Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

1

Nr 162

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bistånds- och
katastrof utbildning av värnpliktiga m. fl., given Stockholms
slott den 16 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av protokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det
förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att värnpliktiga m. fl. som har särskilda förutsättningar
och fyller vissa grundläggande krav bereds tillfälle att inom ramen
för värnplikten och den vapenfria tjänsten genomgå en särskild biståndsoch
katastrofutbildning. Utbildningen som skall stå öppen även för kvinnor
föreslås omfatta inledande utbildning (90 dagar), allmän biståndsutbildning
(250 dagar), katastrofutbildning (110 dagar) och fortsatt tjänstgöring
i minst 90 och högst 160 dagar.

Målet för utbildningen är att skapa en reserv för rekrytering av personal
för bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete samt för katastrofhjälp.
Rekryteringen föreslås inriktas främst på de yrkesgrupper som dominerar
inom SIDA:s verksamhetsområde. De som bär genomgått utbildningen föreslås
bli sammanförda i en särskild kår, beredskapskåren för biståndsinsatser.

Vidare föreslås att en nämnd inrättas för att leda och genomföra utbildningen.
Utbildningen avses inledas år 1972 med en kontingent om 100 personer.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 162

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal,
Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om biståndsoch
katastrof utbildning av värnpliktiga m. fl. och anför.

Inledning

1968 års utredning om biståndsutbildning — utredningsman riksdagsmannen
Sven Mellqvist — som tillsattes i november 1968 för att utreda frågan
om utbildning av vapenfria tjänstepliktiga och andra värnpliktiga för
internationell biståndsverksamhet m. m. har i juni 1970 avlämnat betänkandet
Värnplikt och biståndsutbildning (Stencil Fö 1970: 8).

Över betänkandet har yttranden avgetts av överbefälhavaren —- efter hörande
av cheferna för armén, marinen och flygvapnet — försvarets civilförvaltning,
försvarets sjukvårdsstyrelse, värnpliktsverket, försvarets rationaliseringsinstitut,
civilförsvarsstyrelsen, vapenfrinämnden, värnpliktsnämnden,
1966 års värnpliktskommitté, styrelsen för internationell utveckling (SIDA),
socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet, veterinärstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens Riksförbund
(SR), Svenska Landstingsförbundet, Svenska Röda Korset, Rädda Barnens
Riksförbund, Svenska Kyrkans Missionsstyrelse, Svenska Missionsrådet,
Sveriges Socialdemokratiska ungdomsförbund, Moderata ungdomsförbundet,
Folkpartiets ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund och Riksförbundet
Sveriges Lottakårer.

Universitetskanslersämbetet har bifogat yttranden från rektorsämbetena
vid universiteten i Göteborg och Stockholm samt från rektorsämbetet vid
högskoleenheten i Linköping. Universitetskanslersämbetet har vidare bifogat
från rektorsämbetena vid universiteten i Umeå och Uppsala överlämnade

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

yttranden från utbildningsnämnden vid respektive medicinsk fakultet, från
rektorsämbetet vid universitetet i Göteborg överlämnade yttranden från utbildningsnämnderna
vid de filosofiska, odontologiska och medicinska fakulteterna
och från utbildningsnämnden vid handelshögskolan, från rektorsämbetet
vid universiLetet i Stockholm överlämnat yttrande från utbildningsnämnden
vid samhällsvetenskapliga fakulteten, från rektorsämbetet vid
högskoleenheten i Linköping överlämnade yttranden från utbildningsnämnderna
vid de filosofiska, medicinska och tekniska fakulleterna. Dessutom
har ämbetet bifogat en skrivelse från medlemmar av Aktionsgruppen för
fredstjänst. — Med anledning av utredningens förslag har vidare en skrivelse
inkommit från medlemmar av Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation.

I propositionen berörs för överblickens och sammanhangets skull även
vissa frågor som inte kräver beslut av riksdagen.

Utredningens förslag

Utgångspunkter

Utredningen framhåller inledningsvis att frågan om svenskt utvecklingsbistånd
och vårt lands samarbete med världens utvecklingsländer under
senare år har intagit en framträdande plats i samhällsdebatten. Inte minst
hos den unga generationen har det enligt utredningen vuxit fram en stark
opinion för ökade insatser på detta område från svensk sida.

Utredningen erinrar vidare om att 1968 års riksdag (prop. 1968: 101, SU
128, rskr 302) antog en plan för det statliga utvecklingsbiståndets utveckling
som innebär bl. a. att biståndet senast budgetåret 1974/75 skall uppnå en
storlek som motsvarar 1 % av bruttonationalprodukten. Riksdagen uttalade
därvid att detta bör betraktas som ett minimimål och att en snabbare ökningstakt
bör eftersträvas om det statsfinansiella läget så medger.

Den planerade ökningen av utvecklingsbiståndet förutsätter enligt utredningen
en väsentligt ökad tillgång på biståndspersonal. Utredningen anför
att SIDA under budgetåret 1968/69 rekryterade sammanlagt 388 personer
till biståndsinsatser i utvecklingsländerna. Större delen av denna personal
(ca 60 %) avsågs för bilateralt eller nordiskt utvecklingssamarbete och
resten för multilaterala insatser. Omkring en tredjedel (129 personer) utgjordes
av fredskårsdeltagare. För de fem återstående budgetåren av den
plan som antogs av 1968 års riksdag, dvs. från 1970/71 till 1974/75, har den
sammanlagda rekryteringsvolymen uppskattats till i det närmaste 4 000
personer. Under perioden beräknas andelen fredskårsdeltagare komma att
hållas vid omkring en tredjedel av den totala volymen. Den totala rekryteringen
under budgetåret 1974/75 väntas enligt utredningen uppgå till ca
1 200 personer, vilket innebär att ca 400 personer skulle komma att rekryteras
till fredskåren under samma budgetår.

Av den kontraktsanställda personal — fredskårsdeltagare ej medräknade

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

■— som under år 1968 tillträdde tjänster i utvecklingsländerna tillhörde nära
två tredjedelar områden med tekniska, naturvetenskapliga, jordbruksinriktade,
medicinska och kommunikationstekniska arbetsuppgifter. Inslaget av
nationalekonomer, företagsekonomer och statistiker var också relativt stort.

I fråga om fredskårsdeltagare har i första hand efterfrågats jordbruksutbildad
personal, lärare, byggnadstekniker, väg- och vattenbyggnadspersonal,
mekaniker, socialt verksamma, laboratorielekniker, farmaceuter, receptarier
och kontorspersonal. Personer med akademisk utbildning har hittills
inte efterfrågats i större utsträckning för fredskårsinsatser. Ett mindre antal
biblotekarier och lärare i naturvetenskapliga ämnen har dock skickats ut
under de senaste åren.

Det är enligt utredningen vanskligt att ange vilka förändringar i fråga om
yrkesinriktning som kommer att ske under de närmaste åren när det gäller
efterfrågan på personalinsatser från vårt land. Det bilaterala och nordiska
utvecklingssamarbetet har mer och mer koncentrerats till områdena familjeplanering,
undervisning, kooperation, landsbygdsutveckling och livsmedelsförsörjning
samt humanitär verksamhet. Denna inriktning bedöms bestå
under den närmaste framtiden. Avsevärt svårare är det enligt utredningen att
förutse vilka förändringar som eventuellt kommer att inträffa i fråga om
personal för multilaterala insatser. Mycket anses dock tyda på att efterfrågan
på tekniker, ekonomer, lärare och jordbruksutbildad personal kommer att
dominera.

Utredningen erinrar vidare om att FN :s generalförsamling år 1965 antog en
resolution som bl. a. uppmanade medlemsstaterna att underrätta FN:s generalsekreterare
om den typ av bistånd de kan lämna i katastroffall. Med anledning
av resolutionen har t. ex. Norges regering meddelat generalsekreteraren
att ett kirurglag och ett fälthygienlag har upprättats i Norge och kan
sändas ut till ett katastrofområde på begäran av FN:s medlemsnationer.
Sverige meddelade år 1967 generalsekreteraren att teknikerkontingenten i
beredskapsstyrlcan för FN-tjänst var lämplig för ändamålet. FN:s generalförsamling
antog år 1968 en resolution som hade lagts fram av bl. a. Sverige
och som uppmanade berörda regeringar att göra förberedelser för att möta
naturkatastrofer genom administrativa åtgärder, utbildning av räddningspersonal,
uppläggande av förråd m. m. Regeringarna och berörda organisationer
uppmanades vidare att uppmärksamma behovet av vetenskaplig forskning
rörande naturkatastrofers orsaker och tidiga yttringar och att uppmuntra
förebyggande och skyddande åtgärder. Generalsekreteraren anmodades
att i samråd med organisationer inom och utom FN överväga möjligheterna
att lämna bistånd i dessa hänseenden och att förstärka FN :s samordningsberedskap.
En vädjan riktades också till FN:s och fackorganens medlemsstater
att genom FN eller på annat sätt erbjuda bistånd vid naturkatastrofer,
bl. a. genom stående kontingenter. Generalsekreteraren uppmanades
att konsultera medlemsstaterna om det bistånd de kan ställa i utsikt.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Frågorna om katastrofbistånd har även diskuterats vid de internationella
rödakorskonferenserna. Vid konferensen i Istanbul år 1969 antogs en resolution
om principer och regler för rödakorssamfundens hjälparbete vid naturkatastrofer.
Vidare förelädes konferensen ett förslag till deklaration som
reglerar principerna för internationellt humanitärt bistånd till civilbefolkningen
i katastrofsituationer. Förslaget avser alla katastrofer, både naturkatastrofer
och katastrofer som har förorsakats av människans egen verksamhet,
s. k. »man-made»-katastrofer.

Utredningen tar därefter upp vissa säkerhetspolitiska synpunkter på biståndsfrågan
och erinrar därvid om att Sveriges säkerhetspolitik bl. a. utgår
från att vårt land är en liten nation med begränsade resurser och att vår
säkerhet i första hand kan komma att hotas genom stormakters handlande.
Sveriges säkerhetspolitiska mål, som de har formulerats i anslutning till
1968 års försvarsbeslut, är att i alla lägen och i former som vi själva väljer
trygga en nationell handlingsfrihet och att i samband därmed verka för
internationell avspänning och en fredlig utveckling. Det mest kända uttrycket
för vår säkerhetspolitik är enligt utredningen principen om »alliansfrihet i
fred syftande till neutralitet i krig». De medel vi har valt att lita till såväl i
fred som då krig pågår i vår närhet anses utgöra ett sammanhängande helt,
nämligen »den traditionella svenska neutralitetspolitiken». Sveriges neutralitetspolitik
förutsätter enligt utredningen att försvarspolitiken styrs bl. a. av
de förpliktelser som vi enligt folkrätten ikläder oss genom att förklara oss
neutrala vid en militär konflikt mellan andra stater.

Behovet av försvarsresurser för att både i fred och då krig råder i omvärlden
fullgöra de skyldigheter folkrätten ålägger varje neutral stat påverkas
enligt utredningen inte av hur man bedömer behovet av och förutsättningarna
för svensk utvecklingshjälp. Kraven på försvarsresurser för att
fullfölja den deklarerade neutralitetspolitiken kvarstår nämligen även när
behovet av utvecklingsbistånd växer. Samtidigt ingår det dock i vårt lands
säkerhetspolitiska mål att verka för en fredlig utveckling i världen genom
allmän avspänning, ökad internationell säkerhet och skapandet av en internationell
rättsordning. Strävandena i denna riktning måste enligt utredningen
innefatta även vårt lands utvecklingssamarbete med de fattiga länderna.
En internationell rättsordning kan inte bygga på nöd och fattigdom
för flertalet människor i världen utan förutsätter enligt utredningen rättvisa
och trygghet för alla. Ett väsentligt ökat utvecklingsbistånd från de rika
nationernas sida anses därför, vid sidan av andra insatser, på längre sikt
vara en grundläggande säkerhetspolitisk åtgärd.

Utredningen konstaterar att samhället med stöd av gällande lagstiftning
— i första hand värnpliktslagen — disponerar resurser för rikets försvar och
alt direktiven för utredningsarbetet har aktualiserat frågan om dessa resurser
kan nyttiggöras för den internationella biståndsverksamheten. 1 direkti -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

ven uttalades bl. a. att vårt land skulle tillföras kunskaper och erfarenheter
av värde för totalförsvarets verksamhet under krig om värnpliktiga kan utnyttjas
för det internationella biståndet. Utredningen framhåller att den
ökande svenska biståndsinsatsen har krävt bl. a. en vidgad rekryterings- och
utbildningsverksamhet och att Sveriges möjligheter till personella insatser
skulle öka om värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga kan användas i
biståndsarbetet.

Utredningen erinrar vidare om att Sverige medverkar i FN:s fredsbevarande
aktioner. Denna medverkan sker efter framställning från FN och
omfattar såväl insättande av militära förband och observatörer utomlands
som beredskapsåtgärder i Sverige, t. ex. utbildning av beredskapsbataljoner
och en teknisk kontingent. Rekryteringen sker på frivillig väg men förutsätter
fullgjord grundutbildning vid krigsmakten. Anställning sker genom
avtal.

Vissa västeuropeiska länder har enligt utredningen genomfört ett system
som medger att värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst fullgörs genom
biståndsarbete i utvecklingsländer. Den närmare utformningen varierar
starkt från land till land. Utredningen har granskat konsekvenserna av att
införa ett motsvarande system i Sverige. Den har därvid konstaterat att
fullgörande av värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst genom biståndsarbete
i utvecklingsländer inte är förenligt med de principer efter vilka det
svenska statliga utvecklingsbiståndet f. n. bedrivs.

