NU 1971:12

Nr 12

Näringsutskottets betänkande i anledning av motion angående
detaljhandelns kapitalförsörjning.

Ärendet

I motionen 1971:429 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp) hemställs
att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t begära att frågan om detaljhandelns
kapitalförsörjning blir föremål för utredning.

Motionen

Den starka strukturförändring som kännetecknar det svenska näringslivet
gör sig inte minst gällande inom varudistributionen, framhåller motionärerna.
Efter självbetjäningsidéns genombrott på 1950-talet har under
1960-talet främst förekommit strukturförändringar avseende storlek
och volym. Ett problem som sammanhänger med den nödvändiga fortsatta
rationaliseringen inom handeln är kapitalförsörjningen. Erforderliga
nyinvesteringar uppgår, anförs det, inom dagligvaruhandeln till 100
—125 milj. kr. per år och för hela varuhandeln till 450—500 milj. kr.
per år. Motionärerna berör olika möjligheter för samhället att medverka
till handelns rationalisering. De förordar att bestämmelserna om återlån
från allmänna pensionsfonden skall omprövas och att företagareföreningarnas
låneverksamhet skall utsträckas till att omfatta även varuhandeln.
De nyligen överenskomna lättnaderna i kreditrestriktionerna
kan, framhålls det, inte väntas komma företag inom varuhandeln till
godo. Avslutningsvis fäster motionärerna uppmärksamheten på den enskilda
detaljhandelns tilltagande beroende av vissa grossistföretag.

Uppgifter i anslutning till motionen

1970 års långtidsutrednings prognos rörande varuhandeln

Inom ramen för 1970 års långtidsutredning har inom Handelns utredningsinstitut
utförts beräkningar och bedömningar rörande varuhandelns
utveckling under första hälften av 1970-talet. Resultaten framläggs i betänkandet
»Varuhandeln fram till 1975» (1970 års långtidsutredning, bilaga
3; SOU 1971: 14). Syftet har varit att kartlägga de sannolika utvecklingstendenserna
inom handeln med särskilt intresse inriktat på dess

NU 1971:12

resursanspråk vad gäller bl. a. kapital. Mot bakgrund av en redogörelse
för strukturförändringarna under 1960-talet redovisas en strukturprognos
för varuhandeln till 1975. Innebörden av prognosen, som omfattar tre
olika alternativ, är väsentligen att varuhusens marknadsandel ökas från
18 % 1968 till 27—29 % 1975 och att denna ökning i första hand går
ut över de allra minsta enheterna, >familjebutikerna>, vilkas andel kraftigt
reduceras.

Resultaten av en enkät 1969 bland företag inom detaljhandeln rörande
beräknat investeringsbehov fram till 1975 för genomförande av detaljhandelns
strukturutvecklingsprogram sammanfattas i följande tabell.

Beräknade totala investeringar
i genomsnitt per år, milj. kr.

1969 1970 1971—1972 1973—1975

Egentlig detaljhandel'
Varuhus	355	490	420	226
Dagligvaruhandel	168	183	195	181
Urvalsvaruhandel	81	103	148	107
Expeditionshandel	45	52	50	39
Summa	649	828	795	553
övrig detaljhandel
Detaljhandel med bilar,
bensin, vin och sprit	94	140	87	80
Total detaljhandel	743	968	882	633

1 Endast företag med anställda.

I anslutning till tabellen anförs att siffrorna för perioden 1973—1975
troligen ligger i underkant, eftersom många detaljhandelsföretag inte
torde kunna överblicka vilka investeringsåtgärder som då blir aktuella.
Det framhålls också att inom den egentliga detaljhandeln varuhusen
svarar för mer än hälften av de planerade investeringarna, trots att
deras andel av omsättningen utgör endast 20—25 %. Av detaljhandelns
investeringar gäller nästan hälften anskaffning av inventarier och annan
utrustning. Ca 40 % kommer på köp och uppförande av nya byggnader,
medan resten faller på upprustning av befintliga byggnader samt
anskaffning av transportmedel.

Vissa kreditinstitut

AB Industrikredit och AB Företagskredit, vilka
ägs till hälften av staten och till hälften av vissa affärsbanker, har båda

NU 1971:12

till uppgift att medverka till finansiering av företrädesvis mindre och
medelstora företag — även inom handeln — genom att lämna huvudsakligen
långfristiga lån. Långivningen från AB Industrikredit avser primärkrediter
mot betryggande säkerhet i form av pant eller borgen av
staten, kommun eller bank. AB Företagskredit tillhandahåller sekundärkrediter
mot säkerhet som bolaget finner betryggande. Bolagens upplåning
sker nästan helt i form av reverslån hos allmänna pensionsfonden.
Deras upplåningskapacitet förstärktes 1970 med 1 440 milj. kr. respektive
192 milj. kr.

