Konstitutionsutskottets betänkande nr 60 år 1971 KU 1971:60

Nr 60

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motion angående
mandatberäkningen vid val till landsting och kommunfullmäktige.

I detta betänkande behandlas motionen 1971: 166 av herrar Molin och
Ahlmark (fp).

Hemställan avser: »att riksdagen beslutar ändra kommunallagen § 9
och landstingslagen § 10 så att beräkningen av antalet mandat per krets
grundas på antalet röstberättigade och icke på den mantalsskrivna folkmängden
i dess helhet».

Gällande bestämmelser m. m.

9 § kommunallagen (1953: 753) tredje stycket första punkten har följande
lydelse:

I varje valkrets väljes, efter kretsens i mantalslängden upptagna befolkning
för året näst före den treårsperiod, som valet gäller, en kommunfullmäktig
för varje fullt tal, motsvarande det som erhålles, då
kommunens för samma år i mantalslängden upptagna folkmängd delas
med antalet fullmäktige i hela kommunen.

Samma bestämmelse upptas även i 9 § kommunallagen för Stockholm
(1957: 50).

10 § landstingslagen (1954: 319) lyder:

För val av landstingsman indelas landstingskommunen i valkretsar.
För varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman och
därutöver efter folkmängden en landstingsman för varje påbörjat tal av
5 000. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Kommunallagens nuvarande bestämmelse infördes 1959. Den motsvarades
tidigare av stadgandet i 34 § andra stycket 1930 års lag om kommunalstyrelse
på landet (SFS 1930: 251) där beräkningsgrunden var att
i allmänhet en kommunalfullmäktig skulle utses för varje befolkningstal
motsvarande det som erhölls då kommunens folkmängd delades med
antalet fullmäktige för hela kommunen. Motsvarande regel fanns även
i 15 § andra stycket 1930 års lag om kommunalstyrelse i stad (SFS 1930:
252). 1959 års lagändring i kommunallagen gjordes med anledning av
proposition 1959: 26, varigenom bl. a. föreslogs ändrade regler för fördelningen
av mandat mellan valkretsarna i syfte att åvägabringa en
bättre proportionalitet mellan mandatantal och befolkningsunderlag. I
propositionen anförde departementschefen att det syntes böra tillses att

KU 1971: 60

25

de nya reglerna i görligaste mån kom att ansluta sig till vad som enligt
riksdagsordningen gällde för mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid andrakammarvalen. Den föreslagna lagändringen innebar vidare att
mandatfördelningen mellan valkretsarna skulle ske genom ett särskilt
beslut under valåret samt att befolkningssiffrorna enligt valårets mantalslängd
skulle läggas till grund för mandatfördelningen. Utskottet
(KU 1959: 2) fann ej anledning till erinran mot de i denna del av propositionen
framlagda förslagen. Riksdagen följde utskottet.

Landstingslagens stadgande är direkt överfört från 8 § 1 mom. 1924
års landstingslag (SFS 1924: 349). Föreskrifter om vilken befolkningssiffra
som skall läggas till grund för beräkningen av antalet mandat i
valkretsen saknas.

Bestämmelser beträffande riksdagen

Regler om beräkning av antalet mandat per valkrets vid val till riksdagen
ges i lagen om val till riksdagen. I 30 § 2 mom. denna lag stadgas
följande:

Antalet fasta valkretsmandat i valkretsarna fastställes av central myndighet
som Konungen bestämmer (centrala valmyndigheten) före utgången
av april varje år då ordinarie val till riksdagen skall hållas. Härvid
tilldelas varje valkrets ett mandat för varje gång som antalet röstberättigade
i valkretsen är jämnt delbart med en trehundrationdel av
antalet röstberättigade i hela riket.

Vid tillämpningen av första stycket beräknas antalet röstberättigade
på grundval av uppgifterna i stommarna till mandatslängdema för året.

När grundlagberedningen i förslaget till partiell författningsreform
(SOU 1967: 26) diskuterade utformningen av ett nytt valsystem konstruerades
två modeller. Vid beskrivningen av det ena systemet anförde
grundlagberedningen (s. 149) att en viktig skillnad mot då gällande bestämmelser
var att man vid beräkningen av hur många mandat de olika
valkretsarna borde ha skulle utgå enbart från den röstberättigade delen
av befolkningen och inte från befolkningen i dess helhet. Även enligt
det andra diskuterade valsystemet skulle mandatberäkningen ske med
utgångspunkt i respektive valkretsars andel i den totala röstberättigade
befolkningen. Grundlagberedningens slutliga förslag innebar att de nya
reglerna om mandatfördelningen mellan partierna skulle skrivas in i
riksdagsordningen så att de fick karaktär av grundlag.

I propositionen med förslag till författningsreform (1968: 27) ansågs
dock tillräckligt om riksdagsordningen innehöll vissa grundläggande bestämmelser
beträffande fördelningen av fasta valkretsmandat på valkretsar
och kompletterades genom detaljföreskrifter i vallagen. I specialmotiveringen
till 30 § vallagen (s. 229) anförs, att fördelningen av de
fasta valkretsmandaten bör ske enligt valkretsmetoden och att valkvoten

KU 1971: 60

26

fås genom att dela antalet röstberättigade i hela landet med antalet fasta
valkretsmandat. Enligt grundlagberedningens förslag skulle man vid fördelningen
utgå från antalet röstberättigade vid valårets ingång, men
departementschefen ansåg i stället att man borde bygga på stommarna
till mantalslängdema för valåret.