Utredningen framhåller att principerna för rekrytering i Sverige av personal
för bilateralt eller multilateralt utvecklingssamarbete bör utformas med
utgångspunkt i överenskommelser med vederbörande mottagarländer om
biståndsverksamhetens inriktning och omfattning. Detta innebär bl. a. att
ett utnyttjande av värnplikstjänstgöringen och den vapenfria tjänsten för
direkta insatser inom ramen för utvecklingssamarbetet endast i undantagsfall
skulle medföra ökad tillgång till personal som är utbildad och i övriga
avseenden lämplig för ändamålet. Ett utbyte av värnpliktstjänstgöring eller
vapenfri tjänst mot tjänstgöring i utvecklingsländer måste nämligen enligt
utredningen förutsättas ske på frivillig väg. Eftersom mo L lagar länderna
efterfrågar personal med viss yrkesutbildning och personliga förutsättningar
samt erfarenhet och duglighet inom yrkesområdet, anses det högst osäkert
om de som frivilligt åtar sig tjänstgöring i utvecklingsländer skulle komma
att representera de personalkategorier som efterfrågas av dessa länder.
De åldersregler som tillämpas av SIDA vid rekrytering av fredskårspersonal
understryker enligt utredningen detta förhållande. Den faktiska genomsnittsåldern
för fredskårsdeltagare uppgår f. n. till 26 år och för annan biståndspersonal
som har rekryterats i Sverige till ca 40 år. Att uppskjuta värnpliktsutbildningen
eller den vapenfria tjänsten till en tidpunkt då de personliga
och yrkesmässiga kvalifikationerna i större utsträckning är för handen

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

bedöms inte vara någon lösning. Ett beslut om uppskjuten värnpliktsutbildning
måste enligt utredningen, förutom på allmän lämplighet och motivation,
grundas på vederbörandes yrkesutbildning och yrkesinriktning. Vid den tidpunkt
då vederbörande har inhämtat kunskaper och färdigheter som är en
förutsättning för en meningsfylld insats inom utvecklingssamarbetet är det
inte säkert att vederbörande representerar en efterfrågad yrkeskategori eller
av andra skäl kan komma i fråga för biståndstjänst. Det anses inte heller
rimligt att svenska biståndsmyndigheter fattar beslut om anställning av en
enskild person under förutsättning att anställningen skall tillträdas först
efter ett antal år. Även om dessa nackdelar kunde elimineras, skulle ett utnyttjande
av värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst endast medföra
ökad tillgång till manlig personal. Behovet av att på andra vägar rekrytera
kvinnlig personal skulle därför kvarstå oförändrat.

Till detta kommer att utredningen har funnit att ett utnyttjande av värnpliktstjänstgöring
och vapenfri tjänst för direkta insatser inom ramen för
utvecklingssamarbetet inte är förenligt med det i Sverige tillämpade värnpliktssystemet.
Ändamålet med det svenska värnpliktssystemet är att tillgodose
totalförsvarets, främst det militära försvarets, personalbehov och
förutsätter att alla män genomgår värnpliktsutbildning. Inte heller vid ett
annorlunda utformat värnpliktssystem — t. ex. »kategoriklyvning» av årsklassen
— kan det enligt utredningen förutsättas att utbyte av värnpliktstjänstgöring
eller vapenfri tjänst mot tjänstgöring i utvecklingsländer skulle
medföra ökad tillgång till personal som är rätt utbildad och i övrigt lämplig
för utvecklingssamarbetets behov vid olika tidpunkter.

Mot denna bakgrund och med beaktande av de begränsningar som har
uppställts i direktiven för utredningsarbetet har utredningen begränsat sig
till frågan om hur de resurser som samhället, främst med stöd av värnpliktslagen,
disponerar för rikets försvar till vissa delar skall kunna utnyttjas för
utbildning och förberedelser för deltagande i bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete,
katastrofinsatser in. m. Ett sådant utnyttjande strider
enligt utredningen inte mot gällande värnpliktssystem. Utredningen utgår
från att utbildningen bör utformas med sikte på tjänstgöring inom totalförsvarets
krigsorganisation.

Utbildningens ändamål

Utredningen föreslår att värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga bereds
tillfälle att inom ramen för värnplikten och den vapenfria tjänsten genomgå
en särskild bistånds- och katastrofutbildning under förutsättning att de
har särskilda förutsättningar för utbildningen och i övrigt fyller vissa grundläggande
krav. Utbildningen bör dels ge en grund för biståndsinsatser inom
ramen för det svenska och internationella biståndssamarbetet, dels syfta

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

till att skapa vidgade personalresurser för insatser i katastroffall. Utredningen
finner det angeläget att den föreslagna utbildningen står öppen även
för kvinnor.

Ändamålen med den föreslagna utbildningen bör enligt utredningen vara
följande:

— Att skapa en reservkår för rekrytering av svensk personal för bilateralt
och multilateralt utvecklingssamarbete.

— Att skapa möjligheter för att komplettera den tekniska kontingenten
i beredskapsstyrkan för FN-tjänst.

— Att skapa möjligheter för att sätta upp särskilda kontingenter för katastrofhjälp.

— Att skapa vidgade möjligheter för organisationer att rekrytera personal
för biståndsinsatser och för katastrofhjälp.

Utredningen ger för sin del begreppet katastrof en vid tolkning. Utredningen
utgår från att insatser av personal som har genomgått bistånds- och
katastrofutbildningen bör kunna ske när skador har inträtt och behov av
hjälp föreligger på grund av naturkatastrofer som jordbävningar, översvämningar,
torka, missväxt m. m. Insatser bör också kunna ske då hjälpbehov
föreligger på grund av epidemier, förgiftningar av luft eller vatten,
livsmedelsbrist etc. liksom även som ett stöd till mera långsiktiga biståndsinsatser.
Vidare bör insatser kunna komma i fråga vid »man-made»-katastrofer,
dvs. i situationer när behov av hjälp föreligger på grund av ödeläggelse
genom krig. Insatser för att omhänderta och hjälpa flyktingar bör
också kunna bli aktuella.

I vilken omfattning särskilda katastrofkontingenter i framtiden kan behöva
anlitas kan enligt utredningen inte närmare bedömas. Utredningen
finner det emellertid befogat — bl. a. mot bakgrund av resolutioner som har
antagits av FN:s generalförsamling — att en grund skapas för att organisera
dylika hjälpkontingenter i Sverige. Den föreslagna utbildningen bör utgöra
en del av de förberedelser för att möta katastrofer som FN har uppmanat
bl. a. Sverige att vidta.

En utbildning för att tillgodose de tidigare nämnda ändamålen kommer
enligt utredningen att ge deltagarna insikter och kunskaper som är av värde
för den enskilde och samhället även i andra sammanhang än vid biståndsinsatser
och katastrofhjälp. Dessa kunskaper och den personliga handlingsberedskap
som utbildningen ger anses kunna bli av stor betydelse i olika
situationer i både fred och krig.

Utbildningstider

Kravet på att de som genomgår utbildningen skall kunna utgöra en reservkår
för personalbehov inom utvecklingssamarbetet medför enligt utredning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

9

en att utbildningen måste bli förhållandevis lång. Detta följer också av övriga
ändamål med utbildningen liksom av kraven på att den utbildade personalen
skall kunna användas i krig.

Utredningen har prövat möjligheten att disponera den utbildningstid som
står till förfogande enligt värnpliktslagen så att den ger utrymme för militär
grundutbildning (t. ex. med samma omfattning som för värnpliktiga kategori
G) och en särskild bistånds- och katastrofutbildning. Utredningen har
emellertid funnit att en sådan ordning inte medger ett innehåll i biståndsoch
katastrofutbildningen som på ett realistiskt sätt svarar mot de tidigare
redovisade ändamålen.

Utredningen finner det angeläget att bistånds- och katastrof utbildningen
utformas så att de som genomgår utbildningen får bästa möjliga grund för
sitt deltagande i biståndsarbete. Den grund utredningens förslag syftar till
anses inte kunna uppnås utan en förhållandevis lång utbildningstid. Även
för insatser i katastrofsituationer behövs enligt utredningen en relativt lång
tid av studier, övningar och förberedelser. Katastrofutbildningen bör utformas
så att den samtidigt ger en grund för ianspråktagande inom totalförsvarets
krigsorganisation. Detta medför att den sammanlagda utbildningstiden
kan minskas. De redovisade ändamålen med utbildningen anses kräva
en utbildningstid av en längd som — om den skulle läggas till fullständig
militär grundutbildning, t. ex. kategori G -— skulle sakna motsvarighet inom
nu gällande värnpliktsutbildningssystem. En sådan ordning skulle enligt
utredningen medföra avsevärda rekryteringssvårigheter och en stor del av
syftena med den föreslagna utbildningen skulle därmed inte kunna uppnås.
Den totala bistånds- och katastrofutbildningen anses därför böra hållas
inom de utbildningstider som förekommer inom det nuvarande värnpliktsutbildningssystemet.

Utredningen föreslår att den fullständiga militära grundutbildningen
(vapenfria tjänsten) för värnpliktiga som tas ut till här ifrågavarande utbildning
ersätts av en utbildningsgång som är inriktad på utvecklingssamarbete
och katastrofinsatser och som är utformad så att den kan utgöra
grund för krigsplacering inom totalförsvaret. Utbildningen föreslås omfatta
grundutbildning och fortsatt tjänstgöring (repetitionsutbildning).

Grundutbildningen föreslås för värnpliktiga inledas med en allmänmilitär
utbildning som motsvarar den utbildning som genomgås av alla värnpliktiga
inom krigsmakten. Den utbildning i militära ämnen och den miljökunskap
som därvid erhålls bedöms ha betydande värde för framtida katastrofinsatser.
Från många nationers sida används enligt utredningen i första hand
militära förband och andra militära resurser för katastrofhjälp. För vapenfria
tjänstepliktiga anses grundutbildningen kunna bli en värdefull praktikperiod
och ge en god grund för den senare utbildningen och tjänstgöringen.
I vissa fall bedöms uttagningen till bistånds- och katastrofutbildning bli
omprövad på grund av ändrad yrkesinriktning eller andra ändrade förhåll -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

anden. Utredningen anser att det då är av värde för den enskilde att en del
av utbildningen enligt värnpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst har
fullgjorts. Den inledande utbildningen föreslås genomföras så fort som
möjligt efter antagningen.

Efter den inledande utbildningen bör enligt utredningen följa allmän bistånds-
och katastrof utbildning. Efter en prövning av alternativa möjligheter
att utforma utbildningsplaner m. m. har utredningen funnit att denna
utbildning bör omfatta 360 dagar i en följd.

För fortsatt tjänstgöring bör enligt utredningen avsättas minst 90 och
högst 160 dagar. Fortsatt tjänstgöring under 90 dagar beräknas bli aktuell
för det övervägande antalet medan fortsatt tjänstgöring under 160 dagar
blir aktuell endast för ett fåtal värnpliktiga.

Den föreslagna utbildningstiden uppgår sålunda för huvuddelen av de
uttagna till 540 och för ett fåtal värnpliktiga till 610 dagar. Denna tid underskrider
utbildningstiden för underofficersuttagna värnpliktiga enligt nu
gällande värnpliktsutbildningssystem. Värnpliktiga som har tagits ut för
utbildning i specialtjänst fullgör f. n. tjänstgöring i högst 540 dagar. Motsvarande
tid gäller även för vapenfria tjänstepliktiga. Den föreslagna utbildningsgången
förutsätts inte medföra någon ändring av utbildningstiden
för vapenfria tjänstepliktiga i förhållande till vad som nu gäller.

Den inledande utbildningen föreslås genomföras sommaren efter det att
uttagning har skett. Den allmänna biståndsutbildningen och katastrofutbildningen
bör enligt utredningen förläggas så att den om möjligt sammanfaller
med läsåret vid allmänna läroanstalter. Utredningen finner perioden september—augusti
lämplig, eftersom man därigenom åstadkommer minsta möjliga
olägenhet för dem som bedriver studier före och efter denna utbildning.
Vidare kan de som har erforderliga yrkeskunskaper vid uttagningen genomföra
hela utbildningen i en följd.

Utbildningens innehåll

Bistånds- och katastrofutbildningen bör enligt utredningen disponeras dels
för att ge de grundläggande kunskaper och insikter som är av vikt för verksamhet
inom ramen för bilateralt eller multilateralt utvecklingssamarbete,
dels för att meddela kunskaper och färdigheter som är av betydelse för insatser
i katastroffall. Grundutbildningen bör vidare tillsammans med civil
utbildning och fortsatt tjänstgöring utgöra grund för ianspråktagande för
uppgifter inom totalförsvarets krigsorganisation.

Utredningen föreslår att tiden för grundutbildning disponeras enligt följande.

— Inledande utbildning 90 dagar

— Allmän biståndsutbildning 250 »

— Katastrofutbildning 110 »

Summa 450 dagar

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1970

11

Den föreslagna fördelningen av utbildningstiden bör enligt utredningen
medge att kvalificerad och meningsfull utbildning kan meddelas inom båda
huvudområdena, biståndsarbete och katastrofhjälp. Den allmänna biståndsutbildningen
avses bli i huvudsak teoretisk till sin karaktär medan katastrofutbildningen
till övervägande delen blir praktiskt inriktad. Utredningen
anser att en sådan kombination av teoretiska studier och praktiskt inriktad
verksamhet är av stort värde.

Som redan har nämnts föreslås den inledande utbildningen för
värnpliktiga omfatta den allmänmilitära utbildning som genomgås av alla
värnpliktiga inom krigsmakten. De utbildningsplaner som f. n. tillämpas
för värnpliktiga i specialtjänst bör enligt utredningen i stort kunna tillämpas.
Den allmänmilitära utbildningen omfattar allmän soldatutbildning, fältutbildning
(terrängtjänst, förläggning, skydd, fältarbeten, underhållstjänst)
och markstridsutbildning. För vapenfria tjänstepliktiga föreslås den inledande
utbildningen omfatta utbildning och tjänstgöring enligt något av de
ordinarie tjänstgöringsalternativen för denna kategori. I första hand anses
utbildningen böra genomföras vid civilförsvaret. Den inledande utbildningen
bör enligt utredningen för värnpliktiga förläggas till krigsmaktens förband
och för vapenfria tjänstepliktiga som hittills administreras av arbetsmarknadsstyrelsen.

Den allmänna bistån dsutbildningen bör enligt utredningen
utformas så att den ger grundläggande kunskaper och insikter av betydelse
för verksamhet inom bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete. Utredningen
anför att utvecklingssamarbete kan bedrivas endast med utgångspunkt
i goda kunskaper om de mottagande ländernas villkor och förhållanden.
Vid utformningen av utbildningsplanerna bör erfarenheterna av SIDA:s
personalutbildning beaktas, särskilt i fråga om kraven på önskvärda attityder
och färdigheter hos biståndspersonalen.

Utredningen anser att deltagarna i bistånds- och katastrofutbildningen bör
ges så solid grund som möjligt för framtida insatser i utvecklingssamarbetet.
Avsevärd tid bör därför sättas av för den allmänna biståndsutbildningen.
Enligt utredningen bör denna anordnas i huvudsak enligt följande plan.

— Språkutbildning 600 timmar

— U-landskunskap, biståndsarbete,

katastrof hj älp

— Fysisk träning m. m.

— Samhällskunskap

— Grundläggande hälsovårdsutbildning m. m.

— Studieteknik, kunskapsöverföring,

300

100

100

80

arbetsledning

— Motorkunskap m. m.

— Reservtid

40

30

100

Summa 1 350 timmar

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Vid rekrytering av svensk personal för internationellt arbete utgör enligt
utredningen bristande språkkunskaper en betydande svårighet. Det anses
därför viktigt att utbildningen ger bästa möjliga utgångsläge i fråga om
språkkunskaper. För att bredda personalens användningsområden bör undervisning
ges i två språk. Språken bör vara engelska/franska eller engelska/
spanska eller franska/spanska. Undervisningen bör syfta till att eleverna
någorlunda behärskar vardagsspråk och yrkesorienterat språk i tal och
skrift. Därutöver föreslås en orienteringskurs i ett lokalt språk i SIDA:s
huvudmottagarländer som swahili, hindi, amharinja, bemba eller arabiska.
Utredningen föreslår att språkstudier normalt bedrivs i följande omfattning.

