Inrikesutskottets betänkande nr 33 år 1971

InU 1971:33

Nr 33

Betänkande i anledning av motioner angående arbetsmarknadspolitiken.

Motionerna

1971:109 av herr Hellström m. fl. (s)

Motionärerna hemställer att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära utredning om arbetsmarknadspolitiken som ett fördelningspolitiskt
och strukturpolitiskt instrument i enlighet med vad i motionen
anförts.

I motionen sammanfattas de allmänna motiven till den begärda utredningen
på följande sätt:

Hittillsvarande arbetsmarknadsutredningar har sysslat med väsentliga
kvantitativa frågeställningar om ekonomisk tillväxt och en ständigt högre
total sysselsättning. Strukturförändringar och nya produktionsförhållanden
i arbetslivet gör det nu nödvändigt att överse arbetsmarknadspolitiken
utifrån skilda fördelningsaspekter där ett påträngande problem är
att undvika en framtida strukturarbetslöshet, förbättra arbetsmarknadsvillkoren
för de svagare grupperna bland löntagarna och planera sysselsättningsmöjligheter
för den stora gruppen dolt arbetslösa. Det är likaså
väsentligt att hela löntagarkollektivet ges reell valfrihet och klarare
överblick över situationen inom olika delar av arbetsmarknaden. En
dylik översyn av arbetsmarknadspolitiken kan bli effektiv endast om
utvecklingstendenserna inom alla delar av arbetsmarknaden kan bedömas
utifrån ett starkare statistiskt underlag än som är möjligt med dagens
arbetsmarknadsstatistik.

Som bakgrund pekar motionärerna på att de senaste decenniernas
snabba strukturomvandling har medfört en omfördelning av sysselsättningarna
för de arbetande av innebörd att de yngre och starkare fått
de nya välbetalda arbetena medan de äldre och svagare är kvar i de
gamla yrkena eller slås ut — dolt eller öppet — ur arbetslivet.

På grund härav bör arbetsmarknadspolitiken utgå från de svagas behov.
För att nå ett sådant syfte behövs, menar man, väsentliga förändringar
i bl. a. arbetsförmedlingens målsättning och arbetssätt. Det
erinras om att kritik särskilt riktats mot arbetsförmedlingens dubbla
mål enligt 4 § arbetsmarknadskungörelsen, och det tilläggs att den neutralitet
som här åsyftas mellan två parter med väsentligt olika styrka på
arbetsmarknaden i realiteten blir ett stöd för den starkare parten, arbetsgivaren.
Enligt motionärerna bör denna »förmenta» neutralitet mellan
arbetsgivare och arbetstagare uppges.

1—Riksdagen 1971. 18 sami. Nr 33

InU 1971:33

I motionen behandlas konkret de delar av den arbetsmarknadspolitiska
verksamheten där arbetsmarknadsverket enligt motionärernas uppfattning
behöver nya ramar för att verksamheten skall bedrivas effektivt.
Tyngdpunkten läggs på arbetsförmedlingarnas verksamhet.

Motionärerna kritiserar sålunda den information som ges till de
arbetssökande om förhållandena på utbjudna arbetsplatser. Enligt deras
mening är den f. n. bristfällig och bör förstärkas och de tillägger att
bristen på information om arbetsplatserna givetvis hårdast drabbar dem
som från början har den sämsta utgångspunkten på arbetsmarknaden
och därmed den sämsta överblicken.

Vidare berörs frågan om arbetsförmedlingsservice till företag med
dåliga arbetsplatsförhållanden och därav följande hög personalomsättning.
Det erinras om att arbetsmarknadsstyrelsen år 1969 bemyndigat
länsarbetsnämnderna att sorn sista utväg minska förmedlingsservicen
till sådana företag. Beslutet har emellertid anmälts till JO, som vid
tiden för motionens framläggande inte avgjort fallet. Fallet belyser
enligt motionärerna svagheten hos den neutralitet som arbetsförmedlingen
skall iaktta.

Arbetsmarknadsverket bör få vidgade möjligheter att gå in i företagen
och »med statliga medel ändra på arbetsställningar, maskiner, arbetsplatsutformning,
uppgifter etc. för äldre och handikappade» i syfte att
förebygga att dessa arbetstagare senare slås ut ur produktionen och får
tas om hand inom den skyddade sektorn. Det erinras om att arbetsmarknadsverket
här redan påbörjat ett väsentligt arbete men därvid är »helt
beroende av de enskilda företagens välvilja».

När det gäller arbetsförmedlingens kontrollfunktion inom arbetslöshetsförsäkringen
anförs att denna funktion hämmar de arbetssökandes
förtroende för arbetsförmedlingen. Kontrolluppgifterna bör föras över
till annat organ. I sammanhanget diskuteras även begreppet arbetsvägran,
i fråga om vilket ett nytt synsätt från samhällets sida efterlyses.

Vid företagsnedläggningar anses bättre och mer samlad insats påkallad.
Kvinnornas osäkra och marginella situation på arbetsmarknaden bör
förbättras.

Slutligen anförs i fråga om arbetsförmedlingen att det ifrågasatts
om inte en starkare markering av löntagarnas behov i förmedlingsverksamheten
skulle minska företagens intresse att anlita förmedlingen.
Sådana farhågor är enligt motionärernas mening starkt överdrivna och
i den mån de skulle visa sig berättigade kan motionärerna tänka sig
lagstiftning som ingriper häremot. Under alla förhållanden, tilläggs det,
skulle obligatorisk anmälan av lediga platser till centralt dataregister ha
betydelse. En sådan anmälningsskyldighet anses i och för sig inte behöva
kopplas till skyldighet att anlita arbetsförmedlingen. Motionärerna väcker
i sammanhanget tanken att ett platsregister av detta slag skulle kunna
samordnas med centralt förda register över lediga bostäder varige -

InU 1971:33

nom skulle uppnås bättre överblick och möjlighet till väl övervägt
arbetsval för löntagarna, något som motionärerna menar i dag saknas
på arbetsmarknaden.

Motionärerna tar också upp arbetsmarknadsutbildningens roll i sammanhanget.
De anför härom:

Arbetsmarknadsutbildningen är ett av de viktigaste instrumenten för
att stärka de svagas ställning på arbetsmarknaden. Det bör explicit
utsägas att arbetsförmedlingen bör sträva efter att höja anspråken —
snarare än sänka dem — hos dessa grupper. Arbetsmarknadsutbildningen
bör i första hand ses som en hävstång för individen att rustas bättre
i arbetslivet och först i andra hand som en service åt företaget. Starka
skäl talar för en generell introduktion av allmänna ämnen som svenska,
matematik och samhällskunskap i arbetsmarknadsutbildningen för att
bredda framtida möjliga yrkesval och ge en stabilare plattform som
skydd mot arbetslöshet. Arbetsmarknadsutbildningen bör uppfattas som
en yrkesinriktad del av vuxenutbildningen där arbetslösa och lågavlönade
ges företräde. För att bättre tjäna strukturpolitiska syften och
ge en verklig valfrihet för individen bör man i detta sammanhang
överväga att utvidga de arbetslösas rätt till arbetsmarknadsutbildning till
att gälla även personer i arbete men med lön under viss nivå. En svårighet
för den traditionella vuxenutbildningen har varit att nå ut till grupper
med de största formella utbildningshandikappen. De arbetslösa och
de lågavlönade tillhör i stor utsträckning dessa grupper. Arbetsmarknadsutbildningen
når härigenom i hög grad just de människor man inte
lyckats aktivera i andra former av vuxenutbildning. Detta är ytterligare
ett skäl att ge individens intressen en starkare vikt vid utformningen av
arbetsmarknadsutbildningen och vid arbetsförmedlingarnas rutiner vid
placering av sökande.

1971: 284 av herr Helén m. fl. (fp)

I motionen begärs i yrkandet 8 att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om en översyn av reglerna för arbetsmarknadsutbildningen
i enlighet med i motionen angivna riktlinjer.

Motionärerna anför bl. a. att det från allmänna synpunkter är önskvärt
att utbildningen sätts in redan innan arbetstagarna är arbetslösa eller
löper risk för arbetslöshet. Arbetslöshetskriteriet bör mjukas upp
ytterligare och på sikt helt upphävas. Motionärerna antyder möjligheterna
till en helt ny utbildningssituation som skulle medge envar att
efter viss tids yrkesverksamhet genomgå om- eller uppskolning.

Redan nu, anser motionärerna, bör arbetslöshetskriteriet kunna upphävas
helt för äldre arbetskraft. Därigenom skulle äldre arbetstagare
efter samråd med arbetsgivaren under ledighet från sin anställning
kunna genomgå arbetsmarknadsutbildning som gör honom mera lämpad
för nya arbetsuppgifter inom företaget, t. ex. i samband med ändrad
produktionsinriktning, införande av nya arbetsmetoder eller anskaffande
av nya maskiner. I de fall arbetsgivaren betalar skillnaden mellan

InU 1971:33

tidigare lön och utbildningsbidrag, bör denna »löneutfyllnad» ej reducera
utbildningsbidraget.

1971:1113 av herr Hallgren m. fl. (vpk)

I motionen hemställs att riksdagen beslutar att paragraf 4 i Kungl.
Maj:ts arbetsmarknadskungörelse av den 3 juni 1966 med därefter
vidtagna ändringar skall utgå ur kungörelsen, samt att en allmän översyn
företas av instruktionerna för arbetsförmedlingarna.

Motionärerna anser att den målsättning för arbetsförmedlingsverksamheten
som uttrycks i 4 § arbetsmarknadskungörelsen innebär att
verksamheten skall tjäna två sinsemellan oförenliga strävanden: individens
strävan att få det arbete som är lämpligast för honom och arbetsköparens
intresse att få elitmänniskor uttryckt i termen »bästa möjliga
arbetskraft». Motionärerna tillägger att den sistnämnda termen är
meningslös, eftersom arbetsförmedlingarna med nuvarande teknik inte
kan lämna några som helst garantier för att det är »bästa möjliga
arbetskraft» man ger information om. Det tillkommer, påpekas det, att
förmedlingen aldrig behärskat mer än 20 % av arbetsbytena. Eftersom
den åberopade paragrafen i arbetsmarknadskungörelsen inte fyller någon
funktion bör den utgå.

Motionärerna tar vidare upp arbetsförmedlingens roll i strävandena
att förbättra de lågavlönades ställning. De tänker sig begränsningar i
förmedling av arbeten med extremt låga löner. T tveksamma fall måste
det åligga förmedlingarna att uttryckligen varna för låglöneanställningar.
Under alla förhållanden måste korrekta upplysningar lämnas om arbetsoch
lönevillkor.

Slutligen anses det vara »en ohållbar ordning» att arbetsförmedlingarna
skall tjänstgöra som »redskap» åt arbetslöshetskassorna i avstängningsärenden.
Förmedlingarna bör upphöra med sin rapporteringsverksamhet
i sådana sammanhang.

Yttranden över motionen 1971: 109

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1971: 109 från arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), statens avtalsverk (SAV), Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet. Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens riksförbund
(SR) och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF).

