RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 39

FÖRSTA KAMMAREN

1970

24—27 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 24 november Sid.

Svar på interpellation av herr Dahlén (fp) om införande av
kommunal kontrollavgift vid olaga parkering................ 5

Meddelande ang. enkel fråga av herr Pettersson, Karl, (m) ang.

1965 års norsk-svenska överenskommelse om axeltryck m. m.
å väg E 75 .............................................. 13

Onsdagen den 25 november

Svar på enkel fråga av herr Werner (vpk) ang. åtgärder i syfte
att möjliggöra ett fullföljande av pågående byggnadsprojekt .. 14

Restaurering av Uppsala domkyrka .......................... 15

Om grundskolans målsättning m. m........................... 17

Om försöksverksamhet med föräldrautbildning ................ 24

Om åtgärder för att tillgodose näringslivets behov av yrkesut bildad

arbetskraft ........................................ 30

Om vidareutbildning av elitidrottsmän ...................... 32

Om intagningen av elever vid vårdyrkesskolor ................ 33

Den statliga trafikpolitiken m. m............................. 34

Om en järnvägsförbindelse över Svinesund .................. 46

Om utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik, m. m. 48

Omläggning av vägtrafikbeskattningen ........................ 53

Premiering av visst frivilligt sparande, m. m................... 68

Kontrollen av importerade fiskkonserver .................... 72

Vissa miljövårdsfrågor ...................................... 74

Om mätstationer för kontinuerlig bevakning av luftföroreningar

och förändringar i atmosfären ............................ 79

Om upprättande av en plan för vattenhushållningen .......... 81

Om massmedias inverkan på barns fostran i hemmet .......... 84

Om abortförebyggande åtgärder .............................. 88

Interpellation av herr Olsson, Johan, (ep) ang. flyttningsbidrag
till arbetskraft som söker anställning i stödområde .......... 89

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 39

Nr 39

Innehåll

Sid.

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Åkerlund (m) ang. bevakningen av US Trade Center

m. m................................................. 90

av herr Olsson, Johan, (ep) ang. standarden på bussar i linjetrafik
................................................ 90

Torsdagen den 26 november

Svar på enkla frågor:

av herr Wikström (fp) ang. hjälpinsats till östpakistan ...... 91

av herr Schött (m) om upplysningsbroschyr beträffande nya

beskattningsregler .................................... 93

av herr Österdahl (fp) ang. pensionärsrabatten vid resor med

SJ .................................................. 95

av herr Wanhainen (s) ang. järnvägstrafiken i Tornedalsom rådet

................................................ 97

av herr Tistad (fp) ang. suppleant i statlig företagsnämnd .. 98

Interpellation av herr Pettersson, Karl, (m) ang. statens vattenfallsverks
avskrivningar för investeringar i Marvikenprojektet 103

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Brundin (m) om offentliggörande av beslutsunderlaget

för regeringens beslut om Brofjorden .................. 104

av herr Pettersson, Karl, (m) ang. krigsmaterielverkets beställningar
av textilvaror från sysselsättningssynpunkt ........ 104

av fröken Pehrsson (ep) ang. krigsmaterielverkets beställningar
av textilvaror från beredskapssynpunkt .............. 104

Fredagen den 27 november

Meddelande ang. enkel fråga av fru Florén-Winther (m) om inrättande
av ett statligt likalönsråd ........................ 106

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 24 november

Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning .. 5

Onsdagen den 25 november

Statsutskottets utlåtande nr 195, ang. vissa anslag ur kyrkofonden
m. m................................................... 15

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 44, ang. vissa kommunala
befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade .... 17

Statsutskottets utlåtande nr 181, om förmåner och tjänstgöringsförhållanden
för värnpliktiga ............................ 17

— nr 182, om grundskolans målsättning m. m................. 17

— nr 183, om försöksverksamhet med föräldrautbildning...... 24

Innehåll

Nr 39

Sid.

— nr 184, om åtgärder för att tillgodose näringslivets behov av

yrkesutbildad arbetskraft ................................ 30

— nr 185, om företagarutbildningen .......................... 32

— nr 186, om vidareutbildning av elitidrottsmän .............. 32

— nr 187, om intagningen av elever vid vårdyrkesskolor ...... 33

— nr 188, om kurativ verksamhet vid folkhögskolorna m. m..... 34

— nr 189, om studiestöd till döva vid genomgång av folkhögskolekurs
m. .............................................. 34

— nr 190, om vissa vuxenutbildningsfrågor .................. 34

— nr 191, ang. den statliga trafikpolitiken m. m............... 34

— nr 193, om en järnvägsförbindelse över Svinesund .......... 46

— nr 192, om utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik
samt av ostkustbanan och norra stambanan m. m....... 48

— nr 194, ang. reglerna för vikariatslön...................... 53

Bevillningsutskottets betänkande nr 58, ang. ändring i förordningen
om automobilskatt ................................ 53

Bankoutskottets utlåtande nr 61, ang. val av huvudmän i sparbank
.................................................. 68

— nr 66, ang. begränsad förtidsinlösen av vissa av svenska statens
obligationslån ...................................... 68

— nr 67, ang. premiering av visst frivilligt sparande, m. m..... 68

— memorial nr 68, ang. höjning av bidragen till riksdagspartiernas
kostnader för gruppkanslier .......................... 72

Andra lagutskottets utlåtande nr 78, om sänkning av åldersgränsen
för erhållande av hustrutillägg ........................ 72

— nr 79, ang. rätten till sjukpenning i vissa fall .............. 72

— nr 80, ang. skadeverkningarna av vissa buskbekämpningsme del

.................................................... 72

— nr 81, om säkerhetsföreskrifter för transport av hälso- och

miljöfarliga vätskor, m. m................................. 72

— nr 83, ang. ändring i strålskyddslagen .................... 72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 75, ang. kontrollen av importerade
fiskkonserver ...................................... 72

— nr 86, ang. ändring i lagen om rätt till fiske .............. 74

Jordbruksutskottets utlåtande nr 42, ang. vissa miljövårdsfrågor 74

— nr 44, om undervisning i miljövård vid skogs- och lantbruksskolorna
................................................ 79

— nr 45, om inrättande av ett nordiskt forskningscentrum för

miljövård .............................................. 79

— nr 46, om mätstationer för kontinuerlig bevakning av luftföroreningar
och förändringar i atmosfären .................. 79

— nr 47, om upprättande av en plan för vattenhushållningen .. 81

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 63, om åtgärder för

att genom ideella organisationer stödja visning av kvalitetsfilm
.................................................... 84

— nr 64, om en utredning angående barnfilm ................ 84

— nr 65, om begränsning av våldsinslagen i televisionsprogram 84

— nr 66, om massmedias inverkan på barns fostran i hemmet .. 84

— nr 70, om abortförebyggande åtgärder .................... 88

Tisdagen den 24 november 1970

Nr 39

Tisdagen den 24 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet inkomna Departementsprotokoll

den 19/11 1970

Granskning av fullmakt för ledamot av
riksdagens första kammare

Till justitiedepartementet har från
länsstyrelsen i Värmlands län inkommit
fullmakt för landstingsmannen Uno
Larsson, Kristinehamn, som vid ny
röstsammanräkning utsetts till ledamot
av riksdagens första kammare i stället
för avgången ledamot av kammaren.

Granskning av fullmakten företas inför
chefen för justitiedepartementet i
närvaro av vederbörande fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret.

Någon anmärkning framställs ej mot
fullmakten.

Protokoll över den företagna granskningen
skall tillsammans med fullmakten
överlämnas till första kammaren.

Enligt uppdrag
Margit Hirén

Det antecknades, att herr Larsson,
Uno, (s) utsetts att inträda såsom ledamot
av kammaren i stället för herr
Carlsson, Oscar, vilken avlidit.

Herr Larsson, Uno, infann sig nu
och intog sin plats i kammaren.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om tjänstledighet
från kammarens arbete från och med
måndagen den 23 november till och
med måndagen den 30 november för
studiebesök och överläggningar i EECfrågan
i Paris, Bryssel och Köpenhamn.

Stockholm den 20 november 1970

Gunnar Helén

Den begärda ledigheten beviljades.

Om införande av kommunal kontrollavgift
vid olaga parkering

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Dahléns (fp) interpellation om införande
av kommunal kontrollavgift vid
olaga parkering, erhöll ordet och yttrade: Herr

talman! Herr Dahlén har frågat
chefen för civildepartementet om regeringen
avser att förelägga riksdagen
proposition i överensstämmelse med
parkeringskommitténs förslag om införande
av kommunal kontrollavgift vid
olaga parkering i stället för nuvarande
bötesföreläggande och om regeringen
överväger andra åtgärder i syfte att
trygga efterlevnaden av gällande parkeringsföreskrifter.
Frågorna har överlämnats
till mig för besvarande.

Mot bakgrunden av en utveckling som
inneburit att parkeringsärenden i allt
större utsträckning fått avskrivas därför
att det inte kunnat bevisas vem som
fört fordonet infördes vid årsskiftet
1969—1970 ett straffansvar även för fordonets
ägare. Detta gäller förseelser där

Nr 39

Tisdagen den 24 november 1970

Om införande av kommunal kontrollavgift vid olaga parkering

parkeringsbot kan användas, dvs. överträdelse
av lokal trafikföreskrift med
förbud mot parkering eller stannande
av fordon. Den nya regeln innebär att
ägaren blir ansvarig om det inte är utrett
vem som begått förseelsen.

Det är ingen tvekan om att man här
har att göra med ett svårlöst problem.
Frågan om den nya regeln infriat förväntningarna
kan inte bedömas förrän
man fått en inte alltför kort tids erfarenhet
av tillämpningen. Rikspolisstyrelsen
sammanställer för närvarande
visst preliminärt material i ämnet. Enligt
vad jag inhämtat från styrelsen
torde denna sammanställning inte komma
att visa på den förbättring i betalningsfrekvensen
i fråga om parkeringsbot
som åsyftats. Vad orsaken är till
detta kan bedömas först efter en grundlig
genomgång av det statistiska materialet
och de tillämpade administrativa
rutinerna. Innan en sådan undersökning
gjorts är jag inte beredd att ta ställning
till frågan om ytterligare åtgärder behövs
för att komma till rätta med de
ifrågavarande parkeringsförseelserna.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Som statsrådet Norling
erinrade om beslöt riksdagen i fjol på
hans förslag en ändring beträffande
parkeringsbestämmelserna för att man
skall komma till rätta med förseelserna.
Då det inte kan utredas vem som fört
fordonet vid parkeringstillfället skall
ansvaret läggas på ägaren till bilen.
Man trodde att detta skulle leda till väsentliga
förbättringar. Framför allt skulle
man komma åt dem som tyvärr gärna
smiter ifrån ansvaret för dessa förseelser.

I motiveringen till förslaget, såsom
det presenterades för riksdagen i fjol,
sade herr Norling att han fäst stort avseende
vid förhållandena i Stockholm.
Det var verkligen anmärkningsvärda
förhållanden i Stockholm men också i
andra stora städer. Under åren 1964—
1967 förekom i runt tal i Stockholm

40 000 anmärkningar i kvartalet för felparkering.
Under sista kvartalet 1968
hade antalet anmärkningar stigit till
mellan 70 000 och 80 000. Samtidigt
sjönk betalningsfrekvensen från ungefär
75 procent år 1967 till omkring 50
procent i slutet av 1968. Hälften av parkeringssyndarna
lät alltså bli att betala.

Detta allvarliga läge föranledde enligt
departementschefen omedelbara åtgärder,
och därför lade han fram detta
förslag i fjol, som var en del av parkeringskommitténs
betänkande. Detta
innehöll ju även andra förslag.

Nu visar det sig att läget inte har undergått
en sådan förbättring som alla
givetvis hoppades på. Jag har här en
skrivelse som gatukontoret i Stockholm
avlevererade för ungefär fyra veckor
sedan och som innehåller mycket anmärkningsvärda
saker. Gatukontoret
har efter kontakt med polisens parkeringskontor
kunnat sammanfatta sitt
allmänna omdöme i bl. a. fem olika
punkter:

För det första har betalningstendensen
för parkeringsböter gått ned under
50 procent.

För det andra har denna utveckling
spårats alltsedan sensommaren, ”då databehandlingen
m. in. vid rikspolisstyrelsen
medför återsändning till parkeringskontoret
av obetalda parkeringsböter
först efter 3 å 3 1/2 månad”.

För det tredje säger sig gatukontoret
kunna konstatera att polisens parkeringskontor
för närvarande får 11 000
sådana ärenden per treveckorsperiod
för utredning. Vid det tillfället då gatukontoret
gjorde sin undersökning hade
polisens parkeringskontor anställt två
inspektörer, sex polismän och tjugo
kontorister. Av den senare gruppen,
påpekar gatukontoret, var det en hel
del universitetsstuderande, som alltså
inte var heltidsanställda utan arbetade
då de hade möjlighet därtill. Herr statsråd,
mot bakgrund av dessa siffror behövs
det nog inte mycken utredning
för att fastslå att polisens personal, åtminstone
vid undersökningstillfället,

Tisdagen den 21 november 1970

Nr 39

Om införande av kommunal kontrollavgift vid olaga parkering

var absolut otillräcklig för att klara av
detta arbete — 11 000 fall på en treveckorsperiod.

Gatukontoret konstaterar också ”att i
denna situation parkeringskontorets
personalstyrka är helt otillräcklig för
att kunna bedriva uppsökande verksamhet”
— som man kallar det med ett
vackert uttryck, dvs. att försöka se till
att böterna drivs in.

När polisen inte kan klara av detta
arbete, så stimulerar det till än mer
långtgående nonchalans. Gatukontoret
konstaterar att nu återställes ofta parkeringskontorets
skrivelse med besked
”Adressaten okänd”. Det är alldeles uppenbart
att det inte alltid är posten som
har gjort denna notering. Sannolikt är
det tyvärr så i en hel del fall att det är
adressaten själv som skriver på att han
eller hon är ”okänd”. Trafikvakterna
kan vittna om att vissa syndare river
sönder betalningsuppmaningarna mitt
framför näsan på dem. Polisen hinner
ändå inte ta reda på oss, säger man.
Jag skall inte kommentera detta ytterligare
just nu.

För det fjärde kan man konstatera
att det för närvarande ligger 75 000 parkeringsärenden
för 1970 i Stockholm
i avvaktan på utredning av polisen.
75 000!

För det femte säger gatukontoret att
trafikvakterna under de två första kvartalen
i år totalt rapporterade 153 500
förseelser bara i Stockholm. Det är per
kvartal nästan precis samma antal förseelser
som sista kvartalet 1968, då
statsrådet Norling krävde omedelbara
åtgärder. Själv tycker jag att dessa siffror
verkligen är mycket allvarliga. De
borde ha varit tillräckliga för att statsrådet
här skulle ha givit ett mera bestämt
svar än vad han har gjort. Men
statsrådet Norling säger att han vill
vänta och se, trots att — som han noterar
— rikspolisstyrelsen redan har
meddelat att betalningsfrekvensen inte
har förbättrats på det sätt som man
har åsyftat och trots att uppgifter redan
nu föreligger om den i Stockholm

och även på andra håll — det har jag
konstaterat under dagens lopp — starkt
stegrade frekvensen av parkeringsförseelser.

Förseelser, som inte beivras effektivt
av myndigheterna, är ju något mycket
allvarligt i ett rättssamhälle — särskilt
när de förekommer i denna ofantliga
omfattning. Något annat ord kan man
inte använda i detta sammanhang.
Respekten för samhällets beslut undergrävs.
Jag tycker att det kanske hade
varit lämpligt att statsrådet med ett enda
ord åtminstone hade kommenterat
denna mycket allvarliga sida av problemet.

Den alltmer svällande biltrafiken —
inte minst i våra städer — är ett synnerligen
betänkligt miljöproblem. Jag
tillhör inte gruppen bilhatare. Jag tror
att bilen är nödvändig även i städerna.
Men om den verkligen skall kunna ha
en chans att utnyttjas på rätt sätt, måste
trafikanterna följa gällande bestämmelser.
Det gäller även parkeringsbestämmelserna,
annars blir ju förhållandena
olidliga. En del kanske tycker att
de redan är det, och självfallet är trafikförhållandena
verkligen olidliga i en
del städer, vilket inte minst beror på att
man parkerar precis hur som helst därför
att det är så lätt att komma undan
bötesföreläggande. Trafikmiljön är av
väsentlig betydelse för människornas
trivsel. Den saken tror jag inte att det
råder några delade meningar om. Men
ju längre man väntar med att göra något
effektivt, desto svårare blir det att
komma till rätta med problemet.

Herr talman! Mot denna bakgrund är
det oroande att svaret är så utslätat.
Statsrådet säger ingenting om när en
ändring kan tänkas äga rum. Han framhåller
att en grundlig genomgång av
det statistiska materialet och de administrativa
rutinerna är nödvändig. Jag
tror säkert att en sådan genomgång behövs.
Men detta skrivsätt är ju typiskt,
och vi får kanske höra en avslöjande
kommentar också i detta fall. När ett
statsråd talar om att en sak måste

Nr 39

Tisdagen den 24 november 1970

Om införande av kommunal kontrollavgift vid olaga parkering

grundligt gås igenom, tyder det på att
det kommer att ta ganska lång tid. Den
kortaste tidrymd som man då kan tänka
sig är ju ett år. Det enda man kan
få ut av statsrådets svar är att någon
ändring knappast lär komma till stånd
före 1972. Det tycker jag, herr statsråd,
är orimligt. Det borde vara möjligt att
göra något mera.

Det är intressant att nu se på vad
parkeringskommittén föreslog, som inte
togs upp i propositionen förra gången,
nämligen kommitténs huvudförslag att
bötesstraffen för felparkering skulle ersättas
med skyldighet att erlägga en
särskild kontrollavgift. Den stora fördelen
ansåg man då vara att det skulle
medföra en administrativ förenkling.
Även domstolarna skulle kunna kopplas
bort. Kommunerna skulle genom avkriminaliseringen
av parkeringsförseelserna
enkelt kunna utfärda betalningsförelägganden.
Det är svårt att veta hur
stor lättnad som skulle kunna åstadkommas
genom ett sådant system, men
att det skulle medföra en administrativ
förenkling om domstolarna kopplades
bort är väl alldeles uppenbart. Nu vill
statsrådet inte diskutera denna sak.
Han avvisar den dock inte, vilket jag
noterar. Men han ställer inte någonting
i utsikt på denna punkt.

Herr talman! Jag tackar för att jag
har fått ett svar, men jag kan tyvärr
inte tacka för innehållet. Jag tycker att
det är litet för håglöst. Har verkligen
inte statsrådet Norling så pass mycket
oro för denna utveckling att han kan
släppa till de resurser som är nödvändiga
för att snabbt få ett förslag? Det
vore rimligt att 1971 års vårsession —
inte höstsessionen eller 1972 års riksdag
— fick ta ställning till det här.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag skall inte på något
vis polemisera i onödan mot de siffror
som herr Dahlén nämnde i sitt inlägg,
ty det skulle kunna uppfattas som att
jag vill försöka komma ifrån huvud -

problemet, som ju är det vi skall diskutera.
Ändå vill jag rent parentetiskt
nämna att antalet mål i Stockholm, som
enligt herr Dahlén skulle uppgå till
75 000 i kvartalet, till mig har meddelats
vara 60 000. Detta är, som sagt,
närmast parentetiskt i det här sammanhanget,
och jag tycker inte att vi behöver
ha några delade meningar om detta
i sak.

Betalningsfrekvensen för parkeringsböter
i Stockholm har enligt vad som
meddelats mig varit 41 procent under
fjärde kvartalet 1969. Första kvartalet
1970 var den 54 procent, för att sedan
under andra kvartalet ha gått ned med
en procent till 53. Det är alltså riktigt
att vi är på väg i fel riktning.

Man kan naturligtvis diskutera hur
länge man vill om vilka åtgärder vi
skulle behöva vidta, och man kan naturligtvis
ha vilka meningar man vill
om hur snabbt och på vilket sätt vi
skall komma till rätta med det här svårlösta
problemet. Jag tror nämligen att
det här är ett mycket svårlöst problem,
och herr Dahlén har väl heller inte haft
någon annan mening. Vi är här inne på
ett område, där många människor av
olika anledningar försöker lura samhället
på dess rätt — och inte bara försöker
utan dessutom ser vissa möjligheter
att lyckas. Därför måste vi ha
förståelse för såväl de myndigheter som
skall försöka utöva rättvisan direkt på
platsen som de myndigheter ovanför
de direkt agerande som skall försöka
komma fram till effektivare åtgärder.

Jag tycker att det är angeläget att vi
i den här diskussionen har samma
grundmålsättning. Herr Dahlén säger
att det kanske brister i mitt intresse
härvidlag och att det i mitt svar på interpellationen
inte klart uttalas ett intresse
för att motverka riskerna med
att gällande bestämmelser nonchaleras,
men så är inte förhållandet. Jag är beredd
att helt och uppriktigt instämma
i ett av styckena i herr Dahléns interpellation
som lyder: ”Utvecklingen tyder
på att det finns risk för ett ökande

Tisdagen den 24 november 1970

Nr 39

Om införande av kommunal kontrollavgift vid olaga parkering

antal felparkeringar kombinerat med
en allt lägre betalningsbenägenhet när
det gäller parkeringsbot. Det synes mycket
olyckligt om denna nonchalans och
uppluckring av det allmänna rättsmedvetandet
får fortsiitta. Dessutom är det
som påpekats inledningsvis inte minst
ur miljösynpunkt väsentligt och angeläget
att gällande parkeringsbestämmelser
är effektiva.” Jag är beredd att instämma
i hela detta stycke, som väl ger
en sammanfattning av problemet, sett
ur samhällets synpunkt.

Utöver vad som är sagt i svaret om
rikspolisstyrelsens arbete vill jag tilllägga
att jag vid en senare, indirekt
kontakt med rikspolischefen fått underrättelse
om att han efter undersökningen,
som jag har talat om att rikspolisstyrelsen
skall göra, kommer att
föreslå förbättringar och eventuellt lägga
om förfaringssättet vid behandlingen
av dessa ärenden.

Jag tror således att det är viktigt att
vi har samma målsättning, och det har
jag med detta inlägg velat konstatera
att vi har. Möjligheterna att komma till
en bättre tingens ordning måste till stor
del bygga på erfarenheterna från det
arbete som nu sker och som enligt vår
uppfattning ger det resultat som det
borde ge. Vi behöver inte heller ha någon
diskussion om ordvalet beträffande
grundlig eller icke grundlig genomgång
av detta material. Det är angeläget
att vi till och med på den punkten är
överens om att inte en dag skall få förrinna
för oss — och inte för någon —
i onödan i arbetet på att försöka få en
bättre ordning i detta sammanhang.

Men jag upprepar att man bör protestera
mot försök — herr Dalilén har
inte gjort några sådana — från någons
eller någras sida att ifrågasätta effektiviteten
av de hittills vidtagna åtgärderna.
Säkert har polisen i detta fall gjort
allt vad som med gällande regler varit
möjligt för att åtgärderna skulle bli så
effektiva som möjligt. Men det system
vi nu använder tycks inte räcka till i
kampen mot alla de människor som ta -

git som sin uppgift att söka kringgå lagens
parkeringsbestämmelser.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Beträffande siffrorna
skall jag inte polemisera med statsrådet.
Jag har refererat de siffror som
finns i gatukontorets .skrivelse, vilken
avlämnades för fyra veckor sedan, och
vi är tydligen överens om att oavsett
om siffran ligger litet lägre än vad gatukontoret
anger eller om gatukontorets
siffra är den rätta, så är läget allvarligt.
Det är det väsentliga.

Statsrådet säger att han inte gärna
vill att man skall få det intrycket att
han har ett bristande intresse för denna
sak. Nej, det hoppas jag också. Men
det räcker inte att säga ja, ja, utan man
måste också se till att något göres. När
jag nu lyssnade till statsrådets kompletteringar,
tyckte jag inte att han kom
med så särskilt mycket. Han säger att
rikspolischefen indirekt meddelat honom
att man kommer att föreslå vissa
förändringar och givetvis då förbättringar
i den administrativa behandlingen
av dessa ärenden. Men det är ju
också indirekt ett svar på min fråga.
Har det ändå inte tillräckligt klart bevisats
att det är uppenbart att polisen
har så liten personal att handlägga dessa
ärenden att den inte kan klara det
enbart genom en administrativ förändring? Om

statsrådet Norling vill bevara intrycket
—• och jag tror inte alt det är
ett felaktigt intryck — att han vill göra
något, då undrar jag om det ändå inte
vore rimligt och lämpligt att diskutera
saken med den departementschef som
har hand om den sidan av problemet
som gäller polisen. Enbart genom en
annan administrativ rutin kan man inte
klara av detta. Det vore i själva verket
en ganska hård dom över den nuvarande
polisadministrationen om man
skulle kunna lägga allt till riitta enbart
genom en administrativ omläggning.

Nr 39

Tisdagen den 24 november 1970

Om införande av kommunal kontrollavgift vid olaga parkering

Nej, så förhåller det sig nog inte. Jag
vill inte påstå att statsrådet själv hävdar
att detta var den enda åtgärden,
men det är därför jag efterlyser vad
man ytterligare kan göra. Det är givet
att polisen måste ha ökade resurser om
man skall behålla nuvarande system,
en tanke som jag sätter ett stort frågetecken
för. Att företa eu administrativ
förändring är bra, men det räcker inte.

En annan punkt där jag lyssnade noga
för att få höra något mer än vad som
kom fram i interpellationssvaret är
denna: Om det nu visar sig att de nya
bestämmelserna inte lyckats få bukt
med eländet, och jag tycker för min del
att detta är uppenbart, när skall vi då
få andra bestämmelser? Statsrådet sade
ingenting på den punkten, ingenting om
att nästa års riksdag skulle kunna få ta
upp frågan. Detta gör att jag är orolig
för att man av en eller annan anledning
kommer att skjuta på det hela. Man
hoppas att den administrativa rutinen,
som skall bli annorlunda hos polisen,
kan vara ett skäl att vänta. Jag kan förstå
t. ex. att finansminister Sträng inte
tycker särskilt mycket om att man skulle
göra den omläggning som parkeringskommittén
föreslog, nämligen att kommunerna
som ju har besväret med parkeringsplatserna
också skulle ta hand
om ersättningen i samband med parkeringsförseelserna.
Jag föreställer mig
emellertid att det inte kan vara ett skäl
för att man inte redan under vårsessionen
skulle kunna få ett förslag till ändring.

Jag vill markera att jag inte misstänker
statsrådet Norling för att inte vara
intresserad av dessa saker — det vore
ju i och för sig ganska orimligt när det
gäller eu kommunikationsminister —
men jag skulle känna mig ännu mer
övertygad om statsrådet i dag eller när
vårriksdagen börjar presenterade ett
förslag som var något annat än en förhoppning
om att polisen skall lägga om
sin administrativa rutin.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det var inte meningen
att det tillägg som jag gjorde rörande
rikspolischefens inställning till rutinerna
skulle tolkas så att jag ansåg det vara
det enda saliggörande. Varje försök,
både att förbättra rutinerna och angripa
frågan på annat sätt, tycker jag är
värt ett erkännande.

Sedan kan man naturligtvis som herr
Dahlén fråga sig — han har också ställt
den frågan i sin interpellation — när
proposition kan tänkas föreläggas riksdagen
rörande parkeringskommitténs
förslag. Det är emellertid inte inom
kommunikationsdepartementet som den
propositionen skall utarbetas, men oavsett
det är det väl rimligt att anta att
beträffande den delen av problemet
som vi diskuterar i dag kan det vara
av stort värde att man får utvärdera
resultaten av den tillämpning man hittills
praktiserat. Vi kan vara överens
om att tillämpningen har visat sig vara
mindre resultatgivande, men kvar står
ändå att erfarenheterna av en sådan
tillämpning kan vara värdefulla att ha
i framtiden, om man skall föreslå någon
annan tillämpning längre fram.

Även om det som sagt inte är min
uppgift att framlägga propositionen,
tror jag att erfarenheterna av vad som
hittills varit gällande kan ha ett värde
vid propositionens utarbetande. Det behöver
naturligtvis inte, som herr Dahlén
befarar, ta så lång tid att vi inte
skulle komma åt detta stora problem
inom överskådlig tid. Det måste vara
allas förhoppning att det skall ske snart.

Sedan vet jag inte om herr Dahlén i
sista delen av sitt anförande tangerade
frågan om kompensation till kommunerna
för parkeringsbot. Han nämnde
inte kompensation för kommunala insatser,
men det är möjligt att det var
tänkt så i det som sades. Jag vill erinra
om att i proposition 141 år 1969, som
rörde detta spörsmål och som jag lade
fram för riksdagen, diskuterades i departementschefens
skrivning just detta
med kompensation för kommunala in -

Tisdagen den 24 november 1970

Nr 39

Om införande av kommunal

satser när det gällde parkering. Jag sade
då att om en sådan kompensation är
påkallad vid sidan av de parkeringsavgifter
som kommunerna redan nu
uppbär, måste den utgå efter bestämda
grunder och bli beroende av frekvensen
av speciella slag av parkeringsöverträdelser.
För den principiella frågan
om kompensation har det dessutom avgörande
betydelse vilken ställning som
tas till kommitténs förslag i dess helhet.
Om det var så att herr Dahlén avsåg att
komma in på frågan om kompensation
för kommunala insatser, är frågan om
hur vi anser att den delen av spörsmålet
skall behandlas redan besvarad i
propositionen.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Statsrådet Norling
poängterade att om det skall framställas
något ytterligare förslag med anledning
av parkeringskonnnitténs betänkande,
så är det inte han som skall lägga
fram det förslaget. Jag är medveten
om det. Det var därför jag riktade interpellationen
till ett annat statsråd —
det statsråd som har anledning att ta
upp detta. Sedan har herrarna kommit
överens om att ett annat statsråd skulle
besvara interpellationen. Då vill jag
markera att mina frågor ställdes i båda
fallen till regeringen, och regeringspolitiken
måste vara ensartad. Det måste
finnas en samordning oavsett vilket
statsråd som svarar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 1335.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 44,
statsutskottets utlåtanden nr 181—195,
bevillningsutskottets betänkande nr 58,
bankoutskottets utlåtanden nr 61, 66
och 67 samt memorial nr 68, andra lag -

kontrollavgift vid olaga parkering
utskottets utlåtanden nr 78—81 och 83,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 75 och
86, jordbruksutskottets utlåtanden nr 42
och 44—47 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 63—66
och 70.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtande nr 195 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden och statsutskottets utlåtande nr
193 skulle sättas näst efter statsutskottets
utlåtande nr 191.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj ds till kammaren överlämnade proposition
nr 191, med förslag till lag med
anledning av riksskatteverkets inrättande,
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande motioner
:

nr 1336, av herr Nilsson, Nils, m.fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 144, med förslag till lag om införande
av fastighetsbildningslagen,
m. m.;

nr 1337, av herr Andreasson,
nr 1338, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl.,

nr 1339, av herr Petersson, Hans,
nr 1340, av herr Richardson m.fl.,
nr 1341, av herr Wallmark, samt
nr 1342, av herr Wallmark m.fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 159, angående gymnasieskolan; nr

1343, av herrar Dahlén och Wikström,

nr 1344, av fru Segerstedt Wiberg,
nr 1345, av herr Sundgren, samt
nr 1346, av herr Werner,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 162, angående bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m.fl.;

nr 1347, av herr Larsson, Thorsten,
och herr Andreasson, i anledning av

Nr 39

Tisdagen den 24 november 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 165, angående
utgifter på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1970/71;
nr 1348, av herr Augustsson m. fl.,
nr 1349, av herr Skagerlund,
nr 1350, av herr Sundin m. fl., samt
nr 1351, av herr Svenungsson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 168, med förslag till lag om förvaltning
av kyrklig jord, m. m.;

nr 1352, av herr Lindblad, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
169, angående försöksverksamhet med
systematiserad decentraliserad universitetsutbildning; nr

1353, av herr Stefanson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
169, angående försöksverksamhet med
systematiserad decentraliserad universitetsutbildning; nr

1354, av herr Sundgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 169, angående försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning; nr

1355, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Svenungsson, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 170, med
förslag till förordning om ändring i
förordningen (1951:763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.;

nr 1356, av herr Sundin m.fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 173, om intrång i Stora Sjöfallets nationalpark; nr

1357, av herrar Wanhainen och
Dahlberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 173, om intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark;

nr 1358, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 173, om
intrång i Stora Sjöfallets nationalpark;

nr 1359, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 174, om
ökning av den svenska andelen i Världsbankens
grundfond;

nr 1360, av herr Schött, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 175,
med förslag till lag om linjesjöfart på
Gotland;

nr 1361, av herr Österdahl m. fl., i an -

ledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 175, med förslag till lag om linjesjöfart
på Gotland;

nr 1362, av herrar Alexanderson och
Ernulf, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 186, med förslag till lag
om ändring i föräldrabalken, m. m.;

nr 1363, av fru Florén-Winther och
fröken Stenberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 186, med förslag
till lag om ändring i föräldrabalken,
m. m.;

nr 1364, av herr Bohman m.fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
187, om tillämpning av allmänna prisregleringslagen
(1956:236); samt
nr 1365, av herrar Stefanson och 77-stad, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 187, om tillämpning av allmänna
prisregleringslagen (1956:236);
nr 1366, av herr Nilsson, Nils,
nr 1367, av herr Petersson, Bertil,
m. fl.,

nr 1368, av herr Schött m. fl.,
nr 1369, av herr Skärman m.fl., samt
nr 1370, av herrar Sundgren och Hedlund,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 188, med förslag till riktlinjer
för omorganisation av lantmäteriverksamheten;
ävensom

nr 1371, av herr Åkerlund, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
190, med förslag till lag om rikets mynt,
m. m.;

nr 1372, av herr Pettersson, Karl, och
herr Jacobsson, Gösta, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 192, med
förslag till förordning om ändring i förordningen
(1922:260) om automobilskatt; nr

1373, av herr Bohman m.fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
194, angående avveckling av Marvikenprojektet,
m. m.;

nr 1374, av herr Dahlén m.fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 194, angående avveckling av Marvikenprojektet,
in. m.;

nr 1375, av herr Ottosson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
198, med förslag till lag om ändring i

Tisdagen den 24 november 1970

Nr 39

lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder
för vissa kraftanläggningar;

nr 1376, av herr Olsson, Johan, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
201, med förslag till lag om statlig lönegaranti
vid konkurs, m. in.;

nr 1377, av herr Olsson, Johan, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
201, med förslag till lag om statlig lönegaranti
vid konkurs, m. m.;

nr 1378, av herr Pettersson, Karl,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 201, med förslag till lag om
statlig lönegaranti vid konkurs, m. m.;
samt

nr 1379, av herr Lidgard m.fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
203, angående vissa domartjänster i
tingsrätter.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr Pet -

Meddelande ang. enkel fråga
tersson, Karl, (m) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
”Är Kommunikationsminis tern

beredd att lämna en redogörelse
för och medverka till att den mellan
svenska och norska myndigheter år
1965 träffade överenskommelsen genomföres,
vilken överenskommelse skulle
innebära att samma axel- och boggietrycks-
samt bruttoviktsbestämmelser
skall tillämpas på den norska som
på den svenska delen av E 75 och därmed
uppfylla överenskommelsen vid
den svenska satsningen av nära 11 miljoner
kronor vid anläggandet av mellanriksvägen
E 75 från Riksgränsen till
Stjördal?”

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.33.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Onsdagen den 25 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Ang. åtgärder i syfte att möjliggöra ett

fullföljande av pågående byggnadsprojekt Herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet
för att besvara herr Werners (vpk)
fråga angående åtgärder i syfte att möjliggöra
ett fullföljande av pågående
byggnadsprojekt, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 13 november,
och anförde:

Herr talman! Herr Werner har frågat
mig om jag observerat det akuta hotet
om arbetslöshet för inom byggnadsindustrin
sysselsatta till följd av kreditåtstramningen
och om jag är beredd att
vidta åtgärder i syfte att möjliggöra ett
fullföljande av pågående byggnadsobjekt.
Som svar vill jag anföra följande.

Tillgången på krediter är en fråga om
prioritering mellan många olika behov
och den får totalt anpassas efter den
ekonomiska politikens krav. I fråga om
byggnadsprojekt är det varje byggherres
sak att avgöra i vilken utsträckning
kredittillgången medger fullföljandet av
tidigare uppgjorda planer.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min fråga, även om
han i det knappast avslöjar några nya
sanningar. Inte heller anvisar hans svar
några vägar att lösa ett viktigt problem.

Jag har ställt min fråga mot bakgrund
av den oro många byggnadsarbetare,

inte minst i Storstockholmsregionen,
känner inför hotet om arbetslöshet i
vinter och inför den nedgång i byggnadsverksamheten
som väntas under
1971—1972. Finansministern bör också
vara medveten om denna oro och irritation
efter de uppvaktningar som har
gjorts hos honom och hos inrikesministern
nu i veckan och som säkert kommer
att följas av flera.

Detta problem kan sägas bestå av två
särskilda frågor, dels det akuta hotet
om arbetslöshet vid några större arbetsplatser
— Huddinge sjukhus här i Stockholm
och universitetsstaden i Frescati
— dels den medvetna allmänna nedskärningen
av byggnadsverksamheten
som blir en följd av kreditåtstramningen
och som får sin verkan under de
närmaste två åren.

Det kan väl inte betraktas som några
särskilt långtgående krav att byggnadsarbetare
vilka så sent som i höstas lovades
arbete för flera år framåt kräver
att de löftena uppfylls. Det är också
rimligt att man där staten är direkt intressent
medverkar till att ett fortsatt
byggande kan äga rum utan uppehåll
med åtföljande arbetslöshet. Att regeringen
skyndsamt ser till att de oprioriterade
projekt som länsarbetsnämnden
plockat fram ges dispens för att
klara det akuta hotet om arbetslöshet,
det anser jag inte heller vara ett orimligt
krav.

Om den andra delen av problemet —
den arbetslöshet som väntas bli följden
av den ekonomiska åtstramningen under
kommande år — kan man säga att
här upprepas den gamla välkända historien
om byggandet som en konjunkturregulator,
där byggnadsarbetarna
skall tvingas ta på sig den exklusiva
rollen som säkerhetsventil åt staten,
landstingen och kommunerna.

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Kravet om en långsiktig produktionsplanering
i form av en näringspolitisk
riksplanering, där staten övertar det
totala ekonomiska ansvaret för byggandets
finansiering, måste därför någon
gång bli verklighet och inte bara ett
paradnummer vid högtidliga tillfällen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 191, med förslag till lag med
anledning av riksskatteverkets inrättande,
m. m.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 1336 och 1337 till lagutskott,

motionerna nr 1338—1346 till statsutskottet,

motionen nr 1347 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 1348—1351 till lagutskott,

motionerna nr 1352—1354 till statsutskottet,

motionen nr 1355 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 1356—1358 till jordbruksutskottet,

motionen nr 1359 till bankoutskottet,

motionerna nr 1360—1363 till lagutskott,

motionerna nr 1364 och 1365 till bankoutskottet,

motionerna nr 1366—1370 till statsutskottet,

motionen nr 1371 till bankoutskottet,

motionen nr 1372 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 1373 och 1374 till statsutskottet,

motionerna nr 1375—1378 till lagutskott
samt

motionen nr 1379 till statsutskottet.

Ang. restaurering av Uppsala domkyrka

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 195, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., i vad densamma
hänvisats till statsutskottet, jämte
motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 36, i vad den hänvisats till statsutskottet,
enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 6 mars 1970, föreslagit riksdagen
att dels godkänna ett i statsrådsprotokollet
angivet avtal mellan staten, Uppsala
domkyrka och den kyrkliga samfälligheten
i Uppsala om restaurering
av Uppsala domkyrka, dels till Bidrag
till restaurering av äldre domkyrkor
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000 kronor.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft

1) motionen 11:1259, av herr Lundberg
m. fl.; och

2) motionen 11:1262, av fröken Asbrink
m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1. i anledning av motionen II: 1259,
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört i fråga om inre iståndsättning
av Uppsala domkyrka,

2. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II:
1259, såvitt nu vore i fråga, godkänna
det i statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 6 mars 1970 angivna
avtalet mellan staten, domkyrkan
och den kyrkliga samfälligheten i Uppsala
om restaurering av Uppsala domkyrka,
dock med det förbehållet att de
av utskottet anförda synpunkterna skulle
beaktas,

3. avslå motionen 11:1262 i vad den
avsåge att vissa kostnader beträffande

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. restaurering av Uppsala domkyrka
Skara domkyrka skulle bestridas av
statsmedel,

4. med bifall till Kungl. Majrts förslag
och med avslag å motionerna II:
1259 och II: 1262, nämnda motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till restaurering av äldre domkyrkor
på tilläggsstat I till riksstaten,
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 1 500 000 kronor.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Utskottet har haft en
utomordentligt besvärlig fråga att handlägga
när det gäller Uppsala domkyrkas
renovering. Emellertid har utskottet blivit
helt enigt i sitt ställningstagande,
vilket innebär en viss avvikelse från
vad som sagts i propositionen. I och för
sig kanske riksdagen inte är mest lämpliga
forum då det gäller att ta ställning
till estetiska och kulturhistoriska bedömningar.
Vi har emellertid gjort så
gott vi kunnat för att man äntligen skall
komma i gång efter 35 års utredningsarbete.

Men, hem talman, det är inte för att
säga detta som jag har begärt ordet,
utan jag vill i anslutning till utskottsutlåtandet
framhålla, att även om man
nu kommer i gång med den inre renoveringen
och restaureringen av Uppsala
domkyrka, får det inte innebära att
frågan om den exteriöra översynen av
domkyrkan blir skjuten långt in i framtiden.
Den stora debatten har tidigare
ofta rört just den exteriöra delen. Nu
har man helt skjutit den frågan åt sidan
och koncentrerat sig på det inre. Ej
heller där har man kunnat enas.

Jag vill, herr talman, bara uttala en
förhoppning och en begäran till det ansvariga
statsrådet, att frågan om den
exteriöra översynen snarast möjligt tas
upp, så att vi kan tänkas inom överskådlig
tid få se Uppsala domkyrka färdigrenoverad
både till det yttre och till
det inre och inte belamrad med byggnadsställningar
och provisorier. Uppsala
domkyrka är ett kulturminnesmär -

ke av sådan art att man kan säga, såsom
också utskottsavdelningen enats om vid
sina diskussioner, att här är det inte
fråga om pengar, utan här är det fråga
om att se till att detta kulturminnesmärke
snarast möjligt iordningställes.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än det utskottet framställt.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Herr Wallmarks inlägg
skulle väl i och för sig inte ge anledning
till kommentarer från utskottets
sida, och jag skall heller inte göra några
sådana.

Jag vill bara understryka att detta
har varit en svår fråga att behandla för
utskottet. Det gäller ju en känslig restaurering
av domkyrkan. Dessutom går
uppfattningarna i hög grad isär när det
gäller både omfattningen och hur olika
arbeten skall utföras. Därför har utskottet
vid sin behandling sökt beakta
olika synpunkter.

