Inrikesutskottets betänkande nr 24 år 1972

InU 1972:24

Nr 24

Inrikesutskottets betänkande i anledning av motioner angående jämställdhet
mellan män och kvinnor.

Motionerna

1 detta betänkande behandlas motionerna 1972:277, 1972:278,
1972:282, 1972:760, 1972:1404 och 1972:1413.

1972:277 av fru Anér (fp)

1 motionen hemställs i yrkandet 1 att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär
att staten som arbetsgivare — t. ex. i den försöksverksamhet med olika
nya former av arbetsorganisation som bedrivs inom ramen för arbetet
med vidgad arbetsdemokrati inom statsförvaltning och statliga bolag —
uppmärksammar och vidtar åtgärder för att förändra den organisation av
arbetslivet som ställer sådana överkrav på de arbetande att dessa knappast
kan uppfyllas utan att vederbörande har sina privata plikter skötta av
någon annan.

Utgångspunkten för motionären är att männen kan sägas vara
privilegierade i förhållande till kvinnorna i vårt samhälle men att de får
betala sina privilegier dyrt. Tankegången belyses närmare i motionen.
Inom arbetslivet skulle staten kunna gå i spetsen för att lätta på sådana
bördor som faller just på män, bl. a. genom ökade möjligheter till
deltidsarbete och genom att arbetstiden för fulltidsarbetande avvägs så
att den arbetande inte måste ”ha sitt privatliv och sin marktjänst skött av
någon annan”.

Yrkandet 2 i motionen har behandlats av lagutskottet (LU 1972:9,
rskr 1972:189).

1972:278 av fru Anér (fp)

Motionären hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att staten i
sin egenskap av arbetsgivare genomför studier och praktiska försök med
åtgärder ägnade att motverka tendensen att teknikens och arbetsprocessernas
utveckling leder till en markant uppdelning av arbetsuppgifterna
på olika typer som blir ensidigt könsrekryterade.

Motionären belyser den tankegång som ligger bakom yrkandet genom
att hänvisa till att för att fullgöra underordnade, repetetiva arbetsuppgifter,
t. ex. mata in uppgifter i en datamaskin, avdelas vanligen en grupp
kvinnor, som aldrig får syssla med något annat. Arbetsuppgifter, som
innefattar mer av självständigt tänkande och är mer personlighetsutvecklande,
avdelas oftast för män. Användningen av datorer borde enligt
motionären kunna medge att en person med relativt kvalificerat arbete

1 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 24

InU 1972:24

med hjälp av en dataterminal skulle kunna sköta sin egen service som en
tidsmässigt liten del av arbetet i stället för att lägga servicen på särskild
personal som på heltid arbetar med rutin- och serviceuppgifter.

1972:282 av herr Helén m. fl. (fp)

I motionen hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär skyndsam
utredning och förslag till lagstiftning mot könsdiskriminering.

Motionärerna framhåller inledningsvis att den traditionella uppdelningen
av den svenska arbetsmarknaden i manliga och kvinnliga yrken är
ett av de allvarligaste hindren för jämlikhet mellan män och kvinnor och
för individuell valfrihet. De tillägger att de kvinnliga yrkena i regel ger
lägre status, lägre lön, mindre inflytande och sämre framtidsmöjligheter
och har inte sällan karaktären av underordnade och uppassande befattningar
i förhållande till de manliga yrkesutövarna inom samma område.

Motionärerna nämner att åtgärder vidtas inom yrkesvägledningen,
arbetsförmedlingen och omskolningen i syfte att underlätta yrkesval med
hänsyn till individuella faktorer och att könsrollsfrågorna uppmärksammas
inom skolundervisningen. Utvecklingen i riktning mot rättvisa åt
kvinnorna går emellertid enligt motionärerna alltför långsamt. De menar
att nya metoder behöver övervägas. Dit hör lagstiftning mot könsdiskriminering.

Motionärerna erinrar om att förbud mot könsdiskriminering vid
anställning och befordran redan finns på den statliga sektorn. Om
lagstiftning mot könsdiskriminering infördes, skulle motsvarande förbud
komma att gälla även på den kommunala och den enskilda sektorn av
arbetsmarknaden. Ett inte oväsentligt resultat av lagstiftningen skulle bli
att könsbunden platsannonsering på den icke statliga sektorn skulle
kunna beivras.

Motionärerna uppehåller sig i sin motivering huvudsakligen vid
könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Som exempel på övriga områden
som skulle beröras av en lagstiftning mot könsdiskriminering nämns i
motionen försäkringsområdet — sjukförsäkring, pensionsförsäkring och
grupplivförsäkring — samt de områden som nu omfattas av lagstiftningen
mot rasdiskriminering.

1972:760 av fru Fraenkel (fp) och herr Hörberg (fp)

Motionärerna hemställer att ”riksdagen måtte uttala att stadganden
som ovanstående med klart könsdiskriminerande verkan ej bör förefinnas
i anställningsavtal vare sig inom den statliga, kommunala eller enskilda
sektorn av arbetslivet”.

Enligt 3 § i mellan Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunalarbetareförbundet
överenskomna allmänna bestämmelser (LABK 70)
skall i tjänstetillsättningsärenden vid val mellan sökande med likvärdiga
kvalifikationer

InU 1972:24

”a) företräde lämnas sökande, som är anställd i landstingets tjänst,

b) om två eller flera under a) nämnda sökande finnes, företräde
lämnas den sökande, som har den längsta sammanhängande tjänstetiden,
varvid dock icke må medräknas tjänstetid, som föregått ett avbrott i
anställning på tre år eller längre tid.”

