Inrikesutskottets betänkande nr 15 år 1971

InU 1971:15

Nr 15

Inrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omlokalisering av viss statlig verksamhet jämte motioner.

Propositionen

Hemställan

Kungl. Maj:t har i propositionen 1971: 29 (finansdepartementet) föreslagit
riksdagen att

1) godkänna de allmänna riktlinjer för en omlokalisering av central
statlig verksamhet som föredragande departementschefen angett,

2) godkänna vad departementschefen förordat i fråga om bostadsanskaffningslån
i samband med omlokalisering,

3) till Förberedelser för omlokalisering av statlig verksamhet för budgetåret
1971/72 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
5 000 000 kr.,

4) till Markinköp i samband med omlokalisering av statlig verksamhet
för budgetåret 1971/72 under statens allmänna fastighetsfond anvisa ett
investeringsanslag av 25 000 000 kr.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Mot bakgrund av det ökade behovet av regionalpolitiska insatser
framläggs i propositionen förslag till omlokalisering av viss statlig verksamhet.
Syftet är både att stimulera en positiv utveckling i ett antal
orter av stor regionalpolitisk betydelse och att bidra till att dämpa expansionen
i storstockholmsområdet. Omlokaliseringen avser huvudsakligen
hela myndigheter och institutioner och skall begränsas till ett fåtal
orter. Förslaget innebär omlokalisering av 30 myndigheter och institutioner
och väsentliga delar av ytterligare sex myndigheter och institutioner
med sammanlagt ca 6 300 anställda till 13 orter utanför storstockholmsområdet.

Åtgärder föreslås för att lindra de omställningsproblem som uppstår
för berörd personal. I detta syfte föreslås vissa direkta ekonomiska
stödåtgärder för den personal som följer med vid omlokaliseringen. Vidare
lämnas garanti för fortsatt sysselsättning i storstockholmsområdet
för dem som har vägande skäl att inte flytta med.

För planerings- och utredningsarbete m. m. i samband med omlokaliseringarna
föreslås ett belopp av 5 milj. kr. Dessutom erfordras 25
milj. kr. för markinköp.

Förslaget innebär att inflyttning på de nya lokaliseringsorterna beräknas
kunna ske under åren 1974—1976.

Av propositionen redovisas i det följande endast departementschefens
anförande. I övrigt hänvisas till propositionen.

1 Riksdagen 1971.18 sami. Nr 15

InU 1971:15

2

Departementschefen

Bakgrund

En bättre balanserad regional utveckling utgör ett av de centrala målen
för den ekonomiska politiken. Syftet är att nå både ett effektivare
utnyttjande av tillgängliga resurser och ökad jämställdhet mellan människor
i olika delar av landet.

Under senare år har regionalpolitiken byggts ut successivt. Det kan
räcka med att här erinra om några av de mest betydelsefulla besluten.

Grunden för en mera målinriktad regionalpolitik lades genom de
riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik, som riksdagen fattade beslut
om år 1964. De väsentligaste medlen var utbyggd samhällsplanering,
upplysnings- och rådgivningsverksamhet och direkt ekonomiskt stöd
till företag.

Efter en upprustning av resurserna för samhällsplanering på länsplanet
genomfördes under åren 1967 och 1968 en försöksverksamhet med
lokaliseringspolitiskt inriktad samhällsplanering, Länsplanering 1967.
Denna syftade till att i första hand ange hur resurserna för ekonomisk
tillväxt på lång sikt borde fördelas på länets kommuner. Härigenom
skulle ett underlag skapas för att genom samordning av insatserna
bygga upp en effektiv servicestruktur i form av bostäder, skolor, kommunikationer,
vägar m. m. på lämpliga orter.

Resultaten av denna länsplanering redovisades i stasverkspropositionen
år 1969. Chefen för inrikesdepartementet gjorde därvid vissa uttalanden
om den framtida regionalpolitiken vilka sedan godkändes av en
enhällig riksdag (prop. 1969: 1 bil. 13 s. 92, SU 1969: 11, rskr 1969: 11).
Det finns skäl att här erinra om två av dessa. För det första uttalades
att tillväxten i storstadsområdena borde dämpas och avlänkas till andra
delar av landet. En strävan borde därvid vara att utveckla ett antal
växtkraftiga stadsregioner till attraktiva alternativ till storstadsområdena.
För det andra uttalades att länsstyrelsernas och planeringsrådens
strävan att i planeringen för de olika länen satsa på områden med god
spontan växtkraft borde stödjas. Jag vill här också erinra om uttalandet
i 1970 års finansplan att regionalpolitiken i första hand måste inriktas
på orter och områden som bedöms kunna få en differentierad företagsstruktur
och arbetsmarknad.

I propositionen om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten
(prop. 1970: 75, SU 1970: 103, BaU 1970: 40, rskr 1970: 270 och 304)
utvecklades ytterligare de regionalpolitiska målen. Samtidigt föreslogs
ett utvidgat program med ekonomiskt stöd om 1 200 milj. kr. under tre
år. Ett huvudmoment i ett framtida regionalpolitiskt handlingsprogram
angavs vara en klassificering av orter och regioner med angivande av
den typ av åtgärder som behövs för att lösa problemen i olika orts -

InU 1971:15

3

resp. regiontyper. En första sådan ortskategori utgörs av de nuvarande
tre storstadsområdena, dvs. Stockholm, Göteborg och Malmö. En andra
grupp bildas av de s. k. storstadsaltemativen, dvs. orter eller regioner
som erbjuder goda lokaliseringsbetingelser för sådan verksamhet
som hittills har varit lokaliserad till framför allt storstadsområdena.
För att storstadsaltemativen med rimliga insatser skall kunna erbjuda
förutsättningar som är någorlunda likvärdiga med storstädernas i fråga
om kommunikationer, differentierad arbetsmarknad, utbildningsmöjligheter,
kvalificerad service etc., måste man enligt vad chefen för inrikesdepartementet
framhöll inrikta sig på regioner som har ett någorlunda
stort befolkningsunderlag redan i dag. Skall dessa regioner bli alternativ
i egentlig mening till de nuvarande storstadsregionerna, måste de
ligga på ett betryggande avstånd från dessa. Eftersom de resurser som
är nödvändiga i detta sammanhang är begränsade, måste insatserna
koncentreras till ett litet antal orter. En tredje ortstyp karakteriserades
som regionala tillväxtcentra, dvs. orter som vid sidan av storstadsalternativen
kan fungera som huvudorter för näringsliv och mera kvalificerad
service. I propositionen uttalades att det är till denna ortstyp jämte
storstadsaltemativen som huvuddelen av de offentliga investeringarna
bör koncentreras.

I mars 1969 fick länsstyrelserna och planeringsråden i uppdrag att i
samverkan med kommunerna utarbeta regionala handlingsprogram —
länsprogram 1970 — för att ange de konkreta samhällsinsatser som behövs
om länsplaneringens målsättningar skall uppnås. Resultaten av
detta arbete håller nu på att redovisas. På grundval av bl. a. detta material
bedrivs f. n. ett arbete i inrikesdepartementet i syfte att utforma ett
regionalt handlingsprogram för hela landet. Avsikten är att kunna presentera
detta för nästa års riksdag.

Utvecklingen under de bägge senaste åren har inneburit en viss utjämning
av de förut mycket stora skillnaderna mellan skogslänen och
övriga delar av landet i fråga om arbetsmarknadsläget. Till en del torde
denna utveckling kunna tillskrivas den alltmer intensifierade regionalpolitiken.
Samtidigt är det uppenbart, att det fortfarande finns betydande
skillnader i sysselsättningsmöjligheter mellan olika regioner och
delar av landet.

Den del av regionalpolitiken som avser direkta åtgärder i syfte att
öka sysselsättningen har i allt väsentligt inriktats på industrin. Man räknar
med att nära 13 000 nya arbetstillfällen hittills har skapats genom
det lokaliseringspolitiska stödet under perioden 1965—1970. Även investeringsfonderna
har i betydande omfattning använts i regionalpolitisk
syfte. Sysselsättningseffekterna av fondfrisläpp i sådant syfte under
perioden 1963—1970 kan uppskattas till ca 7 000 nya arbetstillfällen
inom områden med behov av särskilda insatser för sysselsättning.

Att lokaliseringsverksamheten i så hög grad har inriktats på industrin

InU 1971:15

4

är naturligt med hänsyn till att industrins utveckling i de flesta fall har
en avgörande inverkan på en orts sysselsättningsutveckling både direkt
och indirekt. Att industrin även framdeles kommer att spela en väsentlig
roll inom regionalpolitiken är klart. Som tidigare har uttalats av
statsmakterna är det dock nödvändigt att även servicesektorn tilldelas
en väsentlig roll i regionalpolitiken om denna skall bli effektiv. Långtidsutredningen
har räknat med att antalet sysselsatta inom industrin
kommer att minska med 1 % om året fram till år 1975. Däremot räknar
man för tjänstesektorn som helhet med en årlig ökning med uppemot
2,5 %. För enbart de offentliga tjänsterna beräknas ökningen till
4,5 % per år.

Det är rimligt att räkna med att förutsättningarna för att satsa på industrin
i regionalpolitisk! hänseende begränsas av denna sysselsättningsutveckling,
eftersom det är i samband med expansion som de
största möjligheterna till omlokalisering erbjuder sig inom industrin.

Den offentliga servicen har stor betydelse inom regionalpolitiken,
inte enbart därför att den expanderar snabbt. En tillväxtfrämjande stimulans
för lokaliseringsorterna uppnås nämligen inte bara genom en
viss kvantitativ lokalisering. Av lika stor betydelse är att orterna får ett
tillskott av kvalificerad arbetskraft som har ledningsfunktioner av olika
slag eller som sysslar med tekniskt och vetenskapligt högt kvalificerat
arbete. Ett sådant tillskott kan sedan i sin tur ge underlag för uppbyggnad
av en kvalificerad samhällsservice av ett slag som nu finns endast
i storstadsområdena.

Mot denna bakgrund är det angeläget att servicenäringarna tilldelas
en mer central roll i regionalpolitiken. Under senare tid har viktiga steg
i denna riktning tagits. Ett målmedvetet arbete har inletts i fråga om
bl. a. den högre utbildningens lokalisering till nya områden. År 1970
fattade riksdagen vidare beslut om att lokaliseringsstöd skall kunna utgå
även för industriservice samt central administrations- och förvaltningsverksamhet
av rikskaraktär inom den privata sektorn. Det system
med obligatoriskt lokaliseringssamråd i samband med etablering eller
utvidgning i storstadsområdena, som statsmakterna fattade beslut om
år 1970, avses gälla även serviceverksamhet som inte väsentligen har
lokal karaktär.

Frågan om utlokalisering av statliga verksamheter från Stockholm
har aktualiserats vid ett flertal tillfällen under de senaste decennierna.
Övervägandena grundades till en början på andra motiv än regionalpolitiska,
exempelvis att en lokalisering utanför stockholmsområdet skulle
ställa sig billigare från statsfinansiell synpunkt. 1955 års långtidsutredning
tog upp frågan med mer allmänna utgångspunkter, nämligen som
en åtgärd i syfte att dämpa storstockholmsregionens tillväxt. Det var
mot denna bakgrund som 1957 års utredning om utlokalisering av statlig
verksamhet tillsattes. Utredningen redovisade sina förslag i ett antal

InU 1971:15

5

delbetänkanden och ett slutbetänkande år 1963. De förslag till utflyttning
som utredningen lade fram var mycket omfattande. I utredningens
slutbetänkande behandlades ca 110 verksamhetsgrenar, vilka utgjorde
en s. k. total utflyttningsgrupp. Av dessa bedömdes ett 20-tal
vara relativt fristående och lokaliseringsorten borde lämna bedömas efter
vad som var lämpligt i varje särskilt fall. Återstående ca 90 organ
med 24 000 anställda hänfördes till vad utredningen kallade en stor utflyttningsgrupp.
Vid en utflyttning måste enligt utredningen gruppen
hållas samman inom ett område med goda kommunikationer såväl internt
som med rikets olika delar. En sådan stor utflyttning skulle dock
enligt utredningen behöva föregås av ytterligare arbets- och tidskrävande
planläggnings- och undersökningsarbete. Utredningen sammanförde
därför ett 30-tal verksamhetsgrenar ur den stora gruppen till en
liten utflyttningsgrupp med 3 800 anställda och föreslog att dessa myndigheter
m. fl. skulle flytta ut från stockholmsområdet. Om inte en
samlad utflyttning skulle komma till stånd föreslog utredningen separat
utflyttning av dels tolv av verksamhetsgrenarna i den lilla utflyttningsgruppen,
dels ytterligare 19 andra organ. Remissinstanserna var övervägande
negativa till utredningens förslag i slutbetänkandet. Vissa av
utredningens delförslag har lett till beslut av statsmakterna. Däremot
har utredningens förslag i slutbetänkandet inte föranlett några sådana
beslut.

Byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen fick år 1968 i uppdrag
att vid den fortlöpande lokalförsörjningen för statlig verksamhet
efter samråd med berörda myndigheter överväga lämpligheten av lokalisering
utanför storstockholmsområdet. De bägge myndigheterna
mötte dock svårigheter att fullgöra detta uppdrag och byggnadsstyrelsen
hemställde år 1969 hos regeringen om ett särskilt organ för att bereda
frågor om utflyttning av statlig verksamhet från stockholmsområdet.

I anslutning till de i 1969 års statsverksproposition redovisade ställningstagandena
till länsplanering 1967 uttalade riksdagen att en ökad
lokalisering av statlig verksamhet utanför huvudstadsregionen var
önskvärd. I sitt utlåtande 1969: 30 framhöll bankoutskottet med anledning
av motioner om utflyttning av statlig verksamhet från Stockholm
bl. a. att värdet av en utlokalisering från Stockholm givetvis ligger inte
bara i den avlastning av stockholmsregionen som äger rum utan i hög
grad också i det tillskott av arbetstillfällen som uppkommer i den nya
lokaliseringsorten.

Utvecklingen har alltså medfört att motiven för en utflyttning av
statlig verksamhet vidgats. Frågan om lokalisering av statlig verksamhet
har sålunda alltmera kommit att sättas in i ett regionalpolitiskt sammanhang.
Motivet att lätta på trycket i storstäderna skall ses mot
denna bakgrund. Under senare år har vidare strävan att genom lokali -

InU 1971:15

6

sering av statlig verksamhet utveckla vissa tillväxtcentra tillmätts
ökande betydelse.

Delegationens förslag

I juni 1969 tillkallade jag särskilda sakkunniga för att undersöka vilken
statlig verksamhet som borde flyttas ut från stockholmsområdet
och till vilka orter som lokaliseringen borde ske. I uppdraget ingick att
se över både den civila och militära förvaltningen. Senare tillsatta utredningar
med uppdrag att se över organisation m. m. för olika statliga
förvaltningar har i regel fått direktiv om att överväga frågan om lokaliseringen.
Det gäller t. ex. domstolsverksutredningen, försvarets materielanskaffningsutredning,
försvarets fredsorganisationsutredning, transportforskningsgruppen
samt riksskatteverkskommittén.

Delegationen föreslår i sitt första betänkande att vissa myndigheter
och institutioner i sin helhet skall omlokaliseras.

Delegationen kommer att i en senare etapp ta upp frågan om att
flytta ut även vissa delar av statliga organ. Däremot avser delegationen
inte att särskilt behandla frågan om delegering av arbetsuppgifter. Delegationen
anger två huvudmotiv för sitt förslag. Det ena motivet är att
medverka till att dämpa expansionen i storstockholmsområdet genom
att åstadkomma en omlokalisering därifrån. Det andra motivet är att
åstadkomma positiva effekter för den mottagande orten och regionen.

Delegationen anser att utflyttning av statlig verksamhet bör kunna ge
samhällsekonomiska vinster genom att medverka till en bättre balanserad
regional utveckling. En utgångspunkt för delegationen har varit att
de verksamheter som omlokaliseras skall kunna bedrivas effektivt efter
utflyttningen.

De problem som framstår som dominerande för myndigheterna vid
en omlokalisering är att deras möjligheter till kontakter med statsdepartementen
och riksdagen samt i Storstockholm befintliga andra organ
och myndigheter försvåras. Dessa problem torde dock i betydande grad
kunna lösas genom särskilda insatser. De ökade kostnaderna för insatser
för att tillgodose sådana kontaktbehov vid en alternativ lokalisering
bör enligt delegationens uppfattning accepteras av statsmakterna.

När det gäller frågan vilken statlig verksamhet som kan omlokaliseras
har delegationen gjort vissa avgränsningar. Sålunda har regionalt
och lokalt inriktade verksamheter undantagits. Vidare har delegationen
funnit att verksamheter som har omfattande kontakter med statsdepartementen
och riksdagen eller som har anknytning till i stort sett hela
den övriga förvaltningen inte bör flyttas. Frågan om omlokalisering av
de statliga bolagen kommer att prövas i en senare etapp.

Delegationens omlokaliseringsförslag omfattar 27 myndigheter och
institutioner med tillsammans ca 5 500 anställda.

InU 1971:15

Vid valet av lokaliseringsorter har delegationen utgått från statsmakternas
uttalanden att strävan bör vara att utveckla ett antal växtkraftiga
stadsregioner till attraktiva alternativ till storstäderna. Delegationen
framhåller att flera skäl talar för att insatserna koncentreras till ett relativt
litet antal orter. Ett sådant skäl är enligt delegationen att de resurser
som står till förfogande för att utveckla ett antal nya storstadsregioner
är begränsade. Delegationens förslag innebär vidare att myndigheter
med stort behov av inbördes kontakter lokaliseras till samma ort.
Även detta talar för att utflyttningen sker till ett fåtal orter. Dessutom
kan framtida organisationsförändringar försvåras om den centrala
statsförvaltningen sprids på alltför många orter.

Med hänsyn till att de största regionalpolitiska problemen kommer
att finnas i skogslänen anser delegationen att viss statlig verksamhet
bör lokaliseras även till orter i dessa landsdelar.

Med dessa utgångspunkter föreslår delegationen omlokalisering till
Norrköping, Linköping, Karlstad, Gävle, Falun/Borlänge, Sundsvall,
Östersund, Umeå och Luleå. Delegationen framhåller dock att även
andra orter bör kunna komma i fråga. Bl. a. erinrar delegationen om
att central statlig verksamhet lokaliserats till Örebro.

Störningar i produktionen kan uppstå under en övergångsperiod och
leda till ökade kostnader eller alternativt lägre effektivitet. Delegationen
anser emellertid att omställningssvårigheterna inte kommer att bli
av sådan karaktär och styrka att de generellt sett bör hindra en omlokalisering.
Det är enligt delegationen dock angeläget att stora ansträngningar
görs för att lindra de omställningsproblem som uppstår för berörd
personal. Det är vidare angeläget att omlokaliseringarna genomförs
på ett sådant sätt att störningarna i berörda verksamheter blir så
små som möjligt. Delegationen tar här upp en rad konkreta problem
och anvisar olika lösningar för att komma till rätta med dem.

När det gäller tidsplanen för omlokaliseringen anser delegationen
att det är angeläget att de eftersträvade effekterna av omlokaliseringen
kan uppnås så snart som möjligt. Styrande för utflyttningen blir den tid
som går åt för att anordna förvaltningslokaler och bostäder på lokaliseringsorterna.
Med dessa utgångspunkter bör utflyttningarna kunna påbörjas
ca tre—fyra år efter det att beslut om utflyttning har fattats och
vara avslutade ca fem år efter ett sådant beslut.

Remissinstansernas inställning i stort

Inte någon remissinstans har ifrågasatt riktigheten av att åtgärder
vidtas för att dämpa expansionen i storstockholmsområdet i syfte att
åstadkomma en bättre balanserad utveckling. Opinionen är däremot
splittrad när det gäller delegationens förslag att använda lokalisering av

InU 1971:15

8

central statlig verksamhet som ett regionalpolitisk medel. Den klart
övervägande delen av remissinstanserna tillstyrker detta. Vissa remissinstanser
kräver ytterligare utredningar innan beslut fattas. Somliga
remissinstanser förordar dock i första hand andra regionalpolitiska medel
än utflyttning av hela centrala statliga organ. Att även den centrala
statliga förvaltningen måste ingå som ett medel i en aktiv regionalpolitik
accepteras som regel. Vissa remissinstanser förordar att i stället för
utflyttning av hela organ delar av en verksamhet flyttas ut eller att
arbetsuppgifter och beslutsfunktioner delegeras. Vidare framförs nyetablering
av statlig verksamhet som ett alternativt medel.

Principerna för urval av de organ som enligt delegationen bör kunna
omlokaliseras möter ingen erinran.

Delegationens uppfattning att lokalisering av statlig verksamhet bör
bedömas i ett samhällsekonomiskt perspektiv delas av de flesta som har
uttalat sig i denna fråga. Flera remissinstanser för dock fram uppfattningen
att delegationen har lagt tyngdpunkten alltför mycket på de
samhällsekonomiska aspekterna och därvid inte i tillräcklig grad beaktat
de företagsekonomiska faktorerna i betydelsen av statsförvaltningens
effektivitet och möjlighet att ge fullgod service. Några remissinstanser
understryker starkare än delegationen de negativa verkningarna av
en utflyttning på statsförvaltningens effektivitet till följd av försämrade
kontaktmöjligheter och försvårad personalrekrytering.

När det gäller valet av lokaliseringsorter biträder de flesta remissinstanserna
utredningens förslag. Några anser dock att urvalet av lokaliseringsorter
inte kan ske förrän de regionalpolitiska målen har konkretiserats,
bl. a. genom att ställning tagits till antalet storstadsaltemativ
och deras lokalisering.

Flera länsstyrelser pekar på alternativa lokaliseringsorter inom det
egna länet.

De myndigheter som föreslås bli omlokaliserade delar ofta delegationens
principiella uttalanden i olika avseenden. Däremot ställer sig med
ett par undantag alla avvisande till en utflyttning av den egna verksamheten.

Delegationens förslag till åtgärder i samband med omlokalisering
tillstyrks i princip av de flesta remissinstanserna. Liksom delegationen
understryker remissinstanserna vikten av att personalfrågorna ägnas
den största omsorg. Delegationens exempel på olika åtgärder som kan
vidtas för personalen förordas i allmänhet. På vissa konkreta punkter
föreslås generösare insatser.

Tidsplanen för omlokaliseringen godtas i allmänhet. Några remissinstanser
finner dock den föreslagna övergångstiden för kort.

InU 1971:15

9

Principiella överväganden

Den bristande regionala balans som vi har f. n. är i huvudsak en
följd av den fortgående minskningen av arbetstillfällena i glesbygden
och i de mindre tätorterna. Inom både jord- och skogsbruk minskar
sysselsättningen kraftigt på grund av en stark produktivitetsökning.
Inom industrin pågår en omfattande strukturförändring som i många
fall skapar problem på mindre och ensidiga industriorter. Dessa utvecklingstendenser
bottnar i vissa allmänna förhållanden, bl. a. den
tekniska utvecklingen och förändringar i världshandeln, och de är på
intet sätt unika för vårt land.

Mot denna bakgrund framstår det som ofrånkomligt att en ökande
del av den ekonomiska verksamheten — och därmed sysselsättningen
— koncentreras till förhållandevis stora orter. En koncentration av befolkningen
till sådana orter torde också vara en förutsättning för att
samhället skall kunna möta de ökade krav som människorna ställer på
en rad olika områden. En viss minimistorlek är nödvändig bl. a. för ett
kvalificerat utbud av olika former av samhällsservice och för att en väl
differentierad arbetsmarknad skall kunna utvecklas.

För att en bättre regional balans skall nås är det nödvändigt att expansionen
av orter med goda förutsättningar för en framtida utveckling
stimuleras. Detta gäller särskilt landsdelar där en betydande del av befolkningen
lever i glesbygd eller mindre tätorter. En snabb expansion
av vissa tätorter inom dessa delar av landet medför visserligen inte att
människor inte behöver flytta när arbetstillfällena i glesbygden och de
mindre tätorterna blir färre. Men en koncentrerad tillväxt kan skapa
attraktiva alternativ inom den egna regionen och därigenom minska
behovet av långa flyttningar som ofta för med sig både personliga och
regionala svårigheter. Expansiva tätorter i olika delar av landet torde
också vara en förutsättning för att människorna i glesbygden överhuvud
taget skall kunna erbjudas möjlighet att inom inte alltför orimliga avstånd
få tillgång till kvalificerad service.

En politik som syftar till en förbättrad regional balans skall därför
inriktas på att bl. a. bygga upp ett begränsat antal regionala tillväxtcentra.
Det är till denna typ av orter som statliga insatser bör koncentreras.
Bland orter som kan komma i fråga som regionala tillväxtcentra
finns ett antal som har den betydelsen att de bör övervägas som alternativ
till de nuvarande tre storstäderna. De resurser som står till samhällets
förfogande för insatser i detta syfte är emellertid starkt begränsade
i förhållande till behovet. Därför är det nödvändigt att resurserna
i allt väsentligt koncentreras till ett fåtal orter där de största resultaten
kan uppnås.

Det är inte endast i fråga om befolkningskoncentrationen och takten

InU 1971:15

10

i befolkningsförändringarna som det finns betydande skillnader mellan
olika delar av landet. En fråga som har uppmärksammats av såväl lokaliseringsdelegationen
som expertgruppen för regional utredningsverksamhet
(ERU) och 1970 års långtidsutredning är tendensen till uppdelning
av företagssektorns verksamhet på å ena sidan administrativa
funktioner koncentrerade till storstadsområdena och å andra sidan produktions-
och driftsfunktioner som lokaliseras till andra delar av landet.
Denna uppdelning i en ledande och styrande del resp. en producerande
del innebär samtidigt en uppdelning av den sysselsatta befolkningen
i en bättre utbildad och avlönad del och en del med lägre utbildning
och inkomster.

Både ERU och delegationen understryker att en fortsatt utveckling
av detta slag kan få allvarliga ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser
genom att de regionala olikheterna skärps i väsentliga avseenden
och förutsättningarna för ett rikt och varierat samhällsliv hämmas.

En sådan utveckling kan även begränsa möjligheterna att utjämna de
regionala skillnaderna i förvärvsintensitet. Bristen på arbetskraft utgör
ett av de allvarligaste hindren att uppnå en snabb produktionsökning.
Under senare år har de gifta kvinnorna svarat för en helt dominerande
del av nettotillskottet till arbetskraften. Det är rimligt att utgå från att
de även framdeles får avgörande betydelse för den ekonomiska tillväxttakten.

De gifta kvinnornas förvärvsintensitet är i mycket stor utsträckning
betingad av de sysselsättningstillfällen som kan erbjudas dem på den ort
där de är bosatta. Den blir klart högre på en arbetsmarknad med rikt
varierad efterfrågan på arbetskraft. Enligt långtidsutredningen skulle den
totala arbetskraften år 1965 ha fått ett tillskott på omkring 130 000 personer
om hela landet hade haft samma förvärvsintensitet som rådde i
Stockholm.

Som tidigare har utvecklats i olika sammanhang talar starka skäl för
att man inom ramen för regionalpolitiken söker dämpa tillväxten inom
storstadsområdena. En omfördelning av tillväxten är angelägen både
med hänsyn till behovet av att utveckla alternativ till storstäderna och
därför att utvecklingen inom storstadsområdena leder till betydande
kö- och stockningsproblem som är allvarliga från mänsklig, social och
ekonomisk synpunkt. Det gäller bl. a. brister i tillgången på bostäder
och svårigheterna att åstadkomma väl fungerande kommunikationer
och andra serviceanordningar. Samtidigt är sådana investeringar i storstadsområdena
ofta betydligt dyrare än vad de är på andra håll.

Det är också som ERU påpekat problematiskt att bygga i kapp investeringsbehoven
i storstäderna eftersom arbetskraftsresurserna är otillräckliga.
I samma takt som man genom ökad inflyttning söker öka
dessa skärps också bristsituationen ytterligare.

InU 1971:15

11

Även från miljösynpunkt finns starka skäl att söka dämpa tillväxttakten.
Vatten- och luftföroreningarna samt bullerproblemen är särskilt
svåra i storstadsområdena. Genom den starka koncentrationen av biltrafik
och oljeeldade värmecentraler blir luften mer förorenad av svaveldioxid,
sot, stoft och koloxid än vad som normalt är fallet i andra
städer i landet. Detsamma gäller bullerstörningar som främst uppkommer
genom den starka trafikintensiteten i storstäderna.

En vanlig invändning mot kritiken av storstäderna är att den starka
inflyttningen till dessa bevisar deras attraktionskraft.

Mycket talar dock för att det främst är arbetsmarknaden som gör
storstäder lockande. Kan man bygga upp orter med en väl differentierad
arbetsmarknad, bör de kunna utvecklas till attraktiva alternativ.

Sammanfattningsvis talar en rad skäl för att staten aktivt bör söka
dämpa storstadsexpansionen och samtidigt medverka till att skapa orter
med goda tillväxtförutsättningar och ett rikt differentierat näringsliv
som ett alternativ till storstäderna. Denna medverkan bör inte inskränka
sig till olika åtgärder som syftar till att påverka den privata
sektorn utan den bör också omfatta statens egen verksamhet.

En betydande del av den statliga verksamheten är i dag koncentrerad
till stockholmsområdet. I fråga om den centrala statliga verksamheten
sammanhänger detta historiskt med att statsmakterna är lokaliserade
till Stockholm. En betydande del av den statliga verksamheten inom
storstockholmsområdet utgörs å andra sidan av lokala eller regionalt
bundna uppgifter vilket innebär att de rimligen inte kan tänkas bli lohaliserade
till någon annan del av landet. Det gäller sådana funktioner
som exempelvis arbetsförmedling, länsstyrelse, vägförvaltning etc. Det
anförda medför att insatser från statens sida i form av utlokalisering
mäste inriktas på central statlig verksamhet.

De flesta myndigheter som delegationen har föreslagit till utflyttning
har i sina remissvar utförligt beskrivit de problem som en utflyttning
skulle innebära för deras vidkommande. Det finns inte anledning att
ifrågasätta att en utflyttning medför problem för de myndigheter som
berörs. De fördelar som kan vinnas vid en utflyttning — även för myndigheterna
själva och de anställda — har emellertid inte närmare behandlats
i flertalet remissvar.

Problemen i samband med en utflyttning kan vara av både mer bestående
och övergående karaktär. Till övergångsproblemen får i första
hand hänföras de svårigheter som inträffar för personalen i samband
med en omlokalisering och de störningar i myndighetens verksamhet
som uppkommer i samband med flyttningen. Till de mer bestående
problemen får hänföras ökade kostnader för verksamheten eller svårigheter
att hålla kontakt med olika andra organ som uppkommer på
grund av det ökade avståndet.

När det gäller den första typen av problem visar erfarenheten från

InU 1971:15

12

tidigare utflyttningar inom både den statliga och den privata sektorn att
de kan bemästras. Av stor betydelse är självfallet att utflyttningen förbereds
och planeras noggrant och att planeringstiden är tillräckligt
lång.

När det gäller omställningsproblem för personalen torde de, som
delegationen har anfört, inte skilja sig från en myndighet till en annan.
Inte heller har man funnit att de generellt sett skulle ha den styrkan att
de kan motivera att en från regionalpolitisk synpunkt angelägen omlokalisering
förhindras. Däremot ställs vissa bestämda krav vid valet av
den ort dit flyttningen skall ske. Som tidigare sagts torde nämligen en
tillräckligt stor och differentierad arbetsmarknad vara en förutsättning
för att familjer där bägge makarna förvärvsarbetar skall kunna följa
med. Jag kan ansluta mig till de principiella ställningstaganden sorn
delegationen har gjort och återkommer senare till frågan om särskilda
insatser under övergångstiden för personalen.

I fråga om de mer varaktiga svårigheterna vid en utlokalisering bör
man i större utsträckning än myndigheterna har gjort bedöma den
med hänsyn till den framtida utvecklingen.

Det förhållandet att utflyttningen har föreslagits ske till orter med
naturlig expansionskraft bör rimligen leda till att deras förutsättningar i
fråga om kommunikationer förbättras, t. ex. i fråga om turtäthet etc.
eftersom trafikunderlaget växer i och med omlokaliseringen. Vidare
går den tekniska utvecklingen på kommunikationsområdet mycket
snabbt. Det bör leda till såväl kortare restider med tåg och flyg som
förbättrade förutsättningar för telekommunikationer och dataöverföring.
Därutöver är det rimligt att räkna med att kontaktmönstren förändras
och anpassas till de nya förutsättningarna utan att detta medför
några påtagliga nackdelar. Erfarenheterna av fabriksverkens flyttning
bestyrker detta.

Med hänsyn till den utomordentligt hårt ansträngda lokalsituationen
i Stockholms centrala delar har det visat sig omöjligt för allt fler myndigheter
att expandera inom de lokaler de redan har eller i någorlunda
direkt anslutning till dessa. Detta har lett till att de flesta större myndigheter
antingen har fått använda sig av ett stort antal förhyrda lokaler
i olika delar av staden eller också har fått flytta hela sin verksamhet
till en nybyggd fastighet relativt långt utanför staden.

De problem med myndighetens interna kontakter som kan möta då
olika byråer och sektioner är spridda över olika delar av staden eller de
restider som blir följden då myndigheten får lokaliseras i någon förort
bör ställas mot delegationens konstaterande att restiden mellan Stockholm
och de orter som ingår i dess förslag i intet fall överstiger tre
timmar.

Den ökade restid som kan följa med en utlokalisering torde koncentreras
till vissa funktioner och ett rätt begränsat antal personer. Skulle

InU1971:15

13

även de resor som företas utom arbetstid, t. ex. till och från arbetet, iniduderas
i en jämförelse framstår det som uppenbart att den totala restiden
genom en utflyttning kommer att reduceras väsentligt för de allra
flesta anställda. Erfarenheterna från fabriksverken visar att medan restiden
till arbetet nu uppgår till endast 5—10 minuter, så uppgick den i
genomsnitt till 40—50 då huvudkontoret låg i Stockholm.

I likhet med delegationen finner jag att de ökade kostnader och problem
som uppkommer i samband med eller som en följd av utlokalisering
av statliga myndigheter inte är av den graden eller omfattningen
att statsmakterna av detta skäl bör avstå från möjligheterna att förverkliga
väsentliga regionalpolitiska syften.

