Näringsutskottets betänkande nr 56 är 1972

NU 1972:56

Nr 56

Näringsutskottets betänkande i anledning av motion om inrättande av en
patentdomstol.

Ärendet

I motionen 1972:924 av herr Löfgren m. fl. (fp) hemställs att
riksdagen skall hos Kungl. Majit anhålla om förslag till sådana ändringar
av berörda bestämmelser inom patentlagens område att besvärsavdelningen
inom patentverket omändras till en fristående patentdomstol
såsom sista instans inom patentverkets område beträffande patent,
varumärken, mönster, namn och aktiebolagsregistrering.

Över motionen har först patent- och registreringsverket avgivit
yttrande. Detta har åtföljt motionen vid förnyad remiss. I den andra
remissomgången har yttranden avgivits av regeringsrättens ledamöter,
Svenska industriens patentingenjörers förening, Svenska patentombudsföreningen,
Svenska uppfinnareföreningen och Sveriges industriförbund.

Gällande bestämmelser och deras bakgrund

Patent- och registreringsverket är central statlig myndighet för
handläggning av ärenden på det industriella rättsskyddets, namnrättens
och associationsrättens områden. Enligt lagen (1967:840; ändrad
1970:493) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning skall
inom verket finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär i ärenden
rörande patent, mönster och varumärken samt ärenden angående
släktnamn och förnamn. Besvärsavdelningen består av ämbetsverkets chef
som ordförande, minst fem av Kungl. Majit utsedda tekniskt kunniga
ledamöter och minst tre av Kungl. Majit utsedda lagkunniga ledamöter.
Besvärsavdelningen får arbeta på avdelningar. Den är beslutför med tre
ledamöter. Vid handläggning av patentärenden skall minst två ledamöter
vara tekniskt kunniga; lagkunnig ledamot skall deltaga om ärendets
beskaffenhet fordrar det. Vid handläggning av mönster-, varumärkes- och
namnärenden skall minst två ledamöter vara lagkunniga.

1 11 § instruktionen (1965:658; omtryckt 1972:372) för patent-och
registreringsverket föreskrivs att besvärsavdelningen består av generaldirektören,
sex patenträttsråd som tekniskt kunniga ledamöter samt ett
patenträttsråd och två byråchefer såsom lagkunniga ledamöter. Som
tillfällig ledamot kan tjänstgöra överingenjör, byråchef, avdelningsdirektör
eller byrådirektör. Enligt 12 § instruktionen arbetar besvärsavdelningen
på två avdelningar. På den ena av dessa är generaldirektören
ordförande, på den andra den ledamot som Kungl. Majit förordnar. I
regleringsbrevet för patent- och registreringsverket för budgetåret

1 Riksdagen 1972. 17 sami. Nr 56

NU 1972:56

1972/73 har Kungl. Maj:t förordnat att besvärsavdelningen med avvikelse
från vad som föreskrivs i instruktionen för verket tills vidare skall arbeta
på tre avdelningar.

Patent- och registreringsverkets besvärsavdelning inrättades år 1931 i
samband med en omorganisation av verket. Dessförinnan var regeringsrätten
första och enda besvärsinstans. Vid omorganisationen övergavs ett
tidigare tillämpat kollegialt förfarande vid behandlingen av patentansökningar.
Besvärsavdelningens funktioner som besvärsinstans i varumärkes-,
namn- och mönsterärenden tillkom genom nya lagar för dessa områden
respektive 1960, 1963 och 1970. För namnärenden är besvärsavdelningen
sista instans. Detsamma gäller i fråga om talan i patentärende av annan än
sökanden.

Lagen om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning tillkom vid
den revision av den patenträttsliga lagstiftningen varom beslöts år 1967
(prop. 1966:40, 1LU 1967:53). Utredningsarbetet hade bedrivits av
svenska kommittén för nordiska patent. Denna kommitté ansåg att de
grundläggande bestämmelserna om besvärsavdelningen med hänsyn till
dennas karaktär av förvaltningsdomstol borde upptagas i lag, medan
närmare bestämmelser om förfarandet liksom förut skulle meddelas i
administrativ väg. Vid remissbehandlingen godtogs kommitténs förslag på
denna punkt i allmänhet. Några remissinstanser ansåg emellertid att
besvärsavdelningen borde erhålla en mera klart markerad karaktär av
domstol och att dess verksamhet därvid borde regleras mer ingående än
kommittén föreslagit. Förvaltningsdomstolskommittén anförde bl. a. att
en lämpligare benämning syntes vara patentdomstolen för att markera
avdelningens karaktär av förvaltningsdomstol. Kommittén ville inte
påyrka att patentverkets besvärsinstans personellt skulle helt avgränsas
från verket i övrigt. Frågan om ordförandeskapet i besvärsinstansen
krävde enligt förvaltningsdomstolskommitténs uppfattning särskilt övervägande.
Härvid borde dryftas om inte ordförandeskapet i besvärsinstansen
borde göras till en särskild post utan anknytning till verkschefsfunktionen.

Besvärssakkunniga ansåg att det förelåg behov av ett kvalificerat
förfarande hos besvärsavdelningen och att detta behov lämpligen borde
tillgodoses genom att avdelningen omvandlades till en förvaltningsdomstol.
För att avdelningen skulle kunna utgöra domstol krävdes enligt
besvärssakkunniga vissa organisatoriska förändringar. Bl. a. borde avdelningen
brytas ut ur verket och bilda en från detta fristående myndighet,
förslagsvis benämnd patentdomstolen. Någon personalunion eller annan
organisatorisk sammanbindning borde då inte få förekomma mellan
patentdomstolen och patentverket. I domstolen borde sålunda patentverkets
chef inte ingå som ledamot. Domstolen borde i stället lyda under
egen ordförande. Besvärssakkunniga föreställde sig dock att det av
praktiska skäl skulle vara både nödvändigt och lämpligt att upprätthålla
visst samband mellan patentdomstolen och patentverket i fråga om
lokaler, skrivpersonal m. m. En fördel härmed skulle vara att den antydda
reformen i och för sig inte skulle kräva nämnvärt ökade kostnader.

NU 1972:56

Även Sveriges juristförbund ansåg att tiden var inne att förstärka
besvärsavdelningens domstolskaraktär. Utvecklingen pekade, sade förbundet,
på en ordning enligt vilken särskilt prövningstillstånd komme att
krävas för fullföljd av talan till regeringsrätten. Besvärsavdelningen kunde
då i realiteten bli slutinstans i det stora flertalet ärenden, vilket gjorde det
ännu mer angeläget att stärka dess ställning och process. De nämnda
remissinstanserna påyrkade olika ändringar i de föreslagna reglerna om
besvärsavdelningen i syfte att markera avdelningens karaktär av förvaltningsdomstol.

