Inrikesutskottets betänkande nr 12 år 1971

InU 1971:12

Nr 12

Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion angående ambulerande
skrivbyråverksamhet.
Motionen

I motionen 1971: 1140 av herr Romanus m. fl. yrkas att riksdagen
beslutar om en sådan ändring i lagen om arbetsförmedling att den
ambulerande skrivbyråverksamheten undantas från det generella förbudet
mot arbetsförmedling i förvärvssyfte samt att vederbörande utskott
utformar nödvändig lagtext.

Gällande bestämmelser m. m.

Privat arbetsförmedling regleras i lagen den 18 april 1935 med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling. Enligt denna lag är det förbjudet
att bedriva arbetsförmedling i vinstsyfte. Den som vill bedriva arbetsförmedling
utan förvärvssyfte men mot ersättning skall ansöka om tillstånd
därtill hos arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), som är tillsynsmyndighet
när det gäller lagens efterlevnad. Tillstånd till sådan förmedling,
där avgiften endast skall täcka kostnaden för verksamheten, ges endast
till organisationer (organisationsförmedling). AMS fastställer maximiavgifter
och andra villkor för verksamheten. På kontorsservicens område
har i dag två organisationer tillstånd att driva avgiftskrävande förmedling.
Avgiftsfri arbetsförmedling får bedrivas utan tillstånd. Den som
bedriver sådan förmedling är dock skyldig att göra anmälan till AMS.

Den som bedriver arbetsförmedling mot ersättning utan tillstånd kan
straffas med dagsböter. Försummelse att göra anmälan om avgiftsfri
förmedling är belagt med böter lägst fem och högst 300 kronor.

Den 1 juli i år träder skärpta straffbestämmelser i kraft. Straffmaximum
för den som bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte höjs till
fängelse i högst sex månader. Vidare blir det straffbelagt att bereda
arbete åt någon som anvisats genom arbetsförmedling driven i förvärvssyfte.
Även i detta fall blir maximistraffet sex månader. Allmänt åtal
för detta brott får dock väckas endast efter anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen.

Arbetsförmedlingslagen är enligt sin ordalydelse tillämplig på all slags
arbetsförmedling. Lagen ger inte någon definition på begreppet arbetsförmedling.
Ett specialfall av arbetsanskaffning har emellertid reglerats

Riksdagen 1971. 18 sami. Nr 12

InU 1971:12

särskilt. Det gäller s. k. uthyrning av arbetskraft. Bestämmelsen härom,
som tillkom år 1942, återfinns i 1 § andra stycket i lagen. Där stadgas
att om mellan utövare av verksamhet för arbetsanskaffning och arbetssökande
träffats avtal om anställning av den arbetssökande hos verksamhetens
utövare eller av den sistnämnda hos arbetssökanden, men av
omständigheterna framgår att det huvudsakliga syftet med anställning
är förmedling av arbete åt arbetssökanden, sådan förmedling skall anses
som arbetsförmedling.

Uthyrningsverksamhet förekommer inom olika branscher. Den har
varit vanlig inom varvsindustrin och beträffande kontorsservice tillhandahållen
av skrivbyråer. Vissa skrivbyråer driver s. k. ambulerande
verksamhet som innebär att byrån mot ersättning ställer personal, som
är anställd hos byrån, till kunders förfogande för att tjänstgöra hos dessa.
Personalens arbetsuppgifter bestäms efter hand av kunden och de utförs
under dennes arbetsledning. Är kunden ett företag utgör personalen i
praktiken en del av företagets arbetsstyrka. Att personalen är anställd
hos skrivbyrån innebär i huvudsak endast att byrån svarar för personalens
avlöning och andra anställningsförmåner.

Högsta domstolen har fastslagit att sådan ambulerande skrivbyråverksamhet
är att anse som olaga arbetsförmedling (NJA 1962 s. 820).

Frågans tidigare behandling

Frågan om ändring i arbetsförmedlingslagen så att ambulerande skrivbyråverksamhet
blir tillåten aktualiserades genom motioner vid riksdagarna
åren 1962, 1963 och 1965 (2LU 1962:37, 1963:21 och 1965:26).
Sedan riksdagen hemställt om utredning av frågan överlämnades år 1965
utredningsuppdraget till sakkunniga för översyn av arbetsförmedlingslagen.
De sakkunniga avgav betänkande i ämnet i oktober 1966 (stencil
In 1966: 6).

