Inrikesutskottets betänkande nr 8 år 1972 InU 1972:8

Nr 8

Betänkande i anledning av motioner om ett handlingsprogram för
jämlikhetspolitik och om en kontinuerligt arbetande låginkomstutredning.

I detta betänkande behandlar utskottet följande motioner

1) motionen 1972:590 av herr Fälldin m. fl. (c) om ett handlingsprogram
för jämlikhetspolitik. I motionen yrkas att riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk
kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till handlingsprogram för
jämlikhetspolitik enligt de grunder som angivits i motionen,

2) motionen 1972:1382 av herrar Olof Johansson i Stockholm (c)
och Andersson i Nybro (c) om tillsättande av en kontinuerligt arbetande
låginkomstutredning. I motionen yrkas att riksdagen hos Kungl.
Maj:t anhåller om tillsättande av en kontinuerligt arbetande låginkomstutredning
med en parlamentarisk referensgrupp knuten till denna i
enlighet med de riktlinjer som anförts i motionen.

Kontinuerligt arbetande låginkomstutredning

Låginkomstutredningen

Låginkomstutredningen tillkom genom beslut i december 1965. Utredningen
avslutade sitt arbete under loppet av år 1971. Utredningen
genomförde ett omfattande kartläggningsarbete av inkomst- och välståndsfördelningen
i Sverige. Utredningens första undersökning avsåg
inkomstförhållandena i Sverige under år 1966. Resultatet redovisades
i Svenska folkets inkomster (SOU 1970: 34). I betänkandet belyses
inkomstskillnaden mellan helårs- och heltidssysselsatta. Dessutom kan
avläsas hur stora inkomster som uppnås vid olika volym och typ av
sysselsättning.

Den andra undersökningen innehåller en kartläggning av köpkraftens
fördelning under inkomståret 1967. Undersökningen publicerades i
Den svenska köpkraftsfördelningen 1967 (SOU 1971: 39).

Den tredje undersökningen är en s. k. levnadsnivåundersökning, som
syftar till att ge en bild av välfärdens fördelning med beaktande av
andra faktorer än de rent penningmässiga. Undersökningen har tryckts
i en serie rapporter: Om levnadsnivåundersökningen, De extremt lågavlönade,
Ålder och inkomst, Sysselsättning — arbetslöshet — förvärvshinder,
De förvärvsarbetandes arbetsplatsförhållanden, Löntagarnas

Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 8

InU 1972: 8

faktiska arbetstider, Hushållsarbete och dubbelarbete, Uppväxtförhållanden
och social rörlighet, Utbildning — resonerande del Utbildning —
emipirisk del, Politiska resurser, Den vuxna befolkningens hälsotillstånd,
Den vuxna befolkningens kostvanor, Den vuxna befolkningens bostadsförhållanden
1960, Fritid och rekreation.

Arbetsgruppen för låginkomstfrågor

I samband med att låginkomstutredningen upphörde den 1 oktober
1971 tillsattes en interdepartemental arbetsgrupp som från den 1 oktober

1971 fått i uppdrag att analysera låginkomstutredningens kartläggningsmaterial
och föreslå åtgärder. Arbetsgruppen har i december 1971 låtit
ställa samman låginkomstutredningens betänkanden och rapporter i ett
kompendium (In 1971: 16).

Sakkunnig för inventering av forskningsresultat, statistik m. m.
rörande välfärdsutvecklingen i Sverige

Under hösten 1971 tillkallade inrikesministern en sakkunnig — fil.
kand. Per Holmberg — att biträda med att undersöka hur fördelningsstudier
av det slag låginkomstutredningen utfört skall läggas upp i framtiden
m. m.

Direktiven till den sakkunnige finns intagna i riksdagsberättelsen år

1972 In 28.

Motionen 1972:1382
I motionen uttalas bl.a.:

Det borde vara en stor tillgång för samhället som helhet och den
fortsatta reformverksamheten och dess inriktning att kontinuerligt få
tillgång till analyser av hur den enskilda människans situation påverkas
i hennes egen vardag av reformerna och om resultaten motsvarar reformintentionerna
eller om andra krafter tar över samhällsinsatserna.
De av låginkomstutredningen använda undersökningsmetoderna borde
få möjlighet att vidareutvecklas under en längre tidsperiod och samhällets
förändring och reformverksamhet borde bli föremål för kontinuerlig
uppföljning och kartläggning i kombination med studier av
förklaringsmodeller och styrprocesser.

