Inrikesutskottets betänkande nr 18 år 1972

InU 1972:18

Nr 18

Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion om stärkt skydd
mot samhälisfarliga arbetskonflikter inom den offentliga sektorn.

Motionen

I motionen 1972: 1383 av herrar Olof Johansson i Stockholm (c) och
Boo (c) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättande
av en parlamentarisk utredning med representation från samtliga arbetsmarknadsparter
på det offentliga området med uppgift att förutsättningslöst
och parallellt med pågående huvudavtalsförhandlingar pröva
nödvändiga åtgärder i syfte att stärka allmänhetens skydd mot samhälisfarliga
arbetsmarknadskonflikter inom den offentliga sektom.

Regler om skydd mot samhälisfarliga konflikter

Frågan om möjligheterna att undvika stridsåtgärder av samhällsfarligt
slag var ett av de centrala problemen i samband med att de offentliga
tjänstemännen år 1965 tillerkändes rätt att tillgripa strejk.

Frågan löstes genom att man i princip godtog samma ordning som
råder på den enskilda arbetsmarknaden. Det överlämnades i första
hand åt parterna att lösa problemen genom särskilda nämnder, av vilka
de viktigaste är statstjänstenämnden på den statliga och centrala nämnden
på den kommunala sidan. För den händelse att oacceptabla konflikter
trots allt uppstod förutsattes vid lagstiftningens införande att staten
skulle kunna ingripa genom särskild för ändamålet stiftad lag.

Reglerna om statstjänstenämnden är intagna i ett huvudavtal, det s. k.
Slottsbacksavtalet, som har Saltsjöbadsavtalet från år 1938 såsom mönster.
Nämnden består av fyra ledamöter från vardera arbetsgivar- och
arbetstagarsidan. För att vara beslutför skall nämnden vara fulltalig.
Nämndens uppgift är att på begäran av part pröva om konflikt är
ägnad att otillbörligt störa viktiga samhällsfunktioner. Om nämnden
finner att så är fallet, skall den hemställa till part att undvika, begränsa
eller häva konflikten. Nämndens utslag är en rekommendation som i
och för sig inte binder part. I nämnden har varje ledamot en röst. Detta
kan leda till att de olika sidorna får lika röstetal, varvid nämnden ej kan
avge något utlåtande.

Under tid då nämnden prövar frågan om konflikts samhällsfarlighet
får varslade stridsåtgärder ej utlösas. Sedan tre veckor förflutit efter
det en fråga hänskjutits till nämnden är part dock inte längre skyldig

1 Riksdagen 1972.18 sami. Nr 18

InU 1972:18

uppskjuta konflikten. Vid sidan om den förlängda varseltiden gäller den
ordinarie varseltiden om en vecka som alltid skall föregå arbetsinställelse.

Förarbeten till 1965 års lagstiftning

I den departementspromemoria som ligger till grund för propositionen
(1965: 60) om statstjänstemännens förhandlingsrätt föreslogs att
frågan om skydd mot samhällsfarliga konflikter skulle lösas genom
avtal, varvid förutsattes en lösning efter de riktlinjer som huvudavtalen
sedermera kom att innehålla.

Remissinstanserna godtog i allmänhet denna lösning men tveksamhet
yppades från en del håll. Riksdagens justitieombudsman betecknade det
sålunda som otillfredsställande att statstjänstenämndens utlåtande ej
var bindande för parterna. Han framhöll vidare beträffande möjligheten
att tillgripa tjänstepliktslagstiftning att om staten skall äga att genom
sådan lagstiftning genomdriva fullgörandet av tjänsteuppgifter talar
starka skäl för att lönevillkoren fastställs genom obligatoriskt skiljenämndsförfarande.
Ett sådant förfarande borde ej begränsas till det fallet
att tjänstepliktslagstiftning verkligen kom till stånd utan kunna tillgripas
så snart parterna enats om att en viss stridsåtgärd var samhällsfarlig.
JO anförde i sammanhanget vidare:

Med ett system av nu skisserad art torde beträffande sådana områden,
där konflikter ej kan godtagas, ändå kunna sägas föreligga något av den
balans mellan staten och dess tjänstemän som får anses utgöra förutsättning
för att ett kollektivavtalssystem skall vara motiverat och kunna fungera
på avsett sätt. — På de områden, där stridsåtgärder blir uteslutna,
blir det ändå viss jämbördighet, om frågan om anställningsvillkoren vid
bristande enighet vid avtalsförhandlingar måste hänskjutas till skiljenämnd.
Utan en dylik ordning torde statens övervikt i avseende å maktställning
— som ju då skulle avse även ekonomiska förhållanden som
typiskt sett utgör det centrala avtalsområdet — vara så accentuerad att
man måste fråga sig om kollektivavtalsreglering bör förekomma för
tjänstemän på här berörda områden. Under hänvisning till det anförda
vill jag ifrågasätta om man icke borde överväga att redan nu införa lagstiftning
om obligatoriskt skiljenämndsförfarande i fråga om sådana
arbetskonflikter på den offentliga arbetsmarknaden som skulle vara
samhällsfarliga. Att i förväg genom lagstiftning precisera vilka arbetskonflikter,
som är att hänföra till de samhällsfarliga, lär dock icke låta
sig göra, varför på nyss antytt sätt en bedömning från fall till fall torde
bli erforderlig.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ansåg att huvudavtalets bestämmelser
om skydd mot samhällsfarliga konflikter icke var helt tillfredsställande
och anförde härom bl. a.

I första hand kan erinran göras mot avfattningen av den fråga som
statstjänstenämnden skall ha att besvara; denna är alltför vagt angiven
och ej helt adekvat. Den i avtalet använda formuleringen att konflikt är

InU 1972:18

ägnad att otillbörligt störa viktiga samhällsfunktioner synes icke tillräckligt
klart precisera vilka områden som måste betraktas som otillåtna för
stridsåtgärder. Vissa samhällsfunktioner, t. ex. transportväsendet, är,
ehuru de måste anses viktiga, icke i detta hänseende av annat slag än
enskilt bedriven industriell verksamhet; deras lamslående har främst en
ekonomisk innebörd. Annan statlig eller kommunal verksamhet kan,
trots att den samhälleliga funktionen icke är framträdande utan verksamheten
snarare är servicebetonad, vara sådan att arbetsinställelse ur
humanitära synpunkter är helt otänkbar; hit hör framför allt en rad medicinska
vårdområden och grenar av socialvården. Såsom slående exempel
kan nämnas omhändertagande av trafikskadade, förlossningsvård,
mentalsjukvård och åldringsvård. Vissa samhällsfunktioner, t. ex. brandberedskap
och epidemisjukvård, är sådana att arbetsinställelse kan leda
till mycket betydande skador utöver den närmast aktuella situationen.

Avslutningsvis framhöll hovrätten i denna del, att frågan om stridsåtgärds
samhällsfarlighet var av så stor betydelse, att de i huvudavtalet
upptagna bestämmelserna om statstjänstenämnden i nu angivna hänsesende
måste anses otillräckliga. Hovrätten föreslog, att huvudavtalet i
dessa delar icke skulle godkännas och att det i stället genom lag skulle
uppdras åt arbetsdomstolen att på parts yrkande pröva om användande
av stridsåtgärd måste anses otillåtligt.

