Inrikesutskottets betänkande nr 37 år 1971

InU 1971:37

Nr 37

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i utlänningslagen, m. m., jämte motion.

Kungl. Majit har i propositionen 1971: 155 (inrikesdepartementet) föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193),

2) lag om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt,

3) lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.,

4) lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap.

1 anledning av propositionen har väckts den till inrikesutskottet hänvisade
motionen 1971: 1555 av herr Svensson i Malmö m. fl. (vpk).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ärenden om utvisning överflyttas från länsstyrelserna
till de nybildade länsrätterna. I samband därmed föreslås
att påstående om politiskt flyktingskap i utvisningsärenden prövas först
i samband med verkställigheten, överflyttningen till länsrätterna föranleder
även vissa andra ändringar i handläggningen av utvisningsärenden.

Vidare föreslås att förfarandet i utlänningsärenden med några få undantag
bringas i överensstämmelse med föreskrifterna i den nyligen antagna
förvaltningslagen resp. förvaltningsprocesslagen. Härmed tillgodoses
för utlänningslagens del önskemålen om en harmonisering av lagstiftningen
på skilda förvaltningsområden till den nya förvaltningsrättsreformen.

En ändring föreslås också i medborgarskapslagen innebärande att den
del av handläggningen i ärenden om s. k. villkorlig naturalisation, som
nu åvilar länsstyrelserna, överflyttas till invandrarverket.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.

1 Riksdagen 1971. 18 sami. Nr 37

InU 1971: 37

Lagförslagen har följande lydelse:

1) Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954:193)

Härigenom förordnas i fråga om utlänningslagen (1954: 193),
dels att 12 a, 21, 25 och 33 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 30, 31, 38, 41—46, 48, 49, 59 och 60 §§ skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 69 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

30 §

Beslut om utvisning meddelas
av länsstyrelse. Påstår utlänning
att han är politisk flykting och är
påståendet ej uppenbart oriktigt,
skall dock ärendet underställas den
centrala utlänningsmyndigheten,
som har att efter utlänningsnämndens
hörande besluta i ärendet.

Beslut om utvisning meddelas
av länsrätt. Påstående av utlänning
att han är politisk flykting
prövas enligt 58 § i samband med
verkställigheten av beslutet.

31 §

I ärende angående utvisning
skall, om utlänningen begär det,
förhör hållas. Det åligger myndighet
som lutndlägger ärendet att i
god tid innan beslut om utvisning
meddelas underrätta utlänningen
om hans rätt att påkalla förhör.

Vad i första stycket sägs skall
ej gälla i ärende, som efter besvär
kommit under myndighets prövning.

I ärende hos länsrätt angående
utvisning skall, om utlänningen begär
det, muntlig förhandling hållas.
Det åligger länsrätten att i god
tid innan beslut om utvisning meddelas
underrätta utlänningen om
hans rätt att påkalla sådan förhandling.

Vid muntlig förhandling hos förvaltningsdomstol
i ärende angående
utvisning äga 41 § samt 42 § första,
andra och fjärde styckena motsvarande
tillämpning. Utöver vad som
följer av 16 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) äger domstolen
förordna att förhandlingen skall
hållas inom stängda dörrar, då det
påkallas av omständigheterna.

38 §

Finnes anledning att hålla utlänning i förvar längre tid än en månad,
skall frågan därom inom sagda tid underställas Konungen. Ej må någon
kvarhållas längre tid än tre månader från det han togs i förvar, om
ej Konungen finner synnerliga skäl därtill föreligga. Innan Konungen

>ir'

InU 1971: 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

meddelar beslut härom, skall förhör hållas i ärendet samt utlänningsnämnden
avgiva yttrande. Konungens beslut om kvarhållande av utlänning
i förvar gäller för varje gång ej längre än tre månader från dagen
för beslutet.

Första stycket gäller ej i ärende
hos förvaltningsdomstol om utvisning.
Ej må någon i sådant ärende
kvarhållas längre tid än tre månader
från det han togs i förvar, om
ej synnerliga skäl därtill föreligga.
Innan beslut härom meddelas skall
muntlig förhandling hållas i ärendet.
Beslut om kvarhållande av utlänning
i förvar gäller för varje
gång ej längre tid än tre månader
från dagen för beslutet.

41 §

Förhörsmyndighet äger, då det finnes erforderligt, uppdraga åt polismyndighet
eller särskilt utsedd person att vid förhöret vara allmänt
ombud.

Vid förhör äger utlänningen åt- Saknar utlänningen lämpligt binjuta
biträde av därtill lämplig träde och finnes hans rätt icke

person. Har utlänningen ej utsett kunna utan biträde tillvaratagas,

sådant biträde och finnes hans rätt skall förhörsmyndigheten förordna

icke kunna utan biträde tillvarabiträde åt honom vid förhöret. Är

tagas, skall förhörsmyndigheten utlänningen ej på fri fot, skall

förordna biträde åt honom. Är utäven eljest, om han begär det, bi länningen

ej på fri fot, skall även träde förordnas av förhörsmyndig eljest,

om han begär det, biträde heten. Det åligger förhörsmyndig förordnas

av förhörsmyndigheten. heten att före förhöret underrätta

Det åligger förhörsmyndigheten att utlänningen om hans rätt att er före

förhöret underrätta utlänninghålla biträde,

en om hans rätt att erhålla biträde.