Chefen för justitiedepartementet framhöll i propositionen att frågan
om besvärsavdelningens organisation och arbetsformer hade nära samband
med spörsmålet om inrättande av en nordisk besvärsinstans för
patentärenden. Starka skäl ansågs tala för att man borde avvakta hur
detta spörsmål slutligen löstes innan man tog ställning till frågan om en
nyorganisation av besvärsavdelningen. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen
föreslogs i en motion bl. a. att besvärsavdelningen skulle
omvandlas till en fristående förvaltningsdomstol. Första lagutskottet
uttalade att vissa skäl enligt dess mening talade för en prövning av
besvärsavdelningens organisation men att det syntes ofrånkomligt att
avvakta införandet av en gemensam nordisk besvärsinstans innan det vore
möjligt att ta ställning till en ny organisation av besvärsavdelningen.
Riksdagen avslog motionen.

Internationellt samarbete

Förberedelser har vidtagits för ett system med nordiska patentansökningar,
enligt vilket patent på uppfinning skall kunna erhållas för
Danmark, Finland, Norge och Sverige eller för tre av dessa stater efter
ansökan i en av staterna. Bestämmelser härom finns i 3 kap. patentlagen
(1967:837), som dock har undantagits från ikraftträdande. Sannolikheten
av att detta kapitel skall träda i kraft under 1970-talet bedöms vara
ringa. Ett annat nordiskt projekt avseende en gemensam besvärsinstans
har utarbetats och presenterats. Det anses osäkert om en sådan instans
kommer till stånd under 1970-talet.

Vid en diplomatisk konferens i Washington år 1970 antogs en
konvention, Patent Cooperation Treaty (PCT), som avser att minska
dubbelarbetet på patentansökningar som inges i flera länder och gäller
samma uppfinning. Sverige hör till de länder som har undertecknat denna
konvention. Samarbetet för att förbereda ikraftträdandet av PCT-planen
förekommer dels på det nordiska planet, dels inom en större internationell
krets. Enligt planen skall nyhetsgranskning och eventuellt även
patenterbarhetsbedömning ske endast vid några utsedda patentverk, av
vilka det svenska patentverket kan bli ett. Planen beräknas för Sveriges
del få praktisk effekt tidigast mot slutet av 1970-talet.

Strävanden att undvika dubbelarbete vid behandling av patentansökningar
ligger också till grund för förhandlingar om en europeisk
patentgemenskap. Sammanlagt 21 stater, däribland Sverige, deltar i detta

1 * Riksdagen 1972. 17sami. Nr 56

NU 1972:56

arbete. Avsikten är att upprätta ett centralt europeiskt patentverk (EPO),
som i den mån patent söks där kan bevilja patent för medlemsstaterna.
De nationella patentverken avlastas helt och hållet prövningen av
patentansökningar som går denna väg. Från nordisk sida har vunnits
gehör för att en nordisk PCT-myndighet — det svenska patentverket —
skall kunna etableras även om de nordiska länderna ansluter sig till
Europapatentkonventionen. Slutgiltig ställning till konventionen kommer
att tas vid en diplomatisk konferens, sannolikt hösten 1973. Konventionen
beräknas tidigast träda i kraft 1976. Även om så sker anses det
mindre sannolikt att den kommer att i högre grad påverka arbetsbelastningen
vid det svenska patentverket under 1970-talet.

Motionen

Med hänvisning till att det betraktas som osäkert om någon gemensam
nordisk besvärsinstans kommer till under 1970-talet anför motionärerna
att det inte finns anledning att längre skjuta på frågan om en prövning av
besvärsavdelningens organisation och arbetsformer. För en omvandling av
besvärsavdelningen till en fristående patentdomstol talar enligt deras
mening bl. a. den förändring av avdelningens arbetsmiljö som har skett
under de senaste åren. Antalet besvär i patentärenden har nästan
fyrfaldigats sedan lagen om besvärsavdelningen antogs. För att öka
produktionen på besvärsavdelningen har granskare som patentavdelningen
i huvudsak utvalt ställts till förfogande av patentavdelningen för
tjänstgöring på besvärsavdelningen. Under tiden januari 1970—juni 1971
tjänstgjorde ca 40 granskare under kortare perioder såsom tf. patenträttsråd
på besvärsavdelningen och ca 90 granskare som föredragande, var och
en i endast ett fåtal ärenden. Det kan enligt motionärernas mening
ifrågasättas om en sådan rekrytering av tillfälliga ledamöter och föredragande
är lämplig för en besvärsinstans som vill arbeta under
domstolsmässiga former. Systemet med korttidsförordnad arbetskraft på
besvärsavdelningen uppges dessutom vara ekonomiskt ofördelaktigt för
statsverket. Den bästa och mest effektiva lösningen vore säkerligen, säger
motionärerna, att bygga ut besvärsavdelningen till en självständig
förvaltningsdomstol med erforderligt antal fasta ledamöter, inklusive
göromålsförordnanden, och fasta föredragande för beredning och föredragning
av mål. Med ett sådant system skulle man kunna anpassa sig till
vad som allmänt gäller inom förvaltningsprocessen.

Om besvärsavdelningen byggs ut på detta sätt finns det enligt
motionärerna ingenting principiellt betänkligt i att göra avdelningen till
sista instans i den administrativa prövningen. Tvistefrågan i det stora
flertalet patentärenden är, framhålls det, av utpräglat teknisk karaktär,
och det kan då inte sägas att regeringsrätten har bättre förutsättningar än
patentverkets besvärsavdelning att komma till ett riktigt resultat. I varje
fall borde vid den angivna lösningen krav på prövningstillstånd av
regeringsrätten gälla för patentmål från besvärsavdelningen liksom för
mål från kammarrätterna.

NU 1972 :56

Ytterligare upplysningar i anslutning till motionen

Statistiska och organisatoriska uppgifter

Ärendefrekvensen vid patentverkets besvärsavdelning ökade kraftigt i
slutet av 1960-talet. Följande tabell belyser efterfrågan på avdelningens
tjänster och avdelningens produktion under budgetåren
1967/68—1971/72 (verkligt utfall), 1972/73 (enligt internbudget) och
1973/74 (enligt anslagsframställning):

Budgetår	Inkomna ärenden	Avgjorda ärenden	Ärende-balans vid årets slut	Antal hand-läggare i manår
Patentärenden 1967/68	640	354	1 214	6,5
1968/69	1 108	625	1 697	10,3
1969/70	1 422	1 010	2 109	19,4
1970/71	1 166	948	2 327	22,5
1971/72	948	840	2 435	19,0
1972/73	980	900	2 515	15,0
1973/74	1 000	950	2 565	15,0
Övriga ärenden 1967/68	190	188	193	1,4
1968/69	192	237	148	1,7
1969/70	231	263	146	1,8
1970/71	207	247	76	2,0
1971/72	197	220	53	1,8
1972/73	340	341	52	2,2
1973/74	365	340	77	2,2

Produktionsökningen i fråga om patentärenden under budgetåren
1968/69-1970/71 möjliggjordes genom att tjänstemän från patentavdelningen
i ökande omfattning ställdes till besvärsavdelningens förfogande
som t. f. ledamöter och som föredragande. Detta resurstillskott
uppgick vid periodens slut, då det var som störst, till ungefär 15 manår.
Vid prövningen av de enskilda ärendena har den ordningen tillämpats att
endast en av de i beslutet deltagande får vara en tillfälligt förordnad
ledamot.

