Inrikesutskottets betänkande nr 16 år 1972

InU 1972:16

Nr 16

Inrikesutskottets betänkande i anledning av motioner om direktiven till
utredningen rörande arbetsfredslagstiftningen.

Motionerna

1972:766 av herr Hermansson m. fl. (vpk)

I motionen kritiseras utformningen av direktiven till den statliga utredningen
om arbetsfredslagstiftningen. Motionärerna anser att direktiven till
utredningen bör vidgas till att omfatta följande problemställningar:

”A. Lagen om kollektivavtal av den 22 juni 1928 omarbetas i syfte
att i första hand ur nämnda lag avlägsna paragraf 4, gällande förbud mot
att under avtalstiden tillgripa arbetsinställelse.

B. I samband med kollektivavtalslagens omarbetning företas en
översyn och revidering av lagen om arbetsdomstol.

C. Ur statstjänstemannalagen av den 3 juni 1965 strykes paragraf 3.

D. Bestämmelser av typen paragraf 32 i Svenska arbetsgivareföreningens
stadgar ogiltigförklaras genom lagstiftning, varigenom tillämpandet av
de prejudicerande domarna i arbetsdomstolen med grund i nämnda
paragraf upphäves.

E. Arbetsköparens ensidiga tolkningsföreträde avskaffas.

I samband med ogiltigförklaringen av paragraf 32 tillförsäkras de
anställda och deras fackliga organisationer grundläggande demokratiska
rättigheter enligt följande:

1. Lagstadgad rätt till förhandlingar i alla frågor.

2. Lagstadgad rätt till strejk när inte förhandlingar ger resultat.

3. Lagstadgad rätt att avbryta hälsofarligt arbete.

4. Lagstadgad rätt att välja löneform samt att säga nej till sådana
produktions- tidmätningsmetoder som användes för att öka utsvettningen.

5. Lagstadgad rätt till möten och agitation på arbetsplatsen.

6. Lagstadgad rätt att hindra uppsägningar och omplaceringar.”

I motionen hemställs att riksdagen med uttalande att även i denna
motion anförda problemställningar lägges till grund för utredningen
angående arbetsfredslagstiftningen överlämnar motionen till utredningen
för beaktande.

1972:1412 av herr Ullsten m. fl. (fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär, att utredningen
om arbetsfredslagstiftningen får i uppgift att behandla också frågan om
den nuvarande lagstiftningens bristande skydd för arbetssökande, frågan

1 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 16

InU 1972:16

2

om en precisering av den förhandlingsrätt som tillkommer en facklig
organisation som företräder viss mindre del av medlemmar i en
yrkesgrupp samt problemet med det s. k. mätningsmonopolet.

Utredningen rörande arbetsfredslagstiftningen

Sedan inrikesutskottet biträtt en motion med begäran om utredning
av arbetsfredslagstiftningen och riksdagen bifallit utskottets hemställan
tillsatte Kungl. Maj:t i december 1971 den begärda utredningen (InU
1971:13, rskr 1971:161). Utredningen har antagit namnet arbetsrättskommittén.

I direktiven till utredningen heter det inledningsvis att statsmakterna
bör genom lagstiftningsåtgärder ge löntagarorganisationerna det stöd som
behövs för att få till stånd en demokratisering av arbetslivet.

Medbestämmanderätt för arbetstagarna i företagen på olika nivåer bör
visserligen i första hand åstadkommas genom avtal och i former som inte
förändrar de fackliga organisationernas ställning som fria och oberoende
organisationer. Men för att förhandlingar skall kunna leda till resultat
måste förhandlingsrätten byggas ut och kollektivavtalslagstiftningen
ändras så att arbetstagarna och deras organisationer får en med
arbetsgivaren mer jämbördig ställning. Föredragande departementschefen
anför vidare:

Arbetet på en översyn av lagstiftningen om förhandlingar och avtal på
arbetsmarknaden bör naturligen i första hand inriktas på att skapa
förutsättningar för ett verkligt arbetstagarinflytande på områden som
berör den enskilde arbetstagaren nära och dagligen. Men ramen för
utredningsarbetet bör vara vidare än så. Den förhandlingsrätt som
kommer att knäsättas genom ny lagstiftning bör i princip vara så
vidsträckt att förhandlingar kan inledas i alla frågor på olika beslutsnivåer
som det är angeläget för de anställda att få inflytande på. De sakkunniga
bör emellertid inte överväga reformer beträffande annan lagstiftning än
den arbetsrättsliga. De reformer inom associationsrätten som kan behövas
bl. a. för att förverkliga kraven på styrelserepresentation för de anställda
kommer att aktualiseras i annat sammanhang.