A-språk: engelska/franska/spanska 375 timmar

B-språk: engelska/franska/spanska 200 »

C-språk: lokalspråk 25 »

Summa 600 timmar

Avsnittet u-landskunskap, biståndsarbete och katastrofhjälp utgör enligt
utredningen tillsammans med språkundervisningen den allmänna biståndsutbildningens
centrala avsnitt. Undervisningen i u-landskunskap bör vara
inriktad på att ge deltagarna förståelse för mottagarländernas attityder och
värderingar och insikt om de egna värderingarnas relativitet. Utbildningen
i biståndsarbete bör avse omfattning och innehåll i bilateral och multilateral
biståndsverksamhet, principer och metoder för utvecklingssamarbete i stort
och orientering om aktuella fältprojekt, praktikfall från fältarbete m. in.
Denna del av undervisningen föreslås så långt möjligt knyta an till den utbildning
av biståndspersonal som SIDA bedriver. Undervisningen i katastrofhjälp
bör enligt utredningen inriktas på studier av det hjälparbete som har
kommit till utförande i olika katastrofsituationer, enskilda organisationers
verksamhet, beredskap för katastrofer m. m. Undervisningen i samhällskunskap
föreslås som komplettering av den undervisning i svensk samhällskunskap
som bedrivs inom ramen för värnpliktsutbildningen omfatta fördjupade
studier av samhällsliv och sociala problem med särskild inriktning
på de förhållanden som är av betydelse för utvecklingssamarbete.

Katastrofutbildningen föreslås disponeras så att den i första
hand ger kunskaper och färdigheter som är av betydelse för insatser i katastrofsituationer.
Utbildningen bör enligt utredningen inriktas på att skapa
en personlig beredskap för sådana insatser och samtidigt bör så långt möjligt
katastrofinsatser i särskilda hjälpkontingenter förberedas och övas.
Katastrofutbildningen bör vidare utformas så att den ger en grund för krigsplacering
inom totalförsvaret. Utredningen föreslår att katastrofutbildningen
anordnas i huvudsak enligt följande plan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

13

— Egentlig katastrofutbildning

— Specialutbildning

— Planering av katastrofhjälp m. m.

— Fysisk träning m. m.

250 timmar

250

100

50

Summa 650 timmar

Den egentliga katastrofutbildningen bör enligt utredningen anordnas i
civilförsvarsstyrelsens regi vid någon av dess utbildningsanläggningar och
i huvudsak bedrivas på utbildningslinjerna brandtjänst, skyddstjänst, räddningstjänst
och sjukvårdstjänst. För vissa värnpliktiga som genomgår bistånds-
och katastrofutbildningen kan det dock visa sig önskvärt och ändamålsenligt
— t. ex. med hänsyn till vederbörandes civila utbildning — att
eftersträva krigsplacering inom det militära försvaret i t. ex. röjnings-,
reparations- eller sambandstjänst. Utbildning kan i dessa fall tänkas bli
förlagd till skolor och förband vid krigsmakten.

Specialutbildningen bör enligt utredningen avse fördjupade studier och
praktiskt arbete inom vederbörandes yrkesområde. Dessa studier bör i första
hand inriktas på insatser i katastroffall men utbildningen bör kunna utformas
så att den blir av betydelse även för verksamhet inom ramen för
utvecklingssamarbete. Utredningen föreslår att denna del av utbildningen
organiseras på följande utbildningslinjer.

— Administration m. m.

— Hälso- och sjukvård

— Transport- och underhållstj änst

— Förläggning och utspisning

— Röjning, reparation och byggnadsverksamhet

Utredningen framhåller att specialutbildningen skall medverka till att
göra deltagarna skickade att som medlemmar i hj älpkontingent, ensamma
eller i grupp, utföra kvalificerade arbetsuppgifter i katastrofsituationer av
det slag som angetts i det föregående. Hj älpkontingenternas personal bör
också kunna undervisa och instruera personal som behövs för hjälparbete
i olika katastrofsituationer. Fördelningen på utbildningslinjer föreslås ske
med utgångspunkt i det civila yrkeskunnandet. Katastrofutbildningen bör
enligt utredningen avslutas med ett sammanhållet skede som inriktas på
planering av hjälpinsatser i katastroffall. Skedet bör omfatta spel och simulering
av hjälparbete i katastrofsituationer samt planläggning av insatser vid
olika typer av katastrofer.

Enligt utredningen har den föreslagna katastrofutbildningen delvis utformats
med tanke på att den utbildade personalen skall kunna krigsplaceras
inom civilförsvaret. Utbildningen inom civilförsvaret och utbildning
för katastrofinsatser bedöms ha stora likheter. Den personal som har genomgått
bistånds- och katastrofutbildningen föreslås normalt krigsplaceras som

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

befäl eller manskap inom civilförsvarets undsättningskårer. Om undsättningskårerna
på denna väg tillförs personal minskar deras behov av värnpliktiga
ur det militära försvaret. Med hänsyn till civil utbildning anses i
vissa fall skäl kunna föreligga till krigsplacering i andra befattningar inom
civilförsvaret eller inom andra delar av totalförsvaret än civilförsvaret. Beslut
om krigsplacering bör enligt utredningen fattas efter avslutad grundutbildning
på samma sätt som sker för andra värnpliktiga eller vapenfria
tjänstepliktiga.

I avvaktan på att närmare erfarenheter vinns, föreslås den fortsatta tjänstgöringen
genomföras enligt följande riktlinjer. Tjänstgöringen bör i princip
avse repetitionsutbildning och tjänstgöring i krigsbefattning. Därutöver bör
viss tid disponeras för övning och förberedelser för katastrofinsatser. För
värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga som har genomgått bistånds- och
katastrofutbildningen och krigsplacerats inom civilförsvaret föreslås den
fortsatta tjänstgöringen omfatta totalt 90 dagar, därav 18 dagars tjänstgöring
för övning och förberedelser för katastrofinsatser. För värnpliktiga som har
krigsplacerats inom det militära försvaret bör den fortsatta tjänstgöringen
anpassas till vad som gäller för krigsbefattningen och omfatta högst 160
dagar. Även värnpliktig som har krigsplacerats inom det militära försvaret
bör fullgöra högst 18 dagars tjänstgöring för övning och förberedelser av
katastrofinsatser. Genomförd sådan övning bör räknas som fullgjord krigsförbandsövning.
För kvinnor föreslås den fortsatta tjänstgöringen omfatta
övning och förberedelser för katastrofinsatser i 18 dagar efter frivilligt åtagande.
Motsvarande gäller för män som har frikallats från värnplikten men
uttagits till bistånds- och katastrofutbildning.

Utbildningskontingentens storlek

Frågan om det antal som varje år bör antas till utbildningen påverkas
enligt utredningen i första hand av det beräknade rekryteringsbehovet på
sikt, främst inom SIDA:s verksamhetsområde, samt den bedömda storleken
av den reserv i form av utbildad personal som behövs för att vid behov organisera
funktionsdugliga kontingenter för insatser i katastroffall.

Med utgångspunkt i föreliggande planer för det svenska utvecklingsbiståndets
utbyggnad bedöms SIDA:s rekryteringsbehov på sikt öka. Vilka
yrkesgrupper som kommer att efterfrågas anses däremot vara svårare att
ange. För att bedöma personalbehovet för eventuella katastrofkontingenter
föreligger enligt utredningen endast bristfälligt underlag. Av de uppgifter
som utredningen har inhämtat framgår dock att kontingenterna i de flesta
fall blir relativt små. Av betydelse i detta sammanhang är vidare enligt utredningen
de personella och organisatoriska förutsättningarna att genomföra
den föreslagna utbildningen. Lokalfrågor, bedömd lärartillgång och brist på
erfarenheter från utbildning för katastrofinsatser anses tala för att utbild -

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

15

ningen bör inledas med ett lågt antal deltagare, vilket också skulle underlätta
den administrativa och pedagogiska planeringen för det första verksamhetsåret.

Utredningen föreslår att utbildningsverksamheten inleds med en kontingent
om 100 deltagare. Sedan närmare erfarenheter har vunnits, anses detta
antal kunna utökas till 200 per år. Enligt utredningen bör det ankomma på
Kungl. Maj :t att årligen fastställa det antal som skall antas till utbildningen.

Kompetenskrav

En utgångspunkt för utbildningen bör enligt utredningen vara att den
skall stå öppen endast för sådana sökande som kan bedömas ha förutsättningar
att genomföra utbildningen med goda resultat och komma i fråga för
avsedd tjänstgöring. Kvotering mellan olika kategorier sökande — värnpliktiga,
vapenfria tjänstepliktiga och kvinnor — föreslås inte äga rum.
Kriterier för antagning till utbildningen bör uteslutande vara den enskildes
förutsättningar, lämplighet och intresse.

Utredningen föreslår att rekryteringen till utbildningen främst inriktas på
de yrkesgrupper som dominerar inom SIDA:s verksamhetsområde. Vid
rekryteringen bör vidare uppmärksammas att personalen skall kunna användas
för att sätta upp hjälpkontingenter i katastroffall. Vid antagningen
till utbildningen bör enligt utredningen tillses att personalens kvalitet upprätthålls
även vid fluktuationer i antalet sökande. Ett lägre antal sökande
bör därför inte medföra sänkta krav på yrkeskunnande och allmän lämplighet.

De yrkesgrupper som f. n. dominerar inom SIDA:s verksamhetsområde är
tekniskt utbildad personal, ekonomer, skogs- och jordbruksutbildad personal,
personal för utbildning och undervisning samt hälso- och sjukvårdspersonal.
Utredningen föreslår att kunskaper inom eller klar inriktning mot
något av dessa yrkesområden bör föreligga när utbildningen påbörjas. Samtidigt
anser dock utredningen att det i enskilda fall kan finnas skäl att eftersätta
kraven på dokumenterad yrkesutbildning, nämligen när det finns anledning
att anta att vederbörande ändå kan komma att genomföra utbildningen
med goda resultat och efterfrågas för internationellt biståndsarbete
eller hjälpinsatser i katastroffall.

Utredningen anför vidare att allmän lämplighet för utbildningen och
tjänstgöringen bör föreligga vid utbildningens början. Dessa krav föreslås
tillmätas väsentlig vikt vid antagningen, vilket enligt utredningen gör det
nödvändigt med ett särskilt test- och prövningsförfarande. Prövningen bör
avse bl. a. den sökandes allmänna inställning till och motivation för biståndsarbete
samt hans personliga förutsättningar att arbeta under de villkor och
förhållanden som därvid gäller. Prövningen bör vidare avse begåvningstyp,

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

allmänbildning, utbildning och hälsotillstånd. SIDA:s principer och metoder
för personalrekrytering föreslås tillämpas så långt möjligt. De resultat som
kommer fram vid inskrivningsförrättningen kan enligt utredningen utnyttjas
vid urvalsprövningen. Urvalsprövningens omfattning och kostnaderna för
prövningen kan därigenom begränsas. För kvinnliga sökande måste uppgifter
om hälsotillstånd inhämtas i samma utsträckning som vid inskrivningsförrättning.

Utredningen föreslår att en befattningskatalog upprättas över huvuddelen
av arbetsuppgifterna inom SIDA:s verksamhetsområde. För varje befallning
bör finnas befattningsbeskrivning och befattningsprofil över de
krav som bör ställas. Härigenom kan t. ex. inskrivningsförrättningarnas resultat
utnyttjas effektivt.

Antagning till bistånds- och katastrof utbildning

Utredningen anser det angeläget att bredast möjliga bas skapas för antagning
till utbildningen. En naturlig begränsning anses ske genom att uttagning
till utbildningen skall grundas på personlig ansökan. Utredningen föreslår
att rekryteringsbasen bör utgöras av inskrivningsskyldiga värnpliktiga
samt kvinnor.

Antagning till bistånds- och katastrofutbildningen föreslås ske enligt följande.

Ansökan om antagning till utbildningen ges av inskrivningsskyldiga värnpliktiga
in vid inskrivningstillfället eller den senare tidpunkt som fastställs
av utbildningsmyndigheten. Inskrivningsskyldig som ansöker om antagning
till bistånds- och katastrofutbildning skall genomgå inskrivningsförrättning
och tas ut till utbildning enligt värnpliktslagen. Därefter genomgås den särskilda
urvalsprövningen till bistånds- och katastrofutbildningen. Sökande
som inte blir antagen fullgör värnpliktsutbildning enligt antagning vid inskrivningstillfället.
Sökande som blir antagen påbörjar utbildningen snarast
möjligt efter antagningen, om erforderliga yrkeskunskaper eller klar yrkesinriktning
föreligger eller om det annars anses lämpligt. Hela grundutbildningen
genomförs därvid i en följd. Om erforderliga yrkeskunskaper anses
böra inhämtas fullgörs den inledande utbildningen så snart som möjligt,
men anstånd beviljas med allmän biståndsutbildning och katastrofutbildning
tills dessa kunskaper har inhämtats. I de fall då anstånd har meddelats
skall nytt prövningsförfarande — i första hand avseende yrkeskunskaper
— äga rum. Sökande som därvid inte antas fullgör värnpliktstjänstgöring
enligt tidigare uttagning.

Har den som antagits till bistånds- och katastrofutbildning ansökt om och
beviljats vapenfri tjänst bör den inledande utbildningen enligt utredningen
fullgöras i tjänstgöringsalternativ som fastställs av arbetsmarknadsstyrelsen.
I övrigt föreslås samma bestämmelser gälla som för värnpliktiga.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Värnpliktig som vid inskrivningsförrättning frikallas från att fullgöra
värnplikten bör enligt utredningen kunna antas till bistånds- och katastrofutbildning
om det kan styrkas att skälen till frikallelsen inte utgör hinder
för att genomgå utbildningen eller för att ianspråktas för biståndsarbete e. d.
Prövningen i detta avseende föreslås åvila utbildningsmyndigheten.

Även värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga som har fullgjort fullständig
värnpliktsutbildning eller vapenfri tjänst eller del därav bör enligt
utredningen kunna ansöka om tillträde till utbildningen. Dessa bör tas ut
till utbildningen på samma grunder som har angetts i det föregående.

Uttagning av kvinnor föreslås ske på samma sätt som för värnpliktiga.

Värnpliktiga som har frikallats från värnplikten, värnpliktiga och vapenfria
tjänstepliktiga som har fullgjort fullständig värnpliktsutbildning eller
vapenfri tjänst och kvinnor avses inte genomgå den inledande utbildningen.
För samtliga dessa kategorier är utbildningen att betrakta som ett frivilligt
åtagande. Anståndsförfarande för inhämtande av yrkeskunskaper föreslås
därför inte tillämpas för denna personal.

