Inrikesutskottets betänkande nr 8 år 1971
InU 1971:8
Nr 8
Inrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal jämte
motioner.
Propositionen
Kungl. Maj:t har i propositionen 1971:50 (inrikesdepartementet)
föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal
Härigenom förordnas som följer.
Har i konflikt om arbetstagares anställnings- eller arbetsvillkor vidtagits
stridsåtgärder som hotar väsentliga medborgarintressen, får Konungen
förordna att kollektivavtal, som senast ägde tillämpning mellan parterna i
konflikten, på nytt skall äga giltighet som sådant avtal. Förordnande kan
avse en tid av högst sex veckor och gäller längst till den tidpunkt då nytt
kollektivavtal träffas.
Denna lag träder i kraft omedelbart. Förordnande får ej avse tid efter
den 25 april 1971.
Motioner
1. Motionen 1971:1222 av herr Werner i Tyresö m. fl., vari yrkas att
riksdagen dels avslår propositionen, dels i skrivelse till Kungl. Maj:t ger
till känna vad som anförts i motionen.
I motionen anförs att regeringsförslaget om tvångslagstiftning på
arbetsmarknaden är helt unikt eftersom det innebär ett tillgripande av
tvångslagar, som på en gång berör alla löneanställda över hela
avtalsområdet. Motionärerna yttrar vidare:
”Staten går med denna lag i öppen strid mot de breda skikten även
inom LO och TCO. Lagen riktar sig direkt mot deras intressen och deras
lönekamp. Den är ett medel att med maktspråk genomdriva det
tillbakahållande av lönekraven, som utgör kärnan i årets finansplan.
Konflikten på SACO-SR-området är härvidlag en förevändning. En lag av
detta slag hade aldrig behövts om det bara gällt att få till exempel
järnvägsväsendet eller viss kommunal service att fungera.
Kommunisterna är bestämda och principiella motståndare till denna
tvångslagstiftning. Vi ser däri ett steg i riktning mot ett av staten dikterat
förhandlingssystem. Vi ser bakom åtgärden spåren av en auktoritär och
anti-demokratisk statsuppfattning.
1 -Riksdagen 1971. 18 sami. Nr 8
InU 1971:8
2
Så mycket mer omotiverat och utmanande ter sig lagförslaget, som
förhandlingsvägen ännu inte har utnyttjats till sina fulla möjligheter. Än
mer stötande är det att tvångslagen riktar sig även mot LO- och
TCO-området, där SAF medvetet förhalar förhandlingarna. Lagen kan få
prejudicerande verkan för framtiden.
Sammanfattningsvis vill VPK:s riksdagsgrupp anföra, att riksdagen bör
avslå proposition nr 50 och att som sin mening uttala, att statens
avtalsverk ofördröjligen tar sådana förhandlingsinitiativ, som siktar till ett
förbättrande av de statligt anställda låglöne- och mellangruppernas
reallöne- och arbetsvillkor.”
2. Motionen 1971:1223 av herr Bohman m. fl., vari yrkas att riksdagen
måtte dels antaga det vid propositionen nr 50 fogade förslaget till lag om
förnyad giltighet av vissa kollektivavtal med den ändringen att ordet
”medborgarintressen” utbyts mot ordet ”samhällsintressen”, dels i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala a) att lagstiftningen skall ha en generell
syftning, b) att Kungl. Maj:t uppmanar avtalsverket att driva förhandlingarna
med berörda parter snabbt och på sådant sätt att fullmakterna
icke kan uppfattas som en av staten-arbetsgivaren i stridssyfte vidtagen
åtgärd för att påverka förhandlingarnas slutresultat.
Motionärerna framhåller inledningsvis att det i propositionen framlagda
lagförslaget i svensk lagstiftningspraxis och i förhållande till
hittillsvarande regler på arbetsmarknaden utgör en exceptionell åtgärd
ägnad att inge utomordentligt allvarliga betänkligheter.
