Näringsutskottets betänkande nr 12 år 1972

NU 1972:12

Nr 12

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående långivning
från allmänna pensionsfonden.

Ärendet

I detta betänkande behandlas ett antal motioner om utnyttjande av
medel från allmänna pensionsfonden för vidgad kreditgivning till mindre
och medelstora företag, bl. a. i form av återlån, och en motion om en
analys av den regionala fördelningen av fondens placeringar. Motionerna
redovisas nedan.

Andra motioner angående de mindre och medelstora företagens
kredit- och kapitalförsörjning behandlas samtidigt i utskottets betänkanden
1972: 1 1 och 1972: 13.

Motionerna

Yrkanden

Följande motioner behandlas:

1972:572 av herrar Annerås (fp) och Levin (fp), vari hemställs att
riksdagen beslutar

att återlånerätten, som för närvarande baseras på ett års inbetalda
avgifter, utökas till att gälla inbetalda avgifter för de senast förflutna
fem åren.

att återlån får ske upp till 75 % av inbetalda avgifter i stället för
nuvarande 50 %, samt

att amorteringstiden utökas från 10 till 20 år,

1972:580 av herr Olof Johansson i Stockholm m. fl. (c, fp), vari
hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av
reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning

1. att arbetsgivare med mindre än 500 anställda får möjlighet att för
återlån utnyttja de ATP-avgifter som inbetalats under loppet av de fem
senast förflutna åren, och

2. att återlån för arbetsgivare med mindre än 500 anställda får ske
upp till 75 % av inbetalda avgifter,

1972:1318 av herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl. (c, fp, m), vari hemställs
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att affärsbanker,
sparbanker, postbanken och jordbrukskassor medges rätt att hos allmänna
pensionsfonden upptaga reverslån motsvarande 10 % av respektive

1 Riksdagen 1972. 17sami. Nr 12

NU 1972:12

instituts utlåning vid närmast föregående årsskifte, vilka medel av instituten
i huvudsak skulle få användas till medellånga rörelsekrediter till
förmånlig ränta,

1972:1326 av herr Olof Johansson i Stockholm m. fl. (c), vari
hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en analys av överensstämmelsen
mellan allmänna pensionsfondens hittillsvarande place ringspolitik och
samhällsmålsättningen att skapa regional balans i syfte att eliminera
eventuella konflikter i anslutning till upprättandet av ett regionalpolitisk!
program under budgetåret 1972/73, samt

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om åtgärder för kontinuerlig
produktion av statistik ur regional fördelningssynpunkt över allmänna
pensionsfondens kapitalplaceringar,

1972:1334 av herr Levin (fp), vari hemställs att riksdagen hos Kungl.
Majit begär utredning om möjligheterna att låna ut medel ur allmänna
pensionsfonden till grupper av mindre och medelstora företag,

1972:1346 av herr Nordgren m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit hemställer om snabb utredning och förslag syftande till
en för de små och medelstora företagen gynnsam revidering av reglerna
för återlån av till allmänna pensionsfonden inbetalade pensionsavgifter i
enlighet med i motionen angivna riktlinjer.

Motivering

En vidgad rätt till återlån från allmänna pensionsfonden förordas i
motionerna 1972:572, 1972:580 och 1972:1346. I motionen

1972:572 framhålls att de mindre och medelstora företagen svarar för en
betydande del av sysselsättningen och produktionen inom industrin.
Deras speciella problem kräver, säger motionärerna, större uppmärksamhet
vid utformandet av näringspolitiken. Så bör t. ex. deras möjligheter
att utnyttja kapitalmarknaden underlättas, något som bl. a. skulle kunna
ske genom den i motionen föreslagna utvidgningen av återlånerätten.
Samma förändringar i reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning förutsätts bli resultatet av den utredning som begärs i
motionen 1972:1346. Här anförs bl. a. att återlånen till följd av de
begränsningar som anges i reglementet inte har fått den omfattning som
riksdagen torde ha avsett. Liknande synpunkter framförs i motionen
1972:580. Icke blott de minsta företagen blir, hävdas det här,
missgynnade genom de nuvarande återlånereglerna, utan detta torde gälla
företag med upp till 500 anställda. Motionärerna uttalar att det knappast
kan anses rimligt att 1968 års kapitalmarknadsutredning, som bl. a. har
att granska återlåneinstitutet, skall kunna blockera även mindre förändringar
till det bättre för de i nuvarande system diskriminerade mindre och
medelstora företagen.