Det torde klart och tydligt framgå av
utskottets utlåtande att man ställer sig
frågande i vissa avseenden och förordar
en stark begränsning av restaureringsarbetena.
Å andra sidan vill utskottet
framhålla att det är nödvändigt
med en restaurering av Uppsala domkyrka
och att detta arbete kommer till
utförande snarast.

Vi tar också upp frågan om det avtal
som är träffat och markerar att vi anser
att avtalet kan fullföljas samt att det
ger möjligheter till begränsningar i fråga
om utförandet av vissa arbeten.

Det har också väckts motioner i ärendet,
och med anledning av en av dessa,
nämligen motionen II: 1259, har avdelningen
funnit anledning att ge till känna
för Kungl. Maj :t vad utskottet anfört.

Eftersom det inte har framställts några
andra yrkanden eller vi från utskottet
i varje fall ännu inte haft anledning
att i denna debatt gå in på ytterligare
detaljer, ber jag med detta, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Eller härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning
av proposition med förslag till
lag om vissa kommunala befogenheter
i fråga om sysselsättning för handikappade,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 181, i anledning
av motioner om förmåner och tjänstgöringsförhållanden
för värnpliktiga,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om grundskolans målsättning m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 182, i anledning av motioner
om grundskolans målsättning m. m.

1 de likalvdande motionerna 1:573,
av herr Bohman m. fl., och II: 679, av
herr Holmberg m. fl., hade anhållits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t dels uttala,
att det alltjämt borde vara grundskolans
målsättning att främja elevernas
allsidiga utveckling samt att därvid
meddela eleverna kunskaper och öva
deras färdigheter, dels anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte överväga vilka åtgärder
som vore erforderliga för att
inom grundskolan möjliggöra en minskning
av undervisningsgruppernas storlek,
en utökning av klassföreståndarnas
tid att ägna sig åt sina elevvårdande
uppgifter, en nivågrupperad undervisning
på högstadiet samt en varvad utbildning
på samma stadium allt i enlighet
med de riktlinjer som angivits i
motionerna samt förelägga riksdagen
förslag härom.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 39

Om grundskolans målsättning m. m.

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:573 och 11:679 i vad de avsåge
uttalande om grundskolans målsättning;
samt

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:573 och 11:679 i vad de avsåge
övervägande av vissa åtgärder inom
grundskolan.

Reservation hade avgivits av herrar
Bohman (m), Wallmark (in) och Nordstrandh
(m) samt fru Sundberg (m),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 573 och II: 679, såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört om
åtgärder för en förbättring av undervisningssituationen
i skolorna.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Bohman
(m), Wallmark (m) och Nordstrandh
(m) samt fru Sundberg (m).

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Jag skall bli något mera
mångordig i detta ärende än jag var
i det tidigare. Föreliggande utlåtande på
fyra sidor bekräftar väl det som man
ibland kan registrera, nämligen att utlåtandenas
omfattning inte står i proportion
till ärendenas betydelse.

I början av detta år väckte vi moderater
en partimotion angående grundskolans
målsättning m. m. Bakgrunden
till att vi tog upp den frågan var att
man av åtskilliga uttalanden som hade
gjorts från regeringspartiets sida — såväl
i jämlikhetsrapporten som vid den
därefter följande partikongressen och
av ansvariga statsråd —■ ganska klart
kunde registrera, att det fanns en önskan
och en vilja att använda utbildningspolitiken
till någonting annat än
vad riksdagen ursprungligen bestämt.
Av denna anledning väckte vi i januari
den motion jag här nämnt med krav på
att riksdagen skulle fastslå, att den hit -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om grundskolans målsättning m. m.
tillsvarande målsättningen alltjämt skulle
gälla. Vi tog i denna motion också
upp vissa frågor som berörde skolans
inre arbete. Det som avhandlas i förevarande
utskottsutlåtande är två klämmar
i partimotionen, vilkas behandling
alltså blev uppskjuten till höstsessionen.

Jag skall först och främst säga några
ord om den senare frågan, som alltså
gäller kravet att riksdagen skulle skriva
till Kungl. Maj:t och begära att man
skulle överväga vissa åtgärder för att få
en bättre undervisningssituation till
stånd. De förslag som har tagits upp
gäller frågan om en minskning av undervisningsgruppernas
storlek, en utökning
av klassföreståndarnas tid att
ägna sig åt sina elevvårdande uppgifter,
en nivågrupperad undervisning på
högstadiet och eventuellt en varvad utbildning
på samma stadium, allt i enlighet
med de riktlinjer som angetts i
motionen.

Skolöverstyrelsen har haft ganska god
tid på sig att avge ett yttrande över
motionen. I denna fråga gör skolöverstyrelsen
i sitt svar en skiss av de teoretiska
vägar som skolöverstyrelsen har
att arbeta på. Jag vill bara med anledning
av skolöverstyrelsens yttrande
göra den kommentaren, att vi fått kännedom
om den resa ute i landet som
skolöverstyrelsens generaldirektör i
egenskap av ordförande i den parlamentariska
utredningen om arbetsmiljön
i skolan under den senaste tiden
har företagit. Han har därvid gjort uttalanden
om att det visst inte pågår något
internt arbete inom skolöverstyrelsen
utan att tvärtom tusentals människor
ute på verksamhetsfältet deltar i
detta arbete och att man därför har en
levande kontakt med skolans verkliga
liv.

Jag vill med anledning av detta säga
att det yttrande som skolöverstyrelsen
här avgett inte på något sätt avspeglar
verkligheten —- det är en teoretisk
skönmålning som förmodligen inte några
av de praktiskt verkande männi -

skorna ute på fältet varit med om att
skriva. Icke i något avseende, i något
avsnitt eller i någon mening har skolöverstyrelsen
pekat på de faktiska svårigheter
som föreligger ute på arbetsfältet,
utan skolöverstyrelsen har uteslutande
uppehållit sig vid de principiella
tankegångarna om vad skolan egentligen
borde göra.

Jag tycker också att skolöverstyrelsen
i detta yttrande avslöjar sin bristande
förankring i verkligheten genom
att icke såsom företrädare för skolväsendet
i samhället tala om vilka resurser
som faktiskt erfordras för att uppfylla
de målsättningar som riksdagen
har fastlagt. Man talar i stället om att
det knappast är realistiskt att öka anslagen
till grundskolan. Detta må i och
för sig vara en riktig synpunkt, som
regering och riksdag kan tvingas anlägga.
För de ansvariga verken finns
det däremot skäl att öppet redovisa att
vi egentligen skulle behöva ha det ordnat
på det här sättet, om vi skall uppfylla
de krav som regering och riksdag
har ställt.

Om antalet elever minskas med en per
klass, skulle det kosta 60 miljoner, har
man sagt. Statens utgifter för lärarlöner
i grundskolan uppgår till cirka 3
miljarder kronor. Vad man alltså talar
om är ungefär 2 procent av den samlade
summan. Jag tror att det kan vara
av värde att sätta uppgiften om merkostnaden
i relation till de samlade utgifterna
för lärarna. I detta avsnitt är
det med djup besvikelse jag läser skolöverstyrelsens
helt verklighetsfrämmande
beskrivning av läget i skolan.

Sedan motionerna väcktes har den
parlamentariska utredningen för skolans
inre arbete blivit tillsatt, och vi reservanter
har funnit det lämpligt att förorda
att riksdagen överlämnar dessa
frågor till utredningen att beaktas i
dess arbete. Detta har majoriteten i utskottet
inte velat vara med om. Man
kan då fundera på vad majoriteten menar.
Är meningen att utredningen över
huvud taget inte skall beakta dessa frå -

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

gor, eller att utredningen har sädana
direktiv att den ändå kan beakta dem?
Det framgår inte av majoritetens skrivning,
och det kunde kanske vara av
värde att få besked på den punkten.

Sedan, herr talman, vill jag övergå till
frågan om grundskolans målsättning.
Den har varit föremål för mycket ingående
och hårda debatter under valrörelsen.
Vi har från vårt håll hävdat
att det socialdemokratiska partiet vill
ändra skolans målsättning. Vi har grundat
det påståendet på officiella och offentliga
uttalanden av ansvariga personer.
När vi nu kommer till höstsessionen
och valrörelsen är över, kan vi
konstatera att utskottet enhälligt säger
att den målsättning som bygger på beslut
av Kungl. Maj:t och riksdagen helt
överensstämmer med den som motionärerna
nu önskar fastlagd av riksdagen.
Utskottet finner det därför inte erforderligt
att riksdagen gör de i motionerna
yrkade uttalandena och avstyrker
motionerna i denna del. Där är vi
alltså eniga.

Men då uppkommer ju ett par intrestanta
frågor. Är detta slutet på debatten
om skolans roll i samhällsförändringen?
Innebär detta att de uttalanden
som det socialdemokratiska partiet och
dess företrädare tidigare gjort inte längre
är relevanta? Innebär det att man
med ledning av den politiska debatt,
som pågått praktiskt taget under hela
det här året i denna speciella fråga,
har ändrat åsikt och konstaterat att det
var en icke realistisk målsättning som
partikongressen slog fast och att de uttalanden
som statsminister Palme gjorde
så sent som i början av året var
förhastade? Eller innebär det att man
i känslan av att en politisk strid i dessa
frågor kan vara nog så obehaglig inte
vill ha den striden utan formellt vill ha
kvar grundskolans målsättning som den
är fastlagd av riksdagen men ändå avser
att förverkliga sina nya tankegångar?
Det är en kärnfråga, som inte har
blivit besvarad.

Jag hade trott och väntat att utbild -

Om grundskolans målsättning m. in.

ningsministern skulle kunna vara här
då vi diskuterar en av de stora frågor
som inte minst han oclt jag själv
engagerade oss mycket aktivt i under
valrörelsen. Han kanske är upptagen
av viktigare uppgifter än att försvara
sina och sin statsministers principiella
åsikter. Jag skulle därför till utskottets
talesman, som ju i denna sak är det
socialdemokratiska partiets företrädare
i kammaren, vilja rikta följande fråga:
Innebär det enhälliga utlåtandet att
socialdemokraterna i fortsättningen helt
ansluter sig till den målsättning som
är beskriven bl. a. i skolöverstyrelsens
yttrande och som vi begärde ånyo skulle
slås fast av riksdagen, alltså ett avståndstagande
från de tidigare uttalandena
om ändring av skolans målsättning,
eller innebär det endast en skenmanöver,
där man ansluter sig till det
enhälliga utlåtandet men fortfarande
har för avsikt att arbeta med utbildningspolitiken
såsom en del i samhällsförändringen
i socialistisk riktning? Ja,
herr talman, någon bör rimligtvis kunna
svara på dessa frågor. Eftersom regeringens
ansvarige inte är här ber jag
att utskottets talesman såsom företrädare
för det socialdemokratiska partiet
är vänlig och gör det.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag vill först ta upp den
fråga som herr AVallmark riktade till
mig beträffande det socialdemokratiska
partiets syn på grundskolans målsättning.

Den målsättning som riksdagen har
beslutat beträffande skolan kvarstår
fortfarande, men det är ju ingenting
som hindrar, herr Wallmark, — det
skulle i så fall vara märkvärdigt — att
partier resonerar om förändringar som
i framtiden kan vara tänkbara i fråga
om skolans målsättning. Det är ju varje
parti obetaget. Vad jag absolut reagerar
emot är att riksdagen blandar sig i den

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om grundskolans målsättning m. m.
politiska debatten utanför riksdagshuset.
Om något parti — kanske det parti
jag företräder — resonerar sig fram till
att man på ett eller annat sätt vill förändra
skolan, blir det så småningom
en riksdagsfråga. Vi skall vara på det
klara med att vad man från moderat
håll har velat få fram är att vi skulle
ha sprungit ifrån den målsättning som
nu gäller. Det har vi ingalunda gjort.
Målsättningen gäller fortfarande och till
dess att riksdagen annorlunda beslutar.

Jag måste också reagera emot påståendet
från moderata samlingspartiets
sida, att vi inom det socialdemokratiska
partiet på ett eller annat sätt skulle
söka förändra inom den nuvarande
målsättningen. Det är ingalunda fallet.
Personligen tycker jag att det innebär
en undervärdering av exempelvis lärarnas
undervisning. Lärarna följer säkerligen
de riktlinjer och den målsättning
som riksdagen har beslutat om.

Jag vill emellertid inte lämna någon
garanti för att vi inom vårt parti skulle
sluta upp med att diskutera skolan i
fortsättningen. Jag är övertygad om att
vi kommer att ha anledning att syssla
med skola och utbildning även i framtiden.
Detta är en fråga som så småningom
kan ge anledning till riksdagsbeslut.
Jag tycker, herr Wallmark, att
vi med det skulle kunna avföra den här
saken ur diskussionen.

I fråga om utskottets utlåtande över
motionerna från moderata samlingspartiet
vill jag säga — ja, jag ämnar
här inte göra mig till talesman för skolöverstyrelsen
som väl själv får svara på
den kritik herr Wallmark har riktat
mot styrelsen beträffande bristande
kontakter etc. — att skolöverstyrelsen
avgav sitt yttrande innan utredningen
hade tillsatts. Jag tror att det är riktigt
att vi har den saken med i bilden.

Utredningen har mycket vittgående
direktiv. Utskottet understryker detta.
Den parlamentariska utredningen har
enligt sina direktiv att ta upp ett stort
antal frågor, och jag vågar göra gällande
att det skulle vara märkligt om inte

utredningen vid sitt ställningstagande
till skolans arbete — de inre förhållandena,
arbetsmiljön osv. — också kommer
in på de frågor som herr Wallmark
och moderata samlingspartiet här har
aktualiserat. Däremot anser utskottsmajoriteten
det inte riktigt att riksdagen
nu i enlighet med reservanternas önskemål
skulle inte bara precisera åtgärder
som bör övervägas av utredningen
utan även låsa utredningen på vissa
punkter. Jag tror att det är lyckligast
om utredningen får arbeta utan att riksdagen
ger bestämda direktiv och säger,
att så skall utredningen handla i det ena
eller det andra fallet.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag om bifall till utskottets utlåtande.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! När det gäller frågan
om den parlamentariska utredningen
har reservanterna endast begärt att de
uppslag som framförts i motionerna
skall överlämnas till utredningen för
beaktande — längre har vi inte gått.
Om det nu är utskottstalesmannens uppfattning
att utredningen kommer att ta
upp dessa frågor till beaktande så är
det ju bra. Vi kanske ändå tycker att
det är vettigt att riksdagen direkt, formellt,
överlämnar detta. Då kan vi vara
mer säkra på att utredningen kommer
att beakta synpunkterna.

Herr talman! Jag vill sedan gå tillbaka
till diskussionen om målsättningen
för grundskolan. Herr Mårtensson
säger: Låt oss nu avföra denna diskussion.
Riksdagen skall inte syssla med
politiska debatter som förs utanför riksdagshusets
murar — det är väl riktigt
uppfattat?

Jag anser att det är ett ganska fantastiskt
uttalande. Jag trodde inte att det
var möjligt att en talesman för regeringspartiet
kunde säga någonting sådant.
Låt mig bara erinra herr Mårtensson
om det våldsamma angrepp som
Ingvar Carlsson, i en dryg timmes de -

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

batt med mig, riktade mot ett uttalande
av vår partiordförande i Linköping i
våras. Han tog upp den frågan och
krävde uttalande och besked av oss i
riksdagen beträffande någonting som
hade sagts idanför detta hus. Däri ligger
inget fel. Jag har inte reagerat mot
att han gjorde det, utan mot att det socialdemokratiska
partiets talesman i
dessa frågor begär att vi andra inte
skall diskutera det socialdemokratiska
partiets handlande i den politiska debatten.
Det är helt fantastiskt att en ledamot
kan säga någonting sådant i riksdagen.

Vi har utgått från att när det socialdemokratiska
partiets ordförande, tillika
vår statsminister och chef för Sverikes
regering, gör ett offentligt uttalande
skriftligen så är detta någonting att
ta fasta på, inte minst när det bygger
på ett uttalande från en partikongress.
Vi har också utgått från att det innebär
att partiet har för avsikt att gå de vägarna
i sitt handlande. Det kan väl inte
vara orimligt att ett oppositionsparti,
som inte delar den uppfattningen, i
olika sammanhang — även i detta hus
■— tar upp dessa frågor till diskussion!

Jag vill endast erinra om att statsministern
har anfört: ”Det innebär att
strävan till jämlikhet inte kan förverkligas
på det sätt skolpolitiken syftat
till.” Han har vidare sagt: ”Det leder
till att skolans kunskapsmål överbetonas.
En sådan utveckling innebär att
man inte tillräckligt beaktat den förskjutning
i utbildningens uppgifter som
blir en följd av en utbildningspolitik
som syftar till att påverka och förändra
samhället.”

Det är klartext. Jag kan inte se någonting
annat. Statsminister Palme har
också sagt: ”Partiets medlemmar tillmäter
utbildningsväsendet betydelse när
det gäller att förverkliga partiets grundläggande
värderingar. Det är ett hälsotecken.
” — Vilka är då partiets grundläggande
värderingar? För att få svar
på den frågan kan vi gå till vad utbildningsministern
sagt: ”För mig är den

Om grundskolans målsättning in. m.
demokratiska socialismen en värdering
som jag anslutit mig till. Andra värderingar
är oacceptabla.” Det är väl klarspråk.
Är det märkligt att vi reagerar
mot detta?

När vi reagerar riktas motbeskyllningar
mot oss; men inte av herr Mårtensson.
Det har anförts att vi beskyller
dagens lärarkår för att ägna sig åt socialistisk
indoktrinering. Jag har i denna
talarstol förnekat detta, men beskyllningen
har upprepats gång på gång
under valrörelsen. Varje gång jag mött
någon av regeringens talesmän har jag
alltså försökt klargöra att vi inte talar
om den saken. Vi talar om regeringens
målsättning beträffande utbildningspolitiken
i framtiden.

Jag trodde att det var sådana frågor
vi verkligen skulle diskutera här i riksdagen.
Är det nu så — herr Mårtensson
har inte förnekat detta — att det socialdemokratiska
partiet alltjämt har den
uppfattning som partikongressen, Ingvar
Carlsson och statsminister Palme
gett uttryck för, men likväl ansluter sig
till detta enhälliga utlåtande, kan det
tolkas endast i en riktning, nämligen
att ni avser att genomföra edra avsikter
trots den av riksdagen fastlagda målsättningen
för grundskolan. Det är sannerligen
inget hälsotecken för den politiska
debatten om man inte vågar stå
för sin politiska uppfattning och inte
är beredd att ta en offentlig strid om
denna utan försöker gå bakvägen.

Det kan tänkas att jag har missuppfattat
herr Mårtensson; då får han rätta
mig. Men detta var den enda tolkning
jag kunde göra av herr Mårtenssons inlägg
i denna fråga. Jag är kanske ganska
krävande när jag ställer entydiga
frågor och vill ha entydiga svar. Men
detta, herr Mårtensson, är en av de viktigaste
politiska frågorna under 1970-talet — hur vi skall hantera den miljon
ungdomar som går i vår grundskola.
Därför tycker jag att anständigheten
kräver ett ärligt och konsekvent svar.

Jag har i går under hand bett Ingvar
Carlsson att vara här och svara. Han

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om grundskolans målsättning m. m.
bär föredragit att låta bli, och då är det
herr Mårtensson som får svara.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Det är ändå skillnad,
herr Wallmark. Ingvar Carlsson tar up
en debatt i riksdagen om vad de moderata
har för åsikter om skolan. Men
man har inte från vår sida ställt — eller
ens tänkt ställa — krav på att riksdagen
skulle göra något uttalande mot
de tankegångar som de moderata eller
något annat parti kan ha kring skolan.

Här begär ni emellertid att riksdagen
skall ta avstånd från en politisk
viljeyttring från det socialdemokratiska
partiet. Det är en väsentlig skillnad,
herr Wallmark. Vi har ingenting att
erinra mot att ni ute i den politiska
debatten resonerar om skolan. Det kan
så småningom resultera i ett ärende på
riksdagsplanet. Men man skall inte, herr
Wallmark, begära att riksdagen skall
fatta ett beslut som väl innerst inne
skulle innebära att det socialdemokratiska
partiet sedan skulle avstå från att
resonera om en förändring av målsättningen
för skolan. Jag tror att herr
Wallmark är på det klara med att man
inte kan förfara så.

Jag vill försäkra herr Wallmark att
det parti jag representerar kommer att
liksom tidigare resonera om skolpolitiken
med sikte på att göra det bästa
möjliga för all ungdom i skola och utbildning.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Jag vet inte om herr
Mårtensson fattar vad jag säger, men
om han inte gör det kan det bero på
att jag förklarar litet illa. Ingvar Carlsson
begärde i vårdebatten att vi från
vårt håll klart skulle säga huruvida de
uttalanden som gjordes av vår partiordförande
innebar att vi ville riva upp
tidigare fattade beslut. Han ville ha en
officiell deklaration här i huset. Han
fick den deklarationen också. Jag tycker
det tillhör anständigheten. Jag tyc -

ker även att det tillhör anständigheten
att representanter för det socialdemokratiska
partiet är beredda att avge en
deklaration som knyter an till den officiella
politik som man vill föra. Vi
har sannerligen inte begärt att riksdagen
skall fatta ett annat beslut utan vi
har endast helt stillsamt begärt att riksdagen
skall bekräfta det beslut som den
tidigare fattat, och därför har vi blivit
eniga. Vad jag säger är att det förefaller
som om socialdemokraterna talar
med två tungor. Ni är med på ett gemensamt
utlåtande om skolans målsättning
där ingen ändring yrkas. Men nu
säger herr Mårtensson, att vid sidan
om den skall vi naturligtvis kunna föra
en debatt som kanske på längre sikt
innebär en ändring av skolans målsättning.

Jag påstår, herr Mårtensson, med
hänvisning till vad jag tidigare sagt, att
det socialdemokratiska partiet har för
avsikt att ändra målsättningen för skolan.
Jag har citerat vad herrar Palme
och Ingvar Carlsson yttrat, och jag hänvisar
till partikongressen och till den
s. k. jämlikhetsrapporten. Herr Mårtensson
tar inte avstånd från detta. Får
jag fråga herr Mårtensson om det är
anständig politik att ni ansluter er till
detta samtidigt som ni offentligen uttalar
att ni har för avsikt att göra ändringar.
År det ett anständigt sätt att
föra en politisk debatt? Kan man kanske
inte tala om politisk kluvenhet eller
kanske rent av politiskt bedrägeri?

Tala om för oss, herr Mårtensson, huruvida
ni står bakom det enhälliga utlåtandet
eller inte! Om ni står bakom
det har ni därigenom bekräftat att någon
ändring i grundskolans målsättning
icke skall ske. Därmed tar ni alltså avstånd
från regeringsledamöters uttalanden,
men det får herr Mårtensson
i så fall själv ta ansvaret för.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Herr Wallmark skall
inte försöka förenkla detta och göra det
lätt för sig. Vad är det herr Wallmark

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

begär? Ni säger att riksdagen skall uttala
sig om att den målsättning som
riksdagen har beslutat skall gälla i fortsättningen.
I utskottsutlåtandet säger vi
helt naturligt att den målsättning som
riksdagen har beslutat skall gälla, och
låt mig tillägga, herr Wallmark, att den
gäller intill dess riksdagen beslutat någonting
annat.

Det parti jag tillhör sysslar med skolfrågor,
och partikongressen har gjort
vissa uttalanden. Detta skall inte förnekas,
men man skall inte förenkla det så
som herr Wallmark gör och tolka utskottsutlåtandet
så, att det inte skulle
finnas möjligheter att någon gång i
framtiden ändra någonting i skolans
målsättning. Herr Wallmark måste väl
ändå förstå att så kan man inte resonera
och så kan inte riksdagen besluta. Den
målsättning som riksdagen har beslutat
gäller emellertid intill dess att riksdagen
annorlunda beslutar.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Får jag då bara säga
till herr Mårtensson att det faktiska beslut
som socialdemokratiska partikongressen
har tagit och det uttalande
som statsminister Olof Palme gjort i
Utbildningstidningen nr 1 innebär att
den nuvarande målsättningen inte är
tillräcklig utan måste ändras. Den har
tydligen inte relevans ännu, men vi
har kanske att vänta förslaget när som
helst — mognaden går väl tämligen
raskt — och det blir ett förslag om en
ny målsättning. Det kan ju vara intressant
att få notera detta i dagens debatt.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag trodde inte vi skulle
behöva resonera mera om detta. Jag
har försökt förklara vad som ligger
bakom utskottets uttalande. Jag vill än
en gång betona att det står varje parti
fritt att resonera om förändringar i skolans
målsättning. Det är den rätten vi
också förbehåller oss i fortsättningen.

Om grundskolans målsättning m. m.

Vad är det som ligger bakom herr
Wallmarks yrkande? Eftersom det nu
är slut på replikskiftet kan jag givetvis
inte begära att herr Wallmark skall
svara, men låt mig ändå säga att riksdagen
fastslagit en målsättning. År det
någonting som gör att herr Wallmark
och de moderata fått för sig att man
inte har den målsättningen? Jag har
anledning misstänka det, och den saken
borde herr Wallmark ha talat om
för oss.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Eftersom det inte rör
sig om repliker kan herr Mårtensson
få gå upp hur många gånger som helst.

Jag vill bara säga att vi inte talat om
dagens skolsituation. Jag vill till herr
Mårtensson säga vad jag sagt till utbildningsminister
Carlsson flera gånger
under året men som han inte tycks ha
fattat, nämligen att vi diskuterar den
socialdemokratiska utbildningspolitikens
metoder och inte situationen som
den ser ut i dag.

Vi anklagar inte lärarna för att ställa
sig framför socialdemokraternas tespiskärra.
Vad vi diskuterar är vad ni
vill åstadkomma om ni får som ni vill
på utbildningsområdet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om försöksverksamhet med föräldrautbildning

ställan, sig finna denna proposition bildning i enlighet med de riktlinjer
vara med övervägande ja besvarad. som angivits i motionerna.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 182 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 26.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om försöksverksamhet med föräldrautbildning Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 183, i anledning av motioner
om försöksverksamhet med föräldrautbildning.

I de likalydande motionerna 1:188,
av fru Olsson, Elvy, och fru HamrinThorell,
samt 11:214, av fru Freenkel
m. fl., hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
utredning angående och förslag till plan
för försöksverksamhet med föräldraut -

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:188 och 11:214 som
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Enligt utskottets mening kunde man
förutsätta, att utbildningsmyndigheterna
i sitt fortlöpande planeringsarbete
uppmärksammade behovet av ifrågavarande
utbildning på olika nivåer och
vidtoge erforderliga åtgärder för tillgodoseende
av detta.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det kan förefalla alldeles
utsiktslöst att hålla ett anförande
i anledning av den motion som är fogad
till detta utskottsutlåtande eftersom ett
enhälligt statsutskott har avstyrkt densamma,
men det ämnar jag i alla fall
göra.

Jag undrar om det var några av kammarens
ledamöter som för inte så länge
sedan i TV såg det s. k. Fångspelet. I
det uppträdde ett föräldrapar till den
arme Lundgren som hade irrat mellan
ungdomsvårdsskolor och fängelser och
över vilken allt elände på denna jord
tycktes ha samlat sig. Något mer tafatt
föräldrapar har jag aldrig sett, vare sig
i TV eller i verkligheten, men jag tror
att föräldrarnas uppträdande ändå var
ganska typiskt. Mamman tjatade och
pappan skällde, men ingenting hjälpte
på gossen som hade gått ganska långt
ut på brottets bana.

Man frågade sig om det inte fanns
någon vilja hos föräldrarna att hjälpa
den unge gossen till ett socialt välanpassat
liv. Det fanns det alldeles säkert,
men de saknade kunskaper. De visste
inte vad de skulle ta sig till med sitt
barn — lika litet som de föräldrar som
demonstrerade utanför riksdagshuset
förra veckan visste hur de skulle kunna
hjälpa sina ungdomar. Det var som
bekant föräldrar till barn som missbru -

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Om försöksverksamhet med föräldrautbildning

kade narkotika och kanske därför hade
kommit in på brottets bana som det heter
eller var socialt missanpassade.

Dessa båda exempel visar, tycker jag,
att det ofta hos föräldrarna inte finns
några kunskaper och någon förmåga att
hjälpa barnen svarande mot deras vilja
att hjälpa barnen när de råkat i svårigheter.
Det beror på att föräldrarna
inte får någon föräldrautbildning alls.
Det är just om föräldrautbildning den
motion handlar som jag skall be att få
säga några ord om.

Vårt samhälle är så föränderligt att
vi inte kan begära att föräldrarna skall
kunna följa med utvecklingen utan att
över huvud taget få något stöd, någon
hjälp och utbildning. De får det när
det gäller barnens fysiska vård, som är
så utbyggd att vilken ung mamma eller
pappa som helst torde kunna klara den
sidan av saken alltifrån barnet är nyfött
till långt upp i ungdomsåldern.
Men föräldrarna kan inte klara sina
barns psykiska fostran och hälsa. De
har inga möjligheter att hjälpa barnen
i svåra situationer. Det saknas förtroende
mellan föräldrar och barn i detta
så hastigt föränderliga samhälle. Det är
med den utgångspunkten som vi har
fört fram en motion om en mer systematisk
föräldrautbildning.

Den skulle kunna förläggas till olika
instanser — inte bara till skolan, där
det dock skulle ges en grundutbildning
till ungdomar om vad de som föräldrar
kommer att möta. Sedan borde denna
utbildning följas upp av olika samhällsorgan.
Det är inte svårt att hitta sådana
som skulle kunna ta sig an just denna
föräldrautbildning. Det finns ju barnavårdscentraler,
mödravårdscentraler
och vuxenutbildning, där man skulle
kunna sätta in denna kontinuerliga utbildning
för föräldrarna, allteftersom
barnen växer och nya problem och i
många fall nya bekymmer inställer sig.

Skolöverstyrelsen har varit och är
alldeles säkert intresserad av denna
fråga. Redan när vi förra året framförde
våra synpunkter ställde sig skol -

överstyrelsen positiv till en föräldrautbildning,
som skulle kunna ske i samverkan
mellan skola och hem och sedan
ute i olika instanser i samhället.
Skolöverstyrelsen anser alltså att föräldrautbildningen
är mycket dåligt tillgodosedd.

Vad gör nu statsutskottet åt den motion
som vi har lagt fram och där vi
begär att man skall få en utredning
och en plan för försöksverksamhet med
föräldrautbildning? Jo, på en enda sida
i utlåtandet får utskottets förslag rum
och dessutom en resumé av vad motionerna
innehåller. Det enda utskottet
har kostat på sig — och det tycker jag
är rätt upprörande när det gäller en
så viktig fråga som denna — är att referera
till Riksförbundet Hem och skola,
som gjort ett positivt uttalande för
motionerna. Utskottet säger sedan att
man kan ”förutsätta att utbildningsmyndigheterna
i sitt fortlöpande planeringsarbete
uppmärksammar behovet
av dylik utbildning på olika nivåer och
vidtar erforderliga åtgärder för tillgodoseende
av detta”. Det är allt vad utskottet
har kostat på sig som svar på
en motion av så verkligt stor vikt som
denna. Jag tycker att utskottet har visat
en nonchalant inställning till hela frågan.
Antingen är det så att utskottets
ledamöter inte förstår frågans vikt eller
också har det inte ägnat den tillräcklig
uppmärksamhet för att verkligen
ge ett mer positivt svar på vår motion.

Vi har inte alls bara talat om utbildningsmyndigheterna,
utan vi har föreslagit
flera olika vägar för en kontinuerlig
föräldrauppfostran. Jag har
många gånger tidigare sagt och jag ber
nu att få anföra till riksdagens protokoll,
att vi har utbildning i att sköta
kalvar, höns och grisar och i att sköta
bilar, men det finns inga möjligheter
för föräldrar att få lära sig att sköta
sina barn. Jo, de lär sig att sköta deras
kropp, men att lära sig att sköta deras
själ har vi inte gett dem minsta möjlighet
till.

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om försöksverksamhet med föräldrautbildning

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion I: 188.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! När vi förra året behandlade
motioner angående föräldrautbildning
skrev utskottet att man delade
motionärernas uppfattning men
förutsatte att en sådan verksamhet skulle
komma i gång. Men utskottet slutade
trots detta med en hemställan att motionerna
måtte avslås. I år skriver utskottet
samma lilla vers om att det har
samma åsikter som motionärerna och
fortsätter lika oengagerat som förra
året, att föräldrautbildning nog skall
tas upp i det fortsatta planeringsarbetet
och att det naturligtvis finns ett behov
av sådan utbildning. Men det är en
liten skillnad i år, nämligen att riksdagen
skall ge till känna för Kungl.
Maj:t vad utskottet anser. Utskottet vill
dock inte att frågan skall utredas.

Jag tycker, herr talman, att det är
förvånande att en utskottsavdelning,
som har anledning att diskutera förbättrad
utbildning på så många andra
nivåer, inte anser att det brådskar med
denna del av utbildningen så att människor
bereds möjligheter att utbilda
sig till föräldrar. Detta är lika förvånande,
för att inte säga beklämmande,
som ett annat förhållande som rör våra
små barn, nämligen att vi inte har förskolor
för alla barn.

Att bli förälder innebär inte att man
utan vidare klarar av uppgiften. Det
har vi alltför många bevis på. Det har
med åren blivit svårare att klara av
föräldraskapet. Stödet mellan generationerna
t. ex. var större tidigare. Vi
har alla en pressad och stressande tillvaro.
Jag tror att alla eller i varje fall
de allra flesta som blir föräldrar är helt
inställda på att på bästa sätt söka klara
föräldraskapet. Men problemen infinner
sig ganska snart. Jag tänker inte på
de praktiska problemen med att sköta
ett litet barn, utan på de problem som

uppstår därför att man inte vet hur ett
barn fungerar psykiskt.

Rapporterna om barns psykiska ohälsa
är numera minst sagt oroande. Vi
motionärer är oroade av utvecklingen.
Vi anser att det är så illa ställt med omhändertagandet
av barnen att samhället
är skyldigt både mot barnen och mot
föräldrarna att göra något, så att kunskaper
finns tillgängliga. Här beror det
ju inte på ovilja hos föräldrarna, utan
helt enkelt på att det inte finns kunskaper
att tillgå.

Vi talar i dag om problemen i skolan.
Vi talar om oroliga elever som stör arbetet.
Vad beror detta på? Jag skulle
tro att det många gånger har sin grund
i bristande föräldrakunskap med störda
relationer till barnen som följd.

Vi blev väl alla påverkade av föräldraaktionen
på riksdagsplanen förra
veckan. Även i den frågan tror jag att
det har brustit i kontakten mellan barn
och föräldrar och att man helt enkelt
talar förbi varandra.

Vi motionärer anser, som fru HamrinThorell
nyss framhöll, att föräldrautbildning
bör bedrivas under många former
och på olika nivåer. Utbildningen
bör, som fru Hamrin-Thorell sade, påbörjas
i grundskolan och fortsätta i
gymnasieskolan, men den skall inte
stanna med det, utan man måste fortsätta
och ge utbildning just i föräldrasituationen.
Utbildningen måste följas
upp under barnens uppväxttid ända
fram till de åldrar då barnen finner
sin egen väg. Vi känner alla till de problem
som då kan uppstå.

Vi hoppas att det skall bli möjligt att
få till stånd denna föräldrautbildning.
Det behövs emellertid också utbildning
för att kunna meddela en effektiv föräldrautbildning.
Därför har vi i vår motion
påpekat att man bör tänka även på
den utbildningen. Det råder, som alla
vet, t. ex. en stor brist på psykologsidan.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande som fru Hamrin-Thorell
har ställt.

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Vi hade samma motion
till behandling i riksdagen i fjol —
med samma yrkande om föräldrautbildning.
Utskottet var då positivt, liksom
det också varit det i år vid behandlingen
av detta ärende.

Föregående år uttalade skolöverstyrelsen
att man hade sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål, att utbildningsmyndigheterna
sysslade med det
och att man kommer att aktivt verka
för eu ökning av denna föräldrautbildning.
Utskottet ansåg i fjol att det med
det uttalande skolöverstyrelsen gjort
inte är nödvändigt att tillsätta en särskild
utredning.

När motionen nu har kommit tillbaka
i år, intar utskottet samma uppfattning
som tidigare, nämligen att det föreligger
behov av föräldrautbildning.
Utskottet har också inhämtat yttrande
från Riksförbundet Hem och skola, som
sysslar med föräldrafrågor — även frågan
om föräldrautbildning ligger ju inom
förbundets intresseområde.

Utskottet är alltså positivt och anför:
”Man kan emellertid enligt utskottets
mening förutsätta att utbildningsmyndigheterna
i sitt fortlöpande planeringsarbete
uppmärksammar behovet av dylik
utbildning på olika nivåer och vidtar
erforderliga åtgärder för tillgodoseende
av detta.” För att ytterligare understryka
sin positiva inställning hemställer
utskottet, att riksdagen ”som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet sålunda anfört”.

Vi har all anledning att förvänta att
skolöverstyrelsen liksom tidigare kommer
att ägna denna fråga uppmärksamhet.
Att under sådana förhållanden tillsätta
en särskild utredning betraktar
utskottet som onödigt. Jag vill betona
att utskottet är enhälligt i denna uppfattning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

försöksverksamhet med föräldrautbildning

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja framhålla
att det inte räcker med eu föräldrautbildning
i grundskolan, ty där befinner
sig eleverna i den åldern att de
inte har så särskilt stort intresse för en
dylik utbildning, även om de kan få en
viss grundläggande utbildning.

Det är vidare, anser vi, inte bara
skolöverstyrelsen som bör få sin uppmärksamhet
fäst på dessa frågor, utan
det är viktigt att också andra myndigheter
kan svara för den kontinuerliga
undervisning på detta område som vi
efterlyser. Det bör ske en utbildningsplanering
över hela fältet för att undersöka
de möjligheter som står till buds
när det gäller att ge människorna en
god och fortlöpande föräldrautbildning.

Jag tror visst att utskottet inser vådorna
av att många föräldrar på grund
av den snabba utvecklingen tappar taget
över ungdomarna i hemmet och inte
har det förtroendefulla förhållande
till dem som de skulle kunna få om de
över huvud taget begrep någonting av
ungdomarnas reaktion, vilket de i största
allmänhet inte gör. Jag är övertygad
om att den goda viljan finns hos de
allra flesta föräldrar, men de är tafatta
inför ungdomarnas reaktion. Föräldrarna
måste helt enkelt genom föräldrautbildningen
få kunskaper om ungdomspsykologi.
Det är inte lätt att handha
ungdomar i våra dagar, så besynnerligt
som det ser ut i samhället och
med de frestelser som ungdomarna är
utsatta för.

Jag har kanske tagit i litet för mycket,
och det var inte min mening, men
jag efterlyser ett större intresse från utskottets
sida för den utbildning det här
gäller, så att någonting verkligen blir
gjort. Jag kommer ju inte att få tillfälle
att framföra dessa synpunkter i fortsättningen.
Jag vill därför nu än en gång
understryka vikten av att behovet av
en sådan föräldrautbildning verkligen
blir täckt i dagens samhälle. Många
människor skulle säkert bli mycket

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om försöksverksamhet med föräldrautbildning

tacksamma om de över huvud taget fick
en möjlighet att lära sig någonting om
modern ungdomspsykologi.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Eftersom jag deltog i
andra avdelningens behandling av denna
fråga och i utskottsutlåtandet står
på majoritetens sida, känner jag mig
frestad att säga några ord.

Det var i första hand fru HamrinThorells
anförande som lockade mig
att begära ordet.

Hon framhöll väldigt kraftigt att vi
när det gäller att sköta kor och kalvar,
höns och grisar får lära oss en hel del.
När fick någon i grundskolan lära sig
hur man skall sköta höns och grisar?
När fick en hustru till en torpare eller
bonde i skolan läsa hur hon skall strö
ut korn åt hönsen och hur hon skall
bära sig åt om en kalv blir sjuk? När
gavs sådan undervisning?

Jag börjar på att bli gammal, herr
talman, och när det gäller utbildningsfrågor
börjar jag kanske på att bli litet
reaktionär. Men jag har nästan det intrycket
att ju mer utbildning vi ger i
skolan, desto besvärligare anser många
att situationen blir. Fru Hamrin-Thorells
föräldrar och mina föräldrar fick
inte någon föräldrautbildning alls, men
jag tror att fru Hamrin-Thorell betraktar
sig såsom en ganska välartad medlem
av detta samhälle. Även jag, herr
talman, inbillar mig ibland att jag i alla
fall har skött mig rätt hyggligt i detta
samhälle, fastän mina föräldrar inte
ens hade hört talas om ordet föräldrautbildning.

Fru Elvy Olsson påstår att situationen
i skolan inte skulle ha varit som
den nu är, om föräldrarna hade fått
bättre utbildning. Det är precis samma
sak där. Föräldrarna till de barn som
nu går i skolan har fått en mycket längre
utbildning än de föräldrar som under
sin skoltid gick i en mindre och
flyttande folkskola några veckor om
året. Ändå uppträdde deras barn hyfsat

i skolan och blev hyfsade samhällsmedlemmar.
Man tror nästan att ju mera
folk får lära sig, desto sämre blir resultatet.
Jag förstår att det är fel att tänka
på det sättet, ty då skulle vi kunna avveckla
all utbildning. Men de resonemang
som här förs har inte något verklighetsunderlag.

När fru Elvy Olsson talade om den
demonstration som förekom utanför
riksdagshuset förra veckan om ungdomar
och knark, sade hon att hon trodde
att svårigheterna berodde på bristande
kontakt mellan barn och föräldrar.
Jag tycker nästan det är otäckt att
utkasta en sådan beskyllning. Nog hade
de föräldrar som var så djupt oroade av
sin situation att de demonstrerade utanför
riksdagshuset och skrev brev till
alla riksdagsmän gjort verkligt starka
ansträngningar för att få kontakt med
sina barn och försöka hålla dem på
rätta vägar. Jag tror inte att dessa föräldrar
skulle ha lyckats ett dugg bättre,
om de hade fått en speciell föräldrautbildning.
Nej, förhållandena beror på
helt andra saker. Det kom fram i fru
Hamrin-Thorells senaste anförande, då
hon framhöll att föräldrautbildningen
inte skall ges i skolan, eftersom eleverna
då inte är intresserade.

Den motion hon talar för har tydligen
hamnat i fel utskott, i varje fall i
fel avdelning inom statsutskottet. Den
skulle inte ha gått till andra avdelningen,
som har hand om utbildningen, utan
den skulle ha gått till tredje avdelningen,
som har hand om sociala frågor. Det
är möjligen där en fråga av det här slaget
hör hemma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det är ju tråkigt att herr
Andersson och jag i sista momangen
skall ha ett sådant här svårartat meningsutbyte.
Nu tror jag inte alls att
herr Andersson menade alit vad han
sade, utan det var helt enkelt en allmän
deklaration för att försvara utskottet.

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Om försöksverksamhet med föräldrautbildning

Jag tror gärna att motionerna har
gatt till fel avdelning i utskottet. Vi har
aldrig menat att bara skolöverstyrelsen
skall syssla med den här frågan, utan
vi anser att den berör ett betydligt vidare
fiilt.