Motionärerna anser att punkten b) är klart könsdiskriminerande då
det åberopade förhållandet enligt dem uteslutande drabbar kvinnor i
samband med barnsbörd. Motionärerna anser det vara särskilt anmärkningsvärt
att - eftersom det åberopade avtalet gäller sjukvårdstjänstgöring
- en kvinnlig sökande ej får tillgodoräkna sig som merit den tid hon
ägnar åt barnskötsel.

1972:1404 av herr Romanus (fp)

I motionen föreslås ”att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att en
rapport om de norska erfarenheterna av det hittillsvarande likalönsrådet,
och bakgrunden till det nu aktuella förslaget, framlägges för riksdagen,
tillsammans med ett eventuellt förslag om inrättande av ett liknande råd i
Sverige, om de norska erfarenheterna ger anledning till detta”.

Motionären upplyser att den norska regeringen har lagt fram förslag
om inrättande av ett jämställdhetsråd. Motionären anser att behov av ett
sådant råd torde finnas även i Sverige.

1972:1413 av herrar Wennerfors (m) och Wijkman (m)

Motionärerna hemställer

att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj :t anhålla om en parlamentarisk
utredning om åtgärder för att öka jämställdheten mellan könen,
varvid särskilt må beaktas frågorna om möjligheterna till deltidstjänst,
flexibla arbetstider, införande av ett s. k. barnsjukförsäkringssystem samt
rätten till skatteavdrag för styrkta barn tillsynskostnader,

att riksdagen beslutar att hos Kungl. Majit anhålla att en utredning
företas med uppgift att kartlägga kvinnors arbets- och befordringsmöjligheter
i statlig tjänst, i förhållande till yrkesval, utbildning och ålder.

Motionärerna tar upp fördelningen i familjerna av uppgifter i hem
och arbetsliv. De vänder sig mot att dessa problem alltför länge
rubricerats som ”kvinnofrågor”. Enligt deras mening gäller det lika
mycket ”mansfrågor”. Allt fler människor anser att arbetsfördelningen i
en familj — härmed avses i motionen såväl arbetet i hemmet som
inkomstbringande förvärvsarbete — skall göras med hänsyn till familjemedlemmarnas
intressen och förutsättningar.

För att realisera familjernas valfrihet krävs enligt motionärerna
konkreta åtgärder på en rad områden. Det påpekas att inom arbetslivet
har kvinnor trots likvärdiga meriter svårt att hävda sig — ofta får kvinnor
finna sig i att arbeta under män med kortare utbildning. För att
förvärvsarbetande föräldrar skall kunna ägna tillräcklig tid åt sina barns
uppfostran behövs fler deltidstjänster, inte bara för kvinnor utan i lika

InU 1972:24

hög grad för män. Flexibel arbetstid skulle, särskilt i storstäderna, göra
det lättare för familjerna att anpassa arbetet i hemmet till arbetet utanför
hemmet. Det sociala trygghetssystemet bör kompletteras med en
möjlighet för förvärvsarbetande föräldrar att ta ledigt för vård av sjukt
barn och därvid erhålla ersättning från allmänna försäkringen. Även
reglerna för sjukpenning vid havandeskap bör ändras så att mannen kan
uppbära tilläggssjukpenning om han övertar hemmasysslorna. I sammanhanget
pekas på de problem som kan uppstå för kvinnliga studerande på
grund av att de vid barnsbörd uppbär ersättning enligt lägsta sjukpenningklass.
Vidare framhåller motionärerna att barntillsynskostnaderna blir
extra betungande därför att de å ena sidan inte är avdragsgilla vid
beskattningen och å andra sidan taxorna vid daghemmen ofta är
inkomstgraderade varigenom en dubbel progressivitet uppstår som kan slå
hårt i vissa inkomstskikt.

Tidigare riksdagsbehandling

Lagstiftning mot könsdiskriminering (motion 1972:282)

Vid 1970 års riksdag förelåg motionsyrkanden om dels utredning om
bl. a. allmän lagstiftning mot könsdiskriminering och om lagstiftning mot
könsdiskriminering på arbetsmarknaden (motionerna 1970:1:32 och 11:32
resp. 1970:1:968 och 11:1144), dels utredning om frågor om könsbunden
rekrytering till viss utbildning och olika karriärvägar för män och kvinnor
(1970:1:5 och 11:7).

Motionerna behandlades i angivna delar av allmänna beredningsutskottet
som anförde följande (ABU 1970:56):

Beträffande den genom förevarande motioner aktualiserade frågan om
könsdiskrimineringen får utskottet inledningsvis anföra följande.

1 de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken som statsmakterna antog år
1966 har bl. a. principen om jämlikhet mellan män och kvinnor på
arbetsmarknaden fastslagits. Riktlinjerna innebär således bl. a. att den
arbetsmarknadspolitiska målsättningen skall vara densamma för kvinnlig
arbetskraft som för manlig och att någon särbehandling efter kön inte får
ifrågakomma när det gäller användningen av arbetsmarknadspolitikens
medel. Vidare framhålls exempelvis att den latenta arbetslösheten bland
framför allt gifta kvinnor måste effektivt bekämpas. De antagna
riktlinjerna redovisas i en år 1968 till Förenta nationerna överlämnad
rapport över kvinnornas status i Sverige.

