinansens krav anpassade statliga politiken.

1 Riksdagen 1972. 17sami. Nr 6

Kartong: Rubrik. Står: av återinförande. Rättat till: om återinförande

NU 1972:6

2

Allmänna prisregleringslagen och dess tillämpning åren 1970 och 1971

Allmänna prisregleringslagen (1956:236) är en fullmaktslag som ger
Kungl. Maj:t möjlighet att under vissa förutsättningar införa olika former
av prisreglering. Förutsättningarna för tillämpning av lagen anges i dess
1 §. Första och andra styckena av denna paragraf avser krig eller
krigsfara. I paragrafens tredje stycke föreskrivs att Kungl. Maj:t äger
förordna om tillämpning av lagens bestämmelser om prisreglering även i
det fall att av annan orsak än krig eller krigsfara ”uppkommit betydande
fara för allvarlig stegring av allmänna prisläget inom riket”. Sådant
förordnande skall gälla för viss tid, högst ett år varje gång. Förordnandet
skall underställas riksdagen inom en månad eller, om riksdagssession ej
pågår, inom en månad från början av nästkommande session. Om
underställning ej sker eller om riksdagen inte inom två månader från det
underställningen skedde gillar förordnandet, är detta förfallet.

Bestämmelser om formerna för prisreglering finns i 2-9 §§ prisregleringslagen.
Enligt 2 § kan i fråga om viss förnödenhet eller viss tjänst
Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer föreskriva att
visst pris skall gälla som högstpris, vilket inte får överskridas utan
tillstånd. Enligt 3 § kan förordnas om stoppris, vilket innebär att det pris
som tillämpades på en i förordnandet angiven dag inte får överskridas.
Kompletterande regler om andra åtgärder i syfte att göra en prisreglering
effektiv finns i 4—9 §§. Vidare finns straffbestämmelser m. m.

Genom kungörelse (1970: 5 11) i augusti 1970 förordnade Kungl. Maj:t
med stöd av 1 § tredje stycket allmänna prisregleringslagen att 2—9 §§
samma lag skulle äga tillämpning till utgången av år 1970. Genom
kungörelse (1970:553) i oktober 1970 förlängdes tillämpningstiden till
utgången av mars 1971. Dessa förordnanden godkändes av riksdagen i
december 1970 (prop. 1970:187, BaU 1970:75).

Med stöd av prisregleringslagen utfärdade Kungl. Maj:t dels i augusti

1970 kungörelse (1970: 512) om prisstopp på viktigare livsmedel, dels i
oktober 1970 kungörelse (1970: 552) om allmänt prisstopp (ändrad
1970:562). Genom kungörelse (1971: 18) i februari 1971 begränsades
prisstoppet till att gälla vissa angivna varor och tjänster, i första hand
sådana av direkt betydelse för de enskilda konsumenterna. Samtidigt
meddelade Kungl. Maj:t nya riktlinjer för prisstoppets tillämpning. I mars

1971 utfärdades kungörelse (1971:58) om fortsatt tillämpning av
allmänna prisregleringslagen till utgången av år 1971. Detta nya förordnande
godkändes av riksdagen i maj 1971 (prop. 1971:108, FiU
1971:26). Prisstoppets giltighetstid förlängdes i två etapper (1971:59,
1971:554) till 1971 års utgång. Ytterligare inskränkningar i prisstoppets
omfattning gjordes dock flera gånger (1971:187, 1971:682, 1971:757).

Närmare redogörelser för allmänna prisregleringslagen och dess tillämpning
lämnas i propositionerna 1970: 187 och 1971: 108.