Allt talar för att låginkomstutredningen behövs också i fortsättningen.
Vi föreslår därför, att en utredning av samma karaktär som den låginkomstutredningen
hade tillsätts och ges möjlighet arbeta kontinuerligt
efter samma organisatoriska modell, kompletterad med en parlamentarisk
referensgrupp och att vidareutveckla de undersökningsmetoder
som använts av låginkomstutredningen. En sådan permanent låginkomstutredning
kan tillföra undersökningar och material i den fortsatta
reformdebatten som onödiggör många av de nu arbetande utredningarna
och i varje fall deras kartläggningsuppgifter.

InU 1972: 8

Handlingsprogram för jämlikhetspolitik

Motionen 1972:590

I motionen hävdas att jämlikhetspolitiken under efterkrigstiden varit
misslyckad. En aktiv jämlikhetspolitik måste enligt motionärerna innebära
att man i alla politiska avgöranden är beredd att främja jämlikhetsmålet.
Bristen på ett handlingsprogram som kan samordna strävandena
till jämlikhet är — heter det vidare — en väsentlig orsak till
att jämlikhetspolitiken inte haft tillfredsställande effekt.

Motionärerna anger därefter vad man kallar exempel på aspekter
som bör anknytas till en jämlikhetsmålsättning. Dessa punkter, som
redovisas i det följande, avses vara underlag för det förordade utredningsarbetet.
Sedan ett jämlikhetspolitiskt handlingsprogram antagits
skall detta vara grund och vägledning för utrednings- och beredningsarbeten
på olika politiska områden. De anförda punkterna har följande
lydelse:

1. Det är angeläget att inkomst- och lönebildningen utformas så att
klyftorna minskas väsentligt. Staten och kommunerna måste beakta
detta gentemot sina egna anställda.

2. Ortsgrupperingen av lönerna måste helt avvecklas.

3. Kvinnorna på arbetsmarknaden måste ges samma praktiska möjligheter
och villkor som männen.

4. Strukturpolitiken kan effektivisera näringslivet till förmån för jämlikhet
men måste utformas så att inte enskilda människor får försämrade
villkor. Det är nödvändigt med ökad hänsyn till äldre och handikappad
arbetskraft.

5. Ett huvudmål i näringspolitiken måste vara att ge de mindre företagen
gynnsammare utvecklingsmöjligheter. Nuvarande näringspolitik
missgynnar småföretagen t. ex. genom att de inte fått någon motsvarighet
till storföretagens investeringsfonder.

6. Jordbrukspolitiken måste ges en jämlikhetspolitisk inriktning.

7. En mera målmedveten kamp mot inflation och prisstegringar
är angelägen inte minst för låginkomstgrupperna, som har små möjligheter
att kompensera sig.

8. Arbetsmarknadspolitiken måste särskilt inriktas på att ge ökade
sysselsättningsmöjligheter åt äldre och handikappade. Företagen bör
åläggas ökat ansvar för sådan arbetskraft.

9. Det är en viktig uppgift för arbetsmarknadspolitiken att skapa
ökad tillgång till deltidsarbeten, som framför allt ger kvinnor med småbarn
ökade förvärvsmöjligheter.

10. Det är viktigt med en mer aktiv regionalpolitik, som i områden
med arbetslöshet förbättrar förutsättningarna för näringslivet och skapar
nya sysselsättningstillfällen, så att de regionala inkomstskillnaderna
kan utjämnas.

11. En angelägen uppgift för arbetsmarknadspolitiken är att främja
arbetstillfällen för s. k. dolt arbetslösa, som främst utgörs av kvinnor
i områden med sysselsättningssvårigheter.

12. En särskild glesbygdspolitik måste inriktas på att i glesbygdsom -

InU 1972: 8

rådena ge sysselsättningsmöjligheter och tillgång till en tillfredsställande
service.

13. En allmän arbetslöshetsförsäkring måste införas.

14. En aktiv konsumentpolitik måste utformas särskilt med sikte på
att ge stöd åt de ekonomiskt svaga konsumenterna.

15. Utbildningspolitiken måste i ökad utsträckning inriktas på att ge
ungdomarna från olika sociala miljöer likvärdiga utbildningsmöjligheter.
Elever, som är missgynnade socialt eller utbildningsmässigt, måste
ägnas särskild omsorg i undervisningen.

16. Vuxenutbildningen kräver väsentligt ökade insatser, som främst
måste inriktas på de sämst utbildade grupperna.

17. Kulturpolitiken måste i ökad utsträckning användas som instrument
för jämlikhet. Det betyder ökade insatser för kulturpolitiskt missgynnade
grupper, särskilt i glesbygdsområdena.