42 §

Utlänningen så ock annan person, som skall höras, skola kallas till
förhöret. Hålles utlänningen i förvar, skall förhörsmyndigheten förordna
om hans inställande. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före
förhöret och utebliver den kallade utan anmält laga förfall, må förhörsmyndigheten
förordna om hans hämtande; förordnande om hämtning
av annan än utlänningen må dock icke meddelas med mindre synnerliga
skäl äro därtill.

Vid förhöret skola de omstän- Vid förhöret skola de omständigheter
som kunna inverka på digheter som kunna inverka på

ärendets avgörande noga utredas, ärendets avgörande noga utredas.

Då allmänt ombud är tillstädes, Tillfälle skall beredas utlänningen

skall han angiva, vilka åtgärder att angiva sin ståndpunkt och ut -

1* Riksdagen 1971. 18 sami. Nr 37

InU 1971: 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mot utlänningen som äro i fråga, tala sig om åberopade omständig samt

redogöra för den utredning heter.
som åberopas i ärendet. Finnes ej
allmänt ombud, äger utlänningen
eljest på lämpligt sätt erhålla kännedom
om utredningen. Tillfälle
skall beredas utlänningen att angiva
sin ståndpunkt och uttala sig
om åberopade omständigheter.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga, om utlänningen
begär det och förhörsmyndigheten icke finner omständigheterna föranleda
till annat.

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning till allmänt ombud,
biträde och tolk, om gottgörelse till annan för inställelse vid förhör
samt om åläggande för utlänningen att återgälda av allmänna medel
utgiven biträdesersättning.

43 §

Finnes i ärende enligt denna lag att utredning vid domstol erfordras
rörande omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen
förordna, att förhör härom skall hållas vid allmän underrätt.

Vid förhöret skall lämplig person, som den centrala utlänningsmyndigheten
förordnar, vara tillstädes såsom allmänt ombud. Rätten skall
kalla utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och eljest ombesörja
att han inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning som är på fri
fot kallelse att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Om utlännings rätt att åtnjuta biträde vid förhör skall vad i 41 §
andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; rätten skall före
förhöret underrätta utlänningen om vad sålunda är stadgat rörande biträde.

Rätten äger, då det påkallas av
omständigheterna, förordna att förhöret
skall hållas inom stängda
dörrar. Om ersättning till allmänt
ombud, biträde och tolk, om gottgörelse
till annan för inställelse
vid förhör samt om åläggande för
utlänningen att återgälda av allmänna
medel utgiven biträdesersättning
gäller vad Konungen bestämmer.
I övrigt skall beträffande
förhöret i tillämpliga delar gälla
vad om rättegång i brottmål
är stadgat; förhöret skall anses som
bevisupptagning utom huvudförhandling.

Rätten äger, då det påkallas av
omständigheterna, förordna att
förhöret skall hållas inom stängda
dörrar. Om ersättning till allmänt
ombud, biträde och tolk, om gottgörelse
till annan för inställelse vid
förhör samt om åläggande för utlänningen
att återgälda av allmänna
medel utgiven biträdesersättning
gäller vad Konungen bestämmer.
I övrigt skall, med de begränsningar
som angivas i 14 §
förvaltningslagen (1971:290), beträffande
förhöret i tillämpliga delar
gälla vad om rättegång i brottmål
är stadgat; förhöret skall an -

InU 1971: 37

Nuvarande lydelse

Polismyndighets beslut om avvisning
och länsstyrelses beslut om
utvisning må överklagas av utlänningen.

Klagan föres hos den centrala
utlänningsmyndigheten genom besvär.
Klagande har att inom en
vecka efter det han erhållit del av
beslutet inkomma med besvären, i
fråga om avvisning till den centrala
utlänningsmyndigheten och
beträffande utvisning till länsstyrelsen.

Om klagan rörande förvisning
gäller vad eljest är stadgat om klagan
över domstols dom eller beslut.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten
i ärende, som efter
besvär kommit under myndighetens
prövning, meddelar beslut om
avvisning eller utvisning, skall yttrande
inhämtas från utlänningsnämnden.

Över den centrala utlänningsmyndighetens
beslut om avvisning,
förpassning eller utvisning, så ock
dess beslut i tillståndsärende, i vilket
utlänningsnämndens yttrande
inhämtats på grund av 12 § första
stycket, må klagan föras av utlänningen,
om utlänningsnämnden eller
någon dess ledamot anfört avvikande
mening eller ock nämnden

Föreslagen lydelse
ses som bevisupptagning utom huvudförhandling.

Polismyndighets beslut om avvisning
må överklagas av utlänningen.

Klagan föres hos den centrala
utlänningsmyndigheten genom besvär.
Klagande har att inom en
vecka efter det han erhållit del av
beslutet inkomma med besvären.

Förvaltningsdomstols beslut om
utvisning må överklagas av utlänningen.
Klagan föres enligt bestämmelserna
i förvaltnings processlagen
(1971:291). Klagande har
dock att inom en vecka efter det
han erhållit del av beslutet inkomma
med besvären.