I dag förekommer det knappast några kollektivavtal som ger arbetstagarna
inflytande på arbetets ledning och fördelning. Traditionellt är
inställningen från arbetsgivarna att sådana frågor skall hållas utanför
förhandlingarna. I SAF:s stadgar finns en paragraf, numera § 32, som
ålägger medlem av föreningen att i varje kollektivavtal ta in bl. a. en
bestämmelse om att arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet.
Men även om sådana bestämmelser saknas i ett kollektivavtal, har
arbetsgivaren enligt arbetsdomstolens praxis denna oinskränkta rätt i den
mån parterna inte har kommit överens om annat eller annat följer av lag.
Det förhåller sig också så, att arbetsgivarens arbetsledningsrätt automatiskt
skyddas av fredsplikt så snart det finns ett kollektivavtal mellan
parterna. Även om arbetsledningsfrågor inte är nämnda i kollektivavtalet
och över huvud taget inte har berörts vid förhandlingar mellan parterna
är arbetstagarna i princip skyldiga att respektera arbetsgivarens befogenheter
på området så länge avtalet består.

Det är uppenbart att § 32 och den rättspraxis som utbildats har gjort
det mycket svårt för arbetstagarna att föra fram frågor om arbetsledningsrätten
till materiell lösning i kollektivavtal. En ny lagstiftning bör

InU 1972:16

3

utgå från att frågor som hör till arbetsledningsrätten bör regleras i
kollektivavtal. En möjlighet som bör övervägas är att denna tanke
kommer till uttryck i kollektivavtalslagen på det sättet att lagen
uppställer vissa minimikrav på vilka frågor som måste vara uttryckligen
reglerade i kollektivavtal för att de skall omfattas av avtalet och därmed
av fredsplikt. I den mån arbetsledningsfrågor ingår bland dessa minimikrav
blir konsekvensen, om frågorna inte är materiellt reglerade i avtal,
att arbetstagarna när som helst kan vidta stridsåtgärder för att få en
lösning till stånd. Med en sådan ordning bör det ligga i båda parters
intresse att utforma regler om arbetsledningen som uppfyller lagens krav
och ger garantier för arbetsfred. Jag är emellertid medveten om att det
kan möta svårigheter att göra den nödvändiga avgränsningen av minimikraven.
De sakkunniga bör vara oförhindrade att pröva även andra
möjligheter att göra parterna jämbördiga vid förhandlingsbordet och
underlätta avtalslösningar i arbetsledningsfrågor.

En följd av principen om arbetsgivarens rätt att bestämma över
företaget och dess verksamhet har ansetts vara att arbetsgivaren har
tolkningsföreträde i tvister om innebörden och tillämpningen av kollektivavtal.
Tolkningsföreträdet betyder att arbetstagaren, när det på en
arbetsplats uppkommer tvist om arbetsskyldigheten, i regel är skyldig att
utföra beordrat arbete i avvaktan på att tvisten löses genom förhandlingar
eller dom. Om arbetsledningsfrågorna i framtiden blir föremål för reella
förhandlingar och närmare regleras i kollektivavtal, kommer frågan om
tolkningsföreträdet i ett nytt läge. Det torde då kunna antas att parterna
i avtal reglerar hur tvister under löpande avtalsperiod skall lösas. I den
mån så inte sker kvarstår emellertid problemet. De sakkunniga bör
ingående undersöka i vilken omfattning och i vilka slag av frågor det kan
vara motiverat att avskaffa eller begränsa arbetsgivarens tolkningsföreträde.
I det sammanhanget bör de också ta upp frågan om primär
förhandlingsskyldighet. I många fall är det sannolikt redan nu så att en
arbetstagare inte utan föregående förhandlingar behöver finna sig i sådana
förändringar som att arbetsgivaren inför ett nytt löneutbetalningssystem,
nya mätmetoder, en ny arbetstidsförläggning eller dylikt. Tänkbart är att
man i linje härmed skulle som huvudregel kunna fastslå att arbetsgivaren
inte får ändra på rådande förhållanden utan att i förväg ta upp
förhandlingar med arbetstagarsidan. Det kan också visa sig lämpligt att ge
ytterligare ökat utrymme för systemet med primär förhandlingsskyldighet.
Utredningsarbetet får ge svar på dessa frågor.