Efter att ha återgett vissa av föredragande departementschefen i 1965
års proposition angående lag om offentliga tjänstemäns förhandlingsrätt
gjorda uttalanden anför motionärerna fortsättningsvis följande.
”Vad som ger den nu föreslagna åtgärden dess speciella karaktär är att
staten-arbetsgivaren genom avtalsverket i hög grad underlåtit att följa de
spelregler som i allmänhet tillämpas på det fria avtalsområdet. Konflikten
har fått sina för tredje man och samhället mest allvarliga olägenheter
genom de från avtalsverkets sida med regeringens godkännande vidtagna
lockoutåtgärderna, främst på utbildningsområdet, och genom varslet om
lockout även av officerskåren.
Mot den bakgrunden skulle kunna diskuteras huruvida icke rätten att
”nedfrysa” pågående stridsåtgärder borde anförtros en utanför regeringen
stående myndighet, som icke på samma sätt skulle kunna betraktas som
part i avtalsförhandlingarna. Sammanblandningen av de två funktionerna
— regering och arbetsgivare — kan bli klart otillfredsställande, om
regeringen i avtalsförhandlingar utnyttjar sina offentligrättsliga befogenheter.
Å andra sidan kan regeringen icke rimligen befrias från sitt
konstitutionella ansvar. Skall en fullmaktslagstiftning ifrågakomma, kan
därför fullmakterna rimligen icke anförtros någon annan än regeringen
själv.
De svåra konsekvenser som avtalsstriden redan förorsakat vårt samhälle
skulle vid det omedelbart förestående förverkligandet av varselhotet i
fråga om försvaret ytterligare förvärras. Därigenom skulle tilltron — såväl
inrikes som utrikes - till det svenska försvaret liksom vårt lands allmänna
InU 1971:8
3
anseende i hög grad rubbas.
För att förebygga en ytterligare skärpning av det spända förhandlingsläge
sorn just nu råder har vi mot den här angivna bakgrunden ansett oss
nödsakade att godta en tillfällig fullmaktslagstiftning för att tidsbegränsat
frysa ned stridsåtgärderna.
En ovillkorlig förutsättning för ett godtagande av lagförslaget är
emellertid — som redan från början anförts från vår sida — att
fullmaktslagstiftningen utformas generellt och icke riktas mot någon eller
några särskilda arbetstagarorganisationer. Statsmakterna måste också
genom den föreslagna åtgärden anses ha tagit på sig ett ansvar för att
avtalsverket genomför meningsfyllda förhandlingar i syfte att nå en
överenskommelse snarast möjligt på ifrågavarande arbetsområden.
De i konflikten indragna tjänstemannaorganisationerna har iklätt sig
betydande uppoffringar av ekonomisk och annan natur för att hävda vad
de betraktar som sina berättigade intressen gentemot staten-arbetsgivaren.
Ett ianspråktagande av fullmakterna och det tvång till återgång
till arbetet som detta medför kommer att leda till att de uppoffringar
som redan vidtagits kan komma att betraktas som meningslösa.
Förhandlingsläget kommer att anses vara väsentligt försvagat. Vi
förutsätter för den skull att statsmakterna är medvetna om att en
konsekvens av den genomförda fullmaktslagstiftningen kan bli att krav på
gottgörelse reses från berörda organisationers sida.
Betingelsen för fullmakternas ianspråktagande anges i lagförslaget vara
att stridsåtgärder vidtagits som Tiotar väsentliga medborgarintressen’.
Begreppet 'medborgarint resse’ är svårförståeligt och bör i enlighet med
vad ovan anförts ersättas med de villkor som vid förhandlingslagens
tillkomst ansågs kunna ge anledning till rätt till tvångslagstiftning,
nämligen att skydd erfordras 'för vitala samhällsintressen’. Vi har som
redan anförts den uppfattningen att en lockout av stora personalgrupper
inom vårt lands försvar alldeles uppenbart står i strid med 'vitala
samhällsintressen’.
