Inrikesutskottets betänkande nr 27 år 1972 InU 1972:27

Nr 27

Inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972: 100
med förslag till lag om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning
för invandrare jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1972: 100 (inrikesdepartementet)
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
om rätt till ledighet och lön för deltagande i svenskundervisning för invandrare.

Lagförslaget har följande lydelse:

Förslag till

Lag om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning
för invandrare

Härigenom förordnas som följer.

1 § Denna lag gäller här i landet bosatt utländsk arbetstagare, som har
arbetstillstånd. Föreligger icke skyldighet för arbetstagaren att ha arbetstillstånd
eller är han befriad från sådan skyldighet, gäller lagen om
han är kyrkobokförd här i landet.

Lagen gäller icke arbetstagare

1. som har svenska, danska eller norska språket till modersmål,

2. som genomgått undervisning som avses i denna lag eller som har
sådana kunskaper i svenska, danska eller norska språket att sådan undervisning
icke kan anses erforderlig,

3. som sysselsättes i feriearbete eller eljest i arbete av tillfällig natur,
eller

4. som är anställd i arbetsgivarens hushåll.

2 § Arbetstagaren har rätt till ledighet 240 arbetstimmar under ordinarie
arbetstid för att deltaga i sådan undervisning i svenska språket med
samhällsorientering, för vilken statsbidrag utgår. För deltidsanställd arbetstagare
skall rätten till ledighet utgöra den del som svarar mot
arbetstagarens arbetstid i förhållande till heltid.

Genom kollektivavtal mellan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare
och fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare
får rätten till ledighet enligt första stycket begränsas. Finnes ej fackförening
eller annan liknande förening av arbetstagare, får avtal om sådan
begränsning träffas mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Avtal som
avses i detta stycke får träffas utan hinder av 3 § andra stycket stats 1

Riksdagen 1972.18 sami. Nr 27

InU 1972: 27

tjänstemannalagen (1965: 274) eller 2 § andra stycket kommunaltjänstemannalagen
(1965: 275).

Tid varunder arbetstagaren åtnjuter ledighet enligt första stycket jämställes
med arbetad tid.

3 § Arbetstagare som deltager i undervisning som avses i 2 § har rätt
till lön från arbetsgivaren under 240 lektionstimmar. Vid beräkning av
lönen skall en lektionstimme räknas som en arbetstimme.

Lönen för varje lektionstimme får ej understiga den lön som skulle
ha utgått, om arbetstagaren under motsvarande tid utfört arbete för
arbetsgivarens räkning under ordinarie arbetstid. För deltidsanställd
arbetstagare får lönen ej understiga den del som svarar mot arbetstagarens
arbetstid i förhållande till heltid.

Tid för vilken arbetstagaren erhåller lön enligt första stycket jämställes
med arbetad tid även om undervisningen äger rum utanför ordinarie
arbetstid. Vad som nu sagts gäller dock icke vid beräkning av arbetad
tid enligt allmänna arbetstidslagen (1970: 103).

4 § Arbetsgivaren skall så snart det kan ske upplysa nyanställd arbetstagare
om hans rättigheter enligt denna lag. Arbetsgivaren skall
inom 60 dagar från anställningens början bereda arbetstagaren möjlighet
till ledighet för att påbörja undervisningen.

Har arbetstagaren påbörjat men icke avslutat undervisningen under
anställning hos tidigare arbetsgivare, har arbetstagaren i ny anställning
rätt till ledighet och lön enligt denna lag för att fortsätta undervisningen.
Härvid äger första stycket motsvarande tillämpning.

Har arbetsgivaren fullgjort sina skyldigheter enligt första stycket, upphör
hans övriga skyldigheter enligt denna lag gentemot arbetstagaren,
om denne ej påbörjat undervisningen inom två år från det han tillträdde
sin första anställning här i landet.

5 § Arbetstagares rätt till lön enligt 3 § får ej inskränkas genom avtal.
Sker det, är avtalet ogiltigt i den delen. Avtal får dock i den ordning
som sägs i 2 § andra stycket träffas i fråga om hur lönen skall beräknas
och när den skall utbetalas.

6 § Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal enligt 2 § andra
stycket eller 5 §, får tillämpa avtalet även på sådan utländsk arbetstagare
som ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan.

7 § Arbetsgivare, som ej iakttager vad som föreskrives i denna lag,
skall ersätta arbetstagaren uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas
även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter
är skäligt, får skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet kan också äga rum.

8 § Arbetstagare, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall
underrätta arbetsgivaren om sitt anspråk inom fyra månader efter det
att skadan inträffade samt anhängiggöra sin talan senast två år efter
skadans uppkomst.

Iakttager arbetstagare ej vad som föreskrives i första stycket är talan
förlorad.

InU 1972: 27

9 § Mål om tillämpning av denna lag prövas, om ej annat följer av
tredje stycket, av arbetsdomstolen, om anställningsavtalet regleras av
kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol. Sådant mål får dock
genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller
13 § lagen (1928: 254) om arbetsdomstol även om målet ej är sådant
som avses i den lagen.

Fråga som avses i 1 § andra stycket 1 och 2 prövas i den ordning
Konungen bestämmer.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973 och tillämpas på arbetstagare
som börjat sin första anställning här i landet efter utgången av år
1972. Har arbetstagare börjat sin anställning innan lagen trätt i kraft,
räknas arbetsgivarens skyldigheter enligt 4 § från ikraftträdandet.

2. Har arbetsgivare innan lagen trätt i kraft gett arbetstagare ledighet
för att deltaga i svenskundervisning eller betalat lön i enlighet med
denna lag för arbetstagarens deltagande i sådan undervisning, får det
antal timmar som ledigheten eller löneutbetalningen avsett avräknas
från vad som åligger arbetsgivaren enligt 2 eller 3 §.

