Näringsutskottet^» betänkande nr 40 år 1972

NU 1972:40

Nr 40

Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972: 33
med förslag till riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik
m. m. jämte motioner.

Ärendet

I detta betänkande behandlas propositionen 1972: 33 (handelsdepartementet),
vari förutom angivna ämnen behandlas bl. a. vissa anslagsfrågor
för budgetåret 1972/73, motionerna 1972: 1509—1511 och 1972: 1549—
1557, som väckts i anledning av propositionen, samt motionerna
1972: 153 och 1972: 269, som väckts under den allmänna motionstiden.
Motionerna redovisas på s. 3—6.

Företrädare för Västerbottens läns hushållningssällskap och för Hushållningssällskapens
förbund har inför utskottet framfört synpunkter
på hemkonsulentorganisationen samt överlämnat en skrivelse i ämnet.
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund
har i en gemensam skrivelse till utskottet anfört synpunkter
på sammansättningen av det föreslagna konsumentverkets
styrelse.

Propositionen

Hemställan

I fråga om riktlinjer för och organisation av samhällets
konsumentpolitik hemställs att riksdagen skall

1. godkänna av chefen för handelsdepartementet förordade riktlinjer
för samhällets konsumentpolitik m. m.,

2. besluta att statens institut för konsumentfrågor och statens konsumentråd
skall upphöra vid utgången av år 1972,

3. besluta att den 1 januari 1973 skall inrättas en central myndighet
med uppgift att bedriva konsumentpolitisk verksamhet enligt de riktlinjer
chefen för handelsdepartementet förordat,

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta en ordinarie tjänst med beteckningen
p för verkschefen och två extra ordinarie tjänster för chefer
för avdelningar,

5. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta de övergångsanordningar och
åtgärder i övrigt som behövs för förslagens genomförande,

6. antaga ett inom handelsdepartementet upprättat förslag till lag om
ändring i livsmedelslagen (1971: 511).

1 Riksdagen 1972. 17 sami. Nr 40

NU 1972: 40

2

Det i punkten 6 avsedda lagförslaget återfinns i propositionen på
s. 95.

Beträffande anslag för budgetåret 1972/73 hemställs
att riksdagen skall

1. till Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader
under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 708 000 kr.,

2. till Statens institut för konsumentfrågor: Undersökningar och upplysningsmateriel
m. m. under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kr.,

3. till Statens konsumentråd under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 050 000 kr.,

4. till Varudeklarationsnämnden under tionde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 940 000 kr.,

5. till Konsumentverket: Förvaltningskostnader under tionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 6 748 000 kr.,

6. till Konsumentverket: Forskning m. m. under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 600 000 kr.,

7. till Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden under tionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 800 000 kr.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen förordas vissa riktlinjer för en utbyggd och förnyad
konsumentpolitik. Det huvudsakliga målet för denna skall vara att
stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden.
Detta mål anses i första hand kunna nås genom att hushållen ges bättre
möjlighet att planera den egna verksamheten, bl. a. genom att de får
bättre information om marknadens utbud och om olika sätt att tillgodose
de egna behoven. Informationsflödet från konsumenterna till
producenterna anses böra ökas och förbättras så att produktionen anpassas
bättre till konsumenternas behov. Det bedöms i många fall kunna
vara rationellt att de konsumentpolitiska organen samverkar direkt med
producenterna.

Informationen till konsumenterna bör inriktas på hushållens större
planeringsfrågor. Utbildning i konsumentkunskap nämns som ett på
längre sikt effektivt konsumentpolitiskt medel. Företagen bör i ökad
utsträckning svara för informationen om olika produkter, vilket kan
ske bl. a. genom varudeklarationer. Innehållet i varudeklarationerna
bör i större utsträckning än f. n. ange produkternas bruksegenskaper.

Ett konsumentverk föreslås inrättas den 1 januari 1973. Därvid förutsätts
att verksamheten vid statens konsumentråd, statens institut för
konsumentfrågor och varudeklarationsnämnden upphör. Det nya verket
anses böra delta i försöksverksamheten med programbudgetering. Verk -

NU 1972: 40

3

samheten föreslås bli indelad i ett program för utredning och producentkontakt
och ett program för information och utbildning. En huvuduppgift
för det förstnämnda programmet blir att skaffa kunskaper om konsumenternas
förhållanden i olika avseenden samt att ange möjligheter
till ett resursutnyttjande som ger konsumenterna bättre förutsättningar
att tillfredsställa de egna behoven. En annan uppgift blir att påverka
producenterna så att de anpassar sin verksamhet efter konsumenternas
behov. Slutligen skall en uppgift vara att fästa uppmärksamheten
vid sådana problem som faller inom andra myndigheters ansvarsområde
och som bör behandlas av dessa myndigheter. För programmet
information och utbildning blir det huvudsakliga målet att ge konsumenterna
den information som blir resultatet av utredningsverksamheten.
Härutöver bör även annan information lämnas som är av intresse
för konsumenterna.

Konsumentverket föreslås få en styrelse med sju ledamöter. Styrelsen
avses få en sammansättning som säkerställer att verkets arbete inriktas
på att tillvarata konsumenternas intressen. Det förutsätts att personer
med skiftande erfarenhetsbakgrund skall beredas plats i styrelsen.

För verksamheten inom programmet utredning och producentkontakt
förordas två utredningsavdelningar, den ena för mathållning och bostad
m. m. och den andra för beklädnad, fritid och resor m. m. Vidare föreslås
en teknisk enhet, en informationsenhet, en administrativ enhet samt
ett planeringssekretariat.

För konsumentverket beräknas 142 tjänster. För verkets förvaltningskostnader
under andra hälften av budgetåret 1972/73 beräknas ett anslag
av ca 6,7 milj. kr. Medelsanvisningen beräknas möjliggöra en
ökning av antalet anställda med ca 20. Särskilda anslag förs upp för
samma tid till forskning m. m. (600 000 kr.) och till allmänna reklamationsnämnden,
som tills vidare förutsätts arbeta i nuvarande former
(800 000 kr.).

I propositionen berörs vissa möjligheter för kommunal verksamhet
på det konsumentpolitiska området. Det föreslås att kommunerna i den
mån en sådan verksamhet kommer till stånd skall kunna påräkna bistånd
av de regionalt verkande hemkonsulenterna. Antalet hemkonsulenter
ökas med sex.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas är följande:

1972:153 av herr Hélen m. fl. (fp), vari hemställs

A. att riksdagen skall besluta

1. att obligatorisk varudeklaration skall införas för dyrbarare tekniska
hushållsapparater, bilar, fritidsbåtar samt lägenheter,

NU 1972: 40

4

2. att en katalog med konsumentinformation skall utdelas till landets
samtliga hushåll,

3. att regionala reklamationsnämnder skall inrättas,

B. att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t begära att berörda myndigheter
ges i uppdrag att ta initiativet till en internationell dokumentationscentral
för varufakta,

1972:269 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp), vari hemställs att
riksdagen skall hos Kungl. Maj:t begära att varudeklaration införs för
skor som uppfyller vissa minimivillkor i vad gäller kvalitet,

1972:1509 av herr Henmark m. fl. (fp, c, m), vari hemställs att riksdagen
skall besluta

dels att med hänsyn till arbetsbelastningen inom Kristianstads län en
av de nyinrättade hemkonsulenttjänsterna placeras därstädes,

dels att antalet hemkonsulenttjänster som nyinrättas ökas till tolv,
så att i samtliga län med över 200 000 invånare kan placeras två tjänster,

1972:1510 av herr Hovhammar m. fl. (m, c, fp), vari hemställs att
riksdagen skall hos Kungl. Maj:t anhålla om att konsumentverkets styrelse
skall bestå av tretton ledamöter, varav fyra ledamöter skall representera
de viktigaste organisationerna i näringslivets tillverknings- och
handelsled,

1972:1511 av herr Nordgren m. fl. (m, s, c, fp), vari hemställs att
riksdagen skall hos Kungl. Majit hemställa om snar utredning om och
förslag till sådan kontroll av bilreparationsverksamheten som syftar till
väsentligt ökat konsumentskydd,

1972:1549 av herr Brundin m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen
skall

1. besluta att konsumentverkets styrelse skall bestå av tretton ledamöter,

2. uttala »att principfrågor rörande den framtida varudeklarationsverksamheten
underställes riksdagens prövning»,

1972:1550 av herr Gustafsson i Byske m. fl. (c, fp, m), vari hemställs
att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag till
en utbyggnad av hemkonsulentorganisationen med en tjänst i vartdera
av Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Gotlands och Norrbottens
län,

1972:1551 av herr Hélen m. fl. (fp), vari hemställs

att riksdagen skall hos Kungl. Majit begära

1. att ett vetenskapligt råd upprättas inom konsumentverket för
granskning av metoder i samband med informations- och upplysningsverksamheten,

NU 1972: 40

5

2. att en enhet för konsumentskyddsfrågor upprättas inom konsumentverket,

3. att förslag om bestämmelser för prisangivelser föreläggs riksdagen,

att riksdagen skall under tionde huvudtiteln till Konsumentverket:

Forskning m. m. utöver vad Kungl. Majit föreslagit anvisa 300 000 kr.,

att riksdagen skall besluta

a) att konsumentverkets styrelse skall bestå av elva ledamöter i enlighet
med vad som anförts i motionen,

b) att utöver vad Kungl. Majit föreslagit ytterligare sex nya hemkonsulenttjänster
inrättas så att samtliga län med över 200 000 invånare
erhåller minst två tjänster,

att riksdagen skall ge Kungl. Majit till känna vad som i motionen
anförts om stöd till kommunal konsumentverksamhet,

1972:1552 av fru Lewén-Eliasson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
skall hos Kungl. Majit begära en snar utredning om lokal konsumentverksamhet
inom handelsdepartementet i samverkan med såväl
konsumentrådet som Kommunförbundet, varvid särskilt bör prövas

a) om en ändring av kommunallagarna är nödvändig för att en kommunal
konsumentnämnd skulle kunna agera på samma sätt som de i
dag fungerande lokala konsumentkommittéema,

b) hur avgränsningen skall göras mellan en konsumentnämnds och
andra kommunala nämnders verksamhetsfält,

c) hur informationskanalerna mellan lokala, regionala och centrala
organ skall utformas,

d) om möjlighet finns att medelst statsmedel stimulera kommunerna
att inrätta konsumentnämnder,

1972:1553 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m, fp), vari hemställs
att riksdagen skall besluta att konsumentverket förläggs till Borås,

1972:1554 av fru Nordlander m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
skall uttala

1. att det kommande konsumentverket ges en klar juridisk kompetens
till aktiv konsumentpåverkan genom rätt att ingripa i styrningen av
företagens produktplanering,