Skulle inte de i motionen framförda kraven vinna bifall förbehåller vi
oss rätten att icke ställa oss bakom lagförslaget.”
3. Motionen 1971:1224 av herr Carlshamre m. fl, vari yrkas att
riksdagen avslår propositionen.
Motionärerna anför: ”Enligt riksdagsordningen § 55 äger riksdagsledamot
rätt att väcka av proposition föranledd motion senast tio dagar efter
det propositionen anmälts för riksdagen. Vid brådskande ärenden har
denna regel stundom frånträtts, liksom även den normala bordläggningsproceduren
avkortats. Sådan s. k. snabbehandling av brådskande ärenden
har enligt praxis endast skett efter föregående överenskommelse med
oppositionspartierna.
Före avlämnandet till riksdagen av prop. 1971:50 har överläggningar
hållifs mellan företrädare för regeringen och ledarna för tre av riksdagens
oppositionspartier. Dessa överläggningar hölls emellertid under sådan
1 *-Riksdagen 1971. 18 sami. Nr 8
InU 1971:8
tidsnöd, att tillfälle inte gavs för partigrupperna att ta ställning vare sig
till propositionens innehåll eller till frågan om snabbehandling borde
ske. Dessutom förbigicks helt en av partigrupperna.
Under dessa omständigheter finner vi icke att de villkor uppfyllts som
enligt praxis brukar krävas för snabbehandling i riksdagen av brådskande
ärende.
Den i propositionen 1971:50 föreslagna lagen om förnyad giltighet av
vissa kollektivavtal är klart diskriminerande. Lagen avses visserligen
formellt gälla hela arbetsmarknaden, men tidpunkten för förslagets
framläggande och den avsedda giltighetstiden gör det klart att lagen är
speciellt riktad mot de i offentlig tjänst anställda som just nu är indragna
i arbetskonflikt.
Att denna diskriminerande karaktär är avsiktlig framgår klart på s. 10 i
propositionen, där departementschefen skriver:
'Det är emellertid uppenbart att lagen föranleds av de nu pågående
stridsåtgärderna. På de delar av arbetsmarknaden som inte idag berörs av
öppna konflikter pågår förhandlingar i sedvanlig ordning och jag räknar
inte med att det skall bli aktuellt att stoppa stridsåtgärder på nya
områden.'
Vi håller fast vid principen om förhandlings- och strejkrätt men
bestrider inte att en viss översyn och komplettering av 1965 års stats- och
kommunaltjänstemannalagar kan bli nödvändig på grundval av de
erfarenheter som vinnes under nu pågående avtalsrörelse men vi kan inte
acceptera att den förhandlings- och strejkrätt som genom dessa lagar
tillerkänts de i offentlig tjänst anställda sätts ur spel genom en
diskriminerande speciallag. Det kan inte godtagas att staten som part i en
avtalstvist utnyttjar sin lagstiftningsmakt till att ändra spelets regler
under spelets gång. En eventuell översyn och komplettering av
tjänstemannalagarna måste anstå tills uppgörelse är träffad och arbetsfreden
återställd.
Vi anser inte att alla möjligheter uttömts atc förhandlingsvägen bringa
de pågående konflikterna till ett snabbt slut. Vi finner det därför inte
nödvändigt att tillgripa en lagstiftning som sannolikt skulle för lång tid
rubba de i offentlig tjänst anställdas förtroende till samhället som
arbetsgivare och förhandlingspart.”
4. Motionen 1971:1225 av herrar Wirmark och Hamrin, vari yrkas att
utskottet vid behandlingen av propositionen måtte beakta vad som i
motionen anförts.
Motionärerna anför: "De pågående konflikterna på arbetsmarknaden
har åsamkat samhället allvarlig skada. Det är framför allt tredje man som
oförskyllt kommit att lida av avtalsparternas stridsåtgärder. Från
folkpartiet har tidigare under konflikten uttalats rekommendationer att
parterna frivilligt borde ha inställt stridsåtgärderna för att under
fredstiden ge medlingskommissionen möjlighet att återföra förhandlingarna
i normala banor.