Om klagan rörande förvisning
gäller vad eljest är stadgat om
klagan över allmän domstols dom
eller beslut.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten
i ärende, som efter
besvär kommit under myndighetens
prövning, meddelar beslut om
avvisning, skall yttrande inhämtas
från utlänningsnämnden.

Över den centrala utlänningsmyndighetens
beslut om avvisning
eller förpassning så ock dess beslut
i tillståndsärende, i vilket utlänningsnämndens
yttrande inhämtats
på grund av 12 § första stycket,
må klagan föras av utlänningen,
om utlänningsnämnden eller
någon dess ledamot anfört avvikande
mening eller ock nämnden

InU 1971: 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

i ärende rörande avvisning icke avi ärende rörande avvisning icke avgivit
yttrande. givit yttrande.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla beslut om förpassning i fall då utlänningsnämndens
yttrande i ärendet ej fordras.

Klagan enligt första stycket fö- Klagan enligt första stycket föres
hos Konungen genom besvär, res hos Konungen genom besvär.

Klagande har att inkomma med Klagande har att inkomma med

besvären till den centrala utlänbesvären inom en vecka efter det

ningsmyndigheten inom en vecka han erhållit del av beslutet,

efter det han erhållit del av beslutet.

48 §

Utlänning som äger klaga över
beslut om avvisning, förpassning
eller utvisning må avgiva förklaring
att han avstår från talan mot
beslutet och medgiver att åtgärden
må verkställas (nöjdförklaring). Sådan
förklaring avgives inför länsstyrelse
eller, i vittnes närvaro, inför
polismyndighet eller styresman
vid fångvårdsanstalt eller föreståndare
för häkte eller den som är
i styresmannens eller föreståndarens
ställe. Förklaring inför annan
myndighet än den som meddelat
beslutet må dock avgivas endast
om utskrift av beslutet eller bevis
om dess innehåll såvitt angår utlänningen
finnes att tillgå för den
som mottager förklaringen.

Utlänning som äger klaga över
beslut om avvisning, förpassning
eller utvisning må avgiva förklaring
att han avstår från talan mot
beslutet och medgiver att åtgärden
må verkställas (nöjdförklaring).
Sådan förklaring avgives inför
länsstyrelse eller, i vittnes närvaro,
inför polismyndighet eller
styresman vid fångvårdsanstalt eller
föreståndare för häkte eller den
som är i styresmannens eller föreståndarens
ställe. Såvitt avser beslut
om utvisning må nöjdförklaring
avgivas även inför länsrätt eller
kammarrätt. Förklaring inför
annan myndighet än den som medelat
beslutet må dock avgivas endast
om utskrift av beslutet eller
bevis om dess innehåll såvitt angår
utlänningen finnes att tillgå för
den som mottager förklaringen.

Nöjdförklaring må ej återtagas. Har utlänningen, innan förklaringen
avgives, fullföljt talan mot beslutet, skall denna talan anses återkallad
genom förklaringen.

Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om dom eller beslut, såvitt däri meddelats förordnande om
förvisning. Nöjdförklaring beträffande domen eller beslutet må avgivas,
förutom inför myndighet som angives i första stycket, jämväl inför den
domstol som meddelat domen eller beslutet eller eljest inför allmän
underrätt.

49 §

Klagan över beslut i ärende enligt denna lag må endast förås i fall
som angivas i 44, 46 och 59 §§.

InU 1971: 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Utan hinder av vad i första
stycket sägs må klagan föras över
beslut om avvisande av ombud eller
biträde, beslut i jävsfråga samt
beslut om förvarstagande i ärende
om utvisning hos förvaltningsdomstol.

Klagan över beslut om avvisande
av ombud eller biträde samt
klagan över förvaltningsdomstols
beslut i jävsfråga må föras särskilt
inom en vecka efter det klaganden
erhållit del av beslutet. Klagan
över förvaltningsdomstols beslut
om förvarstagande må likaledes
föras särskilt och vare ej inskränkt
till viss tid.

59 §

Har fråga om verkställighet enligt 58 § andra stycket underställts
den centrala utlänningsmyndigheten, äger utlänningen föra klagan över
myndighetens beslut, om utlänningsnämnden icke avgivit yttrande i ärendet
eller om nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening.

Klagan enligt första stycket föres
hos Konungen genom besvär.

Klagande har att inkomma med
besvären till den centrala utlänningsmyndigheten
inom en vecka
efter det han erhållit del av beslutet.

Klagan enligt första stycket föres
hos Konungen genom besvär.
Klagande har att inkomma med
besvären inom en vecka efter det
han erhållit del av beslutet.

60 §

Möter svårighet vid verkställighet
eller är det tvivelaktigt huru
verkställighet skall ske, skall ärendet
underställas den centrala utlänningsmyndigheten.
Har den centrala
utlänningsmyndigheten meddelat
beslut om avvisning, förpassning
eller utvisning, äger myndigheten
lämna närmare anvisningar
för verkställigheten.

Möter svårighet vid verkställighet
eller är det tvivelaktigt huru
verkställighet skall ske, skall ärendet
underställas den centrala utlänningsmyndigheten.
Har den centrala
utlänningsmyndigheten meddelat
beslut om avvisning eller förpassning,
äger myndigheten lämna
närmare anvisningar för verkställigheten.