Vid propositionens behandling i riksdagen hemställdes i följdmotioner
(s, c, fp, m) att folkmängden alltjämt skulle vara mandatfördelningsgrund
och inte antalet röstberättigade. Utskottet (KU 1968: 20 s. 25)
uttalade i denna del:

Det teoretiskt ideala vore att fördela mandaten i efterhand på grundval
av antalet röstande. Eftersom samma antal röster skall ge samma
antal mandat, skulle felkällorna då bli minst. Det sammanlagda röstantalet
i varje valkrets skulle besätta precis så många mandat som dessa
röster skall ge vid riksproportionalitet. Får de besätta fler, uppkommer
redan från början en överrepresentation inom valkretsen; får de besätta
färre, uppkommer en underrepresentation. Den fördelningsgrund som
ligger närmast detta teoretiskt bästa alternativ är antalet röstberättigade,
eftersom detta står i en direkt relation till antalet röstande. Det varierande
valdeltagandet tillkommer som felkälla, men om man bortser från
detta nås samma resultat som om man utgår från antalet röstande. Lägger
man i stället folkmängden till grund för mandatfördelningen, införs
ännu en felkälla, nämligen de inte röstberättigade, barn och utlänningar
m. fl. Redan på förhand tillskapar man då överrepresentation i valkretsar
med många ej röstberättigade och underrepresentation i valkretsar
med få ej röstberättigade. Behovet av tilläggsmandat måste i sådant fall
beräknas högre än om man utgår från antalet röstberättigade. Skillnaden
blir visserligen inte avsevärd och inryms enligt utskottets bedömning
i och för sig väl inom ramen för de föreslagna 40 utjämningsmandaten.
Då det emellertid är mest logiskt med hänsyn till systemets principer att
bygga på antalet röstberättigade som mandatfördelningsgrund tillstyrker
utskottet propositionen och avstyrker motionerna.

Förslag av kommunalvalskointnittcn

Den år 1967 tillkallade kommunalvalskommittén slutförde i december
1970 sitt uppdrag genom betänkandet Kommunala val (SOU 1971:4).
Häri föreslås ändrade regler beträffande valsystem för kommunalvalen
innebärande en omarbetning av bl. a. 10—12 §§ landstingslagen samt
9 §§ kommunallagen och kommunallagen för Stockholm.

Kommittén uttalar beträffande landstingsmandaten (s. 36):

I bilaga 2 redovisar kommittén hur landstingsmandaten fördelar sig på
valkretsar enligt olika beräkningsgrunder. Av materialet kan ses att en
fördelningsprincip som bygger på antalet röstberättigade mandatmässigt
gynnar valkretsar där befolkningen har en högre genomsnittsålder på
bekostnad av t. ex. expanderande valkretsar med stora barnkullar och
valkretsar med stort inslag av utländska medborgare. Kommittén saknar
anledning att ta ställning till vilken av fördelningsprinciperna som i och
för sig är den lämpligaste. Det förefaller emellertid naturligt att den fördelningsprincip
som statsmakterna accepterat för riksdagsvalen slår ige -

KU 1971: 60

27

norn för landstingsvalens del. Kommittén föreslår alltså att landstingsmandaten
i princip skall fördelas mellan valkretsarna i proportion till
antalet röstberättigade invånare.

Beträffande kommunalval anför kommittén (s. 49) att redan av hänsyn
till intresset av enhetliga regler bör antalet röstberättigade vara bestämmande
för hur många fullmäktige som minst skall utses i de olika
kommunerna resp. för hur fullmäktigemandaten skall fördelas på valkretsarna.

Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande i civildepartementet.

Utskottet

Motionen tar upp principerna för mandatberäkningen vid val till
landsting och kommunfullmäktige. Härvid yrkas att beräkningen skall
ske med utgångspunkt från antalet röstberättigade inom valkretsen och
inte från den mantalsskrivna folkmängden, dvs. med tillämpning av
samma princip som nu gäller vid riksdagsval.

Sedan motionen väcktes har kommunalvalskommittén avlämnat sitt
förslag till ändrat valsystem vid landstingsval och primärkommunala
val. I fråga om mandatberäkningen innebär detta att den fördelningsprincip
som statsmakterna fastställt för riksdagsvalen skall tillämpas
också vid val till landsting och kommunfullmäktige. Även vid dessa val
skall mandaten sålunda enligt förslaget fördelas mellan valkretsarna i
proportion till antalet röstberättigade invånare.

Kommunalvalskommitténs förslag tillgodoser de i motionen framställda
önskemålen.

I detta läge finner utskottet det inte vara erforderligt med ytterligare
initiativ från riksdagens sida utan hemställer
att riksdagen avslår motionen 1971: 166.

Stockholm den 9 november 1971

På konstitutionsutskottets vägnar
GEORG PETTERSSON

Närvarande: herrar Pettersson i Visby (s), Larsson i Luttra (c), Henningsson
(s), Hernelius (m), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Johansson
i Trollhättan (s), Ahlmark (fp), Mossberg (s), Pettersson i Örebro (c),
Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna (s), Bergqvist (s), Gustavsson
i Ängelholm* (s) och Molin (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.