Inrikesutskottets betänkande nr 26 år 1972

InU 1972:26

Nr 26

Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion om intensifierad
forskning angående arbetslivet och arbetsmarknadspolitiken.

Motionen

I motionen 1972:1392 av herr Nilsson i Kalmar m. fl„ (s) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om att forskningen kring arbetslivet
och arbetsmarknadspolitiken intensifieras och utökas, att AMS anmodas
att budgetåret 1972/73 påbörja planeringen för dessa ökade forskningsinsatser
samt att ekonomiska medel härför ställes till AMS:s förfogande
från och med budgetåret 1973/74, vilka successivt utökas för att nå
omfattningen en procent av AMS:s årliga budget senast efter fem år.

Motionärerna erinrar om den kraftiga utbyggnaden av arbetsmarknadspolitiken
under de senaste åren och understryker att denna satsning
på olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder kräver en god kunskap om hur
arbetsmarknaden fungerar. Arbetsmarknaden utgör ett stort och starkt
försummat forskningsområde, och enligt motionärerna är de medel som
satsas på arbetsmarknadsforskning helt otillräckliga. De ansluter sig till
det förslag som LO lagt fram i sitt arbetspolitiska program om att ett
belopp motsvarande en procent av arbetsmarknadsstyrelsens totala
budget skall ställas till förfogande för forsknings- och utvecklingsarbete.
AMS skulle härigenom få möjligheter att liksom skolöverstyrelsen och
universitetskanslersämbetet lägga ut forskningsuppdrag. Motionärerna
anser att AMS skall formulera de forskningsuppgifter som bedöms som
mest angelägna och att forskningsinstitutioner, främst då institutet för
social forskning, får i uppdrag att genomföra dessa projekt.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från universitetskanslersämbetet
(UKÄ), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), institutet för
social forskning (SOFI), expertgruppen för utredningsverksamhet i
arbetsmarknadsfrågor (EFA), Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges
akademikers centralorganisation SACO och Statstjänstemännens riksförbund
(SR).

Samtliga remissinstanser delar motionärernas uppfattning om behovet
av att forskningen kring arbetslivet och arbetsmarknadspolitiken intensifieras
och utökas.

AMS erinrar om att styrelsen under ett antal år i petita äskat anslag

1 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 26

InU 1972:26

för forsknings- och utvecklingsarbete. AMS anför vidare:

Genom tillkomsten av institutet för social forskning har förutsättningar
skapats för en utvidgning av forskningsinsatserna inom området
arbetslivet och arbetsmarknadspolitiken. Institutet föreslås förutom en
mera övergripande grundforskning även ägna sig åt tillämpningsorienterad
forskning. Såsom styrelsen framhöll i sitt remissvar på betänkandet Mål
och riktlinjer för verksamheten vid ett institut för social forskning är det
i detta sammanhang önskvärt att de potentiella beställarna av arbetsmarknadsforskning
har tillgång till medel för forsknings- och utvecklingsarbete.

UKÄ hänvisar inledningsvis i sitt yttrande till det remissvar ämbetet
lämnat över betänkandet Mål och riktlinjer för verksamheten vid ett
institut för social forskning (Ds U 1971:4) och erinrar om att UKÄ i
detta yttrande starkt underströk vikten av en utbyggd forskning på de
social- och arbetsmarknadspolitiska områdena. Särskilt betonade UKÄ
vikten av forskning med inriktning på arbetsmarknadspolitiska problem.
UKÄ framhöll vidare ändamålsenligheten av att verksamheten vid
institutet i stor utsträckning sker i form av uppdragsforskning. Med
hänsyn till de produktivitets- och effektivitetsvinster som inom de
aktuella områdena utan tvivel står att erhålla genom förbättrade
beslutsunderlag bör enligt UKÄ:s mening intresse för sådan uppdragsforskning
finnas hos berörda myndigheter. UKÄ konstaterade vidare att
myndigheternas möjligheter att genom uppdragsforskning bättre underbygga
det praktiska handlandet hittills starkt begränsats genom avsaknad
av härför tillgängliga medel. UKÄ framhöll därför, att en ändamålsenlig
utveckling av verksamheten vid det nya institutet förutsätter, att
medel för uppdragsforskning ställs till de berörda myndigheternas
förfogande. UKÄ uttalar vidare att det beslut som innevarande års
riksdag fattat beträffande riktlinjer för verksamheten vid institutet för
social forskning innebär vad avser institutets uppgifter m. m. väsentligen
en uppföljning av de beslut, som förra året fattats rörande institutet. När
det gäller institutets resurser, har vissa begränsade förstärkningar förordats.
Vad avser institutets uppdragsverksamhet har anförts, att det är
väsentligt att berörda myndigheter utnyttjar de möjligheter, som institutet
erbjuder. Några förslag innebärande ökade medelsanvisningar för
detta ändamål har emellertid inte lagts fram.