Av kollektivavtal följer som redan har nämnts fredsplikt beträffande
frågor som omfattas av avtalet. Enligt kollektivavtalslagen får arbetsgivare
eller arbetstagare som är bundna av kollektivavtal inte under den tid
avtalet gäller vidta stridsåtgärder på grund av tvist om avtalets giltighet,
bestånd eller rätta innebörd eller på grund av tvist, huruvida visst
förfarande strider mot avtalet eller mot kollektivavtalslagen. Stridsåtgärd
får inte heller vidtas för att åstadkomma ändring i avtalet eller för att
genomföra bestämmelse, som är avsedd att tillämpas efter det att avtalet
har gått ut, och inte heller för att bispringa annan i fall då denne inte
själv får vidta stridsåtgärd. Både avtalsslutande organisation och dess
medlemmar är bundna av fredsplikten. För organisationens del innebär
detta också att organisationen är skyldig att försöka hindra sina
medlemmar att vidta en stridsåtgärd eller, om sådan redan har vidtagits,
att försöka förmå dem att häva stridsätgärden. Denna senare mera
långtgående skyldighet åvilar inte organisation, som inte själv är part i det
kollektivavtal som tvisten rör, men organisationen får inte aktivt stödja
olovlig stridsåtgärd som medlem vidtar.

Fredsplikten är av stor betydelse inte bara för parterna utan också för

1 * Riksdagen 1972. 18 sami Nr 16

InU 1972:16

4

samhället. Från arbetstagarnas synpunkt är den betydelsefull bl. a. som
förutsättning för en solidarisk lönepolitik. Men det finns anledning att
betona att fredsplikten i vissa situationer kan innebära särskilda
påfrestningar på arbetstagarna och att arbetsgivarna har ett ansvar för att
påfrestningarna inte blir så stora att arbetsfreden hotas. I många fall bör
vilda strejker kunna förebyggas genom att arbetsgivaren i god tid
undanröjer missförhållanden som kan ge upphov till irritation hos
arbetstagarna. Isolerade och kortvariga vilda strejker utlöses inte sällan av
att arbetstagarna är missnöjda med sådant som att ackordsförhandlingar
drar ut på tiden, att en överordnad uppträder opsykologiskt eller att
förhållandena på arbetsplatsen är bristfälliga i något hänseende.

Frågan om hur man rättsligt bör behandla vilda strejker av detta slag
är en del av den större frågan om organisationers och enskildas ansvar för
att kollektivavtal inte respekteras. Enligt kollektivavtalslagen är arbetsgivare
resp. arbetstagare skyldig att betala skadestånd, om han åsidosätter
sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller enligt kollektivavtalslagen.
Motsvarande gäller för förening. Nedsättning och även fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet kan förekomma. Enskilda arbetstagare
får inte ådömas högre skadestånd än 200 kr. Är flera ansvariga för
skadan, skall skadeståndsskyldigheten fördelas mellan dem efter den
större eller mindre skuld som ligger var och en till last. De sakkunniga bör
ingående pröva hur karaktären och omfattningen av avtalsstridiga
konflikter bör påverka frågan om påföljder för åsidosättande av
fredsplikten, och i vilken utsträckning det kan finnas skäl att befria
enskilda arbetstagare från skadeståndsansvar. De bör också undersöka
möjligheterna att skapa förutsättningar för snabba avgöranden vid
förhandlingar i lokala tvister.

I anslutning till översynen av skadeståndsreglerna bör de sakkunniga ta
upp frågan om arbetsgivarens disciplinära befogenheter. Enligt gällande
rätt kan suspension och varning förekomma endast om befogenhet för
arbetsgivaren att tillämpa sådana påföljder får anses avtalad mellan
parterna (AD 1970 nr 6). Uppsägning kan däremot tillgripas vid allvarliga
avtalsbrott utan att denna åtgärd avtalsvägen har tillförts arbetsgivarens
disciplinära befogenheter. Det kan enligt min mening ifrågasättas om
systemet med dubbla påföljder — såväl skadeståndsskyldighet som
disciplinär bestraffning — är en lämplig ordning. De sakkunniga bör också
undersöka i vilken utsträckning det förekommer disciplinära påföljder
som uppfattas enbart som uttryck för ett auktoritärt förhållande mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Disciplinära åtgärder av den typen hör inte
hemma i ett system som bygger på medbestämmanderätt för arbetstagarna.