Vägrar fartygs eller luftfartygs befälhavare i fall som avses i 56 §
att mottaga utlänningen, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

69 a §

Bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen
(1971:290) äga tillämpning
i ärende om visering, uppe -

InU 1971: 37

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
hållstillstånd, arbetstillstånd och
återkallelse av bosättningstillstånd
endast om utlänningen är bosatt
eller eljest vistas inom riket.

Bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen
(1971:290) äga icke
tillämpning beträffande beslut angående
visering och arbetstillstånd
och ej heller beträffande beslut
angående uppehållstillstånd i annat
fall än som avses i 12 § första
stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om talan mot beslut
som meddelats före den 1 januari 1972.

InU 1971: 37

2) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1971: 52) om skatterätt och länsrätt
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §

Vid länsrätt handlägges mål enligt
barnavårdslagen (1960: 97), lagen
(1954: 579) om nykterhetsvård
och utlänningslagen (1954:193) i
den utsträckning som är föreskrivet
i dessa lagar samt mål enligt
21 kap. föräldrabalken.

Vid länsrätt handlägges vidare, såvitt gäller svenskt körkort, turistkörkort
eller trafikkort, mål om varning eller återkallelse av sådant
kort och, såvitt gäller utländskt körkort, mål om varning eller vägran
att godkänna körkortet, allt enligt vad därom är särskilt föreskrivet.

Vid länsrätt handlägges mål enligt
barnavårdslagen (1960: 97) och
lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
i den utsträckning som är
föreskrivet i dessa lagar samt mål
enligt 21 kap. föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

InU 1971: 37

3) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1965: 94) om polisregister m. m.
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas,
när framställning därom göres av

1. justitiekanslem, riksdagens 1. justitiekanslem, riksdagens
pmbudsmän, rikspolisstyrelsen, den ombudsmän, rikspolisstyrelsen, den
centrala utlänningsmyndigheten, centrala utlänningsmyndigheten,
länsstyrelse, polischef eller allmän länsstyrelse, länsrätt, polischef elåklagare;
ler allmän åklagare;

2. annan myndighet, om och i den mån Konungen för visst slag av
ärenden eller för särskilt fall ger tillstånd därtill;

3. enskild, om Konungen medger att utdrag meddelas för visst ändamål
och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ändamål eller
om i annat fall, där den enskilde styrker att hans rätt är beroende av
upplysning ur registret, Konungen medger att upplysningen meddelas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

InU 1971: 37

4) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Utlänning, som

1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hemvist här i riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig och sin familj,

kan på ansökan upptagas till svensk medborgare (naturaliseras). Fråga
om naturalisation prövas av den centrala utlänningsmyndighet som avses
i 3 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

Finnes det medföra gagn för riket att sökanden upptages till svensk
medborgare eller har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap eller
är sökanden gift med svensk medborgare eller föreligga eljest med hänsyn
till sökandes förhållanden särskilda skäl för dennes upptagande till
svensk medborgare, må naturalisation beviljas, även om de i första
stycket stadgade villkoren icke äro uppfyllda. Är sökanden dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare, må även om annat särskilt skäl ej
föreligger avvikelse ske från det under punkt 2 angivna villkoret.

Förlorar sökande, som har ut- Förlorar sökande, som har utländskt
medborgarskap, ej detta i ländskt medborgarskap, ej detta i

och med sin naturalisation utan och med sin naturalisation utan

fordras härför medgivande av den fordras härför medgivande av den

utländska statens regering eller anutländska statens regering eller annan
myndighet, må som villkor nan myndighet, må som villkor

för medborgarskapets förvärvande för medborgarskapets förvärvande

stadgas, att sökanden inför den stadgas, att sökanden inför den

länsstyrelse som den centrala utcentrala utlänningsmyndigheten in länningsmyndigheten

bestämmer om viss tid styrker att dylikt med inom

viss tid styrker att dylikt givande lämnats,

medgivande lämnats. Det åligger
länsstyrelsen att meddela beslut,
huruvida behörigt bevis företetts.

Då utlänning enligt denna paragraf upptages till svensk medborgare,
bestämmer den centrala utlänningsmyndigheten, huruvida naturalisationen
skall omfatta även sökandens ogifta barn under aderton år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om ärende som
anhängiggjorts hos länsstyrelsen före den 1 januari 1972.

InU 1971: 37

Motionen

I motionen 1971: 1555 av herr Svensson i Malmö m. fl. (vpk) yrkas

att riksdagen beslutar att följande tillägg och ändringar göres i propositionens
förslag:

1. § 44 i utlänningslagen, stycke 2 och 3 »inom en vecka» utgår och ersätts
av »inom två veckor».

2. Samma paragraf förses med tillägg så lydande: »Beslut om avvisning,
utvisning eller förpassning må ej verkställas förrän klagotiden utgått eller,
om klagan förts, förrän densamma slutbehandlats.»

3. § 46, satsen » om utlänningsnämnden etc.» utgår.

4. § 48, stycket »Sådan förklaring avgives etc.» strykes. I stället

införes »Sådan förklaring avges skriftligen till den myndighet som meddelat
beslutet och delges för kännedom närmast överordnade instans.»