Som jag tidigare har anfört måste de regionalpolitiska effekterna av
utflyttningen tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen av utflyttningen.
Därför kan inte, som vissa remissinstanser har hävdat, en företagsekonomisk
kalkyl användas som underlag för beslut. Några remissinstanser
har vidare krävt kalkyler, där även de samhällsekonomiska
effekterna tas med. Det är självfallet utomordentligt vanskligt att
utföra fullständiga samhällsekonomiska kalkyler. För att detta skall
vara möjligt krävs avsevärt mer ingående kunskap om de olika samhällsekonomiska
kostnads- och intäktspostema än vad man f. n. har.
Till saken hör att flera av de grundläggande värderingarna som jag
tidigare har redovisat inte direkt kan översättas i ekonomiska termer.

Uppenbart är att huvuddelen av de omlokaliseringar som delegationen
har föreslagit inte kan motiveras enbart från företagsekonomiska
utgångspunkter eller från rationaliseringssynpunkt. De flesta myndigheterna
bedömer problemen och kostnaderna i samband med en omlokalisering
som större än de fördelar som en omlokalisering utanför
Storstockholm skulle medföra. Ur det vidare perspektiv som statsmakterna
måste anlägga på frågan kan dock denna bedömning utfalla på
ett annat sätt. Statsmakternas bedömning i det enskilda fallet måste göras
utifrån frågeställningen om de problem och kostnader som blir följden
av en utflyttning är stora nog att motivera ett avsteg från ett regionalpolitiskt
program av väsentlig betydelse för den framtida samhällsutvecklingen.

Ett utnyttjande av den centrala förvaltningen i regionalpolitiken kan
ta sig olika former. I den allmänna debatten och i samband med remissbehandlingen
av delegationens förslag har olika handlingslinjer
förts fram. Sålunda har flera remissinstanser pekat på möjligheterna
till delegering av arbetsuppgifter av mer rutinbetonad karaktär från
central nivå till regionala eller lokala organ. Från andra håll har hävdats
att nyetablerade statliga myndigheter och organ bör förläggas till
orter utanför stockholmsregionen medan de som redan finns där skulle
få stanna kvar. Utflyttning av delar av myndigheter till en viss lokaliseringsort
är en tredje möjlighet som har framhållits. En fjärde hand -

InU 1971:15

14

lingslinje är den som delegationen har förordat, nämligen att vissa
centrala myndigheter i sin helhet flyttas ut.

Avgörande för vilken eller vilka av dessa handlingslinjer som bör
väljas för utflyttningen måste i första hand vara de regionalpolitiska effekter
som kan uppnås. Självfallet kan man dock inte bortse från de
kostnader och omställningsproblem som åtgärderna för med sig.

Som motiv för en ökad delegering av uppgifter från de centrala statliga
organen till regionala och lokala organ har åberopats bl. a. att man
därigenom skulle kunna mildra omställningsproblemen samt bibehålla
verksledningens möjligheter till kontakt med andra organ. Delegationen
har som nämnts inte gått närmare in på frågan om en ökad delegering
utan förutsätter att varje myndighet beaktar möjligheterna till delegering
och själv kommer med förslag därom.

Enligt min uppfattning är det angeläget att möjligheterna till ökad
delegering tas till vara, särskilt i de fall då en sådan samtidigt skulle innebära
rationalisering, ökad effektivitet eller förbättrad service till allmänheten.
Liksom hittills bör myndigheterna själva ta initiativ till sådana
förändringar. En delegering av arbetsuppgifter till regionala och
lokala organ innebär emellertid inte en sådan koncentrerad insats på ett
begränsat antal tillväxtcentra som jag har förordat tidigare utan bör
främst ses som ett led i en fortgående rationalisering av myndigheternas
verksamhet. Den kan dock också utnyttjas i syfte att avlasta storstockholmsområdet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att länsberedningen kan
komma in på frågan om fördelningen av vissa uppgifter mellan centrala
organ och organ på länsplanet. Beredningen kan således komma
att beröra frågan om delegering.

Vad angår förslaget att avlastningen av stockholmsområdet i första
hand bör ske genom att nyetablerad verksamhet lokaliseras till annan
ort torde motivet vara att undgå eller i varje fall få väsentligt mindre
omställningsproblem än vad som blir fallet då en sedan länge etablerad
myndighet flyttas.

Jag anser att det är en självklar princip att man i samband med nyetablering
eller ombildning av myndigheter beaktar lokaliseringsfrågan
särskilt. Som jag tidigare nämnt har som regel senare tillsatta utredningar
med uppdrag av denna art fått direktiv om att överväga lokaliseringsfrågan.

Däremot kan jag inte dela uppfattningen att statens medverkan i regionalpolitiken
på detta område skulle begränsas till åtgärden att nyetablerade
myndigheter förläggs utanför Stockholm. Jag vill erinra om att
antalet nyetablerade statliga myndigheter och verk under senare år har
varit mycket begränsat. Det finns ingen anledning att utgå från att antalet
nyetablerade myndigheter skulle komma att öka framdeles. P&s
grund härav skulle de regionalpolitiska effekterna bli mycket begrän -

i

i

InU 1971:15

15

sade om man inskränkte sig till denna handlingslinje. Till detta kommer
att de nybildningar av verk och myndigheter som har skett under
senare tid i stor utsträckning kommit till stånd genom omorganisation
och omfördelning av redan existerande förvaltningar eller delar av sådana.
Det är därför inte riktigt att utgå från att omställningsproblemen
skulle undvikas. Man kan inte heller generellt utgå från på förhand att
de verksamheter som nyetableras skulle vara mindre beroende av kontakter
med de centrala statsmakterna än alla de organ som nu är lokaliserade
till Stockholm.

Flera remissinstanser har menat att det vore en angelägen uppgift att
överväga utflyttning av delar av myndigheter eller etablering av filialer.
Tanken är att man i första hand bör inrikta sig på enheter inom myndigheterna
med begränsade kontaktbehov, vilket vanligen torde vara
sådana som i betydande utsträckning utför rutinarbete.

Att utflyttning även av delar av myndigheter kan ha positiva effekter
från regionalpolitisk synpunkt är uppenbart. Jag kan dock inte förorda
att detta handlingsalternativ övervägs i första hand eller som enda alternativ.
I förhållande till en total utflyttning av en myndighet innebär
nämligen detta alternativ vissa nackdelar. Sysselsättningstillskottet till
utflyttningsorten blir mer begränsat än vid en total utflyttning. Det
finns också anledning utgå från att en utflyttning som begränsas till rutinfunktioner
inte på samma sätt som ett helt verk kan motverka den
uppdelning av arbetsmarknaden som jag har berört tidigare. En utflyttning
av delar av verksamheter skulle — om insatserna begränsas till
detta — snarare kunna skärpa än motverka den koncentration till
storstäderna av mer kvalificerade och bättre betalda sysselsättningar
som pågår. En utflyttning av delar av myndigheter bör därför komma i
fråga endast då avgörande skäl talar för att ledningsfunktionerna för
en myndighet skall ligga kvar i stockholmsområdet.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört ter det sig naturligt att i
första hand pröva möjligheterna att flytta ut hela verk och myndigheter.
Denna metod är obetingat den som bäst tillgodoser de regionalpolitiska
strävandena. Å andra sidan kan man inte bortse från att omställnings-
och kostnadsnackdelarna är större i detta fall än i fråga om de
övriga metoderna. Därför kan denna handlingslinje inte omfatta alla
delar av den centrala statliga förvaltningen. I vissa fall är kontaktbehovet
av den omfattningen att en total utflyttning skulle komma att skapa
alltför stora svårigheter. I andra fall kan det finnas skäl att — i varje
fall temporärt — bibehålla den handlingsfrihet inför framtida omorganisationer
som ett kvarstannande i stockholmsområdet medför.

Jag är alltså beredd att i princip biträda det förslag till utflyttning
som delegationen har lagt fram. Det bör understrykas att utredningens
förslag, som mina ställningstaganden här baseras på, endast utgör en
första etapp. Delegationen fortsätter sitt arbete med att undersöka för -

InU 1971:15

16

utsättningarna för omlokalisering av affärsverk, andra statliga myndigheter
samt statliga bolag.

Vad jag förut har anfört om nödvändigheten att koncentrera de statliga
insatserna till ett begränsat antal orter gäller naturligtvis i synnerhet
i fråga om utlokalisering av central statlig verksamhet. Inte minst
begränsas antalet orter som kan komma i fråga härför av de höga krav
som måste ställas på kommunikationerna både med hänsyn till myndighetens
möjligheter att arbeta effektivt och allmänhetens möjligheter
att nå kontakt med myndigheten. Eftersom myndigheterna ofta har behov
av kontakter med varandra är det motiverat med sammanhållna
grupper vid omlokaliseringen, vilket ytterligare ställer krav på koncentration
av insatserna. Vidare kan, som delegationen pekat på, framtida
organisationsförändringar försvåras om den centrala statsförvaltningen
sprids på alltför många orter. Det är också väsentligt att utflyttningen i
största utsträckning koncentreras till orter som kan erbjuda en högt kvalificerad
service och en differentierad arbetsmarknad. Detta torde vara
en förutsättning för att en del privata institutioner eller organ med kontakter
med vederbörande myndigheter skall vara intresserade att flytta
med.

Förslag till omlokalisering
Val av orter

Jag har tidigare framhållit att utflyttning av central statlig verksamhet
måste ses som ett led i den regionala politiken. Valet av lokaliseringsorter
bör därför stå i överensstämmelse med målen för denna politik.

I länsplanering 1967 angav länsstyrelserna/planeringsråden huvudorter
för näringsliv och kvalificerad service. Dessa ställningstaganden har
sedan med vissa modifikationer fått statsmakternas stöd. Vid den ortsklassificering
som skisserades i prop. 1970: 75 benämndes orter som uppfyllde
dessa förutsättningar regionala tillväxtcentra.

Statsmakterna har redan tidigare framhållit att det är till dessa regionala
tillväxtcentra som de statliga investeringarna i huvudsak bör koncentreras.
Det är också bland dessa orter som ett begränsat antal s. k.
storstadsalternativ kan utväljas. De krav som bör kunna ställas på
sistnämnda typ av orter är enligt statsmakternas uttalanden (prop. 1970:
75, SU 1970:103, BaU 1970: 40, rskr 1970: 270 och 304) att de utgör en
så folkrik region att de med rimliga insatser kan ge fördelar som är likvärdiga
med storstadsområdenas i fråga om kommunikationer, differentierad
arbetsmarknad, utbildningsmöjligheter, kvalificerad service
etc. Ett andra huvudkrav för att den åsyftade avlastningen av storstadsregionerna
skall uppnås är att orterna eller regionerna ligger på betryggande
avstånd från de nuvarande storstadsområdenas influensfält.

InU 1971:15

17

Avgörande för en bedömning av tänkbara storstadsaltemativ är
alltså vilken befolkningsstorlek en ort eller region i trängre mening
måste ha för att kunna erbjuda de nyssnämnda storstadsfördelama.
Några systematiska studier av detta har inte gjorts och något säkert bedömningsunderlag
finns följaktligen inte. ERU har dock redovisat visst
material som belyser skillnader i produktivitet inom industrin mellan
regioner med olika folkmängd. Detta material visar att regioner med ca
80 000 tätortsinnevånare, dvs. en total befolkning på ca 100 000, uppnår
fördelar som i produktivitetshänseende är någorlunda jämförbara
med dem som finns i storstäderna. Självklart är en gräns av det nu angivna
slaget mycket ungefärlig.

Delegationen har vid sitt val av lokaliseringsorter för den centrala
statliga verksamheten i första hand utgått från att den skall förläggas
till orter som uppfyller de krav som kan ställas på storstadsaltemativen.
Härutöver har dock vid bedömningen tagits hänsyn till sådana särskilda
omständigheter som tillgång till högre utbildning och forskning
samt behovet av särskilda regionalpolitiska insatser.

Delegationen föreslår med dessa utgångspunkter att följande nio
orter skall komma i fråga, nämligen Linköping, Norrköping, Karlstad,
Gävle, Falun/Borlänge, Sundsvall, östersund, Umeå och Luleå. Därutöver
kan enligt delegationens mening ytterligare ett antal orter komma

1 fråga i senare etapper.

Även om antalet storstadsaltemativ blir färre än det antal orter som
delegationen har föreslagit för utflyttning av statlig verksamhet kan alla
de föreslagna orterna anses utgöra så väl utbyggda regionala tillväxtcentra
att de lämpar sig för att dit lokalisera central statlig verksamhet.

Att statsmakterna ännu inte tagit slutlig ställning till ett regionalpolitisk!
handlingsprogram utgör därför inte något avgörande skäl för att
skjuta på ett beslut om omlokalisering av central statlig verksamhet.

Jag vill understryka att de nu framlagda förslagen om utlokaliseringar
inte innebär att ställning tagits till frågan om vilka orter som bör klassificeras
som storstadsaltemativ.

Utöver de orter som delegationen har föreslagit vill jag förorda även
Jönköping och Borås som lokaliseringsorter i detta sammanhang. Viss
statlig verksamhet av särskild karaktär föreslås härutöver flyttas till
Uppsala. Även de nu nämnda orterna uppfyller de förutsättningar jag
nyss har angett.

Att antalet lokaliseringsorter kan begränsas är avgörande för att mer
väsentliga regionalpolitiska effekter skall uppnås och för att myndigheterna
skall fungera effektivt med hänsyn till bl. a. kontakter med andra
myndigheter med likartad verksamhet. Därför är det inte möjligt att
tillgodose de krav på väsentligt fler lokaliseringsorter som har förts
fram av bl. a. vissa remissinstanser. Detta utesluter dock inte, att för 2

Riksdagen 1971. 18 sami. Nr 15

InU 1971:15

18

slag framdeles om ytterligare omlokalisering av central statlig verksamhet
kan komma att avse även ett fåtal andra orter.

Utlokalisering av myndigheter

När det gällt att välja ut verksamheter som bör kunna flytta ut från
stockholmsområdet har delegationen undantagit vissa myndigheter,
bl. a. sådana som har särskilt omfattande kontakter med statsmakterna.
Vid sina ställningstaganden till omlokalisering har delegationen arbetat
efter i huvudsak två principer. Den ena innebär att myndigheter som
har behov av samarbete eller bedriver likartad verksamhet förs samman
till grupper. Därjämte har delegationen beaktat vissa myndigheters
behov av kontakter med högre utbildning och forskning. En annan
princip är att myndigheter som har det största behovet av täta kontakter
med kvarvarande verksamheter i stockholmsområdet förläggs närmast
huvudstaden.

Delegationen har sålunda med hänsyn till myndigheternas behov av
inbördes kontakter föreslagit att lantmäteristyrelsen, centralnämnden
för fastighetsdata, rikets allmänna kartverk, lantbruksstyrelsen och
skogsstyrelsen lokaliseras till samma ort. Dessa myndigheter har föreslagits
bli förlagda till Gävle med hänsyn till behovet av goda kommunikationer
med Stockholm. Centralnämnden för fastighetsdata har godtagit
förslaget medan de övriga avstyrkt utflyttning.

Lantbruksstyrelsen anser att delegationen har överdrivit betydelsen
av kontakterna med exempelvis lantmäteristyrelsen. Även lantmäteristyrelsen
framhåller att kontakterna med lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
inte är så framträdande att de motiverar en samlokalisering.
Lantbruksstyrelsen anser att det vore lämpligare att flytta till en ort
söder om Stockholm.

Delegationen har beträffande sjöfartsverket, luftfartsverket och
SMHI pekat på dessa myndigheters inbördes kontakter och föreslagit
att de skall omlokaliseras till Norrköping. Till samma ort har föreslagits
utflyttning av statens invandrarverk, kriminalvårdsstyrelsen och
statens institut för byggnadsforskning. Sistnämnda myndigheter har
inga omfattande inbördes kontakter eller kontakter med sjöfartsverket,
luftfartsverket och SMHI. Däremot har delegationen bedömt att de har
större behov av samarbete med i stockholmsområdet kvarvarande
organ än flertalet övriga organ som har föreslagits bli omlokaliserade.
Därför har delegationen föreslagit att även dessa organ flyttas till
Norrköping för att de relativt lätt skall kunna nå Stockholm. Institutet
för byggnadsforskning har vidare ansetts ha behov av goda kommunikationer
också med övriga universitetsorter. Vid remissbehandlingen
har de av omflyttningen berörda myndigheterna ställt sig avvisande till
utflyttning. Statens institut för byggnadsforskning pekar bl. a. på att

InU 1971:15

19

inget av de organ som föreslagits bli omlokaliserade tillsammans med
institutet har samma anknytning till samhällsplaneringsfrågor som institutet.

Delegationen har föreslagit att riksförsäkringsverket, statens personalpensionsverk
och centrala studiehjälpsnämnden flyttas till Sundsvall.
Dessa myndigheter bedriver enligt delegationen likartad verksamhet
i den meningen att deras huvuduppgift är att betala ut medel till
enskilda personer. Vid remissbehandlingen har starka invändningar riktats
mot förslaget. Riksförsäkringsverket framhåller att dess huvuduppgift
inte är att betala ut medel till enskilda personer utan att leda och
utöva tillsyn över den allmänna försäkringen och att pröva besvär över
de allmänna försäkringskassornas beslut.

Delegationen har vidare föreslagit att skogshögskolan, arbetsmedicinska
institutet och TRU-kommittén, som samtliga har behov av kontakter
med högre utbildning och forskning, omlokaliseras till Umeå. Motivet
att förlägga skogshögskolan till Umeå skulle vara att Umeå har fler ämnesområden
som berör skogshögskolans verksamhet än vad Linköping —
som vore ett tänkbart alternativ — har. Vad gäller TRU-kommittén
har delegationen pekat på att fördelar bör kunna vinnas genom en förläggning
av Sveriges Radios utbildningsenhet till samma ort som TRUkommittén.
Vid remissbehandlingen har kritik riktats mot en förläggning
av arbetsmedicinska institutet till Umeå. Sålunda motsätter sig LO
en flyttning med hänsyn bl. a. till att det f. n. inte finns teknisk fakultet
vid Umeå universitet. Även arbetarskyddsstyrelsen ställer sig avvisande
till en omlokalisering av institutet. Beträffande TRU-kommittén har
Sveriges Radio tillstyrkt en samförläggning med sin utbildningsenhet
men motsatt sig att de båda organen flyttas till Umeå. Skogshögskolans
styrelse har i princip inte något att invända mot en omlokalisering helt
eller delvis men anser att ett slutligt ställningstagande bör föregås av en
grundlig utredning.

Med hänsyn till att Linköping har en högskolenhet med bl. a. medicinska
och tekniska fakulteter har delegationen föreslagit att statens rättskemiska
laboratorium och statens kriminaltekniska laboratorium omlokaliseras
dit. Rättskemiska laboratoriet bör enligt delegationen också vara
förlagt i anknytning till ett större sjukhus. De båda laboratorierna motsätter
sig utflyttning. Kriminaltekniska laboratoriet åberopar kontakter
med rikspolisstyrelsen, vilken senare myndighet dock anser att de med
flyttningen förenade olägenheterna inte är av sådan omfattning att de
bör hindra en omlokalisering om en sådan ur vidare synpunkter anses
angelägen.

Delegationen konstaterar beträffande Sveriges geologiska undersökning
att SGU bedriver en omfattande verksamhet i bl. a. övre Norrland.
Med hänsyn härtill och till SGU:s behov av kontakter med viss
teknisk forskning och utbildning har delegationen föreslagit att SGU

T

InU 1971:15 20

lokaliseras till Luleå. I sammanhanget erinras om att 1970 års riksdag
(prop. 1970: 88, SU 1970: 133, rskr 1970: 296) har beslutat att en enhet
för högre teknisk utbildning och forskning skall förläggas till Luleå. I
propositionen framhölls bl. a. att den fortsatta planeringen av en sådan
enhet i Luleå bör bedrivas med sikte på att en flyttning till Luleå av
vissa delar av sektionen för bergsvetenskap vid tekniska högskolan i
Stockholm skall komma till stånd. Delegationen har även föreslagit att
statens geotekniska institut lokaliseras till Luleå. Enligt delegationens
mening bör nämligen institutet lokaliseras till samma ort som SGU och
bergssektionen vid tekniska högskolan i Stockholm. Såväl SGU som
geotekniska institutet motsätter sig utflyttning till Luleå. Bägge myndigheterna
framhåller att huvuddelen av deras verksamhet är förlagd till
södra och mellersta delarna av landet.

Delegationens omlokaliseringsförslag berör också några militära
myndigheter. Sålunda har delegationen förslagit att försvarets sjukvårdsstyrelse,
militärpsykologiska institutet och värnpliktsverket flyttas
till Karlstad. Delegationen pekar på att det i Karlstad finns militärt förband,
militärområdesstab, försvarsområdesstab och inskrivningscentral.
De av förslaget berörda myndigheterna avstyrker utflyttning, överbefälhavaren
och försvarets rationaliseringsinstitut intar dock en positiv
hållning till förslaget beträffande militärpsykologiska institutet och
värnpliktsverket.

Om en för krigsmakten gemensam förvaltningsskola och en arméns
tekniska skola inrättas, bör dessa enligt delegationens förslag förläggas
till östersund. Delegationen har även i detta fall pekat på förekomsten
av militärområdesstab, försvarsområdesstab och inskrivningscentral.
Förslaget rörande förvaltningsskolan har lämnats utan större erinringar
vid remissbehandlingen. Vad arméns tekniska skola beträffar, har chefen
för armén, vars synpunkter delas av överbefälhavaren, dock ansett
att beslut om lokalisering bör anstå till dess en av honom själv tillsatt
utredning om lokaliseringen avslutats.

Delegationen har slutligen föreslagit att domänverket skall omlokaliseras.
Verkets centralförvaltning bör förläggas till en ort som ligger i
närheten av centrum för verkets verksamhetsområde. Eftersom verkets
ekonomiska tyngdpunkt därvid beaktats har delegationen föreslagit Falun/Borlänge
som lokaliseringsort. Domänverket har motsatt sig utflyttning
från stockholmsområdet under åberopande av främst företagsekonomiska
motiv.

Efter samråd med berörda departementschefer får jag anföra följande.
Jag anser att delegationens förslag till sin allmänna inriktning
och omfattning är väl avvägt. Förslaget kan enligt min mening i huvudsak
läggas till grund för ett ställningstagande till omlokalisering av
viss central statlig verksamhet. Mot bakgrund av vad som har fram -

InU 1971:15

21

kommit bl. a. i samband med remissbehandlingen anser jag dock vissa
avvikelser i förhållande till delegationens förslag vara motiverade.

Vad först gäller Gävle-gruppendelar jag den uppfattning
som vissa remissinstanser har fört fram, nämligen att behovet av samarbete
mellan å ena sidan centralnämnden för fastighetsdata, lantmäteristyrelsen
och rikets allmänna kartverk och å den andra lantbruksstyrelsen
och skogsstyrelsen inte är så betydelsefullt att samlokalisering är
nödvändig. Lantbruksstyrelsen har framhållit att styrelsen — om den
skall flyttas ut — bör ligga söder om Stockholm för att därigenom
ligga närmare centrum av sitt verksamhetsområde. Motsvarande gäller
även för skogsstyrelsen. Lantbruksförbundet och RLF har också understrukit
betydelsen av att man vid valet av lokaliseringsort tar vederbörlig
hänsyn till att lantbruksnäringens tyngdpunkt ligger i södra delen
av landet. Även jag delar uppfattningen att de båda verken inte bör
flyttas till Gävle. Vid valet av lokaliseringsort vill jag, med hänsyn till
att Jönköping är beläget centralt såväl i förhållande till lantbruksnäringens
huvudområden som i kommunikationshänseende, föreslå denna
ort.

Med hänvisning till det anförda och efter samråd med chefen för
jordbruksdepartementet förordar jag således att lantbruksstyrelsen och
skogsstyrelsen flyttas till Jönköping. Efter kontakter med företrädare
för jordbrukets organisationer har jag erfarit att man överväger
att flytta huvudorganisationerna från Stockholm under förutsättning att
de centrala statliga organ som har stor betydelse för lantbruket också
flyttas ut. Det har vid dessa kontakter vidare framkommit att organisationerna
anser Jönköping vara lämplig som lokaliseringsort. I den mån
det visar sig att jordbrukets huvudorganisationer flyttar ut bör det övervägas
att flytta även andra statliga organ på jordbrukets område till Jönköping.

Vidare förordar jag, efter samråd med berörda departementschefer,
att lantmäteristyrelsen, centralnämnden för fastighetsdata och rikets
allmänna kartverk i enlighet med delegationens förslag flyttas till
Gävle. Därigenom kommer till sistnämnda ort att flytta myndigheter
som har sin verksamhet till huvudsaklig del inriktad på fysisk samhällsplanering.
För att koncentrera ytterligare sådan verksamhet till
Gävle förordar jag, efter samråd med chefen för inrikesdepartementet,
att även statens institut för byggnadsforskning flyttas dit. Institutet har,
som det självt understryker, inget större kontaktbehov med övriga
myndigheter som har föreslagits flytta till Norrköping. I stället bör institutet
förläggas till en ort dit andra myndigheter med sin verksamhet
inom fysisk samhällsplanering föreslagits eller kommer att föreslås
flytta. För institutets lokalisering till Gävle talar också närheten till i
första hand Uppsala men även Stockholm, vilket i viss mån tillgodoser

InU 1971:15

22

de krav på kontakter med universitet och högskolor som institutet har
betonat.

Beträffande Norrköpings-gruppen biträder jag delegationens
förslag i så måtto att jag, efter samråd med berörda departementschefer,
förordar att sjöfartsverkets centralförvaltning, luftfartsverkets
centralförvaltning, SMHI, statens invandrarverk och kriminalvårdsstyrelsen
omlokaliseras till Norrköping.

Sundsvalls-gruppen domineras främst av riksförsäkringsverket.
En pågående rationalisering av socialförsäkringens administration
har aktualiserat en decentralisering av verkets befattning med yrkesskadeärenden
och avgiftsdebitering. En utredning rörande yrkesskadeförsäkringen,
som chefen för socialdepartementet inom kort ämnar
föreslå, kommer bl. a. att få till uppgift att lägga fram förslag till en
överflyttning av yrkesskadeärendena i första instans från riksförsäkringsverket
till försäkringskassorna. Arbetsuppgifter motsvarande ca 200
tjänster i riksförsäkringsverket bör därigenom kunna flyttas över till
försäkringskassorna.

Arbetet med debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter till socialförsäkringen
kommer att väsentligt förenklas genom en föreslagen omläggning
av yrkesskadeförsäkringens finansiering. Kungl. Maj:t har i
anslutning härtill beslutat uppdra åt riksförsäkringsverket att i samråd
med statskontoret och riksskatteverket lägga fram förslag om överflyttning
av avgiftsdebitering m. m. från riksförsäkringsverket till de lokala
skattemyndigheterna, som redan nu svarar för vissa hithörande
uppgifter. De arbetsuppgifter som berörs motsvarar inemot 200 tjänster
i riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverkets härefter kvarstående uppgifter omfattar dess
lednings-, planerings- och utredningsfunktioner samt dess besvärsavdelning.
Härtill kommer de till dess ADB-enhet knutna utbetalningsfunktionema.
I fråga om denna senare enhet, som har ca 200 anställda, förordar
jag efter samråd med chefen för socialdepartementet, i enlighet
med delegationens förslag en flyttning till Sundsvall. Planeringen av utflyttningen
bör ske i anslutning till det arbete som pågår angående socialförsäkringens
datafrågor. Vissa övergångsåtgärder kan aktualiseras
för att säkerställa att utbetalningar av bl. a. folkpensioner kan ske utan
störningar. Den återstående delen av riksförsäkringsverket innefattar
utpräglat centrala funktioner på socialförsäkringsområdet. Det föreligger
därför särskilda skäl för en fortsatt lokalisering till Stockholm av
denna verksamhet. Jag är efter samråd med chefen för socialdepartementet
inte beredd att biträda delegationens förslag i denna del. Detta
innebär sammanfattningsvis att av verkets 935 tjänster ca 600 kommer
att lokaliseras utanför verkets centrala förvaltning i Stockholm.

I fråga om statens personalpensionsverk och centrala studiehjälpsnämnden
tillstyrker jag delegationens förslag och förordar, efter sam -

InU 1971:15

23

råd med chefen för utbildningsdepartementet samt statsråden Moberg
och Löfberg, att dessa myndigheter i sin helhet flyttas till Sundsvall.

Beträffande Umeå-gruppen delar jag uppfattningen, att
skogshögskolan bör flyttas till Umeå. Delegationen har framhållit, att
de närmare förutsättningarna för samarbetet mellan högskolan och
universitetet i Umeå bör prövas. Jag finner det naturligt att dessa förutsättningar
prövas. Om det vid denna prövning visar sig att det finns
skäl för att integrera någon av skogshögskolans institutioner inte med
universitetet i Umeå utan i stället med annan forskning och utbildning
t. ex. vid lantbrukshögskolan, bör så kunna ske. Jag vill även erinra om
att skogshögskolan har en avdelning i Garpenberg. Självfallet berörs
inte denna av förslaget. Om det skulle visa sig lämpligt, bör denna avdelning
kunna byggas ut ytterligare. En viss integrering med t. ex.
lantbrukshögskolan eller utbyggnad av avdelningen i Garpenberg bör
dock inte hindras av skogshögskolans flyttning. Jag förordar således efter
samråd med chefen för jordbruksdepartementet, att skogshögskolan
flyttas till Umeå.

Arbetsmedicinska institutets verksamhet är helt inriktad på arbetarskydds-
och arbetsmiljöfrågorna och har därigenom ett nära samband
med arbetarskyddsstyrelsen. Efter samråd med chefen för socialdepartementet
vill jag anföra följande. Samordningsbehovet mellan de båda
arbetarskyddsorganen är så starkt att en integrering av institutet i arbetarskyddsstyrelsen
bör komma till stånd. Arbetsmiljöutredningen skall
enligt sina direktiv se över arbetarskyddets organisation och även pröva
frågan om arbetsmedicinska institutets ställning. På anmälan av chefen
för socialdepartementet tidigare denna dag har utredningen fått i uppdrag
att framlägga förslag om de närmare formerna för arbetsmedicinska
institutets integrering i arbetarskyddsstyrelsen. Frågan om omlokalisering
för arbetsmedicinska institutet kommer därigenom i ett nytt
läge. Med hänsyn härtill kan jag inte förorda delegationens förslag rörande
arbetsmedicinska institutet.

En viss verksamhet på det arbetsmedicinska området har börjat växa
fram vid universitetet i Umeå. Det är önskvärt att ta tillvara de möjligheter
som därigenom finns att i Umeå förlägga en filial till arbetsmedicinska
institutet som en utbyggnad av institutets verksamhet. Enligt
preliminära undersökningar bör en sådan filial med ett 40-tal anställda
kunna ge tillräckligt underlag för en effektiv organisation om den på
lämpligt sätt samordnas med den verksamhet på detta område som redan
i viss mån bedrivs vid universitetet i Umeå. Arbetsmiljöutredningen
har denna dag fått i uppdrag att framlägga förslag även i denna
fråga.

När det gäller TRU-kommittén anser jag att kommitténs produktionsenhet
och i varje fall de delar av Sveriges Radio utbildningsenhet
som svarar för skolprogramverksamheten bör förläggas till samma ort.

InU 1971:15

24

I fråga om lokaliseringsorten anser jag i likhet med Sveriges Radio att
de båda organen har så stort behov av täta kontakter med verksamheten
i storstockholmsområdet att de bör placeras så nära Stockholm som
möjligt. Jag förordar därför, efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet
och statsrådet Moberg, att de båda organen lokaliseras
till Norrköping.

Beträffande Linköpings-gruppen har jag inget att erinra
mot delegationens förslag utan förordar efter samråd med berörda departementschefer
att statens rättskemiska laboratorium och statens kriminaltekniska
laboratorium flyttas till Linköping. Det förhållandet att
socialstyrelsen nyligen har tillsatt en utredning om rättskemiska laboratoriets
organisation utgör enligt min mening inte något hinder för ett
beslut om att flytta laboratoriets verksamhet till Linköping. Socialstyrelsens
fortsatta utredningsarbete bör ske med utgångspunkt häri.

Vad gäller de myndigheter som föreslagits flytta till Luleå, nämligen
statens geotekniska institut och Sveriges geologiska undersökning,
anser jag att de föreslagna omlokaliseringama bör modifieras. Med
hänsyn bl. a. till att geotekniska institutet har huvuddelen av sin uppdragsverksamhet
i södra och mellersta Sverige och att det finns påtagliga
risker för att denna skulle reduceras kraftigt vid en lokalisering
till Luleå, är det lämpligt att institutet flyttas till en ort i södra Sverige.
I detta sammanhang vill jag erinra om att chefen för kommunikationsdepartementet
tidigare denna dag har föreslagit att ett vägtrafikinstitut
inrättas och att detta förläggs till Linköping. Eftersom det med hänsyn
till samarbetsbehovet är angeläget att geotekniska institutet lokaliseras
till samma ort som vägtrafikinstitutet, förordar jag efter samråd med
chefen för kommunikationsdepartementet, att geotekniska institutet lokaliseras
till Linköping.

Beträffande SGU vill jag peka på att även denna myndighet har en
mycket stor del av sin verksamhet i södra och mellersta delarna av landet.
Den geologiska karteringen, inventeringen av sand-, grus- och
grundvattentillgångar samt uppdragsverksamheten beräknas under
överskådlig tid vara koncentrerad till södra och mellersta Sverige. En
betydande malmletning torde emellertid även i framtiden komma att
ske i övre Norrland. För SGU:s verksamhet är vidare en nära kontakt
med den naturvetenskapliga forskningen vid universitet av stor betydelse.
Med hänsyn till vad jag här anfört och efter samråd med chefen
för industridepartementet förordar jag, att huvuddelen av SGU förläggs
till Uppsala. Jag har härvid beaktat stadens goda kommunikationer
med huvuddelen av verkets arbetsområden liksom möjligheterna
till samarbete med geovetenskaplig forskning vid universitetet i
Uppsala. Malmletningsverksamheten i övre Norrland och de aktiviteter
inom skilda enheter av SGU som har samband med denna motiverar
emellertid en förläggning av en betydande enhet till Luleå. En sådan

1

InU 1971:15 25

enhet bör tillsammans med den utbildnings- och forskningsverksamhet
inom det gruv- och geovetenskapliga området som anses bli förlagd till
den nya högskolenheten för högre teknisk utbildning och forskning i
Luleå kunna bilda en mycket slagkraftig kombination av resurser för
forsknings- och utvecklingsarbete inom ifrågavarande områden. Omfattningen
av SGU:s nuvarande verksamhet i Malå påverkas ej av den föreslagna
omlokaliseringen. Däremot kommer naturligen verksamheten i
Malå att framdeles ledas från Luleå. — Av de ca 260 anställda vid SGU
i Stockholm beräknas drygt 160 bli sysselsatta i Uppsala och inemot 100
i Luleå.