Principen om lika lön för män och kvinnor med likvärdigt arbete har
inom .den privata sektorn antagits genom överenskommelse år 1960
mellan LO och Arbetsgivareföreningen.

På ett annat i förevarande sammanhang betydelsefullt område har ett
stort reformarbete nyligen initierats. Förra året tillkallades således en
kommitté med uppdrag att verkställa utredning angående den familjerättsliga
lagstiftningen. En av de ledande principerna i direktiven för
utredningen är att män och kvinnor skall vara likställda. Det uttalas
således bl. a. att det inte finns anledning avstå från att använda
lagstiftningen om äktenskapet och familjen som ett av flera instrument i
reformsträvandena mot ett samhälle där vaije vuxen individ kan ta ansvar
för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där
jämlikhet mellan män och kvinnor är en realitet.

Inom socialförsäkringssystemet har ävenså på senare tid jämlikhetstanken
vunnit ökat gehör. Riksdagen har således under årets vårsession

InU 1972:24

antagit en proposition om ändring i lagen om allmän försäkring som
innebär att principen om jämställdhet mellan män och kvinnor genomförts
fullt ut på sjukförsäkringens område (2LU 1970:42). Vidare har
pensionsförsäkringskommittén på initiativ av riksdagen i anledning av
väckta motioner (2LU 1967:38) erhållit tilläggsdirektiv som innebär bl. a.
att kommittén skall företa en genomgång av de bestämmelser som gör
skillnad mellan män och kvinnor och överväga ändringar som kan vara
motiverade på detta område.

Det förekommer, som f. ö. påpekats i ett par motioner, att vid
platsannonsering anges att tjänst eller anställning är avsedd endast för
män respektive endast för kvinnor. Utskottet vill erinra om att för
statliga myndigheter gäller att sådan annonsering inte får förekomma och
att riksdagens ombudsmän, förutom det i motionerna nämnda ingripandet
förra året, nyligen på förekommen anledning ånyo eftertryckligt
understrukit att den gällande regeln måste iakttas. Vad gäller den
kommunala och den enskilda sektorn förutsätter utskottet att kommunförbunden
och de fackliga organisationerna uppmärksammar frågan.

Det kan vidare nämnas att inom skolöverstyrelsen nyligen tillsatts en
utredning angående möjligheterna att i läroplanen för grundskolan införa
undervisning, som syftar till att bryta de invanda könsrollsmönstren.

Vad sedan gäller den i motionerna föreslagna lagstiftningen mot
könsdiskriminering erinrade beredningsutskottet om att frågan berörts i
samband med behandlingen vid vårriksdagen 1970 av prop. 1970:87
angående godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering
m. m. men ej föranlett annan åtgärd än hänvisning tillkommande
behandling vid samma års höstriksdag. Utskottet fortsatte:

Utskottet har vid sina överväganden i denna fråga kommit till den
uppfattningen att tillräckliga skäl f. n. inte föreligger för en allmän
lagstiftning mot könsdiskriminering. Det torde stöta på stora svårigheter
såväl att utforma som att upprätthålla en sådan lagstiftning och det kan
mot bakgrunden av det inledningsvis anförda hävdas att en utveckling
pågår som i förening med den ökade upplysning i hithörande frågor
vilken kan förväntas genom bl. a. skolundervisningen bör kunna i
väsentliga avseenden tillgodose motionernas allmänna syfte. Vad särskilt
gäller förslaget om lagstiftning mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden
vill utskottet erinra om att, enligt ett av riksdagen godkänt
uttalande i den ovannämnda propositionen om rasdiskriminering, i vårt
land råder principen att lagbestämmelser skall användas för att reglera
förhållandet mellan arbetsmarknadens parter endast i den mån problemen
inte kan lösas avtalsvägen eller eljest särskilda skäl kan åberopas.
Det borde således i första hand anförtros arbetsmarknadens parter att
frivilligt i samverkan se till att rasdiskriminering på arbetsmarknaden
hindras. Enligt utskottets mening äger detta resonemang tillämplighet
jämväl beträffande könsdiskriminering på arbetsmarknaden.

Utskottet anser sig således inte böra tillstyrka förslagen om utredningar
beträffande en allmän lagstiftning mot könsdiskriminering eller
mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden.

Beträffande de i motionerna 1970:1:5 och 11:7 berörda frågorna
hänvisade allmänna beredningsutskottet till att frågor av detta slag torde
höra till dem som det ankommer på de anställdas organisationer att
bevaka. Slutligen anförde utskottet:

Utskottet får sammanfattningsvis anföra att utskottet är medvetet om
att rester av traditionsbunden könsdiskriminering ännu lever kvar och att

InU 1972 :24

mycket återstår att göra innan män och kvinnor kan på i alla avseenden
lika villkor konkurrera på arbetsmarknaden. Jämlikhetsprincipen präglar
dock alltmer lagstiftningen och det allmänna synsättet i hithörande
frågor.

Allmänna beredningsutskottet hemställde att motionerna i förevarande
delar inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets
hemställan bifölls.

Vid 1971 år riksdag upprepades i motionen 1971:1117 (fp) kravet
på lagstiftning mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Motionen
behandlades av inrikesutskottet i betänkandet InU 1971:35. Utskottet
avstyrkte motionen med hänvisning till riksdagsbehandlingen föregående
år. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vidare förelåg en motion, 1971:339 (c), om åtgärder mot könsdiskriminering
på socialförsäkringens och arbetarskyddets områden. I
enlighet med hemställan av socialförsäkringsutskottet (SfU 1971:34)
avslogs motionen.