Motionerna

1972:1746 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp, c, m) vari hemställs
att riksdagen beslutar

1. att invandrares deltagande i svenskundervisning i första hand
måtte äga rum under icke arbetstid,

2. att företag med högst fyra anställda inte berörs av förslaget,

3. att företag som själva önskar administrera en undervisning och
har förutsättningar härför skall ges möjlighet härtill,

1972:1747 av fru Eriksson i Stockholm (s) vari hemställs att lagtexten
i proposition 1972: 100 ändras så att 1 § mom. 4 ”sorn är anställd
i arbetsgivarens hushåll” utesluts,

1972:1748 av fru Laag (s) och herr Wiklund i Härnösand (s) vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att ersättning för
studieförbundens merkostnader i samband med lagförslaget om svenskundervisning
till invandrare upptages i 1973 års budget,

1972:1749 av herrar Levin (fp) och Karl Bengtsson i Varberg (fp)
vari hemställs att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna
vad i motionen har anförts.

I motionen anförs bl. a. att arbetsförmedlingarna bör åläggas att underrätta
uppsökta arbetsgivare om deras skyldigheter enligt förslaget i
propositionen,

1972:1750 av herr Lorentzon m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen
beslutar

dels att 4 § Förslag till lag om rätt till ledighet och lön vid deltagande
i svenskundervisning för invandrare erhåller följande lydelse:

lf Riksdagen 1972.18 sami. Nr 27

InU 1972: 27

”4 § Arbetsgivaren skall omedelbart vid anställningen upplysa nyanställd
arbetskraft om hans rättigheter enligt denna lag. Arbetsgivaren
skall senast inom 30 dagar från anställningens början bereda arbetstagaren
möjlighet till ledighet för att påbörja undervisningen”,

dels att ikraftträdande bestämmelsen punkt 1 erhåller följande lydelse:
”1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973. Har arbetstagare börjat
sin anställning innan lagen trätt i kraft, räknas arbetsgivarens skyldigheter
enligt 4 § från ikraftträdandet”,

dels att hos regeringen hemställa om skyndsamt förslag i enlighet med
särskilt yttrande av experten Öberg, fogat till Invandrarutredningen,
om att deltagande i svenskundervisning skall omfatta även vuxna invandrare,
som inte har anställning, och att därvid skall utgå förmåner
motsvarande dem som utgår vid arbetsmarknadsutbildning,

1972:1751 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen avslår proposition nr 100,

1972:1752 av herr Nordstrandh m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära bestämmelser syftande
till att samtliga erkända studieförbunds möjligheter att enligt folkbildningsförordningen
fritt och på lika villkor verka inom bildningsarbetet
icke, i vad gäller undervisning i svenska med samhällsorientering för
invandrare, inskränks genom överenskommelser ensidigt gynnande något
studieförbund och uteslutande andra från denna verksamhet,

1972:1753 av fru Olsson i Hölö (c) och fru Söder (c) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Majit begär

att svenskundervisningen för invandrare inordnas i den kommunala
vuxenundervisningen,

att proposition föreläggs 1973 års riksdag om hemarbetande invandrares
svenskundervisning i enlighet med vad som anförts i motionen,
1972:1754 av herr Richardson (fp) vari hemställs att riksdagen uttalar
att anvisningarna för svenskundervisningen av invandrare utformas
så att alla studieförbund ges en likartad behandling,

1972:1755 av herr Strömberg m. fl. (fp) vari hemställs

1. att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit hemställa om förslag
till 1973 års riksdag i enlighet med invandrarutredningens förslag
med innebörd

a) att kommunerna skall vara huvudmän för grundutbildningen i
svenska och samhällsorientering för invandrare,

b) att alla invandrare inklusive hemarbetande kvinnor ges möjligheter
till grundläggande svenskundervisning samt att detta underlättas genom
bl. a. premier, sociala insatser och barnpassning,

c) att fördjupad utbildning i svenska genom den kommunala vuxenutbildningen,
folkhögskolorna, studieförbunden och radio-TV erbjuds
invandrarna samt

InU 1972:27

d) att särskild undervisning inrättas för invandrare som är analfabeter; 2.

att riksdagen måtte uttala att någon central registrering av invandrarnas
deltagande i den grundläggande undervisningen ej bör införas,

1972:1756 av herr Svensson i Eskilstuna (s) och fru Håvik (s) vari
föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att vid beredning
av kompletterande förslag till nästa års riksdag om svenskundervisning
för invandrare uppmärksamhet även ägnas åt frågan om berörda
anställda invandrares skyldighet att delta i ifrågavarande undervisning
som sker på arbetstid,

1972:1757 av herr Åkerfeldt m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen
uttalar att den föreslagna ordningen inte får innebära en inskränkning
i den studerandes möjlighet att fritt välja studieförbund.

Utskottet

Den svenska invandringspolitiken bygger på principen att invandrare
skall beredas en med befolkningen i övrigt jämbördig ställning. Som
en följd härav har samhället engagerat sig på olika sätt för att underlätta
för invandrare att anpassa sig till svenskt samhälls- och arbetsliv.

Ett viktigt led i dessa strävanden är den sedan mitten av 1960-talet
bedrivna försöksverksamheten med avgiftsfri undervisning i svenska
med samhällsorientering för invandrare. Det starkt stegrade intresset
bland invandrarna för denna undervisning framgår av att kostnaderna
för undervisningen stigit från 6,3 milj. kr. budgetåret 1965/66 till 59,3
milj. kr. budgetåret 1970/71. Även arbetsgivarna har i ökad omfattning
ekonomiskt eller på annat sätt sökt underlätta för invandrarna att delta
i svenskundervisning. Detta har tagit sig uttryck bl. a. i en överenskommelse
som SAF och LO ingått i november 1970. Enligt denna överenskommelse
skall arbetsgivaren ge anställda invandrare ersättning för de
första 60 timmarnas svenskundervisning, varav minst 20 timmar bör
förläggas till arbetstid. För återstående ca 140 undervisningstimmar
förutsattes att staten skulle betala premier till kursdeltagarna.

I den föreliggande propositionen konstateras att de åtgärder som
hittills vidtagits inte varit tillräckliga. De bör byggas ut till ett enhetligt
system som omfattar hela arbetsmarknaden. Som följd härav läggs fram
förslag om lagstiftning i ämnet.