INU 1972:6

3

Prisutvecklingen under år 1971 och prisutsikter för 1972

En redogörelse för prisutvecklingen under år 1971 lämnas i den
preliminära nationalbudgeten för år 1972 (prop. 1972: 1 bilaga 1
finansplanen, bilaga 1 s. 144). Konsumentprisnivån beräknas ha gått upp
från november 1970 till november 1971 med 6,8% och mellan
genomsnittslägena för kalenderåren 1970 och 1971 med 7,4 %. Prishöjningarna
fördelar sig ojämnt mellan olika delar av konsumtionen. Den
största uppgången redovisas för livsmedelspriserna, vilka under den
angivna perioden steg med 11,7%. Höjd mervärdeskatt medförde en
uppgång av dessa priser i januari 1971 med närmare 6 %. I juli och
augusti steg livsmedelspriserna på grund av jordbruksöverenskommelsen
och de lättnader som samtidigt skedde i prisregleringen för distribution
och förädling. Uppgången för tjänster, 8,4 %, förklarades främst av
taxehöjningar inom post och tele samt i fråga om resor och transporter.
För grupperna kläder och skor (9,5 %), inventarier och husgeråd (7,9 %)
samt diverse varor (6,4 %) har priserna stigit huvudsakligen till följd av
beviljade dispenser från prisstoppet. Prisstegringen för bränslen och
drivmedel har inskränkt sig till 2,5 %, och för bostäder redovisas till följd
av diskontosänkningarna under 1971 en prisnedgång med 4,8 %.

Enligt en prognos i den preliminära nationalbudgeten kan från
december 1971 till december 1972 väntas ske en prisstegring med 4,1 %.
Bland faktorer som medverkar härtill är lönekostnadsstegringarnas
sannolika genomslag inom de från internationell konkurrens skyddade
näringsområdena, speciella prisförändringar i anslutning till särskilda
regler och beslut, avseende bl. a. bostäder och jordbruksprodukter, samt
direkta återverkningar av den internationella prisutvecklingen.

Interpellationssvar rörande prisregleringen

I svar på en interpellation (1971:179) av herr Lorentzon (vpk)
meddelade chefen för handelsdepartementet statsrådet Feldt den 10
december 1971 (prot. 1971: 145 s. 113) att regeringen inte avsåg att
föreslå förlängning av tillämpningstiden för prisregleringslagen, som
utgick den 31 december 1971. Som huvudmotiv för denna ståndpunkt
angavs att regeringen inte ansåg en permanent prisreglering vara en
effektiv metod att åstadkomma stabilitet och balans i samhällsekonomin.
En långvarig prisreglering kunde medföra snedvridningar av produktion
och distribution, samtidigt som det vore svårt att undvika prisstegringar i
ett samhälle som eftersträvar full sysselsättning och solidarisk lönepolitik.
Dessutom erinrades om vårt lands starka beroende av konjunkturerna i
omvärlden. Prisreglering bör, uttalade statsrådet, tillgripas bara temporärt
i speciella situationer och får ses som ett komplement till finans- och
penningpolitiska åtgärder. Erfarenheterna under den gångna tiden sades
visa att ett relativt kortvarigt prisstopp kan ha gynnsamma effekter. Med
hänvisning till det starka trycket från den internationella prisstegringen
och kostnadsutvecklingen i det svenska näringslivet betecknades det som

1* Riksdagen 1972. 17 sami. Nr 6

NU 1972:6

4

i hög grad troligt att reallöneökningen under år 1971 skulle ha blivit
mindre om inte prisstoppet förelegat. Statsrådet fann det klart att
kostnadsstegringar som inte kan kompenseras med produktivitetsförbättringar
förr eller senare måste täckas genom prishöjningar. Ett ovillkorligt
prisstopp skulle innebära att bl. a. de som sysselsätts inom handeln och
jordbruket inte skulle kunna räkna med ökade inkomster. Det ekonomiska
läget bedömdes i svaret som avsevärt mindre inflationistiskt än
läget hösten 1970. Mot bakgrund av det senaste årets erfarenheter ansågs
det dock finnas skäl att noga följa utvecklingen på olika områden och att
vidmakthålla en hög handlingsberedskap för att möjliggöra ett snabbt
ingripande om tendenser till en inflationistisk utveckling på nytt skulle
uppstå. Det meddelades att regeringen ämnade ge statens pris- och
kartellnämnd i uppdrag att med särskild uppmärksamhet övervaka
utvecklingen av priser och marginaler inom produktion och handel, vilket
redan skedde på områden som tidigare undantagits från prisstoppet. Det
skulle åligga nämnden att hålla såväl regeringen som allmänheten
underrättad om utvecklingen i dessa avseenden och att om behov
uppstod föreslå lämpliga åtgärder. Statsrådet anmälde också sin avsikt att
låta verkställa en översyn av prisregleringslagstiftningen. Det kan t. ex.,
framhölls det, finnas behov av att sätta lagen i tillämpning och införa
prisreglerande åtgärder på ett begränsat varu- eller tjänsteområde utan
att, såsom lagen nu uttrycker det, betydande fara föreligger för allvarlig
stegring av det allmänna prisläget i riket.