För samtliga sökande föreslås gälla att vederbörande under det kalenderår
då den allmänna biståndsutbildningen och katastrof utbildningen påbörjas
skall uppnå lägst 19 och högst 26 års ålder. Anstånd för den som skall dokumentera
nödvändiga yrkeskunskaper bör av denna anledning enligt utredningen
inte beviljas för längre tid.

Beredskapskåren för biståndsinsatser

Utredningen föreslår att den personal som med tillfredsställande resultat
har genomgått bistånds- och katastrofutbildningen redovisas i en särskild
kår, beredskapskåren för biståndsinsatser. Kåren bör enligt utredningen
närmast betraktas som en administrativ organisation och dess personal som
en »resurs» som kan disponeras för olika ändamål. Personalen bör stå kvar
i kåren till utgången av det år vederbörande uppnår 47 års ålder.

Huvuddelen av de uppgifter om kårens personal som behövs för rekrytering
av svensk personal till bilaterala och multilaterala biståndsprojekt och
för enskilda organisationers personalrekrytering bör enligt utredningen
kunna inhämtas genom utbildningsmyndighetens verksamhetsberättelse.
Berättelsen som bör innefatta bl. a. en redogörelse för tillgången på personal
i kåren bör tillställas de myndigheter, organisationer m. fl. som kan ha intresse
av att för sin verksamhet rekrytera personal ur kåren.

För att komplettera den tekniska kontingenten i beredskapsstyrkan för
FN-tjänst liksom för att sätta upp särskilda hjälpkontingenter för insatser

1 katastroffall krävs enligt utredningen ytterligare planeringsarbete m. m.
Detta anses böra utföras av utbildningsmyndigheten.

Utredningen framhåller att komplettering av den tekniska kontingenten i
beredskapsstyrkan för FN-tjänst kan ske antingen genom att man ur bered 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 162

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

skapskåren sätter upp särskilda grupper som kompletterar kontingenten
eller genom att kontingenten tillförs enskilda personer ur beredskapskåren.
För denna personal föreslås gälla samma bestämmelser som för annan personal
i kontingenten, vilket innebär att personalen skall förbinda sig att stå
till förfogande för viss tid och genomföra utbildning och övningar i samma
omfattning som kontingentens personal i övrigt.

Ur beredskapskåren avses särskilda kontingenter för insatser i katastroffall
kunna organiseras vid behov. Beslut om disposition av personal ur beredskapskåren
för detta ändamål bör enligt utredningen fattas av Kungl. Maj :t.
Kontingenterna bör sättas upp sedan svenska myndigheter har fått begäran
om biträde med personal i katastroffall utom landet. Kontingenterna förutses
kunna variera i storlek och sammansättning i olika situationer. I vissa fall
kan t. ex. erfordras insatser av enbart medicinsk personal och i denna situation
utgör beredskapskårens läkare, sjuksköterskor m. fl. rekryteringsunderlaget.

Sedan en framställning om bistånd i katastroffall har inkommit till Sverige
och beslut fattats om insättande av hj älpkontingent förutsätts det ankomma
på utbildningsmyndiglieten — i dess egenskap av huvudman för
beredskapskåren — att rekrytera och organisera kontingenten i samråd med
myndigheter, organisationer m. fl. För detta ändamål krävs enligt utredningen
en närmare klassificering av de arbetsuppgifter för vilka personalinsatser
kan komma att efterfrågas i katastroffall. Vidare behövs en klassificering
av den utbildade personalen med hänsyn till dess förutsättningar
att utföra uppgifterna. Med utgångspunkt främst i uppdelningen på linjer
under katastrofutbildningens specialutbildning föreslås kårens personal tilldelas
uppgifter och befattningar i katastrofsituationer.

Utredningen har även övervägt frågan om förrådshållning av materiel för
beredskapskårens behov. Den har därvid funnit skäl som talar för en begränsad
förrådshållning av sådan materiel som är särskilt viktig för hjälpinsatser
i katastrofsituationer. Utredningen anser dock att denna fråga bör
prövas i ett vidare sammanhang och föreslår att behovet av och förutsättningarna
för förrådshållning av materiel utreds av utbildningsmyndigheten
i samarbete med myndigheter, organisationer m. fl. Därvid bör man enligt
utredningen göra en bedömning av det totala behovet i landet av sådan förrådshållning.

Ekonomisk ersättning och andra villkor vid anställning inom bilaterala
eller multilaterala biståndsprojekt bestäms av vederbörande myndigheter
och internationella organ. Personal som har genomgått bistånds- och katastrofutbildningen
förutsätts bli anställd på samma villkor som annan personal.
När personal som har genomgått denna utbildning anställs av enskilda
organisationer bör detta enligt utredningen ske på villkor som överenskoms
mellan den enskilde och vederbörande organisation. Anställning inom eller
i anslutning till den tekniska kontingenten i beredskapsstyrkan för FN-tjänst

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

förutsätts ske på de villkor som nu gäller för personal i kontingenten, dvs.
genom personliga kontrakt för viss tid.

Tjänstgöring inom särskild hjälpkontingent för insatser i katastrof fall
bör enligt utredningen vara frivillig och fordra den enskildes medgivande.
Beslut om deltagande bör därför fattas av den enskilde i varje särskilt fall
sedan huvudmannen för beredskapskåren har framställt begäran härom.
Utredningen förutsätter att bestämmelser om ekonomisk ersättning m. in.
vid sådan tjänstgöring utformas av huvudmannen för beredskapskåren med
ledning av den praxis som tillämpas av myndigheter, organisationer m. fl.

Tillgodoräknande av tjänstgöring inom svenskt eller internationellt biståndsarbete m. m. som
värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst

Utredningen anför att de som genomgår bistånds- och katastrof utbildningen
inte automatiskt kommer att beredas anställning inom bilateralt
eller multilateralt utvecklingssamarbete. I vilken utsträckning de kan komma
att tas i anspråk för övriga ändamål anses inte kunna sägas i förväg.
Enligt utredningen kan dock ett antal av dem som genomgår bistånds- och
katastrof utbildningen relativt snart efter utbildningen komma att beredas
anställning inom olika biståndsprojekt. Därvid uppkommer frågan om
tjänstgöring inom de arbetsområden för vilka bistånds- och katastrofutbildningen
är en förberedelse bör få tillgodoräknas som återstående del av den
totala utbildningstiden.

Enligt utredningen bör tjänstgöring inom ramen för svenska biståndsinsatser
kunna tillgodoräknas som återstående tjänstgöringstid enligt särskilda
bestämmelser. Detsamma föreslås gälla tjänstgöring inom det multilaterala
utvecklingssamarbetet. Anställning hos enskilda organisationer vars
verksamhet i utvecklingsländer ligger inom ramen för de verksamhetsområden
som har angetts i det föregående anses böra få tillgodoräknas på motsvarande
sätt. Som förutsättning för att sådan anställning skall få tillgodoräknas
bör dock enligt utredningen gälla att statsbidrag utgår till organisationens
verksamhet.

Närmare bestämmelser om tillgodoräknande av tjänstgöring inom biståndsarbete
m. m. föreslås fastställas av Kungl. Maj :t. Utredningen erinrar
samtidigt om att dess förslag syftar till att bl. a. skapa en reservkår av personal
för insatser inom SIDA:s verksamhetsområde. Bestämmelserna om
tillgodoräknande av tid som är avsedd för fortsatt tjänstgöring anses därför
böra utformas så att de utgör starkast möjliga stimulans för dem som har
genomgått grundutbildningen att utföra insatser i utvecklingsländerna. Utredningen
anför vidare att tillgodoräknande bör medges endast i fråga om
faktisk tjänstgöringstid i utvecklingsländer. En minimitid för tjänstgöringen
— förslagsvis två år —■ för att tillgodoräknande överhuvudtaget skall kunna
komma i fråga föreslås fastställas.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

Förslag från arbetsgrupp inom socialstyrelsen

Utredningen har inhämtat socialstyrelsens synpunkter på de frågor utredningsarbetet
har avsett. Med anledning härav har socialstyrelsen utan
eget ställningstagande överlämnat ett av en av styrelsen tillkallad arbetsgrupp
utarbetat förslag till grundläggande utbildning av medicinsk personal — i
första hand läkare — för tjänstgöring i utvecklingsländer. Arbetsgruppen
föreslår att biståndsutbildning för läkare påbörjas efter läkarexamen och att
utbildningen innefattar allmän orientering om utvecklingsländernas och
biståndsarbetarnas situation (3 veckor), tropikmedicin (3 veckor), tropisk
pediatrik, nutrition, förebyggande vård, public health, familjeplanering,
katastrof medicin (3 veckor) samt språkundervisning (3 veckor) och
därefter adaptationsutbildning i det mottagande landet (1—2 månader). Utredningen
anför att arbetsgruppens förslag står i god överensstämmelse med
de förslag som utredningen har lagt fram. Den av arbetsgruppen föreslagna
utbildningen för läkare kan enligt utredningen väl förenas såväl med utbildningsmål
och utbildningsinnehåll i bistånds- och katastrofutbildningen
som med den föreslagna utbildningsgången.

Den av utredningen föreslagna bistånds- och katastrof utbildningen förutsätts
komma att genomgås av ett antal läkare och medicine studerande.
Dessa bör enligt utredningen under den föreslagna specialutbildningen
genomgå delar av den utbildning som har föreslagits av arbetsgruppen. Utbildningsplanerna
bör utarbetas av socialstyrelsen i samråd med utbildningsmyndigheten.
Den av arbetsgruppen föreslagna allmänorienteringen
och språkundervisningen kommer enligt utredningen att ingå i den allmänna
biståndsutbildningen. Även för sjuksköterskor som genomgår bistånds- och
katastrofutbildningen föreslås motsvarande studier. Utredningen bedömer
att ett genomförande av denna utbildning kommer att kräva utökade personella
och ekonomiska resurser vid de sjukhus och utbildningsanstalter där
undervisningen avses äga rum.

Utredningen tar inte ställning till frågan om den av arbetsgruppen föreslagna
utbildningen bör genomföras även för andra läkare och sjuksköterskor
än dem som har tagits ut till bistånds- och katastrofutbildningen.
Denna fråga bör enligt utredningen avgöras av socialstyrelsen och SIDA
m. fl. myndigheter. Utredningen konstaterar dock att de antalsberäkningar
som har redovisats av arbetsgruppen — högst 25—50 per år — står i överensstämmelse
med de förslag rörande utbildningskontingentens storlek som
utredningen har lagt fram.

Utbildningsmyndigheten

Utredningen föreslår att en särskild nämnd, biståndsutbildningsnämnden,
inrättas för att genomföra utbildningsverksamheten. Nämnden anses böra
vara ett fristående organ under försvarsdepartementet.

Utredningen föreslår att i biståndsutbildningsnämnden ingår represen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

21

tanter för bl. a. SIDA, totalförsvarets myndigheter, enskilda hjälporganisationer
och ungdomsorganisationerna.

Utbildningsmyndigbetens lokalisering

Enligt utredningen bör all utbildning utom den inledande utbildningen
och den del av katastrofutbildningen som genomförs av andra myndigheter
genomföras vid en särskild utbildningsanläggning.

Vid sina överväganden rörande olika möjligheter till lokalisering av utbildningsverksamheten
har utredningen funnit att vissa skäl talar för en
lokalisering till storstockholmsområdet eller dess omedelbara närhet. Detta
gäller bl. a. behovet av lärarpersonal och expertis samt kraven på samverkan
med de statliga myndigheter som blir berörda av verksamheten. Utredningen
anför dock att goda utbildningsbetingelser bör kunna skapas även på andra
håll i landet. Utredningen som inte lämnar något konkret förslag i fråga om
utbildningsmyndighetens lokalisering förordar att denna fråga avgörs med
beaktande av strävandena till decentralisering och omlokalisering av statlig
verksamhet.

Kostnader

Vid en utbildningskontingent på 100 personer beräknar utredningen de
årliga förvaltningskostnaderna för utbildningsmyndigheten (exklusive lokalkostnader)
till 2,1 milj. kr. Kostnaderna för övningar och materiel uppskattas
av utredningen till 250 000 kr. per år. Till detta kommer ökade utgifter
för berörda myndigheter för att genomföra den egentliga katastrofutbildningen
och den del av specialutbildningen som inte genomförs av
utbildningsmyndigheten. Investeringskostnaderna vid ett eventuellt uppförande
av en utbildningsanläggning för 100 personer beräknas av utredningen
till 2,5 milj. kr.

Ekonomiska förmåner under utbildningen

Utredningen föreslår att penningbidrag, utryckningsbidrag, fria ledighetsresor
och övriga förmåner utgår efter samma grunder som under värnpliktsutbildning
och vapenfri tjänst. Vidare föreslås en utbildningspremie
efter avslutad grundutbildning. Premien bör motsvara den som utgår efter
fullgjord grundutbildning till värnpliktigt underbefäl (gruppchef) vid krigsmakten.

Författningsfrågor

Utredningens förslag kräver vissa ändringar i värnpliktslagen och de författningar
som reglerar förmånerna till värnpliktiga m. fl. Utredningen har
lämnat förslag till ändring av 6 och 27 §§ värnpliktslagen.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

Särskilt yttrande

I ett särskilt yttrande anför experten K.-E. Elmqvist att det finns starka
skäl för statsmakterna att pröva formerna för u-landstjänst som ett värnpliktsalternativ.
De grundläggande krav som därvid bör ställas bör enligt
Elmqvist sammanfalla med de krav, som utredningen har stipulerat för
antagning till bistånds- och katastrofutbildning, nämligen dokumenterad
yrkeskunskap och personlig lämplighet. Elmqvist anser att u-landstjänst
som ett värnpliktsalternativ inte bör ses som en möjlighet endast för vapenfria
tjänstepliktiga. Alla de yrkesgrupper som det finns ett behov av i olika
organisationers biståndsarbete bör kunna komma i fråga.

Remissyttranden

Utgångspunkter

Utredningens förslag har fått ett blandat mottagande. Flertalet remissinstanser
tillstyrker helt eller delvis de framlagda förslagen, medan andra intar
en helt avvisande hållning. En mellangrupp anser att utredningens förslag
måste bearbetas eller kompletteras genom fortsatta utredningar, innan slutlig
ställning tas till frågan om bistånds- och katastrofutbildning.