AMS har till besvarande av remissen överlämnat en promemoria med
faktamaterial avsett att belysa motionens frågeställningar. SA V tar inte
heller ställning till motionsyrkandet. Övriga remissinstanser med undantag
av SAF tillstyrker eller förklarar i vart fall att de inte vill motsätta

InU 1971:33

sig att en utredning kommer till stånd. SR:s yttrande innefattar en tillstyrkan
utan närmare motivering. LO anser flera skäl tala för att en
utredning med den av motionärerna föreslagna inriktningen kommer till
stånd. Majoriteten av de positiva remissinstanserna har till ställningstagandet
fogat reservationer på inte oväsentliga punkter. TCO och
SACO anser att den av motionärerna tänkta utredningen fått för snäv
inriktning och borde i stället förutsättningslöst behandla hela arbetsmarknadspolitiken.
Organisationerna anser vidare liksom de båda
kommunförbunden att arbetsförmedlingens neutralitet inte bör överges.
SAF avstyrker motionen.

Remissinstansernas yttranden återges i huvudsakliga delar i bilaga till
detta betänkande.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Principer för förmedlingsarbetet

Under denna delrubrik lämnas uppgifter som gäller frågorna om
arbetsförmedlingens opartiskhet eller neutralitet och principer för urval
av arbetskraft.

Att arbetsförmedlingen skall vara ett opartiskt organ fastlades av
statsmakterna redan vid seklets början. I den första proposition som
behandlar offentlig arbetsförmedling (1906: 116) angavs som ett av två
huvudsyften för att ekonomiskt stödja tillkomsten av offentlig arbetsförmedling
att det gällde att befordra inrättandet av opartiska (kurs.
här) offentliga arbetsförmedlingsanstalter på sådana orter, där sådana
anstalter efter ortsmyndigheternas eget beprövande ansågs vara av
behovet påkallade.

1 betänkande angående den offentliga arbetsförmedlingens framtida
organisation (SOU 1946: 51 s. 12) utgick de sakkunniga angående
arbetsförmedlingens organisation ifrån såsom något självklart att arbetsförmedlingens
ställning på arbetsmarknaden som självständig, opartisk
institution även i framtiden skulle bevaras och att dess karaktär av fri
förmedlare och medhjälpare vid lösningen av arbetsgivarnas rekryteringsfrågor
resp. arbetstagarnas anställningsfrågor inte skulle ändras.

Sakkunnigas ståndpunkt biträddes av statsmakterna (prop. 1947: 239,
SU 1947: 227, rskr 1947: 441).

Frågan om arbetsförmedlingens ställning som opartiskt organ berördes
inte närmare vid statsmakternas beslut år 1966 angående riktlinjer
för arbetsmarknadspolitiken (prop. 1966: 52, SU 1966: 107, rskr 1966:
251). Att arbetsförmedlingens neutralitet inte var ifrågasatt framgår av
det departementschefsuttalande i propositionen som nedan refereras
på s. 9.

Innehållet i arbetsförmedlingens neutralitet behandlas i den av arbets -

InU 1971:33

marknadsstyrelsen år 1967 utgivna boken »Förändring och trygghet —
Arbetsmarknadspolitik i tillämpning». Denna bok, som utarbetats under
medverkan av bl. a. representanter för arbetsmarknadens parter, har till
syfte att precisera arbetsförmedlingens arbetsmarknadspolitiska roll och
den service arbetsförmedlingen skall ge arbetssökande, arbetsgivare och
samhällsorgan. Boken är i första hand avsedd som handbok för arbetsförmedlingens
personal. Under rubriken Arbetsförmedlingens neutralitet
anförs:

En av grundförutsättningarna för att arbetsförmedlingen skall kunna
vinna och behålla allmänhetens förtroende är, att den förhåller sig
fullständigt opartisk gentemot arbetsgivare och arbetssökande. Denna
attityd kommer till uttryck på flera sätt, av vilka några av de viktigaste
skall beröras här.

Arbetsförmedlingens ställning som ett opartiskt informationsorgan på
arbetsmarknaden innebär bl. a. att den har skyldighet att informera om
olika anställningsmöjligheter. Om den sökande inte får objektiva upplysningar
härom, begränsar man hans möjligheter till fritt val. Så många
arbetsgivare som möjligt bör också få dra nytta av god kontakt med
förmedlingen.

Även i ett par andra sammanhang har arbetsförmedlingen anledning
att beakta sin neutralitet gentemot arbetsmarknadens parter. Det gäller
bl. a. i fråga om löne- och anställningsvillkor för lediga platser som
anmälts till förmedlingen. Arbetsförmedlingen skall lämna den information
som bedöms vara av väsentlig betydelse för den sökandes val av
anställning. Hit hör självfallet information om arbetsvillkor, löner och
andra förhållanden på den aktuella arbetsplatsen. Om svårigheter att ge
förslag på sökande kan förklaras av att den erbjudna lönen ligger under
den gängse, kan arbetsförmedlingen upplysa arbetsgivaren härom. Men
detta liksom förmedlingens åtgöranden i övrigt måste ske med en sådan
objektivitet, att förmedlingens verksamhet inte med fog kan tolkas som
ett försök att i någon parts intresse påverka löne- och anställningsvillkor
i ena eller andra riktningen. I detta sammanhang finns det anledning att
trycka på att arbetsförmedlingens uppgift är att informera och förmedla
kontakt, medan överenskommelse om anställning träffas mellan arbetsgivaren
och arbetssökanden direkt.

Det kan tilläggas att arbetsförmedlingens neutralitet också har en
annan aspekt, något som även berörs i handboken, nämligen hur förmedlingen
skall uppträda vid arbetskonflikter. Denna aspekt faller emellertid
utanför de frågor som motionerna tar upp och behandlas därför inte
heller här.

I den diskussion om arbetsförmedlingens uppgifter som tagits upp i
de nu aktuella motionerna kommer man in på frågan om arbetsförmedlingens
principer för urval av arbetssökande. Den av motionärerna åberopade
bestämmelsen (4 §) i arbetsmarknadskungörelsen (1966: 368.
omtryckt 1968: 246) har följande lydelse:

Vid arbetsförmedling skall eftersträvas att varje arbetsgivare får bästa
möjliga arbetskraft och varje arbetssökande det arbete som är lämpligast
för honom.

InU 1971: 33

En bestämmelse med detta innehåll och i allt väsentligt samma lydelse
fanns med i den första författningen om offentlig arbetsförmedling,
nämligen 1907 års kungörelse (nr 97) om understöd av statsmedel till
befrämjande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket. Bestämmelsen
återkom i följande statsbidragskungörelser och togs in i 1934 års lag
om offentlig arbetsförmedling (1934: 267). Den finns även i kungörelsen
1947: 983 om den offentliga arbetsförmedlingen. Sistnämnda författning
utfärdades i anslutning till statsmakternas beslut om förstatligande av
arbetsförmedlingen samma år. Sistnämnda kungörelse har numera ersatts
av arbetsmarknadskungörelsen.

I sammanhanget kan noteras ett yttrande av dåvarande socialstyrelsen
över ovannämnda betänkande SOU 1946: 51. Styrelsen betonade däri
vikten av att arbetsförmedlingen intar en fri och opartisk ställning men
framhöll också att arbetsgivaren »f. n.» är mer gynnad än de arbetssökande
eftersom instruktionerna för arbetsförmedlingen skjutit arbetsgivarens
rätt att välja arbetskraft i förgrunden, medan arbetstagaren skall
beredas det arbete för vilket han bäst lämpar sig. Det är, fortsatte
ämbetsverket, önskvärt att även arbetssökande äger uppställa krav på de
arbetstillfällen som han söker och att detta kommer till uttryck i
arbetsförmedlingens instruktioner.

De urvalsprinciper som kommer till uttryck i 4 § arbetsmarknadskungörelsen
bygger på förutsättningen att arbetsförmedlingen å ena
sidan åt arbetsgivaren gör ett urval bland de hos förmedlingen aktuella
arbetssökandena och å andra sidan åt den arbetssökande ett urval bland
lediga platser. Detta är också det traditionella sättet för arbetsförmedlingen
att arbeta. Under senare hälften av 1960-talet har emellertid
arbetsförmedlingsmetodiken lagts om i väsentliga avseenden.

En ny betydelsefull princip som härvidlag införts är den som gäller
differentierad information och service åt arbetssökande och arbetsgivare.
Tanken bakom denna princip är, som det framhålls i den nyssnämnda
handboken för arbetsförmedlingen (s. 72) att både den arbetssökandes
och arbetsgivarens behov av service växlar starkt och att det därför vid
inskrivning av arbetssökande hos förmedlingen måste vara fel att alltid
ta in i förväg bestämda uppgifter. En sökande som bara vill ha svar på
en fråga måste känna det besvärande att inte kunna få det utan att bli
utfrågad. En del arbetsgivare vill själva »ta in och pröva» arbetssökande
och för dem kan knapphändiga uppgifter från förmedlingen vara till
fyllest.

I enlighet med detta resonemang gäller för arbetsförmedlingens inhämtande
av information av och om den arbetssökande att som ett
första »informationssteg» skall tas in få uppgifter om den sökande.
Förmedlingens roll är härvid främst att svara på frågor som framställs
av den arbetssökande utan att denne behöver lämna några upplysningar
om sig själv. På många områden kan kontakter förmedlas mellan sö -

InU 1971:33

kande och arbetsgivare utan att arbetsförmedlingen har mer än en
mycket ytlig information om den sökande eller ingen information alls,
t. ex. vid förmedling av tillfälliga och okvalificerade arbeten. Behöver
arbetsförmedlaren ytterligare information om den arbetssökande för att
kunna hjälpa honom skall förmedlaren som nästa etapp i informationsinhämtandet
inrikta sig på att klarlägga den arbetssökandes yrkeskunnande
och särskilda anställningsönskemål och slutligen, om det gäller
en mera genomgripande och långsiktig lösning av sökandens sysselsättningsfråga,
klarlägga den sökandes situation och möjligheter.

Ett viktigt led i strävandena att förenkla förmedlingsarbetet har varit
tillkomsten av olika slag av platslistor som tillhandahålles arbetssökande.
Här åsyftas närmast de lokala platslistor som vid mitten av 1960-talet
försöksvis prövades vid förmedling av praktik- och feriearbeten och
snart kom att användas även för publicering av andra lediga platser.
Dessa lokala platslistor ges ut veckovis och kompletteras med tilläggslistor
över under veckan nytillkomna platser. I dessa listor publiceras i
princip samtliga platser som inte har tillfällig varaktighet. I maj 1971
uppskattas 60 procent av alla hos förmedlingen anmälda lediga platser
ha publicerats i de lokala platslistorna.

Vid sidan av de reguljärt utkommande lokala platslistorna förekommer
speciella listor främst avseende praktik-, ferie- och vikariatsplatser.
De lokala listorna kompletteras av den i arbetsmarknadsstyrelsens tidning
»Arbetsmarknaden» intagna Platsjournalen med uppgifter om ett
mycket stort antal lediga platser inom olika yrken i hela landet.

