Inrikesutskottets betänkande nr 13 år 1971
InU 1971:13
Nr 13
Betänkande i anledning av motioner om översyn av vissa lagar på
arbetslivets område m. m.
Motionerna
1971:155 av herr Geijer, Arne, i Stockholm m. fl. (s)
I motionen yrkas att riksdagen i skrivelse till regeringen hemställer om
en utredning för översyn av de lagar som reglerar rättstillämpningen på
arbetslivets område.
Motionärerna hävdar att utbyggnaden av det medborgerliga inflytandet
och den sociala omdaning som ägt rum i samhället inte åtföljts av
motsvarande förändringar på arbetslivets område. För att åstadkomma
större jämställdhet och bättre partsbalans mellan arbetsgivare och arbetstagare
anser motionärerna det nödvändigt med en översyn av lagstiftningen
på arbetslivets område.
Motionärerna tar upp vissa frågor som stöd för utredningskravet. De
behandlar den princip som tagit sig uttryck i § 32 i Svenska arbetsgivareföreningens
stadgar, nämligen arbetsgivarens rätt att leda och fördela
arbetet och bestämma om arbetsstyrkans sammansättning. I det sammanhanget
diskuterar motionärerna arbetsgivarens företräde när det gäller att
tolka innehållet i kollektivavtal. Motionärerna anser att en ny ordning
bör kunna genomföras för åtskilliga fall, t. ex. vid betalnings- eller
lönetvister.
I motionen sätts vidare i fråga om inte fredsplikten genom arbetsdomstolens
rättstillämpning fått en för vidsträckt omfattning. Motionärerna
tar även upp det problem som de centrala överenskommelser för med sig
för åtföljande lokala förhandlingar, som förs under fredsplikt. Motionärerna
vill att den föreslagna utredningen skall pröva om det inte är
möjligt att införa en ordning med snabbare avgörande av lokala tvister i
företagen.
Motionärerna behandlar slutligen förhandlingsrätten och dess omfattning.
De vill att ett tidigare uppslag på nytt skall prövas att part i vissa
fall skall ha skyldighet att ta initiativ till förhandlingar redan före en
åtgärds vidtagande. Motionärerna gör dessutom gällande att arbetstagarna
bör ha rätt till insyn i allt som har att göra med arbetsförhållandenas
utformning. Arbetsgivarna bör ha skyldighet att självmant eller på
anfordran redovisa sitt beslutsunderlag och eventuellt på begäran även
verkställa utredning inom skäliga gränser.
1 —Riksdagen 1971. 18 sami. Nr 13
InU 1971:13
2
1971:1118 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk)
I motionen yrkas
att i skrivelse till regeringen hemställa om en omarbetning av lagen om
kollektivavtal den 22 juni 1928 i syfte att i första hand ur nämnda lag
avlägsna § 4, gällande förbud mot att under avtalstid tillgripa arbetsinställelse,
att i samband med kollektivavtalslagens omarbetning en översyn och
revidering företas av lagen om arbetsdomstol,
att riksdagen måtte besluta att ur statstjänstemannalagen av den 3 juni
1965 stryka lagens § 3, varvid vederbörande utskott förutsätts företa
härav betingade omnumreringar av lagens övriga paragrafer,
att riksdagen i skrivelse till regeringen anhåller om förslag till lag, som
enligt i motionen anförda synpunkter förhindrar giltigheten av bestämmelser
av typen § 32 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar,
att i samband med sådan lag med förbud mot § 32 de anställda i lag
tillerkänns
1. vetorätt i arbetarskyddsfrågor,
2. vetorätt vid tillsättandet av arbetsledare och förmän,
3. vetorätt vid omflyttning inom företaget,
4. rätt att välja löneform,
5. rätt till möten och agitation på arbetsplatsen.
1971:1131 av herr Mundebo m. fl. (fp)
Motionen går ut på att de offentligt anställda tjänstemännen skall få
förhandlingsrätt i fråga om rätt till annan ledighet än semester. 1
motionerna hemställs om följande ändringar i statstjänstemannalagen och
kommunaltjänstemannalagen
1) statstjänstemannalagen:
(Nuvarande lydelse) .
I anställningsförhållande
Avtal må
b) av myndighets arbetsuppgifter,
ledningen och fördelningen av arbetet
inom myndigheten eller rätt
till annan ledighet än semester;
c) anställnings- eller myndighets beslutanderätt.
Har avtal utan verkan.
(Motionens förslag)
i avtal.
- i övrigt;
b) av myndighets arbetsuppgifter
eller ledningen och fördelningen av
arbetet inom myndigheten;
InU 1971:13
3
2) kommunaltjänstemannalagen:
(Nuvarande lydelse)
2 §
(Motionens förslag)
I anställningsförhållande i avtal.
Avtal må i övrigt.
b) myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter,
ledningen och fördelningen
av arbetet inom myndigheten
eller inrättningen eller
rätt till annan ledighet än semester;
-
b) myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter
eller ledningen och
fördelningen av arbetet inom
myndigheten eller inrättningen;
c) anställningsvillkor som anställnings upphörande.
Har avtal utan verkan.
1971:1145 av herrar Ullsten (fp) och Romanus (fp)
I motionen yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär att en
utredning tillsätts med uppgift att på sätt som anförs i motionen göra
en översyn av 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt.
Motionärerna tar först upp frågan om föreningsrättsskydd för den som
söker arbete. De behandlar därefter förhandlingsrätten för organisationer
som företräder en minoritet av arbetstagarna på en arbetsplats. De gör
gällande att en sådan organisation inte får förhandla på lika villkor som
en majoritetsorganisation. Mot den bakgrunden vill motionärerna ha en
närmare precisering av förhandlingsrättens innebörd.
I motionen tas slutligen upp frågan om det inom byggnadsfacket
förekommande s. k. mätningsmonopolet. Motionärerna gör gällande att
en arbetsgivare med hänvisning till kollektivavtal kan vägra utföra
mätning tillsammans med fackförening, som representerar de anställda
men som inte utgör motpart i kollektivavtal, och ändå göra avdrag på
ackordsersättning för dessa anställda för utförd mätning.
Nuvarande ordning
Bakgrund
Under 1800-talet raserades successivt den offentligrättsligt präglade
näringslagstiftningen och den därmed sammanhängande arbetsrättsliga
regleringen, som hade starkt patriarkalisk prägel. Den avtalsfrihet som
uppstod i förening med fackföreningsrörelsens framväxt öppnade vägen
för kollektiva överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Avtalen var från början lokalt begränsade men vid sekelskiftet tillkom de
första riksavtalen.