Den nu föreslagna fullmaktslagen ger regeringen möjlighet att påtvinga
de berörda parterna fredsplikt. Vi finner det synnerligt allvarligt att på
InU 1971:8
5
detta sätt ingripa i ett hävdvunnet förhandlingssätt. Ingreppet blir så
mycket märkligare som tjänstenämnderna förklarat de pågående konflikterna
som icke samhällsfarliga.
Propositionen innehåller en översikt över hittills vidtagna stridsåtgärder.
Detta sätt att försöka beskriva det faktiska händelseförloppet av
arbetskonflikten är ofullständigt och delvis vilseledande. Så t. ex.
underlåter man att klargöra att den anmälan Svenska kommunförbundet
gjorde till kommunaltjänstenämnden för prövning om samhällsfarligheten
av varslade stridsåtgärder även avsåg Kommunförbundets egna stridsåtgärder
— dvs. varslade lockouter — och inte enbart SACO:s
stridsåtgärder. Dessutom underlåter man att påpeka att SACO inte
utlöste varslade åtgärder sedan kommunaltjänstenämnden ansett att
stridsåtgärder från vissa veterinärer var att betrakta som samhällsfarlig
konflikt. Däremot finner propositionens författare det lämpligt att i ett
annat men liknande fall påpeka att TCO-S inte utlöste varslade
stridsåtgärder.
Vidare är propositionen mycket oklar i sin beskrivning av vilka grupper
som verkställde varslade stridsåtgärder den 22 februari sedan statstjänstenämnden
behandlat frågan om samhällsfarlighet beträffande frökontrollanstalten,
vissa utbetalningsärenden samt besiktningsveterinärer. I fråga
om de senare utlöstes sålunda inte varslade stridsåtgärder i enlighet med
nämndens uttalande.
Mot denna bakgrund anser vi det angeläget understryka lagens
generella giltighet för hela arbetsmarknaden. Vi förutsätter att departementschefens
yttrande i propositionen inte kan tolkas på annat sätt.”
Utskottet
I propositionen föreslås en lag som ger Kungl. Maj:t möjlighet att i
avtalskonflikt inskrida mot stridsåtgärder som hotar väsentliga medborgarintressen.
Lagen är konstruerad som en fullmakt för Kungl. Maj:t
att för en tid av högst sex veckor förordna att kollektivavtal som senast
gällde på ett avtalsområde skall få förnyad giltighet. Fullmakten är
tidsbegränsad på så sätt att förordnande enligt lagen inte får avse tid efter
den 25 april 1971. Förordnande enligt den föreslagna lagen innebär att
kollektivavtalslagen blir tillämplig på förhållandet mellan parterna i
konflikten vilket i sin tur medför att de blir bundna av fredsplikt.
I motiveringen för lagförslaget framhåller föredragande departementschefen
att mycket allvarliga verkningar kan skönjas av den pågående
konflikten på den offentliga sektorn. Sysselsättningen är hotad inom
industrin och byggnadsfacket. Konfliktåtgärderna medför svåra problem
på det sociala området. Verkningarna drabbar med särskild kraft personer
som i andra sammanhang är mest utsatta i samhället. Det gäller grupper
med dåligt skydd i fråga om anställningstrygghet, med stort behov av
social service och med beroende av allmänna kommunikationsmedel.
I motionerna 1222 och 1224 yrkas avslag på propositionen. I båda
motionerna hänvisas bl. a. till att förhandlingsvägen ännu inte prövats
fullt ut i de aktuella konflikterna.