Pensionerade tjänstemän från patentverket har sedan åtskilliga år
periodvis medverkat i besvärsavdelningen som tillfälligt förordnade
ledamöter. En sjätte ordinarie tjänst som tekniskt kunnig ledamot
tillkom år 1968.

Åren 1970 och 1971 har besvärsavdelningens personal utökats med
fyra tjänstemän med förordnande att bestrida göromål som ankommer på
patenträttsråd som är tekniskt kunnig ledamot av besvärsavdelningen och
en med motsvarande förordnande som lagkunnig ledamot.

Antalet till regeringsrätten inkomna mål som fullföljts från patentverkets
besvärsavdelning (antalet avgjorda mål inom parentes) utgjorde
åren 1966-1971 respektive 32 (36), 45 (32), 76 (62), 99 (52), 130 (73)

NU 1972:56

och 126 (125). Den 30 september 1972 uppgick antalet icke avgjorda
mål av detta slag till 214. — Huvuddelen av de mål som fullföljs från
besvärsavdelningen utgörs av patentmål. Tiden från anhängiggörandet hos
regeringsrätten till det slutliga avgörandet i regeringsrätten är för
patentmålen för närvarande i allmänhet två—tre år.

Utländska förhållanden

Den i Sverige tillämpade ordningen med en i patentmyndigheten
inbyggd besvärsavdelning har motsvarighet på flera håll i utlandet. För
förhållandena i de nordiska grannländerna och i några av de större
industriländerna lämnar patentverket i sitt remissyttrande en redogörelse
med i huvudsak följande innehåll.

I de nordiska länderna har de finska och norska patentverken inbyggd
besvärsavdelning som har kollegiala arbetsformer och står under
verkschefens ordförandeskap. I Danmark råder sedan gammalt den
ordningen att patentärenden från första instans överklagas till ett särskilt
organ, knutet till handelsministeriet. Efter viss omorganisation benämnes
organet numera patentankenaevnet.

1 övriga europeiska länder har patentverken i Nederländerna, Schweiz
och Österrike besvärsavdelningar som är administrativt inbyggda i
myndigheterna. Även det västtyska patentverket hade tidigare en
besvärsavdelning som utgjorde en del av verket. År 1961 inrättades en
särskild patentdomstol, Bundespatentgericht, som ersatte besvärsavdelningen.
Tillskapandet av Bundespatentgericht skall ses mot bakgrunden
av att de allmänna domstolarna i Västtyskland har en allmän överprövningsrätt
med avseende på beslut träffade av administrativ myndighet.
Enligt ett avgörande av den högsta förvaltningsdomstolen 1959 var
besvärsavdelningen — vilken tidigare allmänt ansetts ha domstols ställning
— att betrakta som administrativ myndighet, vars beslut kunde angripas
vid allmän domstol. Förvandlingen av besvärsavdelningen till en fristående
domstolsmyndighet skedde för att undvika den allvarliga
fördröjning i patentförfarandet som en överprövning av besvärsavdelningens
beslut i ytterligare tre domstolsinstanser kunde medföra.

Handläggningen i det brittiska patentverket skiljer sig principiellt från
den i Sverige. Verkschefen, ”the Comptroller”, fattar vissa beslut i den
administrativa procedur som leder fram till beviljande av patent. Sedan
patentet beviljats har tredje man möjlighet att hos ”the Comptroller”
begära att patentet på särskilda grunder ogiltigförklaras. Beslut av ”the
Comptroller” överklagas antingen vid Patents Appeal Tribunal eller
Divisional Court, vilka båda är fristående domstolar.

Utanför Europa har USA och Japan besvärsorgan inbyggda i patentverken.
Australien och Canada har patentsystem som företer likheter
med det brittiska.

NU 1972:56

Patentpolicy kommittén

Patentpolicykommittén (H 1969:10; ordförande: generaldirektör
Göran Borggård) tillkallades i böljan av år 1968 för utredning om vissa
spörsmål rörande patentverket. Bakgrunden till utredningsuppdraget är
det pågående internationella samarbetet på patentområdet, främst den
ovan berörda PCT-planen. Dennas konsekvenser för vårt land blir
beroende på om Sverige vill delta aktivt i samarbetet genom att åta sig
nyhetsgranskning och patenterbarhetsbedömning av internationella ansökningar.
Om ansökningar som avser patent i flera länder i framtiden
skulle granskas av andra institutioner i stället för det svenska patentverket
anses det knappast sannolikt att patentverket kan till rimliga
kostnader granska det fåtal ansökningar som avser patent enbart i
Sverige. En ordning där även dessa granskas utomlands bör därför
övervägas. Utredningen skall vidare bedöma de praktiska fördelarna för
den svenska industrin och de enskilda uppfinnarna av att även framdeles
kunna få uppfinningarna granskade här i landet. Utredningen skall beakta
den roll som patentverket spelar som organ för teknisk dokumentation
och för utbildning av patentexpertis. Den skall också överväga vilka
möjligheter det svenska patentverket kan ha att inom PCT-planens ram
erbjuda sina tjänster som nyhetsgranskande och patenterbarhetsprövande
institution. Kommittén avgav 1970 en preliminär promemoria (Ds H
1970:1) Patentverkets service och PCT-planen. Sedan den diplomatiska
konferensen antagit PCT, undersöker kommittén vissa kostnadsfrågor
och lagstiftningsfrågor som aktualiseras genom Sveriges deltagande i
samarbetet enligt PCT. Kommittén utreder också frågor som har
samband med planerna på en europeisk patentkonvention.

Vissa uttalanden i patentverkets långsiktsplan

I patentverkets långsiktsplan för 1970-talet, framlagd i december
1970, anges bl. a. följande principer för besvärsavdelningens verksamhet.

Besvärsavdelningen skall arbeta som en administrativ domstol. Särskild
vikt fästs vid kravet på god kvalitet i avdelningens avgöranden.
Avdelningens nuvarande ställning i patentverket bibehålles. Dess ledamöter
ingår i verkets plenum och medverkar vid utformningen av
verkspolitiken och i andra frågor av särskild vikt för patentväsendet,
något som bedöms främja en enhetlig praxis och jämn kvalitet i verkets
produktion. Det administrativa sambandet mellan besvärsavdelningen och
patentverkets övriga enheter möjliggör för verkets ledning att vid behov
disponera över arbetskraft från dessa för tjänstgöring som t. f. ledamöter
eller föredragande på besvärsavdelningen. Genom att ingenjörs- och
juristpersonal från patentavdelningen och andra enheter får tillfälle att
tjänstgöra på besvärsavdelningen kommer denna att i viss utsträckning
fungera som utbildningsenhet.