UKÄ säger sig vara väl medvetet om att den statsfinansiella situationen
medför begränsningar i möjligheten att tillgodose skilda önskemål.
Emellertid anser sig UKÄ inte böra underlåta att framhålla det beklagliga
i att intentionerna bakom institutets tillkomst inte följts upp genom en
kraftfullare förstärkning av institutets resurser. De resurser, som institutet
enligt föreliggande förslag kommer att disponera under budgetåret
1972/73, gör det svårt för institutet att fylla sina omfattande och
angelägna uppgifter. Härtill kommer att myndigheters möjligheter att
anlita institutet för uppdragsforskning inte vidgats genom något i detta
hänseende framlagt förslag. Det beslut som fattats av statsmakterna ger
institutet en viss särställning när det gäller social- och arbetsmarknads -

InU 1972:26

forskning. Institutet och dess tillkomst bör enligt ämbetet ses som ett av
ett alltmer växande och accentuerat behov betingat komplement till
verksamheten vid universitet och högskolor och inte som en strävan att
koncentrera resurserna och ansträngningarna på området till en enhet. I
överensstämmelse med detta finner UKÄ det angeläget, att universitetens
och högskolornas basorganisation i form av forskartjänster och andra
resurser byggs ut och dimensioneras för att i ökad utsträckning kunna
tillgodose bl. a. forskningsbehov inom de social- och arbetsmarknadspolitiska
områdena. Lika angeläget är det enligt UKÄ att uppdragsverksamheten
på området inte enbart kommer att avse institutet utan även
institutioner vid universitet och högskolor. Vidare påpekas att ämbetet i
skilda sammanhang betonat angelägenheten av att forskningsverksamheten
vid universitet och högskolor i ökad utsträckning bedrivs i samverkan
med annan statlig, kommunal och enskild verksamhet. En viktig form för
sådan samverkan utgör uppdragsverksamheten, för vilken vissa riktlinjer
meddelats av Kungl. Majit i regleringsbrev för budgetåret 1969/70.

SOFI finner kravet på intensifierad forskning kring arbetslivet och
arbetsmarknadspolitiken synnerligen angeläget. Med hänsyn till områdets
sociala och ekonomiska betydelse är de resurser som i dag föreligger klart
otillräckliga. På en rad forskningsområden av stor betydelse för det
politiska arbetet saknas enligt institutet i dag svenska forskningsinsatser
nästan helt. Särskilt problematisk blir denna situation på grund av att det
i blott ringa mån går att falla tillbaka på utländska forskningsresultat.
Läget är här markant annorlunda mot vad som är fallet med stora delar
av medicinsk och naturvetenskaplig forskning. De förhållanden som råder
på varje enskilt lands arbetsmarknad är tämligen unika på grund av skilda
institutionella förhållanden. Inte minst gäller detta för svensk arbetsmarknad.
Det speciella i den svenska situationen understryks av det
faktum att svensk arbetsmarknadspolitik varit och är mycket avancerad
och av de svenska arbetsmarknadsorganisationernas unika ställning.

Genom omvandlingen av institutet för arbetsmarknadsfrågor till
institutet för social forskning erhöll institutet något större forskningsresurser.
Samtidigt vidgades emellertid verksamhetsområdet till att omfatta
också hela socialpolitiken. I realiteten har därför arbetsmarknadsforskningens
resurser inte ökat i någon nämnvärd grad.

Institutet framhåller vidare att i såväl utredningen angående ett
institut för social forskning som propositionen 1972:29 angående
institutet för social forskning den nödvändiga styrningen av forskningsinriktningen
vid institutet förutsattes kunna uppnås genom att de statliga
myndigheter som berördes av denna verksamhet disponerade egna medel
för att beställa forskning.

Utan att berörda myndigheter får sådana medel är det enligt
institutets mening tvivelaktigt om man kan vänta sig att en tillämpad
forskning inom detta område kommer till stånd vid eller utanför
institutet.

InU 1972:26

EFA delar motionärernas uppfattning att ökade medel bör anvisas till
forskning kring arbetsmarknadspolitikens problem och menar att det är
angeläget att forskning på arbetsmarknadspolitikens område med i
huvudsak samma inriktning som den vilken EFA bedriver på olika sätt
främjas.

Expertgruppen anför vidare att den har till uppgift att initiera
undersökningar av arbetsmarknadspolitikens verkningar. Undersökningsverksamheten
syftar bl. a. till att ge underlag för samhällsekonomiska
lönsamhetsbedömningar (s. k. cost-benefitanalyser) av skilda arbetsmarknadspolitiska
medel.