InU 1971:8
6
Utskottet gör samma bedömning som Kungl. Majit att tidpunkten har
kommit då statsmakterna måste ingripa för att förhindra ytterligare
skadeverkningar av konflikten. Utskottet vill betona att den föreslagna
lagen måste ses som en exceptionell åtgärd i ett allvarligt läge där det
gäller att skapa förutsättningar för meningsfyllda förhandlingar mellan
stridande parter. Mot denna bakgrund hälsar utskottet med tillfredsställelse
att den föreslagna lagen är av undantagskaraktär och med kort
giltighetstid. Utskottet tillstyrker med hänvisning till det anförda i
princip det framlagda lagförslaget. Härav följer att utskottet avstyrker
motionsyrkandena om avslag på propositionen.
I motionen 1223 yrkas en ändring i formuleringen av lagförslaget.
Motionärerna begär att ordet ”medborgarintressen” skall bytas ut mot
ordet ”samhällsintressen”.
Motionärerna synes med sin formulering i sak inte avse något annat än
vad propositionen åsyftar. Den väsentliga faktorn för införandet av lagen
är de skadeverkningar som genom konflikter uppstått för tredje man.
Med hänsyn härtill anser sig utskottet kunna godta propositionens förslag
i följd varav motionsyrkandet avstyrks.
1 motionen 1223 yrkas vidare att riksdagen skall uttala att
lagstiftningen skall ha ett generellt syfte. Ett liknande krav finns i
motionen 1225. Även i motionen 1224 tar man upp denna fråga. I den
sistnämnda motionen görs gällande att lagen är av diskriminerande
karaktär då den riktar sig mot de i offentlig tjänst anställda som f. n. är
indragna i arbetskonflikt.
Utskottet konstaterar att den föreslagna lagen är generell i den
meningen att den täcker hela arbetsmarknaden. Lagstiftningen kan alltså
komma att tillämpas på varje part som slutit kollektivavtal. Det bör
emellertid särskilt betonas att lagstiftningen endast avser stridsåtgärder
som hotar väsentliga medborgarintressen. Med hänvisning till det anförda
kan det inte anses erforderligt med något särskilt uttalande från
riksdagens sida i anledning av de förevarande motionsyrkandena.
I motionen 1223 yrkas att riksdagen skall uppmana statens avtalsverk
att driva förhandlingarna på sådant sätt att fullmakten inte kan uppfattas
som en av staten-arbetsgivaren i stridssyfte vidtagen åtgärd för att
påverka förhandlingarnas resultat.
Även motionen 1222 tar upp frågan om hur pågående avtalsförhandlingar
bör bedrivas. Motionärerna vill att riksdagen som sin mening skall
uttala att avtalsverket ofördröjligen skall ta sådant förhandlingsinitiativ
som siktar till att reallön och arbetsvillkor skall förbättras för statligt
anställda låglöne- och mellanlönegrupper.
Enligt utskottets bedömning kan det inte ankomma på riksdagen att ge
direktiv av den art motionärerna begär. Utskottet vill i sammanhanget
endast framhålla att de' aktuella förhandlingarna leds av särskilda
förlikningskommissioner. Motionsyrkandena avstyrks därför.
Utöver vad ovan anförts har propositionen och de i anslutning därtill
väckta motionerna inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt
uttalande.
InU 1971:8
7
Utskottet hemställer
A. att riksdagen beträffande frågan om införande av lagstiftning
rörande förnyad giltighet av kollektivavtal med avslag på
motionerna 1971:1222, såvitt nu är i fråga, och 1971:1224
beslutar införande av sådan lagstiftning,
B. att riksdagen med avslag på motionen 1971:1223, såvitt nu är i
fråga, antar det i propositionen 1971:50 framlagda lagförslaget,
C. att motionen 1971:1222, i den mån den inte behandlats under A,
icke föranleder någon riksdagens åtgärd,
D.att motionen 1971:1223, i den mån den inte behandlats under B,
icke föranleder någon riksdagens åtgärd,
E. att motionen 1971:1225 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Utskottet hemställer dessutom
att förevarande ärende företas till avgörande efter endast en
bordläggning.