NU 1972:56

Remissyttrandena

I patent- och registreringsverkets beslut om remissyttrande över
motionen har deltagit generaldirektören och ytterligare 27 befattningshavare
inom verket. Av dessa har sex - fyra patenträttsråd (av sju) och
två t.f. patenträttsråd (av fem) — förenat sig om ett skiljaktigt yttrande.
De betecknas i det följande som ”reservanterna”.

Handläggningsformerna och arbetssituationen
inom patentverket ägnas uppmärksamhet i flera av
remissyttrandena. Delvis görs därvid en jämförelse med förvaltningsrättsskipningen
i övrigt.

Patentverket uttalar att den kompakta behandlingen på patentavdelningen
med huvudvikten lagd på ett första tekniskt föreläggande och
begränsning av efterföljande skriftväxling till det strängt nödvändiga i dag
är ett oeftergivligt villkor för att verket skall kunna klara av den stora
mängden inkommande ärenden och samtidigt minska den alltför stora
balansen oavgjorda. Handläggningen i besvärsavdelningen är anpassad
härefter, framhålls det. En påtaglig förändring av handläggningen i
patentavdelningen skulle därför få konsekvenser för besvärsavdelningen. I
särskilt hög grad står besvärsavdelningen under inflytande av sådana
skiftningar som hör samman med att patentavdelningen av arbetsekonomiska
skäl periodvis ger förtur åt vissa typer av ärenden, säger
patentverket, och detta kan medföra tillfälliga höga arbetstoppar för
besvärsavdelningen, vilka måste kunna mötas med speciella åtgärder. Å
andra sidan kan inte heller besvärsavdelningens arbetsformer ändras utan
att patentavdelningens verksamhet påverkas. Denna växelverkan mellan
första och andra instans har krävt en ömsesidig anpassning inte bara av
handläggningsformerna utan också vad gäller fördelningen av de resurser
som tilldelats patentverket. Denna anpassning har, yttrar verket, hittills
varit möjlig tack vare den administrativa samhörigheten mellan instanserna.
Det anförda visar enligt patentverkets mening att en omprövning av
besvärsavdelningens ställning inte kan ske utan att samtidigt en översyn
görs av principerna för handläggningen av patentärenden såväl i patentavdelningen
som i besvärsavdelningen och i regeringsrätten.

Reservanterna anser att patentverkets här återgivna synpunkter inte
utgör något starkt argument för bibehållande av den nuvarande ordningen.
Ändringar i belastningen av det slag som nämnts torde, säger
reservanterna, vara vanliga på alla områden av rättsskipningen och kan då
ge anledning till mer eller mindre tillfälliga förstärkningar, t. ex.
inrättande av en extra avdelning för hyresmål eller fastighetstaxeringsmål.

Svenska industriens patentingenjörers förening säger sig dela motionärernas
kritiska inställning till en alltför strikt tillämpning av principen
med kompakt behandling på patentavdelningen. Så komplicerat som ett
patentärende kan vara från såväl rent tekniska som även patenttekniska
synpunkter torde det, menar föreningen, i många fall vara ogörligt att
genom endast ett föreläggande med efterföljande svar få patentärendet i

NU 1972:56

ett skick som kan anses helt tillfredsställande för såväl patenthavare som
tredje man. Utlagda ansökningar uppvisar ibland i sina patentkrav
olämpliga formuleringar, som kanske hade kunnat elimineras genom en
fortsatt skriftväxling mellan patentavdelningen och sökanden redan före
kungörandet.

Föreningen erinrar om att den i många sammanhang har framhållit
önskvärdheten av patent med klart formulerade patentkrav, som godkänts
efter en noggrann prövning beträffande nyhet och uppfinningshöjd.
Det är också väsentligt för rättssäkerheten att denna prövning sker med
minsta möjliga tidsfördröjning, tillägger föreningen, men snabbhet får ej
vinnas på bekostnad av kvalitet. Den konstaterade utvecklingen med
starkt ökat antal besvär ger enligt föreningens mening en antydan om att
den kompakta behandlingen resulterat i en kvalitetssänkning. I en sådan
situation är det angeläget att besvärsinstansen får erforderliga personalresurser.
En från patentavdelningen i personalhänseende helt skild
besvärsinstans torde, hävdar föreningen, ha bättre möjligheter att
objektivt behandla enskilda ärenden och kunna med större tyngd påtala
eventuella brister i behandlingen på patentavdelningen än besvärsinstansen
kan göra om den måste arbeta delvis med patentavdelningens
granskare på korttidsförordnande som t. f. patenträttsråd. Genom åtskillnaden
i personalhänseende skulle, anförs det, uppnås att den
åtminstone teoretiskt föreliggande risken för enskilda befattningshavare
att komma i konfliktsituationer skulle elimineras och att arbetssituationen
på patentavdelningen troligen skulle bli klarare genom de
normgivande utslagen från besvärsinstansen.

De krav som från intressenternas sida måste ställas på avgörandena
både i besvärsavdelningen och andra instanser är, säger Sveriges industriförbund,
god ”materiell” kvalitet, rättssäkerhet och snabbhet. Från
principiella utgångspunkter kan diskuteras vilken form av instansordning
som bäst tillgodoser dessa krav. Det förefaller förbundet som om
tyngdpunkten i motionärernas kritik av den nuvarande ordningen hänför
sig till de aktuella interna förhållandena vid besvärsavdelningen. Förbundet
säger sig oreserverat vilja instämma i uttalandet att besvärsavdelningen
på ett berömvärt sätt sökt bemästra den starkt ökade arbetsbelastningen
under senare år.

Svenska uppfinnareföreningen påpekar att tidsutdräkten för behandling
av ärenden i besvärsavdelningen för närvarande är stor. Vare sig
besvärsavdelningen organisatoriskt skiljes från patentverket eller ej kan
detta problem endast lösas genom att besvärsavdelningen tillförs ökade
resurser, säger föreningen. Om besvärsavdelningen sidoordnas patentavdelningen
och verkschefen befrias från sin nuvarande funktion inom
besvärsavdelning medför detta, framhåller föreningen, att basen för
rekryteringen av chef för patentverket vidgas. Den nya patentlag som
trädde i kraft 1968 och de rationaliseringssträvanden på patentavdelningen
som inleddes kort senare har, yttrar Svenska patentombudsföreningen,
medfört en merbelastning på besvärsavdelningen, som denna
inte har varit organisatoriskt rustad att möta. Föreningen finner det klart

NU 1972:56

otillfredsställande att den rent passiva väntetiden innan besvärsavdelningen
börjar behandla ett patentärende numera uppgår till ca två år.
Dessutom pressar eftersläpningen besvärsavdelningen att i strid med
sökandens och övriga parters intresse reducera den aktiva behandlingstiden,
hävdar föreningen, och detta är ägnat att inverka menligt på
behandlingens kvalitet och därmed även på rättssäkerheten. Denna trend
måste, säger föreningen, brytas omedelbart och innan balansen hunnit bli
etablerad som en tradition inför vilken berörda tjänstemän resignerar.
Patentavdelningen torde, anförs det, tyvärr vara den enda källa från
vilken personella resurser kan hämtas. I den föreliggande valsituationen
anser föreningen att en mindre fördröjning av rationaliseringsprogrammet
för patentavdelningen får accepteras som ett medel att återge besvärsinstansen
normal funktionsduglighet.