Som jag förut har nämnt föreligger fredsplikt enligt kollektivavtalslagen
bl. a. vid tvist om avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd,
liksom vid tvist, huruvida visst förfarande strider mot avtalet. Det är
tvister av denna karaktär som brukar kallas rättstvister i motsats till
intressetvister, dvs. tvister i frågor som inte regleras i avtalet och där det
alltså föreligger rätt till stridsåtgärder. Det räcker att en av parterna gör
gällande att en fråga faller under avtalet för att stridsåtgärd skall vara
förbjuden till dess saken har lösts genom förhandling eller dom. Vid
tillkomsten av kollektivavtalslagen diskuterades hur man skulle dra
gränsen mellan rätts- och intressetvister. En av svårigheterna därvidlag
gällde i vad mån man skulle utgå från att en fråga skulle anses löst genom
avtalet i och med att den hade varit uppe till behandling mellan parterna,
även om den sedan inte föranlett några bestämmelser i själva avtalstexten
(s. k. negativ reglering). Skälet till avtalets tystnad på en viss punkt kan
vara att ena parten inte har vunnit gehör för sitt krav eller att en

InU 1972:16

5

uttrycklig bestämmelse inte ansetts nödvändig. Av förarbetena framgår
att man vid tillkomsten av kollektivavtalslagen räknade med att formellt
olösta frågor av detta slag i princip skulle omfattas av kollektivavtalet och
därmed av fredsplikten. I vissa fall behövde inte ens krav ha framställts
för att avtalet skulle anses innefatta ett negativt avgörande, nämligen om
det var fråga om att beröva resp. tillerkänna den ena parten en rättighet
som han tidigare ansetts ha resp. sakna (prop. 1928:39 s.95). Det kan
enligt min mening vara naturligt att ett kollektivavtal i viss utsträckning
skall anses reglera även andra frågor än dem som uttryckligen har tagits
med i avtalstexten. Med hänsyn till att den fredsplikt, som följer med ett
kollektivavtal, har så ingripande betydelse är det emellertid av vikt att
man vid tolkningen av avtalet är förhållandevis restriktiv när det gäller att
anta att en fråga är negativt reglerad. Hithörande problem bör övervägas
av de sakkunniga. De bör undersöka om det går att finna en form för att
avgränsa de ämnen som utan uttrycklig reglering skall anses omfattade av
kollektivavtal. Härvid bör beaktas att en sådan avgränsning inte får leda
till att avtalsparterna för att gardera sig mot stridsåtgärder från
motpartens sida anser sig tvingade att i kollektivavtal detaljreglera alla
sina inbördes förhållanden.

De sakkunniga bör pröva ytterligare en fråga som berör fredsplikten.
Enligt kollektivavtalslagen är stridsåtgärd för att hjälpa annan, s. k.
sympatiåtgärd, förbjuden när primärkonflikten är olovlig. Gällande
lagstiftning innehåller emellertid inte några regler som tar sikte på det
fallet att den primära stridsåtgärden har företagits i annat land. Frågan
har berörts i arbetsdomstolens praxis (AD 1961 nr 30) men rättsläget
torde fortfarande vara i viss mån oklart. Hela komplexet av problem som
hänger samman med stridsåtgärder som har internationell bakgrund kan
sägas vara olöst. Vid en reglering av dessa frågor kan det knappast bli tal
om att generellt låta en sympatiåtgärds tillåtlighet vara beroende av om
primärkonflikten är lovlig enligt lagen i det land där den företas.
Begränsningar av det slaget kan vara naturliga när det gäller länder vilkas
arbetsrättsliga lagar och arbetsmarknadsförhållanden är likartade våra
egna. I andra fall får man kanske tänka sig en huvudregel som innebär att
en sympatiåtgärd till stöd för arbetstagare, som är inblandade i en
konflikt i annat land, skall anses lovlig, om de svenska arbetsmarknadsparterna
inte har avtalat om en vidsträcktare fredsplikt. De sakkunniga
bör pröva möjligheten av en sådan regel. De bör med beaktande av nu
angivna och andra synpunkter söka finna en lösning på hela komplexet av
problem i fråga om stridsåtgärder med internationell bakgrund.

De sakkunniga bör gå igenom också den äldsta av lagarna på det
arbetsrättsliga området, nämligen lagen om medling i arbetstvister. De
bör därvid kartlägga erfarenheterna av medlingsförfarandet och undersöka
vilka ändringar i det nuvarande systemet som kan vara motiverade.