Stockholm den 10 mars 1971
På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON
Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Östersund (s), Nilsson i Tvärålund (c), Andersson i Billingsfors (s),
Nordgren (m), fru Hörnlund (s), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar
Fridolfsson (s), Rimås (fp), Johansson i Simrishamn (s), fru Ludvigsson
(s), herrar Stridsman (c), Lorentzon (vpk) och Brundin (m).
Reservationer
Vid A i utskottets hemställan
1. av herr Lorentzon (vpk) som anser att
dels att det avsnitt på s. 6 i utskottets yttrande som börjar med orden
”Utskottet gör” och slutar med orden ”på propositionen” bort ha
följande lydelse:
”Utskottet är bestämt och principiellt emot en tvångslagstiftning av
den art som föreslås i propositionen. En sådan lagstiftning är ett steg i
riktning mot ett statligt dikterat förhandlingssystem och bakom den kan
spåras en auktoritär och antidemokratisk statsuppfattning. Lagstiftningen
ter sig särskilt utmanande eftersom förhandlingsvägen inte utnyttjats fullt
ut.”
dels att utskottet bort hemställa
”A. att riksdagen beträffande frågan om införande av lagstiftning
rörande förnyad giltighet av kollektivavtal med bifall till
motionen 1971:1222 samt i anledning av motionen 1971:1224
beslutar att icke införa sådan lagstiftning.”
2. av herr Brundin (m) som anser
dels att de avsnitt i utskottets yttrande som börjar pä s. 5 med orden
InU 1971:8
8
”1 motiveringen” och slutar med orden ”på propositionen” bort ha
följande lydelse:
”Enligt utskottets mening är den föreslagna lagen om förnyad giltighet
av vissa kollektivavtal klart diskriminerande. Lagen avses visserligen
formellt gälla hela arbetsmarknaden, men tidpunkten för förslagets
framläggande och den avsedda giltighetstiden gör det klart att lagen är
speciellt riktad mot de i offentlig tjänst anställda som just nu är indragna
i arbetskonflikt.
Att denna diskriminerande karaktär är avsiktlig framgår klart på s. 10 i
propositionen, där departementschefen skriver:
'Det är emellertid uppenbart att lagen föranleds av de nu pågående
stridsåtgärderna. På de delar av arbetsmarknaden som inte i dag berörs av
öppna konflikter pågår förhandlingar i sedvanlig ordning och jag räknar
inte med att det skall bli aktuellt att stoppa stridsåtgärder på nya
områden.’
Utskottet håller fast vid principen om förhandlings- och strejkrätt men
bestrider inte att en viss översyn och komplettering av 1965 års stats- och
kommunaltjänstemannalagar kan bli nödvändig på grundval av de
erfarenheter som vinnes under nu pågående avtalsrörelse men utskottet kan
inte acceptera att den förhandlings- och strejkrätt som genom dessa lagar
tillerkänts de i offentlig tjänst anställda sätts ur spel genom en
diskriminerande speciallag. Det kan inte godtagas att staten som part i en
avtalstvist utnyttjar sin lagstiftningsmakt till att ändra spelets regler
under spelets gång. En eventuell översyn och komplettering av
tjänstemannalagarna måste anstå tills uppgörelse är träffad och arbetsfreden
återställd.
Utskottet anser inte att alla möjligheter uttömts att förhandlingsvägen
bringa de pågående konflikterna till ett snabbt slut. Utskottet finner det
därför inte nödvändigt att tillgripa en lagstiftning som sannolikt skulle
för lång tid rubba de i offentlig tjänst anställdas förtroende till samhället
som arbetsgivare och förhandlingspart.”
dels att utskottet bort hemställa
"A. att riksdagen beträffande frågan om införande av lagstiftning
rörande förnyad giltighet av kollektivavtal med bifall till
motionen 1971:1224 samt i anledning av motionen 1971:1222
beslutar att icke införa sådan lagstiftning.”
3. av herr Nordgren (m) som anser att de avsnitt i utskottets yttrande
som börjar på s. 5 med orden ”1 propositionen” och slutar med orden
"på propositionen” bort ha följande lydelse:
"Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda förslag till lag om förnyad
giltighet av vissa kollektivavtal utgör en exceptionell åtgärd i svensk
lagstiftningspraxis och i förhållande till hittillsvarande regler på arbetsmarknaden.
