Inrikesutskottets betänkande nr 28 år 1972

InU 1972:28

Nr 28

Inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:111
angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten, såvitt
propositionen hänvisats till inrikesutskottet, jämte motioner.

Propositionen

Hemställan

I propositionen har Kungl. Maj:t
dels föreslagit riksdagen

att godkänna de riktlinjer för regionalpolitiken och för hushållningen
med mark- och vattentillgångarna, för vilka statsministern lämnat en
redogörelse till statsrådsprotokollet för den 29 september 1972,
dels föreslagit riksdagen

1. att godkänna de förslag till

a. uttalande om de allmänna regionalpolitiska målen,

b. ramar för planeringen av verksamheten i länen och

c. plan för utveckling av den regionala strukturen,

om vilka Kungl. Maj:t enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29
september 1972 fattat beslut (bilaga 1, punkterna 1-3),

2. att besluta om ett regionalpolitisk handlingsprogram i enlighet
med det av Kungl. Majit enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29
september 1972 fattade beslutet (bilaga 1, punkt 4),

dels berett riksdagen tillfälle

att avge yttrande över det förslag till riktlinjer för hushållningen med
mark och vatten, om vilket Kungl. Majit enligt utdrag av statsrådsprotokollet
för den 29 september 1972 fattat beslut (bilaga 2),
dels föreslagit riksdagen

att godkänna det förslag till riktlinjer för organisationen för en fysisk
riksplanering, om vilket Kungl. Majit enligt utdrag av statsrådsprotokollet
för den 29 september 1972 fattat beslut (bilaga 2),
dels föreslagit riksdagen

att antaga de på de angivna riktlinjerna grundade lagförslag, om vilka
Kungl. Majit enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet fattat beslut
(bilaga 3),

dels berett riksdagen tillfälle

att avge yttrande över de förslag till

a. kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) och

b. kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617), om
vilka Kungl. Majit enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet fattat
beslut (bilaga3).

1 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

Propositionen har hänvisats till inrikesutskottet beträffande regionalpolitiken
och till civilutskottet beträffande den fysiska planeringen.

Inrikesutskottet har behandlat propositionen såvitt angår första
dels-satsen i fråga om regionalpolitiken och andra dels-satsen. I övrigt har
propositionen behandlats av civilutskottet, se CU 1972:35.

I den åberopade bilagan 1, som tillhör den av inrikesutskottet
behandlade delen av propositionen, hemställs att riksdagen skall

1.' godkänna vad chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist,
uttalat i fråga om de allmänna regionalpolitiska målen,

2. godkänna vad departementschefen har förordat i fråga om ramar
för planering av verksamheten i länen för tiden t. o. m. år 1980,

3. godkänna att den plan för utveckling av den regionala strukturen
som departementschefen har förordat tills vidare läggs till grund för
planeringen av samhällsutbyggnaden,

4. besluta att ett regionalpolitisk! handlingsprogram av det huvudsakliga
innehåll som departementschefen har förordat tills vidare läggs till
grund för utveckling av den regionala strukturen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om ett regionalpolitiskt handlingsprogram
för hela landet och riktlinjer för hushållningen med mark och
vatten.

Det regionalpolitiska handlingsprogrammet grundas på länsprogram
1970, som länsstyrelserna har upprättat i samverkan med kommunerna
och som lades fram i slutlig form vid årsskiftet 1971-1972. Insatserna
för att förverkliga de långsiktiga och ambitiösa mål för regionalpolitiken
som ställdes upp av 1964 och 1970 års riksdagar måste fortsätta för att
de regionala obalansproblemen skall få godtagbara lösningar. Propositionens
utgångspunkt är därför att arbetet på att tillförsäkra människorna
i olika delar av landet så långt möjligt likvärdiga levnadsbetingelser måste
fullföljas med all kraft.

I propositionen preciseras de regionalpolitiska målen mer än som skett
tidigare. Sammanfattningsvis uttalas att våra successivt ökade resurser
målmedvetet skall utnyttjas för att i länen bygga upp orter av olika
karaktär som inbördes kompletterar varandra så att de i möjlig mån kan
ge människorna samtidig tillgång till yrkesarbete, god service och en
positiv yttre miljö. Till ledning för planeringen i länen och för
fördelningen av de samhälleliga resurserna mellan dessa föreslås ramar i
form av befolkningstal för tiden t. o. m. år 1980. Planeringstalen anger
det intervall inom vilket utvecklingen förutsätts ligga. I länen inom det
allmänna stödområdet, vilka nu har uttalade regionala obalansproblem,
bör planeringen grundas på en i stort sett oförändrad befolkning år 1980.
Utanför stödområdet bör planeringen inriktas på vad en rimlig prognos
för utvecklingen kan innebära utan insats av speciella tillväxtfrämjande
åtgärder. I fråga om storstadsområdena förutsätts någon dämpning av

InU 1972:28

tillväxttakten.

I huvudsaklig överensstämmelse med förslag som lagts fram i
länsprogrammen förordas i propositionen en plan för utveckling av den
regionala strukturen. 1 denna beskrivs vilka funktioner olika orts- och
regiontyper bör fullgöra i regionala sammanhang. Följande ortstyper
anges: storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommuncentra.
Vid sidan av de tre storstadsområdena redovisas 22 primära centra
och ett sjuttiotal regionala centra. Övriga huvudorter i kommunerna
enligt den snart genomförda kommunindelningen betecknas kommuncentra.

Regionalpolitiken arbetar med ett brett register av åtgärder. Åtgärderna
berör många olika former av samhällsaktivitet som har betydelse
för den geografiska fördelningen av näringsliv och befolkning. Regionalpolitiken
arbetar därför inte enbart med medel som direkt syftar till att
påverka den regionala utvecklingen — lokaliseringsstöd — utan i lika hög
grad med effekterna av den offentliga sektorns expansion och regionala
utveckling. En rad konkreta åtgärder inom olika samhällssektorer
förutskickas i propositionen för att förverkliga den förordade regionala
strukturen. Åtgärderna berör bl. a. reformerad skatteutjämning, utlokalisering
av statlig verksamhet, industripolitiska åtgärder, åtgärder på
trafikområdet, förbättrat regionalpolitisk! stöd och särskilda åtgärder i
glesbygderna. I fråga om vissa regionala centra och kommuncentra,
främst inom inre stödområdet, förutsätts särskilda åtgärder efter hand bli
nödvändiga för att människorna där skall få tillgång till en tillfredsställande
service.

Övervägandena om hushållningen med mark och vatten innefattar
vissa allmänna riktlinjer för lokal och regional planering i sådana fall då
anspråken på naturresurser från olika verksamhetsområdens sida står i
konflikt med varandra. De verksamheter som behandlas är främst de
areella näringarna, friluftsliv, fritidsbebyggelse, vetenskaplig naturvård,
kulturminnesvård och sådan industri som har särskilda behov av
naturresurser eller förorsakar betydande miljöstörningar. Vidare anges
riktlinjer anknutna till geografiska områden, främst kusterna, fjällen och
älvdalarna. Genom dessa riktlinjer avgränsas för det första områden vilkas
vetenskapliga och rekreativa värde i riksperspektiv bedöms vara sådant att
större miljöstörningar, t. ex. genom lokalisering av miljöstörande industri,
inte bör få komma till stånd. Dessa riktlinjer bör bli långsiktigt
bestämmande för naturresurshushållningen och inte frångås utan att
synnerliga skäl föreligger. För det andra anges vissa riktlinjer för
lokalisering av den behandlade industrin. Dessa riktlinjer måste kunna
revideras bl. a. med hänsyn till den tekniska utvecklingen.

Riktlinjerna skall detaljeras och preciseras i ett fortsatt planeringsarbete
inom län och kommuner. Väsentliga avsteg från riktlinjerna bör inte
kunna göras utan riksdagens hörande. I propositionen anges huvuddragen
i organisationen av det fortsatta arbetet med att dels fullfölja planeringsriktlinjerna,
dels vidareutveckla den fysiska riksplaneringen inom ramen
för en mera integrerad samhällsplanering. Ett fortlöpande samarbete

InU 1972:28

mellan stat och kommun förutsätts.

I propositionen läggs också fram förslag till lagstiftning som skall säkra
att planeringsriktlinjerna fullföljs i den kommunala planeringen och vid
beslut om lokalisering av viss industri. I detta syfte föreslås att regeringen
skall kunna lämna direktiv rörande en kommunal översiktsplanering och
att regeringen skall överta avgörandet i frågor om var sådan industri får
förläggas.

Vidare föreslås lagändringar för att stärka samhällets, i synnerhet
kommunernas, ställning i den lokala planeringen. Enligt förslaget skall i
fortsättningen all bebyggelse föregås av en prövning av var och när den
från allmän synpunkt bör få komma till stånd. För att motverka
markspekulation och opåkallad markvärdestegring föreslås att vid bl. a.
generalplanering och förordnanden enligt naturvårdslagen ersättning i
framtiden skall utgå för faktiska intrång som kan förorsakas av
planeringen men inte, som f. n. är fallet, för bortfall av förväntningsvärden.

InU 1972:28

Motionerna redovisas

Motionerna i yttr. på i hemst.

s. p.

1972:1759 av herr Nygren m. fl. (s), vari hemställs att 47 29

riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition
1972:1 11 beslutar hänföra Stomman till ”regionala centra”.

1972:1772 av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. (s), vari 39 10

hemställs att riksdagen måtte beakta anförda krav om en
allsidig näringslivsstruktur för Storstockholmsregionen vid
beslut med anledning av propositionen om regional utveckling
och fysisk riksplanering.

1972:1773 av herrar Henmark (fp) och Petersson i Röstånga 57 46

(fp), vari hemställs att riksdagen måtte besluta att det
allmänna stödområdet skall inom Kristianstads och Malmöhus
län omfatta Simrishamns, Tomelillas, Ystads, Sjöbos och
Skurups kommuner.

1972:1774 av herr Hjorth m. fl. (s), vari hemställs att 56 44

riksdagen vid behandling av proposition 1972:1 1 1 beslutar
att gränserna för det yttre stödområdet borttages.

1972:1776 av herr Nilsson i Stockholm m. fl. (s), vari 39 10

hemställs att riksdagen måtte uttala sig för att anförda krav
och synpunkter i fråga om en allsidig näringsstruktur för
Stockholm vid beslut om regionalpolitiken beaktas.

1972:1777 av herr Nordgren (m), vari hemställs att riksdagen 37 7

som sin mening måtte ge Kungl. Maj:t till känna vad ovan
anförts om nödvändigheten att i tilltänkta regioncentra
behålla och vidareutveckla befintlig lasarettsvård.

1972:1778 av herrar Petersson i Nybro (s) och Nilsson i 42 17

Kalmar (s), vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition 1972:111 i vad avser ortsklassificering
måtte besluta att föreslaget primärt centrum Kalmar/

Nybro jämväl måtte omfatta Emmaboda kommun.

1972:1779 av herr Signell m. fl. (s), vari hemställs att 45 23

riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om att Vara kommun
upptas som s. k. regionalcentrum.

1972:1780 av herrar Winberg (m) och Nordgren (m), vari 46 27

hemställs att riksdagen vid behandling av proposition
1972:1 11 uttalar att Järpen i Jämtlands län skall hänföras till
s. k. regionalt centrum.

InU 1972:28

Motionerna redovisas
i yttr. på i hemst.
s. p.

1972:1781 av fru Åsbrink (s), vari hemställs att riksdagen 44 22

måtte uttala sig för att även Skara klassificeras som regionalt

centrum.

1972:1783 av herr Björk i Gävle m. fl. (c), vari hemställs att
riksdagen beslutar

1. att allmänna stödområdet skall omfatta även Gästrikland, 57 47

2. att avslå propositionen i vad gäller förslaget att stats- 34 5
makterna centralt skall fastställa en klassificering av orterna

inom länen,

3. att planeringen inom länen och fördelningen av samhälls- 34 5

resurser mellan olika delar av länen skall göras av
länsmyndigheter.

1972:1784 av herr Brännström m. fl. (s), vari hemställs att 46 28

riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition
1972:111 beslutar hänföra Skellefteå till gruppen ”primära
centra”.

1972:1785 av herr Elmstedt (c), vari hemställs att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 111

1. beslutar avslå propositionen i vad gäller förslaget att stats- 34 5

makterna centralt skall fastställa en klassificering av

orterna inom länen,

2. beslutar att planeringen inom länen och fördelningen av 34 5

tillgängliga samhällsresurser mellan olika delar inom länen

skall göras av länsmyndigheter.

1972:1787 av herrar Green (s) och Mellqvist (s), vari 57 48,49

hemställs att riksdagen måtte besluta att hela Kopparbergs
län skall ingå i det allmänna stödområdet.

1972:1789 av herr Hugosson m. fl. (s), vari hemställs att 39 11

riksdagen måtte beakta vad i motionen anförts beträffande
industrisysselsättningen i storstadsregionerna — främst i vad
avser Göteborgs- och Malmö-Lundregionema — vid beslut om
regionalpolitikens utformning.

1972:1790 av herrar Hyltander (fp) och Richardson (fp), vari 45 23, 24

hemställs att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972:1 1 1 uttalar att Vara kommun klassificeras som
regionalt centrum och att såväl det utvidgade Habo som
Mullsjö tillförsäkras den service som tillkommer kategorin
kommuncentra.

InU 1972:28

Motionerna redovisas
i yttr. på i hemst.

s. p.

1972:1791 av herr Jonsson i Mora (fp), vari hemställs att 61 50

riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att Malungs och Vansbro
kommuner i Kopparbergs län införlivas med det inre stödområdet.

1972:1792 av fru Laag m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen 54 41

uttalar att vid de förstärkningar av företagarföreningarnas
ekonomiska resurser, som antytts i proposition nr lil,
iakttages vad i motionen anförts om företagarföreningarnas
ställning i en framtida organisation.

1972:1793 av herr Larsson i Umeå (fp), vari hemställs att
riksdagen vid sin behandling av proposition 1972:111 beslutar 1.

att Skellefteå hänförs till primära centra, 46 28

2. att Storuman hänförs till regionala centra, 47 29

3. att Bjurholm och Dorotea klassas som kommunala centra. 48 31,32

1972:1794 av fru Lundblad m. fl. (s), vari hemställs att 54 41

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte tillkännage att det
i samband med behandlingen av det aviserade förslaget om
ökat stöd till företagarföreningarna måtte tas under övervägande
på vilket sätt samhället och representanter för de
anställda i företagen kan beredas större inflytande över
behandlingen av låneansökningar samt rådgivning och service
åt de mindre och medelstora företagen.

1972:1796 av herr Nilsson i Agnäs (m), vari hemställs att
riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition
1972:11 1 beslutar

1. att i Västerbottens län jämte Umeå Skellefteå skall vara 47 28

primärt centrum,

2. att Bjurholm klassificeras som kommunal servicebasort 48 31

och att Bjurholms kommun räknas till inre stödområdet, 61 51

samt

3. att Sorsele skall vara regionalt centrum. 47 30

1972:1797 av herr Nilsson i Tvärålund (c), vari hemställs att 61 52

vad i motionen framhålles beträffande tillämpningen av
bestämmelserna för lokaliseringsstödet i områden nära det
inre stödområdet måtte ges Kungl. Maj:t till känna.

1972:1799 av herr Nordgren (m), vari hemställs att riksdagen 45 25

måtte besluta att Hofors kommun i Gävleborgs län hänföres
till regionala centra i planen för utveckling av den regionala
strukturen.

InU 1972:28

Motionerna redovisas
iyttr. på i hemst.

s. p.

1972:1801 av herr Westberg i Hofors (s), vari hemställs att 45 25

riksdagen måtte besluta att Hofors kommun hänföres till
regionala centra i planen för utveckling av den regionala
strukturen.

1972:1802 av herr Westberg i Ljusdal (fp), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att hela Gävleborgs län skall ingå i 57 47

det allmänna stödområdet,

2. att riksdagen beslutar att Hofors skall hänföras till 45 25

gruppen regionala centra,

3. att riksdagen beslutar att Söderhamn skall ingå i den grupp 38 8

beträffande vilken Kungl. Maj:t uttalat att särskilda

insatser kan bli aktuella för att upprätthålla regional
service,

4. att riksdagen uttalar sig för särskilda regionalpolitiska 64 58

åtgärder i Ljusdals kommun, däribland inrättandet av ett
industricentrum.

1972:1803 av herr Öhvall m. fl. (fp, c, m), vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj :t begär

1. att förslag till 1973 års riksdag framlägges om intensifierad 53 40

skogsvård i Norrbottens län,

2. att förslag till 1973 års riksdag framlägges om uppförande 64 58

av industricentraanläggning i östra Norrbotten redan i en

första utbyggnadsetapp.

1972:1806 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställs att
riksdagen måtte besluta

A. att uppskjuta behandlingen av propositionen 1972:1 1 1 till 20 1
nästföljande riksdag,

B. att hos Kungl. Maj:t anhålla

1. om tilläggsdirektiv till jordbruksutredningen i syfte att 53 40
få ett utökat regionalpolitisk! jordbruksstöd,

2. om förslag till ett norrländskt skogsvårdsprogram till 53 40

1973 års riksdag,

3. om tilläggsdirektiv till den trafikpolitiska utredningen i 68 63

syfte att väg- och trafikpolitiken i dess helhet så långt

möjligt inordnas under de regionalpolitiska strävandena,

4. om utredning i syfte att åstadkomma generella medel 56 43

för en sänkning av arbetskraftskostnaderna inom stödområdet,

5. att en utjämning av teletaxorna sker i enlighet med vad 70 70

som anförts i motionen,

InU 1972:28

Motionerna redovisas
iyttr. på i hemst.

6. att snarast möjligt en förbättring sker av möjligheterna
till flygförbindelser och flygpriser, främst avseende
Norrland och Gotland,

7. att hänsyn i övrigt tas till vad i motionen anförts vid
utformningen av de regionalpolitiska åtgärderna.

P 69 -

1972:1808 av herr Carlström (fp), vari hemställs att riksdagen 44 20

uttalar att Olofström och Sölvesborg i planen över den
regionala strukturen ges beteckningen regionala centra.

1972:1810 av herr Ekinge (fp), vari hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär åtgärder som kan 49 33

främja den framtida regionala planeringen enligt den s. k.

bandstads- eller bandlandskapsprincipen,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär sådana ändringar i 42,43 16, 18

den föreslagna ortsklassificeringen att Visby betecknas

som primärt centrum, att Flen i Södermanlands län
betecknas som regionalt centrum samt att Vingåker
tillsammans med Katrineholm i Södermanlands län betecknas
som regionalt centrum.

1972:1811 av herr Ekinge m. fl. (fp), vari hemställs att 63 57

riksdagen hos Kungl. Majit begär förslag till sådana ändringar
i bestämmelserna beträffande statligt regionalpolitisk! stöd
att beslutanderätten upp till ett visst belopp decentraliseras
till länsstyrelserna.

1972:1812 av herr Fälldin m. fl. (c), vari hemställs att
riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 111 måtte

1. godkänna vad som för en utveckling till en så långt möjligt
decentraliserad bebyggelse föreslagits i motionen beträffande a.

allmänna målsättningar och riktlinjer för regional- 23
politiken,

b. ramar för planering av verksamheten i länen, 26

c. plan för utveckling av den regionala strukturen, 34

d. regionalpolitisk! handlingsprogram, se nedan

2. a. uttala att den regionala utvecklingsplaneringen skall 34

handhas av länskommunalt organ,

3. besluta att hela Kopparbergs län skall ingå i det allmänna 57
stödområdet.

48, 49

Motionen behandlas betr. punkten 2 b i CU 1972:35.

InU 1972:28

Motionerna redovisas
iyttr. på i hemst.

s. p.

Det under punkten 1 d angivna handlingsprogrammet har i
motionen redovisats på följande sätt:

1. En mer decentraliserad bebyggelse måste från såväl 41 13

sociala och miljömässiga som ekonomiska och näringspolitiska
utgångspunkter vara målet för den bostadspolitiska planeringen
och bostadsfinansieringen. Alla kommuner måste ges

möjligheter till en långsiktig planering av bostadsbyggandet
och dess finansiering så att denna målsättning kan förverkligas.

2. Bostadspolitiken måste främja ökat småhusbyggande så 41 13

att tillgången på sådana bostäder kommer i proportion till
människornas önskemål och efterfrågan.

3. Den trafikpolitiska planeringen skall inriktas på ett 68 62

decentraliserat samhälle. Kommunikationerna måste snabbt

upprustas i områden där trafikförsörjningen är otillfredsställande,
så att befolkning och näringsliv får goda kommunikationsmöjligheter
i alla regioner i landet.

4. Järnvägsnätet måste upprustas för att kunna tillgodose 69 67

de krav ett decentraliserat samhälle ställer. Målsättningen

skall bl. a. vara att förbättra förutsättningarna för att
långväga godstransporter skall kunna ske med järnväg. Nuvarande
järnvägsnät måste alltså bibehållas.

5. Vägnätet måste utvecklas så att så långt möjligt 69 67

likvärdiga kommunikationsmöjligheter kan uppnås i olika

delar av landet. Ökade insatser krävs för upprustning av
länsvägarna och bidraget till enskilda vägar måste förstärkas.

6. Flyget måste byggas ut med sikte på att alla delar av 70 69

landet skall få goda och snabba kommunikationer med

varandra. Utbyggnader och förbättringar är särskilt angelägna
för övre och inre Norrland samt Gotland. Utveckling av
helikopterflyget är av särskild betydelse för skärgårds- och
fjällområdena.

7. Isbrytarberedskapen i de norrländska farvattnen måste 71 71

stärkas så att norra Sverige tillförsäkras öppna hamnar året

runt och därmed sjöfartsbetingelser som är likvärdiga med
andra landsdelar.

8. Ö- och skärgårdsbefolkningen måste garanteras en med 68 66

den övriga befolkningen så långt möjligt likvärdig trafikservice.

9. För stora delar av vårt land är det angeläget att i 68 65

samarbete med våra grannländer förbättrade tvärförbindelser

skapas.

10. Ett system med maximitaxa måste införas för kollek- 69,70 67,69

tivresor med tåg och flyg. För tåg bör avgiften maximeras till

vad som nu gäller för resa om 500 km.

InU 1972:28

Motionerna redovisas
i yttr. på i hemst.

s. p.

11. Det regionala transportstödet bör förstärkas bl. a. 71 72

genom slopande av minimiviktgränsen på 500 kg och genom

generösare avståndsgränser. Stödet bör utsträckas till att även
gälla transporter av vissa råvaror och halvfabrikat in till
stödområdet. Flygtransporter måste infogas i stödet. På sikt
bör ett system med maximitaxa eftersträvas även för godsbefordran.

12. Stödet till trafikväsendet bör baseras på samhällseko- 68 62

nomiska helhetsbedömningar och inriktas på upprätthållande

av god trafikservice i landets olika delar.

13. Särskilda åtgärder måste vidtas t. ex. inom beskatt- 51 35

ningen för att möjliggöra att ett för hela landet enhetligt pris

på bensin och olja kan hållas.

14. Avgiften för telefonsamtal bör vara lika för samtal av 70 70

samma tidslängd, oberoende av avstånd inom landet.

15. Kulturlivet bör ges en fastare regional förankring. 66 61

Samhällets stöd bör utformas så att kulturlivets utveckling på

regional bas främjas. Inom scenkonsten kan detta innebära
stimulerande av s. k. kretsteatersystem inom regionerna, dvs.
ensembler med fast scen och i övrigt turné verksamhet inom
regionen. Liknande utformning måste eftersträvas för andra
aktiviteter inom kulturlivet.

16. Verksamheten inom radio och TV bör decentraliseras 66 61

så att en större del av programproduktionen sker vid

regionala enheter. Utrymmet bör även ökas för regionala
sändningar, dvs. sådana som rör den egna regionen och riktar
sig i första hand till befolkningen inom regionen.

17. Decentraliseringspolitiken inom den högre utbild- 65 61

ningen måste målmedvetet fullföljas. Vaije region bör erhålla

en andel av utbildningsplatserna som svarar mot befolkningsunderlaget.

18. För att utbildningsklyftan mellan den äldre generatio- 66 61

nen och de unga skall kunna överbryggas bör de vuxna

erbjudas utbildning i olika former anpassade efter vuxnas
förutsättningar och behov i eller på rimligt avstånd från
hemorten. De möjligheter till decentraliserad utbildning som
etermedia erbjuder måste tillvaratas och utvecklas.

19. Gymnasieskolans utbyggnad måste ske på sådant sätt 66 61

att onödig centralisering undvikes. Möjligheterna till inrättande
av gymnasiefilialer måste utnyttjas.

20. De mindre enheterna inom grundskolan måste bevaras 66 61

och ges möjligheter att utvecklas. Detta kan ske genom

samarbete mellan. förskola och lågstadium samt genom ett
bättre utnyttjande av skolskjutsarna till förmån för glesbygden.

InU 1972:28

Motionerna redovisas
i yttr. på i hemst.
s. p.

21. En effektivare kommunalskatteutjämning är nödvän- 65 60

dig för att likvärdiga förutsättningar skall kunna skapas

mellan olika områden. Det statliga skatteutjämningsbidraget
måste utformas så att alla kommuner garanteras en skattekraft
motsvarande 100 procent av medelskattekraften och så
att kostnader som är tunga i glesbygdskommunerna särskilt
beaktas.

22. Det direkta lokaliseringsstödet till företag i form av 61, 62 53, 54

lån och bidrag måste förstärkas väsentligt såväl i belopp som i

utsträckning till rörelsekrediter och serviceföretag.

23. Lokaliseringsstödet måste i ökad utsträckning diffe- 61 53

rentieras så att väsentligt starkare stöd kan utgå i områden

med stora sysselsättningssvårigheter. Räntebefrielse för lokaliseringslån
bör i sådana områden kunna medges upp till fem år
och lokaliseringsbidrag med upp till 60 procent av stödunderlaget.

24. Sysselsättningsstödet för nya arbetstillfällen i det s. k. 61 52

inre stödområdet måste ökas och utsträckas till att gälla även

andra områden med stora sysselsättningssvårigheter. Stödperioden
bör utsträckas till fem år med en successiv avtrappning
av beloppet.

25. Särskilt lokaliseringsstöd bör kunna utgå till företag 61 53

som vid utvidgning eller nyetablering är berett att lokalisera

verksamhet till område med svagt utvecklat näringsliv. Stödet
bör efter särskild prövning kunna beviljas i olika former
(bidrag, lån, räntebefrielse, sysselsättningsstöd) till ett sammanlagt
belopp som kompenserar företaget för de kostnadshöjningar,
som lokaliseringen medför. De lokaliseringspolitiska
organen bör genom uppsökande verksamhet medverka till
att sådana etableringar kommer till stånd.

26. Samhället bör i form av s. k. industricentra eller 64 58

hantverks- och industrihus bygga lokaler för uthyrning eller

försäljning till industri- och serviceföretag i områden med
stora sysselsättningssvårigheter samt medverka till upprustning
och återanvändning av outnyttjade lokaler.

27. För sysselsättningen i de s. k. skogslänen och jämför- 55 42

bara områden är det väsentligt att ta till vara alla möjligheter

att skapa ytterligare sysselsättningstillfällen. Härvid kan nya
statliga företag vara nödvändiga.

28. Särskilt i glesbygder som har stora sysselsättningssvå- 53 40

righeter måste möjligheterna till kombination av jordbruk

och skogsbruk med andra sysselsättningar som industri,
servicenäringar och turistnäringar effektivt tillvaratas. Jordbrukspolitiken
måste skyndsamt ändras så att detta möjliggörs.
Ökade insatser för skogsvård och miljövård är också av
stor regionalpolitisk betydelse.

InU 1972:28

Motionerna redovisas
i yttr. på i hemst.
s. p.

29. Ett förstärkt glesbygdsstöd är nödvändigt för ökade 53 40

sysselsättningsmöjligheter och förbättrad service i glesbygdsområden
med stora sysselsättningssvårigheter.

30. Samhället bör inom lokaliseringsområden särskilt 63 56

främja utbildningen av såväl företagare som arbetskraft.

31. Statliga och kommunala industribeställningar bör i 55 42

möjlig utsträckning utläggas till företag i lokaliseringsområ den.

32. Ökade insatser för företagsrådgivning och information, 54 41

speciellt till mindre företag, samt för särskilda marknadsföringsåtgärder
är viktiga i en aktiv regionalpolitik. Företagarföreningarna
måste byggas ut så att de i olika avseenden kan

fungera som regionala näringspolitiska basorgan, bl. a. med
uppsökande verksamhet bland personer som kan vara intresserade
av att starta nya företag.

33. Den allmänna arbetsgivaravgiften bör differentieras så 51 35

att bördan lättas för företag inom de sysselsättningssvaga

områdena. Det är också angeläget att pröva förbättrade
avskrivningsmöjligheter för anläggningar i sådana områden.

34. Energiskatten bör differentieras så att styrmedel 50 35

erhålles för regionalpolitisk! önskvärd lokalisering av främst
energikrävande industri.

35. Investeringsfonderna bör i ökad utsträckning använ- 50 35

das för aktiv lokaliseringspolitik i sysselsättningssvaga områden.
För mindre företag som inte kan utnyttja systemet med
investeringsfonder måste möjligheter ges att göra skattefria
avsättningar i annan form, t. ex. på investeringskonton i bank

eller annan penninginrättning, på villkor som svarar mot vad
som gäller för investeringsfonderna.

36. Den ekonomiska politiken måste anpassas till den 51 36

regionalpolitiska målsättningen, bl. a. så att kreditgivning till
investeringar i lokaliseringsområden så långt möjligt undantas

från kreditrestriktioner i åtstramningslägen.

37. Ytterligare koncentration till storstads- och stock- 41 14

ningsområdena måste från sociala och miljömässiga synpunkter
effektivt motverkas, främst genom positiva lokaliseringsåt gärder

i undersysselsättningsområden. Lämplig och möjlig
utflyttning från storstadsområden av främst serviceföretag,
förvaltningsenheter och huvudkontor bör främjas. Regionalpolitiken
måste inriktas på att möjliggöra en allsidig yrkesstruktur
i alla landsdelar.

38. Inom storstadsområdena bör planeringen inriktas på 41 15
att hejda de inre stadsdelarnas kontorisering och på en

successiv omlokalisering av arbetstillfällen till ytterområdenas
bostadsbebyggelse.

InU 1972:28

Motionerna redovisas
i yttr. på i hemst.

s. p.

39. Bomiljöfrågorna inom storstadsområdena måste ägnas 41 15

ökad uppmärksamhet vid bostadspolitikens utformning. Bostadsbeståndet
i de inre stadsdelarna bör i möjligaste mån

bevaras och rustas upp. Produktionen av bostäder i nya
områden, bör mera inriktas på småhus och andra markbostäder
i stället för höghusbebyggelse.

40. Det är av stor regionalpolitisk betydelse att uppgifter 52 37

decentraliseras från den statliga centralförvaltningen till
länskommunala organ.

41. Nytillkommande statliga verk och myndigheter måste 52 38

lokaliseras med hänsyn till regionalpolitiska målsättningar.

Strävandena att lokalisera befintliga centrala ämbetsverk och
myndigheter eller delar av dem till andra orter än storstäderna
bör fullföljas, med beaktande av personalsociala krav. En
långtidsplan bör i detta syfte upprättas, så att lämpliga
utlokaliseringar kan ske i samband med organisations- och
lokalförändringar.

42. Systemet med etableringssamråd i storstadsområdena 64 59

bör effektiviseras genom att samrådsmyndigheten ges möjligheter
att aktivt verka för lokalisering till andra områden.

Härför krävs bl. a. att kontakten med regionala och lokala
samhällsorgan förstärks.

43. För ett effektivt motverkande av koncentration till 64 59

stockningsområden och en önskvärd successiv omlokalisering

inom storstadsområdena måste även prövas särskilda styrningsåtgärder
i form av investerings- eller etableringsavgifter
eller ett system med etableringstillstånd.

1972:1814 av herr Gustafson i Göteborg m. fl. (fp), vari 40 12

hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att
behovet att tillföra Göteborgsregionen lättare industri och
serviceverksamhet för att motverka strukturarbetslöshet
beaktas i den allmänna regionalpolitikens strävan att skapa
näringspolitisk balans i alla delar avlandet.

1972:1815 av herr Gustafsson i Byske (c), vari hemställs

A. i första hand att riksdagen vid behandlingen av Kungl.

Majrts proposition nr 111

1. beslutar avslå propositionen i vad gäller förslaget att 34 5

statsmakterna centralt skall fastställa en klassificering

av orterna inom länen,

2. beslutar att planeringen inom länen och fördelningen av 34 5

tillgängliga samhällsresurser mellan olika delar av länen

skall göras av länsmyndigheterna,

InU 1972:28

Motionerna redovisas
i yttr. på i hemst.

s. p.

B. i andra hand, därest yrkandet enligt 1 och 2 ovan ej 47 28

bifalles, att riksdagen beslutar att Skellefteå klassificeras
som primärt centrum.

1972:1816 av herrar Gustafsson i Stenkyrka (c) och Nilsson i 43 19

Visby (s), vari hemställs att riksdagen till Kungl. Maj :t uttalar
att Gotland/Visby då det gäller regionalpolitiska åtgärder
likställes med primära centra.

1972:1818 av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Majit begär

1. att de i motionen framförda riktlinjerna för utfärdande av 36 6

en statlig servicegaranti för servicen i närcentra och
kommuncentra blir föremål för vidare bearbetning och

att förslag därom föreläggs riksdagen,

2. att stödåtgärderna i ökad utsträckning ges en generell 56 43

utformning som främjar ett företagsvänligt klimat i

enlighet med i motionen angivna riktlinjer,

3. att allmänna stödområdet utvidgas med Avesta och 57 48,49
Ludvika planeringsregioner och därmed omfattar hela

Kopparbergs län,

4. att åtgärder vidtas för att trygga en bättre samordning av 38 9

statliga verks och myndigheters organisation och verksamhet
med avseende på regionalpolitiska hänsyn,

5. att en utredning tillsätts för att klarlägga förutsättningar- 52 37

na för en kontinuerlig spridning av beslut och arbetsuppgifter
inom den statliga centrala förvaltningen och att

beslut om expansion av denna förvaltning regelmässigt
förläggs utanför Stockholm,

6. att den allmänna arbetsgivaravgiften slopas i inre stödom- 51 35

rådet och i yttre utgår med lägre procent än i landet i

övrigt,

7. att företagen ges rätt att av vinstmedel avsätta till en 50 35

särskild lokaliseringsfond för investeringar inom stödområdet
enligt samma regler som gäller för nuvarande investeringsfonder,

8. att högre avskrivningsprocent på anläggningstillgångar 50 35

tillåts för företag inom stödområdet,

9. att förslag om reduktion av tåg-, flyg- och teletaxor på 69, 70 67, 69, 70

längre avstånd föreläggs riksdagen,

10. att lokaliseringspolitiskt stöd i större omfattning än för 62, 63 54, 55

närvarande ställs till förfogande för företag inom servicesektorn
och turistnäringen,

11. att förslag föreläggs riksdagen om ökat stöd till företagar- 54 41

föreningarna,

InU 1972:28

Motionerna redovisas

i yttr. på i hemst.

s. p.

12. att initialkostnader för marknadsföring inräknas i det 61 54

underlag på vilket statligt lokaliseringsstöd beräknas,

13. att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen 71 72

anföres om utbyggt transportstöd.

Motionen behandlas betr. punkten 14 i CU 1972:35.

1972:1819 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställs att 20 2

riksdagen — i enlighet med vad som anförts i motionen samt
med avslag på propositionen 1972:11 1 i motsvarande delar —
hos regeringen begär förslag till ny region- och planpolitik
innefattande följande principer och förslag:

1. huvudmålsättningen för regionpolitiken skall vara att åt
varje län skapa full och effektiv sysselsättning utan
flyttningsförluster,

2. kommunblocken skall som regel garanteras mot långsiktig
folkminskning och försämrad service,

3. planmässig styrning av alla investeringar i produktionsapparaten,

4. total samhällelig kostnadskalkyl — profiten får ej vara
styrningsf aktor,

5. ett näringspolitiskt och teknologiskt utvecklingsprogram
som förmår skapa den tillväxttakt i sysselsättningen,
vilken är nödvändig för att åt landet i dess helhet samt åt
regionerna skapa full och effektiv sysselsättning,

6. som led i det näringspolitiska programmet en mobilisering
av såväl AP-fonderna som andra kapitalkällor för att i
regionerna skapa statliga basindustrier, vilka kan utgöra
stommen i den regionala sysselsättningsexpansionen,

8. nettotillväxten i befolkningen till andra regioner än
storstädernas tätbebyggelseområden,

9. ett särskilt uppbyggnadsprogram för att lösa storstädernas
bristproblem, plan- och miljösituation och för att råda
bot på deras strukturella sysselsättningsproblem och
arbetslöshet,

11. omedelbar statlig kontroll av all kapitalutförsel från
Sverige till utlandet.

Motionen behandlas betr. punkterna 7 och 1 0 i CU 1972:35.

1972:1822 av herrar Leuchovius (m) och Virgin (m), vari 45 23

hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen
1972:111 måtte besluta att Vara skall klassificeras som
regionalt centrum.

InU 1972:28

Motionerna redovisas
i yttr. på i hemst.

s. p.

1972:1823 av herr Lundberg (s), vari hemställs 53,56 39,44

6. att gränserna för stödområden utgår och utflyttningen av
redan utbyggda och fungerande institutioner och ämbetsverk
upphör och att miljonbesparingarna därav överlåtes
till sysselsättningssökande kommuner för att skapa ny
industriell verksamhet eller stöd till redan existerande
sådan.

Motionen behandlas i övriga delar i CU 1972:35.

1972:1826 av herr Nilsson i Agnäs m. fl. (m), vari hemställs 72 73

att riksdagen hos Kungl. Maj.t anhåller att AMS-medel får
användas för bidrag till samemas egna anläggningar för fiske
och turism.

1972:1827 av herr Nordgren m. fl. (m), vari hemställs att 50 35

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte som sin mening ge
till känna att större krav ställs på etablering inom stödområdet
när företagen utnyttjar avsatta investeringsfondsmedel.

1972:1828 av herr Nordgren m. fl. (m), vari hemställs att 70 70

riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till ändrade
telefontaxor så att en utjämning av abonnenternas telefonkostnader
mellan olika delar av landet snarast kan åstadkommas.

1972:1829 av herr Nordgren m. fl. (m), vari hemställs att 51 35

riksdagen måtte besluta att den allmänna arbetsgivaravgiften
ej skall omfatta företag belägna inom det allmänna stödområdet.

1972:1830 av herr Oskarson (m), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att Kungsbacka i Hallands län 44 21

hänförs till regionala centra,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om att 63 55

fördelningsgrunderna för stöd till turismen utformas i

enlighet med vad som angetts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna

b. att en mer flexibel tillämpning av gällande bestämmel- 57 45

ser kommer till stånd då det gäller lokaliseringsstöd till

industrier och industriell verksamhet inom områden utanför
det allmänna stödområdet där starka behov av sådant
stöd föreligger,

c. att utbyggnaden av motorvägen i Västsverige planeras 70 68

och genomförs i en takt som överensstämmer med de krav

som den regionala utvecklingen ställer.

Motionen behandlas betr. punkten 3a i CU 1972:35.

2 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

Motionerna redovisas
i yttr. på i hemst.

s. p.

1972:1831 av herr Petersson i Gäddvik m. fl. (m), vari
hemställs

1. att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära en 71 71

utredning syftande till att vård, översyn och reparation av
statsisbrytare och andra fartyg skall kunna ske i Norrland,

2. att riksdagen måtte begära att Kungl. Majit till 1973 års 71 71

riksdag redovisar i vilken takt nya statsisbrytare avses att

anskaffas.

1972:1833 av herrar Schött (m) och Kronmark (m), vari 43 19

hemställs att riksdagen som sin mening ger Kungl. Majit till
känna att Gotland bör åtnjuta synnerligen hög prioritet i vad
avser regionalpolitiska åtgärder.

1972:1835 av herr Winberg (m), vari hemställs att riksdagen 45 26

som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad i motionen

anförts om tillskapandet av olika slag av verksamhet i

Sollefteå och Ånge och att därvid särskilt anges behovet av

att i Sollefteå inrätta ett s. k. industricentrum samt att i Ånge

SJ :s nuvarande verksamhetsgrenar bibehålls.

1972:1836 av herr Winberg m. fl. (m), vari hemställs att 71 72

riksdagen som sin mening ger Kungl. Majit till känna dels att

som kvalifikation för det regionalpolitiska transportstödet

skall även räknas transportsträcka i Norge och Finland, dels

vad i motionen anförts om översyn av viktgränser och

varuslag.

1972:1837 av herrar Åsling (c) och Stjernström (c), vari
hemställs att riksdagen vid behandlingen av proposition
1972:111 om den regionala utvecklingen beslutar att hos
Kungl. Majit begära

1. att en parlamentariskt sammansatt beredning tillsätts med 68 64

uppgift att skyndsamt samordna skilda planerade och

angelägna transportpolitiska reformer inom stödområdet
och att därvid angelägenheten av att trafiken längs
inlandsbanan bibehålls och utvecklas särskilt beaktas,

2. att en andra utvecklingsetapp beträffande industricentra 64 58

omedelbart förbereds, innebärande att redan planerade
industricentra i Strömsund och Lycksele utbyggs och att
förberedelser för inrättandet av nya industricentra i bl. a.

Sveg och Järpen vidtas,

3. att initiativ tas till ett närmare regionalt samarbete med 68 65

Norge, varvid särskilt möjligheterna till ett närmare samarbete
mellan Jämtlands län och Tröndelagens fylken

undersöks valjämte möjligheterna till olje- och drivmedelsförsörjning
i Norrlands inland från Norge särskilt prövas i
enlighet med vad i motionen anförts.

InU 1972:28

Utskottet
Allmänna frågor

Propositionen innehåller tre huvudavsnitt. Den inleds med en sammanfattande
redogörelse av statsministern om riktlinjerna för regionalpolitiken
och för hushållningen med mark och vatten. Dessa riktlinjer
utvecklas i tre bilagor, en från inrikesdepartementet om regionalpolitisk!
handlingsprogram m. m. samt två från civildepartementet om hushållning
med mark och vatten jämte lagförslag i anslutning därtill.