I den lagrådsremiss som föregick propositionen om statstjänstemännens
förhandlingsrätt anförde föredragande departementschefen bl. a.:

På den privata arbetsmarknaden erkännes lockout och strejk som legitima
medel att öva påtryckning i fackligt syfte. Även inom den offentliga
sektorn är arbetsinställelse tillåten som fackligt stridsmedel i intressetvist
såvitt gäller kollektivavtalsanställda arbetstagare. Som exempel på
offentliga arbetsområden med övervägande kollektivavtalsanställd personal
må nämnas försvarets och televerkets verkstäder samt kommunala
gas- och elverk, renhållningsverk och kommunikationsinrättningar. Det
skall ej fördöljas att det offentliga tjänstemannaområdet är speciellt ömtåligt
för sådana stridsåtgärder som lockout och strejk. Dels är den offentliga
tjänsteverksamheten till sin natur sådan att arbetskonflikter
inom densamma i särskilt hög grad drabbar utomstående. Dels kan fackliga
aktioner riktade mot ett fåtal nyckelposter inom den offentliga
tjänsten mer eller mindre lamslå hela verksamhetsfält; risken för sådana
aktioner, vilka ej behöver medföra stora ekonomiska påfrestningar för
organisationerna, kan vara större än risken för arbetsinställelse som omfattar
ett stort antal arbetstagare. Frågan vilka begränsningar i rätten
att vidtaga stridsåtgärder som med hänsyn till de nu anförda omständigheterna
kan böra övervägas utgör en del av det problemkomplex som
brukar sammanfattas i spörsmålet om skydd mot s. k. samhällsfarliga
konflikter.

Statens och kommunernas verksamhet kan uppenbarligen ej tillåtas bli
försatt ur spel. Samhället måste äga medel att värja sig mot konflikter,
som skulle kunna äventyra rikets säkerhet eller medborgarnas trygghet
till liv och egendom, vården av sjuka, omhändertagna och andra behövande
eller medföra allvarliga rubbningar i samhällsekonomien eller folkförsörjningen.
Men konflikter med sådana verkningar kan förekomma
även på den enskilda arbetsmarknaden. I och för sig torde en strejk inom
den av stat eller kommun bedrivna verksamheten ej behöva medföra

lf Riksdagen 1972.18 sami Nr 18

InU 1972: 18

större faror för det allmänna än en omfattande arbetskonflikt vid exempelvis
enskilda företag för produktion eller distribution av livsmedel,
bränsle och andra livsförnödenheter eller en arbetsinställelse av ett fåtal
tjänstemän i nyckelpositioner vid sådana företag. Skillnaden mellan
offentlig och enskild verksamhet i fråga om sårbarhet vid arbetskonflikter
synes vara mera en gradskillnad än en artskillnad. Vid en bedömning
av spörsmålet med vilka medel samhället bör skydda sig mot samhällsfarliga
konflikter bör därför, såsom förhandlingsrättsutredningen anmärkt,
principiell skillnad ej göras mellan allmän och enskild verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om de försök som gjordes på 1930-talet att genom i förväg stiftad lag förhindra samhällsfarliga konflikter.
Som bekant skrinlädes dessa försök, sedan den privata arbetsmarknadens
huvudorganisationer — Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
— genom det s. k. Saltsjöbadsavtalet 1938 överenskommit om
åtgärder till förebyggande av sådana konflikter. Till grund för detta avtal
låg en av arbetsgivare och arbetstagare gemensamt hävdad uppfattning
att — så länge deras organisationer var beredda att beakta jämväl de allmänt
samhälleliga intressen som var förknippade med deras verksamhet
— de åtgärder, som rimligen kunde påkallas av hänsyn till arbetsfreden,
naturligast och lämpligast borde vidtagas av organisationerna själva. Det
gjordes vidare gällande att behovet att undvika eller begränsa en viss
konflikt beror av omständigheterna i det särskilda fallet och att någon
annan utväg därför ej synes finnas än att låta avvägningen av de intressen
som här står mot varandra äga rum i varje konfliktsituation för sig.
Från bl. a. dessa utgångspunkter inrättades arbetsmarknadsnämnden såsom
ett arbetsmarknadsparternas eget organ för prövning från fall till
fall av fråga om undvikande, begränsande eller hävande av arbetskonflikt,
som inverkar störande på samhällsviktiga funktioner. Det lär väl
numera allmänt anses, att Saltsjöbadsavtalet innebar en även för samhället
i vidaste mening tillfredsställande lösning. Erfarenheterna från de
arbetsområden där lockout och strejk är tillåtna har givit belägg för den
ansvarsmedvetenhet varmed de stora organisationerna utnyttjar sina
maktresurser. Det finnes ej anledning antaga annat än att denna ansvarskänsla
präglar även de offentliga tjänstemännens organisationer. Härom
vittnar för övrigt de preliminära huvudavtal som staten och kommunförbunden
— efter mönster av Saltsjöbadsavtalet — träffat med dessa
tjänstemäns huvudorganisationer och som är avsedda att träda i kraft
samtidigt med en ny förhandlingsrätt.