Kommunförbundet anser att den uppdragsforskning som förutsätts bli
en viktig del av verksamheten vid institutet för social forskning givetvis
kräver att de potentiella avnämarna har tillgång till medel för forskning
och utvecklingsarbete. Förbundet finner det därför i princip rimligt att
ekonomiska medel ställs till AMS förfogande för att möjliggöra forskning
av angiven art och att en ökad medelsanvisning på sikt bör ske för detta
ändamål. Förbundet understryker i överensstämmelse med det till
utbildningsdepartementet avgivna yttrandet över förslag till mål och
riktlinjer för ett institut för social forskning att det är angeläget att
kontinuerligt följa upp lagstiftningseffekter inom det sociala området
och att denna forskning och arbetsmarknadsforskningen är starkt
beroende av varandra.

Landstingsförbundet delar motionärernas uppfattning om de allmänna
principer kring vilka kravet på en ökad arbetsmarknadsforskning är
uppbyggd. Förbundet erinrar vidare om att det i yttrandet över
betänkandet Mål och riktlinjer för verksamheten vid ett institut för
social forskning anslöt sig till de mål och riktlinjer som kommittén
föreslagit för institutets verksamhet. Samtidigt varnade förbundet för en
övertro på möjligheterna att genom detta organ skapa en bred täckning
av det aktuella forskningsområdet. Den av motionärerna föreslagna
forskningsverksamheten synes, anför förbundet, ligga inom ramen för
denna målsättning, varför Landstingsförbundet delar motionärernas
uppfattning att institutets resurser bör utnyttjas bl. a. för sådan
forskning.

SAF betonar att storleken av de resurser som statsmakterna anvisat
för arbetsmarknadspolitiken gör det nödvändigt att ställa stora krav på de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Vissa ansatser har gjorts att undersöka
grundförutsättningarna för utformningen av dessa åtgärder samt för
att söka bestämma deras effekt. Programbudgeteringen inom AMS torde
vidare ha bidragit till en ökad kontinuitet vid uppföljningen och
utvärderingen av uppnådda resultat.

SAF, som delar motionärernas uppfattning om otillräckligheten av
nuvarande forskningsinsatser och uppföljning på arbetsmarknadspolitikens
område, anser att det torde vara angeläget med en utökad och

InU 1972:26

intensifierad forskning kring dessa problem. Därför synes det ändamålsenligt,
anför SAF, att förbättra arbetsmarknadsforskningens villkor på
det sätt som motionärerna föreslagit genom att bevilja AMS medel för
detta ändamål, som styrelsen sedan kan förfoga över för angelägna
forskningsuppgifter.

LO erinrar om att dessa förslag överensstämmer med de krav som
framförts av de båda senaste LO-kongresserna. LO delar motionärernas
uppfattning att AMS skall tilldelas resurser för att kunna initiera
forskning, uppföljnings- och utvecklingsarbete, i likhet med t. ex.
skolöverstyrelsen m. fl. verk.

LO betonar vidare motiven för i synnerhet en utvärderingsforskning
kring arbetsmarknadspolitiken och uttalar.

De krav LO senast vid kongressen 1971 rest på ökade arbetsmarknadspolitiska
insatser med inriktning på fördelnings- och strukturpolitiska
effekter medför samtidigt krav på en ökad forskning om resultaten av
åtgärderna och om nya vägar för att uppnå målen. Den bredd den
arbetsmarknadspolitiska verksamheten fått gör det nödvändigt att väga
insatserna mot eftersträvade och uppnådda resultat. Detta förutsätter
även kunskaper om arbetsmarknadens funktionssätt.

De ökade påfrestningarna på människorna i samband med strukturomvandlingen
har medfört en kritik av arbetsmarknadspolitiken som sådan
och dess effekter ofta med förbiseende av att det snarare är otillräckliga
insatser och resurser som gjort att de uttalade målsättningarna inte
uppnås. När de faktiska effekterna av de arbetsmarknadspolitiska
insatserna inte kan redovisas finns det möjligheter för en osaklig kritik att
vinna gehör. LO skulle finna det olyckligt om en misstro grundlädes mot
arbetsmarknadspolitiken i dess helhet. Forskning, uppföljnings- och
utvecklingsarbete skulle kunna eliminera risken för detta och för att
berättigad kritik av brister i åtgärder eller resultat uppfattas som kritik av
arbetsmarknadspolitiken över huvud taget.