Införandet av platslistor har i sin tur varit en förutsättning för den
omorganisation inom arbetsförmedlingen som övergång till öppen förmedling
innebär. Vid arbetsförmedlingskontor med öppen förmedling
har man inte bara »öppna» lokala platslistor utan man har också inrättat
särskild »kundmottagning» för de sökande. Kundmottagningen
är inte bara en reception utan har också att fullgöra en del egentliga
förmedlingsuppgifter, i första hand arbetsmarknadsinformation av mer
allmän karaktär. För att göra det lättare för arbetssökande, som så vill,
att på egen hand ta kontakt med i platslistorna angivna arbetsgivare har
på kontor med öppen förmedling ställts särskilda »kundtelefoner» till
förfogande. I övrigt bedrivs förmedlingsarbetet för arbetssökande, som
vill ha mer fördjupad information eller påkallar direkta förmedlingsinsatser,
vid kontorens olika fackexpeditioner.

I april 1971 hade kundmottagning för öppen förmedling inrättats vid
63 arbetsförmedlingskontor.

Frågan om den öppna förmedlingen behandlades i prop. 1970: 1
(bil. 13, avsnittet B. Arbetsmarknad m. m.) i samband med redovisning
av ett av statskontoret framlagt förslag rörande arbetsmarknadsverkets
organisation m. m. (SOU 1968: 60). Departementschefen fann den pågående
försöksverksamheten med öppen förmedling intressant men

InU 1971:33

ter om arbetssökanden som är av betydelse för att bedöma hans lämplighet
för arbetet. Det bör — som anfördes i arbetsmarknadspropositionen
år 1966 — ligga i företagens intresse att lämna arbetsförmedlingarna
fullständig information om arbetsvillkoren beträffande anmälda lediga
platser. Därmed ökas inte bara de arbetssökandes möjligheter att välja
det arbete som ger dem det bästa utbytet och den största tillfredsställelsen
utan också förutsättningarna för stabilitet i anställningen. De
uppgifter som arbetsgivarna lämnar bör kompletteras med upplysningar
från berörda fackföreningar beträffande löner och andra arbetsförhållanden
samt med erfarenheter från förmedlingsarbetet. t. ex. beträffande
omsättningen av arbetskraft på skilda arbetsplatser. Det stöd som
arbetsmarknadsverket utöver dessa informationer kan lämna de arbetssökande
är främst arbetsmarknadsutbildning och bidrag till flyttning.
Informationsverksamheten bör också innefatta upplysningar om dessa
möjligheter för att sökanden skall kunna få en uppfattning om vilka
alternativ som finns.

Inskränkning av förmedlingens service till företag med hög personalomsättning Vid

sammanträde den 19 december 1969 beslöt arbetsmarknadsstyrelsen
att sända ut ett cirkulärmeddelande (A 52/1969) till samtliga länsarbetsnämnder,
i vilket togs upp frågan om förmedlingens service till
företag med hög personalomsättning. De riktlinjer styrelsen härvid meddelade
mynnade ut i att om länsarbetsnämnden fick kännedom om att
visst företag hade onormalt hög personalomsättning, skulle nämnden
i första hand ta upp överläggningar med företaget om åtgärder som
kunde minska arbetskraftsomsättningen. Om dessa överläggningar inte
ledde till resultat, ålåg det nämnden att överväga inskränkningar i förmedlingens
service till företaget i fråga.

Beslutet föranledde klagomål till riksdagens ombudsmän.

Sedan ställföreträdande justitieombudsmannen B. Wennergren i beslut
den 16 april 1971 funnit att styrelsen genom utfärdande av cirkulärmeddelande
med detta innehåll överskridit sin kompetens, återkallade
styrelsen cirkulärmeddelandet. Styrelsen har därefter den 18 juni 1971
avgivit en framställning till Kungl. Majit om direktiv angående arbetsförmedlingens
service till företagen. Framställningen är f. n. föremål för
Kungl. Majits prövning.

Arbetsmarknadsverkets möjligheter att medverka till anpassning av
arbetsplatser efter arbetstagarens förutsättningar

I samband med 1966 års beslut om arbetsmarknadspolitiken bemyndigades
arbetsmarknadsstyrelsen att lämna statsbidrag till arbetsgivare
som vid nyanställning av handikappad vidtar sådana särskilda anordningar
på arbetsplatsen som är nödvändiga för att den handikappade
skall kunna fullgöra de med anställningen avsedda arbetsuppgifterna.

InU 1 971: 33

ansåg att en utvärdering av resultaten av verksamheten borde göras före
ett ställningstagande från statsmakternas sida. En sådan redovisning
skall av arbetsmarknadsstyrelsen lämnas för beaktande vid statsmakternas
behandling av styrelsens anslagsframställning för budgetåret
1972/73.

Det kan tilläggas att expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor
(EFA) har påbörjat en undersökning av arbetsförmedlingens
informationsverksamhet. Huvudsyftet med denna undersökning
är att studera de arbetssökandes resp. företagens attityder till arbetsförmedlingen.

Information till de arbetssökande om lediga platser

Med anledning av att Landsorganisationen i Sverige i remissyttrande
över arbetsmarknadsutredningens betänkande (SOU 1965: 9) i denna del
framhöll att arbetsförmedlingen bör ge bättre och öppnare upplysningar
om företagens lönesättning m. m. anförde föredragande departementschefen
i den förutnämnda arbetsmarknadspropositionen (s. 196) följande: Jag

anser mig kunna räkna med att arbetsförmedlingen lämnar den
information som bedöms vara av väsentlig betydelse för de arbetssökandes
val av anställning. En så fullständig information som möjligt
om arbetsvillkoren beträffande lediga platser som är anmälda hos arbetsförmedlingen
är en självklar service från arbetsförmedlingarnas
sida. Det bör även ligga i företagens intresse att lämna arbetsförmedlingarna
alla upplysningar som fordras för att de skall kunna fullgöra
sin uppgift i detta avseende. Om arbetssökandena får vederhäftig och
detaljrik information om löner och andra förhållanden på den sökta
arbetsplatsen ökas inte bara deras möjligheter att välja det arbete som
ger dem det bästa utbytet utan också förutsättningarna för stabilitet i
anställningen. Även med hänsyn till arbetsförmedlingens ställning som
ett neutralt organ på arbetsmarknaden är det dess skyldighet att lämna
fullständiga uppgifter om olika arbetstillfällen. Om den arbetssökande
inte får objektiva upplysningar härvidlag, begränsar man i realiteten
hans möjligheter till fritt val. Det är hans sak att välja. Han måste då
också få veta vilka alternativ det finns att välja mellan.

Arbetsgivaren har på sin sida rätt att få del av de informationer som
arbetsförmedlingen har om sökanden i den mån informationerna har
betydelse för att bedöma sökandens lämplighet för arbetet.

Informationsfrågan återkom i prop. 1970: 1 (bil. 13). Föredragande
departementschefen anförde härom (s. 65—66):

Den service arbetsmarknadsverket lämnar arbetssökande och arbetsgivare
ombesörjs av arbetsförmedlingskontoren runt om i landet. För
att kunna ge en nyanserad bild av förhållandena inom olika yrken
och på olika arbetsplatser är det angeläget för arbetsförmedlingarna att
de har tillgång till korrekta och detaljerade informationer om sådana
förhållanden som påverkar valet av arbetsplats samt till sådana uppgif -

InU 1971:33

Bidraget begränsades till en början till att motsvara högst hälften av
arbetsgivarens kostnader. Därjämte maximerades statsbidraget till 12 000
kr. Bidragsvillkoren har modifierats, senast i år. Beloppstaket har sålunda
höjts till 15 000 kr. Detta belopp avses täcka hela kostnaden för
den vidtagna anordningen, om denna saknar värde för annan arbetstagare
än den handikappade, och i annat fall kan bidraget variera från
lägst halva upp till högst hela kostnaden. Bidraget är inte längre begränsat
till handikappade som nyanställs utan kan, om särskilda skäl föreligger,
även utgå för arbetstagare som blivit handikappad under anställningen
(60 § arbetsmarknadskungörelsen).

Inom arbetsmarknadsverket har påbörjats en försöksverksamhet som
går ut på att länsarbetsnämnderna tillsammans med företagen och deras
ledningspersonal samt representanter för fackklubbarna undersöker vilka
förändringar som kan vidtas för att fler handikappade och äldre skall
kunna anställas eller behålla sin anställning. Utgångspunkten är att företagen
anses böra ta ett ökat ansvar för att bereda ytterligare sysselsättning
för den arbetskraft som det här är fråga om, inte minst dem som
redan är anställda i företagen. På sina håll har för den samverkan det
här gäller bildats s. k. samarbetslag med representanter för länsarbetsnämnd.
företag och lokala fackliga organisationer. Till länsarbetsnämndernas
förfogande har för ändamålet ställts 25 nya tjänster fr. o. m.
den 1 juli 1971.

Inrikesutskottet har i sitt nyligen avgivna betänkande InU 1971:22
i anledning av motioner i ämnet behandlat frågan om de handikappades
möjligheter att få anställning på den öppna arbetsmarknaden. Utskottet
redovisade därvid pågående utredningsverksamhet av betydelse för
frågans bedömning och anförde härefter:

Av den nu lämnade redovisningen framgår att frågan om de handikappades
sysselsättningsmöjligheter utreds på skilda håll och ur olika
aspekter.

Enligt utskottets bedömning bör man avvakta resultaten av dessa
utredningars verksamhet, innan man tar ställning till behovet av fortsatt
utredning rörande de handikappades sysselsättningssituation. Om så
sker hinner man samtidigt få viss erfarenhet av effekterna av den i år
antagna lagen om åtgärder för att främja sysselsättning åt äldre arbetstagare
med de tvångsmöjligheter som i sista hand ställts till arbetsmarknadsmyndigheternas
förfogande. Slutsatsen av det anförda blir att utskottet
f. n. inte finner påkallat att de av motionärerna begärda utredningarna
kommer till stånd.

Utskottet vill tillägga att utskottet helt delar motionärernas uppfattning
om nödvändigheten av att bredda de handikappades sysselsättningsmöjligheter
på den öppna arbetsmarknaden. Trots omfattande information
och direkta stödinsatser har föreliggande sysselsättningsbehov uppenbarligen
inte kunnat tillgodoses i tillräcklig utsträckning. En växande
andel handikappade får sysselsättas i skyddad verksamhet i samhällets
regi. Mot denna bakgrund vill utskottet understryka angelägenheten av
att pågående utredningsverksamhet bedrivs på ett sådant sätt att det blir

InU 1971:33

möjligt att inom nära framtid ta ställning till vilka ytterligare åtgärder
som kan behöva vidtas. Utskottet lämnar som en öppen fråga om det
därvid kommer att visa sig nödvändigt att ta upp de handikappades
sysselsättningsfrågor till en ny samlad bedömning där avvägningen av
arbetsgivarnas ansvar och samhällets engagemang ingår som väsentliga
element.

Företagsutbildning

Företagsutbildning med stöd av bidrag från arbetsmarknadsverkets
anslag har följande former:

1) lokaliseringsutbildning,

2) provanställning för äldre och handikappade,

3) företagsutbildning för handikappade.

4) företagsutbildning för äldre arbetskraft.