De arbetsuppgifter som sålunda bör åvila de sakkunniga har samband
med utredningsarbete som pågår inom närliggande ämnesområden.
Tryggheten i anställningen och därmed sammanhängande problem
behandlas av utredningen om ökad anställningstrygghet m. m. Frågor
som rör arbetsmiljön behandlas av arbetsmiljöutredningen som enligt sina
direktiv skall ägna stor uppmärksamhet åt frågan om de anställdas
möjligheter att öva inflytande på utformningen av sin arbetsmiljö. De
sakkunniga bör upprätthålla ett nära samråd med dessa utredningar. De
bör också hålla kontakt med det av LO, TCO och SAF tillsatta
utvecklingsrådet för samarbetsfrågor och med delegationen för försöksverksamhet
med fördjupad företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen.

Utredningen om ökad anställningstrygghet m. m. har i uppgift att
undersöka bl. a. i vilken ordning tvister om uppsägning skall prövas och

InU 1972:16

6

avgöras. I anslutning härtill åligger det utredningen att pröva frågan om
behörigheten för arbetsdomstolen i vissa mål om anställningsavtal och
därvid särskilt uppmärksamma hur olika lösningar påverkar arbetsdomstolens
sammansättning och organisation. De av mig nu förordade
sakkunniga bör behandla sådana frågor om arbetsdomstolens verksamhet
som inte omfattas av det uppdrag som har lämnats åt utredningen om
ökad anställningstrygghet. Något som särskilt bör uppmärksammas under
utredningsarbetet beträffande arbetsfredslagstiftningen är de grundläggande
problem som sammanhänger med rättsbildning genom praxis.
Det har invänts mot arbetsdomstolens verksamhet att domstolen inte
sällan är alltför bunden av en gång fastlagda principer. En viss tröghet
torde ofrånkomligt följa av metoden att skapa rättsregler genom
prejudikat i stället för genom lagstiftning. De sakkunniga bör emellertid
undersöka vilken grund som kan finnas för den framförda kritiken och
hur man eventuellt skall kunna förbättra förutsättningarna för en levande
rättsbildning som anpassar sig till utvecklingen på arbetsmarknaden.

De sakkunnigas uppdrag bör i princip avse alla arbetstagare, även de
offentligt anställda. De sakkunniga bör pröva om och i så fall i vilken
utsträckning det med hänsyn till de politiska organens beslutsbefogenheter
och därpå grundad myndighetsutövning kan vara erforderligt med
särskilda inskränkningar i medinflytandet för denna kategori. När det
gäller de offentligt anställda bör de sakkunniga samråda även med
förhandlingsutredningen, delegationen för förvaltningsdemokrati och de
centrala råden för samarbetsfrågor på de primärkommunala och landstingskommunal
arbetsområdena.

Jag har i det föregående berört vissa centrala frågor som bör beaktas
vid översynen av arbetsfredslagstiftningen. De sakkunniga bör emellertid
vara oförhindrade att ta upp också andra problem inom den ram för
utredningsarbetet som jag här har redovisat.

Frågornas behandling vid 1971 års riksdag

Som tidigare nämnts tillsattes arbetsrättsutredningen på begäran av
riksdagen. I betänkandet 1971:13 som låg till grund för riksdagens
ställningstagande behandlade utskottet motioner av liknande innebörd
som de aktuella.

Motionen 1971:1118 av herr Hermansson i Stockholm mc /7. (vpk)

Motionen hade väsentligen samma syfte som den förevarande i fråga
om utredningsarbetets bedrivande. 1 inrikesutskottets utlåtande redovisas
bakgrunden till gällande regler om fredsplikt m. m., se InU 1971:13 s. 3
ff. Utskottet yttrade i fråga om fredsplikt under tid då avtal gäller, att
fredsplikt i princip bör bestå men att det kan finnas anledning att i
utredningsarbetet överväga vissa jämkningar. 1 övrigt yttrade utskottet i
fråga om motionen 1971:1 1 18 att åtskilliga av de frågor som motionärerna
tagit upp faller inom det ämnesområde som utredningen avses skola
behandla. Utskottet var emellertid inte berett att som utgångspunkt för
utredningsarbetet acceptera de i motionen framlagda förslagen. I fråga
om 3 § statstjänstemannalagen hänvisades till förhandlingsutredningens
arbete.

InU 1972:16

7

I enlighet med utskottets hemställan avslog riksdagen motionen.