18. En aktiv miljöpolitik, inriktad på såväl yttre som inre samhällsmiljöer,
är av stor jämlikhetspolitisk betydelse.

19. Arbetsmiljöerna måste utformas så att hälsorisker undvikes och
olika arbetstagargrupper får goda och likvärdiga miljöförhållanden.

20. En företags- eller arbetsdemokrati måste förverkligas, som ger
alla arbetande goda möjligheter att forma sin egen arbetssituation och
att påverka produktionsbesluten.

21. Skattepolitiken måste i ökad utsträckning användas i jämlikhetspolitiskt
syfte. De höga kommunalskatternas inverkan för de lägre inkomstgrupperna
måste särskilt beaktas.

22. Samhället måste i ökad utsträckning medverka till möjligheter
till barntillsyn, så att föräldrar med småbarn får ökade förvärvsmöjligheter.

23. Stödet till barnfamiljerna måste ökas och utformas så, att det
bättre främjar en jämlikhetspolitisk målsättning.

24. Sänkt pensionsålder är en viktig jämlikhetsfråga. Den allmänna
pensionsåldern bör sänkas till 65 år, i syfte att alla grupper skall få likvärdiga
villkor.

25. Socialpolitiken måste överhuvudtaget utnyttjas i ökad utsträckning
för en jämlikhetspolitisk målsättning. Det är angeläget att få fram
ett system för garanterad minimiinkomst för trygghet åt låginkomstgrupper,
som nu är förbisedda eller otillräckligt beaktade.

26. Bostadspolitiken måste få en sådan inriktning att även de som har
mindre inkomster kan erhålla bostad med god standard.

27. Förstärkt kommunal demokrati och länsdemokrati är väsentliga
mål för jämlikhet i medborgarnas inflytande över egna samhällsangelägenheter.

1971 års riksdag

Vid 1971 års riksdag väcktes en motion av i stort sett samma innebörd
som motionen 1972:590. Inrikesutskottet som behandlade motionen
anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1971: 36:

På senare år har den politiska debatten i allt större omfattning kretsat
kring jämlikhetsfrågorna. Kraven på utjämning i levnadsvillkor och på
en bättre balans i fråga om makt och inflytande har satt spår i de politiska
partiernas programarbete och ställningstaganden i sakfrågor. De -

InU 1972: 8

hatten har vitaliserat det politiska livet och belyst avigsidor i samhället,
som tidigare inte uppmärksammats i tillräcklig grad.

Utskottet vill understryka vikten av att jämlikhetsfrågorna blir ytterligare
uppmärksammade och klarlagda. Det är nödvändigt med en kartläggning
av faktiska förhållanden och en presentation av fakta på ett
sätt som gör dem tillgängliga för en bredare publik. Låginkomstutredningen
har utfört ett betydelsefullt arbete i dessa hänseenden. Resultatet
av utredningsarbetet har publicerats i betänkandena Svenska folkets inkomster
(SOU 1970: 34) och Den svenska köpkraftsfördelningen 1967
(SOU 1971: 39) samt i ett antal rapporter som ingår som delar av den
s. k. levnadsnivåundersökningen. Det insamlade materialet bearbetas nu
av en inom statsdepartementen tillsatt arbetsgrupp, som skall göra utvärderingar
och lägga fram förslag. Även annat utredningsarbete av kartläggande
karaktär har utförts eller pågår. Här kan nämnas ett av riksbankens
jubileumsfond finansierat forskningsprojekt om budgetpolitikens
innebörd för inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Det är betydelsefullt
att undersökningar och utredningar av berört slag fortlöpande
kommer till stånd så att underlag skapas för bedömning av vilka åtgärder
som bör vidtas för att förverkliga en ökad jämlikhet på olika områden.

Såsom framgår av uppräkning i motionen kan jämlikhetsaspekter
läggas på så gott som alla viktigare samhällsfrågor. I detta sammanhang
kan utskottet inte underlåta att peka på att motionärerna i sin uppräkning
inte tagit med den mycket stora ojämlikhet som räder i fråga om
förmögenhetsfördelningen i samhället. Detta är en av de stora frågorna
som man inte kan bortse ifrån.