Jämställdhet mellan könen (motion 1972:1413)

I den vid föregående års riksdag väckta motionen 1971:1146 (m)
begärdes en parlamentarisk utredning om åtgärder för att öka jämställdheten
mellan könen. Motionen innehöll vissa av de synpunkter och
förslag som på nytt aktualiserats i den föreliggande motionen 1972:1413.
Föregående års motion behandlades av utskottet i betänkandet InU
1971:35.1 enlighet med utskottets hemställan avslogs motionen.

Frågan om skatteavdrag för bamtillsynskostnader har prövats vid
tidigare tillfällen i riksdagen, senast vid vårriksdagen 1972. Då förelåg två
motioner i ämnet. I den ena motionen, 1972:418 (m), framställdes
utredningsyrkande om avdrag för styrkta kostnader för, bl. a., tillsyn av
barn under 12 år. I den andra motionen, 1972:842 (fp), begärdes förslag
till riksdagen om avdrag för kostnader för vård i hemmet av barn under 7
år. Motionerna behandlades av skatteutskottet i betänkandet SkU
1972:32 (s. 17). I enlighet med utskottets hemställan avslogs de båda
motionerna.

Förslag om rätt till sjukpenning för vård av sjukt barn m. m.

(motion 1972:1413)

Familjepolitiska kommittén har i sitt slutbetänkande ”Familjestöd”
(SOU 1972:34) föreslagit bl. a. följande:

Moderskapsförsäkringen såvitt avser kontantförmånerna görs om till
en föräldraförsäkring. Föräldrarna får själva bestämma vem av dem som
skall stanna hemma och sköta barnet. Föräldrapenning — som ersätter
nuvarande moderskapspenning och tilläggssjukpenning vid barnsbörd —
skall alltid utgå med minst 20 kr./dag till den av föräldrarna som stannar
hemma. Denna garantinivå är tänkt att ge ett grundläggande bidrag till
försörjningen åt en förälder under ersättningstiden. Om den förälder som
stannar hemma för att ta vård om barnet har rätt till högre sjukpenning

InU 1972:24

än 20 kr./dag utgår föräldrapenning med sjukpenningens belopp. Ersättningstiden
förlängs från 180 till 240 dagar, dvs. från sex till åtta månader.
Fadern får dessutom möjlighet att vara hemma högst tio dagar i samband
med barnets födelse. Under dessa tio dagar kan alltså föräldrapenning
utgå till båda föräldrarna samtidigt. I så fall avräknas dock två
ersättningsdagar per dag från de 240 dagarna.

Kommittén föreslår vidare att föräldrar ges rätt att i viss utsträckning
uppbära sjukpenning såsom vid egen sjukdom om någon av dem behöver
stanna hemma från sitt arbete för att ta vård om sjukt barn under tio års
ålder. Rätten till sjukpenning vid vård av sjukt barn skall gälla makar som
båda förvärvsarbetar och ensamstående föräldrar som förvärvsarbetar.
Makar bör själva få bestämma vem av dem som skall stanna hemma och
vårda barnet. Ersättningsrätten skall i vart fall i ett första skede begränsas
till tio dagar per familj och år.

Kommittén föreslår också en övergång till enhetliga avgifter för
barntillsyn (daghem och kommunala familjedaghem), oberoende av
föräldrarnas inkomst. Avgifter för heldagstillsyn bör utgöra 14 kr./dag
för makar och 7 kr./dag för ensamstående med ett barn på daghem. För
familjer med mer än ett barn på daghem eller i familjedaghem bör
avgiften för det andra och de därpå följande barnen sättas till 7 kr./dag
för makar och 4 kr./dag för ensamstående. Vid halvdagstillsyn bör halv
avgift erläggas. Kommunerna bör ha frihet att sätta en lägre taxa än den
angivna. Möjligheten till avgiftsbefrielse bör användas i de fall då
övergången till den enhetliga taxan skulle medföra ekonomiska svårigheter
för föräldrarna.

Vissa internationella åtaganden

I den av Förenta nationernas generalförsamling år 1966 antagna
internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter behandlas i artikel 7 rätten för envar till rättvisa och
gynnsamma arbetsvillkor. Artikeln föreskriver bl. a. att skälig lön och lika
ersättning för arbete av lika värde skall utgå utan åtskillnad av något slag.
Det tilläggs att ”i synnerhet skall kvinnor tillförsäkras arbetsvillkor, som
ej är sämre än de som män åtnjuter, och erhålla lika lön för lika arbete”.

Konventionen har godkänts av riksdagen (prop. 1971:125, UU
1971:13, rskr 1971:270).

Likalönsprincipen har tidigare fastslagits i den europeiska sociala
stadgan, som ratificerats av Sverige (prop. 1962:175, 2LU 32, rskr 365),
och genom den av Internationella arbetsorganisationens (ILO) allmänna
konferens år 1951 antagna konventionen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde. Sverige har ratificerat denna konvention
(prop. 1962:70, 2LU 26, rskr 333). Samtidigt ratificerades en av ILO:s
allmänna konferens år 1958 antagen konvention angående diskriminering
i fråga om anställning och yrkesutövning, enligt vilken konventionsstaterna
förbinder sig att utforma och tillämpa en nationell politik
avsedd att genom metoder anpassade efter landets förhållanden och
praxis främja likställdhet beträffande möjligheter och behandling i fråga

InU 1972:24

om anställning och yrkesutövning i syfte att avskaffa varje diskriminering
i dessa hänseenden på grund av ras, hudfärg, kön m. m.