2. att verksamheten i syfte att vidga tillämpningen av varudeklaration
ges stor prioritet inom konsumentverket och vid dess organisatoriska
uppbyggnad,

3. att frågan om formerna för samordning av verksamheten inom
statens pris- och kartellnämnd (SPK), eventuellt genom att viss del av
nämndens verksamhet inordnas i konsumentverket i syfte att aktivt
hävda konsumentintressena på prisområdet, med förtur upptas till prövning
inom regeringen,

NU 1972: 40

6

4. att den lokala förankringen av konsumentverket byggs ut på
grundval av erfarenheterna av försöksverksamheten med de lokala konsumentkommittéema
och enligt riktlinjer som utarbetas genom konsumentverkets
försorg,

5. att kommunerna anmodas att lämna sin medverkan för att åstadkomma
lokala, fristående konsumentkommittéer samt att frågan om
omfattningen av och formerna för erhållandet av statligt stöd för denna
verksamhet upptas till skyndsam prövning av regeringen,

1972:1555 av herr Sellgren (fp), vari hemställs att riksdagen skall besluta
att konsumentverket förläggs till Sundsvall,

1972:1556 av herr Sjönell m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen skall

1. hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag beträffande den fortsatta utbyggnaden
av den konsumentpolitiska verksamheten på lokal och regional
nivå i enlighet med vad som har anförts i motionen,

2. hos Kungl. Maj:t anhålla att varudeklarationen av importerade
varor och därmed sammanhängande problem tas upp till särskild prövning
av den tillsatta utredningen,

3. besluta att konsumentverkets arbetsområde skall kunna omfatta
jämväl information om offentliga tjänster,

4. uttala att en nära samverkan bör etableras mellan de konsumentpolitiska
organ som nu skapas och det reguljära utbildningsväsendet,

5. besluta att konsumentverkets styrelse skall ha högst nio ledamöter,

6. uttala att konsumentverkets styrelse bör ha parlamentariskt inslag,

7. uttala att konsumentverket bör lokaliseras till ort utanför Stockholmsområdet,

8. anta de riktlinjer i övrigt för den framtida konsumentpolitiken som
anförts i motionen,

1972:1557 av fru Sundberg (m) och fru Olsson i Helsingborg (c), vari
hemställs att riksdagen skall uttala »att konsumentverket i sitt utredningsarbete
bör lägga stor vikt vid produktundersökningar och att dessa
undersökningsresultat ställs till allmänhetens förfogande genom en väl
fungerande informationsverksamhet».

Allmänna synpunkter i vissa motioner

I några av motionerna förekommer deklarationer av mera principiell
natur eller behandlas konsumentpolitiska frågor i allmänhet på ett översiktligt
sätt, varvid uttalade önskemål inte alltid fullföljs genom formella
yrkanden. Ifrågavarande delar av motiveringen i dessa motioner
refereras här i korthet.

Motionen 1972:1549 inleds med en framställning om det marknads -

NU 1972: 40

7

ekonomiska systemet, för vilket såväl effektivitetsskäl som demokratiska
grundsatser sägs tala. Som ett särskilt värde hos marknadsekonomin
anges att den möjliggör en decentralisering av beslut om konsumtionsinriktning
och produktion. Motionärerna anser att producenternas
och leverantörernas möjligheter att påverka och skapa behov hos konsumenterna
överdrivs i propositionen. De hävdar att konsumenterna
som grupp betraktade inte är svaga och att företagen gör betydande
ansträngningar för att utröna konsumenternas önskningar. Den enskilde
konsumenten kan visserligen ibland behöva stöd genom statlig verksamhet,
säger motionärerna, men den övervägande delen av informationsutbytet
mellan producenter, distributörer och konsumenter kommer
även fortsättningsvis att ske via marknaden och dess prissystem.

Marknadsekonomin bedöms positivt också i de med varandra närbesläktade
motionerna 1972:153 och 1972:1551, i vilka görs en omfattande
genomgång av konsumentpolitiska frågor. Här deklareras att
marknadsekonomin erbjuder väsentliga fördelar framför varje annat
känt ekonomiskt system och har varit den avgörande drivfjädern bakom
den snabba ekonomiska utvecklingen i vårt land. Brister i marknadsekonomins
funktionssätt finns emellertid, menar motionärerna, och
bör rättas till genom styrande åtgärder från det allmännas sida. En
rad olika inslag i den moderna marknadsbilden diskuteras. Beträffande
reklamens roll anförs å ena sidan att reklamen ibland betonar ytliga
produktskillnader och har ringa informationsinnehåll samt att det stora
reklamutbudet gör det svårt för konsumenterna att orientera sig på
marknaden, å andra sidan att reklamen ger konsumenterna nödvändig
information om varor och försäljningsförhållanden och därigenom utgör
ett stöd för konsumenterna och bidrar till en utjämning mellan
olika grupper i fråga om konsumtionsbeteende. Motionärerna behandlar
utvecklingen inom handeln med övergång till nya distributionsformer
av typen självbetjäning och stormarknader, varvid betonas att dessa
ställer nya krav på marknadskommunikationen. De framhåller dels
att antalet produktslag och produktvarianter ökar kraftigt, t. ex. på
konsumentkapitalvarornas område, dels att varusortimentet och varuhandelsmönstret
har standardiserats med påföljd att minoritetsgrupper
i vissa fall kommit i kläm. Konsumenternas möjligheter att framföra
preciserade synpunkter är enligt motionärernas uppfattning otillräckliga;
mera sammansatta önskemål kan inte framföras genom produktval
eller ens genom systematisk köpvägran, och företagens marknadsundersökningar
görs ofta för sent i produkternas tillblivelse. Speciell uppmärksamhet
ägnas i de båda motionerna åt eftersatta konsumentgruppers
behov. Särskilt i motionen 1972: 1551 anges argument för en vidgad
innebörd av begreppet konsumentpolitik; social trygghet, goda bostäder,
riskfria arbetsplatser, giftfria och människovänliga livsmiljöer

NU 1972: 40

8

nämns härvid som angelägna mäl för samhälleliga insatser. Konsumentpolitiken
bör enligt motionärerna i första hand syfta till att skapa en
egen aktivitet från konsumenternas sida. En förbättrad konsumentutbildning
såväl inom ungdomsskolan som inom vuxenundervisningen
förordas. Vidare uttalas önskemål om ett utbyggt lagskydd för konsumenterna,
på längre sikt innefattande bl. a. en varu- och tjänstedeklarationsplikt,
om en utvidgad konsumentforskning och om en utvidgad
information, vilken föreslås i större utsträckning än den nuvarande bli
decentraliserad, selektiv och speciellt inriktad på eftersatta konsumentgrupper.

Motionen 1972:1554 präglas av ett annat synsätt än de hittills nämnda
motionerna. En aktiv konsumentpolitik måste, anförs här, grundas
på en bedömning av konsumenternas situation i kapitalismens samhälle.
De liberala trossatserna om konsumenternas efterfrågan som
styrmedel för produktionen har krossats, säger motionärerna. Den kapitalistiska
produktionen vägleds av en profitsträvan som tar sig uttryck
bl. a. i varuförsämring och i en växande reklam med inslag av
jippon. Att åstadkomma största möjliga påverkan på producenterna
från konsumenternas sida bör enligt motionärerna vara ett huvudmål
för den statliga konsumentpolitiken. Denna måste i högre grad än hittills
inriktas på de ekonomiskt, socialt och utbildningsmässigt svaga
gruppernas intressen. Motionärerna anser att det då behövs nya styrmedel
som kan påverka producenternas utbud. I anslutning till vad
KF, LO och TCO föreslagit i sitt remissyttrande över konsumentutredningens
betänkande framförs tanken att producentpåverkan skall kunna
ske i samma former som när samhället ingriper enligt konkurrensbegränsningslagen.

Utskottet

Begreppet konsumentpolitik utgör, framhålls i propositionen, en sammanfattande
benämning på samhällets insatser i syfte att tillvarata konsumenternas
intressen. Till en del har dessa insatser tagit formen av
lagstiftning, varvid tillämpningen i betydande utsträckning lagts på speciella
institutioner, såsom konsumentombudsmannen och marknadsrådet.
De åren 1970 och 1971 tillkomna lagarna om otillbörlig marknadsföring
och om otillbörliga avtalsvillkor är exempel härpå. Ett nytt
steg på samma väg kan bli införandet av en särskild konsumentköplag.
Förslag till en sådan har nyligen avlämnats av köplagsutredningen
(SOU 1972: 28). Till en annan del innefattar konsumentpolitiken en
mångsidig undersöknings- och upplysningsverksamhet, för vilken också
finns en uppsättning speciella institutioner. Den utbyggnad och förändring
av konsumentpolitiken som föreslås i propositionen gäller

NU 1972: 40

9

främst det sistnämnda slaget av konsumentpolitiska insatser. Ett nyinrättat
konsumentverk föreslås bli central myndighet på detta område
och bl. a. överta de funktioner som nu handhas av statens institut
för konsumentfrågor, statens konsumentråd och den statsunderstödda
varudeklarationsnämnden (VDN)- De nya riktlinjer för samhällets konsumentpolitik
som förordas i propositionen utgör i det väsentliga samtidigt
riktlinjer för konsumentverkets arbete.

I propositionen anges några karakteristiska drag i det nuvarande
ekonomiska systemet vilka har särskild betydelse för konsumenternas
situation. Ett växande utbud av varor och tjänster, en accelererande
produktförnyelse och nya former för marknadsföring är utmärkande
drag i den marknadsekonomi som bildar ram för konsumtionen. Teoretiskt
sett avgörs utbudets innehåll och sammansättning inom marknadsekonomin
genom konsumenternas fria val. Enighet synes emellertid
råda om att det marknadsekonomiska systemet i praktiken uppvisar
brister i fråga om konsumenternas reella möjligheter att överblicka
och värdera de möjligheter som marknaden erbjuder och att genom
sitt sätt att utnyttja dessa styra det fortsatta utbudet av varor och tjänster.
De härav betingade förslag i fråga om utformningen av en aktiv
konsumentpolitik som framläggs i propositionen synes vad huvuddragen
beträffar inte möta gensägelse. Efter att ha konstaterat detta och anslutit
sig till den sålunda redovisade allmänna bedömningen av propositionens
förslag övergår utskottet till att behandla de särskilda frågor
som tagits upp i motionerna.

Konsumentpolitiken har till syfte att tillvarata konsumenternas intressen
i förhållande till producenterna. Till kategorin producenter är,
såsom påpekas i propositionen, att räkna inte bara enskilda utan också
offentliga företag och institutioner som bjuder ut varor och tjänster på
marknaden. Frågan om i vilken mån konsumentpolitiken skall ta sikte
på verksamhet inom den offentliga sektorn berörs i motionen 1972: 1556.
Riksdagen bör, menar motionärerna, besluta att konsumentverkets arbetsområde
skall kunna omfatta också information om offentliga tjänster.
Temat utvecklas inte närmare i motionen.