Den 4 februari 1972 besvarade statsrådet Feldt åter en interpellation
(1972:8) av herr Lorentzon angående åtgärder mot prisstegringar. I
interpellationen frågades om statsrådet var beredd att ”med anledning av
den skrämmande prisutvecklingen föreslå regeringen omedelbart införande
av allmänt prisstopp”, vilka medel statsrådet om så inte var fallet avsåg
att vidta för att hejda de starka prisstegringarna och om statsrådet var
beredd att låta den aviserade utredningen om prisregleringslagen även
överväga formerna för ingripanden i syfte att uppnå prissänkningar i fall
då konstaterade överpriser tillämpats.

I svaret anfördes att det kunnat förutses att vissa prisstegringar skulle
inträffa omedelbart efter prisstoppets upphörande. Dessa prisstegringar
förklarades till största delen av de från den 1 januari 1972 höjda
jordbrukspriserna, vilka beräknades slå igenom på konsumentprisindex
med ca 0,4 %. Även om prisstopp fortfarande förelegat hade, anfördes
vidare i svaret, förädlings- och distributionsleden behövt få kompensation
för prishöjningar av detta slag, valjämte solidariteten med de lågavlönade
krävde att man finge acceptera vissa prishöjningar som ett resultat av
avtalsuppgörelserna. Statsrådet hänvisade till att statens pris- och
kartellnämnd fått i uppdrag att upprätthålla en utvidgad och intensifierad
prisövervakning och erinrade om att näringslivets huvudorganisationer
liksom Kooperativa förbundet utfäst sig att verka för att medlemmarna

NU 1972:6

5

iakttar största möjliga återhållsamhet vid prissättningen. Mot bakgrund
härav ansågs för närvarande inte föreligga skäl för att på nytt införa
allmänt prisstopp. Vad angår den sista punkten i interpellationen
framhölls att prisregleringslagen redan i sin nuvarande utformning ger
möjlighet att framtvinga prissänkningar. Utredningen — som beräknades
bli klar under år 1972 — skulle därför inte gälla metoderna för
prisreglering utan förutsättningarna för att sätta lagen i kraft.

Nuvarande prisövervakning

När Kungl. Maj:t i samband med begränsningen av prisstoppet i
februari 1971 föreskrev att statens pris- och kartellnämnd (SPK) skulle
övervaka priser och marginaler för sådana varor och tjänster som inte föll
under prisstoppet införde SPK ett anmälningsförfarande som berörde de
producenter, grossister, importörer och detaljister som fick särskild
anmaning från SPK. Förfarandet begränsades till att omfatta huvudsakligen
konsumentvaror. Systemet baserades i hög grad på uppgifter från
organisationer, föreningar och leverantörer som utger cirkapriser, kalkylerings-
eller prisrekommendationer. Dessa hade att anmäla alla förändringar
med pris- och marginalhöjande effekt.

Sedan Kungl. Majit uppdragit åt SPK att efter prisstoppets upphörande
vid årsskiftet 1971 — 1972 upprätthålla en utvidgad och intensifierad
prisövervakning tillämpar SPK det tidigare använda förfarandet för i
princip samtliga varuområden.

I anslutning till Kungl. Maj:ts beslut att helt avveckla prisstoppet har
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Lantbrukarnas
riksförbund i ett gemensamt uttalande uppmanat sina medlemmar och
medlemsorganisationer att medverka till att den övervakning av priser
och marginaler som genomförs av SPK underlättas och att iaktta största
möjliga återhållsamhet vid kalkylering och prissättning på varor och
tjänster. Samma uppmaning har Kooperativa förbundet tillställt sina
medlemsorganisationer.