Inrättande av ett jämställdhetsråd i Norge (jfr motion 1972:1404)

I Norge inrättades ett likalönsråd år 1959. Rådet har varit sammansatt
av en opartisk ordförande och fyra ledamöter, av vilka två utsetts efter
förslag av Landsorganisationen i Norge och två på förslag av den norska
arbetsgivareföreningen. Rådet har främst haft till uppgift att arbeta för
lika lön för män och kvinnor för samma eller likvärdigt arbete men skulle
också ta upp andra frågor av betydelse för kvinnans ställning i arbetslivet.

I den norska debatten, inte minst i anslutning till remissbehandlingen
av den av berörda norska departement år 1969 utgivna boken ”Kvinner i
yrke, hjern og samfunn”, framhölls behovet av att ta upp jämställdhetsfrågorna
på en bredare bas. Särskilt pekade man på betydelsen av
förändringar i mannens roll som ett led i en större jämställdhet mellan de
båda könen.

Mot den bakgrunden lade den norska regeringen på hösten 1971 fram
förslag i stortinget om att ersätta likalönsrådet med ett jämställdhetsråd
— Likestillingsråd. Det nya rådet har efter beslut i stortinget inrättats
under våren 1972. För rådet gäller följande instruktion:

1. Ett jämställdhetsråd inrättas med säte i rikets huvudstad.

2. Jämställdhetsrådet har en ordförande och tolv fasta medlemmar,
alla med personliga suppleanter. Både kvinnor och män bör vara
representerade.

Två medlemmar med suppleanter utses efter förslag från Landsorganisationen
i Norge, två efter förslag från Norska arbetsgivareföreningen och
två efter förslag från Norska kvinnors nationalråd.

Sju medlemmar utses av Konungen.

Rådets medlemmar utses för fyra år i sänder.

3. Jämställdhetsrådet tjänar som rådgivande och koordinerande organ
för offentliga myndigheter. Vidare skall det ge råd till organisationer i
frågor om jämställdhet och lika värde mellan män och kvinnor och skall:

a) följa utvecklingen i samhället med sikte på att klarlägga förhållanden
som motverkar jämställdhet mellan kvinna och man — och föreslå
riktlinjer för åtgärder som bör vidtas för att tillrättalägga sådana
förhållanden,

b) undersöka huruvida likalönsprincipen praktiseras på de olika
avtalsområdena i vårt land och påverka det fortsatta genomförandet av
likalönskonventionen med sikte på lika lön för arbete av lika värde,

c) verka för åtgärder som på olika områden av familjeliv, skolan,
förvärvs- och samhällsliv främjar jämställdhet mellan kvinna och man,

d) ta initiativ till särskilt utredningsarbete, forskning och upplysningsverksamhet
om jämställdhetsfrågor,

e) vara ett kontakt- och samarbetsorgan för organisationer och
allmänhet i jämställdhetsfrågor.

4. Jämställdhetsrådet har ett sekretariat till hjälp i det dagliga arbetet.

InU 1972:24

5. Utgifterna för jämställdhetsrådet med sekretariat betalas av staten.

6. Konungen eller den han bemyndigar äger fastställa närmare
föreskrifter för jämställdhetsrådet och dess verksamhet.

Utskottet

Frågan om kvinnans situation på olika områden i samhällslivet har på
senare år tilldragit sig ökad uppmärksamhet. Särskilt under de senaste
månaderna har debatten varit intensiv och kraven på åtgärder för rättvisa
åt kvinnorna ställts med allt större skärpa. Motionerna som väcktes vid
riksdagens början återspeglar på sitt sätt den växande opinionen som
finns på detta område.

Den ökande medvetenheten om problemen och kritiken mot att
avgörande förändringar dröjer är säkerligen delvis en följd av de reformer
som genomförts eller planeras. Som en följd av reformerna har kvinnans
situation i samhället blivit klarare belyst vilket i sin tur lett till krav på
ytterligare förändringar. Detta är i och för sig ett positivt inslag som dock
inte bör undanskymma de förbättringar som skett under i synnerhet de
senaste åren.

Under avtalsrörelserna har kvinnolönerna lyfts upp i betydande grad.
Detta är en följd av inte minst den satsning på lågavlönade som gjordes i
de två senaste avtalsrörelserna. Övergången till individuell beskattning
och förändringar i socialförsäkringssystemet har främjat kvinnornas
inträde på arbetsmarknaden. Detsamma kan sägas om utbyggnaden av
samhällets barntillsyn och de ökade resurserna inom vuxenutbildningen
inklusive arbetsmarknadsutbildningen. Det finns anledning räkna med att
samhällets insatser i framtiden kommer att intensifieras på dessa
områden.

Familjepolitiska kommittén har i maj i år avlämnat ett betänkande
med förslag till lag om familjestöd m. m. Förslaget innebär förstärkningar
och andra förändringar i det ekonomiska stödet till barnfamiljer. Bl. a.
föreslås införande av föräldrapenning som skall utgå till den av
föräldrarna som stannar hemma för att ta vård om barnet. Ersättningstiden
föreslås förlängd från sex till åtta månader. Fadern skall dessutom
få möjlighet att vara hemma i tio dagar i samband med barnets födelse.
Föräldrar skall vidare få rätt till sjukpenning när de stannar hemma från
arbetet för att vårda sjuka barn. Kommittén betonar vikten av en fortsatt
utbyggnad av samhällets barntillsyn för att göra det möjligt för föräldrar
att ha förvärvsarbete. I det sammanhanget föreslås en övergång till
enhetliga avgifter för barntillsyn. Kommittén lägger även fram en lång rad
andra förslag och utskottet får beträffande dem hänvisa till SOU
1972:34.