I propositionen (s. 62) varnas för att hänföra alla samhällsproblem,
där en godtagbar måluppfyllelse inte föreligger, till konsumentpolitiken.
Begreppet konsumentpolitik bör, anförs det, avse de problem som
sammanhänger med konsumenternas köp och användning av varor och
tjänster som bjuds ut på den privata marknaden eller på marknader
som arbetar enligt likartade principer. Den angivna definitionen lämnar
uppenbarligen konsumentverket betydande utrymme för information
om offentliga tjänster, nämligen i de fall då dessa tjänster tillhandahålls
enligt marknadsmässiga principer. Det är exempelvis självklart
att konsumentverket i sin information om fritidsaktiviteter och resor
måste behandla även SJ:s och andra offentligt ägda transportföretags

1* Riksdagen 1972. 17 sami. Nr 40

NU 1972: 40

10

tjänster. Ett stort antal offentliga verksamhetsgrenar kan på detta sätt
bli föremål för konsumentverkets intresse. Att konsumentverket utsträcker
sin information till att även omfatta exempelvis sociala välfärdsanordningar
och arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan däremot
knappast förenas med den nyssnämnda principen. Utskottet finner
också en sådan utvidgning av området för konsumentpolitiken olämplig.
Det bör ankomma på de offentliga organ som svarar för samhällets
under icke marknadsmässiga former bedrivna service att var och
en på sitt område lämna medborgarna önskvärd information. I somliga
fall kan det visa sig lämpligt att detta sker i samarbete med konsumentverket.

Av vad här sagts framgår att, såsom motionärerna formulerar sitt
önskemål, »konsumentverkets arbetsområde skall kunna omfatta jämväl
information om offentliga tjänster», dock med iakttagande av de
begränsningar som angivits. Önskemålet är enligt utskottets mening i
rimlig utsträckning tillgodosett genom vad som uttalas i propositionen,
och något särskilt uttalande i ämnet från riksdagens sida synes inte
motiverat.

Att söka genom producentpåverkan förbättra produktutveckling, produktinformation,
sortiments- och prispolitik etc. angav konsumentutredningen
som en viktig uppgift för samhällets konsumentpolitik. Uttalanden
i detta ämne i utredningens lägesrapport 1969 framkallade en
livlig debatt; relativ enighet tycks emellertid nu råda om att konsumentverkets
upplysningsåtgärder måste inriktas också på näringslivet.
KF, LO och TCO har i ett gemensamt remissyttrande hävdat att konsumentverkets
möjligheter att påverka producenterna bör utvidgas med
lagregler av den typ som finns för konkurrenspolitiken och marknadspolitiken.
Härigenom skulle samhällets konsumentpolitiska organ få
tillfälle att göra sig gällande även gentemot producenter som inte frivilligt
anpassar sig efter de önskemål i fråga om produktutveckling etc.
som framställs utifrån konsumenternas intressen. Denna tanke avvisas
i propositionen. Det är naturligt, uttalas där, att i första hand försöka
åstadkomma resultat genom ett frivilligt samarbete med producenterna
i obundna former. En motsatt uppfattning framförs i motionen 1972:
1554. Utbudet av nya produkter är alltför stort, hävdas det här, och
profitsträvan är den främsta orsaken till detta. Konsumentpolitiken
måste i hög grad inriktas på att tillvarata de ekonomiskt, socialt och
utbildningsmässigt svaga konsumentgruppernas intressen. För att detta
skall kunna uppnås erfordras styrmedel som kan påverka producentutbudet,
menar motionärerna och förordar en sådan lagstiftning som
KF, LO och TCO har skisserat.

Utskottet anser inte att det finns anledning att nu överväga att skapa
särskilda påtryckningsmedel för producentpåverkan utöver dem
som nu gällande lagstiftning erbjuder. Det aktuella syftet bör i allt

NU 1972: 40

11

väsentligt kunna uppnås genom ett frivilligt samarbete mellan konsumentverket
och näringslivet. Utskottet vill understyrka att redan nu en
avsevärd producentpåverkande effekt torde uppnås genom information
om konsumentorganens provningsresultat. Utskottet avstyrker det
berörda yrkandet i motionen 1972: 1554.

Ett annat yrkande i samma motion vilket likaledes avser konsumentpolitikens
allmänna inriktning är att riksdagen skall uttala sig för att
en verksamhet som syftar till en vidgad användning av varudeklarationer
skall få stor prioritet inom det planerade konsumentverket. I
propositionen understryks (s. 67) att det kommer att vara en viktig uppgift
inom konsumentpolitiken att utveckla varudeklarationssystemet
och att verka för att varudeklarationer kommer till användning i mera
vidsträckt omfattning. Det erinras också om att en sakkunnig nyligen
fått i uppdrag att utreda vissa principfrågor i samband med varudeklarationer,
bl. a. konsekvenserna av ett obligatoriskt varudeklarationsförfarande
för vissa varugrupper, och att en arbetsgrupp med representanter
för statens konsumentråd och VDN har påbörjat ett utvecklingsarbete
som syftar till att göra varudeklarationerna bättre anpassade till
konsumenternas informationsbehov. Med hänsyn till vad nu sagts finns
det enligt utskottets mening inte anledning för riksdagen att göra ett
sådant särskilt uttalande beträffande varudeklarationer som föreslås i
motionen 1972: 1554.

Hemställan i motionen 1972: 1556 avser också i vissa delar grundläggande
frågor rörande konsumentpolitikens inriktning. Motionärerna
understryker att utbildningsväsendet har stor betydelse för konsumentfostran
och vill att riksdagen skall uttala att en nära samverkan bör
etableras mellan de konsumentpolitiska organ som nu skapas och det
reguljära utbildningsväsendet. Innebörden i deras yrkande att riksdagen
skall »anta de riktlinjer i övrigt för den framtida konsumentpolitiken
som anförts i motionen» synes i huvudsak vara att propositionens
förslag i detta hänseende bör godtagas. På en punkt gör dock
motionärerna ett särskilt påpekande. Att ge konsumenterna bättre förutsättningar
att välja »miljövänliga» varor måste, anför de, räknas till
de viktigaste uppgifterna inom den konsumentpolitiska verksamheten.
Konsumentupplysningen i vid mening bör därför innefatta upplysningar
om vilka kostnader respektive varor förorsakar i fråga om miljövård
och när det gäller att inpassa produktionen i naturens kretslopp.

Utbildningens betydelse betonas kraftigt i propositionen (s. 73). Det
framhålls att det blir en framträdande uppgift för konsumentverket att
medverka till förbättringar av utbildningen i konsumentkunskap och
att det ligger väl i linje med den nuvarande utbildningspolitiken att
åstadkomma en undervisning som bidrar till att eleverna blir självständigt
tänkande och kritiskt värderande konsumenter. Såväl skolutbildning
som vuxenutbildning avses med detta uttalande. Vid den program -

NU 1972: 40

12

indelning enligt programbudgeteringens principer som avses gälla för
konsumentverket föreslås information som sprids genom utbildning bli
ett delprogram i ett av de båda programmen. Något särskilt uttalande
rörande de konsumentpolitiska organens samverkan med utbildningsväsendet
synes inte vara påkallat från riksdagens sida.

I vad gäller miljövårdsaspektema vill utskottet peka på vad som sägs
i propositionen i ett tidigare åberopat resonemang om definitionen av
begreppet konsumentpolitik (s. 62 f.). Den redovisade avgränsningen till
»problem som sammanhänger med konsumenternas köp och användning
av varor och tjänster, som bjuds ut på den privata marknaden eller
på marknader som arbetar enligt likartade principer» hindrar inte,
anförs det, att man kan lägga konsumentpolitiska aspekter på många
andra samhällsproblem, men dessa aspekter bör bedömas inom respektive
sektor av den offentliga verksamheten. Att beteckna exempelvis
miljövård som en konsumentpolitisk fråga skulle, hävdar departementschefen,
medföra begreppsförvirring.

Även enligt utskottets mening måste undvikas att ett alltför omfattande
uppdrag läggs på de konsumentpolitiska organen. Att bedriva
information på miljövårdens område är en angelägen samhällsuppgift.
I första hand bör den fullgöras av de myndigheter som har ett direkt
ansvar för miljövården. Samtidigt är det uppenbart att en tillfredsställande
information till konsumenterna om varor etc. ibland bör innefatta
upplysningar rörande miljövårdsaspekter. Det kan exempelvis
vara naturligt att konsumentverket vid information på tvättområdet
upplyser också om olika tvättmedels och tvättmetoders miljöeffekter.
Utskottet förutsätter att de konsumentpolitiska organen kommer att
vinnlägga sig om att i samarbete med statens naturvårdsverk dra upp
riktlinjer för hur uppgiften att bedriva samhällsinformation rörande
konsumtionens miljövårdsaspekter skall fördelas.

I motionen 1972: 1557 föreslås att riksdagen skall uttala att konsumentverket
i sitt utredningsarbete bör lägga stor vikt vid produktundersökningar
och att resultaten av dessa bör ställas till allmänhetens förfogande
genom en väl fungerande informationsverksamhet. Motionärerna
utgår från uttalandena i propositionen om att konsumentverkets
utrednings- och undersökningsverksamhet skall syfta till att skaffa kunskap
om konsumenternas förhållanden i olika avseenden och att ange
möjligheter till ett resursutnyttjande som ger konsumenterna bättre
förutsättningar att tillfredsställa de egna behoven. Denna inriktning får
inte, menar motionärerna, leda till att utrymmet för direkta produktundersökningar
minskas. Den efterfrågan som konsumentinstitutets
skrifter och telefonservice har rönt visar enligt motionärernas mening
att det finns ett mycket stort behov av personlig information om olika
varor. Konsumentverket bör, hävdar de, ta hänsyn till detta och verka
för att ytterligare konsumentgrupper kan utnyttja möjligheten att få
sådan information.

NU 1972: 40

13

Utskottet ansluter sig till den i propisitionen angivna grundsatsen
att den konsumentpolitiska verksamheten mer än för närvarande bör
inriktas mot hushållens större planeringsfrågor. Departementschefen
tillägger emellertid att en sådan inriktning inte behöver innebära att
konsumenternas behov av stöd vid val mellan olika produkter eftersätts.
Detta uttalande — som stöds av vad som anförs om provning
av produkter som en av konsumentverkets uppgifter och om provningsresultatens
producentpåverkande effekt — tar utskottet fasta på. Utskottet
utgår alltså från att de av motionärerna citerade uttalandena
syftar till en vidgning av den hittillsvarande undersöknings- och informationsverksamheten
men inte till någon inskränkning i fråga om redan
förekommande konsumentpolitiska åtgärder vilka allmänt uppfattas
som värdefulla. Något uttalande härutöver i anledning av motionen
1972: 1557 synes inte vara erforderligt.