I fråga om Karlstads-gruppen har jag ingen erinran mot
delegationens förslag. Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet
förordar jag således att försvarets sjukvårdsstyrelse, militärpsykologiska
institutet och värnpliktsverket flyttas till Karlstad. Som jag
kommer att redovisa i det följande föreslås utöver dessa enheter, att
även delar av försvarets materielverk lokaliseras till Karlstad.

Jag tillstyrker vidare efter samråd med chefen för försvarsdepartementet
att, sedan beslut fattats om inrättande av en för krigsmakten gemensam
förvaltningsskola och en teknisk skola för armén, dessa förläggs
till östersund. Beträffande arméns tekniska skola beräknas i
en första etapp, som avser omlokalisering från Stockholm, sysselsättningen
till ca 70 anställda. Skolan torde längre fram komma att sysselsätta
ca 200 efter vissa sammanslagningar. I det följande kommer förslag
även att redovisas att en ny socialhögskola förläggs till östersund.

Delegationen har föreslagit att domänverkets centralförvaltning skall
flytta till Falun/Borlänge-regionen. Efter samråd med
chefen för industridepartementet tillstyrker jag detta förslag. När det
gäller lokaliseringsorten förordar jag Borlänge. Som motiv härför kan
främst anföras behovet av differentiering av arbetsmarknaden i Borlänge.
Med hänsyn till att Borlänge och Falun kan betraktas som en näringsgeografisk
enhet och till att domänverket redan har en lokalförvaltning
i Falun finner jag det naturligt att de båda kommunerna nära
samråder med varandra i frågor rörande domänverkets lokalisering till
regionen. Jag vill i sammanhanget erinra om att när regeringen lämnade
sitt medgivande till att domänverket fick flytta till sina nya lokaler i
Bergshamra förutsattes att flyttningen kunde bli av temporär natur.
Medgivandet innebar således inte att domänverket skulle undantas från
Kungl. Maj:ts prövning av delegationens förslag.

Som jag tidigare redovisat har lokaliseringsfrågan behandlats också
av andra utredningar. Jag går nu över till att redovisa dessa övriga
förslag.

Lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen har utretts vid
flera tillfällen sedan början av 1960-talet. År 1967 föreslog statskontoret
en förläggning till Tumba och året därpå föreslog mynt- och juste -

InU 1971:15

26

ringsverket, efter ytterligare utredning, Eskilstuna eller Norrköping
som lokaliseringsort. I början av år 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt
mynt- och justeringsverket och byggnadsstyrelsen att förbereda en utflyttning
till Eskilstuna. Vid riksdagsbehandlingen samma år av anslaget
till mynt- och justeringsverket förklarade statsutskottet, i anledning
av motioner i ämnet, sig inte ha något att erinra mot en lokalisering till
Eskilstuna, men uttalade att om mera väsentliga avvikelser från tidigare
ekonomiska kalkyler inträffade kunde det vara motiverat att ytterligare
förläggningsaltemativ studerades. De ekonomiska kalkylerna vid
en förläggning till Eskilstuna visade sig hålla väl och i 1970 års statsverksproposition
begärdes medel för en nybyggnad för ändamålet. Sedan
riksdagen uttalat sig för förnyade överväganden i frågan har ytterligare
undersökningar genomförts, vilket redovisats i det föregående.
Nu bör frågan om lokaliseringen av mynt- och medaljtillverkningen få
sin definitiva lösning. De senaste undersökningarna styrker det tidigare
förslaget, nämligen att en lokalisering till Eskilstuna är lämplig.
Som enda realistiska alternativ härtill har Norrköping förts fram.

Eskilstuna har redan en betydande, industriellt inriktad statlig verksamhet.
Med hänsyn till karaktären av den verksamhet som mynttillverkningen
utgör ligger det därför närmare till hands att anknyta till
denna miljö. Jag förordar således att mynt- och medalj tillverkningen
vid mynt- och justeringsverket lokaliseras till Eskilstuna.

Delegationen har tidigare i annat sammanhang föreslagit att statens
provningsanstalt skall förläggas till Studsvik. Förslaget motiverades i
huvudsak med de samordningsvinster som skulle uppkomma genom lokalisering
tillsammans med AB Atomenergi. Jag anser inte dessa vinster
större än att de regionalpolitiska skälen bör överväga vid valet av
lokaliseringsort för provningsanstalten. Efter samråd med chefen för
industridepartementet förordar jag därvid Borås. Beträffande valet av
Borås som lokaliseringsort vill jag anföra följande. Såsom senast understrukits
av TEKO-utredningen bör Borås få ett tillskott av statlig
verksamhet med hänsyn till det ensidiga näringslivet och de strukturella
problem som textil- och konfektionsindustrin har. Borås kan vidare erbjuda
provningsanstalten en mångsidig industriell och teknisk miljö
inom rimliga rese- och transportavstånd.

Det relativt stora behovet av provningsresurser för bl. a. byggnadstekniska
provningar i storstockholmsområdet bör tillgodoses även efter
en omlokalisering med hjälp av en särskild stockholmsfilial till provningsanstalten.

Vid en omlokalisering av provningsanstalten enligt de riktlinjer som
jag nyss dragit upp beräknar jag att ca 150 av de sammanlagt ca 220
anställda som nu är verksamma i Stockholm kommer att beröras av utflyttningen.

InU 1971:15

27

Jag vill i detta sammanhang redovisa vissa andra förslag till omlokalisering
av central statlig verksamhet.

Chefen för kommunikationsdepartementet har tidigare denna dag
föreslagit att ett vägtrafikinstitut inrättas och att institutet förläggs till
Linköping. Detta institut beräknas sysselsätta ca 150 personer.

Senare denna dag kommer chefen för jordbruksdepartementet att föreslå
att en ny organisation för livsmedelskontrollen, statens livsmedelsverk,
förläggs till Uppsala med hänsyn till behovet av samarbete
med den forskning som bedrivs vid lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan
och statens veterinärmedicinska anstalt. Livsmedelsverket kommer
att ha ca 185 anställda.

Vidare kommer chefen för justitiedepartementet att i särskild proposition
föreslå bl. a. förläggning av två avdelningar i den utbyggda kammarränrarganisationen
till Sundsvall.

Chefen för försvarsdepartementet kommer att i särskild proposition
föreslå att vissa delar av försvarets materielverk kommer att lokaliseras
utanför storstockholmsområdet. Detta förslag grundas på ett betänkande
från försvarets materielanskaffningsutredning rörande omorganisationen
av denna verksamhet. Förslaget innebär att delar av försvarets
materielverk flyttas till Karlstad samt vissa övriga orter i landet.
Flyttningen till Karlstad kommer att beröra ca 400 anställda
medan de övriga utflyttningarna beräknas beröra ca 200 anställda.

Slutligen kommer chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet
Moberg att i särskilda propositioner lägga fram förslag om inrättande
av en bibliotekshögskola och en ny socialhögskola. Bibliotekshögskolan
kommer därvid att föreslås bli lokaliserad till Borås. Socialhögskolan
kommer, som jag redan nämnt, att föreslås bli förlagd till östersund.

Genom de denna dag framlagda förslagen kommer således statlig
verksamhet i betydande omfattning att flyttas från storstockholmsområdet.
Därigenom kommer vissa orter att få omfattande tillskott av sysselsättningstillfällen.
Som jag tidigare har framhållit är det rimligt att
utgå från att de indirekta sysselsättningsmässiga effekterna blir väsentligt
större än vad antalet anställda ger vid handen. Inte minst gäller
detta för lokalisering av utbildningsanstalter. Jag vill dock åter erinra
om att de nu framlagda förslagen utgör en första etapp och jag förutsätter
att ytterligare central statlig verksamhet skall kunna flyttas ut.

De i denna etapp framlagda förslagen sammanfattas i följande tablå:

InU 1971:15

28

Antal anställda (avrundade tal)
Linköping	Statens kriminaltekniska laboratorium Statens rättskemiska laboratorium Statens geotekniska institut Vägtrafikinstitutet	60 85 80 ca 150	375
Norrköping	Statens invandrarverk Sveriges meteorologiska och hydrologiska in-stitut Luftfartsverket Sjöfartsverket Kriminalvårdsstyrelsen TRU-kommittén Sveriges Radios utbildningsenhet	210 400 305 290 300 ca 135 ca 160	1800
Jönköping	Lantbruksstyrelsen Skogsstyrelsen	170 95	265
Borås	Statens provningsanstalt Bibliotekshögskola	ca 150 ca 40	■190
Karlstad	Vämpliktsverket Militärpsykologiska institutet Försvarets sjukvårdsstyrelse Försvarets materielverk, del av	75 40 110 ca 400	625
Borlänge	Domänverket		400
Gävle	Lantmäteristyrelsen Rikets allmänna kartverk Centralnämnden för fastighetsdata Statens institut för byggnadsforskning	170 520 70 160	920
Sundsvall	Statens personalpensionsverk Centrala studiehjälpsnämnden Riksförsäkringsverket, del av Kammarrätten, två avdelningar	245 90 ca 200 ca 25	560
Östersund	Försvarets förvaltningsskola Arméns tekniska skola Socialhögskola	ca 50 ca »200 ca 40	■290
Umeå	Skogshögskolan Arbetsmedicinska institutet, filial	330 ca 40	■370
Luleå	Sveriges geologiska undersökning, del av		ca 100
Eskilstuna	Mynt- och justeringsverket, del av		50
Uppsala	Statens livsmedelsverk Sveriges geologiska undersökning, del av	185 ca 160	345
	Totalt	ca 6 300

1 Avser beräknat antal anställda på sikt; i första etappen ca 70.

• Utöver de angivna talen, som avser antal anställda, tillkommer i Borås, östersund
och Umeå elever vid resp. utbildningsanstalt.

Åtgärder i samband med omlokalisering

I likhet med delegationen anser jag att det är angeläget att stora ansträngningar
görs från arbetsgivaren/statens sida för att lindra de omställningsproblem
som uppstår för berörd personal. Det är vidare angeläget
att omlokaliseringen genomförs på ett sådant sätt att störningarna
i myndigheternas verksamhet blir så små som möjligt.

InU 1971:15

29

Planering av omlokaliseringen

Delegationen tar upp en rad övergångsproblem sorn kan uppkomma
i samband med en utflyttning. Bl. a. påpekar delegationen att en viss
del av personalen av skilda anledningar kommer att sluta sina anställningar
efter det att beslut fattats om omlokalisering och fram till tiden
för utflyttningen, övergångsvis kan också vissa problem föreligga att
rekrytera lämplig personal på lokaliseringsorterna. Det är därför enligt
delegationen av vikt att omlokaliseringama planeras ingående så att
produktionsstömingar inte allvarligt skall försämra verksamheten. Jag
delar denna uppfattning. För att lösa uppkommande problem pekar
delegationen på möjligheten att flytta ut verksamheten i etapper samt
att dubblera tjänster och utrustning. För egen del anser jag att det i
undantagsfall, framför allt i fråga om större myndigheter, kan vara
lämpligt att flytta ut verksamheten i flera etapper. I viss begränsad utsträckning
bör vidare tjänster kunna dubbleras under en övergångsperiod,
om allvarliga störningar i verksamheten annars skullle uppstå.

Delegationen framhåller att rekryteringssvårigheterna på sikt inte
bör överdrivas. Det finns faktorer som talar för att orter av sådan
storleksordning som de föreslagna ter sig relativt attraktiva i förhållande
till storstockholmsområdet. Bland sådana faktorer nämns närhet
till högre utbildning, bra kommunikationer samt god tillgång till
bostäder och olika slag av kommunal service. För verksamhetens bedrivande
är det väsentligt med goda kontakter med i Stockholm kvarvarande
statlig verksamhet. Delegationen har lagt särskild vikt vid att
de utvalda orterna skall ha goda kommunikationer med framför allt
Stockholm men även med landet i övrigt. Delegationen förordar dock
att särskilda insatser görs för att ytterligare förbättra kommunikationerna
på lokaliseringsorterna. Även vid remissförfarandet har framförts
krav på förbättrade kommunikationer. Vidare har flera remissinstanser
framhållit vikten av tillgång till goda bostäder. Härvid har bl. a.
några berörda länsstyrelser framhållit att en extra bostadskvot kan krävas
för att klara bostadsförsörjningen på lokaliseringsorterna.

Även jag anser att närhet till högre utbildning samt tillgång till goda
kommunikationer och bostäder är av stor vikt för berörda organ och
deras personal. Frågan om fortsatt decentralisering av den högre utbildningen
prövas f. n. av 1968 års utbildningsutredning (U 68). Jag utgår
från att denna utredning i sitt arbete beaktar konsekvenserna av att
mina här framlagda förslag om utlokalisering av statlig verksamhet genomförs.
Jag finner efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet
och statsrådet Moberg att — utöver de förut nämnda lokaliseringsorterna
— ytterligare några få bör kunna komma i fråga för högre
utbildning. Även om de av mig föreslagna lokaliseringsorterna redan har
goda kommunikationer, delar jag delegationens uppfattning att särskilda

InU 1971:15

30

insatser bör göras för att ytterligare förbättra kommunikationerna med
Stockholm och även i möjligaste mån med landet i övrigt. Jag anser mig
ha anledning att utgå från att berörda myndigheter resp. företag på kommunikationsområdet
kommer att ha sin uppmärksamhet riktad på dessa
frågor.

Delegationen har besökt samtliga de av delegationen föreslagna orterna
för att bl. a. informera sig om kommunernas möjligheter att lösa
bostadsfrågan. Det är delegationens uppfattning att samtliga dessa orter
fyller högt ställda anspråk på service i olika avseenden. Jag har vidare
inhämtat från chefen för inrikesdepartementet att utrymme torde finnas
i bostadsbyggnadsplanerna för att tillgodose behovet av bostäder på
de aktuella orterna.

När det gäller planeringen för utflyttningen av berörda organ delar
jag delegationens uppfattning att denna planering liksom själva genomförandet
av omlokaliseringen i princip bör ankomma på myndigheterna
själva. Några remissinstanser, däribland statskontoret och riksrevisionsverket,
anser en central samordning av vissa frågor nödvändig.

Delegationen anser vidare att arbetsgivaren i möjligaste mån bör bereda
sådan personal som av olika anledningar inte anser sig kunna
följa med vid omlokaliseringen likvärdig sysselsättning i storstockholmsområdet.
För administrationen härav föreslår delegationen obligatoriskt
samråd med statens omplaceringsnämnd före återbesättande av lediga
platser vid samtliga statliga organ i storstockholmsområdet. Vidare bör
enligt delegationen övervägas att i första hand erbjuda anställda vid
organ som fortfarande skall vara lokaliserade i stockholmsområdet att
få tjänster som blir vakanta i utlokaliserade organ. Ett stort antal remissinstanser
understryker att arbetsgivaren bör skaffa likvärdig anställning
i Stockholm för dem som slutar sin anställning till följd av
omlokalisering. Några uttrycker dock oro för att inte likvärdiga arbetsuppgifter
skall finnas, främst för specialiserad personal.

Statens personalnämnd, som i årets statsverksproposition (prop. 1971:
1 bil. 9 s. 69) föreslås bli inrättad, avses vara central myndighet för den
statliga personaladministrationen bl. a. i frågor som rör personaladministrativ
planering inbegripet omplaceringsverksamhet. Jag anser det därför
naturligt att statens personalnämnd tilldelas en väsentlig roll vid lösandet
av samordningsfrågor av personaladministrativ natur som uppkommer
i samband med omlokaliseringen. Inom försvarsdepartementets
område kan visst biträde härvid lämnas av försvarets personalnämnd.

Delegationen föreslår att särskilda organisationskommittéer tillsätts
vid samtliga organ som skall omlokaliseras. Detta förslag har tillstyrkts
av de remissinstanser som uttalat sig i frågan.

Jag anser det viktigt att sådana organisationskommittéer inrättas, så
att bl. a. berörda arbetstagargrupper bereds möjlighet att delta i planerings-
och utredningsarbetet vid omlokaliseringen. I likhet med delega -

InU 1971:15

31

tionen anser jag att organisationskommittéerna bör kunna få speciella
resurser för att fullgöra sina uppgifter. Delegationen för förvaltningsdemokrati
bör närmare utreda dessa frågor och komma med förslag om
vilken sammansättning och vilka arbetsformer kommittéerna bör få.

Delegationen för förvaltningsdemokrati och statskontoret har ställt
sig tveksamma till delegationens förslag att infoga samtliga berörda
organ i försöksverksamheten med förvaltningsdemokrati. Jag anser att
myndigheterna själva och deras personal i samråd med delegationen
för förvaltningsdemokrati bör få avgöra frågan om en anslutning till
nämnda försöksverksamhet.

Några remissinstanser har framhållit att myndigheternas organisation
och arbetsuppgifter bör ses över i samband med omlokaliseringen.
Även jag anser att det kan vara lämpligt att myndigheterna i detta sammanhang
ser över den interna organisationen. En sådan översyn bör
dock inte sikta till någon mer genomgripande omdaning av organisationen
utan huvudsakligen omfatta en genomgång av befintliga rutiner och
arbetsfördelningen inom byråer och avdelningar. Detta är i och för
sig en upppgift som myndigheterna fortlöpande skall ägna sig åt.

Personalfrågor

Det är, som jag tidigare framhållit, nödvändigt att göra stora insatser
för den personal som berörs av omlokaliseringarna.

Nu anställd personal vid myndigheter som skall omlokaliseras kan
ha mer eller mindre starka skäl för en önskan att bo kvar i Stockholm.
Tidigare erfarenheter visar enligt delegationen att personalen i inte oväsentlig
omfattning slutar sina anställningar i samband med en omlokalisering.

I viss utsträckning kan enligt min mening omfattningen av en sådan
personalavtappning minskas genom olika åtgärder. Man kan förutsätta
att kännedomen om arbets- och bostadsförhållandena på den nya
orten är otillräcklig i många fall. Redan i ett mycket tidigt skede bör
därför ges en fyllig information i dessa frågor, samtidigt som upplysning
ges om planläggningen i fråga om de nya arbetslokalerna och om
de åtgärder för bostadsanskaffning som planeras. Vidare bör redan
från början klart redovisas vilka ekonomiska stödåtgärder arbetsgivaren
är beredd att sätta in för den som flyttar i samband med omlokalisering.
Jag återkommer senare till denna fråga.

Även om sådana åtgärder vidtas, kommer det förmodligen att finnas
åtskilliga nu anställda, som av olika skäl inte önskar följa med till den
nya stationeringsorten och som därför söker sig till andra anställningar
i stockholmsområdet.

Bland de anställda som inte önskar medfölja till den nya stationeringsorten
kan det komma att finnas sådana, som inte har möjlighet att

InU 1971:15

32

själva finna annan anställning i stockholmsområdet. När omlokaliseringstidpunkten
närmar sig skulle de komma att känna sig försatta i en
tvångssituation med hänsyn till den möjlighet att hävda en tjänstgöringsskyldighet
på ändrad stationeringsort, som anställningsförhållandet innebär.
Stödåtgärder bör därför enligt min mening sättas in tidigt för dem
som vill stanna kvar i Stockholm och inte själva kan finna annan anställning.
Om de så önskar, skall dessa åtgärder inriktas även på anställningar
utom den statliga verksamheten. Statens personalnämnd bör som förut
nämnts centralt svara för rekryterings- och omplaceringsfrågor i samband
med omlokalisering.

I vissa fall kan omskolning till annat yrke underlätta övergång till
annan anställning. Lön bör i viss omfattning kunna utgå under tiden
för sådan omskolning. För bestridande av lönekostnader i dylika fall
liksom i vissa fall då en definitiv arbetsplacering ännu inte erhållits bör
det under sjunde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till lönekostnader
vid viss omskolning och omplacering utnyttjas.

Finns det sedan åtgärder av nu angivet slag genomförts fortfarande
kvar personal hos de olika myndigheterna, som inte önskar tjänstgöra i
den nya stationeringsorten, uppkommer frågan i vilken utsträckning
tjänstgöringsskyldighet på den nya orten skall hävdas av arbetsgivaren.

Hos dessa anställda kan finnas mer eller mindre starka skäl mot en
flyttning från Stockholm. I möjlig mån bör hänsyn tas till dessa skäl.
Prövning måste göras från fall till fall. Det måste bedömas hur den anställde
berörs av en omflyttning. Olika skäl kan härvid samverka. Det
går därför inte att göra en lista över skäl som skulle utgöra hinder för
flyttning. Betydelsefulla skäl för att inte medfölja kan vara makes förvärvsarbete,
vård av anhörig, nära förestående pensionsavgång och
hälsoskäl. Innehav av eget hem, bisyssla eller barns skolgång kan däremot
inte var för sig vara motiv nog för att avböja omflyttning.

Föreligger i här avsedda fall tillräckligt vägande skäl, bör den anställde
enligt min mening garanteras fortsatt anställning i Stockholm. Han
bör dock efter omständigheterna kunna åläggas att under längre eller
kortare tid tjänstgöra på myndighetens nya stationeringsort.

Finns inte sådana vägande skäl mot en flyttning från Stockholm bör
i allmänhet hävdas skyldighet för den anställde att tjänstgöra på den
nya stationeringsorten.

En särskild nämnd bör tillsättas som efter kontakt med den anställdes
organisation har att ta ställning till om åberopade skäl mot flyttning
är att anse som tillräckligt vägande.

När det gäller ekonomiska stödåtgärder för den personal som följer
med vid omlokaliseringen berör delegationen bl. a. möjligheterna till
gottgörelse för inkomstbortfall till följd av placering i lägre ortsgrupp,
vidgad rätt till flyttningskostnadsersättning och till anstånd med omstationering
samt vissa fria resor mellan lokaliseringsorten och Stockholm.

InU 1971:15

33

Delegationen framhåller dock att flertalet av dessa åtgärder är av sådan
art att de bör bli föremål för förhandlingar mellan statens avtalsverk
och personalorganisationerna. Jag finner denna uppfattning i och för
sig riktig men vill framhålla att gällande kollektivavtal i viss utsträckning
överlåter åt arbetsgivaren att medge förmåner utöver dem som uttryckligt
reglerats i avtalet. Så är förhållandet då det gäller kompensation
för minskad lön på grund av placering i lägre ortsgrupp och även
då fråga är om vidgade möjligheter till ersättning vid flyttning och till
anstånd med omstationering. Enligt vad jag inhämtat förbereds redan
nu föreskrifter i berörda hänseenden. I detta sammanhang kan nämnas
att avtalsverket bl. a. mot bakgrunden av delegationens uttalanden och
remissorganens yttranden har beslutat att bestämmelserna om förmåner
i samband med omstationering skall överses av verket. Verket
avser härefter att ta upp förhandlingar rörande förmånerna med de
statsanställdas huvudorganisationer.

F. n. har en statsanställd möjlighet att under vissa förutsättningar få
statligt bostadsanskaffningslån för att förvärva bostadsrätt inom bostadsrättsförening.
Lånet får inte överstiga 20 000 kr. Jag förordar att
Kungl. Maj:t får medge bostadsanskaffningslån i samband med omlokalisering
i vidare omfattning än f. n. och även för kontantinsats vid
inköp av eget hem. Maximeringen av lånesumman till 20 000 kr. bör
dock gälla.

Vad beträffar resor mellan lokaliseringsorten och Stockholm lämnar
gällande avtal möjlighet till ersättning för resor för den omlokaliserade
och hans familj vid själva flyttningen och också för andra resor i samband
med flyttningen, t. ex. för att bese olika bostadsalternativ på lokaliseringsorten.
Det är tveksamt om avtalen även ger möjlighet att utge
ersättning för familjemedlemmars resor av sistnämnda slag eller för
resor som den anställde och hans familj företar för att efter omlokaliseringen
besöka anhöriga och bekanta i Stockholm. Jag anser skäligt, att
sådan ersättning i viss utsträckning skall kunna beredas vederbörande.
Kungl. Maj:t bör därför få möjlighet att meddela föreskrifter om sådana
ersättningar.

Det torde få ankomma på statens personalnämnd att även undersöka
vilka ökade resurser som kan behöva tillföras nämnden för att den skall
kunna fullgöra sina uppgifter i samband med omlokaliseringen. Jag
kommer i det följande att förorda att medel bl. a. för detta ändamål
anvisas över ett särskilt anslag under sjunde huvudtiteln.

Flera remissinstanser har tagit upp problemet att skaffa make eller
maka arbete på den nya orten. En praktisk åtgärd för att underlätta
detta är enligt min mening att arbetsmarknadsstyrelsen tillställer den anställde
platslistor för lokaliseringsorten som avser det aktuella yrkesområdet
för hans make eller maka. Enligt vad jag inhämtat från arbetsmarknadsstyrelsen
finns inget hinder härför. Även i sådana fall bör per 3

Riksdagen 1971.18 sami. Nr 15

1

InU 1971:15 34

sonalnämndema kunna hjälpa till med att undersöka möjligheterna till
ny anställning.

Jag utgår från att i det fortsatta arbetet kommer att klarläggas i vad
mån motsvarande personalförmåner skall kunna utgå till den personal
anställd vid Sveriges Radios utbildningsenhet som svarar för skolprogramsverksamheten.

Jag vill här slutligen beröra en fråga som har samband med en anställds
byte av lägenhet. Det läget kan uppkomma, att en anställd som
väljer att flytta med vid omlokaliseringen — och därvid ställer sin lägenhet
i Stockholm till bostadsförmedlingens förfogande — efter viss tid
önskar återvända till Stockholm. Enligt vad jag inhämtat från bostadsförmedlingsorganet
i Storstockholm finns en generell rätt att i sådant fall
erhålla en likvärdig bostad i stockholmsområdet om man återvänder
inom två år. Föreligger särskilda skäl kan denna tidsrymd förlängas.

Lokalförsörjning, tidsplan och medclsbehov

En av de faktorer som styr tidsplanen för utflyttningarna är, som delegationen
framhållit, möjligheterna att snabbt skaffa lämpliga lokaler.
Delegationen förordar dock att en ny förkortad lokalförsörjningsprocess
används för de byggnadsobjekt som kommer till stånd i samband med
omlokaliseringen. För att erhålla en effektivare byggprocess bör projektering
av nybyggnader t. ex. kunna sättas igång på grundval av generella
program så snart det är klart vilken verksamhetstyp som skall inrymmas
i byggnaderna. Byggandet kan då påbörjas innan slutlig ställning tagits
till det detaljerade lokalbehovet. Redovisningen för riksdagen av lokalproduktionen
och medelsbehovet skall dock som hittills ske när projekteringsprocessen
nått så långt att tillförlitlig kostnadsberäkning föreligger.
Det ankommer på Kungl. Maj:t att fatta beslut om erforderlig komplettering
av gällande handläggningsordning för statligt byggande.

Delegationen har angett att tiden från det att Kungl. Maj:t lämnar
uppdrag i fråga om översiktlig lokalförsörjningsutredning fram till inflyttningsfärdiga
lokaler — enligt den föreslagna processen — bör kunna
uppgå till 3—5 år. Jämfört med normal tidsåtgång för byggnadsstyrelsens
projekt innebär det en avsevärd minskning.

Jag har inget att erinra mot den av delegationen angivna tidsplanen.
Om beslut fattas under innevarande budgetår bör således inflyttning på
de nya lokaliseringsorterna kunna ske under budgetåren 1974/75 och
1975/76.

Investeringsbehovet i lokaler på de föreslagna orterna har av delegationen
uppskattats till ca 280 milj. kr. Härtill kommer kostnader för
försvarets utbildningsanstalter i Östersund. Denna kostnad har av fortifikationsförvaltningen
bedömts bli ca 60 milj. kr., medan chefen för armén
och försvarets rationaliseringsinstitut uppskattar investeringsbehovet

InU 1971:15

35

till ca 50 milj. kr. Vidare ingår inte i delegationens beräkning markkostnader,
vilka av naturliga skäl är mycket svåra att uppskatta. Härutöver
kommer kostnader för inredning och utrustning. Dessa kostnader blir
bl. a. beroende av i vilken utsträckning befintlig inredning och utrustning
kan tas med vid omlokaliseringen. Jag vill i detta sammanhang understryka
att uppskattningen av investeringskostnaderna bygger på mycket
översiktliga bedömningar av lokalbehoven för de berörda myndigheterna
m. m. och att dessa lokalbehov inte varit föremål för någon individuell
prövning avseende resp. verksamhets utveckling. Hänsyn har inte heller
tagits till de modifieringar av delegationens förslag som jag förordat i det
föregående.

Det bör framhållas att de angivna investeringarna i viss omfattning ersätter
investeringar i nya lokaler för statlig verksamhet i storstockholmsområdet.
De angivna investeringarna representerar därför inte en egentlig
kostnad för genomförandet av omlokaliseringen.

Jag vill i detta sammanhang ta upp frågan om behov av särskilda
medel för planerings- och utredningsarbete m. m. i samband med omlokaliseringarna.

De myndigheter som skall omlokaliseras kommer, som jag tidigare anfört,
att få huvudansvaret för sin flyttning. Myndigheterna kan komma
att behöva särskilda planeringsresurser, bl. a. för de av mig förordade organisationskommittéernas
verksamhet. Jag anser att medel härför bör
ställas till förfogande under ett särskilt anslag under sjunde huvudtiteln.
Anslaget bör vidare kunna disponeras av de organ som har centrala samordnings-
och planeringsuppgifter i samband med omlokaliseringama.

Mot bakgrund av det anförda förordar jag att ett förslagsanslag på 5
milj. kr. anvisas till förberedelser för omlokalisering av statlig verksamhet.

Byggnadsstyrelsen har vidare anmält behov av medel för att kunna
köpa mark för de föreslagna lokaliseringsorterna. Det totala medelsbehovet
för markinköp kan, som jag tidigare nämnt, knappast preciseras
idag. Jag förordar att i avvaktan på en säkrare bedömning för nästa budgetår
25 milj. kr. anvisas för detta ändamål.

Sammanfattning

En bättre balanserad utveckling mellan olika delar av landet framstår
som ett av de centrala målen för den ekonomiska politiken. Det är mot
denna bakgrund som regionalpolitiken successivt utvidgats så att den i
dag inrymmer både en omfattande planerings-, utrednings- och informationsverksamhet
och ett system av betydelsefulla stimulansåtgärder för
näringslivet.

Regionalpolitiken har gett påtagliga resultat. Resultaten framstår ändock
som otillräckliga i relation till problemens storlek och omfattning.

InU 1971:15

36

Därför är det uppenbart att även andra medel än de som hittills utnyttjats
bör komma till användning. Ett viktigt sådant medel utgör lokalisering
av central statlig förvaltning.

Den stora vikt som de regionala frågorna tillmäts motiverar att statliga
myndigheters och institutioners lokalisering omprövas systematiskt. Genomgående
måste frågan ställas om en nuvarande eller föreslagen lokalisering
är den som bäst tillgodoser allmänna samhällsintressen. I detta
syfte har en prövning av lokaliseringsfrågan som regel ingått som en
uppgift för de utredningar som på senare tid haft att bedöma organisationsfrågan
för olika myndigheter. I detta syfte har också delegationen
för lokalisering av statlig verksamhet inlett en fullständig genomgång av
den statliga förvaltningen. Resultaten av en första etapp i delegationens
arbete har nyligen presenterats.

De förslag som lokaliseringsdelegationen samt vissa andra utredningar
lagt fram i lokaliseringsfrågan bör enligt min mening leda till positiva åtgärder.
Därför framläggs nu förslag om lokalisering av 30 myndigheter
och institutioner och väsentliga delar av ytterligare 6 myndigheter och
institutioner med sammanlagt ca 6 300 anställda till 13 orter utanför
storstockholmsområdet.

Denna åtgärd bör enligt min mening på ett verksamt sätt bidra till att
stimulera en positiv utveckling i ett antal större orter i landet som är av
stor betydelse för den framtida regionala utvecklingen. Eftersom åtgärderna
kan väntas få inte obetydliga indirekta effekter bör bidraget till en
förbättring av balansen på sikt kunna bli större än vad de angivna siffrorna
ger vid handen.

De avsevärda fördelarna ur regionalpolitisk synvinkel är enligt min
mening fullt tillräckliga för att motivera de ökade kostnader och problem
som en omställning av detta slag nödvändigtvis för med sig. Erfarenheterna
från andra utflyttningar visar att problemen kan reduceras
väsentligt förutsatt att omflyttningen blir väl förberedd och planerad.
Därför är det givetvis av vikt att detta problem ägnas stor uppmärksamhet.

Personalfrågorna är självfallet av den allra största betydelse i samband
med utflyttningarna. Det är viktigt att arbetsgivaren/staten visar generositet
och omtanke mot alla anställda, såväl dem som flyttar med till den
nya lokaliseringsorten som dem som av olika skäl inte kan flytta med. I
detta syfte föreslås därför olika åtgärder för att täcka de anställdas kostnader
i samband med flyttningen m. m. samt en garanti om fortsatt sysselsättning
för dem som har vägande skäl att inte flytta med.

Avsikten är att de förslag som nu läggs i framtiden skall följas av ytterligare
förslag om utflyttningar. Ytterligare några orter kan därvid
komma att få del av lokalisering av den statliga verksamheten. Skall den
regionalpolitiska effekten av dessa åtgärder bli reell är det dock ett ovillkorligt
krav att antalet orter förblir begränsat.

InU 1971:15

37

Motioner

Vid riksdagens början väckt motion

1971:1130 av herr Molin m. fl. (fp, c, m), vari föreslås att riksdagen
beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala sig för sjöfartsverkets förläggning
till Göteborg.