Vid årsskiftet 1906—1907 träffades den första uppgörelsen mellan
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen (LO).
Uppgörelsen, den s. k. decemberkompromissen, innebar att fackföreningsrörelsen
godtog att bestämmelser av ”§ 32 karaktär” inflöt i kollektiv
-
1 * -Riksdagen 1971. 18 sami. Nr 13
InU 1971:13
4
avtal medan arbetsgivarna utfäste sig att respektera föreningsrätten.
Behovet av medling vid arbetstvister gjorde sig tidigt gällande, och år
1906 tillkom en särskild lag i ämnet. Den nu gällande lagen är från år
1920. Viktiga ändringar gjordes år 1935. Lagen innehåller bestämmelser
om förlikningsmän och parters skyldighet att inställa sig till sammanträde
m. m. Vidare finns en bestämmelse från år 1935 om skyldighet för part
att varsla senast sju dagar före arbetsinställelse.
År 1928 tillkom lagarna om arbetsdomstol och kollektivavtal (KAL).
Lagstiftningen bekämpades vid tillkomsten av arbetstagarnas organisationer
men blev ganska snart allmänt accepterad. 1 lagstiftningen fastslogs
principen att kollektivavtal var bindande för såväl avtalsslutande förening
som dess medlemmar. I kollektivavtalslagen intogs bestämmelser om
fredsplikt under avtalstid och påföljdsbestämmelser vid brott mot lagen
eller kollektivavtal.
Arbetsfredslagstiftningen kompletterades år 1936 genom lagen om
förenings- och förhandlingsrätt.
År 1938 ingick SAF och LO det s. k. huvudavtalet (Saltsjöbadsavtalet).
Detta har sedan kompletterats bl. a. med regler om uppsägningsskydd
och företagsnämnder. Huvudavtalet har varit en betydelsefull faktor för
den vidsträckta avtalsfrihet vi har på arbetslivets område. En viktig
beståndsdel i avtalet är regler om skydd för tredje man vid arbetskonflikt.
Huvudavtalet har bildat mönster för andra liknande avtal, t. ex. på
tjänstemannaområdet.
De offentligt anställda tjänstemännen fick år 1965 rätt att sluta
kollektivavtal och vidta stridsåtgärder vid arbetskonflikt. Bestämmelser
härom återfinns i statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagen.
Arbetsgivarens befogenheter enligt bestämmelser grundade på § 32 i
SAF.s stadgar
En grundläggande princip för den rättsliga regleringen av förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare är avtalsfriheten. Anställningsförhållanden
har inte lagreglerats utom för vissa kategorier såsom sjömän och
hembiträden eller i särskilda hänseenden såsom beträffande arbetstid,
semester, socialförsäkringsförmåner. Parterna kan alltså, bortsett från de
nämnda undantagen, reglera sina förhållanden helt genom avtal.
Ur arbetsgivarnas synpunkt har det varit viktigt att bestämmanderätten
i väsentliga avseenden inom företagen varit tillförsäkrade arbetsgivaren. I
SAF:s stadgar finns en bestämmelse, § 32, som ålägger medlemmarna att
— om inte dispens givits — i varje kollektivavtal med facklig organisation
införa en bestämmelse att arbetsgivaren har rätt att fritt antaga och
avskeda arbetare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare
från vilken förening som helst eller arbetare, stående utanför förening. År
1964 gjordes ett tillägg innebärande att rätten att avskeda skall utövas i
överensstämmelse med av föreningens fullmäktige fastställda riktlinjer.
1 kollektivavtalen brukar införas en standardklausul av följande lydelse: -
InU 1971:13
5
Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren
rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga eller avskeda arbetare
samt att använda arbetare, oavsett om dessa äro organiserade eller ej.
Föreningsrätten skall å ömse sidor lämnas okränkt.
Anse arbetarna, att avskedande ägt rum under omständigheter, som
kunna tolkas såsom angrepp på föreningsrätten, äga de att, innan andra
åtgärder vidtagas, genom sin organisation påkalla undersökning för
vinnande av rättelse.
Den i § 32 angivna principen att arbetsgivaren själv äger bestämma
över sitt företag och avgöra vem som skall vara anställd där ger uttryck
för en av grundsatserna för den rättsliga regleringen mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Arbetsdomstolen har fastslagit att grundsatsen gäller
även om en klausul av ovan berört slag inte införts i kollektivavtal. För
att grundsatsen inte skall gälla fordras alltså att parterna genom avtal
bestämt att i större eller mindre utsträckning sätta principen ur kraft.
§ 32 kan sägas innehålla två olika befogenheter för arbetsgivaren, dels
rätten att fritt antaga och avskeda anställda, dels rätten att leda och
fördela arbetet.
Arbetsgivarnas fria uppsägningsrätt är uppluckrad i väsentliga hänseenden.
För vissa speciella fall finns lagförbud, nämligen mot avskedande på
grund av värnpliktstjänstgöring, havandeskap eller ingående av äktenskap
samt mot avskedande i föreningsrättskränkande syfte eller på grund av
verksamhet som skyddsombud. Stats- och kommunaltjänstemän har
därutöver en särskilt skyddad ställning.
Den fria uppsägningsrätten har också inskränkts genom avtal. LO och
SAF har ingått avtal som innebär att tvist i uppsägningsfrågor i sista hand
skall prövas av ett av parterna tillsatt organ, Arbetsmarknadsnämnden.
Vid prövning av uppsägning på grund av enskild arbetstagares förhållande
fungerar nämnden som skiljenämnd under en opartisk ordförandes
ledning. Vid obefogade uppsägningar kan skadestånd åläggas arbetsgivaren.
Avtalet mellan SAF och LO har bildat mönster för liknande avtal för
andra delar av arbetsmarknaden. Genom dessa avtal har alltså den fria
uppsägningsrätten beskurits i hög grad. Själva principen är dessutom
under prövning i den förra året tillsatta utredningen om ökad anställningstrygghet.
Enligt direktiven till utredningen bör en utgångspunkt för
utredningens överväganden vara att principen om arbetsgivarens rätt att
utan skäl avskeda arbetstagare skall ersättas med en huvudregel om skydd
mot sakligt ogrundade uppsägningar.