Sedan vill jag säga till herr Andersson
att vi blev uppfostrade i ett helt
annat samhälle, så jag tycker nog att
herr Andersson var litet oförsiktig. Och
det kan hända att vi har blivit så utomordentligt
bra som vi är trots att våra
föräldrar ingenting begrep och alltså
inte tack vare att de ingenting begrep.
I alla händelser är vår uppväxtsituation
och den situation som råder i dag inte
jämförbara.

Över huvud taget anser jag att både
teoretiska och praktiska kunskaper är
av värde, både när det gäller att uppfostra
barn och att sköta grisar, kor
och kalvar. Det finns här i landet en
enda professur i barnpsykologi. Hur
många det finns i att sköta grisar, kor
och kalvar vet jag inte, men vid våra
högskolor finns åtskilliga professurer
i sådana ämnen, och det är ett uttryck
för att vi har intresserat oss mer för
sådana saker än för barnpsykologi. Det
finns dessutom ett stort antal lantmanna-
och lantbruksskolor men knappast
en enda skola där det ges ordentlig undervisning
i barnpsykologi eller ungdomspsykologi.
Den jämförelsen tycker
jag i alla fall håller.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Först vill jag säga att vi
naturligtvis önskar utbildning på olika
nivåer, så det är alldeles riktigt att allt
inte passar in i andra avdelningen. Men
jag blev skrämd, när herr Andersson
sade att ju mer utbildning människor
får, desto svårare blir det.

Herr Andersson talade också om förra
veckans föräldraaktion. Till det vill
jag säga att där var det människor som
kände oro och ansvar. Jag har försökt
säga, kanske inte just i det samman -

hanget men om föräldrar över huvud
taget och deras möjligheter att sköta om
sina barn, att vilja finns det de allra
flesta gånger, men det brister i fråga
om kunskaper. Vid samtal med de demonstrerande
föräldrarna kom jag fram
till att hur mycket de än önskar göra
för sina barn talar föräldrar och barn
förbi varandra. Huruvida det beror på
att föräldrautbildning inte har funnits
kan jag ha min tro om och herr Andersson
naturligtvis sin. Emellertid finner
jag det, som jag har sagt förut, oroande
att människor som vill ha utbildning
för att klara sitt föräldraskap inte har
möjlighet att få en sådan. Vi önskar att
den i varje fall skall bli tillgänglig. Man
skall kunna få den, om man så önskar.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag anade att det var
väldigt oförsiktigt av mig när jag gick
upp i den här debatten och gjorde någonting
så förfärligt som att trampa
damerna på tårna — det bör man ju
inte ens göra när man dansar med dem,
mycket mindre när man debatterar med
dem.

När fru Hamrin-Thorell säger att det
var ett helt annat samhälle när hon och
jag uppfostrades av våra föräldrar så
är det naturligtvis alldeles riktigt. Men
har vi inte inbillat oss själva, och inbillat
svenska folket, att under de år
som gått — det är i alla fall 50 år sedan
fru Hamrin-Thorell och jag första gången
träffades som unga journalister och
just hade fått vår skolutbildning osv. —
att vi undan för undan har förbättrat
samhället på ett sätt som gör att vi i
dag stolt slår oss för bröstet och säger
att vi lever i ett välfärdssamhälle, vilket
vi inte gjorde på den tiden. Det har
blivit mer komplicerat att leva i det här
samhället, men det tycks inte ha något
i varje fall större samband med den
skolutbildning som våra ungdomar nu
får. Man får det intrycket att trots att
vi har förbättrat utbildningen — den

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om åtgärder för att tillgodose näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft

sträcker sig numera inte bara över ett
par, tre år som den tidigare gjorde för
många utan över många år — tycks det
i dag vara besvärligare för både föräldrar
och ungdomar att klara upp sin situation.

Visst finns det, fru Hamrin-Thorell,
professorer som sysslar med höns och
grisar och allt möjligt, men det är ju
inte de som ute på fältet tar hand om
dessa höns och grisar utan det är helt
andra människor som gör det. Det finns
ju ingen garanti för att de som fått lärarutbildning
och som sysslar med alla
möjliga invecklade samhällsproblem inom
den akademiska världen blir de
bästa föräldrarna. Vi besökte universitetet
i Umeå bara för en eller annan
vecka sedan, och det stod klart för oss
— vi har också läst om detta — att där
fanns vissa problem. Det är inte alls
säkert, fru Hamrin-Thorell, att det är
barnen till föräldrar med ganska ringa
utbildning som mest syns i dessa sammanhang,
utan jag tror att man bland
dessa ungdomar kan hitta barn till en
och annan både kvinnlig docent och
professor, som har offrat många år på
sin utbildning.

Jag hoppas att om — som fru Hamrin-Thorell
hotade med — den här motionen
kommer igen nästa år eller något
annat år den nya riksdagen skall
ha förstånd att befordra den till det utskott
där den rätteligen hör hemma och
inte säga att detta är en skolfråga, vilket
det egentligen inte är.

Jag tyckte själv att vi var mycket
gentila inom andra avdelningen i statsutskottet
när vi var eniga om att vad
utskottet skrivit skulle vidarebefordras
till Kungl. Maj :t för åtgärder. De flesta
motionärer brukar vara fantastiskt tacksamma
när de röner en sådan generös
behandling av ett utskott, men i detta
fall var vi tydligen generösa förgäves.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till ut -

skottets hemställan samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 183, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser, samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om åtgärder för att tillgodose näringslivets
behov av yrkesutbildad arbetskraft Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av motioner
om åtgärder för att tillgodose näringslivets
behov av yrkesutbildad arbetskraft.

Till behandling hade utskottet förehaft
de likalydande motionerna 1:45,

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Om åtgärder för att tillgodose näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft

av herr Nyman in. fl., och 11:53, av
herr Ericsson i Åtvidaberg, vari anhållits,
att riksdagen, med instämmande i
de principiella övervägandena, i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa,
att Kungl. Maj:t överlämnade motionerna
till yrkesskolberedningen med begäran
om ett samordnat handlingsprogram
som beaktade näringslivets behov
av yrkesutbildad arbetskraft.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 45 och II: 53.

Reservation hade anmälts av herr Nyman
(fp), som dock ej antytt sin mening.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande nr
184 från statsutskottet har jag fogat en
blank reservation med anledning av
några motioner som jag och en del
kamrater har väckt här i riksdagen.
Det gäller åtgärder för att tillgodose näringslivets
behov av yrkesutbildad arbetskraft
i framtiden.

Under debatten om det ärende som
stod närmast före detta på föredragningslistan
påpekades det, att de motioner
som det då gällde behandlats av
statsutskottets andra avdelning men
kanske bort behandlas av tredje avdelningen.
Detsamma kan sägas om vår
motion i den fråga som det nu gäller.
Jag vill därför kommentera vår motion
något, men jag kommer inte att yrka
bifall till den.

Vi uttalar farhågor för att näringslivet
under 1970-talet kommer att få ökade
problem när det gäller att rekrytera
i synnerhet ung personal till praktiska
arbetsuppgifter på verkstadsgolvet. Det
visar sig att allt färre ungdomar i dag
önskar gå ut i näringslivet till praktisk
skolning.

Flertalet ungdomar föredrar i dag
teoretiska studiebanor framför yrkespraktiska,
vilka ännu tycks ha en lägre

social status i mångas ögon. Arbetslivets
struktur går mot ytterligare rationalisering
med förenkling av arbetsuppgifterna.

Med viss överdrift har någon sagt:
”Utan att ha en förnuftig logisk roll
att spela i arbetet hotas man av att bli
ett för tekniken nödvändigt ont, vars
närvaro endast betingas av att man inte
funnit en mekanisk anordning som kunnat
utföra tempo.”

Alla arbetsplatser är givetvis inte av
det slaget, men det finns många sådana
i industrin. De anställda har alltför
små möjligheter att påverka sin egen
arbetssituation. Man kan då förstå att
en arbetsuppgift, som kanske tar några
timmar eller några dagar att lära sig,
inte tilltalar ungdom som kanske har
11—12 års ungdomsutbildning bakom
sig.

Det stora problemet för i synnerhet
industrin kan således bli att rekrytera
tillräckligt mycket inhemsk ung arbetskraft
med den kvalitet som behövs för
yrkeslivets olika uppgifter i produktionen.
Det är inte bara en utbildningsfråga
och en lönefråga — man försöker
ibland klara situationen genom att ge
högre lön — utan det är också en miljöfråga,
en värderingsfråga. Det gäller
inte minst att göra det yrkespraktiska
arbetet tilltalande och eftersträvansvärt
så att det inte bara blir vad några ungdomar
väljer därför att de inte har något
annat val — jobb för enbart utklassade
i skolsystemet.

Statsutskottets andra avdelning har
behandlat motionerna som främst avseende
ansvarsfördelningen mellan företag
och samhälle då det gäller utbildning
och jag förstår att skolavdelningen
inte har kunnat göra annat. Som jag
har nämnt gäller frågan även andra
aspekter, vilka hör hemma inom andra
avdelningar och kanske andra utskott.
Ansvarsfördelningen mellan samhälle
och näringsliv i fråga om yrkesutbildning
löser inte alla de problem som i
dag hänger samman med svårigheterna

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om vidareutbildning av elitidrottsmän
att få ungdom till verkstadsgolvet. Att
gå ut i dessa arbetsuppgifter lockar inte
längre ungdomar i en utsträckning som
är önskvärd.

Utskottet hänvisar till det nyligen
framlagda betänkandet ”Yrkesutbildning
och arbetsliv, samverkan och ansvarsfördelning”.
Jag har med intresse
tagit del av detta betänkande, och jag
finner flera av förslagen att stimulera
näringslivet till aktiv samverkan med
samhällets skolor i vad avser yrkesutbildning
på olika nivåer intressanta.
Bl. a. föreslås att statliga bidrag skall
utgå till branschkonsulenter. Jag hade
förmånen att för snart tio år sedan
lägga fram det förslaget, som en beredning
nu tagit upp. Jag kan också notera
att ökad utbildning av instruktörer och
yrkeslärare samt ökat pedagogisk-metodiskt
utvecklingsarbete och forskning i
fråga om praktisk utbildning även tas
upp i denna utredning. Det har under
1960-talet förelegat flera motioner i just
dessa frågor, som nu är aktuella. Bättre
sent än aldrig.

Herr talman! Jag tror att samverkan
mellan samhälle och näringsliv kan
hjälpa till att i någon mån intressera
ungdom för praktiska arbetsuppgifter
men att problemet ligger djupare än så.
Det gäller att vidtaga åtgärder som på
sikt kan höja de praktiska yrkenas anseende,
och det sker endast i den mån
arbetet tillmötesgår människans behov
av tillfredsställelse och möjlighet att utveckla
sig i arbetet. Det kräver en attitydförändring
hos alla när det gäller
värdering av praktiskt arbete, det kräver
stora insatser för att förbättra arbetsmiljön.

Jag har velat göra dessa kompletterande
kommentarer till motionsbehandlingen,
som jag har förståelse för. Jag
avstår från att yrka bifall till motionerna
i förhoppning om att vi på sikt
skall kunna lösa denna fråga och hjälpa
näringslivet att få yrkesutbildad ung
arbetskraft. Det behöver vårt näringsliv
för framtiden.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 185, i anledning
av motion om företagarutbildningen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om vidareutbildning av elitidrottsman

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 186, i anledning av motioner
om vidareutbildning av elitidrottsmän.

I de likalydande motionerna 1:577,
av herr Eriksson, Olle, och herr Svanström,
samt II: 726, av herr Stridsman
m. fl., hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
utredning och förslag rörande vidareutbildning
för de ungdomar som satsade
på elitidrott så att samma kunskaper
och möjligheter gåves åt dem som åt
ungdom som ej utövade elitidrott.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:577 och 11:726.

Herr ERIKSSON, OLLE, (ep):

Herr talman! I anledning av motionerna
I: 577 och II: 726 om vidareutbildning
av elitidrottsmän är det inte
min avsikt att här göra något längre inlägg
eller hålla något försvarstal för
betydelsen av elitidrott eller idrottsutövande
i allmänhet. Jag vill emellertid
poängtera innehållet i yttrandena från
skolöverstyrelsen och Sveriges riksidrottsförbund
över motionerna. Dessa
yttranden visar att de problem motionärerna
tagit upp behöver lösas.

Då även utskottet i sitt utlåtande klart
deklarerar att försök bör göras, att
komma till rätta med problemen, har
frågan tagit ett stort steg framåt.

I utlåtandet vill jag särskilt under -

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Om intagningen av elever vid vårdyrkesskolor

stryka de rader som säger att utskottet
förutsätter att Riksidrottsförbundet fullföljer
sitt initiativ med den arbetsgrupp
som tillsattes för att utreda och inkomma
med förslag i fråga om möjligheter
för elitidrottande att bedriva studier
och yrkesutbildning.

I avvaktan på och i förhoppning om
att den nyssnämnda arbetsgruppens utredning
når de resultat och syften som
motionärerna önskar, kan vi vara ganska
tillfredsställda.

Jag yrkar, herr talman, bifall till statsutskottets
utlåtande nr 186.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Om intagningen av elever vid vårdyrkesskolor Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 187, i anledning av motioner
om intagningen av elever vid vårdyrkesskolor.

I de likalydande motionerna I: 68, av
herrar Sörenson och Nyman, samt II:
85, av herr Westberg i Ljusdal m. fl.,
hade föreslagits, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga initiativ
dels till att centrala intagningsnämnder
inrättades för samtliga av staten
understödda skolor för utbildning
av vårdpersonal, dels till att i gällande
intagningsbestämmelser bestämmelser
om elevområden undanröjdes, så att
varje möjlighet till begränsning av intagning
av elever genom tillämpande
av bostadsband avlägsnades.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 68 och II: 85.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 187, som vi nu behandlar, synes

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 39

mig något svårläst och svårbedömbart.
Reciten består till väsentlig del av ett
yttrande av skolöverstyrelsen, som talar
om för oss att den nya gymnasieskolan
kommer att innehålla en vårdlinje,
som blir tvåårig. När motionen
skrevs visste vi inte någonting om detta.

Om jag har läst utskottsutlåtandet rätt
bygger utskottet sina värderingar och
bedömningar av motionen i mycket stor
utsträckning på den nya planen på en
vårdlinje i gymnasieskolan.

Motionerna ägnar alls ingen uppmärksamhet
åt gymnasieutbildningen.
Jag förmodar att det kommer att visa
sig mycket välgörande för vårdutbildningen
i vårt land med en grundläggande
vårdutbildning i gymnasieskolan.
Men vad är det som kommer att hända
sedan? Man är väl inte sjuksköterska
för att man under två år i ett gymnasium
gått igenom en vårdlinje. Man är
väl inte arbetsterapeut eller sjukgymnast
eller dialysassistent eller vad det
nu kan vara fråga om därför att man
ägnat två år i gymnasiet åt vårdfrågorna.
Det måste väl finnas en fortsättning
som ger den speciella kompetens som
den måste äga som på en någorlunda
avancerad nivå skall ägna sig åt vårdfrågorna.

Det är de frågorna som motionerna
tar upp. Såvitt jag kan se har man ägnat
ringa uppmärksamhet åt detta. Man
avvisar t. ex. tanken på att det skall
vara en central intagning. Jag tror emellertid
att en central intagning ”ligger
i luften”. Något litet vet jag om situationen
när det gäller utbildningen av
arbetsterapeuter. Jag tror att det finns
fyra eller fem arbetsterapiskolor i vårt
land. Den som önskar sådan utbildning
får söka till varje skola. Han kommer
kanske in i en eller två skolor och får
då meddela den av skolorna som han
inte önskar besöka att han inte tar emot
det erbjudande som lämnas. Det blir en
komplikation i administrationen liksom
det skapar osäkerhet hos vederbörande
elev. Hade det inte varit rimligare att
utskottet hade stött tanken på en cen -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. den statliga trafikpolitiken m. m.
tral intagning? Någon form av intagning
måste ju ske efter det att en grundläggande
vårdutbildning har givits i
gymnasieskolorna.

Motionerna har vidare vänt sig mot
en bestämmelse som finns i skolstadgan,
nämligen att länsstyrelserna har
möjligheter att begränsa intagningen till
ett elevområde eller vad man nu kallar
det. Om det alltså finns en person i
t. ex. Norrland eller Skåne, som upplever
att Göteborg vore den bästa platsen
för honom och har kompetens att fullfölja
en utbildning i arbetsterapi i Göteborg,
kan besked komma att han befinner
sig utanför elevområdet och därför
inte kan tas emot i denna skola. I
motionerna har sagts att en sådan
grundhållning icke är i överensstämmelse
med den demokrati som vi försöker
att få mer fungibel inom vårt folk,
men utskottet har, såvitt jag har kunnat
se, ägnat föga uppmärksamhet åt de
grundtankar som vi velat framföra i
motionerna.

Det lönar sig inte, herr talman, att
ställa något yrkande från min sida. Utskottet
är ju helt enigt i sitt avslagsyrkande.
Det finns ingen reservation och
det finns inte något särskilt yrkande.
Jag vill emellertid uttala den förhoppningen
—- till vad verkan en förhoppning
hava kan — att när man så småningom
tvingas ta itu med de problem
som vi pekat på i motionerna man skall
arbeta i den riktning som vi har angett.
Jag tycker att det är rätt både mot elever
och skolor att man ger dem möjlighet
att på ett fullt demokratiskt sätt
fungera i det svenska samhället.

Jag har inget särskilt yrkande utan
yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

188, i anledning av motioner om
kurativ verksamhet vid folkhögskolorna
m. m.;

nr 189, i anledning av motioner om
studiestöd till döva vid genomgång av
folkhögskolekurs m. m.; och

nr 190, i anledning av motioner om
vissa vuxenutbildningsfrågor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. den statliga trafikpolitiken m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 191, i anledning av motioner
rörande den statliga trafikpolitiken
m. m.

Till behandling i ett sammanhang hade
utskottet förehaft följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:54,
av herr Skärman, och II: 62, av herr
Westberg i Ljusdal m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:209,
av herr Bengtson m. fl., och II: 244, av
herr Hedlund, m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att ytterligare nedläggningar
av järnvägar icke borde företagas
förrän resultatet av i motionerna begärd
översyn förelåge;

3) motionen I: 210 av herr Berglund,
vari, såvitt nu vore i fråga, anhållits,
att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte begära
förslag om statligt stöd till investeringar
i anläggningar och fordon för
kollektivtrafik;

4) de likalydande motionerna 1:483,
av herr Karlsson, Helge, och herr Nilsson,
Thorle, samt II: 844, av herr Rask
och herr Fridolfsson i Rödeby, vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t, med beaktande av vad i motionerna
anförts, skulle anhålla, att en parlamentarisk
utredning måtte tillsättas
med uppdrag att från sociala, trafiksäkerhets-
och samhällsekonomiska syn -

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

punkter bedöma trafikpolitikens fortsatta
utformning;

5) de likalydande motionerna 1:703,
av herr Andersson, Axel, in. fl., och 11:
846, av herr Sellgren m. fl.;

6) motionen I: 715 av herr Jacobsson,
Per, vari föreslagits, att riksdagen skulle
besluta att hemställa hos Kung].
Maj :t om tillsättande av en parlamentarisk
beredning för översyn av statens
järnvägars trafikekonomiska planering
med beaktande av de synpunkter som
anförts i motionen;

7) de likalydande motionerna 1:716,
av herr Karlsson, Ove, och fru Lundblad,
Grethe, samt 11:850 av herr Sörenson
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om översyn och förslag i syfte att på
sätt som i motionerna anförts skyndsamt
skapa ett rimligare konkurrensläge
för SJ och därigenom en för samhället
bättre trafikekonomi i avvaktan
på av vägkostnadsutredningen föranledda
beslut;

8) de likalydande motionerna 1:722,
av herr Olsson, Johan, och herr Pettersson,
Axel Georg, samt 11: 553, av
herr Josef son i Arrie m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag angående regionala järnvägsnämnder
samt angående uppgifter för
dessa enligt i motionerna anförda riktlinjer; 9)

de likalydande motionerna 1:727,
av herr Stefanson m. fl., och II: 554, av
herr Sellgren m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära
en ny järnvägskostnadsutredning, som
med anlitande av fristående experter
utredde järnvägarnas lönsamhetsförhållanden
från såväl företagsekonomiska
som samhällsekonomiska utgångspunkter
samt att riksdagen skulle uttala, att
i avvaktan på en sådan utredning ytterligare
järnvägsnedläggningar borde
undvikas;

10) de likalydande motionerna I: 736,
av herr Werner, och II: 845, av fru Rgding
m. fl.; ävensom

Ang. den statliga trafikpolitiken m. m.

11) motionen 11:835, av herr Lundberg,
såvitt nu vore i fråga.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 54 och II: 62,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:483 och 11:844,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 716 och II: 850,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:209 och 11:244,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:727 och 11:554,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 715,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 703 och II: 846,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 736 och II: 845,

9. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 835 i vad den hänvisats till statsutskottet,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:722 och 11:553,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 210 i vad den avsåge statligt stöd
till investeringar i anläggningar och
fordon för kollektivtrafik.

Reservationer hade anmälts, utom av
annan,

1. av herr Jacobsson, Per, (fp), utan
angiven mening; och

2. av herr Olsson, Johan, (ep), likaledes
utan angiven mening.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord i anledning av motionerna
I: 483 och II: 844 som behandlas i detta
utskottsutlåtande. I dessa motioner anhåller
vi om en parlamentarisk utredning
med uppdrag att från sociala, trafiksäkerhets-
och samhällsekonomiska
synpunkter bedöma trafikpolitikens
fortsatta utformning.

Vi har väckt motionerna mot bakgrunden
av verkningarna av 1963 års
trafikbeslut, som bl. a. innebar att SJ
skulle drivas efter företagsekonomiska

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. den statliga trafikpolitiken m. m.
principer. Vi kan emellertid inte acceptera
en del av de metoder som SJ tilllämpar
när det gäller att vidta åtgärder
för en förbättring av driftresultatet. En
järnvägsnedläggelse går i regel så till
att man börjar med att dra in tåg och
stationer. Den efterföljs av persontrafikens
indragning, och efter någon tid
upphör också godstrafiken. Slutligen
blir det fråga om en upprivning även
av rälsen. För en bygds befolkning, som
upplever de olika faserna i denna process,
måste det kännas som en styrd
utarmning. Visserligen ordnas ersättningstrafik,
men i många fall innebär
denna endast en mjukare övergång till
ett fullständigt upphörande av den kollektiva
trafiken. Ersättningstrafiken
ordnar SJ bl. a. så att man för över en
del av den spårbundna trafiken till
landsväg, dvs. till bussar, för att efter
en tid göra framställning till kommunerna
om dessa är villiga att ekonomiskt
bidra till att denna ersättningstrafik
skall kunna fortgå. Det är ett
system som vi från primärkommunerna
inte vill acceptera. Vi som motionärer
anser att utskottsutlåtandet ger oss stöd
för denna uppfattning. På s. 3 står nämligen
”att trafikpolitiken självfallet inte
får ses som en isolerad fråga samt att
tillämpningen och uppföljningen av
principerna måste anpassas till utvecklingen
på olika områden och till samhällsplaneringen
i övrigt. Det vore således
angeläget att en fortlöpande uppföljning
och effektiv samordning av de
trafikpolitiska åtgärderna sker med
hänsyn till olika landsdelars behov och
intressen. Vid den integrerade trafikplanering
som därvid erfordras borde
beaktas inte blott de skilda trafikgrenarnas
lönsamhet och kostnadsansvar
var för sig utan även deras inbördes
beroende av varandra samt den totala
samhällsekonomiska effekten vid olika
transportalternativ.”

Detta är enligt min mening synnerligen
viktigt därför att SJ när det gäller
busstrafiken tydligen anser att varje
linje ekonomiskt skall bära sig. Man går

t. o. m. ännu längre och säger att varje
tur skall gå ihop. Med sådana åsikter
från SJ finns det över huvud taget inte
möjlighet att i varje fall på glesbygden
driva någon sådan trafik.

Jag har, herr talman, inget yrkande
utan vill avvakta vad de utredningar
som det talas om i utskottsutlåtandet
kommer fram till. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! När statsutskottet behandlade
frågan om den statliga trafikpolitiken
vid sitt plenarsammanträde
lämnade jag en blank reservation och
ville därmed signalera att jag till kammarens
protokoll skulle anföra några
synpunkter. Dessa har i stor utsträckning
likhet med dem herr Helge Karlsson
nyss har givit uttryck åt. Vi får väl
betrakta oss som representerande var
sin landsända i detta avlånga land.

Jag vill ge uttryck för den oro som
man känner på många håll i landet inför
den utveckling som de kollektiva
trafikmedlen undergår. Det pågår en
rationalisering främst inom SJ men
även inom den busstrafik som inte är
underställd SJ, men där SJ i alla fall
oftast går före. Det pågår som sagt en
stark rationalisering, men trots det höjs
resekostnaderna. Konkurrensen i förhållande
till andra trafikmedel försämras
genom att dessa kollektiva trafikmedel
blir dyrare. Det pågår också en
fortsatt nedläggning av bandelar, indragning
av järnvägsstationer och nedläggning
av persontrafiken på vissa banor
osv. Vi har också en fortsatt nedläggning
av busslinjerna. I Gävleborgs
län har vi stark känning av detta. En
arbetsgrupp från Umeå universitet som
sysslar med glesbygdsfrågor har helt
nyligen undersökt förhållandena i vårt
län och kommit fram till att av våra
300 000 invånare är det inte mindre än
35 000 personer som saknar tillfredsställande
kollektiva trafikförbindelser
med sin storkommuns centralort. Det

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

är ganska talande siffror för hur läget
är, och utvecklingen går ju i sådan riktning
att dessa trafikmöjligheter försämras.

Samtidigt pågår en överviiltring av
kostnaderna för framför allt busstrafiken
på kommunerna. Statens järnvägar
redovisar varje linje för sig, och för de
linjer som går med förlust överlämnar
man redovisningen till kommunerna
för att dessa skall få ta ställning. Antingen
erfordras kommunalt bidrag till
kostnaderna eller också läggs busslinjen
ned. Vi är mycket besvikna över
detta handlingssätt från SJ:s sida. Vi
har ju inte haft någon allmän diskussion
om detta här i riksdagen, och vi
har inte fattat något generellt beslut om
hur man skall hantera dessa frågor.

Kommunförbundets länsavdelningar
i Norrland tog vid ett sammanträde för
inte så länge sedan upp denna tendens
till överlastning av kostnader på kommunerna.
Man beslöt då att i ett uttalande
till järnvägsmyndigheterna och
till kommunikationsdepartementet framföra
sin oro över utvecklingen. Jag tar
mig friheten att citera en del av yttrandet
från dessa länsavdelningar. Först
talas om utvecklingen vad gäller busstrafiken,
och man vill sedan till dessa
myndigheter framföra den oro delegationen
känner inför den inledda statliga
politiken i fråga om glesbygdstrafiken
och konsekvenserna härav för de
ekonomiskt svaga kommunerna: ”Statens
agerande i dessa frågor synes icke
ge rum för andra alternativ än kommunala
subventioner contra nedläggning.
Allvarliga konsekvenser synes bli följden,
om här relaterade principer för
statens handlande generellt slår igenom;
iiven Postverket och Televerket
kan på liknande grunder finna anledning
att ställa krav mot kommunerna.
Här bör staten träda in så att kostnaderna
slås ut på alla medborgare i landet.
SJ:s motivering att kommunerna
i dessa fall har möjligheter att söka
extra skatteutjämningsbidrag till dylika
kostnader utgör icke någon lösning för

Ang. den statliga trafikpolitiken m. m.

kommunerna, eftersom kommunerna
inte har blivit garanterade sådant bidrag.
---Ur rättvisesynpunkt är

det rimligare att kostnaderna för nödvändig
glesbygdstrafik bekostas av staten
och slås ut på riksplanet. Det bör
icke vara så att alla lönsamma projekt
behålls av staten under det att icke lönsamma
projekt lastas över på kommunerna.
—

Samarbetsdelegationen ställer sig frågande
till det faktum, att SJ ej velat avvakta
busstrafikutredningens resultat.
Delegationen vill slutligen framhålla
angelägenheten av att staten vad gäller
berörda kommunikationsproblem icke
vidtar ytterligare åtgärder i avvaktan
på frågornas prövning i busstrafikutredningen.
”

Därmed har man gett uttryck för en
samlad opinion inom kommunerna i
Norrland.

Jag skulle ytterligare vilja säga att
denna fråga är väsentlig därför att den
har en helt avgörande inverkan på den
samhällsplanering som vi sysslar med
ute i landets olika regioner. En ambitiös
lokaliseringspolitik kan inte bli
fullständig, om den inte samordnas med
en trafikpolitik i samma anda. Enligt
min mening borde inte några indragningar
av kollektiva trafikmedel få ske,
förrän man fått en total samhällsplanering
med en målsättning om hur en
region skall danas i framtiden. Vi borde
enligt min mening få till stånd en
samhällsplanering med en målsättning
för varje län, där man med ledning av
områdets naturliga förutsättningar bestämmer
sig för en viss lägsta befolkningsnivå.
Jag tycker inte att man bör
tolerera nämnvärda befolkningsminskningar.
För att upprätthålla en sådan
målsättning erfordras ett näringsliv
med tillräckliga sysselsättningsmöjligheter.
Detta fordrar i sin tur goda kommunikationer.
För att uppnå en sådan
målsättning är det inte säkert att det
går att upprätthålla 1963 års trafikbeslut
med dess intentioner om att varje
trafikgren skall vara självbärande.

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. den statliga trafikpolitiken m. m.

Utvecklingen efter det riksdagen fattade
sitt mycket omtalade beslut 1963
tycks innebära att det icke torde vara
möjligt att förena de båda uttalandena
om att man vill trygga en tillfredsställande
trafikförsörjning i landets olika
delar samtidigt med att man har krav
på ekonomiskt självbärande kommunikationsmedel.
Troligen får den samhällsekonomiska
bedömningen ange nya
riktlinjer för handlandet i trafikfrågorna.

En större eller mindre grad av omprövning
av 1963 års beslut torde ovillkorligen
framtvingas, om utvecklingen
går i denna riktning. Alla de utredningar
som utskottet hänvisar till har väl ■—
även om det inte direkt sägs ut — ändå
i viss mån till uppgift att ompröva de
riktlinjer som drogs upp 1963.

Jag vill för min del här understryka
vad utskottet har sagt — vilket herr
Helge Karlsson nyss läst in till protokollet
—- att man särskilt vill trycka på
att de rent ekonomiska aspekterna inte
får ta överhanden över de samhällsekonomiska
bedömningarna och att det
behövs en fullgod trafikförsörjning i
landets olika delar.

Till slut vill jag också uttala förhoppningen
att allt det utredande som pågår
på detta plan inte skall dra ut på tiden
så att utvecklingen hinner sätta ändå
djupare spår i form av försämrade kommunikationer
för landets olika delar.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) :

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i de anföranden som hållits
av de två föregående talarna.

Det utlåtande om den statliga trafikpolitiken
som vi nu skall behandla redovisar
en rad motioner som avlämnats
vid årets riksdag och som berör
många olika sidor av detta problem.
Jag tycker att utskottsutlåtandet andas
mycken tillfredsställelse med de förhållanden
som råder. En rad utredningar,
undersökningar och överväganden redovisas,
som sedan leder utskottet fram

till den i och för sig varken ovanliga
eller särskilt originella slutsatsen att
motionerna icke bör föranleda någon
riksdagens åtgärd. En hemställan med
andra ord att de elva motioner som utskottet
behandlat i detta avsnitt måtte
avslås.

Vad är det då som motionärerna önskar?
Jag skall inte fresta kammarens
tålamod med att granska och kommentera
alla de här elva motionerna, men
när man läser dem får man i viss mån
känslan av en massiv folkstorm eller
för att tala med Snoilsky: det är inte
bara böljans skum utan också böljan
inunder.

På få områden torde det råda ett så
kompakt och enhälligt missnöje som
just i fråga om den statliga trafikpolitiken.
Delvis kan det ha sin förklaring
i att vi lever i ett land där kommunikationerna
betyder oerhört mycket. I vårt
långsträckta land måste en betydande
del av befolkningen färdas långa vägar
för att nå de stora befolkningscentra,
t. ex. Stockholm där kungen finns och
regeringen, kungl. järnvägsstyrelsen och
alla de andra ämbetsverken. Vill man
göra en resa från Rovaniemi till Stockholm
exempelvis, blir det väl en tripp
på omkring 130 mil. Jag har inte försökt
räkna ut vad det kostar, men jag tror
att en sådan resa för många betyder en
liten förmögenhet.

Nåja, nu behöver man ju inte resa så
långt för att kostnaderna skall te sig
ganska avskräckande. Det värsta är att
man inte har något annat alternativ än
möjligen bilen. Paradoxalt nog har bilen,
förutsatt att man kan ordna samåkning
med några personer, rent ekonomiskt
också blivit ett alternativ. Ännu
mera realistiskt ter sig detta alternativ
när det gäller korta och medellånga
resor — järnvägen kan inte eller
vill inte konkurrera. Vad blir resultatet
av denna utveckling? Jag tycker att det
är berättigat att ställa den frågan. Svaret
blir att järnvägen mer och mer förlorar
sin betydelse när det gäller personbefordran
i varje fall på korta och

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

medellånga sträckor. Är detta en önskvärd
och nödvändig utveckling, om ändå
tågen skall gå?

Statens järnvägars persontrafik är i
dag överraskande liten. Planerarna räknar
med att den redan innevarande år
skall ha sjunkit till 6 å 7 procent av den
totala trafikvolymen. Utvecklingen i
vissa andra länder följer inte samma
mönster. Där går utvecklingen i en del
fall i rakt motsatt riktning, och där
håller man praktiskt taget samma antal
personkilometer som man gjorde för 20
år sedan.

Jag har i den motion jag här åberopat
ifrågasatt om inte vi för att förbättra
järnvägens konkurrenskraft och ekonomiska
situation bör överväga den paradoxala
utvägen att sänka priserna.
Gentemot detta resonemang invänder
järnvägsledningen att vissa punktreduceringar
och rabatteringar för vissa
kategorier prövats. Detta är riktigt, men
det har inte gjorts några försök med
generella, konsekvent genomförda prissänkningar
som kunnat ge något erfarenhetsmaterial
av värde. Det vore
djupt orättvist att lasta enbart den nuvarande
järnvägsledningen för den situation
vi i dag befinner oss i. Detta
är en gammal historia. 1950 hade järnvägarna
närmare 40 procent av persontrafiken
— i dag har de, som jag nämnde,
6 å 7 procent. Fortsätter denna utveckling,
är det lätt att räkna ut vad
som kommer att hända inom en ganska
snar framtid.

Man kan förstås peka på konkurrensen
med bl. a. flyget. Det är klart att
flyget i viss mån är en konkurrent men
skulle knappast behöva vara det i någon
större utsträckning om de — om
jag får uttrycka det så — vanliga resenärerna.
Med de anmärkningsvärt höga
priser som tillämpas av våra inrikes
flyglinjer är nog detta färdsätt i första
hand ett kommunikationsmedel för riksdagsmän
och andra som inte betalar
sina resor själva. Flygets prispolitik
skulle verkligen förtjäna ett särskilt kapitel.

Ang. den statliga trafikpolitiken m. m.

Med en viss rätt kan kanske sägas att
det är för sent att göra någonting åt
denna situation — den är som den är.
Jag är ingalunda blind för de svårigheter
som man här möter, särskilt när
det gäller att kunna finna vägar att bryta
trenden i den utveckling som alltför
länge pågått utan att det har gjorts några
allvarliga försök att åstadkomma en
samlad översyn och bedömning av hela
det trafikekonomiska fältet. Det kan,
som jag redan har sagt, förefalla vara
ett paradoxalt påstående att SJ genom
en sänkning av sina taxor skulle kunna
förbättra sin ekonomi speciellt när det
gäller persontrafiken och vissa godstransporter.
En sådan politik skulle
dock kunna leda till ett bättre utnyttjande
av den trafikekonomiska apparaten,
samtidigt som järnvägen skulle kunna
ge ett helt annat och värdefullare bidrag
till landets trafikförsörjning än
vad som för närvarande är möjligt.

Jag tror att ett radikalt nytänkande
på trafikpolitikens område i dag är motitverat.
Ur samhällets synpunkt bör det
vara naturligt att betrakta statens järnvägar
som en integrerande del av vårt
kommunikationssystem. Därav följer,
anser jag, att det ingalunda måste betraktas
som helt självklart att SJ:s rörelse
skall ”gå ihop”. Staten lägger årligen
ner stora summor på utbyggnad,
förbättring och underhåll av våra landsvägar.
Ingen kräver samtidigt någon
redovisning som belyser det ekonomiska
utfallet av dessa investeringar —
möjligen riksrevisionsverket.

Med detta är ingalunda sagt att det är
likgiltigt vad det ekonomiska resultatet
av SJ:s verksamhet blir, tvärtom, men
väl att järnvägens roll i lösningen av
samhällets trafikproblem bör klarare
preciseras och inte betraktas som ett
exklusivt ekonomiskt problem för SJ:s
egen del. Trafikbelastningen på landsvägsnätet,
framför allt på de stora riksvägarna,
är numera så besvärande att
det även ur trafiksäkerhetssynpunkt
måste vara ett allmänt intresse att en

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. den statliga trafikpolitiken m. m.
större del kan läggas över till den spårbundna
trafiken.

I det här sammanhanget kommer väl
också en annan aspekt in, som berördes
av herr Johan Olsson. I den lokaliseringspolitik
som bedrivs i våra mera
glesbefolkade områden skulle en förbättrad
service från SJ:s sida spela en
mycket stor roll. Där kommer ju ett
samhällsintresse av annan art in, delvis
också av psykologisk karaktär. Indragningen
av järnvägsstationer, tågindragningar
osv. ger intryck av och upplevs
som ödeläggelse av en bygd. Inte minst
den anspekten ger anledning till försiktighet.

Givetvis är det inte möjligt att presentera
ett preciserat program för den
framtida järnvägspolitiken. Hur denna
politik skall utformas, hur statens järnvägar
skall inordnas i samhällets kommunikationssystem,
är en stor fråga
som griper in i alltför många och viktiga
samhällsområden för att avgöras
enbart utifrån järnvägsstyrelsens begränsade
ekonomiska bedömningar.

I den motion som jag väckt, nr 715
i denna kammare, har jag föreslagit att
riksdagen måtte besluta att hemställa
hos Kungl. Maj:t om en parlamentarisk
beredning för översyn av statens järnvägars
trafikekonomiska planering. Sällan
har, som jag ser det, ett utredningsyrkande
varit så motiverat som i detta
fall, men jag skall inte mot ett enigt utskott
ställa något yrkande. Jag har dock,
herr talman, om nu det här skall vara
min svanesång i riksdagens första kammare,
velat framföra dessa synpunkter
i en fråga av den största betydelse,
framför allt för de människor i vårt
land som har att kämpa med det handikapp
som de stora avstånden utgör.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! I det aktuella utskottsutlåtandet
blir elva motioner, som berör
olika aspekter på den statliga trafikpolitiken,
slaktade med hänvisning till diverse
avgivna eller pågående utredning -

ar. Det är inte utan att man får ett intryck
av att den svenska trafikpolitiken
är ett lapptäcke med diverse inslag i
grälla färger. Inför utskottets redovisning
av motionerna kan man också få
ett intryck av att vi här har att göra
med en trupp akrobatiska kineser, som
på välkänt cirkusmanér slår en mängd
volter i trafikpolitikens manege.

Vägledande för trafikpolitiken under
1960-talet skulle bli 1963 års grundläggande
beslut, som innebar att varje trafikmedel
skulle bära sina egna kostnader
och konkurrera sinsemellan på lika villkor.
1963 års beslut följdes upp genom
den s. k. andra etappen av trafikpolitiken,
och avsikten var att det tredje och
slutliga etappbeslutet skulle komma i
slutet av 1960-talet. 1969 års riksdag
fick emellertid en proposition som så
småningom bifölls och som gick ut på
att man skulle vänta med det slutliga
ställningstagandet till den statliga trafikpolitiken.

Jag tror, herr talman, att den motionsflod
om trafikpolitiska frågor som förekom
både vid 1969 års riksdag och vid
innevarande års riksdag är ett bevis på
att vi har fått en känsla av att 1963 års
trafikpolitiska beslut inte blev vad vi
trodde att det skulle bli. Liberaliseringen
av trafikpolitiken kanske inte var
helt övertänkt, och en sådan politik
skulle kanske komma att leda till för
samhället som helhet mindre gynnsamma
konsekvenser.

När det gäller såväl persontransporter
som godstransporter måste vi, herr
talman, sikta till en annan målsättning
än 1960-talets trafikpolitik. Det finns ett
expressivt amerikanskt uttryck för en
riktig trafik- och transportpolitik. Det
uttrycket heter ”balanced transportation”
eller i en direkt översättning ”balanserat
kommunikationssystem”. I motsats
till liberaliseringen av trafikpolitiken
innebär ett balanserat kommunikationssystem
sådana insatser från statsmakternas
— och även de kommunala
församlingarnas — sida att varje transportmedel
kommer att användas där det

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

bast kommer till sin rätt. Min aktuella
motion om statligt stöd till investeringar
i en kollektiv trafikapparat — utöver
det stöd som för närvarande utgår till
tunnelbanan i Stockholm av bilskattemedel
och utöver det stöd av olika slag
som utgår till SJ och till trafiksvaga
busslinjer — innebär en statlig balanserad
trafikpolitik så att den kollektiva
persontrafiken får ett så verksamt stöd
att den blir ett alternativ till privatbilen
i alla sammanhang —- inte bara
i storstäder och i tätbebyggda delar av
vårt land utan även i glesbygderna. Min
motion syftar just till en målmedveten
statlig politik när det gäller den kollektiva
persontrafiken. Det gäller att
få personbilen att stå stilla, när dess
användande inte är rimligt. När det
gäller godstransporter på långdistans
tror jag att den statliga politiken måste
utformas på ett sådant sätt att järnvägarna
gynnas på långtradartrafikens
bekostnad. En målmedveten sådan statlig
politik kan säkerligen vara till fördel
för statens järnvägar som helhet.
Principen om att bilen skall användas
bara där användandet är rimligt måste
också återspeglas i den statliga vägbyggnadspolitiken.

Jag skulle alltså, herr talman, vilja
ifrågasätta — vilket även många andra
motionärer har gjort — om inte 1963
års principbeslut är moget att omprövas.
I stället för den liberala transportpolitiken,
där varje trafikslag skall bära
sina kostnader och sinsemellan konkurrera
fritt, bör vi sätta en statlig trafikpolitik,
som syftar till en kollektiv persontrafikservice
av högsta standard,
stöd åt godstransporter på långdistans
på järnväg och en anpassning av vägbyggandet
till en rimlig bilism.

Med den grundsynen inför 1970-talets
transportpolitik kan man inte så lättfärdigt
avfärda det yrkande om statligt
stöd till investeringar i kollektivtrafiken
som utskottet gjort i detta sammanhang.
Utskottet har bara hänvisat till att konsekvenserna
är svåröverskådliga. Det

Anff. den statliga trafikpolitiken m. m.
var just till en utredning om dessa konsekvenser
som min motion syftade.