TCO hänvisar i sitt yttrande till organisationens remissvar på betänkandet
(Ds U 1971:4) rörande ”mål och riktlinjer för verksamheten vid
ett institut för socialforskning”. TCO erinrade häri om att organisationen
vid många olika tillfällen starkt understrukit behovet av ökad satsning på
den socialpolitiska forskningen t. ex. i yttrandet 1962 över socionomutbildningskommitténs
förslag om reformering av socionomutbildningen.
TCO underströk i detta vikten av att forskning bedrivs på de områden för
vilka socialhögskolorna ger utbildning och framhöll, att enbart storleken
av socialutgifterna ger anledning till ett ökat engagemang från samhällets
sida när det gäller forskningen. TCO understödde starkt kravet på
inrättandet av professurer i socialhögskolornas kärnämnen. TCO var
också en av de drivande krafterna bakom tillkomsten av institutet för
arbetsmarknadsfrågor 1966.

TCO påpekar vidare att organisationen länge har understrukit de
utomordentligt stora behov av såväl teoretisk som empirisk forskning
som finns inom dessa båda områden. Redan ett så enkelt relationstal som
insatta forskningsresurser i förhållande till av samhället satsade resurser
inom dessa områden tyder på att forskningen är klart underdimensione -

InU 1972:26

råd. Det förefaller enligt TCO inte finnas någon rimlig proportion mellan
totalbeloppets storlek och den samhälleliga insatsen för att kritiskt och
från vetenskapliga synpunkter granska verksamhetens omfattning och
innehåll.

SACO instämmer i motionärernas förslag men understryker att
institutet för social forskning i tillräcklig omfattning bör tilldelas egna
resurser för grundforskningsändamål.

SR delar i allt väsentligt motionärernas synpunkter och framhåller
angelägenheten av att ekonomiska medel för forsknings- och utvecklingsarbete
ställs till AMS förfogande från och med budgetåret 1973/74.

Den av motionärerna föreslagna successiva uppbyggnaden av de
ekonomiska forskningsresurser som skall ställas till AMS:s förfogande
berörs av några remissinstanser.

UKÄ anför att de forskningsbehov som föreligger starkt talar för att
dessa medel i enlighet med det i motionen vidare framförda förslaget
successivt utökas för att nå omfattningen en procent av arbetsmarknadsstyrelsens
budget efter fem år. UKÄ framhåller emellertid att den
lämpliga dimensioneringen av styrelsens uppdragsforskning är en fråga,
som bl. a. hänger samman med den utbyggnad, som kan komma till stånd
av den för verksamheten nödvändiga basorganisationen vid berörda
institutioner vid universitet och högskolor och vid institutet för social
forskning. I och för sig har ämbetet inte något att erinra mot den
föreslagna utbyggnaden av verksamheten men ställer sig något tveksamt
inför att tillstyrka att ett på angivet sätt bestämt mål nu ställs upp för
omfattningen av den fortsatta utbyggnaden. UKÄ förordar att uppdragsforskningens
framtida omfattning får bli beroende av det bedömningsunderlag
härför, som framkommer som ett resultat av det årliga
planerings- och budgetarbetet.

Landstingsförbundet anser att det är lämpligt att ange en målsättning
för forskningsresursernas uppbyggnad. Huruvida man sedan skall relatera
denna till arbetsmarknadsstyrelsens budget eller ange den på annat sätt är
en fråga som förbundet inte finner anledning att yttra sig över.

SAF finner det föga lämpligt att, som motionärerna föreslagit, binda
storleken av forskningsanslaget till en viss bestämd bråkdel av AMS:s
budget. Det torde vara mer ändamålsenligt att fastställa forskningsanslaget
genom analys av behov och resurser.

SR ställer sig tveksamt till motionärernas förslag att de ekonomiska
medlen senast efter fem år skall nå omfattningen en procent av AMS:s
årliga budget. SR vill i stället i första hand förorda att de medel som skall

InU 1972:26

ställas till förfogande för forsknings- och utvecklingsarbete bedöms för
varje år utan direkt koppling till styrelsens årliga budget. Ett sådant mera
självständigt beslut kan mycket väl tänkas innebära att vissa budgetår ett
högre belopp än en procent av styrelsens budget ställs till förfogande för
forsknings- och utvecklingsarbete.

Pågående utredningsarbete

Expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA)

Gruppen tillkallades år 1967 för att i anslutning till sysselsättningsberedningens
verksamhet ta initiativ till och biträda beredningen vid
uppläggning av utredningsverksamhet i frågor rörande arbetsmarknadspolitikens
verkningar. Genom det belopp om 1 milj. kr./år som står till
inrikesdepartementets förfogande över anslaget kommittéer m. m. har
EFA i stor utsträckning kunnat finansiera följande fyra forskningsprojekt.