Regler om lokaliseringsutbildning fastställdes av statsmakterna år
1966. De ändrades väsentligt i samband med 1970 års beslut beträffande
de regionalpolitiska stödformerna. Bidragsbestämmelserna återfinns i
kungörelsen om statligt regionalpolitisk! stöd (1970: 180). De nya bestämmelserna
innebär att bidrag kan utgå antingen i form av schablonstöd
för allmän inträning av nyanställda i arbetslivet med 5 kr. per
arbetstimme under sex månader eller i form av ett individuellt avpassat
stöd när behov föreligger av särskilt kvalificerad utbildning. I det senare
fallet kan utbildningsstödet utgå med högre belopp upp till ett år.
Närmare bestämmelser om denna utbildning meddelas i kungörelsen.
I fråga om schablonstödet ankommer det på arbetsmarknadsstyrelsen
att meddela föreskrifter. Nya sådana föreskrifter har utfärdats av styrelsen
den 21 oktober 1971.

Vid företagsutbildning för handikappade och äldre (=arbetstagare
som fyllt 50 år) gäller i princip samma regler som vid lokaliseringsutbildning.
Vid provanställning utgår utbildningsbidrag från arbetsmarknadsverket
i stället för lön från företaget. Denna utbildningsverksamhet
har endast begränsad omfattning.

Arbetsförmedlingens kontrollfunktioner i samband med arbetslöshetsförsäkringen Frågan

om arbetsförmedlingens speciella funktioner för arbetslöshetsförsäkrade
behandlas i KSA-utredningens i somras avgivna slutbetänkande
(SOU 1971: 42 s. 164—168). Avvisande av lämpligt arbete och
andra former av självförvållad arbetslöshet som skäl för avstängning
från ersättningsrätt behandlas i betänkandet på s. 169—185.

När det gäller kontrollsystemet uttalas i betänkandet att detta vid
prövning av enskilda arbetslöshetsfall till väsentlig del bör bygga på
kassornas egen verksamhet. Ett nära samarbete med arbetsförmedlingen
förutsättes ske även i forsättningen.

InU J 971: 33

Avvisande av »lämpligt arbete» är den helt dominerande formen av
självförvållad arbetslöshet som medför avstängning från ersättningsrätt.
Innebörden av begreppet »lämpligt arbete» bestämmer enligt utredningen
»i mångt och mycket karaktären av arbetslöshetsförsäkringen» och
det av utredningen föreslagna nya kontanta arbetsmarknadsstödet för
icke försäkrade. Nya regler för vad som skall anses vara lämpligt arbete
föreslås av utredningen.

Remissbehandlingen av betänkandet har nyligen avslutats.

Vissa frågor rörande arbetsmarknadsutbildningen

Målsättningen för arbetsmarknadsutbildningen och dess roll i förhållande
till vuxenutbildningen i allmänhet diskuterades förhållandevis utförligt
i 1966 års arbetsmarknadsproposition (s. 198—209).

När det gäller målsättningen konstaterade departementschefen att
förutsättningarna för stöd till utbildningen i hög grad varit präglade av
den grundläggande sociala målsättningen. Det primära syftet har sålunda
varit att ge arbetslösa och svårplacerade chansen till ny placering på
arbetsmarknaden. Detta är en målsättning som utgår från individens
behov. Det ansågs självklart att denna målsättning även i framtiden
måste vara grundläggande för verksamheten. Uppfattningen om samhällets
ansvar gentemot den enskilde, fortsatte departementschefen, har
emellertid successivt vidgats och fått ett nytt innehåll. Samtidigt har nya
motiv för utbildningsverksamheten tillkommit. I denna del mynnade
departementschefens överväganden ut i att kravet på att vederbörande
skall vara arbetslös eller bli arbetslös »inom nära framtid» för att kunna
få utbildning mjukades upp så att även den som »löper risk att bli
arbetslös» skall kunna beredas utbildning. Detta innebär att utbildning
skall kunna ges inte bara när sysselsättningssvårigheterna är nära förestående
utan också när en bedömning på längre sikt av sysselsättningsutsikterna
klart ger vid handen att övergång till annat yrke är nödvändig.

Vad departementschefen anfört biträddes av riksdagen.

I frågan om en mera väsentlig utbyggnad av utbildningsverksamheten
för inte arbetslösa anförde departementschefen i samma proposition
att denna måste ses som en del av det frågekomplex som gäller vuxenutbildningens
framtida organisation och omfattning över huvud taget.
Frågan borde därför slutligt prövas i samband med ett samlat ställningstagande
såväl till frågan om lösningen av studiefinansieringsfrågor
för de vuxenstuderandes del som till vuxenutbildningens framtida organisation.
Inte minst behovet av aktivare strukturpolitiska insatser och
önskemålet att förbättra de lågavlönades ställning gjorde det emellertid
enligt hans mening angeläget att »redan nu» öka omskolningen av inte
arbetslösa. Utbyggnaden av denna verksamhet borde få formen av försöksverksamhet
som kunde ge erfarenheter för att längre fram bedöma

InU 1971:33

vuxenutbildningens roll inom arbetsmarknadspolitiken. Med anledning
härav föreslogs införande av s. k. bristyrkesutbildning, dvs. utbildning
inom yrkesområden där bristen på utbildad arbetskraft är särskilt framträdande.
Utbildningens omfattning begränsas dels av ett kostnadstak.
f. n. 10 milj. kr. för budgetår, dels att gälla vissa yrken som fastställs
av Kungl. Maj:t för varje budgetår. Å andra sidan står utbildningen
med därtill knutna utbildningsbidragsförmåner öppen för dem som
fyllt 20 år utan hinder av att vederbörande inte är arbetslös eller löper
risk att bli arbetslös.

Beträffande innehållet i den utbildning som ges vid skolöverstyrelsens
kurscentra kan här erinras om att viss försöksverksamhet med undervisning
i allmänna ämnen (samhällskunskap, svenska, engelska, matematik,
fysik och kemi) har bedrivits vid vissa kurscentra. Undervisning i sådana
allmänna ämnen har sedan den 1 april 1971 införts vid samtliga kurscentra.
Undervisningen omfattar totalt 288 lektioner och förlänger
den individuella kurstiden med åtta veckor. Undervisningen har behandlats
i årets statsverksproposition (prop. 1971: 1, bil. 13, s. 79—80) och av
inrikesutskottet (InU 1971: 3 s. 14—15). Utskottet fann liksom departementschefen
detta inslag i utbildningen vara ett viktigt bidrag för att
kompensera brister i kursdeltagarnas grundläggande utbildning. På
grund av de begränsade erfarenheter av undervisningen som hittills föreligger
instämde utskottet i departementschefens åsikt att resultatet av
den fortsatta verksamheten bör redovisas kontinuerligt och senare läggas
till grund för bedömningen av den allmänna utbildningens plats i arbetsmarknadsutbildningen
och i vuxenutbildningen.

Användningen av ADB som hjälpmedel inom arbetsmarknadsverket

I det tidigare nämnda betänkandet SOU 1968: 60 föreslog statskontoret
att ett ADB-system för arbetsmarknadsverket skulle byggas upp i
tre etapper. Den första etappen skulle avse registeruppbyggnad och rutiner
inom områdena arbetsmarknadsutbildning, arbetsvärd, beredskapsarbeten
och ekonomisk redovisning. Denna etapp är nu i huvudsak genomförd.
Till driftkostnader har för innevarande budgetår anvisats 5,3 milj.
kr.

Den andra etappen avsåg olika delsystem inom förmedlingsverksamheten.
Statskontoret skisserade här användning av ADB för framställning
av listor över lediga platser och registrering av arbetssökande
och lediga platser för statistiskt bruk. Vidare berördes förutsättningarna
för »förmedling i datamaskin». Den tredje etappen slutligen beräknades
ligga långt fram i tiden och tog sikte på mer avancerade informationssystem
för styrning.

Beträffande den andra etappen anförde departementschefen (prop.
1970: 1 bil. 13 s. 82) att det är angeläget att uppmärksamma möjligheter -

InU 1971:33

na att i rationaliserande och effektiviserande syfte utnyttja ADB inom
det egentliga förmedlingsarbetet. I första hand åsyftade han registrering
av information om lediga platser och arbetssökande. Särskilt borde
beaktas möjligheterna att i kostnadsbesparande syfte använda ADB för
produktion av listor över lediga platser. I sammanhanget diskuterade
departementschefen även den av statskontoret berörda frågan om möjligheterna
till s. k. matchning av sökande och lediga platser.

Utskottet

Riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken fastställdes genom statsmakternas
beslut år 1966. Därvid framhävdes arbetsmarknadspolitikens samband
med den ekonomiska politiken och dess betydelse för att främja
och underlätta önskvärda strukturella förändringar inom näringslivet.
Även fördelningspolitiska aspekter diskuterades.

Arbetsmarknadspolitikens roll som strukturpolitiskt och fördelningspolitiskt
instrument är ämnet för en av de tre motioner som behandlas
i detta betänkande. Enligt denna motion, 1971: 109, bör arbetsmarknadspolitiken
mer aktivt än som f. n. anses vara fallet stödja de svagare
grupperna bland arbetstagarna, som enligt motionärerna på grund av
den strukturella utvecklingen inom näringslivet i framtiden kommer att
hotas allt starkare av en öppen eller dold arbetslöshet. Arbetsmarknadspolitikens
roll som fördelnings- och strukturpolitiskt instrument bör därför
enligt motionärerna utredas. De lägger tonvikten på målsättningarna
för arbetsförmedling och arbetsmarknadsutbildning.

Principerna för arbetsförmedlingarnas verksamhet tas vidare upp i
motionen 1971: 1113 och arbetsmarknadsutbildningens inriktning i motionen
1971: 284.

Utskottet vill först framhålla att arbetsmarknadspolitikens mål och
medel inte är en gång för alla givna. Medlen måste ständigt förändras
allteftersom förutsättningarna skiftar. Målen flyttas framåt allteftersom
ambitionerna växer och möjligheterna att förverkliga dem ökar.
Denna dynamiska syn på arbetsmarknadspolitiken låg till grund för
1966 års beslut och samma syn präglar utvecklingen under de fem år som
har förflutit. De arbetsmarknadspolitiska medlen har byggts ut och nya
har tillkommit.

Sålunda har arbetsförmedlingsorganisationen förstärkts dels genom
organisations- och metodförändringar av genomgripande karaktär, dels
genom successivt tillförda personalförstärkningar. Stödet till flyttande
arbetskraft har förbättrats. Arbetsmarknadsutbildningen har byggts ut
väsentligt och den skyddade sysselsättningen i olika former för handikappade
har ägnats stor uppmärksamhet. Som helt nya arbetsmarknadspolitiska
instrument har introducerats halvskyddad sysselsättning —
som ännu av olika skäl fått endast begränsad omfattning — och kon -

InU 1971:33

tantstöd till äldre arbetslösa i form av omställningsbidrag. Andra nytillkomna
instrument av principiellt stor räckvidd är de s. k. äldrelagarna
som för äldre arbetstagare förbättrar anställningstryggheten och ger arbetsmarknadsverket
möjligheter att påverka och i sista hand styra företagens
rekrytering av arbetskraft. Betydelsefull är även den försöksverksamhet
som inom arbetsmarknadsverket inletts för att bättre anpassa
arbetsplatserna efter de handikappades och äldres förutsättningar.

Det mest påtagliga draget i utvecklingen under de gångna fem åren
är emellertid höjningen av den arbetsmarknadspolitiska ambitionsgraden
som den kommer till uttryck i ökade ekonomiska resurser. Ännu
budgetåret 1966/67 låg anslagsnivån för de arbetsmarknadspolitiska
aktiviteterna — bortsett från medel på tilläggsstat — vid inte fullt 1
miljard kr. För innevarande budgetår — om också nu bortses från de
medelsförstärkningar på tilläggsstat som är betingade av rådande arbetsmarknadsläge
— har nivån stigit till 2,2 miljarder kr. Satsningarna
ligger till den övervägande delen på utbyggnaden av arbetsmarknadsutbildningen
och på stödet åt handikappade.