I betänkandet uttalade majoriteten av utredningens ledamöter att det
förelåg ett beaktansvärt behov av ambulerande skrivbyråverksamhet och
föreslog att lagen skulle ändras så att AMS i viss utsträckning skulle
kunna tillåta ambulerande skrivbyråverksamhet med vinstsyfte. En minoritet,
representerande Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och
Landsorganisationen i Sverige (LO) reserverade sig mot majoritetens
förslag och föreslog för sin del ingen annan ändring än en eventuell
skärpning av straffet för olaga arbetsförmedling. Vid remissbehandlingen
av betänkandet tillstyrktes majoritetens förslag av flertalet remissinstanser,
medan förslaget avstyrktes av LO, TCO och en majoritet i AMS
styrelse.

Betänkandet ledde inte till lagstiftning.

I november 1969 tillsattes en utredning med uppdrag att utreda arbetsförmedlingen
inom vissa yrkesområden m. m. Utredningen skall

InU 1971:12

enligt direktiven bl. a. pröva frågan om införande av effektivare sanktioner
vid brott mot arbetsförmedlingslagen. Sommaren 1970 lade utredningen
fram vissa förslag i detta ämne. Utredningens förslag lades till
grund för den skärpta lagstiftning som träder i kraft den 1 juli 1971
(prop. 1970:166, 2LU 1970: 93, rskr. 1970:458).

Utredningen skall under sitt fortsatta arbete bl. a. undersöka behovet
av speciella åtgärder för att effektivisera förmedlingen av tillfälliga anställningar
inom kontorsområdet.

1970 års riksdag

Frågan om ändring i arbetsförmedlingslagen så att de ambulerande
skrivbyråerna undantas från det generella förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte prövades vid två tillfällen av 1970 års riksdag.
Under vårriksdagen avslogs motionen med det nämnda syftet i enlighet
med andra lagutskottets hemställan, 2LU 1970: 19.

Frågan återkom på hösten i samband med behandlingen av förslaget
till skärpta sanktioner. I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1970: 93
hänvisade andra lagutskottet inledningsvis till utskottets ställningstagande
under vårsessionen och yttrade härom vidare:

I sitt utlåtande förklarade sig utskottet dela den uppfattning som
kommit till uttryck i direktiven för utredningen angående arbetsförmedling
inom vissa yrkesområden m. m., nämligen att förmedling i vinstsyfte
inte skall vara tillåten och att förmedling mot självkostnadsersättning
endast får bedrivas av organisation och alltså inte får anförtros
enskild person. Enligt utskottets mening föreligger inte någon anledning
för riksdagen att frångå sitt ställningstagande. Som departementschefen
framhållit i propositionen är det oförenligt med samhällets ansvar för
den enskildes rätt till arbete att samhället tillåter att någon bereder sig
vinst på att förmedla arbete åt andra. Den principiella utgångspunkten
bör enligt utskottet vara att all arbetsförmedling skall lämnas kostnadsfritt
genom det allmännas försorg. Utskottet vill emellertid erinra om
att, i den mån arbetsgivare eller arbetstagare anser att det på något
område finns behov av särskild service utöver den som lämnas av den
offentliga förmedlingen, det står fritt för organisation som de tillhör att
efter anmälan till eller tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen anordna enskild
förmedling kostnadsfritt eller mot självkostnadsersättning. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet de förevarande motionsyrkandena.
Samtidigt vill utskottet betona att detta ställningstagande avser endast
den del av skrivbyråverksamheten, som omfattar uthyrning av
arbetskraft och som därmed är att hänföra till arbetsförmedling, övrig
skrivbyråverksamhet berörs, som framgår av vad utskottet inledningsvis
anfört, inte av förbudet.

Företrädare för de borgerliga partierna reserverade sig och hemställde
att riksdagen skulle begära förslag till 1971 års vårriksdag om
sådan ändring i lagen om arbetsförmedling att den ambulerande skrivbyråverksamheten
undantas från det generella förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte.