Bland dem som i allt väsentligt tillstyrker den föreslagna utbildningen
återfinns SR, Sveriges Socialdemokratiska ungdomsförbund och Riksförbundet
Sveriges Lottakårer. Dit liör även SIDA som anser att utbildningen
kommer att leda till de uppställda målen. Sedan erfarenheter har vunnits
av utbildningen bör enligt SIDA frågan om värnpliktstjänstgöring, vapenfri
tjänst och biståndsutbildning ställas i ett större sammanhang. SIDA framhåller
vidare vikten av att möjligheterna till ett nordiskt samarbete på biståndsutbildningens
område beaktas. Denna synpunkt framförs även av
socialstyrelsen som för övrigt i huvudsak begränsar sig till frågor som har
särskild betydelse för den svenska biståndsverksamheten och katastrofberedskapen
på hälso- och sjukvårdens område. Styrelsen hänvisar till sitt
yttrande över en framställning från ett antal medicine studerande om att få
fullgöra värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst genom biståndsarbete i
utvecklingsländer. Därvid anförde styrelsen bl. a. att »en meningsfylld tjänst
som läkare kräver en god allmän yrkesskicklighet, dvs. efter legitimationen
åtminstone en viss tids allmän tjänstgöring i bl. a. kirurgi och medicin samt
vissa kunskaper i tropisk medicin motsvarande de verksamhetsområden
inom vilka tjänstgöringen beräknas kunna fullgöras». Om en sådan tjänstgöring
kommer till stånd borde den prövas som ett komplement till utbildningsplilct
i Sverige och i första hand ske i anslutning till redan etablerad
svensk biståndsverksamhet där goda erfarenheter av svenska insatser på
hälso- och sjukvårdens område redan har kunnat inhämtas. Styrelsen anser
att bistånds- och katastrofutbildning/tjänstgöring för lämpliga värnpliktiga,

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

vapenfria tjänstepliktiga och t. ex. kvinnor bör genomföras och utvecklas i
relation till vårt lands resurser och biståndsinsatser i övrigt.

Universitetskanslersämbeiet finner den föreslagna utbildningen värdefull
inte minst med hänsyn till att den kan skapa ett bredare rekryteringsunderlag
bl. a. för SIDA:s behov. I åtskilliga av de yttranden som har inkommit
till ämbetet anförs dock att utbildningstiden bör kunna beskäras och att en
del av utbildningen bör kunna fullgöras i utvecklingsländer. Så t. ex. anför
utbildningsnämnden vid medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala
alt principen om att värnpliktstid skall kunna utnyttjas för biståndsarbete
i utvecklingsländer bör lagfästas och att utredningens förslag inte bör läggas
till grund för beslut. UIbildningsnämnderna vid de filosofiska fakulteterna
vid universitetet i Göteborg samt utbildningsnämnden vid handelshögskolan
i Göteborg ställer sig positiva till den av utredningen föreslagna utbildningen
men lämnar vissa smärre förslag till ändringar.

LO anser att insatser i internationellt utvecklingssamarbete är ett betydelsefullt
stöd för Sveriges alliansfria utrikespolitik. LO anser att det föreliggande
förslaget till bistånds- och katastrofutbildning är det f. n. viktigaste
ledet i strävandena att förbättra rekryteringsunderlaget för utvecklingssamarbetet
och ge värnpliktiga med speciell intresseinriktning ett alternativ.
Man bör dock enligt LO:s mening inte släppa tanken på att vid sidan härav
möjliggöra direkta insatser i utvecklingssamarbetet för dem — tills vidare
ett fåtal — som redan har eller inom en begränsad tid kan beräknas få tillräckliga
yrkeskunskaper, språkkunskaper och allmän erfarenhet för att
utan utbildning eller med en kortare sådan göra värdefulla insatser i utvecklingssamarbetet.
Med den stigande utbildningsstandarden och den ökande
internationaliseringen av utbildningsväsendet kan ett växande antal ungdomar
beräknas förvärva erforderliga kvalifikationer före värnpliktsåldern
eller inom ramen för ett rimligt uppskov med värnpliktstj änstgöringen. Denna
fråga bör enligt LO ytterligare utredas.

TCO framhåller att många ungdomar har en gedigen grundutbildning och
därtill en kvalificerad yrkesutbildning eller åtminstone har påbörjat en sådan.
En allmän kurs rörande förhållandena i utvecklingsländerna och en
kurs inom det egna yrkesområdet med inriktning på biståndsarbete borde
enligt TCO göra många väl lämpade för insatser inom utvecklingssamarbetet.
Frågan om sådan utbildning och följande tjänstgöring bör tillgodoräknas
som fullgjord värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst bör enligt TCO
prövas i positiv anda.

Vapenfrinämnden anför att om den föreslagna utbildningen står öppen
även för andra värnpliktiga än vapenfria tj änstepliktiga kan ett skäl för att
söka vapenfri tjänst bortfalla för åtskilliga värnpliktiga som inte har sådan
inställning till vapenbruk att de kan beviljas vapenfri tjänst.

Flera remissinstanser tar upp frågan om biståndsarbete som ett alternativ
till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. SACO anser t. ex. att utred -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

ningen har tolkat sina direktiv alltför snävt och helt bortsett från den
växande opinion hos grupper och enskilda som under senare år har fört
fram krav om fullgörande av värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst
som biståndsarbete i utvecklingsländerna. SACO instämmer i det särskilda
yttrandet av experten Elmqvist. Arbete i utvecklingsländerna anses böra ses
som en viktig och önskvärd del av den föreslagna utbildningen. Läkartjänstgöring
i katastrofsituationer och under primitiva förhållanden har enligt
SACO ett klart utbildningsvärde för krigstjänstgöring. Grundläggande utbildning
i det egna landet och därpå följande tjänstgöring i utvecklingsländer
bör därför tillsammans bedömas som ett lämpligt utbildningsalternativ
för krigsplacering inom totalförsvaret och anses förenligt med värnpliktssystemet.
SACO betonar att denna syn på biståndsarbete i utvecklingsländer
inte får uppfattas som ett erkännande av att värnpliktstiden kan användas
för varje form av civil tjänstgöring för att tillgodose fredsbehov i samhället,
t. ex. för att täcka läkarbristen inom vissa områden i vårt land. SACO avstyrker
utredningens förslag att hela grundutbildningen förläggs till Sverige
och förordar att en för biståndsarbete målinriktad utbildning skapas inom
ramen för SIDA:s utbildningsverksamhet. Utbildningen bör differentieras
med hänsyn till olika yrkeskategorier. Utbildning och påföljande tjänstgöring
under sammanlagt tre år föreslås få tillgodoräknas som fullgjord
värnpliktstjänstgöring. Med krav på tjänstgöring i utvecklingsländer under
tre år jämte dokumenterad yrkeskunnighet och personlig lämplighet bedöms
försvarets personalbortfall bli överkomligt.

Svenska Missionsrådet anser att frågan om fullgörande av värnpliktstjänstgöring
och vapenfri tjänst för vissa värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga
genom biståndsarbete i utvecklingsländerna inte har prövats tillräckligt
av utredningen och att utredningens avvisande av en sådan lösning
inte är tillräckligt underbyggt. Bl. a. anför rådet att det torde finnas många
värnpliktiga som har fått uppskov med värnpliktsutbildning för att först
avsluta civil utbildning och som sålunda skulle fylla kraven på yrkesutbildning.
Det är enligt rådet inte heller utrett varför rekryteringsåldern inom
SIDA är så hög och man har därför skäl att anta att denna mer beror på
hänsyn till vederbörandes civila karriär i Sverige än på de krav som ställs
av mottagarlandet eller av SIDA. Svenska Kyrkans Missionsstyrelse delar
Missionsrådets uppfattning och konstaterar i övrigt att den från SIDA framförda
tanken på upprättandet av en reservkår för biståndstjänstgöring har
tagits med i direktiven för utredningens arbete och spelat en väsentlig roll
för det förslag som utredningen har lagt fram. Om en sådan reservkår får
en lämplig omfattning och en riktig utbildning, anses den utan tvivel kunna
förenkla rekryteringen av biståndspersonal och ge betydande tidsvinster i
själva rekryteringsproceduren för både statliga biståndsorgan och enskilda
organisationer.

Folkpartiets ungdomsförbund föreslår en förutsättningslös utredning om

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

möjligheterna att skapa ett svenskt system för biståndsarbete som alternativ
till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. Ett sådant system skulle
enligt förbundet innebära en brytning med principen om att varje lämplig
svensk man skall genomgå utbildning för att därefter tilldelas en uppgift inom
totalförsvaret. Centerns ungdomsförbund beklagar att de direktiv som
utredningen haft att arbeta efter har varit så snäva att de inte möjliggjort
en prövning av biståndsarbete som alternativ till värnplikten. Förbundet anför
att de som tas i anspråk för biståndsarbete bör vara insatta i de mottagande
ländernas förhållanden och ha kunskaper inom de arbetsområden
inom vilka insatser blir aktuella. Förbundet framhåller att det bland ungdomen
idag råder en stor medvetenhet i internationella frågor. Det bedöms
möjligt att uppskjuta värnpliktstjänstgöringen till dess den enskilde har
skaffat sig lämplig yrkesutbildning. Utredningens förslag förlorar enligt
förbundet mycket av sin betydelse genom att utredningen inte föreslår att
genomgången utbildning skall medföra tjänstgöring i utvecklingsländer. Förbundet
anser att frågan om ett system med biståndsarbete som alternativ till
värnplikten bör tas upp till allvarlig prövning. Veterinärstyrelsen understryker
däremot utredningens uppfattning att ett utnyttjande av värnpliktsulbildningen
och den vapenfria tjänsten för direkta insatser i utvecklingssamarbetet
inte kan väntas ge ökad tillgång på lämplig personal och framhåller
att flera mottagare av utvecklingsbistånd med hänsyn till egen värnpliktslagstiftning
inte är beredda att ta emot biståndsarbetare som är s. k.
vapenvägrare.

Även andra remissinstanser avvisar av olika skäl biståndsarbete som ett
alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. Dit hör överbefälhavaren
som anser att utredningens förslag måste bearbetas för att tillgodose
rimliga krav på såväl militär grundutbildning som bistånds- och katastrofutbildning.
Uttagning och utbildning samt tjänstgöring inom katastrof-
och biståndsverksamhet bör enligt överbefälhavaren grundas på frivilligt
åtagande och i princip ske utan ianspråktagande av resurser som
är avsedda för landets militära försvar. Den föreslagna direktrekryteringen
till främst civilförsvaret finner överbefälhavaren vara principiellt olämplig.
Om en väg öppnas för att tillgodose civila totalförsvarsmyndigheters personalbehov
med värnpliktiga anses detta på sikt kunna innebära allvarliga
konsekvenser för krigsmakten. Med utgångspunkt häri skisserar överbefälhavaren
ett alternativt förslag som redovisas i det följande. Fn utbildningsgång
som överensstämmer med överbefälhavarens alternativ redovisas av
värnpliktsverket som anför att rekrytering till biståndsverksamhet utan
anlitande av värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst bör vara tillfyllest.
En sådan lösning skulle enligt värnpliktsverket medge bl. a. större handlingsfrihet
i fråga om antalet utbildade och en smidigare anpassning av utbildningen
till vad som är lämpligast för olika kategorier.

1966 års värnpliktkommitté konstaterar att man i ett antal länder har
infört bestämmelser som medför rätt till befrielse från värnpliktstjänst -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

göring för fullgörande av biståndsarbete. Kommittén finner inte sådana åtgärder
realistiska i vårt land. Biståndsverksamheten bör enligt kommittén
stödjas och främjas på ett sådant sätt att medborgarna utan hinder härav
kan delta i totalförsvaret i händelse av krig.

Försvarets sjukvårdsstyrelse påpekar att förutsättningarna för en meningsfylld
medicinsk insats i utvecklingsländerna är genomgången fullständig
läkarutbildning med viss efterföljande klinisk meritering, vilket
innebär att vederbörande läkare vid tiden för den föreslagna utbildningen
kommer att ha uppnått en ålder av genomsnittligt över 28 år. En stor del
av de medicine studerande som vid värnpliktsålderns början har varit starkt
entusiastiska för u-landsarbete kan enligt styrelsen förutsättas ha en något
förändrad syn på eget engagemang vid den tidpunkt då sådant arbete kommer
att bli aktuellt. Styrelsen föreslår därför att värnpliktiga läkare liksom
hittills genomgår grundutbildning i vanlig ordning. Om vederbörande efter
uppnådd läkarexamen är intresserad av biståndsarbete i utvecklingsländer
föieslas han efter framställning kunna få sådant arbete tillgodoräknat som
värnpliktstjänstgöring.

Svenska Röda Korset anser att Sveriges förpliktelser i fråga om internationellt
biståndssamarbete och en förbättrad katastrofhjälp gör det nödvändigt
att skapa ökade personella resurser såväl i kvantitativt som kvalitativt
hänseende, vilket kräver en intensifierad rekrytering och en förbättrad
utbildning. Grund för rekrytering och utbildning bör vara behovet i de mottagande
länderna. Biståndssamarbetets inriktning på vissa mottagarländer
och långsiktigheten i arbetet anses medföra att behovet av biståndspersonal
kan förutses även på lång sikt. När det gäller katastrofhjälp kan dock behoven
inte förutses på samma sätt. Vissa typer av naturkatastrofer anses
emellertid vara vanligare förekommande än andra och förberedelser avseende
rekrytering och utbildning av hjälppersonal bör därför kunna ske
i dylika fall. Kraven på expertis och specialutbildad personal ökar enligt
Böda Korset såväl för biståndssamarbete som för katastrofhjälp. Rekrytelingsbasen
bör således inte begränsas eftersom de samlade svenska resurserna
knappast är tillräckliga för att i framtiden rekrytera erforderlig personal.
Mot denna bakgrund finner Röda Korset det tveksamt om rekrytering
och utbildning för dessa ändamål bör kopplas samman med värnpliktssystemet.

Rädda Barnens Riksförbund anser att personal i 20-årsåldern endast undantagsvis
fyller de yrkesmässiga krav som ställs på biståndsarbetare. Vid
vissa katastrofinsatser anses dock även personal utan egentlig yrkesutbildning
kunna komma i fråga men behovet av arbetskraft bör enligt förbundet
i princip tillgodoses på platsen.