NU 1972:12

Att mindre och medelstora företag befinner sig i underläge jämfört
med större företag när det gäller kapitalförsörjningen är utgångspunkten
också för motionen 1972:1334. Ytterligare svårigheter väntas tillkomma
i samband med den ytterligare sänkning av självfinansieringsgraden som
1970 års långtidsutredning förutsagt. Återlånen är, säger motionären,
åtminstone med nuvarande utformning inte något attraktivt alternativ
för många företag. Om mindre och medelstora företag gruppvis kunde ta
upp lån ur allmänna pensionsfonden skulle de ha ökade möjligheter att
ställa säkerhet, och en större riskspridning skulle åstadkommas. Förluster
till följd av konkurser etc. skulle kunna kompenseras genom ett
kreditförsäkringssystem.

Familjeföretagens behov av medellånga krediter - med fem till tio års
löptid — poängteras i motionen 1972: 1318. Det snabbaste och effektivaste
sättet att öka kreditgivningen till näringslivet med bibehållande av
en fungerande kreditmarknad är enligt motionärerna att ge kreditinstituten
rätt att i allmänna pensionsfonden uppta lån speciellt avsedda för
näringslivet. På detta sätt möjliggjorda krediter till företagen skulle
särskiljas från annan kreditgivning och inte vara underkastade kreditrestriktioner.

I motionen 1972: 1326 erinras om att avsikten med fördelningen av
allmänna pensionsfondens förvaltning på tre olika styrelser var att undvika
maktkoncentration. Att uppnå detta är enligt motionärerna ett
väsentligt mål. Gällande regler om att fondens medel skall förvaltas så att
de blir till största nytta för tilläggspensioneringen är inte alldeles problemfria
till sina konsekvenser, säger motionärerna, som menar att fonden
med sin stora långivning får ett intresse av att hålla räntan på långa
lån uppe, något som kan skapa en konflikt med samhällets intresse. Om
fonden vid utlåningen ensidigt anpassar sig efter den efterfrågan på kapital
som uppstår inom olika sektorer kan dess placeringspolitik komma i
konflikt med samhällets intentioner att främja regional balans, hävdar
motionärerna vidare. De betecknar det som angeläget att varje anledning
till konflikt mellan samhällsintresset och allmänna pensionsfonden i dess
egenskap av kapitalplacerare undanröjs.

Gällande bestämmelser angående allmänna pensionsfondens förvaltning

Enligt 11 § reglementet (1959:293, ändrat 1967:345) angående
allmänna pensionsfondens förvaltning skall fonden av de tre fondstyrelser,
som svarar för skilda delar av fonden, förvaltas på sådant sätt att den
blir till största möjliga gagn för försäkringen för allmän tilläggspension.
Därvid skall iakttagas att placeringen av fondmedlen tillgodoser kraven på
betryggande säkerhet, god avkastning och tillfredsställande betalningsberedskap.
Fondens medel får enligt 12 § reglementet placeras i obligationer
och vissa andra skuldförbindelser, huvudsakligen sådana som utfärdats
eller garanterats av staten, av kommun eller därmed jämförlig
samfällighet eller av vissa hypoteks- och kreditinstitut eller som — såvitt
gäller obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar
— offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, samt i fordran
hos kreditinrättning i enlighet med vad som stadgas om återlån.