Motionen 1971:1145 av herrar Ullsten (fp) och Romanus (fp)

I motionen begärdes en översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Översynen skulle avse samma frågor som tas upp i motionen
1972:1412. Dessa frågor har behandlats av riksdagen vid ett par tidigare
tillfällen. En redogörelse härför återfinns i betänkandet InU 1971:13.

De problem motionärerna tar upp kan i korthet beskrivas på följande
sätt.

Föreningsrätt. Lagen om förenings- och förhandlingsrätt har bl. a. till
uppgift att trygga arbetstagares och arbetsgivares rätt att organisera sig i
föreningar och utöva medlemskap däri. Lagstiftningen är begränsad till de
fall där det föreligger ett anställningsförhållande. Den ger alltså inte
skydd för personer som söker arbete. En sådan person kan alltså vägras
arbete med motivering att han tillhör viss förening. Med motsvarande
motivering är det däremot inte möjligt att lagligen avskeda en anställd.

Förhandlingsrättens innebörd. I 4 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt
betecknas förhandlingsrätten som en ”rätt att påkalla förhandling
rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet
i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare”. Förhandlingsrätt
tillkommer å ena sidan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, vari han
är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de
ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar. Ingen av parterna får vägra att
gå i saklig diskussion av tvistefrågan med motparten. Förhandlingsrätt
föreligger för vaije arbetstagarförening, oavsett hur många arbetstagare de
representerar på en arbetsplats. Syftet med förhandlingar är givetvis att
nå en överenskommelse. 5 § i lagen innehåller allmänna regler om gången
av förhandling, hur förhandling skall påkallas, när sammanträde skall
hållas och hur protokollet skall föras. En part har däremot inte någon
förpliktelse att träffa en uppgörelse. Parten har alltså fullgjort sin
förhandlingsskyldighet även om han vägrar att sluta kollektivavtal med
motparten. Denna ståndpunkt har av arbetsdomstolen i en dom (1946 nr
46) framhållits som ”en logisk nödvändighet i ett rättssystem som vårt,
vilket icke genombrutit avtalsfrihetens princip genom bestämmelser om
obligatorisk skiljedom i intressetvister”.

Arbetsdomstolen har i två senare utslag, AD 1969 nr 14 och 1972 nr
5, bekräftat denna inställning.

Bestämmelser i kollektivavtal om mätningsavgift. Enligt det mellan
Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsarbetareförbundet
upprättade riksavtalet för byggnadsindustrin skall uppmätning
och uträkning av ackordsarbete i regel utföras gemensamt av respektive
organisationers mätningsmän. Arbetsgivare är på begäran skyldig att av
ackordsöverskott innehålla och till Byggnadsarbetareförbundets lokala
organisation överlämna ett belopp utgörande ersättning för mätningsarbetet,
s. k. mätningsarvode. Såsom mätningsarvode får allenast upptagas
belopp, som svarar mot den lokala organisationens kostnader för
mätningen.

InU 1972:16

8

Som allmän princip gäller att en arbetsgivare gentemot avtalsslutande
fackorganisation är skyldig tillämpa ingånget kollektivavtal även på
arbetstagare som är oorganiserade eller tillhör annan organisation. En av
byggnadsavtalet bunden arbetsgivare är alltså skyldig att följa reglerna om
mätning även i de fall då samtliga medlemmar i ett ackordslag är
oorganiserade eller tillhör annan organisation än Byggnadsarbetareförbundet.
Detta innebär att mätningsavgift enligt ovanstående avtal utgår
exempelvis vid arbete utfört av arbetare organiserade i den syndikalistiska
fackföreningsrörelsen. Systemet har stundom betecknats som ”mätningsmonopolet”.

Vid behandlingen av motionen 1971:1145 anförde inrikesutskottet att
den föreslagna utredningen bör omfatta bl. a. en allmän översyn av lagen
om förenings- och förhandlingsrätt. Frågorna om föreningsrättsskyddet
för arbetssökande och om förhandlingsrättens innebörd kunde — enligt
utskottet — väntas bli belysta under utredningsarbetet. Däremot avstyrktes
motionen beträffande det s. k. mätningsmonopolet. I utskottets
hemställan med begäran om utredning åberopades bl. a. motionen
1971:1 145.