1 anledning av propositionen väckta motioner

1971:1236 av herr Henmark m. fl. (fp, s, c, m), vari hemställs att
riksdagen måtte besluta att lantbruksstyrelsen lokaliseras till Kristianstad-Hässleholmsregionen
och att riksdagens beslut får den avvikelse
från departementschefens hemställan på s. 144 i propositionen som betingas
av motionen,

1971:1278 av herrar Sjönell (c) och Fälldin (c), vari hemställs att
riksdagen i anledning av propositionen skall uttala sig för att tjänstgöringsskyldighet
på den nya orten inte skall åberopas mot tjänsteman
som önskar stanna i Stockholm utan att denne skall beredas annan, om
möjligt likvärdig anställning i Stockholm,

1971:1289 av herr Gustafsson i Byske (c), vari hemställs att riksdagen
måtte vid sin behandling av propositionen godkänna de föreslagna
riktlinjerna för omlokalisering av central statlig verksamhet med
den ändringen att TRU-kommittén och Sveriges Radios utbildningsenhet
omlokaliseras till Umeå,

1971:1290 av herrar Olsson i Sundsvall (c) och Winberg (m), vari
hemställs att riksdagen vid behandling av propositionen måtte, beträffande
de allmänna riktlinjerna för omlokalisering av central statlig
verksamhet, uttala att riksförsäkringsverket i dess helhet bör lokaliseras
till Sundsvall,

1971:1291 av herr Björck i Nässjö (m), vari hemställs
att riksdagen måtte besluta om flyttning av statens naturvårdsverk
till Jönköping och

att riksdagen måtte besluta om flyttning av domänverket till Nässjö,
1971:1292 av herr Brännström m. fl. (s), vari föreslås att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om att de fyra nordligaste
länens behov av en bättre näringslivsstruktur beaktas på sätt som anförts
i motionen vid kommande förslag till utlokalisering av statliga verk
och bolag,

1971:1293 av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c, fp, m), vari hemställs
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla att Kungl.
Majit prövar möjligheterna av att förlägga arméns tekniska skola till
Skövde i enlighet med vad som anförts i motionen,

1971:1294 av herrar Dockered (c) och Wirmark (fp), vari hemställs
att riksdagen vid sin behandling av propositionen måtte uttala att vid

InU 1971:15

38

den föreslagna omlokaliseringen av statlig verksamhet luftfartsverkets
centrala ledning måtte lokaliseras till Axlanda i stället för Norrköping,

1971:1295 av herr Hansson i Skegrie m. fl. (c, s, fp, m), vari hemställs
att riksdagen måtte besluta

att i anledning av propositionen angående skogshögskolans lokalisering
i en första omgång flytta 82 av skogshögskolans tjänster till Umeå,
varav 9 tjänster på professorsnivå, och övriga tjänster utgörande basorganisationen
härför samt därjämte del av civiljägmästarutbildningen,

att frågan om skogshögskolans lokalisering i övrigt uppskjuts ett år i
avvaktan på utredning om högskolans organisation och verksamhet —
främst i fråga om forskning — samt lokalisering av övriga delar, vilken
utredning bör utföras så skyndsamt att förslag i frågan kan föreläggas
1972 års riksdag,

1971:1296 av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen
måtte uttala

1. att maximeringen av lånesumman för bostadsanskaffningslån i
samband med omlokalisering bör höjas från 20 000 till 40 000 kr.;

2. att det fortsatta utredningsarbetet rörande lokalisering av statlig
verksamhet bör genomföras av en parlamentariskt sammansatt kommitté
i samverkan med berörda myndigheter och personalorganisationer; 3.

att stora ansträngningar bör från arbetsgivarens sida göras för att
lösa de omställningsproblem som uppstår för berörd personal, vare sig
den följer med vid omlokalisering eller inte;

4. att en aktiv arbetsförmedling genom personalnämnderna och arbetsmarknadsmyndigheterna
bör åstadkommas så att de som inte vill
flytta med kan beredas likvärdigt arbete i Storstockholmsområdet;

5. att den av oss föreslagna aktiva arbetsförmedlingen även bör rikta
sig till makar till de statstjänstemän som berörs av omlokaliseringen
samt

6. att statstjänstemän i statliga verk i Stockholm, som inte flyttas ut,
skall ha rätt till samma förmåner vid omplacering om de vill omplaceras
till tjänst i omlokaliserat verk och därigenom bereda plats i Stockholm
för tjänsteman som vill stanna,

1971:1297 av herr Hyltander m. fl. (fp, c, m), vari hemställs att riksdagen
vid behandlingen av propositionen måtte besluta att lantbruksstyrelsen
omlokaliseras till regionen med Skövde—Skara som centrum i
enlighet med vad i motionen anförts,

1971:1298 av herr Josefsson i Halmstad m. fl. (s, c, fp, m), vari föreslås
att riksdagen beslutar överlämna motionen om Halmstad som lokaliseringsort
till delegationen för lokalisering av statlig förvaltning för
beaktande,

1971:1299 av herr Komstedt (m), vari hemställs att riksdagen måtte
uttala att sydöstra Skånes lämplighet som lokaliseringsområde skall tas

InU 1971:15

39

upp till ingående prövning i samband med den fortsatta omlokaliseringen
av central statlig verksamhet,

1971:1300 av fru Kristensson m. fl. (m), vari hemställs
att riksdagen avslår propositionen,

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning om förslag till
delegering av de statliga myndigheternas arbetsuppgifter i enlighet med
de riktlinjer som framförts i motionen samt

att i händelse av bifall till propositionen riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttalar sig för de åtgärder för personalen i samband med
omlokaliseringen som framförts i motionen,

1971:1301 av herr Larsson i Umeå m. fl. (fp, c, m), vari hemställs
att riksdagen vid sin behandling av propositionen måtte besluta
att TRU-kommitténs verksamhet förläggs till Umeå samt
att de delar av Sveriges Radios utbildningsenhet som svarar för skolprogramverksamheten
även förläggs till Umeå,

1971:1302 av herr Norrby i Åkersberga (fp), vari hemställs att riksdagen
vid behandling av propositionen beslutar att kriminalvårdsstyrelsen
skall lokaliseras till Norrtälje,

1971:1303 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp, c, m), vari hemställs
att riksdagen måtte uttala att delegationen för lokalisering av
statlig verksamhet i sitt fortsatta arbete måtte pröva vilka statliga verksamheter
som kan lokaliseras till Gotland,

1971:1304 av herr Sjönell m. fl. (c, s, fp, m), vari hemställs att riksdagen
med avslag på propositionen hos Kungl. Maj:t anhåller om ytterligare
utredning beträffande frågan om lokalisering av statlig verksamhet
utanför Stockholmsregionen innan frågan ånyo anmäls för riksdagen,

1971:1305 av herr Stridsman m. fl. (c, fp, m), vari hemställs att riksdagen
beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna vad i motionen
framförts angående lokalisering av statlig verksamhet till Luleå,
1971:1306 av herr Wictorsson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
måtte hos Kungl. Majit anhålla om att motionen överlämnas till delegationen
för statlig verksamhet för övervägande i samband med det
fortsatta utredningsarbetet,

1971:1317 av herr Björk i Gävle (c), vari hemställs att riksdagen vid
behandlingen av propositionen måtte förorda och godkänna att TRUkommittén
och motsvarande delar av Sveriges Radios utbildningsenhet
lokaliseras till Umeå,

1971:1318 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte

A. hemställa att en parlamentarisk utredning omgående tillsätts med
representation för de fackliga organisationerna samt ekonomisk expertis
och med uppdrag att utarbeta ett underlag för bedömningen av den
fortsatta decentraliseringsverksamheten samt att framlägga härpå grun -

Kartong. S. 41, råd 10 nerifrån står: Hermansson m. fl.

dadé konkreta förslag i enlighet med de riktlinjer som anges i motionen;

B. uttala att ingen befattningshavare vid de till utflyttning föreslagna
verken skall anses skyldig medflytta till annan ort, att de som icke önskar
flytta skall beredas annan likvärdig anställning samt att berörda
personals intressen skall vid utflyttningen i största möjliga utsträckning
beaktas i enlighet med vad i motionen närmare angives,

1971:1319 av herrar Carlshamre (m) och Turesson (m), vari hemställs
att riksdagen måtte besluta att, med avslag på propositionen, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om fortsatt och fördjupad utredning
— utförd av en parlamentarisk kommitté med representation för de
statsanställdas organisationer — rörande decentralisering av den statliga
verksamheten enligt de riktlinjer som angivits i motionen,

1971:1320 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl. (c, fp), vari hemställs
att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte förorda och godkänna
att mynt- och medaljtillverkningen vid mynt- och justeringsverket
lokaliseras till Söderhamn,

1971:1321 av herr Grebäck m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen
vid behandlingen av propositionen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla att i samband med omlokaliseringen av statliga verksamheter
en översyn verkställs av verksamheternas organisation och arbetsuppgifter,
främst i syfte att möjliggöra rationella organisationsförändringar
samt samordning eller eventuellt sammanslagning av vissa verk eller
myndigheter,

1971:1322 av herr Gustavsson i Eskilstuna m. fl. (s), vari hemställs
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ger till känna vad som i motionen
anförts om nämnda regioners lämplighet som mottagare av statlig
verksamhet med utgångspunkt i av lokaliseringsdelegationen uppställda
kriterier,

1971:1323 av herr Hamrin m. fl. (fp, c), vari hemställs att riksdagen
måtte med ändring av propositionens förslag besluta om en förnyad
utredning rörande lämpligheten av att förflytta statens invandrarverk
från Stockholm,

1971:1324 av herr Hamrin m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen
vid sin behandling av propositionen måtte besluta att hos Kungl. Majit
begära

att intimt samarbete måtte bedrivas med lokala handikapporganisationer
och länsarbetsnämnder i syfte att skapa lämpliga arbetstillfällen
åt handikappad arbetskraft vid de utlokaliserade verken,

att handikapporganisationerna bereds möjlighet att delta vid planeringen
av nya arbetsplatser i samband med utlokaliseringen,

1971:1325 av herr Hamrin m. fl. (fp, c, m), vari hemställs att riksdagen
måtte dels besluta att lokalisera kriminalvårdsstyrelsen och centrala
studiehjälpsnämnden till Kalmar, dels uttala att Kalmar-Nybro -

InU 1971:15

41

Emmabodaregionen bör komma i fråga även vid kommande utlokalisering
av statlig verksamhet,

1971:1326 av herr Hedlund m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen
vid behandlingen av propositionen måtte

I. medge att i propositionen föreslagna omlokaliseringar av statliga
verksamheter i ökad möjlig utsträckning inriktas på orter i allmänna
stödområdet och andra regionalpolitisk! angelägna områden, i enlighet
med vad i motionen anförts;

II. i skrivelse till Kungl. Majit anhålla att det fortsatta utredningsarbetet
angående statliga omlokaliseringar utformas så, att huvuddelen av
verksamheterna kan lokaliseras till orter i allmänna stödområdet och
andra regionalpolitisk! angelägna områden;

III. uttala att strävandena till ökad delegering av uppgifter från den
centrala statsförvaltningen i huvudsak bör inriktas på verklig länsdemokrati
och förstärkt kommunal demokrati;

IV. uttala beträffande omställningsproblemen och personalfrågorna
vid den nu aktuella etappen av omlokaliseringar

a) att tvångsförflyttning av personal till de nya lokaliseringsorterna
inte bör förekomma,

b) att personal, som flyttar till de nya lokaliseringsorterna, skall kompenseras
så att vederbörande inte lider ekonomisk förlust på grund av
flyttningen;

V. i skrivelse till Kungl. Majit anhålla att, i det fortsatta utredningsarbetet
angående ytterligare omlokaliseringar, ett från förvaltnings- och
företagsdemokratiska synpunkter tillfredsställande samråd hålls med de
statsanställdas organisationer och med företagsnämnderna på de statliga
verksamheter som aktualiseras för omlokalisering;

VI. i skrivelse till Kungl. Majit anhålla att delegationen för lokalisering
av statlig verksamhet för sitt fortsatta arbete förstärks med representanter
för de politiska partierna och för de statsanställdas organisationer
samt

VII. uttala att nyetablerade statliga verksamheter så långt möjligt bör
lokaliseras till andra orter än Stockholmsområdet, i första hand till regionalpolitiskt
angelägna områden,

1971:1327 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk), vari hemställs att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit begär skyndsamt utarbetande
av förslag till allmän regional investeringsstyrning;

att riksdagen avslår propositionens förslag om lokalisering av skogshögskolan
till Umeå och bemyndigar regeringen att i samråd med högskolans
forskare och övriga personal diskutera alternativ lokalisering
inom Kopparbergs län;

att riksdagen uttalar att Umeå bör kompenseras för nämnda bortfall
genom omlokalisering av något av de verk som hänvisats till andra områden
än stödområdet;

InU 1971:15

42

att riksdagen avslår förslaget om utflyttning av statens invandrarverk; att

frågan om domänverkets lokalisering omprövas i nära samråd
med verkets personal;

att riksdagen hos regeringen begär att de personalrättsliga frågorna
löses i nära samråd med alla personalkategorier och i överensstämmelse
med de krav TCO:s statstjänstemannasektion ställt i skrivelse till riksdagens
inrikesutskott den 1 april 1971 samt

att riksdagen hos regeringen begär att vid fortsatta överväganden om
utlokalisering metoden att flytta ut funktioner och delar inom centrala
verk ges ökat utrymme.

I den åberopade skriften från TCO-S hemställer organisationen sammanfattningsvis
att, därest riksdagen bifaller utlokaliseringsförslaget i
princip, beslutet utformas så

att möjligheter skapas beträffande förslagets enskildheter till fortsatta
systematiska studier av förutsättningarna för utflyttning och till justeringar
där r-å krävs;

att tidsfaktorn görs beroende av framför allt möjligheterna att lösa
personalproblemen på ett fullödigt sätt;

att erforderliga fullständiga översyner av respektive verks organisation
genomförs före utflyttning;

att personalens representanter får ett reellt medinflytande beträffande
verkställigheten av beslutet;

att förflyttningsskyldigheten inte kommer att hävdas;
att frågan om ekonomiska avlösningar till personalen behandlas allmänt
positivt men inte bindes genom preciseringar och
att därvid särskilt markeras att speciella pensioneringsåtgärder för
äldre tjänstemän bör vidtas;

att reglerna för bostadsanskaffningslån uppmjukas;
att om så erfordras befrielse från realisationsvinstbeskattning vid försäljning
av fastighet kan erhållas samt

att målsättningen för personalfrågornas behandling skall vara att
tjänstemännen hålls skadeslösa för påvisbara förluster förorsakade av
utflyttningsbeslutet,

1971:1328 av herr Holmberg (m), vari hemställs att riksdagen vid
behandlingen av propositionen måtte besluta att statens provningsanstalt
bibehåller lokaliseringen till Storstockholm,

1971:1329 av herr Olof Johansson i Stockholm (c), vari hemställs
att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte uttala att central
statlig förvaltning ej skall lokaliseras inom den statliga stadsdelen på
Järvafältet samt att antalet arbetsplatser därigenom och i övrigt starkt
begränsas,

1971:1330 av fru Jonäng m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen vid
sin behandling av propositionen uttalar att

InU1971:15

43

1. skogsstyrelsen måtte omlokaliseras till Gävle,

2. att man vid kommande omlokaliseringar utvidgar placeringsorterna
ytterligare och därvid beaktar möjligheterna av omlokalisering till
tillväxtcentra i Hälsingland,

1971:1331 av herr Karlsson i Ronneby m. fl. (s), vari föreslås att
riksdagen beslutar överlämna motionen om Blekinge—Karlskrona som
lokaliseringsort till delegationen för lokalisering av statlig förvaltning
för beaktande,

1971:1332 av fru Kristensson (m) och fröken Ljungberg (m), vari
hemställs

1. att riksdagen avslår propositionen såvitt avser invandrarverkets
omlokalisering;

2. att riksdagen hos Kungl. Majit begär att frågan om invandrarverkets
lokalisering blir föremål för ytterligare utredning,

1971:1333 av herr Kronmark m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen
i anledning av propositionen angående omlokalisering av viss statlig
verksamhet måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om utredning
i syfte att framlägga alternativa lösningar till skogshögskolans lokalisering
med beaktande av önskvärdheten av integration mellan skogs- och
lantbrukshögskolornas verksamheter,

1971:1334 av herr Lindkvist (s) och fru Eriksson i Stockholm (s),
vari hemställs att omlokaliseringen av institutet för byggnadsforskning
samordnas i tiden med lokaliseringen av rådet för byggnadsforskning,
planverket samt bostads- och byggnadsstyrelserna,

1971:1335 av herr Lothigius m. fl. (m, c, fp), vari hemställs att riksdagen
vid behandling av propositionen måtte beakta de i motionen
framförda synpunkterna rörande domänverkets lokaliseringsort,

1971:1336 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m, c, fp), vari hemställs
att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte besluta att
statens institut för byggnadsforskning lokaliseras till Borås,

1971:1337 av herr Mundebo m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen
med avslag på propositionen hos Kungl. Majit anhåller om ytterligare
utredning beträffande frågan om lokalisering av statlig verksamhet,

1971:1338 av herr Nilsson i Kalmar m. fl. (s), vari hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte uttala att sydöstra Götaland
bör komma först i tur vid ytterligare utlokalisering av statlig verksamhet
och att lokaliseringsorten därvid bör vara Kalmar,

1971:1339 av herrar Nilsson i Växjö (s) och Fagerlund (s), vari
hemställs att riksdagen i samband med behandlingen av propositionen
uttalar att i en andra etapp av utlokalisering av affärsverk, andra statliga
myndigheter samt statliga bolag några av dessa lokaliseras till sydöstra
Sverige,

1971:1340 av herr Nordgren (m), vari hemställs att riksdagen måtte

InU 1971:15

44

besluta att den i propositionen föreslagna omlokaliseringen av en del
av mynt- och justeringsverket sker till Söderhamn,

1971:1341 av herr Nordstrandh (m), vari hemställs att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit anhåller att försöksverksamhet med systematiserad
decentraliserad universitetsundervisning snarast igångsätts i de
lokaliseringsorter utan högre utbildning, som avses i propositionen,

1971:1342 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp), vari hemställs
att riksdagen måtte besluta

att vid den fortsatta utredningen om omlokalisering av statlig verksamhet
särskilt skall beaktas möjligheterna till kompletterande lokalisering
till Stockholms yttre förorter,

att luftfartsverket skall lokaliseras till Arlanda samt
att riksdagen måtte uttala att fortlöpande samråd skall tas med Stockholms
läns landsting vid planering av omlokalisering av statlig verksamhet
från och inom Storstockholmsområdet,

1971:1343 av herr Sellgren (fp), vari hemställs att riksdagen måtte
uttala att särskilda insatser bör göras för att förbättra kommunikationerna,
särskilt persontransporter, på och mellan de föreslagna lokaliseringsorterna,

1971:1344 av herr Signell m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit anhåller om att Skövde kommun blir lokaliseringsort
vid en senare etapp av omlokalisering av statliga verk,

1971:1345 av herr Svensson i Eskilstuna (s), vari hemställs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit begär att olägenheter i fråga om
statens invandrarverks samordnande, initiativtagande och informativa
verksamhet vilka uppstår vid en utflyttning noga övervägs och att i samband
därmed prövas om bibehållande av en serviceenhet i Stockholm
skulle kunna underlätta ett effektivt fullföljande av särskilt invandrarverkets
anpassnings- och informationsfunktioner,

1971:1346 av herr Wennerfors (m), vari hemställs att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit uttalar att statens personalpensionsverk icke
måtte komma i fråga vid utflyttning av statliga verk från Stockholm,
1971:1347 av herr Wiklund i Stockholm (fp), vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit anhåller att delegationen för lokalisering av
statlig verksamhet föreläggs att vid sitt arbete med återstående delar av
utredningsuppdraget fullt ut beakta väntade framsteg inom området för
teleteknisk informationsöverföring, främst genom möjligheten att inrätta
bild- och skrivterminaler (bl. a. bildtelefon), eller att syftet med denna
motion tillgodoses genom utredning i annan ordning eller genom annan
ändamålsenlig åtgärd,

1971:1348 av herrar Wikström (fp) och Wirmark (fp), vari hemställs
att riksdagen måtte besluta att i avvaktan på förslag till ny organisation
av kommittén för television och radio i utbildningen (TRU)

InU 1971:15

45

och Sveriges Radios utbildningsprogramenhet utflyttning av dessa enheter
ej må ske,

1971:1349 av herr Åkerlind (m), vari hemställs att riksdagen vid
behandlingen av propositionen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer

dels att kriminalvårdsstyrelsen förläggs till Norrtälje kommun,

dels ock att vid eventuell framtida utlokalisering behoven av ytterligare
arbetstillfällen inom Norrtälje kommun beaktas,

1971:1350 av herr Åkerlind (m), vari hemställs att riksdagen vid behandlingen
av propositionen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala

A. dels att de anställda inte skall ha någon skyldighet att följa med
till lokaliseringsorten,

B. dels att förbättringar av kommunikationerna mellan Stockholm
och omlokaliseringsorterna eller ökning av bostadskvoterna på dessa
orter på grund av omlokaliseringen skall täckas av en ökad tilldelning
av medel och inte tillåtas förorsaka en försämring för landet i övrigt,

C. dels att åtgärder vidtages så att de föreslagna omlokaliseringarna
inte får en regional centraliseringseffekt.

Utskottet

Utskottet har i detta betänkande att behandla prop. 1971: 29 angående
omlokalisering av viss statlig verksamhet. Till utskottet har remitterats
55 motioner som väckts i frågan. Synpunkter på propositionens förslag
har vidare framförts vid föredragningar inför utskottet av en rad
myndigheter, organisationer och kommuner. Föredragningarna har kompletterats
med ett omfattande skriftligt material som tillställts utskottet.

Det i propositionen framlagda förslaget utgår från det betänkande
som avgivits av delegationen för lokalisering av statlig verksamhet (SOU
1970: 29). Syftet med förslaget är att stimulera en positiv utveckling i ett
antal orter av stor regionalpolitisk betydelse och att bidra till att dämpa
expansionen i Storstockholmsområdet. Mot denna bakgrund föreslås
omlokalisering av 30 myndigheter och institutioner och väsentliga delar
av ytterligare 6 myndigheter och institutioner med sammanlagt 6 300
anställda till 13 orter utanför Storstockholmsområdet.

De i motionerna framställda yrkandena går i några fall ut på avslag
på propositionen. I ett stort antal motioner föreslås ändrad lokalisering
av de berörda verksamheterna. I en annan grupp motioner tas upp personalfrågor
och vissa särskilda frågor i samband med de aktuella omlokaliseringarna.
Slutligen föreligger en stor grupp motionsyrkanden rörande
inriktningen av det fortsatta utredningsarbetet avseende ytterligare
omlokalisering av statlig verksamhet.

Utskottet följer i fortsättningen i huvudsak den disposition som återfinns
i departementschefens anförande vilket återges på s. 2—36 i detta
betänkande.

InU 1971:15

46

Principiella överväganden

Under motsvarande rubrik (s. 9) redovisar departementschefen de
principiella överväganden som ligger bakom det föreliggande förslaget
till omlokalisering. Sammanfattningsvis går de ut på att staten bör aktivt
söka dämpa storstadsexpansionen och samtidigt medverka till att
skapa orter med goda tillväxtförutsättningar och ett rikt differentierat
näringsliv som alternativ till storstäderna. Denna medverkan anses inte
böra inskränka sig till åtgärder för att påverka den privata sektorn utan
bör omfatta också statens egen verksamhet. Den verksamhet som då
i första hand kan komma i fråga är central statsförvaltning. Att därvid
av storstadsregionerna endast Storstockholm berörs av de omlokaliseringar
som kan bli aktuella beror självfallet på att den centrala statliga
verksamheten i hög grad är koncentrerad dit.

Som nämnts inledningsvis yrkas i några motioner avslag på propositionen.
Det gäller motionerna 1971: 1300 av fru Kristensson m. fl. (m),
1971: 1304 av herr Sjönell m. fl. (c, s, fp, m), 1971: 1319 av herrar
Carlshamre (m) och Turesson (m) och 1971: 1337 av herr Mundebo
m. fl. (fp). Avslagsyrkandena är i samtliga motioner kombinerade med
yrkanden om utredningar i olika avseenden. Enligt motionerna 1971:
1300, 1319 och 1337 bör utredningen gälla delegering av de statliga
myndigheternas uppgifter. Enligt motionen 1971: 1319 bör utredningsarbetet
utföras av en parlamentariskt sammansatt kommitté med representation
för de statsanställdas organisationer. I motionen 1971: 1337
framförs också betänkligheter mot att vissa orter redan i detta sammanhang
pekas ut som storstadsalternativ. I motionen 1971: 1304 begärs
ett bättre beslutsunderlag innan man tar ställning till frågan i vilken
omfattning omlokalisering kan ske. Även i de andra avslagsmotionerna
kritiseras utredningsmaterialet. Kostnadskalkyler och uppskattningar av
de samhällsekonomiska konsekvenserna av omlokaliseringarna efterlyses.

Utskottet vill först erinra om att statsmakterna redan tidigare uttalat
sig för en bättre regional utveckling bl. a. genom en dämpning av storstädernas
expansion. Skälen härför har närmare utvecklats av departementschefen
(s. 10 f). De styrmedel som står till buds är lokaliseringsstöd
antingen genom bidrag och lån eller genom användning i vissa fall
av företagens investeringsfonder samt det nyligen införda lokaliseringssamrådet.
Det har i många sammanhang uttalats önskemål att dessa
styrmedel bör kompletteras. Det är naturligt att därvid den centrala administrationen
kommer i blickpunkten. Inte minst beror detta på den av
bl. a. expertgruppen för regional utveckling (ERU) observerade tendensen
att till storstadsområdena koncentrera personal i ledande och styrande
funktioner, vilket på längre sikt kan få allvarliga ekonomiska, sociala
och kulturella konsekvenser. Från denna synpunkt kan en utflytt -

InU 1971:15

47

ning av central statlig administration m. m. även om den har begränsad
omfattning tjäna som motvikt under förutsättning att den får formen av
koncentrerade insatser på ett begränsat antal orter. Dessutom kan sysselsättningseffekterna
m. m. på inflyttningsorterna genom en sådan
koncentrerad insats bli betydelsefulla.

Vissa av de i avslagsmotionerna gjorda invändningarna har tidigare
rests i remissyttrandena över delegationens förslag och har därför bemötts
i departementschefens anförande. Det gäller bl. a. utlokalisering i
form av ökad delegering av de centrala myndigheternas uppgifter till
regionala organ samt kraven på samhällsekonomiska och företagsekonomiska
kalkyler. Utskottet kan i allt väsentligt instämma i vad departementschefen
anfört härom (s. 13—15). Utskottet vill i sammanhanget
framhålla att föreslagna omlokaliseringar kan i varje fall på kort sikt
medföra vissa direkta merkostnader. Sådana merkostnader måste emellertid
tas för att man skall uppnå de regionalpolitiska fördelar som kan
vinnas genom omlokaliseringarna.

Med anledning av invändningen att valet av lokaliseringsorter innebär
ett föregripande av statsmakternas kommande ställningstagande till ett
samlat regionalt handlingsprogram vill utskottet understryka att föreliggande
förslag om utlokaliseringar inte får ses som ett ställningstagande
till frågan om vilka orter som bör klassificeras som storstadsalternativ.
Det är möjligt att även andra väl utbyggda regionala tillväxtcentra
kan bli lokaliseringsorter för central statlig verksamhet, vilket utskottet
snarast ser som en fördel. Självfallet måste här beaktas vissa för statsförvaltningen
speciella aspekter som begränsar möjligheterna att tillgodose
orter där regionalpolitiska insatser av detta slag i och för sig kunde
vara motiverade. Utskottet kommer att närmare beröra detta spörsmål
i ett senare avsnitt av betänkandet.

Utskottet är självfallet medvetet om att nu föreslagna omlokaliseringar
av olika statliga verksamheter — även om de senare kommer att
följas av ytterligare omlokaliseringar — har en totalt sett begränsad regionalpolitisk
räckvidd. Det finns emellertid skäl att anta att denna omlokalisering
som sekundäreffekt initierar enskilda företag, institutioner
och organ, särskilt sådana som har kontakter med nu berörda
myndigheter, att undersöka vilka fördelar som står att vinna genom
utflyttning från storstadsområdena. Utskottet förutsätter att lokaliseringsmyndigheterna
har sin uppmärksamhet riktad på angelägenheten
härav och i lämpliga sammanhang tar erforderliga initiativ. Utskottet
erinrar härvid om att möjlighet numera föreligger till investeringsstöd
vid utflyttning från storstadsområdena av centrala administrativa enheter
inom den privata sektorn (prop. 1970: 75 s. 207—208, SU 1970:
103, s. 23).

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet att en omlokalisering
av statlig verksamhet i regionalpolitisk! syfte kommer till stånd

InU 1971:15

48

Utskottets ställningstagande innebär samtidigt att utskottet avstyrker
motionerna 1971: 1300, såvitt nu är i fråga, samt 1971: 1304, 1971:
1319 och 1971: 1337.

Val av orter

Som framgår av vad departementschefen anfört under denna rubrik
(se s. 16—17) har orter som uppfyller krav som kan ställas på s. k. storstadsalternativ
valts för omlokalisering av nu aktuella verk och institutioner.
Tillgång till högre utbildning och forskning eller behov av särskilda
regionalpolitiska insatser på inflyttningsorterna är faktorer som
dessutom krävt hänsynstagande i vissa fall. I likhet med delegationen
förordar departementschefen som lämpliga inflyttningsorter Linköping,
Norrköping, Karlstad, Falun/Borlänge, Gävle, Sundsvall, östersund,
Umeå och Luleå. Departementschefen föreslår därutöver Jönköping,
Borås och Uppsala.

I motionen 1971: 1326 av herr Hedlund m. fl. (c) kritiseras de gjorda
ortsvalen. Motionärerna anger att mindre än tredjedelen av lokaliseringsenheterna
och föga mer än fjärdedelen av personalantalet har fördelats
till orter inom det allmänna stödområdet. Andra områden, t. ex. sydöstra
Götaland och Skaraborgsregionen, har förbigåtts helt, trots att där
enligt motionärerna föreligger stort behov av aktiva regionalpolitiska
åtgärder. I stället har den alldeles övervägande delen av omlokaliseringarna
inriktats på orter i förhållandevis centrala områden, för vilka en
aktiv regionalpolitisk effekt enligt motionärerna inte är primärt angelägen.
Motionärerna delar i och för sig departementschefens uppfattning
att expansiva tätorter i olika delar av landet är en förutsättning för att
befolkningen skall kunna ha tillgång till kvalificerad service. De efterlyser
emellertid en hierarki av tätorter av olika storleksgrader över hela
landet för att det regionalpolitiska syftet skall kunna tillgodoses. Härvid
blir såväl länscentra som andra centra av stor betydelse. Sådana centra
måste enligt motionärerna byggas upp i de delar av landet där de nu inte
har tillräcklig växtkraft. Mot denna bakgrund uttalas i motionen att omlokaliseringar
av statlig verksamhet till huvuddelen bör inriktas på allmänna
stödområdet och andra regionalpolitisk! angelägna områden. Som
exempel på lämpliga orter inom sådana områden anges i motionen förutom
Borlänge, Östersund, Umeå och Luleå — Skellefteå, örnsköldsvik
och Härnösand/Kramfors samt Kalmar/Nybro/Emmaboda, Kristianstad/
Hässleholm och Skövde/Skara/Falköping. Motionärerna yrkar att några
av de i denna etapp berörda verken och institutionerna förläggs till angivna
regionalpolitisk! angelägna områden.

I motionen 1971: 1350 av herr Åkerlind (m) hemställs om åtgärder så
att de föreslagna omlokaliseringarna inte får ”en regional centraliseringseffekt”.
Motionären anser att lokaliseringarna borde ha inriktats på orter

InU 1971:15

49

som inte i sig har den naturliga expansionskraft som är ett av departementschefens
kriterier för val av lokaliseringsorter.

Utskottet vill till en början erinra om att i det pågående regionalpolitiska
planeringsarbetet på grundval av program som upprättas av
länsstyrelserna/planeringsråden (länsprogram 70) ingår en ortsklassificering
som ett huvudmoment. Enligt de riktlinjer för klassificeringsarbetet
som angivits i prop. 1970: 75 skall i länsprogrammen anges följande
typer av orter och regioner, nämligen storstadsregioner, storstadsaltemativ,
regionala tillväxtcentra, serviceorter i glesbygder och övriga orter.
Programmen skall vidare innehålla förslag till åtgärder som behövs för
att lösa de problem som är förknippade med resp. ortstyp (se vidare
InU 1971: 7, s. 8). Planeringsarbetet är inriktat på att 1972 års höstriksdag
skall föreläggas förslag om ett riksomfattande regionalt handlingsprogram.

Med hänsyn till vad sålunda redovisats är utskottet inte berett att nu
gå närmare in på allmänna frågor om regionalpolitikens mål och medel.
Frågor av den arten har riksdagen f. ö. redan behandlat i anledning av
utskottets betänkande 1971: 7. I anslutning till motionerna vill utskottet
i övrigt anföra följande.

Skillnaden mellan departementschefens förslag och de båda motionernas
yrkanden är i huvudsak att departementschefen har givit företräde
åt större expansiva orter, medan motionerna i utlokalisering av statlig
verksamhet ser ett medel att stödja även orter med behov av ytterligare
stimulans för att erhålla tillräcklig egen växtkraft. Departementschefens
linje innebär vidare en satsning på ett begränsat antal orter, medan motionernas
linje medger satsning på ett i princip stort antal orter. Det är
givet att utlokaliseringen av t. ex. ett medelstort statligt verk till något
av de i motionen 1971:1326 åsyftade länscentra för den berörda orten
skulle få stor betydelse i bl. a. sysselsättningshänseende. Liksom departementschefen
anser utskottet emellertid att regionalpolitiska insatser
i den form och den omfattning som nu är aktuell bör koncentreras till
ett begränsat antal regionala tillväxtcentra och i första hand då till sådana
som kan tänkas få betydelse som storstadsalternativ. Vill man uppnå
i olika avseenden attraktiva alternativ till de tre storstäderna i landet
i syfte att avlasta dem, är det nödvändigt att koncentrera de resurser
som står till buds. När det gäller det regionalpolitiska medel som nu är i
fråga innebär detta att statliga verksamheter bör flyttas gruppvis. Därigenom
uppnår man den väsentliga regionalpolitiska effekt på inflyttningsorten
som är avsedd.

För att välja i första hand större, expansiva orter som mottagare av
statliga verksamheter talar emellertid också andra skäl. Såsom delegationen
och departementschefen framhållit är det från effektivitetssynpunkt
önskvärt att myndigheter med likartad verksamhet förläggs till
samma ort. Detta begränsar möjligheterna att sprida ut lokaliseringen

4 Riksdagen 1971.18 sami. Nr 15

InU 1971:15

50

till flera orter. Det förutsätter vidare att den mottagande regionen kan
med rimliga insatser erbjuda tillräckligt differentierad arbetsmarknad,
goda utbildningsmöjligheter och kvalificerad service. Dessutom måste
finnas resurser för planeringen av den erforderliga utbyggnaden av bostäder
och lokala kommunikationer. För en begränsning av antalet orter
talar vidare kravet på goda kommunikationer till andra orter. En spridning
av den centrala statsförvaltningen till alltför många orter innebär
också att framtida organisatoriska förändringar försvåras. Kravet på
differentierad arbetsmarknad är väsentligt med hänsyn till behovet av
lämpliga arbeten på den nya orten åt medflyttande familjemedlemmar.
Från olika håll har rests önskemål om aktiva förmedlingsåtgärder i sådana
fall. Vid förläggning till orter med undersysselsättning skulle konkurrensen
om arbetstillfällena komma att förstärkas på ett sätt som
knappast kan ha varit avsett av motionärerna. I orter med begränsade
alternativa sysselsättningsmöjligheter skulle dessutom uppstå problem
att finna lämpliga anställningar åt medflyttande anhöriga.