InU 1971:12

Utskottet

Arbetsförmedling får inte bedrivas i vinstsyfte. Såsom arbetsförmedling
anses enligt 1 § arbetsförmedlingslagen bl. a. verksamhet för arbetsanskaffning
som grundas på anställningsavtal mellan utövaren av verksamheten
och den arbetssökande, om det av omständigheterna framgår
att det huvudsakliga syftet med anställningen är förmedling av arbete.
Högsta domstolen har i enlighet med dessa regler fastslagit att skrivbyråernas
s. k. ambulerande verksamhet är att anse som arbetsförmedling
i förvärvssyfte och således förbjuden. Ambulerande skrivbyråverksamhet
innebär att en skrivbyrå mot ersättning ställer personal till en
kunds förfogande för utförande av arbete hos denne, varvid kunden
bestämmer arbetets omfattning och utövar arbetsledning.

Den som bryter mot bestämmelsen i arbetsförmedlingslagen kan dömas
till böter. Riksdagen beslöt i december 1970 att från den 1 juli 1971
höja sträffmaximum för den som bedriver förvärvssyftande arbetsförmedling
till fängelse i sex månader. Dessutom blir det straffbelagt att
bereda arbete åt någon som anvisats genom arbetsförmedling driven i
förvärvssyfte.

I motionen yrkas att lagstiftningen skall ändras så att ambulerande
skrivbyråverksamhet undantas från det generella förbudet mot arbetsförmedling
i förvärvssyfte.

I samband med fjolårets riksdagsbehandling av förslaget till skärpta
sanktioner prövades motioner med samma syfte som den nu aktuella.
Andra lagutskottet, som behandlade ärendet, uttalade att det inte fanns
anledning för riksdagen att frångå de principer som ligger bakom lagstiftningen,
nämligen att arbetsförmedling i vinstsyfte inte skall vara tilllåten
och att förmedling mot självkostnadsersättning endast skall få bedrivas
av organisation och alltså inte får bedrivas av enskild person.
Andra lagutskottet anförde vidare att den principiella utgångspunkten
bör vara att all arbetsförmedling skall lämnas kostnadsfritt genom det
allmännas försorg. Utskottet tilläde emellertid att i den mån arbetsgivare
eller arbetstagare anser att det på något område finns behov av
särskild service, utöver den som lämnas av den offentliga förmedlingen,
det finns möjlighet för organisation att anordna arbetsförmedling kostnadsfritt
eller mot självkostnadsersättning. Utskottet erinrade slutligen
om att utredningen angående arbetsförmedling på vissa yrkesområden
m. m. under sitt fortsatta arbete bl. a. skall undersöka behovet av speciella
åtgärder för att effektivisera förmedlingen av tillfälliga anställningar
inom kontorsområdet.

Enligt inrikesutskottets bedömande har det sedan den aktuella frågan
behandlades i december 1970 inte inträffat något som bör föranleda
riksdagen att frångå sitt tidigare ställningstagande. Utskottet avstyrker
därför motionen.

Inl) 1971:12

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1971:1140.

Stockholm den 27 april 1971

På inrikesutskottets vägnar

KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande:

herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s),
Nilsson i Tvärålund (c), Andersson i Billingsfors (s), Nordgren (m),
fru Hörnlund (s), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Fridolfsson (s),
Rimås (fp), Johansson i Simrishamn (s), Oskarson (m), fru Ludvigsson
(s), herrar Lorentzon (vpk) och Mattsson i Skee (c).

Reservation

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m),
fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Rimås (fp), Oskarson (m) och
Mattsson i Skee (c), som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 4 som börjar med »I
samband» och slutar med »därför motionen» bort erhålla följande lydelse: »Skrivbyråer,

som driver ambulerande verksamhet, fyller en värdefull
funktion genom att på ett effektivt sätt förmedla personal för korttids- och
vikariatstjänstgöring inom kontorsbranschen. Jämförd med den offentliga
förmedlingen har denna verksamhet åtskilliga fördelar för både arbetsgivare
och arbetstagare. Genom att personalen är anställd vid byrån kan
denna lämna en särskild service, som den offentliga förmedlingen inte
kan erbjuda. Några skadeverkningar behöver, såvitt utskottet kan bedöma,
inte befaras om den ambulerande skrivbyråverksamheten bedrivs
under offentlig kontroll. Det skulle vidare bli förenat med svårigheter
att, om verksamheten tvingades upphöra, fullt ut ersätta den
med likvärdig arbetsförmedling. Utskottet vill också betona svårigheten
att dra en gräns mellan den stationära eller eljest fullt lagliga skrivbyråverksamheten
och den verksamhet, som anses innefatta uthyrning
av arbetskraft och således drabbas av lagens förbud.