I propositionen 1971:107 föreslås vissa bestämmelser som har betydelse
för de äldre arbetstagarnas anställningstrygghet. Uppsägningstider på upp
till sex månader föreslås för arbetstagare över 45 år. Sådana arbetstagare
skall också enligt förslaget ha företräde till återanställning hos samma
arbetsgivare. Propositionen innehåller dessutom förslag som skall främja
sysselsättningen för äldre arbetstagare. Länsarbetsnämnderna skall genom
olika åtgärder verka för att arbetsgivarna anställer äldre arbetskraft. I
sista hand skall arbetsmarknadsstyrelsen kunna förordna att en arbetsgivare
får anställa endast sådana arbetstagare som den offentliga arbetsförmedlingen
anvisat eller godtagit.
InU 1971:13
6
Det andra ledet i § 32 i SAF:s stadgar tar sikte på företagsledningen i
allmänhet. Arbetsgivaren skall ha rätt att bestämma om produktionsinriktningen,
företagets organisation, den direkta arbetsledningen, etc.
Även befogenheter i dessa avseenden anses generellt tillkomma arbetsgivaren
såvida inte annat bestämts genom avtal eller lag. Bestämmanderätten
kan härledas ur äganderätten. Den som är ägare till ett produktionsmedel
får också bestämma hur det skall användas. På denna bas vilar
näringslivets uppbyggnad. Arbetsgivarens arbetsledande ställning innebär
att arbetstagaren har lydnadsplikt. Detta medför att en arbetstagare i
allmänhet inte kan vägra utföra arbete med hänvisning till innehållet i ett
kollektivavtal. Frågan om arbetstagaren har rätt kan prövas blott i
efterhand. Vägran att lyda en order blir i princip ett avtalsbrott. I vissa
fall, t. ex. om en order står i uppenbar strid mot kollektivavtalet, föreligger
dock inte avtalsbrott. Arbetsgivarens primära överläge vid tolkning av
kollektivavtals innehåll kan också grunda sig på det faktiska läget. Det
gäller t. ex. vid tvist om löns storlek.
De anställda har rest krav på medinflytande i företagen. Enligt avtalet
om företagsnämnder mellan SAF och LO åligger det arbetsgivaren att
samverka med arbetstagarna om företagets angelägenheter. Krav på
medbestämmanderätt från de anställda har på senare tid ökat i styrka.
Mellan SAF, LO och TCO träffades år 1967 en överenskommelse om
samarbete i dessa frågor. Parterna har inrättat ett utvecklingsråd för
samarbetsfrågor. Rådet skall verka för effektivisering av samarbetet i
företagen. Det skall bistå företag och organisationer med utbildning,
information och rådgivning m. m. i samarbetsfrågor samt främja vetenskaplig
forskning kring sådana frågor ävensom främja företagsnämndernas
verksamhet. Rådet har startat försöks- och experimentverksamhet med
nya former för fördjupad företagsdemokrati. Försöksverksamheten avses
bl. a. omfatta varierande grad av inflytande från de anställdas sida. Även
inom andra sektorer av arbetsmarknaden förekommer ett liknande samarbete
i de företagsdemokratiska frågorna. I utskottets betänkande 1971:14
behandlas de företagsdemokratiska problemen mer utförligt.
Fredsplikt under avtalstid
Sedan kollektivavtal träffats är parternas rätt att vidta stridsåtgärder
begränsad. Begränsningarna framgår av kollektivavtalslagens (KAL) regler
om fredsplikt i 4 §. Reglerna är på det sättet tvingande att parterna inte
genom avtal kan ge fredsplikten en mera begränsad innebörd. Däremot
kan parterna i avtal överenskomma om en vidsträcktare fredsplikt. Det
bör vidare anmärkas att part kan undgå längre tids fredsplikt genom att
sluta avtal med kort varaktighet eller tills vidare med kort uppsägningstid.
Kollektivavtalslagen utgår från att stridsåtgärder är tillåtna men föreskriver
förbud mot stridsåtgärder i vissa fall som uppställts i fyra punkter.
Begreppet stridsåtgärd har inte definierats men avser åtgärd som företas i
påtryckningssyfte. Det kan gälla strejk, lockout, blockad, maskning,
övertidsvägran, avfolkning av arbetsplats, rundskrivelser av olika slag etc.
InU 1971:13
7
Punkt 1 i 4 § KAL innehåller den viktiga gruppen rättstvister.
Stridsåtgärd får inte vidtas på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd
eller rätta innebörd eller på grund av tvist, huruvida visst förfarande
strider mot avtalet eller lagen. Avsikten är att strid skall vara utesluten i
tvister som arbetsdomstolen är satt att lösa. Det är härvidlag betydelselöst
vilken part som har rätt i sakfrågan. Även om en arbetsgivare förfarit
felaktigt är detta ingen ursäkt för arbetstagarparten, om den vidtagit
stridsåtgärden för att driva igenom sin mening. Fredsplikten enligt den
aktuella punkten täcker mer än direkta tolkningstvister. Part är i och för
sig oförhindrad att varsla om stridsåtgärd i fråga som inte regleras av
kollektivavtal (oreglerade intressefrågor). Gör en part gällande att en
specifik fråga är oreglerad kan emellertid motparten ofta påstå att den
omständigheten att frågan inte direkt tagits upp i avtalet inte innebär att
frågan är oreglerad, i stället föreligger en ”negativ reglering”. Det kan
t. ex. gälla sådana fall då part vid förhandling frånfallit ett förslag. Om
det görs en invändning av antytt slag mot ett påstående att oreglerad
intressefråga föreligger, förvandlas tvisten till en rättstvist — en tolkning
av avtalets innebörd. I sådant fall är alltså stridsåtgärd inte tillåten.
Punkt 2 i 4 § KAL anger att stridsåtgärd är förbjuden för att
åstadkomma ändring i avtalet under tiden för dettas bestånd. Bestämmelsen
är ett uttryck för principen att avtal skall hållas.
Punkt 3 i 4 § KAL förbjuder stridsåtgärd under löpande avtalsperiod
för att påverka innehållet i framtida kollektivavtal.
Punkt 4 i 4 § KAL förbjuder sympatiåtgärd när primärkonflikten är
olovlig. Bestämmelsen innebär således att sympatiåtgärd under avtalstiden
är tillåten när primärkonflikten är det. Det är dock att märka att
sympatiåtgärd som innefattar ett ”självständigt syfte” — dvs. i realiteten
innebär ett krav på motparten — är otillåten enligt punkt 2.
Sedan gammalt räknas s. k. indrivningsblockader som tillåtna stridsåtgärder.