I detta sammanhang tar föreningen bestämt avstånd från det system
med korttidsförordnanden vid besvärsavdelningen som praktiserats sedan
någon tid. Föreningen ansluter sig till den av patentverket framförda
åsikten att aspiranter till besvärsinstansen bör ha tillfälle att pröva och
prövas i instansens dagliga arbete, men menar att beslutsrätt bör
tillerkännas endast den som under betryggande tid visat prov på
erforderlig förmåga att föredraga ärenden inför besvärsinstansen och som
dessutom kan känna sig helt obunden gentemot underinstansen. När en
korttidsförordnad ges full beslutanderätt hamnar man ofta snubblande
nära jävssituationen, säger föreningen. Härtill kommer att besvärsavdelningens
ordinarie ledamöter stundom har ifrågasatt den förordnades
kapacitet. Under sådana omständigheter är det enligt föreningens
uppfattning ett starkt rättssäkerhetsintresse att man snarast söker en
bättre lösning än dagens. Föreningen understryker att vad den anfört om
arbetssituationen vid besvärsavdelningen avser endast patentärenden.

Patentombudsföreningen kan inte inse att en formell omvandling av
besvärsavdelningen skulle behöva medföra någon modifiering av övriga
instansers handläggningsprinciper. Det på rättssäkerhetsprinciper grundade
synsätt som anlagts av bl. a. förvaltningsdomstolskommittén talar
enligt föreningens uppfattning för att besvärsavdelningen bör omvandlas
till en självständig förvaltningsdomstol. Detta bör, betonar föreningen,
ske utan någon väsentlig förändring av besvärsinstansens nuvarande
arbetsformer. Föreningen anför att besvärsavdelningen innan den ovan
berörda reduktionen av den aktiva behandlingstiden inträffade åtnjöt
mycket stort anseende i internationella fackkretsar, särskilt till följd av
ärendenas grundliga beredning och behandling men även som en följd av
det informella sätt på vilket umgänget med avdelningen kunde ske.
Föreningen förutsätter att dessa förhållanden skall kunna återuppstå och
bevaras hos den föreslagna patentdomstolen.

Patentverket tillbakavisar bestämt den kritik som motionärerna riktat
mot systemet med tillfälliga ledamöter och föredragande. Inlåningen
motsvarade, säger verket, under en begränsad tid ca 14 manår och var då,
som en nödåtgärd, motiverad för att förhindra en allvarlig förlängning av
behandlingstiderna i besvärsavdelningen. Denna oproportionerligt stora

NU 1972:56

resursöverföring gav god effekt, och inlåningen har därefter kunnat
minskas till normal omfattning. Genom den förstärkning med fyra
göromålsförordnanden, som verket fått år 1971, har de ekonomiska
olägenheterna med systemet i allt väsentligt undanröjts. Enligt verkets
preliminära internbudget för 1972/73 kommer inlåningen från patentavdelningen
att motsvara fyra manår. Verket vill understryka att — även
när inlåningen var som störst — den personal som ställdes till förfogande
som föredragande och ledamöter utgjordes av väl utbildade och skickliga
ingenjörer med stor erfarenhet av föredragning. Som ledamöter har
endast ingenjörer med tjänstgöring som ledamot på patentavdelningen
tjänstgjort. Icke i något fall, uppger verket, har av parter eller eljest från
intressenthåll framförts kritik till verkets ledning eller till besvärsavdelningen
mot den tillämpade ordningen. Denna har redovisats i patentverkets
kontaktkommitté, där företrädare för verkets intressenter medverkar,
utan att någon kritik av det slag som motionärerna framför
kommit fram. Tvärtom visar erfarenheten att en cirkulerande tjänstgöring
som föredragande och extra ledamot har ett betydelsefullt utbildningsvärde
för särskilt de yngre bland ingenjörerna, anser verket. Den vidgade
kontakten mellan patentavdelningens ingenjörer och besvärsavdelningen
motverkar tendensen till isolering av de enskilda ledamöterna på
patentavdelningen och medverkar bl. a. därigenom till en enhetligare
praxis. Det tillfogas att i den mån den tillämpade ordningen inneburit att
unga ingenjörer betrotts med ansvar som vanligen brukar vila på betydligt
äldre tjänstemän, detta väl överensstämmer med en enligt verkets mening
värdefull svensk tradition inom såväl domstolsväsendet som den offentliga
förvaltningen, att den hierarkiska uppbyggnaden inte hindrar att
unga, duktiga personer genom tillfälliga förordnanden får bära ett ansvar
som annars är förbehållet befattningshavare i högre åldrar. Den möjligheten
säger sig verket ämna slå vakt om även i fortsättningen.

Organisatoriska synpunkter med anknytning till förvaltningsrättsliga
principfrågor framläggs mera utförligt av reservanterna. Inledningsvis
erinrar dessa om att det i patentverkets första långtidsplan, år 1966,
föreslogs att ett avskiljande av besvärsavdelningen från patentverkets
organisation skulle närmare övervägas och om att den förre generaldirektören
för verket kort före sin avgång år 1967 avgav en promemoria
som utmynnade i ett förord för en sådan åtgärd. Då de planer på en
gemensam nordisk besvärsinstans för patentärenden som vid det tillfället
ansågs böra avvaktas numera tycks vara avförda från dagordningen är det
enligt reservanternas uppfattning betydelsefullt att förvaltningsrättsskipningen
även beträffande de kategorier av ärenden som tillhör
patentverkets arbetsområde bringas i linje med förvaltningsrättsskipningen
i övrigt. Reservanterna anser det angeläget att för besvärsärendena på
patentverkets område inrättas en förvaltningsdomstol på kammarrättsnivå,
vilken liksom kammarrätten i det stora flertalet mål blir sista
instans. Huruvida den bör vara sista instans även formellt eller målen
efter dispens bör kunna föras också till regeringsrätten är för reservanterna
en öppen fråga. En organisation med besvärsavdelningen som en

NU 1972:56

självständig förvaltningsdomstol skulle, hävdar reservanterna, innebära en
betydande rationalisering och medföra en betydelsefull förkortning av
handläggningstiden för de ärenden det här gäller. Den skulle också
innefatta garantier för en bättre rättssäkerhet på detta förvaltningsområde.
Samtidigt skulle en fastare organisation kunna erhållas om
domstolen, såsom andra förvaltningsdomstolar, finge ett eget kansli med
erforderlig arbetskraft för målens beredning och föredragning och icke
såsom nu vore beroende av sådan tillfällig hjälp som ställs till förfogande
från andra arbetsenheter vid patentverket i den mån arbetsbördan på
dessa enheter så medger. 1 denna organisation skulle finnas utrymme för
unga, duktiga personer av det slag som patentverket talar om i sitt
yttrande. En sådan kansliorganisation skulle kunna åvägabringas utan att
den sammanlagda kostnaden för patentadministrationen blir större än
vid nuvarande organisationsformer. Reservanterna framhåller att den av
dem förordade självständigheten väl kan förenas med besvärsorganets
placering i lokaler inom patentverkets nuvarande byggnad, liksom att
vissa serviceorgan inom patentverkets organisation, t. ex. löneutbetalningsenhet,
bibliotek och telefonväxel, bör kunna utnyttjas av patentdomstolen.