Mellan den regionalpolitiska planeringen, som i första hand tar sikte
på arbetsmarknad och samhällsservice, och den fysiska riksplaneringen,
som primärt har miljöfrågorna som utgångspunkt, råder ett klart
samband. Miljösynpunkter vid den regionalpolitiska planeringen måste
beaktas likaväl som arbetsmarknads- och serviceförhållanden bör integreras
i den fysiska planeringen. Även annan planeringsverksamhet t. ex.
beträffande transporter och industripolitik skall självfallet tas med i den
helhetssyn som bör prägla samhällsplaneringen. Det nära sambandet som
således bör prägla den regionalpolitiska och fysiska planeringen återkommer
på flera ställen i propositionen. För att tillgodose behovet av
samordning på riksdagsplanet har under behandlingen i inrikesutskottet
av de regionalpolitiska avsnitten hållits nära kontakt med civilutskottet
som parallellt handlagt frågan om den fysiska riksplaneringen. Information
i olika frågor har utväxlats och det har getts möjligheter att
inkomma med synpunkter i anslutning till ställningstaganden som berört
gemensamma intressen.

Som ovan sagts behandlas de regionalpolitiska frågorna förutom i
statsministerns anförande i en omfattande bilaga från inrikesdepartementet.
Till bilagan är fogade två bihang, det ena innehållande en länsvis
sammanfattning av länsprogram 1970 och det andra uppgifter sektorsvis
om den regionala strukturen i länen och kommunerna.

Till grund för de delar av propositionen som behandlas i detta
betänkande ligger ett synnerligen omfattande material som sammanställts
av länsstyrelserna efter samarbete med kommunerna i det arbete som
benämns länsprogram 1970 och vars syfte är att få till stånd ett
regionalpolitiskt handlingsprogram. Vid sidan härav har expertgruppen
för regional utredningsverksamhet (ERU) framställt viktigt underlagsoch
diskussionsmaterial som redovisas i propositionen. Förslag avgivna av
glesbygdsutredningen, kommittén för planering av turistanläggningar och
friluftsområden samt industricentrautredningen redovisas också. Därutöver
har propositionen tillförts betydande utredningsmaterial som
framställts i anslutning till arbetet inom inrikesdepartementet.

Utskottet vill uttala sin uppskattning över det förtjänstfulla sätt på
vilket det stora utredningsmaterialet presenteras. En utomordentlig
systematik och klarläggande sammanfattningar har möjliggjort en god
överblick över en mångfasetterad och omfångsrik materia. Redovisningen
kommer att vara av betydande värde för olika slag av samhällsplanering
under de kommande åren.

InU 1972:28

I motionen 1972:1806 av herr Bohman m. fl. (m) har yrkats att
riksdagen skall uppskjuta behandlingen av propositionen till nästa år.
Motionärerna anser att den tid som under innevarande höstsession står
till förfogande är alltför kort med hänsyn till ärendets omfattning.

Utskottet kan instämma med motionärerna så till vida att tiden för
behandling av propositionen varit knapp och att det i och för sig varit
önskvärt att riksdagen haft ytterligare tid till sitt förfogande. Yrkandet i
motionen måste bedömas mot bakgrund av de nackdelar ett uppskov
skulle medföra. Utskottet har inhämtat att en riksdagsbehandling först
under vårsessionen innebär stora risker för förseningar i det fortsatta
regionalpolitiska arbetet. Det gäller både för den regionala utvecklingsplaneringen,
som avses skola genomföras åren 1973—1974, och det stora
antal propositioner som skall utformas med ledning av de principer
riksdagen skall fastställa för ett regionalpolitiskt handlingsprogram.

Utskottet har för sin del funnit det möjligt att på den tid som stått till
buds bereda ärendet. Detta sammanhänger med att utskottet sedan lång
tid varit medvetet om att propositionen skulle avlämnas och därför
planerat verksamheten i utskottet på ett sådant sätt att det skulle vara
möjligt att genomföra propositionsbehandlingen under en begränsad
tidrymd. Utskottet har vidare under de två senaste åren vid omfattande
resor i landet inhämtat kunskaper som varit till stor nytta och underlättat
behandlingen av ärendet. Slutligen bör framhållas att fördelningen av
propositionen på två utskott skapat ökad tidsram vid utskottsbehandlingen.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.

I motionen 1972:1819 av herr Hermansson m. fl. (vpk) döms den
nuvarande regionalpolitiken ut. Motionärerna hävdar att politiken inneburit
en anpassning till ”storkapitalets koncentration”. Den har inte
kunnat skapa den regionala utjämning och den maximala tillväxt som
enligt vad motionärerna gör gällande påstods skola följa i utvecklingens
spår. Från kapitalets synpunkt har — sägs det vidare — politiken i stort
sett varit framgångsrik men från folkmajoritetens, lönarbetarnas och
småföretagens synpunkt har den skärpt problemen. Motionärerna tar från
denna utgångspunkt avstånd från propositionen eftersom den bygger på
samma målsättning och principer som hittills varit vägledande för
regionalpolitiken. Motionärerna hävdar att det kapitalistiska systemet
inte kan skapa den nära en halv miljon arbetstillfällen som enligt dem är
nödvändiga för att vi under 1970-talet skall uppnå full sysselsättning och
regional balans.

Mot den angivna bakgrunden yrkas i motionen avslag på propositionen
i förevarande del. Motionärerna hemställer vidare att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag till en ny region- och planpolitik enligt
följande riktlinjer och förslag:

1. huvudmålsättningen för regionpolitiken skall vara att åt varje län
skapa full och effektiv sysselsättning utan flyttningsförluster,

2. kommunblocken skall som regel garanteras mot långsiktig folkminskning
och försämrad service,

InU 1972:28

3. planmässig styrning av alla investeringar i produktionsapparaten,

4. total samhällelig kostnadskalkyl — profiten får ej vara styrningsfaktor,

5. ett näringspolitiskt och teknologiskt utvecklingsprogram som
förmår skapa den tillväxttakt i sysselsättningen, vilken är nödvändig för
att åt landet i dess helhet samt åt regionerna skapa full och effektiv
sysselsättning,

6. som led i det näringspolitiska programmet en mobilisering av såväl
AP-fondema som andra kapitalkällor för att i regionerna skapa statliga
basindustrier, vilka kan utgöra stommen i den regionala sysselsättningsexpansionen,

7. nettotillväxten i befolkningen till andra regioner än storstädernas
tätbebyggelseområden,

8. ett särskilt uppbyggnadsprogram för att lösa storstädernas bristproblem,
plan- och miljösituation och för att råda bot på deras
strukturella sysselsättningsproblem och arbetslöshet,

9. omedelbar statlig kontroll av all kapitalutförsel från Sverige till
utlandet.

Motionen innehåller vidare riktlinjer som rör den fysiska planeringen.
De yrkandena behandlas i civilutskottet (CU 1972:35).

De i motionen angivna riktlinjerna för en ny regionalpolitik förutsätter
en centralt styrd planekonomi och en samhällsordning som är
oförenlig med de demokratiska ideal och det biandekonomiska system
som det svenska samhället bygger på. Utskottet avstyrker därför
motionen. Den föreliggande propositionen är väl ägnad att ligga till grund
för ställningstaganden till den framtida regionala politiken. Utskottet går
härefter över till att behandla de olika avsnitten i propositionen.

De allmänna regionalpolitiska målen

Grunden för en mera medveten regionalpolitik lades genom 1964 års
riksdagsbeslut om en aktiv lokaliseringspolitik. Mot slutet av den
femåriga försöksperiod som då beslutades tog statsmakterna upp frågan
om regionalpolitikens framtida inriktning. Vid 1970 års riksdag fattades
beslut som innebar att området för den regionala politiken vidgades och
ambitionsgraden höjdes väsentligt. I prop. 1970:75 formulerades regionalpolitikens
mål på det sättet att till regionalpolitiken hänfördes sådana
strävanden som har till syfte att förena ett effektivare resursutnyttjande
på kortare och längre sikt samt ökad ekonomisk tillväxt med förbättrad
jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen. Härigenom skulle skapas
ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende mellan
människor i skilda regioner. Detta mål förklarades innefatta också ett
ansvar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska tillväxten sker
på ett sådant sätt att de enskilda människornas trygghet värnas. I
riksdagsbeslutet erinrades vidare om att den ökade insikten om miljöns
betydelse har tillfört välståndsbegreppet ytterligare en viktig dimension.

En allmän målsättning av detta slag har ett självklart värde som

InU 1972:28

vägvisare för politiken, men behovet av konkretare mål har blivit alltmera
markant. Genom länsplanering 1967 och länsprogram 1970 samt det
arbete som utförts inom bl. a. ERU och glesbygdsutredningen har skapats
en grund för mera preciserade ställningstaganden.

I propositionen framhålls att de positiva effekterna av den förda
regionalpolitiken visar att vi är på rätt väg men att insatserna hittills inte i
önskvärd utsträckning åstadkommit bättre regional balans. Arbetet på att
tillförsäkra människorna i olika delar av landet likvärdiga levnadsbetingelser
måste därför fullföljas med all kraft. Hela samhällsverksamheten
måste engageras i dessa strävanden. Av särskild betydelse är den
industriella expansionen. I propositionen framhålls att ett expansivt
näringsliv är den säkraste garantin för ökad sysselsättning i underförsörjda
områden. All erfarenhet visar att tillväxten är det som är lättast att
lokalisera.

De regionalpolitiska målen kan inte uppnås en gång för alla.
Näringslivets och samhällets fortgående omvandling kommer att medföra
risker för nya regionala balansproblem som fordrar energiska insatser. De
allmänna mål för regionalpolitiken som fastställdes år 1970 bör enligt
propositionen vara grunden även för den framtida politiken på området.
Människor i alla delar av landet bör få del av den materiella, sociala och
kulturella välfärden så långt detta är möjligt. De avgörande faktorerna är
tillgången på arbete, social, kommersiell och kulturell service samt god
miljö.

När det gäller tillgången på arbete framhålls i propositionen att
kvalitetskravet hos den lokala arbetsmarknaden bör sättas högt inte minst
med tanke på den välutbildade ungdom som i allt större skaror söker sig
ut på arbetsmarknaden. Ett sådant kvalitetskrav innebär bl. a. att
arbetsmarknaden måste vara differentierad vilket förutsätter ett befolkningsunderlag
som är tillräckligt stort för att bära upp ett allsidigt
näringsliv.

I fråga om service uppställs i propositionen som allmänt riktmärke att
alla människor skall få tillgång till en tillfredsställande service i hemorten
eller inom räckhåll från denna. Sådan service som kan betecknas som
lokal (bl. a. livsmedelsbutik, apotek, viss reparationsservice, post, grundskola,
läkare och tandläkare) bör kunna nås med 35-40 min. enkel resa.
För regional service (bl. a. varuhus, advokat, lasarett, gymnasieskola) bör
restider med ett par timmar enkel resa kunna accepteras. Vissa avsteg
från dessa tidsangivelser torde dock vara ofrånkomliga i utpräglade
glesbygdsområden.

Miljöaspekten har tilldragit sig ökad uppmärksamhet på senare år.
Enligt propositionen talar mycket för att en mera spridd ortsstruktur är att
föredra från miljösynpunkt framför mycket stora befolkningskoncentrationer.
Bl. a. innebär det fördelar i fråga om rekreationsmöjligheter. Det
är också ofta lättare att tillgodose kravet på en god boendemiljö på
mindre orter.

De tre välfärdskomponenterna — arbete, service, miljö — hör intimt
samman och måste balanseras mot varandra. Målet bör vara att de

InU 1972:28

successivt ökade resurserna utnyttjas för att i de näringsgeografiska
regioner, som i huvudsak motsvarar länen, bygga upp orter av olika
karaktär som inbördes kompletterar varandra så att samtliga de tre
nämnda välfärdsfaktorerna — arbete, service och god miljö — blir
tillgängliga för alla människor. Vissa avsteg från denna ambitiösa
målsättning är dock nödvändig i glesbygden och i vissa mindre tätorter då
folkhushållets resurser inte förslår för en så kraftig utbyggnad i
arbetsmarknads- och servicehänseende som eljest skulle erfordras.

En viktig faktor när det gäller att förverkliga de regionalpolitiska
målen är kommunindelningsreformen som har skapat förutsättningar för
en helhetssyn på glesbygd och tätort. Kommunerna har byggts upp av en
centralort med ett naturligt kringliggande område. Grundtanken bakom
kommunindelningsreformen bör gälla också i större regionala sammanhang.
Om det i något fall inte är möjligt att tillgodose människornas
anspråk på sysselsättning och service på rimligt avstånd från boningsorten
skall strävan vara att flyttning skall ske inom den region som den enskilde
känner naturligt samband med.

Sammanfattningsvis anförs i propositionen att regionalpolitiken bör
syfta till en sådan geografisk spridning av de tillgängliga resurserna att
människorna i de olika regionerna kan erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter
och en likvärdig tillgång till social, kommersiell och kulturell
service samt god miljö. Inom de olika regionerna bör resurserna
koncentreras i den utsträckning det är nödvändigt för att skapa så
differentierade arbetsmarknader och sådan servicekvalitet som motsvarar
medborgarnas önskemål och behov.

De mål som sålunda i allmänna termer angivits för regionalpolitiken
kan utskottet ansluta sig till. Det ligger i sakens natur att allmänna målformuleringar
av detta slag måste kompletteras med konkretare ställningstaganden
om det skall vara möjligt att ge politiken en mera bestämd
inriktning. Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse att sådana
konkreta ställningstaganden görs på viktiga punkter som skall redovisas
längre fram i betänkandet.

I motionen 1972:1812 av herr Fälldin m. fl. (c) anförs vissa
synpunkter som närmast är hänförliga till regionalpolitikens allmänna
mål. Motionärerna yrkar ”att riksdagen skall godkänna vad som för en
utveckling till en så långt möjligt decentraliserad bebyggelse föreslagits i
motionen beträffande allmänna målsättningar och riktlinjer för regionalpolitiken”.
Motionen innehåller i de aktuella avsnitten inte några direkta
avståndstaganden från propositionens redovisning av målen, men motionärerna
för resonemanget mot bakgrund av påståendet att den hittillsvarande
politiken slagit fel. De hävdar att politiken varit centralistisk i
stället för decentralistisk och gör gällande bl. a. att statsmakterna satsat
på befolkningsflyttning i stället för lokaliseringspolitiska insatser. Motionärerna
kritiserar särskilt storstadstillväxten och anser att vi fått en starkt
centraliserad bebyggelse i landet. Detta har medfört stora regionala
skillnader i fråga om service och sysselsättning och inneburit negativa

InU 1972:28

miljökonsekvenser. I motionen betonas att människor i olika landsdelar
och bebyggelsetyper skall ha likvärdiga levnadsbetingelser. För tätorter
och glesbygder måste eftersträvas likvärdig standard. Härför krävs att
näringsliv och bebyggelse fördelas över landet ”i ett nät av livskraftiga
regioner och tätorter”. Motionärerna synes därvid eftersträva en mer
spridd ortsstruktur och utspridd bebyggelse än vad propositionens förslag
anses kunna leda fram till. Målet för regionalpolitiken skall enligt
motionärerna vara att skapa förutsättningar för en så långt möjligt
decentraliserad lokalisering av boplatser och arbetsplatser.

Utskottet har i och för sig inte någon anledning att ta avstånd från
åtskilliga av de allmänna resonemangen i målfrågorna. De är vagt och
allmänt hållna, och de verkliga skillnaderna i förhållande till propositionen
är svåra att definiera. Utskottet kan instämma med motionärerna
exempelvis i fråga om intresset att motverka stora befolkningskoncentrationer.
Mycket talar också för att man i framtiden i ökad omfattning
satsar på orter av medelstor och mindre storlek. Till dessa frågor
återkommer utskottet i det följande. Utskottet vill emellertid redan här
peka på en viktig synpunkt som undervärderas i motionen 1972:1812,
nämligen behovet av att skapa lokala differentierade och starka arbetsmarknader.
Detta krav innebär givna begränsningar i möjligheterna att
skapa en alltför spridd bosättning i de delar av vårt land som är glest
befolkade.

1 anslutning till motionärernas påstående att politiken varit inriktad på
flyttning av folk i stället för regionalpolitiska insatser må framhållas att
under exempelvis budgetåret 1970/71 i flyttningsbidrag till arbetslösa
i skogslänen utgick 33 milj. kr. varvid är att märka att ungefär
hälften av de flyttande stannade inom hemlänet eller flyttade till annat
skogslän. Under samma tid och till samma område utgick i regionalpolitiskt
och arbetsmarknadspolitisk! stöd 1 178 milj. kr. Till detta kommer
bortåt 1 000 milj. kr. i form av skatteutjämningsbidrag. Det förtjänar
också att framhållas att enighet rått om den finansiella ramen för
lokaliseringspolitiken under den innevarande försöksperioden om tre år.

Sammanfattningsvis finner utskottet att vad i motionen anförts inte
ger anledning till tillägg eller förändringar i de allmänna målen för
regionalpolitiken såsom de formulerats i propositionen. Utskottet
avstyrker således motionsyrkandet.

Ramar för länens verksamhet

Den regionala utvecklingsplaneringen har syftet att klarlägga behovet
av insatser och föreslå åtgärder för att en balanserad regional utveckling
skall uppnås. Planeringsarbetets tyngdpunkt har legat i länen. För att
skapa enhetliga värderingar och möjliggöra en samlad bedömning av
rikets olika delar har statsmakterna uttalat dels att ramar skall uppställas
för länens och de regionala statliga organens verksamhet, dels att orter
eller regioner skall klassificeras med hänsyn till sina funktioner.

Som planeringsramar har valts befolkningstal. Att lägga prognoser för

InU 1972:28

den framtida befolkningsutvecklingen som grund för långsiktig planering
är en ofta använd teknik. Detta hindrar inte att den är förenad med flera
osäkerhetsfaktorer. Dessa problem diskuteras utförligt i propositionen
(s. 470-472). Särskilt framhålls svårigheterna att ange sysselsättningsutvecklingen
och att bedöma de rent demografiska faktorerna.

När det gäller sysselsättningsutvecklingen understryks att planeringsunderlag
i form av befolkningsramar inte kan garantera upprätthållandet
av en viss sysselsättningsnivå på grund av de förändringar i samhället som
kan inträffa i framtiden. Även om målsättningen för samhällsplaneringen
är att ofrånkomliga befolkningsomflyttningar i större utsträckning än
f. n. skall kunna ske inom länen, kan det också i fortsättningen bli nödvändigt
att godta att enskilda medborgares behov av sysselsättning tillgodoses
genom flyttning ut från hemlänet. Här berörda problem sammanfattas
i propositionen så, att befolkningstalen i en region självklart inte
kan hållas uppe genom att människor hålls kvar där arbetslösa eller
undersysselsatta.

1 fråga om de demografiska faktorerna påpekas i propositionen att
födelsetalen varierar både över tiden och regionalt på ett sätt som är svårt
att förutse. En lika betydelsefull som svårbedömd faktor i sammanhanget
är invandringen från utlandet. För många län, framför allt i mellersta och
södra Sverige, har invandringen betytt mer än den inrikes omflyttningen
för den folkökning som ägt rum under det senaste årtiondet.

Trots dessa reservationer måste man tills vidare godta befolkningstal
som grund för den regionala utvecklingsplaneringen. Som påpekas i
propositionen finns f. n. inte något annat underlag för den långsiktiga
planeringen. Befolkningsramama måste utformas med beaktande av
utvecklingsmöjligheter och utvecklingstendenser i de skilda regionerna
och med hänsyn till tillgängliga regionalpolitiska medel. Vidare bör i
befolkningsramama finnas inbyggd en flexibilitet som medger en
planeringsberedskap för att möta de problem som uppstår om utvecklingen
går åt annat håll än man räknat med. För att lösa det problemet
har man i propositionen valt tekniken att låta planeringstalen ange det
intervall inom vilket den troliga utvecklingen kan väntas ligga.

Enligt propositionen bör huvudalternativet för planeringen i de län
som f. n. har uttalade regionala balansproblem - i första hand skogslänen
— grundas på en i stort sett oförändrad befolkning år 1980. I anslutning
härtill uttalas att huvuddelen av de regionalpolitiska insatserna liksom
hittills bör förbehållas de delar av landet som omfattas av det allmänna
stödområdet. I övriga delar av landet bör planeringen av länen inriktas på
vad en rimlig prognos för utvecklingen kan innebära utan insats av
speciella tillväxtbefrämjande åtgärder, såvida sådana åtgärder inte motiveras
av akuta sysselsättningsproblem. I fråga om storstadsområdena
förutses en dämpning av tillväxten jämfört med åren 1966—1970.

De planeringstal som länsstyrelserna angett i länsprogram 1970 skulle
för hela landet år 1980 ge en befolkning av 9 milj. invånare. I
propositionen har man utgått från ett lägre befolkningstal — 8,5 milj.
invånare — med hänsyn till att en lugnare takt i invandringen kan väntas.

InU 1972:28

I tabellen på s. 27 anges de befolkningsramar, som i propositionen
förordas som underlag för planeringen i länen.

Enighet synes råda om att det är ett lämpligt tekniskt grepp att
använda befolkningsramar för att ange vad statsmakterna betraktar som
en rimlig nivå för den regionala planeringen i länen. I motionen
1972:1812 av herr Fälldin m. fl. (c) uppställs befolkningsramar i ett för
varje län angivet tal som betecknas ”riktvärde”. Motionärerna hävdar att
deras ramar till skillnad från propositionen innefattar en målsättning —
ett uttryck för en önskvärd befolkningsfördelning. Ramarna innebär
emellertid inte att man nu skulle fatta beslut hur befolkningen skall vara
fördelad år 1980.

Utskottet har svårt att uppfatta någon principiell skillnad i motionärernas
förslag — frånsett ramarnas innehåll — gentemot propositionens.
Om motionärerna avsett att markera en fastare vilja att styra utvecklingen
i enlighet med de angivna riktvärdena borde detta ha tagit sig
uttryck i de medel som anvisas för uppnående av målen. Någon
principiell nyhet i den vägen anvisas emellertid inte i motionen. De
förslag till åtgärder som föreslås faller — frånsett vissa förslag på skatteområdet
— i huvudsak inom ramen för det regionalpolitiska handlingsprogram
som propositionen uppställt och som skall redovisas i det följande.

Som nämnts har propositionens befolkningstal angetts i intervaller,
medan motionen anger befolkningsmålsättningen för varje län i ett enda
och avrundat tal. Dessa tal anges uttryckligen som riktvärden. De kan
alltså över- resp. underskridas. Propositionens och motionens sätt att
ange befolkningsramar synes skilja sig mer i teknik än i sak.

Både i propositionen och motionen utgår man från att riket kommer
att ha ca 8,5 milj. invånare år 1980. Däremot avviker de fördelningar som
gjorts av befolkningen mellan olika delar av landet. Detta framgår av
tabellen.

InU 1972:28

Befolkningsramar för planeringen i länen.1 Invånare i tusental

Län Folk- Folk- Framskr. Framskr. Plan.- Departements- Befolk

	mängd 1965	mängd 1970	folkm. 1980 utan flyttn.	folkm. 1980 med flyttn. 1966 1970	nivå enl. läns- progr. 1970	chefens för-förslag till befolknings-ramar för planeringen 1980	nings-ramar 1980 (rikt-värden) enl. mot. 1972: 18122
A+B	1 370	1 478	1 529	1 685	1 727	1 600-	1 675	1 550
C	199	219	227	250	256	225-	235	230
D	238	249	259	270	279	250-	260	255
E	369	383	395	408	440	390-	410	400
F	288	299	313	322	333	305-	320	320
G	159	167	171	181	186	170-	180	175
H	239	241	244	244	256	245-	255	250
1	54	54	55	53	56	52-	55	55
K	149	154	158	161	168	155 —	165	165
L	258	265	269	273	279	265-	275	280
M	672	722	735	805	850	760-	790	760
N	184	201	205	230	229	210-	220	210
O	674	715	741	788	811	760-	790	760
P	383	403	416	440	440	410-	430	415
R	254	259	266	266	276	260-	270	275
S	287	285	286	279	292	280-	290	295
T	269	276	281	288	300	280-	290	290
U	248	262	277	288	301	270-	280	280
W	282	278	281	267	286	270-	280	295
X	293	294	297	293	314	290-	300	310
Y	270	268	271	259	281	260-	270	290
Z	138	131	130	115	144	125-	135	140
AC	233	233	243	229	250	230-	240	250
BD	259	256	272	242	259	250-	260	260
Riket	7 769	8 092	8 323	8 636	9 013	8 312-1	8 675	8510

1 S. k. kommunblockslän

2 Bygger på nuvarande administrativa indelning av riket

Propositionens och motionens befolkningsramar för de syd- och
mellansvenska länen — med bortseende från storstadslänen — sammanfaller
i stort sett. Beträffande skogslänen bygger propositionens förslag på
en jämfört med nuläget oförändrad befolkning år 1980, medan man i
motionen sätter upp som mål att under 1960-talet gjorda flyttningsförluster
i stort sett skall kunna återvinnas. I motionen beräknas att där
uppställda befolkningstal för skogslänen innebär en höjning i förhållande
till propositionen med sammanlagt 100 000 invånare. I gengäld förutsätter
motionen att invånarna i storstadslänen blir ca 120 000 färre än enligt
propositionen. Framför allt har befolkningstalet sänkts för Stockholms
län.

Utskottet delar den i propositionen uttalade uppfattningen att det
med rådande utvecklingstendenser är en hög planeringsambition att
grunda planeringen i skogslänen på en i stort sett oförändrad befolkning
år 1980. Denna målsättning innebär att avsevärda insatser kommer att

InU 1972:28

behövas för att komma till rätta med den jämfört med landet i övrigt
högre arbetslösheten och påtagliga undersysselsättningen i skogslänen
och för att ge sysselsättning åt den arbetskraft som friställs genom den
pågående strukturomvandlingen inom jord- och skogsbruk. Utskottet
anser det visserligen önskvärt att planering och ambitioner i skogslänen
primärt inriktas på de högre talen i planeringsramarna men håller det för
orealistiskt att som i centerpartimotionen ställa upp mål som innebär att
ytterligare ca 30 000 sysselsättningstillfällen behöver tillkomma inom
loppet av åtta år. Det är ett tillskott som är mer än dubbelt så stort som
den faktiska sysselsättningsökning som ägt rum i de företag som under
åren 1965 — 1971 erhållit lokaliseringsstöd eller fått tillstånd att använda
investeringsfondsmedel för investeringar inom stödområdet. Å
andra sidan anser utskottet att den i motionen satta planeringsnivån för
storstadslänen är för låg. Redan propositionens förslag förutsätter att
inflyttningstakten till storstäderna minskar till hälften jämfört med
1960-talet. En sänkning till den nivå som föreslås i motionen torde
förutsätta en spärr mot fortsatt inflyttning. I annat fall medför den för
låga planeringsnivån risker för allvarliga sociala återverkningar för
befolkningen i områdena i form av brister på bostadsmarknaden, i
sjukvården och den övriga sociala servicen.

Sammantaget finner utskottet att de i propositionen förordade
befolkningsramarna ger uttryck för en med hänsyn till osäkerheten i den
framtida utvecklingen nödvändig flexibilitet och en efter tillgängliga
resurser avpassad planeringsnivå. Utskottet tillstyrker därför de i propositionen
förordade befolkningsramarna. I följd härav avstyrkes motionens
förslag i motsvarande del. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att en
ny länsplaneringsomgång förutsatts komma till stånd under åren 197 3 —
1974, varvid en översyn av de redovisade planeringstalen kan bli aktuell.
Det bör inte uteslutas att Kungl. Maj :t under de kommande åren i
enstaka fall föreslår justering i de angivna ramarna om förhållandena
skulle ge anledning därtill.

Plan för utveckling av den regionala strukturen

Styrningen av den regionala och lokala planeringen har som förut sagts
avsetts ske förutom genom befolkningsramar också genom vad som
tidigare kallats ortsklassificering. I klassificeringen skulle ingå att statsmakterna
angav vilka funktioner olika orter eller regioner bör fullgöra i
regionala sammanhang med avseende på service- och sysselsättningsmöjligheter.

I 1970 års proposition om regionalpolitiken skilde man mellan

storstäder

storstadsalternativ

regionala tillväxtcentra

två typer av serviceorter i glesbygder samt

övriga orter, en stor grupp för vilka inga speciella åtgärder skulle
behöva tillgripas på grund av deras lägen i förhållande till regionala
tillväxtcentra och andra större orter.

InU 1972:28

Denna ortsstrukturering skulle iakttas i länsprogram 1970.

I den plan för utveckling av den regionala strukturen som läggs fram i
propositionen har man delvis gått ifrån den angivna ortsklassificeringen
och i stället föreslagit följande strukturering av tätorterna:
storstadsområden
primära centra
regionala centra
kommuncentra.

Storstadsområdena, dvs. Stockholms-, Göteborgs- och Malmö/Lundregionerna,
anses komma att fylla en viktig funktion även i vår framtida
regionala struktur. Stockholm kommer att vara huvudstad med de
funktioner som följer därav. Storstadsområdena kommer givetvis också
framdeles att vara betydande landsdelscentra i fråga om mycket
kvalificerad service. Även fortsättningsvis blir dessa områden lokaliseringsorter
för mycket specialiserade verksamheter.

På grund av sin storlek ger storstadsområdenas arbetsmarknader ett
stort antal arbetstillfällen inom pendlingsavstånd och goda möjligheter
för invånarna att välja mellan olika yrken. Också sysselsättningsmöjligheterna
för kvinnor är goda. Normalt kan dessa arbetsmarknader motstå
störningar i form av företagsnedläggningar m. m. Det är huvudsakligen
servicenäringarna som vuxit. Sysselsättningen inom tillverkningsindustrin
minskar däremot sedan flera år.

Inom storstadsområdena finns ett brett och högt kvalificerat utbud i
fråga om offentlig och enskild service. Kommunikationerna är välutvecklade.

Den snabba tillväxten har å andra sidan inneburit problem för
storstadsområdena i form av ökade resavstånd för arbets- och serviceresor,
köproblem inom vissa servicesektorer och uttalade olägenheter från
miljösynpunkt. Men tillväxten är problematisk också från allmänna
regionalpolitiska synpunkter. Den har minskat möjligheterna att åstadkomma
en balanserad utveckling i andra delar av landet. Det har därför
varit en redan tidigare av statsmakterna uttalad regionalpolitisk grundsats
att tillväxttakten i storstadsområdena bör dämpas.

Denna grundsats får enligt propositionen inte tillämpas så att en
fortsatt befolkningsökning helt förhindras. Gör man så, skulle planeringen
fjärma sig från den verkliga utvecklingen och köproblemen
skärpas ytterligare. En dämpning får t. ex. inte inverka på fortsatt högt
bostadsbyggande och fortsatt utbyggnad av servicen. Stora delar av
befolkningen kommer under alla omständigheter att även i framtiden
vara bosatta i storstadsområdena. En dämpning i tillväxttakten får inte
leda till att de sociala förhållandena i dessa områden försämras.

Förhållandena är emellertid olika i de tre storstäderna, framhålls
vidare i propositionen. I Stockholmsområdet är nedgången i industrisysselsättningen
så stor att den måste ägnas särskild uppmärksamhet.
Dämpningen bör därför framför allt avse service och administrativ
verksamhet. I Göteborg är det önskvärt att begränsa tillväxten inom den

InU 1972:28

tunga industrin. Det konstateras att den administrativa sektorn och den
lätta industrin där är underrepresenterad. I Malmöregionen är expansionstendenserna
av så allmän karaktär att dämpningsåtgärderna bör ha en
mera generell inriktning.

Propositionen föreslår därnäst att varje län skall ha i princip ett
primärt centrum. För Älvsborgs län föreslås dock två primära centra,
Borås och Trollhättan/Vänersborg/(Uddevalla) och i Malmöhus och Göteborgs
och Bohus län ett primärt centrum vid sidan av storstadsområdena
där, Helsingborg resp. Uddevalla/(Trollhättan/Vänersborg).

De primära centra har i regel en ganska väl differentierad arbetsmarknad
som emellertid ofta inte är tillräcklig för utbudet av kvalificerad
arbetskraft och av kvinnlig arbetskraft. För att sådan arbetskraft skall få
ökade sysselsättningsmöjligheter och över huvud taget ofrånkomliga befolkningsomflyttningar
i större utsträckning skall kunna gå till dessa orter
i stället för till storstadsområdena, behöver näringslivet byggas ut. En
första åtgärd i den riktningen är att redan beslutade omlokaliseringar av
statlig verksamhet främst går till primära centra. Enskild central förvaltning
bör genom lokaliseringsstöd påverkas att flytta till orter av detta
slag. I övrigt anses i propositionen att medlen för att utveckla de primära
centra huvudsakligen bör bestå i att bygga ut mera kvalificerade samhällsfunktioner
i fråga om bl. a. kommunikationer, utbildning och sjukvård.
Vad senast anförts bör ses mot bakgrund av målet att de primära centra i
allmänhet bör kunna erbjuda i stort likartad service som storstäderna.

De primära centra i stödområdet är ofta relativt små i förhållande till
omlandens storlek. Särskilda krav ställs därför på utbyggnaden av dessa
orter. Bl. a. bör även i fortsättningen lokaliseringsstöd komma i fråga för
att stimulera till utveckling inom näringslivet.

Med regionala centra förstås orter som har betydelse i fråga om
sysselsättningen och serviceförsörjningen inte bara för den egna kommunen
utan också för en eller flera omgivande kommuner. I vissa fall är
dock kommunen så stor att den ensam bildar underlag för ett regionalt
centrum. I andra fall kan det på grund av avståndet till andra regionala
centra också vara motiverat att ett regionalt centrum bildas inom kommunen.
Som exempel nämns Örnsköldsvik resp. Strömsund.

De regionalpolitiska insatserna för att stödja regionala centra bör
främst bestå i att så långt möjligt bygga ut arbetsmarknaden och öka dess
differentiering, framför allt gäller detta inom det inre stödområdet. Där
kan i framtiden behövas förhöjt lokaliseringsstöd. Till den frågan
återkommer utskottet i det följande. Stödåtgärder till regionala centra
kan emellertid behövas även utanför stödområdet. Trots sådana stödinsatser
anses arbetsmarknaden i flertalet regionala centra även i
framtiden bli relativt liten och utrymmet för yrkesval i allmänhet snävare
än i primära centra. Variationerna mellan de regionala centra i fråga om
arbetsmarknaden kommer dock att vara betydande med hänsyn till
orternas skiftande storlek.

Däremot anses det lättare att åstadkomma likartade förhållanden

InU 1972:28

inom de regionala centra i fråga om service. Som exempel på regional
service nämns tillgång till varuhus, gymnasiala skolor, lasarett och
advokatkontor. Samtliga regionala funktioner anses dock inte vara
möjliga att bygga ut under den nu löpande planeringsperioden. I
propositionen pekas ut ett antal regionala centra i det inre stödområdet
där det kan bli nödvändigt att göra särskilda insatser för att regional
service skall finnas tillgänglig. Det bör enligt propositionen ankomma på
länsstyrelserna att i den fortsatta planeringen bedöma behovet av sådana
insatser.

Som kommuncentra definieras kommuner med centralorter vilkas
funktioner i huvudsak är begränsade till invånarna i den egna kommunen.

Ett stort antal av dessa orter, i synnerhet i södra Sverige, ligger så nära
storstäder, primära centra eller regionala centra att de ingår i den större
ortens arbetsmarknad. Bedömningen av vilka åtgärder som behöver vidtas
inom sådana arbetsmarknader anses inte vara en uppgift för den
regionalpolitiska riksplaneringen utan bör ske på länsplanet. Däremot kan
sysselsättningsmöjligheterna i kommuncentra i glesbygderna behöva
förbättras genom regionalpolitisk! stöd eller andra särskilda åtgärder.

När det gäller serviceförsörjningen för kommuncentra i glesbygderna
konstateras att alla sådana centra f. n. har grundskolans högstadium samt
väl utbyggd dagligvaruservice och kommunal service. I ett längre perspektiv
kan emellertid befolkningsunderlaget bli för litet för flera väsentliga
servicefunktioner. I propositionen uttalas att i vissa fall direkt servicestödjande
åtgärder kan bli nödvändiga i framtiden. Dessa åtgärder bör
utformas så att invånarna får en rimlig service även i framtiden. Liksom
beträffande regionala centra pekas i propositionen ut ett antal kommuncentra,
huvudsakligen i det inre stödområdet, där särskilda servicestödjande
åtgärder kan behövas framdeles.

Slutligen konstateras i propositionen att förutom centralorterna i
kommunerna kan finnas ett stort antal andra orter inom kommunerna
som fyller viktiga funktioner för invånarna. Dessa behandlas inte i
propositionen, som har de nya kommunerna som minsta planeringsenheter.
Undantag kan dock behöva göras för orter i vissa till ytvidden
stora kommuner, framför allt i inre stödområdet, där åtgärder skulle
kunna behöva knytas till kommundelscentra. Förurvalet av sådana orter
behövs enligt propositionen fortsatt planering inom kommuner och
länsstyrelser.

Som redan framhållits hänförs till gruppen storstadsområden Stockholms-,
Göteborgs- och Malmö/Lund-regionerna. Propositionens förslag
till primära centra, regionala centra och kommuncentra samt motionsledes
framlagda ändringsförslag framgår av följande sammanställning. De
regionala centra och kommuncentra, för vilka särskilda insatser för att
upprätthålla servicenivån kan bli aktuella enligt propositionen, har
utmärkts med en asterisk.

Län Primära centra (PC) Regionala centra (RC)

AB Norrtälje

C Uppsala

D Eskilstuna

E Linköping/Norrköping

F Jönköping

G Växjö/Alvesta

H Kalmar/Nybro

K Karlskrona

L Kristianstad/Hässleholm

M Helsingborg

N Halmstad

O Uddevalla (del av Trestad)

Enköping, Tierp
Nyköping/Oxelösund, Katrineholm,
Strängnäs
Finspång, Motala, Mjölby

Gislaved, Nässjö/Eksjö, Tranås,
Vetlanda, Värnamo
Ljungby, Älmhult

Hultsfred/Vimmerby, Oskarshamn,
Västervik
Gotland (Visby)

Karlshamn, Ronneby
Simrishamn, Ängelholm

Eslöv, Landskrona, Trelleborg,
Ystad

Falkenberg, Varberg
Lysekil, Strömstad

Kommuncentra (KC)

Ändringsförslag i motioner

Botkyrka, Danderyd, Ekerö,

Värmdö, Haninge, Huddinge, Järfälla,
Lidingö, Nacka, Nynäshamn,
Sigtuna, Sollentuna, Solna-Sundbyberg,
Södertälje, Tyresö, Täby,
Upplands-Bro, Upplands-Väsby,
Vallentuna, Vaxholm
Håbo, Nordöstblocket, Älvkarleby
Flen, Vingåker

Boxholm, Kisa, Söderköping, Valdemarsvik,
Ydre, Åtvidaberg, Ödeshög
Aneby, Gnosjö, Hyltebruk, Sävsjö,
Vaggeryd

Lessebo, Markaryd, Tingsryd, Uppvidinge Borgholm,

Emmaboda, Högsby,
Mönsterås, Mörbylånga, Torsås

Olofström, Sölvesborg
Broby, Bromölla, Båstad, Klippan,
Osby, Perstorp, Tomelilla, Åstorp,
Örkelljunga

Bjuv, Höganäs, Hörby, Höör, Kävlinge,
Lomma, Sjöbo, Skurup, Svalöv,
Vellinge

Kungsbacka, Laholm
Gravarne, Härryda, Kungälv, Munkedal,
Mölndal, Orust, Partille,
Stenungsund, Tanum, Tjörn, Öckerö

Flen: RC, Vingåker: del av
Katrineholm RC

Emmaboda: del av Kalmar/Nybro
PC

Visby: PC alt.särsk, stöd
Olofström och Sölvesborg: RC

Kungsbacka: RC

3 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

Län Primära centra (PC)

P Borås, Trollhättan/Väners borg

(del av Trestad)

R Skövde

S Karlstad

T Örebro

U Västerås

W Falun/Borlänge

X Gävle/Sandviken

Y Sundsvall/Timrå

Z Östersund/Krokom

AC Umeå

BD Luleå/Boden/Piteå/Älvsbyn

Regionala centra (RC)

Alingsås, Mark, Ulricehamn,
Ämål/(Säffle)

Falköping, Lidköping, Mariestad Arvika,

Filipstad, Hagfors,
Kristinehamn, Säffle/(Åmål),
Torsby*

Hallsberg, Karlskoga/Degerfors,
Lindesberg
Fagersta, Köping, Sala

Avesta, Ludvika, Mora*

Bollnäs, Hudiksvall, Ljusdal*,
Söderhamn

Härnösand, Kramfors, Sollefteå*,
Ånge*, Örnsköldsvik
Strömsund*, Sveg*

Skellefteå, Vilhelmina*,
Lycksele*

Arvidsjaur*, Gällivare*, Haparanda*,
Kalix*, Kiruna

Kommuncentra (KC)

Bengtsfors, Färgelanda, Herrljunga,
Lerum, Lilla Edet, Mellerud, Surte,
Svenljunga, Tranemo, Vårgårda
Grästorp, Gullspång, Götene, HaboMullsjö,
Hjo, Karlsborg, Skara,

Tibro, Tidaholm, Töreboda, Vara
Eda, Forshaga, Grums, Hammarö, Kil,
Munkfors, Storfors, Sunne, Årjäng*

Askersund, Hällefors, Kumla, Laxå,
Ljusnarsberg, Nora
Arboga, Hallstahammar, Heby,
Kungsör, Norberg, Skinnskatteberg,
Surahammar

Gagnef, Hedemora, Leksand, Malung*,
Orsa, Rättvik, Smedjebacken, Säter,
Vansbro*, Älvdalen*

Bergsjö, Hofors, Ockelbo, Ovanåker

Berg*, Bräcke*, Hammarstrand*,
Åre*

Nordmaling, Malå-Norsjö*, Robertsfors,
Sorsele*, Stomman*,
Vindeln*, Vännäs, Åsele*

Arjeplog*, Jokkmokk*, Pajala*,
Överkalix*, Övertorneå*

Ändringsförslag i motioner

Service i Habo-Mullsjö
Skara och Vara: RC

Hofors: RC

Särsk.stöd t. Söderhamn
Särsk.stöd t. Sollefteå och Ånge

Åre: RC

Skellefteå: PC
Sorsele och Stomman: RC
Service i Bjurholm/Vännäs och i
Dorotea/Åsele

InU 1972:28

Den regionala strukturen behandlas utförligt i motionen 1972:1812 av
herr Fälldin m. fl. (c). Motionärerna har en kritisk inställning till
propositionens förslag. Kärnan i kritiken är att den i propositionen
förordade regionala strukturen enligt motionärerna är inriktad på en för
stark centralisering av bebyggelsen i länen. Tillgängliga resurser anses
komma att i för hög grad koncentreras till föreslagna primära centra till
förfång för övriga kommuner. Motionärerna medger dock att det är
väsentligt att främja livskraftiga länscentra. Efter varje läns förutsättningar
bör ett eller flera sådana centra stimuleras, bl. a. för att goda
arbetsmarknader med stabilitet och valmöjligheter skall kunna skapas.
Men motionärerna anser att det är lika viktigt att mindre orter och
regioner kan fungera med bärande näringsliv och tillfredsställande service
som grund. Även där måste skapas goda sysselsättningsmöjligheter för
kvinnor. Det anses också fel att ”koncentrera arbetskraft med längre
utbildning till primärcentra”. Över huvud taget, hävdar motionärerna, får
den i propositionen avsedda koncentrationen till primära centra den
konsekvensen att stora områden drabbas av försämrade sysselsättningsoch
servicemöjligheter. Sammanfattningsvis anser motionärerna att det
inte gäller att skapa en radikalt ändrad ortsstruktur utan i stället i stort
sett att ge bättre förutsättningar för den nuvarande med särskilt
uppmärksammande av de svårigheter som många mindre orter har. De
hemställer att riksdagen godkänner av dem förordad plan för utveckling
av den regionala strukturen som ett av leden för av dem åsyftad
utveckling till en så långt möjligt decentraliserad bebyggelse.