Även om syftet är att åstadkomma en tidsbegränsad
nedfrysning av motsättningarna mellan de förhandlande parterna för att
möjliggöra förhandlingar, utgör åtgärden icke desto mindre ett ingrepp i
avtalsfriheten, som kan uppfattas som riktat mot de i konflikten
inblandade tjänstemannaorganisationerna. Åtgärden inger därför utom
-
InU 1971:8
9
ordentligt allvarliga betänkligheter. Sammanblandningen av de två
funktionerna — regering och arbetsgivare — kan bli klart otillfredsställande,
om regeringen i avtalsförhandlingar utnyttjar sina offentligrättsliga
befogenheter. Å andra sidan kan regeringen icke rimligen befrias från sitt
konstitutionella ansvar. Skall en fullmaktslagstiftning ifrågakomma kan
därför fullmakterna rimligen icke anförtros någon annan än regeringen
själv.
För att förebygga en ytterligare skärpning av det spända förhandlingsläge
som just nu råder har utskottet mot den här angivna bakgrunden
ansett det nödvändigt att godta en tillfällig fullmaktslagstiftning för att
tidsbegränsat frysa ner stridsåtgärderna.
Utskottet avstyrker sålunda motionsyrkandena om avslag på propositionen.
”
Vid B i utskottets hemställan
4. av herr Nordgren (m) som anser
dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 6 med orden
”Motionärerna synes” och slutar med ”motionsyrkandet avstyrks” bort
ha följande lydelse:
”Utskottet vill med hänvisning till uttalandena i förarbetena till 1965
års lagstiftning om förhandlingsrätt förorda, att orden 'hotar väsentliga
medborgarintressen’ i den föreslagna lagen utbytes mot orden 'hotar
vitala samhällsintressen’.”
dels att utskottet bort hemställa
"B. att riksdagen med bifall till motionen 1971:1223, såvitt nu är i
fråga, — samt med förklaring att det i propositionen 1971:50
framlagda lagförslaget inte kunnat antas i oförändrat skick —
antar lagförslaget i nedanstående såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag) Förslag (Utskottets förslag)
till
Lag
om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal
Härigenom förordnas som följer.
Har i konflikt om arbetstagares
anställnings- eller arbetsvillkor vidtagits
stridsåtgärder som hotar
väsentliga medborgarintressen, får
Konungen förordna att kollektivavtal,
som senast ägde tillämpning
mellan parterna i konflikten, på
nytt skall äga giltighet som sådant
avtal. Förordnande kan avse en tid
av högst sex veckor och gäller
längst till den tidpunkt då nytt
kollektivavtal träffas.
Har i konflikt om arbetstagares
anställnings- eller arbetsvillkor vidtagits
stridsåtgärder som hotar
vitala samhällsintressen, får
Konungen förordna att kollektivavtal,
som senast ägde tillämpning
mellan parterna i konflikten, på
nytt skall äga giltighet som sådant
avtal. Förordnande kan avse en tid
av högst sex veckor och gäller
längst till den tidpunkt då nytt
kollektivavtal träffas.
InU 1971:8
10
Denna lag träder i kraft omedelbart. Förordnande får ej avse tid efter
den 25 april 1971.”
Vid C i utskottets hemställan
5. av herr Lorentzon (vpk) som anser
dels att det stycke på s. 6 i utskottets yttrande som börjar med orden
”Enligt utskottets” och slutar med orden ”avstyrks därför” bort ha
följande lydelse:
”Utskottet vill i likhet med vad härom anförts i motionen 1222 uttala
att statens avtalsverk ofördröjligen tar sådana förhandlingsinitiativ, som
siktar till ett förbättrande av de statligt anställda låglöne- och
mellangruppernas reallöne- och arbetsvillkor.”
dels att utskottet bort hemställa
”C. att riksdagen i anledning av motionen 1971:1222 beträffande
initiativ till förhandlingar från statens avtalsverks sida som sin
mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört.”