Med en sådan åtgärd avser man att utöva påtryckning på
arbetsgivare som har betalningssvårigheter och ej utger förfallna löner.
Det är alltså inte fråga om en tvist om rättsläget, och stridsåtgärd är därför
tillåten.
4 § andra stycket KAL innehåller regler om förenings fredsplikt och
ansvar för medlemmarnas olovliga stridsåtgärder. En förening som är
direkt bunden av ett avtal eller har medlem som är bunden får inte
anordna eller understödja olovlig stridsåtgärd. En förening som själv är
bunden måste dessutom aktivt verka för att förebygga sådan åtgärd eller
få den hävd.
Som tidigare påpekats kan avtalsparter ta på sig en vidsträcktare
fredsplikt än vad KAL innebär. I betydande omfattning har sådan
avtalsreglering skett. Det viktigaste avtalet är huvudavtalet mellan SAF
och LO. Det avtalet har, som tidigare nämnts, bildat mönster för åtskilliga
andra sektorer på arbetsmarknaden.
1 kap. II i huvudavtalet föreskrivs fredsplikt till dess part fullgjort sin
förhandlingsskyldighet. Vidare förbjuds stridsåtgärd som inte auktoriserats
av vederbörande förbund. Kap. IV i avtalet förbjuder vissa oarter av
InU 1971:13
ekonomiska stridsåtgärder. Särskilt gäller det begränsning av åtgärder
riktade mot utomstående (tredje man). Det förbjuds bl. a. att åtgärd
vidtas som innebär förföljelse på grund av religiösa eller politiska åsikter.
Huvudavtalet skyddar vidare den som för egen eller annans räkning för
talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägger vittnesmål eller
tillhandagår ämbetsman. Vidare förbjuds vedergällningsaktioner sedan
konflikt upphört samt aktioner som riktar sig mot rena familjeföretag. I
de flesta fall förbjuds också stridsåtgärder riktade mot tredje man,
förutsatt att denne är neutral. Tvister om tolkning av kap. II och IV
avgörs av arbetsmarknadsnämnden såsom skiljenämnd och undan dras
alltså arbetsdomstolens prövning. I kap. V i huvudavtalet finns vissa
bestämmelser som har till syfte att begränsa samhällsfarliga konflikter.
För stats- och kommunalanställda tjänstemän gäller särskilda regler. De
omfattas av KAL, och deras möjligheter att vidta stridsåtgärder begränsas
alltså av 4 §. Därutöver finns emellertid viktiga begränsningar i statstjänstemannalagen
och kommunaltjänstemannalagen.
1. Stridsåtgärder är tillåtna endast beträffande avtalsbara frågor (främst
lön och annan ersättning).
2. Endast arbetsinställelse är tillåten som stridsåtgärd vid bestående
arbetsförhållanden. Då tjänst är obesatt eller nyinrättad är även andra
stridsåtgärder — nyanställningsblockad — tillåtna. Stridsåtgärder i form av
exempelvis vägran att utföra vissa arbetsuppgifter, vägran att fullgöra
övertid, massuppsägningar eller maskning är förbjudna.
3. Sympatiåtgärder får endast vidtas för att stödja andra tjänstemannagrupper
på det statliga respektive kommunala området.
4. Strejk skall vara auktoriserad av arbetstagarförening. Inte heller
oorganiserade arbetstagare kan strejka utan att arbetstagarförening beslutat
om strejk.
Både för statliga och kommunala tjänstemän förekommer avtalsmässiga
begränsningar i fråga om stridsåtgärder. Det gäller dels sådana som är
knutna till en särskild förhandlingsordning, dels sådana som avser
samhällsfarliga konflikter.
Skulle arbetsgivare, arbetstagare eller organisation åsidosätta sina
förpliktelser enligt kollektivavtal eller kollektivavtalslagen kan skadestånd
utdömas. Fråga härom liksom andra mål rörande kollektivavtal prövas av
arbetsdomstolen. När det gäller organisations ansvar för olovlig stridsåtgärd
från medlemmarnas sida prövar domstolen om fackföreningens
styrelse varit tillräckligt aktiv för att rätta till förhållandena. Har
styrelsen brustit kan föreningen åläggas skadeståndsskyldighet. Samma är
förhållandet om föreningens medlemmar mot styrelsens reservation vid
ett möte beslutar vidhålla en olovlig stridsåtgärd.
Vid bestämmande av skadeståndets storlek tillämpas särskilda jämkningsregler
i 8 § KAL. Enskild arbetstagare får aldrig åläggas högre
skadestånd än 200 kr.
InU 1971:13
9
Förhandlingsrätt
I 4 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt betecknas förhandlingsrätten
som en ”rätt att påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren
ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetstagare”. Förhandlingsrätt tillkommer å ena sidan arbetsgivare
eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem, samt å andra sidan
förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar.
Ingen av parterna får vägra att gå i saklig diskussion av tvistefrågan
med motparten. Förhandlingsrätt föreligger för varje arbetstagarförening,
oavsett hur många arbetstagare de representerar på en arbetsplats. Syftet
med förhandlingar är givetvis att nå en överenskommelse. 5 § i lagen
innehåller allmänna regler om gången av förhandling, hur förhandling
skall påkallas, när sammanträde skall hållas och hur protokoll skall
föras. En part har däremot inte någon förpliktelse att träffa en uppgörelse.
Parten har alltså fullgjort sin förhandlingsskyldighet även om han
vägrar att sluta kollektivavtal med motparten. Denna ståndpunkt har av
arbetsdomstolen i en dom (1946 nr 46) framhållits som ”en logisk
nödvändighet i ett rättssystem som vårt, vilket icke genombrutit avtalsfrihetens
princip genom bestämmelser om obligatorisk skiljedom i intressetvister.
”
Förhandlingsskyldigheten kan också grundas på avtal. De flesta kollektivavtal
innehåller klausuler om förhandlingsskyldighet. En utförlig förhandlingsordning
finns som tidigare nämnts i kap. II i huvudavtalet mellan
SAF och LO. Denna förhandlingsordning har kopierats av flera fack
utanför huvudavtalets område.
Förhandlingsrätt för offentliga tjänstemän
Såsom tidigare nämnts tillerkändes stats- och kommunaltjänstemän år
1965 förhandlingsrätt. Rätten är emellertid inskränkt på det sättet att
vissa frågor undantagits från det avtalsfria området. Arbetsgivaren äger
alltså rätt att ensidigt bestämma i sådana frågor. De icke avtalsbara
frågorna har angivits i 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen.