Utskottet har därmed behandlat de frågor rörande de i propositionen
förordade riktlinjerna för konsumentpolitiken som särskilt uppmärksammats
i motionerna. I övrigt föranleder dessa riktlinjer inget uttalande
från utskottets sida.

Som nämnts ovan har en utredning tillsatts med uppgift att pröva
bl. a. vilka konsekvenserna skulle bli av ett obligatoriskt varudeklarationsförfarande
för vissa varugrupper. I motionen 1972: 153, som väcktes
vid riksdagens början, föreslås att riksdagen skall besluta om införande
av obligatorisk varudeklaration för vissa produkter, nämligen
dyrbarare tekniska hushållsapparater, bilar, fritidsbåtar och lägenheter.
Motionärerna hänvisar bl. a. till att deklarationsnormer för flera
slag av hushållsapparater finns eller håller på att utarbetas, att sjöfartsverket
har fastställt normer för frivillig typprovning av fritidsbåtar och
att bostadsstyrelsen har inlett ett utvecklingsarbete i fråga om deklarationsnormer
för lägenheter.

Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa den pågående
utredningens resultat genom att nu besluta om införande av obligatorisk
varudeklaration. Det är givetvis angeläget att en ingripande åtgärd
av detta slag inte företas innan konsekvenserna därav klarlagts. Utskottet
vill understryka att tillsättandet av den nu nämnda utredningen
kan uppfattas som vittnesbörd om en positiv inställning till ett system
med i viss utsträckning obligatoriska varudeklarationer. I vad gäller frågan
om varudeklaration av lägenheter bör noteras att — enligt ett uttalande
i propositionen som utskottet instämmer i — frågor som rör
själva bostaden i huvudsak faller utanför konsumentverkets arbetsområde.

Ett par speciella förslag beträffande varudeklarationer framläggs i
motionerna 1972: 269 och 1972: 1556. I den förra förordas att varudeklaration
skall införas i fråga om skor som uppfyller vissa minimikrav.
Motionärerna påpekar bl. a. att den svenska skomarknaden numera

NU 1972: 40

14

domineras av importerade varor. Frågan om varudeklaration av importerade
varor i allmänhet bör enligt den senare motionen prövas av
den tillsatta utredningen. Kontakten med producentsidan och frågan
om reklamation av importerade varor måste särskilt uppmärksammas,
sägs i denna motion. De båda motionerna bör enligt utskottets mening
beaktas i utredningens arbete, varför utskottet föreslår att riksdagen
hos Kungl. Maj:t hemställer att motionerna för detta ändamål överlämnas
till utredningen.

Samma utredning berörs i motionen 1972: 1549. Det anförs här att
i propositionen inte klart utsägs huruvida de principfrågor rörande
varudeklarationer som utredningen behandlar kommer att genom en
proposition underställas riksdagens prövning. Motionärerna vill att
riksdagen skall uttala sig för att så skall ske.

Utskottet utgår från att Kungl. Maj:t i detta hänseende kommer att
följa vanliga principer. Hithörande frågor kan tänkas komma under
riksdagens prövning både i budget- och i lagstiftningssammanhang.
Uppenbart är exempelvis att ett system med obligatorisk varudeklaration
inte kan införas utan riksdagens medverkan. Något sådant uttalande
i saken som föreslås i motionen 1972: 1549 finner utskottet inte
erforderligt.

En från konsumentsynpunkt viktig information är hur mycket en
vara verkligen kostar, framhålls i motionen 1972: 1551. Motionärerna
berör de bestämmelser om märkning av livsmedel som finns i livsmedelslagen
och de möjligheter att beivra direkt vilseledande prismärkningar
som marknadsföringslagen ger. De erinrar också om den kampanj
för s. k. jämförpriser som statens pris- och kartellnämnd (SPK)
bedrivit under benämningen »Klart pris». Motionärerna vill att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skall begära att få sig förelagt ett förslag till
bestämmelser om prisangivelser.

Tanken på särskilda föreskrifter om prisangivelser framfördes förra
året i en motion som även innehöll en rad andra önskemål på konsumentpolitikens
område. Riksdagen avslog motionen, vilken avstyrkts
av näringsutskottet (NU 1971:3 s. 19) under hänvisning till konsumentutredningens
då pågående arbete och, såvitt gällde de skisserade
reglerna för prisangivelser, SPK:s kampanj »Klart pris». Utskottet är
inte heller nu berett att tillstyrka en framställning till Kungl. Maj:t
i fråga om sådana regler. Det bör ankomma på de konsumentpolitiska
organen, inklusive SPK, att i första hand ta ställning till vilka åtgärder
som kan vara lämpliga på detta område. I vad gäller sådana punkter
i motionärernas exempelsamling som fullständighet i prisangivelserna
och öppet angivande av avbetalningskostnader vill utskottet erinra om
de möjligheter konsumentombudsmannen har att påverka praxis med
stöd av marknadsföringslagen.

I motionen 1972: 153 upprepas ett tidigare framlagt förslag att alla

NU 1972: 40

15

landets hushåll skall få sig tillställd en »konsumentkatalog» med grundläggande
information om hur man skaffar sig ökad kunskap om varor
och tjänster, vart man vänder sig för att få råd, hur man läser en varudeklaration
etc. Till detta förslag tog näringsutskottet och riksdagen
förra året ställning på samma sätt som i det nyss redovisade fallet (NU
1971: 3 s. 19).

Ett direkt beslut om en konsumentkatalog såsom föreslås i motionen
1972: 153 kan utskottet inte tillstyrka. Utskottet förutsätter att uppslaget
prövas av konsumentverket.

I samma motion föreslås att berörda myndigheter skall få i uppdrag
att ta initiativet till en internationell dokumentationscentral för varufakta.
Motionärerna anser att det internationella samarbetet på konsumentforskningens
och varuprovningens områden är dåligt utvecklat. Härav
följer, menar de, ett dyrbart dubbelarbete för konsumentorganen,
fördyring av produkterna och snedvridning av konkurrensen.

Frågan om en institution av angivet slag har, enligt vad utskottet erfarit,
från svensk sida aktualiserats inom OECD. Utskottet räknar med
att frågan bevakas i det fortsatta internationella samarbetet. Någon
framställning i ämnet till Kungl. Maj:t, såsom föreslås i motionen 1972:
153, anser utskottet därför inte erforderlig.

De förslag som konsumentutredningen framlagt i betänkandet (SOU
1971:86) Bilen och konsumenten berörs i motionen 1972:1511. Det noteras
här att departementschefen i propositionen uttalat att bl. a. frågan
om kontroll av bilreparationsverkstäder kommer att övervägas ytterligare.
Detta problem bör inte ses enbart från konsument- och trafiksäkerhetssynpunkt,
menar motionärerna. De befarar att en omfattande irreguljär
bilreparationsverksamhet, som delvis motiveras av möjligheterna
till skatteflykt, skall utbreda sig och hota sysselsättningen vid de reguljärt
arbetande företagen. I motionen begärs en snar utredning med sikte
på en sådan kontroll av bilreparationsverksamheten som syftar till ett
väsentligt ökat konsumentskydd.

Som motionärerna framhåller skall frågan om kontroll av bilreparationsverkstäder
enligt departementschefens uttalande övervägas ytterligare.
Utskottet bedömer frågan som väsentlig och förutsätter att motionärernas
synpunkter kommer att prövas noga. Utskottet anser emellertid
inte att riksdagen har anledning att enligt yrkandet i motionen 1972:
1511 rikta en särskild begäran till Kungl. Maj:t om utredning i ämnet.

Utskottet övergår så till att behandla de organisatoriska frågor som
tagits upp i propositionen och motionerna.

Vad beträffar verksamheten på central nivå innebär propositionens
förslag, såsom redan sagts, att statens institut för konsumentfrågor och
statens konsumentråd skall upphöra och ersättas av konsumentverket,
en ny central myndighet med uppgift att bedriva konsumentpolitisk
verksamhet. Denna förändring, som avses äga rum vid årsskiftet 1972-1973, tillstyrks av utskottet.

NU 1972: 40

16

Av det sagda framgår att statens pris- och kartellnämnd (SPK) enligt
propositionens förslag förblir fristående. Departementschefen uttalar
att SPK:s uppgifter är av sådan art att verksamheten inte naturligen
kan inordnas i ett konsumentverk. SPK har lämnats utanför de nu aktuella
övervägandena; i annat sammanhang skall emellertid prövas huruvida
någon del av dess verksamhet bör inordnas i konsumentverket.
Detta ställningstagande kritiseras i motionen 1972: 1554. Ett aktivt agerande
i syfte att tillgodose konsumentbehovet av rimliga priser är enligt
motionärernas uppfattning angeläget. Därför erfordras, menar de, en
skyndsam prövning av frågorna huruvida någon del av SPK bör inordnas
i konsumentverket och hur i övrigt en samverkan mellan detta
och SPK i syfte att hävda konsumentintressena på prisområdet bör gestaltas.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning rörande
relationerna mellan konsumentverket och SPK och avstyrker alltså det
berörda yrkandet i motionen 1972:1554. I detta sammanhang vill utskottet
nämna att Kungl. Maj:t nyligen uppdragit åt SPK att i samråd
med statskontoret utreda frågan om SPK:s organisation m. m. I de direktiv
som utfärdats för utredningsarbetet anförs bl. a. att starka skäl
talar för att prisövervakningen utsträcks till att omfatta flertalet viktigare
varu- och tjänsteområden samt olika förädlingsled. Utredningen
skall ta fram underlag för den avsedda prövningen av huruvida någon
del av SPK:s verksamhet bör inordnas i konsumentverket.

På grundval av de erfarenheter som erhållits genom en begränsad
försöksverksamhet med lokala konsumentkommittéer föreslog konsumentutredningen
att en lokal konsumentpolitisk verksamhet skulle byggas
upp, baserad på frivilliga kommunala konsumentnämnder. Från
kommunalt håll har förslaget om sådana nämnder avvisats vid remissbehandlingen.
Departementschefen, som förklarar att han anser att det
skulle vara värdefullt med ett kommunalt engagemang i konsumentpolitiska
frågor, har funnit att utredningens förslag inte kan läggas till
grund för rekommendationer till kommunerna. En utvidgning av den
nuvarande verksamheten med lokala konsumentkommittéer bedöms
inte vara ett godtagbart alternativ till inrättandet av kommunala nämnder;
det statliga stödet till sådana kommittéer föreslås upphöra. Efter
samråd med representanter för Svenska kommunförbundets ledning föreslås
i propositionen en mera begränsad kommunal verksamhet. Uppgiften
för denna skall vara att svara på frågor från allmänheten och
lämna råd och anvisningar till konsumenterna. Kommunerna skall själva
avgöra hur verksamheten skall organiseras. Kostnaderna förutsätts bli
förhållandevis blygsamma. Det föreslås att staten skall stödja den kommunala
verksamheten genom att lämna råd och upplysningar för det
löpande arbetet. Detta skall vara en huvuduppgift för de regionalt verksamma
konsumentpolitiska organen.