Utskottet

På riksdagens begäran tillsattes i december 1971 arbetsrättskommittén.
Utredningen skall bl. a. göra en översyn av lagstiftningen om
förhandlingar och avtal på arbetsmarknaden. Avsikten är att förhandlingsrätten
skall byggas ut och kollektivavtalslagstiftningen ändras så att
arbetstagarna och deras organisationer vid förhandlingar får en med
arbetsgivarna ”mer jämbördig ställning”. I direktiven diskuteras olika sätt
att nå detta mål. Frågan om hur arbetstagarna skall få inflytande på
arbetets ledning och fördelning är ett problem, som behandlas utförligt.
Arbetsgivarnas nuvarande företräde vid tolkning av innebörden av
kollektivavtal är en annan fråga som utredningen skall pröva. När det
gäller arbetsstriden sägs uttryckligen att de nuvarande grunderna för
fredsplikten under avtalstid i princip skall bestå. Vissa frågor i anslutning
till detta spörsmål skall emellertid prövas. Det gäller gränsdragning mellan
rätts- och intressetvister och rätten att vidta sympatiåtgärder vid
arbetskonflikt i annat land. Skadeståndsregler och arbetsgivares disciplinära
befogenheter skall också tas upp av utredningen liksom frågor som
rör arbetsdomstolens verksamhet. Särskilt skall uppmärksammas det
grundläggande problem som hänger samman med rättsbildning genom
praxis och de framtida förutsättningarna för en levande rättsbildning,
som anpassar sig till utvecklingen på arbetsmarknaden. Utredningsuppdraget
är inte begränsat till den enskilda delen av arbetsmarknaden utan
avser även de offentligt anställda. Föredragande departementschefen
säger avslutningsvis i direktiven att han berört vissa centrala frågor som
skall beaktas men att de sakkunniga är oförhindrade att ta upp också
andra problem inom den uppdragna ramen för utredningsarbetet.

I motionerna yrkas att riksdagen skall begära att arbetsrättsutredningen
skall behandla vissa frågor, som tagits upp i motionerna.

InU 1972:16

9

I motionen 1972:766 av herr Hermansson m. fl. (vpk) yrkas att
fredsplikten under avtalstid skall avskaffas. Motionärerna vill dessutom
ha en revision av lagen om arbetsdomstol, förbud mot bestämmelser av
typ § 32 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar och upphävande av
nuvarande praxis i fråga om rätten att leda och fördela arbetet.
Arbetsgivarnas ensidiga tolkningsföreträde bör dessutom avskaffas. Motionärerna
vill vidare att begränsningen på det statliga området i rätten
att träffa avtal i vissa frågor skall avskaffas. Slutligen yrkar motionärerna
att de fackliga organisationerna skall få lagstadgad rätt 1) till förhandlingar
i alla frågor, 2) att strejka när förhandlingar inte ger resultat,
3) att avbryta hälsofarligt arbete, 4) att välja löneform, 5) att agitera på
arbetsplatsen samt 6) att hindra uppsägningar och permitteringar.

Vid behandlingen förra året av de motioner som utgjorde grunden för
beslutet om tillsättandet av arbetsrättskommittén förelåg yrkanden av
samma slag som de förevarande. Inrikesutskottet yttrade då att åtskilliga
av de frågor motionärerna tagit upp faller inom området för den
tillämnade utredningens arbetsområde men att utskottet inte var berett
att acceptera motionärernas förslag som utgångspunkt för utredningsarbetet.

Sedan utredningen nu tillsatts kan det konstateras att så gott som
samtliga i motionen upptagna frågor tillhör de ämnesområden utredningen
skall behandla. 1 den mån så inte är fallet är utredningsarbete
aktuellt i annat sammanhang. I fråga om hälsofarligt arbete kan hänvisas
till arbetsmiljöutredningen och beträffande uppsägningsskyddet till utredningen
rörande ökad anställningstrygghet m. m„ Båda dessa utredningar
kommer inom kort att avlämna betänkanden.

Vad nu sagts innebär emellertid inte att utredningsdirektiven tillgodoser
motionärernas önskemål. I motionen har framställts bestämda
yrkanden om vad som bör bli resultatet av utredningsarbetet, och detta
utan att konsekvenserna av ställningstagandena närmare belysts. På vissa
punkter, t. ex. i fråga om fredsplikten, strider motionen direkt mot vad
som uttalas i direktiven.

Lika litet som i fjol är utskottet i år berett att tillstyrka de framlagda
förslagen. Utredningen bör få arbeta i enlighet med de givna direktiven
utan att bindas på det sätt motionärerna tänkt sig. Utskottet avstyrker
således motionen.

