Näringsutskottets betänkanden nr 24—26 år 1972

NU 1972

24-26

Nr 24

Näringsutskottets betänkande i anledning av motion om åtgärder för att
motverka maktkoncentrationen i samhället.

Ärendet

I motionen 1972:800 av herr Sjönell (c) föreslås att riksdagen skall
hos Kungl. Maj:t hemställa om en parlamentarisk utredning med uppgift
att dra upp principiella riktlinjer för åtgärder i syfte att motverka
maktkoncentrationen i samhället, i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Motionen, som hänvisats till konstitutionsutskottet, har överflyttats
till näringsutskottet enligt 42 § riksdagsordningen.

Motionen

Vårt samhälle präglas, säger motionären, av starka tendenser till
maktkoncentration. Avståndet till beslutsfattarna ökar, och maktapparaten
blir alltmer komplicerad. Dessa tendenser bör motarbetas. Beslutsfunktionerna
i samhället bör spridas geografiskt och inom ramen för
gällande organisation, och stora enheter inom förvaltning, näringsliv och
organisationsväsen bör motverkas. Motionären påtalar risker för faktisk
maktkoncentration till departementen i samband med utlokalisering av
centrala ämbetsverk från Stockholm. 1 fråga om näringslivet berörs bl. a.
problem som förorsakas av de multinationella företagen och av en
geografisk koncentration av företagen. Angeläget är, säger motionären,
att som en motvikt så långt möjligt stimulera självständiga småföretag.

Uppgifter i anslutning till motionen

Pågående utredningar

Länsberedningen (C 1970:28; ordförande: statssekreterare Göte
Svenson) bereder vissa frågor rörande samhällsförvaltningens uppgifter
och organisation. Utredningen skall överväga fördelningen i stort av
samhällsuppgifter mellan stat och kommun. Den får därvid anledning att
också gå in på frågan om uppgiftsfördelningen inom den kommunala
sektorn mellan primär- och sekundärkommuner och inom den statliga
sektorn mellan centrala och regionala organ. Övervägandena skall härvid
innefatta principiella frågor rörande lämplig decentralisering inom den
statliga förvaltningen och rörande de regionala organens ställning i
förhållande till regeringen och centrala förvaltningsmöjiigheter.

1 Riksdagen 1972. 17sami. Nr 24-26

NU 1972:24

Koncentrationsutredningen (Fi 1962:37; ordförande: professor Guy
Arvidsson) har till uppgift att utreda ägandeförhållandena och maktkoncentrationen
i det privata näringslivet. Utredningen har publicerat
undersökningar av oljebranschen (SOU 1966:21), kreditmarknadens
struktur och funktionssätt (SOU 1968:3), industrins struktur och
konkurrensförhållanden (SOU 1968:5), strukturutveckling och konkurrens
inom handeln (SOU 1968:6) samt ägande och inflytande inom det
privata näringslivet (SOU 1968:7). Ett slutbetänkande rörande konsekvenserna
av olika koncentrationsföreteelser är att vänta år 1973. Enligt
tilläggsdirektiv som utfärdats år 1971 genomför utredningen vidare en
undersökning av konsekvenserna för svensk ekonomi och ekonomisk
politik av de internationella företagens växande betydelse.

Riksdagsbehandling av angränsande frågor

Riksdagen har nyligen på grundval av konstitutionsutskottets betänkande
1972:12 tagit ställning till motioner om ökad decentralisering och
stärkt lekmannainflytande inom förvaltningen m. m. Motionerna skulle
enligt riksdagens beslut anses besvarade genom vad konstitutionsutskottet
anfört. I betänkandet definieras decentralisering såsom en överflyttning
av befogenheter från högre förvaltningsnivå till lägre, däri inbegripet
en sådan överflyttning från statliga till kommunala organ, och delegering
såsom en överflyttning av beslutanderätt från högre till lägre nivå inom
en myndighet. Utskottet framhåller att en utveckling mot ökad decentralisering
och vidgat lekmannainflytande ägt rum särskilt under påverkan av
den kommunala självstyrelsens utveckling. Vidare erinras om de uppgifter
som åvilar länsberedningen. Utskottet säger sig förutsätta, att beredningen
kommer att överväga väsentliga frågor om decentralisering, och
betecknar det som angeläget att möjligheterna till ökad decentralisering
tas till vara. I en reservation av centerpartiets representanter i utskottet
begärdes ett tillkännagivande till Kungl. Maj:t från riksdagens sida av
innebörd att stor uppmärksamhet borde ägnas åt de frågor som berörts i
motionerna.