Utskottet ansluter sig med hänvisning till det anförda till propositionens
principer för val av orter och har i huvudsak inte någon invändning
mot de konkreta ortsförslagen. I följd härav avstyrks de nu berörda
motionsyrkandena. Som utskottet tidigare framhållit i betänkandet
får detta ställningstagande inte ses som ett föregripande av statsmakternas
prövning av det till nästa år aviserade förslaget till regionalpolitisk!
handlingsprogram för hela landet i vad gäller utpekande av s. k. storstadsaltemativ.
Som departementschefen uttalat kan andra orter än de
nu aktuella komma i fråga i samband med kommande utlokaliseringar.

Utlokalisering av myndigheter

Till grund för propositionens val av myndigheter som skall flyttas ut
från Stockholmsområdet ligger delegationens förslag med ändringar på
endast enstaka punkter. De myndigheter som nämns i propositionen har
vid utskottets behandling kunnat delas in i tre grupper.

Den första gruppen utgörs av myndigheter och institutioner som behandlas
i andra propositioner till årets riksdag. Hit hör utflyttningen av
del av kammarrätten (prop. 1971: 30) samt förläggning av ett statens
livsmedelsverk till Uppsala (prop. 1971: 62), ett vägtrafikinstitut till
Linköping (prop. 1971: 79), en bibliotekshögskola till Borås (prop. 1971:
52) och en ny socialhögskola till Östersund (prop. 1971: 36, UbU 1971:
11). Dessa propositioner har remitterats till andra utskott än inrikesutskottet
och berörs därför ej vidare i detta betänkande. Härav följer
också att utskottet inte anser sig ha anledning att ta upp till behandling
ett delyrkande i motionen 1971: 1305 av herr Stridsman m. fl. (c, fp, m)
angående utredning av förläggning av vägtrafikinstitutet till Luleå. Till
denna grupp av myndigheter och institutioner kan också föras den i

InU 1971:15

51

förevarande proposition aviserade utflyttningen av del av försvarets materielverk
till Karlstad. Särskild proposition härom kommer att föreläggas
riksdagen vid senare tillfälle. Personalantalet vid nu nämnda myndigheter
och institutioner kan med stöd av propositionens personaluppgifter
uppskattas till sammanlagt 840 av de totalt 6 300 anställda som berörs
av utflyttningen i denna etapp.

Den andra gruppen utgörs av statliga verksamheter, beträffande vilka
inga ändringsförslag lagts fram i motioner. Personalen vid dessa myndigheter
och institutioner uppgår till totalt 1 620 personer. Utskottet godtar
propositionens förslag i denna del och tillstyrker således att statens kriminaltekniska
laboratorium och statens rättskemiska laboratorium förläggs
till Linköping, att Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
förläggs till Norrköping, att försvarets sjukvårdsstyrelse, värnpliktsverket
och militärpsykologiska institutet förläggs till Karlstad, att centralnämnden
för fastighetsdata, lantmäteristyrelsen och rikets allmänna
kartverk förläggs till Gävle, att en blivande för krigsmakten gemensam
förvaltningsskola förläggs till östersund samt att en blivande filial
till arbetsmedicinska institutet förläggs till Umeå.

Till den tredje gruppen har utskottet hänfört myndigheter och institutioner
beträffande vilka motionsledes framställts ändringsyrkanden.
Denna grupp är störst både i fråga om antalet enheter och personal.
Utskottet redovisar först motionsyrkandena, varvid myndigheterna och
institutionerna anges i huvudtitelsordning.

I motionerna 1971: 1302 av herr Norrby i Åkersberga (fp) och 1971:
1349 av herr Åkerlind (m) hemställs att kriminalvårdsstyrelsen förläggs
till Norrtälje i stället för Norrköping. I båda motionerna hänvisas till att
de anställda visat ett betydligt större intresse för Norrtälje än för Norrköping
samt till behovet av sysselsättningstillskott i Norrtälje och norra
delen av Stockholms län. I motionen 1971: 1302 tilläggs att det torde
vara svårt att inom en kort tidrymd omplacera så många anställda som
totalt föreslås i propositionen även till en ort av Norrköpings storlek.
I motionen 1971: 1325 av herr Hamrin m. fl. (fp, c, m) yrkas att styrelsen
förläggs till Kalmar. Motionärerna anför bl. a., att staden väl
fyller de kommunikationskrav som bör ställas på ett storstadsalternativ
och att sysselsättningstillskott behövs för att kunna höja yrkesverksamhetsgraden
i Kalmar—Nybro A-region och på grund av att den industriella
verksamheten i Kalmar län sviktar.

I motionen 1971: 1293 av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c, fp, m)
föreslås prövning av möjligheterna att förlägga arméns tekniska skola
till Skövde med hänvisning till de invändningar mot en lokalisering av
skolan till Östersund som rests av överbefälhavaren och chefen för
armén och till att staden väl uppfyller alla kriterier som uppställts för
de storstadsalternativ till vilka utlokalisering huvudsakligen bör ske.

I motionen 1971: 1290 av herrar Olsson i Sundsvall (c) och Winberg

InU 1971:15

52

(m) yrkas att riksförsäkringsverket i dess helhet lokaliseras till Sundsvall.
I motionen görs reservationsvis undantag för att verkets befattning
med yrkesskadeförsäkring och avgiftsdebitering kan upphöra genom
viss i propositionen angiven decentralisering. Enligt motionärerna har
Sundsvallsregionen alltmer utvecklats till en centralort för mellersta
Norrland, men åtgärder av olika slag är erforderliga för att hindra
stagnation eller tillbakagång under 1970-talet.

I den under den allmänna motionstiden väckta motionen 1971: 1130
av herr Molin m. fl. (fp, c, m) yrkas att riksdagen skall uttala sig för
att sjöfartsverket förläggs till Göteborg i stället för Norrköping. Motionärerna
framhåller bl. a. att när det gäller kontakter med enskilda institutioner
och företag torde en förläggning av verket till Göteborg vara
nära nog optimal och därtill kommer att Göteborgs hamn alltmer utvecklas
till centralhamn för hela det transoceana godsflödet till och
från de nordiska länderna.

I motionerna 1971: 1294 av herrar Dockered (c) och Wirmark (fp)
samt 1971:1342 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp) yrkas att luftfartsverket
förläggs till Arlanda i stället för Norrköping. I båda motionerna
framhålls att verket redan nu är i hög grad decentraliserat och
fördelarna av att verkets centrala ledning förläggs till landets största
flygplats. Enligt den senare motionen torde en förläggning av verkets
centrala enheter utanför Storstockholmsområdet vara utesluten om
verket skall kunna sköta sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt och
i den förra motionen tilläggs att med en förläggning till Arlanda skulle
vinnas att Märstas karaktär av sovstad motverkas i någon mån.

I motionerna 1971:1320 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl. (c, fp)
och 1971: 1340 av herr Nordgren (m) föreslås att mynt- och justeringsverkets
mynt- och medaljtillverkning förläggs till Söderhamn i stället
för till Eskilstuna. I båda motionerna påpekas att lokaliseringen av
denna del av verket har diskuterats vid tidigare tillfällen och att riksdagen
i anledning av förslag i 1970 års statsverksproposition om förläggning
till Eskilstuna begärde att alternativa förläggningsorter skulle
undersökas varvid förläggning till i första hand Söderhamn borde prövas.
I den förra motionen hänvisas därutöver till bl. a. de betydande
sysselsättnings- och avfolkningsproblemen i Söderhamnsregionen och i
den senare motionen till att, enligt motionären, ingenting framkommit
som talar för att riksdagen nu skulle ändra sin inställning och ta tillbaka
förordet för Söderhamn.

I motionen 1971: 1346 av herr Wennerfors (m) hemställs att statens
personalpensionsverk inte kommer i fråga vid utflyttning av statliga
verk från Stockholm. Av skäl som närmare anges i motionen anses
verket särskilt känsligt för störningar i verksamheten, och en utflyttning
och därav säkert följande omfattande flykt av kvalificerad personal kan

InU 1971:15

53

med hänsyn härtill få en enligt motionärens uppfattning rent förödande
verkan.

Omlokaliseringen av skogshögskolan tas upp i motionerna 1971:
1295 av herr Hansson i Skegrie m. fl. (c, s, fp, m), 1971: 1327 av herr
Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk) och 1971: 1333 av herr Kronmark
m. fl. (m).

I motionen 1971:1327 yrkas att propositionens förslag avslås av
riksdagen. Förslaget är enligt motionärerna ”präglat av exempellös brist
på insikt om skogsforskningens villkor”. Motionärerna hemställer vidare
att regeringen bemyndigas att i samråd med högskolans forskare
och övrig personal diskutera alternativ lokalisering inom Kopparbergs
län. För att kompensera Umeå för det bortfall som skulle inträffa enligt
motionärernas förslag bör något av de verk som hänvisats till andra
områden än stödområdet omlokaliseras till staden. Även i motionen
1971: 1333 begärs ny utredning som — utan att alternativet Umeå helt
förkastas — avses lägga fram alternativa lösningar som beaktar önskvärdheten
av en bred integration av skogs- och lantbrukshögskolornas
verksamheter.

I motionen 1971: 1295 yrkas att endast en del av skogshögskolan
flyttar till Umeå samt att frågan om högskolans lokalisering i övrigt
uppskjuts i avvaktan på en skyndsam utredning om högskolans organisation
och verksamhet främst i fråga om forskning samt lokalisering
av övriga delar. Förslag på grundval av den nya utredningen förutsätts
kunna föreläggas 1972 års riksdag. Den i motionen framlagda utförliga
motiveringen för förslagen sammanfattas av motionärerna så, att högskolans
forskningsverksamhet blivit synnerligen bristfälligt belyst av
delegationen liksom vid remissbehandlingen av delegationens huvudrapport.
En flyttning av högskolan i dess helhet är ej försvarbar. Skälen
mot en utflyttning av hela högskolan till övre Norrland anses av motionärerna
vara dels biologiska, dels klimatiska. Vidare tillkommer effektivitetssynpunkter
och starkt försämrade möjligheter till samverkan
med vissa andra statliga organ.

I den förut redovisade motionen 1971:1325 av herr Hamrin m. fl.
(fp, c, m) yrkas att även centrala studiehjälpsnämnden lokaliseras till
Kalmar i stället för Sundsvall. Motiveringen är densamma som för omlokalisering
av kriminalvårdsstyrelsen till Kalmar.

I motionerna 1971: 1289 av herr Gustafsson i Byske (c), 1971: 1301
av herr Larsson i Umeå m. fl. (fp, c, m) och 1971:1317 av herr Björk
i Gävle (c) hemställs att TRU-kommittén och de delar av Sveriges
Radios utbildningsenhet, som svarar för skolprogramverksamheten,
förläggs till Umeå i stället för Norrköping. Som grunder för yrkandet
anförs i de tre motionerna angelägenheten av att högre utbildning och
forskning bedrivs på den ort dit TRU-kommittén förläggs och att

InU 1971:15

54

en förläggning till Norrköping skulle förstärka den regionala snedbalans
som enligt motionärernas mening föreligger på massmediaområdet.
Farhågorna för försvårade kontakter med verksamheten i Storstockholmsområdet
bestrids i motionerna. I motionen 1971: 1348 av
herrar Wikström (fp) och Wirmark (fp) erinras om att TRU-kommittén
under våren kommer att lägga fram förslag om den framtida organisationen
av produktion av läromedel via radio/TV. Om beslut nu fattas
om dessa enheters lokalisering till Norrköping, skulle enligt motionärerna
beslutet om en ev. sammanslagning av enheterna komma att föregripas
på ett olyckligt sätt. Eftersom Sveriges Radios utbildningsavdelning
inte är del av ett statligt verk uttalas vidare tveksamhet om riksdagen
har formell möjlighet att besluta om denna avdelnings lokalisering.
Med hänvisning härtill hemställs i motionen att riksdagen beslutar
att ifrågavarande enheter inte flyttas ut i avvaktan på förslag till ny
organisation för enheterna.

I motionerna 1971: 1236 av herr Henmark m. fl. (fp, s, c, m) och
1971: 1297 av herr Hyltander m. fl. (fp, c, m) föreslås annan lokalisering
av lantbruksstyrelsen än som förordas i propositionen. I motionen
1971: 1236 yrkas att styrelsen lokaliseras till Kristianstad—Hässleholmsregionen
i stället för Jönköping på grund av önskvärdheten av att
få till stånd en avbalansering mot Örestadsregionen och med hänsyn
till att jordbruksnäringens tyngdpunkt ligger i södra Sverige. I motionen
1971: 1297 hemställs att styrelsen lokaliseras till Skövde—Skararegionen.
Enligt motionärerna kan Skaraborgs län erbjuda såväl ett befolkningsunderlag
på 150 000—200 000 invånare med centrum vid Skara—
Skövde och regionen däromkring som ett rikhaltigt urval av aktiviteter
inom lantbrukets olika verksamhetstyper.

I motionen 1971: 1330 av fru Jonäng m. fl. (c) hemställs att skogsstyrelsen
förläggs till Gävle i stället för Jönköping. Genom den i motionen
föreslagna placeringen av skogsstyrelsen och om domänverket
enligt propositionens förslag placeras i Borlänge skulle ett skogligt
centrum kunna utvecklas i skogslänen.

I motionen 1971: 1291 av herr Björck i Nässjö (m) hemställs att
statens naturvårdsverk — som inte berörs av propositionens förslag —
flyttas till Jönköping på grund av dess samband med lantbruksstyrelsen
och skogsstyrelsen som avses förläggas dit.

Motionerna 1971: 1334 av herr Lindqvist (s) och fru Eriksson i
Stockholm (s) samt 1971: 1336 av herr Magnusson i Borås (m, c, fp)
behandlar lokaliseringen av statens institut för byggnadsforskning. I den
senare motionen förordas en förläggning till Borås i stället för Gävle,
varigenom det skulle bli möjligt för institutet att samarbeta med den
tekniska högskolan och universitetet i Göteborg och tack vare det blivande
storflygfältet i Härryda upprätthålla sina internationella och
nationella kontakter. I motionen 1971: 1334 invänds mot propositionens

InU 1971:15

55

förslag att institutet har ringa eller ingen samverkan med lantmäteristyrelsen,
rikets allmänna kartverk och centralnämnden för fastighetsdata
som enligt propositionen skall förläggas till Gävle. De flesta kontakterna
har institutet med planverket, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och statens råd för byggnadsforskning. Med hänvisning härtill
hemställs i motionen att omlokaliseringen av institutet samordnas i
tiden med lokaliseringen av de senast nämnda myndigheterna.

Motionerna 1971: 1323 av herr Hamrin m. fl. (fp, c), 1971: 1327 av
herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk), 1971: 1332 av fru Kristensson
(m) och fröken Ljungberg (m) samt 1971: 1345 av herr Svensson
i Eskilstuna (s) gäller statens invandrarverk.

I motionen 1971: 1327 yrkas avslag på propositionens förslag, som
enligt motionärerna innebär att man lokaliserar ett starkt kontaktberoende
verk bort från en region som kan väntas vara centrum för inflyttning
av utländska medborgare och där dessas problem är särskilt
allvarliga. Även i motionen 1971: 1332 yrkas avslag på propositionens
förslag. I motionen yrkas vidare på ytterligare utredning av frågan om
invandrarverkets lokalisering. Motionärerna menar att knappast något
annat statligt verk motsvarar bättre än invandrarverket den beskrivning
som delegationen för lokalisering av statlig verksamhet har gett av verk
som inte bör flyttas. Även i motionen 1971: 1323 hemställs om förnyad
utredning av lämpligheten att flytta verket från Stockholm. Motionärerna
yrkar bl. a. på att formerna för samarbetet med utlänningsnämnden
bör klarläggas innan lokalisering sker till skilda orter. Motionärerna
framhåller att anpassnings- och informationsarbetet är en av verkets
huvuduppgifter och bör enligt deras mening även i fortsättningen ha
sin tyngdpunkt i Stockholm. Motionen 1971: 1345 tar upp framför allt
de olägenheter för verkets samordnande, initiativtagande och informativa
verksamhet som kan uppstå vid en utflyttning. Dessa olägenheter
bör noga övervägas. I samband därmed bör prövas om en i Stockholm
kvarvarande serviceenhet skulle kunna underlätta särskilt verkets anpassnings-
och informationsfunktioner.

I motionen 1971: 1305 av herr Stridsman m. fl. (c, fp, m) hemställs
om förnyad utredning som syftar till att Sveriges geologiska undersökning
(SGU) i sin helhet förläggs till Luleå och att statens geotekniska
institut (SGI) förläggs dit i stället för till Linköping. Motionärerna
åberopar att delegationen förordat en sådan förläggning till Luleå. Genom
att högre teknisk utbildning kommer att förläggas till Luleå talar
enligt motionärerna starka skäl för att SGU i sin helhet flyttas dit. När
det gäller SGI åberopas uttalanden av delegationen och av organisationskommittén
för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland.

I motionen 1971: 1328 av herr Holmberg (m) hemställs att statens
provningsanstalt, som enligt propositionen skall förläggas till Borås, får

InU 1971:15

56

ligga kvar i Storstockholm. Motionären anför att landets näst största
provningsanstalt finns i Göteborg och det förefaller därför motionären
egendomligt att centralisera den serviceverksamhet det här är fråga om
till ett och samma område i landet.

I motionen 1971: 1327 av herr Hermansson i Stockholm (vpk) yrkas
att domänverkets lokalisering omprövas i nära samråd med verkets personal.
I motionen 1971: 1291 av herr Björck i Nässjö (m) yrkas att
verket förläggs till Nässjö. Som skäl härför åberopas bl. a. att Nässjö
under de senaste åren mist en rad statliga sysselsättningsaktiviteter.
Motionen 1971: 1335 av herr Lothigius m. fl. (m, c, fp) går ut på att
verket förläggs till Jönköping. I motionen framhålls att den ekonomiska
tyngdpunkten för domänverket för överblickbar framtid ligger i den
sydligare delen av verkets skogsbruk. Vidare pekas på lämpligheten av
att verket tillsammans med skogs- och lantbruksstyrelsen bildar ett
administrativt skogs- och jordbrukscentrum.

Motionerna tillsammantagna ger en splittrad bild och det är inte möjligt
att göra en enhetlig bedömning av den effekt som skulle uppstå
vid bifall till motionsyrkandena med hänsyn till det stora antal kombinationer
av olika slag som är möjliga. Det är emellertid uppenbart att
framför allt för Norrköpings del skulle den i propositionen åsyftade
regionalpolitiska effekten nästan helt utebli.

De föreliggande motionerna måste bedömas utifrån den allmänna
regionalpolitiska målsättningen att utflyttningen skall stimulera en positiv
utveckling i ett antal orter som är att betrakta som realistiska lokaliseringsalternativ
samtidigt som den skall bidra till att dämpa expansionen
i Stockholmsområdet. Det är givet att sådana strävanden kan
komma i konflikt med kravet på en ur olika synpunkter optimal lokalisering
av verksamheterna. Emellertid måste de regionalpolitiska skälen
ges företräde när inte kostnader, kontaktbehov eller andra faktorer i
jämförelse med de eftersträvade fördelarna på ett avgörande sätt talar
emot en utlokalisering. Vad utskottet nu anfört har tillämpning på de
motioner där det yrkas att vissa myndigheter skall ligga kvar i Stockholmsområdet.
Det gäller statens personalpensionsverk, statens invandrarverk,
statens provningsanstalt och luftfartsverket. För var och en av
dessa myndigheter kan, såsom skett i motionerna, i och för sig anföras
skäl för oförändrad lokalisering, men utskottet vill framhålla att dessa
myndigheter har sammanlagt närmare 1 000 anställda och att ett bifall
till motionsyrkandena följaktligen skulle leda till en inte oväsentlig
minskning av det bidrag till dämpningen av Stockholmsområdets expansion
som åsyftas med propositionens förslag. De skäl som anförts mot en
utflyttning till i propositionen föreslagna orter av personalpensionsverket,
provningsanstalten och luftfartsverket har inte övertygat utskottet
om att utflyttningen inte skulle vara möjlig att genomföra. Utskottet
tillstyrker alltså utflyttningen av dessa verk till Sundsvall, Borås resp.

InU 1971:15

57

Norrköping. Utskottet avstyrker därför motionerna 1971: 1294 och
1971: 1342 (luftfartsverket), 1971: 1346 (personalpensionsverket) och
1971: 1328 (provningsanstalten).

Utskottet har inte heller blivit övertygat om att invandrarverkets arbetsuppgifter
är av sådan art att en utflyttning från Stockholm inte bör
genomföras. En stor del av verkets arbetsuppgifter gäller tillståndsärenden
av olika slag som bör kunna handläggas även på ort utanför Stockholm.
Invandrarna är till helt övervägande del bosatta i södra och mellersta
Sverige. För deras del kan verket anses ha fått en godtagbar förläggning
genom den föreslagna lokaliseringen till Norrköping. Utskottet
tillstyrker även på denna punkt propositionens förslag. Utskottet är
emellertid medvetet om att verket särskilt när det gäller vissa anpassnings-
och informationsuppgifter har behov av täta kontakter med
andra myndigheter och med olika organisationer. Skulle på grund av
utflyttningen svårigheter visa sig föreligga att lösa en del av uppkommande
problem på ett ändamålsenligt sätt, är utskottet inte främmande
för tanken att en ”serviceenhet” eller filial till verket ligger kvar i
Stockholm för fullgörande av funktioner av antytt slag. I sådant sammanhang
kan det även visa sig lämpligt att ta upp de i propositionen
inte närmare behandlade frågor som sammanhänger med förläggningen
av utlänningsnämnden och dess kansli. Samma problem kan för övrigt
aktualiseras beträffande de till kriminalvårdsstyrelsen knutna centrala
nämnderna. Med det anförda får syftet med motionen 1971: 1345 anses
vara tillgodosett. I övrigt avstyrker utskottet denna motion liksom motionerna
1971: 1323, 1971: 1327 och 1971: 1332 beträffande invandrarverket.

Innebörden av andra föreliggande motionsyrkanden är att förutom
den föreslagna förläggningen av luftfartsverket till Arlanda/Märsta,
ytterligare sju orter utöver de i propositionen nämnda skulle komma
i fråga vid den nu aktuella utflyttningen av statliga verksamheter. Som
utskottet tidigare framhållit måste huvudinriktningen vid utflyttningen
vara en koncentrerad insats till ett begränsat antal orter framför allt för
att uppnå en mer väsentlig regionalpolitisk effekt och för att inte skilja
myndigheter med visst mått av inbördes samband med varandra. Avsteg
från denna grundprincip bör som tidigare sagts göras endast då
särskilda omständigheter föreligger. Utskottet vill vidare på nytt understryka
att det i denna etapp är fråga om ett begränsat antal myndigheter
och institutioner som föreslås till utflyttning och att det i en senare
flyttningsetapp kan visa sig möjligt att tillgodose ett ytterligare, låt vara
begränsat, antal orter.

Med hänvisning härtill tillstyrker utskottet propositionens förslag om
utflyttning av kriminalvårdsstyrelsen och sjöfartsverket till Norrköping,
lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen till Jönköping, statens institut för
byggnadsforskning till Gävle, centrala studiehjälpsnämnden till Sunds -

InU 1971:15

58

vall och en blivande arméns tekniska skola till Östersund. Till följd av
detta ställningstagande avstyrks yrkanden om annan förläggning i motionerna
1971: 1302, 1349 och 1325 (kriminalvårdsstyrelsen), 1971:
1130 (sjöfartsverket), 1971: 1236 och 1297 (lantbruksstyrelsen), 1971:
1330 (skogsstyrelsen), 1971: 1334 och 1336 (statens institut för byggnadsforskning),
1971: 1325 (centrala studiehjälpsnämnden) och 1971:
1293 (arméns tekniska skola).

Vad riksförsäkringsverket beträffar upplyses i propositionen att arbetsuppgifter
för 400 av verkets f. n. ca 925 anställda beräknas senare
kunna överflyttas till försäkringskassorna och de lokala skattemyndigheterna.
Verkets ADB-enhet för utbetalningsfunktioner med omkring
200 anställda föreslås utflyttad till Sundsvall. Utskottet tillstyrker detta
förslag. I övrigt delar utskottet departementschefens uppfattning att
verkets lednings-, planerings- och utredningsfunktioner samt dess besvärsavdelning
bör ligga kvar i Stockholm och avstyrker alltså yrkandet
i motionen 1971: 1290 om utflyttning av verket i dess helhet till Sundsvall.

Det i motionen 1971: 1291 framställda yrkandet om utflyttning av
statens naturvårdsverk till Jönköping avstyrks med hänvisning till att frågan
om verkets lokalisering fortfarande utreds av delegationen.

I motionen 1971: 1305 förordas förnyad utredning syftande till att
Sveriges geologiska undersökning (SGU) och statens geotekniska institut
(SGI) i enlighet med delegationens förslag förläggs till Luleå. Härutöver
åberopas vissa remissuttalanden till förmån för en sådan lokalisering
samt förläggningen av högre teknisk utbildning och forskning till
Luleå. Departementschefen har i propositionen redovisat de skäl som
föranlett honom att i denna del frångå delegationens förslag (se s. 24).
Utskottet kan inte finna att motionärerna anfört tillräckliga skäl för
ändring av departementschefens förslag. Utskottet tillstyrker alltså att
SGI förläggs till Linköping samt att huvuddelen av SGU förläggs till
Uppsala och återstående del till Luleå. Detta innebär att utskottet avstyrker
motionen 1971: 1305, såvitt nu är i fråga.

När det gäller domänverket som av departementschefen föreslås förlagt
till Borlänge/Falun-regionen har i motionen 1971: 1327 hemställts
om omprövning av förläggningsfrågan. I motionerna 1971: 1291 och
1971: 1335 föreslås förläggning av verket till Nässjö resp. Jönköping.
Att förlägga verket till Nässjö skulle helt strida mot de av utskottet angivna
principerna för utlokalisering av statliga verksamheter, och utskottet
avstyrker alltså motionsyrkandet härom. En förläggning till
Jönköping skulle i och för sig kunna vara motiverad bl. a. på grund av
verkets kontakter med skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen, vilka båda
myndigheter avses bli förlagda dit. Utskottet anser emellertid att de
regionalpolitiska skälen för en förläggning till Borlänge/Falun-regionen
har en sådan styrka att de överväger. Utskottet tillstyrker därför propo -

InU 1971:15

59

sitionens förslag om en lokalisering dit. I följd härav avstyrks även motionerna
1971: 1327, såvitt nu är i fråga, och 1971: 1335. När det gäller
valet mellan Borlänge och Falun som förläggningsort har departementschefen
för sin del förordat Borlänge. Han har dock tillagt att med hänsyn
till att Borlänge och Falun kan betraktas som en näringsgeografisk
enhet och till att verket redan har en lokalförvaltning i Falun det är
naturligt att de båda kommunerna nära samråder med varandra i frågor
rörande domänverkets lokalisering till regionen. Utskottet är för sin del
inte berett att ta ställning till vilken av de båda kommunerna som bör
bli förläggningsort för verket. Utskottet anser att det slutliga valet mellan
Borlänge och Falun bör göras på grundval av de synpunkter som förs
fram, förutom av de båda kommunerna, av verket och dess personal.
Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Frågan om skogshögskolans förläggning har tilldragit sig särskilt stort
intresse i utskottet. I motionen 1971: 1327 yrkas avslag på propositionens
förslag om lokalisering till Umeå samt utredning om möjlig lokalisering
till Kopparbergs län. I motionen 1971: 1333 hemställs om ny
utredning av lokaliseringsfrågan med beaktande av bl. a. möjlig integration
med lantbrukshögskolan, och i motionen 1971: 1295 föreslås partiell
utflyttning av högskolan till Umeå samt skyndsam utredning om
högskolans lokalisering i övrigt.

Utskottet finner för sin del de regionalpolitiska skälen för en utflyttning
till Umeå väga mycket tungt. Det bör heller inte förbises att en
sådan utflyttning är av betydelse för den vidare utvecklingen av den
högre utbildningen i Umeå. Utskottet vill vidare peka på att departementschefen
har utgått från att det vid den fortsatta prövningen av utflyttningsfrågan
bör undersökas om det finns skäl att integrera delar av
skogshögskolans verksamhet med exempelvis lantbrukshögskolan. Han
anför dessutom att högskolans avdelning i Garpenberg kan byggas ut
om det visar sig lämpligt. Utskottet har ingående prövat frågan om
skogshögskolans förläggning och har därvid stannat för att en förläggning
till Umeå bör kunna godtas. Vid detta ställningstagande har utskottet
dock utgått från att modifikationer i lokaliseringsfrågan kan bli
nödvändiga dels med hänsyn till högskolans möjligheter att bedriva
forskning i södra och mellersta Sverige och dels med hänsyn till den
framtida organisationen av undervisningen. Utskottet förutsätter att dessa
frågor närmare penetreras vid den fortsatta prövningen av ärendet.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag om förläggning
av skogshögskolan till Umeå och avstyrker alltså motionerna 1971:
1295, 1327 och 1333 i motsvarande del.

I fråga om den vid mynt- och justeringsverket bedrivna mynt- och
medaljtillverkningen, som i propositionen föreslås förlagd till Eskilstuna,
yrkas i motionerna 1971: 1320 och 1340 att tillverkningen i stället förläggs
till Söderhamn. Utskottet erinrar om att sedan denna lokalise -

InU 1971:15

60

ringsfråga utretts i olika sammanhang under 1960-talet prövades frågan
vid såväl 1969 som 1970 års riksdagar. Vid riksdagsbehandlingen
1969 (prop. 1 bil. 9 s. 60—62, SU 7 s. 6—7) förklarade sig statsutskottet
inte ha någon erinran mot en lokalisering till Eskilstuna men uttalade
samtidigt att det inte endast av ekonomiska skäl utan även från lokaliseringspolitiska
utgångspunkter kunde vara väl motiverat att ytterligare
studera förläggningen av mynt- och medaljtillverkningen till annan ort
än Eskilstuna, exempelvis Söderhamn. Efter ytterligare undersökningar
presenterades frågan på nytt för 1970 års riksdag (prop, 1 bil. 9 s. 5
och 83). Även denna gång förordades i propositionen förläggning till
Eskilstuna. Riksdagen beslöt emellertid i enlighet med en till statsutskottets
utlåtande nr 63 fogad reservation att utttala sig för förnyade
överväganden i förläggningsfrågan, varvid ansågs angeläget att förutsättningarna
för en förläggning av tillverkningen till i första hand Söderhamn
noga prövades. Skulle vid en sådan prövning avgörande skäl befinnas
tala mot en lokalisering till Söderhamn, borde undersökas alternativ
förläggning inom områden där insatser är angelägna av regionalpolitiska
skäl, t. ex. Avesta.

Med anledning av riksdagens beslut har uppdragits åt mynt- och justeringsverket
att i samråd med byggnadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
jämföra förutsättningarna för att bedriva mynt- och medaljtillverkningen
i Söderhamn, Avesta, Eskilstuna och Norrköping. Enligt
departementschefen styrker den senast företagna undersökningen tidigare
förslag, nämligen att en lokalisering till Eskilstuna är lämplig. Som
enligt hans mening enda realistiska alternativ har Norrköping förts
fram.

Utskottet, som noterar att mynt- och justeringsverket avstått från att
göra en gradering av de fyra nämnda orterna, vill inte bestrida att en
lokalisering till Eskilstuna från företagsekonomiska synpunkter kan ha
vissa fördelar framför Söderhamn. Utskottet bedömer emellertid inte
dessa fördelar som så stora att de starka regionalpolitiska skäl som talar
för Söderhamn bör vika. Med hänvisning till det anförda och till den
tidigare riksdagsbehandlingen tillstyrker utskottet yrkandena i motionerna
1971: 1320 och 1340 om utflyttning av mynt- och medaljtillverkningen
till Söderhamn.

I propositionen förordas, med ändring av delegationens förslag, att
TRU-kommitténs produktionsenhet och delar av Sveriges Radios utbildningsenhet
förläggs till Norrköping på grund av att de båda enheterna
anses ha stort behov av täta kontakter med verksamheten i Storstockholmsområdet.
Vissa frågor rörande den hos Sveriges Radio anställda
personalen avses kunna klarläggas senare (se s. 34). I motionerna 1971:
1289, 1301 och 1317 föreslås att enheterna i enlighet med delegationens
förslag förläggs till Umeå. I motionen 1971: 1348 hemställs att utflyttning
av enheterna inte sker i avvaktan på förslag till ny organisation.

InU 1971:15

61

De regionalpolitiska skälen är otvivelaktigt tyngre för lokalisering till
Umeå än för Norrköping. Även andra skäl talar till Umeås fördel, däribland
möjligheter till samarbete med universitet och annan högre utbildning
på platsen. De problem som kan uppstå för att tillgodose föreliggande
kontaktbehov kan enligt utskottets mening inte vara så mycket
större vid lokalisering till Umeå än till Norrköping att de uppväger de
fördelar som i övrigt synes stå att vinna med en förläggning till Umeå.
Emellertid har helt nyligen lagts fram ett betänkande med förslag till
ny organisation för de berörda verksamheterna (SOU 1971: 36). Behandlingen
av detta förslag kan ge nya aspekter på lokaliseringsfrågan.
Med hänsyn härtill är utskottet inte i dag berett att träffa ett definitivt
avgörande. Frågan om möjligheten att förlägga verksamheterna till
Umeå bör bli föremål för ytterligare utredning. Även andra lokaliseringsal
ternativ bör emellertid kunna övervägas. Utskottet förutsätter att
i samband med denna utredning, som bör ske skyndsamt, även klarläggs
de spörsmål av personalpolitisk och annan natur som hänger samman
med inordnandet av en Sveriges Radios verksamhet i den nya organisationen.
Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Planering av omlokaliseringen

I samband med utflyttningen av myndigheterna och institutionerna
kan övergångsvis uppkomma olika problem som måste lösas för att verksamheten
skall kunna fortgå så störningsfritt som möjligt. De problem
det här gäller hänger bl. a. samman med att det i större eller mindre
utsträckning kan bli nödvändigt att nyrekrytera personal till verksamheterna,
och själva flyttningen innebär givetvis ett betydande störningsmoment.
Det är därför nödvändigt att flyttningen planeras noggrant.
I propositionen diskuteras lösningar av ett pär av nu antydda problem,
nämligen dubblering av tjänster och utflyttning i etapper. Utskottet anser
att sådana frågor får lösas från fall till fall och på det sätt som vid
den fortsatta planeringen befinns vara mest ändamålsenligt. Det är alltså
för tidigt att redan nu binda sig för vissa lösningar av de problem det
här gäller.