Immigrationens ekonomiska effekter

Projektet, som finansierats genom anslag från inrikesdepartementet
och riksbankens jubileumsfond, påbörjades 1968 och omfattar bl. a. en
intervjuundersökning av immigranter jämte en kontrollgrupp av svenskar.
Data från denna undersökning har gett underlag för uppskattningar av
invandringens samhällsekonomiska lönsamhet samt belyst immigranternas
ekonomiska karakteristika och deras ekonomiska assimilering. En
preliminär slutrapport från undersökningen har nyligen presenterats för
EFA.

Arbetsmarknadsutbildningens samhällsekonomiska kostnader och intäkter Undersökningen

påbörjades 1968 och omfattar uppföljningar av ett
urval personer, som genomgått arbetsmarknadsutbildning, samt av en
kontrollgrupp bestående av personer, som ej genomgått sådan utbildning.
Sysselsättning, arbetslöshet och inkomst studeras liksom andra förhållanden,
som påverkar personernas produktionsinsats och totalinkomst före
och efter utbildningen. Genom jämförelse med kontrollgruppen eftersträvas
ett mått på den ekonomiska effekten av arbetsmarknadsutbildning
Slutrapport beräknas föreligga under budgetåret 1972/73.

Undersökning av den geografiska rörligheten

Undersökningen, som kom i gång 1970, består av två delar, en
sociologisk, som fått titeln Levnad snivåförändringar och sociala processer
i samband med geografisk rörlighet, och en ekonomisk benämnd
Benefit-Cost-analys av geografisk rörlighetsstimulans. Projektet syftar
bl. a. till att studera och mäta de effekter, som uppkommer, om man
genom intensifierad förmedlingsverksamhet och/eller höjda ekonomiska
bidrag söker påverka flyttningsströmmarna, där alternativet är att
åtgärderna uteblir. Genom anslag från inrikesdepartementet och riksbankens
jubileumsfond finansieras en intervjuundersökning bland flyttare
från sex norrlandsorter. Delrapporter från undersökningen kommer
fortlöpande att produceras med böljan under innevarande år.

InU 1972:26

Undersökning av informationsöverföringen mellan arbetsförmedling, individ
och företag

Efter en längre planeringsperiod startade undersökningarna under
våren 1971. Projektet består av tre delar: en del som tar upp
arbetssökandesidan, en del som behandlar företagssidan samt en costbenefit
studie.

Den första delen är en studie av dels personer, vilka ej utnyttjar
arbetsförmedlingarna, dels besökare på förmedlingskontoren. Den andra
delen består av en intensivstudie av kontakterna mellan företag och
arbetsförmedling.

1 den tredje delen prövas möjligheterna att anlägga ett cost-benefitanalytiskt
betraktelsesätt på arbetsförmedlingens informationsverksamhet.
Här krävs i första hand ett teoretiskt utvecklingsarbete, som nyligen
påbörjats.

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU)

Gruppen som tillkallades den 30 juni 1965 har till uppgift att i
anslutning till lokaliseringsberedningens verksamhet dels biträda vid
uppläggning av den regionala utredningsverksamheten, särskilt i vad avser
uppgiftsfördelning samt metodologisk samordning och utveckling, dels
biträda forskningsberedningen med att samla informationer om och
föreslå koordinering av forskningsverksamheten samt definiera forskningsbehov
i lokaliseringsfrågor.

Översyn av arbetslivsforskning med anknytning till beteendevetenskapliga
området

En översyn av den del av den tillämpade arbetslivsforskningen som har
anknytning till det beteendevetenskapliga området skall göras av en den
26 maj 1972 av industriministern tillkallad sakkunnig. Den sakkunnige
bör enligt direktiven kartlägga pågående forskning och nuvarande statliga
engagemang på det aktuella området samt pröva frågan om vilken
inriktning och omfattning denna forskning i framtiden bör ha. Därvid bör
beaktas såväl samhällets ansvar i stort för utvecklingen inom arbetslivet
som statens ställning som landets största arbetsgivare.

Vidare bör den sakkunnige pröva frågan om hur en utökad arbetslivsforskning
bör finansieras.

I direktiven anges vidare att den sakkunnige även bör ta upp till
prövning i vad mån förändringar i befintlig forskningsorganisation är
motiverade och om så bedöms vara fallet lägga fram förslag härom.
Därvid bör den sakkunnige i första hand pröva möjligheterna att anknyta
forskningen till något av de statliga organ som sysslar med näraliggande
frågor. Med hänsyn till PA-rådets ställning inom den beteendevetenskapliga
arbetslivsforskningen förefaller det naturligt att undersöka möjligheterna
att i detta sammanhang tillvarata PA-rådets (Personaladministrativa
rådet) kompetens och personella resurser.