Enligt dessa avtal må icke i något fall arbetsinställelse, blockad, bojkott
eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd vidtagas på arbetstagarsidan
utan att åtgärden blivit beslutad eller medgiven av vederbörande
huvudorganisation. Om part förmenar, att en konflikt är ägnad att otillbörligt
störa viktiga samhällsfunktioner, äger han påkalla förhandling
med motparten i syfte att undvika, begränsa eller häva konflikten. Avsikten
med sådan förhandling är att parterna skall i första hand själva
söka komma överens om vilka arbetsuppgifter som med hänsyn till
utomstående måste utföras och svara för att sådant arbete blir utfört.
Kan enighet ej uppnås, äger part hänskjuta till en särskild nämnd —
statstjänstenämnden på det statliga området och den centrala nämnden
på det kommunala — att pröva om konflikten är samhällsfarlig. Finner
nämnden detta vara fallet, skall den hemställa till parterna att undvika,
begränsa eller häva konflikten. Fredsplikt råder under två veckor från

InU 1972:18

det frågan hänskjutits till nämnden, och nämnden kan, om den behöver
rådrum, förordna om ytterligare en veckas uppskov. Visserligen finns
det inga formella garantier för att nämnden skall kunna fatta beslut; den
är nämligen paritetiskt sammansatt och varje ledamot har en röst. Ej
heller är partema rättsligt förpliktade att följa nämndens rekommendationer.
Men enligt min mening innebär dessa avtal, som vilar på förtroende
för organisationernas vilja och förmåga att under ansvar utöva
sin maktställning, ändock avsevärda garantier mot samhällsfarliga konflikter
inom det offentliga tjänstemannaområdet. Särskilt vill jag framhålla
betydelsen av den utsträckta fredsplikt efter förhandlingssammanbrott,
som parterna underkastat sig och som möjliggör ingående överväganden
om verkningarna av en förestående konflikt. Det hade enligt min
mening icke varit lämpligt att låta nämnden med för parterna bindande
verkan avgöra, huruvida en konflikt med hänsyn till föreliggande samhällsintressen
kan tillåtas eller icke. Inom det offentliga tjänstemannaområdet
bör det vara statsmakterna förbehållet att bestämma därom.
Ingen ifrågasätter Kungl. Maj:ts och riksdagens rätt att tillgripa tvångslagstiftning
till skydd för vitala samhällsintressen.

Vid granskningen av förslagen till tjänstemannalagar betecknade lagrådet
det som en brist att förutsättningarna för tillgripande av en tjänstepliktslagstiftning
inte blivit närmare reglerade. En beredskapslag, som angav
formerna och de allmänna principerna för sådana tvångsingripanden
på det offentliga tjänstemannaområdet som i undantagsfall kunde bli
nödvändiga, skulle enligt lagrådet utgöra ett värdefullt komplement till
de föreslagna tjänstemannalagarna.

I propositionen vidhöll departementschefen sitt tidigare ställningstagande.
Han framhöll, att en beredskapslag skulle kunna försvaga organisationernas
vilja och förmåga att när de utnyttjde sina maktresurser ta
hänsyn till andra intressen än medlemmarnas och att en sådan lag därför
skulle komma att motverka sitt syfte.