5. § 58, meningen »Avvisning skall så snart det kan ske verkställas av
polismyndighet» utgår.,

att riksdagen uppdrar åt Kungl. Maj:t att i instruktion till berörda
myndigheter fastslå vilka länder som kan komma i fråga då det gäller
att ge utländsk medborgare politisk asyl, samt

att riksdagen beslutar uttala att expeditionsavgiften för medborgarskapsbevis
bör avskaffas.

Utskottet

Den föreliggande propositionen tar i tre huvudavsnitt upp handläggningsformerna
för utlännings- och medborgarskapsärenden mot bakgrunden
av genomförda ändringar av länsstyrelsernas organisation och
den i år beslutade förvaltningsrättsreformen. När det gäller utlänningslagen
föreslås att utvisningsärenden överflyttas från länsstyrelserna
till de nybildade länsrätterna. I övrigt innebär förslaget att förfarandet
i utlänningsärenden så långt möjligt anpassas till föreskrifterna
i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Det är alltså
inte fråga om en allmän översyn av utlänningslagstiftningen. Det anmäls
i propositionen att en sådan är avsedd att företas när utlänningsutredningen
avslutat sitt arbete.

Överföringen av utvisningsärendena från länsstyrelserna till de nybildade
länsrätterna är enligt utskottets mening från rättssäkerhetssynpunkt
en klar fördel, eftersom ärendena härigenom kommer att prövas
i domstolsmässiga former. Utskottet tillstyrker alltså propositionen
i denna del vilket innebär ändringar i utlänningslagen och lagen om
skatterätt och länsrätt samt lagen om polisregister m. m.

Även propositionens förslag om förfarandet vid handläggningen av
utlänningsärenden tillstyrks av utskottet. Förslaget är ett led i strä -

InU 1971: 37

vandena att harmonisera lagstiftningen på skilda förvaltningsområden
till den nya förvaltningsrättsreformen.

I den i anslutning till propositionen väckta motionen 1971: 1555
förs fram vissa ytterligare förslag som enligt motionärernas mening
skulle starkare tillgodose utlänningarnas trygghet och rättssäkerhet. Sålunda
föreslås att tiden för förande av klagan över polismyndighets beslut
om avvisning och förvaltningsdomstols (dvs. länsrätts och kammarrätts)
beslut om utvisning skall utsträckas från en till två veckor. Enligt
utskottets mening kan nuvarande korta besvärstid, som under lång tid
funnits i utlänningslagstiftningen, ifrågasättas. Frågan diskuteras också
tämligen utförligt i propositionen. I likhet med departementschefen
anser utskottet emellertid att någon ändring på denna punkt inte nu
bör göras i avvaktan på den aviserade allmänna översynen av utlänningslagstiftningen.
Det kan tilläggas att ett bifall till motionens förslag
skulle innebära två veckors besvärstid i vissa fall medan en veckas
besvärstid skulle behållas i övriga fall. En sådan differentiering
av besvärstiden för likartade ärenden i en och samma författning anser
utskottet inte böra komma i fråga. Utskottet avstyrker sålunda motionen
i nu behandlade del.

Motionärerna föreslår vidare (punkterna 2 och 5 i yrkandet) att
beslut om avvisning, utvisning eller förpassning inte skall få verkställas
förrän klagotiden har gått ut eller, om klagan har förts, ärendet har
slutligt avgjorts i högre instans. Motionärerna har i denna fråga missuppfattat
gällande bestämmelser. Utvisning och förpassning får aldrig
verkställas utan att lagakraftvunnet beslut föreligger. Avvisning kan
få ske i ett fall utan hinder av förd klagan, nämligen då polismyndighet
beslutar om avvisning vid utlänningens ankomst till riket. Detta
kan inträffa då utlänningen saknar pass eller visum eller penningmedel
för sitt uppehälle. Skulle utlänningen göra gällande att han är politisk
flykting, får avvisning ej verkställas omedelbart, utan ärendet skall överlämnas
till statens invandrarverk, såvida inte polismyndigheten finner
utlänningens påstående vara uppenbart oriktigt. Med hänvisning till den
lämnade redovisningen för innehållet i gällande bestämmelser avstyrker
utskottet motionsyrkandena.

Enligt 46 § utlänningslagen gäller den begränsningen i utlänningens
rätt att överklaga beslut av invandrarverket i fråga om avvisning och
förpassning samt vissa andra tillståndsärenden, att klagan får föras
hos Kungl. Maj:t endast om utlänningsnämnden eller i varje fall någon
av nämndens ledamöter anfört avvikande mening. Motionärerna
menar att utlänningen bör kunna anföra besvär även om nämnden är
enig om att han bör kunna avlägsnas ur riket. De föreslår att paragrafen
ändras i enlighet härmed. Utskottet vill anmärka att motionärerna
inte förutsatt ändring av motsvarande begränsning i besvärsrätten
enligt 59 §, som behandlar överklagande av verkställighet av

InU 1971: 37

beslut om avlägsnande ur riket av utlänning som hävdar att han är
politisk flykting. Det kan vidare påpekas att utlänningen kan, vid sidan
av besvärsinstitutet och utan tidsbegränsning, hos Kungl. Maj:t anhålla
att avlägsnandebeslut omprövas enligt 51 § utlänningslagen (s. k. återbrytande
av beslut). Med hänvisning härtill avstyrks motionen i denna
del.