Enligt SAF bör biståndsarbetaren ha särskilda kvalifikationer av ett
slag som en 20-åring sällan har. Även efter en relativt lång förberedelsetid
bedöms 20-åringens insats knappast bli mer än praktikantens. Uppgiften
att ta hand om praktikanterna skulle enligt SAF komma att vila på utveck -

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

lingsländerna och det anses osannolikt att de i någon större omfattning
skulle kunna och vilja åta sig denna uppgift, hur värdefullt detta än skulle
vara för utvecklingen på längre sikt. SAF instämmer därför i utredningens
uppfattning att biståndsarbete inte bör ersätta värnpliktstjänstgöring eller
vapenfri tjänst. SAF konstaterar vidare att utbildning för biståndsarbete redan
bedrivs i Sverige och kan byggas ut och differentieras efter växlande behov.
Förslaget om en särskild utbildning uppges basera sig på vissa värnpliktigas
och vapenfria tjänstepliktigas önskemål men tillgodoser enligt SAF inte
vederbörandes önskemål alt snabbt komma ut i arbete på fältet. Vidare
bedöms kraven på speciella yrkeskunskaper, erfarenhet och personlig mognad
hos biståndsarbetaren komma att öka, vilket gör det önskvärt att rekryteringsbasen
blir så bred som möjligt. Så anses inte bli fallet om de som
genomgår den föreslagna bistånds- och katastrofutbildningen prioriteras vid
antagning av biståndsarbetare. Om bara ett fåtal antas är utbildningen enligt
SAF i hög grad förfelad. SAF anför vidare att det även är av intresse
bur de föreslagna åtgärderna ter sig i relation till vad som görs för att tillgodose
personliga önskemål hos den stora majoriteten av värnpliktiga. Det
anses knappast rimligt att staten anordnar en dyrbar utbildning för en mindre
grupp men för den helt dominerande majoriteten endast i mycket ringa
omfattning tillgodoser personliga önskemål. SAF avstyrker därför utredningens
förslag.

Moderata ungdomsförbundet anser att utredningens förslag inte bör läggas
till grund för proposition eller annan Kungl. Maj :ts åtgärd. Förbundet
anför att värnpliktslagen är en tvångslagstiftning som har kommit till i
syfte att till samhällets förfogande ställa de personalresurser som behövs för
alt bygga upp ett svenskt försvar. Förbundet anser att utbildning och tjänstgöring
enligt värnpliktslagen direkt och huvudsakligen skall komma totalförsvaret
tillgodo. Vapenfrilagstiftningen anges utgå från samma huvudprincip.
Enligt förbundet är det orimligt att — trots uttagning grundad på
frivillig ansökan — med stöd av en tvångslag utnyttja svenska värnpliktiga
för utbildning och tjänstgöring vars direkta och huvudsakliga syfte är ett
annat än att tjäna totalförsvaret.

Utbildningens ändamål

De av utredningen redovisade ändamålen med utbildningen tillstyrks eller
lämnas utan erinran av huvuddelen av remissinstanserna.

Utbildningstider och utbildningens innehåll

SIDA ansluter sig till utredningens förslag till utbildningstider och disposition
av utbildningen i tre huvudavsnitt och har inte några invändningar
mot proportionerna mellan dessa. Så länge internationaliseringen av det
svenska utbildningsväsendet inte har nått längre än vad som f. n. är fallet,

28

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

krävs enligt SIDA omfattande förberedelser för den blivande bistånds- och
katastrofpersonalen utöver den grundläggande yrkesutbildningen som i de
flesta fall är inriktad på den svenska arbetsmarknadens behov. Den prioritering
av språkutbildningen som utredningen har gjort är enligt SIDA erfarenhetsmässigt
välmotiverad. Trots att kunskaper i främmande språk,
särskilt engelska, har blivit mer utbredda i Sverige än förr anses det uppenbart
att det för biståndsarbete i regel krävs mer omfattande färdigheter än
det allmänna skolväsendet kan ge. Biståndsarbetaren väntas enligt SIDA behärska
det främmande arbetsspråket i stort sett lika väl som sitt modersmål.
Idag uppges det vara endast en mindre del av de i Sverige rekryterade
biståndsarbetarna som vid tjänstgöringstidens början uppfyller detta villkor.
SIDA förordar att språkundervisningen får minst det antal undervisningstimmar
som utredningen har föreslagit. SIDA ifrågasätter dock om
man, som utredningen har föreslagit, bör meddela undervisning i två språk
till samtliga deltagare oberoende av förkunskaper. Om målet för utbildningen
skall nås anses det väsentligt att man kräver mycket goda förkunskaper
i A-språket (engelska, franska, spanska) som en förutsättning för
att samtidigt få läsa ett B-språk. Alla deltagare skulle således inte komma
i fråga för undervisning i ett B-språk. SIDA föreslår även en ändrad målformulering
för undervisningen i B-språk och anför att man bör undvika att
undeivisa i tva eller flera språk samtidigt. De deltagare som läser såväl Asom
B-språk föreslås studera dessa vid skilda tider under den allmänna
biståndsutbildningen. I övrigt bör man enligt SIDA eftersträva att blockvis
varva språkutbildningen och den övriga allmänna biståndsutbildningen.
I fråga om utbildningens innehåll anför SIDA vidare att avsnittet samhällskunskap
under den allmänna biståndsutbildningen så långt möjligt bör integreras
med avsnittet u-landskunskap, biståndsarbete och katastrofhjälp.
Även avsnittet studieteknik, kunskapsöverföring och arbetsledning anses
böra ingå som en integrerande del av undervisningen i detta avsnitL. Det är
enligt SIDA olämpligt att skilja innehåll och metod alltför strängt åt.

Svenska Röda Korset anser att utbildningstidens längd är lämplig men
anför att fragan om särskild språkutbildning vid sidan av vad som meddelas
inom det allmänna skolväsendet bör utredas ytterligare. I fråga om utbildningen
i u-landskunskap, biståndsarbete och katastrofhjälp bedöms det bli
svårt att finna kompetent lärarpersonal för de kvalificerade uppgifter som
här förutses. Även i fråga om delar av katastrofutbildningen anses anskaffandet
av lärarpersonal erbjuda svårigheter.

Svenska Landstingsförbundet instämmer i utredningens uppfattning om
nödvändigheten av en förhållandevis lång tjänstgöringstid men ifrågasätter
lämpligheten av att anslå 450 dagar enbart för grundutbildning i Sverige.
Folkpartiets ungdomsförbund anser däremot att den långa utbildningstiden
knappast är motiverad och Centerns ungdomsförbund hävdar att utbildningstiden
är oproportionerligt fördelad. Den del av den totala utbildningstiden
som kommer i fråga för tillgodoräknande av tjänstgöring inom svenskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

29

eller internationellt biståndsarbete m. in. är enligt förbundet för kort.

Civilförsvarsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag att den inledande
utbildningen för vapenfria tjänstepliktiga i första hand genomförs vid
civilförsvaret. Styrelsen biträder även förslaget att den egentliga katastrofutbildningen
genomförs i civilförsvarsstyrelsens regi och föreslår att den
anordnas vid civilförsvarsskolor varvid en resursökning, främst i fråga om
lärarpersonal och förläggningsutrymmen, blir nödvändig. I anslutning härtill
anför styrelsen att många skäl talar för att den föreslagna inledande utbildningen
för vapenfria tjänstepliktiga läggs som sista utbildningsdel under
grundutbildningen. Även arbetsmarknadsstyrelsen anser att det bör övervägas
att senarelägga denna utbildningsdel som enligt styrelsens mening helt
bör förläggas till civilförsvaret. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter vidare
om det inte är möjligt att göra en uppdelning av den totala utbildningen
på tre perioder åtskilda av civil utbildning och yrkesarbete.

Socialstyrelsen anser sig inte kunna tillstyrka utredningens förslag i fråga
om utbildningstider och utbildningens innehåll. Dessa frågor bör enligt
styrelsen prövas på nytt varvid utgångspunkten bör vara att tjänstgöringstiden
till så stor del som möjligt skall kunna fullgöras genom biståndsarbete
i utvecklingsländer. Utredningens förslag till utbildningstider kan enligt
styrelsen verka rekryteringshämmande och motverka syftet med införande
av utbildningen. Vissa yrkeskategorier besitter enligt styrelsen redan rätt
goda kunskaper eller har i sin tjänstgöring inte samma behov av kunskaper
i några av de ämnen som har föreslagits ingå i grundutbildningen.
Denna anses böra begränsas till vad som bedöms oundgängligen nödvändigt
för att den enskilde skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter i det mottagande
landet. Grundutbildningen bör därför differentieras i fråga om innehåll
och omfattning med hänsyn till olika yrkesgruppers kunskapsnivå och
avsedda uppgifter. Yrkesgrupper med lång civil utbildning har enligt styrelsen
större möjligheter att fullgöra biståndsarbete utan en längre förberedande
utbildning. Utredningens förslag om att anstånd med yrkesutbildning
inte bör beviljas efter 26 års ålder bör enligt styrelsen inte tillämpas
generellt eftersom yrkesutbildningen för vissa grupper inte är avslutad vid
denna tidpunkt. Även universitetskanslersämbetet anser att man bör pröva
möjligheten att förlägga en del av utbildningen till utvecklingsländer.

Överbefälhavaren biträder inte utredningens förslag i fråga om utbildningens
omfattning och innehåll samt den valda tidsramen för grundutbildningen.
Bl. a. anför överbefälhavaren att direktivens prioritering av katastrofutbildning
inte återspeglas i utredningens förslag som i stället lägger
tyngdpunkten på biståndsutbildning. 90 dagars grundutbildning för värnpliktiga
anses vidare inte kunna godtas. I det av överbefälhavaren skisserade
alternativet genomgår de som har tagits ut till bistånds- och katastrofutbildning
först militär grundutbildning i 255 dagar (kategori G) varefter
följer bistånds- och katastrof utbildning i 235 dagar. Till detta kommer repetitionsutbildning
enligt vad som nu gäller för kategori G. Den samman -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

lagda tjänstgöringstiden kommer således att uppgå till ca 590 dagar. I
överbefälhavarens alternativ är den allmänna biståndsutbildningen minskad
med 420 timmar. Minskningen drabbar i första hand språkutbildningen.
Katastrofutbildningen minskar med 290 timmar varvid specialutbildningen
helt utgår.

Vad utredningen har föreslagit i fråga om fortsatt tjänstgöring och krigsplacering
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av huvuddelen av remissinstanserna.
Civilförsvarsstijrelsen tillstyrker förslaget att de som har genomgått
bistånds- och katastrofutbildningen normalt bör krigsplaceras som
befäl eller manskap inom civilförsvarets undsättningskårer men förutsätter
att krigsplacering kan ske även inom civilförsvaret i övrigt. Arbetsmarknadsstyrelsen
förutsätter att samtliga berörda vapenfria tjänstepliktiga såvitt
möjligt krigsplaceras inom civilförsvaret.

Utbildningskontingentens storlek

Utredningens förslag angående utbildningskontingentens storlek tillstyrks
eller lämnas utan erinran av huvuddelen av remissinstanserna. Några remissinstanser
anser emellertid att den föreslagna kontingenten är för liten.

SIDA förutser en successiv ökning av rekryteringen för insatser i utvecklingssamarbetet.
Rekryteringsunderlaget i det svenska samhället bör därför
breddas. En höjning av det föreslagna antalet deltagare i utbildningen
kommer enligt SIDA att aktualiseras i framtiden om många av de utbildade
visar sig motsvara de krav som uppställs för biståndsarbete.

Socialstyrelsen anser att den föreslagna utbildningskontingenten är för
liten. Det är enligt styrelsen angeläget att förutsättningar skapas för en väsentligt
större utbildningskontingent som bättre svarar mot den av statsmakterna
planerade ökningen av biståndsverksamheten. Utvecklingsländernas
efterfrågan på personal för kontinuerlig biståndsverksamhet och för
hjälpinsatser vid akuta katastrofsituationer kommer enligt styrelsen sannolikt
att stiga i takt med vår utökade kapacitet. Även Svenska Landstingsförbundet
och Sveriges Socialdemokratiska ungdomsförbund anser att kontingenten
är för liten. Om utbildningsverksamheten skall ge önskat resultat
erfordras enligt ungdomsförbundet en bred rekrytering av personal med
olika praktiska och teoretiska kunskaper.

SACO anser att en betydande diskrepans föreligger mellan utbildningskontingentens
storlek och dess avsedda funktioner. En kortare utbildning för
fler individer i direkt anknytning till yrkesutövningen är enligt SACO ett
bättre alternativ.

LO anser att man inte redan nu bör ta ställning till utbildningskontingentens
storlek efter ett eller några försöksår. Planeringen för utbildningen
bör enligt LO vara relativt flexibel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

31

Kompetenskrav och uttagning

SIDA hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag att kvinnor skall
beredas tillfälle att genomgå den föreslagna utbildningen. Möjligheten att
därigenom kunna anta makar eller samlevande par till utbildningen bör
särskilt uppmärksammas. SIDA förutsätter därvid att båda makarna visar
sig svara mot uttagningskraven. De kompetenskrav som utredningen har
ställt upp finner SIDA vara välmotiverade. Vid antagningen bör man enligt
SIDA inte endast uppmärksamma dagsläget i fråga om rekryteringsbehovet
yrkesgruppvis utan om möjligt också ta hänsyn till prognoser för tio-femton
år framåt. Utbildningsnämnderna vid de filosofiska fakulteterna vid universitetet
i Göteborg och utbildningsnämnden vid handelshögskolan i Göteborg
understryker vikten av att de enda urvalskriterierna bör vara den
enskildes förutsättningar, lämplighet och intresse.

Svenska Röda Korset anser att större vikt än vad som framgår av utredningens
förslag måste fästas vid den fysiska och psykiska uthålligheten.
Röda Korset framhåller vidare — med avseende på de vapenfria tjänstepliktiga
-— att den enskildes inställning är ett otillräckligt underlag för urval. De
värderingar på vilka vissa vapenfria tjänstepliktiga grundar sin uppfattning
kan enligt Röda Korset förstås och uppskattas i Sverige medan det
är tveksamt om så är fallet i de flesta u-länder. Närmare erfarenheter om
denna speciella rekryteringsgrupps förutsättningar att delta i biståndsarbete
bör därför om möjligt anskaffas.

''“Vet erinär styr elsen ifrågasätter om inte viss kvotering vid uttagningen
kan vara befogad. Vid ett större antal sökande anses det individuella urvalet
kunna erbjuda svårigheter. Med hänsyn till att den utbildade personalen
någorlunda bör motsvara efterfrågan finner styrelsen vidare en viss
kvotering med avseende på yrkesinriktning vara motiverad.

1 fråga om uttagningsförfarandet understryker värnpliktsverket att den
föreslagna biståndsutbildningsnämnden bör ha till uppgift att besluta om
bifall eller avslag på ansökan om tillträde till bistånds- och katastrofutbildningen.
Därigenom blir förfarandet likartat för alla kategorier som kan
komma att ansöka om tillträde. Uttagning (ändrad uttagning) med stöd av
värnpliktslagen för därav berörda förutsätts därefter verkställas av vederbörande
myndighet. Värnpliktsnämnden anser att besvär över biståndsutbildningsnämndens
beslut att avslå framställning om tillträde till utbildningen
— om inte besvärsrätten uttryckligen avskärs — bör anföras hos
Kungl. Maj :t. Nämnden anser vidare att utredningens förslag i fråga om anstånd
för yrkesutbildning inte är att betrakta som anstånd i värnpliktsförfattningarnas
mening. I fråga om anstånd i denna mening anses samma regler
böra gälla som för anstånd med värnpliktsutbildning eller vapenfri
tjänst. Anstånd med militär grundutbildning kan vidare enligt nämnden
i vissa fall bli aktuellt för den som vill komplettera civil utbildning innan

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

ansökan inges om tillträde till bistånds- och katastrofutbildning. Sådan
prövning bör enligt nämnden vara restriktiv.