I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen yrkades i två
likalydande motioner (I: 719 och II: 840) att de föreslagna tjänstemannalagarna
skulle kompletteras med en beredskapslag som angav formerna
och de allmänna principerna för tvångsingripanden i fall av samhällsfarliga
konflikter.

I sammansatta konstitutions- och andra lagutskottets utlåtande (1965:
1) yttrades bl. a., att den utsträckta fredsplikt som gäller sedan fråga om
stridsåtgärd hänskjutits till nämnden är värdefull. Att personalorganisationerna
ingått dessa huvudavtal synes enligt utskottets mening vara ett
bevis för deras vilja att handlägga frågan om stridsåtgärder under ansvar.
Med hänsyn till erfarenheterna av dessa avtal på den enskilda arbetsmarknaden
bedömer utskottet inte riskerna för samhällsfarliga konflikter
på det offentliga området vara så uppenbara, att behov av en beredskapslag
föreligger. Enligt utskottets mening kan en beredskapslagstiftning
vara till nackdel från vissa synpunkter. Det är således inte otänkbart
att en sådan lagstiftning skulle kunna motverka det syfte man eftersträ -

IuU 1972:18

var, nämligen att underlätta ett ställningstagande till planerade stridsåtgärder
och att förhindra uppkomsten av samhällsfarliga konflikter. Det
är inte heller tilltalande att skapa en beredskapslagstiftning enbart för det
offentliga området. En lagstiftning som täcker även den privata arbetsmarknaden
skulle å andra sidan säkerligen stöta på betydande svårigheter.
Därtill kommer att huvudavtalen synbarligen ingåtts i syfte att eliminera
behovet av beredskapslagstiftning, ty Saltsjöbadsavtalets tillkomst
har denna bakgrund. Ett bifall tili motionärernas förslag skulle därför
enligt utskottets mening rubba grunden för huvudavtalen, som är så betydelsefulla
för arbetsfreden. Utskottet avstyrkte därför förslaget om beredskapslagstiftning.

Riksdagen beslöt enligt utskottets förslag (rskr 1965: 267).

Utvecklingen efter år 1965

Lagstiftningen om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt trädde
i kraft den 1 januari 1966. På hösten samma år utbröt en konflikt i
samband med de lärarlöneförhandlingar som då pågick. Konflikten berörde
särskilt elever och föräldrar i hög grad. Den kom att fästa uppmärksamheten
på en del speciella problem som är förknippade med omfattande
konflikter inom den offentliga sektorn. De frågor om konfliktåtgärders
samhällsfarlighet som uppstod löstes utan att statstjänstenämnden
eller den centrala nämnden kopplades in. Parterna löste uppkomna
frågor genom att de efter förhandlingar kom överens om dispenser från
strejkerna och en avgränsning av lockouterna.

Är 1967 tillkallade chefen för dåvarande civildepartementet särskilda
sakkunniga, den s. k. förhandlingsutredningen (riksdagsber. 1968: C 16),
med uppgift att undersöka bl. a. hur förhandlingsrättssystemets olika delar
fungerar i praktiken och att lägga fram de förslag till ändring i systemet
som undersökningen kunde ge anledning till.

Med anledning av 1966 års konflikt fick JO ett stort antal anmälningar
angående olika tillämpnings- och tolkningsfrågor som rörde förhandlingsordningen
på det offentliga tjänstemannaområdet. I en PM den 25
september 1967 till Kungl. Maj:t ifrågasätter JO om det inte är befogat
med en översyn av förhandlingsordningen i vissa avseenden. Han anser
det sålunda angeläget att bestämmelserna om neutralitet och skyddsarbete
förtydligas. Enligt JO kan det också ifrågasättas om det inte fordras
en beredskapslagstiftning som i förväg reglerar myndigheternas verksamhet
under av svår arbetskonflikt föranledda utomordentliga förhållanden.
Han framhåller också att en sådan lag kan behövas av den orsaken
att det är mindre tillfredsställande att skydd för vitala samhällsintressen
skall behöva skapas genom en mer eller mindre improviserad
lagstiftning. Kungl. Maj:t har överlämnat JO:s promemoria till förhandlingsutredningen.