Utlänning kan avge förklaring att han avstår från att begagna möjlighet
att överklaga beslut om hans avlägsnande ur riket. Bestämmelser
om sådan nöjdförklaring finns i 48 §. Motionärerna föreslår att
nöjdförklaring bör avges i striktare former än de förmenar vara fallet
f. n. De anför som motivering härför bl. a. följande: »Myndighet kan
frestas till missbruk eller rent av till osann uppgift för att bli kvitt ett
ärende om nöjdförklaring kan avges i alla de fall som anges i lagtexten.
» Den motivering som motionärerna anför till stöd för yrkandet
måste betraktas som synnerligen anmärkningsvärd. Motionärerna
förutsätter att de handläggande tjänstemännen inte följer gängse förvaltningspraxis
utan rent av begår tjänstefel för att få fram nöjdförklaringar.
Självfallet saknas anledning att lägga ett sådant påstående
till grund för en lagändring. Utskottet vill endast i sammanhanget
framhålla vikten av att tolkar anlitas i erforderlig utsträckning
så att berörda utlänningar på språk som de behärskar får kännedom
om innehållet i gällande bestämmelser. Enligt motionens motivering
bör vidare avgiven nöjdförklaring inte medföra inskränkning i utlännings
rätt att anföra besvär. En nöjdförklaring bör enligt motionen inte
heller innebära återkallelse av tidigare anförda besvär. Utskottet vill för
sin del påpeka att om en sådan ordning genomförs förfaller ändamålet
med nöjdförklaringen. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motionsförslaget.

I motionen föreslås därjämte att Kungl. Maj:t i instruktion till berörda
myndigheter bör fastslå vilka länder som kan komma i fråga
då det gäller att ge utländsk medborgare politisk asyl. Enligt motionärerna
har »högeroppositionella» från öststaterna »utan närmare undersökning
tämligen undantagslöst» beviljats politisk asyl samtidigt som
myndigheterna »vägrat att ens godta möjligheten av politisk förföljelse»
när det gäller medborgare som flytt från exempelvis Spanien, Portugal,
Brasilien eller Grekland. Det görs vidare gällande att i den administrativa
tillämpningen har förekommit fall av eller försök till utvisning eller förvisning
på basis av ensidiga och partiska uppgifter om utlänningen, bristande
information om hans legala rättigheter samt hårdhänt och drastisk
tillämpning av gällande bestämmelser. Det tilläggs att »möjligheter att
ställa ekonomiska garantier» av allt att döma har spelat en roll för bedömningen
av enskilda fall. »Uppenbart politiska fall har över huvud
aldrig blivit föremål för politisk bedömning.»

Utskottet vill bestämt ta avstånd från denna vrångbild av den svens -

InU 1971: 37

ka flyktingpolitiken och av utlänningsmyndighetemas sätt att bedriva
sitt ansvarsfulla arbete. Uppslaget att asylrätten skulle vara beroende
av att en flykting kommer från ett i en förteckning upptaget land är föga
genomtänkt och kan utan vidare avvisas. Asylrätten skall innebära
ett skydd för den enskilda individen. Den som i sitt hemland riskerar
att bli utsatt för förföljelse på grund av sin härstamning, tillhörighet
till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest
på grund av politiska förhållanden skall kunna få en fristad här
i riket oavsett från vilket land han kommer. Av allmänt humanitära
skäl medges utlänningar stanna här i landet även om de inte kan betraktas
som politiska flyktingar i lagens mening. Det gäller bl. a. medborgare
i krigförande länder som riskerar straff för framför allt militära
brott. Motionärernas förslag skulle innebära avsteg från de allmänt
omfattande principer som nu gäller. Regler av det begärda slaget
skulle vidare kunna tas till intäkt för att dela upp de politiska flyktingarna
i olika kategorier beroende på bl. a. vilka slag av åsikter som
föranlett förföljelsen i hemlandet. En av regeringen fastställd förteckning
över länder av det slag som föreslås skulle dessutom medföra
utrikespolitiska komplikationer. Med hänvisning till det anförda avstyrks
motionsyrkandet.

Propositionen behandlar avslutningsvis på grundval av förslag av statens
invandrarverk vissa ändringar i medborgarskapslagen. Enligt denna
lag kan utlänning på vissa villkor upptas till svensk medborgare genom
s. k. naturalisation efter beslut av invandrarverket. Om utlänningen inte
härigenom automatiskt förlorar sitt utländska medborgarskap, görs det
svenska medborgarskapet beroende av att han kan visa att han befriats
från det tidigare medborgarskapet. Detta skall inom viss tid styrkas inför
länsstyrelse som invandrarverket bestämmer.

Propositionens förslag innebär i huvudsak att länsstyrelsernas befattning
med dessa villkorliga naturalisationsärenden upphör och överflyttas
på invandrarverket. Vidare föreslås ändrade former för utfärdande
av bevis om svenskt medborgarskap vilket medför att den expeditionsavgift,
som hittills utgjort 300 kr., inte kommer att tas ut
som nu i samband med villkorligt naturalisationsbeslut utan först sedan
förvärv av svenskt medborgarskap blivit gällande.

Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna ändringen i medborgarskapslagen.

I motionen yrkas att den nämnda expeditionsavgiften avskaffas varvid
hänvisas till att skatteutskottet i betänkande över en motion i ämnet uttalat
att avgiften borde kunna nedsättas och att utskottet även förutsatte
att Kungl. Maj:t skulle beakta en av Nordiska rådet i år avgiven rekommendation
på denna punkt. Utskottet har inhämtat att Kungl. Majit
genom beslut den 26 november i år har beslutat att sätta ned avgiften
när det gäller medborgarskapsbevis som utfärdas av invandrarverket

InU 1971: 37

från 300 till 115 kr. och när det gäller motsvarande bevis som utfärdas
av länsstyrelsen (avser unga utlänningar samt invandrare från de nordiska
länderna) från 100 till 60 kr. Med hänsyn till vad sålunda anförts
anser sig utskottet inte ha anledning att föreslå riksdagen att vidta någon
åtgärd i anledning av motionsyrkandet. Detta avstyrks således.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med avslag på motionen 1971: 1555, såvitt avser
44, 46, 48 och 58 §§ utlänningslagen, antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i utlänningslagen,

B. att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
lag om ändring i lagen om skatterätt och länsrätt,

lag om ändring i lagen om polisregister m. m. och
lag om ändring i lagen om svenskt medborgarskap,

C. att riksdagen avslår motionen 1971: 1555 i den mån den inte
behandlats under A.

Stockholm den 7 december 1971

På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Tvärålund
(c), Fridolfsson (s), Johansson i Simrishamn (s), Oskarson (m), fru
Ludvigsson (s), herrar Stridsman (c), Lorentzon (vpk), Nilsson i Kalmar
(s), Carlström (fp), Strindberg (m) och Olsson i Asarum (s).

Reservation

vid utskottets hemställan under A och C av herr Lorentzon (vpk), som
anser

dels att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

»Förslagen i föreliggande proposition innebär i fråga om utlänningslagen
dels att ärenden om utvisning flyttas över från länsstyrelserna till
de nybildade länsrätterna och dels att förfarandet i utlänningsärenden i
övrigt anpassas till den förvaltningsrättsreform som beslutats tidigare i år.

Förslagen har i huvudsak formell karaktär. Inga ändringar föreslås i
utlänningars rättsliga ställning här i landet utom i det avseendet att det
rättsliga förfarandet förbättras på några punkter. I stället hänvisas i propositionen
till en mer genomgripande omarbetning av utlänningslagstiftningen
som avses komma att företas senare. Enligt utskottets mening är
detta inte tillräckligt skäl för att uppskjuta förändringar i lagen i delar
där utlänningars rättssäkerhet på ett omotiverat sätt skjutits tillbaka i förhållande
till på andra områden vedertagna principer. I motionen 1971:

InU 1971: 37

1555 har pekats på vissa bestämmelser som från rättssäkerhetssynpunkt
måste anses särskilt otillfredsställande.

Enligt nuvarande ordning kan avvisning av utlänning i vissa fall gå i
verkställighet utan hinder av anförda besvär. Detta är en ordning som
enligt utskottets mening inte kan accepteras. Utskottet föreslår därför
att 57 § första stycket utlänningslagen upphävs.

När det gäller beslut om utvisning förordas i propositionen att besvär
över sådant beslut liksom hittills skall anföras inom en vecka. Utskottet
anser att en vecka är alltför kort besvärstid i ärenden av detta slag. Detsamma
gäller om besvärstiden i fråga om polismyndighets beslut angående
avvisning. Utskottet föreslår därför liksom motionärerna att besvärstiden
i angivna fall utsträcks till två veckor. Detta föranleder ändring
i 44 § andra och tredje styckena.

Enligt 46 § har utlänning rätt att överklaga statens invandrarverks beslut
om avvisning och förpassning m. m. endast om utlänningsnämnden
eller någon av nämndens ledamöter anfört avvikande mening eller om
nämnden, om det gäller avvisning, inte avgivit yttrande. Utskottet anser
att utlänningen bör ha möjlighet att anföra besvär även i det fall att
nämnden enhälligt har tillstyrkt att utlänningen avlägsnas ur landet.
Utskottet vill här peka på att utlänningen med stöd av 51 § under alla
förhållanden har möjlighet att hos Kungl. Maj:t begära att beslutet upphävs.
Den fullföljdsbegränsning som ligger i 46 § fyller alltså endast en
begränsad funktion. Paragrafen bör med hänsyn härtill utformas på det
sätt motionärerna har föreslagit.

