Inrikesutskottets betänkande nr 35 år 1971

InU 1971:35

Nr 35

Betänkande i anledning av motioner om lagstiftning mot könsdiskriminering
på arbetsmarknaden, m. m.

Motionerna

1971:1117 av herr Helén m. fl. (fp)

Motionärerna hemställer att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om skyndsam utredning och förslag till lagstiftning mot
könsdiskriminering.

Motionärerna framhåller att den traditionella uppdelningen av den
svenska arbetsmarknaden i manliga och kvinnliga yrken har varit ett av de
allvarligaste hindren för jämlikhet mellan män och kvinnor och för
individuell valfrihet. Motionärerna konstaterar att förbud mot könsdiskriminering
redan finns för huvuddelen av den statliga sektorn, medan den
kommunala och den enskilda sektorn inte berörs av lagstiftningen.

I motiveringen söker man vidare bemöta de invändningar som allmänna
beredningsutskottet reste mot ett liknande motionsförslag vid föregående
års riksdag. Utskottet pekade därvid bl. a. på att en lagstiftning mot
könsdiskriminering skulle vara svår att utforma och upprätthålla. I
föreliggande motion hänvisas till att motsvarande svårigheter föreligger
inom lagstiftningen mot rasdiskriminering. Huvudmetoden vid misstänkt
brott mot ett könsdiskrimineringsförbud måste dock enligt motionärerna
vara förlikningsförhandlingar. De anser att blotta övervägandet av en
lagstiftning mot könsdiskriminering sannolikt skulle få betydande förebyggande
effekt och bl. a. leda till att könsbunden platsannonsering
upphörde på den icke statliga sektorn.

Även om man i Sverige kan sägas ha nått längre än i många andra
länder, finns det enligt motionärernas mening anledning att överväga
radikalare åtgärder mot könsdiskriminering. Erfarenheterna i England
och USA av lagstiftning mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden bör
därvid inhämtas.

1971:1146 av herr Wennerfors (m)

I motionen hemställs att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t
anhålla om en parlamentarisk utredning om åtgärder för att öka jämställdheten
mellan könen.

Motionen tar upp fördelningen i familjerna av uppgifter i hem och
arbetsliv. Motionären vänder sig mot att dessa problem alltför länge
rubricerats som ”kvinnofrågor”. Enligt hans mening gäller det lika
mycket ”mansfrågor”. Allt fler människor anser att arbetsfördelningen i
en familj — härmed avses i motionen såväl arbetet i hemmet som
inkomstbringande förvärvsarbete — skall göras med hänsyn till familjemedlemmarnas
intressen och förutsättningar.

Riksdagen 1971. 18 sami. Nr 35

InU 1971:35

2

För att realisera familjernas valfrihet krävs enligt motionären konkreta
åtgärder på en rad områden. Han exemplifierar detta med att fortfarande
styrs skolelever in på utbildningsvägar och yrkesområden av icke relevanta
skäl, att skattesystemet bör medverka till valfrihet, bl. a. genom att
kostnader för barntillsyn blir avdragsgilla liksom kostnader för hushållsmaskiner
som rationaliserar hemarbetet, insättande av större resurser för
att lösa barntillsynsfrågorna, behovet av deltidstjänster inte bara för
kvinnor utan också för män, ökade möjligheter till tjänstledighet och
flexibel arbetstid. Den sociala tryggheten och socialförsäkringsbestämmelserna
bör vara lika för män och kvinnor.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1970 års riksdag förelåg motionsyrkanden om dels utredning om
bl. a. allmän lagstiftning mot könsdiskriminering och om lagstiftning mot
könsdiskriminering på arbetsmarknaden (motionerna 1970:1:32 och 11:32
resp. 1970:1:968 och 11:1144), dels utredning om frågor om könsbunden
rekrytering till viss utbildning och olika karriärvägar för män och kvinnor
(1970:1:5 och 11:7).

Motionerna behandlades i angivna delar av allmänna beredningsutskottet
som anförde följande (ABU 1970:56):

Beträffande den genom förevarande motioner aktualiserade frågan om
könsdiskrimineringen får utskottet inledningsvis anföra följande.