1* Riksdagen 1972. 17 sami. Nr 12

NU 1972:12

Bestämmelserna om återlån finns i första hand i 14—16 §§ reglementet.
De kreditinrättningar som äger bevilja återlån är riksbanken,
affärsbankerna, postbanken, sparbankerna, centralkassorna för jordbrukskredit,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan
och andra kreditinrättningar som Konungen godkänner. Återlån kan
medges den som har erlagt tilläggspensionsavgift under föregående år och
får uppgå till högst hälften av det erlagda avgiftsbeloppet, under
förutsättning att detta utgjort lägst 1 000 kronor. Kreditinrättning som
har lämnat återlån får i sin tur mot fastställd räntesats låna motsvarande
belopp från den fondstyrelse som har att förvalta de avgifter för vilka
återlånet beviljats. Rätten till återlån är icke ovillkorlig, utan kreditinrättningen,
som under alla omständigheter svarar för återbetalning av det
refinansieringslån den erhållit från fondstyrelsen, prövar efter vanliga
grunder den lånesökandes kreditvärdighet och kan även fordra säkerhet
som vid annan utlåning. Kreditinrättningen har att amortera refinansieringslånet
med minst 10 % årligen och under en tid av högst tio år. I den
mån kreditinrättningen för sin del medger låntagare mindre amortering
eller längre löptid för lånet, övergår dennes återlån således till att bli ett
lån av ordinär typ.

Av de tre styrelserna förvaltar den första avgifter erlagda för statens
och kommunernas anställda, den andra avgifter erlagda för anställda i
enskilda företag med minst tjugo arbetstagare och den tredje avgifter för
anställda i övriga enskilda företag samt egenavgifter erlagda för inkomst
av annat arbete än anställning.

Statistiska uppgifter

	1968		1969		1970		1971
	Mkr	%	Mkr	%	Mkr	%	Mkr	%
Staten	1 987	7,9	2 581	8,2	3 320	8,7	4 256	9,0
Bostadssektorn	11 639	46,3	14 741	47,0	18 403	48,1	23 037	48,4
Kommunerna	2 898	11,6	3 461	11,1	4 075	10,6	4 863	10,2
Näringslivet	8 465	33,6	10 318	33,1	12 325	32,2	15 270	32,1
Industriföretag m. fl.	6 365	25,3	7 542	24,2	9 030	23,6	11 607	24,4
Jordbruk	686	2,7	778	2,5	856	2,2	947	2,0
Återlån	1 414	5,6	1 998	6,4	2 439	6,4	2 716	5,7
Utländska obligationer	143	0,6	139	0,5	136	0,4	132	0,3
Banktillgodo- havanden	1	-	19	0,1	1	-	1	-
Summa	25 133	100	31 259	100	38 260 100	47559	100

Källa: Allmänna pensionsfondens årsredogörelser 1968-1971.

Den andra fondstyrelsen svarar för den alldeles övervägande delen av
återlånen. Av dess placeringar åren 1968-1971 utgjorde återlånen resp.
10,6%, 12,1 %, 12,0% och 10,8%. Motsvarande andel för den tredje
fondstyrelsen var för vart och ett av de nämnda åren 0,2 %.

NU 1972:12

1968 års kapitalmarknadsutredning

1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969:59; ordförande: riksbankschefen
Per Åsbrink) har till uppgift att verkställa en översyn av
kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. En central fråga för
utredningen att behandla är enligt direktiven hur reglerna för allmänna
pensionsfondens förvaltning bör vara utformade. Det erinras i direktiven
om att fondens medel till helt övervägande del tillförts obligationsmarknaden
samt kommunernas långfristiga upplåning men endast i begränsad
utsträckning kanaliserats till institutioner med medelfristig eller kortfristig
utlåning. Under senare år har, framhålls det, utlåningen till bostadsproduktion
samt stat och kommuner uppgått till två tredjedelar av
fondens totala utlåning, medan utlåningen till näringslivet — främst
genom köp av industriobligationer och förlagsbevis samt utlåning till
mellanhandsinstitut — svarat för en tredjedel. En grundtanke bakom
fondens hittillsvarande agerande på kapitalmarknaden har, påpekas det
vidare, varit att fondens medel skall kanaliseras i sådana former att man
från fondens sida inte direkt behöver ta ställning till den slutliga
låntagarens kreditvärdighet och inte heller behöver göra någon närmare
prövning av investeringarnas räntabilitet.