Dessa frågor avser a) inrättande eller indragning av
tjänst eller tjänsteorganisationens utformning i övrigt; b) myndighets
arbetsuppgifter, ledning och fördelning av arbetet samt rätt till annan
ledighet än semester; c) anställnings- eller arbetsvillkor som är reglerade i
lag eller enligt lag tillhör myndighets beslutanderätt och angår tjänstetillsättning,
disciplinär bestraffning eller anställnings upphörande.
Förhandlingsrätten kan begränsas avtalsmässigt. De fyra huvudorganisationerna
på tjänstemannasidan har i huvudavtalet med avtalsverket
förbundit sig att föra förhandlingar om slutande av kollektivavtal för
medlemsorganisation endast genom vederbörande huvudorganisation, såvida
inte annat överenskommits i det enskilda fallet.
InU 1971:13
10
Föreningsrätt
Genom lagen om förenings- och förhandlingsrätt tillförsäkras arbetsgivare
och arbetstagare rätt att tillhöra facklig organisation, utnyttja
medlemskap i sådan organisation samt verka för sådan förening eller för
bildandet därav. Föreningsrätten skall lämnas okränkt.
Kränkning av föreningsrätten föreligger, om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan
åtgärd vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom
att icke inträda i eller att utträda ur förening eller att icke utnyttja
medlemskap i förening eller att icke verka för förening eller för bildandet
av sådan, så ock om å ena sidan, till skada för någon å andra sidan, åtgärd
vidtages på grund av hans medlemskap i förening eller utnyttjande av
detta eller hans verksamhet för förening eller för bildandet av sådan.
Kränkning av föreningsrätten skall anses föreligga, även om åtgärden
vidtagits till uppfyllande av bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal.
Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan
dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtalet eller annat
avtal, är rättshandlingen eller bestämmelsen ogiltig. Kränkning av föreningsrätten
kan medföra skadeståndsskyldighet.
Lagstiftningen om föreningsrättsskyddet reglerar endast rätten att
tillhöra förening (positiva föreningsrätten), ej rätten att stå utanför
förening (negativa föreningsrätten). Lagstiftningen är vidare i princip
begränsad till att gälla de fall där det föreligger ett anställningsförhållande.
Lagstiftningen ger alltså ej skydd för person som söker arbete.
Föreningsrätten brukar betecknas som absolut. Den kan sålunda inte
med laga verkan efterges eller sättas ur spel genom kollektivavtal eller
andra avtal. I kollektivavtal förekommer stundom s. k. organisationsklausuler
som vanligen innebär företrädesrätt till arbete för medlemmar i den
arbetstagarorganisation som slutit avtal. Dylika organisationsklausuler är i
och för sig giltiga. Med hänsyn till att organisationsklausul ej får utnyttjas
så att föreningsrätten kränkes får en sådan klausul emellertid begränsad
verkan. En arbetsgivare gör sig sålunda skyldig till föreningsrättskränkning,
om han för att uppfylla en organisationsklausul avskedar en
arbetare, som tillhör en annan organisation än den vars medlemmar är
företrädesberättigade. Klausulen kan emellertid få den verkan att arbetsgivaren
är skyldig att avskeda alla oorganiserade. Klausulen kan också
innebära att arbetsgivaren icke får nyanställa arbetstagare, som ej tillhör
den företrädesberättigade organisationen. Organisationsklausuler förekommer
ej inom SAF:s arbetsområde.
Mål som avser tillämpning av förenings- och förhandlingsrättslagen
avgörs av arbetsdomstolen.
Bestämmelser i kollektivavtal om mätningsavgift
Enligt det mellan Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska
byggnadsarbetareförbundet upprättade riksavtalet för byggnadsindustrin
skall uppmätning och uträkning av ackordsarbete i regel utföras gemensamt
av respektive organisationers mätningsmän. Arbetsgivare är på
InU 1971:13
11
begäran skyldig att av ackordsöverskott innehålla och till Byggnadsarbetareförbundets
lokala organisation överlämna ett belopp utgörande ersättning
för mätningsarbetet, s. k. mätningsarvode. Såsom mätningsarvode
får allenast upptagas belopp, som svarar mot den lokala organisationens
kostnader för mätningen.
Som allmän princip gäller att en arbetsgivare gentemot avtalsslutande
fackorganisation är skyldig tillämpa ingånget kollektivavtal även på
arbetstagare som är oorganiserade eller tillhör annan organisation. En av
byggnadsavtalet bunden arbetsgivare är alltså skyldig att följa reglerna om
mätning även i de fall då samtliga medlemmar i ett ackordslag är
oorganiserade eller tillhör annan organisation än Byggnadsarbetareförbundet.
Detta innebär att mätningsavgift enligt ovanstående avtal utgår
exempelvis vid arbete utfört av arbetare organiserade i den syndikalistiska
fackföreningsrörelsen. Systemet har stundom betecknats som ”mätningsmonopolet”
Tidigare
riksdagsbehandling
Bestämmelser av typ § 32 i SAF:s stadgar
Vid fjolårets riksdag väcktes motioner (vpk) om förbud mot bestämmelser
av typ § 32 i SAF:s stadgar. Riksdagen avslog motionerna i enlighet
med andra lagutskottets ställningstagande i 2LU 1970:89.
Fredsplikt under avtalstid
1970 års riksdag behandlade även motioner (vpk), som syftade till att
riva upp stadgandet om fredsplikt i kollektivavtalslagen. Motionärerna
ville dessutom att lagen om arbetsdomstol skulle revideras. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande anförde andra lagutskottet, 2LU 1970:76.
Principen om fredsplikt under avtalstid är av utomordentlig betydelse.
Inte minst internationella jämförelser visar vilken tillgång vårt nuvarande
system varit såväl för parterna på arbetsmarknaden som för samhället i
stort. Förändrade förhållanden inom arbetslivet aktualiserar ständigt
ändringar i avtal. Även de arbetsrättsliga lagarna är självfallet i behov av
revision från tid till annan. Enligt utskottets mening är det uteslutet att
som utgångspunkt för ett reformprogram ha ett avskaffande av principen
om fredsplikt under avtalstid. Om motionärernas förslag genomfördes
skulle förutsättningarna för hela avtalssystemet ändras. Det skulle i sin
tur medföra stora risker för desorganisation av arbetsmarknaden med
vittgående följder för den svenska ekonomin. Med hänvisning härtill anser
utskottet att förevarande motioner bör avslås.