Jämlikhetsaspekternas centrala roll måste medföra direkta konsekvenser
för den praktiska politiken. Med hänsyn till de skilda ämnesområden
som är berörda måste i praktiken utredningsarbete bedrivas och ställningstaganden
i anslutning därtill göras från fall till fall i det löpande
reformarbetet. En övergripande utredning med uppgift att ta konkret
ställning till jämlikhetsproblem på nästan alla delar av samhällsdaningens
område är inte någon framkomlig väg, om man önskar nå resultat
inom överskådlig tid.

Vid sidan av de ovan angivna sätten att angripa jämlikhetsfrågorna
finns onekligen ett behov av mer långsiktiga bedömningar. Programarbete
av det slaget kan innefatta uppställande av långsiktiga mål för
politiken, översiktliga inventeringar av problemen, resonemang i prioriterings-
och metodfrågor. Ett programarbete av det slaget är en uppgift
för de politiska partierna i deras arbete och bör enligt utskottets mening
inte överlåtas på en parlamentarisk kommitté.

Företrädare för centerpartiet i utskottet reserverade sig för bifall till
motionen.

Utskottet

I motionen 1972: 590 yrkas att riksdagen skall begära att en parlamentarisk
kommitté tillsätts med uppdrag att utarbeta förslag till ett
handlingsprogram för jämlikhetspolitik. Ett sådant program bör enligt
motionärerna omfatta praktiskt taget alla områden inom samhällslivet.

InU 1972: 8

I motionen hävdas att den omständigheten att ett utredningsarbete
kan te sig svårt, omfattande och kontroversiellt inte bör hindra att en
utredning kommer till stånd. Det har på andra områden visat sig möjligt
att i samhällets regi utarbeta övergripande handlingsprogram. Som
exempel nämner motionärerna regionalpolitiken, arbetsmarknadspolitiken,
jordbrukspolitiken och bostadspolitiken.

Riksdagen avslog i november 1971 en motion av väsentligen samma
innebörd. Inrikesutskottet underströk i sitt av riksdagen godkända betänkande
vikten av att jämlikhetsfrågorna blir ytterligare uppmärksammade
och klarlagda. Det ansågs betydelsefullt att undersökningar och
utredningar av det slag låginkomstutredningen utfört fortlöpande kom
till stånd så att underlag skapas för bedömning av vilka åtgärder som
bör vidtas för att förverkliga en ökad jämlikhet på olika områden. När
det gällde att lösa jämlikhetsfrågan i den praktiska politiken ansåg utskottet
det nödvändigt att bedriva utredningsarbete och ta ställning
inom olika ämnesområden vart för sig. En övergripande utredning med
uppgift att konkret behandla jämlikhetsproblem på nästan alla delar
av samhällsdaningens område var enligt utskottets mening inte någon
framkomlig väg om man önskade nå resultat inom överskådlig tid. Slutligen
uttalade utskottet att det vid sidan om de av utskottet rekommenderade
sätten att angripa problemen fanns ett behov av bedömningar
på längre sikt, innefattande upprättande av långsiktiga mål för politiken,
probleminventeringar samt resonemang i metod- och prioriteringsfrågor.
Enligt utskottets bedömning var programarbete av det
slaget en uppgift för de politiska partierna i deras arbete och borde
inte överlåtas på en parlamentarisk kommitté.

Utskottet vidhåller sin uppfattning från föregående år. Motionärernas
förslag är inte någon lämplig eller effektiv metod att lösa jämlikhetsfrågorna.
De praktiska problemen är ofta svårbemästrade och måste,
som tidigare sagts, lösas från område till område. Motionärernas resonemang
att övergripande program tidigare antagits i kontroversiella
och svåra frågor, t. ex. inom arbetsmarknads- och jordbrukspolitiken,
illustrerar i själva verket riktigheten av utskottets slutsatser. I de fallen
har man efter ett omfattande utredningsarbete behandlat och antagit
program på varje område för sig. Lika litet som tillämpningen av begrepp
som demokrati och frihet på alla olika samhällsområden ägnar
sig för sammanhållen utredning är det lämpligt att använda en sådan
metod för att komma till rätta med brister i jämlikheten. Enligt utskottets
mening bör i stället jämlikhetstanken prägla det fortlöpande
reformarbetet i samhället. Utskottet avstyrker alltså motionen 1972: 590.

I motionen 1972: 1382 behandlas jämlikhetsproblematiken från mer
realistiska utgångspunkter. Motionärerna framhåller att det med tanke
på den fortsatta reformverksamheten och dess inriktning är värdefullt

InU 1972: 8

för samhället att få tillgång till analyser hur den enskilda människans
situation förändras. Låginkomstutredningens undersökningsmetoder bör
enligt motionen vidareutvecklas och förändringarna i samhället kontinuerligt
följas och kartläggas. Enligt motionärerna finns det behov av
en kontinuerligt arbetande utredning av samma karaktär som låginkomstutredningen,
dock att den borde kompletteras med en parlamentarisk
referensgrupp.