En av utredningens huvuduppgifter är att överväga vilken inriktning
som skall ges fondens framtida utlåningsverksamhet, en annan att
överväga formerna för kreditgivningen. Med hänsyn till möjligheten av en
ökad andel för näringslivet i den totala kreditefterfrågan skall utredningen
pröva om nuvarande former kan anses tillräckliga för att
kanalisera fondens medel till näringslivet. Frågan om medelsplaceringen
skall prövas bl. a. utifrån Sveriges investeringsbank AB :s behov av medel
och dess funktion inom näringslivet. Vidare skall övervägas om en
utbyggnad av de särskilda mellanhandsinstituten bör ske. En utväg som
ofta förts fram i diskussionen är, framhålls det, att transmittera
pensionsfondsmedel via bankinstituten. En sådan lösning skulle dock,
anförs det, innebära en betydande förskjutning i fråga om inflytandet
över kreditresursernas användning och investeringarnas fördelning. Starka
skäl talar därför, sägs det i direktiven, mot att denna utväg begagnas i
någon mera betydande omfattning.

Utredningen skall också granska återlåneinstitutet. Härom anförs:

Redan 1957 års pensionskommitté framförde betänkligheter mot
återlånen. Den starkaste invändningen torde vara att återlånerätten
medför risk för en irrationell kreditfördelning. Bl. a. missgynnas kapitalintensiva
företag jämfört med personalintensiva. Pensionskommittén
rekommenderade återlån närmast som ett medel att övervinna vissa
problem under en övergångsperiod. Utredningen bör förutsättningslöst
pröva huruvida återlåneinstitutet skall bibehållas. Om utredningen
stannar för att återlånen bör behållas även i framtiden, bör utredningen
pröva, vilka villkor som bör gälla för denna utlåningsform.

NU 1972: 12

Tidigare behandling av frågan om återlån

Systemet med återlån infördes enligt beslut av 1959 års riksdag (prop.
100, SäU 1). Vart och ett av åren 1960-1968 samt 1970 och 1971
väcktes motioner vari hemställdes om ändringar i återlånereglerna i syfte
att ge företagen vidgade möjligheter att med underlag i allmänna
pensionsfonden få bidrag till sin kapitalförsörjning. Motionerna avslogs
genomgående av riksdagen. Centerpartiets, folkpartiets och moderata
samlingspartiets (högerpartiets) representanter i vederbörande utskott
föreslog dock reservationsvis eller i majoritetsställning att riksdagen
skulle tillgodose vissa önskemål som framförts i motionerna (2 LU
1960:6, 1961:56, 1962:13, 1963:2, 1964:18, 1965:64; BaU

1966: 15, 1967: 49, 1968: 25, 1970: 24; NU 1971: 5). Åren 1966-1968
samt 1970 påyrkades sålunda att reglementet angående allmänna
pensionsfondens förvaltning skulle ändras på det sätt som nu föreslås i
motionerna 1972: 572 och 1972: 1346. År 1971 stödde reservanterna ett
förslag av samma innebörd som det som nu framförs i motionen
1972: 580.

När frågan behandlades 1970 och 1971 framhöll vederbörande utskott
att en granskning av återlånesystemet pågick genom 1968 års kapitalmarknadsutrednings
försorg. Utskotten sade sig inte kunna tillstyrka att
riksdagen utan att avvakta utredningens resultat skulle föranstalta om
vittgående ändringar i återlånereglerna.

En motion av samma innebörd som motionen 1972: 1346 väcktes
också hösten 1971 i anledning av propositionen 1971:140 angående
konjunkturstimulerande åtgärder. Motionen avslogs av riksdagen sedan
den avstyrkts av näringsutskottet (NU 1971: 2 y) och finansutskottet
(FiU 1971:47) under hänvisning till att den föreslagna åtgärden inte
kunde få någon omedelbar konjunkturstimulerande effekt.