I motsats till propositionen anser motionärerna att det inte bör
ankomma på statsmakterna att ange olika orters och regioners funktioner.
De hävdar att inom av riksdagen fastställda ramar och riktlinjer för
resursfördelning den regionala utvecklingsplaneringen bör handhas i
princip av länskommunala organ. Härmed avses landstingen som med sin
bättre kännedom om länens förhållanden har väsentligt större förutsättningar
att forma en för länen god och riktig utveckling än centrala
beslutsfattare. Med den motiveringen ställs yrkande om att den regionala
utvecklingsplaneringen skall handhas av länskommunalt organ. Till
yrkandet görs i motiveringen det tillägget att ett överförande av
planeringsuppgifterna på landstingen redan till nästa planeringsomgång
åren 1973—1974 inte är möjlig på grund av länsberedningens pågående
arbete. Övergångsvis bör därför länsstyrelserna få genomföra nästa
länsplanering. Länsstyrelserna bör därvid få arbeta med större självständighet
än tidigare.

I anslutning till vad nu anförts yrkar motionärerna att riksdagen
hemställer hos Kungl. Maj:t om att förslag till länsdemokratireform
snarast möjligt föreläggs riksdagen. Det yrkandet behandlas av civilutskottet
i betänkandet CU 1972:35.

Motionen innebär i sak avslag på propositionen i den aktuella delen. I
motionerna 1972:1783 av herr Björk i Gävle m. fl. (c), 1972:1785 av herr
Elmstedt (c) och 1972:1815 av herr Gustafsson i Byske (c) ställs
'uttryckliga yrkanden om avslag på propositionens förslag till utveckling

InU 1972:28

av den regionala strukturen, och det hemställs att riksdagen beslutar att
planering inom länen och fördelning av samhällsresurser mellan olika
delar av länen skall göras av länsmyndigheter.

I anslutning till motionerna vill utskottet först framhålla att propositionens
förslag i fråga om orternas inplacering i den regionala strukturen
bygger på de av länsstyrelserna i samarbete med kommunerna gjorda
ortsklassificeringarna. I propositionen har vidtagits vissa modifieringar i
länsstyrelsernas förslag. I de fall avsteg gjorts från länsstyrelsernas förslag
har detta närmare motiverats i propositionen. Allmänt taget har
ändringarna betingats av strävan mot en så långt möjligt enhetlig
funktionsbeskrivning i ett hela landet omfattande ortssystem. Flera av nu
berörda fall har tagits upp i motioner. De kommer att behandlas i det
följande.

Utskottet vill därjämte i likhet med föredragande departementschefen
framhålla att problemen varierar både mellan och inom länen. En likartad
välståndsutveckling i de skilda länen förutsätter därför en avsevärd
differentiering av åtgärderna även inom resp. län. Den regionala planeringen
bör därför inte grundas enbart på ramar för länen. En regional
utjämning förutsätter att vissa typer av åtgärder kan knytas till särskilda
orter eller regioner. Det är vidare uppenbart att statens kostnader för
t. ex. arbetsmarknadspolitiken och för utbyggnad av samhällsfunktionerna
varierar kraftigt beroende på vilken regional struktur som väljs.
Utformningen av den regionala strukturen är med hänsyn härtill inte en
fråga som det bör ankomma uteslutande på regionala och lokala
myndigheter att avgöra. Den måste formas genom ett samarbete mellan
kommuner, länsmyndigheter och centrala myndigheter. Slutresultatet
bör sedan värderas politiskt av statsmakterna. Det bör slutligen betonas
att de olika orternas inplacering i den föreslagna ortsstrukturen skall
kunna omprövas om förändrade förhållanden ger anledning därtill.

Vad sedan gäller de i centerpartiets partimotion framförda kritiska
synpunkterna på den i propositionen föreslagna ortsstrukturen så bottnar
denna kritik enligt utskottets mening i en underskattning av det förut
berörda kvalitetskravet på de regionala och lokala arbetsmarknaderna.
Detta krav förutsätter en viss koncentration av insatserna så att man
regionalt kan bygga upp en arbetsmarknad som erbjuder den enskilde
goda valmöjligheter och samtidigt är tillräckligt stabil för att tåla de
påfrestningar som strukturförändringarna för med sig. Motionens förslag
innebär att tillgängliga resurser splittras på ett alltför stort antal orter
som var och en kan befaras få en relativt svag arbetsmarknad och
begränsad service. Konkurrenskraften mot de stora tätorterna går
förlorad. Följden blir risk för att företagen bryter upp eller i vart fall
förlägger sin expansion till ur företagens synpunkt mera attraktiva orter.
Små arbetsmarknader innebär ofta ensidighet i sysselsättningsutbudet
och totalt beroende av ett eller ett par företag, vilkas verksamhet på
orten ofta uteslutande är inriktad på tillverkning under det att andra
funktioner förläggs till större orter. Detta medför risker för ökad
ojämlikhet mellan olika områden och mellan medborgarna i samhället.

InU 1972:28

Vad här anförts utgör självfallet problem även med den ortsstruktur
propositionen förordar, men det är anmärkningsvärt att problemet, som
blir så accentuerat med den uppläggning centerpartiets partimotion har,
negligeras i motionen.

Utskottet är medvetet om att svårigheter föreligger att få en jämnare
fördelning av sysselsättningen på grund av den tillbakagång i den totala
industrisysselsättningen som inträffat under senare år och som enligt
långtidsutredningen kan beräknas fortsätta under 1970-talets första hälft.
Den industriella utvecklingen behöver därför stimuleras och sysselsättningen
inom industrin åter vändas uppåt. En väsentlig del av ansvaret för
industriutvecklingen och industrisysselsättningen måste ställas på privatägda
företag, som i dag äger 95 % av svensk industri. Om inte ett tillfredsställande
resultat nås av privat industriutveckling bör detta vara en ytterligare
anledning att intensifiera den statliga industriverksamheten.

Det är angeläget att den eftersträvade industriella tillväxten på olika
vägar kanaliseras till orter och regioner som behöver en förstärkning av
sysselsättningstillfällena. Därmed förbättras möjligheterna att där upprätthålla
en samhällelig och enskild service som människorna och företagen
är beroende av. Utskottet anser att den i propositionen förordade
planen för regional utveckling är en god grundval för den fortsatta samhällsplaneringen
och för en fördelning av tillgängliga resurser i riktning
mot en av alla eftersträvad regional utjämning av sysselsättningsmöjligheter
och servicetillgång.

På grund av det anförda avstyrker utskottet motionerna i nu
behandlade delar och tillstyrker principerna i propositionens förslag till
plan för den regionala strukturen. Till detaljerna i denna plan återkommer
utskottet i det följande.

Utskottet tar härefter upp några genom motioner aktualiserade
allmänna frågor om planen för utveckling av den regionala strukturen.

I folkpartiets partimotion 1972:1818 begärs förslag om statlig garanti
för servicen i ”närcentra” och kommuncentra. Med närcentra avses andra
tätorter i kommunerna än centralorterna. Motionärerna önskar att
riksdagen klarare än i propositionen betonar statsmakternas ansvar för att
en viss miniminivå i fråga om service upprätthålls i orter som ligger i
avfolkningsbygder. Som exempel på ifrågakommande service nämner
motionärerna att servicen i centralorterna bör omfatta grundskola med
högstadium och gymnasieskola, läkarmottagning och tandläkare, bokhandel,
apotek och servicen i andra orter (närservice), dagligvarubutik,
låg- och mellanstadieskola och, eventuellt, filial till kommunalkontoret.

Befolkningsomflyttningen från landsbygd till tätorter, som till följd av
industrialiseringsprocessen inleddes redan under föregående sekel, har
påskyndats under de senaste årtiondena. De serviceproblem som utglesningen
av landsbygdsbefolkningen medför måste, som framhålls i
motionen, ägnas stor uppmärksamhet. Problemen är särskilt framträdande
i skogslänens inre delar men finns även i skärgårdarna, på Gotland och
andra områden i södra och mellersta delarna av landet.

Servicefrågorna i glesbygden har behandlats av glesbygdsutredningen,

InU 1972:28

som tidigare under året lagt fram en rad betänkanden om kommersiell
service, utbildning, hälso- och sjukvård, kommunal service och kommunikationer
i glesbygden. Vad glesbygdsutredningen anfört om kommunikationerna
kompletteras av bussbidragsutredningens förslag om reviderat
bidragssystem till stöd för lokal och regional trafik.

Propositionen aviserar att förslag på grundval av flertalet av nu
nämnda utredningsförslag kommer att föreläggas 1973 års riksdag. Redan
nu anges emellertid vissa principiella utgångspunkter. Som allmän
målsättning uttalas att människorna även i glesbygden skall ha tillgång till
god dagligservice utan stort besvär och inom rimligt avstånd. Den mer
kvalificerade service som finns på regional nivå bör kunna nås utan alltför
stor tidsåtgång. Glesbygdsutredningen anser att lokal service bör kunna
nås på en restid som inte överstiger 30-45 minuters enkel resa, medan
för regional service (lasarett, gymnasieskola, varuhus m. m.) bör kunna
accepteras tidsavstånd på ett par timmars enkel resa.

De av utskottet i det föregående tillstyrkta principerna för den
regionala ortsstrukturen innebär att kommuncentra skall vara stödjepunkter
för den lokala serviceförsörjningen. Enligt propositionen kan för
dagen alla kommuncentra erbjuda en service som fyller ganska högt
ställda anspråk. Situationen kan dock på en del håll befaras komma att
försämras, och särskilda statliga stödåtgärder kan då behöva sättas in. Som
redan nämnts anger propositionen vissa orter främst i det inre stödområdet
där man redan nu kan förutse att särskilda insatser kan bli aktuella
framdeles.

Som påpekas i både propositionen och motionen kan kommuncentra
ensamma inte svara för service i kommuner med stor ytvidd och därav
följande långa reseavstånd. I sådana kommuner kan behövas sekundära
serviceorter. De bör i princip erbjuda samma service som kommuncentra.
Statligt glesbygdsstöd förutsätts kunna utgå.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till propositionens allmänna
riktlinjer för tryggande av serviceförsörjningen i glesbygdskommunerna.
Som redan konstaterats kommer riksdagen att nästa år få ta ställning till
förslag om olika former av offentlig och enskild service i glesbygder.
Utskottet vill betona vikten av att förslagen utformas på ett sådant sätt
att de innebär en rejäl garanti för att orter i glesbygden kommer att
fortleva. Utan ett serviceåtagande från det allmänna kan de mindre orter
det här gäller och som ofta är belägna i avfolkningsbygder knappast räkna
med att överleva eftersom de blir föga attraktiva lokaliseringsplatser för
företagen. Det är viktigt att orter av detta slag, som dessutom utgör
stödjepunkter för mycket stora omland, får en ordentlig garanti för
upprätthållande av en rimlig servicenivå. Vad utskottet anfört bör ges
Kungl. Majit till känna.

En speciell regional servicefråga tas upp i motionen 1972:1777 av herr
Nordgren (m), som yrkar att riksdagen skall uttala att lasarettsvården i
regionala centra behålls i största möjliga utsträckning. Yrkandet exemplifieras
i motiveringen med lasarettet i Söderhamn, vars fortsatta drift
enligt motionären är hotad.

InU 1972:28

Lasarett finns i flertalet regionala centra. Tillgång till lasarettsvård
anses enligt propositionen som en serviceform som kan vara aktuell i
sådana centra. Hur sjukvårdens resurser skall fördelas inom länen är
primärt landstingens sak. Att göra generella uttalanden av det slag
motionären tänkt sig kan inte vara lämpligt med hänsyn till att regionala
centra har högst olika storlek och att förhållandena inom sjukvården
varierar från län till län. Utskottet vill emellertid i sammanhanget erinra
om ett uttalande av departementschefen på s. 516 i bilaga 1 till
propositionen. Enligt hans uppfattning är det särskilt viktigt att vid
planeringen av sjukvårdens struktur beakta samordningen med övrig
länsplanering. Utskottet instämmer med departementschefen och utgår
från att landstingen i sin planering beaktar vad som i propositionen
anförts i fråga om utvecklingen av den regionala strukturen.

Med hänsyn till det anförda bör motionen 1972:1777 inte föranleda
någon åtgärd.

Som nämnts pekas i propositionen ut ett antal regionala centra där det
kan bli nödvändigt att samhället gör särskilda insatser för att regional
service skall vara tillgänglig. I motionen 1972:1802 av herr Westberg i
Ljusdal (fp) hemställs att Söderhamn skall inräknas bland dessa orter.
Motionären åberopar betydande sysselsättningssvårigheter i Söderhamn,
och när det gäller servicen anförs att det bör vara en gemensam
angelägenhet för statsmakterna och landstinget att lasarettet där får
förutsättningar att fungera på ett tillfredsställande sätt.

Utskottet hänvisar till vad utskottet nyss anfört om tillgång till
lasarettsvård i regionala centra. Utskottet har inte övertygats om att
arbetsmarknadssvårigheterna i Söderhamn, som ligger inom allmänna
stödområdet, är av sådan omfattning att kommunen bör i fråga om
sysselsättningsstödjande åtgärder prioriteras framför andra orter inom
stödområdet. Utskottet kan därför inte biträda motionsyrkandet.

Slutligen krävs i motionen 1972:1818 bättre samordning av statliga
verks och myndigheters organisation och verksamhet i regionalpolitiskt
hänseende. Motionärerna kritiserar att indragningen och sammanslagningen
av enheter i den statliga regionala förvaltningen görs utan hänsyn
till de regionalpolitiska verkningarna, och de konstaterar att indragning
av verksamhet inom ett verk inte sällan bidrar till nedläggning av annan
verksamhet.

Efter 1969 års riksdagsbehandling av länsplanering 1967 anbefallde
Kungl. Maj:t i cirkulär (1969:438) samtliga statsmyndigheter att vid
beslut som rör lokalisering av offentliga investeringar eller på annat sätt
har betydelse för den regionala utvecklingen beakta resultaten av
planeringen och vad Kungl. Maj:t och riksdagen i anslutning därtill
uttalat. I propositionen påpekas särskilt när det gäller regional service, att
för vissa orter bör samhället tillhandahålla sådan service även om
underlag härför till följd av utvecklingen saknas.

Utskottet vill understryka vikten av att myndigheterna i sin verksamhet
tar regionalpolitiska hänsyn. Enligt utskottets mening bör ett nytt
cirkulär med beaktande av de anförda synpunkterna utfärdas. Vad
utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

InU 1972:28

Den regionala strukturen — särskilda orter

I ett antal motioner begärs ändringar i eller tillägg till propositionens
plan för utveckling av den regionala strukturen beträffande särskilda
orter. Utskottet behandlar först några motionsyrkanden rörande storstadsområdena
och tar sedan upp övriga yrkanden länsvis.

Storstadsområdena

I motionerna 1972:1772 av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. (s)
och 1972:1776 av herr Nilsson i Stockholm m. fl. (s) behandlas
Stockholmsregionen.

I motionen 1972:1772 pekar man på att betydande problem skapats
genom den snabba minskningen av industrisysselsättningen i Storstockholmsregionen.
Om likvärdig balanserad utveckling inom landets regioner
skall kunna genomföras, måste enligt motionärerna en fortsatt avindustrialisering
av regionen förhindras och förutsättningar skapas för att en
avvägd näringsstruktur återställs. Motionärerna pekar vidare på att det
tidigare starka trycket mot Storstockholm pressat fram en snabb
utbyggnad av en rad samhällsbildningar som ännu ej har underlag för
allsidig service. En stagnerande befolkningsutveckling hotar att konservera
de brister i serviceförsörjningen som nu finns i dessa samhällsbildningar.
Slutligen framhåller motionärerna att typiska glesbygdsproblem
finns även i Stockholms län, nämligen i Södertörn och Roslagen. Dessa
delar av länet bör utvecklas genom statliga och inomregionala lokaliseringspolitiska
styrmedel.

Även motionen 1972:1776 — som i övrigt gäller de problem
Stockholms kommun ställs inför på grund av snabb befolkningsminskning
— tar upp den ogynnsamma industriutvecklingen i Stockholmsregionen.
Man framhåller att i Stockholm numera tre fjärdedelar av de
förvärvsarbetande är verksamma inom tjänstesektorn. Under det att
Stockholms arbetsmarknad tidigare varit allsidigt sammansatt har där
numera uppstått en påtaglig snedvridning, som kan innebära en tendens
till ett klasskiktat samhälle. Den tendensen kan inte godtas utifrån
motionärernas syn på jämlikheten. Liksom i motionen 1972:1772 anses
den pågående strukturella utvecklingen inte heller överensstämma med
målsättningen om regional balans. Motionärerna anser att den regionalpolitiska
debatten rört sig ensidigt om ekonomiska förhållanden på
bekostnad av de sociala konsekvenserna. De kräver att den fortsatta
regionalpolitiken innefattar genomgripande åtgärder mot pågående snedvridning
av storstädernas arbetsmarknad baserade på en klart utformad
social målsättning.

Motionerna mynnar ut i yrkanden om att riksdagen skall beakta de
anförda kraven på en allsidig näringslivsstruktur i Storstockholmsregionen
resp. i Stockholm.

Näringslivsstrukturen och särskilt industrisysselsättningen i storstadsområdena
behandlas även i motionerna 1972:1789 av herr Hugosson

InU 1972:28

m. fl. (s) och 1972:1814 av herr Gustafson i Göteborg m. fl. (fp). Den
sistnämnda motionen tar enbart sikte på Göteborgsregionen, medan
motionen 1972:1789 främst gäller industrisysselsättningen i Göteborgsoch
Mal mö/Lund-regionerna.

I motionen 1972:1789 erinras om att samtliga centralorter inom de
tre storstadsregionerna innevarande år får räkna med betydande befolkningsminskning.
Vad som särskilt inger motionärerna oro är den
tillbakagående sysselsättningen inom industrin. I Göteborg har skett en
koncentration av denna sysselsättning till ett fåtal större företag. På
grund av de risker för sysselsättningen som skulle uppstå vid t. ex. en
besvärlig varvskonjunktur bör ensidigheten i näringslivet motverkas
genom ökad lokalisering av lätt industri till dessa områden.

Också i motionen 1972:1814 krävs att Göteborgsregionen tillförs
lättare industri samt serviceverksamhet med hänvisning dels till koncentrationen
av tung verkstadsindustri, dels till en betydande strukturarbetslöshet
i regionen. I sistnämnda hänseende anförs bl. a. att Göteborg
under år 1971 hade i genomsnitt fler arbetslösa än Stockholm och att
andelen yrkesverksamma kvinnor är avsevärt lägre i Göteborg än i
Stockholm och Malmö.

Sedan storstadsområdena under en följd av år haft en stark befolkningsökning,
stagnerade tillväxten under år 1971. Stagnationen har
fortsatt under 1972. Detta avbrott i den tidigare utvecklingen måste ses
mot bakgrund av den dämpade konjunkturen under de senaste åren. I
vart fall är det enligt utskottets mening för tidigt att dra vittgående
slutsatser av den förändrade utvecklingen under den korta tid som gått. I
en konjunkturuppgång kan befolkningstillväxten på nytt skjuta fart. Åtgärder
för att dämpa storstadstillväxten och leda över en del av expansionen
till andra och svagare regioner kan därför behövas även i fortsättningen.

Vad nu sagts innebär inte att utskottet saknar förståelse för de
problem som tagits upp i motionerna. I anslutning till de båda
motionerna om Stockholmsregionen vill utskottet understryka vad som
anförs i propositionen om att en dämpning av tillväxttakten inte får leda
till att de sociala förhållandena och servicen i storstadsområdena
försämras. Stora delar av befolkningen kommer att leva och verka i dessa
områden. Ett fortsatt högt bostadsbyggande är nödvändigt liksom en
förbättring av servicen. Utskottet vill därtill erinra om att Stockholms län
med den av utskottet förordade befolkningsramen för länet beräknas få
en befolkningstillväxt under 1970-talet om ca 200 000 invånare. Inom
ramen för denna tillväxt bör finnas utrymme för att komma till rätta
med de brister som påtalats i motionen 1972:1772 i fråga om service i de
nya samhällsbildningarna i Stockholmsområdet.

Med anledning av de önskemål som framställs i samtliga fyra motioner
om en allsidigare näringslivsstruktur i storstadsområdena vill utskottet
peka på att det i propositionen framhålls att det vid en dämpning av
tillväxten inte kan bli fråga om att generellt hålla tillbaka utvecklingen av
näringslivet i dessa områden. Dämpningen får inte ske på sådant sätt att

InU 1972:28

det går ut över kravet på en differentierad arbetsmarknad. Det är inte
önskvärt att industrisysselsättningen fortsätter att gå tillbaka på det sätt
som skett t. ex. i Stockholm under de senaste åren. Som tidigare nämnts
bör dämpningen av tillväxten avse i Stockholm framför allt service och
administrativ verksamhet och i Göteborgsregionen tillväxten av tung
industri. Som tidigare sagts i betänkandet förutsätts de tre storstadsområdena
framdeles vara betydande landsdelscentra för mycket kvalificerad
service och även fortsättningsvis bli lokaliseringsorter för högspecialiserade
verksamheter.

De uttalanden som görs i propositionen och som utskottet biträder får
anses tillgodose motionärernas synpunkter och önskemål. Anledning
saknas därför för riksdagen att ta initiativ av de slag som begärs i
motionerna. Motionerna bör således inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Storstadsområdena behandlas också i det till centerpartiets partimotion
1972:1812 fogade åtgärdsprogrammet. Eftersom de aktuella
punkterna i programmet bl. a. gäller bomiljöfrågor tar utskottet upp även
två punkter i programmet som gäller bostadsfrågor i allmänhet.

För att nå den av motionärerna eftersträvade decentraliserade bebyggelsen
bör enligt punkt 1 i programmet alla kommuner få möjligheter till
en långsiktig planering av bostadsbyggandet och dess finansiering så att
denna målsättning kan förverkligas. Utskottet erinrar om att den år 1970
tillsatta boendeutredningen har till uppgift att dra upp riktlinjer för det
framtida bostadsbyggandets omfattning och inriktning. Utredningen skall
även överväga frågor om metoder att fastställa låneramar och fördela
dem. Vidare kan hänvisas till att i propositionen förutskickas att förslag
om vissa ändringar i bostadsbyggnadsplanens konstruktion och hantering
kommer att föreläggas 1973 års riksdag. Syftet är att förbättra möjligheterna
till en långsiktig planering av bostadsbyggande och öka det
regionala inflytandet på fördelningen av låneramarna i en försöksverksamhet,
som kan ge erfarenheter till stöd för boendeutredningens
överväganden beträffande metoder för att fastställa och fördela låneramar.
Vad nu anförts innebär att åtgärder förbereds i den riktning
motionärerna avser beträffande bostadsbyggandets långsiktiga planering
och finansiering.

Enligt punkt 2 i åtgärdsprogrammet bör bostadspolitiken främja ökat
småhusbyggande. Den frågan faller i första hand under den kommunala
planeringen. Utskottet finner i detta sammanhang inte anledning föreslå
riksdagen att vidta någon åtgärd i anledning av motionsyrkandet.

Punkterna 37—39 i centerpartiets åtgärdsprogram tar också upp
storstadsfrågor.

I punkt 37 anförs att ytterligare koncentration till storstads- och
”stockningsområden” måste motverkas effektivt från sociala och miljömässiga
synpunkter främst genom positiva lokaliseringsåtgärder i undersysselsättningsområden.
Regionalpolitiken måste inriktas på att möjliggöra
en allsidig yrkesstruktur i alla landsdelar. Utskottet har ingen
invändning mot dessa programmatiska uttalanden. Samtidigt konstaterar

InU 1972:28

utskottet att de väl sammanfaller med de allmänna utgångspunkter som
ligger till grund för propositionen. Detsamma gäller om motionärernas
tanke att det främst är utflyttning av serviceföretag, förvaltningsenheter
och huvudkontor från storstadsområdena som bör främjas. Det kan
tilläggas att lokaliseringsstöd kan utgå till utflyttning av sådan verksamhet
från storstäderna genom beslut vid 1970 års riksdag.

I punkterna 38 och 39 förordas att bostadsplaneringen inom storstadsområdena
inriktas på att hejda de inre stadsdelarnas kontorisering och på
successiv omlokalisering av arbetstillfällen till ytterområdenas bostadsbebyggelse.
Vidare anförs synpunkter på bostadsbyggandets inriktning
mot en förbättrad boendemiljö inom storstadsområdena. Utskottet
konstaterar att det här gäller frågor som primärt faller inom den
kommunala planeringen.

Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört under varje särskild
punkt avstyrker utskottet motionen i nu behandlade delar.

Södermanlands län

Ändringar i den föreslagna ortsstrukturen i Södermanlands län
förordas i motionen 1972:1810 av herr Ekinge (fp) som hemställer att
Flen betraktas som regionalt centrum och att Vingåker tillsammans med
Katrineholm betecknas som regionalt centrum. Motionären anför bl. a.
att Flen har betydelse som regionalt centrum för mellersta Södermanlands
glesbygdsområden och att centralorten Vingåker ligger förhållandevis
nära Katrineholm. De sistnämnda orterna bör därför utgöra gemensamt
regionalt centrum i västra länsdelen på samma sätt som Nyköping/
Oxelösund är centrum i den södra delen.

Länsstyrelsen har förordat Flen som regionalt tillväxtcentrum. Vingåkers
kommun önskar klassificering som regionalt tillväxtcentrum, en
uppfattning som emellertid inte vunnit stöd hos länsstyrelsen.

Med regionala centra skall enligt den ortsstruktur som utskottet tidigare
tagit ställning för, avses orter som i princip har betydelse även för
omgivande kommuner. Flen och Vingåker ligger nära samma regionala
centrum, Katrineholm. Flen ligger inte heller på långt avstånd från länets
primära centrum, Eskilstuna. På grund härav och då utskottet inte heller i
övrigt kan finna att orterna har sådana funktioner att de bör betecknas
som regionala centra avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Kalmar län

1 länsprogram 70 har föreslagits att Kalmar, Nybro, Emmaboda och
Torsås klassificeras som storstadsalternativ. Propositionens förslag innebär
att Kalmar/Nybro bildar ett primärt centrum. 1 motionen 1972:1778
av herrar Petersson i Nybro (s) och Nilsson i Kalmar (s) vidhålls att
Emmaboda bör ingå i detta centrum.

Emmaboda ligger ca tre resp. sex mil väster om Nybro och Kalmar.
Vid behandlingen av länsstyrelsens förslag har föredragande departe -

InU 1972:28

mentschefen anfört att sammanförande av kommuner inom en relativt
stor yta inte ger tillräcklig vägledning för inriktningen av samhällsbyggandet
i dessa delar av landet. Utskottet delar denna uppfattning och
avstyrker därför motionen. Att Emmaboda och Kalmar/Nybro hänförs
till skilda ortsklasser utgör inget hinder för kommunalt samarbete och
gemensam planering.

Gotland

Gotland (Visby) betecknas i propositionen som regionalt centrum. 1
motionen 1972:1810 av herr Ekinge (fp) yrkas att Visby betecknas som
primärt centrum. Gotland blir eljest det enda län som saknar primärt
centrum, och Visby uppfyller enligt motionärens mening de krav som i
propositionen ställs på primära centra. I motionen 1972:1816 av herrar
Gustafsson i Stenkyrka (c) och Nilsson i Visby (s) föreslås att
Gotland/Visby då det gäller regionalpolitiska åtgärder likställs med
primära centra med hänsyn till att sådana åtgärder i allt väsentligt är
nödvändiga för att bevara och stärka Gotlands möjligheter att fungera
och i största möjliga utsträckning begränsa ofrånkomliga befolkningsflyttningar
till omfördelning inom länet.

Länsstyrelsen har klassificerat hela länet som ett regionalt tillväxtcentrum.

Motionen 1972:1833 av herrar Schött (m) och Kronmark (m) har
också till syfte att stärka Gotlands ställning. Motionärerna yrkar att
Gotland tilldelas synnerligen hög prioritet vid insättande av regionalpolitiska
åtgärder. Som bakgrund till yrkandet pekar motionärerna på
Gotlands problem med höga kostnader för person- och godstransporter
samt låg skattekraft. I ett regionalpolitiskt sammanhang som det
förevarande finns det därför enligt motionärerna anledning att understryka
statsmakternas speciella ansvar för Gotland.

Som framhålls i motionen 1972:1810 blir Gotland enligt propositionens
förslag enda län i landet utan primärt centrum. Gotland intar å
andra sidan i den administrativa indelningen av riket en särställning så till
vida att länet består av en enda kommun. Länet är därtill avsevärt mindre
än rikets övriga län. Ca 54 000 personer är bosatta på ön. Gotland/Visby
uppnår beträffande servicefunktioner ungefär samma nivå som många
andra primära centra. Med hänsyn till befolkningsunderlaget anser sig
utskottet dock inte kunna biträda yrkandet om en i förhållande till
propositionen ändrad beteckning på kommunen.

Utskottet är emellertid medvetet om att Gotland i flera avseenden,
framför allt när det gäller sysselsättningen, har ett besvärligt läge som kan
jämföras med utsatta delar av skogslänen. Det kan erinras om att
utskottet mot den bakgrunden förra året tog ställning för länets
införlivande med allmänna stödområdet. Vidare infördes samma år ett
särskilt fraktstöd till färjetransporter från Gotland. Ytterligare åtgärder
kan emellertid behöva sättas in inom regionalpolitikens ram. Gotland bör
sålunda inte undantas från åtgärder som eljest skall ifrågakomma för

InU 1972:28

primära centra. Nyligen har från regeringshåll tillkännagivits att penninglotteriet
skall omlokaliseras till Visby. Utskottet förutsätter att Gotlands
sysselsättningsproblem uppmärksammas även i fortsättningen. Med hänsyn
härtill är åtgärder från riksdagens sida i anledning av motionerna
1 972:1816 och 1972:1833 inte påkallade.

Blekinge län

Olofström och Sölvesborg bör enligt motionen 1972:1808 av herr
Carlström (fp) betecknas som regionala centra, eftersom nämnda orter
enligt motionären har betydelse som centra i regioner som är avsevärt
större än resp. kommun.

Länsstyrelsen har klassificerat hela länet som ett storstadsalternativ.

Olofström har en arbetsmarknad som ger sysselsättning åt arbetstagare
bosatta även utanför kommunen. När det emellertid gäller servicesidan
bör noteras att båda orterna ligger endast tre mil från Karlshamn som
avses bli regionalt centrum. För kommersiell service finns dessutom ett
primärt centrum, Kristianstad, tillgängligt inom tämligen nära avstånd.
Utskottet kan inte biträda motionärens uppfattning att Sölvesborg och
Olofström f. n. har de funktioner som avses med ett regionalt centrum
och avstyrker i enlighet härmed motionen.

Hallands län

En dämpning av storstadstillväxten bör enligt motionen 1972:1830 av
herr Oskarson (m) kunna nås genom att man runt storstäderna bildar en
ring av självständiga regioner och orter med väl utbyggd egen service och
arbetsmarknad. Bl. a. av det skälet hemställs i motionen att Kungsbacka
hänförs till gruppen regionala centra.

Länsstyrelsen har betecknat Kungsbacka som övrig ort med anknytning
till Göteborgsregionen. Kungsbacka kommunblock anser att blocket
med hänsyn till anknytningen till Göteborgsregionen bör hänföras till
kategorin storstadsområden.

För att dämpa tillväxten i storstadsområdena kan man rimligen inte
hålla tillbaka ökningstakten i endast centralorterna, som för övrigt nu
kännetecknas av befolkningsmässig tillbakagång, utan dämpningen måste
avse regionen i stort. Motionärens tanke att man med olika åtgärder
skulle stimulera tillväxten i Kungsbacka, som ligger endast 2—3 mil från
Göteborg, överensstämmer inte med den regionala struktur som utskottet
uttalat sig för. I följd härav avstyrker utskottet motionen.

Skaraborgs län

Enligt motionen 1972:1781 av fru Åsbrink (s) bör Skara klassificeras
som regionalt centrum i likhet med Mariestad, Lidköping och Falköping.

InU 1972:28

Skara kommun anser att kommunen bör klassificeras som regionalt
tillväxtcentrum. Enligt länsstyrelsen bör Skövderegionen inkl. bl. a. Skara
utgöra storstadsalternativ.

Skara ligger ca 25 km från länets primära centrum, Skövde. Norr och
söder om Skara ligger regionala centra, Lidköping och Falköping, på 22
resp. 28 km:s avstånd. Med hänsyn till det anförda avstyrks motionen.

Vara förordas som regionalt centrum i motionerna 1972:1779 av herr
Signell m. fl. (s), 1 972:1790 av herrar Hyltander (fp) och Richardson (fp)
samt 1972:1822 av herrar Leuchovius (m) och Virgin (m). Motionärerna
hänvisar till att Vara under senare år genomgått en stark utveckling och
till att obalans uppstår mellan länets olika regioner om inte Vara blir
regionalt centrum.

Länsstyrelsen i länet har som mål att Vara ”på sikt” skall utvecklas till
regionalt tillväxtcentrum.

Det bör understrykas att föreliggande plan för utveckling av den
regionala strukturen inte kan låsas fast en gång för alla. Självfallet måste
modifikationer i planen kunna göras när det visar sig påkallat i det
fortsatta planeringsarbetet. Med hänsyn härtill och till länsstyrelsens
ställningstagande avstyrker utskottet motionerna, beträffande motionen
1972:1790 i nu förevarande del.

I motionen 1972:1790 hemställs vidare att Habo och Mullsjö var för
sig tillförsäkras den service som avses tillkomma kommuncentra. Utskottet
konstaterar att tryggandet av serviceförsörjningen inom en kommun i
första hand är en uppgift för den kommunala planeringen. Statliga stödåtgärder
anses påkallade endast om det är nödvändigt för att vidmakthålla
en lokal service med hänsyn till långa avstånd etc. På grund av det
anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Gävleborgs län

Hofors föreslås som regionalt centrum i motionerna 1972:1799 av
herr Nordgren (m), 1972:1801 av herr Westberg i Hofors (s) och
1972:1802 av herr Westberg i Ljusdal (fp) med hänvisning till angelägenheten
av att bredda näringslivet i orten.

Hofors kan betecknas som en bruksort. Ofta har sådana orter problem
till följd av en odifferentierad arbetsmarknad. Utskottet vill betona
vikten av att företag och samhälle på sådana platser verkar för en
breddning av arbetsmarknaden. Med understrykande härav och då
utskottet inte finner det motiverat att frångå propositionens förslag om
att beteckna Hofors som kommuncentrum avstyrks de aktuella motionsyrkandena.

Västernorrlands län

Två av de i propositionen angivna orterna där särskilda åtgärder ställs i
utsikt för att regional service skall kunna upprätthållas är Sollefteå och
Ånge. Enligt motionen 1972:1835 av herr Winberg (m) skulle propositio -

InU 1972:28

nens syfte kunna förverkligas i dessa orter om vissa i länsprogram 1970
för länet framförda förslag blir realiserade. Dessa förslag nämns i motionen.
Som särskilt angeläget framhåller motionären att ett industricentrum
inrättas i Sollefteå och att SJ :s nuvarande verksamhetsgrenar bibehålls
i Ånge.

Utskottet kommer senare i betänkandet att behandla frågor rörande
industricentra. Med hänvisning till vad där anförs (s. 64) avstyrker
utskottet att riksdagen nu uttalar sig för att statligt industricentrum
inrättas i Sollefteå. I vad gäller frågan om driften vid SJ :s verksamheter i
Ånge erinras om att samma yrkande ställts i motion 1972:1901, som
behandlats i trafikutskottet (TU 1972:22) och där avstyrkts. Det finns
inte anledning för inrikesutskottet att inta annan ståndpunkt.

Övriga i motionen framförda projekt bör inte prövas av riksdagen i
förevarande sammanhang. Med det sagda avstyrker utskottet motionen.

Jämtlands län

Järpen i blivande Åre kommun bör enligt motionen 1972:1780 av
herrar Winberg (m) och Nordgren (m) bli regionalt centrum. Motionärerna
åberopar bl. a. att länsstyrelsen föreslagit att orten skall betecknas
som regionalt tillväxtcentrum samt kommunens läge och betydelse i västra
Jämtland.

Som tidigare antytts i betänkandet bygger den föreliggande planen för
utveckling av den regionala strukturen på en kartläggning av den svenska
samhällsstrukturen av i dag. Med denna utgångspunkt måste konstateras
att Åre knappast har sådana funktioner att den bör betecknas som
regionalt centrum. Utskottet avstyrker därför motionen men vill i
anslutning härtill anföra följande.

Åre är liksom andra kommuner i Norrlands inland i en bekymmersam
situation. Folkmängds- och sysselsättningsutvecklingen är starkt negativ.
Arbetsmarknaden präglas av undersysselsättning och hög arbetslöshet.
Inkomstnivån är låg. Sammanfattningsvis kan konstateras att läget i
kommunen väl illustrerar behovet av att prioritera de regionalpolitiska
stödinsatserna till förmån för skogslänens inlandskommuner.

Åre tillhör det inre stödområdet. De förbättringar av lokaliseringsstödet
till industrietableringar i detta område som aviseras i propositionen
kan därmed komma kommunen till godo. Det förutskickas vidare i
propositionen att kommunen skall kunna tillföras statligt stöd för att
vidmakthålla lokal service. Kommittén för planering av turistanläggningar
och friluftsområden har lagt fram förslag om utbyggnad av möjligheterna
till fjällturism i kommunen. I den mån åtgärder av nämnda slag kan vända
utvecklingen inom kommunen, kan det bli anledning att i det fortsatta
planeringsarbetet ompröva kommunens placering i ortsstrukturen.

Västerbottens län

Att Skellefteå skall bli ett primärt centrum yrkas i fyra motioner,
nämligen 1972:1784 av herr Brännström m. fl. (s), 1972:1793 av herr

InU 1972:28

Larsson i Umeå (fp), 1972:1796 av herr Nilsson i Agnäs (m) och
1972:1815 av herr Gustafsson i Byske (c).

I motionen 1972:1784 konstateras att Skellefteå är det bäst industrialiserade
blocket i norra Sverige. Industrins egna prognoser pekar på
fortsatt kraftig expansion. Utbudet av administrativa arbetstillfällen är
dock för litet för att balansera den industriella sysselsättningen.
Regionalpolitiken måste inriktas på att bryta den sneda sysselsättningsstrukturen.
Motionärerna erinrar också om att Skellefteå har större
folkmängd än hälften av de kommunblock som betecknats som primära
orter. Likartade synpunkter framförs i de andra motionerna. I motionen
1972:1815 understryks dessutom att den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden
är mycket låg i Skellefteå.

Propositionens plan för utveckling av den regionala strukturen har
som princip att det skall finnas ett primärt centrum i varje län. Från
denna princip har avsteg gjorts i två fall. Vid sidan av storstadsområdet
Malmö/Lund bildar Helsingborg ett primärt centrum i Malmöhus län och
”Trestad” (Uddevalla, Trollhättan/Vänersborg) är primärt centrum vid
sidan av storstadsområdet Göteborg i Göteborgs och Bohus län resp.
ytterligare ett primärt centrum i Älvsborgs län, Borås. I dessa fall har man
gått ifrån en i övrigt genomförd princip på grund av förhållandena i dessa
delar av landet. Utskottet anser att det föreligger särskilda skäl för att det
även i Västerbotten skall finnas två primära centra. Redan de geografiska
förhållandena talar för behovet av en stark ort i den norra delen av
Västerbottens kustland. Samtidigt uppfyller Skellefteå på det hela taget
väl de kriterier som ställs på ett primärt centrum. Kommunen har, som
motionärerna framhåller, ett tillräckligt befolkningsunderlag. Den är redan
ett av Norrlands största industriområden, och industriutvecklingen
har klart expansiva tendenser. Servicen ligger på samma nivå som i flertalet
primära centra.