Liksom i brottsbalken och vissa lagar på kriminalvårdens område upptar
utlänningslagen institutet nöjdförklaring. Om utlänning avger sådan
förklaring går beslut om hans avlägsnande ur riket i verkställighet utan
hinder av att besvärstiden inte har löpt ut. Avgiven nöjdförklaring innebär
vidare att tidigare anförda besvär anses återkallade. Utskottet kan
inte finna att nöjdförklaring fyller någon funktion inom utlänningslagstiftningen.
Besvärstiden är här en vecka resp. två veckor i vissa fall om
utskottets förslag i denna del bifalles, medan tiden för vad i brottmål
är tre veckor. Någon tidsvinst av betydelse uppstår alltså varken för utlänningen
eller berörda myndigheter. Väsentligare är emellertid att upptagande
av nöjdförklaring är en grannlaga uppgift i synnerhet som det
kan befaras att utlänningen på grund av språksvårigheter eller bristande
förtrogenhet med svenska rättsförhållanden kan komma att missförstå
innebörden av nöjdförklaringen. Utskottet föreslår på grund härav att
möjligheterna till nöjdförklaring helt utgår ur utlänningslagen. Till följd
härav bör 48 § samt 57 § andra stycket upphävas. Sistnämnda paragraf,
som behandlats även i det föregående, skulle härigenom komma att upphävas
i sin helhet.

I övrigt har propositionens förslag till ändringar i utlänningslagen inte
föranlett erinringar från utskottets sida. Dessa tillstyrks alltså liksom

InU 1971: 37

följdändringarna i lagarna om skatterätt och länsrätt samt om polisregister
m. m.

Ej heller har utskottet någon erinran mot föreslagna ändringar i medborgarskapslagen.
Utskottet vill emellertid i anknytning till vad i propositionen
sägs om ordningen för uttagande av expeditionsavgift vid förvärv
av svenskt medborgarskap och till de synpunkter i denna fråga som framförts
i motionen anföra följande.

Sedan motionen väcktes den 16 november, har Kungl. Majit den 26
november i år sänkt avgiften från 300 och i vissa fall 100 kr. till 115
resp. 60 kr. Detta är ett steg i rätt riktning men inte tillräckligt för att
tillgodose Nordiska rådets rekommendation i ämnet som gick ut på att
avgiften skulle slopas helt. Med hänsyn till att frågan inte tillhör det område
som utskottet vanligen behandlar, begränsar sig utskottet till detta
uttalande. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen i anledning av
motionen 1971: 1555 ge Kungl. Majit till känna.

Slutligen framförs i motionen förslag av innebörd att regeringen bör
utfärda preciserade riktlinjer för vilka länder som kan komma i fråga
då det gäller att ge utländsk medborgare politisk asyl. Erfarenheterna
styrker att frågor av detta slag är av sådan principiell räckvidd att det
bör åvila regeringen att meddela anvisningar härom. Utskottet ansluter
sig därför även i denna del till motionen. Vad utskottet anfört bör ges
Kungl. Majit till känna.»

dels att utskottet bort hemställa

»A. att riksdagen - med förklaring att förslaget till lag om ändring
i utlänningslagen inte kunnat oförändrat antas - i anledning
av motionen 1971: 1555 antar lagförslaget med den
ändringen att ingressen samt 44 och 46 §§ skall erhålla följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Härigenom förordnas i fråga om utlänningslagen (1954: 193),
dels att 12 a, 21, 25 och 33 §§ dels att 12 a, 21, 25, 33, 48 och

skall upphöra att gälla, 57 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 30, 31, 38, 41-46, 48, dels att 30, 31, 38, 41-46, 49,

49, 59 och 60 §§ skall ha nedan 59 och 60 §§ skall ha nedan anangivna
lydelse, givna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 69 a §, av nedan angivna
lydelse.

44 §

Polismyndighets beslut om avvisning må överklagas av utlänningen.

Klagan föres hos den centrala
utlänningsmyndigheten genom besvär.
Klagande har att inom en
vecka efter det han erhållit del av
beslutet inkomma med besvären.

Klagan föres hos den centrala
utlänningsmyndigheten genom besvär.
Klagande har att inom två
veckor efter det han erhållit del av
beslutet inkomma med besvären.

InU 1971: 37

(Kungl. Maj:ts förslag)

Förvaltningsdomstols beslut om
utvisning må överklagas av utlänningen.
Klagan fores enligt bestämmelserna
i förvaltningsprocesslagen
(1971: 291). Klagande har dock att
inom en vecka efter det han erhållit
del av beslutet inkomma med
besvären.

Om klagan rörande förvisning g
över allmän domstols dom eller besl

(Utskottets förslag)

Förvaltningsdomstols beslut om
utvisning må överklagas av utlänningen.
Klagan föres enligt bestämmelserna
i förvaltningsprocesslagen
(1971: 291). Klagande har dock att
inom två veckor efter det han erhållit
del av beslutet inkomma med
besvären.

er vad eljest är stadgat om klagan

46 §

Över den centrala utläaningsmyndighetens
beslut om avvisning
eller förpassning så ock dess beslut
i tillståndsärende, i vilket utlänningsnämndens
yttrande inhämtats
på grund av 12 § första stycket,
må klagan föras av utlänningen,
om utlänningsnämnden eller
någon dess ledamot anfört avvikande
mening eller ock nämnden i
ärende rörande avvisning icke avgivit
yttrande.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla beslut om förpassning i fall då utlänningsnämndens
yttrande i ärendet ej fordras.

Klagan enligt första stycket föres hos Konungen genom besvär. Klagande
har att inkomma med besvären inom en vecka efter det han erhållit
del av beslutet.

C. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1555 som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om
expeditionsavgiften vid utfärdande av medborgarskapsbevis
och om anvisningar för medgivande av politisk asyl.»

ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1971 712235