Kollektiva v t alsia gens ska dest ån dsregler
Frågan om den i kollektivavtalslagen intagna maximiregeln — 200 kr.
— för enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet har prövats av riksdagen
även 1965, 1967 och 1970 (2LU 1965:78, 1967:25, 1970:75). Vid
samtliga tillfällen har yrkanden om revision av regeln avvisats.
InU 1971:13
12
Förhandlingsrättens innebörd
1970 års riksdag prövade även frågan om en översyn av lagstiftningen i
fråga om förhandlingsrätten för organisation som representerar en mindre
del av medlemmarna i en viss yrkesgrupp. Andra lagutskottet avstyrkte
motionsyrkandet i utlåtandet, som godtogs av riksdagen, 2LU 1970:46.
Företrädarna för folkpartiet och moderata samlingspartiet reserverade sig.
Förhandlingsrätt för offentliga tjänstemän
Vid 1970 års riksdag utvidgades det förhandlingsbara området för
offentliga tjänstemän att gälla även frågor om arbetstidens förläggning. I
samband därmed prövades dels frågan om upphävande av 3 § statstjänstemannalagen,
som innehåller begränsningsregler i fråga om det avtalsbara
området, dels frågan om utvidgning av det avtalsbara området till att gälla
även spörsmålet om rätt till annan ledighet än semester. Riksdagen avslog
båda förslagen och hänvisade till att problemen behandlades av förhandlingsrättsutredningen
(2LU 1970:88). De borgerliga utskottsledamöterna
reserverade sig till förmån för en utsträckning av förhandlingsrätten att
gälla annan ledighet än semester.
Föreningsrätt sskyddet för arbetssökande
Föreningsrättsskyddet för arbetssökande har prövats av riksdagen vid
åtskilliga tillfällen. Här må hänvisas till 2LU 1966:74 och 1970:46.
Riksdagen har avvisat den ifrågasatta utvidgningen av lagstiftningen. År
1966 uttalades dock att därest föreningsrättslagstiftningen togs upp i ett
större sammanhang kunde den aktualiserade frågan komma att prövas.
Vid 1970 års utlåtande är fogad en reservation av ledamöter från folkpartiet
och moderata samlingspartiet.
Bestämmelsen i kollektivavtal om mätningsavgift
Vid 1966 års riksdag väcktes en motion (fp) i vilken yrkades lagstiftning
mot ”mätningsmonopolet”. SAF, LO och arbetsdomstolen avstyrkte
motionsyrkandet. Andra lagutskottet gick emot motionen (2LU
1966:74) med motiveringen att den aktuella bestämmelsen om mätning
tillhörde de frågor över vilka parterna fritt borde få träffa avtal. Att
inskrida med lagstiftning skulle enligt utskottets mening innebära allvarliga
konsekvenser för den fria ordning vi traditionellt har på kollektivavtalsområdet.
Herr Ullsten (fp) reserverade sig. Riksdagen godkände
utskottets utlåtande.
InU 1971:13
13
Utskottet
Det rättsliga förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare regleras
genom en kombination av lagregler, avtalsbestämmelser och sedvänja. Av
väsentlig betydelse för rättsbildningen på det förevarande området är
dessutom arbetsdomstolens praxis. Det centrala lagkomplexet i fråga om
kollektivavtal m. m. är den s. k. arbetsfredslagstiftningen som omfattar
1920 års lag om medling i arbetstvister, lagarna från år 1928 om
kollektivavtal och arbetsdomstolen samt 1936 års lag om förenings- och
förhandlingsrätt. Dessutom finns viktiga regler i stats- och kommunaltjänstemannalagarna.
I motionen 1971:15 5 av herr Geijer, Arne, i Stockholm m. fl. (s) yrkas
att en utredning skall tillsättas för översyn av de lagar som reglerar
rättstillämpningen på arbetslivets område. Motionärerna gör gällande att
utbyggnaden av det medborgerliga inflytandet och den sociala omdaning
som ägt rum i samhället inte har åtföljts av motsvarande förändringar på
arbetslivets område. Motionärerna anser att det behövs en bättre balans
mellan parterna på arbetsmarknaden. Dessa bör gemensamt bestämma
om arbetsvillkoren i vidaste mening. Mot denna bakgrund vänder sig
motionärerna mot den allmänna rättsprincip som innebär att arbetsgivare,
i den mån begränsningar inte stipulerats i lag eller avtal, äger fritt
antaga och avskeda arbetare samt leda och fördela arbetet. De kritiserar
också det företräde arbetsgivare i allmänhet har i fråga om tolkning av
kollektivavtal.
I motionerna diskuteras vidare den gällande ordningen med fredsplikt
under avtalstid. Motionärerna anser att tanken att avtal skall hållas inte
gärna kan ifrågasättas. Enligt deras mening är det emellertid inte givet att
fredsplikten skall ha den vidsträckta omfattning som den kommit att få
genom arbetsdomstolens praxis.
Motionärerna tar i det sammanhanget upp den bristande partsbalans
som de anser uppkomma vid lokala förhandlingar som förs under
fredsplikt. Samordnade lönerörelser och riksavtal är enligt motionärerna
nödvändiga förutsättningar för att de fackliga organisationerna skall
kunna hjälpa de grupper som är mest i behov av stöd. I motionen föreslås
att den begärda utredningen skall pröva alla förslag som syftar till
snabbare avgöranden av lokala tvister.
Motionärerna behandlar slutligen frågan om förhandlingsrättens innebörd.
De föreslår bl. a. utredning av frågan om part i vissa fall bör åläggas
primär förhandlingsskyldighet, dvs. åliggande att förhandla innan en
planerad åtgärd vidtagits.
En tillbakablick på den tidsperiod under vilken arbetsfredslagstiftningen
varit i kraft ger enligt utskottets uppfattning anledning till
övervägande positiva omdömen om lagstiftningens sätt att fungera.
Utvecklingen på arbetslivets område har emellertid på senare tid präglats
av snabba förändringar och det är naturligt att detta i sin tur aktualiserar
omprövning av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Erfarenheterna ger
också vid handen att lagstiftningen för att kunna tillgodose sitt syfte
InU 1971:13
14
måste omfattas med förtroende av parterna på arbetsmarknaden. På
senare tid har i olika sammanhang krav förts fram om revision av de
aktuella lagarna. Den förevarande motionen är ett uttryck för denna
opinion.