Beredskapskåren för biståndsinsatser

Försvarets rationaliseringsinstitut finner skäl tala för att en särskild —
ständigt insatsberedd —- beredskapskontingent organiseras. Kontingenten
bör enligt institutet ha sådan storlek och sammansättning att den kan utgöra
urvalsbas för efter situationens krav avpassade katastrofenheter. Härvid
anses de principer som gäller för beredskapsstyrkorna för FN-tjänst
kunna tillämpas. Med en sådan beredskapskontingent bedöms krav på snabba
hjälpinsatser kunna tillgodoses. Vidare anses möjligheterna för Kungl.
Maj:t att på ett tillfredsställande sätt överblicka disponibla resurser vid
överväganden om katastrofinsatser förbättras samtidigt som den för planering
och rekrytering ansvariga myndighetens arbete väsentligt underlättas.
För att personalbehovet skall kunna tillgodoses kan det enligt institutet
eventuellt bli nödvändigt att i samband med uttagningen låta de sökande
teckna förbindelse med förpliktelse att under viss tid efter genomgången utbildning
stå till förfogande för katastrofinsatser av viss tidslängd. Även
överbefälhavaren ifrågasätter om inte den utbildade personalen genom kontrakt
bör bindas att stå till förfogande under viss tid, förslagsvis fem år.
På detta sätt skulle man säkerställa såväl behovet av utbildad personal
som den enskildes möjligheter att avsäga sig tjänsten om denna av olika skäl
inte kan fullgöras.

LO finner förslaget om att inrätta en beredskapskår för biståndsinsatser
värdefullt. Kåren bör dock enligt LO även kunna omfatta andra än dem
som har genomgått utbildningen, t. ex. deltagarna i SIDA:s fredskår. Den
föreslagna åldersgränsen finner LO mindre välbetänkt eftersom ett stort
antal experter har gjort en utomordentlig insats i utvecklingssamarbetet vid
högre ålder än 47 år. LO ifrågasätter vidare om inte medlemskap i kåren
borde vara förknippat med vissa ekonomiska förmåner som f. n. gäller för
t. ex. reservofficersanställning. Även SIDA anser att personer över 47 års
ålder kan vara intressanta ur rekryteringssynpunkt. Vad som gör personal
från industriländer värdefull för utvecklingsländerna är enligt SIDA den
gedigna yrkeserfarenhet som personalen representerar. SIDA anför vidare
att personalen i kåren bör genomgå regelbundna läkarkontroller, förslagsvis
vart tredje år. Godkända sådana kontroller föreslås vara ett villkor för att
stå kvar i kåren.

Tillgodoräknande av tjänstgöring inom svenskt eller internationellt biståndsarbete m. m. som
värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst

1966 års värnpliktskommitté ansluter sig till utredningens grundprincip
att här ifrågavarande värnpliktiga under hela värnpliktstiden skall vara

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

disponibla och redo att i krig genomföra uppgifter inom totalförsvaret och
finner det därför uteslutet att något tillgodoräknande kommer till stånd
som skulle begränsa möjligheterna att vidmakthålla den enskildes förmåga
att genomföra de uppgifter som åläggs honom i krig.

överbefälhavaren anser sig inte kunna godta att repetitionsutbildning
får tillgodoräknas utöver vad som gäller för personal i FN-tjänst. Inte heller
bör enligt överbefälhavaren tid för repetitionsutbildning tas i anspråk
för förberedelser för bistånds- eller katastrofinsatser. Värnpliktsverket avstyrker
bestämt tillgodoräknande av tjänstgöring i utvecklingsland på annat
sätt än att repetitionsutbildning som infaller under tiden för tjänstgöringen
bör kunna avräknas.

Civilför svar sstyr elsen delar utredningens syn på villkoren för tillgodoräknande
av tjänstgöring i biståndsarbete som värnplikt eller vapenfri tjänst.
Sådan tjänstgöring anses kunna innebära en för civilförsvarstjänstgöringen
värdefull erfarenhet. Styrelsen anför dock att civilförsvarets krigsplacerade
personal måste övas i sina civilförsvarsenheter under åtminstone så
lång tid som f. n. gäller för civilförsvarspliktiga i övrigt, nämligen högst 60
timmar under en tredjeårsperiod. Styrelsen föreslår att denna skyldighet
åläggs även de som faktiskt har tjänstgjort i biståndsarbete och som — om
utredningens förslag följs •— skulle få denna tjänstgöring tillgodoräknad
som tjänstgöringstid.

Försvarets rationaliseringsinstitut anför att det i de fall då de aktiva insatserna
i biståndsverksamheten är av sådan omfattning och längd att de
kan betraktas som kontinuerlig yrkesverksamhet borde kunna övervägas
att — i likhet med vad som gäller för yrkessjömän — militär utbildning i
fred inte behöver fullgöras efter 28 års ålder. Enligt institutet kan det anses
rimligt att viss militär utbildning i kombination med aktiv biståndsverksamhet
av relativt betydande omfattning kan få tillgodoräknas som fullgjord
grundutbildning. En tänkbar sådan kombination är enligt institutet
minst 90 dagar allmänmilitär utbildning samt minst två års tjänstgöring i
utvecklingsländer. Repetitionstjänstgöringsskyldigheten skall därvid kvarstå.

Veterinärstyrelsen anser att återstående tjänstgöring för veterinärernas
del bör kunna fullgöras genom utbildningstjänstgöring i veterinär befattning
inom landet på samma sätt som f. n. i viss omfattning sker för värnpliktiga
veterinärers facktjänstgöring eller genom tjänstgöring i utvecklingsland
som »junior expert» inom viss föreskriven tid efter genomgången
andra utbildningsdel.

Socialstyrelsen anser att utredningens förslag om tillgodoräknande av
tjänstgöring inom svenskt eller internationellt biståndsarbete m. m. som
värnplikt eller vapenfri tjänst med hänsyn till den korta tid som föreslås
få tillgodoräknas är en allvarlig nackdel som kan äventyra en tillfredsställande
rekrytering och därmed uppbyggandet av en stark bistånds- och kata3
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 162

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

strofberedskap. Styrelsen instämmer i experten Elmqvists yttrande att det
finns starka skäl för statsmakterna att noggrant pröva formerna för biståndsarbete
som ett alternativ till värnplikt. Styrelsen anför vidare att det
inom ramen för gällande lagstiftning borde vara möjligt att på vissa villkor
tillämpa ett uppskovsförfarande beträffande värnpliktens och den vapenfria
tjänstens fullgörande i fredstid, vilket skulle innebära att viss del av
den fastställda utbildnings- och tjänstgöringstiden inte tas ut för sitt primära
ändamål. Liknande synpunkter anförs i flera av de yttranden som har
överlämnats av universitetskanslersämbetet.

Förslag från arbetsgrupp tillkallad av socialstyrelsen

Utredningens ställningstagande till förslagen från den av socialstyrelsen
tillkallade arbetsgruppen biträds i allt väsentligt av socialstyrelsen som dock
understryker att de av arbetsgruppen föreslagna kurstiderna under utbildningen
i Sverige bör betraktas som minimitider som eventuellt kan behöva
förlängas. I anslutning härtill vidareutvecklar styrelsen några av de synpunkter
den anfört med anledning av utredningens förslag och anför sammanfattningsvis
att biståndstjänst bör ses som en kombinerad utbildning
och tjänstgöring och kunna motsvara värnpliktstjänstgöring och vapenfri
tjänst. Så bör ske även om tjänstgöringen omfattar kortare tid än två år.
Vidare anför styrelsen att utbildning och tjänstgöring så långt möjligt bör
ske gemensamt för läkare samt sjuksköterskor och sjukskötare och i huvudsak
följa arbetsgruppens förslag.

SIDA ansluter sig till utredningens konstaterande att den av arbetsgruppen
föreslagna utbildningen av läkare kan passas in i den av utredningen
föreslagna utbildningen. SACO tillstyrker i princip den utbildningsplan som
arbetsgruppen har presenterat. Detta är fallet även i flera av de yttranden
som har överlämnats av universitetskanslersämbetet.

TCO anser att en gemensam utbildning bör anordnas för läkare, sjuksköterskor
och sjukskötare samt laboratorieassistenter på grundval av det
förslag som arbetsgruppen inom socialstyrelsen har lagt fram. TCO delar
inte utredningens uppfattning att utbildningen för sjuksköterskor och sjukskötare
bör läggas upp på ett mera praktiskt plan utan anser att den i stort
bör stämma överens med läkarnas utbildning.

Svenska Röda Korset anser att det inte finns några skäl att betrakta läkare
som en särskild rekryteringsgrupp eller att ha en särskild organisation
för rekrytering och utbildning av läkare.

Utbildningsmyndighetens organisation m. m.

Överbefälhavaren ställer sig tveksam till utredningens förslag om en särskild
utbildningsanstalt för en utbildningskontingent om 100—200 man.
Även civilförsvarsstyrelsen ifrågasätter det ändamålsenliga i att skapa en

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

särskild utbildningsanläggning för den del av den föreslagna utbildningen
som inte genomförs av andra myndigheter. Styrelsen förordar att denna del
av utbildningen förläggs till en existerande anläggning och har inte något
att erinra mot att utbildningen förläggs till en civilförsvarsskola. Därvid
krävs dock utökade resurser vid den civilförsvarsskola som väljs. Styrelsen
finner det vidare väl motiverat att den föreslagna biståndsutbildningsnämnden
inrättas.

Försvarets rationaliseringsinstitut finner det också ofördelaktigt att nyinvestera
i en fristående anläggning med en årlig utbildningskapacitet om
100—200 man. Genom köp eller förhyrning bedöms vissa möjligheter finnas
att minska fastighetskostnaderna. Även om så skulle ske kvarstår dock enligt
institutet frågan om man kan uppnå en så rationellt bedriven utbildning
att anläggningar, utbildningsanordningar, lärar- och servicepersonal
in. m. effektivt kan utnyttjas vid denna utbildningsvolym. Genom samlokalisering
av den föreslagna utbildningsorganisationen med annan utbildningsverksamhet
bedöms såväl investerings- som driftsekonomiska fördelar
kunna uppnås. Institutet anser att det från såväl kostnads- som utbildningssynpunkt
finns goda förutsättningar för en samlokalisering med en
för SIDA:s behov uppförd utbildningsanläggning om en sådan kommer till
stånd. Institutet anför vidare att de ansvars- och utbildningsmässiga samt
de ekonomiska förhållandena för bistånds- och katastrofutbildningen är av
sådan art att en integrering av föreslagen utbildning med SIDA:s utbildningsverksamhet
borde te sig fördelaktig. Även de ekonomiska förutsättningarna
för en samlokalisering eller integrering med civilförsvarsstyrelsens
verksamhet bör enligt institutet studeras. I fråga om den föreslagna biståndsutbildningsnämnden
anför institutet att erforderlig planering och genomförandeverksamhet
underlättas om nämnden hänförs till lämplig central
myndighet i stället för direkt till departement. Goda förutsättningar
föreligger enligt institutet för att knyta nämnden till SIDA. Vid en sådan
lösning kunde samtliga funktioner utom uttagningsfunktionen kunna överföras
till SIDA:s ordinarie organisation. Även socialstyrelsen anser att man
i första hand bör undersöka möjligheten att lägga den föreslagna utbildningen
under SIDA såsom ansvarig myndighet för biståndssamarbetet.

SIDA anser att förslaget om en särskild biståndsutbildningsnämnd är
välmotiverat men anför att nämnden i ett inledningsskede kan komma att
förlita sig på styrelsen både för råd och hjälp vid utbildningsplaneringen
och för medverkan vid utbildningens genomförande. SIDA anför vidare bl. a.
att styrelsen endast är en av flera avnämare av den utbildade personalen.
Om den föreslagna utbildningen ålades styrelsen skulle detta kunna överbetona
SIDA:s intresse av utbildningen jämfört med andra myndigheters
och organisationers intressen. En sådan anknytning anses även kunna ge
upphov till orealistiska krav på styrelsen när det gäller att ta i anspråk enskilda
personer för arbetsuppgifter i utvecklingsländer.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

Försvarets civilförvaltning föreslår att handläggningen av ekonomiska
och administrativa frågor vid utbildningens genomförande åläggs arbetsmarknadsstyrelsen.

I fråga om lokaliseringen av den föreslagna utbildningsanläggningen anför
SIDA att det är av betydelse att den begränsade expertis i frågor rörande
biståndsarbete och utvecklingshjälp som finns att tillgå i Sverige lätt kan
anlitas för att medverka i utbildningen. Arbetsmarknadsstyrelsen anser det
angeläget att utbildningsverksamheten lokaliseras utanför storstadsområdena
och om möjligt placeras i Norrland. Styrelsen anser det lämpligt att
samlokalisera utbildningsverksamheten med en civilförsvarsskola.

Kostnader

Utredningens beräkningar av kostnaderna för den föreslagna utbildningen
har berörts endast av försvarets rationaliseringsinstitut. Institutet ansluter
sig till vad utredningen har anfört om förväntade årliga kostnader för
personal, övningar och materiel m. m. Härutöver uppskattar institutet kostnaderna
för yttre och inre underhåll, bränsle och elektricitet till ca 250 000
kr. per år vid en utbildningskontingent om 200 personer. Enligt institutet
kan vidare investeringskostnaderna vid nybyggnad beräknas avsevärt överstiga
de belopp som utredningen har redovisat. Institutet uppskattar investeringskostnaderna
för en anläggning för 100 personer till 4,5—7 milj. kr.

Ekonomiska förmåner under utbildningen

Frågan om ekonomiska förmåner under utbildningen har berörts endast
av försvarets civilförvaltning som anför att det förefaller lämpligt att helt
knyta an till de förmåner som utgår till vapenfria tjänstepliktiga.

Författningsfrågor

Försvarets civilförvaltning anför att vissa ytterligare begränsade författningsändringar
utöver vad utredningen har redovisat blir erforderliga.

1966 års värnpliktskommitté anser att värnpliktiga som genomgår den
föreslagna bistånds- och katastrofutbildningen bör vara underkastade de
bestämmelser om tjänstgöring in. m. som enligt 27 § 1 mom. A—B värnpliktslagen
gäller för värnpliktiga. Kommittén har för avsikt att föreslå
att 27 § 1 mom. D upphävs och att specialtjänstuttagna likställs med övriga
värnpliktiga i fråga om uttagning, utbildning och tjänstgöringsskyldighet
m. m. Kommittén föreslår att det av utredningen föreslagna begreppet fortsatt
tjänstgöring inte används utan ersätts av repetitionsutbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

37

Departementschefen

1968 års utredning om biståndsutbildning föreslår att värnpliktiga m. fl.
som har särskilda förutsättningar och fyller vissa grundläggande krav bereds
tillfälle att inom ramen för värnplikten och den vapenfria tjänsten genomgå
en särskild bistånds- och katastrofutbildning. Utredningen finner
det angeläget att den föreslagna utbildningen står öppen även för kvinnor.