Prisutvecklingen under januari 1972

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har den 16 februari 1972
framlagt en rapport om prisutvecklingen under januari 1972. I rapporten
påpekas inledningsvis att det förutsetts att konsumentpriserna skulle
kunna stiga i januari på grund av

dels gällande jordbruksavtal, enligt vilket jordbrukspriserna vid varje
halvårsskifte uppjusteras med en procentsats motsvarande uppgången i
konsumentprisindex rensad från påverkan från indirekta skatter, bostadskostnader
och reglerade livsmedel,

dels fabrikantprishöjningar inom livsmedelsindustrin föranledda av
jordbruksavtalet,

dels lönekostnadsökningar föranledda av bl. a. den del av arbetstids -

NU 1972:6

6

förkortningen som förlagts till 1972 och höjningen av vissa tjänstemannalöner
den 1 januari 1972.

SPK framhåller att det stora antalet för konsumenterna väsentliga
varor och tjänster, skillnader i varornas kvalitet och andra skäl gör det
svårt att ge en rättvisande bild av prisutvecklingen. Prisändringar i januari
redovisas genom dels en samlad bild av de områden där prishöjningar
varit särskilt påtagliga, dels prisändringarnas genomslag i konsumentprisindex,
dels sammanfattningar av utvecklingen på de centrala livsmedelsområdena
och vissa andra för konsumenterna väsentliga områden. Det
konstateras att de prishöjningar som inträffat under januari i hög grad
varit koncentrerade till livsmedelsområdet. Den genomsnittliga höjningen
av livsmedelspriserna (färsk fisk, frukt och grönsaker undantagna) uppgår
till ca 2,5 %, varav ca 1,6 % kan hänföras till effekter av jordbruksavtalet,
medan resterande 0,9 % till största delen härrör från övriga leverantörsprishöjningar
och till en mindre del från höjda handelsmarginaler. Detta
innebär bl. a. att handeln förstärkt sina öresmarginaler i viss utsträckning
men samtidigt inte alltid tagit ut oförändrade procentuella marginaler. På
övriga varuområden har prishöjningar genomförts för bl. a. toalettartiklar,
tvätt-, disk- och rengöringsmedel, glas- och porslinsvaror, hushållsredskap,
verktyg och andra järnhandelsvaror samt för tidningsabonnemang
och elström. Orsakerna har här angivits vara producentprishöjningar
föranledda av främst ökade lönekostnader och vissa råvaruprisstegringar.
På tjänsteområdet har prishöjningar inträffat för bl. a. restaurangmåltider
och hotellrum. Dessa prishöjningar beror i första hand på ökade
lönekostnader och när det gäller restauranger även på höjda råvarukostnader
föranledda av höjda livsmedelspriser.

De ökade lönekostnader som åberopats på olika varu- och tjänsteområden
hänför sig i viss utsträckning till kommande löneökningar i februari
och mars, vilka företagen alltså i förväg kompenserat sig för.

Även vissa prissänkningar har förekommit under januari, och priserna
på stora områden, t. ex. matfett och kaffe, har varit oförändrade.

Sammantaget beräknas prisändringarna i januari på livsmedel, övriga
varor och tjänster medföra en uppgång av den genomsnittliga prisnivån
för den totala privata konsumtionen med ca 1 %. Denna höjning fördelar
sig på ca 0,6 % för livsmedel, ca 0,2 % för övriga varor och ca 0,2 % för
tjänster.

Prishöjningarna i vad gäller ”övriga varor” och ”tjänster” ryms enligt
SPK inom ramen för den ovan nämnda prognos över prisutvecklingen
som lämnats i den preliminära nationalbudgeten för år 1972. Detsamma
är fallet för ”livsmedel” i vad gäller höjningen av livsmedelsindustrins och
handelns marginaler. Effekten på livsmedelspriserna av enbart jordbruksavtalet
beräknas utslaget på den totala privata konsumtionen höja den
genomsnittliga prisnivån med 0,4 % under januari månad. Enligt gällande
jordbruksavtal skall prishöjningar genomföras även den 1 juli 1972. Dessa
beräknas bli så stora att de inte kan rymmas inom den ram av 0,5 % för
hela år 1972 som i prognosen angivits för jordbruksprisernas inverkan på
den genomsnittliga prisnivån.