Om utskottet hade tittat ut över landets
gränser, hade det kunnat finna
exempel på att konsekvenserna inte är
svåröverskådliga. I USA pumpar man
in federala, statliga och kommunala medel
i kommunikationsapparaten till
forskning, till experiment och till investeringar.
Riktpunkten i Sverige är
ju att man täcker ett driftunderskott.
Det gör staten när det gäller vårt kommunikationsväsendes
skönaste blomster,
nämligen statens järnvägar, ehuru man
söker upprätthålla fiktionen av statens
järnvägar som ett affärsdrivande verk.

I verkligheten uppvisar SJ ett underskott
på 17 procent av omslutningen.

Herr talman! I det aktuella utskottsutlåtandet
finns bara blanka reservationer.
Jag skulle likväl — i strid mot
praxis -— vilja yrka bifall till inte bara
min egen utan flera andra motioner som
syftar till omprövning av trafikpolitiken.
Vi måste besluta oss för en målinriktad
statlig trafikpolitik till samhällets
bästa. Om vi inte gör det, finns det
uppenbara risker för att samhällets investeringar
blir inte bara kortsynta utan
felaktiga på längre sikt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har tidigare i interpellation
till kommunikationsministern
framfört mina synpunkter på den
ekonomiska trafikpolitik som bedrivs
och järnvägsstyrelsens handläggande av
den. Jag ingår därför nu icke vidare
på denna fråga.

Jag ber endast att få yrka bifall till
motionen I: 715 av herr Per Jacobsson,
om en utredning, med beaktande av vad
som anförts i motionerna 1:209 av
herr Bengtson m. fl. och II: 244 av herr
Hedlund m. fl. angående åtgärder mot
järnvägsnedläggning, likaledes av motionerna
I: 722 av herrar Johan Olsson
och Axel Georg Pettersson samt II: 553
av herr Josefson i Arrie m. fl., ävensom
av motionen 1:210 av herr Berglund

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. den statliga trafikpolitiken m. m.
angående åtgärder beträffande den kollektiva
trafiken.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! Kommunikationerna betyder
oerhört mycket för många landsändar,
inte minst för befolkningen inom
glesbygdsområden. Om vissa bandelar
inte kan fortsätta att existera, erfordras
samhällsstimulans på olika sätt.

I motionerna I: 716 och II: 850 anförs
vissa synpunkter beträffande dessa
spörsmål. Jag vill, herr talman, hoppas
att SJ inte skall behöva åläggas skyldighet
att till statsverket inleverera ränta
på i företaget nedlagt driftkapital förrän
mera i konkurrenshänseende likartade
förhållanden är för handen. Det
behövs ett bättre konkurrensförhållande
mellan SJ och övriga trafikgrenar.

Jag vill också hoppas att de under
senare år intensifierade ansträngningarna
från SJ:s sida i syfte att genom
skilda taxeåtgärder dra till sig personoch
godsbefordran kommer att fortsätta
och i ökad utsträckning sättas in
på områden där i dag trafikintensiteten
inte är särskilt stor utan underlag
och anledningar finns för att utöka trafiken,
och då även genom en aktiv försäljningsverksamhet.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till motionerna I: 716 och II: 850.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Det är riktigt, såsom
anförts, att i år liksom många föregående
år har väckts en rad motioner, vilka
gällt de trafikpolitiska problemen.
Jag bortser inte från att de motionerna
innehållit många värdefulla synpunkter,
som väl också i viss mån har beaktats
både av statsutskottet, som haft att
behandla dem, och av riksdagen, som
fattat besluten.

I år, liksom vissa föregående år, har
statsutskottet kunnat enas om ett utlåtande,
som tillgodoser motionärernas
yrkanden så långt vi ansett det lämpligt
och möjligt ur olika synpunkter.

Här har framhållits en sak som jag
vill ta upp. Jag vill inte gå in på herr
Per Jacobssons uttalande om böljans
skum och böljan där under — jag tyckte
att han sade så. Finns det ingen
bölja där under finns knappast något
skum heller, förmodar jag. Det verkar
emellertid som om i år en vild storm
skulle råda här i kammaren. Det förvånar
mig när, som jag tidigare anfört, vi i
utskottet har kunnat sammanjämka våra
synpunkter till ett utlåtande som
ändå i ganska stor utsträckning tillgodoser
yrkandena i de motioner som
väckts.

Vi har ansett att det skulle vara tillfredsställande
om vi intar en enhetlig
hållning i statsutskottet och i riksdagen
i dessa frågor. För oss har närmast
varit avgörande att för det första en
eller ett par utredningar som rör dessa
trafikpolitiska frågor har lämnat resultaten
av sina arbeten och att för det
andra en rad viktiga utredningar pågår
och snart kommer att framlägga sina
resultat.

Vi har sagt oss att när de utredningar
är klara som rör avsnitten inom trafikpolitiken
kan det kanske vara lämpligt
att göra en sådan trafikpolitisk utredning
över hela fältet som har påyrkats
i motioner och som man här talat om.
Jag för min del tror att man gör trafikpolitiken
en otjänst om man skulle
kräva en utredning innan det materialet
finns tillgängligt. I så fall skulle vi
bli tvungna att vänta på resultatet även
av den utredningen, och jag föreställer
mig att det skulle dra ut länge på tiden
innan den blev klar.

Herr Berglund har varit inne på frågor
som jag inte vill gå in närmare på.
Han har talat om en trupp kineser. Jag
vet inte om han ville beteckna motionärerna
eller utskottsledamöterna som
kineser, men jag anser inte att det betyder
något i detta sammanhang. Jag
vill emellertid erinra herr Berglund om
att stöd till kollektivtrafik redan utgår
i viss utsträckning. Det finns naturligtvis
möjligheter att utöka det stödet, att

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

förändra det, att gå på andra vägar
och använda andra metoder. Men jag
tycker att man skall ha ett ordentligt
material och att man skall veta vad
man gör innan man på detta sätt ändrar
de principer som vi har godkänt
riksdag efter riksdag.

.lag vill erinra om vad statsutskottet
sade redan 1958, vilket också riksdagen
biträdde: I likhet med departementschefen
fann utskottet rationaliseringsverksamheten
inom SJ böra bedrivas
med kraft och omfatta alla delar av rörelsen.
Det vikande trafikunderlaget
kunde därvid befinnas nödvändiggöra
omläggning av och inskränkning i tågförbindelser,
indragning av stationer
samt nedläggning helt eller delvis av
trafiksvaga bandelar. Järnvägsföretagets
nödvändiga anpassning till de förändrade
konkurrensförhållandena borde
dock, som departementschefen vidare
framhållit, inte enbart inriktas på kostnadsbesparande
åtgärder utan även omfatta
exempelvis kapacitetshöjningar på
de trafikstarka järnvägslinjerna samt
trafikvärvande åtgärder av olika slag.

Jag har inte någon gång varit med
om att man har velat avvika från dessa
huvudprinciper i riksdagen, utan man
har anslutit sig till dem. 1963 angav
man målet för trafikpolitiken på ett sätt
som jag kan ansluta mig till i dag —
och det har jag redan gjort i utskottet.
”Målet skulle vara att i överensstämmelse
med riksdagens beslut för landets
olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till ur samhällsekonomisk
synpunkt lägsta möjliga kostnader.
Hänsyn borde därvid, såsom
också förutsatts i samband med nämnda
beslut, tas till sociala, näringspolitiska
och lokaliseringspolitiska förhållanden.
Även inverkan ur trafiksäkerhets-,
arbetarskydds- och miljösynpunkter
liksom de följdkostnader härav
som samhället har att bestrida i annan
ordning borde beaktas.” Detta uttalande
har vi som sagt i utskottet anslutit
oss till, och jag kan inte vara
med om att vi på något sätt skulle av -

Ang. den statliga trafikpolitiken m. m.

vika från den ställning som riksdagen
i det hänseendet tidigare har tagit.

Det är kanske ingen mening med
att ha någon längre diskussion, när utskottet
varit enigt och det inte finns
någon reservation. Men det är ett par
motioner som har diskuterats mycket
också i utskottet och som här har
väckt uppmärksamhet. I motionerna
1:209 och 11:244 yrkas att man skall
avvakta en översyn, som begärts i motionerna,
innan ytterligare nedläggningar
av järnvägar företas. I motionerna
1:727 och 11:554 framhålls att de
vägledande principerna för kostnadsberäkningarna
i de separatredovisningar
av statens järnvägars trafiksvaga bannät
som utförs vart tredje år går tillbaka
till 1942 års järnvägskostnadsutredning
och därmed skulle vara föråldrade.
Därför har man hemställt om
en ny järnvägsutredning. Som jag förut
nämnt är det möjligt att det skall verkställas
en dylik översyn över hela fältet,
men jag anser att det i så fall är
lämpligt att vänta med den tills man
får fram materialet från nu pågående
utredningar.

Att den skulle igångsättas nu och att
man inte skulle lägga ned några järnvägar
förrän den är klar innebär en avvikelse
från den ställning vi tidigare
har intagit. Jag anser att man bör helt
ansluta sig till utskottets utlåtande och
till vad riksdagen sagt år 1963 och efterföljande
år när dessa frågor behandlats.

I utskottsutlåtandet har man förklarat
att det enligt utskottets uppfattning
är angeläget att frågor om järnvägsnedläggningar
bedöms med stor försiktighet.
Detta innebär såvitt jag begriper
ingenting annat än att man helt ansluter
sig till riksdagens tidigare fattade
beslut. Det förutsätts alltså i detta utlåtande
att sådana frågor skall bedömas
med den grundlighet och försiktighet
som avsetts när riksdagen antog de
trafikpolitiska riktlinjerna.

Det skulle förvåna mig om kammaren
efter vad som hänt i statsutskottet

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. den statliga trafikpolitiken m. m.
inte skulle kunna bifalla utlåtandet. Utskottet
har ändå tagit sådan hänsyn till
väckta motioner som i nuvarande situation
kan anses lämpligt. Representanter
för samtliga partier har kunnat komma
överens i en fråga som är besvärlig. De
trafikpolitiska frågorna är alltid besvärliga,
och det är glädjande att riksdagen
intar en enig hållning. Jag tror problemet
löses bäst om man arbetar på det
sättet, och jag yrkar naturligtvis bifall
till utskottets hemställan.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! När det nu från olika
håll ställs yrkanden i den trafikpolitiska
debatten, innebär detta en helt
annan grundsyn än vad som låg till
grund för 1963 års beslut. 1963 års beslut
innebar ju att varje trafikslag skulle
bära sina kostnader och att man skulle
konkurrera på lika villkor. Men om
vi börjar granska denna målsättning,
vad finner vi då?

Först och främst har vi statens järnvägar,
där man upprätthåller fiktionen
att statens järnvägar är ett affärsdrivande
verk som inte kan tillåta några
avvikelser från de s. k. affärsmässiga
principerna. Men kan man säga att man
är ett affärsdrivande verk om man har
ett underskott på 17 procent varje år?
Det är vad statens järnvägar har enligt
företagsmässiga principer. Hur vet man
att just 17 procent innebär en riktig
avvägning? Kanske i stället den största
nyttan för samhället skulle innebära 20
eller 25 procent?

Vidare kan man konstatera att bilismen
har fått nya utgångspunkter när
det gäller transporterna. Timmerkörningar
belastar vägarna mycket starkt,
och den situationen fanns inte i sådan
utsträckning när man fattade 1963 års
beslut. Därtill har den kollektiva trafiken
fått en helt annan roll. Man är på
det klara med att samhället inte kan
klara sig utan en kollektiv trafik. Det
går inte att klara större stadssamhällens
trafik utan kollektiva transporter.

När vi får dubbelt så många bilar som
nu, räcker vägarna inte till, speciellt
när vi får en sammanfallande trend i
arbetstiderna för tjänstemän och arbetare.

Vidare medför den nuvarande utvecklingen
att kostnader läggs över på
kommunerna som dessa inte haft tidigare.
Det kommunala skattetrycket påverkas
och det blir en helt annan pålaga
på medborgarna än vad som ursprungligen
antogs när avvägningarna
gjordes mellan statliga och kommunala
skatter. Om denna utveckling fortsätter
blir fördelningen alldeles felaktig. Mot
detta har utskottets talesman anfört att
man lyckats uppnå enighet i utskottet.
Detta är ju gott och väl, men det vore
bättre om man försökte bli enig med
verkligheten. Utskottsutlåtandet avspeglar
inte verkligheten, och därför bör
1963 års trafikpolitiska beslut omprövas
så fort som möjligt. En ändring av
bilbeskattningen och en del andra åtgärder
ändrar inte på detta förhållande.
Man bör se på transportmedlen
och deras funktion i relation till det
samhälle vi nu har.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Det är klart att man
skall försöka bli enig med verkligheten,
men för statsutskottet och dess fjärde
avdelning är faktiskt dessa motioner
en verklighet, även om jag tycker att
herr Berglund ibland i sina anföranden
konstituerar en visionär värld. Vi får
alla nödvändiga uppgifter i den verklighet
där vi lever. Om herr Berglund
skulle träffa på en annan verklighet under
sitt kringirrande så kan vi inte ta
hänsyn till det om vi inte får vetskap
om det i tid.

Det är väl ändå så, herr Berglund, att
frågan om statens järnvägars möjlighet
att klara sig ekonomiskt sammanhänger
med frågan om vilka frakter man kan
få. Har t. ex. inte bilskatteutredningen
någon betydelse för fördelningen av de
kostnader som de stora lastbilarna och

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

andra måste betala för vägarna och de
kostnader som järnvägen får därför att
den kanske inte får ta emot och tillgodose
så många kunder med större
och mindre frakter? Det är bl. a. detta
som utreds liksom även en rad andra
liknande frågor. Om man skall ta ställning
till hela den trafikpolitiska situationen
är det verkligen betydelsefullt
att man vet något om frågorna i detta
sammanhang och om hur kostnaderna
skall fördelas så att man åstadkommer
en tillfredsställande transportförsörjning
på bästa möjliga ekonomiska villkor.
Detta har vi varit inriktade på
hela tiden i utskottet och vi har även
haft det målet att vi skall försöka tillfredsställa
folket på det bästa sätt som
över huvud taget är möjligt.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Herr Fritz Persson föreföll
överraskad över att motionärerna
icke är belåtna. Eftersom vi i detta hus
lärt oss att ha små anspråk kan jag förstå
det. Men även om man med en för
all del oklanderlig dialektik — det är
väl företrädesvis avdelningssekreterarens
förtjänst — har lyckats krångla
sig fram till motiveringar för att yrka
avslag på samtliga motioner, anser jag
inte att det är något som i högre grad
tillgodoser motionärernas intressen.

Man bör ha ett material att bygga på
innan man framlägger nya förslag, säger
herr Fritz Persson, och det är riktigt.
Han säger vidare att det är möjligt
att en översyn bör komma till stånd
men att vi skall avvakta. Det är just det
som är så farligt i dagens trafikekonomiska
och trafikpolitiska situation,
dvs. att år efter år avvakta och samtidigt
iaktta hur utvecklingen går i en
bestämd riktning som gör att det så
småningom inte blir möjligt att genom
några som helst åtgärder leda utvecklingen
i de banor man skulle önska.

När nu herr Ferdinand Nilsson har
yrkat bifall till min och en del andra
motioner ber jag, herr talman, att få instämma
i detta yrkande.

Ang. den statliga trafikpolitiken m. m.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! .Tåg måste säga att jag
skulle ha blivit mycket överraskad om
alla motioner tillstyrkts efter det som
statsutskottet skrivit. Det hade knappast
varit riktigt, mänskligt sett. Jag
blev emellertid glad över att herr Per
Jacobsson inte yrkade bifall till någonting
annat än utskottsutlåtandet. Det
gjorde han inte i sitt första anförande,
och det har vi anledning att vara tillfredsställda
med. Det är klart att vi som
representerar utskottsmajoriteten yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkterna 1 och 2, därefter särskilt
rörande punkten 3, vidare särskilt
beträffande punkterna 4 och 5, ytterligare
särskilt avseende punkten 6 samt
slutligen särskilt i fråga om punkterna
7—11.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1 och 2.

Därefter gjordes enligt de angående
punkten 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
I: 716 och II: 850; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 4
och 5.

Med avseende å punkten 6, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock, av herr Nilsson, Ferdinand,
att kammaren skulle bifalla motionen
1:715 med beaktande av vad som anförts
i motionerna 1:209 och 11:244,
I: 722 och II: 553 samt I: 210, såvitt nu
vore i fråga.

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om en järnvägsförbindelse över Svinesund

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 191 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles yrkandet om bifall
till motionen I: 715 med beaktande
av vad som anförts i motionerna I: 209
och 11:244, 1:722 och 11:553 samt I:
210, såvitt nu vore i fråga.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna
7—11.

Om en järnvägsförbindelse över Svinesund Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 193, i anledning av motioner
om en järnvägsförbindelse över Svinesund.

I motionerna 1: 484, av herrar Magnusson
och Mossberger, samt II: 551, av
herr Gustafsson i Uddevalla m. fl., hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t, vid förhandlingar med
norska myndigheter om den tunga trafikens
problem över Svinesund, måtte
beakta de synpunkter motionärerna
framfört rörande förverkligandet av en
järnvägsbro över Svinesund och sammanbindning
av Bohusbanan med det
norska järnvägsnätet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:484 och 11:551.

Vid utlåtandet funnos anmälda två reservationer,
nämligen

1. av herr Mellqvist (s), utan angiven
mening; och

2. av herr Gustafsson i Uddevalla (s),
likaledes utan angiven mening.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! I de motioner som nu
behandlas har hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t, vid förhandlingar
med norska myndigheter om
den tunga trafikens problem över Svinesund,
beaktar de synpunkter motionärerna
framfört rörande förverkligandet
av en järnvägsbro över Svinesund och
sammanbindning av Bohusbanan med
det norska järnvägsnätet.

Förslaget att bygga en järnvägsförbindelse
över Svinesund är ingalunda nytt.
Under hela den tid järnvägsbyggandet i
såväl Norge som Sverige pågick, nämligen
i slutet av 1800-talet och början
av 1900-talet, var en rak förbindelse
från Oslo via Svinesund till Göteborg
naturlig och nödvändig. Tyvärr var
samarbetet mellan de båda brödrafolken
icke det allra bästa vid tiden omkring
sekelskiftet. Någon överenskommelse
om en järnvägsförbindelse över
Svinesund kom aldrig till stånd.

Järnvägen från Göteborg genom Bohuslän
beslutades av den svenska riksdagen
år 1898 och byggdes som en stats -

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

bana till Skee ungefär 20 kilometer från
Svinesund. Enligt tillgängliga utredningar
från denna tid framgår det klart att
behovet av en förbindelse över Svinesund
var så uppenbart att den med det
snaraste måste förverkligas. Det fanns
på den tiden ingen landsvägsbro över
sundet utan trafiken ombesörjdes av en
färja med mycket låg kapacitet.

Järnvägstrafikens betydelse är måhända
icke densamma i dag som vid sekelskiftet
och under tiden fram till bilismens
genombrott, men att järnvägen
skulle ha spelat ut sin roll som kommunikationsmedel
är helt felaktigt. Det
är önskvärt att SJ blir mera konkurrensmedvetet.

I sitt yttrande över motionerna framhåller
SJ att det är orealistiskt att räkna
med att allt det gods som nu går på
landsvägsbron över Svinesund skulle
överföras på järnväg, om en sådan byggdes
över sundet.

Enligt SJ:s beräkningar bildar det
nuvarande godset underlag för omkring
fyra tåg i vardera riktningen,
men man bör inte räkna med mer än
två å tre tågpar per dygn. SJ räknar
tydligen inte på att kunna konkurrera
med landsvägstrafiken och ta hand om
den stora ökningen av gods som tillkommer
varje år.

Stora delar av handelsutbytet mellan
Sverige och Norge och med EFTA-marknaden
går nämligen i dag med lastbilar
över Svinesund på Europaväg 6. Trots
att förbättringsarbeten på denna väg pågår
är den och kommer för många år
framåt att vara omodern och otillräcklig
för den ständigt ökande trafiken.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har i sitt yttrande över motionerna
starkt betonat nödvändigheten av att en
allsidig norsk-svensk utredning om trafikproblemen
och deras sammanhang
med industriutvecklingen i östfolds fylke
och utvecklingen i norra Bohuslän
kommer till stånd. Jag hänvisar här till
länsstyrelsens yttrande av den 29 juni
1970, som bifogats statsutskottets utlåtande.

Om en järnvägsförbindelse över Svinesund
Näringslivets trafikdelegation, som
avgav sitt yttrande den 8 juni 1970, har
samma uppfattning som länsstyrelsen,
att en förbättring av kommunikationerna
mellan Norge och Sverige är nödvändig,
att erforderliga ekonomiska utredningar
om eventuella nya järnviigsoch
landsvägsförbindelser bör företas
och att sådana utredningar bör ligga
inom de svenska och norska järnvägsrespektive
vägförvaltningarnas kompetensområde.

Ett medlemsförslag i ämnet har väckts
inom Nordiska rådet och i anledning
därav har vissa remissyttranden inhämtats
av rådet. Statsutskottet har fogat
dessa till sitt utlåtande för kännedom.
I avvaktan på ärendets fortsatta behandling
inom Nordiska rådet och dess
trafikutskott anser sig statsutskottet inte
kunna tillstyrka att ett uttalande i frågan
nu görs av den svenska riksdagen.

Jag är fullt medveten om att man inte
löser trafikproblemen i ett område med
så intensiv trafik som Svinesundsområdet
genom att väcka motioner om en
av detaljerna i ett stort trafiksystem.
Men vad vi framför allt vill vinna med
våra motioner är att få dessa problem
belysta och ställda under debatt. Bohusbanans
norra del är nedläggningshotad.
Den går enligt SJ med förlust — samtidigt
som trafiken på landsvägen ökar
oroväckande. Bohuslänningarna är besvikna
över SJ, som avstyrker en sammanbindning
av Bohusbanan med det
norska järnvägsnätet. Er trafiksynpunkt
skulle en sådan utbyggnad medföra
många fördelar för såväl SJ som trafikanterna.
Bohuslän är ett eftertraktat
landskap både av industrin och av alla
dem som anser att hela kusten bör skyddas
av hänsyn till fritidsfolkets intressen.
Vad som än kommer att ske med
denna del av landet, måste samfärdsmedlen
finnas kvar och utbyggas på ett
sådant sätt att de motsvarar dagens och
morgondagens behov. Statens järnvägar
får inte medverka till att kommunikationerna
försämras genom att minska

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik, m. m.

trafiken på järnvägen och i stället utnyttja
landsvägen för busstrafik.

Länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus
län önskemål om en norsk-svensk utredning
beträffande trafiken mellan
östfold och Bohuslän avser vi att återkomma
till vid nästa års riksdag.

Herr talman! Jag har för dagen inte
något yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Dahl (s), Tistad (fp) och Hermansson
(ep).

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Två blanka reservationer,
båda s-märkta, är fogade till förevarande
utskottsutlåtande. Motionerna
är av någon anledning partipolitiskt avskärmade,
men detta hindrar inte att
en bredare opinion kan ställa sig bakom
kravet på ett förverkligande av en järnvägsbro
över Svinesund för att på så
sätt sammanbinda Bohusbanan med det
norska järnvägsnätet.

Som herr Magnusson påpekat, gäller
det här trafiken mellan kontinenten och
det västsydsvenska området å ena sidan
och Norge å andra sidan, och denna
trafik ökar ju oavbrutet. Det är inte
bara vi bohuslänningar som vet hur
E 6 ser ut. Som länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anfört, räcker inte
de pågående förbättringsarbetena längs
E 6. Denna väg slukar ju inte på långa
håll den nuvarande tunga trafik som belastar
denna väg och som ökar oavbrutet.
Som alla kan inse, skulle en avlastning
av E 6, särskilt när det gäller
den tunga trafiken, vara ytterst välkommen.

Nu vet vi att norrmännen är mycket
negativt inställda till en järnvägsbro
över Svinesund, men vi menar — det
torde också motionärerna mena — att
ett agerande av de svenska statsmakterna
möjligen skulle få norrmännen
på andra tankar. Nordiska rådets trafikutskott
i all ära, men ett uttalande från
Sveriges riksdag skulle nog väga tyngre.

I detta läge har jag, herr talman, intet
yrkande.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag har stor förståelse
för de bevekelsegrunder som ligger
bakom de motioner det här gäller och
för de trafiksvårigheter som råder i
Bohuslän. Men som den föregående talaren
just framhöll, finns det fortfarande
på norsk sida en mycket negativ
inställning till en järnvägsbro över Svinesund.
Om vi — jag uttalar ingen mening
i sakfrågan — skall få någon sådan
bro mellan de två brödrafolken, som
det här talats om, förutsätter detta någon
form av samarbete mellan Sverige
och Norge. Motionärerna vill att riksdagen
skall uttala några mera bestämda
meningar för att på detta sätt försöka
ändra den inställningen. Utskottet
anser att det är litet väl tidigt att
göra några uttalanden, eftersom denna
fråga blivit hänskjuten till Nordiska
rådet och dess trafikutskott. Vi bör väl
lämpligen avvakta vad detta utskott har
att säga i ärendet.

Utskottet kan sålunda för sin del inte
finna annat än att motionerna i nuvarande
läge bör avstyrkas.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Om utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 192, i anledning av motioner
om utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik
samt av ostkustbanan
och norra stambanan m. m.

Till behandling hade utskottet förehaft 1)

de likalydande motionerna 1:82,
av herr Andersson, Axel, och herr Jacobsson,
Per, samt II: 101, av herr Sellgren
och herr Larsson i Umeå, vari be -

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Om utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik, m. m.

gärts, att riksdagen hos Kungl. Maj :t
måtte hemställa om utredning i första
hand rörande snar utbyggnad av järnvägslinjen
Mellansel—Örnsköldsvik att
även omfatta godsspår till Husum samt
i andra hand rörande byggande av järnvägslinje
sträckan Örnsköldsvik—Umeå
med förbindelser till Husum, Rundvik
och Hörnefors samt godsspår till Köpmanholmen
söder om Örnsköldsvik;

2) de likalydande motionerna I: 343,
av herr Werner, och II: 379, av fru
Marklund m.fl., såvitt nu vore i fråga;
samt

3) de likalydande motionerna I: 365,
av herr Strandberg m. fl., och II: 403, av
herr Petersson i Gäddvik m. fl., vari
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om omgående
utredningar och förslag till
lämpliga åtgärder i avseende på omoch
nybyggnad av ostkustbanan och
norra stambanan, i syfte att väsentligt
förkorta tågens gångtider mellan övre
Norrland och Mellansverige, samt att
frågan om eventuella arbetsinsatser för
utbyggnadsarbetenas sammankopplande
med arbetsmarknadspolitiska synpunkter
härvid särskilt måtte klarläggas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 343 och II: 379 i vad de avsåge
utbyggnad av ostkustbanan,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:82 och 11:101,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:365 och 11:403.

Reservationer hade anförts, utom av
annan,

1. av herr Andersson, Axel, (fp), utan
angiven mening; och

2. av herr Strandberg (m), likaledes
utan angiven mening.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! I det här utskottsutlåtandet
behandlas frågor rörande järn 4

Första kammarens protokoll 1970. Nr 39

vägsnätet i Norrland. Jag kan till att
börja med direkt säga att under utskottsbehandlingen
har jag sökt få gehör
för de förslag som framlagts i motionerna.
Så till vida kan jag väl tycka
att jag lyckats, som utskottet ändå har
gjort en vad man kallar välvillig skrivning.

Motionerna har varit föremål för remiss
i sedvanlig ordning, och förslaget
att närmare utreda olika förbättringsåtgärder
med avseende på järnvägstrafiken
till och från Norrland har rönt
ett mycket starkt gensvar i remissyttrandena.
Jag hänvisar till den mycket
positiva inställning och de instämmanden
i motionärernas tankegångar som
finns i yttrandena från länsstyrelserna
i de fyra nordligaste länen. Jag hänvisar
också till vad näringslivets trafikdelegation
säger i sitt remissyttrande.

Så har vi haft motionerna på ett ställe
till, nämligen naturligt nog hos statens
järnvägar. När man läser remisssvaret
från statens järnvägar, blir man
onekligen förvånad.

Jag har vid många tillfällen varit kritisk
mot SJ :s sätt att sköta järnvägspolitiken,
men när vi började diskussionerna
i utskottet tyckte vi allesammans
att vi för en gångs skull borde ge
SJ en blomma, ty det har dock hänt en
del positiva saker från SJ:s sida under
det senast gångna året. Äntligen har SJ
försökt sig på lägre taxesättning för
vissa delsträckor och liknande saker.
Jag vill minnas att vi använde uttrycket
att vi borde överlämna en liten
blomma från statsutskottets fjärde avdelning,
men det blev i sanning en vissen
blomma, när vi träffades en vecka
senare och fick ta del av remissyttrandet
från SJ rörande järnvägsförhållandena
i Norrland.

Statens järnvägar hänvisar först, vilket
framgår av bilagan på s. 5 i utskottsutlåtandet,
till att det har gjorts
en omfattande utredning av Norrlandskommittén
och dåvarande järnvägsstyrelsen
åren 1945—1947, och att det då
visade sig att det inte fanns någon

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik, m. m.

transportekonomisk lönsamhet. Därför
måste, säger SJ, helt andra synpunkter
än rent transportekonomiska bli utslagsgivande
vid det fortsatta bedömandet
av frågan. Uppriktigt sagt, herr
talman, tror jag inte att man kan använda
någonting av ett 23 år gammalt
utredningsmaterial som grund för ställningstaganden
i dagens läge.

Beträffande ostkustbanans förlängning
och förbättringar av järnvägsnätet
i Norrland generellt sett med eventuella
nybyggnationer, vilket föreslagits i den
motion som jag själv står för, nr I: 365,
anför SJ att projekteringsresurserna är
mycket ansträngda och att man håller
på med ett flertal stora projekt. Ja, jag
är medveten om, liksom övriga ledmöter
i statsutskottet, att SJ sysslar med
frågan om förbindelserna över Öresund,
med fjärrblockeringssystemets
utbyggnad, med försök att uppnå högre
tåghastigheter osv. osv. Så säger SJ att
det inte finns resurser för förnyade
undersökningar, exempelvis då det gäller
ostkustbanans utbyggnad. Beträffande
den motion jag nyss nämnde anförs
också att man saknar möjligheter att
göra projekteringsinsatser.

På sidan 6 i utskottsutlåtandet framhåller
SJ direkt: ”SJ:s projekteringsresurser
medger inte att från transportekonomisk
synpunkt mindre intressanta
projekt undersöks närmare. Trafikökningen
på norra stambanan fortsätter
emellertid, och skulle i framtiden
kapacitetsproblem uppstå i avsnittet
söder om Långsele kommer frågan om
en anslutningslinje mellan stambanan
och Ostkustbanan att tas upp som ett
alternativ till utbyggnad av stambanan,
t. ex. genom dubbelspår på hårt belastade
delsträckor.”

Jag inbillar mig att vi inte får några
framtida kapacitetsproblem i fråga om
järnvägsdriften till och från Norrland,
om SJ fortsätter att föra detta resonemang.
Just genom att vidta åtgärder
som avsevärt förbättrar kommunikationerna
mellan Norrland och Syd- och
Mellansverige skulle man kunna få en

ökad transportvolym. Jag är helt övertygad
om att man genom en vettig taxepolitik
och med tillräckligt snabbgående
tåg — något som vi i andra sammanhang
har tagit upp — skulle kunna
få en bättre beläggning i fråga om såväl
persontrafiken som godstrafiken.
Därmed skulle konkurrenskraften bli
avsevärt större än för närvarande. Då
här framläggs olika förslag till förbättringsåtgärder,
borde det väl ändå åvila
ett verk som statens järnvägar att i sitt
remissvar åtminstone försöka ange vad
dessa förslag skulle föra med sig. Nej,
statens järnvägar tar endast upp de saker
som jag redan har nämnt men gör
inte något som helst bemötande exempelvis
då det gäller de kalkyler som vi
har lagt fram i motionen I: 365. SJ förnekar
dem inte men säger inte heller
att de är riktiga. Här skulle kanske kunna
göras en enormt räntabel investering,
som dessutom skulle kunna medföra
en förkortning av gångtiden med
tre timmar. SJ förnekar inte heller detta,
säger över huvud taget ingenting
om det. SJ för inte något som helst resonemang
om de lokaliserings- och regionalpolitiska
aspekterna. SJ kommenterar
inte med ett enda ord vårt förslag
att åtgärder här skulle kunna vidtagas
bl. a. i form av beredskapsarbeten.
SJ säger ingenting om möjligheterna
att begära AMS-medel för att nå
en förbättrad lönsamhet i trafiken. SJ
framhåller endast att verket inte har
resurser.

När SJ på detta sätt slår ifrån sig,
förvånar det mig i högsta grad att verket
inte i stället avgivit ett remissyttrande
av ungefär följande innehåll:
”Tack, snälla ni motionärer. Detta är
verkligen intressanta uppslag, som
ovillkorligen måste närmare analyseras.
” Det har vi motionärer sagt, ty vi
kan inte komma med detaljerade lösningar
i så här komplicerade frågor.
”Vi är hårt ansträngda, men det är vår
skyldighet att göra det bästa möjliga
av situationen. Vi skall omgående hos
Kungl. Maj:t kräva de resurser som vi

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Om utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik, m. m.

behöver för att verkligen kunna få till
stånd de analyser som är nödvändiga.
Sedan skall vi snarast se vad vi kan
göra.”

Hade SJ gjort på detta sätt, herr talman,
är jag övertygad om att man hade
kunnat vara positivt inställd till S.!:s
sätt att agera.

Att jag i detta ärende har nöjt mig
med en blank reservation beror på att
utskottet på s. 3 har skrivit ett par saker
som jag är tacksam för: ”Utskottet
förutsätter att SJ vid sin kontinuerliga
planering och projektering uppmärksamt
följer transport- och trafikutvecklingen
inom berörda områden samt
verkställer de kompletterande utredningar
och undersökningar som kan
visa sig påkallade. Likaså förutsätter
utskottet att därest verket skulle behöva
ytterligare resurser härför i exempelvis
personellt eller ekonomiskt
avseende sådana ställs till dess förfogande.
”

Längst ned på s. 3 skriver utskottet
vidare: ”Utskottet anser sig också kunna
utgår från att Kungl. Maj:t har sin
uppmärksamhet riktad på de av motionärerna
aktualiserade frågorna samt
vidtar i anledning härav erforderliga
åtgärder.”

Jag skall inte ställa något yrkande,
herr talman, men jag hoppas verkligen
att man såväl i Kungl. Maj :ts kansli —
kommunikationsdepartementet ■— som
framför allt inom SJ läser detta utskottsutlåtande
och begriper vad riksdagen
menar, därest riksdagen som jag
hoppas går på utskottets hemställan.

Häri instämde herr Pettersson, Kort,
(m).

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Strandberg har
sagt, inte minst då det gäller järnvägsstyrelsens
remissyttrande.

Det är alldeles riktigt som herr
Strandberg säger att man inte kan bygga
ett uttalande på en undersökning

som är över 20 år gammal och mena
att den gäller än i dag. Även om man
på många håll inte tycks tro det, har åtskilligt
hänt även i Norrland på detta
område. Jag kan exempelvis peka på
den fråga som har tagits upp i den
motion som jag står för, nämligen frågan
om en utbyggnad av sträckan Örnsköldsvik—Husum.
Redan för 23 år sedan
fanns i Husum en rätt stor massafabrik.
I dag är den Nordens största
massafabrik — jag undrar om den inte
är Europas största ■— och har alltså behov
av transporter i en helt annan utsträckning
än tidigare. Härtill kommer
att man i Husum just i dagarna har tagit
de första spadtagen för en stor pappersfabrik,
som enligt vad som framgår
av utskottsutlåtandet kommer att ha en
tillverkning av 70 000 ton papper, varav
man räknar med att 35 000 ton kommer
att transporteras på järnväg. Det
har alltså där hänt en hel del.

SJ hänvisar på ett ställe i sitt yttrande
— för att liksom klara sig ur sin
besvärliga situation — till den nya enhetslasttekniken.
SJ framhåller att containertekniken
ger stora möjligheter till
en samordnad lösning av industrins
interna och externa transportproblem.
Detta är väl ändå ett slag i luften när
det gäller just dessa transporter. Jag har
för mig —• och jag tror inte att jag har
fel — att container betyder kärl eller
förpackning. Jag kan inte tro att någon
industri kommer att förpacka massaveden
när den skall transporteras till
industrin. Man kommer inte att förpacka
massa i större utsträckning än
man nu gör. Det finns alltså inte någon
som helst anledning att i detta sammanhang
åberopa den här nya tekniken.

Jag befinner mig i alla fall i en gynnsam
situation när det gäller den motion
jag står för. SJ erkänner nämligen att
det kan komma att uppstå en situation
då man blir tvungen att göra en ny
prövning av frågan om utbyggnad av
ett godsspår — industrispår — från i
första hand Örnsköldsvik till Husum
och sedan eventuellt en fortsättning till

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik, m. m.

de stora industrier som ligger vid Västerbottenskusten,
nämligen Rundvik och
Hörnefors.

I det sammanhanget vill jag gärna peka
på — vilket kanske inte alla tänker
på — att man när norra stambanan en
gång byggdes tog mycket stor hänsyn
till militära skäl. Därför kom denna
stambana att, som man trodde, byggas
på ett betryggande avstånd från en
eventuell led fiende. Det innebar emellertid
också att man lade den på ett
betryggande avstånd från trafikanterna.
På en lång sträcka ligger industrier vid
kusten, men järnvägen går 2—3—4—5
mil inne i landet och dessa industrier
har ingen annan möjlighet att få kontakt
med järnvägen än att använda lastbilar
och andra transportmetoder.

Det är också på det sättet, vilket påpekats
tidigare i dag i annat sammanhang,
att vägarna i dessa områden är
allt annat än förstklassiga. Här är det
fråga om mycket tunga transporter, som
kräver goda vägar. Jag tror att industrierna
—- även om naturligtvis många
av dem i första hand önskar järnvägsförbindelse
— också skulle vara utomordentligt
glada om de över huvud taget
fick vägar av rimlig kvalitet. Ofta
är nu också broarna av så dålig beskaffenhet
att de inte tillåter särskilt
tunga transporter. Under senare tid har
polisen i dessa områden varit livligt sysselsatt
med att kontrollera timmertransporterna
och anmärka på de så
kallade överlaster som lastbilarna har.
Men om man skall ha en lönsam transportapparat
borde man inte behöva
syssla med sådana problem utan i stället
bygga vägarna och broarna så att
de verkligen tålde transporter av den
tyngd det här är fråga om.

lag får, liksom herr Strandberg, medge
att jag inte har ansett att det varit
lönt att ställa något yrkande i detta
sammanhang. Vi får i stället nöja oss
med det positiva som utskottet i detta
fall ändå fört fram. Herr Strandberg
citerade en del av vad utskottet skrivit,
och även jag vill citera något för att

lägga litet lök på laxen. Utskottet anför:
”Med hänsyn till den stora betydelse
transportväsendets utformning har
för lösandet av de lokaliserings- och regionalpolitiska
problemen bör enligt utskottets
uppfattning fortsatta ansträngningar
göras att samordna åtgärderna
på dessa områden.” Med hänsyn till den
stora uppmärksamhet som lokaliseringsproblemen
nu röner gör utskottet här
ett mycket riktigt och värdefullt påpekande.
Det enda man har att hoppas
på är att utskottets uttalande kommer
att leda till några resultat och att inte
SJ skall lägga hinder i vägen genom att
åberopa urgamla utredningar.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Då jag liksom herr Axel
Andersson har min hemort i den trakt
som ärendet gäller kan det vara på sin
plats att jag säger några ord i denna
fråga.

Utbyggnaden av ostkustbanan samt,
som en lokal del härav, järnvägslinjen
Örnsköldsvik—Husum, har som tidigare
sagts varit aktuell för en hel del år sedan.
Vad gäller det senare projektet
hade med all sannolikhet en utbyggnad
skett om inte industrin — i första hand
Mo och Domsjö AB — i sina redovisningar
angående fraktkvantiteterna visat
att lönsamhet ej kunnat ernås.

Förhållandet kommer väl att något
förändras. Industrin övergår ju nu från
halvfabrikat till mera högförädlade produkter.
Det är, som herr Andersson sade,
pappersbruket i Husum som i första
hand kommer att förändra bilden. Men
vid en rent ekonomisk bedömning i nuläget
-— utan att lokaliserings- och regionalpolitiska
aspekter beaktas — tror
jag ändå inte att företaget är ekonomiskt
försvarbart.

Liknande förhållanden kan redovisas
när det gäller de andra industrisamhällena
— Bjästa, Köpmanholmen, Rundvik
och Hörnefors.

Herr Andersson berörde vägarnas betydelse,
och jag kan i stort instämma i

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

hans synpunkter. Men jag vill ändå ta
upp en fråga som för norrländsk basindustri
just nu är allt överskuggande.
Det gäller behovet av en förbättring
av transportapparaten på isbrytningens
område. Sjötransporterna dominerar
helt av rent ekonomiska skäl, och därför
måste insatserna i första hand göras
just på detta område för att förlänga
seglingssäsongen till året-runt-öppet.
När det gäller transporterna måste alltså
isbrytningen ges prioritet.

Skogsindustrin är ju den viktigaste
näringen på de berörda orterna, och det
kommer att bli en hel del förändringar
genom den ökade förädlingsgraden och
genom det större behovet att kunna leverera
kvantitativt mindre poster på
kortare tid. Därför kommer behovet av
järnväg att öka. Dessutom bör man ta
hänsyn till kommunikationsfrågornas
lokaliseringspolitiska och regionalpolitiska
roll. Det finns alltså skäl att följa
dessa frågor med största omsorg. Det
gäller också att förbättra järnvägskommunikationerna
mellan Norrlands kustland
och övriga delar av landet — detta
kan inte nog understrykas.

Men på grund av utskottets positiva
skrivning, speciellt om samordningen
mellan de lokaliserings- och regionalpolitiska
insatserna och transportpolitiken,
kan jag i dagsläget vara nöjd. Liksom
utskottet utgår jag från att både SJ
och Kungl. Maj :t har uppmärksamheten
riktad just på dessa frågor.

Herr talman! Jag kan därför instämma
i utskottets utlåtande.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag hoppas att kammaren
håller mig räkning för att jag
inte närmare går in på den argumentation
som förts av olika talare, i synnerhet
som samtliga uttrycker tillfredsställelse
med utskottets skrivning. Jag
vill därför, herr talman, inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets förslag.

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 194, i anledning
av motioner angående reglerna för vikariatslön,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 58, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1922:260) om automobilskatt
jämte motioner.

I propositionen nr 138 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet för den 27 maj 1970,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
om ändring i förordningen (1922:260)
om automobilskatt.

På grundval av den i samband med
1963 års trafikpolitiska beslut antagna
s. k. kostnadsansvarighetsprincipen hade
i propositionen föreslagits en omläggning
av vägtrafikbeskattningen genom
justering av den årliga fordonsskatten.
Förslaget, som i huvudsak
byggde på bilskatteutredningens betänkande
Fordonsbeskattningen (SOU
1969:45) gällde endast sådana motorfordon
och släpvagnar som hade en
totalvikt om tre ton eller däröver.