Utskottet

I motionen riktas kritik mot tendenser till maktkoncentration i det
moderna samhället. Särskilt vänder sig motionären mot bildandet av stora
enheter inom förvaltningen, näringslivet och organisationsväsendet. Kommunala
och andra regionala och lokala organs handlingsfrihet inskränks
nu, hävdar motionären, genom en ökad central styrning. Vidare påtalas
risken för att utlokaliseringen av centrala myndigheter från Stockholm
leder till en maktförskjutning från ämbetsverks- till departementsnivå.
En spridning av beslutsfunktionerna i samhället både geografiskt och
inom ramen för gällande organisation bör enligt motionären eftersträvas.

Koncentrationstendenserna inom näringslivet är sedan länge föremål
för uppmärksamhet från statens sida. År 1962 tillsattes koncentrationsutredningen,
som år 1968 publicerade en serie undersökningar av det

NU 1972:24

privata näringslivets struktur, ägandeförhållanden och konkurrensförhållanden.
Utredningen avser att framlägga sina sammanfattande slutsatser i
ett betänkande nästa år. En undersökning av de multinationella företagens
roll har utredningen fått speciellt uppdrag att genomföra.

Vad gäller den offentliga sektom vill utskottet först framhålla att
bildandet av större enheter inte i och för sig behöver innebära en
maktkoncentration. Avgörande är hur beslutsfunktionerna fördelas.
Sammanslagningen av små kommuner till större torde exempelvis ha gjort
det möjligt för staten att i viss utsträckning vidga kommunernas
befogenheter. Såsom framgår av redogörelsen ovan har riksdagen nyligen
tagit ställning till ett antal motioner med krav på bl. a. ökad decentralisering
och ökad delegering inom förvaltningen. Konstitutionsutskottets
yttrande över dessa motioner, vilket godkändes av riksdagen, är tillämpligt
också på den nu förevarande motionen, såvitt denna gäller förvaltningen.
Frågan om konsekvenserna av utlokaliseringen av centrala
ämbetsverk från Stockholm kan aktualiseras när ställning skall tas till ett
aviserat förslag om utflyttning av ytterligare central statlig verksamhet.

Den begärda utredningen skulle också avse organisationsväsendet.
Många riksorganisationer — exempelvis inom fackföreningsrörelsen och
jordbrukets föreningsrörelse — har genomfört eller planerar strukturförändringar
som innebär att antalet regionala och lokala enheter minskas.
Som nyss sagts behöver detta inte nödvändigtvis medföra en maktkoncentration.
Att studera följderna av detta slags strukturförändringar torde
i första hand få ankomma på organisationerna själva och på den
vetenskapliga forskningen. Därvidlag bör staten, som i vårt land traditionellt
sökt undvika att ingripa reglerande på organisationsväsendets
område, enligt utskottets mening inte föranstalta om någon utredning.

De frågor som berörs i motionen är enligt utskottets mening
betydelsefulla. I önskvärd utsträckning omfattas de också av pågående
utredningsarbete. En samlad utredning av dem skulle gälla ett stort och
oenhetligt ämneskomplex. En sådan ter sig varken erforderlig eller
lämplig.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1972:800.

Stockholm den 25 april 1972
På näringsutskottets vägnar
C.G. REGNÉLL

Närvarande: herrar Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Bengtsson i
Landskrona (s), Andersson i Örebro (fp), Haglund (s), Andersson i
Storfors (s), Gustafsson i Byske (c), Rask (s), Wååg (s), Hovhammar (m),
Jonsson i Husum (s), Rydén (fp), fru Hambraeus (c), fru Hansson (s) och
herr Hallgren (vpk).

1* Riksdagen 1972. 17 sami. Nr 24-26

NU 1972:24

Reservation

av herrar Börjesson i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp),
Gustafsson i Byske (c), Rydén (fp) och fru Hambraeus (c), som anser att
utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

”1 motionen riktas (= utskottet) enligt motionären

eftersträvas.