NU 1972: 40

17

Förslag rörande den lokala verksamheten framförs i flera motioner.
I motionen 1972:1552 ges en starkt positiv redogörelse för de erfarenheter
som försöksverksamheten med lokala konsumentkommittéer har
givit; den bild härav som propositionen förmedlar finner motionärerna
otillfredsställande. Tanken att kravet på samhällets neutralitet i partskonflikter
skulle hindra ett konsumentpolitiskt engagemang från kommunernas
sida avvisas. Kostnadsfrågorna sägs vara bristfälligt belysta.
Motionärerna begär att de konsumentpolitiska frågornas lokala anknytning
skall prövas ytterligare i samverkan med bl. a. Svenska kommunförbundet.
Denna utredning skall särskilt ta upp vissa kommunalrättsliga
aspekter på en ordning med kommunala konsumentnämnder, utformningen
av de kanaler som förmedlar information mellan de lokala, regionala
och centrala konsumentpolitiska organen samt förutsättningarna
för statsbidrag till kommuner som inrättar konsumentnämnder.

Även i motionerna 1972:1551 och 1972:1554 konstateras att erfarenheterna
av de lokala konsumentkommittéerna är goda.

I den förra motionen betecknas det som viktigt att man snabbt får
till stånd en kommunalt bedriven konsumentverksamhet, i första hand
genom kommunala konsumentnämnder. Det beklagas här att konsumentutredningens
förslag om sådana nämnder inte har tagits upp i propositionen
men uttalas samtidigt att det inte är lämpligt att nu författningsreglera
formerna för den kommunala verksamheten på konsumentområdet.
Det bör tills vidare ankomma på kommunerna själva att bestämma
i vilken mån de skall ägna de konsumentpolitiska frågorna intresse,
säger motionärerna, men de centrala och regionala konsumentorganen
bör på allt sätt, t. ex. genom råd och anvisningar, stimulera insatser
från kommunernas sida.

I den senare motionen uttalas farhågor för att ett statiskt och traditionsbundet
förfarande kommer att tillämpas när kommunerna skall
utforma sin konsumentverksamhet. En rent kommunalpolitisk rekrytering
och sammansättning av de lokala konsumentorganen bör enligt
motionärernas mening undvikas. I stället bör man — efter mönster från
försöksverksamheten — rekrytera personer som är verksamma inom
konsumentkooperationen och andra folkrörelser. Konsumentverket bör
utarbeta instruktioner för verksamheten och statligt stöd utgå enligt
normer som snarast bör utformas på regeringens initiativ.

En utbyggd lokal och regional verksamhet på området förordas i mera
allmänna ordalag i motionen 1972:1556. En stark lokal och regional
förankring behövs, säger motionärerna, för att man skall kunna inhämta
kunskap om konsumenternas faktiska situation. Riksdagen bör enligt
motionärernas mening anhålla att Kungl. Maj:t lägger fram förslag om
en fortsatt utbyggnad av den konsumentpolitiska verksamheten på lokal
och regional nivå.

Med hänsyn till omständigheterna finner utskottet den uppläggning

NU 1972: 40

18

av den lokala konsumentpolitiska verksamheten som anges i propositionen
vara godtagbar för närvarande. Samtidigt har utskottet förståelse
för den vilja att förstärka denna verksamhet som uttrycks i motionerna
1972: 1551, 1972: 1552, 1972: 1554 och 1972: 1556. Utskottet är inte berett
att stödja de mera preciserade krav som i ett par av motionerna
framförs utifrån ett synsätt som delvis avviker från propositionens. Utskottet
förutsätter emellertid att Kungl. Maj:t och de konsumentpolitiska
organen själva kommer att betrakta en vidareutveckling av den
begränsade lokala verksamheten som en angelägen uppgift och så snart
det blir möjligt framlägga de förslag som ytterligare erfarenheter och
överväganden kan ge anledning till.

På det regionala planet finns redan i hela landet en särskild organisation,
nämligen de till länsstyrelserna knutna hemkonsulenterna. Enligt
utredningens förslag, som godtas i propositionen, skall konsulenterna ha
till uppgift att stödja och främja utvecklingen av kommunal och annan
konsumentpolitisk verksamhet. En förstärkning av hemkonsulentorganisationen
med sex tjänster, placerade i vissa angivna län, föreslås. Härigenom
minskas antalet län med blott en hemkonsulent från sexton till
tio.

I flera motioner förordas en ytterligare förstärkning av hemkonsulentorganisationen.
Ett omedelbart beslut om tolv i stället för sex nya tjänster
påyrkas i motionerna 1972:1509 och 1972:1551. Härigenom skulle
alla län med över 200 000 invånare få två tjänster. I den förstnämnda
av de båda motionerna begärs vidare ett särskilt beslut att en av de
tjänster som nyinrättas skall placeras i Kristianstads län. I motionen
1972:1550 hemställs att riksdagen skall anhålla att Kungl. Maj:t lägger
fram förslag till en utbyggnad av hemkonsulentorganisationen med fem
nya tjänster, placerade i Gotlands län och i de fyra nordligaste länen.
Hemkonsulentorganisationen bör byggas ut, anförs i motionen 1972:
1556, och dessutom bör frågan om ett landstingskommunalt huvudmannaskap
för den aktualiseras.

Såväl informationsbehovet som organisationsbehovet talar för att varje
län bör disponera två hemkonsulenter, framhålls i motiveringen för förslagen
i motionen 1972:1509. I motionen 1972:1551 uttalas att hemkonsulenterna
vid sidan av sin rådgivande och utbildande verksamhet åtminstone
under ett övergångsskede måste lägga stor vikt vid att stimulera
den lokala konsumentverksamheten. En väsentlig uppgift för dem blir
att fungera som förmedlare mellan den centrala verksamheten och verksamheten
på fältet. Härvid måste det röra sig om en tvåvägskommunikation,
betonas det. Förslaget i motionen 1972:1550 tar särskilt sikte på
behovet av att hemkonsulenterna kan göra insatser i glesbygderna. Invånarna
där har inte tillgång till samma information som man kan få
i tätorterna, framhåller motionärerna, och är till stor del låginkomsttagare.
I motionen åberopas en skrivelse till chefen för handelsdeparte -

NU 1972: 40

19

mentet från Västerbottens läns hushållningssällskap, i vilken landsbygdens
speciella behov av information och fortbildning beträffande både
konsumtion och produktivt hemarbete betonas. Motsvarande synpunkter
har från hushållningssällskapets sida framförts direkt till utskottet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att en fortsatt utbyggnad
av hemkonsulentorganisationen är önskvärd. I dagens läge är utskottet
emellertid inte berett att förorda inrättande av fler nya tjänster än de
sex som föreslås i propositionen. Utskottet förutsätter emellertid att
Kungl. Majit när resurser bedöms föreligga kommer att föreslå en ytterligare
ökning av antalet hemkonsulenter.

En viktig organisationsfråga gäller storleken och sammansättningen
av konsumentverkets styrelse. I propositionen föreslås — i anslutning
till en reservation till konsumentutredningens betänkande — att styrelsen
skall ha högst sju ledamöter. Väsentliga effektivitetsskäl talar
enligt departementschefens bedömning för detta antal. Personer med
skiftande erfarenhetsbakgrund bör beredas plats i styrelsen, men valet
bör inte bindas genom författningsmässiga föreskrifter, heter det vidare
i propositionen.

Flera härifrån avvikande förslag framförs i vissa motioner. Majoriteten
inom konsumentutredningen föreslog en styrelse med tretton ledamöter,
allsidigt sammansatt men med en majoritet av konsumentrepresentanter.
Detta förslag tas upp i motionerna 1972:1510 och 1972:1549.
I den förstnämnda av dessa understryks särskilt önskvärdheten av att
näringslivet — såsom konsumentutredningens majoritet förutsatte —
blir tillräckligt representerat i styrelsen. Sakkunskap om olika delar av
näringslivet bör finnas företrädda, säger motionärerna, och representanterna
måste vara sådana att styrelsens samarbete med tillverknings- och
handelsleden kan bedrivas effektivt och i en förtroendefull atmosfär.
I detalj preciseras förslaget i denna motion så att fyra ledamöter bör
representera de viktigaste organisationerna i näringslivets tillverkningsoch
handelsled.

I motionen 1972:1551 föreslås en styrelse med elva ledamöter. En sådan
något större styrelse skulle inte, säger motionärerna, erbjuda oöverstigliga
problem från arbetssynpunkt. Den skulle emellertid ge möjlighet
för olika intressen inom producent- och distributörsgrupperna att
delta i arbetet. För att konsumentverkets uppgift att prioritera de eftersatta
konsumentgrupperna skall betonas förordar motionärerna att en
av konsumentrepresentanterna skall företräda någon av dessa grupper,
t. ex. de handikappade eller de äldre.

Ett fjärde alternativ framförs i motionen 1972:1556. För att styrelsen
skall få en viss bredd utan att effektiviteten går förlorad därigenom
föreslås att dess storlek skall fastställas till högst nio ledamöter. I denna
motion förordas dessutom att ett parlamentariskt inslag skall ingå i styrelsen.
Härigenom skulle denna, anför motionärerna, få löpande kontak -

NU 1972: 40

20

ter med det lagstiftningsarbete som pågår på konsumentområdet, och
ökade möjligheter skulle skapas att bredda dess kontakter med folkrörelser
och intresseorganisationer.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att effektivitetshänsyn
bör väga tungt när styrelsens sammansättning fastställs. En liten
styrelse bör ha större förutsättningar än en stor att aktivt leda den nya
organisationen, inte minst under det viktiga uppbyggnadsskedet. De ledamöter
i konsumentutredningen som talade för en mindre styrelse
nämnde sju eller nio ledamöter som ett lämpligt tal. Då det har stor
betydelse att personer med skiftande erfarenhetsbakgrund kan beredas
plats i styrelsen — något som också framhålls av departementschefen —
bör enligt utskottets mening det högre av dessa tal väljas. Med tillstyrkande
av motionen 1972:1556 i detta hänseende vill utskottet rekommendera
att styrelsen får ett parlamentariskt inslag.

En viktig del av konsumentpolitiken är, anförs i motionen 1972:1551,
att överväga lagstiftningsåtgärder syftande till att skydda konsumenterna
mot farliga produkter, tvivelaktiga avtalsförhållanden etc. Inom konsumentverkets
ram bör någon eller några jurister avdelas för att systematiskt
bevaka marknaden med avseende på sådana lagstiftningsåtgärder,
säger motionärerna och föreslår att de som handlägger konsumentskyddsfrågor
av detta slag skall bilda en särskild enhet inom verket.