Frågan om en begränsning av rätten att fullfölja
talan till regeringsrätten behandlas ingående av regeringsrättens
ledamöter. Den genomgripande reform av förvaltningsprocessen
som genomförts i år innebär bl. a., framhåller de, att fullföljdsrätten har
gjorts beroende av att regeringsrätten lämnat prövningstillstånd. Såsom
allmän förutsättning för denna begränsning av fullföljdsrätten har dock
uppställts att handläggningen i instansen före regeringsrätten ägt rum hos
förvaltningsdomstol. Till följd härav har kammarrätt gjorts till allmän
mellaninstans närmast under regeringsrätten i flertalet av de målgrupper i
vilka regeringsrätten är sista instans. Vissa slag av mål, bl. a. de som gäller
patent, varumärken etc., har emellertid undantagits från kammarrätts
handläggning och från krav på prövningstillstånd för fullföljd till
regeringsrätten. Såsom skäl för att dessa mål, åtminstone tills vidare, icke
skulle hänföras till kammarrätts kompetens anförde chefen för justitiedepartementet
i propositionen 1971:30, att det här gällde mål av speciell
karaktär och att prövningen hos patentverkets besvärsavdelning hade
flera domstolsmässiga drag.

Om besvärsavdelningen omorganiseras till en självständig förvaltningsdomstol,
kommer frågan om reglerna för fullföljd av talan i här berörda
mål i ett nytt läge, säger regeringsrättens ledamöter. Då skulle nämligen
även för dessa mål föreligga den allmänna förutsättning för införande av
prövningstillstånd, som uppställdes vid förvaltningsprocessreformens genomförande,
nämligen att målet i instansen under regeringsrätten
handlagts av förvaltningsdomstol. Ledamöterna anser det önskvärt att
principen om prövningstillstånd för fullföljd av talan till regeringsrätten
genomförs i så stor utsträckning som möjligt. De undantag som hittills
gjorts från denna princip bör inte bibehållas om det inte längre ter sig

NU 1972:56

nödvändigt. Inga betänkligheter anses föreligga mot att införa krav på
prövningstillstånd även för de här diskuterade målen under förutsättning
att besvärsavdelningen organiseras som en fristående förvaltningsdomstol.

Att låta besvärsavdelningen efter den tänkta omorganisationen bli sista
instans finner regeringsrättens ledamöter däremot icke tillrådligt. De
anser att motionärerna har underskattat de rättsliga aspekterna på
patentmålen och påpekar att dessa aspekter i vissa fall dominerar.
Beträffande övriga typer av mål som handläggs av besvärsavdelningen
föreligger icke alls det av motionärerna anförda skälet, framhålls det.

I anslutning härtill erinras om att statsmakterna vid förvaltningsprocessreformens
genomförande intog den ståndpunkten att samtliga mål
som handläggs i kammarrätt skall kunna prövas i regeringsrätten. Skulle
efter en tänkt reform av besvärsavdelningens ställning prövningstillstånd
föreskrivas för fullföljd av talan mot avdelningens beslut, borde i
överensstämmelse härmed övervägas att låta även mål enligt namnlagen,
vilka nu inte får föras vidare från besvärsavdelningen, få fullföljas till
regeringsrätten efter prövningstillstånd.

Även patentverket självt vill att fullföljdsrätten skall bibehållas.
Motionärerna förefaller, säger verket, att undervärdera betydelsen av den
överprövning av besvärsavdelningens beslut som nu står till buds. Frågan
om införande av fullföljdsbegränsning är emellertid inte beroende av
besvärsavdelningens administrativa hemort, anför verket vidare, utan
skulle i och för sig kunna tas upp till diskussion med utgångspunkt i
rådande system.

Även företrädare för patentverkets klienter avvisar tanken på att slopa
fullföljdsrätten. Patentombudsföreningen vänder sig bestämt mot att så
sker. I det fåtal patent- och varumärkesärenden som förs upp till
regeringsrätten torde överklagandet utan undantag avse ärenden av stor
ekonomisk betydelse, säger föreningen, och i många fall torde dessutom
besvärsavdelningens bedömning avvika från bedömningen av motsvarande
ansökningar i andra länder. Den förväntade utvecklingen under 1970-talet kan för patentärendenas del tänkas medföra internationellt-rättsliga
problem i stor omfattning och av en sådan svårighetsgrad att möjligheten
till prövning hos landets högsta rättsvårdande organ bör stå till buds.
Ökningen av antalet till regeringsrätten överklagade patentärenden torde,
uttalar föreningen vidare, till stor del ha samma bakgrund som de
förhållanden som lett till ”en ohållbar situation på besvärsavdelningen”,
nämligen behovet av prejudikat i anslutning till en ny lagstiftning.

Speciellt patent- och varumärkesärenden kan vara förknippade med
enormt stora ekonomiska värden, framhåller Patentingenjörsföreningen.
Rätten att föra ett ärende vidare till regeringsrätten bör därför bibehållas,
säger föreningen, och dessutom utökas så att både sökande och invändare
har denna rätt och därmed kan strida på lika villkor. Å andra sidan kan
det, fortsätter föreningen, vara lämpligt att genom krav på prövningstillstånd
åstadkomma att regeringsrättens behandling av patentmål begränsas
till att omfatta sådana sorn gäller stort ekonomiskt värde eller har stor
prejudiciell betydelse.

NU 1972:56

En allmänt negativ uppfattning i fråga om slopande av fullföljdsrätten
deklareras också av Industriförbundet.

Behovet av kontakt mellan besvärsavdelningen
och patentavdelningen poängteras av patentverket.

Patentlagstiftningen lämnar stort utrymme åt patentmyndigheten att
forma praxis på grundval av egna riktlinjer för såväl den formella
handläggningen som bedömningen av patenterbarheten, framhåller verket,
och det är därför särskilt betydelsefullt att handläggningen av
patentärenden i skilda instanser bygger på en enhetlig och gemensam
praxis. Intresset härav begränsar sig inte till processuella frågor utan
hänför sig även till den utveckling av den materiella patenträtten som
lagstiftningen lämnar utrymme för och som i hög grad beror på resultaten
av internationellt förhandlingsarbete. För närvarande är ledamöter av
besvärsavdelningen direkt engagerade i detta förhandlingsarbete, och
samtliga ledamöter av avdelningen medverkar dessutom i de överläggningar
i plenum vid vilka patentverkets politik dryftas. Om besvärsavdelningen
administrativt skiljs från verket skulle den nuvarande kontakten
mellan patentavdelningens ledning och ledamöterna av besvärsavdelningen
när det gäller utvecklingen av patentpolitiken och praxis gå förlorad.
En sådan förändring skulle allvarligt försämra förutsättningarna för en
enhetlig och konsekvent handläggning av patentärendena, främst inom de
delar av tekniken där förändringar aktualiseras av den internationella
utvecklingen. Liknande överväganden uppges ligga bakom den organisation
med inbyggda besvärsavdelningar som enligt utkastet till en
europeisk patentkonvention skulle gälla för det europeiska patentverket.