Enligt propositionens förslag åläggs arbetsgivare att ekonomiskt bidra
till anställda invandrares undervisning i svenska språket med samhällsorientering.
Arbetsgivaren skall vara skyldig att ge arbetstagarna ledigt
för att delta i sådan undervisning. Undervisningen, som skall omfatta

InU 1972: 27

240 timmar, bör förläggas på arbetstid. Genom avtal kan dock huvudregeln
om undervisningens förläggning till arbetstid begränsas. Arbetsgivare
skall betala lön för 240 timmars undervisning, oavsett om den
bedrivs under arbetstid eller ej. Lagen, som föreslås träda i kraft den
1 juli 1973, skall tillämpas på arbetstagare som börjat sin första anställning
i Sverige efter utgången av år 1972.

I motionen 1972: 1751 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m) yrkas
avslag på propositionen i dess helhet. Motionärerna hävdar att lagförslaget
kan få en effekt motsatt den åsyftade eftersom företagen kan befaras
bli mindre benägna att anställa utländsk arbetskraft. Företagen
kommer i dagens ekonomiska läge att få svårt att täcka de ökade kostnader
— beräknade till 3 000—4 000 kr. förutom produktionsbortfallet
— som ett genomförande av lagförslaget innebär. Motionärerna understryker
att det är angeläget med svenskundervisning för invandrare men
anser att frågan bör lösas avtalsvägen. Som en grund härför hänvisar de
till överenskommelsen mellan SAF och LO.

Utskottet ser det framlagda förslaget som ett värdefullt första steg
mot en undervisning som kan komma alla vuxna invandrare med språksvårigheter
till del. Utskottet vill för sin del understryka den betydelse
som en effektiv undervisning i svenska med samhällsorientering har för
att skapa förutsättningar för en smidig anpassning och ett accepterande
av invandrare på arbetsplatserna. Som motionärerna påpekar bör inte
bortses från att kostnadseffekterna av lagförslagets genomförande i
vissa fall kan komma att bli kännbara för företagen. Man bör dock vid
en bedömning av lagförslagets ekonomiska konsekvenser beakta de fördelar
det innebär för företagen genom en ökad effektivitet i arbetet.
Utskottet har dessutom tidigare enhälligt uttalat sig för att arbetsgivare,
som anlitar utländsk arbetskraft, i större omfattning än som i dag är
fallet bör bidraga till kostnaderna för anpassningen (InU 1971: 27). De
förslag som nu läggs fram ligger i linje med detta uttalande. Med hänsyn
till de kostnader som stat och kommun haft och även i framtiden
kommer att få för den invandrade arbetskraften får förslaget anses rimligt.

Utskottet ansluter sig alltså till förslaget att genom lagstiftning reglera
företagens skyldigheter i vad avser utbildning av utländsk arbetstagare
och avstyrker motionen 1972: 1751. Från arbetsgivarnas synpunkt
bör lagstiftning vara att föredra framför avtal så till vida att alla arbetsgivare
blir belastade efter enhetliga regler.

Även i motionen 1972: 1746 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp,
c, m) tar man upp kostnadsaspekten för företagen. Motionärerna menar
att kostnaderna i synnerhet för små företag blir betungande. De yrkar
att företag med högst fyra anställda skall undantas från lagstiftningen.
Motionärerna erinrar om att invandrarutredningen i sitt förslag ville
undanta företag med högst fem anställda.

InU 1972: 27

Utskottet delar i denna fråga departementschefens uppfattning att
den enskilde arbetstagarens möjlighet till svenskundervisning på betald
tid inte bör vara beroende av storleken av det företag i vilket han är
sysselsatt och kan därför inte tillstyrka motionsyrkandet.

I samma motion yrkas att riksdagen skall besluta att svenskundervisning
i första hand bör äga rum på annan tid än arbetstid. Som skäl härför
anförs svårigheterna för mindre företag, där frånvaron av en person
kan omöjliggöra driften.

Såväl i invandrarutredningens betänkande som i flertalet remissyttranden
understryks att en nödvändig förutsättning för att uppnå goda
resultat av undervisningen är att denna förläggs till arbetstid. Departementschefen
framhåller att detta bör vara huvudregeln. I propositionen
föreslås dock att denna regel skall kunna begränsas genom att arbetsmarknadens
parter får möjlighet att genom avtal komma överens om
förläggning av undervisningen till annan tid. Med denna konstruktion
av lagen bör det enligt utskottets uppfattning vara möjligt att i praktiken
åstadkomma en lämplig avvägning mellan kravet på effektiv undervisning
och önskemålet att undvika produktionsstörningar. Genom en
sådan ordning bör det vidare vara möjligt att komma till rätta med de
svårigheter för mindre företag som påtalats i det föregående. Med det
anförda har utskottet besvarat det aktuella yrkandet i motionen 1972:
1746.

Enligt 4 § lagförslaget har arbetsgivaren skyldighet att så snart ske
kan upplysa nyanställd arbetstagare om hans rättigheter. Vidare skall
arbetsgivaren inom 60 dagar från anställningens början bereda arbetstagaren
möjlighet till ledighet för att påbörja undervisning. I motionen
1972: 1750 av herr Lorentzon m. fl. (vpk) hävdas att skyldigheten
för arbetsgivaren att upplysa nyanställd arbetstagare bör inträda ”omedelbart
vid anställningen”. Motionärerna hävdar vidare att förslaget
i propositionen att arbetsgivaren inom sextio dagar från anställningens
början skall bereda arbetstagare möjlighet till ledighet för undervisning
kan komma att missbrukas. Det finns enligt motionärerna risk för att
arbetsgivare anställer invandrare men avskedar denne inom 60 dagar
för att befrias från kostnaderna för svenskundervisningen. Motionärerna
synes anta att vissa företagare skulle kunna sätta detta i system
och sinsemellan byta arbetskraft.

De i propositionen föreslagna tidsfristerna får enligt utskottets mening
anses innefatta en rimlig avvägning. Med anledning av de synpunkter
som förs fram i motionen vill utskottet peka på den bestämmelse
om skadeståndsskyldighet som ges i 7 §. Enligt denna skall arbetsgivare
som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen ersätta arbetstagaren
för uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån
skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan
art än rent ekonomiska. Utskottet, som förutsätter att i förekommande

InU 1972: 27

fall arbetstagarorganisationerna bevakar medlemmarnas rättigheter, avstyrker
motionsyrkandet och tillstyrker propositionen i motsvarande
del.