I de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken som statsmakterna antog år
1966 har bl. a. principen om jämlikhet mellan män och kvinnor på
arbetsmarknaden fastslagits. Riktlinjerna innebär således bl. a. att den
arbetsmarknadspolitiska målsättningen skall vara densamma för kvinnlig
arbetskraft som för manlig och att någon särbehandling efter kön inte får
ifrågakomma när det gäller användningen av arbetsmarknadspolitikens
medel. Vidare framhålls exempelvis att den latenta arbetslösheten bland
framför allt gifta kvinnor måste effektivt bekämpas. De antagna riktlinjerna
redovisas i en år 1968 till Förenta nationerna överlämnad rapport
över kvinnornas status i Sverige.

Principen om lika lön för män och kvinnor med likvärdigt arbete har
inom den privata sektorn antagits genom överenskommelse år 1960
mellan LO och Arbetsgivareföreningen.

På ett annat i förevarande sammanhang betydelsefullt område har ett
stort reformarbete nyligen initierats. Förra året tillkallades således en
kommitté med uppdrag att verkställa utredning angående den familjerättsliga
lagstiftningen. En av de ledande principerna i direktiven för
utredningen är att män och kvinnor skall vara likställda. Det uttalas
således bl. a. att det inte finns anledning avstå från att använda lagstiftningen
om äktenskapet och familjen som ett av flera instrument i
reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar
för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där
jämlikhet mellan män och kvinnor är en realitet.

Inom socialförsäkringssystemet har ävenså på senare tid jämlikhetstanken
vunnit ökat gehör. Riksdagen har således under årets vårsession
antagit en proposition om ändring i lagen om allmän försäkring som
innebär att principen om jämställdhet mellan män och kvinnor genomförts
fullt ut på sjukförsäkringens område (2LU 1970:42). Vidare har
pensionsförsäkringskommittén på initiativ av riksdagen i anledning av

InU 1971:35

3

väckta motioner (2LU 1967:38) erhållit tilläggsdirektiv som innebär bl. a.
att kommittén skall företa en genomgång av de bestämmelser som gör
skillnad mellan män och kvinnor och överväga ändringar som kan vara
motiverade på detta område.

Det förekommer, som f. ö. påpekats i ett par motioner, att vid
platsannonsering anges att tjänst eller anställning är avsedd endast för
män respektive endast för kvinnor. Utskottet vill erinra om att för
statliga myndigheter gäller att sådan annonsering inte får förekomma och
att riksdagens ombudsmän, förutom det i motionerna nämnda ingripandet
förra året, nyligen på förekommen anledning ånyo eftertryckligt
understrukit att den gällande regeln måste iakttas. Vad gäller den
kommunala och den enskilda sektorn förutsätter utskottet att kommunförbunden
och de fackliga organisationerna uppmärksammar frågan.

Det kan vidare nämnas att inom skolöverstyrelsen nyligen tillsatts en
utredning angående möjligheterna att i läroplanen för grundskolan införa
undervisning, som syftar till att bryta de invanda könsrollsmönstren.

Vad sedan gäller den i motionerna föreslagna lagstiftningen mot
könsdiskriminering erinrade beredningsutskottet om att frågan berörts i
samband med behandlingen vid vårriksdagen 1970 av prop. 1970:87
angående godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering
m. m. men ej föranlett annan åtgärd än hänvisning till kommande
behandling vid samma års höstriksdag. Utskottet fortsatte:

Utskottet har vid sina överväganden i denna fråga kommit till den
uppfattningen att tillräckliga skäl f. n. inte föreligger för en allmän
lagstiftning mot könsdiskriminering. Det torde stöta på stora svårigheter
såväl att utforma som att upprätthålla en sådan lagstiftning och det kan
mot bakgrunden av det inledningsvis anförda hävdas att en utveckling
pågår som i förening med den ökade upplysning i hithörande frågor
vilken kan förväntas genom bl. a. skolundervisningen bör kunna i väsentliga
avseenden tillgodose motionernas allmänna syfte. Vad särskilt gäller
förslaget om lagstiftning mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden vill
utskottet erinra om att, enligt ett av riksdagen godkänt uttalande i den
ovannämnda propositionen om rasdiskriminering, i vårt land råder principen
att lagbestämmelser skall användas för att reglera förhållandet
mellan arbetsmarknadens parter endast i den mån problemen inte kan
lösas avtalsvägen eller eljest särskilda skäl kan åberopas. Det borde således
i första hand anförtros arbetsmarknadens parter att frivilligt i samverkan
se till att rasdiskriminering på arbetsmarknaden hindras. Enligt utskottets
mening äger detta resonemang tillämplighet jämväl beträffande könsdiskriminering
på arbetsmarknaden.

Utskottet anser sig således inte böra tillstyrka förslagen om utredningar
beträffande en allmän lagstiftning mot könsdiskriminering eller
mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden.

Beträffande de i motionerna 1970:1:5 och 11:7 berörda frågorna
hänvisade allmänna beredningsutskottet till att frågor av detta slag torde
höra till dem som det ankommer på de anställdas organisationer att
bevaka. Slutligen anförde utskottet:

Utskottet får sammanfattningsvis anföra att utskottet är medvetet
om att rester av traditionsbunden könsdiskriminering ännu lever kvar och
att mycket återstår att göra innan män och kvinnor kan på i alla
avseenden lika villkor konkurrera på arbetsmarknaden. Jämlikhetsprin -

InU 1971:35

4

cipen präglar dock alltmer lagstiftningen och det allmänna synsättet i
hithörande frågor.

Allmänna beredningsutskottet hemställde att motionerna i förevarande
delar inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets hemställan
bifölls.

En vid årets riksdag väckt motion (1971:339) om åtgärder mot
könsdiskriminering på socialförsäkringens och arbetarskyddets områden
har behandlats av socialförsäkringsutskottet (SfU 1971:34).

Vissa internationella åtaganden

I den av Förenta nationernas generalförsamling år 1966 antagna
internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter behandlas i artikel 7 rätten för envar till rättvisa och
gynnsamma arbetsvillkor. Artikeln föreskriver bl. a. att skälig lön och lika
ersättning för arbete av lika värde skall utgå utan åtskillnad av något slag.
Det tilläggs att ”i synnerhet skall kvinnor tillförsäkras arbetsvillkor, som
ej är sämre än de som män åtnjuter, och erhålla lika lön för lika arbete”.

Konventionen har förelagts riksdagen för godkännande i prop.
1971:125. Propositionen har godkänts av riksdagen (UU 1971:13, rskr
1971:270).

Likalönsprincipen har tidigare fastslagits i den europeiska sociala
stadgan, som ratificerats av Sverige (prop. 1962:175, 2LU 32, rskr 365),
och genom den av Internationella arbetsorganisationens (ILO) allmänna
konferens år 1951 antagna konventionen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde. Sverige har ratificerat denna konvention
(prop. 1962:70, 2LU 26, rskr 333). Samtidigt ratificerades en av ILO:s
allmänna konferens år 1958 antagen konvention angående diskriminering
i fråga om anställning och yrkesutövning, enligt vilken konventionsstaterna
förbinder sig att utforma och tillämpa en nationell politik avsedd att
genom metoder anpassade efter landets förhållanden och praxis främja
likställdhet beträffande möjligheter och behandling i fråga om anställning
och yrkesutövning i syfte att avskaffa varje diskriminering i dessa
hänseenden på grund av ras, hudfärg, kön m. m.

Utskottet

Föreliggande två motioner tar från olika utgångspunkter upp frågan om
jämställdheten mellan könen.