Förslaget innebar skattehöjningar för
de tyngsta lastbilarna och för släpvagnarna
och sänkningar för bussar samt
för medeltunga och bensin- och gasoldrivna
lastbilar. Skattesänkningarna berörde
cirka 80 procent av lastbilarna.
Skatten föresloges genomgående beräknad
med hänsyn till fordonets totalvikt
och differentierad enligt antalet hjulaxlar.

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen

I propositionen hade föreslagits, att
reformen skulle ske etappvis och att den
i en första etapp skulle genomföras till
10 procent.

De ändrade bestämmelserna avsåges
träda i kraft den 1 januari 1971.

Med hänsyn till att förslaget innebure
en omfördelning av den årliga fordonsskatten
inom ramen för nuvarande totala
skatteuttag, beräknades ej någon
ändring ske i skatteutfallet.

I samband därmed hade utskottet behandlat dels

följande med anledning av propositionen
väckta motioner:

1) de likalydande motionerna 1:1169,
av herr Bengtson m. fl., och II: 1479, av
herr Antonsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå proposition
nr 138 angående omfördelning av fordonsskatten; 2)

de likalydande motionerna 1: 1270,
av herr Jacobsson, Gösta, m.fl., och II:
1480, av herr Magnusson i Borås m.fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta

a) avslå propositionen, samt

b) att Kungl. Maj :t —- sedan vägkostnadsutredningen
slutfört sitt uppdrag
-— skulle framlägga ny proposition i ämnet,
i vilken samtidigt övergången till
kilometerbeskattning aktualiserades och
även frågan om beskattningen av utlandstrafiken
med tunga fordon och
därmed sammanhängande restitutionsproblem
gåves sin lösning;

3) motionen 1:1271, av herr Pettersson,
Karl, vari föreslagits,

a) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om Kungl. Maj :ts
förslag till lösning av den tunga landsvägstrafikens
automobil- och vägskattefrågor
vid trafik till och från utlandet,
samt

b) att riksdagen skulle avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 138,

dels ock följande vid riksdagens början
väckta motioner:

4) de likalydande motionerna I: 100,
av herr Pettersson, Karl, samt 11:114,

av herr Petersson i Gäddvik och herr
Nilsson i Agnäs, vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla, att bilskatteutredningens förslag
om ändringar i fordonsbeskattningen
icke genomfördes förrän vägkostnadsutredningen,
som hade att belysa
de totala samhällsekonomiska konsekvenserna
av sådana ändringar, hade
framlagt sitt betänkande.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

A) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 138 antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen (1922:260)
om automobilskatt,

B) avslå följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 100 och II: 114,

2) motionerna I: 1269 och II: 1479,

3) motionerna 1:1270 och II: 1480,

4) motionen 1:1271,

i den mån motionerna icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet i
betänkandet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundin (ep), Levin (fp), Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m), Österdahl
(fp), Eriksson i Bäckmora (ep),
Larsson i Umeå (fp), Enarsson (m) och
Sundkvist (ep), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

A) med bifall till motionerna I: 1269
och 11:1479, 1:1270 och 11:1480 samt
motionen 1:1271, i vad motionerna innebure
avslag på propositionen, och
med anledning av motionerna I: 100
och 11:114 avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 138,

B) avslå följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:100 och II: 114,

2) motionerna I: 1270 och II: 1480,

3) motionen I: 1271,

i den mån motionerna icke kunde
anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt.

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Detta är inte första
gången på senare år som riksdagen haft
anledning att syssla med fordonsbeskattningen.
Riksdagen har fastmera
gång efter annan haft att behandla
kungl. propositioner om höjning av fordonsskatten
på de tyngre lastbilarna.

1908 höjdes skattesatserna 50 procent.

1909 höjdes skatten på släpvagnar med
högst betydande belopp. Därigenom
fick de tunga lastbilsekipagen en ny
stor skattepåbackning. Den tredje höjningen
på kort tid sker så genom den
aktuella propositionen, enligt vilken
den tyngre lastbilstrafiken, och lastbilstrafiken
över huvud taget, görs till föremål
för en betydande skattereform. Det
angivna syftet är att göra en omfattande
omfördelning i flera etapper. Den
resulterar i att många fordon, särskilt
den tyngre lastbilstrafiken, får nya, omfattande
skattehöjningar. Varje gång
har motivet varit att denna trafik inte
täckt sin andel av vägkostnaderna.

Jag vill också påminna om — fast
somliga kanske menar att det inte hör
hit — att denna trafik ytterligare belastats
genom höjning av brännoljeskatten
med 8 öre per liter från den 1 november
i år, vartill kommer den enprocentiga
arbetsgivaravgiften. Kostnadsbelastningen
beskattningsvägen har
successivt skärpts utan närmare överväganden
rörande näringens bärkraft.
Tål den det så tål den det, tycks man
resonera. Lastbilstrafiken kan härigenom
få ett handikapp i konkurrensen
med andra trafikmedel.

Jag vill först beröra bakgrunden till
propositionen. I samband med 1963 års
trafikpolitiska beslut, som har berörts
tidigare här i dag, knäsattes den s. k.
kostnadsansvarighetsprincipen som rättesnöre
för vägtrafikbeskattningen. Mot
denna princip är i och för sig ingenting
att erinra. Det har emellertid gällt
att finna en användbar formel för att
omsätta angivna princip i praktisk
skattepolitik. Svårigheterna härvidlag

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen
är påtagliga. Inte minst gäller detta
kostnadernas fördelning.

När bilskatteutredningen, på vars betänkande
propositionen i huvudsak
bygger, i februari år 19G5 tillsattes, ansågs
den böra kompletteras genom tillsättande
av den s. k. vägkostnadsutredningen
på hösten samma år. Meningen
var uppenbarligen att utredningarna
skulle löpa parallellt. De fick samma
ordförande. I vägkostnadsutredningens
uppdrag ingick, förutom att pröva vilka
kostnader för det allmänna som med
utgångspunkt i 1963 års trafikpolitiska
beslut borde hänföras till vägtrafiken,
också uttryckligen spörsmålet
hur kostnaderna skulle fördelas på olika
trafikantgrupper. Jag stryker under
detta. Bevillningsutskottets majoritet synes
böjd att blunda för den delen av
direktiven.

Det måste slås fast att vägkostnadsutredningen
hittills inte slutfört sitt
uppdrag och att något material från
denna utredning inte föreligger. Något
objektivt faktamaterial baserat på svenska
förhållanden ligger alltså inte till
grund för propositionen. Propositionens
förslag vilar därför — det tycker
jag att jag kan konstatera ■— på relativt
bräckligt underlag i denna del. Departementschefen
åberopar visserligen beträffande
de axeltrycks- och körlängdsberoende
slitagekostnaderna den amerikanska
AASHO-testen från åren 1958
—1961. Mot denna test har likväl framförts
åtskilliga sakliga invändningar.
Bl. a. har det påtalats att försök aldrig
utförts på tjälade vägar; tjälen ligger ju
över våra vägar en stor del av året.

Även om AASHO-testens resultat begagnats
med försiktighet av utredningen
och departementschefen — det vill
jag gärna vitsorda — är det tydligt att
när det gäller skattens fördelning mellan
olika fordonskategorier betydande
osäkerhetsmoment föreligger. Det finns
inget faktiskt belägg för utskottsmajoritetens
vitsord att bilkostnadsutredningen
och därmed departementsche -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen

fens förslag är rättvist och väl avvägt.
Det är ett rent subjektivt omdöme. I
denna del råder fastmera stor tvekan.
Det må också framhållas att — som
bilkostnadsutredningen själv fastslagit
— ”innebörden av begreppet kostnadsansvarighetsprincipen
är mångtydig
och i flera avseenden oklar; den inrymmer
en rad olika möjligheter för prissättningen
(beskattningen)”. Påståendet
att vägtrafikbeskattningen å andra
sidan i dess nuvarande utformning i
betydelsefulla delar avviker från en på
kostnadsansvarighetsprincipen grundad
beskattning har icke verifierats. Det är
inte minst av vikt att fördelningen mellan
olika fordonskategorier är så riktig
som möjligt för det fall att en övergång
till kilometerbeskattning kommer till
stånd. Vid en dylik övergång skall denna
fördelning ligga till grund.

Till den påpekade osäkerheten i fråga
om faktaunderlaget för fördelningen
av skatten olika fordonskategorier emellan
kommer ytterligare ett osäkerhetsmoment,
nämligen vad den skattebelastning
som propositionens förslag till
ändrad fordonsbeskattning kommer att
i praktiken innebära. Departementschefen
förklarar att förslaget uteslutande
innebär en omfördelning av den årliga
fordonsskatten inom ramen för nuvarande
totala skatteutfall och att någon
ändring i skatteutfallet icke avses att
ske. Målsättningen för skattereformen
har varit skattehöjningar för de dieseldrivna
tyngre lastbilarna och släpvagnarna
och sänkningar för medeltunga
och bensindrivna lastbilar. Skattesänkningarna
uppges beröra 80 procent av
lastbilsparken.

Mot beräkningarna har kritik framförts
dels i motionerna — jag är en av
motionärerna — dels i en till utskottet
från bilindustrin inkommen och av Volvo
verkställd utredning, i vilken påtalats
att propositionen, som går ut på en
omläggning av skatten efter totalvikt i
enlighet med de tidigare relationerna
mellan tjänstevikt och totalvikt, inte be -

aktat de ändringar i dessa relationer
som ägt rum sedan år 1966.

I en av mig avgiven motion utgick
jag från Volvos första beräkningar, att
skatteutfallet per den 1/1 1971 skulle
komma att stiga med 88 miljoner kronor
■— dvs. en betydande felmarginal
i förhållande till propositionen. Jag har
av särskilda skäl velat beröra detta.

I anledning av den framkomna kritiken
mot departementschefens beräkningar
i denna del uppdrog bevillningsutskottet
åt den expert inom bilskatteutredningen,
som närmast svarat för
utredningens statistiska och matematiska
beräkningar, att granska underlaget
för de i motionerna och av bilindustrin
framförda invändningarna. Denne expert
har vitsordat att det kunde föreligga
en felmarginal, men beräknade
denna till endast mellan 10 miljoner
och 20 miljoner kronor, varvid hänsyn
måste tas till att cirka 60 procent av
de bilar som var i bruk år 1966 alltjämt
är i trafik.

Jag vill gärna bekänna för kammaren
att Volvo härefter med utgångspunkt
i ett tillgängligt register gjort en ny
skatteberäkning genom databehandling
av hela det svenska lastbilsbeståndet
över 3 tons tjänstevikt och därvid funnit
att felmarginalen totalt uppgår till
26 miljoner kronor. Avvikelsen från utskottets
expert är alltså relativt obetydlig.
Med denna uppgift vill jag alltså
rätta till de av mig tidigare refererade
beräkningarna från Volvos sida, där
felmarginalen beräknades till 88 miljoner
kronor. Det är fatalt att jag har råkat
ut för detta, och jag beklagar att jag
i god tro använt dessa beräkningar i
min motion, visserligen med reservation
för beräkningarnas riktighet. Jag
skall inte gå närmare in på anledningen
till att Volvo i första omgången kom
fram till felaktigt resultat.

Herr talman! Nu tänker kanske en del
av mina kamrater i bevillningsutskottet,
kanske också finansministern, icke
utan skadeglädje att Gösta Jacobsson

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

liar åkt pladask i diket med den tunga
Volvolastbilen. Hur skall han kunna ta
sig upp ur diket? Jag tror att jag kan
göra det.

Mitt huvudargument ligger nämligen
på ett annat plan. De ändrade uppgifterna
från Volvo har inte inverkat på
min sakbedömning i stort. Det gäller ju
att rättvist fördela vägkostnaderna. Det
är det som vi på ömse sidor strävar efter,
trots att olika meningar om tillvägagångssättet
förelegat. Vad som är det
väsentliga är att faktaunderlaget för den
förevarande skattefördelningen mellan
olika fordonskategorier är dubiöst;
kostnadsansvariglietsprincipen hänger
ganska mycket i luften eftersom vägkostnadsutredningen
inte har blivit färdig.
Jag menar också att man av samhällsekonomiska
skäl bör undvika att
ytterligare över hövan skattebelasta
lastbilstrafiken, som har en nyckelposition
inom hela samhällsekonomin. Genom
den föreslagna skattebelastningen
riskerar man att motverka den rationalisering
av trafikapparaten som skett
och alltjämt pågår, där tyngdpunkten
förskjutits i riktning mot större, effektivare
fordon och som gjort att hela landets
transportekonomi utvecklat sig
gynnsamt. Jag vill också erinra om att
många järnvägar på senare år lagts ner
— vi har ju nyss haft en järnvägsdehatt.
De bygder där så skett är uteslutande
beroende av lastbilarna för sin
transportförsörjning. Det mest eklatanta
exemplet på den nuvarande situationen
är skogen, där lastbilarna fått överta
flottledernas uppgift. Lokaliseringspolitiken
kan i sin tur motverkas genom
den ökade belastningen på de
tunga fordonen.

Jag återkommer, herr talman, till Volvos
undersökningar. De har haft flera
positiva och konstruktiva sidor. Först
och främst har de påvisat de ändrade
relationerna mellan tjänstevikt och totalvikt
hos de efter 1966 tillverkade fordonsmodellerna.
Bilindustrins alltmer
markerade satsning på trafiksäkerhet
och miljövänlighet har lett till att de

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen
moderna lastvagnarna blivit bättre anpassade
till sådana krav. Nyttolasten för
en given totalvikt för dagens fordon är
avsevärt högre än för några år sedan,
vilket har inneburit en ökad kapacitet
för fordonsparken över huvud taget.
Undersökningarna har också visat att,
om propositionen antages, skattetrycket
avsevärt skärpts på de nyare vagnarna.
Genom övergången till totalvikt som
underlag för skatteheräkningen inträffar
för många fordonstyper vad jag
skulle vilja kalla ett språng i fordonsskatten
i första etappen, dvs. den 1 januari
1971, ett språng som är avsevärt
större än vad propositionen förutsatt.
Där har man ju tänkt sig att det skulle
vara en höjning på 10 procent den 1
januari 1971. Skatten slår över huvud
taget ganska ojämnt. Nya moderna vagnar
drabbas så gott som utan undantag
av en avsevärd höjning av fordonsskatten,
medan äldre fordon slipper billigare
undan. Effektiviteten diskrimineras
med andra ord av beskattningens
utformning. För tvåaxliga dieseldrivna
lastbilar får nästan samtliga klasser under
12 tons totalvikt en högre skatt i
första etappen, något som strider mot
fordonsskatteutredningens direktiv och
propositionens utgångspunkter. Som
exempel kan nämnas att ett fordon på
8 tons totalvikt, dvs. en medeltung
vagn, får en skatteökning på 300 kronor,
medan propositionen utgått ifrån
att samma vagn skulle få en sänkning
på 100 kronor.

Jag vill ta ett par andra exempel från
vanliga fordonstyper. För Volvos fordonstyp
N 86 med tipp med en totalvikt
av 16 ton, där skatten för närvarande
är cirka 5 000 kronor per år, stiger
skatten den 1 januari 1971 med inte
mindre än 31 procent. För fordonstyp
F 85 med en totalvikt av 12,5 ton och
en skatt av cirka 3 200 kronor stiger
denna med 50 procent. Man räknar med
att vid oförändrat fordonsantal enbart
genom förskjutningarna i fordonsbeståndet
den totala skattebördan i mitten
av 1970-talet kommer att vara 80 å 100

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen
miljoner större än i dag. Volvos beräkningar
i denna del stöds av dels ScaniaVabis,
som också arbetat med detta,
dels Svenska åkeriförbundet, vars medlemmar
får en skärpt skattebörda. Jag
har en del exempel härpå, men jag skall
inte här redogöra för dem.

Till sist, hur kommer prisstoppet att
verka? Får åkarna kompensation för
skattehöjningarna? Det är inte utan vidare
klart ännu.

Herr talman! Jag sammanfattar: Den
föreslagna omfördelningsreformen vilar
på flera osäkra faktorer. Det är allvarlig
risk för att skattebelastningen på
vissa fordonskategorier blir alltför hög,
vilket kan innebära hinder för en fortsatt
rationalisering av transportapparaten,
fördyring av en stor mängd transporter
samt försämrad transportekonomi.

Herr talman! Med denna argumentation
yrkar jag bifall till reservationen
av herr Sundin m. fl. och alltså avslag
på propositionen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Rent principiellt förefaller
behandlingen av detta ärende en
smula underlig. Om någon i denna kammare
motionerar, brukar det mötas av
den belöningen att motionen avslås med
motiveringen att utredning pågår. I denna
fråga har vi haft dels en mångårig
utredning, dels en utredning som inte
är lika gammal till åren. Vi har fått
dellösningar som inte har varit färdiga.
I dag har vi, utan att man på behörigt
sätt tar hänsyn till pågående utredningar,
fått ett förslag från finansdepartementet
i denna fråga.

Även om det alltså principiellt kan
tyckas underligt att man på det sättet
förbigår de utredningar som pågår, är
det väl ändå inte den detaljen i och för
sig som är det väsentliga i den reservation
som är fogad till detta utskottets
utlåtande. Det som för oss väger tyngst
är att det reella sakunderlaget i nuvarande
läge inte tycks vila på den grund

som ger oss anledning att besluta i enlighet
med propositionen och den skrivning
som utskottets majoritet står för.

Om vi ser på de osäkerhetsmoment
som finns, så kan jag instämma i vad
herr Gösta Jacobsson har sagt när det
gäller skatteintäkten som sådan. Det
står ju i den kungl. propositionen att
utfallet skall vara ekonomiskt neutralt.
Vi har fått olika redovisningar, bl. a.
i den motion som herr Jacobsson har
avlämnat på basis av sakmaterial från
Volvo, där man talar om 90 miljoner
kronor i merinkomst för finansministern.

Bevillningsutskottet kom, efter att ha
gjort en mycket bra och ingående undersökning,
fram till att det måhända
skulle vara något under 20 miljoner.
Sedermera har vi även fått oss till del
en ny upplaga om jag så får säga av
bilindustrins beräkningar i form av en
skrivelse från Volvo, där man nämner
beloppet 26 miljoner kronor. Dessa divergerande
siffror gör att vi reservanter
även i denna del anser att sakunderlaget
inte är det som förutsägs i propositionen.

Utöver detta vill jag hänvisa till den
amerikanska undersökning som finns
omnämnd såväl i propositionen som i
bevillningsutskottets betänkande. Därvidlag
säger även majoriteten att denna
amerikanska undersökning kanske inte
är tillämplig på svenska förhållanden.
Detta gör att vi anser oss ha skäl att
tycka att man över huvud taget inte
skall åberopa en dylik undersökning.

Vidare har vi de lokaliseringpolitiska
spörsmålen, som alla i denna kammare
är intresserade av. Vi är medvetna om
att om det på sätt som här föreslås görs
en omfördelning av beskattningen från
de lättare fordonen till de tyngre -— det
är på den tyngre trafiken som man
skall ta igen dessa pengar jämte det belopp
på 20 eller 26 miljoner kronor, som
det nu kan bli fråga om — kommer detta
att drabba de orter som enligt kartan
tillhör de stora avståndens områden i
vårt land. I avvaktan på den utredning

Onsdagen den 25 november 1971)

Nr 39

som jag hoppas även skall angripa denna
del av problematiken i form av en
kommande beskattning bör vi i nuläget
inte gå med på föreliggande förslag.

Härutöver vill jag bara framhålla, såsom
även anförs i reservationen, de
nackdelar som förslaget medför för
skogsnäringen och som även kommer
att påverka exportindustrin. Med hänsyn
därtill anser vi att vi på basis av
den mer eller mindre ofullständiga utredning
som gjorts i dagens läge inte
kan tillstyrka detta förslag.

Slutligen vill jag, herr talman, ännu en
gång upprepa att det på detta område
pågår två utredningar, nämligen vägkostnadsutredningen
och bilskatteutredningen.
I avvaktan på att dessa utredningar
skall framlägga ett så fullständigt
material att det på basis därav
i berörda fall kan genomföras en rättvis
beskattning anser vi, att kammaren
bör bifalla den till utskottets betänkande
fogade reservationen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 58 behandlas Kungl.
Maj:ts proposition nr 138 med förslag
om ändring i förordningen om automobilskatt.
Enligt propositionen skall den
i samband med 1963 års trafikpolitiska
beslut antagna s. k. kostnadsansvariglietsprincipen
ligga till grund för propositionens
förslag, vilket bygger på bilskatteutredningens
betänkande Fordonsbeskattningen
(SOU 1969:45). Förslaget
skall totalt sett icke innebära någon
ökad total skatteintäkt för staten
utan vara avsett såsom en omfördelning
mellan lättare fordon till tyngre
fordon. Propositionens förslag skall genomföras
etappvis med första etappens
ikraftträdande den 1 januari 1971.

1963 års trafikpolitiska beslut bygger
på kostnadsansvarighetsprincipen. Utredningen
om de olika trafikmedlens
viigkostnadsansvar arbetar och har icke

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen
lagt fram något förslag. Bilskatteutredi
ningens förslag bygger på eu undersök:
ning verkställd i USA under åren 1958—

1961. Den bär kallats AASHO-testen.
Testens resultat bar av bilskatteutred■
ningen omräknats med ett uppskattat
värde, varvid enligt min mening icke
verkligt material finnes såsom underlag
för våra förhållanden, t. ex. att våra vägar
är tjälade under så stor del av året
och under denna årstid har obegränsad
bärighet. Detta måste i praktiken ha
mycket stor betydelse för att få en bedömning
av olika fordonskategoriers
vägslitage. De laboratoriemässiga undersökningarna
måste dessutom betraktas
med mycket stor försiktighet i ett läge,
då de skall ligga till grund för en bedömning
av de olika fordonskategorierf
nas vägkostnadsansvar med hänsyn till
marginalkostnaderna och osäkerheten i
i vägbyggnadskostnadernas olika delkostnader
med hänsyn till våra klimatiska
förhållanden. Det har icke klarlagts
behovet av underbyggnadens utformning
i vägbanan, huruvida den behöver
utformas med hänsyn till tjälskjutning,
eller om den därvid måste byggas i ungefär
samma kvalitet oavsett lättare eller
s tyngre fordon. I vägkostnaderna har
!. icke lagts in andra viktiga faktorer, såg
som trängsel på vägarna, kravet på
snabb trafik m. fl. saker, som påverkar
i vägkostnadsansvaret i mycket stor uta
sträckning.

I den trafikpolitiska motion, som jag
>- väckte vid riksdagens början i år, påtalades
förhållandet att någon föränd:-
ring av automobilskatteuttaget emellan
olika fordonsgrupper icke borde
företagas förrän vägkostnadsutredninga
en har lagt fram resultatet av sitt arbete.
[- Den uppfattningen delas av de fyra
e nordligaste länsstyrelserna i deras fram:-
ställning till regeringen, betecknad Res
gionalpolitik och transportpolitik, av
den 15/12 1969. I sin hemställan trycr
ker länsstyrelserna mycket starkt på det
:- förhållandet att vägkostnadsutrednings
ens resultat bör föreligga klart innan de
e av bilskatteutredningen och numera av

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen
Kungl. Maj:t framlagda förslagen till
ändring i fordonsbeskattningen genomföres.

I min tidigare nämnda motion redovisas
effekten av de föreslagna åtgärderna
bl. a. för skogstransporterna och för
skogsbrukets möjligheter vid de kostnadsökningar
som en ökad transportkostnad
skulle medföra med ökade 0-områden såsom följd. Resultatet skulle
också bli att råvarutillgången minskar
och sysselsättningen inom vissa glesbygdsområden
skulle sjunka. Denna effekt
påtalas också i den tidigare åberopade
hemställan från länsstyrelserna.

I propositionen och i utskottets betänkande
framhålles, att skogspolitiska
kommittén väntas framlägga förslag om
bidrag till skogsbruket och att därvid
hänsyn skall tas till skogsbrukets ökade
transportkostnader. Kommitténs arbete
beräknas enligt departementschefens
uttalande vara avslutat under år 1970.
Med hänsyn till den stora betydelse som
transporterna har för skogsnäringen
borde det innan propositionen hade
framlagts ha varit möjligt att avvakta
kommitténs förslag, som ligger så nära i
tiden.

Propositionens förslag innebär ett avsteg
från kostnadsansvarighetsprincipen.
Utan närmare utredning övervältras
kostnader på den tyngre trafiken
genom propositionens förslag om en
sänkning av bussarnas andel från 100
till 80 procent. Dessa 20 procent påföres
således den tyngre lastbilstrafiken.
Dessutom föreslås en skattehöjning för
den tyngre lastbilstrafiken med cirka
25 miljoner kronor med hänsyn till förändringarna
i förhållandet mellan tjänstevikt
och totalvikt på grund av att propositionens
förslag bygger på siffror,
vilka var aktuella år 1966. Denna skatt
fortsätter att växa, allteftersom den
tyngre vagnparken ersätts med nya fordon
på grund av förändrade förhållanden
mellan tjänstevikt och totalvikt. Den
sammanlagda skattehöjningen på den
tyngre landsvägstrafiken torde därför
ligga mellan 30 och 35 miljoner kronor

under det första året. Tröskeleffekterna
blir särskilt kännbara det första året genom
övergången från tjänstevikts- till
totalviktsbeskattning. Målsättningen
med ett oförändrat skatteuttag har således
inte hållits, utan förflyttningen av
beskattningen från lättare till tyngre
fordon kombineras dessutom med en
skattehöjning. Osäkerheten påtalas såväl
i motionerna som i propositionen och i
utskottsbetänkande! när det gäller den
påtalade skattehöjningen.

I bilskatteutredningens betänkande
och i propositionen berörs frågan om
fastställandet av vad som är ett fordons
totalvikt från beskattningssynpunkt. Ett
fastställande av den saken borde ha
varit klar, innan beslut skall fattas om
en totalviktsbeskattning. Totalviktsbeskattningen
är en riktig åtgärd, men
det är av mycket stor betydelse att fastställa
totalviktsberäkningen. I propositionen
och i utskottets beänkande berörs
detta problem, som aktualiseras genom
de långa avstånden i glesbygderna.
Utskottet snuddar vid tanken på någon
form av kvantitetsrabatt, dvs. att
skattesatsen sänks efter visst antal körda
mil.

Jag berörde tidigare frågan om totalviktsberäkningen.
Eftersom totalvikten
skall ligga till grund för bilskatten,
måste det fastställas hur totalviktsberäkningen
skall ske. Jag vill ta några
exempel ur praktiken. De svenska lastbilstillverkarna
åsätter totalvikter som
skall kunna användas inom exportländer
med högre tillåtna axel- och boggietryck.
Fordonen är byggda därefter. I
Sverige kan den åsatta totalvikten inte
utnyttjas, inte ens på våra vägar med
högsta tillåtna axel- och boggietryck
dvs. 10—16 ton. Totalvikten måste därför
sänkas med hänsyn bl. a. till högsta
tillåtna framaxeltryck i förhållande till
godkända axel- och boggietryck. Det
måste således klarläggas huruvida totalviktsbegreppet
gäller för fabrikens åsatta
totalvikt, som inte kan utnyttjas, eller
om det är respektive vägavsnitts bestämmelser
som skall vara gällande. En

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

timmerbil kan först transportera virket
efter en enskild skogsbilväg. Där gäller
inga axeltrycksbestämmelser. Därefter
kan bilen komma in på en väg som är
godkänd för 8 tons axeltryck och 12
tons boggietryck. Sedan följer en riksväg
med 10 tons axeltryck och 16 tons
boggietryck. Vilken totalvikt skall gälla
i ett sådant fall? Innan förslag om ändring
i beskattningen framlades borde
bilskatteutredningen ha klart definierat
begreppet totalvikt. Detta är ännu en
anledning till att motionernas yrkande
om avslag på propositionen och den
gemensamma borgerliga reservationen
borde vinna riksdagens gehör.

I min motion I: 1271 pekas på det
felaktiga i nuvarande fordonsbeskattning
för lastbilarna vid gränstrafik. Enbart
från en lastbilscentral i västra
Jämtland transporterade elva fordon
råvara till norska massafabriker och
erlade 165 000 kronor i norsk vägskatt.
Norska fordon sysselsatta i samma trafik
erlade enbart vägskatt till de norska
myndigheterna. Jag vill med tillfredsställelse
notera utskottets starka skrivning
i det fallet, där utskottet starkt
framhåller angelägenheten av att frågan
tas upp till behandling utan dröjsmål.

I dag är den norska vägskatten 3 kronor
per mil för lastbil. Denna vägskatt
får således de svenska åkeriföretagen
erlägga. I det norska stortinget behandlas
för närvarande ett förslag som, om
det skulle genomföras, ytterligare skulle
försämra konkurrensläget för de
svenska åkarna. Förslaget omfattar såväl
lastbilar som släpvagnar, och beslut
väntas komma att fattas i stortinget
den 8 december i år. För lastbilarna
föreslås ikraftträdande den 1 januari
1971 och för släpvagnarna den 1 juli
1971. Det är därför nödvändigt att utskottets
önskemål om att frågan tas upp
till behandling utan dröjsmål uppmärksammas
av Kungl. Maj:t för omedelbara
åtgärder.

Herr talman! Med hänsyn till de mycket
oklara punkter som finns i försla -

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen
get till så omfattande förändring i fordonsbeskattningen,
med inverkan såväl
samhällsekonomiskt som ur lokaliseringssynpunkt
för de långa avståndens
områden, ber jag att få yrka bifall
till den vid utskottsbetänkande! fogade
reservationen.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! I princip är det naturligtvis
riktigt att beskatta bilarna efter
den s. k. kostnadsansvarighetsprincipen.
I propositionen görs också lovvärda
försök att anpassa bilskatten just
efter den principen. Vid en sådan avvägning
är det emellertid väsentligt att
verkligen komma fram till en fördelning
av skatten som grundar sig på
fakta — och på fakta som bör kunna
stå sig en tid framåt. Först när man
har tillgång till dessa fakta kan en
rättvis beskattning fastställas. Jag tycker
att läget inte är sådant i dag.

Vi vet exempelvis att vägkostnadsutredningen
har att behandla bl. a. bilismens
kostnadsansvar för miljöförstöring,
för trafikolyckor osv. Därtill kommer
också att bilskatteutredningen lagt
fram förslag om kilometerbeskattning.
Som det nu är får bilister som kör korta
sträckor per år betala lika höga skatter
som de som kör långa sträckor. Här
hjälper det inte att differentiera skatten
efter totalvikt. Såvitt jag förstår
måste två bilar med samma totalvikt
men med olika längd på den årliga körsträckan
slita vägarna olika och därför
också ha en differentierad skatt — annars
finns inte kostnadsansvarighetsprincipen
med i bilden.

Den som i likhet med mig kommer
från ett län, som är helt omflutet av
vatten och vars väglängd därför är begränsad
jämfört med län där länsgränsen
ur vägsynpunkt endast är ett streck
på kartan, måste anse att vid beskattningen
av bilar hänsyn får lov att tas
till den körda vägsträckan. Men vi vet ju
också att en kilometerbeskattning drabbar
glesbygden, speciellt Norrland,

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen

ganska hårt. Även tunga transporter,
såsom skogstransporter, drabbas av den
föreslagna skattehöjningen och troligen
också av den kommande kilometerbeskattningen.

Det är väsentligt att nödig hänsyn
tas till glesbygderna och skogsbruket
och till verkningarna på lokaliseringspolitikens
område.

Utskottet har erinrat om den skogspolitiska
utredningen, som arbetar med
vissa av dessa frågor, men anser sig
inte kunna vänta med skatteomläggningen
till dess den utredningen blir
klar. I detta sammanhang bör också
erinras om den höjning av skatten på
motorbränslen som nyligen genomförts
och som ju också fördyrar landsvägstransporterna,
naturligtvis särskilt de
långa transporterna.

Vi vet också att näringslivet och biltillverkarna
rättar sina dispositioner
efter vad som är ekonomiskt riktigt ur
deras synpunkter. En ändrad bilbeskattning
kan därför få stora återverkningar
på bilmodeller och på näringslivets
transportpolitiska inriktning. Ur
den synpunkten är det angeläget att
reglerna för bilbeskattningen liksom
storleken av skatteuttaget inte alltför
ofta ändras. Näringslivet måste kunna
planera på sikt och i stort veta hur
beskattningen kommer att drabba dess
olika verksamhetsområden.

Eftersom det framlagda förslaget visar
upp betänkliga brister när det gäller
att fastställa den s. k. kostnadsansvarighetsprincipen
på ett riktigt sätt
och därtill kommer en risk för att förslaget
leder till ett alltför stort skatteuttag
för de tyngre bilarna, bör man
enligt min mening vänta med skatteändringar
till dess pågående utredningar
ger ett bättre underlag för vårt
beslut och till dess nackdelarna för
glesbygden har kartlagts så att dessa
då samtidigt kan elimineras.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Då jag har varit med i
den utredning, som lagt grunden till det
föreliggande förslaget och där blivit ensam
reservant beträffande den i propositionen
och i betänkandet föreslagna
skärpningen av skatten på de tyngre
fordonen, vill jag gärna säga några ord.

Låt mig först erinra om att riksdagen
— det har sagts tidigare men bör kanske
upprepas — år 1963 beslutade om
en trafikpolitik med friare konkurrensförhållanden
på transportmarknaden. I
gengäld uppställde riksdagen för det
första krav på att varje trafikgren skulle
bära sitt kostnadsansvar och för det
andra att en tillfredsställande transportförsörjning
skulle upprätthållas i
landets olika delar.

Den kostnadsansvarighetsprincip, som
alltså fastslogs i detta riksdagsbeslut,
måste enligt min mening, om man vill
uppnå ett gott resultat, få ett materiellt
innehåll som vilar på tillräckligt fast
grundade undersökningar och överväganden.
Så är inte fallet beträffande det
utredningsförslag som är utgångspunkten
för proposition och betänkande i
denna fråga. Alltför många frågetecken
kvarstår för att det skulle vara meningsfullt
att redan nu genomföra den
omfördelning som föreslås.

Det hade enligt min mening varit
önskvärt att vägkostnadsutredningen —
den andra utredning som här tidigare
nämnts — hunnit längre i sitt arbete
innan bilskatteutredningen lägger fram
förslag till en omfördelning av skatterna
för lastbilar, påhängsvagnar, släpvagnar
och bussar. Det har jag sagt i
min reservation till utredningen. Trots
detta har här lagts fram ett förslag.
Min motivering för att så inte skulle ske
var också att, i och med att en nedre
totalviktsgräns på tre ton bestämts, personbilar
och lätta distributionsbilar
kommer utanför bedömningen. Det finns
starka skäl för att hela fordonsbeståndet
behandlas samtidigt. Som det nu är

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

har trängseleffekterna och de särskilda
kostnader som storstädernas trafik medför
inte kunnat tas med i bedömningen.
Miljöaspekterna har på samma sätt förbigåtts.

Enligt prognoser, som väl får anses
vara mer riktiga än prognoser i allmänhet
brukar vara, förutses en viss ökning
av lastbilstrafiken under 1970-talet.
Majoritetsförslaget från bilskatteutredningen
— samt det därpå följande regeringsförslaget
och bevillningsutskottets
betänkande — kan komma att ändra
strukturen inom lastbilstrafiken så att
en avsevärd ökning av antalet fordon
uppkommer. Jag befarar därför att skatteförslaget
leder till ett avbrott och/eller
en tillbakagång i den rationella transportteknik
som har utbildats. Användningen
av fordonskombinationer har
varit främsta anledningen till att transportkostnaderna
på landsväg ökat långsammare
— det är faktiskt så -—- än
inom andra områden. Det har haft stor
betydelse såväl för näringslivet som för
allmänheten i egenskap av konsumenter.

Jag tycker vidare att det skulle vara
beklagligt om skatteförslaget genomförs
utan en närmare undersökning av hur
en ändrad lastbilspark med fler fordon
inverkar på trafiksäkerheten. Det är en
fråga av betydande dignitet i dessa sammanhang.

Jag nämnde det första trafikpolitiska
villkoret. Jag vill också nämna det andra,
nämligen det som gäller en fullgod
transportförsörjning i glesbygderna.
Främst skogsnäringen, men även andra
näringar, t. ex. gruvindustrin, kommer
otvivelaktigt — om majoritetsförslaget
fastlägges i dag — att påverkas genom
att transporterna fördyras. Här föreligger
inte någon valmöjlighet, utan här
måste man använda stora fordonskombinationer.
Det finns alltså ingen möjlighet
att välja och använda små och
medelstora fordon. För skogsbrukets del
kan man med rätta befara att det ekonomiska
utbytet minskar eller försvinner.
Därigenom försämras utkomstmöjligheterna
i glesbygderna samtidigt som

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen
en av våra viktigaste exportnäringar får
övermäktiga svårigheter.

Det har talats mycket om konkurrensförhållandet
mellan bil och järnväg. Det
konkurrensområdet har av vissa framställts
såsom mycket stort. Så är inte
fallet. Det är relativt litet, och i stort
sett har dessa båda trafikgrenar sitt arbete
på skilda transportområden — lokaltrafik
och fjärrtrafik. Det viktigaste
i dag borde ha varit att skatter för lastfordon
och bussar skulle vara uppbyggda
så att glesbygdernas transportservice
blir tillfredsställande både för gods- och
personbefordran. Förbättrade transporter
framstår för glesbygdernas människor
som en grundförutsättning för
att många av dessa kommuner skall kunna
överleva och utvecklas. Detta gäller
i synnerhet kommuner där järnväg saknas
och landsvägstransporter är den
enda möjligheten.

På senare tid har också transportkostnadernas
roll i lokaliseringspolitiskt
avseende kommit att få ökad betydelse i
debatten. Det har rests berättigade krav
på att dessa kostnader skulle dämpas
genom någon form av subventioner. Mot
den bakgrunden framstår sådana ändringar
av bilbeskattningen som skulle
innebära ökade bördor särskilt för befolkningen
i Norrland och andra delar
av landet med omfattande glesbygdsområden
såsom oantagbara. Frågan hur
transportkostnadsfaktorn skall kunna
elimineras måste få en tillfredsställande
lösning innan ändringar av fordonsbeskattningen
i någon nämnvärd grad kan
komma i fråga.

Det föreliggande förslaget startar
skenbart mjukt med 10 procent av den
totala höjning som föreslås fram till ett
visst år i slutet av detta decennium. Jag
vill gärna påminna om detta med slutskedet,
ty jag tror inte att det har uppmärksammats
i tillräcklig grad. Det är
inte bara med de 10 procent som nu är
aktuella, utan det är med tio gånger så
mycket som den här höjningen kommer
att drabba de tyngre fordonen.

Jag skall inte uppehålla mig längre

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen
vid dessa frågor. Utskottet bar liksom
utredningsmajoriteten sagt att det här
gäller en rättvisefråga. Om man verkligen
vill eftersträva rättvisa, tycker jag
att man också måste framlägga ett förslag
som innebär en sådan. Jag kan inte
finna att det förslag som bär ligger på
vårt bord är något avsevärt bidrag till
större rättvisa på trafikområdet.

Herr talman! Med stöd av det anförda
vill jag dels tacksamt notera folkpartiets
och moderata samlingspartiets
uppslutning kring min reservation i utredningen,
dels yrka bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Bevillningsutskottets
princip i fråga om de statliga skatterna
har alltid varit att man skall försöka
hålla en skatt som är likadan var
människorna än befinner sig i landet.
Man skall alltså inte ha någon regional
olikhet. Många av dem som motionerar
här har velat ha en sådan olikhet.

Man har också från bevillningsutskottets
sida alltid hävdat att skatten skall
vara neutral mellan olika näringsgrenar.
Detta innebär att bevillningsutskottet
inte gärna kan godta en beskattning
som ger vissa näringsgrenar fördelar
framför andra, exempelvis när det gäller
fordonsbeskattningen. Utskottet hävdar
att lokaliseringspolitiska svårigheter
liksom svårigheter för olika näringsgrenar
och speciella problem får lösas
på annat sätt än med användning av
skattemetoder, exempelvis transportstöd,
annat lokaliseringspolitiskt stöd,
statsbidrag till olika näringar. Redan i
dag har vi statsbidrag till skogsbilvägar,
skogsplanteringar och mycket annat.

En tredje princip som bevillningsutskottet
alltid hävdat mycket starkt är
att skatten skall vara så rättvis som
möjligt.

I denna fråga är kostnadsansvaret
för vägarna det väsentliga. Det kan inte
vara rätt anser bevillningsutskottet, att

den tunga trafiken inte tar sin del av
ansvaret för vägkostnaderna. Det hävdar
man i dag att den inte gör.

Visserligen kan vi hålla med om att
undersökningsmaterialet är bristfälligt.
Den s. k. AASHO-testen i Amerika, som
vi har att falla tillbaka på, är dock
mycket utförlig, och den är utan tvekan
den bästa test som utförts. Man
hävdar att en lastbil med ett tons axeltryck
sliter vägen mellan 1 000 och
10 000 gånger mindre än en bil med 10
tons axeltryck.

Av dem som kritiserat utskottet har
ingen gått så långt att man sagt att slitaget
är oberoende av axeltrycket. Ingen
har heller kommit så långt som utredningen
och propositionen gjort när
det gäller kostnadsansvaret för vägarna.
Det gäller här en mycket försiktig
omläggning i riktning mot den rättvisa
som innebär att varje fordonstyp skall
bära sin kostnad. Den omläggning av
kostnadsansvaret som här sker gäller
fram till 1979 30 eller 40 procent.

Omläggningen från tjänstevikt till
totalvikt har alla här i dag anslutit sig
till, men man vill inte genomföra den
nu. Bevillningsutskottet tycker dock att
vi måste göra någonting åt detta redan
i dag.

Slitaget på en väg anser vi vara lika
stort vare sig den totala vikten fördelar
sig med en större del på lasten eller
en större del på fordonet. Därför anser
vi en totalviktsbeskattning vara bättre
än att låta bilar som konstrueras med
låg tjänstevikt få mindre skatt per vägkilometer
och tonkilometer.

De större bilarna och de bättre materielen
har drivit fram en utveckling
mot mindre tjänstevikter på samma totalvikt
i förhållande till äldre och
mindre bilar. Fortfarande finns mellan
50 och 60 procent av bilbeståndet från
1966 kvar i trafik. Men om tre, fyra år
är det kanske bara 10 procent.

Huvudargumentet för avslagsyrkandet
är att man vill invänta den sittande
utredningens förslag. Förslaget om
övergång till kilometerskatt kommer in -

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

te att träda i kraft förrän tidigast 1974.
Såväl propositionen som utskottsmajoriteten
hävdar att vi med hänsyn till
dagens utveckling på bilkonstruktionernas
område inte kan vänta till 1974.
Det skulle innebära att skatten på den
fraktade varan i realiteten skulle bli betydligt
mindre än hittills till förfång
för andra transportmedel.

Det sker i dag en mycket stark förskjutning
mot större fordonstyper. Medan
år 1959 endast 1 procent av bilarna
var på över 10 ton var det år 1968
10 procent. Av släpvagnarna var år 1969
2 600 över 10 ton, medan siffran år 1968
var 16 000. Vi kan därför inte vänta
med omläggningen till längre fram och
så att säga ta hela denna smäll på en
gång. Enligt utskottets mening bör det
ske i etapper med litet i taget. Det förslag
som utredningen kan väntas resultera
i kommer helt säkert att innebära
en ytterligare belastning av den tunga
trafiken. Jag kan inte på något annat
sätt tolka det material som finns. Den
omläggning som nu sker innebär inte
att man tar ut mera pengar, utan att en
omfördelning görs mellan den tyngre
och den lättare trafiken.