I motionen 1972: 1749 av herrar Levin (fp) och Karl Bengtsson i
Varberg (fp) behandlas frågan om information om lagstiftningen från
en annan aspekt. Motionärerna — som påpekar att den merkostnad ett
genomförande av propositionens förslag medför kommer att bli ytterst
betungande för småföretagare — anser att arbetsförmedlingarna i
samband med förmedling av anställning bör åläggas att alltid underrätta
den uppsökte arbetsgivaren om dennes lagstadgade skyldigheter.
Utskottet vill framhålla att det ingår som ett naturligt led i arbetsförmedlingarnas
verksamhet att informera såväl arbetsgivare som arbetstagare
om lagstiftning av den karaktär det här gäller. Något särskilt
åläggande för förmedlingen kan inte anses erforderligt och utskottet
avstyrker därför motionen.

Lagen föreslås gälla endast de utländska arbetstagare i Sverige som
börjat sin första anställning här efter utgången av år 1972. Detta innebär
att flertalet av de utländska arbetstagarna här i landet inte nu får
laglig rätt till ledighet och lön för deltagande i svenskundervisning.
Departementschefen uttalar emellertid att det är angeläget att även de
i denna grupp invandrare, som är i behov av undervisning, får motsvarande
stöd. Innan förslag härom kan läggas fram krävs dock viss
ytterligare utredning bl. a. rörande omfattningen av föreliggande utbildningsbehov.
F. n. pågår utredning inom inrikesdepartementet och i
de fackliga organisationerna och enligt vad som uttalas i propositionen
kommer förslag i denna fråga att läggas fram för 1973 års riksdag.

I motionen 1972: 1750 av herr Lorentzon m. fl. (vpk) vänder man
sig mot begränsningen av lagstiftningen. Motionärerna vili att den redan
från början skall omfatta arbetstagare som finns i landet den 1
januari 1973 och yrkar därför ändring i ikraftträdandebestämmelsen.

Utskottet hänvisar till det arbete på en vidgning av lagstiftningen
som pågår. Som departementschefen framhåller bör vissa frågor övervägas
ytterligare. Bl. a. bör det prövas om någon form av uppsägningsskydd
för de redan anställda är erforderligt. Med hänsyn till det anförda
bör Kungl. Maj:ts till nästa år aviserade förslag avvaktas och utskottet
avstyrker därför motionsyrkandet.

Lagen omfattar inte alla nyinvandrade arbetstagare. Undantagen
som är av begränsad natur återfinns i 1 §. Ett av undantagen gäller
arbetstagare som är anställd i arbetsgivarens hushåll. I motionen 1972:
1747 av fru Eriksson i Stockholm (s) yrkas att denna grupp skall innefattas
under lagstiftningen. Som skäl härför anförs att denna grupp,
som i huvudsak består av kvinnor, liksom kvinnor som arbetar i det
egna hemmet, torde tillhöra de invandrare som på grund av sin isolerade
arbetsmiljö har svårast att få kontakt med svenska medborgare.

InU 1972: 27

Både för invandrarfamiljernas egen del och för de hushållsanställdas
möjligheter att smälta in i det svenska samhället är det av största vikt
att de i lika grad sorn övriga anställda får rätt till svenskundervisning
på de villkor propositionen erbjuder.

I propositionen anges att det är praktiska skäl som är grunden för
att denna grupp undantas från lagens tillämpningsområde. Därvid torde
åsyftas problemet att applicera lagstiftningen på personer som delar
sin arbetstid mellan flera enskilda hushåll och de allmänna svårigheter
som finns att kontrollera efterlevnaden av lagstiftningen vid hushållsarbete.

Utskottet delar i och för sig motionärens uppfattning om behovet
och värdet av att även anställda i enskilda hushåll får tillgång till undervisning
i svenska. Med hänsyn till de ovan berörda praktiska svårigheterna
med lagstiftning bör det emellertid prövas om det inte
sådan lagstiftning förutan är möjligt att bereda de aktuella arbetstagarna
möjlighet att delta i den svenskundervisning som genom det allmännas
försorg kostnadsfritt tillhandahålls. Sedan lagstiftningen varit i
kraft en tid är det angeläget att man undersöker hur det förhåller sig
med svenskundervisningen för anställda i enskilda hushåll. Skulle resultatet
bli negativt bör lagstiftningsvägen prövas trots de svårigheter
som föreligger. Med hänvisning till det anförda anser sig utskottet kunna
godta propositionens förslag i förevarande del. Den behandlade motionen
avstyrks alltså.

Frågan om arbetstagare skall ha skyldighet att delta i undervisningen
tas upp i motionen 1972: 1756 av herr Svensson i Eskilstuna (s) och fru
Håvik (s). Motionärerna hänvisar till att statens invandrarverk och LO
anser att en förutsättning för ett hundraprocentigt deltagande i svenskundervisningen
är att denna betraktas som en del av arbetet. Mot bakgrund
härav vill motionärerna att vid beredningen av det aviserade
lagförslaget till 1973 års riksdag uppmärksamhet skall ägnas åt frågan
om införande av skyldighet att delta i undervisning som sker på arbetstid.

Tanken på att deltagande i svenskundervisningen skulle utgöra ett
obligatorium för arbetstagaren avvisas av departementschefen som i
detta sammanhang uttalar att ersättning endast bör utgå i den mån
arbetstagaren verkligen närvarit vid undervisningen.

Utskottet har stor förståelse för det syfte som ligger bakom motionen,
nämligen att söka få en hundraprocentig anslutning till undervisningen.
För att nå detta mål bör emellertid andra metoder än regler
om obligatorium tillgripas. För det första kan det antas att undervisningsresultaten
blir mindre goda med elever som känner sig tvingade
till deltagande och för det andra finner utskottet det knappast möjligt
att rekommendera införande av tvångsåtgärder riktade mot dem som
ej inställer sig till undervisning. Utskottet har förhoppningen att de före -

InU 1972: 27

slagna reglerna om ledighet och lön skall innebära en tillräcklig stimulans
till deltagande i undervisning och anser att verkningarna av reformen
bör avvaktas innan andra åtgärder aktualiseras. Utskottet avstyrker
alltså motionen.