I motionen 1971:1117 begärs utredning och förslag till lagstiftning
mot könsdiskriminering. Av motiveringen framgår att härvid avses förhållandena
på arbetsmarknaden. Liknande motionsyrkande framställdes
föregående år och behandlades då utförligt i ett utlåtande av allmänna
beredningsutskottet. Beredningsutskottet erinrade inledningsvis om att
1966 års riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken innebar bl. a. att den
arbetsmarknadspolitiska målsättningen skall vara densamma för män och

InU 1971:35

5

kvinnor samt om att principen om lika lön för män och kvinnor med
likvärdigt arbete inom den privata sektorn antagits genom överenskommelse
år 1960 mellan Landsorganisationen i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen.
Frågan om åtskillnad mellan män och kvinnor i samband
med platsannonsering berördes även av utskottet som påpekade att
statliga myndigheter inte får annonsera på sådant sätt och att det fick
förutsättas att kommunförbunden och fackorganisationerna uppmärksammade
könsbunden platsannonsering på den kommunala och den
enskilda sektorn. Vad särskilt gäller lagstiftning mot könsdiskriminering
på arbetsmarknaden hänvisade utskottet till ett av riksdagen godkänt
uttalande i den tidigare samma år framlagda propositionen (1970:87)
angående godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering.
Enligt detta uttalande råder i vårt land principen att lagbestämmelser
skall användas för att reglera förhållandet mellan arbetsmarknadens
parter endast i den mån problemen inte kan lösas avtalsvägen eller eljest
särskilda skäl kan åberopas. Det borde således i första hand anförtros
arbetsmarknadens parter att frivilligt i samverkan se till att rasdiskriminering
på arbetsmarknaden hindras. Enligt beredningsutskottets mening
ägde detta resonemang tillämplighet jämväl beträffande könsdiskriminering
på arbetsmarknaden. Beredningsutskottet avstyrkte lagstiftningsyrkandet.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Enligt inrikesutskottets mening har det sedan frågan behandlades
föregående höst inte inträffat något som bör föranleda riksdagen att
frångå sitt tidigare ställningstagande. Med anledning av att man i årets
motion kritiserar ett uttalande av beredningsutskottet om att en lagstiftning
mot könsdiskriminering skulle vara svår att utforma och upprätthålla
och därvid hänvisar till att motsvarande svårigheter inte hindrat
kriminalisering av rasdiskriminering, vill inrikesutskottet tillägga att
motionärernas kritik inte synes bärkraftig, eftersom beredningsutskottets
resonemang anknöt till samtidigt föreliggande motionsförslag om en
allmän lagstiftning mot könsdiskriminering. Inrikesutskottet avstyrker
alltså den nu aktuella motionen.

1 motionen 1971:1146 yrkas på parlamentarisk utredning om åtgärder
för att öka jämställdheten mellan könen, varmed motionären åsyftar en
reell frihet för män och kvinnor att välja mellan förvärvsarbete och
vårdnadsuppgifter i hemmet. Utskottet har förståelse för motionens
allmänna syfte men kan inte biträda utredningskravet. En del av de
uppslag som enligt motionären skulle prövas av den tillämnade utredningen
har behandlats och avvisats av riksdagen. Det gäller exempelvis
frågan om avdrag för barntillsynskostnader (SkU 1971:18). Andra åter,
såsom möjlighet att utsträcka det stöd via sjukförsäkringen som f. n. kan
utgå till modern under barnets första levnadsmånader att även gälla
fadern, prövas i redan pågående utredningsarbete. Avgörande enligt
utskottets mening är dock att den av motionären upptagna frågan
knappast lämpar sig för en övergripande utredning. De resultat motionären
vill uppnå kommer fram snabbare och effektivare genom att kvardröjande
brister i jämställdhet mellan män och kvinnor avhjälps i det

I

InU 1971:35

6

löpande reformarbetet. Utskottet kan som belysande exempel härpå
erinra om vad som anförts i direktiven till familjelagssakkunniga, som har
att verkställa utredning angående den familjerättsliga lagstiftningen. 1
direktiven konstateras att makarna i ett äktenskap enligt lagens bokstav
är likställda men att det är tydligt att lagstiftaren förutsatt som det
normala en fast rollfördelning mellan makarna med mannen som förvärvsarbetande
familjeförsörjare och hustrun bunden till sysslor i hemmet.
Det konstateras vidare att det på flera punkter finns stora spänningar
mellan de värderingar som lagstiftningen bygger på och den syn på
rollfördelningen mellan makarna i ett äktenskap och på familjebanden
som omfattas av växande grupper av vårt folk, framför allt av ungdomen.
Det finns, framhålls i direktiven, ingen anledning att avstå från att
använda lagstiftningen om äktenskapet och familjen som ett av flera
instrument i reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ
kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga
och där jämlikhet mellan män och kvinnor är en realitet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet även motionen
1971:1146.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1971:1117 och 1971:1146.