Utskottet

1 motionerna 1972: 572, 1972:580 och 1972: 1346 framförs liksom
vid ett stort antal tidigare tillfällen krav på en utvidgning av rätten för
företag att erhålla återlån av avgifter som erlagts till allmänna pensionsfonden.
Kraven går i alla tre motionerna ut på att lånemöjligheterna
under fem år skall få ackumuleras och att 75 % av avgiftsbeloppen, inte
som nu blott 50%, skall få återlånas. Enligt motionen 1972: 580 skall
ändringarna gälla blott för arbetsgivare med mindre än 500 anställda.
Någon motsvarande begränsning anges inte i motionerna 1972: 572 och
1972: 1346. Ytterligare ett krav ställs i dessa, nämligen att amorteringstiden
för återlånen skall förlängas från tio till tjugo år. Motionen
1972: 572 å ena sidan och de båda övriga motionerna å den andra är
skiljaktiga däri att riksdagen enligt den förstnämnda bör besluta om en
omedelbar ändring av reglerna om återlån men enligt de övriga
motionerna bör anhålla att Kungl. Maj:t framlägger ett förslag till ändring
som riksdagen får ta ställning till.

NU 1972:12

En av uppgifterna för 1968 års kapitalmarknadsutredning är, såsom
framgår av dess ovan refererade direktiv, att granska systemet med
återlån från allmänna pensionsfonden. Utredningen skall därvid förutsättningslöst
pröva om återlånesystemet bör bibehållas och, om den anser
detta, överväga vilka villkor som bör gälla för denna utlåningsform.
Liksom tidigare finner utskottet det olämpligt att riksdagen skulle
föranstalta om vittgående ändringar i återlånesystemet utan att avvakta
kapitalmarknadsutredningens resultat. Utskottet avstyrker därför de tre
nämnda motionerna.

Motionen 1972: 1334 går ut på att ett alternativ till återlånen skall
skapas i form av lån från allmänna pensionsfonden till grupper av mindre
och medelstora företag, varvid företagen i en grupp gemensamt skulle
ställa säkerhet för lånade medel och kunna genom ett kreditförsäkringssystem
täcka förlustrisker förorsakade av konkurser etc. Med hänvisning
till kapitalmarknadsutredningens generella uppdrag att pröva formerna
för långivning från allmänna pensionsfonden avstyrker utskottet motionen.

En annan form för utlåning från allmänna pensionsfonden, likaledes
avsedd att tillgodose de mindre och medelstora företagens kreditbehov,
föreslås i motionen 1972:1318. Här förordas att affärsbankerna,
sparbankerna, postbanken och jordbrukets kreditkassor hos fonden skall
få ta upp reverslån motsvarande tio procent av respektive instituts
utlåning vid närmast föregående årsskifte för att förmedla dessa till
företagen i form av medellånga krediter.

Utskottet anser inte heller i detta fall skäl föreligga för en särskild
framställning till Kungl. Maj:t rörande utredningsarbete inom det område
som kapitalmarknadsutredningen sysslar med, varför utskottet avstyrker
motionen 1972: 1318.

En helt annan aspekt på långivningen från allmänna pensionsfonden
än i de hittills behandlade motionerna tas upp i motionen 1972: 1326.
Motionärerna önskar få till stånd dels en analys av i vilken mån fondens
placeringspolitik stått i överensstämmelse med samhällets regionalpolitiska
mål, dels en kontinuerlig produktion av statistik över hur
fondens placeringar fördelar sig regionalt.

Av allmänna pensionsfondens utlåning går i runt tal hälften till
bostadssektorn. Inriktningen av kapitalflödet till bostadsmarknaden
bestäms genom statsmakternas beslut om bostadsbyggandets omfattning
och geografiska fördelning; något utrymme för styrande inverkan härpå
från allmänna pensionsfondens sida finns således icke. Kommunerna, som
tar i anspråk ca en tiondel av fondens resurser, är för sin upplåning till
väsentlig del beroende av beslut som fattas av Kungl. Maj:t. Fondens
tillskott till statens upplåning måste uppenbarligen ses som en del av
statens totala upplåning, vilket gör att detta tillskott inte separat kan
hänföras till vissa regioner. Endast beträffande den tredjedel av fondens
medel som utlånas till näringslivet skulle därför ett sådant resonemang
som motionärernas möjligen kunna vara befogat. Såsom omedelbart
framgår av den förteckning över företag med lån från fonden som