Skatteberäkningarna har naturligtvis
varit mycket svåra att göra. Propositionens
experter har kommit fram
till att man kanske skulle få en skatteökning
på 5 å 6 miljoner kronor. Det
har samtidigt påpekats att materialet
är något gammalt och att det kan vara
en felmarginal på 10 å 20 miljoner kronor.
Motionärerna å sin sida säger att
det rör sig om 80, 90, ja 100 miljoner
kronor som staten tar in mer i skatter
på dessa vagnar.

Detta är inte riktigt. Volvo, som har
gjort de första utredningarna, har kommit
fram till — och det hedrar Volvo,
tycker jag — att det per den 1 juli
1970 rör sig om ungefär 26 miljoner.
Herr Gösta Jacobsson hade litet besvär
med att komma ur den problematiken,
han har ju tidigare frenetiskt kämpat
för Volvos utredningar med ett betydligt
större belopp. De siffror som

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 39

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen
expertisen bakom propositionen kommit
fram till stämmer alltså ganska bra
om man tar hänsyn till att dessa siffror
var baserade på situationen den
1 januari 1970. Med den utveckling på
bilkonstruktionernas område som jag tidigare
talat om, nämligen att själva bilens
tjiinstevikt blir mindre och lasten
större, betyder det att den marginal på
6 miljoner kronor som Volvo nu kommit
fram till mycket väl kan hänföra
sig till de sex månader som gått sedan
den 1 januari 1970.

Allt talar för att riksdagen i dag bör
bifalla propositionens och bevillningsutskottets
förslag — riksdagen måste
helt enkelt göra det. Det blir annars
en total snedvridning av sihiationen
några år framåt i tiden. Saken måste
rättas till, och därför yrkar jag, herr
talman, bifall till bevillningsutskottets
betänkande i dess helhet.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Om jag fattade herr
Wärnberg rätt hade han i någon av de
nu behandlade motionerna funnit att vi
motionärer hade begärt en regional
beskattning. Jag kan inte se att så är
fallet. I tidigare motioner har väl sådana
synpunkter framförts, men i de
motioner som för närvarande behandlas
har enbart de negativa konsekvenserna
påpekats.

När det gäller herr Wärnbergs påpekande
angående transportstödet skulle
jag något vilja redogöra för hur det fungerar
i vissa delar av vårt land och särskilt
i mina hemtrakter. En stor del av
transporterna där går till norsk massaindustri
eller till norsk hamn. För det
första är transportavstånden för korta
och man kommer inte över den avståndsgräns
som berättigar till transportstöd.
För det andra transporterar
man i stor utsträckning råvara och är
då heller inte berättigad att få transportstöd.
Av den anledningen faller såväl
propositionens resonemang som
herr Wärnbergs synpunkter vad gäller

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. omläggning av vägtrafikbeskattningen
just transportstödets inverkan. Förhållandet
kan vara detsannna även i andra
delar av vårt land.

Herr Wärnberg talar vidare om en
rättvis fördelning av kostnadsansvaret.
Mot detta har väl ingen opponerat sig,
men vad vi opponerar oss mot är att
underlag för en sådan kostnadsfördelning
tyvärr inte finns i det material
som nu föreligger. Vi anser —- med all
rätt, tycker vi — att det är ett alltför
bräckligt underlag.

Jag tog i mitt tidigare anförande upp
frågan om tjänstevikt och totalvikt, och
jag sade att det är en bra reform att nu
övergå till totalvikt. Detta är vi helt ense
om. Jag påpekade emellertid att begreppet
totalvikt måste vara klart definierat.
Skall bilfabrikens totalvikt vara
gällande eller skall de olika vägavsnittens
tillåtlighet när det gäller axel- och
boggietryck samt bruttovikt vara gällande?
Det är ganska viktigt att få detta
klarlagt. Vi har i utskottet efterlyst en
sammanställning av hur stor ökningen i
beskattningen blir på de olika tidsintervallen
1971—1979. Sådan redovisning
har ej lämnats. Herr Wärnberg bagatelliserade
i sitt anförande den skatteökning
som den tyngre transportapparaten
kommer att belastas med ■— att det under
tidsperioden 1971—1979 skulle röra
sig om 30—40 procent. Jag för min
del konstaterar att det är en ganska betydande
kostnadsökning som får samhällsekonomiska
konsekvenser och inte
bara företagsekonomiska.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Herr Wärnberg och jag
brukar vara överens om ganska mycket.

Vi är tydligen också i dag överens om
ganska mycket i fråga om premisserna.
Men när det gäller slutsatserna skiljer
sig våra vägar. Vi är överens om att
skatten skall vara konkurrensneutral
och att den inte skall ge någon fördelar
framför andra. Vi är också överens om
att en omläggning till totalvikt bör ske.
Men rättvisa, herr Wärnberg, är kanske

ett något relativt begrepp inte minst när
det gäller skatter. Det finns i fråga om
fordonsbeskattningen i dag inget faktaunderlag,
menar jag, som gör att full
rättvisa kan uppnås.

Propositionen har visat försiktighet,
och försiktighet är en dygd. Finansministern
är säkert en dygdig person. Men
försiktigheten i detta fall är kanske en
smula skenbar. Det sägs att reformen
tar så litet i sänder. Ja, meningen är
att det skall tas ut 10 procent mer skatt
under den första etappen. I verkligheten
har det blivit annorlunda. Som jag
nämnde i mitt förra anförande får emellertid
vissa fordonskategorier i första
etappen vidkännas en skattehöjning på
ej mindre än 30—50 procent.

Herr Wärnberg menade också att kilometerskatten
kommer att tas ut först
år 1974 och att vi inte kan vänta så
länge. Jag tycker inte, herr talman, att
det är någon hynda på gärdsgården, för
att använda ett folkligt uttryck. Efter de
höjningar som har gjorts 1968 och 1969
kan vi mycket väl ge oss till tåls fram
till år 1974.

Jag skall i detta sammanhang ta upp
en sak som jag inte hann beröra i mitt
förra anförande, nämligen den omständigheten
att skatten har gjorts så starkt
progressiv. Under remissförfarandet
riktades kraftig kritik mot den starka
progressiviteten från åtskilliga remissinstanser.
Jag vill bara nämna att en
så sakkunnig remissinstans som Svenska
vägföreningen uttalade att det av utredningen
valda s. k. potensvärdet på 2,5
procent lika väl kunde ha fastställts till
2 procent. Detta skulle ha resulterat i
en lägre progressivitet vid beskattningen
av de tyngre fordonen och de större
fordonskombinationerna än utredningens
förslag förde med sig. Det finns alltså
kritiska meningar om den saken
bland sakkunniga instanser.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det är bara en sak jag
vill säga till herr Gösta Jacobsson.

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Det måste väl vara så att om vi får
skattehöjningar för en del fordon, vilket
vi otvivelaktigt får — det är fråga om
en rätt stor höjning —, måste vi för
andra fordon få rätt stora skattesänkningar.
Det talar man inte något vidare
om. Herr Jacobsson säger att skattehöjningar
på 30 å 40 procent kan inträffa
i första etappen för ett och annat fordon.
I så fall måste det bli våldsamma
skattesänkningar på vissa andra fordon,
eftersom det enligt Volvos uträkning
slutgiltigt rör sig om 26 miljoner kronor.
Utav detta är det fråga om 10 procent
första gången. Det är totalt mindre
än 5 procent av den sammanlagda bilskatten.
Det måste innebära att om det
är någon som får denna våldsamma
skattehöjning, så måste andra få våldsamma
skattesänkningar, eftersom den
totala skatteskärpningen under hela perioden
ligger så lågt som 26 miljoner
kronor per år, vilket jag antar att vi är
överens om i dag.

Man måste tala om att den ene förlorar
och den andre vinner. Eftersom vi
anser att vi skall ha ett vägkostnadsansvar
för det hela, är det väl rimligt att
de som vinner är de som har sådana
fordon att de inte sliter vägarna så
mycket.

I mitt första anförande glömde jag ta
upp detta om att vi här i landet har vägar
som är tjälade under större delen av
året och som man påstår därför inte
slits. Men de som har upplevt en svensk
tjällossning vet ungefär vad tjällossningen
betyder för svenska vägar.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Det vore frestande säga
att man nog bör lyssna till ”rörelsen”
också i det här fallet. Utredningsförslaget
har remitterats till olika instanser,
och den remisskörd som därvid
kommit fram är ganska tung när det
gäller att säga nej till det förslag som
framlagts av bilskatteutredningens majoritet.
Eftersom remissförfarandet i det
här landet har nått sådana proportio -

Anjp omläggning av vägtrafikbeskattningen
ner, vill jag bara i all vänlighet erinra
om att ett sådant remissförfarande skett
i denna fråga. Det har givit ett ganska
klart utslag, men det synes inte ha påverkat
utformningen av propositionen
och inte heller bevillningsutskottets betänkande.

Herr PETTERSSON, KARL, (in):

Herr talman! Herr Wärnberg nämnde
bilar som fått skattehöjningar och bilar
som fått skattesänkningar. Helt naturligt
blir antalet bilar som får skattesänkningar
störst — kanske i överensstämmelse
med vad bilskatteutredningen
och propositionen säger —- men man
skall också ta in i bilden en annan sak,
som har samband med samhällsekonomin.
Jag tänker då på att de tunga
lastfordonen utför ett transportarbete
som utgör mellan 65 och 70 procent av
det totala transportarbetet på våra vägar.
Det är således den lättare trafiken
som utför resten. Av den anledningen
kommer skatteförändringen, dvs. de
skattehöjningar som vi dock är överens
om, att slå igenom på den tunga delen
av transportapparaten.

Jag nämnde tidigare beträffande den
skattehöjning som herr Wärnberg var
inne på att vi var överens om 26 miljoner
kronor. Man får till detta också
lägga det som överföres från busstrafiken
— ändringen är där på 20 procent.
Jag nämnde siffran 30 å 35 miljoner.
Enligt min mening bör en felräkningsmarginal
kunna accepteras, men
om felräkningsmarginalen börjar röra
sig uppåt 8, 9, kanske 10 procent är det
tveksamt om man skall kunna acceptera
den som en felmarginal.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Herr Wärnberg menade
att jag hade glömt bort skattesänkningarna
och i stället talat med så mycket
större bokstäver om skattehöjningarna.
Det kan synas så, men det märkliga fenomenet
har ju inträffat att själva över -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. premiering av visst frivilligt sparande, m. m.

gången från tjänstevikt till totalvikt skapar
ett språng i den första etappen, som
gör att kanske de flesta fordon i första
etappen får en ganska väsentlig höjning,
medan sänkningarna inträder endast
successivt, när det nya systemet har
verkat några år.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 52.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

61, i anledning av motioner angående
val av huvudmän i sparbank;
och

nr 66, i anledning av proposition angående
begränsad förtidsinlösen av vissa
av svenska statens obligationslån.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. premiering av visst frivilligt sparande,
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 67, i anledning av proposition
med förslag till lag om premiering av
visst frivilligt sparande, m. in., jämte
motioner.

I en den 23 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 197, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag om premiering av
visst frivilligt sparande,

dels uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att handhava administrationen
av det föreslagna premiesparandet
och anordna vinstutlottning efter i
huvudsak de riktlinjer som föredragande
departementschefen förordat.

I propositionen hade föreslagits statlig
premiering av frivilligt banksparande
av överskjutande preliminär skatt
enligt årets taxering. Fysisk person eller
oskiftat dödsbo som, samtidigt med att
skattebeloppet utkvitterades, satte in
beloppet helt eller delvis på ett särskilt
premiesparkonto och läte beloppet innestå
till utgången av år 1971 föresloges
få följande fördelar: För sparbelopp
på högst 3 000 kronor utginge vid
spartidens slut en sparpremie med 5
procent på innestående medel. Sparpremien
skulle vara skattefri. Dessutom utginge
på sparbelopp, för vilket rätt till

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Ang. premiering av visst frivilligt sparande, m. m.

sparpremie förelåge, ränta efter den
högsta räntesats för inlåning som vederbörande
bank tillämpade. Varje innehavare
som hade minst 100 kronor
innestående på premiesparkonto finge
därjämte deltaga i två vinstutlottningar,
en i juni och en i november eller december
1971. Utfallande vinster skulle
vara fria från lotterivinstskatt.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

A) motionen 1:1310, av herr Levin,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att den som påfördes restskatt
enligt 1970 års taxering och som före
årsskiftet inbetalade halva eller hela
skatten skulle beviljas rätt att enligt
samma riktlinjer som angivits i propositionen
deltaga i de två vinstutlottningarna
under år 1971;

B) de likalydande motionerna 1: 1330,
av herr Helén m.fl., och 11:1548, av
herr Gustafson i Göteborg m. fl., vari
anhållits,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära, att en utredning
finge tillsättas i syfte att inventera och
utvärdera olika former av sparstimulerande
åtgärder och att i anslutning
därtill framlägga lämpliga förslag,

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära, att ett värdesäkert
obligationslån emitterades, samt

3) att riksdagen måtte besluta, att det
i propositionen föreslagna premieringssystemet
skulle utsträckas att gälla alla
fysiska personer utom vad avsåge rätten
att deltaga i vinstutlottning; ävensom C)

de likalydande motionerna I: 1331,
av herr Jacobsson, Gösta, m.fl., och II:
1547, av herr Enarsson m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta sådant
tillägg till den föreslagna lagen om premiering
av visst frivilligt sparande, att
premieringen, skattefriheten och lotteriförmånen
utsträcktes till att omfatta allt
nysparande upp till 3 000 kronor som
fyllde de rekvisit som uppställdes i lagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på

a) motionen I: 1310,

b) motionerna I: 1330 och II: 1548 i
ifrågavarande del,

c) motionerna 1:1331 och 11:1547

bifalla propositionen nr 197;

B. att motionerna I: 1330 och II: 1548,
såvitt de avsåge emitterande av ett värdesäkert
obligationslån, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; ävensom C.

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1330 och II: 1548 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning rörande sparstimulerande
åtgärder i enlighet med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservation hade anförts av herrar
Ståhle, Åke Larsson, Lundin, Larfors,
Franzén i Motala, Rask, Haglund och
Fridolfsson i Rödeby (alla s), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under C hemställa, att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 1330 och II: 1548
såvitt de avsåge utredning rörande sparstimulerande
åtgärder.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Annerås
(fp) och Hyltander (fp).

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Inom bankoutskottet föreligger
full enighet om en tillstyrkan
av finansministerns förslag om premiering
av visst frivilligt sparande enligt de
riktlinjer som framgår av Kungl. Maj :ts
proposition nr 197. Endast på en punkt
är utskottet delat, och där har vi reservanter
genom lottning blivit minoritet.
Detta gäller yrkandet i motionerna
I: 1330 och II: 1548, i vilka hemställes
om att en utredning tillsätts i syfte att
inventera och utvärdera olika former
av sparstimulerande åtgärder och framlägga
härav föranledda förslag.

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. premiering av visst frivilligt sparande, m. m.

Reservanterna anser i likhet med departementschefen
att en ökning av det
enskilda sparandet är av stor betydelse
som ett led i strävandena att möjliggöra
en fortsatt hög investeringsaktivitet. Då
vi inom utskottet är underrättade om
att medel ställts till statistiska centralbyråns
förfogande för förberedelse av
en undersökning rörande hushållens
sparvanor, anser vi att det material som
då framkommer bör göra det möjligt att
få en säkrare bild av vilka faktorer som
är av betydelse för det enskilda sparandet
och på grundval härav bedöma behovet
av och utformningen av sparstimulerande
åtgärder. Reservanterna
finner således att en särskild utredning
för närvarande inte är påkallad.

Herr talman! Med det anförda vill jag
beträffande punkten C i utskottets hemställan
yrka bifall till reservationen
samt yrka bifall till utskottets hemställan
i övrigt.

Herr LEVIN (fp):

Herr talman! Såväl departementschefen
som bankoutskottet konstaterar —
med rätt eller orätt kan kanske i dessa
dagar ifrågasättas — att det samhällsekonomiska
läget präglas av s. k. överhettning.
Med anledning av denna bedömning
av sakernas tillstånd föreslås
en betydande premiering för de skattebetalare
som frivilligt accepterar finansministerns
rekommenderade köpkraftsnedfrysning,
dvs. låter skatteåterbäringspengarna
stanna på ett sparkonto.
Det rör sig i grova tal om cirka
50 procent av skattebetalarna.

Jag har ansett detta förslag innebära
en orättvisa mot de övriga 50 procenten
av skattebetalare, huvudsakligen löntagare,
som på grund av den skiftande
kommunala utdebiteringen egentligen
inte kan avgöra om det traditionella
julbrevet skall komma att innehålla
pengar eller besked om restskatt. Jag
har därför tyckt det vara skäligt att föreslå
att även sistnämnda kategori bör
få en chans att åtminstone delta i det
så kallade Strängaspelet. Mina synpunk -

ter har redovisats i motionen I: 1310,
och de går i korthet ut på att den som
före årsskiftet inbetalar minst halva
restskatten skulle få delta i 1971 års utlottning
på i övrigt samma villkor som
anges i propositionen.

Såvitt jag kan finna, uttalar sig utskottet
över huvud taget inte om den
här motionen utan yrkar blankt avslag.
Med en välvillig tolkning kan man naturligtvis
säga att argumenteringen i
första stycket på s. 5 även täcker den
här motionen, men i så fall bortser utskottet
helt från de rättvisesynpunkter
som jag har fört fram och anser sig utan
motivering kunna fastslå att någon konsumtionsbegränsning
inte skulle uppnås.
Detta är förbluffande. Att inte den ena
kategorins pengar skulle vara lika mycket
värda som den andras, kan jag varken
acceptera eller förstå.

Herr talman! Mitt motionsyrkande avser
liksom propositionen ett kortsiktigt
sparande. Även om detta är nödvändigt
nu, undanskymmer det naturligtvis inte
de vida större problem som sammanhänger
med frågan om ett långsiktigt
sparande, som berörs i motionerna I:
1330 och II: 1548. Jag är emellertid
övertygad om att det förslag som jag
har väckt skulle medverka till en avsevärd
konsumtionsdämpning under de
närmaste månaderna, och dit syftar också
propositionen. Och jag anser det definitivt
rättvist att även den hälft av
Sveriges löntagare som påföres restskatt
ges en möjlighet åt delta i det jättelotteri
som de ju i alla fall skall vara med
och betala till sista öret via budgeten.

Jag yrkar bifall till min motion.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Jag finner ingen anledning
att närmare gå in på utskottets
behandling av ärendet. Det föreligger
ju enighet på så gott som samtliga
punkter, och jag skall be att få yrka bifall
till utskottsförslaget.

När jag tar till orda är det i anledning
av att till utlåtandet fogats ett
särskilt yttrande som berör folkparti -

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Ang. premiering av visst frivilligt sparande, m. m.

förslaget om att det i propositionen föreslagna
premieringssystomet skulle utsträckas
till att gälla alla fysiska personer.
Det starkt minskande hushållssparande!
är en allvarlig indikation
på bristande förtroende för penningvärdet,
och vi har sedan länge hävdat
att något måste göras för att återställa
detta förtroende. Den utredning som
utskottet föreslår är en åtgärd på lång
sikt. Därför föreslår vi att premiesystemet
skulle utsträckas att gälla alla fysiska
personer utom vad avser rätten
att delta i vinstutlottningen.

Propositionen har tyvärr lagts fram
så sent att det inte har varit möjligt
att finna de tekniska förutsättningarna
för de sparmöjligheter som vi föreslår,
och det är detta som anförs i det särskilda
yttrandet. Jag har därför inget
särskilt yrkande att ställa i denna del
utan ber, som sagt, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Att jag uppträder i talarstolen
är föranlett av att jag lågmält
vill knorra över den behandling som
den av mig och några andra medmotioniirer
väckta motionen I: 1331 har varit
föremål för.

Vi har i vår motion påtalat att propositionens
förslag till lagstiftning endast
tar sikte på en mycket begränsad
kategori sparare, nämligen dem som får
överskjutande preliminär skatt enligt
1970 års taxering återbetald och sedan
sätter in den på ett särskilt sparkonto.
Vi anser att starka skäl finns för att det
föreslagna sparpremiesystemet utsträckes
och ges en generell räckvidd. Vi
yrkade därför att lagen om premiering
av visst sparande skulle erhålla ett sådant
tillägg att premieringen, skattefriheten
och lotteriförmånen utsträckes
till att omfatta allt nysparande upp till
3 000 kronor som fyller de rekvisit som
uppställes i lagen. Det hade gynnat sparandet
över hela linjen. Men, herr talman,
då vi inte har någon lagtext att
votera om, har jag inte något yrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående vardera
punkten A och B samt därefter särskilt
rörande punkten C.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna A och B.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten C
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ståhle begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 67 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Annerås begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 66.

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. kontrollen av importerade fiskkonserver

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 68, med förslag
till höjning av bidragen till riksdagspartiernas
kostnader för gruppkanslier,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 78, i anledning av motioner om
sänkning av åldersgränsen för erhållande
av hustrutillägg;

nr 79, i anledning av motioner angående
rätten till sjukpenning i vissa fall;

nr 80, i anledning av motioner angående
skadeverkningarna av vissa buskbekämpningsmedel; nr

81, i anledning av motioner om
säkerhetsföreskrifter för transport av
hälso- och miljöfarliga vätskor, m. m.;
samt

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i strålskyddslagen (1958: 110).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. kontrollen av importerade fiskkonserver Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 75, i anledning av motioner
angående kontrollen av importerade
fiskkonserver.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 251 i första
kammaren av herr Svenungsson
in. fl. och nr 286 i andra kammaren av
herr Hedin m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utfärdande
av bestämmelser för kontroll
av importerade fiskkonserver i likhet

med motsvarande kvalitetskontroll av
fiskkonservexporten och den hygieniska
kontrollen av köttkonservimporten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 251 och II: 286 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Skärman (fp), Ernulf (fp), Lidgard
(m), Sellgren (fp) och Wachtmeister
(in), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:251 och 11:286 överlämna
dessa jämte utskottets utlåtande
till Kungl. Maj:t för övervägande i samband
med pågående lagstiftningsarbete
rörande ny livsmedelsstadga m. in. eller
i annat sammanhang; samt

B. att motionerna i övrigt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Det aktuella ärendet om
fiskkonserver är verkligen en delikat
fråga i detta ords egentliga bemärkelse.
Man kan fråga om det är rimligt
att vår konservindustri beträffande de
konserver som exporteras skall vara
underkastad kvalitetskontroll. Det är
naturligtvis lovvärt och ägnat att främja
förtroendet för vår svenska konservindustri
att de länder som köper våra
varor skall vara säkra på att få fiskkonserver
av en hög och god kvalitet.
Men det är ändå märkligt att när det
gäller oss själva, som händelsevis köper
någon importerad fiskkonserv, har
vi inte alls samma garanti — det gäller
förresten också de svenska konserverna
— som utlänningarna har, fransmän
och hottentotter som någon sade när
ärendets utskottsbehandlades. Vi får
vara nöjda med den hygienkontroll
som enligt livsmedelsstadgan skall utövas
genom hälsovårdsnämnderna, och
det är verkligen inte någon omfattande
kontroll. I livsmedelsstadgan står

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Ang.

bara att livsmedlen inte får vara skadliga
att förtära eller otjänliga till människoföda.
Det är verkligen en avgrund
befäst mellan de normer för kontroll
som statens jordbruksnämnd har fastställt
för de exporterade fiskkonserverna
och för de inhemska eller importerade
fiskkonserver som vi själva äter.

Fiskeristyrelsen har i detta sammanhang
avgivit ett yttrande, som ganska
bra illustrerar hur märklig situationen
är. Styrelsen anför att en institution
som heter Konservkontrollens råd vid
ett par tillfällen har anordnat provsmakningar.
Då har dessa billiga importerade
fiskkonserver varit så dåliga
att man i rådet och fiskeristyrelsen har
frågat sig om det inte i själva verket
kommer att medföra att folk här i landet
får sådan avsmak för fiskkonserver
att det kommer att gå ut över både
vår inhemska konservindustri och i
sista hand fisket. Sedan tillägger styrelsen
att man under hand haft kontakt
med personer i utlandet som har sagt
ungefär: När ni i Sverige är så dumma
att ni inte har en kvalitetskontroll
får ni finna er i att ni ibland får in
litet dåliga konserver. Detta har anförts
från Förenta staterna, Norge, Danmark,
England, Västtyskland och Canada, där
man också har dylik kontroll.

Herr talman! Vi reservanter anser inte
att vi skall vara så dumma som man
i utlandet tycker att vi är. När vi nu
får en ny livsmedelsstadga anser vi reservanter
att i den borde införas eller
på annat sätt komma till stånd bestämmelser
inte bara om hygienkontroll
utan också om kvalitetskontroll.

Utskottsmajoriteten anför att det mesta
av vad motionärerna yrkar blir tillgodosett.
Ja, men inte det viktigaste,
nämligen kravet på kvalitetskontroll. Vi
anser alltså att riksdagen borde tala om
för dem som sysslar med livsmedelsstadgan
att vi på den punkten har en
samfälld opinion och att vi vill ha en
hög och god kvalitet även på de fiskkonserver
som vi själva förtär i vårt
land.

kontrollen av importerade fiskkonserver
Herr talman! .lag yrkar bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag tycker inte alls vi
skall vara dumma i vårt land, och det
är vi inte heller, ty läget är inte fullt
så drastiskt som herr Lidgard skildrade
det i början. Det pågår ju ett lagstiftningsarbete
i denna fråga, och ett
förslag till ny lag håller på att utarbetas
i departementet. Utskottsmajoriteten
har sagt att vi inte har velat föregripa
detta lagstiftningsarbete, som
kanske blir färdigt redan nästa år. Vi
har i gammal god riksdagstradition
sagt att vi väntar på resultatet av det
pågående arbetet för att skapa bättre
förhållanden på detta område. Först när
förslaget föreligger kan vi säga om vi
är dumma eller inte. Jag anser också,
herr Lidgard, att vi skall vara så kloka
att vi beslutar om en bättre kontroll på
detta område.

I det läge där vi nu befinner oss yrkar
jag, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Jag skall inte komma
med någon lång replik, men jag skall
läsa upp en mening ur utlåtandet som
herr Göran Karlsson har varit med
om: ”Genomförs kommitténs förslag till
ny livsmedelsstadga kommer således
motionärernas önskemål om kontroll
av importerade fiskkonserver att tillgodoses,
dock med den begränsningen
att kraven på kvalitet inte blir lika
stränga som de villkor som statens jordbruksnämnd
fastställer när det gäller
export.”

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det är riktigt att det
står så. Men vi får se, herr Lidgard,
vad det förslag innehåller som vi kanske
under nästa riksdag skall behandla.
Det är tänkbart att det blir ett mer

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. vissa miljövårdsfrågor
vidgat begrepp än i utskottsutlåtandet.
Vi har bara yttrat oss om det förslag
som föreligger från utredningskommittén.
Men det är ju ingenting som hindrar
att det förslaget förbättras under
pågående departementsarbete.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Jag tar herr Göran
Karlssons senaste uttalande som ett löfte
från majoritetssidan om att vi skall
vara kloka tillsammans, om ärendet faller
denna gång.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 75,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 42.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 86, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i lagen
(1950: 596) om rätt till fiske jämte motion
i ämnet, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. vissa miljövårdsfrågor

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av motioner
angående vissa miljövårdsfrågor.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I: 326,
av herrar Brundin och Hiibinette, samt
II: 356, av fru Sundberg m. fl., såvitt nu
vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I: 422,
av herr Bohman m. fl., och II: 466, av
herr Holmberg m. fl., vari, såvitt nu vore
i fråga, hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en skyndsam utredning och förslag
till kostnadsfördelning mellan det allmänna
och enskilda då det gällde åtgärder
i miljöbevarande eller miljöförbättrande
syfte, samt förslag till ändring
av namnet på statens naturvårdsverk
till statens miljövårdsverk,

dels de likalydande motionerna I: 920,
av herr Bengtson m. fl., och 11:1085,
av herr Hedlund m. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om utredning angående
kompetensförhållandena för den kom -

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

munala miljöpolitiken i syfte att möjliggöra
en effektivisering och aktivisering
av den kommunala miljövården i enlighet
med vad i motionerna anförts,

dels de likalvdande motionerna I: 921,
av herrar Brundin och Lidgard, samt
II: 1100, av fru Sundberg och herr
Krönmark, vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppgift att framlägga
förslag till fördelning av kostnadsansvaret
för miljöskador, varvid i
utredningsuppdraget även borde ingå
att utreda behovet av och förutsättningarna
för en allmän miljöskadeförsäkring,

dels de likalvdande motionerna I: 935,
av fru Olsson, Elvy, och II: 1081, av
herr Grebäck in. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
I: 936, av fru Olsson, Elvy, och II: 1090,
av herr Larsson i Borrby m. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att principerna
för kostnadsfördelningen inom
miljövården måtte bliva föremål för utredning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. lämna motionerna 1:920 och II:
1085 utan åtgärd,

2. lämna motionerna I: 326 och II:
356, såvitt desamma avsåge åläggande
för kommunerna att utarbeta planer för
landskapsvård, samt motionerna 1:935
och 11:1081 utan åtgärd,

3. lämna utan åtgärd motionerna I:
921 och 11:1100, 1:936 och 11:1090
samt, såvitt avsåge utredning och förslag
till kostnadsfördelning mellan det
allmänna och enskilda i fråga om åtgärder
i miljöbevarande eller miljöförbättrande
svfte, motionerna 1:422 och
II: 466,

4. lämna utan åtgärd motionerna I:
422 och 11:466, såvitt däri hemställts
om ändring av namnet på statens naturvårdsverk.

Ang. vissa miljövårdsfrågor

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Hermansson (ep), Skagerlund
(fp), Åkesson (fp), Ingvar Andersson
(in), Hansson i Skegrie (ep),
Jonasson (ep), Nilsson i Lönsboda (fp)
och Krönmark (in), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:920 och 11:1085
anhålla hos Kungl. Maj:t om utredning
angående kompetensförhållandena för
den kommunala miljöpolitiken i syfte
att möjliggöra en effektivisering och aktivisering
av den kommunala miljövården;
samt

2. av herrar Carl Eskilsson (in), Hermansson
(ep), Skagerlund (fp), Åkesson
(fp), Ingvar Andersson (m), Hansson
i Skegrie (ep), Jonasson (ep), Nilsson
i Lönsboda (fp) och Krönmark
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 422 och II: 466, såvitt nu vore
i fråga, ävensom motionerna I: 921 och
11:1100 samt 1:936 och 11:1090 anhålla
om utredning och förslag till kostnadsfördelning
mellan det allmänna och
enskilda i fråga om åtgärder i miljöbevarande
och miljöförbättrande syfte.

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):

Herr talman! På det centrala planet
är det, då det gäller miljövården, i dag
ganska väl sörjt för övervakning samt
för förebyggande och rådgivande verksamhet.

På det lokala —- kommunalplanet —
är fortfarande kompetensförhållandena
oklara.

Kommunerna har visat stort intresse
för miljövården liksom en vilja till
ökad satsning på detta område. Emellertid
råder stor osäkerhet beträffande
formerna för miljövårdsarbetet, otillräcklig
samordning av insatserna, oklarhet
i kompetensförhållandena och av -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. vissa miljövårdsfrågor

saknad av en samlad bedömning och

prioritering av planerade åtgärder.

I de flesta kommuner är det hälsovårdsnämnderna
och byggnadsnämnderna
som fått de viktiga miljövårdsuppgifterna
om hand. I andra kommuner
har inrättats samordningsorgan för
miljövården. Det måste framstå som
uppenbart att risk föreligger för oenhetlighet
mellan kommuner i fråga om
såväl organisation som resurser på detta
viktiga område.

Reservanterna hemställer därför om
en utredning angående kompetensförhållandena
för den kommunala miljöpolitiken
i syfte att möjliggöra en effektivisering
och aktivering av den
kommunala miljövården.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottsuttalandet fogade med 1 betecknade
reservationen.

Då det gäller kostnadsfördelning mellan
det allmänna och enskilda i fråga
om åtgärder i miljöbevarande och miljöförbättrande
syfte är det självklart att
huvudprincipen måste vara att den som
orsakar miljöskador även skall svara
för kostnaderna i samband med skadornas
avhjälpande. Dock kan inte i
alla fall denna princip tillämpas. Den
svenska industrin kan hamna i ett besvärligt
konkurrensläge om den ålägges
alla kostnader för miljövårdande åtgärder,
under det att konkurrerande industrier
i utlandet går mer eller mindre
fria från sådana kostnader. Riksdagen
har genom det nyligen införda bidraget
till vatten- och luftvårdande åtgärder
inom industrin accepterat ett sådant
resonemang. Man kan endast beklaga
att inte bidraget också ställts till
jordbrukets förfogande på samma villkor
som för industrin.

Flera tunga remissinstanser instämmer
i det i motionerna framförda yrkandet
om en utredning av kostnadsfördelning
mellan det allmänna och
enskilda, och flera anser att man
samtidigt borde utreda fördelning
mellan stat och kommun av samhällets
kostnader för miljövården. Jord -

bruksutskottet uttalade i anslutning
till behandlingen av vissa motioner till
föregående års riksdag, att med ökade
insatser från samhällets sida på miljövårdens
område följer ökade krav på
en noggrann planering och en väl genomförd
samordning av olika åtgärder.
Utskottet framhöll vidare att det därvid
var av vikt att kostnadsutvecklingen
noggrant följs och att fördelningen mellan
stat och kommun av samhällets
kostnader för miljövården avvägs på ett
ändamålsenligt sätt. Motsvarande synpunkter
gör sig gällande även beträffande
frågan om fördelningen av ansvar
och kostnader för miljövården
mellan det allmänna och enskilda intressen.
En utredning måste till. Riksdagen
kommer förr eller senare att bifalla
de förslag som motionärer och reservanter
aktualiserar. Det vore beklagligt
om det inte sker vid dagens riksdagsplena.

Herr talman! Jag yrkar bifall även
till reservation 2, fogad till jordbruksutskottets
utlåtande nr 42.

Herr SKAGERLUND (fp):

Herr talman! I jordbruksutskottets
utlåtande nr 42 har flera olika motioner
angående vissa miljövårdsfrågor sammanförts.
Delade meningar har rått i
utskottet angående kompetensförhållandena
för den kommunala miljöpolitiken
och kostnadsfördelningen. Jag skall begränsa
mig till kompetensförhållandena,
som ju är en svår fråga.

I ett motionspar har hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåller om utredning angående kompetensförhållandena
för den kommunala
miljöpolitiken i syfte att möjliggöra
en effektivisering och aktivering av den
kommunala miljövården.

Utskottets majoritetsskrivning är
ganska kortfattad, förmodligen beroende
på att samma fråga mera utförligt
behandlades av konstitutionsutskottet
föregående år. Majoriteten avvisar ett
nytänkande på detta område, och man

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

stöder sig på ett yttrande från kommunförbundet
föregående år, ett yttrande
som kan tolkas som både ja och nej till
motionskraven. Vidare hänvisas till
kommunallagen som ger kommunerna
frihet att anpassa sin organisation för
handläggningen av miljövårdsfrågor.

Vad vill då motionärer och reservanter?
Det primära är en effektivisering
och aktivering av den kommunala miljövården.
Det finns ett levande intresse
för miljövård i kommunerna liksom
vilja till ökad satsning på miljöområdet.
Men en viss osäkerhet råder om
formerna för miljövårdsarbetet och om
samordningen av insatserna. Kommunstyrelsen
har givetvis samordningsfunktionen
inom miljövården liksom inom
hela det kommunala verksamhetsområdet.
Men kommunstyrelserna är arbetsfyllda
och uppgifterna växer ständigt.
Reservanterna finner det inte rimligt
att belasta kommunstyrelsen med miljövårdens
organisatoriska och praktiska
sidor. Hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd
handlägger viktiga uppgifter
inom miljövården, men samordningsfunktionen
kan inte läggas på dessa
nämnder.

I vissa kommuner har inrättats samordningsorgan
för miljövården, 44 § i
kommunallagen tillåter det. Många kommuner
har inte denna samordning.

Det råder således både oenighet och
osäkerhet om vilket organ som skall
bära huvudansvaret för miljövården i
kommunerna. I det tidigare åberopade
yttrandet från kommunförbundet tar
förbundet upp frågan om kommunens
befogenheter enligt naturvårdslagen.
Kommunförbundet tillstyrker utredning:
”Styrelsen får därför tillstyrka
att frågan om kommunernas uppgifter
och befogenheter enligt naturvårdslagen
närmare utreds.”

Sammanfattningsvis hävdar vi reservanter
att det föreligger behov av att
skapa bättre klarhet när det gäller kompetensfördelningen
mellan kommunerna
och de statliga organen men också
mellan de olika kommunala organen.

Ang. vissa miljövårdsfrågor

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Beträffande kompetensförhållandena
på den kommunala miljövårdens
område erinrar utskottet i
sin skrivning om att utredningar och
åtgärder för att effektivisera kommunernas
medverkan i miljövårdsarbetet
vid flera tillfällen under senare år har
varit uppe till behandling här i riksdagen.
Riksdagen har också vid prövningen
av motioner och yrkanden genomgående
intagit den ståndpunkten,
att kommunerna alltjämt bör ha frihet
att anpassa sin organisation för handläggningen
av miljövårdsfrågor efter
vad som är praktiskt med hänsyn till
de lokala förhållandena. Det har inte
heller nu framkommit några bärande
skäl som gör att riksdagen har anledning
att ändra ståndpunkt i hithörande
spörsmål.

De nuvarande författningsbestämmelserna
anger vidare den grundläggande
kompetensfördelningen mellan de kommunala
organen på miljövårdens område.

Det kan i detta sammanhang nämnas
att den år 1968 tillsatta bygglagutredningen
även har till uppgift att överväga
vilket organ som inom kommunerna
skall ha huvudansvaret för den
kommunala planläggningen.

Kostnadsfördelningen inom miljövården
har, som det helt riktigt här har
påpekats, tagits upp i ett flertal motioner.

Av de remissinstanser som har yttrat
sig över motionerna säger bl. a. Svenska
kommunförbundet och Sveriges industriförbund
att det för närvarande
inte finns skäl att förorda någon utredning
rörande kostnadsfördelningen
mellan det allmänna och det enskilda
på miljövårdsområdet.

Naturvårdsverket påpekar i sitt yttrande
att det vid tidigare tillfällen har
föreslagit en utredning rörande kommunernas
uppgifter och befogenheter
och menar att man möjligen skulle kunna
göra en undersökning om fördelningen
mellan det allmänna och indu -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Ang. vissa miljövårdsfrågor

strin, detta som en andrahandsfråga i

en eventuell utredning.

Bland de skäl som anförts för att nu
ta upp kostnadsfördelningsfrågorna till
prövning anges svårigheterna att dra
upp generella riktlinjer för en ansvarsfördelning
i samband med återställningsåtgärder
av olika slag, t. ex. behandling
av förorenade vattendrag. Orsakskedjan
kan ofta vara vitt förgrenad
och oklar i sådana här sammanhang.

Kommunförbundet anser att det ligger
i sakens natur att man förhandlingsvägen
söker komma fram till någon
form av ansvarsfördelning mellan skadevållare,
enskilda intressenter och
samhället. Denna uppfattning delar utskottsmajoriteten.
Vid fjolårets riksdagsbehandling
framhöll utskottet att det
var av vikt att kostnadsutvecklingen
noggrant följdes och att fördelningen
av ansvar och kostnader för miljövården
avvägdes på ett ändamålsenligt sätt.

Beträffande kostnaderna för miljövården
kan man väl säga, att som en allmän
princip bör gälla att den som bedriver
miljöfarlig verksamhet också skall svara
för kostnaderna för att hindra eller
reparera de skador på miljön som verksamheten
kan ge upphov till.

Utskottet har utgått ifrån att Kungl.
Maj:t och berörda myndigheter följer
dessa frågor med uppmärksamhet och
vidtar de åtgärder som kan anses erforderliga.

Jag har, herr talman, med stöd av det
anförda endast att yrka bifall till vad
utskottet föreslagit.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hermansson

m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 53.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 2.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 3 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Carl Eskilsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

lian upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Ingvar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42
punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Ingvar,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 58.

På gjord proposition bifölls därpå utskottets
hemställan i punkten 4.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 44, i anledning av motioner om
undervisning i miljövård vid skogs- och
lantbruksskolorna; samt

nr 45, i anledning av motioner om inrättande
av ett nordiskt forskningscentrum
för miljövård.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om mätstationer för kontinuerlig bevakning
av luftföroreningar och förändringar
i atmosfären

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av motioner
om mätstationer för kontinuerlig
bevakning av luftföroreningar och förändringar
i atmosfären.

I de likalydande motionerna 1: 520,
av herrar Skärman och Wirtén, samt
II: 608, av herr Tobé m.fl., hade anhållits,
att riksdagen i .skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära, att en utredning
tillsattes med uppgift att undersöka
möjligheterna att upprätta ett landsomfattande
nät av mätstationer för kontinuerlig
bevakning av luftföroreningar
och förändringar i atmosfären.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
1:520 och 11:608 utan åtgärd.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 46 finns inte fogad någon
reservation. Såsom huvudmotionär i
denna kammare vill jag dock säga några
ord om den fråga, som vi genom motionsparet
1:520 och 11:608 besvärat
riksdagen med. Vi begär således upprättandet
av mätstationer för kontinuerlig
automatisk bevakning av luftföroreningar
och förändringar i atmosfären
inom landets luftrum.

Först vill jag, herr talman, deklarera,
att motionerna är ett försök att till
svenska folkets fromma utnyttja några
av de informationer vi kunnat snappa
upp vid riksdagsutskottens ibland så
kritiserade utlandsresor. Sverige har
fått ett stadgat rykte att vara föregångsland
på miljövårdens område, låt vara
att regeringen genom en rad mycket
tvivelaktiga lokaliseringsbeslut håller
på att förskingra denna goodwill. Vi vill
med vår luftvårdsmotion leva upp till
ryktet.

Vår tanke i motionerna är att vi med
hjälp av datorer, som redan finns och

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om mätstationer för kontinuerlig bevakning av
i atmosfären

är överkomliga till ett relativt lågt pris,
skulle på ett antal strategiska punkter
runt landet ordna en kontinuerlig övervakning
av luftrummet. Därigenom skulle
vi kunna undgå sådana obehagliga
överraskningar, som vi drabbats av på
en rad miljövårdsområden. Bland annat
skulle man med ledning av tidsvariationer
i fråga om luftföroreningarna
kunna koordinera dessa med variationer
i sysselsättningen inom olika inoch
utländska industrier och med vindoch
nederbördsförhållandena, som ju är
rätt väl kända. Därigenom skulle man
kunna ta reda på varifrån olika luftföroreningar
kommer, och inte såsom
hittills mest anta eller förutsätta. Detta
skulle i sin tur ge möjlighet att genom
förelägganden eller förhandlingar komma
åt föroreningarna vid källan.