InlTl972:18

Den 28 december 1970 strandade förhandlingarna om 1971 års löner
mellan statens avtalsverk och Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion
(TCO-S) varvid varslades om strejk för cirka 13 000
medlemmar fr. o. m. den 11 januari 1971. I detta sammanhang hade
statstjänstenämnden sitt första sammanträde som gällde TCO-S:s varsel
beträffande bl. a. postgiropersonal. Nämnden förklarade sig inte kunna
avge något utlåtande i saken, eftersom majoritet för en ståndpunkt i saken
inte hade kunnat nås bland nämndens ledamöter. Inom den kommunala
sektom utlöste Sveriges akademikers centralorganisation (SACO)
strejk den 1 februari 1971. På den statliga sidan utlöstes strejk den 5
februari 1971 av SACO och Statstjänstemännens riksförbund (SR). Statens
avtalsverk, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet
svarade med lockout. Konflikterna utvidgades sedan alltmer på
både den statliga och den kommunala sektorn. Till statstjänstenämnden
och den centrala nämnden hänsköts en rad frågor huruvida olika konfliktåtgärder
var ägnade att otillbörligt störa viktiga samhällsfunktioner.
I de fall nämnderna kommit fram till att en åtgärd var att anse som samhällsfarlig
respekterades dess utlåtande av parterna.

I prop. 1971: 50 föreslog chefen för inrikesdepartementet riksdagen
att anta en lag enligt vilken Kungl. Maj:t bemyndigades att för en tid
av högst sex veckor förordna att kollektivavtal, som senast ägde tilllämpning
mellan parterna i en arbetskonflikt, på nytt skulle äga giltighet
som sådant avtal. En förutsättning för ingripande skulle vara att det
vidtagits stridsåtgärd som hotade väsentliga medborgarintressen.

I propositionen anförde föredragande departementschefen bl. a.:

Beträffande de nu pågående konflikterna på den offentliga sektorn
är det uppenbart att mycket allvarliga verkningar redan kan skönjas.
Sysselsättningen inom industrin hotas på olika sätt, bl. a. genom inskränkningarna
i godstrafiken på järnvägarna och genom utebliven
handläggning av olika ärenden som rör industriföretag hos statliga och
kommunala myndigheter. Bostadsproduktionen försenas och fördyras
av att plan- och byggnadsärenden inte kan prövas och avgöras hos kommuner
och länsstyrelser. Arbetsnedläggelser bland offentligt anställda
ingenjörer och arkitekter kan komma att försena och fördyra kraftverksbyggen
och andra stora byggnadsprojekt med ofrånkomliga följder
för sysselsättningen. Ett betydande antal arbetstagare har redan friställts
på grund av konflikterna och det är risk för att tusentals arbetstagare
inom olika näringsgrenar kommer att bli permitterade inom
kort.

Konfliktåtgärderna på det sociala området innebär, även om man
beaktar hittills medgivna dispenser, att många kommuner kommer att
få svårt att klara handläggningen av socialvårdsärenden. Härtill kommer
att permitteringar på grund av övriga konfliktåtgärder kan komma att
ställa ökade krav på socialvården. För enskilda människor som är beroende
av t. ex. barnavårdens, nykterhetsvårdens och socialhjälpens insatser
förvärras situationen snabbt ju längre konflikten drar ut på tiden.

Inom utbildningsväsendet berörs omkring 700 000 elever av konflik -

InU 1972: 18

ten. Under en utdragen konflikt minskar effektiviteten i de självstudier,
som hittills kunnat bedrivas, med allvarliga rubbningar i studieprogrammen
som följd. Särskilt utsatta är de vuxenstuderande, inte minst genom
att förseningar i studierna kan få ekonomiska konsekvenser. Jag
vill framhålla att den strejk inom den medicinska utbildningssektorn
som SACO och Sveriges läkarförbund utlöst, om den får fortsätta, kan
leda till en kännbar begränsning av sjukvårdsresurserna.