Motionen 1972:1412 av herr Ullsten m„ fl. (fp) har ett mera begränsat
syfte. Motionärerna tar upp tre frågor som rör lagen om förenings- och
förhandlingsrätt och menar att dessa frågor bör behandlas av utredningen.
Det gäller det bristande skyddet för arbetssökande i föreningsrättsligt
hänseende, vilket bl. a. medför att arbetsgivare kan vägra anställa
en person med hänvisning till att han tillhör en viss organisation.
Motionärerna tar vidare upp ställningen i förhandlingshänseende för
fackliga organisationer som på en arbetsplats endast företräder ett mindre
antal av de anställda. Det hävdas att en sådan organisation inte får
förhandla på samma villkor som en organisation som företräder en
majoritet av de anställda utan har att i efterhand anta eller förkasta ett

InU 1972:16

10

träffat avtal. Motionärerna vill ha en precisering av förhandlingsrättens
innebörd i det aktuella fallet. Slutligen tar motionärerna upp det s. k.
mätningsmonopolet vars innebörd ovan redovisats.

De frågor som behandlas i motionen prövades av utskottet i fjol i
samband med att utskottet begärde översyn av arbetsfredslagstiftningen.
Utskottet anförde då att utredningen borde omfatta bl. a. en allmän
översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Frågorna om
föreningsrättsskyddet för arbetssökande och förhandlingsrättens innebörd
kunde enligt utskottets uppfattning väntas bli belysta under utredningsarbetet.
Beträffande det s. k. mätningsmonopolet avstyrkte utskottet den
då aktuella motionen.

Utskottet vill ånyo som sin uppfattning uttala att utredningsuppdraget
får anses omfatta hela det lagkomplex som brukar benämnas arbetsfredslagstiftningen
och till vilket lagen om förenings- och förhandlingsrätt
räknas. Kommittén är enligt sina direktiv oförhindrad att ta upp de
frågor som motionärerna behandlar. Med hänsyn till det anförda och
riksdagens tidigare ställningstagande synes det inte erforderligt med något
initiativ av det slag motionärerna begär.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1972:766,

2. att motionen 1972:1412 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 17 oktober 1972
På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s), Nordgren (m), fru Hörnlund
(s), herrar Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s),
Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson (m), Lorentzon (vpk),
Mattsson i Skee (c), Fransson (c) och Ekinge (fp).

InU 1972:16

i 1

Reservation

vid utskottets hemställan under 1 av herr Lorentzon (vpk) som anser

dels att utskottets yttrande från och med den del på s. 9 som börjar
med ”Vid behandlingen” bort ha följande lydelse:

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att äntligen en utredning om
arbetsfredslagstiftningen kommit till stånd. Under många år har behovet
av förändringar i lagstiftningen varit påfallande men ändå förnekats av
företrädare för statsmakterna och den centrala fackliga ledningen.
Uppvaknandet skedde först i fjol. Något av den gamla inställningen finns
dock uppenbarligen fortfarande kvar och har på olika punkter färgat av
sig på direktiven till utredningen.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att radikalt förändra
maktstrukturen på arbetsplatserna. Det räcker inte att med lagstiftningens
hjälp formellt stödja de anställda, utan aktiva åtgärder måste till som
ger dem reellt inflytande på arbetsplatserna.

En första åtgärd måste vara att avskaffa fredsplikten i dess nuvarande
utformning. Förbudet mot stridsåtgärder binder de anställdas händer och
garanterar arbetsköparen ett ständigt övertag. Utredningsarbetet måste
helt inriktas på att stärka de anställdas ställning. Självfallet måste
arbetsköparnas självtagna rätt att leda och fördela arbetet undanröjas och
i samband därmed bör de anställdas rättigheter slås fast i huvudsaklig
överensstämmelse med uppräkningen i motionen 1972:766. Även i övrigt
bör de utgångspunkter som anges i motionen vara grunden för utredningsarbetet.

När det gäller yrkandena i motionen 1972:1412 konstaterar utskottet
att lagen om förenings- och förhandlingsrätt måste omfattas av utredningsarbetet
och att det därför saknas anledning att göra någon särskild
framställning beträffande den motionen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen i anledning av motionen 1972:766 begär att
Kungl. Maj:t utfärdar tilläggsdirektiv till arbetsrättsutredningen
i enlighet med vad utskottet anfört.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1672 S Stockholm 1972