Utskottet tillstyrker med hänsyn till det anförda motionsyrkandena om
att Skellefteå skall betecknas som primärt centrum. Samtidigt vill
utskottet understryka att konsekvensen härav för Västerbottens län blir
att tillgängliga samhällsresurser och insatser av regionalpolitisk natur
kommer att delas upp på två primära centra. Länet kan inte prioriteras
särskilt av det skälet att där finns två primära centra.

I motionerna 1972:1759 av herr Nygren m. fl. (s) och 1972:1793 av
herr Larsson i Umeå (fp) yrkas att Stomman hänförs till gruppen
regionala centra. Storumans placering i den i propositionen förordade
ortsstrukturen anses inte ligga i linje med centrala och regionala organs
hittillsvarande satsningar i bygden. Man pekar vidare på Storumans
centrala läge i norra delen av Västerbottens lappmark (Stomman, Tärna,
Sorsele) och anmärker att detta område, som är lika stort som
Jönköpings och Malmöhus län tillsammans, enligt propositionens förslag
skulle komma att sakna regionalt centrum.

En annan uppfattning om val av regionalt centrum för den aktuella
delen av Västerbotten redovisas i motionen 1972:1796 av herr Nilsson i
Agnäs (m). I denna motion förordas Sorsele som regionalt centrum.

InU 1972:28

Motionären anser att Sorsele är beläget just där en knutpunkt behövs för
planering och utveckling av det eftersatta område som nu är i fråga.

Sorsele kan inte anses uppfylla kriterierna för ett regionalt centrum.
Utskottet avstyrker därför yrkandet härom i motionen 1972:1796. Vad
utskottet anfört om behovet av stödinsatser i Åre kommun är i minst lika
hög grad tillämpligt på Sorsele, som liksom Åre är en till ytvidden mycket
stor kommun. Arbetslösheten var under år 1971 högre i Sorsele än i Åre.
Behovet av glesbygdsstödjande insatser av arbetsmarknadspolitisk! slag
måste bedömas som trängande i denna kommun vid sidan av en ökad
satsning på industri och turism som är nödvändig för kommunens
utveckling. Det finns ytterligare en parallell till Åre genom det förslag
beträffande turistnäringen i Vindelådalen som kommittén för planering
av turistanläggningar och friluftsområden lagt fram.

Vad beträffar klassificeringen av Stomman vill utskottet inte bestrida
att vissa skäl kan anföras för att orten liksom Vilhelmina i samma län
betecknas som regionalt centrum. Även om man tar hänsyn till dåligt
utgångsläge, måste konstateras att sysselsättningsutvecklingen inom
industrin under 1960-talets senare hälft varit god. Den låga yrkesverksamhetsgraden
och hög arbetslöshet gör det emellertid angeläget att kraftfullt
främja en fortsatt utveckling av kommunen med de regionalpolitiska
medel som står till buds. Liksom beträffande Åre anser utskottet att man
bör avvakta den fortsatta utvecklingen i Stomman innan man tar slutlig
ställning till ortens klassificering. I avvaktan härpå bör orten i enlighet
med propositionens förslag hänföras till gruppen kommuncentra. Utskottet
vill inte hålla för uteslutet att den fortsatta utvecklingen inom
fjällturismen kan föranleda att Stomman liksom Åre får nya funktioner
som kan motivera en ändrad ortsbeteckning. I nuvarande läge anser
utskottet det emellertid mera angeläget att Storumans utveckling främjas
genom konkreta stödåtgärder än att orten får en beteckning som till
innehåll skulle avvika från andra regionala centra. Utskottet anser i följd
härav att motionerna inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1972:1796 av herr Nilsson i Agnäs (m) liksom i motionen
1972:1793 av herr Larsson i Umeå (fp) tar man upp Bjurholms ställning i
Vännäsblocket. Motionärerna menar att det även efter en kommunsammanslagning
är nödvändigt att behålla Bjurholm som serviceort. Detta
bör markeras genom att Bjurholm klassas som ”kommunal service basort”
enligt motionen 1972:1796 resp. som kommunalt centrum enligt
motionen 1972:1793. Av liknande skäl bör Dorotea, som ingår i
Åseleblocket, enligt motionen 1972:1793 klassas som kommunalt centrum.

Enligt det uttalande i propositionen, som refererats tidigare i
betänkandet, får man räkna med att i till ytvidden stora kommuner
behov kommer att finnas av sekundära serviceorter vid sidan av
kommuncentra som eljest skall vara primära stödjepunkter för serviceförsörjningen.
De sekundära centra i kommunerna avses kunna ge i
princip samma service som kommuncentra. Statligt glesbygdsstöd avses
också kunna utgå till sekundära centra. Med hänvisning till detta

InU 1972:28

uttalande, som i allt väsentligt torde täcka motionärernas syfte, avstyrker
utskottet de båda motionsyrkandena.

Fortsatt regional utvecklingsplanering

Länsplanering 1967 och länsprogram 1970 har haft karaktär av
försöksverksamhet. I propositionen summeras vunna erfarenheter med
tanke på den fortsatta regionala utvecklingsplanering som avses bli
genomförd under åren 1973—1974. Utskottet hänvisar härvidlag till vad
som anförs i propositionen (s. 489-491).

I sammanhanget tar utskottet upp ett yrkande som framställs i
motionen 1972:1810 av herr Ekinge (fp). Enligt motionären är en
gradering av centralorterna i primära, regionala och kommunala centra
behäftad med flera brister. Framför allt anses klassificeringssystemet inte
vara relevant i län som på grund av sitt läge kan betraktas som
avlastningsområde för ett storstadsområde. Med engelsk regionplanering
som förebild hemställer motinären om åtgärder som kan främja den
framtida regionplaneringen enligt den s. k. bandstads- eller bandlandskapsprincipen.

Liknande yrkande framställdes i motionen 1972:1409 (s) som
behandlades av utskottet i betänkandet InU 1972:7. Motionen avslogs
med hänvisning till då pågående propositionsarbete.

Uppslaget till såväl den tidigare behandlade som den nu föreliggande
motionen är hämtat från det av länsstyrelsen i Södermanlands län
utarbetade länsprogrammet. I detta förordas i första hand en utbyggnad
av ortssystemet i Södermanland i tre band som alla utgår från Stockholm
och via Södertälje fortsätter in i Södermanland och där förgrenas i ”norra
bandet” (Stockholm-Strängnäs-Eskilstuna), ”södra bandet” (StockholmNyköping/Oxelösund)
och ”mellersta bandet” (Stockholm-FlenKatrineholm-Vingåker).

Bandstads- eller bandlandskapsprincipen är ett begrepp inom stadsplaneringsdebatten.
Huruvida detta tekniska begrepp utan vidare kan
appliceras på den regionalpolitiska planeringen med dess ekonomisksociala
innehåll undandrar sig utskottets bedömande. Utskottet konstaterar
att en planering enligt denna modell i förevarande planeringsomgång
inte vunnit gensvar beträffande ett aktuellt län. Det står givetvis
intresserade länsmyndigheter fritt att i nästa planeringsomgång pröva om
tekniken är en lämplig framgångsväg och framlägga skälen härför med
beaktande av de allmänna regionalpolitiska målsättningar som anges av
statsmakterna, framför allt strävandena att dämpa tillväxten i storstäderna
till gagn för hela landet. Utskottet kan givetvis inte acceptera att den
dämpningen leder till motsvarande expansion enbart i de län som omger
storstadsområdena.

Eftersom motionsyrkandet som ovan nämnts gäller en metodfråga för
planeringsmyndigheterna, anser utskottet det inte vara skäl för riksdagen
att ta något initiativ med anledning av motionsyrkandet. Utskottet
avstyrker alltså detsamma.

4 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

Regionalpolitisk! handlingsprogram

Som framhålls i det inledande avsnittet berör regionalpolitiken snart
sagt alla delar av samhällslivet. För att påverka utvecklingen måste därför
regionalpolitiska åtgärder spänna över mycket vidsträckta områden.

Länsprogrammen innehåller en provkarta på skiftande förslag till
åtgärder inom olika samhällssektorer. Departementschefen redovisar sina
ståndpunkter i fråga om de mer väsentliga förslagen i länsprogrammen
och i fråga om andra åtgärder som bedöms erforderliga för att den förordade
regionala strukturen skall kunna uppnås. I vissa fall tar departementschefen
ställning i konkreta frågor, men i andra fall anger han endast den
principiella inriktningen för politiken och hänvisar till att ställningstaganden
bör anstå i avvaktan på utredningsmaterial som inte föreligger i
dag.

Det redovisade programmet skall inte uppfattas som en fullständig
katalog över åtgärder som skall vidtas. I den årliga budgetprocessen får
kompletterande förslag successivt prövas. Detta är naturligt, då förutsättningarna
för regionalpolitiken fortlöpande förändras, bl. a. som följd av
den pågående ekonomiska och tekniska utvecklingen. Det betonas i
propositionen att genomförandet av nya åtgärder liksom takten i
genomförandet är avhängigt faktorer som f. n. inte kan överblickas, t. ex.
tillgången på framtida resurser.

Skattefrågor m. m.

I några motioner har framställts yrkanden om särskilda skattebestämmelser
avsedda att gälla endast i vissa delar av landet eller uteslutande för
att tillgodose särskilda intressen. Sålunda yrkas i motionen 1972:1818 av
herr Helén m. fl. (fp) att företag inom stödområdet erhåller rätt till
avdrag för värdeminskning på anläggningstillgångar efter en högre
procentsats än inom landet i övrigt. Även i centerpartiets partimotion
1972:1812 anses att frågan om förbättrade möjligheter att skriva av
anläggningstillgångar inom sysselsättningssvaga områden bör prövas. I
samma motion uttalas att investeringsfonderna i ökad omfattning bör
kunna användas för en aktiv lokaliseringspolitik inom sådana områden
och att mindre företag, som inte kan utnyttja systemet med investeringsfonder,
bör erhålla möjlighet att för samma ändamål göra skattefria
avsättningar i annan form, t. ex. på investeringskonton i bank eller annan
penninginrättning enligt de bestämmelser som gäller i fråga om investeringsfonder.
Även motionen 1972:1818 innehåller yrkande om rätt för
företag att i enlighet med investeringsfondsbestämmelserna avsätta
vinstmedel till särskilda lokaliseringsfonder för investeringar inom stödområdet.
Enligt motionen 1972:1827 av herr Nordgren m. fl. (m) bör
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna att större krav bör
ställas på etablering inom stödområdet när företagen utnyttjar investeringsfondsmedel.

InU 1972:28

På den indirekta beskattningens område framförs i centerpartiets
partimotion 1972:1812 tanken på särskilda åtgärder för att möjliggöra
ett för hela landet enhetligt pris på bensin och olja. Enligt samma motion
bör energiskatten differentieras så att man kan erhålla en regionalpolitisk!
önskvärd lokalisering av främst energikrävande industri. I samma
motion liksom i folkpartiets partimotion 1972:1818 och motionen
1972:1829 av herr Nordgren m. fl. (m) yrkas en regional differentiering
eller ett regionalt slopande av den allmänna arbetsgivaravgiften.

Riksdagen har alltsedan år 1969 i olika sammanhang avvisat motionsyrkanden
av innebörd att vissa regioner, verksamheter, varor eller tjänster
av lokaliseringspolitiska skäl skall ges särskilda skattepreferenser och
därvid genomgående hävdat att sådana intressen bör tillgodoses genom
andra åtgärder än genom lättnader i beskattningen (jfr bl. a. BeU 1970:36
och SkU 1971:53). Endast i ett fall har riksdagen godtagit att en särskild
avgift inte getts generell tillämpning. Det gällde härvidlag den 1970
införda investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten, vilken inte behövde
erläggas för byggnadsarbeten inom stödområdet. Detta avsteg från
eljest tillämpade principer motiverades emellertid särskilt med (BeU
1970:37) att reglerna om investeringsavgiften mera kunde betecknas som
en form av förbudslagstiftning än som en egentlig skattelagstiftning.

Flertalet av de i motionerna upptagna frågorna har prövats av
riksdagen så sent som i höst, då på förslag av skatteutskottet (SkU
1972:47) riksdagen avvisat motionsyrkanden om differentiering eller
slopande av den allmänna arbetsgivaravgiften inom stödområdet, om
differentiering av skatten på flytande bränsle i syfte att motverka olika
priser i skilda delar av landet och om särskilda industrietableringsfonder
avsedda att stimulera företagsetableringar i Norrlands inland.

Inrikesutskottet kan instämma i de skäl som åberopats mot en
regional differentiering av skattebestämmelser. Syften av den art motionärerna
vill uppnå bör tillgodoses på annat sätt än genom införande av
skatteregler som är ägnade att rubba konkurrensneutraliteten och leda till
ett betydande administrativt merarbete.

Vad angår frågan om investeringsfonder och deras användning i
lokaliseringspolitiskt syfte vill utskottet erinra om att lagstiftningen om
sådana f. n. är föremål för utredning inom företagsskatteberedningen och
att de förslag som förts fram i länsprogrammen i fråga om fondernas
användning överlämnats till beredningen. Investeringsfonderna torde i
dag i realiteten vara fria i stödområdet även om kravet på ansökan att få
ta fonderna i anspråk formellt kvarstår. Under budgetåret 1971/72 har
enligt vad utskottet inhämtat arbetsmarknadsstyrelsen medgivit att
investeringsfondsmedel på närmare 105 milj. kr. får tas i anspråk för
investeringar inom stödområdet.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
1972:1812 och 1972:1818 i nu berörda delar samt till motionerna
1972:1827 och 1972:1829.

I detta sammanhang tar utskottet upp punkten 36 i centerpartiets
handlingsprogram i motionen 1972:1812. Enligt denna bör kredit -

InU 1972:28

politiken anpassas till regionalpolitikens målsättningar så att kreditgivning
till investeringar i lokaliseringsområden så långt möjligt undantas
från kreditrestriktioner i åtstramningslägen. Riksdagen har såväl år 1970
som 1971 uttalat sig mot en selektiv kreditmarknadspolitik av detta slag
(BaU 1970:41, FiU 1971:41). Utskottet finner inte skäl att föreslå någon
omprövning av denna ståndpunkt. Motionen avstyrks alltså i förevarande
del.

Lokalisering av statlig verksamhet

I propositionen erinras om att 1971 års riksdag fattat beslut om
lokalisering från Stockholmsområdet av ett antal statliga myndigheter
och institutioner med sammanlagt ca 6 000 anställda. Med anledning av
att delegationen för lokalisering av statlig verksamhet lagt fram förslag
om en andra omlokaliseringsetapp som berör tolv hela myndigheter och
delar av ytterligare fyra myndigheter med totalt i runt tal 4 000
anställda, aviseras proposition i ämnet till 1973 års riksdag. Sedan denna
andra etapp genomförts anses ytterligare omlokalisering av central statlig
förvaltning inte bli aktuell under överskådlig tid. Däremot förutsätts att
möjligheterna att förlägga nya statliga aktiviteter utanför storstadsområdena
prövas i den mån sådana aktiviteter kommer att aktualiseras.

I den i motionen 1972:1812 av herr Fälldin m. fl. (c) upptagna
åtgärdskatalogen (punkt 40) framhålls att det är av stor regionalpolitisk
betydelse med decentralisering av uppgifter från den statliga centraiförvaltningen
till länskommunala organ.

Motionsyrkande av denna innebörd framställdes i samband med
riksdagsbehandlingen av propositionen 1971:29 angående omlokalisering
av statlig verksamhet utan att vinna bifall.

Ett i viss mån likartat yrkande framställs i motionen 1972:1818 av

herr Helén m. fl. (fp), där det begärs en utredning med uppgift att
klarlägga förutsättningarna för att kontinuerligt sprida beslut och
arbetsuppgifter inom den statliga förvaltningen. Syftet skall vara att
decentralisera arbetsuppgifter och beslutsfunktioner från departement
och centrala verk till regional och lokal nivå. Vidare yrkas att
expansionen av den statliga centrala förvaltningen ”regelmässigt” förläggs
utanför Stockholm.

Frågor av nu berört slag kommer att prövas i samband med
behandlingen av den till nästa års riksdag aviserade propositionen om
ytterligare omlokalisering av statlig verksamhet. Utskottet anser emellertid
att riksdagen redan nu bör uttala sig för en omfördelning av

beslutsfunktioner från central till regional eller lokal nivå. Den önskade
omfördelningen kan uppnås genom t. ex. beslutsdelegering inom den
statliga förvaltningen eller överförande av arbetsuppgifter från statliga till
kommunala organ.

Vad utskottet anfört i anledning av de aktuella motionsyrkandena bör
ges Kungl. Maj:t till känna.

I centerpartimotionens åtgärdsprogram (punkt 41) uttalas att nytill -

InU 1972:28

kommande statliga verk och myndigheter bör lokaliseras med hänsyn till
regionalpolitiska målsättningar. Uttalandet ligger i linje med vad som
uttalas i propositionen. Vidare anförs i samma punkt att strävandena att
lokalisera befintliga centrala ämbetsverk och myndigheter eller delar av
dem till andra orter bör fullföljas, med beaktande av personalsociala krav.
I det syftet bör upprättas en långtidsplan så att lämpliga utlokaliseringar
kan ske i samband med organisations- och lokalförändringar.

Mot bakgrund av att förslag i omlokaliseringsfrågor kommer att prövas
vid 1973 års riksdag anser utskottet det inte finnas anledning för
riksdagen att i dag ta ställning till motionsförslagen. På grund härav
avstyrks motionsyrkandet.

I motionen 1972:1823 av herr Lundberg (s) framställs ett yrkande av
motsatt slag, nämligen att omlokaliseringen av befintliga institutioner och
ämbetsverk skall upphöra. Utskottet anser att det inte kan komma i fråga
att riva upp 1971 års riksdagsbeslut om omlokalisering eller att redan nu
ta ställning till de omlokaliseringsförslag som aviserats till nästa års
riksdag. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

Jordbruks- och skogspolitik

I motionen 1972:1806 av herr Bohman m. fl. (m) begärs tilläggsdirektiv
till jordbruksutredningen i syfte att få till stånd ett utökat
regionalpolitisk! jordbruksstöd. Motionärerna hänvisar bl. a. till att bättre
stöd till jordbruket synes vara den bästa vägen att nå gynnsamma resultat
för de rena glesbygderna, framför allt i inlandet.

I samma motion begärs vidare förslag till 1973 års riksdag om ett
norrländskt skogsvårdsprogram. I motionen 1972:1803 av herr Öhvall
m. fl. (fp, c, m) begärs förslag till samma års riksdag om intensifierad
skogsvård i Norrbottens län. Även i det i motionen 1972:1812 upptagna
åtgärdsprogrammet (punkt 28) efterlyses ökade insatser för skogsvård
och miljövård.

Åtgärdsprogrammet i centerpartiets partimotion behandlar även sysselsättningsfrågor
i glesbygder. I punkt 28 uttalas att man i glesbygderna
effektivt måste ta till vara möjligheterna till kombination av jord- och
skogsbruk med annan sysselsättning, t. ex. inom industri, service- eller
turistnäringarna. Jordbrukspolitiken måste skyndsamt ändras i det syftet.

I punkt 29 framhålls allmänt nödvändigheten av förstärkt glesbygdsstöd
för att öka sysselsättningen och förbättra servicen i glesbygdsområdena.

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionen
1972:1806 om behovet av ett regionalpolitisk! jordbruksstöd. Med
hänvisning i övrigt till motionens motivering föreslår utskottet att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att de sommaren 1972 tillkallade
sakkunniga med uppdrag att utreda vissa frågor inom jordbrukspolitiken
får i uppdrag att även ta upp det i motionen aktualiserade spörsmålet. De
sakkunniga bör i det sammanhanget också beakta de synpunkter på
jordbrukspolitiken som anförts i motionen 1972:1812.

I propositionen har aviserats att förslag beträffande sysselsättnings -

InU 1972:28

frågor i glesbygder kommer att föreläggas 1973 års riksdag. I anslutning
till vad som anförts i motionen 1972:1812 vill utskottet understryka
angelägenheten av att frågorna om sysselsättning och förbättrad service i
berörda områden kan få en positiv lösning.

Vad sedan gäller de i motionen upptagna frågorna om åtgärder för
förbättrad skogsvård noterar utskottet att chefen för jordbruksdepartementet
enligt uttalande i propositionen avser att återkomma till ärendet i
samband med prövning av skogspolitiska utredningens förslag. Utskottet
ser med tillfredsställelse att dessa frågor har uppmärksammats, men med
hänsyn till att frågorna har en trängande aktualitet bör enligt utskottets
mening förslag till skogsvårdsprogram i enlighet med yrkandet B 2 i
motionen 1972:1806 läggas fram redan till 1973 års riksdag. I detta
program bör särskilt beaktas skogsvårdsproblemen i Norrbottens län.

Vad utskottet anfört om jordbruks- och skogsbrukspolitiska åtgärder
bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Industripolitiska åtgärder

Företagareföreningar

I anknytning till anmälan i propositionen att förslag kommer att
föreläggas 1973 års riksdag om ökat statligt stöd ti\\ företagareföreningarnas
rådgivning till de mindre och medelstora företagen har föreningarnas
verksamhet berörts i motionerna 1972:1792 av fru Laag m. fl. (s) och
1972:1794 av fru Lundblad m. fl. (s). I den förstnämnda motionen
begärs ett riksdagens uttalande av innebörd att länsstyrelserna och inte
företagareföreningarna, bör bli de regionala organen till ett blivande
industripolitiskt verk, medan företagareföreningarna som hittills bör
handha de specifika företagsproblemen. I motionen 1972:1794 yrkas att
riksdagen skall uttala sig för att samhället och företrädare för de anställda
bereds större inflytande över företagareföreningarnas handläggning av
låneansökningar samt rådgivning och service åt de mindre och medelstora
företagen.

1 åtgärdsprogrammet (punkt 32) i motionen 1972:1812 av herr
Fälldin m. fl. (c) ser man på företagareföreningarnas funktion på ett
annat sätt än i motionen 1972:1792. Enligt motionen 1972:1812 är
rådgivning och marknadsföringsåtgärder viktiga i en aktiv regionalpolitik.
Företagareföreningarna bör därför enligt motionärerna byggas ut så att
de kan fungera som regionala näringspolitiska basorgan.

Marknadsföringsproblemen för de mindre och medelstora företagen
tas också upp i motionen 1972:1818 av herr Helén m. fl. (fp). I motionen
begärs förslag om ökat stöd till företagareföreningarna så att de kan vidga
sin verksamhet med sådana uppgifter.

I propositionen aviseras att nästa års riksdag kommer att föreläggas
förslag om dels inrättande av ett industripolitiskt verk, dels förstärkning
av statens stöd till företagareföreningarnas rådgivning till de mindre och
medelstora företagen. På grund härav är utskottet inte berett att

InU 1972:28

tillstyrka att riksdagen i förevarande sammanhang gör uttalanden
beträffande företagareföreningarnas verksamhet av det slag som begärs i
motionerna 1972:1792 och 1972:1794. Om propositionerna ger anledning
därtill, finns möjlighet att ta upp frågorna på nytt. Propositionerna
torde i så fall ge ett bättre underlag för prövning av de aktualiserade
spörsmålen än nu är fallet.

Av samma skäl som ovan anförts anser utskottet att det för
närvarande inte finns anledning för riksdagen till initiativ med anledning
av yrkandena i motionerna 1972:1812 och 1972:1818. I anslutning till
vad i dessa motioner anförts om marknadsföringsproblemen hänvisar
utskottet till vad som sägs på s. 62 om regionalpolitisk! stöd till
marknadsföringsåtgärder.

Mot angiven bakgrund avstyrker utskottet de under rubriken upptagna
motionsyrkandena.

Statliga företag m. m.

I åtgärdsprogrammet i centerpartiets partimotion 1972:1812 (punkt
27) uttalas att det kan vara nödvändigt att starta statliga företag för att
skapa ytterligare sysselsättningstillfällen i skogslänen. I punkt 31 anförs
vidare att statliga och kommunala industribeställningar i möjligaste mån
bör förläggas till företag i lokaliseringsområden.

Utskottet delar i och för sig motionärernas uppfattning att ytterligare
statliga företag kan behöva startas i skogslänen för att förbättra
näringslivsstrukturen i dessa län. De statliga företagen har redan stor
betydelse för den industriella utvecklingen i Norrland. Enligt propositionen
kommer ytterligare utbyggnadsplaner för olika enheter inom
Statsföretag AB att realiseras under de närmaste åren. Sålunda beräknas
LKAB:s, NJAs och ASSI:s investeringar i Norrbottens län under första
hälften av 1970-talet komma att uppgå till över 2 miljarder kr. Det kan
vidare erinras om SVETAB:s insatser. Utskottet förutsätter att ytterligare
insatser kommer att göras i takt med att lämpliga projekt aktualiseras.
Någon anledning för riksdagen att ta initiativ i anslutning till motionens
uttalande föreligger inte enligt utskottets mening.

Frågan om utläggning av statliga beställningar till Norrland väcktes i
en motion till 1971 års riksdag. Med anledning härav uttalade finansutskottet
(FiU 1971:38) att 1968 års upphandlingskommitté hade att
behandla frågor av detta slag och att kommitténs överväganden i dessa
frågor borde avvaktas. Kommittén har senare i betänkandet Offentlig
upphandling (SOU 1971:88) lagt fram förslag som, om de förverkligas, i
huvudsak torde komma att tillgodose motionärernas syfte. 1 avvaktan på
att förslag på grundval av kommittébetänkandet läggs fram för riksdagen
finns det inte skäl att ta något initiativ.

På grund av det anförda avstyrks motionen i nu behandlade delar.

InU 1972:28

Regionalpolitisk! stöd m. m.

Den aktiva lokaliseringspolitik, som infördes år 1964, byggde i
utpräglad grad på selektiva medel såsom stöd till investeringar, utbildningsbidrag
och flyttningsbidrag. Vid beslutet år 1970 om fortsatt
regionalpolitisk! stöd introducerades i ökad utsträckning generella medel
i form av sysselsättningsstöd, schabloniserat utbildningsstöd, transportstöd
och lokaliseringssamråd.

I folkpartiets och moderata samlingspartiets partimotioner diskuteras
om inte stödåtgärder i framtiden bör få en mera generell
utformning. I folkpartimotionen yrkas att riksdagen skall göra ett
allmänt uttalande till förmån för generella åtgärder ”sorn främjar ett
företagsvänligt klimat”. 1 moderata samlingspartiets motion begärs en
utredning i syfte att få fram generella medel för en sänkning av
arbetskraftskostnaderna inom stödområdet. Motionärerna kan tänka sig
någon form av sysselsättningspremier till företagen, vilket bl. a. skulle
verka attraherande på arbetskraftsintensiva industrier.

Enligt utskottets mening bör de regionalpolitiska medlen även i
framtiden innefatta en kombination av generella och selektiva åtgärder.
Inom inrikesdepartementet pågår arbete med utformning av de framtida
medlen och proposition i ämnet kommer att föreläggas 1973 års
vårriksdag. I avvaktan härpå finner utskottet inte anledning till något
initiativ i anledning av motionsyrkandena. I den mån de innebär åtgärder
av skattepolitiskt slag har utskottet tidigare i betänkandet ställt sig
avvisande. Förslaget om sysselsättningspremier innebär inte någon principiell
nyhet. En sådan stödform, sysselsättningsstödet, finns redan för
det inre stödområdet. Vid 1973 års vårriksdag blir det, som nyss sagts,
tillfälle att ta ställning till huruvida den stödformen bör byggas ut.

För att styra det regionalpolitiska stödet finns ett allmänt
stödområde och ett inre stödområde. Det allmänna stödområdet
har successivt utvidgats. Det består i dag av de fyra nordligaste länen,
Hälsingland, Kopparbergs län med undantag av Avesta, Hedemora,
Ludvika och Smedjebackens kommuner, Värmlands län utom Karlstad,
Kil, Grums, Hammarö, Kristinehamn och Storfors kommuner, Dalsland
utom den del som ligger i Vänersborgs kommunblock, norra Bohuslän,
Gotland och Öland.

Frågan om det regionalpolitiska stödet i princip skall kopplas till vissa
områden diskuteras utförligt i propositionen. Problemet har också tagits
upp i motionerna 1972:1774 av herr Hjorth m. fl. (s) och 1972:1823 av
herr Lundberg (s). I motionerna yrkas att det allmänna stödområdet skall
avskaffas. I motionen 1972:1774 uttalas att näringsgeografiska problem
kan vara lika stora i orter utanför stödområdet som inom detsamma.
Motionärerna nämner som exempel mindre bruksorter med ensidigt
näringsliv. Enligt motionärerna är det lämpligast att bedöma varje
lokaliseringsobjekt för sig oavsett var det geografiskt skall placeras. Detta
skall dock inte hindra att regionalpolitiken även i framtiden får en stark
tonvikt på Norrland.

InU 1972:28

I propositionen slås fast att sysselsättningsproblemen och obalansfenomenen
fortfarande är störst inom stödområdet, trots förbättringar i
den befolkningsmässiga och industriella utvecklingen under senare år. De
näringsgeografiska förhållandena medför att problemen är mer svårlösta
där än på andra håll. Till detta kommer att den pågående strukturomvandlingen
kan medföra ytterligare skärpning av obalansen mellan
skogslänen och övriga delar av landet. Om stödområdet avskaffas minskar
möjligheterna att styra stödet till områden som har de största behoven.
Negativa psykologiska konsekvenser och minskat intresse från företagens
sida till lokalisering i områden som nu ligger innanför gränsen kan också
befaras. Slutligen bör framhållas att resurserna, både de ekonomiska och
tillgången på lokaliseringsbara företag, är begränsade och att det därför är
nödvändigt att koncentrera insatserna.

De redovisade argumenten för att bibehålla ett allmänt stödområde av
ungefärligen samma omfattning som f. n. är enligt utskottets uppfattning
så starka att utskottet inte vill rekommendera en ändring av nuvarande
principer. Detta innebär inte att områden och orter utanför stödområdet
skall vara betagna möjligheterna till lokaliseringsstöd. Gällande bestämmelser
medger att punktinsatser görs i orter utanför stödområdet, när
avsevärda svårigheter förutses eller har uppkommit till följd av industrinedläggningar
eller när särskilda skäl talar för att ett område med ensidigt
näringsliv eller isolerat läge bör tillföras ytterligare industri. Under årens
lopp har ca en fjärdedel av stödet kanaliserats till orter och regioner
utanför det allmänna stödområdet. I första hand har det gällt att lösa
akuta sysselsättningsproblem, men i vissa fall har stödåtgärder fått en mer
långsiktig karaktär, nämligen i områden där utvecklingen allmänt sett
varit svag.

Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t även i framtiden tar till vara
möjligheterna till en smidig tillämpning av bestämmelserna utanför det
allmänna stödområdet. Med en sådan tillämpning som ovan redovisas bör
det vara möjligt att komma till rätta med de problem som påtalas i
motionen 1972:1774. Det anförda bör även tillgodose önskemålet i
motionen 1972:1830 av herr Oskarson (m) om en flexibel tillämpning av
reglerna i fråga om lokaliseringsstöd utanför det allmänna stödområdet.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet detta motionsyrkande
liksom motionsyrkandena om slopande av det allmänna stödområdet. I
den mån motionen 1972:1823 avser avskaffande av det inre stödområdet
avstyrks även den delen av motionen.

I propositionen föreslås inga förändringar i fråga om avgränsningen av
det allmänna stödområdet. Problemet tas emellertid upp i flera motioner.
Centerpartiets och folkpartiets partimotioner innehåller yrkanden att
hela Kopparbergs län skall föras in i området. Samma yrkande finns i
motionen 1972:1787 av herrar Green (s) och Mellqvist (s). Även
beträffande Gävleborgs län yrkas att de delar som nu ligger utanför skall
inkluderas i området. Yrkanden härom är framställda i motionerna
1972:1783 av herr Björk i Gävle m. fl. (c) och 1972:1802 av herr Westberg
i Ljusdal (fp). I motionen 1972:1773 av herrar Henmark (fp) och

InU 1972:28

Petersson i Röstånga (fp) yrkas att fem kommuner i sydöstra Skåne
—Simrishamn, Tomelilla, Ystad, Sjöbo och Skurup - skal' införas i det
allmänna stödområdet.

Beträffande det sistnämnda området får utskottet anföra födande.
Befolkningsutvecklingen i sydöstra Skåne har sedan åtskilliga år varit
oförmånlig. Detta är avhängigt näringsgrensfördelningen med en relativt
stor andel sysselsatta i jordbruksnäringen. Med hänsyn till den fortgående
rationaliseringen inom denna näring med ytterligare nedgång i sysselsättningen
som följd är det angeläget att åtgärder vidtas för att öka
industrisysselsättningen. De statliga insatser som här kan vara motiverade
bör emellertid kunna göras med stöd av de bestämmelser som gäller för
utgivande av stöd utanför det allmänna stödområdet. Problem av liknande
art som i sydöstra Skåne föreligger även i andra landsändar, inte minst i
vissa områden i sydöstra Sverige. Det bör vara möjligt att i sådana fall
komma till rätta med problemen med punktvisa insatser eller stödåtgärder,
som sätts in under en viss tidrymd. För sydöstra Skånes del gäller
också att det är mindre lämpligt att till stödområdet hänföra en region
som delvis ligger i direkt anslutning till ett expansivt storstadsområde.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1972:1773.

De övriga motionsyrkandena beträffande det allmänna stödområdet
rör de nuvarande gränstrakterna till detta i Mellansverige. I propositionen
(bil. 1 s. 504) behandlar departementschefen problemen i gränsområdena
relativt utförligt. Han säger bl. a. att flera av de regioner som ligger i
anslutning till stödområdet har liksom regioner inom området problem i
form av ensidigt näringsliv eller vikande folkmängd. Frågan om lokaliseringsstöd
till företag i dessa gränsområden bör prövas med hänsyn härtill.
Till sådana gränsområden hänför departementschefen i dagens läge de
delar av Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, som nu inte ingår i
det allmänna stödområdet, samt de nordligaste delarna av Uppsala län,
Sala- och Fagerstaregionerna i Västmanlands län och Lindesbergsregionen
i Örebro län. Lokaliseringsstöd har i ett stort antal fall beviljats företag i
dessa områden och bör enligt departementschefen komma i fråga även i
fortsättningen. Departementschefen säger vidare att ett inlemmande av
alla de områden i gränstrakterna som i ett eller annat avseende och under
vissa tidsperioder har en negativ utveckling skulle innebära en avsevärd
utvidgning av det allmänna stödområdet. Vid en sådan utökning uppstår
risk för att stödområdet kommer att anknyta direkt till de starkt expansiva
regionerna i mellersta Sverige.

Utskottet har ingående prövat frågan om var gränsen för det allmänna
stödområdet skall ligga. Inledningsvis vill utskottet ansluta sig till
departementschefens ståndpunkt att det inte kan komma i fråga att
utvidga stödområdet till att omfatta hela den gränszon departementschefen
talar om. Det bör betonas att den flexibla tillämpningen av stödet
i gränsområdena, som riksdagen tidigare uttalat sig för, i realiteten har
iakttagits. Mellan 9 och 10 % av det totala stödet under tiden 1 juli 1965
— 31 december 1971 har gått till det aktuella gränsområdet. Utskottet
vill understryka vikten av en fortsatt smidig tillämpning av stödbestäm -

InU 1972:28

melser i förevarande hänseende. En sådan tillämpning innebär att man
kan undanröja en hel del av de tröskelproblem som är ofrånkomliga med
den gränsdragningsteknik som valts.

De områden som aktualiseras i motionsyrkandena ligger i den känsliga
zonen närmast stödområdet. Med den tillämpning för stödet som ovan
angivits bör det vara möjligt att tillgodose rimliga anspråk beträffande
kommunerna i Gästrikland. När det gäller Kopparbergs län kan samma
resonemang föras i fråga om Ludvika och Smedjebackens kommuner.
Dessa kommuner uppvisar mellan 1960 och 1970 en folkminskning på
5 %. Under 1971 bröts emellertid den nedåtgående trenden och förbyttes
i en folkökning på 240 personer. Sysselsättningsminskningen var under
perioden 1962—1968 avsevärd men under senare år har sysselsättningen
ökat. Inom verkstadsindustrin föreligger enligt uppgift ett arbetskraftsbehov
med ca 300 personer fram till utgången av år 1972.

Utvecklingen i Avesta och Hedemora kommuner företer en mörkare
bild. Folkminskningen i regionen har under perioden 1960 -1970
uppgått till hela 7 %. Nettoutflyttningen per år under 1960-1970
uppgick i genomsnitt till 545 personer. Utflyttningen fortsatte under
1971 och utgjorde då netto 370 personer. Grundproblemet i området —
liksom f. ö. i Ludvika och Smedjebacken — är den relativt ensidiga näringslivssammansättningen
med stark dominans för den tunga industrin.
Sysselsättningsmöjligheterna för olika kategorier arbetskraft blir därigenom
begränsade. Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till de
framtidsbedömningar som kan göras talar enligt utskottets uppfattning
övervägande skäl för att stödområdesgränsen justeras på det sättet att
Avesta och Hedemora kommuner hänförs till det allmänna stödområdet.

Utskottet biträder alltså motionerna 1972:1787, 1972:1812 och
1972:1818 i fråga om utvidgning av stödområdet till Avesta och
Hedemora kommuner. I övrigt avstyrks de i förevarande sammanhang
behandlade motionsyrkandena.

Frågor som rör det inre stödområdet behandlas i några
motioner.

Vid 1970 års riksdag infördes på försök det s. k. sysselsättningsstödet,
som var avsett för de inre delarna av Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands län samt Jämtlands och vissa delar av Kopparbergs och
Gävleborgs län. Det uppdrogs åt Kungl. Maj :t att närmare ange gränserna
för området, som benämndes det inre stödområdet. Gränserna, som är
oförändrade, framgår av kartan på s. 60. Sysselsättningsstödets syfte är
att stimulera företag till nyetablering och till utökning av arbetsstyrkan.
Stödet utgår i form av en premie för varje årsarbetskraft, varmed
sysselsättningen har ökat i företaget i förhållande till föregående år. Stöd
utgår första året med 5 000 kr. per årsarbetskraft. 1 den mån sysselsättningsökningen
står kvar följande år utgår stöd med ytterligare 5 000 kr.
för varje årsarbetskraft. Även under ett tredje år utgår stödet för
kvarstående sysselsättningsökning, men då med ett belopp av 2 500 kr.
för varje årsarbetskraft. Stödet är konstruerat som ett generellt medel.
Som grund för beräkning av antalet årsarbetskrafter används de arbetsgivarn
ppgifter som lämnas som underlag för beräkning av ATP-avgiften.

InU 1972:28

gräns för det allmänna stödområdet
enligt utskottets förslag

gällande gräns i Kopparbergs län

gräns för det inre stödområdet

gränsområden beträffande vilka
särskild hänsyn skall tas vid prövning
av regionalpolitisk t stöd

InU 1972:28

I motionen 1972:1791 av herr Jonsson i Mora (fp) yrkas att Malung
och Vansbro kommuner skall ingå i det inre stödområdet. Motionen
1972:1796 av herr Nilsson i Agnäs (m) innehåller samma yrkande
beträffande Bjurholms kommun i Vännäs kommunblock. Herr Nilsson i
Tvärålund (c) begär i motionen 1972:1797 att man skall pröva
möjligheterna att i vissa fall ge sysselsättningsstöd i områden omedelbart
intill det inre stödområdet. Punkten 24 i centerpartiets handlingsprogram
synes innebära ungefär samma sak. Där begärs dessutom att stödperioden
skall förlängas till fem år med successiv avtrappning av beloppen.

I propositionen uttalas att enligt analyser som gjorts inom inrikesdepartementet
är ändringar av de principiella riktlinjerna för avgränsningen
av det inre stödområdet inte befogade. De inre delarna av skogslänen bör
även i fortsättningen prioriteras genom att sysselsättningsstödet reserveras
för dessa områden. Endast marginella förändringar i det inre
stödområdets omfattning kan enligt departementschefens uppfattning
övervägas.

Som framgår av det ovan anförda övervägs frågorna om gränserna för
det inre stödområdet och den närmare utformningen av sysselsättningsstödet
f. n. av Kungl. Maj:t. 1973 års vårriksdag kommer att föreläggas
förslag härom. Riksdagen bör avvakta med sitt ställningstagande till dess
förslag i ämnet framlagts. Motionsyrkandena bör därför icke föranleda
någon åtgärd.

Det sammanlagda statliga lokaliseringsstödets storlek
i form av lokaliseringsbidrag, avskrivningslån och lokaliseringslån får
enligt gällande bestämmelser i princip uppgå till högst två tredjedelar av
stödunderlaget. Om särskilda skäl föreligger kan dock denna gräns
överskridas. Lokaliseringsbidrag utgår med högst 35 % eller, om särskilda
skäl föreligger, högst 50 % av stödunderlaget. Finansieringsfrågan får
bedömas från fall till fall med beaktande av de skilda omständigheter som
har betydelse för statens engagemang, såsom investeringarnas omfattning
och inriktning, företagets egna resurser och finansieringsmöjligheter samt
investeringens angelägenhetsgrad ur samhällssynpunkt.

I centerpartiets partimotion, handlingsprogrammet punkterna 22, 23
och 25, begärs en förstärkning av lokaliseringsstödet. Motionärerna vill
att stödet skall differentieras i ökad utsträckning så att kraftigare stöd
kan utgå i områden med stora sysselsättningssvårigheter. Man tänker sig
bidrag med upp till 60 % av stödunderlaget och räntebefrielse för lokaliseringslån
upp till fem år. I områden med svagt utvecklat näringsliv vill
man införa ett särskilt lokaliseringsstöd som skall kompensera företagen
för kostnadshöjningar som lokaliseringen medför. Man vill också att myndigheterna
genom uppsökande verksamhet skall stimulera till etableringar
i svagt utvecklade områden.

Departementschefen säger att den framtida regionalpolitiken i huvudsak
bör kunna genomföras med de medel som finns i dag. De finansiella
ramarna för stödet har hittills inte varit en begränsande faktor utan
begränsningen har snarare legat i bristen på stödprojekt. En eventuell

InU 1972:28 62

ökning av de regionalpolitiska insatserna bör enligt departementschefens
bedömning ske på andra vägar än genom en omfattande utbyggnad av nu
i existerande stödformer.