Som tidigare sagts tar lagstiftningen sikte på endast anställda invandrare,
och de förslag om en grundutbildning för alla vuxna invandrare
som invandrarutredningen lagt fram behandlas inte i propositionen.
Denna fråga aktualiseras dock i några motioner. I motionen 1972:
1750 av herr Lorentzon m. fl. (vpk) hemställs om skyndsamt förslag om
att deltagande i svenskundervisning skall omfatta även vuxna invandrare
som inte har anställning och att därvid skall utgå förmåner motsvarande
dem som utgår vid arbetsmarknadsutbildning. I motionen
1972: 1753 av fru Olsson i Hölö (c) och fru Söder (c) begärs att proposition
föreläggs 1973 års riksdag om hemarbetande invandrares svenskundervisning
i enlighet med vad som anförs i motionen. Motionärerna
anser att de hemarbetande invandrarna på samma sätt som de förvärvsarbetande
bör frigöras från sina ordinarie arbetsuppgifter under 240
timmar för att erhålla svenskundervisning. Kommunerna bör enligt
motionärerna tillse att barntillsyn finns ordnad under denna tid och
genom uppsökande verksamhet informera denna grupp om de möjligheter
till utbildning som erbjuds. Vidare bör ett särskilt stimulansbidrag
utgå till dem som deltar i undervisningen. I motionen 1972: 1755
av herr Strömberg m. fl. (fp) hemställs om förslag till 1973 års riksdag
i enlighet med invandrarutredningens förslag innebärande att alla invandrare
inklusive hemarbetande kvinnor ges möjligheter till grundläggande
svenskundervisning samt att detta underlättas genom bl. a.
premier, sociala insatser och barnpassning. Frågan tas upp i motionen
1972:1747 av fru Eriksson i Stockholm (s) även om något konkret
yrkande inte ställs.

I samtliga motioner betonas de vuxna icke förvärvsarbetande invandrarnas
svåra ställning. Det anses nödvändigt att med olika medel
stimulera dessa att delta i undervisning i svenska. Grundläggande kunskaper
i svenska språket är — framhålls i motionerna — en förutsättning
för att dessa invandrare skall kunna bryta sin isolering.

Utskottet delar i och för sig motionärernas uppfattning att vuxna
invandrare oavsett om de är anställda eller ej bör ges vidgade praktiska
möjligheter att erhålla svenskundervisning. Invandrarutredningen
har klart visat på det behov som föreligger av såväl särskilda stimulansåtgärder,
t. ex. genom särskilda premier, som sociala åtgärder då
denna grupp saknar den motivation till utbildning i svenska som en
anställning ofta innebär. Det rika utbudet av studiecirklar förlagda till
olika delar av dygnet bör dock enligt utskottets mening göra det
möjligt för många i denna grupp att följa svenskundervisningen.
Därutöver ordnas särskilda kontaktkurser för hemarbetande invandrar -

InU 1972: 27

kvinnor. Visst statsbidrag kan f. n. utgå till uppsökande verksamhet och
sociala åtgärder, exempelvis barnpassning. Skolöverstyrelsen har för
dessa ändamål för budgetåret 1973/74 begärt 1 milj. kr.

Ett genomförande av utredningens förslag har sådana kostnadseffekter
för det allmänna att de enligt departementschefens åsikt bör behandlas
i ett vidare budgetsammanhang. Utskottet delar denna uppfattning.
Propositionens förslag bör ses som en första etapp i utbyggnaden
av svenskundervisning för invandrare. De frågor som aktualiserats
i motionerna får tas upp i det fortsatta beredningsarbetet i Kungl. Maj:ts
kansli. Vad här anförts gäller även för de i motionen 1972: 1755 av
herr Strömberg m. fl. (fp) behandlade frågorna om vidareutbildning
i svenska och särskild utbildning för analfabeter.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de i detta sammanhang
upptagna yrkandena i motionerna 1972: 1750, 1972: 1753
och 1972: 1755.

I det i förhållande till propositionen mer långtgående förslag som
invandrarutredningen lade fram behandlas också organisationen av och
huvudmannaskapet för undervisningen. Utredningen föreslår att kommunerna
skall vara huvudmän, ha ansvaret för att utbildning anordnas
och svara för dess kvalitet. Utredningen anser att det är angeläget att
kommunerna drar nytta av studieförbundens erfarenheter av undervisning
för invandrare och att de i lämplig utsträckning anlitar studieförbundens
lokal- och personalresurser. Utredningen motiverar sitt
ställningstagande med att en fastare organisation för utbildningen i
svenska med samhällskunskap än den som finns f. n. är nödvändig för
att undervisningen skall bli effektiv. Denna synpunkt överensstämmer
med önskemål som invandrarnas organisationer fört fram till utredningen.
Flertalet remissinstanser tillstyrker också utredningens förslag,
men Kommunförbundet understryker att, om särskilda insatser skall
krävas i samband med att grundutbildningen inordnas i den kommunala
vuxenutbildningen, berörda kommuner bör kompenseras ekonomiskt
med statliga bidrag.

Två motioner tar upp frågan om huvudmannaskapet. I motionen
1972: 1753 av fru Olsson i Hölö (c) och fru Söder (c) begärs att svenskundervisningen
för invandrare skall inordnas i den kommunala vuxenundervisningen.
1 motionen 1972:1755 av herr Strömberg m. fl. (fp)
hemställs om förslag till nästa års riksdag innebärande att kommunerna
skall vara huvudmän för grundutbildningen i svenska och samhällsorientering
för invandrare.

I propositionen prövas inte frågan om en förändring av huvudmannaskapet.
Det erinras endast om att den lagstiftning som nu föreslås
grundar sig på den svenskundervisning som f. n. försöksvis anordnas
av studieförbunden.

Enligt utskottets mening finns det skäl som talar för ett ökat kommu -

InU 1972: 27

nalt ansvar för invandrarnas undervisning. Utskottet utgår från att denna
fråga kommer att förutsättningslöst prövas av Kungl. Maj:t i samband
med den fortsatta beredningen av frågan om ytterligare engagemang
från samhällets sida vid anordnande av undervisning för invandrare.
Med hänsyn härtill erfordras inte något initiativ från riksdagens sida i
anledning av de aktuella motionsyrkandena.