Samtidigt med utbyggnaden av arbetsmarknadspolitiken har forsknings-
och utredningsverksamheten på det arbetsmarknadspolitiska området
fortsatt. Expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor
(EFA) har initierat forskning avseende immigrationens ekonomiska
effekter, arbetsförmedlingens informationsverksamhet, arbetsmarknadsutbildningens
samhällsekonomiska effekter samt effekterna av
den geografiska rörligheten. Av pågående utredningar kan nämnas utredningen
rörande den skyddade sysselsättningen, som tar upp även
frågor rörande halvskyddad sysselsättning och handikappades placeringsmöjligheter
på den öppna arbetsmarknaden över huvud taget.
Utredningen väntas redovisa resultatet av sitt arbete under det första
halvåret nästa år. Arbetstagarnas trygghet i anställningen behandlas
av utredningen rörande ökad anställningstrygghet m.m. KSA-utredningen
har i sitt i somras avgivna slutbetänkande lagt fram förslag rörande
arbetslöshetsförsäkringen och införande av ett kontant arbetsmarknadsstöd
för icke försäkrade. Den numera nedlagda låginkomstutredningen
har tagit fram ett omfattande material av väsentlig fördelningspolitisk
betydelse. Utredningens arbete fortsättes av en av regeringen särskilt
tillkallad arbetsgrupp.

Utskottet har i det föregående redovisat statsmakternas ställningstaganden
eller på annat sätt vidtagna åtgärder när det gäller i motionerna
berörda frågor om bland annat arbetsförmedlingens information till
arbetssökande om anställningsvillkor m.m., om arbetsförmedlingens
service till företag med onormalt hög personalomsättning, om arbetsplatsernas
anpassning för handikappade och äldre, om företagsutbildning,
om arbetsförmedlingens funktioner inom arbetslöshetsförsäkringen,
om undervisning i allmänna ämnen inom arbetsmarknadsutbild -

InU 1971:33

ningens ram och om användningen av ADB som hjälpmedel inom arbetsmarknadsverket.
Utskottet kan inte finna annat än att motionärernas
önskemål i dessa delar redan är tillgodosedda eller är i annan ordning
aktualiserade hos Kungl. Maj:t. Mot denna bakgrund är utskottet inte
berett att ställa sig bakom ett så vittsyftande utredningskrav som avses
i motionen 1971: 109.

Detta ställningstagande innebär inte att utskottet avvisar framförda
utredningskrav till alla delar. I den viktiga frågan om arbetsmarknadsutbildningens
framtida inriktning, som tagits upp i motionerna 1971:109
och 1971:284, finns det starka skäl att igångsätta ett utredningsarbete.

Som tidigare anförts har arbetsmarknadsutbildningen expanderat starkt
under senare år och har kommit att få en allt betydelsefullare roll inom
arbetsmarknadspolitiken. Det är uppenbart att med hjälp av arbetsmarknadsutbildningen
stora grupper arbetslösa kunnat beredas ny och
tryggare sysselsättning och andra grupper fått lättare att vinna insteg
på arbetsmarknaden. Samtidigt är det klart att arbetsmarknadsutbildningen
inte fått den fördelningspolitiska roll som förväntats, dvs. att
utgöra en sluss för lågavlönade till bättre betalda yrken. Utskottet tänker
härvid närmast på det mycket begränsade resultatet av bristyrkesutbildningen
för icke arbetslösa. Detta spörsmål som inkluderar frågan
i vad mån arbetslöshet eller risk därför skall vara en förutsättning för
utbildning, bör jämte andra mer långsiktiga frågor rörande arbetsmarknadsutbildningen
tas upp till översyn. I sammanhanget måste beaktas
det utredningsarbete rörande ekonomiska förmåner som görs inom
kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX). Med det sagda får motionerna
1971:109 och 1971:284 i förevarande delar anses tillgodosedda.

Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

I motionen 1971:109 tas vidare upp frågan om arbetsförmedlingens
ställning som opartiskt informationsorgan på arbetsmarknaden. Såvitt
utskottet kan finna har ingen av de remissinstanser som tillstyrkt en
översyn av arbetsmarknadspolitiken ifrågasatt ändring av arbetsförmedlingens
neutralitet i förhållandet till arbetsgivare och arbetstagare.

Utskottet har samma principiella inställning. Detta hindrar emellertid
inte att arbetstagarnas möjligheter att göra sig gällande kan förbättras
inom ramen för nuvarande förmedlingsprinciper. Utskottet vill särskilt
peka på vikten av en väl utbyggd information beträffande arbets W

V t . ; \ i j ;; )

platser, arbetsvillkor etc., som statsmakterna tidigare tagit ställning för.

Det nya förmedlingssystem, öppen förmedling, som introducerats ger
bättre möjligheter för de arbetssökande till överblick över utbudet av
arbetstillfällen. Med hänsyn till det anförda bör riksdagen inte ta något
initiativ i anledning av motionen i förevarande avseende.

1 motionen 1971: 109 kritiseras vidare utformningen av 4 § arbets-.- ■ ■ / A

marknadskungörelsen. Enligt denna bestämmelse skall vid arbetsförmedling
eftersträvas att varje arbetsgivare får bästa möjliga arbetskraft och

2—Riksdagen 1971. 18 sami. Nr J.l

InU 1971:33

varje arbetssökande det arbete som är lämpligast för honom. Utskottet
är införstått med behovet av en författningsmässig reglering som allmänt
anger förmedlingsarbetets inriktning men kan inte underlåta att
ifrågasätta om regeln numera ger ett helt adekvat uttryck för arbetsförmedlingens
serviceskyldighet gentemot arbetsgivare och arbetstagare
mot bakgrund av de stora förändringar som inträtt i fråga om arbetsförmedlingsarbetets
innehåll och metodik. Vad utskottet anfört i denna
fråga bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Även i motionen 1971:1113 tas den nu berörda bestämmelsen i arbetsmarknadskungörelsen
upp till kritisk granskning och det yrkas att
regeln skall utgå ur kungörelsen. Som framgår av vad utskottet nyss
anfört kan utskottet inte biträda detta yrkande.

I motionen 1971: 1113 yrkas dessutom på en allmän översyn av instruktionerna
för arbetsförmedlingarna. Förutom den tidigare berörda
frågan om information beträffande anställningsvillkor m.m. behandlar
motionärerna arbetsförmedlingens ställning som kontrollorgan beträffande
arbetslöshetsförsäkringen. Motionärerna synes vilja överföra
denna funktion till annat organ. Dessutom vill man ha ökat inflytande
för fackföreningarna på frågor rörande arbetsanvisning. Även i motionen
1971:109 är man inne på tanken att kontrollfunktionen beträffande
arbetslöshetsförsäkringen skall avlastas arbetsförmedlingarna. Motionärerna
ifrågasätter dessutom de nuvarande principerna för avstängning
vid arbetsvägran. Utskottet har inte funnit anledning att närmare gå
in på de sålunda upptagna spörsmålen med hänsyn till att problemen
kommer att behandlas i samband med prövningen av KSA-utredningens
förslag. Motionerna i nu behandlade delar bör därför inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen i anledning av motionerna 1971:109 och 1971:284,
den sistnämnda såvitt angår yrkandet 8, som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i fråga om översyn
av frågor rörande arbetsmarknadsutbildningen,

B. att riksdagen i anledning av motionen 1971:109 samt med avslag
på motionen 1971: 1113 som sin mening ger Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört i fråga om utformningen av 4 §
arbetsmarknadskungörelsen,

C. att motionen 1971:109 i den mån den ej behandlats under A
och B inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 november 1971

På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

InU 1971:33

Närvarande:

herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s). Nilsson i Tvärålund (c),
Andersson i Billingsfors (s), Nordgren (m), Fridolfsson (s), Johansson
i Simrishamn (s). Oskarson (m), fru Ludvigsson (s), herrar Nilsson i Kalmar
(s). Mattsson i Skee (c), Fransson (c). Ekinge (fp), Olsson i Asarum
(s) och Hallgren (vpk).

Reservation

vid utskottets hemställan under B av herr Hallgren (vpk), som anser
dels att utskottets yttrande fr.o.m. det avsnitt på s. 17 som börjar
med orden "’I motionen 1971:109 kritiseras” bort ha följande lydelse:

”1 motionen 1971:109 och 1971:1113 kritiseras arbetsmarknadskungörelsens
4 §. Enligt denna skall arbetsförmedlingarna eftersträva att
varje arbetsgivare får den bästa möjliga arbetskraften och att varje
arbetssökande får det arbete som är lämpligast för honom. Utskottet
delar den i motion 1971:1113 anförda meningen att arbetsförmedlingarnas
verksamhet styrs av målsättningen att tjäna två sinsemellan oförenliga
strävanden, nämligen dels den arbetssökandes intresse att få det
för honom lämpligaste arbetet, dels arbetsgivarens intresse av att få
elitmänniskor, uttryckt i benämningen ”bästa möjliga arbetskraft”.
Utskottet ansluter sig till slutsatsen i motionen att inga bärande skäl kan
åberopas för ett bibehållande av 4 § i kungörelsen.

Utskottet ansluter sig även till kravet i motionen 1971: 1113 om en
allmän översyn av instruktionen för arbetsförmedlingarna samt den
anförda uppfattningen, att vissa bestämda grundvillkor måste föreligga
för att arbetsförmedlingarna över huvud taget bör åtaga sig att förmedla
anställningar till extremt lågavlönade arbeten. I tveksamma fall
måste det åligga förmedlingarna att uttryckligen varna för låglöneanställningar.
Korrekta upplysningar skall lämnas om arbets- och lönevillkor
vid de enskilda företagen.

I konsekvens med det sagda är det en ohållbar ordning att arbetsförmedlingarna
fungerar som verktyg åt arbetslöshetskassorna i ärenden
om avstängning från arbetslöshetsunderstöd vid vägran att anta
anvisat arbete. Arbetsförmedlingarnas rapportgivning till arbetslöshetskassorna
bör sålunda upphöra. En framkomlig väg att lösa uppkommande
problem på detta område ligger i att, som framhålls i motionen
1971:1113. de fackliga organisationerna deltar i förhandlingar om arbetsanvisningar.
Hithörande frågor bör tas upp i samband med ställningstaganden
till KSA-utredningens förslag. Utskottet noterar att även
motion 1971:109 är inne på tanken att kontrollfunktionen beträffande
arbetslöshetsförsäkringen skall avlastas arbetsförmedlingarna.”
dels att utskottet bort hemställa

”B. dels att riksdagen med bifall till motionen 1971:1113 samt
i anledning av motionen 1971: 109 i motsvarande del som sin

InU 1971:33

mening ger Kungl. Maj:t till känna att 4 § arbetsmarknadskungörelsen
bör upphävas,

dels att riksdagen beträffande översyn av instruktionen för arbetsförmedlingen
m.m. med bifall till motionen 1971: 1113
samt i anledning av motionen 1971: 109 i motsvarande del som
sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
i denna fråga.»