Reglerna för bestämmande av lokaliseringsstödets storlek har enligt
departementschefen i huvudsak fungerat bra. I vissa fall när det gäller att få
till stånd angelägna industrilokaliseringar kan det dock vara motiverat
med något generösare regler. Med hänsyn till framför allt det större
risktagande som en etablering eller utbyggnad i vissa inlandsregioner
innebär bör det enligt departementschefen övervägas att öppna en
möjlighet att i speciella fall erbjuda ett kraftigare lokaliseringsstöd,
nämligen i fall då ett sådant stöd utgör en oundgänglig förutsättning för
att en från samhällets synpunkt angelägen industrietablering i det inre
stödområdet skall komma till stånd.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört. Med hänsyn
till att förslag i ämnet utlovats till 1973 års vårriksdag synes det inte
erforderligt att riksdagen nu tar något initiativ.

Frågan om omfattningen avstödberättigad verksamhet
behandlas i ett par motioner. F. n. kan stöd utgå till industriföretag,
företag med industriliknande verksamhet, industriserviceföretag, centrala
förvaltningsenheter inom den privata sektorn, dock bara vid utflyttning
från storstadsområdena, samt anläggningar inom turistnäringen.

I folkpartiets partimotion begärs att lokaliseringsstöd i ökad omfattning
skall ställas till förfogande för företag inom servicesektorn.
Dessutom vill man att initialkostnader för marknadsföringsåtgärder skall
kunna inräknas i stödunderlaget vid beräkning av lokaliseringsstöd. I
centerpartiets partimotion tar man också upp frågan om ökat stöd till
serviceföretag. Dessutom vill man vidga möjligheterna att ge stöd till
”rörelsekrediter”. Med det sistnämnda avses möjligen rörelsekapital.

I propositionen anförs att någon genomgripande förändring i avgränsningen
av stödberättigad verksamhet inte kan anses motiverad. Viss
utvidgning bör emellertid enligt departementschefen övervägas, främst
för att förbättra förutsättningarna för näringslivets utveckling i primära
och regionala centra. Departementschefen tänker i första hand på
möjligheten att införa stöd till vissa typer av serviceverksamhet, såsom
partihandel och uppdragsverksamhet, som är väsentlig för näringslivets
lokalisering och har mer än regional betydelse.

Vad departementschefen anfört ligger åtminstone delvis i linje med
motionärernas önskemål. Med hänsyn härtill och till att förslag i ämnet
kommer att föreläggas vårriksdagen saknas skäl för riksdagen att ta något
initiativ. I fråga om stöd till marknadsföringsåtgärder vill utskottet
påminna om sitt uttalande i betänkandet 1972:7. Utskottet uttalade att
det kan finnas skäl att utöver nuvarande stödformer överväga ytterligare
stöd till marknadsföringsåtgärder. Det kan därvid tänkas andra stödformer
än sådana som är knutna till de nuvarande regionalpolitiska medlen.
Exempelvis — sägs det vidare — kan stöd till vissa branscher vara en väg.
Utskottet konstaterade att frågan var komplicerad inte minst med hänsyn
till konkurrensfaktorn. Utskottet utgick från att problemen skulle tas

InU 1972:28

upp i samband med övervägandena om nya regionalpolitiska medel.

Stödet till turismen behandlas särskilt i propositionen. Departementschefen
betonar att lokaliseringsstödet är ett regionalpolitisk! medel
och att därför stöd till investeringar i rekreationsanläggningar endast bör
utgå om det är motiverat från regionalpolitisk synpunkt. Departementschefen
förordar emellertid en utvidgning av stödet på det sättet att i
framtiden till skillnad från nu lokaliseringsstöd även i form av bidrag bör
kunna komma i fråga. Departementschefen manar till en viss försiktighet
när det gäller stöd till hotellanläggningar. Han förutsätter vidare att
stödet liksom hittills i första hand skall reserveras för områden där det
inte finns utrymme för industriell expansion men väl för turism, dvs. i
utpräglade glesbygdsområden. Härvid åsyftas främst fjällregionerna, men
situationen kan i undantagsfall vara likartad i andra delar av landet.
Departementschefen anmäler slutligen att han till våren kommer att
redovisa sina slutliga ställningstaganden i den aktuella frågan i samband
med att han lägger fram förslag om de regionalpolitiska medlen.

Turismen tas också upp i motionen 1972:1818 av herr Helén m. fl.
(fp), där man begär ökat stöd till turistnäringen. I motionen 1972:1830
av herr Oskarson (m) behandlas frågan ur en mera speciell synvinkel.
Motionären begär att stödet skall kunna utgå till exempelvis Västkustkommuner
som har stora utgifter till följd av intensiv turism.

Utskottet har inte några erinringar mot vad departementschefen
anfört beträffande inriktningen av stödet till turistnäringen. När förslag
kommer till våren blir det tillfälle att återkomma till frågor om den
närmare utformningen. Någon anledning till uttalande på grund av vad
som anförs i motionen 1972:1818 finns inte. Motionen 1972:1830 kan
utskottet inte ställa sig bakom och även den motionen avstyrks således.

I centerpartiets partimotion (punkt 30 i handlingsprogrammet) uttalas
att samhället bör i lokaliseringsområden särskilt främja utbildning av
företagare och arbetskraft.

Utskottet får i detta sammanhang hänvisa till att under de senaste två
budgetåren 732 företag beviljats utbildningsstöd av lokaliseringspolitiska
skäl med sammanlagt 98 milj. kr. för utbildning av 15 000 anställda. När
det gäller utbildning av företagare får utskottet hänvisa till den
verksamhet som bedrivs av statens institut för företagsutveckling (SIFU).
Motionen synes inte heller i nu förevarande hänseende böra föranleda
någon åtgärd.

En fråga som rör administrationen av lokaliseringsstödet tas
upp av herr Ekinge m. fl. (fp) i motionen 1972:1811. Motionärerna vill
att beslutanderätten för utgivande av stöd när det gäller mindre belopp
skall handhas av länsstyrelserna.

Utskottet vill inte i förevarande sammanhang uttala någon bestämd
uppfattning i frågan men utgår från att Kungl. Maj:t i samband med
utformningen av propositionen angående de regionalpolitiska medlen
överväger även frågor av denna art. Med hänvisning härtill synes
motionen inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

InU 1972:28

Industricentrautredningen har föreslagit att industricentra
skall uppföras i fyra orter inom det inre stödområdet, nämligen Kalix,
Lycksele, Strömsund och Vilhelmina. Uppbyggnaden föreslås ske i två
etapper med början i Strömsund och Lycksele.

Departementschefen ansluter sig till denna uppläggning. Han yttrar
bl. a. att försiktighet i utbyggnadstakten är motiverad med hänsyn till att
det är fråga om ett tidigare oprövat medel i regionalpolitiken. Strömsund
och Lycksele bör enligt departementschefen utses till lokaliseringsorter i
första etappen. Ställning till frågan i vilka orter en eventuell fortsatt
utbyggnad skall ske bör tas först sedan erfarenheter av den första
utbyggnadsetappen föreligger. Förslag beträffande inrättande av industricentra
kommer att föreläggas 1973 års vårriksdag.

I motionen 1972:1802 av herr Westberg i Ljusdal (fp) yrkas att
riksdagen uttalar sig för särskilda åtgärder i Ljusdals kommun, däribland
inrättandet av ett industricentrum. I motionen 1972:1803 av herr Öhvall
m. fl. (fp, c, m) vill man att någon ort i östra Norrbotten skall komma i
fråga för industricentrum redan i första etappen. Herrar Åsling (c) och
Stjernström (c) ansluter sig i motionen 1972:1837 till tanken på
industricentra i Strömsund och Lycksele men vill att förberedelser för
inrättande av nya industricentra i bl. a. Sveg och Järpen vidtas. I
centerpartiets handlingsprogram (punkt 26) återfinns ett allmänt yrkande
att samhället i områden med stora sysselsättningssvårigheter bör medverka
till att lokaler tillhandahålls för industri- och serviceföretag.

Utskottet delar departementschefens uppfattning beträffande utbyggnaden
av industricentra. Utskottet är därför inte berett att nu göra någon
utfästelse beträffande vilka orter som i framtiden bör komma i fråga för
utbyggnad av centra. Yrkandena i den frågan i motionerna 1972:1802,
1972:1803 och 1972:1837 avstyrks således.

Yrkandet i centerpartiets partimotion får anses tillgodosett genom det
utlovade förslaget om industricentra och genom den proposition som
aviseras om vidgade möjligheter för kommuner att tillhandahålla enskilda
företag lokaler. Något initiativ från riksdagens sida är därför inte
erforderligt.

1 anslutning till yrkandet i motionen 1972:1802 vill utskottet tillägga
att Ljusdal ligger inom det inre stödområdet och att Ljusdal tillhör de
regionala centra beträffande vilka departementschefen uttalat att särskilda
insatser från samhällets sida kan bli aktuella för att upprätthålla
regional service. Det kan tilläggas att arbetsmarknadsstyrelsen i dagarna
har medgivit att statsbidrag får utgå till uppförande av ett hantverks- och
småindustrihus i Ljusdal som kommunalt beredskapsarbete. Det redovisade
yrkandet i motionen avstyrks alltså i sin helhet.

Frågan om nya styrmedel i regionalpolitiken aktualiseras
i centerpartiets förslag till handlingsprogram (punkterna 42 och
43). I motionen begärs att systemet med lokaliseringssamråd skall
effektiviseras genom att samrådsmyndigheten ges möjligheter att aktivt
verka för lokalisering till andra områden. Motionärerna vill även ha
prövat frågan om införande av etableringsavgifter eller etableringstillstånd.

InU 1972:28

De i motionen upptagna frågorna om etableringsavgifter och etableringskontroll
tillhör de spörsmål den nyligen tillsatta utredningen om
regionalpolitiska styrmedel skall pröva. I avvaktan på resultatet av denna
utredning övervägs inom inrikesdepartementet vilka åtgärder som inom
ramen för den nuvarande principiella konstruktionen av lokaliseringssamrådet
kan vidtas för att förbättra möjligheterna att påverka företagslokaliseringar.

Motionärernas önskemål får med hänsyn till det anförda i allt
väsentligt anses tillgodosedda. Motionsyrkandena bör sålunda inte föranleda
något initiativ från riksdagens sida.

Utbyggnad av samhällsfunktioner

Med betonande av den regionalpolitiska betydelsen av skilda samhällsfunktioner
behandlas en rad sådana funktioner i propositionen (se prop.
s. 511—526). I anslutning till väckta motioner behandlas i det följande
frågor rörande kommunal skatteutjämning, utbildnings- och kulturfrågor
och kommunikationer. Vissa bostads- och sjukvårdsfrågor har behandlats
i det föregående. Vad i övrigt anförts i propositionen om utbyggnad av
samhällsfunktionerna har inte gett utskottet anledning till erinran eller
särskilt uttalande.

Kommunal skatteutjämning

Enligt åtgärdsprogrammet (punkt 21) i centerpartiets partimotion
1972:1812 behövs en effektivare kommunal skatteutjämning för att
likvärdiga förutsättningar skall kunna skapas mellan olika områden.

En översyn av skatteutjämningssystemet har gjorts av skatteutjämningsrevisionen
i betänkandet Reformerad skatteutjämning (SOU
1972:44). Eftersom förslag på grundval av betänkandet kommer att
föreläggas 1973 års vårriksdag, finns inte skäl för riksdagen att nu göra
några uttalanden i ämnet. På grund härav avstyrks motionen i denna del.

Utbildningsväsendet och kulturområdet

Åtgärdsprogrammet i centerpartiets partimotion 1972:1812 tar upp
en rad frågor på utbildnings- och kulturområdet.

Enligt punkten 17 i programmet måste decentraliseringspolitiken
inom den högre utbildningen fullföljas målmedvetet så att varje region får
en andel av utbildningsplatserna som svarar mot befolkningsunderlaget.
Utskottet konstaterar att den förda politiken beträffande utbyggnaden av
den eftergymnasiala utbildningen i hög grad karakteriseras av strävan mot
decentralisering. Även i fortsättningen kommer utbyggnaden i första
hand att äga rum utanför de äldre universitetsorterna. Förslag beträffande
den eftergymnasiala utbildningens lokalisering kommer att läggas fram
av 1968 års utbildningsutredning (U 68).

För att erbjuda vuxna utbildning i lämpliga former förordas i punkten

5 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

18 att de möjligheter till decentraliserad utbildning som etermedia
erbjuder tillvaratas och utvecklas. De beslut som fattades vid 1967 års
riksdag om vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område m. m. (prop.
1967:85) innebar bl. a. att samhället i framtiden skulle ta på sig ansvaret
att i större utsträckning än tidigare förmedla undervisning via radio och
television. I enlighet med beslutet uppdrogs åt en särskild kommitté
(TRU-kommittén) att bedriva försöksverksamhet med radio och television
inom vissa sektorer av utbildningsväsendet, bl. a. vuxenutbildningen.
Till kommitténs programverksamhet har t. o. m. budgetåret
1971/72 anvisats ca 65 milj. kr. Kommittén skulle också på grundval av
vunna erfarenheter lägga fram förslag beträffande möjligheterna till ökad
användning av radio och television inom utbildningsområdet. Med anledning
härav lade kommittén på våren 1971 fram ett betänkande (SOU
1971:36). På grund av stark splittring bland remissinstanserna framför
allt i vissa organisationsfrågor har vid årsskiftet 1971 — 1972 tillkallats en
ny kommitté för behandling av frågan om den fortsatta verksamheten
med radio och television inom utbildningsväsendet. I direktiven till den
nya kommittén har särskilt understrukits att den fortsatta verksamheten
bör inriktas på bl. a. vuxenutbildning.

Punkten 19 i programmet behandlar gymnasieskolan. Motionärerna
anser att onödig centralisering bör undvikas och möjligheterna att inrätta
gymnasiefilialer utnyttjas.

Gymnasieskolan får betraktas som färdigutbyggd i större delen av
landet. Den fortsatta planeringen av gymnasieskolans organisation har
utretts av skolöverstyrelsen, vars förslag f. n. bereds inom utbildningsdepartementet.

I punkten 20 berörs möjligheterna att bevara mindre enheter inom
grundskolan i glesbygderna. Frågan har behandlats av glesbygdsutredningen
som lagt fram förslag i ämnet. Allmänt uttalas i propositionen att
vägledande vid prövningen av utredningens förslag bör vara att det skall
föreligga starka skäl innan en fungerande skola läggs ned.

Möjligheterna att ge kulturlivet en fastare regional förankring behandlas
i punkten 15. Kulturrådet har i höst lagt fram betänkandet Ny
kulturpolitik (SOU 1972:66). 1 betänkandet föreslås bl. a. insatser för att
nå en bättre geografisk spridning av den kulturella verksamheten.

Slutligen framställs i punkten 16 önskemål om att en större del av
Sveriges Radios programproduktion sker vid regionala enheter och om
ökat utrymme för de s. k. regionala sändningarna.

Yrkande med samma innehåll framställdes förra året i motionen
1971:801 (s). I anslutning till motionen konstaterade kulturutskottet
(KrU 1971:8 s. 11) att det ansetts vara en rimlig målsättning att omkring
en fjärdedel av programproduktionen sker regionalt, att det angivna
målet ännu inte uppnåtts och att nämnda målsättning därför alltjämt är
aktuell. 1 enlighet med kulturutskottets hemställan avslogs motionen.
Anledning finns ej nu för riksdagen till ändrat ställningstagande.

Som framgår av vad ovan anförts är flertalet av de i motionen
upptagna frågorna redan aktualiserade i olika sammanhang. Med hänvis -

InU 1972:28

ning härtill och till vad i övrigt anförts finner utskottet ej skäl för
riksdagen att göra något uttalande i anledning av motionen. Den avstyrks
alltså i de aktuella delarna.

Kommunikationer

Kommunikationernas strategiska betydelse för en effektiv närings- och
regionalpolitik betonas i propositionen. Som en allmän förutsättning för
de statliga insatserna på transportområdet gäller att dessa skall planläggas
i nära kontakt med samhällsplaneringen i stort och med särskilt
beaktande av de regionalpolitiska, arbetsmarknadspolitiska och allmänt
näringspolitiska målen. Även andra hänsyn av exempelvis miljö- och
trafiksäkerhetsmässig art tas i det trafikpolitiska handlandet.

En trafikpolitik av detta slag förutsätter överblick över transportsektorn
och dess samband med andra samhällssektorer. För att göra detta
möjligt bedrivs ett omfattande planerings- och utredningsarbete. Trafikplaneringsutredningen
tillsattes år 1970 för att leda arbetet med att
upprätta modellplan för regional trafikplanering. I anslutning till utredningsarbetet
har Kungl. Maj:t uppdragit åt länsstyrelserna att till senare
delen av år 1974 genomföra en övergripande regional trafikplanering.
Denna planering skall ge underlag för beslut på olika nivåer om en
samhällsekonomiskt lämplig fördelning av transportarbetet på olika
transportgrenar. En betydelsefull följd av planeringen är att länsstyrelserna
får bättre möjligheter att beakta närings- och regionalpolitiska
målsättningar. Det regionala trafikplaneringsarbetet förutsätts bli samordnat
med det kommunala trafikplaneringsarbetet, som blir allt angelägnare.

Regionalpolitikens växande betydelse inom kommunikationssektorn
kommer även fram i andra utredningssammanhang. Kungl. Maj:t har
tillkallat särskilda sakkunniga att utforma en ny planeringsmetodik som
skall användas vid prioritering av vägbyggnadsbehov. Tanken är att man
på ett bättre sätt än f. n. skall kunna väga in olika samhällsekonomiska
effekter. Behovet härav ökar med de vidgade regional- och näringspolitiska
perspektiv som läggs på samhällets investeringar i olika hänseenden.
Vid anmälan av förslaget för riksdagen tidigare i år uttalade kommunikationsministern
att i avvaktan på att en ny planeringsmetodik skulle
komma till stånd borde även på kortare sikt beredas ökat utrymme för
regionalpolitiska hänsyn vid överväganden av väginvesteringar och andra
åtgärder på vägområdet.

Kommunikationsministern har i höst fått bemyndigande att tillkalla
särskilda sakkunniga med uppdrag att utreda olika trafikpolitiska frågor.
Utredningsarbetet skall inriktas på att utveckla handlingsnormer och
överväga åtgärder, som på ett mera verksamt sätt kan bidra till en
samhällsekonomiskt riktig utveckling av transportsektorn. Av direktiven
framgår att utredningen skall pröva frågorna från bl. a. regionalpolitiska
aspekter.

En form av regionalpolitisk! betingad stödinsats utgör bidragen till det

InU 1972:28

trafiksvaga bussnätet. Förslag om ett reviderat bussbidragssystem kommer
på grundval av bussbidragsutredningens betänkande att föreläggas
riksdagen våren 1973.

I motionen 1972:1812 av herr Fälldin m. fl. (c) görs vissa allmänna
uttalanden om inriktningen av den trafikpolitiska planeringen. Motionärerna
anser att trafikpolitiken skall inriktas på ett ”decentraliserat
samhälle”. Kommunikationerna måste snabbt upprustas i områden där
trafikförsörjningen är otillfredsställande så att befolkning och näringsliv
får goda kommunikationsmöjligheter i alla regioner i landet. Motionärerna
uttalar vidare att stödet till trafikväsendet bör baseras på
samhällsekonomiska helhetsbedömningar och inriktas på upprätthållande
av god trafikservice i landets olika delar.

Utskottet hänvisar dels till den allmänna inriktning på trafikpolitiken
som ovan redovisats och som framgår av departementschefens uttalanden
på s. 519 i propositionen, dels till det utredningsarbete som pågår.
Allmänna formuleringar av det slag motionärerna för fram lämpar sig
föga som utgångspunkt för konkreta ställningstaganden. Motionsyrkandena
avstyrks således.

Utskottet kan inte heller ansluta sig till yrkandena i motionen
1972:1806 av herr Bohman m. fl. (m) och 1972:1837 av herrar Åsling (c)
och Stjernström (c) med krav på tilläggsdirektiv till trafikpolitiska
utredningen resp. en parlamentarisk utredning angående transportpolitiken
inom stödområdet. De framförda utredningsyrkandena får
anses tillgodosedda genom det utredningsarbete som pågår eller skall
igångsättas inom kort. I fråga om inlandsbanan, som behandlas i motionen
1972:1837, hänvisar utskottet till vad som i det följande sägs om
järnvägar.

Frågan om förbättrade tvärförbindelser med våra grannländer tas upp i
centerpartiets partimotion liksom i den nyss nämnda motionen
1972:1837. 1 partimotionen framhålls mera allmänt önskemålet om
förbättrade tvärförbindelser, medan i den andra motionen i första hand
behandlas samarbetet mellan Jämtlands län och Tröndelagens fylken.
Motionärerna berör särskilt olje- och drivmedelsförsörjningen i Norrlands
inland. Kommunikationsministern besvarade den 23 november i år en
fråga som rörde samma problem som tas upp i motionen 1972:1837. Han
anförde därvid att frågan om åtgärder för Trondheimsledens utbyggnad
borde tas upp först när resultatet av den regionala trafikplaneringen
föreligger. I svaret hänvisades vidare till att för de mellannordiska
kontakterna finns ett naturligt organ i Nordiska ämbetsmannakommittén
för transportfrågor, som handlägger bl. a. frågor om utbyggnaden av de
nordiska mellanriksvägarna.

Utskottet ansluter sig till kommunikationsministerns uttalanden och
finner alltså inte skäl föreslå att riksdagen tar något initiativ i anledning
av motionsyrkandena. När det gäller frågan om oljeförsörjningen i
Norrland m. m. hänvisar utskottet till att riksdagen tidigare i år behandlat
frågor av detta slag och därvid inte funnit skäl till något initiativ (NU
1972:8).

InU 1972:28

En fråga av mera speciell art som tas upp i centerpartiets partimotion
gäller ö- och skärgårdsbefolkningens trafikservice. Även det problemet
torde primärt höra till den regionala och lokala trafikplaneringen. Delvis
rör det sig om en glesbygdsfråga. Utskottet, som hänvisar till trafikutskottets
behandling av samma fråga tidigare i år (TU 1972:1, s. 18),
finner inte skäl att föreslå att riksdagen tar något initiativ i nu
förevarande sammanhang. Motionen avstyrks alltså även i denna del.

Centerpartiets partimotion innehåller allmänna uttalanden om inriktning
av politiken i fråga om vägar och järnvägar. Motionärerna anser att
vägnätet bör utvecklas så att likvärdiga kommunikationsmöjligheter
uppnås i olika delar av landet. Ökade insatser krävs för länsvägarna och
förstärkning begärs av statsbidraget till enskilda vägar. Om järnvägar sägs
att det nuvarande järnvägsnätet bör bibehållas. Förutsättningarna bör
förbättras för att långväga godstransporter skall kunna ske med järnväg.
Även taxefrågor behandlas i motionen liksom i folkpartiets partimotion.

Utskottet vill framhålla att för att alla delar av landet skall få en
tillfredsställande trafikförsörjning inom rimlig tid måste den kollektiva
trafiken förbättras och byggas ut. En förutsättning härför är att redan
gjorda investeringar inom kommunikationssektorn i dess helhet vidmakthålls.
Detta gäller främst järnvägs- och landsvägsnäten men även
investeringarna avseende exempelvis sjöfart och luftfart.

Det står enligt utskottets mening alldeles klart att järnvägarna även i
framtiden måste spela en betydande roll för både gods- och persontransporter.
Även miljöhänsyn och trafiksäkerhetsskäl gör det nödvändigt
att den rälsbundna trafiken stimuleras. Taxepolitiken måste bedrivas med
tanke härpå, och vidare måste SJ över huvud taget försöka göra sin del av
den kollektiva trafiken mera attraktiv och bättre anpassad till trafikanternas
önskemål och behov.

Uppkommande frågor om nedläggningar av järnvägar och indragningar
av stationer bör ses i ett mera långsiktigt perspektiv. Någon nedläggning
av järnvägar bör därför inte ske under pågående utrednings- och
planeringsarbete. Det är vidare enligt utskottets mening inte tillräckligt
att låta framställningar om nedläggningar av järnvägslinjer vila i avvaktan
på trafikplaneringsverksamheten. Tveksamheten om järnvägarnas framtida
roll är därmed inte undanröjd. Det ger inte tillräcklig stabilitet åt
beslut om lokaliseringar av företag eller fraktavtal som under tiden måste
fattas. Ett mera klargörande uttalande om statsmakternas avsikt att
tilldela järnvägarna en betydande roll i den framtida transportförsörjningen
är därför i hög grad motiverat.

För att nå en önskvärd utveckling av framför allt transporterna över
längre avstånd måste statens järnvägars konkurrenskraft förstärkas. F. n.
är i olika avseenden inte SJ:s transportservice av den kvalitet som
kunderna kräver. Det gäller inte minst företagets möjligheter att hålla
eller ingå bindande avtal om transporttider. Förtroendet för transportföretaget
måste på den punkten vara orubbligt inom ett näringsliv där
även ett kort driftstopp kan vålla stora kostnadsökningar. Sådana krav på
statens järnvägar måste i högre grad än hittills beaktas vid prövningen av

InU 1972:28

verkets framställningar om investeringsmedel och även internt i företagets
investeringspolitik.

Vad utskottet anfört i anslutning till de aktuella motionerna
1972:1812 och 1972:1818 bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Ett yrkande som avser en speciell väg framställs i motionen 1972:1830
av herr Oskarson (m). Motionären vill att utbyggnaden av motorvägen
längs Västkusten skall planeras och genomföras i en takt som överensstämmer
med de krav som den regionala utvecklingen kräver. Utskottet
anser sig inte ha anledning att ta ställning till enskilda vägprojekt och
avstyrker därför motionsyrkandet. Utskottet vill i sammanhanget endast
påminna om de ovan refererade uttalandena av kommunikationsministern
om behovet att väga in samhällsekonomiska effekter vid
prioritering av vägbyggnadsbehov.

Flygtrafikens roll i den regionala utvecklingen tas upp i ett par
motioner. Partimotionen från centerpartiet (punkt 6 i handlingsprogrammet)
och moderata samlingspartiet betonar vikten av en utbyggnad av de
inrikes flygförbindelserna. Särskilt angeläget anses detta vara för Norrlands
och Gotlands del. Även prisfrågor beträffande flygtransporter
behandlas i de båda motionerna liksom i folkpartiets partimotion.
Motionärerna uttalar sig för taxesänkningar vid långa transporter. I
centerpartimotionen för man fram tanken på ett system med maximitaxa.

Såsom framhålls i propositionen har flyget en betydelsefull och
växande uppgift i vårt lands transportsystem. Det kan spela en särskild
roll i regionalpolitiken för att minska olägenheterna i kontakthänseende
som följer med långa resavstånd. Samtidigt måste — med hänsyn till
begränsningarna i trafikunderlaget — utbyggnaden av flyget övervägas
med hänsyn bl. a. till dess återverkningar för andra trafikmedel, främst
järnvägarna. Även för dessa frågor förutsätts att den övergripande
trafikplaneringen skall ge ett bättre beslutsunderlag. I sammanhanget kan
anmärkas att riksdagen i höst uttalat sig för en översyn av organisationen
om tillståndsgivningen för den inrikes flygtrafiken (TU 1972:18, rskr
283).

När det gäller flygpriserna bedrivs inom Linjeflyg ett utredningsarbete
som syftar till en genomgripande revision av transportsystemet. Resultatet
av detta arbete skall föreligga inom kort, och enligt propositionen
kan förslaget förväntas öppna möjligheter för en prissättning som ligger i
linje med de regionalpolitiska strävandena.

Med hänvisning till det anförda bör riksdagen inte nu ta något initiativ
ide aktuella frågorna. Motionsyrkandena bör således inte föranleda någon
åtgärd. Inte heller finns det skäl att vidta någon åtgärd i anledning av
yrkandet B 7 i motionen 1972:1806.

Avgifterna för telefonsamtal behandlas i partimotionerna från centerpartiet,
folkpartiet och moderata samlingspartiet och i motionen
1972:1828 av herr Nordgren m. fl. (m). Förslagen syftar till en regional
utjämning av teletaxorna. Centerpartiets förslag går längst. Det föreslås
att avgiften skall göras oberoende av distansen för telefonsamtalen.

InU 1972:28

Televerket har nyligen lagt fram en utredning som syftar till regional
utjämning i olika hänseenden av telefonkostnaderna. Kommunikationsministern
kommer att under våren 1973 lägga fram förslag på grundval av
denna utredning. Det finns anledning räkna med att förslaget kommer att
innebära ytterligare regional utjämning av taxorna. Med hänsyn till det
anförda bör riksdagens ställningstagande anstå till dess Kungl. Majit lagt
fram sitt förslag. Motionsyrkandena bör således inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sjötrafikens roll inom regionalpolitiken har uppmärksammats i åtskilliga
länsprogram. I propositionen behandlas särskilt hamnväsendet.
Behovet av kommunal samordning betonas. Sett i ett större perspektiv är
hamnarna ett slags omlastningsterminaler, vilket medför att deras
lokalisering och dimensionering bör prövas utifrån en samlad bedömning
av transportförsörjningen inom den berörda regionen. Så kommer också,
enligt propositionen, att ske inom ramen för den regionala trafikplaneringen.

I handlingsprogrammet, punkt 7, i centerpartiets partimotion sägs att
isbrytarberedskapen i de norrländska farvattnen måste stärkas så att
norra Sverige tillförsäkras öppna hamnar året runt. Även i motionen
1972:1831 av herr Petersson i Gäddvik m. fl. (m) tas isbrytarfrågan upp.
Motionärerna vill att riksdagen skall begära att Kungl. Majit till nästa år
redovisar i vilken takt statsisbrytare avses att anskaffas. Motionärerna vill
också ha utredning av möjligheterna att förlägga översyn och reparation
av isbrytare och andra fartyg till Norrland.

De i motionerna behandlade frågorna har prövats av riksdagen tidigare
i år (TU 1972:2 s. 18). Trafikutskottet hänvisade i sitt i detta avseende
enhälliga betänkande till att frågorna var föremål för Kungl. Majits
prövning i anledning av hamnutredningens hösten 1971 avgivna betänkande
Vintersjöfart. Resultatet av beredningen i kanslihuset borde enligt
trafikutskottet avvaktas och utskottet avstyrkte därför de då aktuella
motionsyrkandena. Inrikesutskottet kan inte finna att det inträffat något
som bör föranleda riksdagen att inta annan ståndpunkt. Motionsyrkandena
beträffande isbrytare avstyrks således.

Frågan om utformningen av det regionalpolitiska transportstöd som
infördes av 1970 års riksdag tas upp i partimotionerna från centerpartiet
och folkpartiet samt i motionen 1972:1836 av herr Winberg m. fl. (m).
Stödets syfte är att minska de kostnadsolägenheter som följer med de
långa avstånden i de norra delarna av landet. Stödet är utformat som en
rabattering av järnvägs- och lastbilsfrakter från det allmänna stödområdet.
Rabattsatsen är större ju längre norrut i stödområdet vederbörande
ort är belägen. Stödet är begränsat i olika avseenden. Det gäller endast för
transporter inom och ut från stödområdet varvid en minimisträcka på 30
mil uppställts. Av praktiska skäl har transporter understigande 500 kg.
undantagits. Stödet gäller endast för transporter av helfabrikat eller mera
bearbetade halvfabrikat.

I motionerna läggs fram förslag om utvidgning av transportstödet i
olika avseenden. Det gäller avståndsgränser, viktavgränsningen, transport

InU 1972:28

av vissa varuslag till stödområdet samt beräkning av transportsträcka som
kvalifikationsgrundande, då en del av färdsträckan ligger inom annat
nordiskt land. I centerpartimotionen uttalar man sig för att även
flygtransporter bör infogas i stödet.

Enligt utskottets mening har det regionalpolitiska transportstödet
inneburit en värdefull förstärkning av de tidigare regionalpolitiska
medlen. Den pågående försöksperioden utgår med innevarande budgetår.
Inom kommunikationsdepartementet utvärderas f. n. erfarenheterna av
det nuvarande stödet. På grundval härav avses förslag i ämnet bli förelagt
1973 års vårriksdag.

Utskottet anser det mindre lämpligt att riksdagen nu binder sig för
vissa lösningar beträffande transportstödets framtida utformning. Genom
den aviserade propositionen kommer riksdagen att få ett bättre beslutsunderlag
än som f. n. föreligger. Utskottet avstyrker med hänvisning till
det anförda motionsyrkandena.

För Gotland gäller ett speciellt transportstöd för linjesjöfart. Stödet,
som infördes år 1971 sedan Gotland inlemmats i det allmänna stödområdet,
har till syfte att förbättra de näringsgeografiska betingelserna för
öns utveckling. Stödet är knutet till den reguljära färjtrafiken. Det gäller
endast transporter utgående från ön. Stödet gäller under en försöksperiod
på tre år. Det beräknas för innevarande budgetår kosta 2,1 milj. kr.

1 folkpartiets partimotion yrkas på en förbättring av transportstödet
till Gotlandstrafiken. Motionärerna vill att en utredning skall tillsättas
med uppgift att utforma ett system som innebär att kostnaden för
transporter till och från ön i princip inte skall vara högre än för
motsvarande sträcka på fastlandet.

Riksdagen har tidigare i år avslagit motionsyrkanden med samma syfte
(TU 1972:5). I sitt av riksdagen godkända betänkande anförde trafikutskottet
bl. a. att erfarenheterna av det nuvarande systemet bör avvaktas
innan ytterligare åtgärder vidtas. Utskottet förutsatte att redan under den
pågående försöksperioden överväganden sker om stödets utformning och
tillämpning efter försöksperiodens slut. Inrikesutskottet ansluter sig till
trafikutskottets uppfattning och avstyrker således motionen i förevarande
del.

Övriga frågor

I motionen 1972:1826 av herr Nilsson i Agnäs m. fl. (m) hemställs att
medel som ställts till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande får användas
för bidrag till samernas anläggningar för fiske och turism.

Utskottet finner ej skäl att i förevarande sammanhang gå in i en
sakprövning av motionen, allrahelst som motionärerna fått samma
motionsyrkande prövat tidigare i år (se JoU 1972:9).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande uppskov med behandling av ärendet
avslår motionen 1972:1806, yrkande A,

InU 1972:28

2. att riksdagen beträffande avslag på propositionen och uttalande
för en ny regionalpolitik avslår motionen 1972:1819,

3. att riksdagen beträffande de allmänna regionalpolitiska målen
med avslag på motionen 1972:1812, yrkande 1 a, godkänner
vad departementschefen uttalat i bilaga 1 till propositionen
1972:111,

4. att riksdagen beträffande ramar för planering av verksamheten
i länen för tiden t. o. m. år 1980 med avslag på
motionen 1972:1812, yrkande 1 b, godkänner vad departementschefen
anfört i bilaga 1 till propositionen,

5. att riksdagen beträffande allmänna frågor rörande plan för
utveckling av den regionala strukturen avslår motionerna
1972:1783, yrkandena 2 och 3, 1972:1785, 1972:1812,
yrkandena 1 c och 2 a och 1972:1815, yrkandena A 1 och
A 2,

6. att riksdagen beträffande statlig servicegaranti i anledning av
motionen 1972:1818, yrkande 1, som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört i den berörda frågan,

7. att beträffande lasarettsvården i regionala centra motionen
1972:1777 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

8. att riksdagen beträffande regional service i Söderhamn avslår
motionen 1972:1802, yrkande 3,

9. att riksdagen beträffande samordning av statlig verksamhet
m. m. i regionalpolitiskt hänseende i anledning av motionen
1972:1818, yrkande 4, som sin mening ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört i den berörda frågan,

10. att beträffande allsidig näringslivsstruktur i Stockholmsregionen
motionerna 1972:1772 och 1972:1776 inte föranleder
någon riksdagens åtgärd,

11. att beträffande industrisysselsättningen i storstadsområdena
- främst Göteborgs- och Malmö/Lund-regionerna motionen
1972:1789 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

12. att beträffande näringslivsutvecklingen i Göteborgsregionen
motionen 1972:1814 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

13. att beträffande långsiktig planering av bostadsbyggandet
m. m. motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 1 och 2,
inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

14. att riksdagen beträffande främjande av utflyttning av enskild
förvaltning m. m. från storstadsområdena avslår motionen
1972:1812, yrkande 1 d, punkt 37,

15. att riksdagen beträffande bostadsplaneringen i storstadsområdena
avslår motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna
38 och 39,

16. att riksdagen beträffande beteckning av Flen och Vingåker
som regionalt centrum avslår motionen 1972:1810, yrkande
2 i motsvarande del,

InU 1972:28

17. att riksdagen beträffande hänförande av Emmaboda till

Kalmar/Nybro som primärt centrum avslår motionen
1972:1778,

18. att beträffande beteckning av Gotland/Visby som primärt

centrum motionen 1972:1810, yrkande 2 i motsvarande del,

inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

19. att beträffande regionalpolitiska åtgärder på Gotland motionerna
1972:1816 och 1972:1833 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd,

20. att riksdagen beträffande beteckning av Olofström och

Sölvesborg som regionala centra avslår motionen 1972:1808,

21. att riksdagen beträffande beteckning av Kungsbacka som
regionalt centrum avslår motionen 1972:1830, yrkande 1,

22. att riksdagen beträffande beteckning av Skara som regionalt
centrum avslår motionen 1972:1781,

23. att riksdagen beträffande beteckning av Vara som regionalt
centrum avslår motionerna 1972:1779, 1972:1790, den sistnämnda
i motsvarande del, och 1972:1822,

24. att riksdagen beträffande serviceförsörjningen i Habo och
Mullsjö avslår motionen 1972:1790 i motsvarande del,

25. att beträffande beteckning av Hofors som regionalt centrum
motionerna 1972:1799, 1972:1801 och 1972:1802, yrkande
2, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

26. att riksdagen beträffande regionalpolitiska insatser i Sollefteå
och Ånge avslår motionen 1972:1835,

27. att beträffande beteckning av Åre som regionalt centrum
motionen 1972:1780 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

28. att beträffande Skellefteå riksdagen med bifall till motionerna
1972:1784, 1972:1793, yrkande 1, 1972:1796, yrkande
1, och 1972:1815, yrkande B, samt med avslag på Kungl.
Maj:ts förslag i motsvarande del beslutar att Skellefteå skall
betecknas som primärt centrum,

29. att beträffande beteckning av Stomman som regionalt
centrum motionerna 1972:1759 och 1972:1793, yrkande 2,
inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

30. att riksdagen beträffande beteckning av Sorsele som regionalt
centrum avslår motionen 1972:1796, yrkande 3,

31. att riksdagen beträffande klassificering av Bjurholm avslår
motionerna 1972:1793, yrkande 3 i motsvarande del, och
1972:1796, yrkande 2 i motsvarande del,

32. att riksdagen beträffande klassificering av Dorotea avslår
motionen 1972:1793, yrkande 3 i motsvarande del,

33. att riksdagen beträffande regionplanering enligt bandstadseller
bandlandskapsprincipen avslår motionen 1972:1810,
yrkande 1,

InU 1972:28

34. att riksdagen — i den mån frågorna inte behandlats under
punkterna 5-33 — godkänner att den plan för utveckling av
den regionala strukturen som föredragande departementschefen
i bilaga 1 till propositionen förordat tills vidare läggs
till grund för planering av samhällsutbyggnaden,

35. att riksdagen beträffande skatteinstrumentets och investeringsfonders
användning i regionalpolitiskt syfte avslår motionerna
1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 13, 33—35,
1972:1818, yrkandena 6-8, 1972:1827 och 1972:1829,

36. att riksdagen beträffande kreditpolitikens användning i regionalpolitisk
syfte avslår motionen 1972:1812, yrkande 1 d,
punkt 36,

37. att riksdagen beträffande decentralisering av statlig verksamhet
m. m. i anledning av motionerna 1972:1812, yrkande
1 d, punkt 40, och 1972:1818, yrkande 5, som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i den berörda
frågan,

38. att riksdagen beträffande lokalisering av nytillkommande
statlig verksamhet med hänsyn till regionalpolitiska målsättningar
m. m. avslår motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkt
41,

39. att riksdagen beträffande upphörande med omlokalisering av
statlig verksamhet avslår motionen 1972:1823, yrkande 6 i
motsvarande del,

40. att riksdagen beträffande tilläggsdirektiv till jordbruksutredningen
och förslag om skogsvårdsprogram m. m. i anledning
av motionerna 1972:1803, yrkande 1, 1972:1806, yrkandena
B 1 och B 2, och 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna
28 och 29, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

41. att beträffande företagareföreningarnas verksamhet motionerna
1972:1792, 1972:1794, 1972:1812, yrkande 1 d,
punkt 32, och 1972:1818, yrkande 11, inte föranleder någon
riksdagens åtgärd,

42. att beträffande statliga företag m. m. motionen 1972:1812,
yrkande 1 d, punkterna 27 och 31, inte föranleder någon
riksdagens åtgärd,

43. att riksdagen beträffande generella medel inom regionalpolitiken
avslår motionerna 1972:1806, yrkande B 4, och
1972:1818, yrkande 2,

44. att riksdagen beträffande avskaffande av det allmänna stödområdet
m. m. avslår motionerna 1972:1774 och 1972:1823,
yrkande 6 i motsvarande del,

45. att motionen 1972:1830, yrkande 3 b, beträffande flexibel
tillämpning av bestämmelserna om lokaliseringsstöd inte
föranleder någon riksdagens åtgärd,

46. att riksdagen beträffande utvidgning av det allmänna stödområdet
till att omfatta sydöstra Skåne avslår motionen
1972:1773,

InU 1972.28

47. att riksdagen beträffande utvidgning av det allmänna stödområdet
till att omfatta hela Gävleborgs län avslår motionerna
1972:1783, yrkande 1, och 1972:1802, yrkande 1,

48. att riksdagen beträffande utvidgning av det allmänna stödområdet
till att omfatta Ludvika och Smedjebackens kommuner
avslår motionerna 1972:1787 i motsvarande del,
1972:1812, yrkande 3 i motsvarande del, och 1972:1818,
yrkande 3, i motsvarande del,

49. att riksdagen beträffande utvidgning av det allmänna stödområdet
till att omfatta Avesta och Hedemora kommuner med
bifall till motionerna 1972:1787, i motsvarande del,
1972:1812, yrkande 3 i motsvarande del, samt 1972:1818,
yrkande 3 i motsvarande del, beslutar att berörda kommuner
skall ingå i det allmänna stödområdet,

50. att riksdagen beträffande utvidgning av det inre stödområdet
till att omfatta Malungs och Vansbro kommuner avslår
motionen 1972:1791,

51. att riksdagen beträffande utvidgning av det inre stödområdet
till att omfatta Bjurholms kommun avslår motionen
1972:1796, yrkande 2, i motsvarande del,

52. att beträffande tillämpningen av bestämmelserna om sysselsättningsstöd
motionerna 1972:1797 och 1972:1812, yrkande
1 d, punkt 24, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

53. att riksdagen beträffande förstärkning av lokaliseringsstödet i
fråga om belopp och utgivande av förstärkt stöd i vissa
områden m. m. avslår motionen 1972:1812, yrkande 1 d,
punkt 22 i motsvarande del, samt punkterna 23 och 25,

54. att beträffande lokaliseringsstöd till serviceföretag, marknadsföring
m. m. motionen 1972:1818, yrkande 10 i motsvarande
del och yrkande 12, samt motionen 1972:1812, yrkande
1 d, punkt 22 i motsvarande del, inte föranleder någon
riksdagens åtgärd,

55. att riksdagen beträffande lokaliseringsstöd till turistnäringen
avslår

a) motionen 1972:1818, yrkande 10 i motsvarande del,

b) motionen 1972:1830, yrkande 2,

56. att beträffande främjande av utbildning motionen 1972:1812
yrkande 1 d, punkt 30, inte föranleder någon riksdagens
åtgärd,

57. att riksdagen beträffande administrationen av lokaliseringsstödet
avslår motionen 1972:181 1,

58. att riksdagen beträffande industricentra avslår motionerna
1972:1802, yrkande 4, 1972:1803, yrkande 2, 1972:1812,
yrkande 1 d, punkt 26, och 1972:1837, yrkande 2,

59. att beträffande nya styrmedel i regionalpolitiken motionen
1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 42 och 43, inte föranleder
någon riksdagens åtgärd,

InU 1972:28

60. att riksdagen beträffande kommunal skatteutjämning avslår
motionen 1972:1812, yrkande 1, punkt 21,

61. att riksdagen beträffande utbildningsväsendet och kulturområdet
avslår motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna
15-20,

62. att riksdagen beträffande inriktningen på trafikpolitiken
avslår motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 3 och

12,

63. att riksdagen beträffande tilläggsdirektiv till den trafikpolitiska
utredningen avslår motionen 1972:1806, yrkande B 3,

64.. att riksdagen beträffande en parlamentarisk beredning för
transportpolitiska reformer inom stödområdet avslår motionen
1972:1837, yrkande 1,

65. att riksdagen beträffande tvärförbindelser till grannländer
avslår motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 9, och
1972:1837, yrkande 3,

66. att beträffande trafikservice för ö- och skärgårdsbefolkning
motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 8, inte föranleder
någon riksdagens åtgärd,

67. att riksdagen beträffande utvecklingen av vägnätet och
järnvägsnätet samt taxefrågor vid järnvägstrafik i anledning av
motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 4, 5 och 10 i
motsvarande del, och 1972:1818, yrkande 9 i motsvarande
del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

68. att riksdagen beträffande utbyggnad av motorväg längs
Västkusten avslår motionen 1972:1830, yrkande 3 c,

69. att beträffande flygtrafikens roll inom regionalpolitiken
motionerna 1972:1806, yrkandena B 6 och B 7, 1972:1812,
yrkande 1 d, punkterna 6 och 10, den sistnämnda i motsvarande
del, samt 1972:1818, yrkande 9 i motsvarande del, inte
föranleder någon riksdagens åtgärd,

70. att beträffande avgifterna för telefonsamtal motionerna
1972:1806, yrkande B 5, 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 14,
1972:1818, yrkande 9 i motsvarande del, och 1972:1828 inte
föranleder någon riksdagens åtgärd,

71. att riksdagen beträffande frågor om isbrytare avslår motionerna
1972:1812, yrkande 1 d, punkt 7, och 1972:1831,

72. att riksdagen beträffande det regionalpolitiska transportstödet
och transportstödet till Gotlandstrafiken avslår motionerna
1972:1812, yrkande 1 d, punkt 1 1, 1972:1818, yrkande
13, samt 1972:1836,

73. att riksdagen beträffande bidrag till samernas anläggningar
för fiske och turism avslår motionen 1972:1826,

74. att riksdagen — i den mån frågorna inte behandlats ovan —
beslutar att ett regionalpolitisk handlingsprogram av det
huvudsakliga innehåll som föredragande departementschefen

InU 1972:28

har förordat tills vidare läggs till grund för utveckling av den
regionala strukturen,

75. att riksdagen godkänner de riktlinjer för regionalpolitiken,
för vilka statsministern lämnat en redogörelse i propositionen,
till den del riktlinjerna inte behandlats genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt.