Den sakkunnige bör dock vara oförhindrad att överväga även andra

InU 1972:26

alternativ för en organisatorisk lösning av frågan om samhällets insatser
inom den beteendevetenskapliga arbetslivsforskningen.

Institutet för social forskning

På grundval av det betänkande (Ds U 1971:4) Mål och riktlinjer för
verksamheten vid ett institut för social forskning som i oktober 1971
avgivits av en för ändamålet tillkallad organisationskommitté beslöt
statsmakterna år 1971 (prop 1971:141, UbU 1971:32, rskr 1971:348) att
inrätta ett institut för social forskning (SOFI). Detta beslut innebar att
institutet för arbetsmarknadsfrågor ombildades och uppgick i SOFI till
vilket även knöts den professur i socialpolitik som inrättats den 1 januari
1972. Innevarande års riksdag har på grundval av förslag i propositionen
1972:29 fattat beslut (UbU 1972:25, rskr 185) om riktlinjer för
verksamheten vid institutet försocial forskning. Dessa riktlinjer innebär i
huvudsak att institutet bör koncentrera sina insatser på forskning som är
inriktad på praktiska tillämpningar och på problem med direkt anknytning
till social- och arbetsmarknadspolitiken. Institutet bör även verka
för ett effektivt utnyttjande av de samlade resurserna för social- och
arbetsmarknadspolitisk forskning. Vidare bör avnämarna — berörda
myndigheter och organisationer — genom representation i styrelsen ha ett
avgörande inflytande över inriktningen av institutets verksamhet. Institutets
forskningsresurser har förstärkts genom att en professur i arbetsmarknadspolitik
samt en tjänst som biträdande professor med inriktning
på välfärds- och levnadsnivåforskning inrättats vid institutet den 1 juli
1972.

Utbildningsutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande
att det torde vara ställt utom allt tvivel att de problemställningar som
institutet kommer att ägna sin forskning åt är av stort och allmänt
intresse. Inte minst riksdagen, som har att ta ställning till en mängd
komplicerade frågor av för samhället grundläggande betydelse inom
sektorer som berörs av institutets verksamhet, har självfallet ett intresse
att få information om forskningsresultat och aktuella problemområden.
Med hänsyn till att föredragande statsrådet framhållit att uttalanden från
statsmakternas sida om institutets forskningsinriktning givetvis kan bli
aktuella i samband med den årliga prövningen av frågan om anslag till
institutet ansåg sig utskottet kunna utgå från att riksdagen när institutets
verksamhet närmare planlagts får en redogörelse härför som underlag för
en debatt om forskningens inriktning m. m.

Vissa uppgifter rörande arbetsmarknadsforskningen i Sverige

I det förslag, som organisationskommittén för ett institut för social
forskning avgivit, lämnas en kort beskrivning av de sociala forskningsaktiviteter
som pågår i Sverige. Kommittén påpekar dock att det tillgängliga
bl. a. statistiska materialet är mycket begränsat och bristfälligt och att
det därför inte är möjligt att ge en fullständig bild av förhållandena.

InU 1972:26

Social forskning omfattande dels socialpolitisk forskning, dels arbetsmarknadsforskning
bedrivs vid universitet, högskolor och liknande
institutioner, vid statliga ämbetsverk, i kommittér, primärkommuner och
landsting samt av enskilda organisationer och forskningsinstitut. En
inventering/evaluering av pågående och planerad forskning med anknytning
till arbetsmarknaden har påbörjats av institutet för arbetsmarknadsfrågor
och fullföljes av institutet för social forskning. Denna inventering
beräknas bli färdig vid årsskiftet 1972/73.

Kommittén redovisar en rad organ som sysslar med social forskning
men anser sig dock kunna konstatera att bakom den långa lista på
forskningsinstitutioner, myndigheter, kommittéer, kommuner och enskilda
huvudmän som sysslar med forskning eller utredningsarbete rörande
den sociala sektorn står mycket litet av resurser ägnade åt forsknings- och
utvecklingsarbete med anknytning till centrala socialpolitiska och arbetsmarknadspolitiska
problemställningar. Av kommitténs redovisning framgår
att forskning rörande arbetslivet och arbetsmarknaden förekommer
vid dels organ med väsentligen överblickande, styrande eller ledande
funktioner, dels vissa forskningsinstitutioner. Inom den förstnämnda
gruppen nämner kommittén forskningsberedningen, olika myndigheter
som socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket, bostadsstyrelsen,
statliga forskningsråd och fonder som statens råd för
samhällsforskning, statens medicinska forskningsråd, riksbanksfonden
samt arbetsskyddsfonden. Bland institutioner som själva bedriver forskning
märks universitet och högskolor, arbetsmedicinska institutet, statens
arbetsklinik, handikappinstitutet, institutet för folkhälsan och statistiska
centralbyråns utredningsinstitut. Vidare nämner kommittén de två
kommittéerna EF A och ERU som är knutna till inrikesdepartementet,
arbetsvetenskapliga nämnden vid styrelsen för teknisk utveckling, Personaladministrativa
rådet samt enskilda institutioner som Industrins utredningsinstitut
och Studieförbundet Näringsliv och samhälle (SNS).