Inom ett flertal branscher tillgodoses vissa kreditbehov genom den
enskilda detaljhandelns egna kreditinstitut.
Bland dessa märks särskilt AB Handelskredit (för företag inom livsmedelshandeln,
färghandeln och den kemisk-tekniska handeln), AB Järnhandelskredit
och AB Textilkredit, vilka lämnar amorteringslån på högst
10 år för etablerings- och rationaliseringsändamål.

Pågående utredningar

Bland uppgifterna för den av chefen för finansdepartementet tillkallade
1968 års kapitalmarknadsutredning (ordförande:
riksbankschefen Per Åsbrink) är att pröva om nuvarande former
för kanalisering av allmänna pensionsfondens medel till näringslivet
kan anses tillräckliga. I detta sammanhang skall bl. a. övervägas om en
utbyggnad av de särskilda mellanhandsinstituten bör ske. Utredningen
är enligt sina direktiv oförhindrad att överväga reformer av den nuvarande
organisationen på kreditmarknaden.

Distributionsutred n i n g en (ordförande: riksdagsledamoten
Anna Lisa Lewén-Eliasson), som tillkallades 1970 av chefen för handelsdepartementet,
har till uppgift att göra en utredning om varudistributionen.
Tyngdpunkten i utredningsarbetet skall läggas på de konsumentekonomiska
och samhällsekonomiska följderna av koncentrationen
inom detaljhandeln, i första hand dagligvaruhandeln. En samlad prognos
rörande de faktorer som styr varuhandelns strukturutveckling bör,
anförs det i direktiven, vara av värde bl. a. för bedömning av frågan huruvida
aktuella planer på investeringar för fortsatt koncentration på
varuhandelns område är samhällsekonomiskt motiverade på längre sikt.

Frågan orri kreditstöd till handeln via företagareföreningarna

Genom företagareföreningarnas förmedling lämnas sedan länge kreditstöd
i form av statsgarantier och direkta lån till hemslöjd, hantverk
och småindustri (SFS 1960: 372, omtryckt 1968: 354, ändrad 1970: 18).

I samband med en översyn av kreditstödet slogs år 1960 fast att sådant

NU 1971:12

stöd icke skulle ifrågakomma för att tillgodose kreditbehov inom distributionsledet,
såsom detaljhandeln (prop. 1960: 1, bil. 12 s. 159, SU
1960: 10 s. 52). På grundval av en ny utredning om företagareföreningarnas
verksamhet (SOU 1967: 40) diskuterades avgränsningsfrågorna ånyo
år 1968. Chefen för inrikesdepartementet redovisade då (prop. 1968: 61
s. 91) att vid remissbehandlingen av utredningsbetänkandet från olika
håll yrkats att den krets av näringsfång som omfattades av kreditstödet
skulle utvidgas. Vissa intresseorganisationer hade sålunda uttalat sig för
att kreditstöd skulle få lämnas inom handel, transportväsen och servicenäringar.
Departementschefen anförde att generella utvidgningar av
denna art enligt hans mening skulle gå utöver företagareföreningarnas
allmänna syfte att främja produktion och vara ägnad att i alltför hög
grad splittra föreningarnas verksamhet. Kreditstödet borde därför även
fortsättningsvis inriktas på hantverk och småindustri. Denna ståndpunkt
godtogs av riksdagen (SU 1968: 102); de enda motioner vari en utvidgning
av stödverksamheten påyrkats avsåg lastbilstrafikbranschen.

Tidigare behandling av likartade motioner

Förslag av samma innebörd som det nu föreliggande har tidigare vid
flera tillfällen prövats av riksdagen. Senast skedde detta 1965, då riksdagen
på hemställan av bankoutskottet (BaU 1965: 25) avslog motioner
vari hemställdes om skyndsam utredning av möjligheterna till en snabb
förbättring av den enskilda handelns kreditförsörjning. Utskottet anförde
att kreditmarknadens institutionella utformning enligt dess bedömande i
huvudsak svarade mot de krav som kunde ställas från handelns sida.
Bl. a. påpekades att handeln erhöll krediter från flera halvstatliga kreditinstitut
och att de särskilda kreditinstitut som bildats på initiativ av
olika branscher inom handeln syntes verksamt bidraga till en smidig
kreditförsörjning för detaljhandeln. Folkpartiets representanter i utskottet
reserverade sig till förmån för den begärda utredningen.