Stockholm den 8 december 1972
På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Tvärålund
(c), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s), Nordgren
(m), Fridolfsson i Rödeby (s), Peterson i Linköping (fp), Johansson i
Simrishamn (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson (m),
Lorentzon (vpk), Nilsson i Kalmar (s) och Mattsson i Skee (c).

InU 1972:28

Reservationer

1. Beträffande uppskov med behandling av ärendet (punkt 1)

av herrar Nordgren (m) och Oskarson (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med
”Utskottet kan” och slutar med ”utskottet motionsyrkandet” bort ha
följande lydelse:

Propositionen innehåller ett vidlyftigt material på ca 1 700 sidor som
tar åtskillig tid att penetrera. Propositionen bordlädes den 1 november
1972. För motionsskrivning och utskottsbehandling har sammanlagt ca 5
veckor stått till buds. Om man ställer detta i relation till det årslånga
förberedelsearbetet på propositionen och till den stora betydelse för
många år framåt som riksdagens ställningstagande kommer att få,
framstår forceringen i riksdagsbehandlingen som orimlig. Som särskilt
betänklig ter sig denna ordning för oppositionspartiernas del. De bereds
inte möjlighet att verka på ett sätt som ett demokratiskt parlamentariskt
styrelseskick förutsätter. Med hänvisning till det anförda biträder
utskottet motionsyrkandet om uppskov.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse

1. att riksdagen beträffande uppskov med behandling av ärendet
med bifall till motionen 1972:1806, yrkande A, beslutar att
till 1973 års vårriksdag uppskjuta behandlingen av propositionen
1972:111, såvitt den hänvisats till inrikesutskottet, jämte
de i anledning av densamma väckta motionerna, såvitt de
hänvisats till inrikesutskottet.

2. Beträffande avslag på propositionen och uttalande för en ny regionalpolitik
(punkt 2)

av herr Lorentzon (vpk) som anser att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:

I. Utgångsläget

Enligt utskottets uppfattning är utgångsläget för en diskussion om
regional- och planpolitik i Sverige i dag ett delvis annat än 1964, då
principerna för en regionpolitik första gången formulerades av regeringen.
Det är främst två faktorer som gör detta omdöme berättigat:

1) Numera råder en bristande tillväxt i den totala sysselsättningen i
landet. Detta är en ny och annorlunda situation jämfört med perioden
före 1965. Hela problemet rörande den regionala fördelningen har
därmed kommit i ett nytt läge. Det kan nu bara bedömas i omedelbar
kombination med det allmänna tillväxt- och sysselsättningsproblemet.

2) Med proposition nr 111 har betydelsefulla konkretiseringar skett
beträffande regionpolitikens officiella riktlinjer. Det har också gjorts vissa
förskjutningar häri jämfört med propositionerna av 1964 (nr 185) och
1970 (nr 75). De viktigaste förtydligandena har gjorts genom uppställande
av befolkningspolitiska målsättningar för länen, framläggandet av s. k.
regionalpolitiska handlingsprogram för länen, försöken att klassificera

InU 1972:28

olika orters ställning och utvecklingsförutsättningar samt genom skissen
till fysisk riksplan. För första gången görs härmed på officiellt håll försök
att parallellställa den ekonomiska och den fysiska planeringen.

Sverige är ett kapitalistiskt klassamhälle. Olika klasser och skikt har
motstridiga intressen i samhälleliga huvudfrågor. Regionpolitik och
riksplanering utgör en sådan huvudfråga. Avgörande för ett ställningstagande
utifrån arbetarklassens och folkflertalets intressen blir då självklart
planeringens innehåll. Endast ett socialistiskt innehåll kan tillgodose
dessa intressen.

Särskilt på socialdemokratiskt håll ges ofta begreppet ”planering” i sig
själv en positiv, progressiv värdeladdning. Detta döljer lätt frågan
om planeringens innehåll och tendens. Planeringen kan vara en
anpassningsplanering, som helt följer privatkapitalismens utveckling. Den
kan vara en styrningsplanering, som ger staten eller något annat offentligt
organ en ledande roll. Styrningen kan i sin tur antingen vara i kapitalets
intresse eller ha en annan klassmässig utgångspunkt.

Att planeringens innehåll är avgörande, betyder dock inte att det är
likgiltigt, om planeringen är stark eller svag. Ett socialistiskt klassinnehåll
förutsätter en stark yttre planeringsorganisation. Ett utvidgat planeringsväsen
— t. ex. i form av en fysisk riksplan — kan också ha en annan fördel
ur folklig synpunkt: det kan betyda att fler beslut blir föremål för statlig
prövning och därmed mer åtkomliga för offentlig diskussion och
påtryckningar från folkopinionen. Detta gäller även om planeringens
innehåll och tendens till sin huvudlinje inte är i folkflertalets intresse. Å
andra sidan kan dessa fördelar läft gå förlorade om planeringssystemets
uppbyggnad gynnar en stark centralism eller hemliga beslutsformer. Då
får styrkan i planeringsväsendet snarare en auktoritär verkan.

En medveten och planmässig hushållning med naturresurser, arbete
och kapital är överlägsen kapitalismens anarkiska system. Ett socialistiskt
samhälle, där lönarbetarna ersatt kapitalisterna som ledande ekonomisk
och politisk kraft, måste nödvändigtvis bygga upp en så organiserad
ekonomi. Med hänsyn till miljöförstöringen och den allvarliga framtida
råvara- och energisituationen blir en sådan hushållning oundgänglig.

Redan vid 1945 års riksdag ställdes frän kommunistiskt håll kravet om
en allmän ekonomisk och bebyggelsemässig s. k. landsplanering, grundad
på en total samhällsekonomisk bedömning. Denna tanke som då
avvisades av riksdagens majoritet, var betydligt djärvare än de blygsamma
förslag som nu, ett kvarts sekel senare, framläggs i proposition lil.

Kapitalismens utveckling och inre problem har sedan dess ställt krav
på aktivare statliga insatser. Staten är under kapitalismen bunden av
systemets krav och arbetsförutsättningar. Dess planering får därför alltid
kapitalistiska förtecken, oavsett om man söker dölja det eller ej.

Utskotter förkastar en planpolitik med sådant kapitalistiskt klassinnehåll.
Utskottet är medvetet om att en verklig planering i arbetarklassens
och folkets intresse är liktydigt med en övergång till socialismens system.
Arbetet härför måste dock självklart byggas upp redan under kapitalismen.
På alla punkter där det är möjligt bör man därför bekämpa de
kapitalistiska strävanden som kommer till uttryck inom ramen för den

InU 1972:28

statliga planeringen. Man bör arbeta för att framtvinga alla tänkbara
sådana eftergifter och reträtter av den borgerliga staten, vilka är i
folkflertalets intresse och till storfinansens nackdel.

Från sådana utgångspunkter bör riksdagen forma sin bedömning av
den svenska region- och planpolitiken och av innehållet i proposition
lil.

II. Regionpolitiken före 1972

Den kapitalistiska koncentrationen

Koncentrationen är en inneboende ekonomisk lag i det kapitalistiska
systemet. Med kapitalets allmänna koncentration och centralisation följer
också tendensen till geografisk koncentration och därmed regional
obalans. Denna tendens kan i Sverige spåras tillbaka till 1860-talet. Men
först efter andra världskriget kom koncentrationens regionala sida på
allvar i förgrunden.

I högkonjunkturperioden 1950—1965 framflyttade storkapitalet överallt
sina positioner under inrikes och utrikes expansion. Småföretag inom
handel, jordbruk osv. utträngdes massvis. Detta fick viktiga omedelbara
följder. Folkomflyttningen accelererade. Storstäderna växte kraftigt. Allt
fler landsortsregioner hamnade i ekonomiskt bakvatten. Avfolkningen
började på många håll föra ned befolkningstalen på en kritisk nivå.
Utnyttjandet av arbetskraften blev hårdare, växande grupper stampades
ut. Kollektivtrafiken trängdes tillbaka av en hämningslöst växande
privatbilism. Miljöförstöringen tog allvarlig omfattning.

Uppbyggnaden av 1964 års regionpolitik

Före 1964 hade ingen planmässig officiell regionpolitik förts i Sverige.
Den ekonomiska politik som tillämpats sedan 1930-talet hade dock
många inslag som gynnade olika bygdepolitiska intressen — låg ränta,
jordbruksstöd, diverse subventioner. Till sina regionala verkningar var
denna politik närmast vad man numera kallar populistisk.

Med den snabbare koncentrationen krävdes en statlig politik, som
underbyggde den av storkapitalet ledda utvecklingen och skylde dess
sociala följder. En regionpolitik byggdes upp, som var anpassad till det
nya läget. Regeringspartiets folkligt-småborgerliga skydds- och subventionspolitik
avvecklades till förmån för en politik, som i stället predikade
nödvändigheten av folkets anpassning till ”förändringens vind” — dvs. det
nya högre stadiet i kapitalets koncentration.

Den regionalpolitiska propositionen 1964 drog upp riktlinjerna för
vad som var en typisk anpassningsplanering. Den kännetecknades av två
grunddrag:

1) Planeringen skulle utgå från och följa upp näringslivets ”spontana”
utveckling. Rörlighet och omflyttning skulle i princip accepteras och
underlättas.

6 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

2) Lokaliseringsstöd plus arbetsmarknadspolitiska åtgärder skulle
sättas in åt främst skogslänen (det s. k. stödområdet). Stödet skulle bidra
till dessa regioners smidigare omvandling. Det skulle inte vända den där
rådande avfolkningstendensen.

Den ”spontana” utvecklingen med fortsatt storstadskoncentration
respektive avfolkning av stora landsortsregioner förklarades av regeringen
vara bäst ägnad att leda till maximal ekonomisk tillväxt. Folkomflyttningen
ansågs skola få en utjämnande effekt — regioner med många
arbetslösa skulle flytta folk till växande regioner med brist på arbetskraft.

Utifrån 1964 års beslut utarbetades den s. k. Länsplan 67. Denna
innefattade prognoser för befolkningens och sysselsättningens utveckling
i län och kommunblock fram till 1980. Enligt Länsplan 67 förutsattes för
perioden 1965 — 1980 att folkminskning stadigvarande skulle förekomma
i 121 av landets kommunblock, därav i 58 av skogslänens 86 block samt i
63 block i södra och mellersta delen av landet. Enligt inrikesdepartementets
speciella kontrollprognos förutsattes folkminskning i 136 block,
därav 66 i skogslänen. Ytterligare ett 10-tal block förutsattes få så små
ökningar, att det med hänsyn till den naturliga befolkningsökningen
måste vara liktydigt med överskott av utflyttade.

1969 gjorde statsmakterna en utvärdering av Länsplan 67. Denna
innebar bl. a. att utvecklingen i regioner utanför stödområdet skulle få ha
sin gång, även i fall av folkminskning. I stödområdet kunde en något
mindre ogynnsam målsättning accepteras. Villkoret var dock att skogslänen
satsade på koncentration inom länen.

Modifikationer i 1964 års politik

Oppositionen mot avfolkningens och koncentrationens mångsidiga
följder växte snabbt under slutet av 1960-talet. Under intryck härav
modifierades den koncentrationsvänliga regionpolitiken något. I statsverkspropositionen
1969 förklarades en dämpning av storstadstillväxten
önskvärd. Samma tankar kom igen i den regionalpolitiska propositionen
1970. Medlen för att modifiera koncentrationen var

1) s. k. etableringssamråd mellan stat och näringsliv, då det gällde
storstadsetableringar av viss storlek,

2) viss förstärkning av stödet till skogslänen,

3) utflyttning av statliga verk från Stockholm.

Formellt var detta en viss reträtt från 1964 års linje. Samtidigt gjorde
sig dock en klart koncentrationsvänlig syn gällande i en rad vägledande
statliga utredningar på andra områden av betydelse för den regionala
utvecklingen. Dit hörde t. ex. utredningen om skogsindustri i södra
Sverige, Vågplan 70, hamnutredningen, utredningen om statligt stöd till
fiskehamnar etc. Sättet att realisera 1963 års trafikpolitik verkade också i
koncentrationsfrämjande riktning, likaså den kommunala planläggningen
i storstadsregionerna.

InU 1972:28

Värdering av regionpolitiken 1965-1972

Frågan om den hittillsvarande regionpolitiken varit ”framgångsrik”
kan givetvis besvaras bara om man har dess utgångspunkter klara för sig.
Dess målsättning har varit att organisera och följa upp koncentrationsprocessen.
Dess målsättning har icke varit att hindra avfolkning. Däremot har
det påståtts att folkomflyttningen skulle befrämja regional balans.

Koncentration och avfolkning har fortsatt ungefär i den omfattning
som förutsattes enligt 1964 års proposition och Länsplan 67. En
dämpning i omflyttningen i förhållande till perioden 1960-1965 har
inträtt som följd av att den försämrade tillväxten och lågkonjunkturen nu
drabbar även storstädernas arbetsmarknad. Men taget i stort är bilden
alltjämt klar: koncentrationen och avfolkningen fortsätter. Skogslänen
hade 1965—1969 en flyttningsförlust på 45 000 personer, 1970 på
ytterligare 4 400. 1971 hade 143 av landets 272 kommunblock inrikes
flyttningsförlust. Detsamma gällde 35 av landets 70 A-regioner. Av dessa
hade 33 flyttningsförlust även närmast föregående år. Ett anmärkningsvärt
drag är att flyttningsförluster förekommer även i A-regioner med
stora och förut expanderande centra samt i A-regioner med avsevärt
totalt befolkningsunderlag. Många stora A-regioner även i södra och
sydöstra Sverige hör hit, t. ex. Kalmar/Nybro, Jönköping, Karlshamn,
Växjö. Allvarligt är också att A-regioner som avsetts skola med sin
väntade expansion bli stödpunkter i avfolkningslän 1971 — 1972 hade
inrikes flyttningsförlust, t. ex. Luelå/Boden, Kiruna/Gällivare, Skellefteå,
Gävle. Sammanlagt för båda åren hade bl. a. Hässleholm, Trollhättan/
Vänersborg, Härnösand/Kramfors och Örebro (!) inrikes flyttningsförlust.
Östersund återtog 1971 ett netto av 661 inrikes inflyttare, dock
utan att kompensera 1970 års förlust på 955.

Folkökningen i landets största tätortsområden har fortsatt, ehuru
ökningstakten varit något mindre 1966—1970 än 1961 — 1965. De mindre
tätorterna har haft en obetydligt gynnsammare utveckling 1966—1970 än
femårsperioden närmast före. Å andra sidan har den rena glesbygden
tappat folk i något snabbare takt 1966—1970 än tidigare.

Mellan 1965 och 1970 har förskjutningen i sysselsättningen till
skogslänens nackdel fortsatt. Skogslänen har förlorat uppskattningsvis
mellan 50 000 och 60 000 arbetstillfällen netto, enligt folkräkningens
definition av begreppet förvärvsarbetande och med korrigering för
bristande överensstämmelse mellan folkräkningarna 1965 och 1970.
Storstadslänen har ökat grovt taget med lika mycket. Detta hindrar inte
att svåra balansproblem börjat uppträda också där på grund av de
avsevärda industriutflyttningarna och den allmänna utglesningen i storstädernas
inre områden.

På dessa punkter har således regionpolitiken varit ”framgångsrik”, dvs.
i enlighet med sin ursprungliga målsättning.

Stödområdet har tillförts arbetstillfällen via olika lokaliseringspolitiska
åtgärder. Verkan härav är svårbedömd. Lokaliseringsföretagen svarar
inom stödområdet enligt regeringen för en sysselsättningsökning 1965 —

1971 på 9 400 personer. Vissa vetenskapliga bedömare har velat reducera

InU 1972:28

siffran till 3 000. Till en del har otvivelaktigt lokaliseringsstödet varit en
alternativ finansieringsform, och investeringarna skulle till en del ha
kommit till stånd även utan stöd. Tillskottet som skapats genom stödet
uppgår därför med säkerhet till betydligt mindre än 9 400 arbetstillfällen.
Beslutade omlokaliseringar av statliga myndigheter beräknas ge skogslänen
3 500 nya arbetstillfällen. Verkan härav har ännu ej gjort sig
gällande. Klart är dock att det hittillsvarande och planerade skapandet av
nya arbetstillfällen endast marginellt påverkar skogslänens tillbakagång.

Lokaliseringsstödet utgår som bekant till nyetablering eller utvidgning
av industriell verksamhet. Stödinsatserna under åren 1965 — 1969 kunde
inte hindra att även sysselsättningen inom skogslänens industri kraftigt
gick tillbaka. Följande tabell visar industrisysselsättningen i skogslänen
enligt den officiella industristatistiken.

Län Förändring i antal

sysselsatta 1965-1969

Värmland - 2 500

Kopparberg - 3 800

Gävleborg — 2 600

Västernorrland — 3 400

Jämtland + 100

Västerbotten — 500

Norrbotten - 700

Skogslänen totalt - 13 300

Anm. Vid en förbättring av insamlingsförfarandet 1967 tillfördes statistiken ett
mindre antal företag, som tidigare ej redovisats. Tar man hänsyn härtill blir
nettominskningen något större, nämligen för skogslänen totalt 14 100.

Regionpolitiken har icke bidragit till större regional balans. Skogslänens
andel av antalet anmälda arbetslösa har sedan 1965 i stort sett
legat omkring 40 %. Lönestatistiken visar inga tendenser till utjämning
mellan regionerna, snarast har klyftan tenderat växa något. Härtill kan
bidra att sida vid sida med den allmänna koncentrationen en förskjutning
i industrins relativa fördelning sker från storstäder till låglöneområden.
Detta tenderar att skapa fler lågavlönade. Samtidigt är förskjutningen
för svag för att påverka avfolknings- och låglöneområdenas
struktur på avgörande sätt. De förblir låglöneområden.

Stockningseffekterna i storstäderna har förstärkts. Trafiksituation,
stadsmiljö, bostadssegregation m. m. har icke förbättrats utan i allmänhet
förvärrats.

Slutsatsen blir, att regionpolitiken följt upp storkapitalets koncentration
men utan att kunna skapa den regionala utjämning och den
maximala totala tillväxt som påstods skola följa i utvecklingens spår. Ur
kapitalets synpunkt har politiken i stort sett varit framgångsrik, ur
folkmajoritetens, lönarbetarnas och småföretagarnas har den skärpt
problemen.

InU 1972:28

III. Regeringens och den borgerliga oppositionens linje

Propositionens huvudlinjer

Proposition 111 innehåller mer konkreta målsättningar än tidigare
propositioner på området. Följande fem avsnitt utgör de viktigaste:

1) Regeringen ställer upp befolkningsramar för varje län. Ramarna
skall utgöra målsättningar för länens utveckling fram till 1980. Ramarna
innebär fortsatt tillväxt i de tre storstadsregionerna, dock en dämpad
sådan. För skogslänen ställs som mål oförändrad befolkning 1970—1980.

2) Medlen att uppnå dessa mål är en komplettering av gällande
lokaliseringspolitiska medel: förstärkt lokaliserings- och sysselsättningsstöd,
fortsatt utlokalisering av statlig verksamhet, koksverk till Norrbotten,
bebådat nytt förslag om transportstöd, kommande förslag om
uppbyggnad av s. k. industricentra samt nytt förslag till metod för
skatteutjämning mellan kommuner. Övriga förslag i propositionen är
antingen av mer rent socialpolitisk natur (särskilda glesbygdsåtgärder,
stöd åt olönsamma busslinjer) eller neutrala och irrelevanta ur regional
synpunkt (vidgad information företag-stat, industripolitiskt verk).

3) Förslag till s. k. regionalpolitiska handlingsprogram framläggs av de
olika länsstyrelserna. Programmen skall bedömas av regeringen och sättas
i relation till den regionalpolitiska resursfördelningen i stort.

4) Ett system för ortsklassificering presenteras. Med ändring av
länsstyrelsernas förslag innebär detta en uppdelning av kommunblocken
(och deras centralorter) i fyra grupper: storstäder, primära centra,
regionala centra och kommuncentra. Samhällsinsatserna uppges utanför
storstäderna skola koncentreras väsentligen till primärcentra och regioncentra.

5) En skiss till fysisk riksplan framläggs. I denna görs lokaliseringsbedömningar
för vissa typer av miljöfarlig tung industri. Riktlinjer dras
upp för att bemästra aktuell och framtida konkurrens mellan industriella
och andra intressen. Denna fråga behandlas i civilutskottet.

De borgerliga oppositionspartierna och regeringens regionalpolitik

Av de borgerliga oppositionspartierna är det endast centern, som kan
sägas ha presenterat en egen målsättning för regionpolitiken. Centern har
fört en kritik från decentralistisk ståndpunkt av koncentrationen och den
officiella regionpolitiken. Centern har konkretiserat sina tankar i en
regionalpolitisk riksplan. Grundlinjen i denna är att alla län skall ha del av
den framtida folkökningen. Centern är i sin målsättning mer decentralistisk
och mer långtgående än regeringen. Storstadslänen skall enligt
centerns målsättning ha en mindre folkökning än enligt regeringens.

Då det gäller åtgärderna är skillnaderna mellan centern och regeringen
små. Centern går längre än regeringen då det gäller etableringar av viss
storlek till storstadsområden — centern vill där ha etableringskontroll,
medan regeringen ej velat gå längre än till ett formellt och skäligen
värdelöst etableringsramråd. Centerns övriga åtgärder inskränker sig dock

InU 1972:28

till en — låt vara relativt lång — lista på diverse stimulansåtgärder. Till sin
allmänna typ är de ganska lika regeringens, vartill kommer att centern
alltid varit överens med regeringen om huvudinslagen i den hittillsvarande
stödverksamheten. Om centern är något ambitiösare i fråga om etableringskontrollen,
är å andra sidan dess målsättning också mer långtgående i
fråga om att avvika från den faktiska utvecklingstrenden. I viss mån kan
alltså klyftan mellan mål och medel sägas vara mer påtaglig hos centern
än hos regeringen. Centern har aldrig officiellt velat ta upp frågan om
styrning av investeringar i allmänhet. Den från centerhåll inspirerade
skriften Gör om Sverige innehåller dock en antydan om att kapitalets fria
etableringsrätt inte får hindra en regionalpolitisk målsättning.

Regeringens målsättning enligt propositionen innebär ett närmande till
centern. De båda partiernas åtgärdsprogram står varandra också nära. I
synnerhet innehåller intetdera några allmänna styrningsåtgärder eller
något ingripande på bred front mot kapitalets frihet.

Folkpartiet och moderata samlingspartiet uppträder inte med målsättningar
av samma typ som regeringen och centern. Deras regionalpolitiska
syn är diffus. Båda partierna är motståndare till ”regleringar”, båda är för
att uppmuntra industrin. Vissa folkpartikretsar är utpräglade anhängare
av storstadskoncentration, och partiets tidigare flirt med centern är nu
ett övervunnet stadium. Både folkparti och moderater har dock samtidigt
starka rötter bland småföretagarna. Slitna mellan stor- och småindustri
lyckas de aldrig formulera något regionalprogram utöver allmän s. k.
”näringsvänlighet”. Båda partierna kan ur regionalpolitisk synpunkt
karakteriseras som antingen dubbelbottnade eller indifferenta.

IV. Kritik av propositionen

Vilka frågor bör ställas?

Vid varje meningsfull bedömning av de region politiska problemen
måste en rad bestämda frågor ställas. Dit hör bl. a. följande:

Hurdan är den allmänna tillväxten i sysselsättningen i landet?

Vad kan den väntas bli i framtiden?

Hur många arbetstillfällen finns att fördela mellan regionerna?

Vad krävs för att skapa full sysselsättning i alla regioner och regional
balans?

Hur många arbetstillfällen måste nyskapas?

Vad kostar detta och vad är statsmakterna beredda att satsa?

Inför propositionens förslag till målsättning och åtgärder uppställer sig
dessutom andra frågor:

Innebär förslagen i verkligheten en ny politik?

Kan ett uppnående av målen lösa länens problem?

Menar regeringen allvar med sin målsättning för skogslänen?

Kan målsättningen över huvud uppnås med de föreslagna medlen?

De centrala frågorna om tillväxten och den framtida sysselsättningen
tas inte upp till behandling i propositionen. Detta är en grundläggande

InU 1972:28

brist. Det har föga mening att diskutera fördelning mellan län, när man
inte ens kan ange vad som finns att fördela. Det är också tämligen
meningslöst att diskutera befolkningsmålsättningar för länen utan att
beröra vad som är basen för befolkningens existens: sysselsättningens
omfattning. Regeringen säger sig ha en målsättning för länens befolkning
men uppger ingen målsättning för antalet arbetstillfällen. Därmed svävar
befolkningsmålsättningen helt i luften.

Regeringen berör inte frågan hur stor insatsen är, mätt i arbetstillfällen
och pengar, för att nå de uppsatta målen eller några mål över huvud.
Denna brist på grundläggande information och klarhet i huvudfrågorna
sprider tvivel på om målsättningarna har något annat syfte än det rent
propagandistiska. Det gör också propositionens riktlinjer svävande och
oklara.

Sysselsättningen - regionpolitikens grund

Den kapitalistiska koncentrationen har efter 1950 stadigt ökat.
Tillväxten visar inte samma stadiga tendens. Den har väsentligt mattats
efter 1965. Vid sidan av koncentrationen har andra av kapitalismens
utvecklingslagar gjort sig gällande. Det fasta kapitalet (produktionsmedlen)
har växt kraftigt i förhållande till det variabla (lönerna). Varje given
ny investering får allt mindre sysselsättningseffekt. För att hålla en given
takt i sysselsättningsökningen skulle krävas allt större kapitalsummor.
Det svenska storkapitalet söker sig också i växande grad ut över landets
gränser. Samtidigt fortsätter utträngandet inom landet av nationellt
begränsade småföretag. Följden blir oundgängligen minskad tillväxt i
antalet tillgängliga arbetstillfällen. Hur långt har denna process gått?

Vissa svårigheter föreligger att tolka befintligt statistiskt material. Men
en bestämd slutsats kan dras: det aktuella och framtida sysselsättningsproblemet
är ett helt annat än under högkonjunkturen före 1965. Med
hjälp av folkräkningarna får man fram följande förändringar i sysselsättningsläget
åren 1960—1970:

Förändring

Period Befolkning i Antal förvärvsarbetande

åldern 16-66 år (korrigerat)

1960-1965 + 239 000 + 94 000

1965-1970 + 152 000 - 24 000

Anm. Folkräkningarna 1960, 1965 och 1970 är inte omedelbart jämförbara.
Här visas i andra kolumnen förändringen 1960-1965 med hänsyn tagen till att
gifta, kvinnliga medhjälpare ijordbruk 1965 blev 50 000 fler än 1960. Förändringen
1965-1970 påverkas av att begreppet förvärvsarbetande inte är exakt
detsamma 1970 som 1965. Korrigering med hänsyn härtill har företagis av
riksdagens upplysningstjänst.

Samma tendens spåras i SCB:s arbetskraftsundersökningar. Resultaten
kan här utfalla något olika, beroende på vilka tidpunkter man jämför.
Men stagnationen efter 1965 är klart iakttagbar.

InU 1972:28

Period

Förändring

Befolkning Sysselsatta
14- år

Därav	Sysselsatta
deltid	mätt i antal
	heltidsar-
	beten
+ 31 000	+ 48 500
+ 125 000	+ 4 500
+177 000	-21 500
+ 17 000	-17 500
+ 38 000	-30 000

Feb/maj/aug/nov 1962—1965+ 59 000 +64 000

Feb/maj/aug/nov 1965-1969+195 000 +71 000

3:e kvartalet 1970-1972+ 36 000 -11 000

Anm. Uppgifterna grundar sig på arbetskraftsundersökningarna. I sista kolumnen
har sysselsättningsförändringama omvandlats till heltidsarbeten enligt schablonen
2 deltidsarbeten = 1 heltidsarbete. Deltidsarbetarnas antal anges för 1965 —
1970 och 1970-1972 med vartdera två uppgifter. Den första anger antalet
deltidsarbetande bland personer i arbete vid mätningstillfället. En stor grupp
sysselsatta är emellertid inte i arbete vid mätningen. Bland dessa finns givetvis också
personer som normalt arbetar deltid. För 1965 och 1969 har antagits att de
deltidsarbetande inom denna grupp utgör samma andel som bland de i arbete
varande, vilket innebär en viss överskattning. För 1970 och 1972 finns uppgifter om
deltidsarbete angivna för dem som är sysselsatta men ej i arbete vid mätningstillfället.

Sysselsättningen enbart inom industrin gick enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar
tillbaka 1965 — 1969 med 72 000 sysselsatta i hela landet.
Enligt industristatistiken var tillbakagången 87 000.

Efter 1965 har alltså sysselsättningen i bästa fall stagnerat och med all
sannolikhet absolut minskat. Samtidigt har den arbetsföra befolkningen
ökat.

Privatkapitalismen kan alltså inte längre garantera sysselsättningens
tillväxt vare sig absolut eller i förhållande till behovet. Än tydligare blir
detta då man tar hänsyn till att den privata sektorn går väsentligt tillbaka.
De offentligt anställda uppvisar en ökning, som dock är otillräcklig för
att skapa den nödvändiga tillväxten i sysselsättningen.

Nedgången 1970—1972 har inte endast drabbat skogslänen. Även
storstadslänens sysselsättning har minskat. Från 3:e kvartalet 1970 till
samma tid 1972 förlorade skogslänen 7 800 sysselsatta, storstadslänen
6 000 medan övriga Syd- och Mellansverige ökade med 3 600.

Alla här noterade tendenser måste bilda utgångspunkt för en analys av
1970-t.alets utveckling och regionala problem. Utifrån dem måste man
beräkna hur många arbetstillfällen som måste nyskapas vid den ena eller
andra typen av målsättning.

Regeringens påstådda och verkliga mål

Regeringens allmänna avsikter framstår på vissa punkter i propositionen
som ganska oklara. I själva propositionstexten (s. 11) framhålls
t. ex. att ”alla vuxna personer i arbetsför ålder så långt det över huvud
taget är möjligt skall kunna få tillgång till yrkesarbete i hemorten eller
inom rimligt avstånd från den”. Innebörden av detta är logiskt sett att
utflyttningsnetton inte längre borde förekomma. Givetvis saknar en
sådan allmän proklamation varje täckning i propositionen i övrigt. I

InU 1972:28

närmast följande stycken framgår att tillväxten i storstäderna förutsätts
gå vidare, och generella medel för att hålla tillbaka denna avvisas. I bil. 1
(s. 474) redovisas att avsevärda utflyttningsöverskott måste till i skogslänen
fram till 1980. Att alla vuxna skall få arbete kring sin hemort är
mot denna bakgrund ett märkligt påstående. Regeringen vet att detta är
omöjligt med nuvarande utveckling och med den politik man själv
skisserar.

På s. 474 i bil. 1 redovisar regeringen befolkningsmålsättningar för
länen. Målsättningsramama ser ut som följer:

1 000-tal

Län	Befolkning 1970	Ramar för 19
AB	1 478	1 600-1 675
C	219	225- 235
D	249	250- 260
E	383	390- 410
F	299	305- 320
G	167	170- 180
H	241	245- 255
1	54	52- 55
K	154	155- 165
L	265	265- 275
M	722	760- 790
N	201	210- 220
O	715	760- 790
P	403	410- 430
R	259	260- 270
S	285	280- 290
T	276	280- 290
U	262	270- 280
w	278	270- 280
X	294	290- 300
Y	268	260- 270
Z	131	125- 135
AC	233	230- 240
BD	256	250- 260
Riket	8 092	8 312-8 675

Två frågor är här vitala. Vad innebär målsättningsramama och är
målen genomförbara med den politik regeringen föreslår?

Målsättningarna innebär att inflyttningen till storstadslänen skall
fortsätta. Utflyttningen från skogslänen skall likaledes fortsätta. Eftersom
skogslänen har en naturlig befolkningstillväxt (födelsetal högre än
dödstal) måste utflyttning ske för att målet oförändrad befolkning skall
hållas. Skogslänen skall alltså inte ta emot sin egen naturliga folkökning
— den skall flyttas ut. Detta är som synes något helt annat än att ge alla
vuxna arbete i hemorten.

Att målsättningen accepterar fortsatt utflyttning i skogslänen kommer

InU 1972:28

att få följder efter planperiodens slut 1980. Utflyttningen skapar en skev
befolkningssammansättning genom avtappning av yngre årsklasser. Därmed
läggs grunden för en sannolik folkminskning efter 1980. Det
försämrar också grunden för ett framtida industriellt uppbygge. Detta
problem diskuteras inte av regeringen i dess alltför korta planperspektiv.

1 själva propositionstexten (s. 13) samt i bil. 1 (s. 473) talas om att
skogslänen 1970 bör ha en "i stort sett oförändrad befolkning 1980” (vår
kursivering). Innebörden av denna reservation förklaras inte närmare i
propositionen. Målsättningstalen ger dock vissa vinkar härom vid en
närmare granskning.

Totalramen för riket 1980 ligger mellan 8 312 000 och 8 675 000.
Skillnaden beror väsentligen på olika antaganden om nettoimmigrationen.
Vid den övre ramen får även tre av sju skogslän inflyttningsöverskott.
Vid den nedre får samtliga betydande utflyttning. Norrbotten får i
båda fallen stora flyttningsförluster.

Den sannolika totalbefolkningen 1980 ligger närmare den nedre än
den övre ramen. Med nuvarande utveckling är större immigrationsöverskott
mycket osannolika. Det är därför troligt att skogslänens utflyttning
under 1970-talet kommer att ligga närmare siffran —71 000, som anges i
sämsta fall, snarare än den minst ofördelaktiga siffran —5 000.

Regeringens målsättning är alltså att omflyttningen skall fortsätta i
samma riktning som hittills. Takten förutsätts dämpad, något som är rätt
självklart med hänsyn till konjunkturen och den växande arbetslöshet
som uppträder även i storstäderna. I huvudsak skiljer sig alltså 1972 års
regionpolitik inte från 1964 och 1970 års.

Utvecklingen i många län i Sydsverige är också osäker. Allt beror här
på hur stor totalbefolkningen i riket blir. Nedan anges flyttningsnetton
för länen vid två olika alternativ. I ena fallet gäller att landets folkmängd
1980 stannar mitt mellan regeringens övre och nedre ram. I andra fallet
gäller att den blir 8 328 000 vilket är SCB:s prognos för 1980 om ingen
nettoimmigration sker.

Län Flyttningsnetto 1970-1980 vid totalbefolkningen

8 495 000 8 328 000

AB	+	108	+	76
C	+	3	-	2
D	-	4	-	9
E	+	5	-	4
F	_	1	_	7
G	+	4	—	1
H	+	6	+	1
1	-	1,5	-	3
K	+	2		3
L	+	1	-	4
M	+	40	+	27
N	+	10	+	5

InU 1972:28

Län Flyttningsnetto 1970-1980 vid totalbefolkningen

	8 495 000	8 328 000
O	+	34	+	21
p	+	4	-	5
R	—	1	-	6
S	-	1	-	5
T	+	4		0
U	-	2	-	7
w	-	6	-	11
X	-	2	-	6
Y		5		8
Z		0	-	5
AC	-	8	-	13
BD	-	17	-	22

Blir immigrationen så svag som i det lägre alternativet, betyder det
alltså att i stort sett alla län får avge flyttare till storstadslänen. I båda
fallen är skogslänens flyttningsförluster tydliga.

Den nödvändiga sysselsättningsökningen

Vi har sett hur sysselsättningen ständigt gått tillbaka i skogslänen och i
många andra bygder i landet sedan 1965. För att uppnå den av regeringen
uppställda målsättningen om i stort sett oförändrad befolkning i
skogslänen 1980 måste alltså nya arbetstillfällen tillföras dessa regioner.
Omfattningen av detta nödvändiga tillskott kan någorlunda grovt
kalkyleras. Skogslänen hade 1970 en sysselsättningsbas på ca 800 000
sysselsatta enligt arbetskraftsundersökningarna. Basen minskar kontinuerligt.
Enligt folkräkningarna minskade den med 10 000 per år 1965 —
1970, därav i industrin med 3 500 per år. Arbetskraftsundersökningarna
från 3:e kvartalet 1970—1972 visar nedgång med omkring 4 000 per år.
För att skapa förutsättningar för bibehållen folkmängd 1980 måste fram
till dess lika många arbetstillfällen nyskapas som försvinner. Därutöver
bör de arbetslösa beredas arbete och deltidsanställda som önskar heltid
beredas sådan. För att skapa regional balans bör därutöver förvärvsfrekvensen
föras upp till åtminstone den nivå, som gäller för övriga län
utanför storstäderna. En ökning av den kvinnliga förvärvsfrekvensen med
åtminstone samma takt som gällt de senaste åren i landet bör också
beredas utrymme. Mellan 1970 och 1980 kan följande kalkyl uppställas
för det nödvändiga nytillskottet av arbetsplatser i skogslänen:

Minskning inom existerande näringsliv 39 000

Arbeten åt arbetslösa 15 600

Heltid åt deltidsarbetande 6 000

Ökad förvärvsfrekvens 59 000

Summa 119 600

InU 1972:28

Även om man bara har målsättningen samma förvärvsfrekvens 1980
som 1970 (otillfredsställande, eftersom skogslänen har för låg frekvens
redan i utgångsläget), måste likväl drygt 60 000 arbetstillfällen nyskapas
fram till 1980 för att hindra en direkt försämring av nuvarande
sysselsättningsbas och därmed äventyra målsättningen om oförändrad
befolkning. Vi har då räknat med en minskning av sysselsättningen i
befintligt näringsliv som är mindre än enligt folkräkningarna 1965-1970.