InL 1971:33

Bilaga

Yttranden över motionen 1971: 109

Den av arbetsmarknadsstyrelsen överlämnade promemorian har följande
lydelse:

Några uppgifter i anslutning till frågeställningarna i motion nr 109
år 1971.

Strukturförändringar och strukturarbetslöshet

Utvecklingen under 1960-talet har präglats av en mycket snabb strukturell
omvandling av näringslivet. Denna omvandling har kännetecknats
såväl av en kraftig överföring av arbetskraft från de varuproducerande
till de tjänsteproducerande sektorerna, som en omfattande överföring
av arbetskraft till mer högproduktiva enheter inom samma näringsgren.
Följande sammanställning visar arbetskraftens fördelning på olika
näringsgrenar 1960—1970, samt den av 1970 års långtidsutredning förväntade
fördelningen 1975.

Procentuell fördelning

	jordo. skogs-bruk	industri m. m.	byggn.- verk- samhet	handel o. samf.	priv. tjänster	off. tjänster	totalt
1960	16,5	32,0	8,4	19,6	10.9	12.5	100
1965	12.2	32,1	9,5	19,8	11,0	15.2	100
1970	9.1	30.5	9,5	20.0	11.2	19.8	100
1975	6.5	28.5	9.4	20.0	11,7	24.1	100

De mest genomgripande förändringarna har skett inom jord- och
skogsbruk och offentliga tjänster. Andelen sysselsatta inom den förstnämnda
näringsgrenen minskade under andra hälften av 60-talet från
12 till 9 %, vilket i absoluta tal innebär en tillbakagång på närmare
110 000 personer.

De offentliga tjänsternas andel av den totala sysselsättningen ökade
mellan 1965 och 1970 från något .över 15 till närmare 20%, en ökning
på 190 000 personer.

Som framgår av tabellen minskade industrins andel av den totala sysselsättningen
under senare delen av 60-talet med drygt 1 procentenhet
eller 30 000 personer. Dessa siffror som visar förändringen av det totala
antalet sysselsatta i industrin kan kompletteras med uppgifter om antalet
personer som berörs av driftnedläggningar eller personalinskränkningar i
övrigt. Under andra hälften av 60-talet inkom till arbetsmarknadsstyrelsen
varsel om personalinskränkningar inom industrin rörande sammanlagt
närmare 90 000 personer, vilket kan jämföras med 35 000 personer
under perioden 1960—65.

InU 1971:33

Varsel om personalinskränkningar, industrin 1961—1970

1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

Antal

arbetsställen 187 210 181 114 164 529 586 486 270 567

Antal

arbetstagare 7 836 9 155 6 656 3 753 7 407 19 653 22 039 18 591 9 559 18 388

Av tabellen framgår att antalet varsel legat på en betydligt högre nivå
under den senaste 5-årsperioden än den föregående. Under perioden
1966—1970 har antalet berörda endast 1969 — ett utpräglat högkonjunkturår
— legat under 10 000, en årssiffra som inte överskridits någon
gång under 1961—65. Även med reservation för vissa utvidgningar i
varselöverenskommelsen tyder dessa uppgifter på en markant stegrad
takt i industrins strukturella omställning.

Samtidigt med näringslivets omställning undergår även arbetskraftsutbudet
relativt kraftiga förändringar genom att den tillkommande
arbetskraften har en betydligt längre teoretisk utbildning än tidigare.
Så har t. ex. andelen 16-åringar som fortsatt till gymnasial utbildning
efter den obligatoriska skolan mellan 1960 och 1970 ökat från 40 till
90 procent. Antalet studerande vid högskolor och universitet har genomgått
en liknande utveckling. Från mitten på 1960-talet har antalet
studerande vid dessa institutioner ökat från drygt 60 000 till närmare
140 000.

De här skisserade snabba förändringarna i arbetskraftsefterfrågans
sammansättning och i arbetskraftsutbudets sammansättning innebär att
det tenderar att uppstå diskrepans mellan efterfrågan och utbud på
arbetskraft. Den arbetslöshet som uppkommer genom dessa förändringar
kan uppfattas som »strukturarbetslöshet». Det är dock mycket svårt att
beräkna hur stor del av den totala arbetslösheten som betingas av de
strukturella förändringarna. En kartläggning av strukturarbetslösheten
skulle erfordra en ingående undersökning med analys av sådana faktorer
som region, ålder, kön, näringsgren etc. En viss uppfattning om förändringen
av strukturarbetslösheten kan man emellertid erhålla genom att
jämföra siffermaterial från två i konjunkturhänseende i stort sett jämförbara
perioder.

Materialet i följande tabell avser 12-månadersperioden juli 1964—juni
1965 samt motsvarande period 1969/70 (årsmedeltal).

1964/65

1969/70

obesatta

platser

1 000-tal

50,7

64,5

vid af
registrerade
arbetslösa
1 000-tal

20,7

34,5

arbetslösa
enligt AKU

1 000-tal

50.0

63,2

rel. arbetslöshetstalenligt

AKU
%

1,3

1,6

Som synes låg arbetslösheten högre 1969/70 än 5 år tidigare, samtidigt
som antalet obesatta platser låg på en högre nivå. En fördelning
på olika åldersgrupper visar att ökningen i relativ arbetslöshet enligt
arbetskraftsundersökningarna varit störst för den äldsta åldersgruppen
(60—74 år), 2,6% 1969/70 mot 1,0% 1964/65 samt för den yngsta
gruppen (16—24 år) 3,4 % mot 2,7 %, medan för mellangruppen årsge -

InU 1971:33

nomsnittet under båda perioderna legat på samma nivå, 1,0%. Denna
tendens med ökad relativ arbetslöshet för de äldsta och yngsta åldersgrupperna
gäller såväl män som kvinnor.

Den ökade arbetslösheten i den äldsta åldersgruppen torde till stor del
sammanhänga med den snabba förändringen i arbetsmarknadens efterfrågestruktur.
Den äldre arbetskraften är ju i förhållande till övriga
grupper betydligt hårdare yrkesmässigt och geografiskt bunden. Vad
gäller ungdomsgrupperna skulle den ökade arbetslösheten åtminstone
delvis kunna förklaras av förändringarna i utbudsstrukturen. Den högre
utbildningsnivån med därmed sammanhängande högre anspråksnivå
medför att ungdomen i dag upplever en stor del av arbetsplatsutbudet
som mindre attraktivt.

Den »dolda arbetslösheten»

I samband med arbetskraftsundersökningarna frågar man dem, som
står utanför arbetskraften, huruvida de skulle sökt arbete under mätveckan
om de ansett sig kunna få lämpligt arbete på bostadsorten. De
som svarar ja på denna fråga rubriceras som latent arbetssökande.
Under 1970 uppgick antalet latent arbetssökande till i genomsnitt
121000 personer per månad, varav 104 000 kvinnor och 17 000 män.
Av dessa uppgav sig 84 000 av kvinnorna och 10 000 av männen vilja
ha någon form av deltidsarbete.

Ett annat sätt att belysa den undersysselsättning som inte kommer
till uttryck i arbetslöshetstalen är att jämföra de relativa arbetskraftstalen
för olika regioner. Under 1970 låg t. ex. det relativa arbetskraftstalet
för storstadslänen på 69,0 %, mot 63,2 % för skogslänen och

66,6 % för övriga län. Den största delen av dessa differenser förklaras
av olikheter i de kvinnliga arbetskraftstalen. I storstadslänen låg arbetskraftstalet
under 1970 på i genomsnitt 57,0 % mot 48,1 % i skogslänen.

Om det totala arbetskraftstalet för hela riket höjdes till samma nivå
som i storstadslänen skulle ytterligare 130 000 personer ingå i arbetskraften.
Denna siffra måste dock tolkas med mycket stor försiktighet,
och får närmast ses som ett räkneexempel.

I samband med arbetskraftsundersökningarna i februari företas regelbundet
undersökningar av befolkningens arbetskraftssituation under
hela det föregående året. Under hela 1969 var sammanlagt 308 000 personer
arbetslösa någon gång under året. Ungefär 1/3 av dessa personer
hade en arbetslöshetstid på mindre än 1 månad och ytterligare 1 /3 en
arbetslöshetstid på mellan 5 och 13 veckor.

Ungefär 85 000 personer, varav 72 000 kvinnor, stod någon gång under
året utanför arbetskraften p. g. a. de inte ansett sig ha någon möjlighet
att få lämpligt arbete. Av dessa 85 000 ingick dock ungefär 30 000
även bland de 308 000 som varit arbetslösa. Sammanlagt var det alltså
under 1969 363 000 personer som antingen berördes av arbetslöshet
eller uppgav sig p. g. a. direkta arbetsmarknadsskäl stå utanför arbetskraften.

K vinnornas arbetsmarknadssituation

Kvinnorna har en mindre fast anknytning till arbetsmarknaden än

InU 1971:33

männen i det avseendet att en betydligt högre andel bland kvinnorna
än bland männen står till arbetsmarknadens förfogande endast på deltid
eller del av året. Av samtliga kvinnor som deltog i arbetskraften under
1969 var 41 % helårs- och deltidsarbetande medan motsvarande andel
för männens del låg på 79 %. Mot bakgrund av den höga andelen
»marginell» kvinnlig arbetskraft ligger det nära till hands att anta
att kvinnorna har en mer osäker ställning på arbetsmarknaden och i
högre grad än männen påverkas av t. ex. konjunktursvängningar. Den
kraftiga trendmässiga ökningen i kvinnornas förvärvsintensitet gör det
emellertid svårt att direkt avgöra i vilken mån detta antagande är riktigt.

För de gifta kvinnorna, den grupp som har den minst fasta anknytningen
till arbetsmarknaden, har det relativa arbetskraftstalet under
perioden 1965—1970 stigit år för år. ökningen var dock obetydlig under
konjunkturnedgången 1967.

Arbetsmarknadsutbildningen

Arbetsmarknadsutbildningen har under 1960-talet undergått en mycket
kraftig expansion. Antalet personer i utbildning steg från 11 000
budgetåret 1959/60 till 98 000 budgetåret 1969/70 vilket motsvarar
ungefär 2 % av arbetskraften. Under det senaste budgetåret var i genomsnitt
36 000 personer sysselsatta i arbetsmarknadsutbildning varje
månad, vilket kan jämföras med omkring 22 000 sysselsatta i beredskapsarbete
och arkivarbete.

Huvudsyftet med arbetsmarknadsutbildning är dels att underlätta den
enskildes omställning från ett yrkesområde till ett annat dels att underlätta
inträdet på arbetsmarknaden för grupper som står utanför arbetskraften.

Av samtliga personer som påbörjade arbetsmarknadsutbildning under
2:a halvåret 1970 var 21 000, något under hälften personer som ej var
yrkesverksamma omedelbart före kursen. Kvinnorna utgjorde 25 000
personer eller 55 % av det totala antalet.

Av de totalt 45 000 personer som påbörjade utbildning under 2:a
halvåret 1970 kan vidare 15 000 hänföras till kurser utan direkt yrkesinriktning.
Vidare kan nämnas att vid flertalet av de direkt yrkesinriktade
kurserna skall senast fr. o. m. 1 april 1971 kurstiden förlängas med
8 veckor för allmänbildande undervisning.