Studieförbundens ställning och reella möjlighet att bedriva undervisning
behandlas i tre motioner. Undervisningen har i viss utsträckning
planerats och genomförts i samarbete med de fackliga organisationerna.
Departementschefen uttalar att det efter genomförandet av den föreslagna
lagstiftningen framstår som än angelägnare än hittills att studieförbundens
samverkar med berörda fackliga organisationer i frågor om anordnande
av utbildningen.

I motionen 1972: 1752 av herr Nordstrandh m. fl. (m) hemställs att
riksdagen skall begära bestämmelser syftande till att samtliga erkända
studieförbunds möjligheter att enligt folkbildningsförordningen fritt och
på lika villkor verka inom bildningsarbetet icke, i vad gäller undervisning
i svenska med samhällsorientering för invandrare, inskränks genom
överenskommelser ensidigt gynnande något studieförbund och uteslutande
andra från denna verksamhet. Motionärerna anser det angeläget att
— ifall den föreslagna lagstiftningen genomförs — alla studieförbund
som så önskar får möjlighet att delta i invandrarutbildningen. Motionärerna
menar att om den lokala fackföreningen även i fortsättningen
skall godkänna det studieförbund som skall få bedriva invandrarundervisning
detta i praktiken innebär att ABF får hand om all undervisning
i svenska med samhällsorientering för utländska arbetstagare. Någon
valfrihet för invandrarna föreligger inte, anför motionärerna.

I motionen 1972: 1754 av herr Richardson (fp) hemställs om ett uttalande
från riksdagen att anvisningar för svenskundervisningen av invandrare
utformas så, att alla studieförbund får en likartad behandling. Hemställan
i motionen 1972: 1757 av herr Åkerfeldt m. fl. (c) avser ett uttalande
från riksdagens sida att den föreslagna ordningen inte får innebära
en inskränkning i den studerandes möjlighet att fritt välja studieförbund.

Yrkandet i motionen 1972: 1752 överensstämmer i allt väsentligt med
ett motionsyrkande som behandlats av innevarande års riksdag under
dess vårsession. Utbildningsutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända
betänkande (UbU 1972: 17) motionen med motiveringen att studieförbunden
rymmer olika slag av medlemsorganisationer och att de i
motionen aktualiserade frågorna får ses mot den bakgrunden.

Frågan om studieförbundens ställning har även berörts i en interpellationsdebatt
under vårsessionen. Chefen för inrikesdepartementet framhöll
då bl. a. att studieförbunden i dag är jämställda. Med hänsyn till att
de andra folkbildningsorganisationerna inte har samma intima kontakt

InU 1972: 27

med arbetsplatserna som ABF ansåg inrikesministern att det beträffande
de studiecirklar som ingår i företagsbunden svenskundervisning ligger
nära till hands att ABF får i uppdrag att organisera studierna.

I likhet med inrikesministern konstaterar utskottet att studieförbunden
är jämställda när det gäller rätten att anordna undervisning. Utskottet
kan inte heller finna att det föreligger tillräckliga skäl att införa en ordning
som syftar till att inskränka möjligheterna för arbetsgivare och arbetstagare
att träffa avtal om att i konkreta fall anlita visst eller vissa
studieförbund. Utskottet avstyrker de förevarande motionsyrkandena.

I motionen 1972: 1748 av fru Laag (s) och herr Wiklund i Härnösand
(s) behandlas en annan fråga som rör studieförbundens roll i svenskundervisningen.
Motionärerna hävdar att studieförbunden åsamkas merkostnader
till följd av nya arbetsuppgifter om lagstiftningen genomförs.
Motionärerna yrkar därför att i 1973 års statsbudget skall tas upp förslag
om ersättning som kompenserar dessa merkostnader. I samband med
departementsbehandlingen av anslagsäskanden från studieförbunden
torde denna fråga komma att prövas. Utskottet anser det inte erforderligt
att riksdagen i förevarande sammanhang gör något särskilt uttalande
i frågan.

I motionen 1972: 1746 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp, c, m)
yrkas att företag som så önskar och har förutsättningar skall få möjlighet
att administrera undervisningen. Som skäl anges att om företagens
egna lokaler används kan i många fall restiden för de som skall delta i
undervisningen nedbringas till ett minimum och vidare kan ett visst kvalitetskrav
på undervisningen garanteras.

Invandrarutredningen har tänkt sig att den inledande delen av grundutbildningen
skall kunna integreras med introduktionen på arbetsplatsen.
Utskottet förutsätter att i de fall då det är praktiskt genomförbart undervisningen
förläggs till lokaler i anslutning till arbetsplatsen. Ett sådant arrangemang
är självfallet enbart en fördel, och utskottet kan så till vida
biträda motionen. I den mån motionärerna avser att låta företagen få
möjlighet att ta över även ansvaret för planering och genomförande av
undervisningen avstyrker utskottet däremot bestämt motionen. Med hänsyn
till det anförda saknas skäl för riksdagen att ta något initiativ i anledning
av motionsyrkandet.

I propositionen behandlas avslutningsvis frågan om registrering av
arbetstagares deltagande i undervisning. Departementschefen anför att
såväl arbetsgivare som fackföreningar kommer att ha ett behov av att
kontrollera om en arbetstagare tidigare fått del av de förmåner som
tillkommer honom enligt lagen och att en central registrering är nödvändig
härför. Sådan registrering förekommer inte f. n.

I motionen 1972: 1755 av herr Strömberg m. fl. (fp) yrkas att ett
centralt register inte skall inrättas. Motionärerna anser det olämpligt
främst av praktiska skäl och menar att kontrollbehovet kan lösas enk -

InU 1972: 27

lare genom att invandrarna förses med kort där undervisningen antecknas.

Utskottet delar departementschefens uppfattning beträffande central
registrering. Ett sådant system innebär fördelar inte minst för att fastställa
i vilken omfattning deltagande i undervisningen kommit till stånd.
Det kan också vara av värde för den uppsökande verksamheten. Ett
system med individuella kort av det slag motionärerna skisserat fyller
knappast rimliga krav på ordning och säkerhet. Utskottet avstyrker
således även detta motionsyrkande.