NU 1972:6

7

Utskottet

Trots att prisstopp tillämpades för viktiga varugrupper ägde betydande
höjningar av konsumentpriserna rum under år 1971. Särskilt steg priserna
på livsmedel. Av statens pris- och kartellnämnds rapport om prisutvecklingen
under januari 1972 framgår att priserna fortsatt att stiga efter
årsskiftet, då prisstoppet upphörde. Att så skulle bli fallet har förutsagts i
den prognos rörande konsumentprisnivån som finns i den preliminära
nationalbudgeten för år 1972; den totala procentuella uppgången under
året beräknas där till 4,1 %. En av de omständigheter som bidrar till att
prisnivån stiger är jordbruksavtalets inverkan på livsmedelspriserna.
Denna inverkan, som förutom vid årets början kommer att göra sig
gällande vid halvårsskiftet 1972, bedöms medföra prishöjningar av sådan
storlek att de inte ryms inom prognosens ram.

1 motionen, som väcktes innan prishöjningarna i januari hunnit
konstateras, ställs med hänvisning till den för konsumenterna negativa
prisutvecklingen krav på förnyat prisstopp och åtgärder i anslutning
därtill för att komma till rätta med såväl öppna som dolda prishöjningar.

Chefen för handelsdepartementet har i ett par interpellationssvar
under de senaste månaderna angivit de motiv som varit vägledande för
regeringens beslut att inte föreslå fortsatt tillämpning av prisregleringslagen
efter årsskiftet 1971-1972. Huvudmotivet har varit att en
permanent prisreglering inte betraktats som en effektiv metod att
åstadkomma stabilitet i samhällsekonomin. Det har påtalats att en
långvarig prisreglering riskerar att verka snedvridande på produktion och
distribution. Bland skäl för att en viss prisuppgång måste godtagas har
särskilt — så också i årets finansplan — nämnts att den till en del
förorsakas av löneökningar som vid förra årets avtalsuppgörelse i enlighet
med en solidarisk lönepolitik tillerkändes lågavlönade grupper inom
industri och handel.

Utskottet kan i allt väsentligt instämma i vad som från regeringens sida
anförts såsom motiv för prisstoppets upphörande. Utskottet noterar att
även motionärerna tycks medge att prisökningar till följd av jordbruksavtalet
och mervärdeskattens höjning varit svårfrånkomliga. Ett erkännande
av att vissa lönehöjningar måste tillåtas slå igenom i prisbildningen
innebär givetvis inte något uppgivande av kravet att produktivitetsförbättringars
kostnadssänkande verkningar bör komma konsumenterna till
godo. De direktiv om skärpt prisövervakning som getts åt pris- och
kartellnämnden i samband med prisstoppets upphörande är ett uttryck
för statsmakternas avsikt att hålla prisutvecklingen under kontroll. Prisoch
kartellnämndens nu framlagda rapport bestyrker att nämnden
bevakar de förändringar som sker i fråga om priserna på viktiga varor och
tjänster. Från regeringens sida har deklarerats att en hög handlingsberedskap
skall vidmakthållas, som möjliggör ett snabbt ingripande mot
tendenser till en inflationistisk utveckling. 1 detta sammanhang har också
aviserats att allmänna prisregleringslagen skall överses i syfte att staten
skall få möjlighet att tillräckligt effektivt och skyndsamt ingripa mot

NU 1972:6

prisstegringar. Utskottet avstyrker förslaget att riksdagen i nuvarande läge
skall begära återinförande av prisstopp och andra speciella regleringsåtgärder
på prisbildningens område.

Åberopande vad nu anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1972:96.

Stockholm den 22 februari 1972
På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Bengtsson i Landskrona (s),
Andersson i Örebro (fp), Haglund (s), Andersson i Storfors (s), Rask (s),
Blomkvist (s), Sjönell (c), Hovhammar (m), Svensson i Malmö (vpk),
Möller i Göteborg (fp), fru Hambraeus (c) och fru Hansson (s).