I juni presenterades ytterligare ett kommittéförslag av intresse i
sammanhanget. I betänkandet SOU 1972:41 lade familjelagssakkunniga
fram förslag till en ny äktenskapslagstiftning. Med utgångspunkt i de
förhållanden som råder i dag lägger utredningen fram förslag som har till

InU 1972:24

syfte att i olika avseenden skapa självständighet och jämlikhet mellan
makar.

En av utgångspunkterna för arbetet med att förbättra kvinnans
ställning formulerades i en regeringsrapport till FN år 1968 om kvinnans
status i Sverige. Det anförs i rapporten att en avgörande och på lång sikt
hållbar förbättring i kvinnornas status inte kan ernås genom speciella
åtgärder, som inriktas enbart på kvinnor. Lika nödvändigt är det att
undanröja de betingelser, som medverkar till att tilldela männen vissa
privilegier, skyldigheter eller rättigheter. Det sägs vidare, att någon
avgörande förändring i roll- och statusfördelningen mellan könen kan
följaktligen inte åstadkommas, om männens uppgifter i samhället a priori
antages bli oförändrade. Målsättningen för reformarbetet på detta
område måste enligt rapporten vara att ändra den traditionella arbetsfördelning,
som tenderar att beröva kvinnorna möjligheten att på lika villkor
utnyttja sina rättigheter i lagen. Rollfördelningen mellan könen måste
ändras så, att både mannen och kvinnan i familjen ges samma praktiska
förutsättningar både att utöva ett aktivt föräldraskap och att förvärvsarbeta.
Om kvinnorna skall kunna nå den ställning i samhället utanför
hemmet, som motsvarar deras andel av medborgarna, måste därför
mannen åta sig ett större ansvar för uppfostran av barnen och skötseln av
hemmet. En politik, som dels försöker göra kvinnan jämställd med
mannen i det ekonomiska livet dels samtidigt befäster kvinnans traditionella
ansvar för hemmets och barnens vård, har inte utsikter att uppfylla
den förstnämnda målsättningen. Målsättningen kan enligt rapporten
endast nås genom att också mannen uppfostras och stimuleras till ett
aktivt föräldraskap och i den egenskapen ges samma rättigheter och
skyldigheter som kvinnan.

Det är som framgår av rapporten nödvändigt att påverka människornas
inställning till arbete med skötsel av hem och barn. En förändring i
attityden är delvis en generationsfråga och måste av naturliga skäl ses på
sikt. Det är självfallet av största betydelse att samhället och enskilda
engagerar sig för att påverka människor så att man i rimlig tid når det
uppsatta målet. Människornas attityder kan också påverkas genom att
faktiska förändringar genomförs. 1 första hand torde man här nå resultat
genom att förbättra kvinnans ställning på arbetsmarknaden. Viktiga
framsteg har gjorts på detta område. Vi har i dag betydligt större antal
kvinnor på arbetsmarknaden än för ett par år sedan. Därtill kommer att
kvinnor i viss omfattning går in i vad som tidigare brukade betecknas som
manliga yrken.

I motionerna tar man upp olika frågor om jämställdheten mellan män
och kvinnor. Ett gemensamt tema kan sägas vara stärkande av kvinnornas
ställning inom yrkeslivet.

I motionen 1972:277 av fru Anér (fp) vill man att staten såsom
arbetsgivare ”uppmärksammar och vidtar åtgärder för att förändra den
organisation av arbetslivet som ställer sådana överkrav på de arbetande
att dessa knappast kan uppfyllas utan att vederbörande har sina privata
plikter skötta av någon annan”.

InU 1972:24

I motionen 1972:278 likaså av fru Anér (fp) begärs att staten som
arbetsgivare försöker motverka tendensen till ”en markant uppdelning av
arbetsuppgifterna på olika typer som blir ensidigt könsrekryterade”.
Motionären vänder sig särskilt mot att underordnade, repetetiva arbetsuppgifter
vanligen tilldelas kvinnor, medan uppgifter som innefattar mer
av självständigt tänkande och är mer personlighetsutvecklande oftast
tilldelas män.

I motionen 1972:1413 av herrar Wennerfors (m) och Wijkman (m)
yrkas på en parlamentarisk utredning om åtgärder för att öka jämställdheten
mellan könen. Motionärerna åsyftar härmed frihet för män och
kvinnor att välja mellan förvärvsarbete och vårdnadsuppgifter i hemmet.
För att realisera en sådan valfrihet tar motionärerna fram några konkreta
förslag till åtgärder som skulle beaktas av den tänkta utredningen.
Motionen innehåller också ett yrkande om att riksdagen skall begära att
en utredning företas med uppgift att kartlägga kvinnors arbets- och
befordringsmöjligheter i statlig tjänst i förhållande till yrkesval, utbildning
och ålder.