Enligt utskottets bedömning är tiden nu inne för en allsidig översyn av
de lagar som reglerar förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden, i
första hand kollektivavtalslagen, lagen om arbetsdomstol, lagen om
förenings- och förhandlingsrätt samt medlingslagen. Utgångspunkt för
utredningen bör vara de frågor som tas upp i motionen 1971:155.
Det är angeläget att lagstiftningen anpassas så att den främjar den
pågående utvecklingen mot ett ökat inflytande för de anställda på
arbetsplatserna. Detta kan i sin tur leda till att även andra lagar än de
nämnda bör ses över i vissa delar. Det kan också föranleda överväganden
beträffande frågor som i dag regleras genom avtal eller ensidigt avgörs av
arbetsgivarna. Utredningen bör ta upp det problem som är förknippat
med det nuvarande företrädet för arbetsgivarens uppfattning vid tolkning
av bestämmelser i kollektivavtal eller lag. I det sammanhanget bör även
bevisreglerna i rättegång vid arbetsdomstolen prövas.
Beträffande fredsplikten under tid då avtal gäller delar utskottet
motionärernas bedömning att fredsplikt i princip bör bestå men att det
kan finnas anledning att överväga vissa jämkningar. Utredningen torde
härvid också få anledning att gå in på ansvarsreglerna vid överträdelse av
lag eller avtal.
Såsom utskottet ovan anfört bör översynen omfatta även lagen om
förenings- och förhandlingsrätt. Förhandlingsrättens innebörd och omfattning
bör prövas liksom den i motionen upptagna frågan om primär
förhandlingsskyldighet. Även förlikningsmannainstitutets utformning och
användbarhet bör bli föremål för närmare prövning.
En allsidig översyn av arbetsrättslagstiftningen aktualiserar en samordning
med utredningsarbete som redan pågår. Det gäller arbetsdomstolens
kompetens, anställningstrygghetsfrågorna och översynen av stats- och
kommunaltjänstemannalagarna. Vid utformning av utredningens direktiv
får prövas hur en önskvärd samordning skall realiseras.
Med hänsyn till vad ovan sagts om vikten av att lagstiftningen är
förankrad hos arbetsmarknadens parter och då utredningsarbetet kan
aktualisera förskjutning av den nuvarande gränsen mellan lag- och
avtalsreglerade frågor är det naturligt att parterna på arbetsmarknaden
tillförsäkras en bred representation i utredningen.
Även motionen 1971:1118 av herr Hermansson (vpk) behandlar frågor
som rör omarbetning av kollektivavtalslagen och med den sammanhängande
lagstiftning. Motionärerna vill avskaffa bestämmelserna om
fredsplikt och i det sammanhanget ha en översyn av lagen om arbetsdomstol.
De vill vidare att 3 § statstjänstemannalagen skall upphävas och att
bestämmelser av typ § 32 i SAF:s stadgar förbjudas genom lag. I
anslutning till en sådan lagstiftning begär motionären att anställda i lag
skall tillförsäkras ”vetorätt” i arbetarskyddsfrågor, vid tillsättande av
InU 1971:13
15
förmän samt vid omflyttning inom företaget. De anställda skall vidare
genom lag få rätt att välja löneform samt att hålla möten och driva
agitation på arbetsplatsen.
Som framgår av de redovisade yrkandena faller åtskilliga av de frågor
motionärerna tar upp inom det ämnesområde som den av utskottet
förordade utredningen avses skola behandla. Utskottet är emellertid inte
berett att som utgångspunkt för detta utredningsarbete acceptera de i
motionen framlagda förslagen. I fråga om 3 § statstjänstemannalagen får
utskottet dessutom hänvisa till att stadgandet prövas av förhandlingsutredningen.
Utskottet avstyrker således motionen.
I motionen 1971:1 145 av herrar Ullsten (fp) och Romanus (fp)
behandlas frågor som rör lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Motionärerna vill ha en översyn av lagstiftningen och nämner särskilt tre
frågor som översynen bör omfatta. Den första frågan gäller föreningsrättsskyddet
för arbetssökande. Den andra avser förhandlingsrättens
innebörd i fråga om organisation som på en arbetsplats företräder endast
en mindre del av arbetstagarna. Den tredje frågan gäller det s. k.
mätningsmonopolet vars innebörd utskottet redovisat tidigare i betänkandet.
Den av utskottet föreslagna utredningen bör, som tidigare anförts,
omfatta bl. a. en allmän översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
De i motionerna upptagna frågorna om föreningsrättsskyddet för
arbetssökande och förhandlingsrättens innebörd kan väntas bli belysta
under utredningsarbetet. Motionen i nu berörda delar är därmed besvarad.
I fråga om det s. k. mätningsmonopolet avstyrker utskottet motionen.
I motionen 1971:1131 av herr Mundebo m. fl. (fp) yrkas ändring i 3 §
statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen. Dessa stadganden
innehåller vissa begränsningar av rätten att träffa avtal på det
offentliga tjänstemannaområdet. En av de frågor som är undandragna det
avtalsbara området och arbetsgivaren således ensidigt äger reglera är
rätten till annan ledighet än semester. Motionärernas yrkande innebär att
denna inskränkning i avtalsfriheten avlägsnas.
Förhandlingsutredningen prövar hela det frågekomplex som innefattas
i 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen.
Utredningen kommer således att ta upp det av motionärerna nu aktualiserade
problemet. Enligt utskottets mening finns det skäl som talar för den
begärda utvidgningen av det avtalsbara området men med hänsyn till att
frågan prövas i pågående utredning anser sig utskottet inte böra tillstyrka
yrkandet om omedelbar lagändring.
InU 1971:13
16
Utskottet hemställer
A. att riksdagen med bifall till motionen 1971:155 och i anledning
av motionen 1971:1145 i skrivelse till Kungl. Majit begär den av
utskottet förordade utredningen av lagstiftningen på arbetslivets
område,
B. att riksdagen avslår följande motioner,
1) 1971:1118,
2) 1971:1131,
3) 1971:1145, i den mån den ej behandlats under A.
Stockholm den 4 maj 1971
På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON
Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Östersund (s), Nordgren (m), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar
Fridolfsson (s), Johansson i Simrishamn (s), Oskarson (m), fru Ludvigsson
(s), herrar Nilsson i Kalmar (s), Mattsson i Skee (c), Fransson (c),
Ekinge (fp), Olsson i Asarum (s) och Hallgren (vpk).