Vid D i utskottets hemställan
6. av herr Nordgren (m) som anser
dels att det avsnitt på s. 6 i utskottets yttrande som börjar med orden
”Utskottet konstaterar” och slutar med orden ”förevarande motionsyrkandena”
bort ha följande lydelse:
”En ovillkorlig förutsättning för ett godtagande av lagförslaget är att
fullmaktslagstiftningen utformas generellt och icke riktas mot någon eller
några särskilda arbetstagarorganisationer. Statsmakterna måste också
genom den föreslagna åtgärden anses ha tagit på sig ett ansvar för att
avtalsverket genomför meningsfyllda förhandlingar i syfte att nå en
överenskommelse snarast möjligt på ifrågavarande arbetsområden.
Det uttalande som departementschefen gör på s. 10 i propositionen
kan föranleda den missuppfattningen, att fullmaktslagstiftningen skulle
vara motiverad enbart av de nu pågående stridsåtgärderna och att
fullmakterna icke skulle vara avsedda att tillämpas, därest under tiden
för lagens giltighet nya stridsåtgärder skulle aktualiseras. För att
förebygga dylika slutsatser bör riksdagen uttala att lagstiftningen skall ha
en generell syftning och att dess fullmakter även bör kunna tas i anspråk i
samband med eventuella nya stridsåtgärder.”
dels att det avsnitt på s. 6 som börjar med orden ”Enligt utskottets”
och slutar med orden ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:
”Riksdagen bör göra ett klart uttalande om statsmakternas av lagens
godtagande föranledda ansvar för att avtalsverket driver förhandlingarna
med de berörda parterna snabbt och på sådant sätt att fullmakterna icke
kan uppfattas som en av staten-arbetsgivaren i stridssyfte vidtagen åtgärd
för att påverka förhandlingarnas slutresultat.”
dels ock att utskottet bort hemställa
”D. att riksdagen med bifall till motionen 1971:1223, såvitt nu är i
fråga, i skrivelse till Kungl. Majit som sin mening uttalar
a) att den föreslagna lagstiftningen skall ha en generell syftning,
InU 1971:8
11
och att dess fullmakter även bör kunna tagas i anspråk i samband
med eventuella nya stridsåtgärder,
b) att Kungl. Majit uppmanar statens avtalsverk att driva
förhandlingarna med berörda parter snabbt och på sådant sätt att
fullmakterna icke kan uppfattas som en av staten-arbetsgivaren i
stridssyfte vidtagen åtgärd för att påverka förhandlingarnas
slutresultat.”
Särskilda yttranden
av herrar Eriksson i Arvika (fp) och Rimås (fp) som anfört:
Enligt vår uppfattning är propositionens framställning av det faktiska
händelseförloppet i vissa avseenden otillfredsställande. 1 denna framställning
läggs en alltför stor del av ansvaret för den nuvarande situationen på
arbetstagarparten och man bortser från de åtgärder statsmakterna, i detta
fall arbetsgivarparten, kunde ha vidtagit för att trappa ned resp. undvika
att trappa upp konflikten. I vissa andra avseenden ger propositionen en
ofullständig bild av vad som har passerat, på sätt som exemplifierats i
motionen 1225. Enligt vår mening borde detta ha framhållits i utskottets
utlåtande.
av herr Nordgren (m) som anfört:
I moderata samlingspartiets partimotion har angivits vissa förutsättningar
för att partiet skall kunna godta lagförslaget. Av formella skäl kan
dessa förutsättningar icke bli föremål för votering innan frågan om
lagstiftning företas till avgörande. En votering till förmån för lagförslaget
får alltså inte betraktas som ett godtagande av detta därest vid senare
omröstningar våra yrkanden om ändringsförslag inte skulle vinna bifall.
Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.127 S
-