I den promemoria, som avgavs år 1966 av utredningen för översyn
av arbetsförmedlingslagen, föreslogs en sådan ändring av arbetsförmedlingslagen
att arbetsmarknadsstyrelsen skulle få befogenhet att ge tillstånd
till ambulerande skrivbyråverksamhet. Förslaget innebar vidare
bl. a. att Kungl. Maj:t skulle bestämma vilka personalkategorier som
tillstånd fick avse, att tillstånd skulle få ges endast för ett år i sänder

InU 1971:12

samt att som villkor för tillstånd skulle lämnas föreskrifter om bl. a.
de avgifter, som skulle få tas ut i verksamheten. Förslaget tillstyrktes
av flertalet remissinstanser.

Utskottet anser att starka skäl talar för att den ambulerande skrivbyråverksamheten
bör undantas från förbudet mot arbetsförmedling i
förvärvssyfte. 1966 års utredningsförslag är enligt utskottets mening väl
ägnat att ligga till grund för en lagändring i detta syfte. Lagändringen
bör träda i kraft samtidigt med straffskärpningen den 1 juli 1971. Utskottet
tillstyrker alltså motionen.»

dels att utskottet bort hemställa

»att riksdagen med bifall till motionen 1971: 1140 antar följande

Förslag till
Lag angående ändring i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1935: 113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling,

dels att 3, 8 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 2 a, av nedan
angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2a §

Utan hinder av 2 § första stycket
må förmedling ske av såddn kontorspersonal
som närmare anges i
föreskrifter som Konungen meddelar,
om den som bedriver förmedlingen
har anställt personalen hos
sig och förmedlingen avser arbetskraftsbehov
som kan bedömas räcka
högst tre månader.

Tillstånd till sådan förmedling
skall sökas hos arbetsmarknadsstyrelsen
och meddelas för ett år i
sänder. Innan tillstånd beviljas skall
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
inom det yrkesområde
som förmedlingen avser få tillfälle
att yttra sig.

Tillstånd må meddelas även enskild
person. För förmedling som
tillåtits enligt denna paragraf gäller
2 § tredje stycket i tillämpliga delar.

InU 1971:12

Nuvarande lydelse

Vid meddelande av tillstånd skall
angivas den ersättning för förmedlingen,
som högst må uppbäras,
samt de övriga villkor och bestämmelser
för verksamheten, som prövas
erforderliga.

Ersättningen må i intet fall så
bestämmas, att densamma kan förväntas
överstiga de nödiga utgifterna
för förmedlingen.

Antagen lydelse från den
1 juli 1971

Den som bedriver arbetsförmedling
i förvärvssyfte dömes till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Den som eljest utan tillstånd bedriver
arbetsförmedling mot ersättning
dömes till böter.

Den som försummar att göra anmälan
enligt 5 § dömes till böter
högst femhundra kronor.

Den som uppsåtligen bereder arbete
åt någon efter anvisning genom
arbetsförmedling som bedrives
i förvärvssyfte dömes till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Allmänt åtal för brott som avses
i första stycket får väckas endast
efter anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen.

Föreslagen lydelse

Vid meddelande av tillstånd skall
angivas den ersättning för förmedlingen,
som högst må uppbäras,
samt de övriga villkor och bestämmelser
för verksamheten, som prövas
erforderliga.

För förmedling som sägs i 2 §
andra stycket må ersättningen i intet
fall så bestämmas, att densamma
kan förväntas överstiga de nödiga
utgifterna för förmedlingen.

Ersättningen för förmedling sorn
sägs i 2 a § skall bestämmas till
skäligt belopp.

Föreslagen lydelse

Den som utan tillstånd bedriver
arbetsförmedling i förvärvssyfte
dömes till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Den som eljest utan tillstånd bedriver
arbetsförmedling mot ersättning
dömes till böter.

Den som försummar att göra anmälan
enligt 5 § dömes till böter
högst femhundra kronor.

Den som uppsåtligen bereder arbete
åt någon efter anvisning genom
arbetsförmedling som utan
tillstånd bedrives i förvärvssyfte dömes
till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Allmänt åtal för brott som avses
i första stycket får väckas endast
efter anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen.
»

N. O. Mauritzons Boktryckeri AB, Stockholm 1971

kumm