Den nödvändiga planeringen för utflyttningen anses i princip böra ankomma
på myndigheterna själva. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning.
När det gäller de nya arbetsplatsernas förläggning och utformning
bör byggnadsstyrelsen samråda med verken samt de kommunala
myndigheterna på lokaliseringsorterna. Hur personalens medinflytande
skall tillgodoses i dessa planeringsfrågor återkommer utskottet till i följande
avsnitt.

Utskottet tar i detta sammanhang upp till behandling ett yrkande i
motionen 1971: 1327 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk) om

InU 1971:15

62

skyndsamt utarbetande av förslag till allmän regional investeringsstyrning.
Enligt motionärerna kan de regionalpolitiska frågorna inte bedömas
utifrån statssektorns begränsade perspektiv. En planmässig investeringsstyming
måste införas. En sådan utgör enligt motionärerna den
enda verkligt meningsfyllda ram inom vilken en strävan till decentralisering
på statssektorn kan fungera effektivt.

Utskottet erinrar om att yrkande av motsvarande innebörd framställdes
i den under allmänna motionstiden väckta motionen 1971: 221 av
herr Hermansson i Stockholm m. fl. Yrkandet gick där ut på en planmässig
regionalpolitisk styrning av alla investeringar i produktionsapparaten.
Detta yrkande har avslagits av riksdagen (InU 1971: 7 s. 15—16,
34). Det finns inte anledning för riksdagen att nu inta en annan ståndpunkt.
Utskottet avstyrker således motionsyrkandet.

I propositionen berörs behovet av goda kommunikationer mellan lokaliseringsorterna
och Stockholm men även med landet i övrigt. I motionen
1971: 1343 av herr Sellgren (fp) begärs uttalande av riksdagen om
särskilda insatser för att förbättra kommunikationerna, särskilt persontransporterna,
på och mellan de föreslagna lokaliseringsorterna. Utskottet
delar så till vida motionärens uppfattning att frågan om kommunikationerna
på lokaliseringsorterna måste uppmärksammas. Inte minst är
det angeläget att personalen hos de utflyttande myndigheterna och institutionerna
får goda färdmöjligheter mellan bostäder och arbetsplats i
den mån bostäder och arbetsplatser inte kan förläggas nära varandra.
Utskottet förutsätter att vederbörande kommunala myndigheter har sin
uppmärksamhet fäst på denna fråga. I övrigt tar motionären sikte på en
förstärkning av kommunikationerna mellan utlokaliseringsorterna för
att underlätta direktkontakterna mellan de utflyttade verksamheterna.
Utskottet vill framhålla att de föreslagna lokaliseringsorterna valts med
utgångspunkt från bl. a. att de har tillgång till goda kommunikationer.
Utskottet vill vidare peka på att departementschefen är medveten om att
särskilda insatser kan behöva göras för att ytterligare förbättra kommunikationerna
mellan å ena sidan utlokaliseringsorterna och å andra sidan
Stockholm och även i möjligaste mån med landet i övrigt. Dessa särskilda
insatser får enligt utskottet övervägas allteftersom behovet härav
yppar sig vid den fortsatta planeringen. Det förtjänar därjämte framhållas
att man tack vare den snabba tekniska utvecklingen på kommunikationsområdet
kan räkna med inte bara allt kortare restider med tåg
och flyg utan också med förbättrade telekommunikationer och vidgade
möjligheter till dataöverföring. Med det anförda anser sig utskottet ha
besvarat motionen. Någon riksdagens åtgärd i anledning av densamma
synes inte erforderlig.

I motionen 1971: 1350 av herr Åkerlind (m) hemställs om uttalande
från riksdagens sida om att förbättringar av kommunikationerna mellan
Stockholm och omlokaliseringsortema inte får föranleda försämringar

InU 1971:15

63

för landet i övrigt. Det får inte bli så, anför motionären, att förbättring
av t. ex. vägarna mellan de större städerna går ut över övriga vägar
mellan mindre orter i ännu högre grad än de f. n. gör. Utskottet hänvisar
till vad ovan anförts om motionen 1971: 1343. I övrigt får utskottet
tillägga att det knappast kan vara lämpligt att i förevarande sammanhang
göra generella uttalanden om hur framtida tillgängliga resurser
skall fördelas.

I propositionen behandlas även tillgång till högre utbildning på lokaliseringsorterna
och dess betydelse för berörda organ och deras personal.
I motionen 1971: 1341 av herr Nordstrandh (m) yrkas att försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad universitetsundervisning
snarast igångsätts på de lokaliseringsorter där sådan undervisning saknas.

Försöksverksamhet av nu ifrågavarande slag bedrivs i Sundsvall,
östersund och Luleå. Verksamheten är ett led i arbetet att få underlag
för beslut om ökad geografisk spridning av möjligheterna att erhålla
universitets- och högskoleutbildning. Mot bakgrund av syftet med försöksverksamheten
kan det inte komma i fråga att riksdagen i förevarande
sammanhang hos Kungl. Majit hemställer om utvidgning av denna,
allra helst som riksdagen tidigare i år avslagit motioner med samma
syfte om lokalisering av försöksverksamheten (UbU 1971: 3 s. 28—30).
Utskottet avstyrker således den föreliggande motionen.

Frågan om bostadsanskaffning på inflyttningsorterna åt berörd personal
avses bli löst av de kommunala myndigheterna. Erforderligt utrymme
i bostadsbyggnadsplanerna uppges föreligga. I den förut berörda motionen
1971: 1350 av herr Åkerlind (m) hemställs om riksdagens uttalande
att den ökning av bostadskvoten som kan bli erforderlig på lokaliseringsorterna
skall täckas av ökad medelstilldelning för bostadsbyggandet
och inte tillåtas orsaka försämring för landet i övrigt.

Utskottet kan inte underlåta göra den reflexionen att det bostadsbyggnadsbehov
som kan uppstå på inflyttningsorterna är beroende av i vilken
utsträckning de anställda flyttar med och den omfattning i vilken uppkommande
vakanser kan tillsättas av personer boende på orten eller genom
riksrekrytering. Bostadsbehovets omfattning bör alltså först klarläggas.
Det är för tidigt att nu bedöma om det avvägningsproblem som
motionären aktualiserat över huvud taget kommer att uppstå. Utskottet
avstyrker motionsyrkandet. Utskottet vill emellertid i sammanhanget
framhålla angelägenheten av att de kommunala myndigheterna så tidigt
som möjligt från resp. myndigheter och institutioner får erforderligt underlag
till hjälp för bedömning av det extra bostadsbehov på orten som
behöver tillgodoses genom inflyttningen. Utskottet förutsätter att vid
den kommunala planeringen tas hänsyn till att den inflyttande personalen
kan komma att efterfråga bostäder av olika typer och i skiftande prislägen.

InU 1971:15

64

En fråga som slutligen behandlas under denna rubrik gäller om myndigheternas
organisation och arbetsuppgifter bör ses över i samband med
omlokaliseringen. I motionen 1971: 1327 av herr Hermansson i Stockholm
m. fl. (vpk) hemställs i anslutning till uttalande av TCO-S att erforderliga
fullständiga översyner av resp. verks organisation genomförs
före utflyttning. Bakgrunden till yrkandet är farhågor för att pågående
eller planerade omorganisations- och rationaliseringsåtgärder som genomförs
först efter utflyttningen kan förvärra problemen för den personal
som blir övertalig till följd av åtgärdernas genomförande. I motionen
1971: 1321 av herr Grebäck m. fl. (c) begärs en översyn av de
till utflyttning föreslagna verksamheternas organisation och uppgifter.
Översynen anges ha till syfte att möjliggöra rationella organisationsförändringar,
varvid även skulle tas upp frågor om samordning eller
sammanslagning av vissa verk och myndigheter. Som exempel på sistnämnda
anger motionärerna samordning eller sammanslagning av lantmäteristyrelsen
och kartverket resp. skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

Vad först beträffar yrkandet i motionen 1971: 1327 bör framhållas
att ett av syftena med att såvitt möjligt förlägga flera myndigheter och
institutioner till samma ort är att inte försvåra framtida organisationsändringar.
Genom en på detta sätt genomförd omlokalisering bör det
föreligga ökade möjligheter att placera personal som till följd av organisationsändringar
kan bli övertalig i annan statlig verksamhet på orten.
Det bör emellertid tilläggas att eventuella framtida organisationsöversyner
av omlokaliserade verk kan kräva särskilt hänsynstagande
till utflyttad personal. När det gäller pågående organisationsöversyner
förutsätter utskottet att dessa blir slutförda i sådan tid att en situation
som motionärerna åsyftar undviks. Med det anförda får syftet med motionsyrkandet
anses vara tillgodosett. Utskottet avstyrker alltså motionen
i denna del.

Frågan om översyn av organisationen av de verksamheter som föreslås
utflyttade har berörts av departementschefen (se s. 31). Han menar
att det är lämpligt att myndigheterna ser över sin interna organisation
men att denna översyn inte bör sikta till någon mer genomgripande
omdaning av organisationen.

I den nyssnämnda motionen 1971: 1321 ses översynsfrågan i ett mer
vidsträckt perspektiv. Utskottet har viss förståelse för motionens syfte
men anser det knappast möjligt att belasta myndigheterna med ett utredningsarbete
av denna omfattande innebörd i samband med att de
ställs inför den i sig krävande uppgiften att planera för själva utflyttningen.
Det sagda innebär inte att myndigheterna skall vara förhindrade
att inleda eller fullfölja pågående rationaliseringsåtgärder som bedöms
möjliga att genomföra före omlokaliseringen. Utskottet förutsätter
att man söker ta till vara de rationaliseringsvinster som kan göras

InU 1971:15

65

redan genom att lokalmässigt sammanföra myndigheter som samarbetar
nära med varandra. I detta sammanhang kan även prövas sådana
närliggande rationaliseringsfrågor som inrättande av för myndigheterna
gemensamma serviceenheter som telefonväxel, skriv- och budskickningscentraler
m. m. Med hänvisning till det anförda avstyrks motionen.

Personalfrågor

Under denna rubrik tar utskottet upp tre huvudfrågor. Den första
gäller hur man skall kunna tillgodose anspråk på medinflytande i planeringen
för utflyttningen. Den andra vilka åtgärder som bör sättas in
dels för att hjälpa dem som inte önskar flytta från Stockholmsområdet,
dels för att underlätta flyttningen för dem som följer med till de nya
lokaliseringsorterna. Det tredje spörsmålet gäller i vad mån och i vilken
utsträckning personal kan bli skyldig underkasta sig omlokalisering.
Denna sistnämnda fråga har kommit att spela en framträdande roll i den
allmänna debatten kring utflyttningsförslaget.

När det gäller frågan om personalinflytande i den fortsatta planeringen
för utflyttningen förordas i propositionen tillsättande av särskilda
organisationskommittéer för att bl. a. de anställda skall få möjlighet att
delta i planerings- och utredningsarbetet. Kommittéerna avses få särskilda
resurser för att kunna fullgöra sina uppgifter. Kommittéernas
sammansättning och arbetsformer avses bli närmare utredda av delegationen
för förvaltningsdemokrati.

Förslaget om utflyttning har väckt stark kritik från anställda och deras
organisationer. Kritiken har främst gällt bristande eller utebliven
information om arten och innebörden av delegationens arbete. Man har
också ansett sig sakna varje form av medinflytande i en för de anställda
fundamental fråga. Att beslutet fattas över de anställdas huvuden
har ansetts strida mot strävandena mot ökad demokrati i arbetslivet.

Utskottet vill först framhålla att statsmakternas rätt att bestämma om
förläggningen av statlig verksamhet inte kan sättas i fråga. Detta bör
dock inte utesluta att ett värdefullt samråd kommer till stånd i lokaliseringsfrågorna
med berörd personal och verksledning. En sådan ordning
är ägnad att främja ändamålsenliga lösningar i sakfrågan och skapa en
positiv attityd hos personalen.

Med hänvisning till det ovan sagda vill utskottet understryka angelägenheten
av att de anställda bereds inflytande i det fortsatta planerings-
och utredningsarbetet för utflyttningen.

Detta bör som utskottet tidigare antytt gälla även planeringen av de
nya arbetsplatserna. För de kommunala myndigheterna på inflyttningsorterna
bör det vara väsentligt att få överlägga med personalen för att
därigenom inhämta synpunkter och önskemål om planeringen av bostäder
och annan kommunal service. Genom att nu ge personalen ett

5 Riksdagen 1971.18 sami. Nr 15

InU 1971:15

66

brett inflytande vid genomförandet av flyttningen bör det också vara
möjligt att bryta personalens negativa inställning mot vissa orter och
mot flyttning som sådan. Det är angeläget att man söker komma till
rätta med detta problem inte minst med tanke på de förslag om ytterligare
omlokalisering som kan väntas i framtiden. Utskottet förväntar
att denna fråga får en snabb och för de anställda tillfredsställande lösning.

I ett yrkande i motionen 1971: 1327 av herr Hermansson i Stockholm
m. fl. (vpk) begärs i anslutning till uttalande från TCO-S ett reellt medinflytande
för personalens representanter beträffande verkställigheten
av utflyttningsbeslutet. Samma inställning kommer till uttryck i motionen
1971: 1318 av herr Bohman m. fl. (m). Med det ovan anförda får
motionernas syfte i nu berörda delar anses vara tillgodosett.

Det är emellertid inte nog med att säkra personalens medinflytande.
Som departementschefen framhåller i propositionen (se s. 31) bör personalen
få fyllig information om arbets- och bostadsförhållandena på
den nya orten. Att personalen även bör ha visst medinflytande i dessa
frågor har utskottet nyss uttalat sig för. Utskottet förutsätter i detta
sammanhang att den lämnade informationen blir objektiv och såvitt
möjligt fullständig. Att informationen även skall innefatta vilka ekonomiska
stödåtgärder som arbetsgivaren avser att sätta in för dem som
flyttar i samband med omlokaliseringen får anses självklart.

I propositionen förordas att ersättning i skälig utsträckning skall kunna
utgå till inte bara de anställda utan även familjemedlemmar för att
bese t. ex. olika bostadsalternativ på lokaliseringsorterna. Utskottet finner
detta vara en lämplig ordning och tillstyrker förslaget. Utskottet erinrar
om att enligt arbetsmarknadskungörelsen — som i detta fall inte
är tillämplig — utgår resekostnadsersättning och traktamente till arbetstagare
och hans make eller husföreståndarinna för att ta del av förhållandena
i den ort till vilken flyttning kan bli aktuell.

De ekonomiska stödåtgärder för medflyttande personal som nämnts
i sammanhanget rör ting som gottgörelse för inkomstbortfall till följd
av placering i lägre ortsgrupp, vidgad rätt till flyttningskostnadsersättning,
vissa fria resor mellan lokaliseringsorten och Stockholm samt den
för de anställda särskilt betydelsefulla förmånen av anstånd med omstationering.
Sistnämnda förmån avser framför allt den tid under vilken
den anställde äger uppbära traktamente efter flyttning till lokaliseringsorten.

Frågan om de anställdas förmåner och om kompensation för uppkommande
kostnader har berörts i vissa motioner.

I motionen 1971: 1326 av herr Hedlund m. fl. (c) hemställs att den
flyttande personalen skall kompenseras så att vederbörande inte lider
ekonomisk förlust på grund av flyttningen. I första hand avses kompensation
för inkomstbortfall till följd av placering i lägre ortsgrupp. Men

InU 1971:15

67

också kostnader på grund av flyttningen, byte och upprätthållande av
dubbel bostad under viss tid etc. måste kompenseras. Behandlingen av
personalen bör vara sådan att den stimulerar till önskvärd frivillig flyttning.

Enligt motionen 1971: 1318 av herr Bohman m. fl. (m) bör som en
självklar utgångspunkt gälla att den berörda personalen icke skall förorsakas
några ekonomiska förluster.

I motionen 1971: 1327 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk)
hemställs i anslutning till vad TCO-S uttalat, förutom att tjänstemännen
hålls skadeslösa för påvisbara förluster, att riksdagen behandlar
frågan om ekonomiska avlösningar till personalen allmänt positivt men
utan bindande preciseringar, dock bör särskilt markeras att speciella
pensioneringsåtgärder bör vidtas för äldre tjänstemän.

Enligt motionen 1971: 1300 av fru Kristensson m. fl. (m) bör den som
vid flyttningen är minst 60 år eller har minst 30 år i statens tjänst kunna
erhålla hel pension om vederbörande slutar sin tjänst. Motionärerna
efterlyser vidare en koordinering av pensionssystemen till de anställdas
favör om de i stället för att flytta med väljer att lämna statstjänsten och
övergå till kommunal eller enskild tjänst.

I sistnämnda motion tas upp även frågan om kompensation åt tjänsteman
som på grund av flyttning från Stockholm säljer villa, radhus, bostadslägenhet
”eller dylikt”. I sådant fall bör staten hålla de anställda
”skadeslösa”. Krav i samma riktning, ehuru med vissa begränsningar,
framställs i motionen 1971: 1318.

I motionerna 1971: 1318 samt 1971: 1296 av herr Helén m. fl. (fp)
diskuteras undantagande från realisationsvinstbeskattning av de intäkter
som kan erhållas vid försäljning av egethem på grund av utflyttning från
Stockholmsområdet. Frågan har också berörts vid uppvaktningar av
TCO-S och SACO inför utskottet.

Utöver vad som yrkats i nu redovisade motioner har långtgående önskemål
om förmåner vid utflyttningen förts fram till utskottet från anställda
och deras organisationer.

När det gäller de förmåner som kan komma i fråga vid utflyttningen
vill utskottet — liksom departementschefen och personalorganisationerna
— understryka att flertalet av dessa frågor bör lösas genom förhandlingar
mellan staten och personalorganisationerna. Det är därför inte anledning
för riksdagen att på vissa särskilda punkter göra uttalanden vilka
vid förhandlingarna skulle kunna anses ha bindande innebörd. Utskottet
vill därför endast allmänt understryka vikten av att förhandlingarna förs
från statens/arbetsgivarens sida i en positiv anda med hänsynstagande
till de anställdas i många fall brydsamma situation och till att det är
angeläget att utflyttning kommer att framstå som attraktivt alternativ till
att stanna kvar i Stockholm. Endast genom att så många som möjligt
av de anställda stannar kvar i sin tjänst och senare flyttar med kan und -

InU 1971:15

68

vikas besvärande friktioner i myndigheternas arbete. Att den särskilt
nämnda frågan om möjligheterna till förtidspension åt äldre tjänstemän
tas upp till särskilda överläggningar finner utskottet naturligt.

Med det nu anförda anser sig utskottet ha besvarat de ovan redovisade
yrkandena i motionerna 1971: 1300, 1318, 1326 och 1327.

Kravet i motionen 1971: 1318 som också återfinns i den i motionen
1971: 1327 åberopade skrivelsen från TCO-S om undantag från realisationsvinstbeskattning
kan utskottet inte ansluta sig till.

En fråga som i princip inte torde vara förhandlingsbar gäller bostadsanskaffningslånen.
Enligt kungörelsen i ämnet (1960: 522 med senare
gjorda ändringar) kan lån med statlig garanti under vissa förutsättningar
medges för inköp av bostadsrättslägenhet. Högsta lånebelopp är
sedan år 1967 20 000 kr. Lånen beviljas av postverket och utbetalas av
postsparbanksmedel. Borgen erfordras ej. Däremot krävs i princip att
den omplacering som föranleder bostadsanskaffningen sker under förutsättningar
som medför rätt till anståndstraktamente.

Lånen gäller, som nämnts, för förvärv av bostadsrättslägenhet. I propositionen
föreslås att lån skall kunna beviljas även för kontantinsats vid
köp av egethem. Lånebeloppet föreslås vara oförändrat.

I motionen 1971: 1300 uttalas att all omlokaliseringspersonal skall ha
rätt till bostadsanskaffningslån. I motionen 1971: 1327 anses i anslutning
till vad TCO-S uttalat att reglerna för lånen bör mjukas upp. I motionen
1971: 1296 föreslås en höjning av lånetaket till 40 000 kr.

Med anledning av yrkandena om vidgad rätt för personalen att erhålla
bostadsanskaffningslån vill utskottet framhålla att det vid kungörelsens
tillkomst förutsattes att Kungl. Maj:t bör kunna medge att lån skall
kunna beviljas i vidsträcktare omfattning i särskilda fall, exempelvis i
samband med att myndighet eller del av dess verksamhet flyttas till annan
ort (prop. 1960: 151 s. 42). Departementschefen har även förutskickat
att Kungl. Maj:t får medge bostadsanskaffningslån i vidare omfattning
än f. n. Utskottet har ingen invändning häremot.

I fråga om det maximala lånebeloppet är utskottet inte i detta sammanhang
berett att förorda någon höjning. Utskottet utesluter dock inte
att en viss justering uppåt kan bli aktuell.

Med det anförda har utskottet besvarat de i förevarande sammanhang
behandlade motionsyrkandena. Något initiativ från riksdagens sida i anledning
av desamma synes inte erforderligt.

Av dem, som trots de fördelar som kan vara förenade med en utflyttning
och erbjudna förmåner föredrar att stanna kvar i Stockholmsområdet,
kommer sannolikt många att skaffa sig nya anställningar på
egen hand. För dem som inte själva kan finna annan anställning i Stockholmsområdet
skall enligt propositionen åtgärder för omplacering sättas
in tidigt. Omplacering bör, om den anställde så vill, kunna gälla även
placering i icke statlig verksamhet. Omplaceringsåtgärdema liksom andra

InU 1971:15

69

frågor av personaladministrativ natur skall centralt ombesörjas av statens
personalnämnd, som avses få förstärkta resurser härför. På den militära
sidan avses biträde kunna lämnas av försvarets personalnämnd. I den
mån så erfordras bör omskolning till annat yrke kunna ifrågakomma.
En omplaceringsfråga av annat slag som kan aktualiseras gäller anskaffande
av arbete åt make till medflyttande tjänsteman. Även i sådant
fall avses personalnämnderna kunna hjälpa till.

I motionen 1971: 1296 hemställs om riksdagens uttalande att arbetsgivaren
bör göra stora ansträngningar för att lösa de omställningsproblem
som uppstår för berörd personal. Dessa ansträngningar bör sättas
in när det gäller både personal som flyttar och personal som inte följer
med vid omlokalisering. För den sistnämnda kategorin förutsätts en
aktiv arbetsförmedling genom personalnämnderna för att bereda likvärdigt
arbete i Storstockholmsområdet. Den avsedda aktiva arbetsförmedlingen
bör även rikta sig till makar som flyttar med till de nya lokaliseringsorterna.
Vidare föreslås att de förmåner som ges åt tjänstemän
som är direkt berörda av utflyttningen skall kunna utgå även till annan
tjänsteman som söker och erhåller tjänst i omlokaliserat verk. Syftet med
sistnämnda förslag är att skapa ytterligare arbetstillfällen för dem som
inte vill flytta ut från Storstockholmsområdet.

Även i motionerna 1971: 1300 och 1971: 1318 krävs att anställda
som inte följer med vid flyttningen skall beredas likvärdig anställning
i Storstockholm. Beträffande make/maka som flyttar med tjänsteman,
som berörs av omlokaliseringen, ställs i motionen 1971: 1300 ett mer
långtgående krav än i motionen 1971: 1296. Enligt den nu aktuella motionen
skall nämligen make eller maka som är yrkesarbetande garanteras
likvärdig tjänst på den nya orten och vid behov ha samma rätt till
omskolning samt förmåner därvid som tjänsteman vid omlokaliserad
myndighet. Det tilläggs att detta bör gälla även deltidsanställda.

Det är uppenbart att omlokaliseringen kommer att medföra stora krav
på arbetsförmedlande insatser. Det gäller i första hand tjänstemän som
önskar stanna kvar i Stockholmsområdet. Utskottet, som ovan redovisat
de åtgärder som enligt propositionen avses bli insatta för att hjälpa sådan
personal, kan emellertid inte finna att det föreligger några större åsiktsskillnader
på denna punkt. När det gäller omplaceringar i annan statlig
tjänst torde det dock, som föreslås i propositionen, vara mest ändamålsenligt
att statens personalnämnd centralt håller samman omplaceringsfrågorna.
Nämnden avses, som tidigare sagts, få förstärkta resurser för
sin verksamhet. Att arbetsmarknadsmyndigheterna kopplas in, såsom
föreslås i motionen 1971: 1296, finner utskottet naturligt när det gäller
att tillgodose önskemål om placeringar i kommunal eller enskild tjänst.

Utskottet är också införstått med båda de nu behandlade motionernas
önskemål om att riktpunkten för omplaceringsarbetet bör vara att placera
tjänstemännen i annat likvärdigt arbete. Man kan emellertid inte

InU 1971:15

70

blunda för att många tjänstemän kan ha så speciella arbetsuppgifter att
det kan vara svårt att uppfylla detta mål. Det får då bli fråga om placering
i nya arbetsuppgifter men utan försämrade löneförmåner.

Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat motionerna 1971:
1296, 1971: 1300 och 1971: 1318 i nu behandlade delar. Någon riksdagens
åtgärd i anledning av desamma synes inte erforderlig.

I syfte att skapa lediga tjänster som kan underlätta omplaceringar i
Stockholmsområdet kan förtjäna övervägas att erbjuda anställda vid organ
som fortfarande skall vara lokaliserade i Storstockholmsområdet att
få tjänster som blir vakanta i utlokaliserade organ. Därmed skulle också
vinnas att personal med erfarenhet av statsförvaltning skulle söka sig till
de utlokaliserade verken. Kungl. Maj:t bör ha rätt att efter prövning tillerkänna
flyttningsförmåner åt tjänsteman även i det fall att han varit
anställd vid annat verk än det utlokaliserade verket. Förutsättningen
härför är att tjänstemannen bedöms vara värdefull för det utlokaliserade
verkets funktion. Nu behandlade fråga har tagits upp även i motionen
1971:1296. Någon riksdagens åtgärd synes i anledning av densamma
inte påkallad.

När det gäller att skaffa nytt arbete till medflyttande make eller annan
närstående vill utskottet understryka vikten av effektiva arbetsförmedlande
insatser. Anskaffning av lämpligt arbete till närstående torde
i många fall vara en förutsättning för att personal vid de omlokaliserade
myndigheterna och institutionerna skall följa med vid utflyttningen. I
propositionen har förutsatts att de båda statliga personalnämnderna
skall kunna lämna hjälp. Att även arbetsförmedlingarna skall vid behov
bistå därvidlag är givet, eftersom detta ingår i förmedlingarnas reguljära
uppgift. Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat motsvarande
yrkanden i motionerna 1971: 1296 och 1971: 1300. Någon riksdagens
åtgärd synes inte heller beträffande detta vara erforderlig.

I fråga om det i motionen 1971: 1300 upptagna förslaget om särskilda
förmåner vid omskolning av make till annat arbete på inflyttningsorten
vill utskottet anföra tveksamhet. De av motionärerna åsyftade fallen
torde i stor utsträckning röra personer för vilka omskolning och därmed
förenade bidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen kan bli aktuella. Det
förefaller knappast lämpligt att vid sidan om arbetsmarknadskungörelsens
förmånssystem införa speciella bidrag för en begränsad grupp. Utskottet
avstyrker därför motionsförslaget.

I motionen 1971: 1324 av herr Hamrin m. fl. (fp) tas upp vissa handikappfrågor
i samband med omlokaliseringen av statlig verksamhet. Bl. a.
anses omlokaliseringen ge ett utmärkt tillfälle att bereda arbetstillfällen
för handikappade. I detta syfte bör bedrivas ett intimt samarbete med de
lokala handikapporganisationerna och länsarbetsnämnderna.

Utskottet har samma mening som motionärerna att omlokaliseringen
av statlig verksamhet kan bidra till att ge lämpliga arbetstillfällen åt

InU 1971:15

71

de ofta lokalt bundna handikappade. De möjligheter som härvidlag yppar
sig bör givetvis tas till vara. Det gäller även personer som nu befinner
sig i olika former av skyddad sysselsättning. Utskottet erinrar om att
genom riksdagens beslut tidigare i år om personalförstärkningar till arbetsförmedlingen
(prop. 1971: 1 bil. 13 s. 50—51, InU 1971: 3 s. 3) kommer
arbetsvärden att få ett antal tjänster för bl. a. placering på öppna
marknaden av personer i sådan sysselsättning. Motionernas syfte ligger
därutöver väl i linje med de grundtankar som tidigare uttalats från statsmakternas
sida och som sammanfattats i cirkuläret till statsmyndigheterna
angående anställningsvillkor m. m. för partiellt arbetsföra inom statlig
och statsunderstödd verksamhet. Vad slutligen gäller de av motionärerna
berörda samarbetsfrågoma erinras om att arbetsvärden bedriver sitt arbete
i nära samarbete med handikapporganisationerna genom de för ändamålet
bildade arbetsvårdsdelegationerna. Men det anförda får motionsyrkandet
anses vara tillgodosett, och någon riksdagens åtgärd i anledning
av detsamma synes inte erforderlig.

Det återstår för utskottet att under denna rubrik behandla den uppmärksammade
frågan om i vilken utsträckning omstationeringsskyldighet
på den nya orten skall hävdas av arbetsgivaren mot tjänsteman som
inte önskar flytta med. Det står klart att sådan skyldighet föreligger enligt
grunderna för 10 § statstjänstemannalagen. Enligt propositionen bör
skyldigheten i allmänhet hävdas för den anställde om inte vägande skäl
mot en flyttning från Stockholm föreligger. En särskild nämnd anses
böra inrättas som efter kontakter med den anställdes organisation har
att pröva om åberopade skäl mot flyttning är att anse som tillräckligt
vägande.

I motionerna 1971: 1278 av herrar Sjönell (c) och Fälldin (c), 1971:
1318 av herr Bohman m. fl. (m), 1971: 1326 av herr Hedlund m. fl.
(c), 1971: 1327 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk) och 1971:
1350 av herr Åkerlind (m) hävdas att förflyttningsskyldighet inte bör
förekomma. Även i motionen 1971: 1296 av herr Helén m. fl. (fp) är
man inne på samma linje.

Enligt motionen 1971: 1278 kan inte godtas vad som i själva verket
blir en ”tvångsförflyttning”. Detta betecknas som en gentemot mänskliga
hänsyn kallsinnig lösning. Motionärerna vänder sig också mot att den
anställde genom prövning i den särskilda nämnden får ”privata förhållanden
utsatta för en närgången granskning”. Att tiotusentals människor
tvingats att ”mot sin egen önskan flytta från främst Norrlandslänen till
bebyggelsekoncentrationerna i södra Sverige” är något som enligt motionen
1971: 1326 inte bör upprepas vid de statliga omlokaliseringarna. I
motionen 1971: 1318 anförs att en principiell valfrihet kan verka befordrande
för den anställdes benägenhet att ta ställning i utflyttningsfrågan
helt förutsättningslöst. Hävdandet av omstationeringsskyldigheten
karakteriseras i motionen 1971: 1350 som ”löntagarfientliga tankegång -

InU 1971:15

72

ar”. Som uttryck för auktoritär anda betecknas i motionen 1971: 1327
att vissa i propositionen angivna skäl inte anses tillräckligt vägande mot
flyttning.

Utskottet har i de närmast föregående avsnitten starkt understrukit
betydelsen av olika åtgärder för att ändra de anställdas negativa attityd
till tanken på utflyttning och för att på ett verksamt sätt hjälpa dem som
önskar fortsätta att arbeta i Stockholmsområdet. Utskottet har uttalat
sig för ett starkt medinflytande för personalen i det fortsatta planeringsarbetet
och all erforderlig information i det fortsatta planeringsarbetet.
Utskottet förutsätter vidare en positiv lösning av frågan om de
ekonomiska förmåner som bör utgå till utflyttande personal och effektiv
hjälp till nytt arbete på inflyttningsorten åt medflyttande anhöriga. Om
detta program följs finns det anledning räkna med att när tiden för omlokaliseringen
närmar sig kommer många av de anställda att ha reviderat
sin uppfattning och acceptera att följa med vid utflyttningen. Föl
anställda som likväl inte vill flytta med har förordats kraftfulla arbetsförmedlande
insatser för att bereda dem fortsatt arbete i Storstockholmsområdet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kan det antas att det blir
ett förhållandevis begränsat antal anställda för vilka det kan bli aktuellt
att hävda omstationeringsskyldighet. Som framgår av vad ovan sagts
föreslås inte heller i propositionen att omstationeringsskyldigheten skall
göras gällande generellt. Finns det ”vägande skäl” skall undantag kunna
göras. Som exemplifiering av dessa skäl har i propositionen angetts makes
förvärvsarbete, vård av anhörig, nära förestående pensionsavgång
och hälsoskäl. Även andra skäl kan alltså komma i fråga. Om prövningen
av framförda skäl sker i en generös anda, anser utskottet att omstationeringsskyldigheten
i realiteten inte behöver hävdas annat än i
särskilda fall. Utskottet anser att man för dessa fall inte kan överge
omstationeringsskyldigheten som princip. Ett sådant beslut kan befaras
skapa ett prejudikat med svåröverblickbara konsekvenser för statens
verksamhet i stort. Det må erinras om att omflyttningar av personal i
vissa förvaltningsgrenar är en normal företeelse. Man kan inte heller
undgå att i sammanhanget beakta den trygghet i anställningsförhållandet
som en statstjänsteman åtnjuter. Likaså finns det anledning erinra
om de förhållanden som gäller på arbetsmarknaden i övrigt i fråga om
omflyttning och villkoren härför.

Utskottet anser sig med hänsyn till de åtgärder som föreslagits för
att förbättra personalens situation kunna godta omstationeringsskyldigheten
med de modifikationer som framgår av vad ovan anförts. Yrkandena
att omstationeringsskyldigheten inte skall hävdas avstyrks alltså.
Syftet med motionerna torde emellertid i betydande utsträckning ha blivit
tillgodosett genom vad utskottet ovan anfört. Det synes lämpligt
att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i förevarande
fråga.

InU 1971:15

73

Lokalförsörjning, tidsplan och medelsbehov

Som framhålls i propositionen är en av de faktorer som styr tidsplanen
för utflyttningarna möjligheten att skaffa lämpliga lokaler på
omlokaliseringsorterna. Tack vare ny förkortad lokalförsörjningsprocess
beräknas tiden för nybyggnaden kunna bringas ned till 3—5 år. Vid beslut
i omlokaliseringsfrågan i år beräknas inflyttning på de nya lokaliseringsorterna
kunna ske under budgetåren 1974/75 och 1975/76.