NU 1972:12

regelmässigt publiceras i fondens årsredogörelse är mänga av dessa företag
sådana som bedriver rörelse inom mer än en region. Det ligger i sakens
natur att det i sådana fall inte går att korrekt fördela företagets totala
investeringar under en period på olika finansieringskällor, bland dem
allmänna pensionsfonden. Sammanfattningsvis får sägas gälla, att allmänna
pensionsfondens placeringar måste studeras inom ramen för den
totala kapitalmarknaden och att ett sådant isolerat studium av dessa
placeringar från regionalpolitisk utgångspunkt som motionärerna föreslår
därför inte ter sig meningsfullt. Att fondens placeringsbeslut icke i och
för sig skall ha någon styrande effekt kan också anses ingå bland
principerna för fondens förvaltning. Med hänvisning till vad nu sagts
avstyrker utskottet motionärernas förslag.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionerna 1972:572, 1972:580 och
1972:1346 om vidgad rätt till återlån från allmänna pensionsfonden,

2. att riksdagen avslår motionen 1972:1334 om möjlighet för
grupper av mindre och medelstora företag att erhålla lån från
allmänna pensionsfonden,

3. att riksdagen avslår motionen 1972:1318 om viss rätt för
bankerna att erhålla reverslån från allmänna pensionsfonden,

4. att riksdagen avslår motionen 1972:1326 om en analys av
allmänna pensionsfondens placeringspolitik, m. m.

Stockholm den 7 mars 1972
På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Böijesson i Glömminge (c),
Bengtsson i Landskrona (s), Andersson i Örebro (fp), Haglund (s),
Andersson i Storfors (s), Gustafsson i Byske (c), Rask (s), Ericsson i
Åtvidaberg (fp), Blomkvist (s), Sjönell (c), Wååg (s) och Clarkson (m).

Reservationer

1. beträffande vidgad rätt till återlån från allmänna pensionsfonden

a) av herrar Börjesson i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp),
Gustafsson i Byske (c), Ericsson i Åtvidaberg (fp) och Sjönell (c), som
anser

dels att det stycke på s. 7 i utskottets yttrande som börjar med ”En av
uppgifterna” och slutar med ”tre nämnda motionerna” bort utbytas mot
ett avsnitt av följande lydelse:

NU 1972:12

”Att mera generösa återlåneregler än de nuvarande är motiverade
framgår med största tydlighet av tillgängliga uppgifter om hur återlånen
fördelar sig på allmänna pensionsfondens olika delfonder. Återlånens
ytterst ringa andel av tredje fondstyrelsens placeringar är ett uttryck för
att de mindre företagen endast i obetydlig utsträckning kunnat utnyttja
återlånemöjligheterna, något som står i uppenbar strid mot den vid
fondens tillkomst uttalade principen att en betydande del av fondmedlen
borde i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifter.
Förhållandet är så mycket betänkligare som de mindre företagens
kreditförsöijning även i övrigt är förknippad med särskilda problem.

Förslag till sådana ändringar i återlånesystemet som föreslås i
motionen 1972:580 bör kunna framläggas för riksdagen utan att
kapitalmarknadsutredningens resultat avvaktas. Utskottet tillstyrker
denna motion. Däremot är utskottet icke berett att tillstyrka motionerna
1972:572 och 1972:1346, enligt vilka ändringarna i reglerna om återlån
skulle komma att gälla alla företag utan storleksbegränsning och
dessutom innefatta en förlängning av amorteringstiden.”
dels att utskottet under 1 bort hemställa

”l.att riksdagen med bifall till motionen 1972:580 samt med
avslag på motionerna 1972:572 och 1972:1346 hos Kungl.
Maj:t anhåller om förslag till ändring i reglementet angående
allmänna pensionsfondens förvaltning i enlighet med vad
utskottet anfört,”

b) av herrar Regnéll (m) och Clarkson (m), som anser
dels att det stycke på s. 7 i utskottets yttrande som börjar med ”En av
uppgifterna” och slutar med ”tre nämnda motionerna” bort utbytas mot
ett avsnitt av följande lydelse:

”Att mera generösa återlåneregler än de nuvarande är motiverade
framgår med största tydlighet av tillgängliga uppgifter om hur återlånen
fördelar sig på allmänna pensionsfondens olika delfonder. Återlånens
ytterst ringa andel av tredje fondstyrelsens placeringar är ett uttryck för
att de mindre företagen endast i obetydlig utsträckning kunnat utnyttja
återlånemöjligheterna, något som står i uppenbar strid mot den vid
fondens tillkomst uttalade principen att en betydande del av fondmedlen
borde i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifter.
Förhållandet är så mycket betänkligare som de mindre företagens
kreditförsörjning även i övrigt är förknippad med särskilda problem.