Arbetsplatsernas anpassning till arbetskraften

Antalet personer sysselsatta i olika former av skyddad sysselsättning
har ökat kraftigt under de senaste åren. Detta kan ses dels som en
följd av näringslivets snabba strukturella omvandling vars negativa
följdverkningar i första hand drabbar den äldre arbetskraften, men
också som en följd av den successivt höjda ambitionsnivån för arbetsmarknadspolitiken
och den anspråkshöjande effekt den har för olika
grupper av handikappade.

För att i högre utsträckning kunna bereda olika grupper av äldre och
handikappade sysselsättning på öppna marknaden har särskilt under senare
år ökad uppmärksamhet ägnats möjligheterna till en bättre anpassning
av arbetsplatserna till arbetskraftens fysiska och psykiska förutsättningar.
Genom kontakter mellan arbetsförmedling och representanter

InU 1971:33

för företag och anställda i form av s. k. anpassningslag, undersöks vilka
förbättringar som kan vidtas för att fler äldre och handikappade skall
kunna anställas.

Åtgärder vid varsel

Mellan arbetsmarknadsstyrelsen och parterna på arbetsmarknaden
finns en överenskommelse om varsel i samband med driftsinskränkningar.
Vid driftsinskränkningar tillsätts som regel en särskild samrådsgrupp
för att underlätta omställningen för den berörda arbetskraften. I samrådsgruppen
ingår representanter för länsarbetsnämnden, arbetsgivaren,
de anställda och kommunen.

Samrådsgruppens huvudsakliga arbetsuppgift är att stödja och underlätta
arbetsförmedlingens arbete. Särskilt intresse ägnas de äldre och
handikappade som har speciella svårigheter att finna ny anställning.

Statens avtalsverk anser att motionen främst torde bygga på förhållandena
inom den privata sektorn av arbetsmarknaden. Utan att ta ställning
till behovet av den begärda utredningen framhåller verket att även om
problemen också omfattar den statliga sektorn måste möjligheterna att
påverka arbetsmarknadsförhållandena och de lämpliga metoderna att göra
detta vara annorlunda på det statliga området. SAV erinrar härvid om
att det ej ligger inom dess verksamhetsområde att avge direktiv för den
statliga personalpolitiken. Avslutningsvis tillägger SAV att för både den
privata och statliga sektorn torde gälla att uppnåendet av de uppställda
syftemålen kräver att det vid sidan av en aktiv arbetsmarknadspolitik
finns en väl fungerande personaladministration. 1 anslutning härtill erinras
om att den statliga personaladministrationen sedan 1968 överses av
statskontoret.

Svenska kommunförbundets styrelse ser med oro på de utvecklingstendenser
inom arbetslivet, som synes leda till att äldre personer, samt
personer med bristfällig utbildning och de som av andra orsaker är
handikappade får svårigheter att erhålla meningsfulla och inkomstgivande
arbetsuppgifter. En sådan utveckling berör i hög grad kommunerna
som enligt socialhjälpslagen har skyldighet att sörja för kommuninvånarnas
omvårdnad och den ekonomiska hjälp som erfordras.
Som företrädare för kommunerna anser sig styrelsen därför böra uttala
önskvärdheten av att lämpliga åtgärder vidtages för att förhindra en
dylik utveckling. Såväl humanitära sorn samhällsekonomiska skäl talar
för att de i motionen behandlade problemen löses på ett för individen,
arbetslivet och samhället tillfredsställande sätt och utan att ta ställning
till varje detaljformulering i motionen vill dock styrelsen instämma i
motionens syfte.

Med hänvisning till vad ovan anförts anser styrelsen därför i likhet
med motionärerna det vara motiverat att närmare utreda på vilka sätt
ifrågavarande problem lämpligen bör kunna lösas. Styrelsen förutsätter
att arbetsförmedlingens principiella neutralitet därvid inte ifrågasättes.

InU 1971:33

Svenska landstingsförbundets styrelse anför:

Arbetsförmedlingen bör enligt motionärerna i framtiden ge arbetssökande
en förbättrad information om utbjudna arbetsplatser. Denna
information, som bl. a. skall kunna bestå av uppgifter om löne- och
övriga miljöförhållanden på den tilltänkta arbetsplatsen, bör möjliggöra
förbättrade valmöjligheter för arbetssökande. Landstingsförbundet anser
att detta är en väsentlig fråga som bör utredas vidare. Rätt utformad
bör en sådan information inte inverka på arbetsförmedlingarnas neutralitet.

Arbetsförmedlingarnas möjlighet att i en framtida verksamhet kunna
föra förhandlingar med arbetsgivarparten för att komma till rätta med
dåliga arbetsplatsförhållanden och bl. a. därigenom i förebyggande syfte
möjliggöra lättnader för den äldre eller handikappade arbetskraften är
en tänkbar möjlighet som bör utredas vidare.

Arbetsförmedlingens nuvarande arbetssätt innebär inte, som motionärerna
påstår, enligt förbundets mening att »dåliga arbetsgivare» får en
garanti för att arbetskraft finns tillgänglig. Detta resonemang är en
underskattning av arbetsförmedlarnas objektivitet.

Förslaget om obligatorisk anmälan från arbetsgivaren av lediga
platser till arbetsförmedlingen utan skyldighet att anlita dess tjänster
innebär utan tvekan en förbättrad information till de arbetssökande.
Fördelen härmed bör emellertid vägas mot det meningslösa besvär det
innebär för arbetssökande att söka befattningar, som redan har en
inofficiellt tillsatt innehavare.

Landstingsförbundets styrelse tillstyrker motionärernas förslag om
utredning av arbetsmarknadspolitiken. Enligt styrelsens uppfattning bör
denna utredning koncentreras till arbetsförmedlingens funktion, arbetssätt
och relation till övriga parter på arbetsmarknaden. Det är väsentligt
att arbetsförmedlingens roll som neutralt serviceorgan bibehålls.
Om arbetsförmedlingen genom utökad service kan ge råd och upplysningar
till enskilda medborgare vid deras val av nya arbetsplatser kan
man anta att de i ökad grad verkligen kommer att utnyttja dessa möjligheter.
Därigenom är det troligt att arbetsgivarna, och i synnerhet sådana
arbetsgivare, som strävar efter en framsynt personalpolitik och goda
arbetsplatsförhållanden, på ett aktivt sätt kommer att medverka till
ett förtroendefullt och ömsesidigt samarbete med arbetsförmedlingarna.

Landsorganisationen i Sverige har med tillfredsställelse sett att arbetsmarknadspolitiken
under senare år givits betydligt ökade resurser. Avgörande
för arbetsmarknadspolitikens resultat är emellertid inte bara resursernas
storlek utan även åtgärdernas inriktning. Stabiliseringspolitiska
aspekter har haft avgörande betydelse för arbetsmarknadspolitikens utveckling
hittills. Struktur- och fördelningspolitiska aspekter har emellertid
fått ökad betydelse. LO fortsätter:

Arbetsförmedlingen måste spela en central roll i arbetsmarknadspolitiken.
De svårigheter äldre och även ungdomar har att finna arbete
visar bl. a. på att företagen saknar förmåga att anpassa sig till arbetskraftsutbudet.
Arbetsförmedlingens möjligheter att påverka företagens
efterfrågan begränsas av bristande resurser och befogenheter. Omedel -

InU 1971:33

bara åtgärder krävs för att förstärka arbetsförmedlingens resurser och ge
verksamheten en sådan inriktning att de arbetssökande får förtroende
för arbetsförmedlingen som det centrala informations- och förmedlingsorgan
en väl fungerande arbetsmarknad kräver. Det är LO:s uppfattning
att de som drabbas hårdast av brister i information och service är de
som från början har sämsta utgångsläget på arbetsmarknaden: äldre,
handikappade samt ungdomar med kortare utbildning och gifta kvinnor,
vilka saknar arbetserfarenheter.

Det är även LO:s mening att arbetsförmedlingens neutrala ställning
mellan arbetssökande och företag inte får vara ett hinder för arbetsförmedlingen
i försöken att förbättra servicen till de arbetssökande som har
en svagare ställning på arbetsmarknaden.

I detta sammanhang har bestämmelserna om arbetsvägran betydelse.
Arbetslöshetsförsäkringsutredningen ser f. n. över begreppet arbetsvägran,
och denna översyn kan väntas få viss betydelse för arbetsförmedlingens
verksamhet. LO anser att arbetsförmedlingens åtgärder skall
utformas så att den arbetslöse arbetssökande får erforderligt rådrum;
arbetsförmedlingens effektivitet måste bedömas inte bara utifrån antalet
förmedlade arbeten utan även utifrån kvaliteten på förmedlingsarbetet.
vilken är beroende av arbetsförmedlingens ställning gentemot företagen.

Den pågående utredningen om anställningstrygghet har hittills givit
till resultat en särskild lagstiftning om uppsägningsskydd för äldre och
om en förstärkt ställning för arbetsförmedlingarna. En översyn av
arbetsförmedlingens resurser för att vidga samarbetet mellan arbetsförmedling,
företag och fackliga organisationer är nödvändig om lagstiftningsåtgärderna
skall få avsedd verkan.

LO vill i detta sammanhang framhålla att det är angeläget att utredningen
om anställningstryggheten skyndsamt genomförs. En fördröjning
kan få åtgärderna till skydd för de äldres ställning på arbetsmarknaden
att förlora i effekt om de under en längre tid framstår som enstaka
åtgärder utan starkare samband med lösningen av trygghetsfrågan i hela
dess vidd.

I motionen framhålls vidare den centrala roll arbetsmarknadsutbildningen
spelar för att åstadkomma en förstärkt ställning på arbetsmarknaden
för dem som helt saknat yrkesmässig valfrihet. De arbetslösa och
de lågavlönade tillhör dessa grupper. Arbetsmarknadsutbildningen måste
enligt LO:s mening inriktas på att i första hand ge en utbildning på en
nivå och med en inriktning som är avpassad efter de stora grupper som
i dag saknar tillräcklig grund att klara strukturomvandlingen utan samhällets
stöd. Alltför stora delar av löntagargrupperna saknar verklig
valfrihet på arbetsmarknaden av yrkesmässiga, åldersmässiga, eller regionala
orsaker. De anpassningsfrämjande och sysselsättningsskapande
åtgärderna måste därför sättas in så att de samverkar med varandra,
vare sig AMS bär huvudansvaret eller något annat samhällsorgan gör
det. Arbetsmarknadspolitikens centrala uppgifter blir att undvika en
framtida strukturarbetslöshet, stärka arbetsmarknadsvillkoren för de
arbetssökande och planera sysselsättningsmöjligheter för den stora
gruppen dolt arbetslösa.

Motionen hemställer om en utredning om arbetsmarknadspolitiken
som fördelningspolitiskt och strukturpolitiskt instrument. LO finner
flera skäl tala för att en sådan kommer till stånd. Det är angeläget att

InL 1971:33

arbetsmarknadspolitikens resurser och inriktning i sin helhet prövas
utifrån nämnda aspekter. Kommer en utredning med detta syfte till
stånd bör den bedrivas i sådana -förmer att angelägna åtgärder som
verkar i riktning att förstärka arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden
påskyndas.