I propositionen anges klart att det tillhör konsumentverkets uppgifter
att bevaka konsumentskyddsfrågorna. Utskottet vill understryka vikten
av att stor uppmärksamhet ägnas åt dessa frågor. Att inrätta en särskild
organisatorisk enhet inom verket för denna ärendegrupp är emellertid
enligt utskottets mening inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför det
här berörda yrkandet i motionen 1972:1551.

Propositionens förslag i övrigt beträffande konsumentverkets organisation
ger inte anledning till något särskilt uttalande från utskottets sida.

En av de frågor som tas upp i motionen 1972:1551 är i vilken form
det skall ges möjligheter till insyn i och påverkan på de metoder som
konsumentverket använder i sitt forsknings- och upplysningsarbete. Motionärerna
framför tanken på ett organ som skulle stå till förfogande
i fall då någon anser att allsidighet och opartiskhet har satts åt sidan
i detta arbete. Härigenom skulle konsumentverket få lättare att motstå
påtryckningar, anser motionärerna. Ett kvalificerat och allsidigt
sammansatt råd av experter från olika områden, som i förväg granskar
undersökningsverksamheten och informationen från metodsynpunkt,
är enligt motionärerna en lämplig form för det föreslagna organet.

Motionärerna har enligt utskottets mening inte klart angivit vilken
ställning och vilka befogenheter det av dem föreslagna organet skulle
ha. Utskottet är inte berett att förorda någon framställning till Kungl.
Maj:t om inrättande av ett sådant organ utan avstyrker det berörda motionsyrkandet.

I fråga om konsumentverkets lokalisering föreslås i propositionen inte

NU 1972: 40

21

något definitivt ställningstagande vid nuvarande tidpunkt. I avvaktan på
ett sådant avses verket bli förlagt till Stockholmsområdet. Delegationen
för lokalisering av statlig verksamhet förordade i sitt remissyttrande
över konsumentutredningens betänkande att verket skulle förläggas
utanför Stockholm men ansåg att valet av förläggningsort borde göras
först i samband med de beslut som i övrigt skulle bli aktuella på grundval
av delegationens slutrapport. I denna, som avlämnats den 16 maj
1972, föreslås att konsumentverket skall förläggas till storstockholmsområdet.

Lokaliseringsfrågan tas upp i några motioner. Borås föreslås som förläggningsplats
i motionen 1972: 1553 och Sundsvall i motionen
1972: 1555. I den förra påpekas att ett textilinstitut finns i Borås och
att statens provningsanstalt enligt riksdagsbeslut 1971 skall förläggas dit;
närheten till Göteborg ger dessutom, säger motionärerna, stora möjligheter
att utnyttja tekniskt kunnig personal där för konsumentverkets
undersökningar. I den senare motionen åberopas att Sundsvall har ett
differentierat näringsliv och serviceutbud, universitetsfilial, tillgång till
forskning av olika slag samt goda kommunikationer. I båda motionerna
anförs att omställningssvårigheterna skulle bli mindre om den slutliga
lokaliseringsorten bestäms redan i samband med verkets tillkomst. Ett
uttalande av riksdagen att konsumentverket bör lokaliseras till ort
utanför Stockholm påyrkas i motionen 1972: 1556.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan om konsumentverkets
lokalisering bör avgöras i samband med de andra frågor
om lokalisering av statlig verksamhet som den för ändamålet tillsatta
delegationen har utrett. Delegationens just avgivna slutrapport skall
först remissbehandlas och sedermera prövas inom Kungl. Maj:ts kansli;
därefter kan omlokaliseringsfrågorna underställas riksdagen. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t noga överväger möjligheterna att förlägga
konsumentverket till annan ort än Stockholm. De tre i detta sammanhang
aktuella motionsyrkandena avstyrker utskottet.

Allmänna reklamationsnämnden skall enligt vad som föreslås i propositionen
tills vidare fortsätta sin verksamhet i de relativt självständiga
former som gäller för närvarande. Departementschefen uttalar att reklamationsnämndens
ställning och uppgifter bör övervägas i samband med
en kommande prövning av huruvida det finns behov av ett särskilt
rättegångsförfarande i alla konsumenttvister. I motionen 1972: 153
upprepas ett yrkande att regionala reklamationsnämnder skall inrättas,
vilket väcktes förra året och då avslogs av riksdagen sedan näringsutskottet
(NU 1971:3 s. 18) hänvisat till konsumentutredningens pågående
arbete med frågorna om de statliga konsumentorganens organisation.
Under hänvisning till departementschefens nyss åberopade uttalande
avstyrker utskottet att riksdagen nu tar ställning för inrättande av
regionala reklamationsnämnder.

För forskning m. m. får konsumentverket enligt propositionens förslag

NU 1972: 40

22

ett reservationsanslag av 600 000 kr. för budgetåret 1972/73, dvs. i realiteten
för första halvåret 1973. I motionen 1972: 1551 understryks betydelsen
av den grundläggande forskningsverksamhet som konsumentverket
skall svara för och föreslås att anslaget skall höjas med 300 000
kr. till 900 000 kr.

Utskottet finner propositionens förslag till anslag för forskningsverksamheten
väl avvägt och är inte berett att tillstyrka yrkandet i motionen
1972: 1551 om en höjning av anslaget.

Propositionens övriga förslag i anslagsfrågor föranleder ingen erinran
från utskottets sida.

Slutligen tillstyrker utskottet det i propositionen framlagda förslaget
till sådan ändring i livsmedelslagen (1971:511) att de fackliga huvudorganisationerna
får rätt att för tillvaratagande av konsumentintresset
inom livsmedelsområdet anföra besvär över vissa beslut av statens livsmedelsverk.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen godkänner i propositionen 1972: 33 angivna riktlinjer
för samhällets konsumentpolitik såvitt de gäller information
om offentliga tjänster och finner motionen 1972: 1556
punkten 3 besvarad genom vad utskottet anfört i detta ämne,

2. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1554 såvitt den
gäller producentpåverkan (punkten 1) godkänner i propositionen
1972: 33 angivna riktlinjer för samhällets konsumentpolitik
i motsvarande del,

3. att riksdagen i övrigt godkänner i propositionen 1972: 33 förordade
riktlinjer för samhällets konsumentpolitik m. m. och
finner motionerna 1972: 1554 såvitt den gäller varudeklarationer
(punkten 2), 1972: 1556 såvitt den gäller samverkan med
utbildningsväsendet och riktlinjer i övrigt för konsumentpolitiken
(punkterna 4 och 8) samt 1972: 1557 icke föranleda särskild
åtgärd,

4. att riksdagen avslår motionen 1972: 153 såvitt den gäller införande
av obligatorisk varudeklaration för vissa produkter
(punkten A moment 1),

5. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att motionen 1972: 269
om obligatorisk varudeklaration av skor och motionen
1972: 1556 såvitt den gäller varudeklaration av importerade
varor (punkten 2) överlämnas till utredningen angående vissa
principfrågor i samband med varudeklarationer för beaktande,

6. att riksdagen avslår motionen 1972: 1549 såvitt den gäller krav
på riksdagsprövning av principfrågor rörande varudeklarationsverksamheten
(punkten 2),

7. att riksdagen avslår motionen 1972: 1551 såvitt den gäller bestämmelser
om prisangivelser,

NU 1972: 40

23

8. att riksdagen avslår motionen 1972: 153 såvitt den gäller utgivning
av en katalog med konsumentinformation (punkten A moment
2),

9. att riksdagen avslår motionen 1972: 153 såvitt den gäller internationell
dokumentationscentral för varufakta (punkten B),

10. att riksdagen avslår motionen 1972: 1511 angående kontroll av
bilreparationsverksamhet,

11. att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 33 i ifrågavarande
del beslutar att statens institut för konsumentfrågor och
statens konsumentråd skall upphöra vid utgången av år 1972
samt att en central myndighet med uppgift att bedriva konsumentpolitisk
verksamhet (konsumentverket) skall inrättas den
1 januari 1973,

12. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1554 såvitt den
gäller samordning mellan konsumentverket och statens prisoch
kartellnämnd (punkten 3) godkänner vad som anförts i
detta ämne i propositionen 1972: 33,

13. att riksdagen i anledning av propositionen 1972: 33 i ifrågavarande
del samt motionerna 1972: 1551 i ifrågavarande del,
1972: 1552, 1972: 1554 punkterna 4 och 5 och 1972: 1556 i ifrågavarande
del som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört rörande lokal konsumentverksamhet,

14. att riksdagen godkänner vad i propositionen 1972: 33 anförts
angående hemkonsulentorganisationen och därvid i anledning
av motionerna 1972: 1509, 1972: 1550, 1972: 1551 i ifrågavarande
del och 1972: 1556 i ifrågavarande del som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört rörande fortsatt
utbyggnad av denna organisation,

15. att riksdagen i anledning av propositionen 1972: 33 i ifrågavarande
del, med bifall till motionen 1972: 1556 punkterna 5
och 6 och med avslag på motionerna 1972: 1510, 1972: 1549
och 1972: 1551, den sistnämnda i ifrågavarande del, som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört rörande
sammansättningen av konsumentverkets styrelse,

16. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1551 såvitt den
gäller inrättande av en enhet för konsumentskyddsfrågor inom
konsumentverket godkänner de i propositionen 1972: 33 angivna
riktlinjerna för konsumentverkets organisation,

17. att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 33 i ifrågavarande
del bemyndigar Kungl. Maj:t att

a) vid konsumentverket inrätta en ordinarie tjänst med beteckningen
p för verkschefen och två extra ordinarie tjänster för
chefer för avdelningar,

b) vidta de övergångsanordningar och åtgärder i övrigt som
behövs för förslagens genomförande,

NU 1972: 40

24

18. att riksdagen avslår motionen 1972: 1551 såvitt den gäller inrättande
av ett vetenskapligt råd inom konsumentverket,

19. att riksdagen i anledning av propositionen 1972: 33 i ifrågavarande
del samt med avslag på motionerna 1972: 1553,
1972: 1555 och 1972: 1556, den sistnämnda i ifrågavarande del
(punkten 7), som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet uttalat rörande konsumentverkets lokalisering,

20. att riksdagen avslår motionen 1972: 153 såvitt den gäller inrättande
av regionala reklamationsnämnder,

21. att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 33 i ifrågavarande
del för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln
anvisar

a) till Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader
ett förslagsanslag av 3 708 000 kr.,

b) till Statens institut för konsumentfrågor: Undersökningar
och upplysningsmateriel m.m. ett reservationsanslag av 200 000
kr.,

c) till Statens konsumentråd ett reservationsanslag av 2 050 000
kr.,

d) till Varudeklarationsnämnden ett anslag av 940 000 kr.,

22. att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 33 i ifrågavarande
del till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för budgetåret
1972/73 under tionde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag
av 6 748 000 kr.,

23. att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 33 i ifrågavarande
del och med avslag på motionen 1972: 1551 i ifrågavarande
del till Konsumentverket: Forskning m. m. för budgetåret
1972/73 under tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 600 000 kr.,

24. att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 33 i ifrågavarande
del till Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden
för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln anvisar
ett förslagsanslag av 800 000 kr.,

25. att riksdagen antager det i propositionen 1972: 33 framlagda
förslaget till lag om ändring i livsmedelslagen (1971: 511).