Reservation
av herr Hallgren (vpk) som anser
dels att utskottets yttrande från och med ”En tillbakablick” (s. 13)
bort ha följande lydelse:
”1928 års lagar om kollektivavtal och arbetsdomstol genomdrevs trots
ett omfattande och starkt motstånd från fackföreningsrörelsen och
arbetarrörelsen över huvud taget. Från den fackliga ledningens sida upphörde
kort tid därefter motståndet. Praxis gav emellertid belägg för att de
nämnda lagarna till sin karaktär är antifackliga klasslagar. De bygger på
en rättsuppfattning grundad på arbetsgivarnas oinskränkta maktställning
inom företagen. Verkställda undersökningar av arbetsdomstolens domslut,
sammanfattade exempelvis i arbetet 'Arbetsgivare och fackföreningsledare
i domarsäte’ (av Lennart Geijer och Folke Schmidt, år
1958) ger illustrerande exempel, som styrker detta omdöme. I motionen
1971:1118 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk) erinras om en rad
arbetskonflikter under senare tid, speciellt LKAB-strejken. Denna var
enligt kollektivavtalslagen 'olaglig'. Men enligt en enkätundersökning
om svenska folkets inställning till denna strejk stödde den stora majoriteten
arbetarnas krav och ansåg att det var rätt att strejka för dem.
I kraft av SAF-paragrafen 32 har en maktutövning från företagsägarnas
sida utvecklats på arbetsplatserna, arbetstakten drivits upp, löne- och
arbetsförhållanden skapats, som lett till att arbetarna inte sett någon
annan utväg än att tillgripa strejkvapnet. För kapitalägarna är situationen
en annan. De behöver inte bryta mot kollektivavtalslagen för att driva
upp arbetstakten, försämra ackord, i kraft av sin rätt att leda och fördela
InU 1971:13
17
arbetet (§32) flytta arbetare till sämre betalt arbete osv. För kapitalägarna
existerar ensidiga favörer.
Mot bakgrunden av dessa faktiska förhållanden är fredspliktsparagrafen,
§ 4 i kollektivavtalslagen, till väsentlig del riktad mot den em parten.
Det är ingen lösning att 'jämka’ denna lagstiftning. Paragraf 4 bör i sin
helhet avskaffas. I sammanhanget bör även lagen om arbetsdomstol ses
över. Farhågorna att ett upphävande av fredspliktsparagrafen sätter
ingångna avtal ur spel etc. förbiser att avtal ingångna under förhållanden
som i varje fall reducerat de ensidiga favörerna för arbetsgivarparten
såsom ägare av produktionsmedlen, i högre grad är ägnade att avskaffa
orsakerna till strejker. Sådana farhågor förbiser också, att löntagarna inte
av okynne tillgriper strejkvapnet, som medför förlust av arbetsförtjänst.
1 detta sammanhang måste också frågan om SAF-paragrafen 32 tas med
i bilden. Såsom framhålles i motion 1971:1118 har prejudicerande
domar avkunnats av arbetsdomstolen, att arbetsgivaren äger rätt att fritt
anställa och avskeda arbetare samt leda och fördela arbetet, oavsett om
denna rätt står inskriven i avtal eller inte. Med särskild hänsyn härtill bör
en sådan lag införas, som förhindrar giltigheten av bestämmelser av typen
§ 32 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar. En sådan utformning
skulle främja löntagarinflytande på arbetsplatserna.
I full överensstämmelse med detta synsätt bör också § 3 i statstjänstemannalagen
strykas, vilket problem prövas av förhandlingsutredningen. I
motionen 1971:1118 hävdas också att en lagstiftning som förhindrar
giltigheten av bestämmelser av typen § 32 i SAF:s stadgar även bör
inbegripa en del medbestämmandefrågor för de anställda. Dessa frågor är
enligt förslagen i motionen: vetorätt i arbetarskyddsfrågor, vetorätt vid tillsättande
av arbetsledare och förmän, vetorätt vid omflyttning inom företaget,
rätt att välja löneform samt rätt till möten och agitation på
arbetsplatsen. Förslagen är en uppföljning av förslaget om förhindrad
giltighet av bestämmelser av typen § 32 i SAF:s stadgar och innebär ett
lagfäst stöd för en närmare utformning av bestämmanderätten för de
anställda vilket i sin tur innebär ett steg mot företagsdemokrati. Utskottet
tillstyrker med hänsyn till det anförda bifall till motion 1971:1118
i nu förevarande delar.
I motionen 1971:155 av herr Arne Geijer m. fl. (s) argumenteras för
tillsättandet av en utredning för översyn av de lagar som reglerar
rättstillämpningen på arbetslivets område. Även om utskottet finner den i
motionen anförda kritiken mot förhållandena inom arbetslivet i vissa
drag sammanfalla med de i motionen 1971:1118 anförda synpunkterna,
anser utskottet ett klart ställningstagande i sak beträffande avskaffandet
av paragraf 4 i kollektivavtalslagen och de i denna motion i övrigt anförda
yrkandena vara nödvändigt. Utskottet kan därför inte ansluta sig till det i
allmän form framställda förutsättningslösa utredningsyrkandet, som inte
bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Samma gäller enligt utskottets mening även de i motionen 1971:1145
av herrar Ullsten (fp) och Romanus (fp) ställda motionsyrkandena.
Motionen 1971:1131 av herr Mundebo m. fl. (fp) tar upp frågan om
InU 1971:13
18
ändring i 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen,
vilka yrkanden i likhet med motsvarande del i motionen 1971:1118
faller inom området för förhandlingsutredningens prövning, varför utskottet
anser att motionen inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.”
dels att utskottet bort hemställa
”A. att riksdagen i anledning av motionen 1971:1118 i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om
1. omarbetning av kollektivavtalslagen i syfte att avlägsna det i §
4 stadgade förbudet mot arbetsinställelse under avtalstid,
2. revision av lagen om arbetsdomstol,
3. förslag till lag som dels förhindrar giltigheten av bestämmelser
av typ § 32 i SAF:s stadgar, dels tillerkänner de anställda vetorätt
i arbetarskyddsfrågor, vetorätt vid tillsättande av arbetsledare och
förmän, vetorätt vid omflyttning inom företaget, rätt att välja
löneform samt rätt till möten och agitation pä arbetsplatsen,
B. att riksdagen avslår följande motioner
1. 1971:155,
2. 1971:1118, såvitt angår 3 § statstjänstemannalagen,
3. 1971:1131,
4. 1971:1145.”
Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.178 S