Stockholm den 25 november 1971

På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s), Nordgren (m), Fridolfsson (s),
Johansson i Simrishamn (s), Oskarson (m), fru Ludvigsson (s), herrar
Lorentzon (vpk), Mattsson i Skee (c), Fransson (c), Ekinge (fp), Olsson i
Asarum (s) och Gustafsson i Säffle (c).

Reservation

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nordgren (m), Oskarson (m) och
Ekinge (fp), som anser

dels att utskottets yttrande fr. o. m. det avsnitt på s. 4 som börjar
med orden ”1 motionen 1971:1117” bort ha följande lydelse:

”Sorn konstateras i motionen 1971:1117 är den svenska arbetsmarknaden
fortfarande i stor utsträckning i praktiken uppdelad på manliga och
kvinnliga yrken. Det betänkliga häri understryks av att de kvinnliga
yrkena i regel ger lägre status, lägre lön, mindre inflytande och sämre
framtidsmöjligheter. Detta är ett allvarligt hinder i strävandena mot
jämställdhet mellan män och kvinnor som i övrigt alltmer präglar
reformarbetet i vårt land.

Utskottet är medvetet om att mycket uträttas för att vända utvecklingen
mot en bättre ordning. Utskottet tänker härvid på bl. a. pågående

InU 1971:35

7

arbete inom skolöverstyrelsen för att i undervisningen på skolans olika
stadier söka bryta invanda könsrollsmönster, ett arbete som kan komma
att påverka ungdomens yrkesval. Man kan vidare peka på arbetsmarknadsverkets
strävanden att å ena sidan i samband med arbetsförmedling,
yrkesvägledning och arbetsmarknadsutbildning förmå kvinnor att pröva
nya anställningsalternativ till traditionella kvinnoyrken och å andra sidan
att kontinuerligt påverka arbetsgivarna att ändra ett alltför stelt rekryteringsmönster.

Enligt utskottets mening behövs emellertid radikalare åtgärder för att
bryta den könsdiskriminering som faktiskt råder på arbetsmarknaden.
Vid tidigare behandling av frågan har hänvisats till att det i första hand
ankommer på arbetsmarknadens parter att lösa problem av detta slag.
Det framstår som uppenbart att arbetsmarknadsparterna varken hittills
eller inom överskådlig framtid har möjlighet att komma till rätta med
könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Utskottet vill liksom motionärerna
framhålla att införande av en lagstiftning av nu avsett slag skulle få
en förebyggande effekt men dessutom skulle bidra till att snabbare få
fram ett omtänkande i företagens rekryteringspolitik. En omedelbar
effekt skulle bli att könsbunden platsannonsering upphörde på den
privata sektorn i likhet med vad som redan skett på den statliga sektorn.
Ett utredningsarbete med sikte på en lagstiftning mot könsdiskriminering
på arbetsmarknaden bör därför komma till stånd. Utredningsarbetet bör
bedrivas skyndsamt.

Vid utredningsarbetet bör beaktas även de allmänna synpunkter på
jämställdhet mellan män och kvinnor som tagits upp i motionen 1971:
1146. Utskottet vill liksom motionären understryka att samhället bör
acceptera en reell frihet för män och kvinnor att välja mellan förvärvsarbete
och vårdnadsuppgifter i hemmet. Den av utskottet förordade
lagstiftningen skulle bli ett ytterligare steg mot en ökad jämställdhet
mellan könen.

Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.”
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

”dels att riksdagen med bifall till motionen 1971:1117 samt i
anledning av motionen 1971:1146 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om utredning och förslag angående lagstiftning mot
könsdiskriminering på arbetsmarknaden,
dels att riksdagen avslår motionen 1971:1146, i den mån den inte
behandlats ovan.”

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.558 S