Stockholm den 17 maj 1972
På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(c), Bengtsson i Landskrona (s), Andersson i Storfors (s), Gustafsson i
Byske (c), Rask (s), Wååg (s), Hovhammar (m), Jonsson i Husum (s),
Rydén (fp), Möller i Göteborg (fp), fru Hambraeus (c), fru Hansson (s)
och herr Hallgren (vpk).

NU 1972: 40

25

Reservationer

1. vid utskottets hemställan under 1 (information om offentliga tjänster)
av herrar Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Gustafsson i
Byske (c), Hovhammar (m) och fru Hambraeus (c), som anser
dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 9 med »I
propositionen (s. 62) varnas» och slutar på s. 10 med »synes inte motiverat»
bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

»De tjänster som erhålls från offentliga organ spelar stor roll för
konsumenternas totala behovstillfredsställelse. Det är därför angeläget
att de konsumentpolitiska åtgärderna kommer att innefatta information
om dessa tjänster. Av propositionen att döma anses detta böra bli fallet
endast i den mån tjänsterna tillhandahålls enligt marknadsmässiga principer.
Denna avgränsning är enligt utskottets uppfattning alltför snäv.
Utskottet föreslår att riksdagen klart uttalar att konsumentverkets arbetsområde
bör omfatta även information om offentliga tjänster. Ett
sådant uttalande bör anses innebära att den i propositionen gjorda inskränkningen
slopas.»

dels att utskottet under 1 bort hemställa

»1. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1556 punkten 3 och
i anledning av propositionen 1972: 33 i motsvarande del uttalar
att konsumentverkets arbetsområde bör kunna omfatta
även information om offentliga tjänster,»

2. vid utskottets hemställan under 2 {producentpåverkan) av herr
Hallgren (vpk), som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 10 med »Utskottet
anser inte» och slutar på s. 11 med »yrkandet i motionen 1972:
1554» bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

»Utskottet finner motionärernas uppfattning välgrundad. Om inga
som helst sanktioner står till buds för konsumentverket i dess försök att
påverka producenterna är försöken dömda att ofta bli resultatlösa. Följderna
härav får i synnerhet de svaga konsumenterna bära. En fortsatt
passivitet från samhällets sida på detta område kan inte godtagas. Riksdagen
bör därför, såsom förordas i motionen 1972: 1554, begära att
regeringen lägger fram förslag till bestämmelser som ger konsumentverket
möjlighet till en aktiv, effektivt styrande producentpåverkan.»
dels att utskottet under 2 bort hemställa

»2. att riksdagen i anledning av motionen 1972: 1554 punkten 1
och propositionen 1972: 33 i motsvarande del hos Kungl. Maj:t
anhåller om förslag till bestämmelser som ger konsumentverket
möjlighet till aktiv producentpåverkan genom rätt att ingripa
i styrningen av företagens produktplanering,»

3. vid utskottets hemställan under 4 {obligatorisk varudeklaration) av
herrar Rydén (fp) och Möller i Göteborg (fp), som anser

NU 1972: 40

26

dels att det stycke på s. 13 i utskottets yttrande som börjar med »Riksdagen
bör enligt» och slutar med »utanför konsumentverkets arbetsområde»
bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

»Att en utredning rörande konsekvenserna av ett system med obligatoriska
varudeklarationer har tillsatts utgör enligt utskottets mening
inget hinder för riksdagen att nu i princip uttala sig för att vissa produkter
skall omfattas av ett sådant system. Det synes tvärtom värdefullt
att genom ett sådant uttalande markera vilka för konsumenterna särskilt
betydelsefulla produkter som utredningens arbete speciellt bör inriktas
på. Riksdagen bör enligt utskottets mening hemställa att Kungl.
Maj:t förelägger riksdagen förslag rörande obligatorisk varudeklaration
för de produkter som nämns i motionen 1972: 153. Detta förslag bör
givetvis bygga på den nyss omtalade utredningens resultat.»
dels att utskottet under 4 bort hemställa

»4. att riksdagen i anledning av motionen 1972: 153 punkten A
moment 1 hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag rörande
obligatorisk varudeklaration för dyrbarare tekniska hushållsapparater,
bilar, fritidsbåtar och lägenheter,»

4. vid utskottets hemställan under 6 (riksdagsprövning av principfrågor
rörande varudeklarationsverksamheten) av herrar Regnéll (m) och
Hovhammar (m), som anser

dels att det stycke på s. 14 i utskottets yttrande som börjar med »Utskottet
utgår från» och slutar med »inte erforderligt» bort utbytas mot
ett stycke av följande lydelse:

»Motionärernas förslag synes välbefogat. Det är angeläget att riksdagen
klargör sin önskan att få ta ställning till de principfrågor rörande
den framtida varudeklarationsverksamheten som blir aktuella. Utskottet
tillstyrker därför att riksdagen gör ett uttalande i enlighet med motionärernas
förslag.»

dels att utskottet under 6 bort hemställa

»6. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1549 punkten 2
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
om riksdagsprövning av principfrågor rörande varudeklarationsverksamheten,
»

5. vid utskottets hemställan under 7 (bestämmelser om prisangivelser)
av herrar Rydén (fp) och Möller i Göteborg (fp), som anser

dels att det stycke på s. 14 i utskottets yttrande som börjar med »Tanken
på särskilda» och slutar med »stöd av marknadsföringslagen» bort
utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

»Liksom motionärerna anser utskottet att det är ett viktigt konsumentpolitiskt
önskemål att ett lagstadgat system för prisangivelser införs.
Konsumentombudsmannen kan inte ta upp alla de problem i fråga om
prisangivelser som motionärerna avser, eftersom krav på att prisangi -

NU 1972: 40

27

velserna skall vara synnerligen tydliga och lättfattliga knappast kan
grundas på marknadsföringslagen. Utskottet tillstyrker att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär ett förslag till regler för prisangivelser och vill framhålla
att de erfarenheter som SPK:s kampanj »Klart pris» har givit bör
kunna bli av värde när dessa regler skall utformas.»
dels att utskottet under 7 bort hemställa

»7. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1551 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till bestämmelser
om prisangivelser enligt vad utskottet anfort,»

6. vid utskottets hemställan under 12 (samordning mellan konsumentverket
och statens pris- och kartellnämnd) av herr Hallgren (vpk), som
anser

dels att det stycke på s. 16 i utskottets yttrande som börjar med »Utskottet
ansluter sig» och slutar med »inordnas i konsumentverket» bort
utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

»Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka vikten av att
en aktiv strävan att åstadkomma rimliga konsumentpriser blir ett centralt
inslag i konsumentpolitiken. Detta förutsätter en samordning mellan
SPK och konsumentverket. Propositionens linje att uppskjuta frågan
härom på en obestämd framtid kan utskottet inte godtaga. Utskottet tillstyrker
därför yrkandet i motionen 1972: 1554 om att hithörande problem
skall med förtur upptas till prövning.»
dels att utskottet under 12 bort hemställa

»12. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1554 punkten 3
och i anledning av propositionen 1972: 33 i ifrågavarande del
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
rörande prövning av frågan om samordning mellan konsumentverket
och statens pris- och kartellnämnd,»

7. vid utskottets hemställan under 14 {hemkonsulentorganisationen)
av herrar Rydén (fp) och Möller i Göteborg (fp), som anser

dels att det stycke på s. 19 i utskottets yttrande som börjar med »Utskottet
delar motionärernas» och slutar med »av antalet hemkonsulenter»
bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:

»Utskottet delar motionärernas uppfattning att en ytterligare utbyggnad
av hemkonsulentorganisationen är önskvärd. En slagkraftig regional
organisation behövs för att konsumentverket inte skall bli isolerat utan
förses med nödvändiga erfarenheter och uppslag från hela landet. Utöver
de väsentliga utbildande och rådgivande uppgifter som hemkonsulenterna
redan har tillkommer nu uppgiften att aktivera och stödja den
frivilliga verksamheten i kommunerna. Utskottet anser att hemkonsulentorganisationen
i en första etapp bör byggas ut så att samtliga län med
mer än 200 000 invånare får minst två hemkonsulenter. Utöver vad
som föreslagits i propositionen fordras för att detta krav skall tillgodoses

NU 1972: 40

28

ytterligare sex tjänster, förlagda till Södermanlands, Jönköpings, Kristianstads,
Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län. Kostnaderna för
dessa tjänster får liksom kostnaderna för de i propositionen föreslagna
nya hemkonsulenttjänsterna bestridas med medel från förslagsanslaget
Länsstyrelserna under tolfte huvudtiteln.

Utskottet tillstyrker alltså yrkandena beträffande hemkonsulentorganisationen
i motionerna 1972: 1509 och 1972: 1551. Utskottet förutsätter
dessutom att Kungl. Maj:t när resurser bedöms föreligga kommer
att föreslå en ytterligare ökning av antalet hemkonsulenter.»
dels att utskottet under 14 bort hemställa

»14. att riksdagen med bifall till motionerna 1972: 1509 och 1972:
1551, den sistnämnda i ifrågavarande del, och i anledning av
motionerna 1972: 1550 och 1972: 1556, den sistnämnda i
ifrågavarande del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört rörande ytterligare utbyggnad av hemkonsulentorganisationen
samt i övrigt godkänner vad i propositionen
1972: 33 anförts angående denna organisation,»

8. vid utskottets hemställan under 15 (sammansättningen av konsumentverkets
styrelse) av herrar Regnéll (m), Hovhammar (m), Rydén
(fp) och Möller i Göteborg (fp), som anser

dels att det stycke på s. 20 i utskottets yttrande som börjar med »Utskottet
anser» och slutar med »ett parlamentariskt inslag» bort utbytas
mot ett avsnitt av följande lydelse:

»I konsumentverkets styrelse bör representanter för konsumenterna
bilda en klar majoritet. Samtidigt är det, såsom bl. a. konsumentutredningens
majoritet har framhållit, önskvärt att styrelsen får en allsidig
sammansättning. Det är värdefullt för dess arbete — och därmed för
konsumentverksamheten i stort — om sakkunskap från näringslivets
tillverknings- och handelsled finns företrädda i styrelsen. Några skäl
varför styrelsen bör ha ett parlamentariskt inslag finns däremot knappast.
Parlamentariker tillför inte i denna egenskap styrelsen sådana
erfarenheter som främst behövs.