Naturvårdsverket vill inte gå med på
särskilda undersökningar med tanke på
det arbete som pågår inom OECD och
säger att en rapport om behovet av luftföroreningsmätningar
nyligen har utarbetats
inom OECD. Det är naturligtvis
alldeles riktigt, att lufthavet inte går att
avgränsa genom murar eller tullgränser.
Det fordras internationellt samarbete på
högsta nivå i sådana här frågor. Den
kontroll av lufthavets sammansättning
som man väl aldrig kan undgå, om man
har något ansvar för människors välbefinnande,
måste nog ändå varje land ombesörja
inom sitt eget territorium.
OECD:s rapport är således inte något
skäl för att ingenting göra. Ett initiativ
till kontinuerlig luftbevakning kunde
även vara en positiv sak att visa upp inför
1972 års till Stockholm förlagda
världskonferens.

Av utskottsutlåtandet bibringas vi den
uppfattningen att allt är ganska bra
och välbeställt i fråga om bevakning av
luftföroreningar. Av de uppgifter jag
inhämtat från riksdagens upplysningstjänst
har emellertid framgått, att BPraffinaderiets
mätningsstation i Göteborg
skulle vara den enda automatiskt
arbetande i hela Sverige. Att det i de

luftföroreningar och förändringar

större städerna finns ett antal mätstationer
i kontinuerlig drift är väl känt, liksom
att många industrier i eget intresse
installerat mätstationer och varningssystem.

Vad man vid utskottets behandling
förbisett är emellertid att mätstationerna
nästan uteslutande registrerar svaveldioxid
(S02) och svavelsyrlighet. En
del mäter även luftens smutshalt genom
filterundersökningar. Mätningarna avläses
som regel blott en gång per dygn;
ingen kontinuerlig registrering sker. Såsom
vi framhållit i vår motion finns
det även andra ämnen i luften. Som exempel
kan nämnas svavelväte, blyföreningar,
fluor, nitrösa gaser, koldioxid,
koloxid, kolväten, damm och aerosoler.
Vi lever således i ett hav av farligheter
som även smittar av sig till vårt
dricksvatten. Vi vet inte så mycket om
förändringarna i detta lufthav som vi
alla andas ur.

Herr talman! Det jag här helt ytligt
berört är ett för vår hälsa ytterligt
viktigt ämnesområde. Med hänsyn därtill
kan jag inte underlåta att yrka bifall
till motionerna I: 520 och II: 608.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Som framgår av föreliggande
utskottsutlåtande, är utskottet
enhälligt.

I de remissyttranden som avgetts över
motionerna har anförts att mätningar
och luftundersökningar syftande till ett
klarläggande av här berörda problem
pågår och har pågått under åtskillig tid.

Herr Skårman påstod att det inte
fanns mer än en enda mätstation för
bevakning av luftföroreningar, om jag
fattade honom rätt —- jag kan inte säga
om det är riktigt med sanningen överensstämmande.
Jag har fått uppgift om
att det redan finns ett nät av mätstationer
i Sverige för kontinuerliga studier
av luftens och nederbördens sammansättning
och att en utbyggnad av det
nätet fortgår. Denna mätningsverksam -

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

het finansieras av naturvårdsverkets
forskningsnämnd och bedrivs vid internationella
meteorologiska institutet. Jag
kan också tillägga att ett omfattande
nordiskt och internationellt samarbete
bedrivs på detta område.

Med det anförda, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Såsom torde framgå av
protokollet senare, har herr Mossberger
missuppfattat mig. Till ledning när motionen
skrevs fick jag genom riksdagens
upplysningstjänst uppgiften att det i
Sverige finns endast en automatiskt verkande
mätstation, nämligen vid BP:s
raffinaderi i Göteborg.

När tredje lagutskottet för ett par år
sedan besökte Västtyskland och Rhenlandet,
fick vi hos en del bolag, bl. a.
AG Hiils och Bayer AG, se datorer som
ständigt arbetade och på diagram kontinerligt
angav hur förändringarna
skedde i luftens sammansättning. Det
är sådana mätstationer som vi skulle
vilja ha upprättade här, så att jämförelser
kan göras mellan olika industrier
och hänsyn tas till nederbörds- och
vindförhållanden.

Jag vet att en del görs, men med hänsyn
till den ökade cancerfaran och en
hel del andra saker har vi kanske inte
tid att vänta hur länge som helst. Vi anser
att man måste bryta ut en sådan här
fråga ur det stora sammanhanget och
verkligen komma i gång med en undersökning.
Det skulle också, tror jag, vara
en mycket positiv sak att visa fram, när
FN:s stora miljövårdskonferens anordnas
här 1972.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om upprättande av en plan för vattenhushållningen Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av motioner
om upprättande av en plan för vattenhushållningen.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling i
ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I: 422,
av herr Bohman m. fl., och II: 46''6, av
herr Holmberg in. fl., vari, såvitt nu
vore i fråga, anhållits, att en riksplan
för den framtida vattenförsörjningen
och utbyggnaden av reningsverk måtte
upprättas,

dels ock de likalydande motionerna
I: 522, av herrar Wirtén och Skärman,
samt 11:609, av herr Tobé m.fl., vari
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle begära, att inventeringen
av landets vattentillgångar påskyndades
och fullbordades snarast
samt att en plan för vattenhushållningen
skulle upprättas, varvid även möjligheterna
att återställa torrlagda sjöar till
vattentäkt, för fritidsändamål in. m.
skulle utredas.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte lämna motionerna I:
422 och II: 466, såvitt desamma avsåge
en riksplan för den framtida vattenförsörjningen
och utbyggnaden av reningsverk,
samt motionerna I: 522 och II: 609
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson (in), Skagerlund (fp),
Svenungsson (in), Åkesson (fp), Xils
Nilsson (ep), Hansson i Skegrie (ep),
Antby (fp), Eliasson i Moholm (m) och
Persson i Heden (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet hort hemställa, att riksdagen
som sin mening måtte giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
i anledning av motionerna 1:422

6 Första kammarens protokoll 1970. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om upprättande av en plan för vattenhushållningen

och II: 466, såvitt nu vore i fråga, samt
motionerna 1:522 och 11:609.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Att säkerställa tillgången
av färskt vatten för framtiden är en
av dagens mycket stora och allvarliga
uppgifter. I samhällsutvecklingen ligger
risker för att balansen rubbas mellan
naturens tillgångar och utnyttjandet av
desamma. Ansvaret för en välbalanserad
hushållning med vårt lands naturresurser
måste ytterst åvila statsmakterna.
En långsiktig planering måste komma
till stånd.

Kommunerna måste självfallet även i
framtiden bära det direkta ansvaret för
samtliga miljövårdande åtgärder inom
kommunens område, men länsstyrelsen
och i sista hand Kungl. Maj:t och riksdagen
har det slutliga ansvaret för
den samordnande planeringen. Samtidigt
som vattenförstöringen långt ifrån
har hejdats, trots ökade insatser, växer
behoven av konsumtionsvatten. Redan i
dag råder i många länder stor brist på
vatten för olika ändamål. De vattendrag
som utgör täkter för friskvatten måste
därför övervakas i högre grad än vad
som tidigare skett.

I de likalydande motionerna I: 422
och II: 466 hemställs att en riksplan för
den framtida vattenförsörjningen och
utbyggnaden av reningsverk upprättas.
Det är ett av de yrkanden som upptas
i moderata samlingspartiets stora miljömotion
till årets riksdag.

När det gäller vattenförsörjningen påpekar
planverket att en försörjningsplan
torde bli ett värdefullt moment i
den framtida planeringen av vårt lands
fysiska resurser och ett komplement till
den försöksverksamhet som nu pågår.
Även Svenska kommunförbundet ställer
sig positivt till förslaget om en riksomfattande
planering av landets vattentillgångar.
Att remissinstanserna sedan
anser att denna planering kan inrymmas
inom vissa länsinventeringsprojekt
och inom ramen för den fysiska
riksplaneringen förtar knappast intryc -

ket av deras allmänna positiva inställning.
Naturvårdsverket konstaterar att
takten i allt planerings- och utredningsarbete
bestäms av de resurser i fråga
om medel och personal som ställs till de
centrala, regionala och lokala organens
förfogande. Det är så sant som det är
sagt.

Utskottsmajoriteten är ganska mild i
sin kritik av här föreliggande motioner.
Det är inte heller lätt för jordbruksutskottet
såsom miljöutskott att avvisa
motionskraven. Men utskottet kommer
ändå fram till en hemställan, att riksdagen
lämnar förevarande motioner
utan åtgärd. Utskottet utgår ifrån att
berörda myndigheter och organ bedriver
det fortsatta utrednings- och planeringsarbetet
på vattenvårdens område
så skyndsamt som möjligt. Ja, man
kan ju alltid hoppas. Men vi anser nog
att konkreta förslag väger tyngre än allmänna
förhoppningar.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall inte bli så
långvarig i talarstolen.

Det har visats tillräckligt klart i motionerna
och i det anförande som herr
Svenungsson nyss höll, hur viktigt det
måste vara att försörjningen med färskvatten
säkerställes. Vattnet hör förvisso
till livets nödtorft. Det är inte mindre
än oumbärligt för vår existens.

Ändå kan sådant hända som nu vid
några tillfällen har inträffat i Göteborg,
där friskvattnet tas från en älv, vars
stränder hör till de mest industrialiserade
i hela vårt land. Gång på gång har
älvvattnet varit förstört vid intaget genom
att fenolsmakande föroreningar
kommit ut från industrier. Vi vet också
att en stor del av det avloppsvatten som
släpps ut i älven är antingen helt orenat
eller endast ofullständigt renat. Där tar
alltså Göteborgs stad sedan sitt dricksvatten.

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Om upprätlandc av en plan fiir vattenhushållningen

Vi vet att sannna problem fast i mindre
skala möter på många platser. Vi vet
att hela regioner såsom t. ex. Sydskåne
måste söka sig utanför regionen för alt
komma åt färskvatten i erforderlig omfattning.
Ja, vi vet att utlandet med
Tyskland och Danmark i första rummet
söker sig upp mot Sverige för att få
sitt behov av friskvatten tillgodosett.

Under sådana förhållanden, herr talman,
är det mer än en försummelse att
inte redan ha upprättat en vattenhusliållningsplan.
Det vore en dumhet att
inte för snabbehandling bryta ut frågan
om en sådan plan för hela riket.

Herr talman! Jag ber att få tillstyrka
reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Som herr Svenungsson
antydde har utskottsmajoriteten varit
ganska positiv i sin skrivning. Under
sådana förhållanden tycker jag —- om
man får lov att tycka någonting i detta
sammanhang — att reservationen var
tämligen onödig.

I stort sett är vi överens. Utskottsmajoriteten
vill självfallet inte förringa
vikten av de frågor som väckts i motionerna
utan vill tvärtom understryka att
vattenförsörjningsproblemen bör ägnas
stor uppmärksamhet. Utskottet utgår
från att berörda myndigheter och organ
bedriver det fortsatta utrednings- och
planeringsarbetet på vattenvårdens område
så skyndsamt som möjligt.

Det kan nämnas att planverket i sitt
remissvar framhållit att motionärernas
önskemål bör kunna tillgodoses inom
ramen för en fysisk riksplanering. Naturvårdsverket
påpekar att den verksamhet
som det här är fråga om hänger
intimt samman med den tillsyn på miljöskyddsområdet
som i miljöskyddslagen
ålagts de vattenvårdande myndigheterna
och att verket för närvarande
i samråd med länsstyrelserna utreder
frågan om hur denna tillsyn i praktiken
skall utformas. Verket anser, med hänsyn
till att resultatet av viss försöksverksamhet
bör avvaktas, att planer för

6f Första kammarens protokoll 1970. Nr 39

vattenhushållningen för närvarande inte
synes vara erforderliga.

Naturvårdsverket bedriver en viss
översiktlig planering på detta område.
Verket har bl. a. gjort undersökningar
på Gotland rörande öns vattenförsörjning.
Här kan också nämnas beslutet
om uttag av vatten från sjön Bolmen,
vilket betyder att Skånes vattenförsörjning
är, efter vad man tror, tillgodosedd
för rätt lång tid framöver. Därutöver
kan anföras att vattenförsörjningen
i stora delar av vårt land inte är något
problem — som väl är, får jag väl säga.

Utskottsmajoriteten anser att det pågående
utrednings- och planeringsarbetet
bör avvaktas innan vi tar närmare
ställning till denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENUNGSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Vi reservanter anser nog
inte att reservationen är onödig, som
herr Mossberger gjorde gällande. Vi finner
det inte minst angeläget att planeringen
och inventeringen av våra vattentillgångar
bedrivs så skyndsamt att
inte viktiga investeringsprojekt allvarligt
fördröjs till följd av oklarhet om
berörda förhållanden, med betydande
kostnadsstegringar som följd. Vi trodde
att utskottsmajoriteten delade den uppfattningen.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar — det
har jag gjort många gånger förut — att
herr Mossberger är en mycket snäll
man. Han är tydligen nöjd med utvecklingen
på detta område. Men, herr Mossberger,
det finns ett ord som man tycker
väldigt mycket om här i riksdagen,
och det är ordet prioritering. Göteborgsvattnet
smakar förfärligt illa ibland.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Den motion som herr
Skärman har varit med om att väcks
utmynnar i en begäran att vi skulle

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om massmedias inverkan på barns fostran i hemmet

uppmana myndigheterna att driva sina
undersökningar så skyndsamt som möjligt.
Samma sak har utskottet skrivit.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Svenungsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Svenungsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 52.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 63, i anledning av motioner om
åtgärder för att genom ideella organisationer
stödja visning av kvalitetsfilm;

nr 64, i anledning av motion om en
utredning angående barnfilm; och
nr 65, i anledning av motion om begränsning
av våldsinslagen i televisionsprogram.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om massmedias inverkan på barns fostran
i hemmet

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 66, i anledning
av motion om massmedias inverkan på
barns fostran i hemmet.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats motionen II: 1123, av herr
Johansson i Skärstad m. fl., i vilken yrkats,
att riksdagen skulle föreslå Kungl.
Maj :t att utreda på vilka punkter föräldrarnas
rätt att förmedla sina värderingar
beskures genom okontrollerad
påverkan och vilka åtgärder som borde
vidtagas för att skydda och säkra denna
rätt.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen 11:1123 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Larsson i Borrby (ep) och Axel Kristiansson
(ep), fröken Pehrsson (ep),
fru Florén-Winther (m) samt herrar
Johansson i Skärstad (ep) och Nilsson
i Agnäs (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionen II: 1123 i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad reservanterna anfört.

Onsdagen den 25 november 1970

Nr 39

Om massmedias inverkan på barns fostran i hemmet

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Detta utlåtande från allmänna
beredningsutskottet rymmer
många uppgifter av intresse. Jag tänker
då främst på den syn som Sveriges
Radio i sitt remissyttrande utvecklar
på frågan om barnprogrammen i radio
och TV och deras karaktär.

Under en lång följd av år har Sveriges
Radio och radiochefen i upprepade
uttalanden hävdat, att politisk och
religiös propaganda inte får förekomma
i barnprogram. Det slogs fast senast
i anslutning till det omtvistade, starkt
politiserade barnprogrammet Trunken,
där radiostyrelsen i ett skarpt uttalande
tog avstånd från programutformningen.
I realiteten har detta hittills
inneburit att speciella barnprogram
med kristen inriktning inte har förekommit
i Sveriges Radio. Om man alltså
skall tolka radiochefens uttalanden
i remissvaret så att Sveriges Radio i
jämförelse med andra länders programfördelning
är generös med utrymmet
för detta slags program — och det skulle
åsyfta barnprogram med kristen inriktning
— är det inte ett korrekt konstaterande.

Det spelar emellertid i detta sammanhang
mindre roll — det väsentliga
är hur Sveriges Radio i dag ställer sig
till program av sådan karaktär. Uppenbarligen
har man inom radioledningen
på senare tid blivit medveten om att
det är nödvändigt att röra sig med ett
djärvare spektrum i fråga om programsättningen
även för barn. Sveriges Radio
skriver att det är rimligt att man
söker ”hjälpa barnen att själva bilda
sig en uppfattning om de ytterst skiftande
livsåskådningar som bjuds nutidens
människa och att kritiskt bedöma
den information som strömmar över
dem”. Radion skulle göra sig skyldig
till verklighetsförfalskning om den underlät
att för barnen redovisa existensen
av en livsåskådningsdebatt.

På denna punkt har alltså en omsvängning
skett. Huruvida det har att
göra med byte av radiochef eller ej vet

jag inte. Inte heller kan jag säga om
det är resultatet av den debatt inom
Sveriges Radios styrelse som jag vet
har förts på just denna punkt under
de senaste åren. Men Sveriges Radio
har i sitt remissvar klart slagit fast att
man avser att sända barnprogram med
specifikt kristen inriktning, och man
exemplifierar också sådana program
som skall sändas under den närmaste
tiden. Det finns anledning att notera
detta med tacksamhet och uppskattning.
Under många år — i själva verket
under flera decennier -— har från
trossamfundens sida och från stora
föräldraopinioner påtalats det anmärkningsvärda
i att Sveriges Radio av
princip inte velat sända barnprogram
av kristen karaktär. Med glädje hälsas
nu på dessa håll meddelandet om att
Sveriges Radio omprövat sin policy och
att man tolkar sitt ansvar gentemot
statsmakternas programprinciper på det
sättet att även livsåskådningsmässigt
färgade program skall kunna sändas
och att man skall eftersträva att redovisa
den livsåskådningsdebatt som pågår
i samhället i former vilka är lämpliga
för barn.

Utskottet knyter an till denna nya
programpolicy från Sveriges Radio.
Även om reservanterna har velat plädera
för en generös inställning, tycks de
ha förbisett att Sveriges Radios hållning
nu är omprövad. För mig är det
väsentligaste att notera att Sveriges Radio
klart har uttalat att man avser att
regelbundet sända barnprogram av
kristen karaktär. Detta är verkligen nyheter
— och därtill goda sådana. Jag
kan därför ansluta mig till utskottets
utlåtande.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 66 angående
massmedias inverkan på barns fostran
i hemmet har vi fogat en reservation,
där vi säger: ”1 likhet med motionärerna
anser utskottet att man bör
kunna kräva en sådan uppläggning av

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om massmedias inverkan på barns fostran i hemmet

barnprogrammen i radio och TV alt
en negativ inställning till kristna och
etiska värderingar inte förmedlas. Det
är vidare viktigt att den allmänna livsåskådningsdebatten
inte kommer barnen
till del förrän deras mognad gör
det möjligt för dem att självständigt ta
ställning till det utbud som erbjuds
dem via radio och TV.”

Sveriges Radio har haft motionerna
på remiss, och vi vill instämma i dess
yttrande att barnprogrammen bör ha
”ett sådant innehåll och en sådan form,
att de kan ses av alla barn och accepteras
av alla föräldrar, oberoende av
vilken inställning dessa har i politiska,
religiösa m. fl. frågor”. Enligt vår mening
motsvarar den nuvarande programverksamheten
inte i tillfredsställande
utsträckning detta syfte.

Jag vill också hänvisa till vad radiochefen
har sagt: ”Vi får ganska ofta
framställningar från olika kristna organisationer
om särskilda barnprogram
med specifik kristen inriktning. Det är
i och för sig begripligt, att åtskilliga
organisationer i samhället arbetar för
att få sina strävanden tillgodosedda,
bl. a. genom beaktande i radio och TV.
I detta avseende finns emellertid ingen
anledning att betrakta de kristna rörelserna
som missgynnade.”

”Detta konstaterande”, fortsätter radiochefen,
”får givetvis inte tolkas så,
att vi skulle vara förhindrade att i annan
form belysa ideella barnrörelser
av t. ex. söndagsskolans karaktär. Religiösa
spörsmål tas f. ö. ganska ofta upp
till debatt i våra ungdomsprogram.”

Det bör alltså enligt radiochefen finnas
ökade möjligheter för kristna barnprogram.

Jag vill instämma i en del av vad utskottet
skriver. Man finner det angeläget
att principen om opartiskhet upprätthålls
i radio- och TV-verksamheten,
och att olika uppfattningar får komma
till tals. Det är av vikt att även den
tros- och livsåskådning som motionärerna
företräder får rimligt utrymme
genom program som behandlar eller av -

speglar kristna och etiska värderingar.

Delade meningar gör sig självfallet
gällande om huruvida programverksamheten
i sin nuvarande utformning
kan anses fylla kravet på opartiskhet
och objektivitet i vad det gäller upplåtande
av programtid för olika åskådningar.
Utskottet säger: ”Härom vittnar
bl. a. den livliga debatt som pågår om
radio- och TV-programmen och där inte
minst programmens betydelse för de
ungas normbildning kommer i blickpunkten.
Det kan enligt utskottets mening
förutsättas att de opinionsyttringar
som härvid kommer till uttryck skall
bli av betydelse för utformningen av
programpolitiken.”

Detta är, skulle jag vilja framhålla,
reservationen ett uttryck för, en stor
opinion ute i landet som vill ha rimligt
utrymme för program som avspeglar
kristna och etiska värderingar. Vi hoppas
att denna opinionsyttring kommer
att bli av betydelse för utformningen
av programpolitiken.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
den reservation som är fogad till allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 66.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Det är med utomordentligt
stor tacksamhet man kunnat konstatera
att utskottet har ägnat frågan
om massmedias inverkan på barns fostran
en ingående analys. Utskottsutlåtandet
är långtgående i sin insikt om
problemen. Man har understrukit det
som just herr Wikström var inne på,
hur Sveriges Radio har en ny inställning
i dessa frågor.

Det som gjorde att jag reserverade
mig hör samman med att jag önskat att
utskottet skulle göra en klarare viljeyttring
genom att bifalla utredningskravet
i denna motion.

När utskottet hänvisar till den livliga
debatt som pågår om radio- och TVprogrammen,
där inte minst programmens
betydelse för de ungas normbild -

Onsdagen den 25 november 11)70

Nr 39

Om massmedias inverkan på barns fostran i hemmet

ning kommer i blickpunkten, kan det
enligt utskottets mening förutsättas ”att
de opinionsyttringar som härvid kommer
till uttryck skall bli av betydelse
för utformningen av programpolitiken.
Däremot finner utskottet inte sannolikt
att en utredning som den av motionärerna
föreslagna skulle vara ägnad att
leda till praktiska lösningar av de upptagna
problemen.”

Jag tror, herr talman, att en utredning
skulle vara av godo, och till stöd
för en sådan uppfattning har jag bl. a.
en stark meningsyttring från mitt eget
partis kvinnoförbund som i alla fall består
av nästan 70 000 mammor och fostrare.
Förbundet uppdrog den 25 juni
1969 åt ledningen att göra ett uttalande
som gick in på dessa frågor och som
jag tycker det finns anledning att peka
på som motiv för att jag reserverat mig.
I uttalandet sades att TV inte tycks vara
medveten om sitt stora ansvar för barnprogrammens
utformning. Trots tittaroch
insändaropinioner från oroliga föräldrar
fortsätter man att sända både
våldsserier för barn, politiska barnprogram
och program fyllda även av könsfördomar
etc. Man efterlyste vidare en
svensk undersökning som skulle ta reda
på dels vilket slag av program barn i
olika åldrar vill se dels hur olika typer
av program påverkar dem kort- och
framför allt långsiktigt. Motsvarande undersökningar
har gjorts utomlands t. ex.
av UNESCO och i Finland. I väntan
på egna forskningsresultat bör Sveriges
Radio beakta dessa undersökningsresultat.

Från denna organisations sida vill
man alltså få en utredning för att verkligen
ta reda på vad barn och ungdomar
även i de lägre åldrarna skulle kunna
ha för programutbud. Jag vill vidare
åberopa att vår organisation redan år
1966 när det gäller de kristna och etiska
värdena framförde ett förslag om en
söndagsskola i TV som motvikt till utbudet
av andra program för barn och
för att ge de föräldrar och de barn som
så önskar en möjlighet att deltaga i sön -

dagsskolevcrksamhet till och med i det
egna hemmet på samma sätt som andakter
av olika slag erbjuds de vuxna.
Detta är något som Sveriges Radio nu
tycks vara införstådd med, men om
kontinuiteten av den verksamheten och
uppläggningen vet vi i dag inte så mycket.

Detta är bakgrunden till att jag velat
yrka bifall till reservationen, som innebär
önskemål om en utredning i fråga
om massmedias inverkan på barnen. Jag
tycker att det är en betydelsefull sak
som vi alla här har anledning att försöka
sluta upp kring. Här behövs mera
forskning och utredningar för att vi
skall veta exakt hur våra barn och ungdomar
skall tillgodoses av massmedia
på de kristna och etiska områdena.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Som framgår av det
utskottsutlåtande vi nu diskuterar och
som även har framgått av debatten nyss,
finns det vissa punkter som vi kan vara
ganska eniga om. TV- och radioprogrammen
har naturligtvis en mycket
stor betydelse för de ungas normbildning,
och man bör därför vara mycket
angelägen om att föra en debatt i dessa
frågor som återspeglar önskemålen från
den publik som tar del av dessa program.
Vi är även överens på vissa andra
punkter.

Enligt Sveriges Radios avtal med staten
skall verksamheten bygga på en
princip om opartiskhet och objektivitet.
Det är när man börjar diskutera dessa
frågor som meningarna går isär. Då
man skall försöka bedöma vad som är
objektivt blir man ofta subjektiv därför
att man i så stor utsträckning bygger
på värderingar.

Här gör både motionärerna och reservanterna
en avvikelse från det principprogram
om opartiskhet och objektivitet,
som de ansluter sig till, och vill
lyfta fram de religiösa frågorna på ett
sätt som verkar något monopolistiskt.
Man säger sig inte kunna acceptera att

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Om abortförebyggande åtgärder
livsåskådningsdebatter sänds i sådana
program som riktar sig till barn därför
att de är så lätt påverkbara att de kan
ta skada. Man är emellertid helt benägen
att medverka till att sända program
av religiös karaktär som ju också innefattar
livsåskådningsfrågor och som naturligtvis
då också påverkar barnens
utveckling. En sådan inställning vittnar
inte om objektivitet, när man alltså vill
förhindra det som man kallar för negativa
programinslag.

Det finns vissa totalitära stater som
driver denna fråga mycket hårt. Man
säger t. ex. om religionen att den må
fritt utövas, men man får inte föra propaganda
för den. Det här påminner litet
grand om det. Man får sända program
om livsåskådningsfrågor, även
icke kristna, men man får icke föra propaganda
för dem i radio och TV. Det
är enligt min uppfattning ganska farliga
tendenser som kan spåras bakom
tankegångarna i motionen liksom i reservationen.

Med den utformning som både motionen
och reservationen har fått och med
de yrkanden som där förekommer har
allmänna beredningsutskottet inte ansett
sig kunna tillstyrka ett bifall till
förslagen. Detta är helt enkelt inte möjligt
om man vill slå vakt om principen
att Sveriges Radio skall föra en opartisk
och objektiv programpolitik, vilket
ju är fastslaget i radiolagen och inskrivet
i avtalet med staten.

Med detta som bakgrund, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har anslutit mig till
utskottets utlåtande, men det är inte
som herr Hedlund säger att det i radiolagen
och i avtalet mellan staten och
radion bara talas om opartiskhet och
saklighet. Det är en betydligt mer utförlig
text än så. Bl. a. finns det ett entydigt
omnämnande att Sveriges Radio
är skyldig att ”i skälig omfattning tillgodose
olika intressen i fråga om bland

annat religion”. Det är klart att t. ex.
gudstjänster har en delvis propagandistisk
karaktär. Så r og är problemet åtskilligt
mer nyans framställde det.

Herr Hedlund och jag intar i dag tydligen
samma ståndpunkt, men våra motiveringar
överensstämmer verkligen
inte. Jag har velat framhäva att Sveriges
Radio själv har blivit mer generös
på denna punkt och tolkar avtalet med
staten och radiolagen på ett annat sätt
än tidigare. Det anser jag glädjande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om abortförebyggande åtgärder

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 70, i anledning
av motioner om abortförebyggande åtgärder.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:175, av herr Wikström, och 11:201,
av herr Wiklund i Stockholm, hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t, utan att avvakta abortutredningens
betänkande, måtte understryka
önskvärdheten av att, bland annat
på de vägar som i motionerna skisserats,
redan nu kraftfulla abortförebyggande
åtgärder insattes och att senast
till nästa års riksdag framlades förslag
till de vidgade åtgärder, som ankomme
på staten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna
1:175 och 11:201 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

XI)

Onsdagen den 25 november 1970 Nr 39

Interpellation ang. flyttningsbidrag till arbetskraft som söker anställning i stödområde -

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Låt mig bara tacka för
det utlåtande som allmänna beredningsutskottet
har avgett med anledning av
min motion om abortförebyggande åtgärder.
Två upplysningar ges nämligen
i detta utlåtande: Abortkommittén, som
snart framlägger sitt betänkande, kommer
inte bara att presentera ett mycket
omfattande utredningsmaterial utan
också att föreslå kraftfulla abortförebyggande
åtgärder. Det finns alltså anledning
att i det sammanhanget återkomma
till en mera utförlig debatt på
just denna punkt.

Allmänna beredningsutskottet nöjer
sig emellertid inte med denna upplysning
utan gör något så ovanligt som att
lämna en klar anvisning om att högre
anslag än det som nu utgår till abortförebvggande
åtgärder bör föreslås i januari
månad. Efter denna propå från
utskottets sida är det självfallet naturligt
att saken på nytt aktualiseras, varvid
jag räknar med stöd av dem som nu
deltagit i behandlingen av detta ärende
i allmänva beredningsutskottet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 376, till Konungen i anledning
av motioner angående skyddet för Smålands
Taberg.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 378, i anledning av motioner om
försöksverksamhet med föräldrautbildning; nr

379, i anledning av motioner om
kurativ verksamhet vid folkhögskolorna
m. m.;

nr 380, i anledning av motioner om
vissa vuxenutbildningsfrågor; och
nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur

kyrkofonden in. in., i vad densamma
hänvisats till statsutskottet, jämte motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 383, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående begränsad förtidsinlösen
av vissa av svenska statens
obligationslån; och

nr 384, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om premiering
av visst frivilligt sparande,
m. in.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Interpellation ang. flyttningsbidrag till
arbetskraft som söker anställning
i stödområde

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Det råder allt större
enighet om att en jämnare utveckling
mellan olika landsdelar måste eftersträvas.
överexpansionen i storstadsområdena
måste motverkas och sysselsättningsmöjligheter
skapas i andra delar
av landet. Till grund för denna målsättning
ligger miljöpolitiska skäl, krav
på beredskap, rekreation, effektivare
användning av resurser, motverkande
av inflationstendenser och andra problem
i stockningsområdena m. m.

Som ett led i denna politik har samhället
successivt — om än sent och i
otillräcklig grad — ökat de regionalpolitiska
satsningarna. Man har särskilt
satsat på utflyttning av företag till tät -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970

Meddelande ang. enkla frågor
orter ute i landet. En tendens har varit
att understödja utflyttning av eller
uppbyggande av ganska stora företag,
för att ernå största möjliga effekt ur
sysselsättningssynpunkt.

Emellertid har det visat sig vara ganska
stora initialsvårigheter att starta större
företag på grund av svårigheten att redan
från början få tillräckligt stor kärna
av arbetskraft för att kunna påbörja
en produktion. Arbetskraft finns på orten,
men den måste omskolas och intrimmas.
Detta tar lång tid. Ledig arbetskraft
med lämplig yrkesutbildning
finns inte i större omfattning på platsen.
Man har ju inte kunnat vänta på
en osäker lokalisering utan sökt arbete
där sysselsättning funnits.

Däremot visar det sig att det finns
utbildad arbetskraft på många håll i
landet som på senare tid flyttat från sin
hemort, men som gärna återvänder när
fast arbete kan påräknas hemma. Man
skulle i avsevärd grad undanröja ett
lokaliseringsföretags initialsvårigheter
och således benägenheten till utlokalisering,
om man kunde räkna med denna
tidigare utflyttade arbetskraft. En
särskild stimulans borde därför erbjudas
sådana som återvänder för att arbeta
i ett lokaliseringsföretag.

Erfarenheter visar att nuvarande bestämmelser
är otillräckliga. Endast ett
ringa antal arbetssökande från de södra
delarna av landet har utnyttjat möjligheten
till flyttningsbidrag och anställning
i lokaliseringsföretag. Bl. a. är det
otillfredsställande att man måste redovisa
arbetslöshet i orten där man arbetar
för att få stimulansbidrag för återresa
till stödområdet.

Med hänvisning till det anförda anhålles
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet medverka till att generösare
flyttningsbidragsbestämmelser
åstadkommes för arbetskraft ute i landet
som önskar ta anställning i stödområdet
samt att ökad upplysningsverksamhet
bedrives i dessa frågor?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna följande meddelande
angående plena under nästkommande
vecka.

Tisdagen den 1/12 kl. 16.00: bordläggningsplenum
i enlighet med den preliminära
planen.

Onsdagen den 2/12 kl. 10.00: arbetsplenum
enligt den preliminära planen.

Torsdagen den 3/12 kl. 14.00: frågestund,
bordläggningsplenum. Arbetsplenum
inställes.

Fredagen den 4/12 kl. 14.00: bordläggningsplenum.
Arbetsplenum inställes.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen
av herr Åkerlund (m) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:
”Anser Statsrådet att polisens
bevakning av US Trade Center vid överfallet
i måndags varit betryggande, och
hur bedömer Statsrådet demonstranternas
användning av blyklumpar som
kastvapen?”; samt

av herr Olsson, Johan, (ep) till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
”Vill Statsrådet

vidtaga åtgärder för att höja standard
och passagerarbekvämlighet på bussar
i linjetrafik, särskilt med hänsyn till att
busstrafiken i vissa fall avses ersätta
järnvägstrafik och avser långa ressträckor?” -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.33.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Torsdagen den 2(i november 1970

Nr 39

Torsdagen den 26 november

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 30 november till och med den
13 december 1970 för deltagande i FN:s
generalförsamlings tjugofemte ordinarie
möte.

Stockholm den 25 november 1970
Alva Myrdal

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 377, till Konungen med anledning
av Kungl. Majrts proposition med
förslag till förordning om ändring i
förordningen (1922:260) om automobilskatt
jämte motioner.

Ang. hjälpinsats till Östpakistan

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON erhöll ordet för att besvara
herr Wikströms (fp) fråga angående
hjälpinsats till Östpakistan, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 17 november, och anförde:

Herr talman! Herr Wikström har frågat
mig vilka särskilda hjälpinsatser
som planeras med anledning av den
uppkomna katastrofsituationen i Östpakistan.

Med anledning av det akuta hjälpbehovet
efter denna katastrof har regeringen
bemyndigat SIDA att inom en
medelsram av tills vidare 2 miljoner
kronor lämna bidrag till bl. a. de frivilliga
organisationernas hjälpinsatser i
Östpakistan. I detta sammanhang vill
jag nämna att Röda korset tidigare i år
fått ett statligt bidrag om 1 miljon kronor
för hjälpinsatser i samband med en
katastrof som inträffade i somras i samma
område.

Inom ramen för det löpande utvecklingssamarbetet
med Pakistan kommer
man från svensk sida nu att pröva möjligheterna
att ge bistånd till återuppbyggnad
och för att nedbringa följderna
av eventuella kommande naturkatastrofer.
Man kommer då också att undersöka
möjligheterna av en omdisponering
av de medel vi avsatt för Pakistan
i den svenska biståndsplaneringen
så att återuppbyggnaden främjas.
En sådan omdisponering förutsätter
dock att de pakistanska myndigheterna
uttrycker önskemål i denna riktning.

För att närmare utreda hur Sverige
bäst kan bistå östpakistan i den nuvarande
situationen har SIDA beslutat tillsätta
en arbetsgrupp med företrädare
för SIDA och frivilliga hjälporganisationer,
bl. a. Röda korset. I arbetsgruppens
mandat ingår också att fördela de
statliga medel som anslagits för de frivilliga
organisationernas hjälpinsatser i
Östpakistan.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Den fruktansvärda katastrofen
i östpakistan kan verka förlamande
på våra sinnen men får inte
förlama vår handlingskraft. De insatser
som gjorts av de stora hjälporganisationerna
i vårt land, Röda korset, Räd -

Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Ang. hjälpinsats till östpakistan
da barnen, Lutherhjälpen, Frikyrkan
hjälper och andra har varit utomordentligt
omfattande, men problemen att få
hjälpen att nå ända fram till katastrofområdet
har samtidigt varit stora.
Transporttekniska och byråkratiska
hinder har tornat upp sig. De pakistanska
myndigheterna tycks inte ha handlagt
sina egna hjälpinsatser så snabbt
och effektivt som vore önskvärt.

Jag tackar utrikesministern för svaret
på min fråga. Det är framför allt på
tre punkter som de statliga insatserna
är aktuella. Först gäller det vår katastrofberedskap.
Även om de frivilliga
organisationernas insatser i liknande
situationer alltid kommer att behövas
vilar de av naturliga skäl på en ganska
bräcklig grund jämfört med den organisatoriska
styrka som en regering kan
bygga upp. Insamlingar kan dessutom
vara en långsam och något osäker metod
att skapa resurser när massiva och
omedelbara insatser krävs.

Händelserna i östpakistan akualiserar
därför behovet av en permanent
och slagkraftig svensk katastrofberedskap.

Det andra behovet gäller akuta hjälpinsatser,
främst i form av pengar men
också personella resurser och material.
Här låter oss utrikesministern få veta
att tills vidare 2 miljoner kronor ställts
till förfogande för de frivilliga hjälporganisationernas
arbete i Östpakistan.

Uppenbart är att betydligt större insatser
än så kommer att krävas, och jag
tolkar orden ”tills vidare” så att regeringen
är beredd att utöka beloppet så
snart hjälpinsatserna påfordrar det.

Vi får också veta att på litet längre
sikt — detta är den tredje punkten som
är aktuell, de långsiktiga hjälpinsatserna
— en omdisponering bör kunna ske
av de medel som har avsatts för Pakistan
i den svenska biståndsplaneringen,
men det förutsätter att önskemål
härom uttrycks av de pakistanska myndigheterna.

Med tanke på de motsättningar som
råder mellan Öst- och Västpakistan kan

man kanske hysa viss oro på just den
punkten. Är regeringen beredd att utöver
det som redan har avsatts för Pakistan
anslå ytterligare medel, om den
arbetsgrupp som SIDA nu tillsatt skulle
finna att det krävs insatser av helt andra
dimensioner för att befolkningen i
Östpakistan inte skall tillfogas ytterligare
lidanden?

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Herr talman! Katastrofberedskapen
finns redan, men den svenska katastrofberedskapen
befinner sig för närvarande
i Peru, som för någon tid sedan också
utsattes för en fruktansvärd naturkatastrof,
varför den icke kunnat komma
i fråga i detta sammanhang.

I den andra frågan, beträffande vår
långsiktiga planering, vill jag understryka
att detta i hög grad beror på de
pakistanska myndigheterna. Vi skall ändå
komma ihåg att Pakistan är ett av
de länder som får mest av utvecklingshjälp
från den .svenska staten.

Vad slutligen den tredje frågan beträffar
kan jag väl svara så, att om det
skulle visa sig nödvändigt är vi beredda
att anslå ytterligare medel.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Låt mig på den första
punkten säga att det är möjligt att vår
katastrofberedskap för framtiden behöver
byggas ut, så att vi även klarar eu
situation, när det på två skilda håll i
världen inträffar sådana katastrofer,
som nu har skett i Peru och östpakistan.

På den sista punkten vill jag tacka
för svaret. Jag är övertygad om att alla
är tacksamma över det besked vi nu
fått av utrikesministern att regeringen
är beredd att vid behov anvisa ytterligare
medel för det katastrofdrabbade
Östpakistan.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den 20 november 1970

Nr 39

Om upplysningsbroschyr beträffande
nya beskattningsregler

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att hesvara herr Schötls (in) fråga om
upplysningsbroschyr beträffande nya
beskattningsregler, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 20 november,
och yttrade:

Herr talman! Herr Scliött har frågat
om jag anser det tillfredsställande att
de skattskyldiga iinnu icke tillställts i
maj månad aviserad upplysningsbroschyr
angående skattepaketets innehåll
och att de avses få denna först samtidigt
med debetsedeln på preliminär
skatt för år 1971.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
har färdigställt en upplysningsbroschyr,
som inom de närmaste
dagarna finns att hämta hos den
lokala skattemyndigheten. En allmän
distribution av broschyren bör emellertid
av lämplighetsskäl anstå till dess
debetsedeln på preliminärskatt för år
1971 sänds ut i januari månad, detta
bl. a. för att de skattskyldiga, som inom
kort har att vänta debetsedel på slutlig
skatt för år 1970, inte skall riskera att
blanda samman reglerna i det hittills
gällande och det nya skattesystemet.

Herr SCHÖTT (m) :

Herr talman! Jag ber först att få tacka
statsrådet Sträng för svaret på min
fråga.

I våras — närmare bestämt den 28
maj — besvarade statsrådet här i kammaren
en fråga av mig om de åtgärder
som vore avsedda att vidtagas för att
förbereda den praktiska tillämpningen
av det nya skattesystem, som skall träda
i kraft den 1 januari 1971.

I fråga om information till allmänheten
hette det i svaret bl. a.: ”De omedelbara
åtgärder som behöver vidtas är
att upplysa allmänheten om skattesystemets
innebörd. Detta kommer att ske
genom en broschyr som är avsedd att
ges ut i höst.” Det är denna broschyr,

7 Första kammarens protokoll 1970. Nr 39

av både statsrådet och mig betecknad
såsom mycket angelägen, som jag nu
har efterlyst.

Enligt meddelande från centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden för
någon tid sedan till de lokala skattemyndigheterna
kommer broschyren i
fråga att tillställas de skattskyldiga först
samtidigt med debetsedlarna å preliminär
skatt för år 1971. Då ifrågavarande
debetsedlar skall vara de skattskyldiga
till lianda senast den 18 januari — preliminär
A-skatt — respektive den 25
februari — preliminär B-skatt —- nödgas
man konstatera att den aviserade
upplysningsbroschyren bär blivit allvarligt
försenad.

Av statsrådets svar här i dag framgår
att broschyren inom de närmaste dagarna
skall finnas att hämta hos de lokala
skattemyndigheterna men att en
allmän distribution av broschyren enligt
statsrådet av lämplighetsskäl bör
anstå till utsändandet av preliminärskattsedeln
1971; detta för att de skattskyldiga
som nu i december skall tillställas
debetsedel på slutlig skatt enligt
1970 års taxering befaras blanda samman
reglerna i nu gällande skattesystem
med det kommande.

Låt mig säga att jag ej delar denna
bedömning. Den innebär, såvitt jag förstår,
en underskattning av de skattskyldigas
förmåga att hålla reda på frågorna
och även en underskattning av deras
självklara intresse av att med hjälp av
de båda broschyrerna kunna göra jämförelser
mellan de bägge skattesystemen
och ha ett underlag för sina mycket
viktiga beslut angående arbets- och inkomstförhållanden
nästa år samt över
huvud taget överblicka sin ekonomiska
situation.