Under strejken vid statens jordbruksnämnd har de överläggningar
som påbörjats mellan nämnden, konsumentdelegationen och jordbrukets
förhandlingsdelegation legat nere eftersom kalkyler och annat underlag
för överläggningar inte kunnat presteras. Den nu gällande prisregleringen
på jordbruksprodukter avser innevarande budgetår. För tiden
därefter måste vårriksdagen således fastställa nya grunder för bestämmelser
för prisregleringen.

Jag skall inte fullfölja denna genomgång. Vad jag sagt i saken måste
ses mot bakgrunden av att konflikterna på den offentliga sektorn
kan väntas dra ut åtskilligt på tiden om statsmakterna inte ingriper.
Om konflikten fortsätter ytterligare i flera veckor, kommer svårigheterna
för enskilda människor som inte är indragna i konfikten att
snabbt förvärras. Jag vill också erinra om att de verkningar av konflikterna
som drabbar tredje man med särskild kraft träffar dem som även
i andra sammanhang är mest utsatta. Den minskade sysselsättningen inom
industri- och bostadsproduktionen går i första hand ut över dem
som har den sämsta anställningstryggheten. Den inställda persontrafiken
på järnvägarna skapar störst svårigheter för familjer med låga inkomster
och utan tillgång till bil. Störningar i samhällets sociala service
upplevs starkast av låginkomsttagare och andra som i särskilt hög
grad är beroende av denna service. Skolkonfliktens verkningar är mest
kännbara för familjer där föräldrarna har minst möjligheter att själva
ta sig an barnen och ordna för dem.

Det framgår av min skildring av läget att statsmakterna inte längre
kan stå overksamma. Tidpunkten har kommit då regering och riksdag
måste ingripa med lagstiftningsåtgärder för att hindra ytterligare skadeverkningar
för tredje man. Därvid är att märka att de nu pågående konflikterna
äger rum i ett skede då förhandlingarna på arbetsmarknaden
är långt ifrån avslutade. Det kan beräknas dröja minst en månad
innan parterna är framme i slutskedet.

Med stöd av den sålunda antagna lagen (1971: 43) om förnyad giltighet
av vissa kollektivavtal meddelade Kungl. Maj:t genom kungörelsen
(1971: 44) om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal förordnande enligt
lagen med giltighet t. o. m. den 23 april 1971.

I maj och juni 1971 träffades uppgörelse för en treårsperiod på den
offentliga sektorn. SR och SACO deltog dock inte i uppgörelsen inom
det statliga området.

I juni 1971 sade SACO upp Slottsbacksavtalet och påkallade förhandlingar
om ett nytt avtal. Till följd av konstruktionen på avtalet
gäller uppsägningen för samtliga avtalsslutande parter. Avtalets giltighetstid
har därefter förlängts till utgången av år 1972. Förhandlingar om
ett nytt huvudavtal pågår mellan parterna.

InU 1972:18

Utskottet

I samband med att stats- och kommunaltjänstemännen år 1965 tillerkändes
strejkrätt infördes efter mönster från den allmänna arbetsmarknaden
ett system som innebär att parterna på arbetsmarknaden i första
hand själva har ansvaret för att inte samhällsfarliga arbetskonflikter uppstår.
I huvudavtal föreskrevs bl. a. att särskilda nämnder bestående av
representanter till lika antal för arbetsgivar- och arbetstagarsidan
skulle inrättas. De viktigaste nämnderna är statstjänstenämnden för
det statliga och centrala nämnden för det kommunala området.
Nämndernas uppgift är att avge utlåtande huruvida stridsåtgärd otillbörligt
stör viktiga samhällsfunktioner. En nämnd kan rekommendera
part att undvika, begränsa eller häva konflikt. Under tid då fråga
är föremål för nämndens prövning — intill en tidrymd av tre veckor —
får den aktuella stridsåtgärden inte utlösas.