Den i motionen framförda tanken om vidareutveckling av kartläggningsarbetet
och metoderna på det aktuella området står i överensstämmelse
med vad utskottet tidigare anfört. Det bör emellertid framhållas
att utredningsarbetet i låginkomstfrågorna förs vidare sedan låginkomstutredningens
arbete avslutats. En sakkunnig har tillkallats för
att bl. a. undersöka hur fördelningsstudier av det slag som låginkomstutredningen
utfört skall läggas upp i framtiden. Den sakkunnige skall
utarbeta förslag till effektivare metoder att kontinuerligt följa utvecklingen
av välfärden och dess fördelning. Låginkomstutredningsarbetet
har också följts upp på ett konkretare plan. En interdepartemental arbetsgrupp
är sedan oktober 1971 sysselsatt med att analysera låginkomstutredningens
kartläggningsmaterial och föreslå åtgärder. Arbetsgrupper
har nyligen publicerat ett kompendium som möjliggör en överblick över
låginkomstutredningens material. Enligt utskottets mening är det angeläget
att pågående utredningsarbete leder till praktiska resultat innan
nya utredningar sätts i gång.

Med hänsyn till pågående utredningsarbete är utskottet inte f. n.
berett att tillstyrka motionärernas förslag. Utskottet vill emellertid påpeka
vikten av att också i framtiden material från pågående utredningsverksamhet
fortlöpande publiceras så att underlag skapas för den offentliga
debatten.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionen 1972: 590,

B. att riksdagen avslår motionen 1972: 1382.

Stockholm den 15 februari 1972

På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Östersund
(s), Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson (s), Johansson
i Simrishamn (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar
Nilsson i Kalmar (s), Mattsson i Skee (c), Ekinge (fp), Winberg (m) och
Hallgren (vpk).

InU 1972: 8

Reservation

av herrar Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c), som anser att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Som en praktisk jämlikhetspolitisk målsättning har i motionen
1971: 590 angivits, att de politiska strävandena måste inriktas på att
göra människornas allmänna levnadsförhållanden och livsvillkor så likvärdiga
som möjligt. Det gäller fördelningen av ekonomiska och kulturella
resurser, makt och inflytande i samhälle och näringsliv samt att
samhället skall värdera och behandla alla lika. Utskottet ansluter sig
helt till denna grundsyn.

Liksom motionärerna noterar utskottet med tillfredsställelse, att den
politiska debatten under de senaste åren i allt större utsträckning kretsat
kring jämlikhetsfrågorna. Vårt samhälle har dock inte nått fram till
godtagbara jämlikhetsförhållanden. De stora inkomst- och löneskillnader,
som påvisats t. ex. genom låginkomstutredningen, kan enligt utskottets
mening inte accepteras från jämlikhetspolitiska utgångspunkter.
Låginkomsterna förekommer särskilt mycket inom vissa delar av näringslivet,
t. ex. textilindustrin, träindustrin, vårdyrken, vissa kontorsarbeten,
detaljhandel, lantbruks- och skogsarbeten. Anmärkningsvärt är
vidare, att låginkomstsituationen i hög grad gäller kvinnor, att småföretagargrupperna
generellt sett har låga inkomster och att de regionala
inkomstvariationerna är stora.

Den redovisade situationen tyder, såsom motionärerna framhållit, på
brister i samhällets politik i fråga om t. ex. regional-, arbetsmarknads-,
närings- och jordbrukspolitiken. Mot denna bakgrund måste skattepolitiken
vara ett huvudmedel för jämlikhetssträvan. Socialpolitiken och
även utbildningspolitiken måste samtidigt tillmätas ökad betydelse.

I likhet med motionärerna vill utskottet vidare framhålla, att det under
senare tid blivit sämre med jämlikheten i fråga om makt och inflytande.
Avståndet från människan till styrelsen har ökats. Det gäller
samhällsstyrelsen men också förhållandena i näringslivet.