I ljuset av vad som är känt rörande den sysselsättning som hittillsvarande
stödpolitik kunnat skapa kan det omedelbart sägas: ett sådant
sysselsättningstillskott som krävs i skogslänen för att fylla regeringens
målsättning kan omöjligt skapas med de åtgärder regeringen föreslår.
Varken hittillsvarande eller bebådade stödåtgärder kan få en effekt som
uppgår till mer än en ringa del av behovet. Regeringens målsättning för
skogslänen är ett propagandistiskt sken. Med den politik som föreslås
kommer skogslägen inte endast att få fortsatt utflyttning. De kommer att
få en direkt folkminskning fram till 1980 — liksom hittills. Det enda som
kan hindra detta är att arbetslösheten blir så svårartad i andra delar av
landet att det blir omöjligt för invånarna i skogslänen att flytta till andra
regioner, hur allvarlig krisen i deras egen landsdel än är.

Samma kritik måste rimligen drabba centerpartiets riksplan, som
ställer upp ett mål som innebär att skogslänen skall öka sin befolkning
1970-1980 med över 90 000. Detta skulle kräva 44 000 fler arbetstillfällen
än regeringens målsättning. Etableringskontrollen i storstäderna
torde svårligen kunna ge upphov till sådana enorma överflyttningar av
företagsamhet till skogslänen på 10 år.

Storstäderna

Problemen i storstäderna ges ingen sakbehandling i propositionen. Å
ena sidan upprepar regeringen sin allmänna tankegång om dämpning i
tillväxten. Å andra sidan menar man att dämpningen inte får ske genom
nedskärning av samhällsinvesteringar. Å ena sidan skall regeringen söka
tillfredsställa skogslänen, å andra sidan vill man gå oppositionen från
särskilt Storstockholm till mötes, när den kräver att man tar itu med
arbetslöshetssituationen i huvudstadsregionen. Regeringen talar allmänt
om bristen på industrisysselsättning i storstäderna. Det stannar dock
därvid. Regeringen är i ett dilemma: industrin totalt i riket växer inte
sysselssättningsmässigt. Nya industrier måste i görligaste mån komma
utflyttningslänen till godo för att regeringens lokaliseringspolitik inte helt
skall bryta samman. I ett sådant läge blir inga nytillskott kvar åt
storstäderna, och industriarbetslösheten kan inte effektivt bekämpas.

Vad som krävs i storstäderna är inte ytterligare tillväxt i befolkning
och inflyttning. Denna typ av tillväxt förvärrar bristsituationen och
stockningsfenomenen samt ökar arbetslösheten. Storstädernas befolkning
behöver inte tillväxa. Vad som behöver tillväxa är sysselsättningen och
speciellt sysselsättningen på andra sektorer än privat och offentlig
administration.

InU 1972:28

Vad som krävs är vidare ett effektivt bekämpande av de svåra
bristproblem som på en rad samhällssektorer har drabbat storstäderna.
Dessa bristproblem är i hög grad en följd av den tidigare ohämmade
inflyttningen och folkökningen. När nu arbetslösheten ökar, försämras
automatiskt de kommunalekonomiska förutsättningarna att komma till
rätta med bristerna.

Slutligen krävs en långsiktig, grundläggande sanering av storstäderna
planpolitiskt, miljömässigt och ur trafiksynpunkt. Markspekulation i
förening med storkapitalistiska planidéer att i storstadsbebyggelsens
centrala delar skapa reservat för privatkapitalistisk maktutövning och
administration har medfört en utglesning och en överdriven kontorisering
av storstadsregionernas inre delar. Speciellt är detta märkbart i Storstockholm.
Detta har medfört allvarliga kommunalekonomiska problem och
ett utflyttningsöverskott till i första hand regionens utkantsområden.
Denna situationen är helt ohållbar. Det är ytterst betänkligt att
regeringen i sin ovanligt omfattande proposition inte analyserat faktorerna
i detta problem, än mindre föreslagit några åtgärder.

Storstadsproblematiken är nära sammanknuten med den allmänna
sysselsättningsproblematiken. Ökad sysselsättning kan inte skapas genom
att blott och bart överföra arbetstillfällen från en region till en annan.
Den totala sysselsättningen måste ökas. Eljest urartar den regionalpolitiska
diskussionen till en meningslös fejd mellan skogslän och storstäder.

Det krävs för storstädernas vidkommande ett speciellt utvecklingsprogram
vars målsättning skall vara att häva bristproblemen samt
planpolitiskt och miljömässigt sanera storstäderna. Detta program kan
samtidigt bli det sysselsättningspolitiska instrument, med vars hjälp
storstadsarbetslösheten kan bekämpas.

Den första uppgiften i saneringsprogrammet för storstäderna bör vara
att intensifiera utbyggnaden på bristsektorerna, företrädesvis institutionerna
för barntillsyn och andra vårdinstitutioner. Därutöver måste en rad
planpolitiskt motiverade investeringar genomföras. Trafikområdet kräver
nyinvesteringar för utbyggd kollektivtrafik och gradvisa restriktioner mot
privatbilismen. Buller- och luftföroreningsproblemen måste mötas. Bekämpandet
av utglesningen i cityområdena kräver speciella investeringar
och arbetsinsatser. Förbättringen av den fysiska och sociala miljön i
utkanternas bostadsområden kräver åtgärder såväl i form av konstruktionsinsatser
som i form av socialpolitiska och socialmedicinska insatser.

Ett medvetet saneringsprogram med denna inriktning kan sättas in i
ett sysselsättningspolitiskt sammanhang. Det bildar underlag för både
konstruktionsverksamhet och tillverkningsindustri. Det blir ett medel att
komma till rätta med såväl byggarbetslösheten som de industriella
strukturproblemen.

V. Målsättningar för en ny regionpolitik

Utskottet anser att koncentrations- och avfolkningspolitiken måste
överges. Det gäller också den draperade gestalt i vilken denna politik

InU 1972:28

uppträder i proposition lil. Denna politik gynnar storkapitalet. De
lönarbetande har helt andra intressen. En regionpolitik i deras intresse
kan inte acceptera de resonemang som ligger till grund för dem som vill
berättiga den rådande utvecklingen.

Den ekonomiska koncentrationen är ett resultat av förhållanden som
specifikt sammanhänger med kapitalismen. Genom att profiten blir den
ledande styrningsfaktorn i ekonomin sker ekonomisk utveckling och
regional fördelning med bortseende av sådana kostnader och intäkter som
ligger utanför den i begränsad mening företagsekonomiska kalkylen.
Också icke-ekonomiska synpunkter — hälsa, miljö, trygghet osv. —
kommer på undantag i kapitalismens ekonomiska syn.

Förutom profitmaximeringen finns andra mekanismer som under
kapitalismen verkar i koncentrerande riktning. Dit hör bl. a. spekulationen
i fasta värden, som blivit en inbyggd företeelse i det ekonomiska
systemet. Möjligheten att göra spekulativa överprofiter i tillväxtområden
har en styrande effekt på lokaliseringen. Det kapitalistiska näringslivet är
vidare uppbyggt efter auktoritära principer. 1 dess toppskikt, liksom i den
statliga och kommunala byråkratins topp, samlas ”beslutsfattarna”.
Behovet av kontakt och integration mellan dessa grupper får motivera
koncentration av deras funktioner till speciella regioner. Det finns
t. o. m. en samhällelig filosofi, som går ut på att dessa personer är socialt
värdefullare än andra och att samhällsplaneringen bör tillrättaläggas för
att gynna deras ”effektiva” och ”kontaktberoende” funktioner. Deras
höga löner tas till intäkt för att de också är ”produktivare” än andra.

Koncentrationen är på intet sätt vetenskapligt underbyggd. Det enda
som är obestridligt är att den ligger i monopolkapitalets intresse. En
annan klassmässig ståndpunkt förenad med en total samhällelig kostnadskalkyl
kommer till helt andra resultat än det kapitalistiska tänkandet.

Den praktiska erfarenheten såväl som allt fler forskningsresultat ger
numera vid handen att uppbyggnaden och ansvällningen av stora
stadsformationer inte är ekonomiskt rationella ur folkflertalets synpunkt.
Städerna har av allt att döma sin optimala storlek. Stora stadsformationer
når under sin tillväxt ganska snabbt en nivå, där stockningsfenomen och
komplicerade transportmönster utgör en växande kostnadsbelastning.
Denna belastning neutraliserar lätt de fördelar som på en del punkter
följer med storleken. Alla rimliga storlek sfördelar kan nås redan vid en
stadsstorlek på 100 000 invånare, och de maximeras av allt att döma vid
ungefär den dubbla nivån.

Det ligger därför ingen fördel ur folkets synpunkt i en fortsatt
storstadstillväxt. Den fortskridande omflyttningen utgör dessutom i sig
själv en belastning. Dels är själva flyttningsprocessen kostnadskrävande,
dels leder den till köproblem på inflyttningsorten och orationellt
kapitalutnyttjande på utflyttningsorten. Ett industrisamhälle måste äga
en mänsklig rörlighet. Men det är endast ett kapitalistiskt industrisamhälle
som fordrar att omflyttningen ständigt skall gå i en bestämd
riktning.

Om koncentration och tätortstillväxt leder till ekonomiska nackdelar

InU 1972:28

ur total synpunkt vid en viss övre gräns, gäller omvänt att det finns en
gräns också för spridningen. En extrem spridning leder också till
svårtillgänglig service, dyra och komplicerade trafiklösningar m. m. Vissa
typer av mycket spridd bosättning kan därför svårligen upprätthållas, när
människornas dagliga servicebehov och rörelsemönster blir mer mångsidigt.
Samtidigt bör dock betonas att relativt mångsidig service kan nås
redan vid rätt låga befolkningsnivåer. Tillskottet vid kraftigt höjda nivåer
är inte så påtagligt som ofta görs gällande. Under kapitalismen minskar
också servicens tillgänglighet i de stora tätorterna till följd av avstånden,
överbelastningen på serviceapparaten och den sociala segregeringen i bl. a.
boendet.

För en medvetet styrd utveckling i folkflertalets intresse är fortsatt
koncentration och avfolkning ingen nödvändighet och ingen fördel.
Regional balans och jämlikhet är i stället ett intresse. Maktens spridning
till andra skikt än blott de s. k. ”beslutsfattarna” är också ett intresse,
och därmed försvinner ytterligare ett argument för koncentrationen. En
socialistisk regionpolitik har heller inget behov av att en gång för alla
klassificera vissa orter som mer ”utvecklingsbara” än andra. Orterna
utgör samverkande länkar i en helhet. Avfolkning i mindre kommuner
drabbar i nästa led alltid den regionala huvudorten. Det är felaktigt att
som sker i regeringens förslag till ortsklassificering spela ut större centra
mot mindre.

En regionpolitik i folkflertalets intresse måste ha som mål att
garantera en sådan tillväxt i den totala sysselsättningen att alla, män såväl
som kvinnor, får meningsfyllt och produktivt arbete. Den måste vidare ha
som mål att i vaije län skapa full och effektiv sysselsättning utan
flyttningsförlust. I båda dessa fall bör full sysselsättning definieras på det
klassiska sättet: antalet arbetstillfällen skall vara minst lika stort som
efterfrågan. Inom länen bör också vissa garantier ges till mindre områden.
Dessa garantier bör avse skydd mot fortskridande och kroniska minskningar
i totalbefolkningen. Kommunblocken utgör i allmänhet de enheter
för vilka en sådan garanti i princip bör kunna ges. Blocken har bildats för
att skapa bärkraftiga och självständiga kommuner. Det är en rimlig regel
att detta förpliktar staten att hindra undergrävande av blockens ställning.
Flertalet block har i utgångsläget en folkmänd som kan bilda grundval för
god daglig servicestandard och en arbetsmarknad av rimlig minimistorlek.
Endast ca 60 block av 272 har under 10 000 invånare, blott något
enstaka har under 5 000. På 10 000 invånare finns ett sysselsättningsunderlag
av 4 000. Detta möjliggör en elementär grad av differentiering
och utgör en bas även för produktionsenheter av viss storleksordning.
Därför är garantin mot folkminskning i blocken realistisk — väl att märka
i en planerad ekonomi innefattande styrning av investeringarna.

Kapitalismen är inte endast oförmögen att skapa regional balans. Den
är numera också oförmögen att skapa den nödvändiga tillväxten i
sysselsättningen, som utgör grunden för en lösning av de regionala
frågorna. Detta måste därför bli ett primärt mål för en regionpolitik i
folkflertalets intresse.

InU 1972:28

Vilka insatser är nödvändiga för att uppnå full sysselsättning och
regional balans? Nedan presenteras en kalkyl, där en befolkningsnivå för
varje län kombineras med beräkningar av hur många nya arbetstillfällen
som måste skapas för att nivån skall kunna hållas under regional jämlikhet
i sysselsättningsvillkor. Beräkningarna bygger på följande förutsättningar:

a) ingen nettoinvandring,

b) ingen nettoutflyttning mellan länen,

c) trenden i den ”spontana” sysselsättningsutvecklingen blir ungefär
densamma som 1970—1972, vilket är något mindre ogynnsamt än
1965-1970,

d) sysselsättningsgraden i skogslänen förs upp på samma nivå som
i övriga landsortslän,

e) kvinnornas förvärvsfrekvens ökar med 10 procentenheter fram till
1980, räknat på antalet kvinnor i åldern 16-74 år,

f) antalet arbetslösa enligt arbetskraftsundersökningen 3:e kvartalet
1970 bereds full sysselsättning.

1 000-tal

Län	Befolkning 1980	Folkökning 1970-1980	Nödvändigt tillskott av arbetstillfällen 1970-1980
AB	1 529	61	+	53
C	227	8	+	21
D	259	10	+	21
E	395	12	+	24
F	313	14	+	11
G	171	4	+	2
H	244	3	+	10
I	55	1	+	3
K	158	4	+	16
L	269	4	+	15
M	735	13	+	22
N	205	4	+	7
O	741	16	+	55
P	416	13	+	14
R	266	7	+	22
S	286	1	+	16
T	281	5	+	16
U	277	15	+	15
W	281	3	+	29
X	297	3	+	20
Y	271	3	+	21
Z	131	=	+	11
AC	243	10	+	25
BD	272	16	+	35
Riket	8 323	231	+	484

Detta ger problemets storleksordning i koncentrat. Nära en halv
miljon nya arbetstillfällen måste på 10 år skapas för att nå de angivna
målen. Enbart i skogslänen krävs 157 000 nya arbeten för att kompen -

InU 1972:28

sera tillbakagången och nå de angivna sysselsättningsmålen. Även om
kvinnornas förvärvsfrekvens endast ökar i samma takt som under
1960-talet skulle ändå ca 300 000 arbetstillfällen behöva nyskapas. Vid
ökad invandring måste målsättningen höjas.

Som synes är sysselsättningstillväxten för liten även i storstadslänen.
Där skulle 130 000 arbetstillfällen behöva nyskapas även om ingen
inflyttning äger rum. 1970—1972 tappade storstäderna i verkligheten
6 500 arbetstillfällen. Skogslänen, som med angivna mål skulle behöva
157 000 nya arbetstillfällen, tappade 1970-1972 nära 8 000.

Slutsatsen är klar. Det privatkapitalistiska näringslivet och den
nuvarande statliga regionpolitiken kan inte klara problem av denna
omfattning. Det är nödvändigt att kapitalbildning, investeringspolitik,
teknologisk utveckling och forskning kommer under samhällelig kontroll.
Det är nödvändigt att en medveten mobilisering av vetenskap och
kapitalresurser görs, bl. a. via AP-fonderna, för att uppnå den nödvändiga
tillväxten. Utflödet av kapital till utlandet måste hindras. De totala
kostnaderna för det beräkande antalet nya arbetstillfällen kan uppskattas
till 120 miljarder kronor. Denna väldiga insats kan naturligtvis aldrig
åstadkommas med de medel som socialdemokratin och centern föreslår.
Dessa partiers program står inte i proportion till problemet, och de
överskrider inte ramen för det system som skapar obalansen och
arbetslösheten.

Lösandet av denna problematik kräver ett brett upplagt näringspolitiskt
och teknologiskt utvecklingsprogram. Inom ramen för detta
program måste utvecklings- coh forskningsarbetet i hela landet samordnas.
Man måste tillgodogöra sig och självständigt behärska så mycket som
möjligt av de internationella teknologiska erfarenheterna. Arbetet måste
inriktas på att i landet framdriva den mest avancerade och framtidsbetonade
industrin. Endast den kan skapa bestående ökningar i sysselsättningen
och bryta den nuvarande nedgången. Utvecklings- och tillverkningsarbete
inom den kollektiva transportsektorn måste få en vida större
omfattning. Här föreligger inte endast möjligheter för expansion utan
också för att bygga upp ett framtida transportväsen, som reducerar hela
transportproblemet, för olika landsdelar närmare varandra och avskaffar
avlägsna regioners handikapp. Utveckling av ur miljöskyddssynpunkt
avancerade processer och deras allmänna tillämpning bildar likaledes en
framtidssektor av betydelse. Förutom sin sysselsättningseffekt har den
betydelse för att göra den nu miljöfarliga produktionen mer oberoende
av lokaliseringsort och underlättar en jämnare regional fördelning. Av
samma typ är en teknologisk och ekonomisk satsning på miljöförbättrande
hjälpmedel och skyddsanordningar för arbetslivets räkning. Bristsektorernas
utbyggnadsproblem måste angripas. Avsevärda ^byggnadsarbeten
väntar inom vårdsektorn, kanske särskilt på barntillsynens
område. Saneringen av den yttre stadsmiljön, av felkonstruerade nya
bostadsområden, av den äldre slummen är centrala och arbetskrävande
uppgifter. Här väntar inte endast ett materiellt konstruktionsarbete av
betydande omfattning utan också socialpolitiska arbetsuppgifter av

7 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

vidsträckt och komplicerad natur. Ett speciellt problem utgör slutligen
den forskning och teknologi som inriktas på besparingar inom energi- och
materialförbrukning och som genom besparingseffekterna ger nya förutsättningar
för tillväxt.

På alla områden, industri, byggnad och tjänster, väntar angelägna
arbeten av tillväxtskapande och tillväxtfrämjande natur. Den regionala
fördelningen av tillväxten är bl. a. en uppgift för en statlig industripolitik,
som bygger vidare på kommunisternas förut framförda krav om statliga
basindustrier i olika regioner. Dessa basindustrier måste kunna bilda
stommen i den regionala tillväxten.

Den stora teknologiska satsningen för att garantera tillväxtmöjligheterna
får inte reserveras åt administrativa och teknokratiska eliter.
Folket i arbetslivet måste utnyttja sina erfarenheter och sin begåvning i
utvecklingens tjänst. Endast detta kan bilda grund för maximalt snabba
framsteg. Men det kräver också att den hittillsvarande maktstrukturen
och maktfördelningen i ekonomin bryts upp.

De nödvändiga åtgärderna innebär sådana ingrepp i den rådande
ekonomiska och politiska maktstrukturen att hittills dominerande
grupper av kapitalägare finner dem helt oacceptabla. Socialismen måste
ställas på dagordningen. Propositionen kan inte tjäna som underlag för
beslut i de viktiga frågor det här gäller. Riksdagen bör hemställa om
förslag till ny regionalpolitik i enlighet med motionen 1972:1819.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer utskottet

att riksdagen med bifall till motionen 1972:1819, såvitt nu är i
fråga, dels avslår propositionen, såvitt den hänvisats till
inrikesutskottet, dels i skrivelse till regeringen begär förslag
till ny region- och planpolitik innefattande följande principer
och förslag i fråga om regionalpolitiken:

1. huvudmålsättningen för regionpolitiken skall vara att åt
varje län skapa full och effektiv sysselsättning utan flyttningsförluster,

2. kommunblocken skall som regel garanteras mot långsiktig
folkminskning och försämrad service,

3. planmässig styrning av alla investeringar i produktionsapparaten,

4. total samhällelig kostnadskalkyl - profiten får ej vara
stymingsfaktor,

5. ett näringspolitiskt och teknologiskt utvecklingsprogram
som förmår skapa den tillväxttakt i sysselsättningen, vilken är
nödvändig för att åt landet i dess helhet samt åt regionerna
skapa full och effektiv sysselsättning,

7. nettotillväxten i befolkningen till andra regioner än
storstädernas tätbebyggelseområden,

InU1972:28

8. ett särskilt uppbyggnadsprogram för att lösa storstädernas
bristproblem, plan- och miljösituation och för att råda bot på
deras strukturella sysselsättningsproblem och arbetslöshet,

9. omedelbar statlig kontroll av all kapitalutförsel från
Sverige till utlandet.

3. Beträffande de allmänna regionalpolitiska målen (punkt 3)

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c)
som anser

dels att utskottets yttrande under rubriken ”De allmänna regionalpolitiska
målen” (s. 21—24) bort ha följande lydelse:

Särskilt under 1960-talet skedde en mycket kraftig centralisering av
bebyggelse, näringsliv och andra verksamheter till stora tätorter, främst
de tre storstadsområdena, och samtidigt drabbades i första hand de s. k.
skogslänen av en betydande folkutflyttning. Drygt 36 procent av landets
befolkning bor nu i de tre storstadslänen mot ca 33,5 procent år 1960.
Skogslänens befolkning utgör nu 21,5 procent av rikets folkmängd mot
24 procent år 1960.

Såsom redovisats i centerpartiets partimotion (1972:1812) har centraliseringen
i bebyggelse och näringsliv påskyndats genom den regionalpolitik
som förts. Genom 1964 års lokaliseringsreform, då ett företagsstöd i
form av lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag infördes, lades visserligen
en grund för en lokaliseringspolitik som skulle främja nya arbetstillfällen
i sysselsättningssvaga områden. En viss förstärkning av lokaliseringspolitiken
beslutades 1970. Men under hela tiden har regionalpolitiken i
alltför stor utsträckning varit inriktad på s. k. geografisk rörlighetspolitik
eller flyttningspolitik. På en rad andra samhällsområden har politiken
varit inriktad på en koncentration av befolkningen. Arbetskraft har
flyttats från skogslänen och motsvarande områden, främst till storstadsområdena,
i väsentligt större utsträckning än nya arbetstillfällen genom
lokaliseringspolitik skapats i sysselsättningssvaga områden. Denna avvägning
mellan flyttningspolitiken och lokaliseringspolitiken fastslogs
exempelvis i 1964 års riksdagsbeslut.

Såsom framgår av den förevarande propositionen har under åren
1965 — 1970 med hjälp av arbetsmarknadspolitiska startbidrag ca 30 000
arbetstagare flyttats från skogslänen till storstadslänen. Därutöver har
flyttning skett också till andra län. Lokaliseringsstödet ökade under
ungefär motsvarande tid (1/7 1965—31/12 1971) sysselsättningen i
stödområdet i väsentligt lägre utsträckning, enligt vad som framgår av
propositionen endast med ca 9 000 arbetstillfällen.

Av särskilt stor betydelse är, såsom också framhålls i centerns
partimotion, att samhällets bas- och serviceorganisation formats för en
alltmer centraliserad bebyggelse. Fördelningen av samhällets resurser och
servicefunktioner på olika orter och regioner är avgörande för näringslivets
lokalisering och därmed också för människornas möjligheter att
välja bostadsort. Bostäder, vägar och kommunikationer, vårdinrättningar,
kultur- och fritidsaktiviteter etc. har i stort sett formats och fördelats

InU 1972:28

100

med inriktning på ytterligare kraftig centralisering.

Viss koncentration i näringsliv och bebyggelse är givetvis nödvändig.
Men det är uppenbart att centraliseringen nu gått så långt, att de negativa
konsekvenserna för människor och samhälle tagit överhanden.

Såsom redovisats i centerns partimotion har centraliseringsutvecklingen
starkt negativa följder från ekonomiska, jämlikhetspolitiska och
miljöpolitiska utgångspunkter. Samhällsbyggnads- och socialkostnader är
per individ höga i storstadskoncentrationerna. De uttunnade glesbygderna
har fått ett ekonomiskt otillräckligt underlag för nödvändig service.
De stora regionala skillnaderna i fråga om såväl service som möjligheter
till sysselsättning och inkomster är från jämlikhetssynpunkt oacceptabla.
I storstadskoncentrationerna är det mycket svårt att skapa tillfredsställande
fysiska och psykiska livsmiljöer. Det har, såsom också redovisas i
motionen, i olika sammanhang framgått, att det alltmer ökade storstadsoch
höghusboendet inte svarar mot det stora flertalet människors
önskemål.

Utskottet noterar också uttalandet i propositionen att de regionalpolitiska
insatserna hittills inte i önskvärd utsträckning åstadkommit bättre
regional balans.

Centraliseringspolitiken har motiverats med att den skulle främja
näringslivets expansion och därmed vårt lands ekonomiska framåtskridande.
Lokaliseringspolitiken har inom denna ram betraktats som ett
medel att hålla befolkningsomflyttningen i bättre takt med utbyggnadsmöjligheterna
i koncentrationsområdena. Denna uppfattning var framträdande
särskilt kring mitten av 1960-talet. Mot denna inriktning stod
centerpartiets krav att regionalpolitikens mål skulle vara ett så långt
möjligt decentraliserat samhälle, enligt de grunder som redovisats i det
föregående.

Genom den regionalpolitiska propositionen 1970 (1970:75) skedde en
viss fördjupning av målsättningen genom uttalandet att regionalpolitiken
skulle syfta till bättre jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt
avseende mellan människor i skilda regioner. Detta mål förklarades
innefatta också ett ansvar för att strukturomvandlingen och den
ekonomiska tillväxten sker på ett sådant sätt att de enskilda människornas
trygghet värnas. I riksdagsbeslutet erinrades vidare om att den ökade
insikten om miljöns betydelse har tillfört välståndsbegreppet ytterligare
en viktig dimension.

Genom länsplanering 1967 och länsprogram 1970 samt det arbete som
utförts bl. a. inom ERU och glesbygdsutredningen har erhållits ett vidgat
grundmaterial för regionalpolitiska ställningstaganden. 1 förevarande
sammanhang föreligger mera utförliga förslag till riktlinjer och handlingslinjer
dels i propositionen, dels i centerpartiets partimotion.

Även om målformuleringarna i propositionen är vagt och allmänt
hållna utgör de dock, i förhållande till tidigare, vissa värdefulla preciseringar
och framför allt korrigeringar i inriktningen, som utskottet noterar
med tillfredsställelse. Jämlikhets- och miljövärdena har fått en väsentligt
mer framträdande plats än i tidigare propositioner. Det framhålls i

InU 1972:28

101

propositionen, att regionalpolitiken måste vidareutvecklas till en välfärdspolitik
för alla delar av landet och att hela samhällsverksamheten måste
engageras i strävandena att åstadkomma större jämlikhet mellan människorna
i olika regioner i fråga om både sysselsättning och service. Det
framhålls, att insatser för att förbättra miljön i hög grad är ägnade att öka
vår välfärd och att en mera spridd ortsstruktur är att föredra från
miljösynpunkt framför mycket stora befolkningskoncentrationer. Regionalpolitiken
bör, heter det, syfta till en sådan geografisk spridning av
resurserna, att människorna i de olika regionerna kan få likvärdiga
sysselsättningsmöjligheter, likvärdig service och en god miljö.

Vad här återgivits från propositionen borde leda till inriktning på att
nu bryta centraliseringsutvecklingen. Men denna slutsats har inte dragits i
propositionen. Som ett huvudalternativ för planeringen anges, att
befolkningen i de län som nu har sysselsättningssvårigheter på grund av
regional obalans — i huvudsak skogslänen — skall vara i stort sett
oförändrad år 1980. Men målsättningen i propositionen för tiden fram
till 1980 är dock fortsatt centralisering. Den befolkningsökning med
ca 400 000 personer, som man räknar med fram till 1980, skall i
huvudsak tillfalla stora bebyggelsekoncentrationer. Räknat efter medeltalet
i propositionens målsättningsramar skulle de tre storstadslänen 1980
ha 37,5 procent av landets folkmängd mot 36,0 procent 1970 och
skogslänen 20,5 procent mot 21,5 procent 1970. Det är vidare
uppenbart, att regeringen är inriktad på kraftig koncentration i länen till
de s. k. primära centra.

Såsom redovisats har centraliseringsutvecklingen medfört väsentliga
nackdelar såväl ekonomiskt som från miljö- och jämlikhetssynpunkter.
Fortsatt centralisering, som måste medföra ökade svårigheter i de
nämnda avseendena, kan mot denna bakgrund inte bedömas som en
realistisk och tillfredsställande målsättning för regionalpolitiken. Utskottet
finner det uppenbart, att målsättningen i propositionen har en alltför låg
ambitionsnivå såväl vad beträffar möjligheterna till sysselsättning och
service i olika delar av landet som i fråga om möjligheterna att klara
miljöproblemen, främst i storstadsområdena. En sådan regionalpolitik
kan inte tillgodose kravet att de tre välfärdsfaktorerna — arbete, service
och god miljö — skall bli tillgängliga för alla människor och svarar, såsom
redovisats, inte heller mot de önskemål som finns hos flertalet människor.

Det understrykes i centerns partimotion, att det är ett viktigt mål att
människor i olika landsdelar och bebyggelsetyper skall ha likvärdiga
levnadsbetingelser. För tätorter och glesbygder måste eftersträvas likvärdig
standard. Detta gäller såväl sysselsättnings- och inkomstmöjligheter
som möjligheter till utbildning och vård, kultur- och fritidsaktiviteter och
annan service. För detta krävs att näringsliv och bebyggelse fördelas över
hela landet i ett nät av livskraftiga regioner och tätorter. Ett starkt
centraliserat samhälle har stora regionala skillnader i sysselsättnings- och
inkomstmöjligheter samt i serviceförmåner och kan inte tillgodose
jämlikhetsmålsättningen. Ett mer decentraliserat samhälle ger människor -

InU 1972:28

102

na större valmöjligheter i fråga om arbetsplats och bostadsort och
möjliggör att välfärd och välstånd kan fördelas så att jämlikhet uppnås
mellan olika delar av landet i fråga om såväl materiell levnadsstandard
som social och kulturell service. En mer decentraliserad bebyggelse ger
också de bästa möjligheterna att tillvarata viktiga miljövärden.

Från dessa utgångspunkter framhåller centerpartiet i motionen, att
målet för regionalpolitiken måste vara att skapa förutsättningar för en så
långt möjligt decentraliserad lokalisering av boplatser och arbetsplatser.
Det är enligt motionen nödvändigt att centraliseringspolitiken bryts nu.
Detta är förutsättningen för att en jämlikhetspolitisk målsättning skall
kunna förverkligas, för att viktiga miljövärden skall kunna tillvaratas och
för att samhällets resurser skall kunna utnyttjas på ett rationellt och
riktigt sätt. Utskottet ansluter sig helt härtill.

Då samhällsstrukturen nu genom den regionalpolitik som förts är
formad för ytterligare centralisering är viss fortsatt storstadstillväxt under
1970-talet ofrånkomlig. En förändring till ett mer decentraliserat
samhälle kan sålunda endast ske successivt under en följd av år. Enligt
centerpartiets regionalpolitiska riksplan, som har befolkningsramar för
länen år 1980 som målsättningar och riktmärken, skall folkavtappningen
från de hittillsvarande avfolkningslänen kunna stoppas under 1970-talet
och dessa län då i huvudsak få möjlighet att återvinna de befolkningsförluster,
som gjordes under 1960-talet. Planen är inriktad på att det år
1980 skall vara samma befolkningsfördelning över hela landet som nu.
Utskottet ansluter sig till denna målsättning.

Det är regionalpolitikens uppgift att möjliggöra att planens målsättningar
kan förverkligas. Regionalpolitiken måste i olika avseenden
förstärkas och inriktas på en så långt möjligt decentraliserad bebyggelse. I
detta innefattas en allmän näringspolitik med uppgift att skapa bättre
näringspolitiska förutsättningar för befintliga och nya företag i olika
delar av landet. Det är särskilt viktigt att skapa bättre utvecklingsmöjligheter
för mindre och medelstora företag, som har stor betydelse för en
positiv utveckling i sysselsättningssvaga områden. I motionen ingår ett
regionalpolitisk! handlingsprogram på 43 punkter, som utskottet finner
angeläget och väl avvägt för syftet.

Regionalpolitiken måste, såsom understrykes i motionen, inriktas på
att livskraftiga regioner och tätorter skall kunna skapas och upprätthållas
över hela landet, så att alla människor kan få god trygghet till arbete,
inkomster och service. En allsidig yrkesstruktur med balans mellan olika
sysselsättningar i alla landsdelar måste eftersträvas. Det är ett grundkrav
att en så långt möjligt differentierad arbetsmarknad skall vara tillgänglig
för alla, såväl i storstadsområdena som i andra regioner. Detta syfte måste
främjas bl. a. genom att man lättar trycket på storstadsområdena.

I motionen betonas särskilt två huvuduppgifter för regionalpolitiken,
nämligen att trygga de glesbygdsområden, som håller på att förlora sitt
serviceunderlag, och att ge storstäderna så goda livsmiljöer som möjligt.

De människor som skall klara de viktiga glesbygdsnäringarna måste få
levnadsvillkor som är likvärdiga med dem som erbjuds i tätare bebyggel -

InU 1972:28

103

ser. Det är regionalpolitikens uppgift att möjliggöra ett tillräckligt
underlag av näringsliv och en tillfredsställande servicetäckning över hela
landet. I stora glesbygdsområden håller tätorter, som är nödvändiga som
serviceorter, på att avfolkas. Samhällets lokaliseringsstöd och servicepolitik
måste inriktas på att sådana mindre och medelstora orter skall
kunna fungera. Sysselsättningsmöjligheter måste genom förbättrade
näringspolitiska förutsättningar och förstärkt lokaliseringsstöd tillföras i
väsentligt ökad utsträckning. För vissa områden behövs ett särskilt och
förstärkt glesbygdsstöd.

Särskilt i glesbygdsområden som har stora sysselsättningssvårigheter är
det för att upprätthålla sysselsättningen nödvändigt att bevara kombinationen
jordbruk och skogsbruk och att främja s. k. deltidsjordbruk, dvs.
jordbruk och skogsbruk i kombination med andra sysselsättningar som
industri, servicenäringar och turistnäringar. Det är nödvändigt, understrykes
det i motionen, att jordbrukspolitiken snarast ändras så att en sådan
inriktning medges och möjliggörs.

Det är en huvudfråga för 1970-talet att skapa tillfredsställande miljöer
i storstadsområden som nu är hårt överexploaterade. Allt fler människor
finner de nuvarande storstadsmiljöerna otillfredsställande som bomiljöer.
Bättre storstadsmiljöer är en miljöpolitisk uppgift men också en
regionalpolitisk. Det är nödvändigt att genom regionalpolitiken lätta på
storstadstrycket, så att utrymme ges för bättre miljöer.

Såsom redovisats har i motionen understrukits, att en riktningsändring
till en mer decentraliserad bebyggelse måste beslutas nu. Sammanfattningsvis
anges följande riktlinjer för regionalpolitiken:

1. Samhällets bas- och serviceorganisation, dvs. fördelningen av
kommunikationsmöjligheter, utbildningsmöjligheter, kultur- och fritidsaktiviteter,
vårdinrättningar, social service etc. måste inriktas på decentralisering
av bebyggelse och näringsliv. Särskilt angeläget är det att forma
kommunikationerna så att avståndsproblemen så långt möjligt kan
bemästras.

2. Genom en effektivare skatteutjämning måste en väsentligt förbättrad
resursutjämning ske mellan kommunerna så att likvärdiga förutsättningar
skall kunna skapas i olika områden.

3. Avvägningen mellan lokaliseringspolitiken och den arbetsmarknadspolitiska
flyttningspolitiken måste ändras så att lokaliseringspolitiska
åtgärder i första hand kommer till användning och flyttningspolitiska
åtgärder endast i den mån lokaliseringspolitik inte är möjlig. Flyttningspolitiken
får inte användas för ytterligare storstadskoncentration.

4. Lokaliseringsstödet för nya arbetstillfällen i sysselsättningssvaga
områden måste förstärkas väsentligt och differentieras så att det kan utgå
med kraftig förstärkning i områden, som främst behöver stöd, såsom i
Norrlands inland och motsvarande områden.

5. Även styrningsåtgärder i form av investerings- eller etableringsavgifter
eller ett system med tillståndsgivning måste nu prövas för att
motverka ytterligare koncentration till stockningsområdena. Sådana
åtgärder bör även prövas i syfte att få till stånd en successiv omlokalise -

InU 1972:28

104

ring och decentralisering av företag och arbetsställen inom storstadsregionerna,
främst till lämplig närhet av bostadsbebyggelsen i ytterområdena.

Utskottet ansluter sig till de målsättningar och riktlinjer för regionalpolitiken,
som angivits i motionen 1972:1812.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen beträffande åt allmänna regionalpolitiska målen
i anledning av propositionen 1972:11 1, i motsvarande del,
och med bifall till motionen 1972:1812, yrkande 1 a,
godkänner vad utskottet anfört i berörda avsnitt.

4. Beträffande ramar för planering av verksamheten i länen (punkt 4)

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c)
som anser

dels att utskottets yttrande under rubriken ”Ramar för länens
verksamhet” (s. 24—28) bort ha följande lydelse:

Den regionala utvecklingsplaneringen har syftet att klarlägga behovet
av insatser och åtgärder för att en balanserad och god regional utveckling
skall uppnås. Härvid måste regionala befolkningsramar anges som
riktpunkter och målsättningar. Sådana ramar avseende år 1980 ingår i
propositionen och centerns partimotion (1972:1812).

En befolkningsmässig riksplanering för regional utveckling måste,
framhålls det i motionen, vara en ramplanering. På riksnivå skall ramar
anges av riksdagen. Den detaljerade planeringen inom dessa ramar skall
ankomma på den kommunala självstyrelsens organ i län och kommuner i
den ordningen att landstinget svarar för en befolkningsmässig regionplanering
med ramar för kommunerna, vilka sedan har att svara för den
befolkningsmässiga kommunala planeringen. Utskottet vill understryka
detta.

Som planeringsramar har valts befolkningstal. I propositionen har
befolkningstalen angetts i intervaller, medan motionen anger befolkningsmålsättningen
för varje län i ett enda och avrundat tal. I båda fallen är
det fråga om riktpunkter och målsättningar. I både propositionen och
motionen utgår man från att riket kommer att ha 8,5 miljoner invånare
år 1980. Däremot är fördelningen mellan olika delar av landet, dvs.
målsättningen, olika. Detta framgår av tabellen (=tabell på s. 27 i
utskottets yttrande).

Räknat efter medeltalet i propositionens målsättningsramar skulle de
tre storstadslänen 1980 ha 37,5 procent av landets folkmängd mot 36,0
procent 1970 och skogslänen 20,5 procent år 1980 mot 21,5 procent år
1970. Det skulle alltså betyda fortsatt stark koncentration till de tre
storstadsområdena. Ramarna i centermotionen är inriktade på att
befolkningsfördelningen skall vara i stort sett oförändrad år 1980. De i
centerns riksplan uppställda målsättningarna innebär i jämförelse med
medeltalet i propositionens befolkningsramar att år 1980 ca 100 000 fler
människor skulle få möjligheter att bo i skogslänen och att trycket på de

InU 1972:28

105

tre storstadslänen skulle kunna minska med ca 120 000.

Det har framhållits i propositionen som ett huvudalternativ, att län
som f. n. har uttalade regionala balansproblem — i första hand skogslänen
— skall kunna ha en i stort sett oförändrad befolkning år 1980. För
storstadsområdena skulle därmed ske en dämpning av tillväxten jämfört
med åren 1966—1970. Men utskottet vill framhålla, att propositionens
ramar med övre och nedre tal innebär stor osäkerhet i fråga om
målsättningen. Inom dessa ramar kan den utvecklingen tänkas, att
storstadslänen får öka enligt högalternativet med ca 340 000 invånare
och skogslänen minska enligt lågalternativet med ca 40 000, vilket skulle
innebära i stort sett samma takt i centraliseringen som under 1960-talet.

De befolkningsramar, som uppställts i centerns partimotion, är enligt
utskottets mening angelägna och realistiska som uttryck för målsättningen
att centraliseringsutvecklingen måste brytas under 1970-talet. Mot
bakgrunden av de negativa konsekvenser, som centraliseringen medför
från såväl ekonomiska som miljö- och jämlikhetspolitiska synpunkter,
kan målsättningsramar, som är inriktade på fortsatt centralisering, inte
godtas.

Det kan vad beträffar skogslänen erinras om att länsprogrammen för
dessa län sammanlagt är inriktade på en befolkningssiffra år 1980, som
underskrider planeringen i motionen med endast ca 20 000 och överskrider
planeringen enligt propositionens medeltal med ca 80 000. Länsprogrammen
är baserade på den beräknade folk mängdssiffran för landet av
ca 9 miljoner men måste dock vara uttryck för vad man i olika län ansett
vara möjligt i fråga om t. ex. sysselsättning i framtiden. Man torde
t. o. m. kunna förutsätta, att länsstyrelserna i skogslänen ansett de i
länsprogrammen intagna befolkningstalen nödvändiga för upprätthållande
av service och sysselsättning.

I fråga om storstadslänen vill utskottet vidare framhålla som synnerligen
angeläget att trycket lättas i enlighet med målsättningen i motionen,
bl. a. för att brister på bostadsmarknaden, i sjukvården, den sociala
servicen, trafikplaneringen och miljöutformningen skall kunna bemästras.