Det kan också erinras om att 1966—1970 årligen väckts motioner
med yrkanden om utredning rörande näringslivets kapitalförsörjning,
särskilt med sikte på mindre och medelstora företag. Bl. a. har häri
framförts önskemål om nya vägar för kanalisering av medel från allmänna
pensionsfonden till näringslivet. Motioner av detta slag — vilka
alla avslagits av riksdagen — har behandlats av bankoutskottet i dess
utlåtanden 1966: 32, 1967: 33 (rörande propositionen om inrättande av
Sveriges investeringsbank AB), 1968: 24, 1969: 15 samt 1970: 19 och
1970: 31.

Utskottet

Den pågående strukturomvandlingen inom detaljhandeln förutsätter.

NU 1971:12

omfattande investeringar. Sedan den här förevarande motionen väcktes
har detaljhandelns investeringsbehov ytterligare belysts genom undersökningsresultat
som 1970 års långtidsutredning publicerat. Med hänvisning
till strukturförändringarna tar motionärerna upp frågan om hur
den erforderliga kapitalförsörjningen till detaljhandeln skall kunna åstadkommas.

Bland tänkbara samhälleliga åtgärder som skulle kunna medverka till
en förbättring av detaljhandelns kapitalförsörjning nämner motionärerna
först en förändring av reglerna om återlån från allmänna pensionsfonden
till de mindre företagen. Återlånereglerna har utskottet behandlat
i sitt betänkande 1971: 5, som i dagarna godkänts av riksdagen.
Vidare framförs som ett huvudönskemål att en utvidgning av företagareföreningarnas
låneverksamhet till att även omfatta varuhandeln skall
övervägas. Frågan om avgränsningen av företagareföreningarnas aktivitetsområde
har varit före vid de båda senaste tillfällen, 1960 och 1968,
då det särskilda kreditstödet till hantverk och småindustri omprövats av
statsmakterna. Det har därvid slagits fast att kreditstödet även fortsättningsvis
skulle inriktas på de senast nämnda näringsgrenarna; en utvidgning
av det till att även gälla varuhandeln har ansetts kunna på ett
olämpligt sätt splittra föreningarnas resurser. Utskottet är inte berett
att så snart efter det att riksdagen enhälligt godtagit denna princip föreslå
en utredning om kreditgivning till detaljhandeln via företagareföreningarna.

En central fråga vad gäller kapitalförsörjningen till detaljhandeln —
liksom till näringslivet i dess helhet — är hur allmänna pensionsfondens
resurser skall kunna kanaliseras till företagen. Detta spörsmål behandlas
av 1968 års kapitalmarknadsutredning, som enligt sina direktiv bl. a.
skall överväga om en utbyggnad bör ske av de särskilda mellanhandsinstituten.
Utskottet anser det inte påkallat att riksdagen medan detta
utredningsarbete pågår tar initiativ till en speciell utredning rörande
detaljhandelns kapitalförsörjning. I detta sammanhang vill utskottet också
erinra om delegationen för de mindre och medelstora företagen (jämför
utskottets betänkande nr 9). Dess intresse är visserligen främst inriktat
på industrins problem, men det sträcker sig också in på handelns
område. Det av delegationen för kort tid sedan föreslagna nya finansieringsinstitutets
engagemang skulle t. ex. avse mindre företag även
inom handels- och servicesektorerna.

Detaljhandelns aktuella investeringsbehov sammanhänger som ovan
sagts med näringsgrenens fortskridande koncentration till färre och
större enheter. I direktiven för den sedan något år pågående distributionsutredningen
uppmärksammas frågan om i vilken mån investeringar
för en ytterligare sådan koncentration är samhällsekonomiskt motiverade
på längre sikt. Även distributionsutredningen berör alltså problem
med stark anknytning till motionens ämne.

NU 1971:12

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1971: 429.

Stockholm den 30 mars 1971

På näringsutskottets vägnar

INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Bengtsson i Landskrona (s), Börjesson
i Glömminge (c), Andersson i örebro (fp), Haglund (s), Gustafsson
i Byske (c), Rask (s). Blomkvist (s), Wååg (s), Sjönell (c). Rydén (fp),
Nordgren (m), fru Hansson (s) och herr Clarkson (m).

K t SacfcmmTrydnflvAI. StackMa