I Norge har under våren 1972 inrättats ett ”jämställdhetsråd”
(Likestillingsråd) för frågor om jämställdhet och lika värde mellan män
och kvinnor. Rådet ersätter ett i Norge tidigare verksamt likalönsråd. I
motionen 1972:1404 av herr Romanus (fp) föreslås att ett liknande
jämställdhetsråd inrättas i Sverige om de norska erfarenheterna ger
anledning till detta.

Som framgår av vad utskottet tidigare anfört är utskottet ense med
motionärerna om att ytterligare insatser är nödvändiga för att skapa
jämställdhet mellan könen. Åtgärder på en mängd olika samhällsområden
blir därvid aktuella. Det är angeläget att man söker skaffa sig en överblick
över problemen och samordnar de resurser som står till buds.

Statsministern har i ett anförande nyligen aviserat att en samordningsgrupp
skall tillsättas för att ta upp jämställdhetsfrågorna. Hur gruppen
skall sättas samman och hur stor representationen från olika håll skall
vara kommer att diskuteras på en konferens den 6 november 1972 med
bl. a. kvinnoorganisationerna och arbetsmarknadens parter.

Utskottet vill för sin del ansluta sig till tanken på en samordningsgrupp
av det slag som förutskickats. En utgångspunkt vid utformningen
av verksamheten i samordningsgruppen kan vara det förslag som
arbetsgruppen för låginkomstfrågor lagt fram i september i år. Arbetsgruppen
tänker sig att en särskild delegation skall inrättas med uppgift att
verka för förbättring av kvinnans situation på arbetsmarknaden. Vid
sidan av statliga och kommunala myndigheters arbete och vid sidan av
åtgärder som kommer till stånd på initiativ av arbetsmarknadens parter är
avsikten att delegationen genom forsknings- och utredningsverksamhet
skall svara för övergripande bevakning och uppföljning samt ta därav
föranledda initiativ i syfte att förbättra kvinnans situation på arbetsmarknaden.
Häri skall ingå anordnande av konferenser, bevakning av lagstiftning,
utredning av skilda frågor och initiering av överläggningar med
arbetsmarknadens parter. Delegationens arbete skall enligt förslaget

InU 1972:24

omfatta förutom arbetsmarknadsproblem frågor som rör t. ex. utbildning
och barntillsyn. Delegationen förutsätts få ett permanent sekretariat.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet att det inte finns
skäl för riksdagen att ta något initiativ i anledning av de aktuella
motionerna. I anslutning till motionerna 1972:277, 1972:278 och
1972:1413 beaktar utskottet därvid också att statsrådet Löfberg nyligen
tillkännagivit att det inom finansdepartementets löne- och personalenhet
förbereds en utredning rörande de statsanställda kvinnornas anställningsoch
befordringsförhållanden m. m.

Utskottet tar i detta sammanhang upp två förslag som rör lagstiftning
mot könsdiskriminering. I motionen 1972:282 av herr Helén m. fl. (fp)
begärs skyndsam utredning och förslag till lagstiftning mot könsdiskriminering.
Motionärerna tänker sig en lagstiftning mot könsdiskriminering i
allmänhet. I första hand skulle lagstiftningen få betydelse på arbetsmarknaden
men även inom andra områden skulle lagstiftningen bli tillämplig
— sjukförsäkring, pensionsförsäkring och grupplivförsäkring nämns som
exempel.

Riksdagen har tidigare avvisat en lagstiftning av det slag motionärerna
begär. När det gäller könsdiskriminering på arbetsmarknaden har därvid
åberopats att lagstiftning i arbetsmarknadsfrågor skall tillgripas endast i
den mån problemen inte kan lösas avtalsvägen eller eljest särskilda skäl
åberopas. Utskottet kan inte finna att det föreligger tillräckliga skäl att i
detta fall frångå denna princip. Parterna på arbetsmarknaden har heller
inte aktualiserat lagstiftning i frågan. Allmänt sett kan konstateras att en
lagstiftning av det slag som begärs medför vanskliga problem. Den kan
inbjuda till skenlösningar så att visserligen öppen diskriminering försvinner
medan dolda diskriminerande åtgärder fortfarande blir oåtkomliga.
Som framgår av vad tidigare anförts i betänkandet är det djupgående
förändringar i människornas allmänna attityder som är nödvändiga.

Motionen 1972:760 av fru Fraenkel (fp) och herr Hörberg (fp) kan
sägas illustrera vanskligheten med lagstiftning på det aktuella området.
Motionärerna angriper en klausul i ett avtal (LABK 70) mellan Svenska
landstingsförbundet och Svenska kommunalarbetarförbundet och gör
gällande att bestämmelsen är klart könsdiskriminerande.

Den åsyftade regeln stipulerar vilken ordning som skall gälla vid val
mellan sökande i samband med anställning. Företräde skall i första hand
ges den som tidigare förflyttats från den ifrågavarande anställningen. I
övrigt skall hänsyn tas till väl vitsordad tidigare tjänstgöring, skicklighet
och lämplighet. Vid likvärdiga kvalifikationer bör företräde ges sökande
som redan är anställd hos landstinget.

Om det finns två eller flera sökande med likvärdiga kvalifikationer och
dessa är anställda hos landstinget, ges företräde åt sökande med den
längsta sammanhängande tjänstetiden. Vid beräkning av denna tid får
dock inte medräknas tjänstetid som föregått avbrott i anställning på tre
år eller längre tid.

Motionärerna menar att tjänstetidens roll liksom sättet att beräkna
denna tid är klart könsdiskriminerande, eftersom reglerna härom enligt

InU 1972:24

deras mening uteslutande drabbar kvinnor som åtnjutit ledighet i
samband med barnsbörd.