En av uppgifterna för 1968 års kapitalmarknadsutredning är, såsom
framgår av dess ovan refererade direktiv, att granska systemet med
återlån från allmänna pensionsfonden. Utredningen arbetar emellertid på
lång sikt och har ett omfattande arbetsprogram. Om inte frågan om
återlånen kan behandlas med förtur av kapitalmarknadsutredningen bör
en skyndsam utredning verkställas i annan ordning, så att förslag av den

NU 1972:12

innebörd som anges i motionen 1972:1346 snarast kan föreläggas
riksdagen. Utskottet tillstyrker denna motion. Däremot är utskottet icke
berett att tillstyrka motionen 1972:572, vari föreslås att riksdagen skall
besluta om omedelbara ändringar i reglerna om återlån, och motionen
1972:580, vari ändringarna föreslås gälla blott för företag med mindre än
500 anställda och vari hänsyn inte tas till önskvärdheten av att
amorteringstiden för återlån förlängs.”
dels att utskottet under 1 bort hemställa

” 1.att riksdagen med bifall till motionen 1972:1346 samt med
avslag på motionerna 1972:572 och 1972:580 hos Kungl.
Maj:t anhåller om snabb utredning och förslag rörande
ändring i reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning i enlighet med vad utskottet anfört,”

2) beträffande rätt för bankerna att erhålla reverslån hos allmänna
pensionsfonden av herrar Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c),
Andersson i Örebro (fp), Gustafsson i Byske (c), Ericsson i Åtvidaberg
(fp), Sjönell (c) och Clarkson (m), som anser

dels att det stycke på s. 7 i utskottets yttrande som börjar med ”Utskottet
anser inte” och slutar med ”avstyrker motionen 1972: 1318”
bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

”Motionärernas uppslag förtjänar enligt utskottets mening allvarligt
beaktande, varför utskottet tillstyrker att riksdagen hos Kungl. Maj:t
påkallar åtgärder för dess förverkligande.”
dels att utskottet under 3 bort hemställa

”3. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1318 hos Kungl
Maj:t begär utredning och förslag rörande rätt för bankerna
att erhålla reverslån hos allmänna pensionsfonden i enlighet
med vad utskottet anfört,”

3) beträffande analys av allmänna pensionsfondens placeringspolitik
av herrar Börjesson i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp) och
Gustafsson i Byske (c), som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”Av
allmänna pensionsfondens” och slutar på s. 8 med ”motionärernas förslag”
bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

”Mot bakgrund av den alltmer dominerande roll som allmänna
pensionsfonden spelar på den svenska kapitalmarknaden är det av central
betydelse att fondens placeringar fördelas på ett sätt som står i
överensstämmelse med de grundläggande politiska riktlinjer som statsmakterna
antagit. Motionärernas krav på en analys av huruvida fondens
hittillsvarande placeringspolitik varit förenlig med de regionalpolitiska
mål som uppställts är därför enligt utskottets mening välmotiverat,
liksom också deras önskemål om produktion av statistik som kan ge
underlag för kontinuerliga studier på detta område. Utskottet tillstyrker
sålunda motionen 1973:1326.”

dels att utskottet under 4 bort hemställa

”4. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1326 hos Kungl.

NU 1972:12

Maj:t anhåller om dels en analys av i vad mån allmänna
pensionsfondens hittillsvarande placeringspolitik överensstämmer
med målen för regionalpolitiken, dels åtgärder för
kontinuerlig produktion av statistik rörande den regionala
fördelningen av allmänna pensionsfondens kapitalplaceringar.
”

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1188 S