Mot bakgrund av 1970 års konflikt på den offentliga arbetsmarknaden
med åtföljande lagstiftning mot pågående stridsåtgärder hävdar motionärerna
att det år 1965 skapade systemet inte håller måttet. De anser
att det bör finnas ett gemensamt intresse bland parterna på arbetsmarknaden
och statsmakterna att undersöka vilka förutsättningar det finns
att förbättra det nuvarande systemet så att samhällsfarliga konflikter så
långt möjligt undviks i framtiden. Med hänsyftning på de förhandlingar
som pågår om ett nytt huvudavtal uttalar motionärerna att frågan inte
är ett spörsmål för enbart arbetsmarknadens parter. Dessa kan sålunda
inte förutsättningslöst pröva olika lösningar i och med att lagändringar
ligger utanför deras kompetens. Motionärerna yrkar därför att en parlamentarisk
utredning med representation för berörda arbetsmarknadsparter
skall tillsättas för att parallellt med pågående huvudavtalsförhandlingar
pröva nödvändiga åtgärder i syfte att stärka allmänhetens skydd
mot samhällsfarliga arbetsmarknadskonflikter inom den offentliga sektorn.

Utskottet kan i allt väsentligt instämma i det bakomliggande resonemanget
i motionen. Även om det gällande huvudavtalet på det statliga
området på det sättet fungerat enligt intentionerna från år 1965 att statstjänstenämndens
utslag respekterats av parterna, visade sig under 1970
års avtalsrörelse nämndens existens och sätt att verka inte vara en tillräcklig
garanti mot ur samhällets synpunkt oacceptabla arbetskonflikter.
Genomförandet av lagstiftning som temporärt förbjöd stridsåtgärder
bekräftar på sitt sätt detta förhållande. Såsom motionärerna anför torde
det inte minst ligga i löntagarorganisationernas intresse att få införd
en ordning som förhindrar att samhället återkommande tvingas tillgripa
lagstiftning för att stoppa stridsåtgärder.

Som tidigare nämnts förhandlar sedan en tid avtalsverket med huvud -

InU 1972:18

organisationerna på den statliga sektorn om ett nytt huvudavtal. Enligt
utskottets mening är det i nuvarande läge mindre lämpligt att, som
motionärerna yrkar, tillsätta en offentlig utredning som parallellt med
parternas förhandling skall utreda frågorna. I stället bör statsmakterna
avvakta resultatet av förhandlingarna innan ställning tas till vilka åtgärder
som bör vidtas. Mot bakgrund av vad som passerat under de år
konflikträtt funnits på den offentliga arbetsmarknaden finns det anledning
räkna med att parterna känner ett stort ansvar för att ett för samhället
acceptabelt resultat uppnås. Även om ändringar i lagstiftningen
faller utanför parternas kompetens föreligger inte något hinder mot att
de anmäler behov av sådana förändringar, därest det enligt deras mening
skulle underlätta en lösning av problemen.

Mot bakgrund av det anförda är utskottet i nuvarande läge inte berett
att förorda en offentlig utredning av det slag motionärerna begär.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972: 1383.

Stockholm den 24 oktober 1972

På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Tvärålund (c), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s),
Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson
i Simrishamn (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar
Oskarson (m), Lorentzon (vpk), Fransson (c) och Ekinge (fp).

Reservation

beträffande motiveringen av herr Lorentzon (vpk) som anser att utskottets
yttrande fr. o. m. den del som börjar på s. 9 med ”Utskottet
kan” och slutar på följande sida med ”motionärerna begär” bort ha
följande lydelse:

Utskottet är principiell motståndare mot lagstiftning som begränsar
arbetstagares rätt att använda stridsmedel i arbetskonflikt. Med hänvisning
härtill avstyrker utskottet den av motionärerna begärda utredningen.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1 972 720058