Utöver vad ovan anförts har utskottet inte något att tillägga eller
erinra i anledning av Kungl. Maj:ts förslag. Den föreslagna lagen godtas
alltså till alla delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande avslag på propositionen 1972:100
avslår motionen 1972: 1751,

2. att riksdagen beträffande undantag från lagstiftningen för
mindre företag avslår motionen 1972: 1746, yrkandet 2,

3. att riksdagen beträffande undantag från lagstiftningen för anställda
i arbetsgivares hushåll med avslag på motionen 1972:
1747 bifaller propositionen i fråga om 1 § förslaget till lag
om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning
för invandrare,

4. att riksdagen beträffande undervisning på ordinarie arbetstid
med avslag på motionen 1972: 1746, yrkandet 1, bifaller propositionen
i fråga om 2 § lagförslaget,

5. att riksdagen beträffande arbetsgivares upplysningsskyldighet
m. m. med avslag på motionen 1972:1750, första dels-satsen,
bifaller propositionen beträffande 4 § lagförslaget,

6. att riksdagen beträffande lagstiftningens tillämpning på alla
anställda med avslag på motionen 1972: 1750, andra delssatsen,
bifaller propositionen i fråga om lagförslagets ikraftträdandebestämmelse,

7. att riksdagen bifaller propositionen beträffande lagförslaget
i den mån det inte behandlats ovan,

8. att riksdagen beträffande upplysningsskyldighet för arbetsförmedlingen
avslår motionen 1972: 1749,

9. att riksdagen beträffande skyldighet att delta i undervisning
avslår motionen 1972: 1756,

10. att riksdagen beträffande grundutbildning för alla vuxna invandrare
avslår motionerna 1972: 1750, tredje dels-satsen,
1972: 1753, i denna del, och 1972: 1755, yrkandet 1 b,

InU 1972: 27

11. att riksdagen beträffande vidareutbildning av vuxna invandrare
samt undervisning av analfabeter avslår motionen 1972:
1755, yrkandena 1 c och 1 d,

12. beträffande huvudmannaskapet för undervisningen att motionerna
1972: 1753, i denna del, och 1972: 1755, yrkandet 1 a,
inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

13. att riksdagen beträffande studieförbundens ställning avslår
motionerna 1972: 1752, 1972: 1754 och 1972: 1757,

14. att riksdagen beträffande studieförbundens merkostnader avslår
motionen 1972: 1748,

15. att riksdagen beträffande företagsadministrerad undervisning
avslår motionen 1972: 1746, yrkandet 3,

16. att riksdagen beträffande central registrering avslår motionen
1972: 1755, yrkandet 2.

Stockholm den 21 november 1972

På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Tvärålund (c), Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson i
Rödeby (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson (m),
Lorentzon (vpk), Nilsson i Kalmar (s), Mattsson i Skee (c), Carlström
(fp), Jadestig (s) och Olsson i Asarum (s).

Reservationer

1. beträffande avslag på propositionen (1 i hemställan) av herrar
Nordgren (m) och Oskarson (m) som anser

dels att den del i utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet
ser” och slutar med ”enhetliga regler” bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till propositionens principiella grundsyn att
invandrare bör vara likaberättigade med svenska medborgare inom samhälls-
och arbetsliv. Detta förutsätter bl. a. åtgärder insatta på ett tidigt
stadium för att göra det möjligt för invandrare att hjälpligt behärska
svenska språket samt att erhålla en orientering om svenskt samhällsliv.
En effektiv undervisning i svenska med samhällsorientering är nödvändig
för att invandrare skall kunna anpassa sig till och bli accepterade
på arbetsplatsen. Utskottet vill dock understryka att allmän grundundervisning
är en samhällelig uppgift och bör vara det även i vad avser
svenskundervisning för invandrare.

Lagförslaget kommer enligt utskottets bedömning att medföra stora
svårigheter för många företag. I synnerhet små företag kommer att ha

InU 1972: 27

svårt att bära de ökade kostnader som ersättning för utländsk arbetstagares
deltagande i svenskundervisning samt produktionsbortfall i samband
därmed kommer att medföra. Det finns otvivelaktigt risk för att,
om lagförslaget genomförs, många företag kommer att undvika att nyanställa
invandrare efter den 1 januari 1973 och att invandrarnas ställning
på arbetsmarknaden härigenom försvagas. Totalt sett kan det
ifrågasättas om lagstiftningen är gynnsam för invandrarna.

På anförda skäl anser utskottet att den föreslagna lagstiftningen inte
bör genomföras. Frågan om rätt till ledighet och lön bör i stället lösas
avtalsvägen. Genom att man överlåter åt arbetsmarknadens parter att
sluta avtal om svenskundervisning med samhällsorientering för invandrare
kan hänsyn också tas till speciella arbetsförhållanden inom olika
branscher, överenskommelsen mellan SAF och LO visar att detta är
en möjlig väg.

dels att utskottet bort hemställa

1. att riksdagen beträffande avslag på propositionen med bifall
till motionen 1972: 1751 avslår propositionen 1972: 100.

2. beträffande arbetsgivares upplysningsskyldighet m. m. (5 i hemställan)
av herr Lorentzon (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”De i”
och på s. 8 slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

I propositionen anges inte närmare skälen till att arbetsgivares skyldighet
att informera utländsk arbetstagare om dennes rättigheter skall
inträda först ”så snart ske kan”. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att information alltid bör lämnas utan dröjsmål. Utskottet godtar
således den i motionen föreslagna ändringen att information skall lämnas
omedelbart vid anställningens början.

Utskottet delar också motionärernas uppfattning att tiden inom vilken
arbetsgivare skall bereda arbetstagare möjlighet till ledighet bör
sänkas från 60 till 30 dagar. Lagtexten bör ändras i enlighet härmed.

dels att utskottet bort hemställa

5. att riksdagen beträffande arbetsgivares upplysningsskyldighet
m. m. med bifall till motionen 1972: 1750, första dels-satsen,
samt med förklaring att viss ändring bör göras i 4 § lagförslaget
antar paragrafen i nedanstående som utskottets förslag betecknade
lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

4 §

Arbetsgivaren skall så snart det Arbetsgivaren skall omedelbart
kan ske upplysa nyanställd arbets- vid anställningen upplysa nyan tagare

om hans rättigheter enligt ställd arbetskraft om hans rättig -

InU 1972: 27

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

denna lag. Arbetsgivaren skall heter enligt denna lag. Arbetsgi inom

60 dagar från anställningens varén skall inom 30 dagar från

början bereda arbetstagaren möj- anställningens början bereda ärlighet
till ledighet för att påbörja betstagaren möjlighet till ledighet

undervisningen. för att påbörja undervisningen.