Uppfinnareföreningen betecknar det som en fördel att uppnå en
personell separation mellan besvärsavdelningen och patentavdelningen
men anser det samtidigt viktigt att besvärsavdelningens chef har möjlighet
att deltaga i patentverkets plenum, där riktlinjerna förverkets policy och
praxis dras upp.

Patentverkets besvärsavdelning intar i någon mån en förvaltningsrättslig
särställning genom att avdelningen genom sina beslut de facto även
fungerar som ”samordnare” av patentverkets praxis, exempelvis med
avseende på kravet på uppfinningshöjd, yttrar Industriförbundet. En
sådan samordning är självfallet angelägen, tillägger förbundet. Om
besvärsavdelningen etableras som en fristående domstol utanför verket
skulle därför andra arrangemang troligen bli nödvändiga för att åstadkomma
den erforderliga samordningen.

Patentverkets synpunkter i frågan bemöts av reservanterna. Den
kontakt som det gäller är enligt deras mening inte enbart till fördel utan
kan också innebära en fara för obehörig påverkan på besvärsavdelningen
från underinstansers sida. Besvärsavdelningens frånskiljande skulle, säger
reservanterna, inte behöva försämra patentverkets möjligheter att bidra
till utvecklingen av en rationell patentpolitik. I den män ledamöter av en
självständig patentdomstol behöver tas i anspråk för internationellt
arbete eller svenskt kommittéarbete med avseende på utformningen av
patentpolitiken bör detta kunna ske.

NU 1972:56

Patentärendenas speciella natur har enligt patentverket
utgjort anledning till att en organisation av den andra instansen i
patentärenden liknande den svenska valts också på åtskilliga håll
utomlands. Verket hänvisar till att handläggningen i samtliga instanser
präglas av det forhållandet att sökanden först under handläggningens
gång får vetskap om de sakliga förutsättningarna för bifall (nyhetsläget)
och av den förhandling mellan sökanden och myndigheten som är en
förutsättning för att patentansökningen skall kunna avgöras. Sålunda har
sökanden, säger verket, i viktiga avseenden en större rörelsefrihet än inom
andra delar av förvaltningsförfarandet (vida ändringsmöjligheter ända upp
till högsta instans, rätt att återupptaga ärendet efter avskrivning, m. m.).
Ett uttryck för förhandlingssituationen är också att ansökningen inte kan
beviljas med mindre sökanden godkänt eventuella av granskaren föreslagna
ändringar i beskrivning och patentkrav.

Denna patentverkets beskrivning är träffande såvitt avser första
instansens handläggning men endast i ringa utsträckning i fråga om
behandlingen i besvärsavdelningen och än mindre i fråga om behandlingen
i regeringsrätten, genmäler reservanterna. I överinstanserna antar
handläggningen en övervägande judiciell karaktär, anför de, och kan anses
väl jämförlig med handläggningen i andra förvaltningsprocessuella ärenden.

Beträffande jämförelsen med besvärsinstansernas organisation i andra
länder anför reservanterna, att det visserligen är riktigt att besvärsorgan i
åtskilliga länder är inbyggda i patentverken men att den konstruktion av
den patenträttsliga förvaltningsprocessen som är karakteristisk för det
svenska systemet knappast torde kunna påträffas i andra länder, med
undantag för Finland. I fråga om de planerade besvärsavdelningarna
enligt utkastet till europeisk patentkonvention framhåller reservanterna
att presidenten för det europeiska patentverket icke avses vara ledamot
av besvärsavdelningen eller besvärsavdelningens plenum och att han
sålunda icke skulle deltaga i de utlåtanden som på hans begäran kan avges
av sådant plenum.

Vid bedömningen av motionärernas förslag bör hänsyn tas till
internationella samarbetsprojekt på patentväsendets
område, säger flera av remissinstanserna.

Patentverket påpekar att förutsättningarna för patentadministrationen
i vårt land kan komma att förändras radikalt under de närmaste åren.
Detta kan bli följden av det pågående arbetet med en europeisk
patentkonvention (EPC) liksom av Patent Cooperation Treaty (PCT),
som har undertecknats av Sverige och ett stort antal andra stater. Verket
erinrar om patentpolicykommitténs arbete och uttalar att frågan om
besvärsavdelningens framtida ställning och därmed sammanhängande
frågor rörande handläggningen av patentärenden inte kan bedömas utan
erfarenhet av hur den europeiska patentadministrationen kommer att
gestalta sig och av de arbetsuppgifter som i framtiden kommer att
tilldelas en svensk patentmyndighet. Även om en gemensam nordisk

NU 1972:56

besvärsavdelning inte är lika aktuell i dag som när riksdagen år 1967
prövade frågan om patentverkets organisation bör dock, anför patentverket,
framhållas att de framtida formerna för det nordiska samarbetet
på patentområdet för närvarande är ytterst svåra att bedöma. Utvecklingen
blir beroende av bl. a. den roll som de nordiska länderna kommer att
spela såväl i det europeiska integrationsarbetet som i den vidare
internationella samverkan vilken regleras av PCT.

Reservanterna inom patentverket invänder att varken EPC eller PCT
bör anses stå i vägen för en förbättrad organisation av besvärsprövningen i
det svenska patentväsendet. Oavsett i vad mån och på vad sätt projekten
kan komma att förverkligas blir nämligen en nationell besvärsorganisation
inom det industriella rättsskyddet alltid nödvändig. Därtill kommer att
de internationella projekten inte kan beräknas bli realiserade inom de
närmaste åren.

Till patentverkets uppfattning ansluter sig Industriförbundet. Särskilt
EPC kan komma att nödvändiggöra förändringar i det svenska patentverkets
organisation, framhåller förbundet. Frågan om en eventuell mera
genomgripande förändring av besvärsavdelningens ställning kan därför
inte bedömas utan beaktande av de konsekvenser som utvecklingen på
det internationella planet kan komma att medföra. Dessa konsekvenser
låter sig emellertid ännu inte överblickas. Ett likartat uttalande gör
Uppfinnare före ningen. Enligt Patentingenjörsföreningen är det lämpligt
att en utredning beträffande inrättandet av en patentdomstol företas i
samband med den översyn av patentlagen och av patentverkets organisation
och arbetsformer som nödvändiggörs av Sveriges anslutning till PCT
och eventuellt också till EPC.