Investeringsbehovet för lokaler beräknas till 280 milj. kr. vartill kommer
kostnader i storleksordningen 50—60 milj. kr. för försvarets utbildningsanstalter
i Östersund. Det understryks i propositionen att uppskattningarna
av investeringskostnaderna bygger på mycket översiktliga
bedömningar av lokalbehoven. Härtill kommer kostnader för markköp
samt anskaffning av inredning och utrustning. Medelsbehovet för markinköp
är i dag svårt att precisera. För nästa budgetår begärs i propositionen
ett investeringsanslag för ändamålet om 25 milj. kr. Utskottet
tillstyrker detta förslag.

Det bör framhållas att nu angivna investeringar i viss omfattning ersätter
investeringar i nya lokaler för statlig verksamhet i Storstockholmsområdet.

I motionen 1971: 1327 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk)
yrkas i anslutning till vad som anförs i TCO:S’ skrivelse att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär att tidsfaktorn görs beroende av framför allt
möjligheterna att lösa personalproblemen på ett fullödigt sätt. Vad som
åsyftas är att personalplanering, omplacering och utbildning av personal
m. m. kan kräva längre tid än byggnadsarbetena. Utflyttningen bör
därför inte låsas tidsmässigt.

Utskottet har inte uppfattat departementschefens tidsangivelse som
annat än en allmän riktpunkt för genomförandet av omlokaliseringen.
Det bör vidare erinras om att de personalinriktade åtgärderna är avsedda
att sättas in på ett tidigt stadium. Något riksdagens uttalande i anledning
av yrkandet synes därför inte påkallat.

I motionen 1971: 1324 av herr Hamrin m. fl. (fp) yrkas att handikapporganisationerna
bereds möjlighet att delta vid planeringen av nya
arbetsplatser i samband med omlokaliseringen. Som framgår av den tidigare
redovisningen av motionen (s. 70) är syftet med denna att ta till
vara de ökade möjligheter till arbete för handikappade på lokaliseringsorterna
som kan uppstå genom omlokaliseringen. I den nu aktuella
delen av motionen tilläggs att det därför är synnerligen viktigt att nybyggnation
liksom ombyggnad av äldre lokaler utförs så att de utgör
goda arbetsplatser också för handikappad arbetskraft.

Riksdagen har tidigare i år beslutat (prop. 1971: 48, CU 13) att
komplettera de tidigare gällande bestämmelserna i byggnadsstadgan om
handikappvänlig utformning av lokaler så att dessa bestämmelser blii

InU 1971:15

74

tillämpliga även på arbetslokaler. Bestämmelserna som tidigare tog sikte
på rörelsehindrade skall nu avse även handikappade med nedsatt
orienteringsförmåga till följd av exempelvis syn- eller hörselskador.
Motionärernas syfte är därmed redan tillgodosett. Motionsyrkandet avstyrks.

I propositionen förordas slutligen att ett förslagsanslag om 5 milj.
kr. uppförs under sjunde huvudtiteln till förberedelser för omlokalisering
av statlig verksamhet. Anslaget avses täcka kostnader för de tidigare
nämnda organisationskommittéerna för planerings- och utredningsarbete
vid omlokaliseringen. Anslaget avses vidare kunna disponeras av
de organ som har centrala samordnings- och planeringsuppgifter i samband
med omlokaliseringarna. Utskottet tillstyrker förslaget.

Inriktningen av det fortsatta utredningsarbetet

I propositionen erinras om att det nu framlagda förslaget till omlokaliseringar
utgör en första etapp som förutsätts följas av ytterligare förslag
om utflyttningar. De möjligheter härtill som kan föreligga utreds
f. n. av delegationen, som anmält att den avser att fortsätta utredningsarbetet
rörande vissa myndigheter, affärsverk och statliga företag.

Som nämnts inledningsvis föreligger en stor grupp motionsyrkanden
rörande det fortsatta utredningsarbetet. Vissa yrkanden gäller formerna
för det fortsatta arbetets bedrivande. Andra yrkanden tar sikte på utredningsarbetets
inriktning. En stor del av de senare yrkandena innefattar
önskemål om hänsynstagande till särskilda regioner och orter.

De motioner som tar upp formerna för det fortsatta utredningsarbetet
ställer yrkanden om att arbetet ges en parlamentarisk förankring
samt om att personalen och deras organisationer får ökat inflytande.
Yrkanden om parlamentariskt sammansatt utredning framställs i motionerna
1971: 1296 av herr Helén m. fl. (fp), 1971: 1318 av herr Bohman
m. fl. (m) och 1971: 1326 av herr Hedlund m. fl. (c). Det ökade personalinflytandet
bör enligt motionerna 1971: 1318 och 1971: 1326 tillgodoses
genom att de anställdas organisationer blir representerade i
utredningsarbetet. Enligt motionen 1971: 1296 skall en parlamentariskt
sammansatt kommitté samverka med personalorganisationerna liksom
med berörda myndigheter. Samråd även med företagsnämnder förordas
i motionen 1971: 1326.

Utskottet har i det föregående (s. 65) framhållit värdet av att lokaliseringsfrågor
bereds i samverkan med personalen och verksledningarna.
Det finns anledning räkna med att utredningsarbetet läggs upp så
att detta önskemål blir tillgodosett. Med hänsyn härtill finns det inte
anledning för riksdagen att ta något initiativ i frågan.

Vad sedan gäller frågan om arbetets bedrivande genom en parlamentariskt
sammansatt utredning har utskottet inhämtat att den nuvarande
delegationen inriktat sitt arbete på att avge nästa rapport under första

InU 1971:15

75

halvåret 1972. Arbetet är sålunda långt framskridet och på grund härav
förefaller det utskottet mindre lämpligt att nu ändra delegationens sammansättning.
Med hänvisning härtill avstyrks yrkandena i ovannämnda
motioner i motsvarande del.

I motionen 1971: 1318 förordas att underlag utarbetas för bedömning
av fortsatt decentraliseringsverksamhet. I motionen anförs bl. a. att
utredningen bör kartlägga vilka uppgifter och funktioner inom offentlig
förvaltning som lämpligen kan lokaliseras till annan plats än till huvudstaden.
Även i motionen 1971: 1327 av herr Hermansson m. fl. (vpk)
begärs att metoden att flytta ut funktioner och delar inom centrala verk
får ökat utrymme.

Utskottet erinrar om att motionärernas önskemål blivit tillgodosedda
i viss utsträckning redan genom föreliggande omlokaliseringsförslag.
Till Sundsvall skall sålunda enligt förslaget förläggas en av riksförsäkringsverkets
arbetsenheter. En filial till arbetsmedicinska institutet lokaliseras
till Umeå. Vidare anmäls att del av försvarets materielverk avses
bli förlagd till Karlstad. Utskottet förutsätter att även i fortsättningen
delar eller funktioner av verk eller institutioner omlokaliseras i de fall
detta visar sig lämpligt. Något riksdagens initiativ i anledning av motionerna
är alltså inte erforderligt.

I motionen 1971: 1326 förordas också att man bör sträva mot ökad
delegering av uppgifter från den centrala statsförvaltningen. Den ökade
delegeringen bör inriktas på ”verklig länsdemokrati och förstärkt kommunal
demokrati”. De uppgifter det här kan gälla bör i detta syfte
överföras till kommunala organ, i första hand landstingen.

Utskottet erinrar om att riksdagen i år redan behandlat motionsyrkanden
av liknande slag som det förevarande (KU 1971: 26). Det kan
inte vara befogat att i det nu aktuella sammanhanget gå in i en sakprövning
av det i och för sig vittsyftande motionsyrkandet. Detta avstyrks
sålunda.

I motionen 1971: 1318 yrkas att i det fortsatta utredningsarbetet med
förtur bör granskas de i det nu aktuella förslaget ingående ämbetsverken.
Om underlaget för den fortsatta decentraliseringsverksamheten ger
anledning därtill, bör förslag till ändringar i den nu föreliggande utflyttningsplanen
läggas fram. Motionärernas yrkande förutsätter att
arbetet skall utföras av den av dem begärda parlamentariskt sammansatta
utredningen. Utskottet, som ovan avstyrkt sistnämnda yrkande,
avstyrker därför även det nu aktuella yrkandet.

I motionen 1971: 1347 av herr Wiklund i Stockholm (fp) hemställs
att riksdagen anhåller hos Kungl. Maj:t att delegationen föreläggs att
i sitt fortsatta arbete fullt ut beakta väntade framsteg beträffande teleteknisk
informationsöverföring. Alternativt yrkas att syftet med motionen
tillgodoses genom utredning i annan ordning eller genom ”annan
ändamålsenlig åtgärd”. Enligt motionären vore det ett svårt förbise -

InU 1971:15

76

ende att inte redan vid utarbetande av nu aktuella decentraliseringsplaner
beakta utvecklingstendenserna på det teletekniska området.

Utskottet har tidigare pekat på att man till följd av den snabba tekniska
utvecklingen på kommunikationsområdet efter hand kan räkna
med förbättrade förutsättningar för bl. a. telekommunikationer och dataöverföring.
Det är givet att teletekniska liksom andra tekniska framsteg
bör tas till vara för att bl. a. underlätta och vidare utveckla de
omlokaliserade myndigheternas kontakt- och funktionsmöjligheter. Någon
riksdagens åtgärd i anledning av motionen kan inte vara påkallad.

När det sedan gäller föreliggande motionsyrkanden om hänsynstagande
till vissa regioner och orter föreligger ett yrkande i motionen
1971: 1326 om att ny etablerade statliga -verksamheter så långt möjligt
bör lokaliseras till andra orter än Stockholmsområdet. I första hand
bör sådana lokaliseringar ske till regionalpolitisk! angelägna områden.

Utskottet vill i anledning av motionsyrkandet erinra om att riksdagen
tidigare år förelagts förslag om och godkänt utflyttning av statlig verksamhet
från Stockholm. Exempelvis beslöt 1970 års riksdag om flyttning
från Stockholm till Uppsala av statens farmacevtiska laboratorium
och delar av socialstyrelsen (prop. 1970: 74, SU 1970: 98) samt av veterinärhögskolan
och statens veterinärmedicinska anstalt (prop. 1970: 37,
JoU 1970: 23). På senare tid tillsatta utredningar med uppgift att se
över organisationen m. m. för olika statliga förvaltningar skall i regel
enligt meddelade direktiv överväga lokaliseringsfrågan. Det gäller t. ex.
domstolsverksutredningen, försvarets materielanskaffningsutredning och
riksskatteverkskommittén. Den av motionärerna väckta frågan har alltså
redan vunnit beaktande, och något ytterligare initiativ synes inte erforderligt.
Utskottet avstyrker alltså motionsyrkandet.

övriga motionsyrkanden går ut på att vissa regioner eller orter skall
beaktas vid fortsatta omlokaliseringar.

I motionen 1971: 1326 yrkas att huvuddelen av de verksamheter som
kan bli aktuella lokaliseras till orter i allmänna stödområden och andra
regionalpolitisk! angelägna områden. I motionen 1971: 1292 av herr
Brännström m. fl. (s) yrkas att de fyra nordligaste länens behov av en
bättre näringslivsstruktur beaktas. I övrigt gäller de framställda yrkandena: Stockholms

yttre förorter motionen 1971: 1342 av herr Norrby i

Åkersberga m. fl. (fp),

Norrtälje

motionerna 1971:1306 av herr Wictorsson
m. fl. (s) och 1971:1349 av herr
Åkerlind (m),

Södermanland

motionen 1971: 1322 av herr Gustavsson
i Eskilstuna m. fl. (s),

sydöstra Sverige

motionen 1971: 1339 av herrar Nilsson
i Växjö (s) och Fagerlund (s),

InU 1971:15

77

Kalmar-Nybro-Emma bodaregionen sydöstra

Götaland-Kalmar

Gotland

Blekinge-Karlskrona
sydöstra Skåne
Halmstad
Skövde
Hälsingland

motionen 1971: 1325 av herr Hamrin
m. fl. (fp, c, m),

motionen 1971:1338 av herr Nilsson i
Kalmar m. fl. (s),

motionen 1971: 1303 av herr Norrby i

Åkersberga m. fl. (fp, c, m),

motionen 1971: 1331 av herr Karlsson

i Ronneby m. fl. (s),

motionen 1971: 1299 av herr Komstedt

(m),

motionen 1971: 1298 av herr Josefsson i
Halmstad m. fl. (s, c, fp, m),
motionen 1971: 1344 av herr Signell
m. fl. (s),

motionen 1971: 1330 av fru Jonäng
m. fl. (c).

Utskottet ser motionsyrkandena som en reaktion på förslaget till omlokaliseringar
av statliga verksamheter. Det har där gällt omlokalisering
av ett förhållandevis begränsat antal verksamheter och antalet möjliga
lokaliseringsorter har beskurits ytterligare av önskvärdheten att i stor
utsträckning föra samman verksamheterna gruppvis till gemensamma
lokaliseringsorter. Förhoppningar knyts nu till möjligheten att få även
andra regioner eller orter tillgodosedda genom de aviserade fortsatta
omlokaliseringarna.

Med anledning av de föreliggande motionsyrkandena vill utskottet
som sin bestämda mening uttala att utskottet inte anser det lämpligt
att riksdagen nu pekar ut vissa orter som mottagare av fortsatta omlokaliseringar.
Det är delegationens uppgift att med hänsynstagande till
allmänna regionalpolitiska målsättningar och berörda verksamheters
särskilda förutsättningar arbeta fram förslag till lokaliseringsorter, som
senare i vanlig ordning kommer att prövas av statsmakterna. Inte heller
finns det anledning till något särskilt uttalande i anledning av yrkandet
i motionen 1971:1342 om fortlöpande samråd med Stockholms
läns landsting.

Däremot kan det finnas skäl att något beröra vissa regioners behov
av insatser som bör beaktas under det fortsatta utredningsarbetet.

En sådan större region är de fyra nordligaste länen. Den ogynnsamma
utvecklingen i dessa län kan givetvis inte bemästras enbart genom
omlokalisering dit av delar av statsförvaltningen utan där måste i första
hand eftersträvas en utbyggnad av näringslivet genom insatser från statens,
det enskilda näringslivets samt producent- och konsumentkooperationens
sida liksom andra insatser av regional- och arbetsmarknadspolitisk
art. En fortsatt utflyttning till dessa län av statlig verksamhet

InU 1971:15

78

skulle emellertid kunna vara ett bidrag till förbättring av länens näringslivsstruktur.
Dessa synpunkter har närmare utvecklats i motionen
1971:1292. Det synes lämpligt att motionen jämte vad utskottet anfört
i denna del överlämnas till delegationen för beaktande i dess arbete.

Beträffande sydöstra Sverige, som behandlas i åtskilliga motioner, vill
utskottet framhålla att mycket talar för att möjligheterna till omlokalisering
av statlig verksamhet till denna region särskilt prövas. När det
gäller övriga i motionerna berörda regioner är utskottet med hänsyn
till det planeringsarbete som pågår inom ramen för länsprogram 70
inte berett att göra några uttalanden. Med det anförda har utskottet
besvarat de i förevarande sammanhang upptagna motionerna.

Avslutningsvis tar utskottet upp motionen 1971: 1329 av herr Olof
Johansson i Stockholm (c). I den yrkas att riksdagen skall uttala sig
för att central statlig förvaltning ej skall lokaliseras till den statliga delen
av Järvafältet samt att ”antalet arbetsplatser därigenom och i övrigt
starkt begränsas”.

Det bör av utskottets behandling av föreliggande ärende klart ha
framgått att ett av huvudsyftena med omlokaliseringen är att medverka
till att dämpa expansionen i Stockholmsområdet. Att ett sådant regionalpolitisk!
syfte inte tillgodoses genom utflyttning till Stockholms ytterområden
finner utskottet uppenbart. Motionens syfte synes främst
vara att redan nu bestämma om den framtida användningen av staten
tillhörig mark på Järvafältet. Enligt utskottets uppfattning saknas i dag
underlag för ett sådant ställningstagande. Även i övrigt anser utskottet
att det inte finns anledning för riksdagen att göra ett uttalande av det
slag motionären begär. Utskottet avstyrker alltså motionen.

Vad i övrigt anförts eller föreslagits i propositionen och de i anslutning
till den behandlade motionerna föranleder inte någon erinran eller
särskilt uttalande från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen att riksdagen avslår motionerna a)

1971: 1300 såvitt gäller de två första att-satserna,

b) 1971: 1304,

c) 1971: 1319,

d) 1971: 1337,

2. beträffande principerna för val av orter att riksdagen avslår motionerna a)

1971: 1326 såvitt angår yrkandet I,

b) 1971: 1350 såvitt angår yrkandet C,

InU 1971:15

79

3. beträffande luftfartsverket att riksdagen

a) avslår motionerna 1971: 1294 och 1971: 1342, såvitt nu är i
fråga,

b) bifaller Kungl. Maj:ts förslag,

4. beträffande statens personalpensionsverk att riksdagen med avslag
på motionen 1971: 1346 bifaller Kungl. Maj:ts förslag,

5. beträffande statens provningsanstalt att riksdagen med avslag på
motionen 1971: 1328 bifaller Kungl. Maj:ts förslag,

6. beträffande statens invandrarverk att riksdagen

a) avslår motionen 1971: 1323,

b) avslår motionen 1971: 1327, såvitt nu är i fråga,

c) avslår motionen 1971: 1332,

d) avslår motionen 1971: 1345,

e) bifaller Kungl. Maj:ts förslag,

7. beträffande kriminalvårdsstyrelsen att riksdagen

a) avslår motionerna 1971: 1302 och 1971: 1349, såvitt nu är i
fråga,

b) avslår motionen 1971: 1325, såvitt nu är i fråga,

c) bifaller Kungl. Maj:ts förslag,

8. beträffande sjöfartsverket att riksdagen med avslag på motionen
1971: 1130 bifaller Kungl. Maj:ts förslag,

9. beträffande lantbruksstyrelsen att riksdagen

a) avslår motionen 1971: 1236,

b) avslår motionen 1971: 1297,

c) bifaller Kungl. Maj :ts förslag,

10. beträffande skogsstyrelsen att riksdagen med avslag på motionen
1971: 1330, såvitt angår yrkandet 1, bifaller Kungl. Maj:ts förslag,

11. beträffande statens institut för byggnadsforskning att riksdagen

a) avslår motionen 1971: 1334,

b) avslår motionen 1971: 1336,

c) bifaller Kungl. Maj :ts förslag,

12. beträffande centrala studiehjälpsnämnden att riksdagen med avslag
på motionen 1971: 1325, såvitt nu är i fråga, bifaller Kungl.
Maj:ts förslag,

13. beträffande arméns tekniska skola att riksdagen med avslag på
motionen 1971: 1293 bifaller Kungl. Maj:ts förslag,

14. beträffande riksförsäkringsverket att riksdagen med avslag på
motionen 1971: 1290 bifaller Kungl. Maj:ts förslag,

15. beträffande statens naturvårdsverk att riksdagen avslår motionen
1971: 1291, såvitt nu är i fråga,

16. beträffande statens geotekniska institut att riksdagen med avslag
på motionen 1971: 1305, såvitt nu är i fråga, bifaller Kungl.
Maj:ts förslag,

InU 1971:15

80

17. beträffande Sveriges geologiska undersökning att riksdagen med
avslag på motionen 1971: 1305, såvitt nu är i fråga, bifaller
Kungl Maj:ts förslag,

18. att motionen 1971: 1305 i den mån den ej behandlats under 16
och 17 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

19. beträffande domänverket att riksdagen

a) avslår motionen 1971: 1291, såvitt nu är i fråga,

b) avslår motionen 1971: 1327, såvitt nu är i fråga,

c) avslår motionen 1971: 1335,

d) i anledning av propositionen beslutar att som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

20. beträffande skogshögskolan att riksdagen

a) avslår motionen 1971: 1295,

b) avslår motionen 1971: 1327, såvitt nu är i fråga,

c) avslår motionen 1971: 1333,

d) bifaller Kungl. Maj:ts förslag,

21. beträffande mynt- och justeringsverkels mynt- och medaljtillverkning
att riksdagen med bifall till motionerna 1971: 1320 och

1971: 1340 samt med avslag på Kungl. Maj:ts förslag beslutar att

ifrågavarande verksamhet skall förläggas till Söderhamn,

22. beträffande TRU-kommitténs produktionsenhet och delar av Sveriges
Radios utbildningsenhet att riksdagen i anledning av propositionen
samt motionerna 1971: 1289, 1971: 1301, 1971: 1317 och
1971: 1348 beslutar att som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

23. beträffande allmän regional investeringsstyrning att riksdagen avslår
motionen 1971: 1327, såvitt nu är i fråga,

24. beträffande insatser för att förbättra lokaliseringsorternas kommunikationer
att riksdagen avslår motionen 1971: 1343,

25. beträffande avvägning av investeringar för att förbättra lokaliseringsorternas
kommunikationer att riksdagen avslår motionen
1971: 1350, såvitt nu är i fråga,

26. beträffande vidgad försöksverksamhet med decentraliserad universitetsundervisning
att riksdagen avslår motionen 1971: 1341,

27. beträffande avvägning av bostadsinvesteringar på lokaliseringsorterna
att riksdagen avslår motionen 1971: 1350, såvitt nu är i
fråga,

28. beträffande fullföljande av översyner av myndigheternas organisation
m. m. före omlokalisering att riksdagen avslår motionen
1971: 1327, såvitt nu är i fråga,

29. beträffande översyn av myndigheternas organisation m. m. i samband
med omlokalisering att riksdagen avslår motionen 1971:
1321,

InU 1971:15

81

30. beträffande medinflytande för personalrepresentanter vid verkställande
av omlokaliseringen att riksdagen avslår

a) motionen 1971: 1318, såvitt nu är i fråga,

b) motionen 1971: 1327, såvitt nu är i fråga,

31. beträffande kompensation för uppkommande kostnader för berörd
personal att följande motioner inte föranleder någon riksdagens
åtgärd

a) motionen 1971: 1318, såvitt nu är i fråga,

b) motionen 1971: 1326, såvitt angår yrkandet IV b),

c) motionen 1971: 1327, såvitt nu är i fråga,

32. beträffande riksdagens behandling av frågan om ekonomiska avlösningar
till personalen m. m. att motionen 1971: 1327, såvitt nu
är i fråga, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

33. beträffande vissa pensionsfrågor att motionen 1971: 1300, såvitt
nu är i fråga, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

34. beträffande undantag från realisationsvinstbeskattningen att riksdagen
avslår

a) motionen 1971: 1318, såvitt nu är i fråga,

b) motionen 1971: 1327, såvitt nu är i fråga,

35. beträffande bostadsanskaffningslån att riksdagen

a) avslår motionen 1971: 1296, såvitt angår yrkandet 1,

b) avslår motionen 1971: 1300, såvitt nu är i fråga,

c) avslår motionen 1971: 1327, såvitt nu är i fråga,

d) godkänner vad i propositionen förordats i fråga om bostadsanskaffningslån
i samband med omlokalisering,

36. beträffande ansträngningar från arbetsgivarens sida för lösning
av uppkommande omställningsproblem att motionen 1971: 1296,
såvitt angår yrkandet 3, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

37. beträffande omplacering i likvärdigt arbete i Storstockholmsområdet
att följande motioner inte föranleder någon riksdagens åtgärd a)

1971: 1296, såvitt angår yrkandet 4,

b) 1971: 1300, såvitt nu är i fråga,

c) 1971: 1318, såvitt nu är i fråga,

38. beträffande flyttningsförmåner åt tjänsteman vid icke omlokaliserat
verk att motionen 1971: 1296, såvitt angår yrkandet 6, inte
föranleder någon riksdagens åtgärd,

39. beträffande anskaffande av nytt arbete på lokaliseringsort till
medflyttande make att följande motioner inte föranleder någon
riksdagens åtgärd

a) 1971: 1296, såvitt angår yrkandet 5,

b) 1971: 1300, såvitt nu är i fråga,

40. beträffande särskilda förmåner vid omskolning av make att riksdagen
avslår motionen 1971:1300, såvitt nu är i fråga,

6 Riksdagen 1971.18 sami. Nr 15

InU 1971:15

82

41. beträffande arbetstillfällen för handikappade att motionen 1971:
1324, såvitt nu är i fråga, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

42. beträffande omstationeringsskyldighet i vissa fall att riksdagen

a) beträffande generellt undantag från omstationeringsskyldighet
i samband med omlokaliseringens genomförande avslår motionerna
1971: 1278, 1971: 1318, såvitt nu är i fråga, 1971: 1326,
såvitt angår yrkandet IV a, 1971: 1327, såvitt nu är i fråga, och
1971: 1350, såvitt angår yrkandet A,

b) i anledning av propositionen och de under a) angivna motionerna
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

43. beträffande tiden för omlokaliseringens genomförande att riksdagen
avslår motionen 1971: 1327, såvitt nu är i fråga,

44. beträffande medverkan av handikapporganisationerna vid planering
av arbetsplatser på lokaliseringsorterna att riksdagen avslår
motionen 1971: 1324, såvitt nu är i fråga,

45. beträffande fortsatt utredningsarbete genom en parlamentariskt
sammansatt kommitté med deltagande av personalorganisationerna
att riksdagen avslår motionerna 1971: 1296, såvitt angår yrkandet
2, 1971: 1318, såvitt nu är i fråga, och 1971: 1326, såvitt
angår yrkandena V och VI,

46. beträffande fortsatt decentralisering genom utflyttning av funktioner
och delar av centrala verk m. m. att riksdagen avslår motionerna
1971: 1318 och 1971: 1327, båda såvitt nu är i fråga,

47. beträffande ökad delegering från den centrala statsförvaltningen
i riktning mot verklig länsdemokrati och förstärkt kommunal demokrati
att riksdagen avslår motionen 1971: 1326, såvitt angår
yrkandet III,

48. beträffande möjlighet till ändringar i utflyttningsplanen under
det fortsatta utredningsarbetet att riksdagen avslår motionen
1971: 1318, såvitt nu är i fråga,

49. beträffande beaktande av framsteg inom området för teleteknisk
informationsöverföring att riksdagen avslår motionen 1971: 1347,

50. beträffande förläggning av ny etablerade statliga verksamheter att
riksdagen avslår motionen 1971: 1326, såvitt angår yrkandet VII,

51. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av allmänna stödområdet
m.m. att riksdagen avslår motionen 1971: 1326, såvitt
angår yrkandet II,

52. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av de fyra nordligaste
länen att riksdagen anhåller att Kungl. Maj:t överlämnar
motionen 1971: 1292 jämte detta utlåtande till delegationen för

InU1971:15

83

lokalisering av statlig verksamhet för beaktande i delegationens
fortsatta arbete,

53. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av Stockholms yttre
förorter m. m. och frågan om samråd med Stockholms läns landsting
att riksdagen avslår motionen 1971: 1342, såvitt nu är i fråga,

54. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av Norrtälje att
riksdagen avslår motionerna 1971: 1306 och 1971: 1349, såvitt
nu är i fråga,

55. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av Södermanlands
län att riksdagen avslår motionen 1971: 1322,

56. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av sydöstra Sverige
att motionen 1971: 1339 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

57. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av Kalmar-NybroEmmabodaregionen
att motionen 1971: 1325 inte föranleder
någon riksdagens åtgärd,

58. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av sydöstra Götaland-Kalmar
att motionen 1971: 1338 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd,

59. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av Blekinge-Karlskrona
att motionen 1971: 1331 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd,

60. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av Gotland att riksdagen
avslår motionen 1971: 1303,

61. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av sydöstra Skåne
att riksdagen avslår motionen 1971: 1299,

62. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av Halmstad att
riksdagen avslår motionen 1971: 1298,

63. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av Skövde att riksdagen
avslår motionen 1971: 1344,

64. beträffande beaktande vid fortsatt utredning av Hälsingland att
riksdagen avslår motionen 1971: 1330, såvitt angår yrkandet 2,

65. beträffande användning av statlig mark på Järvafältet att riksdagen
avslår motionen 1971: 1329,

66. beträffande allmänna riktlinjer för en omlokalisering av central
statlig verksamhet till den del de inte blivit särskilt behandlade
under punkterna 1—65 att riksdagen med bifall till propositionens
förslag samt med avslag på i förevarande sammanhang behandlade
motioner, till den del de inte blivit under nämnda punkter
särskilt berörda, godkänner vad utskottet anfört,

67. att riksdagen till Förberedelser för omlokalisering av statlig verksamhet
för budgetåret 1971/72 under sjunde huvudtiteln anvisar
ett förslagsanslag av 5 000 000 kr.,

6f Riksdagen 1971.18 sami. Nr 15

InU 1971:15

84

68. att riksdagen till Markinköp i samband med omlokalisering av
statlig verksamhet för budgetåret 1971/72 under statens allmänna
fastighetsfond anvisar ett investeringsanslag av 25 000 000 kr.

Stockholm den 18 maj 1971

På inrikesutskottets vägnar

KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Östersund (s), Nilsson i Tvärålund (c), Andersson i Billingsfors (s),
Nordgren (m), fru Hörnlund (s), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar
Fridolfsson (s), Rimås (fp), Johansson i Simrishamn (s), Oskarson (m),
fru Ludvigsson (s), herrar Stridsman (c) och Lorentzon (vpk).

Reservationer

1. beträffande principerna för val av orter av herr Nilsson i Tvärålund
(c), fru Nilsson i Kristianstad (c) och herr Stridsman (c), som anser dels

att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 49 med
”Utskottet vill” och slutar med ”kommande utlokaliseringar” bort ersättas
med avsnitt av följande lydelse:

”Då frågan om klassificering av tätorter och regioner måste diskuteras
mera ingående i samband med det till 1972 års riksdag aviserade
förslaget om ett riksomfattande regionalt handlingsprogram, avser utskottet
inte att nu ta upp någon principdiskussion i detta avseende utöver
vad som föranleds av föreliggande proposition och motioner.

Skillnaden mellan departementschefens förslag och de här avsedda
motionsyrkandena är i huvudsak, att departementschefen givit företräde
åt ett begränsat antal större orter, medan motionerna i utlokaliseringen
av statlig verksamhet ser ett regionalpolitisk! medel att stödja
även orter med behov av ytterligare stimulans för att erhålla tillräcklig
egen växtkraft, så att en expansiv utveckling möjliggörs. Motionärernas
linjer medger sålunda satsning på ett större antal orter.

Såväl i propositionen som i motionerna har framhållits att expansiva
tätorter i olika delar av landet är en förutsättning för att befolkningen
skall kunna erbjudas möjlighet att inom rimliga avstånd få tillgång
till kvalificerad service. Sådana tätorter måste sålunda finnas över
hela landet. Utskottet delar uppfattningen att utlokaliseringen av statlig
verksamhet bör vara ett väsentligt regionalpolitisk! medel i detta syfte.
Med den begränsning till i stort sett ett fåtal stora orter i förhållandevis
centrala områden, som gjorts i propositionen, har det regionalpolitiska
syftet inte kunnat tillgodoses på tillfredsställande sätt. De statliga

InU 1971:15

85

omlokaliseringarna bör, såsom framhållits i motionen 1971: 1326, så
långt möjligt vara inriktade på orter i det allmänna stödområdet och
andra områden med liknande betingelser, t. ex. sydöstra Götaland och
Skaraborgsregionen.

Såsom också framhållits i motionen 1971: 1326 måste man naturligtvis
utgå från att lokaliseringsorter för statlig verksamhet måste ha en
viss storlek. Det finns emellertid inte anledning att som krav härvid
förutsätta den högre tätortsgrad, som propositionen i huvudsak förordat.
Motionärerna har givit exempel på tänkbara lokaliseringsorter både
inom allmänna stödområdet och andra motsvarande områden. Vissa av
de i propositionen förordade lokaliseringsorterna är inte större än de i
motionerna angivna. Såsom vidare framhållits i motionen 1971: 1326
bör genom utlokalisering av statlig verksamhet kunna främjas att sådana
orter, länscentra och även andra centra, får förutsättningar för
tillfredsställande kommunikationer, differentierad arbetsmarknad, goda
utbildningsmöjligheter, kvalificerad service m. m.

I den nämnda motionen har förordats att ytterligare några av de i
propositionen föreslagna omlokaliseringarna förläggs till orter inom allmänna
stödområdet eller andra regionalpolitisk! angelägna områden.
Utskottet vill i detta avsnitt endast allmänt understryka betydelsen härav
liksom att följande etapper i omlokaliseringama så långt möjligt bör
inriktas på orter i regionalpolitiskt angelägna områden. Utskottet återkommer
till dessa frågor i följande avsnitt.

Med det anförda har utskottet även besvarat motionen 1971: 1350
i motsvarande del.

Innebörden av vad utskottet nu har anfört och senare kommer att
föreslå kan sammanfattas så att när det gäller denna utflyttningsetapp
har utskottet ansett sig i huvudsak böra godta de i propositionen framlagda
konkreta ortsförslagen. Utskottet har däremot inte helt kunnat
biträda de principiella överväganden som ligger bakom urvalet av
orter.”

dels att utskottet bort hemställa
”2. beträffande principer för val av orter att riksdagen i anledning
av propositionen samt motionerna 1971: 1326, såvitt angår yrkandet
I, och 1971: 1350, såvitt angår yrkandet C, godkänner
vad utskottet anfört”

2. beträffande luftfartsverket av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nordgren
(m) och Oskarson (m), som anser
dels att i det stycke som börjar på s. 56 med ”De föreliggande” orden
”luftfartsverket”, ”Norrköping”, ”1971: 1294 och 1971: 1342 (luftfartsverket”
bort utgå samt siffran ”1 000” bort ersättas med ”700”,

dels att efter förutnämnda stycke bort införas ett nytt avsnitt av följande
lydelse:

InU 1971:15

86

”Vad sedan gäller luftfartsverket måste som framhålls i motionen
1971: 1294 vid lokaliseringen hänsyn tas till vederbörande verks möjligheter
att upprätthålla de för sin verksamhet nödvändiga kontakterna.
SAS och Linjeflyg har i sina remissyttranden starkt understrukit behovet
av nära kontakter med luftfartsverket. Vidare talar verkets omfattande
internationella kontakter för en lokalisering i nära anslutning
till en internationell flygplats. Utskottet anser därför att luftfartsverket
bör förläggas till Arlanda.