Kostnader för arbetsmarknadsforskning 1969/70

Kostnadsramen för den svenska arbetsmarknadsforskningen har i en
PM utarbetad av dåvarande föreståndaren vid institutet för arbetsmarknadsfrågor
Rudolf Meidner beräknats till ca 14 milj. kr. för budgetåret
1969/70. I denna beräkning ingår dock inte kostnaden för den forskning
som sker vid universitetsinstitutioner, där arbetet bedrivs på professorsoch
docentnivå samt med doktorandstipendier. Totalt sett är denna
forskning enligt Meidner numera av inte ringa omfattning men kan inte
specificeras. Fördelningen framgår av följande tabell:

InU 1972:26

Ungefärliga kostnader för arbetsmarknadsforskningen i Sverige (budgetåret
1969/70), kr

1. Ämbetsverk

SCB :s prognosinstitut 2 000 000

Arbetsmarknadsstyrelsen1 250 000 2 250 000

2. Forskningsinstitutioner
(statliga)

Arbetsmedicinska institutet2 6 600 000
Institutet för arbetsmarknadsfrågor2
500 000 7 100 000

3. Forskningsinstitutioner
(privata)

PA-rådet

Utvecklingsrådet3

4. Inrikesdepartementet
Forskningsanslag
Kommittéanslag

1 000 000
450 000 1 450 000

1 000 000
1 000 000 2 000 000

5. Forskningsråd

Riksbanksfonden 500 000

Nämnden för arbetsvetenskap4
500 000 1 000 000

Totalt 13 800 000

1 endast kostnader för forskningsanslag till utomstående

2 totala kostnader

3 större delen från Riksbanksfonden

4 vid STU

Kommittén konstaterar i sitt förslag att av de ca 14 milj. kr. som
1969/70 ägnades åt arbetsmarknadsforskning i vid mening 7 milj. kr. gick
till arbetsmedicinsk forskning och ca 4 milj. kr. till prognosverksamhet
och till forskning med beteendevetenskaplig inriktning. Det belopp som
ägnades åt forskning kring arbetsmarknadspolitiken och dess verkningar
utgjorde enligt kommitténs uppskattning endast en ringa del av de ovan
nämnda 14 miljonerna; kanske uppgick det till 2 milj. kr.

InU 1972:26

Utskottet

Krav på en ökad satsning från det allmännas sida i fråga om forskning
rörande arbetsmarknadspolitiken har under de senaste åren förts fram av
en rad myndigheter och organisationer. Man har pekat på att den kraftiga
utbyggnaden av arbetsmarknadspolitiken och strukturomvandlingen i
samhället gör det nödvändigt med ökad forskning om resultaten av de
vidtagna åtgärderna och om alternativa metoder för att nå de av
samhället uppställda målen.

Motionärerna anknyter till dessa krav och aktualiserar förslag som
förts fram av de båda senaste LO-kongresserna. I motionen yrkas att
forskningen kring arbetslivet och arbetsmarknadspolitiken skall intensifieras,
att arbetsmarknadsstyrelsen under budgetåret 1972/73 skall få i
uppdrag att påbörja planeringen för ökade forskningsinsatser samt att
AMS skall få vidgade möjligheter att initiera sådan forskning genom att
ekonomiska medel ställs till styrelsens förfogande fr. o. m. budgetåret
1973/1974. Dessa medel skall sucessivt utökas för att senast efter fem år
uppgå till en procent av AMS:s budget. Motionärerna anför bl. a. att ett
flertal andra verk har tilldelats medel för forskning och utvecklingsarbete
inom sina verksamhetsområden medan AMS:s framställningar i de senaste
årens petita om anslag för detta ändamål avvisats.

Under de senaste åren har — som också framhålls i motionen —
forskningen rörande arbetsmarknadspolitiken tillförts ökade resurser
bl. a. genom tillkomsten av institutet för arbetsmarknadsfrågor. Detta
institut, som år 1971 ombildades till institutet för social forskning, har
genom beslut av innevarande års riksdag tillförts ökade forskningsresurser
genom att en professur i arbetsmarknadspolitik och en tjänst som
biträdande professor med inriktning på välfärds- och levnadsnivåforskning
inrättats vid institutet den 1 juli 1972. Samtidigt har dock en för
verksamheten vid institutet för arbetsmarknadsfrågor inrättad tjänst som
föreståndare dragits in.