Reservation

av herr Svensson i Malmö (vpk), som anser att utskottets yttrande och
hemställan bort ha följande lydelse:

”De senaste åren har ett dubbelt ekonomiskt tryck riktats mot de
lönarbetande i samhället. Å ena sidan har arbetslöshet och undersysselsättning
i allt allvarligare utsträckning brett ut sig och blivit en stående
faktor i ekonomin, å den andra har de allmänna levnadskostnaderna trots
detta ökat avsevärt. Att dessa båda skenbart motsägande tendenser uppträder
samtidigt har en rad orsaker.

Till dessa orsaker hör att den rena priskonkurrensen gradvis dött bort
och ersatts med monopolistisk eller oligopolistisk prissättning, kvoteringar,
marknadsuppdelningar etc. Dit hör den höga räntenivå, som länge
fått utgöra en finanskapitalets privatbeskattning av folkflertalet. Dit hör
den i det ekonomiska systemet inbyggda spekulationseffekten, framdriven
bl. a. av den geografiska koncentrationen av näringsliv och bebyggelse,
vilken leder till en konstlad överefterfrågan på t. ex. markresurser. Dit
hör den överflödskonsumtion i de högre inkomstskikten som gått
parallellt med försämrade förhållanden för det stora flertalet lönarbetande.
Dit hör stegringarna i varubeskattningen, vars inkomstpolitiska verkan
är rent regressiv. Dit hör slutligen att den växande monopolismen
möjliggjort för kapitalet att via prishöjningar tillskansa sig en stark
överkompensation i förhållande till de faktiska lönehöjningarna. Av
uppgifter i 1972 års finansplan framgår att den totala stegringen av
lönesumman under år 1971 uppgått till knappt 9%. Härav motsvarar
4,8 % produktivitetsförbättring, dvs. utgör ersättning för ökad prestation.
Endast den återstående stegringen - som med hänsyn till lönernas andel
av bruttonationalprodukten torde uppgå till knappt 2 % av företagens
kostnader - utgör motiv för priskompensation. De verkliga prisstegringarna
har emellertid varit avsevärt högre, oavsett om man räknar i konsument
eller i producentpriser och oavsett effekterna av den höjda mervärdeskatten.

NU 1972:6

9

Alla företag har givetvis inte fått del av denna överkompensation. Den
ekonomiska processen har innefattat tillbakagång för vissa branscher och
vissa företags utträngande eller uppslukande av andra. Detta gör att
överprofiterna fördelats ojämnt. Störst torde de ha varit i branscher med
låg lönekostnadsandel liksom också för det rena finans- och bankkapitalet.

Den verkliga överkompensationen torde också vara högre än vad nu
tillämpad pris- och lönestatistik ger vid handen. Lönestatistiken visar
endast förändringar i faktiska förtjänster per tidsenhet och bortser från
den ökade pressen på de arbetande. Prisindex mäter inte kvalitetssänkningar
på varor och underskattar dessutom stegringarna på vissa områden
av levnadskostnadsschemat, däribland bostadskostnaderna.

Den här påtalade överkompensationen visar att prishöjningarna inte
kan enkelt föras tillbaka på lönehöjningarna. På samma sätt faller tesen
att prishöjningarna skulle vara en oundviklig följd av att låglönegruppernas
relativa läge har förbättrats.

Det växande pristrycket i en situation av arbetslöshet liksom hela
prisbildningsmekanismens förändrade karaktär motiverar allsidigare motåtgärder
från de lönarbetandes sida än som kan uppnås enbart med den
rena lönekampen. Kravet på generell priskontroll är därvid högaktuellt.

Tekniskt och administrativt utgör den generella priskontrollen knappast
något problem. Den information rörande priser och kostnader som
redan nu kontinuerligt insamlas av vederbörande myndigheter utgör ett i
huvudsak tillfredsställande underlag, som också lätt låter sig kompletteras.

Mot bakgrund av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med bifall till motionen 1972:96 hos Kungl. Maj:t
hemställer

1. att allmänna prisregleringslagen skyndsamt åter sätts i
kraft med priserna den 31 december 1971 som stoppriser,

2. att ytterst stor restriktivitet visas i fråga om dispenser från
denna lag,

3. att existerande lagar och institutioner används med full
effektivitet mot överpriser och smygprishöjningar bl. a. genom
kvalitetsförsämringar, samt

4. att Kungl. Maj:t framlägger förslag om skärpningar av
dessa lagar.”