Utskottets bedömning leder fram till att styrelsen bör ha något högre
numerär än som föreslås i propositionen. Elva ledamöter är enligt
utskottets uppfattning ett lämpligt antal; några skäl för farhågor att
en styrelse av denna storlek skall bli mindre arbetsduglig än den i propositionen
föreslagna torde inte kunna anföras. En fördel med det
angivna antalet är att konsumentinslaget i styrelsen kan göras mera
mångsidigt. En värdefull förstärkning kan styrelsen få om, såsom föreslås
i motionen 1972: 1551, erfarenhet av åtminstone någon särskilt
eftersatt konsumentgrupps problem blir direkt företrädd i styrelsen.»
dels att utskottet under 15 bort hemställa

»15. att riksdagen i anledning av propositionen 1972: 33 i ifrågavarande
del samt motionerna 1972: 1510 och 1972: 1549, med

NU 1972: 40

29

bifall till motionen 1972: 1551 i ifrågavarande del samt med
avslag på motionen 1972: 1556 punkterna 5 och 6 som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
rörande sammansättningen av konsumentverkets styrelse,»

9. vid utskottets hemställan under 18 (vetenskapligt råd inom konsumentverket)
av herrar Rydén (fp) och Möller i Göteborg (fp), som
anser

dels att det stycke på s. 20 i utskottets yttrande som börjar med
»Motionärerna har enligt» och slutar med »det berörda motionsyrkandet»
bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

»Motionärerna har enligt utskottets mening fäst uppmärksamheten
på en viktig fråga. Det finns, som de framhåller, exempel på att stora
producenter ibland genom kraften i sina påtryckningar lyckats förändra
eller i allmänhetens ögon ifrågasätta information som ansetts
oförmånlig, medan i andra fall mindre och medelstora producenter inte
haft någon möjlighet att låta pröva om oförmånliga omdömen om
deras produkter varit rimliga. För att konsumentforskningen och konsumentupplysningen
skall kunna fylla sin uppgift krävs att dess opartiskhet
och oberoende inte ifrågasätts. Ett sådant organ som motionärerna
föreslår kan bidra till detta. Det kan ges formen av ett kvalificerat
och allsidigt sammansatt råd av experter från olika områden,
vilket från metodsynpunkt i förväg granskar undersökningsverksamheten
och den information som ges. Utskottet tillstyrker alltså yrkandet
i motionen 1972: 1551 att riksdagen skall hemställa hos Kungl. Maj:t att
ett vetenskapligt råd upprättas för granskning av metoder som konsumentverket
utnyttjar i sin verksamhet.»

dels att utskottet under 18 bort hemställa
»18. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1551 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t begär att ett vetenskapligt råd
upprättas inom konsumentverket för granskning av metoder
i samband med undersöknings- och upplysningsverksamheten,»

10. vid utskottets hemställan under 23 (anslag till Konsumentverket:
Forskning m. m.) av herrar Rydén (fp) och Möller i Göteborg (fp),
som anser

dels att det stycke på s. 22 i utskottets yttrande som börjar med
»Utskottet finner» och slutar med »höjning av anslaget» bort utbytas
mot ett stycke av följande lydelse:

»Utskottet delar motionärernas uppfattning att en förstärkning av
konsumentverkets resurser för forskning är motiverad. Konsumentverket
kommer under de första åren att få ägna stor uppmärksamhet
och betydande forskningsinsatser åt att skaffa underlag för framtida
beslut om verkets långsiktiga politik på centrala områden. Om inte
tillräckliga medel ställs till förfogande för forskning av det slag som det

NU 1972: 40

30

här gäller minskas väsentligt konsumentverkets möjligheter att utvecklas
till ett allt bättre stöd för konsumenterna. Utskottet tillstyrker därför
det yrkande om höjning av anslaget till forskning m. m. som framförs
i motionen 1972: 1551.»

dels att utskottet under 23 bort hemställa
»23. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1551 i ifrågavarande
del och i anledning av propositionen 1972: 33 i ifrågavarande
del till Konsumentverket: Forskning m. m. för budgetåret
1972/73 under tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 900 000 kr.»

Särskilda yttranden

beträffande lokal konsumentverksamhet

1. av herrar Rydén (fp) och Möller i Göteborg (fp):

De skäl som talar för en kommunalt driven konsumentverksamhet
är starka. Det är därför viktigt att en sådan verksamhet snabbt kommer
till stånd, helst genom att kommunala konsumentnämnder inrättas.
Sådana nämnder är enligt vår mening nödvändiga för att verksamheten
skall få tyngd och stabilitet. Det är mot denna bakgrund beklagligt att
departementschefen inte har ansett sig böra i högre grad följa konsumentutredningens
förslag på denna punkt, vilket har fått stöd hos en
bred remissopinion.

Vissa skäl talar emellertid för att man inte nu bör författningsreglera
formerna för den kommunala verksamheten på konsumentområdet. I
många kommuner tillåter den ekonomiska situationen inte ytterligare
expansion av verksamheten, och förhållanden och förutsättningar varierar
från kommun till kommun. Verksamheten bör därför tills vidare
vara frivillig såväl i vad gäller inriktning och omfattning som i vad
gäller organisatoriska former. De kommuner som önskar inrätta särskilda
konsumentnämnder har möjlighet till detta genom den rätt
som tillkommer kommunerna att tillsätta de nämnder som är erforderliga
för verksamheten. Den försöksverksamhet som sedan 1967 har
bedrivits av sex lokala konsumentkommittéer — i Helsingborg, Kalmar,
Norrköping, Skövde, Umeå och Västerås — har gett värdefulla erfarenheter
som kan ge god vägledning för en konsumentnämnds verksamhet.

Även om vi alltså anser att det i nuläget bör ankomma på kommunerna
själva att bestämma i vilken omfattning de vill ägna de konsumentpolitiska
frågorna sitt intresse, vill vi framhålla vikten av att de
centrala och regionala konsumentorganen på allt sätt stimulerar och
stöder insatser från kommunernas sida på det konsumentpolitiska
området. Detta kan ske i form av t. ex. råd och anvisningar för kom -

NU 1972: 40

31

munal verksamhet samt framställning av material och trycksaker. Att
en slagkraftig hemkonsulentverksamhet är betydelsefull som ett ytterligare
stöd för kommunerna har poängterats av oss i reservationen nr 7
ovan.

Vi vill erinra om att likartade motiveringar framfördes av konsumentutredningen
i dess förslag om kommunal konsumentpolitisk verksamhet
på frivillig basis:

Det konsumentpolitiska arbetet skall koncentreras kring väsentliga
problem för hushållen och särskilda hushållsgrupper. Dessa problem
måste till en del fångas upp i lokal instans. En del av problemen kan
analyseras och lösas lokalt och mera omedelbart. Andra får föras
vidare uppåt för närmare undersökningar och åtgärder. Olika vägar
skall användas när det sedan gäller att söka nå förbättringar av
konsumenternas situation och att hävda konsumentintressen. I vissa
fall kan en mera omedelbar problembehandling förekomma på lokal
nivå. Vidare måste behandlingsinstanserna från centralt och regionalt
håll föras ut till det lokala planet och till konsumenterna. Ett
nät av kontakter är nödvändigt för ett effektivt konsumentpolitiskt
arbete.

Såsom lokala kontaktorgan för ett centralt konsumentverk kan
kommunala konsumentnämnder spela en viktig roll både genom att
förmedla lokala erfarenheter och synpunkter till konsumentverket och
genom att bidra till en effektiv spridning av upplysningsmaterial från
konsumentverket.

2. av fru Hansson (s):

Utskottet uttalar att den uppläggning av den lokala konsumentpolitiska
verksamheten som anges i propositionen är godtagbar för närvarande.
Detta betyder inte att den är tillfredsställande. Till grund för konsumentutredningens
förslag på denna punkt, vilket nu inte blir förverkligat,
ligger bl. a. positiva erfarenheter av den försöksverksamhet med lokala
konsumentkommittéer som har bedrivits sedan år 1967 men nu upphör.
Det finns skäl att betona vilka dessa positiva erfarenheter är. Det
har varit möjligt att i högre grad än tidigare nå ut till de konsumenter
som bäst behöver hjälp men som bara i ringa utsträckning nås av den traditionella
konsumentverksamheten. Den lokala verksamheten har givit
en klar insikt i de konkreta problem som olika konsumentgrupper har.
De konsumenter som har vänt sig till de lokala kommittéerna för att
få rättelse i besvärliga situationer har kunnat få det i de allra flesta
fall då så varit motiverat. Konsumenterna har alltså kunnat påverka sin
situation genom den lokala verksamheten. I flera fall har denna också
resulterat i generella produktförbättringar. De lokala kommittéerna har
genom sin projektverksamhet visat på möjligheterna att utföra lokala
undersökningar av intresse för stora konsumentgrupper. Genom inför -

NU 1972: 40

32

mation i lokalpress och lokalradio samt vid offentliga möten och debatter
har man kunnat informera om och sprida kunskap om väsentliga
konsumentproblem.

Såsom framhålls i motionen 1972: 1552, där erfarenheterna av den
lokala verksamheten summeras, kommer konsumentverkets arbete
knappast att kunna lyckas utan lokal förankring. Det centrala arbetet
måste baseras på att problemen fångas upp lokalt. Den lokala verksamheten
kan ge nyttiga impulser för det centrala arbetet och motverka
att verksamheten byråkratiseras.

När staten nu slutar att stödja försöksverksamheten med lokala konsumentkommittéer
och lägger ansvaret för den lokala verksamheten
på kommunerna är det angeläget att dessa i möjligaste mån stimuleras
att göra insatser. Den rådgivning och utbildningsverksamhet till
kommunernas hjälp som skisseras i propositionen är ett absolut minimum.
Om kommunerna visar tvekan att engagera sig i konsumentverksamheten
måste konsumentverket vara berett att mera aktivt informera
dem om denna verksamhets betydelse.

På något längre sikt kommer säkert tanken på kommunala konsumentnämnder
att åter bli aktuell. Det förefaller naturligt att man
redan nu angriper de problem som kan återstå att lösa för att ett
system med kommunala konsumentnämnder skall kunna genomföras.
Dessa problem, som berörs i motionen 1972: 1552 och främst är av
kommunalrättslig och organisatorisk natur, borde genom Kungl. Maj:ts
och konsumentverkets försorg kunna tas upp på ett tidigt stadium, så
att en framtida vidareutveckling av den kommunala konsumentverksamheten
inte behöver fördröjas.

TRYCKERIBOLAGET IVAR H/EGGSTRÖM AB STOCKHOLM 1972