Flygfältets fortsatta utbyggnad kommer för lång tid framåt att vara
en av verkets större arbetsuppgifter. I samband med denna utbyggnad
skulle mark- och lokalfrågorna utan svårighet kunna lösas. Utskottet anser
därför att de tyngst vägande skälen talar för att luftfartsverket
förläggs till Arlanda. Det sagda innebär att ett liknande yrkande i motionen
1971: 1342 blir tillgodosett samt att propositionens förslag om
lokalisering av verket till Norrköping avstyrks.”
dels att utskottet bort hemställa
”3. beträffande lutfartsverket att riksdagen med bifall till motionerna
1971: 1294 och 1971: 1342, såvitt nu är i fråga, samt med avslag
på Kungl. Maj:ts förslag beslutar att luftfartsverket skall
förläggas till Arlanda”

3. beträffande sjöfartsverket av herrar Nordgren (m) och Oskarson
(m), som anser

dels att i det stycke som börjar på s. 57 med ”Med hänvisning” orden
”och sjöfartsverket” samt ”1971: 1130 (sjöfartsverket)” bort utgå

dels att efter förutnämnda stycke bort införas ett nytt avsnitt av följande
lydelse:

”Sorn utskottet nyss anfört bör avsteg från den av utskottet antagna
grundprincipen för omlokalisering av statlig verksamhet kunna göras
om särskilda omständigheter föreligger. Enligt utskottets mening föreligger
sådana omständigheter i fråga om sjöfartsverket. Detta har stort
behov av kontakter med sjöfartsnäringens organisationer liksom med
tillverkare och leverantörer av materiel och utrustning för sjöfartens
bedrivande. Speciellt starkt är detta behov i fråga om den verksamhet
som berör säkerhetsanordningarna på farledsområdet. Vidare måste
verket kunna upprätthålla nära kontakt med myndigheter, rederier och
varv beträffande allmänna säkerhetskrav vid konstruktion, utrustning,
handhavande och bemanning av våra handelsfartyg. Kontakterna på detta
område omfattar också de ombordanställdas organisationer. Mot bakgrunden
av dessa faktiska förhållanden och med vetskap om att sjöfartens
intressenter i stor utsträckning är lokaliserade till Stockholms- och
Göteborgsområdena förefaller en lokalisering av sjöfartsverket till Norrköping
mindre välbetänkt.

Sjöfartsverket tillhör inte de statliga verk som kan tillmätas någon

InU 1971:15

87

större betydelse ur lokaliserings- och sysselsättningssynpunkt för den
ort dit verket lokaliseras. Av totalt 1 500 anställda är endast 290 stationerade
i Stockholm. De övriga 1 210 är fördelade över så gott som
hela landet.

Inom sjöfartsverket pågår dessutom en översyn av verkets regionala
och lokala organisation. Utskottet anser att denna översyn, som kan
komma att påverka även centralförvaltningens organisation och verksamhet,
bör slutföras innan ställning tas till frågan om centralförvaltningens
lokalisering.

Utskottet anser dock att starka skäl ur regionalpolitisk synpunkt talar
för en utflyttning av sjöfartsverket från Stockholm till annan lämplig
plats inom landet. Utskottet förordar därför att en ny utredning kommer
till stånd, som i samverkan med den inom verket pågående utredningen
närmare undersöker lämplig lokaliseringsort för verket. Eftersom en
stor del av de företag och organisationer som nära samverkar med
sjöfartsnäringen finns lokaliserade till Västkusten, bör den nya utredningen
överväga en lokalisering av sjöfartsverket till en ort på Västkusten.
Genom närhet till storhamn, flera varv, rederier, sjöfartsnäringens
organisationer m. fl. bör lämpligheten av Uddevalla och Kungsbacka
som lokaliseringsorter närmare undersökas.”
dels att utskottet bort hemställa
”8. beträffande sjöfartsverket att riksdagen i anledning av propositionen
samt motionen 1971: 1130 beslutar att som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört”

4. beträffande lantbruksstyrelsen av fru Nilsson i Kristianstad (c),
som anser

dels att i det stycke som börjar på s. 57 med ”Med hänvisning” orden
”lantbruksstyrelsen” och ”1971: 1236 och 1297 (lantbruksstyrelsen)”
bort utgå

dels att efter förutnämnda stycke bort införas ett nytt avsnitt av följande
lydelse:

”Beträffande lantbruksstyrelsen finns det enligt utskottets mening
skäl att ändra propositionens förslag. Jordbruksnäringens tyngdpunkt ligger
i södra Sverige och det finns skäl att lokalisera styrelsen dit. Enligt
utskottets mening bör Kristianstad-Hässleholmsregionen i första hand
komma i fråga. Regionen har goda kommunikationer med bl. a. Stockholm
och lämpar sig även i övrigt väl som förläggningsort för lantbruksstyrelsen.
För denna lösning talar även regionalpolitiska skäl då det är
angeläget att få en viss avbalansering av Malmöregionen. Utskottet tillstyrker
således motionen 1971: 1236 och avstyrker i följd härav motionen
1971: 1297.”
dels att utskottet bort hemställa
”9. beträffande lantbruksstyrelsen att riksdagen

InU 1971:15

88

a) avslår Kungl. Maj :ts förslag,

b) avslår motionen 1971: 1297,

c) med bifall till motionen 1971: 1236 beslutar att styrelsen skall
förläggas till Kristianstad-Hässleholmsregionen”

5. beträffande arméns tekniska skola av herr Oskarson (m), som anser dels

att i det stycke som börjar på s. 57 med ”Med hänvisning” orden
”och en blivande arméns tekniska skola till östersund” samt ”och 1971:
1293 (arméns tekniska skola)” bort utgå

dels att efter förutnämnda stycke bort införas ett nytt avsnitt av följande
lydelse:

”Utskottet finner det tveksamt om riksdagen redan nu bör fatta beslut
om lokalisering av arméns tekniska skola. Denna tveksamhet gäller
i viss mån även en blivande försvarets förvaltningsskola, vars lokalisering
utskottet dock ansett sig kunna godta. Utredning pågår alltjämt om
dessa skolors framtida organisation och det synes utskottet naturligt att
riksdagen först förelagts förslag om dessa skolors tillkomst innan beslut
fattas om deras lokalisering.

Särskilt tveksamt ställer sig utskottet till förslaget att förlägga arméns
tekniska skola till östersund. Som framgår av propositionen skulle en
lokalisering till Östersund medföra dryga kostnader dels för investering
i nybyggnader, dels för att förse skolan med utbildnings- och övningsmateriel.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår utredning inom armén att sammanföra
teknikerutbildningen till en skola. För att detta skall vara möjligt
förutsätts en lämplig lokalisering av denna utbildningsanstalt. En
lokalisering till Östersund skulle enligt de informationer utskottet erhållit
helt förändra de förutsättningar efter vilka utredningen arbetar
och äventyra möjligheterna att sammanslå teknikerutbildningen till en
skola. Utskottet, som är väl medvetet om att Östersund har stort behov
av lokaliseringsobjekt, vill i detta sammanhang peka på att chefen för
armén funnit vid undersökningar för den långsiktiga fredsorganisationsplanläggningen
som pågår att Östersund är en lämplig garnisonsort med
goda utvecklingsmöjligheter för militär verksamhet. Han bedömer det
också vara lämpligt att ytterligare militära enheter ansluts till garnisonen
i Östersund.

Utskottet har i denna fråga haft att behandla motionen 1971: 1293
med yrkande om att arméns tekniska skola förläggs till Skövde. Motionärerna
hänvisar till att stora fördelar är att vinna då det gäller nyinvesteringar
för lokaler vid en förläggning av skolan till Skövde i förhållande
till en lokalisering till östersund. Likaså skulle kostnader för
utbildnings- och övningsmateriel betydligt kunna nedbringas. Fördelar
skulle också vinnas i fråga om elevrekryteringen.

InU 1971:15

89

Utskottet, som på flera punkter delar motionärernas uppfattning, är
dock icke berett att i pågående utredningars nuvarande skede direkt förorda
en lokalisering till Skövde, men anser å andra sidan att Skövde som
lokaliseringsort bör allvarligt övervägas.

Då omfattande fredsorganisationsstudier pågår inom armén av vilka
delresultat kan väntas innevarande år är utskottet icke berett att nu
förorda lokaliseringsort för arméns tekniska skola. Utskottet anser därför
att lokaliseringsfrågan bör utredas på nytt. Vad utskottet anfört
bör ges Kungl. Maj:t till känna.”
dels att utskottet bort hemställa

”13. beträffande arméns tekniska skola att riksdagen med avslag
på Kungl. Majrts förslag samt i anledning av motionen 1971:
1293 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört”

6. beträffande Sveriges geologiska undersökning av herrar Eriksson i
Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), fru Nilsson i Kristianstad
(c), herrar Rimås (fp), Oskarson (m) och Stridsman (c), som
anser

dels att det stycke på s. 58 i utskottets yttrande som börjar med ”1
motionen” och slutar med ”i fråga” bort ha följande lydelse:

”1 fråga om Luleå har delegationen föreslagit att Sveriges geologiska
undersökning (SGU) i sin helhet liksom statens geotekniska institut
(SGI) förläggs dit. Departementschefen har av skäl som närmare redovisas
i propositionen (se s. 24) i stor utsträckning frångått detta förslag.
Han förordar för sin del att SGI lokaliseras till Linköping samt att huvuddelen
av SGU förläggs till Uppsala och återstående del till Luleå.

I motionen 1971: 1305 föreslås förnyad utredning syftande till att
SGI samt hela SGU lokaliseras till Luleå i enlighet med delegationens
förslag.

Utskottet anser att de i propositionen åberopade skälen för att förlägga
SGI till Linköping bör godtas. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet
i denna del.

Vad gäller frågan om SGU:s lokalisering vill utskottet framhålla att
de allmänna regionalpolitiska motiven framträder med särskild styrka
när det gäller möjliga omlokaliseringar till Luleå. För att i vidare mån
än som nu skett frångå delegationens förslag bör därför enligt utskottets
mening krävas starka skäl. Den motivering, som föranlett departementschefen
att förorda en uppdelning av SGU vid omlokaliseringen och därigenom
än mer reducera effekterna av det samlade omlokaliseringsförslaget
för Luleås del, har inte kunnat övertyga utskottet. Liksom motionärerna
anser utskottet att möjligheterna att förlägga hela SGU till Luleå

InU 1971:15

90

bör utredas på nytt. Som de anfört bör en förnyad utredning inte behöva
förskjuta den för omlokaliseringen beräknade tidsplanen. Vad utskottet
anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.”
dels att utskottet bort hemställa

”17. beträffande Sveriges geologiska undersökning att riksdagen i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till motionen
1971: 1305, såvitt nu är i fråga, som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört”

7. beträffande domänverket av herr Oskarson (m), som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 58 börjar med
”När det” och slutar med ”till känna” bort ersättas med avsnitt av följande
lydelse:

”1 motionen 1971: 1335 har yrkats att domänverket skall förläggas till
Jönköping i stället för den i propositionen föreslagna lokaliseringen till
Borlänge/Falun-regionen. Motionärerna anför bl. a. att enligt virkesbalansutredningen
och utredningen om utvecklingstendenser och lokaliseringsförutsättningar
för sågverk och massaindustrier i södra Sverige
1969 samt domänverkets egna beräkningar och berättelser kommer den
ekonomiska tyngdpunkten för verket för överblickbar framtid att ligga
inom den sydligare av de båda huvudkoncentrationerna för verkets
skogsbruk. Motionärerna noterar också att domänverket förvaltar huvudparten
av statens jordbruksegendomar omfattande f. n. ca 54 000 ha
jord, vilka nära nog samtliga återfinns inom den sydligare koncentrationen,
dvs. från Bergslagen och söderut.

Utskottet delar motionärernas uppfattning och då Jönköping är
centralt beläget inom den södra koncentrationen vill utskottet förorda
att domänverket lokaliseras till Jönköping. Utskottet finner också en
lokalisering av verket till Jönköping vara logisk med tanke på den utflyttning
gruppvis, som såväl utredningen som propositionen förordar.
De verk med vilka domänverket har de flesta kontakterna — skogsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen — föreslås enligt propositionen bli
lokaliserade till Jönköping varför utskottet finner det naturligt att dit
också förlägga domänverket. I enlighet med detta ställningstagande
avstyrker utskottet propositionens förslag om lokalisering till Borlänge/
Falun-regionen samt de i motionerna 1971: 1291 och 1971: 1327 ställda
yrkandena beträffande verkets lokalisering.”
dels att utskottet bort hemställa
”19. beträffande domänverket att riksdagen

a) avslår Kungl. Maj :ts förslag,

b) avslår motionen 1971: 1291, såvitt nu är i fråga,

InU 1971:15

91

c) avslår motionen 1971: 1327, såvitt nu är i fråga,

d) med bifall till motionen 1971: 1335 beslutar att domänverket
skall förläggas till Jönköping”

8. beträffande skogshögskolan av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nordgren
(m), Rimås (fp) och Oskarson (m), som anser

dels att det stycke på s. 59 i utskottets yttrande som börjar med ”Utskottet
finner” och slutar med ”motsvarande del” bort ersättas med avsnitt
av följande lydelse:

”Departementschefen har som nämnts för sin del förordat att skogshögskolan
flyttas till Umeå. Han lämnar dock öppet om del av högskolan
i stället bör integreras med t. ex. lantbrukshögskolan och påpekar
att högskolans avdelning i Garpenberg inte berörs av förslaget.

Som anförs i motionen 1971: 1295 måste stor tveksamhet anföras mot
förslaget att utlokalisera hela skogshögskolan till Umeå. Existerande
forskningssamband mellan skogshögskolan och en rad andra forskningsinstitutioner
i Stockholm—Uppsalaområdet bryts. Utnyttjandet av ett
stort antal fältförsök i södra och mellersta Sverige försvåras och fördyras.
Även om omställningssvårigheterna övervinns, kommer mycket
betydande svårigheter att föreligga för effektiv samverkan med de
skogshögskolan mest näraliggande myndigheterna och verken. Motionärerna
anser dock att en uppdelning av verksamheten vid skogshögskolan
är möjlig på så sätt att ett 80-tal tjänster flyttas till Umeå som
en förstärkning av den redan befintliga institutionsfilialen därstädes.
Forskningsdelen bör däremot göras till föremål för fortsatt utredning.

Utskottet har under hand också informerats om att inom skogshögskolans
styrelse pågår i samverkan med representanter för skogsindustrin
en utredning om skogshögskolans framtida organisation. Denna
utredning bör enligt utskottet få slutföras innan slutlig ställning tas till
lokalisering av forskningsverksamheten inom skogshögskolan. En flyttning
av skogshögskolan i dess helhet i enlighet med propositionens förslag
kan utskottet inte förorda. Med det anförda får syftet med motionerna
1971: 1327 och 1971: 1333 anses vara tillgodosett. Något ytterligare
initiativ i anledning av dem torde inte vara erforderligt.”
dels att utskottet bort hemställa

”20. beträffande skogshögskolan att riksdagen

a) avslår motionen 1971: 1327, såvitt nu är i fråga,

b) avslår motionen 1971: 1333,

c) i anledning av propositionen samt med bifall till motionen
1971: 1295 beslutar

att i en första omgång och med utgångspunkt från nuvarande
organisation skall flyttas 82 av skogshögskolans tjänster till
Umeå, varav 9 tjänster på professorsnivå och övriga tjänster

InU 1971:15

92

utgörande basorganisationen härför samt därjämte del av civiljägmästarutbildningen,

att skogshögskolans lokalisering i övrigt — främst i fråga om
forskning — görs till föremål för förnyad utredning i samverkan
med styrelsen för skogshögskolan

samt att denna utredning genomförs skyndsamt med sikte på
att förslag kan föreläggas nästa års riksdag”

9. beträffande mynt- och justeringsverkets mynt- och medaljtillverkning
av herrar Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors
(s), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson (s), Johansson i Simrishamn
(s) och fru Ludvigsson (s), som anser

dels att det stycke på s. 60 i utskottets yttrande som börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”till Söderhamn” bort ersättas med avsnitt
av följande lydelse:

”På grund av bakomliggande omständigheter har frågan om myntoch
justeringsverkets mynt- och medaljtillverkning blivit belyst genom
utredningar i flera omgångar. Liksom föregående utredningar visar
den av verket nu företagna undersökningen klart att en lokalisering till
Eskilstuna är att föredra. Eskilstuna uppfyller väl de kriterier utskottet
i det föregående har uppställt för val av lokaliseringsorter. Genom en
förläggning dit skulle dessutom komma att föreligga goda möjligheter
till samarbete med förenade fabriksverken och dess industriellt inriktade
verksamhet. Enheten skulle över huvud taget komma att få en
lämplig miljö.

Frågan blir då om annan förläggning ändå bör väljas av regionalpolitiska
skäl. I motionerna 1971: 1320 och 1971: 1340 menas att så
är förhållandet. I motionerna yrkas med hänvisning till sådana skäl
och till tidigare riksdagsbehandling att verksamheten lokaliseras till
Söderhamn.

Utskottet vill med anledning härav framhålla att 1969 och 1970 års
riksdagsbeslut inte kan tolkas som ett definitivt förord för Söderhamn.
Utskottet vill vidare framhålla att utgångspunkten för prövningen av
lokaliseringsfrågan i dag är helt annan än vid tidigare riksdagsbehandlingar.
Det gäller denna gång inte enbart att väga företagsekonomiska
fördelar på en ort mot regionalpolitiska fördelar på en annan ort. Omlokaliseringsfrågan
kan nu inte ses isolerad från det större sammanhang
som denna gång har presenterats. Frågan måste ses mot bakgrund
av de principer för omlokalisering av statlig verksamhet som utskottet
i det föregående godtagit. Enligt utskottets mening är de av motionärerna
åberopade skälen inte tillräckligt starka för att motivera ett avsteg
från dessa principer.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet propositionens

InU 1971:15

93

förslag. I anledning härav avstyrks motionerna 1971: 1320 och 1971:
1340.”

dels att utskottet bort hemställa

”21. beträffande mynt- och justeringsverkets mynt- och medaljtillverkning
att riksdagen med avslag på motionerna 1971: 1320
och 1971: 1340 bifaller Kungl. Maj:ts förslag”

10. beträffande motiveringen under rubriken Personalfrågor av herrar
Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), fru
Nilsson i Kristianstad (c), herrar Rimås (fp), Oskarson (m) och Stridsman
(c), som anser

att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 65 med ”Utskottet
vill” och slutar med ”hos personalen” bort ha följande lydelse:

”Utskottet vill först framhålla att statsmakternas rätt att bestämma
om förläggningen av statlig verksamhet inte gärna kan sättas i fråga.
Detta får emellertid inte innebära att ledningen och personalen i berörda
grenar av statsförvaltningen bör ställas vid sidan om sådana
avgöranden. Tvärtom är det värdefullt om lokaliseringsfrågor kan beredas
i samverkan med personalen och verksledningen. En sådan ordning
är ägnad att främja ändamålsenliga lösningar i sakfrågan och
skapa en positiv attityd hos personalen. Mot bakgrund av dessa synpunkter
framstår en stor del av den kritik som riktats mot sättet att
bedriva utredningsarbetet som berättigad. Det kan med fog ifrågasättas
om handläggningen står i överensstämmelse med de företagsdemokratiska
principer som statsmakterna i olika sammanhang uttalat sig
för.”

11. beträffande allmän regional investeringsstyrning av herr Lorentzon
(vpk), som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 61 som börjar med ”Utskottet
tar” och slutar med ”således motionsyrkandet” bort ha följande
lydelse:

”Att förflytta statliga verk från Stockholm utan att staten till sitt
förfogande har ett regionalpolitisk! instrument för styrningen av det
privata näringslivets etablerande kommer troligen inte att innebära ens
en 'dämpning’ av tillväxten av Storstockholm.

Departementschefens förslag att de stora utflyttningarna bör ske till
redan expansiva områden i närheten av Storstockholm reducerar åtgärdernas
regionalpolitiska verkan. Inte heller angrips problemet Göteborg
och Örestad. Det privata näringslivets fria etableringsrätt kommer
även i fortsättningen att medföra en koncentration till storstadscentra
med menliga följder för 100 000-tals människor i vårt land.

InU 1971:15

94

Den omfattande folkutflyttningen från stora regioner, framför allt
från Norrland med koncentration till vissa storstadscentra, är ett resultat
av monopolkapitalets ohämmade rätt att etablera sig där det anses
mest profitgivande. Det privata vinstbegäret — där överprofiter och
spekulation ingår som den starkaste ingrediensen — får fortfarande
vara den väsentligaste drivkraften. Resultaten härav är förstumning av
såväl utflyttnings- som storstadsområden.

För ett samhälle där det sägs att människan skall ställas i centrum,
där miljön och trivseln spelar en så viktig roll kan inte den s. k. 'rörliga’
arbetsmarknadspolitiken med flyttningstvång för 10 000-tals människor
för att tillfredsställa monopolkapitalets profitintressen få vara ledstjärnan
för den statliga politiken. Staten borde till sitt förfogande ha
ett instrument för regional investeringsstyrning, som används som led
i en demokratisk samhällsplanering.

Med hänvisning till det anförda och till vad som i övrigt framförs i
motionen 1971: 1327 anser utskottet att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t bör begära skyndsamt utarbetande av förslag till allmän och
planmässig regional investeringsstyrning.”
dels att utskottet bort hemställa

”23. beträffande allmän regional investeringsstyrning att riksdagen
med bifall till motionen 1971: 1327, såvitt nu är i fråga, som
sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört”

12. beträffande flyttningsförmåner åt tjänstemän vid andra verk än
de som omlokaliseras av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nordgren (m),
Rimås (fp) och Oskarson (m), som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 70 med orden
”1 syfte” och slutar med ”inte påkallad” bort ha följande lydelse:
”1 syfte att skapa lediga tjänster som kan underlätta omplaceringar i
Stockholmsområdet kan förtjäna övervägas att erbjuda anställda vid
organ som fortfarande skall vara lokaliserade i Storstockholmsområdet
att få tjänster som blir vakanta i utlokaliserade organ. Därmed skulle
också vinnas att personal med erfarenhet av statsförvaltning skulle
söka sig till de utlokaliserade verken. För att stimulera till omplaceringar
av detta slag kan det, såsom föreslagits i motionen 1971: 1296,
vara motiverat att tjänstemannen får samma flyttningsförmåner som om
han före omlokaliseringen varit anställd vid det omlokaliserade organet.
Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.”
dels att utskottet bort hemställa

”38. beträffande flyttningsförmåner åt tjänsteman vid icke omlokaliserat
verk att riksdagen i anledning av motionen 1971:
1296, såvitt angår yrkandet 6, i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening ger till känna vad utskottet anfört”

InU 1971:15

95

13. beträffande fortsatt utredningsarbete genom en parlamentariskt
sammansatt kommitté med deltagande av personalorganisationerna av
herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m),
fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Rimås (fp), Oskarson (m) och
Stridsman (c), som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 74 som börjar med
”Utskottet har” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet har i det föregående framhållit värdet av att lokaliseringsfrågor
bereds i samverkan med personalen och verksledningarna. Det
fortsatta utredningsarbetet bör enligt utskottets mening läggas upp så
att denna synpunkt blir tillgodosedd. Vad utskottet anfört i denna fråga
bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Vad sedan gäller frågan om delegationens sammansättning ger erfarenheterna
av det hittills bedrivna arbetet enligt utskottets uppfattning
klart vid handen att det är önskvärt att utredningen ges den förankring
som en parlamentariskt sammansatt kommitté erbjuder. Utskottet tillstyrker
därför motionsyrkandena härom.”

dels att utskottet bort hemställa
”45. beträffande fortsatt utredningsarbete genom en parlamentariskt
sammansatt kommitté med deltagande av personalorganisationerna
att riksdagen i anledning av motionerna 1971: 1296,
såvitt angår yrkandet 2, 1971: 1318, såvitt nu är i fråga, och
1971:1326, såvitt angår yrkandena V och VI,

a) i fråga om medverkan av personal och verksledningar som
sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

b) hos Kungl. Maj:t anhåller att det fortsatta utredningsarbetet
bedrivs genom en parlamentariskt sammansatt kommitté”

14. beträffande möjlighet till ändringar i utflyttningsplanen under det
fortsatta utredningsarbetet av herrar Nordgren (m) och Oskarson (m),
som anser

dels att det stycke på s. 75 i utskottets yttrande som börjar med ”1
motionen 1971: 1318” och slutar med ”aktuella yrkandet” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet delar uppfattningen i motionen 1971: 1318 att de samhällsekonomiska
och budgetmässiga konsekvenserna vid omlokaliseringar
bör tillmätas ökad vikt. Det bör ankomma på den begärda parlamentariska
utredningen att bedöma dessa konsekvenser både totalt
och i de enskilda fallen. Enligt utskottets uppfattning har departementschefen
på ett alltför lättvindigt sätt gått förbi de samhällsekonomiska
och budgetmässiga konsekvenserna. Detta är utomordentligt beklagligt,

InU 1971:15

96

eftersom det borde ha varit möjligt att genomföra den i och för sig
önskvärda decentraliseringen på grundval av rationella ekonomiska
analyser och under större hänsynstagande till statsförvaltningens och
myndighetsutövningens kostnader och effektivitet. I den mån den begärda
utredningen finner att underlaget för den fortsatta decentraliseringsverksamheten
ger anledning till ändringar i den utflyttningsplan
som nu förelagts riksdagen, bör det dock vara utredningen obetaget att
föreslå sådana ändringar. Med hänsyn härtill bör utredningen med förtur
granska de i det nu aktuella förslaget ingående ämbetsverken. Den
tidrymd som föreslagits för den första utflyttningsetappen, 3—5 år, medger
en sådan översyn. I övrigt bör utredningen inrikta sitt arbete på att
kommande förslag till omlokaliseringar ansluter till de alternativa
decentraliseringsprinciper som förordats av flertalet remissinstanser.”
dels att utskottet bort hemställa

”48. beträffande möjlighet till ändringar i utflyttningsplanen under
det fortsatta utredningsarbetet att riksdagen med bifall till motionen
1971: 1318 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört”

15. beträffande användning av statlig mark på Järvafältet av herr
Nilsson i Tvärålund (c), fru Nilsson i Kristianstad (c) och herr Stridsman
(c), som anser

dels att det stycke på s. 78 i utskottets yttrande som börjar med ”Det
bör” och slutar med ”alltså motionen” bort ha följande lydelse:

”Det bör av utskottets behandling av föreliggande ärende klart ha
framgått att ett av huvudsyftena med omlokaliseringen är att medverka
till att dämpa expansionen i Stockholmsområdet. Att ett sådant regionalpolitisk!
syfte inte tillgodoses genom utflyttning till Stockholms ytterområden
finner utskottet uppenbart. Därför har också förutsättningarna
för den framtida användningen av staten tillhörig mark på
Järvafältet ändrats genom aktuell och planerad utflyttning av statlig
förvaltning från Stockholmsområdet. En nedskärning av det planerade
antalet arbetsplatser på Järvafältet ligger väl i linje med propositionens
syfte. För att ingen tveksamhet skall föreligga på denna punkt i förhållande
till berörda kommuner och personalen i statlig tjänst anser
utskottet, att riksdagen redan nu bör uttala att en stark begränsning
av antalet arbetsplatser på den av staten ägda marken på Järvafältet blir
en konsekvens av aktuella förslag och planer för omlokalisering av
statlig verksamhet. Genom ett uttalande i detta skede kommer de förändrade
planerna för den statliga förvaltningens lokalisering också att
kunna påverka den pågående regionplaneringen i Stockholmsområdet.”
dels att utskottet bort hemställa

”65. beträffande användning av statlig mark på Järvafältet att riks -

InU 1971:15

97

dagen med bifall till motionen 1971: 1329 som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört”

Särskilda yttranden

1. beträffande domänverket (s. 58) av herrar Eriksson i Arvika (fp),
Nordgren (m) och Rimås (fp) som anfört:

I motionen 1971: 1335 har yrkats att domänverket skall förläggas till
Jönköping i stället för den i propositionen föreslagna lokaliseringen till
Borlänge/Falun-regionen. I propositionen liksom i huvudrapporten angående
decentralisering av statlig verksamhet förordas att utflyttning
sker gruppvis, vilket vi finner vara en riktig princip. Då de verk med vilka
domänverket har de flesta kontakterna — nämligen skogsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen — föreslås bli lokaliserade till Jönköping, hade
det varit naturligt att där också förlägga domänverket. Utskottet anser
emellertid, att de regionalpolitiska skälen för en förläggning av statlig
förvaltning till Borlänge/Falun-regionen är så starka att de måste tillmätas
avgörande inflytande. Det är också vår mening att Borlänge/
Falun-regionen varaktigt bör tillhöra kretsen av mottagande regioner.
Vi vill med detta yttrande framhålla, att Kopparbergs län måste komma
i fråga som lokaliseringslän för en sammanhängande del av den
statliga förvaltningen även när nästa etapp för utlokalisering övervägs.
Skulle det i sådant sammanhang visa sig möjligt, bör enligt vår
mening domänverkets lokalisering i nära anknytning till lantbruksstyrelsen
och skogsstyrelsen tas upp till förnyad prövning.

2. beträffande undantag från realisationsvinstbeskattning m. m. (s.
67—68) av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nordgren (m), Rimås (fp)
och Oskarson (m) som anfört:

Som en självklar utgångspunkt vid omlokalisering av statliga verk
bör gälla att den berörda personalen icke skall förorsakas några ekonomiska
förluster.

En fråga som från personalorganisationernas sida tagits upp och
berörts i motionen 1971: 1318 är den otillfredsställande utformningen
av nuvarande realisationsvinstbeskattning av egnahem. Den förestående
utflyttningen understryker vårt flera gånger framförda krav att den
som förvärvar likvärdig bostad på inflyttningsorten inte skall drabbas
av realisationsvinstbeskattning vid avyttring av egethem på den tidigare
bosättningsorten. Då riksdagen redan behandlat realisationsvinstbeskattningen
i anslutning till skatteutskottets betänkande 1971:4, anser
vi oss inte böra föra fram detta krav nu men förbehåller oss rätten att
återkomma i denna fråga.

InU 1971:15

98

3. beträffande omstationeringsskyldighet (s. 72) av herr Lorentzon
(vpk) som anfört:

Den allmänna frågan om den anställdes rätt till såväl anställningssom
boendetrygghet bör i detta sammanhang särskilt beaktas. Det gäller
här något som bör tillhöra en av de grundläggande rättigheterna.

Den tvångsförflyttning som skett och sker från utflyttningsområdena
— framför allt av norrlänningar söderut — är särskilt förkastlig, i synnerhet
som den sker utan att de förflyttade kan påräkna några egentliga
ekonomiska förmåner i samband med förflyttningen.

De statsanställda åtnjuter en större trygghet i anställningsförhållandet
än vad som kommer löntagare inom den privata sektorn av näringslivet
till del. En tvångsförflyttning, när den innebär uppenbara
svårigheter och ekonomiska förluster för den förflyttade, kan dock inte
accepteras.

De personalrättsliga frågorna bör alltså behandlas i enlighet med
personalens berättigade krav och i nära samråd med alla personalkategorier.

4. beträffande fortsatt decentralisering m. m. (s. 75) av herrar Eriksson
i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), fru Nilsson i
Kristianstad (c), herrar Rimås (fp), Oskarson (m) och Stridsman (c)
som anfört:

Genom det föreliggande förslaget har i begränsad utsträckning tillgodosetts
framställda önskemål om omlokalisering i form av utflyttning
av delar och funktioner inom statsförvaltningen. Vi vill med detta
yttrande framhålla att i det fortsatta utredningsarbetet särskilt beaktas
möjligheterna till decentralisering i sådan form och de fördelar i regionalpolitisk!
hänseende som därigenom kan vinnas. Därvid bör man
i samråd med länsberedningen också söka ta till vara de möjligheter
som kan föreligga att överföra statliga funktioner till kommunala och
landstingskommunala organ.

5. beträffande omlokalisering av funktioner och delar av centrala
verk (s. 75) av herr Lorentzson (vpk) som anfört:

I motionen 1971: 1327 har föreslagits att riksdagen hos regeringen
begär att vid fortsatta överväganden om utlokalisering metoden att
flytta funktioner och delar inom centrala verk ges ökat utrymme. Även
om det vid den utlokalisering som nu är aktuell delar av statliga verk
föreslås bli omlokaliserade, exempelvis en av riksförsäkringsverkets enheter
till Sundsvall, en filial till arbetsmedicinska institutet till Umeå
och del av försvarets materielverk till Karlstad, svarar denna omlokalisering
inte mot de möjligheter som föreligger.

InU 1971:15

99

Som framhålls i motionen är en gradvis, långsiktig och planmässig
decentralisering av befogenheterna inom olika verk från bl. a. personalpolitiska
och organisatoriska synpunkter smidigare och effektivare än
utlokaliseringen av hela verk.

Utskottets skrivning på denna punkt har fått en sådan utformning
att jag inte ansett mig ha anledning att framställa särskilt yrkande, men
anser det angeläget att understryka vad som i åberopade motion anförts
i denna del.

InU 1971:15

100

Innehållsf örteckning

Sid.

Propositionens hemställan 1

Propositionens huvudsakliga innehåll 1

Departementschefens anförande 2

Bakgrund 2

Delegationens förslag 6

Remissinstansernas inställning i stort 7

Principiella överväganden 9

Val av orter 16

Utlokalisering av myndigheter 18

Planering av omlokaliseringen 29

Personalfrågor 31

Lokalförsörjning, tidsplan och medelsbehov 34

Sammanfattning 35

Motioner 37

Utskottet 45

Val av orter 48

Utlokalisering av myndigheter 50

Planering av omlokaliseringen 61

Personalfrågor 65

Lokalförsörjning, tidsplan och medelsbehov 73

Inriktningen av det fortsatta utredningsarbetet 74

Utskottets hemställan 78

Reservationer 84

1. (val av orter) 84

2. (luftfartsverket) 85

3. (sjöfartsverket) 86

4. (lantbruksstyrelsen) 87

5. (arméns tekniska skola) 88

6. (Sveriges geologiska undersökning) 89

7. (domänverket) 90

8. (skogshögskolan) 91

9. (mynt- och justeringsverket) 92

10. (motivering under Personalfrågor) 93

11. (allmän regional investeringsstyming) 93

12. (flyttningsförmåner i vissa fall) 94

13. (fortsatt utredning genom parlamentariskt sammansatt kommitté
m. m.) 95

14. (möjlighet att ändra utflyttningsplanen under det fortsatta utredningsarbetet)
95

15. (användning av statlig mark på Järvafältet) 96

Särskilda yttranden 97

1. (domänverket) 97

2. (undantag från realisationsvinstbeskattningen) 97

3. (omstationeringsskyldighet) 98

4. (fortsatt decentralisering m. m.) 98

5. (omlokalisering av funktioner och delar av centrala verk) 98

MARCUS BOKTR. STHLM W7I 710044