Koncentrationstendenserna inom näringslivet ter sig i flera hänseenden
allvarliga. De går i stor utsträckning ut över de mindre och medelstora
företagen och skadar därigenom ett vitalt element inom näringslivet. Till
en del innebär de att de multinationella företagens makt växer; dessa
företag ger generellt sett de anställda och samhället sämre möjligheter till
insyn och demokratisk kontroll än övriga företag. Den geografiska
koncentrationen inom näringslivet står i strid med grundläggande
regionalpolitiska värderingar.

Lika stor uppmärksamhet förtjänar tendenserna till centralisering och
koncentration inom den offentliga sektorn. De inkräktar på den
kommunala självstyrelsen och medför att avståndet mellan beslutsfattarna
och de enskilda människorna ökar. Vilka vådor detta innebär från
demokratisk synpunkt behöver inte utvecklas närmare.

Även förhållanden inom organisationsväsendet bör beaktas. Den
övergång till större enheter som är vanlig leder till att antalet förtroendemän
reduceras och att de enskilda medlemmarna får minskade möjligheter
att komma till tals. Makten koncentreras i ett fåtal ledares händer.

Delvis omfattas de problem som här nämnts av pågående utredningar.
Vad som nu erfordras är emellertid en övergripande utredning av
maktkoncentrationens olika aspekter. En sådan, som i viss mån kan
baseras på material från bl. a. koncentrationsutredningen, bör belysa hur
det nuvarande systemet faktiskt fungerar och ange vilka handlingsalternativ
som står till buds för samhället när det gäller att komma till rätta
med koncentrationstendenserna.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet

att riksdagen med bifall till motionen 1972:800 hos Kungl.
Maj:t anhåller om en parlamentarisk utredning med uppgift
att dra upp principiella riktlinjer för åtgärder i syfte att
motverka maktkoncentrationen i samhället.”

Särskilt yttrande

av herr Hallgren (vpk):

Koncentration av makt och kapital kännetecknar det kapitalistiska
systemet. Större kapital slår ut eller suger upp mindre. Genom bank- och
finanscentra dominerar storfinansiärerna andra kapitalister. I Sverige har
under de senaste årtiondena kapital- och maktkoncentrationen ökat i
takt och omfattning.

Med denna koncentration har följt ett ökat samarbete mellan stat och
storfinans. En rad samarbetsorgan har skapats utan att stå under

NU 1972:24

folkvalda organs kontroll. De folkvalda instansernas relativa betydelse
tenderar att minska. Överflyttande av direkta beslutsfunktioner till
statsbyråkratins toppar är en anmärkningsvärd och entydig utvecklingstendens.
Samarbetet mellan storfinans och statsapparat liksom den ökade
roll statsmakten tilldelats är ägnat att stärka det kapitalistiska systemet.

Ledningarna för stora folkorganisationer har knutit upp sig och sina
organisationers politik vid statsmaktens. Försök att göra det kapitalistiska
systemet stabilt är det vägledande för denna politik. För att bättre
kunna stävja kampinitiativ från medlemmarna — som skulle kunna
minska profiternas andel — samlas makten över dessa organisationer
alltmer i ledningarnas händer och undergrävs organisationsdemokratin.

Frågan om maktkoncentration är en grundläggande politisk fråga som
gäller det kapitalistiska systemets fortbestånd. Utredningar som kartlägger
koncentrationsprocessernas mekanismer är självfallet inte oviktiga,
men det är heller inte av underordnad betydelse med vilken vetenskaplig
metod de görs eller till vad de skall syfta. Det finns ingen ovanför
klasserna stående vetenskap. Frågan om maktkoncentrationen får inte
begravas i statliga utredningar — utredningar gjorda för den statsmakt
vars grundläggande uppgift är att säkra kapitalismens existens.

Den ekonomiska och politiska maktkoncentration som följer av det
kapitalistiska systemet kan endast bekämpas av folket. Det är en aktiv
och medveten folkopinion beredd till politisk strid som kan bekämpa
maktkoncentration, centralisering och byråkratisering av folkrörelser osv.
Statliga utredningar syftar inte till att främja sådan kamp. En utredning
av det slag som föreslås i motionen 1972:800 skulle bara sätta en förment
vetenskaplig stämpel på en politik som inte syftar till att bryta kapitalets
makt. De utredningar som klasskampen påfordrar och som skall ge
vägledning i denna kamp måste göras oberoende av statsmakten.