Enligt min uppfattning innebär det
också en oförsvarligt dålig service gentemot
de skattskyldiga att erbjuda dem
— antagligen i december månad — avhämtning
hos lokal skattemyndighet av
en informationsbroschyr om en skattereform,
som beslöts i maj månad. Jag
tror att finansministern och jag kan
vara överens om att man här inte till -

Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Om upplysningsbroschyr beträffande nya
räckligt har beaktat de skattskyldigas
rättmätiga behov av en god information.

Det är djupt beklagligt att broschyren
har blivit försenad och ännu inte
är tillgänglig. När den nu äntligen blir
det enligt vad som uppges i svaret,
borde den rimligtvis ha sänts ut till alla
skattskyldiga. Ett minimikrav är, såvitt
jag förstår, att den göres tillgänglig på
alla postkontor. Antalet lokala skattemyndigheter
är ju försvinnande litet,
nämligen 122 stycken. Jag vore tacksam
om statsrådet Sträng ville tillse att man
nu gör det bästa av situationen och i
varje fall vidtar den av mig föreslagna
minimiåtgärden.

Än en gång ber jag att få tacka statsrådet
Sträng för svaret.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara en ytterst kort
kommentar. Om man inom de två första
veckorna av årets 52 veckor får ut en
brocshyr till varje skattebetalare, tycker
jag inte att man kan klaga på skattemyndigheternas
service. Där är jag
alltså tvingad att tillbakavisa kritiken.
Nu ligger broschyren — jag har den
med mig i ett par exemplar — hos den
lokala skattemyndigheten, och den som
är speciellt intresserad av att redan under
innevarande år få den kan ju där
avhämta eller rekvirera den.

Det torde också finnas ytterligare en
synpunkt, nämligen att statsverket ju
tjänar en del pengar på att lägga in
denna broschyr i den obligatoriska försändelse
som i form av preliminärskattsedel
går till varje skattebetalare. I annat
fall skulle man få repetera detta utsändande
inom ramen av ett mycket
begränsat tidsutrymme.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag är något förvånad
över statsrådets senaste anförande. För

beskattningsregler

min del finner jag det överraskande att
det statsråd som den 28 maj talade om
att omedelbara åtgärder var erforderliga
för att upplysa allmänheten kan
vara belåten med att den broschyr som
då utlovades skall tillställas vederbörande
i januari eller februari nästa år.
Det är förvånansvärt. Vi vet alla vad
skatterna betyder för de enskilda människorna.
Det är väl då rimligt att de
får informationsmaterial i tid, så att de
kan sätta sig in i dessa frågor. Jag tror
faktiskt att statsrådet innerst inne måste
medge att det korrekta svaret på min
fråga om informationen skötts på ett
tillfredsställande sätt hade varit ett ärligt
nej.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Frågeställarens anmärkningar
kunde ha något fog för sig, om
det här hade varit en reform som ytterst
diskret hade smugits på det svenska
folket. Så var ju alls inte förhållandet.
Redan innan propositionen lades på
riksdagens bord presenterades den utförligt,
med alla erforderliga skattetabeller,
i dagspressen. Sedan har vi fört
en lång och intensiv politisk debatt,
som förmodligen inte har undgått någon
landsända, om propositionens och
riksdagsbeslutets innehåll.

Den som varit speciellt intresserad
har kunnat finna alla akterna i det offentliga
trycket, men vi tyckte att varje
skattebetalare borde få uppgifterna direkt
i hand, något som faktiskt inte
hunnits med förrän nu. Jag anser dock
fortfarande att broschyren kommer i
tid, om den kommer under någon av de
två första veckorna, av årets 52, när
man behöver planera sin ekonomi.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag hoppas att människor
i regel planerar sin ekonomi något
i förväg. Det är inte så lätt att göra det
när de får de erforderliga uppgifterna
så sent.

Torsdagen den 26 november 1970

Nr 39

Från allmänhetens synpunkt är den
iråkade situationen direkt otillfredsställande.

Man kan ha delade meningar om
skattepaketets reella innehåll, men däremot
borde alla kunna vara ense om att
de skattskyldiga har en självklar rätt att
sä snart ske kan erhålla en så fullödig
information som möjligt. Att så inte
skett är djupt beklagligt, och det är anmärkningsvärt
inte minst med hänsyn
till den fråga som ställdes till statsrådet
redan i maj och det svar som statsrådet
då gav.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. pensionärsrabatten vid resor
med SJ

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för alt besvara herr österdahls
(fp) fråga angående pensionärsrabatten
vid resor med SJ, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 19 november, och anförde:

Herr talman! Herr Österdahl har frågat
mig om jag är beredd medverka till
att pensionärsrabatten vid resor med
SJ på det s. k. G7-kortet, som kostar 20
kr. och berättigar till 50 procents rabatt
vid inköp av högst fyra färdbiljetter,
erhåller en sådan utformning att
begränsningen i resornas antal borttages.

Rabatten, som syftar till att ge ålderspensionärerna
billigare resor på längre
avstånd, är ett exempel på en av SJ
lämnad, företagsekonomiskt betingad
prisnedsättning. Dennas storlek, priset
på kortet och antalet medgivna resor
per kort har avvägts med hänsyn härtill.
Det är SJ :s uppgift att — utifrån en
samlad bedömning av trafikintressen
och företagsekonomiska betingelser —
överväga möjlig utveckling och anpassning
av rabatterna.

Ang. pensionärsrabatten vid resor med SJ

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på frågan. Som framgår av
den är det just begränsningen av antalet
resor på pensionärskortet som jag
ville ha statsrådets uttalande om.

Det kan väl inte vara rättvist olika
pensionärer emellan att användningen
av kortet skall vara begränsad på det
här sättet. Systemet är klart orättvist
mot dem som reser korta sträckor. Det
är ganska naturligt att äldre människor
eller handikappade som har förtidspension
inte gärna reser så långt. En längre
resa medför alltid en påfrestning, och
behovet av långa resor är väl inte heller
så stort.

Jag vill inte på något sätt inskränka
möjligheten att göra längre resor men
tycker att det är angeläget att det s. k.
67-kortet skall ge dem som reser på kortare
sträckor en förmån av ungefär samma
omfattning som det ger långresenärerna.
Jag kan nämna ett exempel som
kanske är extremt för vissa förhållanden.
Om man reser t. ex. mellan Malmö
och Luleå tur och retur så kostar en
sådan resa för närvarande ungefär 273
kronor i andra klass. När rabatten är
dragen kostar resan 137 kronor. Till
detta kommer 5 kronor för rabattkortet
som kostar 20 kronor för fyra resor.
Kostnaden skulle då bli 142 kronor för
en sådan biljett, man får alltså 131 kronor
i rabatt. Om man t. ex. reser fem
mil tur och retur kostar biljetten ungefär
22 kronor. När rabatten tas bort blir
det 11 kronor kvar. Till detta kommer
5 kronor för kortet. Biljetten kostar
alltså 16 kronor, och man får en rabatt
på 6 kronor. Dessa 6 kronor kan naturligtvis
jämföras med de 131 kronor som
jag nämnde tidigare och som i det fallet
utgör rabatten. Därtill kommer att man
kan få rabatt endast under fyra resor.

Det är skillnaderna i rabattförmåner
som jag anser man bör försöka ta bort.
Om man reser t. ex. två mil tjänar man
ingenting på 67-kortet, ty en sådan biljett
kostar endast 9 kronor 60 öre, och

Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Ang. pensionärsrabatten vid resor med SJ
man får ingen nedsättning om inte biljettkostnaden
överstiger 10 kronor.

Jag tycker det är orättvist, att man
inom ett avgränsat område som t. ex.
Gotland — som det för min del ligger
ganska nära till hands att tänka på —
inte kan utnyttja denna rabatt på längre
resor utan att först göra en kanske påfrestande
båtresa eller en resa med flyg
och då betala ytterligare en fast avgift
och därtill ett högt biljettpris. På Linjeflyg
är dock inte antalet resor begränsat
till ett visst antal, utan där får man
göra hur många resor som helst under
ett år.

Inom Storstockholms lokaltrafiks område
finns det möjlighet att få 50 procents
rabatt på resor utan att betala någon
speciell avgift för rabattkort eller
utan begränsning i resornas antal om
man bor utanför Storstockholmsområdet,
dvs. utanför tunnelbanans räckvidd.

Statsrådet säger att syftet med SJ-rabatten
var att ge ålderspensionärerna
billigare resor på längre avstånd. Det
är möjligt att en sådan tanke kan ha
funnits. Tidigare har emellertid sagts
att syftet var att utjämna resefrekvensen
mellan olika perioder av året. För
detta talar också det förhållandet att
man inte får använda pensionärskortet
kring de större helgerna etc. när resefrekvensen
är hög. Det är väl också så
att lokalförbindelserna till tätorterna
ute på landsbygden ofta är mycket dåligt
belagda. En generös tillämpning av
67-kortet så att resornas antal inte blir
begränsat skulle säkert öka resefrekvensen
bland dem som har folkpension,
förtidspension osv. Förmodligen skulle
man få ett bättre ekonomiskt utfall om
man fick flera resande även om det
medförde en ökning av antalet rabatterade
resor.

Jag vet att SJ kontinuerligt ser över
rabattbestämmelserna, och jag hoppas
att dessa synpunkter på något sätt kommer
till SJ:s kännedom. Det finns ett
utbrett missnöje bland pensionärerna
mot systemet att begränsa resornas an -

tal utan hänsyn till att vederbörande
i många fall har liten nytta av rabatten.
Det vore riktigare och naturligare att
ta bort begränsningen i resornas antal.
Jag tackar statsrådet för svaret.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Österdahl säger
att det inte lönar sig att använda 67-kortet vid kortare resor. Det är naturligtvis
riktigt, eftersom kostnaden för
kortet, 20 kronor, fungerar som spärr
om man gör en kortare resa. Om man
utnyttjar kortet fullt ut, dvs. för alla
fyra resorna, kan man få nytta av det
även på en och annan kortare sträcka.

Som jag nyss framhöll är 67-kortsrabatten
för pensionärer rent kommersiell.
Den har utformats av SJ och inte
av regering och riksdag. Statsmakterna
har överfört de ekonomiska bedömningarna
till SJ. Den ekonomiska kalkyl
som SJ lagt till grund för rabatten
är uppbyggd på ett flertal samverkande
element. Om man ändrar på något av
dessa — exempelvis, som herr Österdahl
vill, tar bort begränsningen i fråga
om antalet medgivna resor — medför
detta automatiskt behov av ändringar
i kompensationssyfte av antingen rabattens
storlek eller priset på själva
67-kortet. Annars äventyras ju från SJ :s
synpunkt grundkalkylen.

Jag vill till slut nämna att år 1969,
alltså i fjol, köptes i genomsnitt inte
fullt tre biljetter per 67-kort. Det medgivna
antalet biljetter, fyra stycken,
tycks alltså fram åtminstone till i fjol
täcka den genomsnittliga efterfrågan.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och förstår de synpunkter som statsrådet
lagt fram, men jag tycker att statsrådets
uppgift om att pensionärerna begränsat
uttaget till i medeltal tre biljetter
per år vittnar om att det är något
fel i konstruktionen. Det visar att biljetterna
inte kan utnyttjas på det sätt

Torsdagen den 2G november 1970

Nr 39

som kanske vore lämpligast från pensionärernas
synpunkt. 67-kortet borde få
användas även för resor på kortare avstånd.
Då skulle det säkert tas ut fler
resor per kort. Som jag sade tidigare är
det säkert många som drar sig för längre
resor, där man verkligen har nytta
av rabattkortet.

Vidare är det så att biljetternas antal
inte heller är så stort i förhållande till
antalet pensionärer. Speciellt när det
gäller förtidspensionärer är antalet utlämnade
biljetter mycket litet — jag
tänker alltså på förhållandet mellan antalet
sålda biljetter och antalet pensionärer.

Jag tackar än en gång för svaret.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. järnvägstrafiken i Tornedalsområdet Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Wanhainens
(s) fråga angående järnvägstrafiken
i Tornedalsområdet, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
18 november, och yttrade:

Herr talman! Herr Wanhainen har
frågat mig om det finns några planer
hos statens järnvägar om nedläggningar
av järnvägstrafik i Tornedalsområdet.

Järnvägslinjerna i Tornedalsområdet
tillhör det trafiksvaga bannätet. Enligt
de av riksdagen antagna riktlinjerna
för den statliga trafikpolitiken undersöks
efter hand linjerna vid detta bannät
för att bedöma möjligheterna att
ombesörja trafiken på ett mindre kostnadskrävande
sätt.

SJ:s distriktsförvaltning i Luleå genomför
i enlighet med dessa riktlinjer
en lönsamhetsundersökning av linjen
Övertorneå—Karungi. Enligt vad jag inhämtat
kommer driftdistriktschefen inom
kort att informera representanter
för länsstyrelse, kommuner och trafi -

Ang. järnvägstrafiken i Tornedalsområdet
kanter m. fl. om resultatet av denna
undersökning, och att därefter till SJ:s
centralförvaltning redovisa vad som
framkommit och samtidigt framlägga
de förslag som undersökningen kan
föranleda.

För övriga järnvägar inom området
är några lönsamhetsundersökningar f. n.
inte aktuella.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret.

Frågan föranleddes av en ganska stor
oro hos befolkningen i Tornedalsområdet
för alla de utredningar som pågår
angående järnvägstransporter och banornas
bibehållande, övertorneå fackliga
centralorganisation har i skrivelse
till mig framhållit att man fått uppgifter
om att distriktschefen kommer att
föreslå bl. a. nedläggning av bandelen
Karungi—övertorneå. Det ryktet har
givetvis föranlett ännu större oro inte
bara hos allmänheten i stort utan i synnerhet
hos företagare, affärsmän m. fl.
som transporterar sitt gods på denna
handel.

Det är troligt att de undersökningar
som pågår gäller försämringar och att
försämringar i trafiken och transporterna
kommer att föreslås för hela Tornedalsområdet,
även vad gäller SJ:s
landsvägstransporter mellan övertorneå
och Pajala. Såsom statsrådet Norling
säger i sitt svar gäller det här en trafiksvag
handel. Den tillkom i början av
1930-talet. Landsvägstrafiken jämställs
med järnvägstrafiken i så måtto att samma
zontaxa gäller ända upp till Pajala.
Redan när bandelen kom till var man
medveten om att den var trafiksvag,
men då riksdagen fattade beslut om huruvida
järnväg skulle byggas eller transporterna
ske på landsväg ansågs denna
handel som en kulturbana. Taxan blev
också nedsatt i Tornedalsområdet, åtminstone
från Lappträsk och norrut.
Man betraktade alltså denna järnvägs -

Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Ang. suppleant i statlig företagsnämnd
trafik såsom en kulturfråga. Den nedsatta
taxan gäller såväl persontrafiken
som godstrafiken.

Befolkningen i Tornedalsområdet vill
givetvis inte vara med om några försämringar
utan är orolig för vad som
kan komma att ske, i synnerhet som
man samtidigt diskuterar och inför förbättringar
och förbilligande av transporterna
inom det norra stödområdet
och ut därifrån. Man har beslutat i riksdagen
fraktrabattering från den 1 januari.
Det skulle vara märkligt om man
i det sammanhanget började nedlägga
vissa bandelar.

Statsrådet Norling gav en presskonferens
i Luleå den 26 augusti i år, då
han bl. a. yttrade att Norrbottens län
skulle bli ett försökslän för trafikplanering.
Under den tid som trafikplaneringen
pågick skulle ingenting av transportapparaten
avvecklas. Transportapparaten
skulle alltså ”konserveras” under
planeringstiden. De signaler som
nu kommer från SJ :s distriktsförvaltning
i Luleå om indragningar och nedläggningar
i Norrbottens län, inte bara
i Tornedalsområdet utan även enligt
dagens nummer av Norrländska Socialdemokraten
beträffande bandelen Jokkmokk—Gällivare,
rimmar dåligt med
statsrådets på presskonferensen gjorda
uttalande.

Jag tackar än en gång statsrådet för
svaret.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Att statens järnvägar
företar en lönsamhetsundersökning av
en järnvägslinje är i och för sig inte
liktydigt med att järnvägstrafiken kommer
att läggas ned. Det finns många
exempel — bl. a. järnvägslinjen Kil—
Torsby i Värmland — på att lönsamlietsundersökningar
inte har lett till någon
nedläggning eller i varje fall inte
har föranlett nedläggning i den omfattning
som lönsamhetsundersökningen
har rekommenderat.

Om nu den regionalt utförda under -

sökningen i detta fall skulle leda till
förslag om nedläggning i en eller annan
form, kommer ärendet att beredas vidare
inom SJ:s centralförvaltning. Det
innebär bl. a. att samråd måste tas med
vägverket, arbetsmarknadsstyrelsen och
näringslivets trafikdelegation. Först efter
behandlingen inom styrelsen för
statens järnvägar kan det sedan bli
aktuellt med en framställning till Kungl.
Maj :t.

Den vidare gången i behandlingen av
dessa ärenden torde vara väl känd. Låt
mig bara försäkra herr Wanhainen att
denna fråga, om det nu skulle gå så
långt som till en framställning om nedläggning,
kommer att beredas inom departementet
på det grundliga sätt som
vi alltid har tillämpat i dessa för den
aktuella bygden viktiga frågor.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. suppleant i statlig företagsnämnd Herr

statsrådet LÖFBERG erhöll ordet
för att besvara herr Tistads (fp)
fråga angående suppleant i statlig företagsnämnd,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 18 november,
och anförde:

Herr talman! Herr Tistad har frågat
mig om jag anser att suppleant för personalrepresentant
i statlig företagsnämnd
bör få delta i nämndsammanträde
även om den ordinarie ledamoten
är närvarande.

Jag förutsätter att frågan avser företagsnämnderna
inom statsförvaltningen.

Enligt kungörelsen (1968: 104) om
företagsnämnder m. m. inom statsförvaltningen
består företagsnämnd av ledamöter
som utses till lika antal av
myndigheten och en eller flera personalorganisationer.
Antalet ledamöter
från vardera sidan får vara högst sju,
eller, om det behövs för mera allsidig
representation i nämnden, högst nio.

Torsdagen den 26 november 1970

Nr 39

För ledamöterna utses i samma ordning
lika antal suppleanter. Suppleant bör
vara personlig.

Bestämmelserna i företagsnämndskungörelsen
har tillkommit efter överläggningar
med de statsanställdas huvudorganisationer.
Det ansågs därvid
naturligt att suppleant i regel är närvarande
vid sammanträde med företagsnämnd
endast när den ordinarie ledamoten
inte deltar i detsamma. Motivet
för detta var framför allt att man inte
ville ge verksamheten i nämnden opraktiska
och onödigt tyngande former. Det
gjordes i det sammanhanget inte någon
skillnad mellan företrädare för myndigheten
och för de anställda. Normalt bör
enligt min mening suppleant inte vara
närvarande vid sammanträde med företagsnämnd,
om den ordinarie ledamoten
deltar i detta. Däremot kan det i
speciella fall vara motiverat att både
ordinarie ledamot och suppleant är närvarande.
Som exempel på sådana förhållanden
kan nämnas att vid sammanträde
skall behandlas viktiga interna
normer för nämndens organisation eller
verksamhet som direkt påverkar
även suppleanternas uppgifter. Jag har
också förståelse för att suppleant som
inom kort skall ingå i nämnden som
ordinarie ledamot kan ha särskilt intresse
att vara närvarande vid sammanträde.
Skäl kan också — som statsutskottet
nyligen uttalat -—- tala för att
suppleant i vissa fall bereds möjlighet
att närvara vid nämndsammanträde på
annan ort än myndighetens centralort.
Jag avser att ta upp denna fråga med
personalens huvudorganisationer. Däremot
har det inte framkommit något
som enligt min mening motiverar att
suppleant generellt skulle få rätt att vara
närvarande vid sammanträde med
företagsnämnd.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Löfberg för svaret på min
fråga. Det var kanske inte riktigt vad

Ang. suppleant i statlig företagsnämnd

jag hade hoppats på, men jag får väl
vara tacksam i alla fall.

Statsrådet Löfberg vill göra gällande
i svaret att han — eller möjligen hans
företrädare -— kommit överens med de
statsanställdas huvudorganisationer om
att suppleant i regel inte skall vara närvarande
vid sammanträde i företagsnämnd
annat än när den ordinarie ledamoten
är borta. Detta är för mig en
nyhet. Naturligtvis tvivlar jag inte på
att statsrådets uppgift är riktig, men
det förvånar mig att denna upplysning
inte har lämnats tidigare. Riksdagen
har på mindre än ett år behandlat
spörsmål rörande suppleanter i företagsnämnder
två gånger, nämligen i anledning
av en enkel fråga här i kammaren
i fjol och i anledning av en motion
så sent som denna månad. Därvid har
man, som jag senare skall visa, talat och
skrivit som om det vore ganska självklart
att suppleant skall närvara vid
sammanträdena. Det förvånar mig också
att den av mig aktualiserade frågan
inte har berörts i den kommenterade
upplaga av företagsnämndskungörelsen
som utgivits av dåvarande civildepartementet.
Man saknar i kommentarerna
varje upplysning om suppleanternas
närvarorätt. Det har jag trott berodde
på att den frågan inte hade beaktats
vid överläggningarna. Statsrådet har nu
tagit mig ur den villfarelsen, och det är
jag tacksam för. Men om man har överlagt
om just denna fråga är jag ytterligt
förvånad över att det inte har sagts ett
ord om detta i kommentarerna. Det hade
säkerligen varit mycket värdefullt.

Jag vill erinra om den debatt som
statsrådet Löfberg förde med herr Lindblad
i denna kammare den 4 december
1969. Statsrådet sade då: ”Jag håller
med herr Lindblad om att det också
kan vara önskvärt att suppleanterna i
företagsnämnderna i möjligaste mån
följer nämndverksamheten och sätter
sig in i verkets förhållanden. Men det
behöver inte betyda att suppleanterna
är närvarande vid alla sammanträden
eller deltar i alla studieresor.” Av detta

100

Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Ang. suppleant i statlig företagsnämnd
har jag hittills inte kunnat utläsa annat
än att statsrådet Löfberg anser att suppleanterna
i regel bör få vara närvarande
men att de fördenskull inte behöver
vara närvarande vid alla sammanträden
eller vara med på alla resor.

Statsutskottet har i sitt utlåtande nr
161 år 1970 behandlat en motion av
herr Lindblad om ersättning till suppleant
i företagsnämnd hos statlig myndighet.
Yrkandet gäller visst inte enbart
resor, utan det avser ersättning till
suppleanter i företagsnämnd för deltagande
i sammanträde över huvud taget.
Statsutskottet säger i sitt utlåtande: ”1
likhet med motionärerna anser utskottet
det för nämndarbetet angeläget att
även suppleanterna kontinuerligt följer
arbetet och sätter sig in i de olika frågorna.
Det är en förutsättning för att
de rätt skall kunna bedöma frågorna
och på ett adekvat sätt fungera i stället
för frånvarande ordinarie ledamot.”

Hur följer man arbetet i en företagsnämnd
bättre än genom att vara med på
sammanträdena?

Det står i företagskungörelsens 19 §
att ledamot och suppleant i företagsnämnd
bör vara väl förtrogna med arbets-
och driftsförhållandena vid myndigheten.
Detta gäller naturligtvis inte
bara vid valtillfället utan bör gälla under
hela valperioden. Den som valts till
ledamot eller suppleant i en företagsnämnd
måste alltså fortlöpande följa
och — för att använda kungörelsens
ord — fortsätta att vara väl förtrogen
med arbets- och driftsförhållandena vid
myndigheten.

Bland de vägar som står öppna för
en personalrepresentant i en företagsnämnd
att skaffa sig och vidmakthålla
en sådan förtrogenhet är en av de
främsta den information som lämnas i
företagsnämnden, varvid man kan ställa
frågor i anslutning till informationen
och delta i det samråd som bör följa.
Men hur skall en suppleant kunna tillgodogöra
sig denna möjlighet om han
inte får vara med på sammanträdena?
Det är inte tillräckligt att den ordinarie

ledamoten för sin suppleant återger den
information som lämnats i nämnden.
En andrahandsinformation har alltid
sina risker, men vad som är viktigare
är att suppleanten inte har tillfälle att
ställa frågor i anledning av informationen,
och han får inte vara med om det
samråd som i en väl fungerande företagsnämnd
regelmässigt följer på informationen.

Statsrådet Löfberg säger att han tänker
ta upp denna fråga med personalens
huvudorganisationer. Jag blev först
glad när jag läste det och tänkte att en
lösning skymtar här. Men vad statsrådet
tänker ta upp är tydligen endast det
speciella spörsmålet om suppleant skall
få följa med på resor vid företagsnämnds
sammanträde. Statsrådet säger
nämligen efteråt i svaret att det inte
framkommit något som ”motiverar att
suppleant generellt skulle få rätt att vara
närvarande vid sammanträde med
företagsnämnd”. Uttrycket ”denna fråga”
måste alltså syfta enbart på resorna.
Tyvärr förekommer det ganska sällan
att företagsnämnderna har tillfälle
att resa, och jag tycker att det är en
mycket perifer fråga. Jag undrar om
inte statsrådet kunde ta upp det stora
problemet om en generell närvarorätt
för suppleanterna i företagsnämnd. Det
vore mera nytta med det.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Herr Tistad tycker att
mitt svar inte riktigt gav vad han hade
hoppats på, och det beklagar jag i och
för sig. Jag vill emellertid gärna understryka
att herr Tistad och jag är fullständigt
överens på en punkt, nämligen
att det är önskvärt att suppleanterna i
företagsnämnderna i möjligaste mån
följer nämndverksamheten och sätter
sig in i myndigheternas förhållanden.
Det är mycket väsentligt, och det är vi
helt överens om.

Herr Tistad är också förvånad över
att suppleanternas roll i nämndsamarbetet
inte har beaktats i de kommenta -

Torsdagen den 26 november 1970

Nr 39

101

rer som utgavs i anslutning till företagsnämndskungörelsen.
Herr Tistad är
vidare överraskad av att inte personalorganisationerna
hade tryckt på om
detta men betvivlade inte mina uppgifter
på den punkten. Jag är glad för
det, ty både niir det gällde uppgörelsen
som sådan och i fråga om kommentarerna
i anslutning till den förekom
givetvis ett mycket intimt samarbete
mellan representanter för departementet
och personalens organisationer.
Skulle detta ha upplevts som en angelägenhet
på personalorganisationernas
sida, hade man givetvis tryckt på.

Men, som sagt, herr Tistad och jag är
överens om att det är angeläget att på
olika sätt försöka stimulera suppleanterna
att följa med i nämndsamarbetet.
Jag gav för övrigt den uppfattningen
till känna — och det åberopade också
herr Tistad — när jag besvarade en enkel
fråga i riksdagen 1969 om studieresor
för statliga företagsnämnder. Våra
principiella synpunkter överensstämmer
alltså. Men vad jag har velat betona,
både vid frågestunden i december
1969 och nu, är att det förhållandet att
det är angeläget att suppleanten följer
med nämndsamarbetet inte behöver betyda
att suppleanten är närvarande vid
alla sammanträden. Det är naturligt att
den ordinarie ledamoten informerar sin
suppleant om åtminstone viktiga delar
av verksamheten i nämnden och låter
suppleanten ta del av den dokumentation
som han har fått där. Jag tror att
det kan vara tillfredsställande.

Jag vill också understryka att statsutskottets
skrivning på denna punkt ger
uttryck för samma principiella syn som
den herr Tistad och jag har, men utskottets
skrivning utmynnar konkret i
det som jag har tagit upp i mitt svar.
Utskottet yrkar nämligen att riksdagen
som sin mening ger till känna vad utskottet
anfört i anledning av motionerna
1:146 och 11:165 beträffande suppleant
för ledamot i företagsnämnd hos
statlig myndighet. Detta måste då anses
syfta på studieresorna.

Ang. suppleant i statlig företagsnämnd
Man kan till sist heller inte, herr talman,
bortse från de svårigheter som eu
myndighet kan ha att samtidigt vara av
med ett så stort antal anställda som det
skulle bli fråga om ifall suppleanterna
kontinuerligt skulle delta i sammanträdena.
Nämnderna har ju ofta 14—18
suppleanter. Dessutom skulle suppleanternas
närvaro vid nämndsammanträden,
som jag påpekade i mitt frågesvar,
göra nämnderna alltför stora och ohanterliga.
Det var väl det som låg till grund
för parternas mening på denna punkt,
eftersom de inte förde fram något önskemål
i den riktningen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag har inte blivit helt
övertygad om att min förvåning över
att det inte stod något i kommentarerna
om denna fråga var oberättigad. Hade
den direkt varit föremål för överläggningar,
hade det varit på sin plats
att behandla saken i kommentaren.

Jag känner också besvikelse över att
svaret var så negativt. Att denna negativa
inställning grundade sig på en överenskommelse
med personalorganisationerna
hade jag inte föreställt mig. Det
har inte alls kommit fram när frågan
tidigare behandlats i riksdagen.

Jag är väl medveten om att detta är
en fråga som är föremål för överläggningar
och som riksdagen i och för sig
inte har någon anledning att lägga sig i
för de anställdas räkning. Men vi har
kanske anledning att göra det för staten-arbetsgivarens
räkning.

Jag har deltagit i företagsnämndsverksamhet
inom statsförvaltningen i
cirka 20 år. Jag har uteslutande varit
myndighetsrepresentant, och jag har
under större delen av dessa 20 år varit
ordförande i företagsnämnd. Jag har
alltså sett företagsnämndsverksamheten
från myndighetssynpunkt, och jag har
under dessa 20 år blivit helt övertygad
om betydelsen och värdet av företagsnämnderna,
inte bara för de anställda
utan också för myndigheterna såsom

102

Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Ang. suppleant i statlig företagsnämnd
ett instrument för samarbete med de
anställda.

Jag har även praktiska erfarenheter
av hur nyttigt det är att ha suppleanterna
närvarande. Jag kan tala om för
statsrådet Löfberg att i en företagsnämnd
där jag i många år har varit
ordförande ansåg en av de representerade
personalorganisationerna det lämpligt
att för att kunna täcka flera kunskaps-
och erfarenhetsområden låta en
av suppleanterna regelmässigt vara närvarande
på företagsnämndens sammanträden.
Jag kan vitsorda att detta var
till mycket stor fördel för arbetet i företagsnämnden.
Men efter det att den
nya kungörelsen hade kommit, blev det
plötsligt stopp på detta efter besked till
chefsmyndigheten i Stockholm från den
departementsavdelning som statsrådet
Löfberg förestår.

Det är beklagligt att staten såsom arbetsgivare
skall se företagsnämndsverksamheten
på detta sätt. Det är inte något
uttryck för en positiv grundsyn att
stoppa en ordning som har tillämpats
i praxis så länge, med sådan framgång
och till sådan fördel för verksamheten.
Nog tycker jag att de bestämmelser det
här gäller tillämpas ganska stelbent, och
det finns anledning att ta upp frågan
om att få en mera verklighetsnära och
praktisk tillämpning av dem.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Bara några korta repliker
i anledning av herr Tistads senaste
inlägg.

Jag vill erinra om den möjlighet som
finns redan i den nuvarande kungörelsen.
I 26 § sägs uttryckligen att på begäran
av ledamot får företagsnämnd
kalla anställd hos myndigheten med
speciell sakkunskap att närvara vid behandlingen
av viss fråga. Nämnd får
även kalla annan person att som sakkunnig
höras i viss fråga. Det finns alltså
väldigt stora möjligheter att vidga
kretsen om det i olika sammanhang
behövs.

Jag vill än en gång understryka att
herr Tistad inte med ett ord har berört
den svårighet som jag har tryckt på och
som man inte utan vidare kan vifta
bort. Det skulle nämligen bli ganska
ohanterligt och opraktiskt att låta alla
suppleanter närvara. Jag nämnde i min
förra replik att det kan röra sig om
14—18 suppleanter som tillsammans
med de ordinarie ledamöterna regelmässigt
skulle tvingas vara med på sammanträdena.
Det skulle kunna leda till
en hel del svårigheter som jag har pekat
på.

Herr Tistad tycks också vilja mena
att det finns en nyansförskjutning i min
uppfattning från tidigare, nämligen den
uppfattning som jag gav uttryck åt i
svaret på herr Lindblads fråga, vilket
svar jag tidigare har refererat till. För
att det inte skall råda något missförstånd
på den punkten vill jag än en
gång understryka att den frågan mycket
konkret gällde om jag ville medverka
till sådana bestämmelser att statliga
företagsnämnder stimuleras till studieresor,
som kan ge ledamöter och suppleanter
ökade kunskaper om respektive
verks eller företags förhållanden. Jag
har alltså uppfattat riksdagens mening
så att man i det utlåtande som jag åberopade
ytterligare tryckte på detta. Jag
avser också att ta upp denna fråga med
personalens huvudorganisationer.

Jag vill understryka att jag också delar
herr Tistads mening om värdet av
företagsnämnderna. Det är mycket angeläget
att vi på olika sätt stimulerar
företagsnämndernas verksamhet, och
det sker också från regeringens sida.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag hade ju aldrig kunnat
drömma om att tolka 26 §, om tillkallande
av sakkunnig, så att suppleanten
för en personalrepresentant skulle
kunna tillkallas i denna egenskap och
därvid betraktas som sakkunnig. Jag
ber att få tacka för det besked som
statsrådet lämnade, nämligen att en sådan
tolkning är möjlig.

103

Torsdagen den 26 november 1970 Nr 39

Interpellation ang. statens vattenfallsverks avskrivningar för investeringar i Mur vikenprojektct -

Det är klart att det kan vara besvärande
för arbetet hos myndigheten att
dubbelt så många personer är frånvarande
från arbetet under den tid företagsnämnden
sammanträder, det kan inte
förnekas. Många företagsnämnder är
dock inte så stora. I den företagsnämnd
som jag talade om och som jag har
praktisk erfarenhet av finns sex personalrepresentanter,
och om sex eller tolv
är frånvarande i en förvaltning med
700 anställda tycker jag i och för sig är
tämligen betydelselöst.

Vidare är det så, statsrådet Löfberg,
att demokrati tar tid och kostar pengar.
Vill vi satsa på företagsdemokrati, så
får vi vara beredda att ta de olägenheterna.
För övrigt är det väl inte säkert
att personalorganisationerna kommer
att begagna möjligheten att låta alla sina
suppleanter närvara. I de flesta fall går
det nog att finna praktiska lösningar.

När det gäller mycket stora företagsnämnder
kan jag hålla med om att det
kan vara svårt att finna lämpliga lösningar,
men det bör väl finnas något
mellanting mellan ett totalt förbud och
ett totalt frisläppande. Jag har väldigt
svårt att förstå att man måste välja ut
den största företagsnämnd som existerar
i landet och säga att med den blir
det så stora olägenheter att någon närvarorätt
för suppleanter kan man inte
vara med om. Det stora flertalet företagsnämnder
i statsförvaltningen är
dock ganska små, enligt vad jag tror
mig veta.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Herr Tistad och jag
tycks i varje fall så småningom komma
ganska nära varandra. Han erkände nu
att det kan vara praktiskt ohanterligt
om suppleanterna skall närvara i stora
nämnder, men han tryckte då enbart på
personalrepresentationen. Jag vill understryka
att detta gäller också myndiglietsrepresentationen,
och då kommer
man upp i det antal som jag har nämnt.
För att ytterligare belysa storleken av

det rent praktiska problemet vill jag erinra
om att det för niirvarande finns
nära 1 000 statliga företagsnämnder med
ungefär 10 000 ordinarie ledamöter och
lika många suppleanter.

Sedan herr Tistad tydligen funderat
en smula på det här anförde han att det
borde vara möjligt att finna någon mellanform.
Till det vill jag bara säga att
det redan nu finns möjlighet för en
företagsnämnd att kalla in en suppleant,
och jag tycker att det systemet har fungerat
ganska smidigt. Skulle det inte ha
gjort det, så är jag säker på att personalorganisationerna
hade hört av sig.
Jag tror att man bör försöka behålla
denna smidighet i stället för att införa
en generell reglering av innebörd att
suppleanterna skall vara närvarande.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Interpellation ang. statens vattenfallsverks
avskrivningar för investeringar
i Marvikenprojektet

Ordet lämnades härefter till herr
PETTERSSON, KARL, (m), som yttrade:

Herr talman! I Kungl. Maj:ts förslag
behandlas avveckling av Marvikenprojektet.
Anslagskostnaderna väntas stanna
vid ca 480 milj. kronor enligt föreliggande
proposition i ärendet. Därvid
har hänsyn icke tagits till intäkter av
ca 65 milj. kronor, som väntas inflyta
genom försäljning av vissa till projektet
hörande tillgångar, främst tungt vatten.

Statens fordran på AB Atomenergi om
sammanlagt 195 milj. kronor föreslås
efterges och att de av AB Atomenergi
utställda skuldförbindelserna återlämnas
till bolaget.

Marvikenprojektet har drivits gemensamt
av AB Atomenergi och statens
vattenfallsverk. Statens vattenfallsverk
har anvisats 287 milj. kronor till projektet.
Av dessa anslag kommer 13,5
milj. kronor icke att behöva tagas i anspråk.

104

Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Meddelande ang. enkla frågor

Statens vattenfallsverk har under projektets
gång företagit avskrivningar för
investeringarna i projektet. För ett beskattningsår
har enligt uppgift vidtagits
en avskrivning på 70 milj. kronor.

Har sådana avskrivningar vidtagits
från rörelseöverskott från kraftverksrörelse,
så att det redovisade överskottet
minskat i motsvarande grad, har
detta i första hand medfört att kommuner
och landsting med statliga vattenkraftverk
inom sina områden gått miste
om kommunalskatteintäkter motsvarande
den kommunala beskattningen av
dessa verkställda avskrivningar.

Det har, om så skett, icke varit riksdagens
mening att dessa kommuner och
landsting, som i stor utsträckning hör
hemma i glesbygdsområden, skall stå
för dessa experimentkostnader. Dessa
kostnader skall delas av alla som bor
i landet, varhelst de än bor, och därför
skall sådana avskrivningar drabba
den statliga skatten och icke den kommunala
inom ett visst begränsat område.

När nu Marvikenprojektet avvecklas
är det en rättvise- och jämlikhetsfråga,
att ett sådant eventuellt förhållande
rättas till och att vederbörande kommuner
och landsting får sin rättmätiga
utdelning i form av kommunalskatt på
dessa vidtagna avskrivningar, ifall de
har belastat rörelseöverskott från kraftverksrörelse.

En praktisk och i andra sammanhang
beprövad lösning kan ske på samma
sätt som när en enskild skattebetalare
eftertaxeras för inkomst till beskattning
för tidigare taxeringsår.

Med anledning härav anhåller jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för industridepartementet
få ställa följande frågor:

Är statsrådet beredd att i samband
med behandlingen i riksdagen av Kungl.
Maj :ts förslag om avveckling av Marvikenprojektet
lämna en redogörelse
över statens vattenfallsverks avskrivning
för investeringar i Marvikenprojektet? -

Vill statsrådet redovisa huruvida sådana
avskrivningar påverkat statens
vattenfallsverks redovisning av rörelseöverskott
från kraftverksrörelse till
kommuner och landsting för kommunal
beskattning?

Är statsrådet beredd att medverka till
att sådana avskrivningar, i det fall sådana
företagits som påverkat rörelseresultatet
från kraftverksrörelse, kan få
upptagas till kommunal beskattning till
vederbörande kommuner och landsting,
eventuellt i form av eftertaxering?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla frågor
denna dag framställts, nämligen

av herr Brundin (m) till herr statsministern:
”Avser Statsministern låta
offentliggöra samtliga beslutsunderlag
på vilka regeringens beslut om Brofjorden
grundats?”;

av herr Pettersson, Karl, (m) till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet:
”Anser Statsrådet att det är
rimligt att krigsmaterielverket placerar
stora textilorder i lågprisländer medan
svensk textilindustri måste läggas
ned?”; samt

av fröken Pehrsson(ep) till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet:
”Anser Statsrådet de vid upphandling
av beklädnadsartiklar för försvaret
tillämpade principerna vara tillfredsställande
ur beredskapssynpunkt?”

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.01.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 27 november 1970

Nr 39

105

Fredagen den 27 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 382, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen (1950:
596) om rätt till fiske jämte motion i
ämnet.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 385, till Konungen i anledning
av proposition med förslag till lag
om vissa kommunala befogenheter i fråga
om sysselsättning för handikappade.

Anmäldes och bordlädes skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående ändringar i stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reviderade timoch
kursplaner för de tvååriga ekonomiska,
sociala och tekniska linjerna i
gymnasieskolan jämte motioner;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av två
fastigheter i Långsele kommun;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av garantin
för exportkredit;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om bemyndigande att i visst

fall avstå fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden som arv;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden som arv; samt

nr 201, i anledning av skrivelse från
Nordiska rådets svenska delegation
med överlämnande av berättelse för rådets
adertonde session, i vad skrivelsen
hänvisats till statsutskottet, jämte motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 61, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370), m. m.; samt
nr 63, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
(1960:391);

bankoutskottets utlåtanden:

nr 64, i anledning av proposition om
offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna
jämte motioner; samt

nr 65, i anledning av motioner om
särskilda obligationslån för bostadsfinansiering; första

lagutskottets memorial nr 68,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande första lagutskottets utlåtande
nr 49 i anledning av motioner
angående barnavårdsmannainstitutionen; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 82, i anledning av motioner angående
semesterrätten för skogsarbetare;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen (1949: 1);

106

Nr 39

Fredagen den 27 november 1970

Meddelande ang. enkel fråga

nr 85, i anledning av motioner om
kontrollen av giftrester i frukt och
grönsaker m. m.;

nr 86, i anledning av motioner om
förbättrat skydd mot yrkesskada genom
förgiftning; samt

nr 87, i anledning av motion om rätt
till sjukpenning vid fall då anmälan om
sjukdom ej skett;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 76, i anledning av motioner om
ett skogfritt område längs allmän väg;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1902:71 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
jämte motion i ämnet;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1962:270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall jämte
motion i ämnet; samt

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av 1 § andra stycket lagen
(1963:268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

67, i anledning av motioner angående
den fysiska riksplaneringen samt
åtgärder för att stärka allmänhetens insyn
i och inflytande över samhällsplaneringen; nr

68, i anledning av motioner angående
uppsamling, destruktion och återvinning
av industri- och hushållsavfall,
m. m.;

nr 71, i anledning av motioner om
utredning för att bredda och stödja ungdomens
kulturupplevelse;

nr 72, i anledning av motioner om
inrättande av en frivillig servicetjänst;

nr 73, i anledning av motion om åtgärder
för att rädda gamla kulturmiljöer
och stadspartier;

nr 75, i anledning av motioner angående
redovisningen av den ekonomiska
utvecklingen; samt

nr 76, i anledning av motion om åtgärder
för att dokumentera den tekniska
utvecklingen, m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av fru Florén-Winther
(m) till herr statsrådet
Löfberg: ”Är herr Statsrådet beredd att
medverka till skapandet av ett statligt
likalönsråd som likt det i Norge skall
övervaka att principen enligt den av
såväl Sverige som Norge, Finland och
Danmark ratificerade ILO-konventionen
nr 100 om lika lön för likvärdigt
arbete efterlevs?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.04.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970