Sammanfattningsvis är remissinstansernas inställning följande.

Patentverket avstyrker motionsyrkandet under hänvisning till att
förslag om ändring av besvärsavdelningen till en fristående patentdomstol
inte kan framläggas utan en genomgripande utredning avseende handläggningen
av patentärenden i samtliga instanser och organisationer härför,
att förutsättningarna för en revision av förfarandet i patentärenden kan
komma att på ett avgörande sätt förändras till följd av den internationella
utvecklingen av patentväsendet och att tillräckliga skäl inte har framkommit
för att nu sätta i gång en utredning av nämnda slag.

Även Svenska uppfinnareföreningen avstyrker motionsyrkandet. Föreningen
anför emellertid att skäl föreligger att överse besvärsavdelningens
organisation och arbetsmetoder samt öka dess resurser.

Ungefär samma uppfattning uttrycks av Sveriges industriförbund, som
säger att det inte har någon erinran mot att en översyn av besvärsavdelningens
organisation och arbetsformer bl. a. med sikte på integritets- och
kvalitetsfrågor verkställs utan tvärtom — mot bakgrund av de opinioner
som framkommit i anledning av motionen — finner en sådan översyn
motiverad. Denna översyn skulle även kunna ge belysning åt frågan hur
man i en framtid lämpligast bör utforma instansordningen; att nu

NU 1972:56

aktualisera en genomgripande omläggning av denna anser förbundet inte
att det finns fog för.

Bifall till motionen förordas däremot av reservanterna inom patentverket.
Enligt deras uppfattning erfordras det inte någon genomgripande
utredning för att komma till ett beslut om inrättande av en fristående
patentdomstol. Att en sådan utredning även skulle behöva avse handläggningen
i underinstansen och i regeringsrätten säger sig reservanterna ha
svårt att inse.

En omvandling av patentverkets besvärsavdelning till en självständig
förvaltningsdomstol — som dock ej skall vara sista instans — förordas
vidare av Svenska industriens patentingenjörers förening och Svenska
patentombudsföreningen, vilken sistnämnda också särskilt understryker
att besvärsinstansens personella resurser omedelbart bör förstärkas.

Regeringsrättens ledamöter finner en omorganisation av besvärsavdelningen
till fristående förvaltningsdomstol önskvärd för att det skall
kunna införas krav på prövningstillstånd för fullföljd till regeringsrätten
av besvärsmål på patentverkets område. Ledamöterna säger sig vara
medvetna om att den nuvarande organisationsformen innebär icke
obetydliga fördelar och om att vissa internationella förhållanden bör
beaktas. I dessa hänseenden anser de sig dock inte ha anledning att uttala
sig närmare.

Utskottet

Patent- och registreringsverkets besvärsavdelning utgör i organisatoriskt
hänseende en unik företeelse inom den svenska statsförvaltningen.
Den prövar nämligen såsom förvaltningsdomstol besvär över beslut som
har träffats av andra enheter inom samma verk. Först om talan fullföljs
till högre instans, som är regeringsrätten, kommer saken att prövas av en
helt fristående förvaltningsdomstol. 1 vissa slags ärenden är besvärsavdelningen
sista instans.

Bl. a. i samband med den revision av den patenträttsliga lagstiftningen
som ägde rum omkring mitten av 1960-talet har tanken på en ombildning
av besvärsavdelningen till en självständig patentdomstol diskuterats. Det
avgörande argumentet mot en sådan förändring var då att man borde
avvakta hur planerna på att inrätta en nordisk besvärsinstans för
patentärenden utvecklades. Dessa planer har nu ingen omedelbar aktualitet.

I motionen tas frågan om en omvandling av besvärsavdelningen till
fristående domstol upp från delvis nya utgångspunkter. Antalet besvär i
patentärenden har under senare år legat på en väsentligt högre nivå än när
samma fråga dryftades på 1960-talet. Besvärsavdelningens härav föranledda
personalbehov har i betydande utsträckning fått tillgodoses genom
ianspråktagande av tjänstemän från verkets patentavdelning. Motionärernas
främsta motiv för vad de föreslår är att på patentverkets ämnesområde
bör ske en anpassning till vad som allmänt gäller inom förvaltningsrättsskipningen.
Dock framförs också uppslaget att den avsedda förvaltningsdomstolen
skulle kunna göras till sista instans i patentmål.

NU 1972:56

Vid remissbehandlingen har en rad såväl positiva som negativa
synpunkter på motionärernas förslag framkommit. Liksom tidigare
hänvisas, bl. a. av patentverket, till aktuella internationella samarbetsprojekt
som skulle kunna ändra förutsättningarna för frågans bedömning. En
grupp reservanter inom patentverket, bestående av vissa ordinarie och
tillförordnade ledamöter av besvärsavdelningen, och ett par av de
organisationer som företräder patentverkets klienter förordar främst av
rättssäkerhetsskäl att besvärsavdelningen ombildas till domstol. Andra,
såsom patentverkets majoritet och Sveriges industriförbund, understryker
de fördelar som den nuvarande organisationen har, bl. a. därigenom att
besvärsavdelningens ledamöter kan engageras i överläggningar i policy-frågor
inom verket och att en större flexibilitet i resursutnyttjandet blir
möjlig. Regeringsrättens ledamöter förordar domstolsaltemativet främst
för att systemet med prövningstillstånd för fullföljd till regeringsrätten
skall kunnna införas i fråga om mål på patentverkets område. Ett par
remissinstanser tar avstånd från tanken på en genomgripande förändring
men förordar en översyn av besvärsavdelningens organisation och
arbetsformer.

Utskottet noterar i första hand att det internationella samarbetet på
patentområdet nu tar sikte på organisatoriska lösningar som kan få
mycket långtgående verkningar på den svenska patentadministrationen.
Ovissheten om förutsättningarna för en patentdomstols verksamhet i
framtiden synes tala emot att en utredning rörande ombildning av
besvärsavdelningen till domstol igångsätts under nuvarande förhållanden.
De förändringar i besvärsavdelningens arbetsvillkor som har inträtt under
de senaste åren talar emellertid enligt utskottets uppfattning för att en
översyn av avdelningens organisation och arbetsformer bör komma till
stånd. Därvid bör hänsyn tas till de förvaltningsrättsliga synpunkter som
intar en framträdande plats i flera av remissyttrandena.

Utskottet hemställer alltså

att riksdagen i anledning av motionen 1972:924 hos Kungl.
Maj:t anhåller om en översyn rörande patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning i enlighet med vad utskottet
anfört.

Stockholm den 5 december 1972
På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Bengtsson i Landskrona (s), Haglund (s),
Andersson i Storfors (s), Gustafsson i Byske (c), Rask (s), Ericsson i
Åtvidaberg (fp), Blomkvist (s), Sjönell (c), Wååg (s), Hovhammar (m),
Svensson i Malmö (vpk), Gustafsson i Säffle (c), Rydén (fp) och
Fridolfsson i Stockholm (m).