Till en början kan anmärkas att som avtalet är utformat kommer
tjänstetidens längd att fälla utslaget först när andra faktorer inte ger
företräde åt viss sökande. Vidare måste beaktas vilka grupper av
arbetstagare avtalet är tillämpligt på, nämligen undersköterskor, vård- och
ekonomibiträden samt hantverkare, reparatörer m. fl. vid landstingens
vårdinrättningar och skolor. Av samtliga berörda arbetstagare är 80—85 %
kvinnor.

Med hänsyn till de personalkategorier som är berörda torde regeln
åtminstone hittills haft liten betydelse vid konkurrens mellan män och
kvinnor. Bestämmelsen är till nackdel för alla som några år varit borta
från arbetsplatsen. Självfallet är regeln i vissa fall till men för mödrar som
varit borta från förvärvslivet till följd av vårdnadsuppgifter i hemmet.
Man skulle möjligen kunna säga att regeln diskriminerar denna grupp
kvinnor gentemot bl. a. andra kvinnor. Oavsett vad man har för åsikt om
bestämmelsen, kan den knappast uppfattas som ”klart könsdiskriminerande”.
Det får också anses osannolikt att en arbetstagarorganisation
skulle acceptera en bestämmelse som skulle diskriminera mycket stora
grupper av dess medlemmar. Enligt utskottets mening måste det vara
riktigare att överlåta bedömningen av lämpligheten av klausuler av denna
typ till arbetsmarknadens parter än att genom inskränkningar i avtalsfriheten
lägga frågan under domstols prövning.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet jämväl motionerna
1972:282 och 1972:760.

Utskottet hemställer

1. att motionerna 1972:277, yrkandet 1, 1972:278, 1972:1404
och 1972:1413 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

2. att riksdagen avslår motionerna 1972:282 och 1972:760.

Stockholm den 24 oktober 1972
På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Tvärålund (c), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s),
Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson i Rödeby (s),
Johansson i Simrishamn (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar
Oskarson (m), Lorentzon (vpk), Fransson (c) och Ekinge (fp).

InU 1972:24

Reservation

beträffande lagstiftning mot könsdiskriminering (2 i hemställan) av herrar
Eriksson i Arvika (fp) och Ekinge (fp), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med
”Riksdagen har” och slutar med ”och 1972:760” bort ha följande
lydelse:

Som konstateras i motionen är den svenska arbetsmarknaden fortfarande
i stor utsträckning i praktiken uppdelad på manliga och kvinnliga
yrken. Det betänkliga häri understryks av att de kvinnliga yrkena i regel
ger lägre status, lägre lön, mindre inflytande och sämre framtidsmöjligheter.
Detta är ett allvarligt hinder i strävandena mot den jämställdhet mellan
män och kvinnor som i övrigt alltmer präglar reformarbetet i vårt land.

Utskottet är medvetet om att mycket uträttas för att vända
utvecklingen mot en bättre ordning. Särskilt på arbetsmarknadsområdet
behövs emellertid radikalare åtgärder för att bryta den könsdiskriminering
som faktiskt råder där. Det framstår som uppenbart att arbetsmark -nadsparterna varken hittills eller inom överskådlig framtid har möjlighet
att komma till rätta med könsdiskrimineringen. Redan av det skälet
framstår motionskravet om en lagstiftning som väl motiverat. Man får
heller inte förbise den allmänt normbildande effekt som en lagstiftning
mot könsdiskriminering skulle få när det gäller att påskynda de
attitydförändringar som utskottet anser nödvändiga för att en reell
jämställdhet mellan män och kvinnor skall kunna uppnås.

För den tidigare nämnda gruppen för jämställdhetsfrågor bör det
enligt utskottets mening vara en förstahandsuppgift att överväga och ta
initiativ till en lagstiftning mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden.
Arbetsgruppen bör även se över i vad mån det finns kvarstående
skillnader mellan män och kvinnor inom socialförsäkringen och ta
initiativ till att dessa skillnader undanröjs.

Vad utskottet anfört i anledning av motionen 1972:282 bör ges
Kungl. Maj:t till känna.

I motionen 1972:760 av fru Fraenkel (fp) och herr Hörberg (fp) yrkas
på uttalande från riksdagens sida om att stadganden med klart könsdiskriminerande
verkan ej bör få förekomma i kollektivavtal.

Det lagstiftningsarbete utskottet förordat får uppenbarligen betydelse
även för frågor av det slag som tagits upp i motionen. Med hänsyn härtill
avstyrker utskottet motionsyrkandet om ett särskilt uttalande från
riksdagens sida.

dels att utskottet bort hemställa

2. att riksdagen i anledning av motionen 1972:282 som sin
mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört samt
att motionen 1972:760 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

InU 1972:24

Särskilt yttrande

beträffande skatteavdrag för barntillsynskostnader av herrar Nordgren
(m) och Oskarson (m):

I motionen 1972:1413 yrkas på att där föreslagen utredning skulle
bl. a. beakta frågan om rätt till skatteavdrag för styrkta bamtillsynskostnader.
Det är vår principiella uppfattning att en sådan avdragsrätt bör
införas i skattesystemet. Då riksdagen under våren redan behandlat denna
fråga, hänvisar vi till skatteutskottets betänkande 1972:32 där moderata
samlingspartiets representanter tagit ställning i frågan.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1701 S Stockholm 1972