Har arbetstagaren motsvarande tillämpning.

Har arbetsgivaren i landet.

3. beträffande lagstiftningens tillämpning på alla anställda (6 i hemställan)
»v herr Lorentzon (vpk) som anser

dels att den del i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
hänvisar” och slutar med ”därför motionsyrkandet” bort ha följande
lydelse:

Utskottet finner i likhet med vad LO och statens invandrarverk anfört
i remissvar över invandrarutredningens betänkande att lagen bör
omfatta alla utländska arbetstagare som är i behov av språkundervisning.
Bristfälliga kunskaper i svenska språket förstärker invandrarnas
osäkra situation på arbetsmarknaden och försvårar för invandrarna att
få kännedom om deras rättigheter och ökar beroendet till det företag
de arbetar i. Det är också en rättvisefråga att de invandrare som redan
finns i landet inte får en sämre ställning beträffande rätten till undervisning
än de som kommer hit efter den 1 januari 1973. Utskottet tillstyrker
alltså motionsyrkandet. Detta föranleder ändring i lagens ikraftträdandebestämmelse.

dels att utskottet bort hemställa

6. att riksdagen beträffande lagstiftningens tillämpning på alla
anställda med bifall till motionen 1972: 1750, andra dels-satsen,
samt med förklaring att viss ändring bör göras i ikraftträdandebestämmelsen
i lagförslaget antar bestämmelsen i nedanstående
som utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

1. Denna lag träder i kraft den 1. Denna lag träder i kraft den

1 juli 1973 och tillämpas på ar- 1 juli 1973. Har arbetstagare bör betstagare

som börjat sin första an- jat sin anställning innan lagen trätt
ställning här i landet efter utgång- i kraft, räknas arbetsgivarens skylen
av år 1972. Har arbetstagare digheter enligt 4 § från ikraftträ börjat

sin anställning innan lagen dandet.

trätt i kraft, räknas arbetsgivarens
skyldigheter enligt 4 § från ikraftträdandet.

2. Har arbetsgivare eller 3 §.

InU 1972: 27

4. beträffande grundutbildning för alla vuxna invandrare (10 i hemställan)
av herr Lorentzon (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 11 slutar med ”och 1972: 1755” bort ha följande
lydelse:

Utskottet beklagar den begränsning i rätten att erhålla svenskundervisning
som propositionen innebär i förhållande till invandrarutredningens
förslag. Härigenom kommer främst de icke yrkesarbetande
kvinnorna och de arbetslösa att drabbas. Dessa grupper har nu bl. a.
genom bristande språkkunskaper svårigheter att få arbete. De hemarbetande
kvinnornas isolering kommer ytterligare att förstärkas. Visserligen
ordnas särskilda kontaktkurser för hemarbetande invandrarkvinnor
och visst statsbidrag kan utgå till uppsökande verksamhet och sociala
åtgärder, exempelvis barnpassning. Denna verksamhet har dock
en mycket blygsam omfattning. Invandrarutredningen har klart visat
på det behov som föreligger av särskilda stimulansåtgärder, t. ex. genom
premier, liksom av sociala åtgärder. Utskottet anser att särskilda
premier bör ställas till förfogande för att stimulera icke anställda vuxna
invandrare att delta i svenskundervisning. Samma förmåner som tillämpas
vid arbetsmarknadsutbildning bör — om inte formella invändningar
häremot kan anses befogade — utgå. Med hänvisning till det anförda
anser utskottet att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t bör begära
skyndsamt utarbetande av förslag till en utvidgning av rätten att erhålla
svenskundervisning till samtliga vuxna invandrare.

Vad avser de i motionen 1972: 1755 behandlade frågorna om vidareutbildning
i svenska och särskild utbildning för analfabeter förutsätter
utskottet att dessa frågor kommer att tas upp i det fortsatta beredningsarbetet
i Kungl. Maj:ts kansli. Utskottet anser det inte erforderligt att
riksdagen i förevarande sammanhang gör något särskilt uttalande.

dels att utskottet bort hemställa

10. att riksdagen beträffande grundutbildning för alla vuxna invandrare
med bifall till motionen 1972:1750, tredje delssatsen,
samt i anledning av motionerna 1972: 1753 i denna
del och 1972: 1755, yrkandet 1 b, hos Kungl. Maj:t anhåller
om förslag om grundutbildning för alla vuxna invandrare och
om ersättning för deltagande i sådan undervisning i enlighet
med vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

beträffande studieförbundens ställning av herrar Eriksson i Arvika (fp),
Nordgren (m), Oskarson (m) och Carlström (fp) som anfört:

InU 1972: 27

Studieförbundens ställning har aktualiserats vid ett flertal tillfällen
under innevarande års riksdag. Debatten har företrädesvis rört frågor
om lika villkor för de erkända studieförbunden i samband med anordnande
av svenskundervisning för invandrare. Med anledning av de motionsyrkanden
i denna fråga som utskottet behandlar i föreliggande betänkande
konstaterar vi att studieförbunden i och för sig är jämställda.
Att denna princip upprätthålles i realiteten är av betydelse inte minst
med hänsyn till att invandrare i den form undervisningen nu har bör
ges möjlighet att välja studieförbund, om de praktiska förhållandena så
medger. Några föreskrifter varigenom ett eller flera studieförbund ensidigt
gynnas i vad avser anordnande av svenskundervisning bör alltså
inte få förekomma.

Frågan om studieförbundens ställning hör enligt vår mening nära
samman med frågan om huvudmannaskapet för undervisningen. Denna
fråga, som inte prövas i propositionen, bereds f. n. inom Kungl. Maj:ts
kansli.

HARCUS BOKTR. STOCKHOLM 720050