Av den i det föregående lämnade redovisningen framgår att forskning
rörande frågor som berör arbetsmarknadspolitiken förekommer inom en
rad statliga kommittéer, offentliga myndigheter och privata institutioner.
Särskilt bör i detta sammanhang framhållas den forskning som bedrivs
inom ramen för verksamheten i expertgruppen för utredningsverksamhet
i arbetsmarknadsfrågor och som syftar bl. a. till att ge underlag för
samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar av skilda arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Huvuddelen av de medel som ställs till förfogande för forskningen på
arbetslivets område disponeras emellertid för arbetsmiljö- och arbetarskyddsforskning.
Forskning med direkt anknytning till arbetsmarknadspolitiken
synes endast ha fått en mindre andel av de medel som anslås.
De relativt begränsade forskningsresurser som f. n. finns inom området är
spridda på ett stort antal enheter och samordningen synes hittills ha varit
obetydlig. Institutet för social forskning bör, enligt vad som anförs i
propositionen 1972:29 vari Kungl. Majit anger närmare riktlinjer för

InU 1972:26

institutets verksamhet, verka för samordning bl. a. av den arbetsmarknadspolitiska
forskningen i landet. Ett väsentligt led i denna samordning
är att förmedla forskningsuppdrag till andra institutioner. En viktig
uppgift för institutet är därför att fullfölja den kartläggning av pågående
forskning och behovet av forskningsinsatser som påbörjats av institutet
för arbetsmarknadsfrågor. Denna kartläggning beräknas enligt vad utskottet
inhämtat komma att föreligga i början av år 1973.

Samtliga remissinstanser understryker behovet av att arbetsmarknadsforskningen
byggs ut. Åtskilliga remissinstanser anser att tillkomsten av
institutet för social forskning endast i begränsad utsträckning tycks
medföra en sådan förstärkning - främst beroende på att institutet inte
tillförts resurser så att det kan fullgöra de omfattande uppgifter som
statsmakterna ålagt det. Bl. a. universitetskanslersämbetet framhåller att
den uppdragsforskning som enligt vad som förutsätts i ovannämnda
proposition skall bedrivas vid institutet kommer att bli av begränsad
omfattning då några medel härför inte ställts till berörda myndigheters
förfogande.

Enligt utskottets mening är det viktigt att arbetsmarknadsforskningen
tillförs ökade resurser. Den resursförstärkning som enligt utskottets
mening bör komma till stånd kan ske genom att arbetsmarknadsstyrelsen
tilldelas medel för uppdragsforskning men även andra vägar att kanalisera
medlen bör prövas. Det är viktigt att planeringen av uppdragsforskningen
sker i nära samarbete med institutet för social forskning, detta med
hänsyn till de samordnade funktioner som institutet har på området. Vad
utskottet här anfört om utbyggnaden av forskning om arbetsmarknadspolitiken
bör av riksdagen ges Kungl. Maj:t till känna.

En utbyggnad av arbetsmarknadsforskningen förutsätter — som
framgår av vad ovan anförts — en resursförstärkning. Motionärerna
föreslår att de ökade medel som kommer att ställas till AMS:s förfogande
bör bindas till en viss procent av styrelsens budget. Utskottet vill inte
förorda en sådan koppling. Utgångspunkten vid resurstilldelning bör vara
tillgängliga forskningsprojekt vars angelägenhetsgrad får prövas på vanligt
sätt i det årliga planerings- och budgetarbetet.

Vad slutligen avser motionärernas yrkande att AMS skall få i uppdrag
att under nu löpande budgetår påbörja planeringen för ökade forskningsinsatser
får utskottet erinra om att — som redovisats i det föregående —
en inventering av omfattning och behov av arbetsmarknadsforskning f. n.
pågår inom institutet för social forskning. En meningsfull planering av
fortsatta och utbyggda forskningsinsatser förutsätter att resultatet av
denna inventering föreligger. Utskottet anser sig därför inte böra föreslå
riksdagen att nu göra en framställning till Kungl. Majit av det slag
motionärerna begär.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer utskottet

1. att riksdagen i anledning av motionen 1972:1392 som sin
mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört i
fråga om behovet av en ökad satsning på forskning rörande

InU 1972:26

arbetsmarknadspolitiken,

2. att riksdagen avslår motionen 1972:1392 i den mån den inte
behandlats genom vad utskottet ovan anfört och hemställt.

Stockholm den 24 oktober 1972
På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Tvärålund (c), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s),
Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson i Rödeby (s),
Johansson i Simrishamn (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar
Oskarson (m), Lorentzon (vpk), Fransson (c) och Ekinge (fp).