För uppnående av den målsättning, som ramarna är uttryck för, har i
motionen inte föreslagits några regionalpolitiska medel av annan karaktär
än de som förordas i propositionen. Utskottet vill understryka att detta i
och för sig är självklart. Avgörande är att regionalpolitiken förstärkes och
användes konsekvent för en så långt möjligt decentraliserad bebyggelse.
Motionen har en högre regionalpolitisk ambitionsnivå än propositionen.
Medlen har sammanfattats i det i motionen intagna handlingsprogrammet
på 43 punkter, där bl. a. framhålles, att skattepolitiken och kreditpolitiken
bör anpassas till regionalpolitikens målsättningar. Utskottet instämmer
häri och understryker angelägenheten av att åtgärder enligt detta
handlingsprogram successivt genomföres, närmast vid 1973 års riksdag,
då enligt vad som aviserats flera propositioner angående åtgärder av
regionalpolitisk betydelse skall framläggas.

InU 1972:28

106

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen beträffande ramar för planering av verksamheten
i länen för tiden t. o. m. år 1980 med avslag på
propositionen i motsvarande del samt med bifall till motionen
1972:1812, yrkande 1 b, godkänner vad utskottet anfört
i berörda avsnitt.

5. Beträffande allmänna frågor rörande plan för utveckling av den
regionala strukturen (punkt 5)

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c)
som anser

dels att utskottets yttrande under rubriken ”Plan för utveckling av
den regionala strukturen” (s. 28) t. o. m. det avsnitt på s. 36 som slutar
med ”det följande” bort ha följande lydelse:

I den i propositionen förordade planen för utveckling av den regionala
strukturen anges fyra ortstyper: storstadsområden, primära centra,
regionala centra och kommuncentra. De s. k. storstadsalternativen har
tagits bort från klassificeringen som särskild typ. Det framhålles i
propositionen, att de skulle leda till en olämplig geografisk fördelning.
Häri instämmer utskottet.

Vid sidan av storstadsområdena redovisas i propositionen 22 primära
centra, som i stort sett karakteriseras av att de är centralorter för hela
län, i några fall centra inom åtminstone någon samhällssektor även för en
hel landsdel. Regionala centra redovisas till ett antal av 72. De är orter,
som skall ha betydelse i fråga om sysselsättningen och serviceförsörjningen
inte bara för den egna kommunen utan också för en eller flera
omgivande kommuner. Övriga huvudorter i kommunerna enligt den snart
genomförda kommunindelningen betecknas kommuncentra.

Det framhålles i propositionen att avsikten är att bygga upp orter av
olika karaktär som inbördes kompletterar varandra så att de tre
välfärdsfaktorerna — arbete, service, miljö — skall bli tillgängliga för alla
människor. Detta är givetvis en riktig målsättning.

Huvuddelen av de offentliga investeringarna och i stor utsträckning
också de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna skall enligt propositionen
koncentreras till de angivna primära centra och regionala centra. I första
hand inriktar man sig uppenbarligen på ett antal primära centra. Någon
närmare precisering av ortsval och koncentrationsgrad har härvid dock
inte lämnats.

Det är en viktig och självklar målsättning såväl i propositionen som i
centerpartiets partimotion 1972:1812, att kvalificerad arbetsmarknad
och service skall kunna erbjudas i de skilda länen. I propositionen
utsäges, att det emellertid inte är möjligt att utveckla alla primära centra
så att de härvidlag blir verkliga alternativ till storstäderna. Den troliga
framtida befolkningen skulle inte räcka till för detta, inte heller behövliga
resurser av annat slag. Härav torde framgå att avsevärda koncentrationer
avses.

De angivna primära centra bör enligt propositionen i allmänhet kunna

InU 1972:28

107

erbjuda i stort sett likartad service som storstäderna. Den höga
koncentrationsgrad, som i propositionen eftersträvas för primära centra,
har motiverats främst med de krav som man anser bör ställas på en
differentierad arbetsmarknad. Näringsliv och andra verksamheter skulle
koncentreras så att framför allt kvinnor och arbetskraft med längre
utbildning skulle få ökade sysselsättningsmöjligheter. Man skulle därmed
också uppnå att nödvändiga befolkningsomflyttningar i större utsträckning
kan begränsas till flyttning inom eller i övrigt till kortare avstånd.
Sådana ”goda” eller ”robusta” arbetsmarknader skulle skapas i primära
centra främst genom utbyggnad av mera kvalificerade samhällsfunktioner
i fråga om bl. a. kommunikationer, utbildning och sjukvård. Flera av de
orter, som upptagits som primära centra, anses dock inte kunna byggas ut
så att de får den eftersträvade arbetsmarknadsdifferentieringen.

Den ortsklassificering och koncentration, som föreslås i propositionen,
kritiseras i centerpartiets partimotion. Motionärerna framhåller att de
fäster mycket stor vikt vid att goda arbetsmarknader med stabilitet och
valmöjligheter kan skapas liksom vid att från arbetssynpunkt nödvändiga
flyttningar så långt möjligt inte skall behöva överskrida länsgränserna.
Livskraftiga länscentra är härvidlag otvivelaktigt en förutsättning. Efter
varje läns olika förutsättningar bör ett eller flera sådana centra stimuleras,
framhåller motionärerna.

Men de goda arbetsmarknaderna kan enligt motionen inte koncentreras
på det sätt som avses i propositionen. Kravet måste gälla för alla typer
av regioner och orter. Den viktiga frågan om ökade sysselsättningsmöjligheter
för den kvinnliga arbetskraften kan inte lösas genom koncentration
till primärcentra. Man måste i lika hög grad inrikta sig på att skapa goda
sysselsättningsmöjligheter för kvinnor i mindre orter och regioner. Det
skulle också enligt motionen bli en orimlig uppdelning av näringslivet, om
man koncentrerar arbetskraft med längre utbildning till primärcentra.
Såsom motionärerna framhåller finns det i propositionen inte heller
redovisat något underlag som kan styrka att de angivna målsättningarna
skulle kräva den avsedda koncentrationen av arbetsmarknaden.

Motionärerna uttalar, att den i propositionen avsedda koncentrationen
i länen — och i vissa fall uppenbarligen från vissa län till annat län —
måste få konsekvensen, att stora områden drabbas av försämrade
sysselsättnings- och servicemöjligheter. Det skulle uppstå stora luckor i
servicenätet. En sådan koncentration kan inte förenas med den välfärdsoch
jämlikhetspolitiska målsättning, som regionalpolitiken måste ha.

Det är, framhåller motionärerna, väsentligt att främja livskraftiga
länscentra, men det är lika viktigt att mindre orter och regioner kan
fungera på grundval av ett bärande näringsliv och tillfredsställande
service. Utskottet delar uppfattningen att detta måste vara en utgångspunkt
för regionalpolitiken och planeringen av den regionala strukturen.

Frågan om den regionala strukturen är också av mycket stor betydelse
för kommunernas möjligheter att fungera. Det var en utgångspunkt för
1962 års kommunreform, att de nya kommunerna — med centralort och
omland — skulle vara näringsgeografiska regioner, som skulle fungera som

InU 1972:28

108

lämpliga enheter från t. ex. arbetsmarknads-, service- och kommunikationssynpunkt.
De nya kommunerna skulle vara grunden för en stabiliserad
befolkningsmässig och ekonomisk utveckling. Motionärerna framhåller
att koncentration av resurserna till primära centra, såsom avsetts i
propositionen, måste bli till förfång för övriga kommuner och erinrar om
att denna kritik är i överensstämmelse med vad Svenska kommunförbundet
framhållit i en skrivelse till inrikesministern. Utskottet instämmer
med motionen och understryker angelägenheten av att regionalpolitiken
också inriktas på kommunal balans.

Utskottet vill vidare i enlighet med motionen särskilt understryka
vikten av att i kommuner, där kommuncentra ensamma inte kan svara för
en service med rimlig åtkomlighet, lokaliseringspolitik och glesbygdsstöd
inriktas på att upprätthålla nödvändiga sekundära serviceorter.

I motionen framhålls att den regionala planeringen måste vara inriktad
på att möjliggöra livskraftiga regioner och tätorter över hela landet.
Nuvarande folk mängdsfördelning på olika orter kan därmed inte få
utgöra klassificeringsgrund. Utslagsgivande för bestämningen måste i
stället vara den roll orten bör anses spela för den regionalpolitiska
målsättningen. Planeringen måste alltså bygga på en regionalpolitisk
funktionsbestämning av orterna.

Ramar och riktlinjer för resursfördelning och utveckling måste
fastställas av riksdagen. Men inom dessa ramar bör enligt centerns
partimotion den regionala utvecklingsplaneringen handhas av länskommunala
organ. Utskottet delar denna uppfattning och instämmer med
motionärerna, att såväl från demokratisk synpunkt som med hänsyn till
kunskaper om förhållandena inom länet det länskommunala organet,
landstinget, har väsentligt större förutsättningar att forma en för länet
god och riktig utveckling än centrala beslutsfattare. Motionärerna påtalar
att det sistnämnda kan sägas framgå bl. a. av att departementschefen på
åtskilliga ställen i propositionen tvingats hänskjuta sådana uppgifter till
länsstyrelserna. Utskottet kan tillägga, att de många motioner, som av
länsrepresentanter väckts med krav på ändring i den av regeringen
förordade ortsklassificeringen, är ytterligare belägg för detta.

Frågan om länsdemokrati är nu under utredning av länsberedningen.
Motionärerna har krävt att länsdemokratireformen påskyndas, vilket
yrkande behandlas av civilutskottet. Ett länsdemokratiskt system kan
naturligtvis inte hinna träda i funktion redan till nästa länsplaneringsomgång,
som enligt propositionen skall pågå under åren 1973—1974. I likhet
med motionärerna förutsätter utskottet, att länsstyrelserna får genomföra
nästa länsplanering med större självständighet än vad som gällt den
tidigare. Med den förankring, som länsstyrelserna nu dock har i den
kommunala demokratin, är detta den möjliga utvägen i ett övergångsskede.
Länsstyrelserna bör därvid ha nära samarbete med landstingen och
kommunerna.

Utskottet ansluter sig alltså till den plan för utveckling av den
regionala strukturen, som framlagts i motionen.

InU1972:28

109

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. att riksdagen beträffande allmänna frågor rörande plan för
utveckling av den regionala strukturen med avslag på propositionen
i motsvarande del samt med bifall till motionerna
1972:1783, yrkandena 2 och 3, 1972:1785, 1972:1812,
yrkandena 1 c och 2 a, och 1972:1815, yrkandena A 1 och
A 2, godkänner vad utskottet i sin motivering anfört.

6. Beträffande allmänna frågor rörande plan för utveckling av den
regionala strukturen (motiveringen)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nordgren (m), Peterson i Linköping (fp)
och Oskarson (m) som anser

att i det stycke på s. 36 i utskottets yttrande som börjar med
”Utskottet är” de båda sista meningarna som börjar med ”En väsentlig”
och slutarmed ”statliga industriverksamheten” bort utgå.

7. Beträffande statlig servicegaranti (punkt 6)

av herrar Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors
(s), Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), fru Ludvigsson
(s) och herr Nilsson i Kalmar (s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med
”Utskottet kan” och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:
Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till propositionens allmänna
riktlinjer för tryggandet av serviceförsörjningen i glesbygdskommunerna.
Som redan konstaterats kommer riksdagen att nästa år få ta ställning till
förslag om olika former av offentlig och enskild service i glesbygder. Med
hänsyn härtill vill utskottet i detta sammanhang endast allmänt understryka
att servicenivån i berörda kommuner såvitt möjligt bör behållas
eller där så är påkallat förbättras. Detta är viktigt inte minst med tanke
på servicens betydelse för möjligheterna att skapa nya sysselsättningstillfällen.
De propositionsförslag som aviseras synes ligga i linje med
önskemålen i motionen. Någon skillnad av de grundläggande värderingarna
i propositionen resp. i motionen föreligger inte. Utskottet anser
det därför inte vara påkallat med någon riksdagens åtgärd i anledning av
motionen.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. att beträffande statlig servicegaranti motionen 1972:1818,
yrkande 1, inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

8. Beträffande lasarettsvården i regionala centra (punkt 7)

av herrar Nordgren (m) och Oskarson (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med
”Lasarett finns” och slutar med ”någon åtgärd” bort ha följande lydelse:

InU 1972:28

110

Lasarett finns i flertalet regionala centra. Tillgång till lasarettsvård
anses enligt propositionen vara en serviceform som skall finnas i sådana
centra. Hur sjukvårdens resurser skall fördelas inom länen är primärt
landstingens sak. Utskottet vill i sammanhanget erinra om ett uttalande
av statsministern där denne framhåller att planeringen skall bygga på de
enskilda människornas behov och önskemål. Inrikesministern anger som
exempel på samhällsservice i regionala centra bl. a. lasarett. Med
hänvisning härtill och till vad som anförts i motionen anser utskottet att
riksdagen bör uttala att lasarettsvård i största möjliga utsträckning
bibehålles i tilltänkta regionala centra samt att vården som en följd därav
vid behov byggs ut.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. att riksdagen beträffande lasarettsvården i regionala centra
med bifall till motionen 1972:1777 som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

9. Beträffande storstadsområdena (motiveringen)

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c)
som anser

att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 40 med ”Sedan
storstadsområdena” och slutar på följande sida med ”riksdagens åtgärd”
bort ha följande lydelse:

Samtliga storstadsområden har under en följd av år haft en stark
befolkningsökning. Det avbrott, som inträffat i denna utveckling under
1971 och 1972, får ses mot bakgrund av den svaga konjunkturen under
dessa år. Det finns sålunda anledning att räkna med att befolkningstillväxten
på nytt skjuter fart i dessa områden, när konjunkturen förbättras,
såvitt inte motåtgärder sätts in. Det är därför ur både regionalpolitisk
synpunkt och miljösynpunkt angeläget, att åtgärder vidtas för att dämpa
storstadstillväxten och leda över en del av expansionen till andra och
svagare regioner.

En begränsning av befolkningstillväxten måste också betraktas som en
nödvändig förutsättning för att åstadkomma bättre balans mellan industri
och andra näringsgrenar både i Stockholmsområdet och i de övriga
storstadsområdena. I Stockholmsregionen bör dämpningen i första hand
avse service och administrativ verksamhet och i Göteborgsregionen
tillväxten av tung industri. Med en sådan inriktning av sysselsättningsutvecklingen
och en dämpning av befolkningsutvecklingen i enlighet med
de befolkningsramar, som anges i centerns partimotion, bör de i
förevarande motioner antydda problemen kunna lösas.

En långsammare befolkningsökning underlättar också när det gäller att
bygga ut olika servicefunktioner i takt med befolkningstillväxten.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att de i centerns partimotion
förordade befolkningsramarna för Stockholms län, Göteborgs och Bohus
län samt Malmöhus län innebär en befolkningsökning från 1970 till 1980

InU 1972:28

med 72 000, 45 000 resp. 38 000 personer.

Utskottet vill också understryka önskvärdheten av att man med
regionalpolitiska åtgärder lättar på befolkningstrycket för att därigenom
åstadkomma bättre miljöer i de största städerna. Som framhålls i centerns
partimotion är det en huvudfråga för 1970-talet att skapa tillfredsställande
miljöer i storstäderna, som nu är hårt överexploaterade. Allt fler
människor finner därigenom de nuvarande storstadsmiljöerna otillfredsställande
som bomiljöer.

På grund av det anförda anser utskottet att motionerna inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.

10. Beträffande skatteinstrumentets och investeringsfonders användning
i regionalpolitisk! syfte (punkt 35)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m),
Peterson i Linköping (fp), Stridsman (c), Oskarson (m) och Mattsson i
Skee (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 51 som börjar med
”Inrikesutskottet kan” och slutar med ”och 1972:1829” bort ha följande
lydelse:

I flera utpräglade industriländer använder man sig av olika former av
skattelättnader för att stimulera lokalisering av företag till områden, där
man av regionalpolitiska skäl vill skapa ökade sysselsättningsmöjligheter.
Det rör sig om nedsättning av skatter på företagens vinster och
fastigheter, särskilt gynnsamma avskrivningsregler, lättnader i energi- och
transportskatterna samt nedsättning av olika avgifter.

I vårt land har skatteinstrumentet däremot hittills inte använts i
regionalpolitiken i någon större utsträckning. I stort sett har åtgärderna
inskränkt sig till en viss användning av investeringsfonderna i detta syfte.
Systemet med investeringsfonder kan emellertid bara utnyttjas av redan
etablerade och välkonsoliderade företag. Det har därför en begränsad
effekt på etableringen av helt nya företag. När det gäller att få till stånd
en ökad etablering av filialföretag i de sysselsättningssvaga regionerna
skulle andra skatteförmåner kunna spela en avsevärd roll vid de
lokaliseringspolitiska avgörandena.

Enligt utskottets uppfattning är tiden nu mogen att utreda möjligheterna
att vidta ytterligare förändringar, i enlighet med förslag i
motionerna, i skattesystemet för att underlätta etablering och utveckling
av företag samt skapa fler arbetstillfällen inom sysselsättningssvaga
regioner. Sådana åtgärder kan utformas på många olika sätt inom ramen
för både den direkta och den indirekta beskattningen. En allsidig
utredning i frågan bör tillsättas. Utredningen bör skyndsamt ta upp de
frågor som behandlas i motionerna och lägga fram förslag till lämpliga
lösningar.

dels att utskottets hemställan under 35 bort ha följande lydelse:

35. att riksdagen beträffande skatteinstrumentets och investeringsfonders
användning i regionalpolitiskt syfte i anledning

InU 1972:28

112

av motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 13 och
33—35, 1972:1818, yrkandena 6-8, 1972:1827 och

1972:1829 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört.

11. Beträffande kreditpolitikens användning i regionalpolitisk! syfte
(punkt 36)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Peterson i
Linköping (fp), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 51 med ”1
detta” och slutar på följande sida med ”förevarande del” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets bedömning måste de regionalpolitiska synpunkterna
ges ökad tyngd vid utformningen av den framtida ekonomiska politiken.
Samtidigt som de regionalpolitiska målen blir mer preciserade behöver
samhället bättre styrmedel för att realisera dem. Att med denna
utveckling för ögonen avstå från att även söka ge kreditpolitiken en mer
regionalpolitisk orientering är enligt utskottet oklokt.

Det finns skäl att förmoda att kreditrestriktioner har en tendens att
motverka den för regionalpolitiken angivna målsättningen. Erfarenheterna
talar för att en ransonering av krediterna träffar mindre expansiva
näringar och regioner jämförelsevis hårt. Det är därför enligt utskottets
mening angeläget, att restriktioner som i framtiden kan komma att
tillgripas inom kreditpolitiken utformas så att investeringar inom
stödområdet inte hämmas. Utskottet anser att en utredning bör tillsättas,
som klargör sambanden och möjliggör en närmare bedömning av hur
kreditpolitiken påverkar möjligheterna att realisera de regionalpolitiska
målen.

dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande lydelse:

36. att riksdagen beträffande kreditpolitikens användning i regionalpolitiskt
syfte i anledning av motionen 1972:1812, yrkande
1 d, punkt 36, hos Kungl. Maj:t anhåller om en allsidig
utredning av kapitalmarknadens funktioner och kreditpolitikens
effekt på den regionala balansen.

12. Beträffande decentralisering av statlig verksamhet m. m. (punkt 37)

av herrar Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors
(s), Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), fru Ludvigsson
(s) och herr Nilsson i Kalmar (s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 52 som börjar med
”Frågor av” och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att frågor av nu berört slag bör prövas i samband med

InU 1972:28

behandlingen av den till nästa års riksdag aviserade propositionen om
ytterligare omlokalisering av statlig verksamhet.

I anslutning till de i motionerna framställda yrkandena i decentraliseringsfrågorna
vill utskottet tillägga att det redan ankommer på länsberedningen
att överväga uppgiftsfördelningen mellan centrala och regionala
statliga organ och ta ställning till principiella frågor rörande lämplig
decentralisering inom den statliga förvaltningen inklusive fördelningen av
arbetsuppgifter mellan stat och kommun. I vad gäller lokalisering av
expanderande förvaltning kan utskottet instämma i att den bör ske
utanför storstadsområdena i den utsträckning det är lämpligt, om det är
fråga om att inrätta nya myndigheter eller tillföra befintliga myndigheter
nya organisatoriska enheter. I övrigt kan anmärkas att den statliga
centralförvaltningen i Stockholm under senare år som regel tillförts
ytterligare personal allenast som punktförstärkningar till särskilt utsatta
arbetsenheter. En expansion av det slaget kan svårligen lokaliseras
annorstädes än till det redan befintliga ämbetsverket.

På grund av det anförda avstyrks de aktuella motionsyrkandena.

dels att utskottets hemställan under 37 bort ha följande lydelse:

37. att riksdagen beträffande decentralisering av statlig verksamhet
m. m. avslår motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkt
40, och 1972:1818, yrkande 5.

13. Beträffande tilläggsdirektiv till jordbruksutredningen och förslag om
skogsvårdsprogram m. m. (punkt 40)

av herrar Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors
(s), Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), fru Ludvigsson
(s) och herr Nilsson i Kalmar (s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 53 med ”1
samma” och slutar på följande sida med ”till känna” bort ha följande
lydelse:

1971 års riksdag fattade beslut om väsentligt ökat prisstöd till
mjölkproduktion och om prisstöd till kött- och fläskproduktion i norra
Sverige (prop. 1971:74, JoU 1971:33, rskr 1971:149). Samtidigt medgavs
vissa förstärkningar av rationaliseringsstödet till det norrländska jordbruket
i syfte att bättre anpassa det till de speciella förhållandena i norra
Sverige. Vidare infördes ett särskilt investeringsstöd i form av lånegaranti
och bidrag till jordbruk i norra Sverige med begränsade utvecklingsmöjligheter.
Härmed avses jordbruk som inte inom överskådlig tid behövs
för rationaliseringsändamål och som ger tillfredsställande försörjning för
nuvarande brukare och hans familj.

Utskottet finner i likhet med föredragande departementschefen att de
förbättringar som redan genomförts i stödet till jordbruket i norra
Sverige bör kunna verksamt bidra till att dämpa nedläggningstakten i
jordbruket i berörda områden. Det finns därför i varje fall i förevarande
sammanhang inte anledning för riksdagen att ta initiativ i den riktning
som begärs i motionen.

8 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

1 14

Det utredningsmaterial som åberopas i de båda förstnämnda motionerna
finns redovisat i propositionen (s. 494-495). Föredragande
departementschefen finner det angeläget att genom fortsatt statligt stöd
förbättra möjligheterna för en intensivare skogsvård, i form av t. ex.
återväxtåtgärder, röjningar och gallringar, i de fyra nordligaste länen. Det
aviseras att chefen för jordbruksdepartementet skall återkomma till
ärendet i samband med prövning av skogspolitiska utredningens förslag.
Vid sådant förhållande finns det inte anledning för riksdagen att nu
på skogsvårdsområdet påkalla åtgärder av det slag som begärs i de
aktuella motionerna, önskemålet beträffande förbättrad landskapsvård
bör inte heller föranleda något initiativ från riksdagens sida. Riksdagen
har nämligen så sent som förra året anvisat medel för en treårig
försöksverksamhet i syfte att pröva olika metoder för att bevara
odlingslandskapet. Landskapsvårdande arbeten bedrivs f. ö. sedan flera år
tillbaka i ansenlig omfattning som beredskapsarbeten. Bidrag till projektering
av sådana arbeten lämnas av arbetsmarknadsstyrelsen sedan slutet
av 1960-talet.

I åtgärdsprogrammet i centerpartiets partimotion behandlas även
sysselsättningsfrågor i glesbygden. I punkt 28 uttalas att man i
glesbygderna effektivt måste ta till vara möjligheterna till kombination av
jord- och skogsbruk med annan sysselsättning, t. ex. inom industri,
service- eller turistnäringen. Jordbrukspolitiken måste skyndsamt ändras i
det syftet. 1 punkt 29 framhålls allmänt nödvändigheten av förstärkt
glesbygdsstöd för att öka sysselsättningen och förbättra servicen i
glesbygdsområdena.

Som tidigare sagts kommer proposition på grundval av glesbygdsutredningens
förslag att föreläggas 1973 års vårriksdag. Denna proposition
kommer att behandla även sysselsättningsfrågor. Det finns därför inte i
dag anledning att ta ställning till valet av konkreta stödinsatser eller nivån
för resursinsatserna. Vad gäller önskemålet om ändringar i jordbrukspolitiken
i nu berörda syfte erinras om de ovan nämnda besluten som
fattades vid 1971 års riksdag för att stärka det norrländska jordbruket.

Med åberopande av vad ovan anförts avstyrker utskottet de under
denna rubrik behandlade motionsyrkandena.

dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:

40. att riksdagen beträffande tilläggsdirektiv till jordbruksutredningen
och förslag om skogsvårdsprogram m. m. avslår
motionerna 1972:1803, yrkande 1, 1972:1806, yrkandena B
1 och B 2, och 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 28 och 29.

InU 1972:28

115

14. Beträffande statliga företag m. m. (motiveringen)

av herrar Nordgren (m) och Oskarson (m) som anser

att i det stycke i utskottets yttrande på s. 55 som börjar med
”Utskottet delar” följande mening skall utgå:

Utskottet förutsätter att ytterligare insatser kommer att göras i takt
med att lämpliga objekt aktualiseras,
och ersättas med:

Utskottet förutsätter att insatser även fortsättningsvis göres där
särskild anledning finns att öka sysselsättningen inom stödområdet eller
andra sysselsättningssvaga områden.

15. Beträffande generella medel inom regionalpolitiken (punkt 43)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m),
Peterson i Linköping (fp), Stridsman (c), Oskarson (m) och Mattsson i
Skee (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 56 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”byggas ut” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör de regionalpolitiska medlen även i
framtiden innefatta en kombination av generella och selektiva åtgärder.
Utskottet vill emellertid betona att de generella medlen hittills brukats i
alltför liten omfattning, inte minst när det gäller skattepolitiska åtgärder.
Även vid sidan av skatteinstrumentet bör generella medel i ökad
omfattning komma till användning.

Grunden för en framgångsrik regionalpolitik är ett näringsvänligt
klimat. Åtgärder bör sättas in för att utjämna de skillnader i kostnader
som råder mellan landets olika delar. Därigenom är det möjligt att skapa
likvärdiga betingelser. Genom sådana åtgärder kommer också redan
etablerade företag i stödområdet i åtnjutande av de regionalpolitiska
satsningarna. Bättre förutsättningar skapas för utbyggnad av företagsamheten
inom stödområdet. Utskottet vill därför understryka att en fortsatt
utvidgning av de generella åtgärderna inom regionalpolitiken är angelägen.

dels att utskottets hemställan under 43 bort ha följande lydelse:

43. att riksdagen beträffande generella medels användning i
regionalpolitiken i anledning av motionerna 1972:1806,
yrkande B 4, och 1972:1818, yrkande 2, som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

InU 1972:28

116

16. Beträffande förstärkning av lokaliseringsstödet i fråga om belopp och
utgivande av förstärkt stöd i vissa områden m. m.

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c)
som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 61 med
”Departementschefen säger” och slutar på följande sida med ”något
initiativ” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 25,
framförda uppfattningen om behovet av en förstärkning av lokaliseringsstödet
till företag som vid utvidgning eller nyetablering är beredda att
lokalisera verksamhet till område med svagt utvecklat näringsliv. Stödet
bör efter särskild prövning kunna beviljas i olika former (bidrag, lån,
räntebefrielse, sysselsättningsstöd) till ett sammanlagt belopp som kompenserar
företaget för de kostnadshöjningar, som lokaliseringen medför.
De lokaliseringspolitiska organen bör genom uppsökande verksamhet
medverka till att sådana etableringar kommer till stånd. Vad utskottet
här anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna. Beträffande övriga i
sammanhanget upptagna punkter finner utskottet inte anledning till
särskilt uttalande.

dels att utskottets hemställan under 53 bort ha följande lydelse:

53. att riksdagen beträffande förstärkning av lokaliseringsstödet i
fråga om belopp och utgivande av förstärkt stöd i vissa
områden m. m.

a) med bifall till motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkt
25, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

b) lämnar punkterna 22 och 23 i berörda motionsyrkande
utan åtgärd.

17. Beträffande inriktningen på trafikpolitiken (punkt 62)

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c)
som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som börjar med
”Utskottet hänvisar” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar den i motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 3
och 12, framförda uppfattningen, att den trafikpolitiska planeringen bör
inriktas på ett decentraliserat samhälle. Kommunikationerna måste
snabbt upprustas i områden där trafikförsörjningen är otillfredsställande.
Stödet till trafikväsendet bör baseras på samhällsekonomiska helhetsbedömningar
och inriktas på upprätthållande av god trafikservice i landets
olika delar. Vad utskottet här anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.'

InU 1972:28

117

dels att utskottets hemställan under 62 bort ha följande lydelse:

62. att riksdagen beträffande inriktningen på trafikpolitiken med
bifall till motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 3 och
12, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört.

18. Beträffande tilläggsdirektiv till den trafikpolitiska utredningen
(punkt 63)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nordgren (m), Peterson i Linköping (fp)
och Oskarson (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som börjar med
”Utskottet kan” och slutar med ”om järnvägar” bort ha följande lydelse:

I motionen 1972:1806 har yrkats att riksdagen uttalar att den
trafikpolitiska utredningen får sådana tilläggsdirektiv att regionalpolitikens
målsättning klart främjas. I motionen understrykes att både väg- och
trafikpolitiken i sin helhet avses samt att syftet med yrkandet är att få
till stånd en mera ”solidariskt” utformad kommunikationspolitik.

I direktiven rörande utredning av vissa trafikpolitiska frågor hänvisar
departementschefen på ett flertal ställen till att regionalpolitiska
hänsyn tas inom trafikpolitiken t. ex. bidrag till det trafiksvaga järnvägsnätet
och transportstödet inom regionalpolitiken. I direktiven anges
också att utredningen skall överväga möjligheterna att anpassa SJ :s taxor
på längre avstånd så att de bl. a. i större utsträckning kommer att ligga i
linje med samhällets allmänna regional- och näringspolitiska mål. Vad SJ
beträffar synes sålunda de regionalpolitiska aspekterna väl kunna
tillvaratas av utredningen.

En regionalpolitiskt tillfredsställande kommunikationspolitik kan inte
nås enbart genom att behandla SJ:s eller andra trafikutövares problem.
Man torde inte heller kunna nå detta syfte genom utredningens
samarbete och kontakter med den regionala trafikplanering, som skall
vara genomförd till senare hälften av 1974.

Enligt vår mening kan en helhetslösning av kommunikationsfrågorna,
som tar hänsyn till både samhällets, näringslivets och de enskildas behov
och önskningar, inte åstadskommas om inte också vägplaneringen
kommer med i bilden. Redan nu råder en besvärande eftersläpning i fråga
om både vägbyggande och vägunderhåll. Enligt utskottet bör det
ankomma på den trafikpolitiska utredningen att presentera en helhetslösning,
där också hänsynen till vägnätets betydelse för regionalpolitiken
beaktas. Däremot anser utskottet det knappast motiverat att, som begärs
i motionen 1972:1837, tillsätta en speciell utredning angående transportpolitiken
inom stödområdet.

dels att utskottets hemställan under 63 bort ha följande lydelse:

63. att riksdagen beträffande tilläggsdirektiv till den trafikpolitiska
utredningen med bifall till motionen 1972:1806,
yrkande B 3, hos Kungl. Maj:t anhåller om tilläggsdirektiv till
den trafikpolitiska utredningen i enlighet med vad utskottet
anfört.

9 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

118

19. Beträffande utvecklingen av vägnätet och järnvägsnätet samt taxefrågor
vid järnvägstrafik (punkt 67)

av herrar Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors
(s), Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), fru Ludvigsson
(s) och herr Nilsson i Kalmar (s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 69 med
”Utskottet vill” och slutar på s. 70 med ”till känna” bort ha följande
lydelse:

I denna fråga får utskottet hänvisa till den tidigare redovisningen av
pågående och planerat utredningsarbete. Frågan om ökad satsning på
vägbyggande får prövas på vanligt sätt i budgetarbetet. Beträffande
järnvägarna bör vidare framhållas att den trafikpolitiska utredningen skall
ägna särskild uppmärksamhet åt järnvägstrafiken. Bl. a. skall metodiken
för beräkningen av statens tillskott till driften av trafiksvaga bandelar
prövas. Även taxefrågor av det slag som tas upp i motionerna 1972:1812
och 1972:1818 inkluderas i utredningsarbetet. När det gäller yrkandet
om bibehållande av järnvägsnätet hänvisar utskottet till trafikutskottets
betänkande 1972:18 s. 10 där det anförs att beslut om järnvägsnedläggningar
— annat än i rena undantagsfall — inte kommer att tas före den
regionala trafikplaneringens slutförande under senare delen av 1974. Med
det anförda har utskottet besvarat motionerna i förevarande delar.

dels att utskottets hemställan under 67 bort ha följande lydelse:

67. att riksdagen beträffande utvecklingen av vägnätet och
järnvägsnätet samt taxefrågor vid järnvägstrafik avslår motionerna
1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 4, 5 och 10 i
motsvarande del, och 1972:1818, yrkande 9 i motsvarande
del.

20. Beträffande det regionalpolitiska transportstödet och transportstödet
till Gotlandstrafiken (punkt 72)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m),
Peterson i Linköping (fp), Stridsman (c), Oskarson (m) och Mattsson i
Skee (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 72 som börjar med
”Utskottet anser” och slutar med ”anförda motionsyrkanden” bort ha
följande lydelse:

Utskottet går i detta sammanhang inte in på detaljerna i motionerna.
Utskottet vill endast uttala att det finns goda skäl att på olika punkter
införa generösare regler för transportstödet. Utskottet utgår från att
Kungl. Maj:t under propositionsarbetet beaktar synpunkterna i motionerna.
Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att den del av utskottets yttrande som börjar längre ned på
samma sida med ”Riksdagen har” och slutar med ”förevarande del” bort
ersättas med text av följande lydelse:

Utskottet utgår från att Kungl. Maj:t vid prövning av det allmänna

InU 1972:28

119

regionalpolitiska transportstödet även överväger de frågor beträffande
Gotland som tas upp i folkpartiets partimotion. Även vad utskottet
anfört i denna fråga bör ges Kungl. Majit till känna.

dels att utskottets hemställan under 72 bort ha följande lydelse:

72. att riksdagen beträffande det regionalpolitiska transportstödet
och transportstödet till Gotlandstrafiken i anledning av
motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 1 1, 1972:1818,
yrkande 13, och 1972:1836 som sin mening ger Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

Beträffande allmänna frågor rörande plan för utveckling av den regionala
strukturen (punkt 5)

1. av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nordgren (m), Peterson i Linköping
(fp) och Oskarson (m):

Den plan för den regionala ortsstrukturen som propositionen föreslår
överensstämmer i allt väsentligt med länsstyrelsernas förslag i länsprogram
70. Den skall sålunda ses som en del i de regionalpolitiska
handlingsprogrammen. Därav följer att de erfarenheter, som vinns av den
nu föreslagna planen för ortsstrukturen, skall beaktas i den fortsatta
planeringen inom länen. Framställningar om ändringar i den nu aktuella
planen kan därför aktualiseras i takt med utvecklingen. Därigenom kan
risker för hämmande bindningar till en ortsstruktur som inte längre
överensstämmer med utvecklingstendenser inom näringslivet undvikas.

2. av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee
(c):

På de grunder vi anfört i särskild reservation för att planeringen för
utveckling av den regionala strukturen bör handhas av länskommunalt
organ anser vi, att regeringen inte borde ha lagt fram förslag till en
centralt styrd klassificering av orterna i länen. Vi vill understryka
angelägenheten av skyndsamt förverkligande av en länsdemokrati, som
får handha bl. a. den regionala utvecklingsplaneringen. I ett flertal
motioner har klassificeringen av särskilda orter tagits upp till behandling.
Viktiga synpunkter har härvid framförts från länsrepresentanter, t. ex. i
fråga om att Skellefteå som länscentrum bör jämställas med Umeå, vilket
tillstyrkts av utskottet. För regionalpolitikens genomförande krävs ett
nära samarbete mellan de centrala statsmakterna och länsorganen. Under
nuvarande övergångsskede i väntan på en länsdemokratireform är det
angeläget, att de synpunkter, som landsting, länsstyrelse och kommuner
framför i fråga om länets utveckling och struktur, vinner beaktande.

InU 1972:28

120

3. Beträffande lokaliseringsstöd till marknadsföring (punkt 54)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m),
Peterson i Linköping (fp), Stridsman (c), Oskarson (m) och Mattsson i
Skee (c):

En förutsättning för en positiv utveckling för nyetablerade företag och
verksamhetsgrenar är att företagen framgångsrikt kan marknadsföra sina
produkter. Det motiverar en sådan ändring i nuvarande bestämmelser för
tilldelning av lokaliseringsstöd att även initialkostnaderna för marknadsföringsåtgärder
kan räknas in i låne- och bidragsunderlaget. Som
utskottet framhöll i sitt betänkande 1972:7 kan det finnas skäl att utöver
nuvarande stödformer överväga ytterligare stöd av detta slag. Utskottet
utgick därför från att detta prövas i samband med överväganden om nya
regionalpolitiska medel.

Vi vill understryka att för strävandena att förbättra betingelserna för
de mindre och medelstora företagen — vilka har en strategisk betydelse
för en lyckad regionalpolitik — är förslag om stöd till marknadsföringsåtgärder
en angelägen utvidgning av lokaliseringsstödet.

4. Beträffande regionalpolitisk! handlingsprogram m. m.

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c):

Utskottet har vid sin behandling av regionalpolitisk handlingsprogram
delat upp detta i smärre avsnitt. Enligt vår mening hade det varit riktigare
att se centerpartiets handlingsprogram som en enhet och ställa detta mot
regeringens förslag.

Vi vill vidare framhålla att vi tar avstånd från de uttalanden av
polemisk natur som statsministern gör i samband med redovisningen av
riktlinjerna för regionalpolitiken. Riktlinjerna har i sak behandlats genom
vad utskottet anfört och hemställt under punkterna 2—74. Beslutet
under punkten 75 innebär således inte något ställningstagande i sakfrågorna
utan har endast formell karaktär. Våra skiljaktiga uppfattningar i
de olika frågorna redovisar vi i anslutning till utskottets behandling av
dessa.

InU 1972:28 121

Innehållsförteckning

Propositionen 1

Motioner 5

Utskottet 19

Allmänna frågor 19

De allmänna regionalpolitiska målen 21

Ramar för länens verksamhet 24

Plan för utveckling av den regionala strukturen 28

Den regionala strukturen — särskilda orter 39

Storstadsområdena 39

Södermanlands län 42

Kalmar län 42

Gotland 43

Blekinge län 44

Hallands län 44

Skaraborgs län 44

Gävleborgs län 45

Västernorrlands län 45

Jämtlands län 46

Västerbottens län 46

Fortsatt regional utvecklingsplanering 49

Regionalpolitisk! handlingsprogram 50

Skattefrågor m. m 50

Lokalisering av statlig verksamhet 52

Jordbruks- och skogspolitik 53

Industripolitiska åtgärder 54

Företagareföreningar 54

Statliga företag m. m 55

Regionalpolitisk stöd m. m 56

Utbyggnad av samhällsfunktioner 65

Kommunal skatteutjämning 65

Utbildningsväsendet och kulturområdet 65

Kommunikationer 67

Övriga frågor 72

Utskottets hemställan 72

Reservationer

1. uppskov med behandling av ärendet 79

2. avslag på propositionen och uttalande för en ny regionalpolitik
79

3. de allmänna regionalpolitiska målen 99

4. ramar för planering av verksamheten i länen 104

5. allmänna frågor rörande plan för utveckling av den
regionala strukturen 106

6. allmänna frågor rörande plan för utveckling av den
regionala strukturen (motiveringen) 109

InU 1972:28

122

7. statlig servicegaranti

8. lasarettsvården i regionala centra

9. storstadsområdena (motiveringen)

10. skatteinstrumentets och investeringsfonders användning i
regionalpolitisk! syfte

11. kreditpolitikens användning i regionalpolitiskt syfte ....

12. decentralisering av statlig verksamhet m. m

13. tilläggsdirektiv till jordbruksutredningen och förslag om
skogsvårdsprogram

14. statliga företag m. m. (motiveringen)

15. generella medel inom regionalpolitiken

16. förstärkning av lokaliseringsstödet i fråga om belopp och

utgivande av förstärkt stöd i vissa områden m. m

17. inriktningen på trafikpolitiken

18. tilläggsdirektiv till den trafikpolitiska utredningen

19. utvecklingen av vägnätet och järnvägsnätet samt taxefrågor
vid järnvägstrafik

20. det regionalpolitiska transportstödet och transportstödet
till Gotlandstrafiken

Särskilda yttranden

1. allmänna frågor rörande plan för utveckling av den

regionala strukturen

2. allmänna frågor rörande plan för utveckling av den

regionala strukturen

3. lokaliseringsstöd till marknadsföring

4. regionalpolitiskt handlingsprogram m. m

109

110

111

112
112

113

115

116
116

117

118
118

119

120
120

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1930 S Stockholm 1972

i» , •- - ■ 'V - ■ v." i*

v . ■ ' - /: b '

. ' ■ . \ ' . . V

b- ; . ' . ■ r .. ■ • y' • '

V' v ' w - ^

' b - ' ■

l ■ • ■ ' - • • . '••.»" • V ;■ - ■' ’■ • , " ■ • •*' ) . •■' ■ . • . V ' ' » ' - • t, ■■■''■ 'I

' ■

AB	+	108	+	76
C	+	3	-	2
D	-	4	-	9
E	+	5	-	4
F	_	1	_	7
G	+	4	—	1
H	+	6	+	1
1	-	1,5	-	3
K	+	2		3
L	+	1	-	4
M	+	40	+	27
N	+	10	+	5

AB	+	108	+	76
C	+	3	-	2
D	-	4	-	9
E	+	5	-	4
F	_	1	_	7
G	+	4	—	1
H	+	6	+	1
1	-	1,5	-	3
K	+	2		3
L	+	1	-	4
M	+	40	+	27
N	+	10	+	5

AB	+	108	+	76
C	+	3	-	2
D	-	4	-	9
E	+	5	-	4
F	_	1	_	7
G	+	4	—	1
H	+	6	+	1
1	-	1,5	-	3
K	+	2		3
L	+	1	-	4
M	+	40	+	27
N	+	10	+	5