Tjänstemännens centralorganisation:

Motionärerna tycks anse, att det mest akuta reformbehovet i dag
finns på arbetsförmedlingens område. TCO delar den uppfattningen.
Arbetsförmedlingen behöver byggas ut och ges större resurser. Själva
kvalitén i förmedlingsarbetet behöver förbättras, t. ex. genom att de
arbetssökande får en bättre information om de lediga platserna, inte
minst när det gäller lönevillkor och allmänna anställningsförhållanden.

Förmedlingen har i dag ett dåligt grepp över de lediga platserna
inom stora sektorer av arbetsmarknaden. Det gäller inte minst betydande
delar av tjänstemannaområdet. När en rationellare informationsbehandling
blir verklighet, t. ex. genom införande av ADB i förmedlingsarbetet,
finns därför anledning att överväga om inte någon form
av obligatorisk anmälan av lediga platser till arbetsförmedlingen bör
införas.

TCO delar uppfattningen, att det kan finnas anledning att koppla
graden av arbetsförmedlingens service gentemot olika arbetsgivare
till hur goda arbetsplatsförhållanden arbetsgivaren i fråga kan erbjuda.
Rena effektivitetsskäl talar för detta. Arbetsgivare som har hög personalomsättning
på grund av dåliga arbetsförhållanden tar nämligen en
oproportionerligt stor del av arbetsmarknadsorganens resurser i anspråk,
till förfång både för de arbetssökande och för de arbetsgivare som har
en mera normal personalomsättning.

Motionärerna ser i en sådan förändring av arbetsförmedlingens politik
ett motsatsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare och framhåller
att arbetsförmedlingens neutralitet måste uppges. TCO betraktat
detta som en polemisk tillspetsning. De åtgärder motionärerna tänker
sig genomförda skulle nämligen på det hela taget vara till gagn såväl
för hela gruppen arbetssökande — vilka skulle få en kvalitativt bättre
service — som för de arbetsgivare, vilka har en bra personalpolitik och
kan erbjuda goda arbetsförhållanden. De skulle nämligen också kunna
påräkna en utökad service från arbetsmarknadsorganen. De arbetsgivare
som eventuellt skulle få försämrad service vore i första hand de, som
erbjuder dåliga villkor. En sådan utveckling vore definitivt i arbetstagarnas
intresse, men skulle också gagna arbetsgivare med personalansvar.

Motionärerna pekar på väsentliga brister i den nuvarande arbetsmarknadspolitiken
och föreslår en utredning om arbetsmarknadspolitiken som
fördelningspolitiskt och strukturpolitiskt instrument.

TCO vill för sin del inte motsätta sig att en utredning om arbetsmarknadspolitiken
kommer till stånd. En sådan utredning borde dock
inte ges en så snäv inriktning som motionärerna tänker sig utan ges i
uppdrag att mera förutsättningslöst utvärdera och föreslå förändringar
i den förda arbetsmarknadspolitiken som helhet.

Sveriges akademikers centralorganisation menar att en utvärdering
och förnyelse av de arbetsmarknadspolitiska medlen kan vara berättigad
mot bakgrund av dagens situation. Organisationen fortsätter:

InU 1971:33

SACO delar den framförda uppfattningen att den s. k. strukturarbetslöshet
som drabbar i första hand den äldre arbetskraften är ett stort
och mycket allvarligt problem. Till dagens situation på arbetsmarknaden
hör dock inte enbart de omständigheter som motionärerna redogjort
för. Vid sidan av de strukturförändringar som motionärerna tagit som
utgångspunkt upplever vi nu andra strukturförändringar som påverkar
arbetsmarknaden och föranleder problem av en art som vi tidigare inte
upplevt. Som en följd av de senaste decenniernas mycket kraftiga satsningar
inom utbildningsområdet har den genomsnittliga utbildningsnivån
höjts kraftigt för den yngre arbetskraften. När den nya gymnasieskolan
genomförs, beräknas 90 % av en årskull få utbildning på gymnasial
nivå. En stor del av dessa går sedan vidare till eftergymnasial
utbildning. För närvarande fortsätter mellan 20 och 30 % av en årskull
med universitets- och högskolestudier.

En höjning av den allmänna utbildningsnivån i samhället är värdefull
och önskvärd. Vid en utbyggnad av utbildningsväsendet är det emellertid
nödvändigt att planeringen sker under hänsynstagande till arbetsmarknadens
behov. Beklagligtvis har under efterkrigstiden sådana hänsyn
tagits i endast ringa eller ingen omfattning, och till följd härav finns
idag en snabbt växande grupp långtidsutbildad ungdom, vars kunskaper
och färdigheter inte efterfrågas på arbetsmarknaden. Enligt SACOrs
uppfattning måste denna och alla andra viktigare förändringar och
utvecklingstendenser på arbetsmarknaden beaktas vid en allmän översyn
av de gällande riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken.

Motionärerna har i en tillspetsad form krävt att nuvarande regler för
arbetsförmedlingens neutralitet skall undanröjas. Som motiv för detta
krav anförs bl. a. att arbetsförmedlingen f. n. inte har möjlighet att lämna
en tillräckligt allsidig information till arbetssökande. SACO delar
uppfattningen att detta är en brist hos arbetsförmedlingen, som i likhet
med andra brister inom denna bör försvinna. Organisationen anser
emellertid att nödvändiga förbättringar av arbetsförmedlingen kan ske
utan att det grundläggande kravet på neutralitet behöver överges. Arbetsförmedlingens
uppgift måste vara att ge en kvalitativt högtstående
service till alla grupper av sökande.

SACO vill inte avvisa tanken på en utredning om arbetsmarknadspolitiken,
men menar att en sådan inte får ges en så begränsad inriktning
som föreslås i motionen. Den måste förutsättningslöst behandla hela
arbetsmarknaden mot bakgrund av de förändringar som skett och
komma med förslag till förändringar över hela linjen. Det är viktigt
att en sådan utredning bedrivs skyndsamt och inte tillåts att sträcka
sig över så lång tid att erforderliga förändringar blir fördröjda jämfört
med vad som skulle bli fallet inom ramen för ett successivt reformarbete
i arbetsmarknadsstyrelsen.

Svenska arbetsgivareföreningen:

Tyngdpunkten i samhällets sysselsättningspolitik ligger i den allmänna
ekonomiska politiken. En fortsatt snabb ekonomisk tillväxt är en
förutsättning för att full sysselsättning skall kunna upprätthållas. Arbetsmarknadspolitikens
uppgift är bl. a. att eliminera dé sysselsättnihgsstörningar
som uppkommer under den allmänna ekonomiska expansionen.
Genom att underlätta arbetskraftens anpassning till näringslivets struk -

InU 1971:33

turförändringar medverkar arbetsmarknadspolitiken aktivt i strävandena
mot hög sysselsättning och snabbt ekonomiskt framåtskridande.

Föreningen anser att arbetsmarknadspolitiken primärt bör betraktas
som en statlig servicefunktion som i lika utsträckning vänder sig till
arbetsgivare och arbetstagare. Föreningen anser inte att arbetsmarknadspolitiken
bör göras till ett fördelningspolitiskt eller strukturpolitiskt
instrument. En sådan inriktning av arbetsmarknadspolitiken skulle allvarligt
kunna försämra effektiviteten i de åtgärder som vidtas inom ramen
för dess traditionella verksamhet. En förutsättning för att arbetsmarknadspolitiken
skall kunna fungera effektivt, är att den åtnjuter förtroende
hos samtliga berörda parter. Tvångs- och/eller sanktionsåtgärder
gentemot den ena parten till förmån för den andra parten och ett uppgivande
av arbetsmarknadspolitikens strävan efter neutralitet mellan
arbetsgivare och arbetstagare skulle bryta ned det resultatgivande samarbete
som hittills rått. Föreningen kan därför inte ställa sig bakom
motionärernas krav att den neutrala roll som arbetsmarknadsverket bör
spela skall uppges.

Detta behöver inte betyda, och betyder inte heller i praktiken, att
arbetsmarknadspolitikens mål och medel är för en gång givna. Mål och
medel måste kontinuerligt anpassas till den rådande situationen. Detta
sker bl. a. genom en daglig informell samverkan mellan enskilda företag,
arbetsförmedlingar och arbetstagare. Det sker också i det ständiga utvecklingsarbete
som bedrivs i de utredningar, arbetsgrupper och organ
som verkar inom eller i anslutning till de instanser som svarar för arbetsmarknadspolitiken.

Föreningen ställer sig emellertid kritisk till vissa synpunkter som
framföres i motionen. Det gäller bl. a. det stöd motionärerna lämnar åt
Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) beslut att i vissa fall begränsa
sin service till företag, som enligt länsarbetsnämndens uppfattning har
onormalt hög personalomsättning. Det gäller också de tankegångar
som innebär att anmälan till arbetsmarknadsverket av lediga platser
skulle göras obligatorisk eller att andra lagstiftningsåtgärder, syftande
till att »bringa företagens beteende i överensstämmelse med samhällsintresset»
skulle införas. Föreningen kan inte heller ansluta sig till resonemanget
om fördelarna med att låta ett annat organ än arbetsförmedlingen
kontrollera s. k. arbetsvägran. Beträffande innebörden i begreppet
arbetsvägran förordar föreningen att man avvaktar resultatet från arbetslöshetsförsäkringsutredningen,
som enligt motionen bl. a. behandlar
denna fråga.

Föreningen delar emellertid motionärernas uppfattning om att det
måste vara en väsentlig uppgift för arbetsmarknadspolitiken att undanröja
orsakerna till och nedbringa den s. k. dolda arbetslösheten. Föreningen
anser vidare att i kontakterna mellan arbetsförmedling, arbetsgivare
och arbetssökande bör så uttömmande uppgifter som är praktiskt
möjligt lämnas såväl om olika arbetsplatser, innehållet i olika arbetsuppgifter,
anställningsvillkor och utbildnings- och befordringsmöjligheter
som om den arbetssökandes nuvarande och tidigare anställningar,
utbildning och meriter samt övriga omständigheter av intresse i sammanhanget.

En utbyggnad av åtgärderna för att bereda handikappade produktiv
sysselsättning bör enligt föreningens mening tillmätas stor vikt. Föreningen
anser att de handikappades situation bäst gynnas av en snabbare

InU 1971:33

utbyggnad av företagshälsovården. En god utgångspunkt för det fortsatta
arbetet utgör också de mål och metoder, som angivits i det
arbetsvårdspolitiska program, som AMS antog 1970. Föreningen avvisar
tanken på att arbetsmarknadsverket skulle kunna gå in i företagen och
föreskriva förändringar i arbetsplatsutformning, maskinutrustning m.m.
I den mån detta över huvud taget sker skall det vara efter frivillig
överenskommelse mellan företaget och arbetsmarknadsmyndigheterna.

Arbetsmarknadsutbildningen spelar en betydelsefull roll för den anpassning
av arbetskraftens utbildning, som ständigt måste ske i takt
med näringslivets omvandling. Föreningen anser dock att s. k. bristyrkesutbildning
av icke arbetslösa bör ske med stor försiktighet och under
beaktande av de berättigade intressen de arbetsgivare som skulle berövas
arbetskraft kan ha.

Mot bakgrund av vad som här anförts anser föreningen att motionärernas
hemställan bör avstyrkas.

1 Beckmans Tryclcarlar AB - Stockholm 0I0H0I