Utskottet vill understryka, att en aktiv jämlikhetspolitik måste innebära,
att man strängt taget i alla politiska avgöranden är beredd att
främja jämlikhetsmålet. Detta betyder, att samhället bör ha ett handlingsprogram
för jämlikhetspolitik, som kan ge en hel samordning av
strävandena. Avsaknaden av ett sådant program torde vara en väsentlig
orsak till att jämlikhetspolitiken hittills inte haft tillfredsställande effekt.
Motionärerna har i 27 punkter exemplifierat områden, som bör
innefattas i ett sådant handlingsprogram.

Det har ibland hävdats, att övergripande och långsiktiga handlingsprogram
inte skulle vara en uppgift för samhället. Sådant programarbete
skulle ankomma endast på de politiska partierna. Motiveringen
skulle vara dels att uppgifterna är svåra och omfattande, dels att frå -

InU 1972: 8

gorna är kontroversiella. Detta är enligt utskottets bedömning en orimlig
ståndpunkt, vilket också framgår av att samhället tidigare antagit
övergripande och långsiktiga handlingsprogram för t. ex. regionalpolitiken,
arbetsmarknadspolitiken, jordbrukspolitiken och bostadspolitiken.
Det gäller här problemkomplex, som måste betecknas som såväl svåra
och omfattande som i väsentliga avseenden kontroversiella.

Om en fråga är särskilt omfattande och svårbemästrad, är det enligt
utskottets bedömning desto angelägnare, att samhället har ett övergripande
handlingsprogram för dess lösning. Svårigheterna kan härvidlag
inte vara större för samhället än för partierna. Det förhållandet, att en
fråga är kontroversiell, måste också bedömas som ett argument för att
samhället bör utforma ett handlingsprogram, som fäster uppmärksamheten
på såväl åsiktsgemenskap som skiljelinjer mellan partiernas program
och därmed ökar förutsättningarna för konkreta lösningar.

På olika områden försiggår, såsom framhållits i motionen, i kommittéer
eller på annat sätt beredning av frågor, som är av betydelse för
jämlikhetspolitiken. Utskottet fäster särskild vikt vid den kartläggning,
som låginkomstutredningen utfört. Det är angeläget, att undersökningar
av sådant slag liksom mera avgränsade utredningar fortlöpande kommer
till stånd, så att underlag skapas för bedömning av vilka åtgärder
som bör vidtas för förbättrade jämlikhetsförhållanden på olika områden.
Experter från olika områden bör givetvis utnytjas för sådant kartläggnings-
och utredningsarbete. Men det är lika angeläget att representanter
för de olika politiska partierna får delta och att det utredningsmaterial,
som arbetas fram, på ett tidigt stadium görs tillgängligt för
den politiska debatten. Det sistnämnda är väsentligt t. ex. i fråga om
den särskilda arbetsgrupp inom regeringens kansli, som ersatt den nedlagda
låginkomstutredningen.

Uppdraget att utarbeta förslag till ett övergripande handlingsprogram
med långsiktiga bedömningar och mål för samhällets jämlikhetspolitik
måste givetvis anförtros åt en särskild parlamentarisk kommitté. Denna
bör i hög grad inrikta sig på att hålla kontakt med olika pågående
detaljutredningar, som är av betydelse för uppgiften. Samtidigt står det
klart, att ett jämlikhetspolitiskt handlingsprogram, som antagits av samhället,
kommer att tjäna som värdefull utgångspunkt för fortsatta utrednings-
och beredningsarbeten på olika politiska områden. En utredning
av det slag som här förordats skulle också tillgodose de önskemål som
finns i motionen 1972: 1382.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motionerna.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen med bifall till motionen 1972: 590 och i anledning
av motionen 1972: 1382 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk kommitté med
uppdrag att utarbeta förslag till handlingsprogram för jämlikhetspolitik
i enlighet med vad utskottet anfört.»

InU 1972: 8

Särskilt yttrande

av herr Hallgren (vpk) sorn anfört:

Med understrykande av synpunkterna i utskottets betänkande om
betydelsen av en fortsatt kartläggning av situationen för låginkomsttagarna
anser jag det angeläget att uttala ett beklagande av att låginkomstutredningen
icke bereddes tillfälle att fullfölja sitt arbete, vilket
ingalunda kunde sägas vara slutfört. Det hade varit värdefullt om utredningen
kunnat framlägga sina slutsatser på grundval av sitt eget
material. I detta läge är det angeläget att en uppföljning skyndsamt
kommer till stånd som utmynnar i förslag om konkreta åtgärder för
att förbättra låginkomsttagarnas läge. Vad riksdagen nu främst har att
göra är att pröva under den allmänna motionstiden ställda förslag som
avser sådana förbättringar.