Bistånds- och katastrofutbildningen bör enligt utredningen syfta till att
skapa en reservkår för rekrytering av svensk personal för bilateralt och
multilateralt utvecklingssamarbete, att öppna möjligheter att komplettera
den tekniska kontingenten i beredskapsstyrkan för FN-tjänst och sätta upp
särskilda kontingenter för katastrofhjälp samt slutligen att ge vidgade möjligheter
för enskilda organisationer att rekrytera personal för biståndsinsatser
och katastrofhjälp.

Utredningen föreslår att den fullständiga militära grundutbildningen för
värnpliktiga och motsvarande tjänst för vapenfria tjänstepliktiga som tas
ut till den nya utbildningen ersätts av en utbildningsgång som är inriktad
på utvecklingssamarbete och katastrofinsatser och så utformad att den kan
utgöra grund för krigsplacering inom totalförsvaret. Härvid bör enligt utredningen
i första hand civilförsvaret komma i fråga. Omfattningen av bistånds-
och katastrofutbildningen bör enligt utredningen totalt hållas inom
de utbildningstider som förekommer inom nuvarande värnpliktsutbildningssystem.

Utredningen föreslår att utbildningen omfattar grundutbildning i 450 dagar
och fortsatt tjänstgöring (repetitionsutbildning) i minst 90 och högst
160 dagar. Grundutbildningen omfattar enligt utredningens förslag tre skeden,
nämligen inledande utbildning i 90 dagar, allmän biståndsutbildning i
250 dagar och katastrofutbildning i 110 dagar.

Den inledande utbildningen föreslås för värnpliktiga omfatta den allmänmilitära
utbildning som genomgås av alla värnpliktiga vid krigsmakten. För
vapenfria tjänstepliktiga bör den inledande utbildningen fullgöras i den
ordning som f. n. gäller för denna kategori.

Den allmänna biståndsutbildningen bör enligt utredningen anordnas så
att den ger grundläggande kunskaper och insikter av betydelse för verksamhet
inom bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete. Studierna bör
under detta skede omfatta språkutbildning, u-landskunskap, biståndsarbetets
principer och metodik, samhällskunskap, hälsovårdsutbildning, kunskapsöverföring
m. fl. ämnen. Vid den närmare utformningen av utbildningsplanerna
bör erfarenheterna av den inom SIDA bedrivna personalutbildningen
beaktas.

Katastrofutbildningen bör enligt utredningen disponeras så, att den i
första hand ger kunskaper och färdigheter som har betydelse för insatser
i katastrofsituationer. Utbildningen bör inriktas på att skapa en personlig

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

beredskap för sådana insatser. I detta skede föreslås ingå egentlig katastrofutbildning
(utbildning inom civilförsvaret), specialutbildning inom det egna
yrkesområdet med en uppdelning på fem utbildningslinjer samt studier och
planering av katastrofhjälp.

Den fortsatta tjänstgöringen föreslås i princip avse repetitionsutbildning
och tjänstgöring i krigsbefattning. Därutöver bör viss tid disponeras för övning
och förberedelser för katastrofinsatser. För flertalet värnpliktiga och
för vapenfria tjänstepliktiga kommer den fortsatta tjänstgöringen inte att
överstiga 90 dagar.

Utredningen anser att utbildningsverksamheten kan inledas med en kontingent
om 100 deltagare och att detta antal bör kunna ökas till 200 per år
sedan närmare erfarenheter har vunnits.

En utgångspunkt vid anordnandet av utbildningen bör enligt utredningen
vara att till utbildningen skall tas ut endast sådana sökande som bedöms ha
förutsättningar att genomföra utbildningen med goda resultat och komma
i fråga för avsedd tjänstgöring. Kvotering mellan olika kategorier sökande
— värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och kvinnor — anses inte böra äga
rum.

Utredningen föreslår att rekryteringen till utbildningen främst inriktas
på de yrkesgrupper som dominerar inom SIDA:s verksamhetsområde. Dessa
yrkesgrupper är f. n. tekniskt utbildad personal, ekonomer, skogs- och jordbruksutbildad
personal, personal för utbildning och undervisning samt hälsooch
sjukvårdspersonal. Utredningen anser att yrkeskunskaper eller klar yrkesinriktning
avseende något av dessa yrkesområden samt allmän lämplighet
för utbildningen och tjänstgöringen bör föreligga vid utbildningens början.
Kraven på sådan lämplighet bör enligt utredningen tillmätas väsentlig
vikt vid uttagningen och anses göra det nödvändigt med ett särskilt prövningsförfarande.
Prövningen bör avse bl. a. den sökandes allmänna inställning
till och motivation för biståndsarbete samt hans personliga förutsättningar
att utföra arbete under de villkor och förhållanden som därvid gäller.
SIDA:s principer och metoder för personalrekrytering bör så långt möjligt
tillämpas. Inte minst bör kraven på önskvärda attityder hos biståndspersonal
beaktas.

De som har genomgått utbildningen med tillfredsställande resultat föreslås
bli sammanförda i en särskild kår, beredskapskåren för biståndsinsatser.
Beredskapskåren skall enligt utredningen närmast ses som en administrativ
organisation från vilken personal kan rekryteras för olika uppgifter.

Utredningen föreslår att utbildningen inleds år 1972 och att en särskild
nämnd, biståndsutbildningsnämnden, inrättas för att genomföra utbildningen.

De årliga kostnaderna för den föreslagna utbildningen har utredningen beräknat
till ca 2,5 milj. kr.

Utredningens förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Av de re -

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

missinstanser som avstyrkt förslaget eller ansett omfattande ändringar nödvändiga
har några — däribland överbefälhavaren — anfört att någon koppling
mellan värnpliktssystemet och utvecklingssamarbetet inte bör ske, medan
andra har ansett att biståndsarbete i utvecklingsländerna bör vara ett
alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. Utbildningstidens
längd, tillgodoräknande av tjänstgöring inom bilateralt eller multilateralt
utvecklingssamarbete som tjänstgöringstid enligt värnpliktslagen och lagen
om vapenfri tjänst samt organisationen för utbildningen är frågor som i
första band har föranlett kritik och ändringsförslag.

Innan jag tar utredningens förslag under närmare övervägande vill jag
erinra om att FN:s generalsekreterare i april 1970 i en rapport till FN:s
ekonomiska och sociala råd föreslog inrättandet av en FN:s fredskår
(»United Nations Volunteers»). Förslaget kommer att behandlas av FN:s generalförsamling
under hösten 1970. Det finns i detta sammanhang anledning
att kort erinra om huvudlinjerna i generalsekreterarens förslag. Den
föreslagna fredskåren skall ingå som en del av FN:s verksamhet och administreras
av ett särskilt organ inom FN:s utvecklingsprogram (UNDP). Användningsområdet
för fredskårens personal blir i första hand FN:s egna
eller FN-understödda utvecklingsprojekt. För tillträde till kåren fordras
enligt förslaget att den sökande har uppnått 21 års ålder och fyller vissa
krav i fråga om hälsa, personliga kvalifikationer och utbildning. Kårens
medlemmar skall rekryteras i sina hemländer av statliga organ eller enskilda
organisationer. De sänds ut till det mottagande landet på begäran eller
efter medgivande av dess regering. Det mottagande landet har rätt att avböja
föreslagna kandidater. Sedan medlem i fredskåren har accepterats av
det mottagande landet, skall han skriva under kontrakt med fredskåren. Tilldelning
av arbetsuppgifter och ledning av fredskårens och dess medlemmars
verksamhet är i första hand en fråga för det mottagande landets regering.
Därvid kommer FN:s personal på platsen att biträda. Vistelsen i det mottagande
landet kan avbrytas av regeringen eller av vederbörande FN-organ.
Höga krav kommer att ställas på medlemmarnas utbildning och yrkeskunskaper.
Enligt önskemål från de presumtiva mottagarländerna bör universitetsexamina
eller kvalificerad yrkesutbildning fordras. Ett noggrant urval
och omsorgsfull utbildning för uppgifterna anses vara viktiga förutsättningar
för fredskårens framgång. Generalsekreteraren föreslår i sin rapport
att 1 300 personer engageras i den föreslagna fredskåren t. o. in. första
halvåret 1971.

Jag går härefter över till de förslag som har lagts fram av utredningen om
biståndsutbildning. Jag vill då först uttala att jag ansluter mig till utredningens
förslag att värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och kvinnor som
har särskilda förutsättningar och fyller vissa grundläggande krav bör beredas
tillfälle att genomgå en särskild bistånds- och katastrofutbildning.

Jag instämmer också i utredningens principiella överväganden i fråga om

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

biståndsinsatser som ett alternativ till värnplikten. Om tjänstgöring inom ramen
för utvecklingssamarbetet skulle bli ett sådant alternativ, behövs en revision
av det nuvarande värnpliktssystemet. En lösning som skulle innebära
att ett visst antal värnpliktiga årligen ställs till vederbörande biståndsorgans
förfogande har av allt att döma föresvävat vissa av de remissinstanser
som har behandlat denna fråga. En sådan ordning skulle medföra en kategoriklyvning
av värnpliktskullen. Möjligheterna att förverkliga en sådan
ordning har också granskats av utredningen. Denna lösning skulle emellertid
som utredningen har påvisat endast i undantagsfall medföra ökad tillgång
till personal som är utbildad för och i övriga avseenden lämplig för
utvecklingssamarbete. Den nuvarande rekryteringen av personal i Sverige
för bilateralt eller multilateralt utvecklingssamarbete är utformad med utgångspunkt
i överenskommelser med vederbörande mottagarländer om biståndets
omfattning och inriktning. Detta förhållande utgör den självklara
utgångspunkten för all diskussion om den svenska biståndspolitikens utformning.
Jag vill erinra om att lägsta antagningsålder för fredskårsdeltagare
är 22 år. Vid denna tidpunkt har huvuddelen av de värnpliktiga fullgjort
sin grundutbildning. De värnpliktiga saknar vid denna ålder i flertalet
fall den kompetens och erfarenhet som behövs för biståndsarbete i utvecklingsländer.
Den faktiska genomsnittsåldern för tjänstgörande fredskårspersonal
uppgår f. n. till ca 26 år och för annan biståndspersonal som
är rekryterad i Sverige till ca 40 år. Endast i undantagsfall skulle således
biståndsorganen kunna tillföras värnpliktiga som är användbara i u-landsarbete.

Jag måste alltså i likhet med utredningen konstatera att ett fullgörande av
värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst genom biståndsarbete i utvecklingsländer
inte står i överensstämmelse med de principer efter vilka det
svenska statliga utvecklingsbiståndet f. n. bedrivs och inte heller med de
riktlinjer som anges i FN:s generalsekreterares förslag till inrättande av en
FN:s fredskår.

Utredningen har emellertid funnit det möjligt att inom ramen för värnpliktstjänstgöringen
och den vapenfria tjänsten anordna utbildning och förberedelser
för deltagande i bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete,
katastrofinsatser m. m. En sådan ordning finner utredningen vara förenlig
med gällande värnpliktssystem. Utredningen föreslår därför att för värnpliktig
och vapenfri tjänstepliktig som tas ut till bistånds- och katastrof utbildning
den fullständiga militära grundutbildningen och motsvarande
tjänst för vapenfri tjänstepliktig ersätts av en utbildningsgång som är inriktad
på utvecklingssamarbete och katastrofinsatser och så utformad att
den kan utgöra grund för krigsplacering inom totalförsvaret, främst civilförsvaret.
Jag biträder förslaget i denna del. Genom denna utbildning och
dessa förberedelser skall vederbörande kunna kvalificera sig för befattningar
inom ramen för samarbetet med utvecklingsländerna. Som utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970

41

har föreslagit bör utbildningen inte automatiskt leda till anställning. Ansökan
om tillträde till tjänster och befattningar får göras i vanlig ordning.

Jag biträder utredningens förslag i fråga om målet för utbildningen. Utbildningen
bör syfta till att skapa en reserv för rekrytering av svensk personal
för bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete. Den bör vidare
syfta till att skapa möjligheter att komplettera den tekniska kontingenten i
beredskapsstyrkan för FN-tjänst och att sätta upp särskilda kontingenter för
katastrofhjälp om sådan hjälp begärs från Sverige. Slutligen bör utbildningen
ha som mål att skapa vidgade möjligheter för organisationer att
rekrytera personal för biståndsinsatser och för katastrofhjälp.

Jag räknar med att den föreslagna utbildningen får ett högt meritvärde
för tjänster och uppdrag inom det bilaterala och multilaterala utvecklingssamarbetet
m. m. Någon motsvarighet till den föreslagna utbildningen —
en ettårig kvalificerad utbildning inriktad på internationella förhållanden
och med en högtstående språkundervisning — finns inte f. n. i vårt land.

I fråga om utbildningstiden har några remissinstanser anfört att den
bör reduceras väsentligt. En viss del av utbildningen bör vidare enligt dessa
remissinstanser kunna äga rum i utvecklingsländer. Beträffande de delar
av utbildningsinnehållet som avser utbildning för totalförsvarsuppgifter
ansluter jag mig till utredningens förslag. I fråga om övriga delar av utbildningen
anser jag att stor vikt bör fästas vid SIDA:s erfarenheter och
behov. SIDA ansluter sig i sitt yttrande till utredningens förslag till disposition
av utbildningstiden och har inga invändningar mot de föreslagna proportionerna
mellan utbildningsavsnitten. Liksom SIDA anser jag att språkundervisningen
bör omfatta minst det antal undervisningstimmar som utredningen
har föreslagit och förordar att bistånds- och katastrofutbildningen
i enlighet med utredningens förslag bör omfatta minst 540 dagar och
högst 610 dagar. Utbildningen bör fördelas på inledande utbildning i 90 dagar,
allmän biståndsutbildning i 250 dagar, katastrofutbildning i 110 dagar
och fortsatt tjänstgöring (repetitionsutbildning) i minst 90 dagar och högst
160 dagar. Jag förordar också att utbildningen genomförs i huvudsak enligt
utredningens förslag. SIDA:s erfarenheter och bedömda behov bör emellertid
särskilt uppmärksammas vid utbildningsplanernas utformning i detalj
och vid eventuella revideringar av utbildningsplanerna. I framtiden kan
exempelvis erfarenheter av personalrekrytering och personalutbildning inom
SIDA ge anledning till en omprövning av utbildningstidens längd. Att lämna
förslag i detta avseende bör ankomma på den nämnd som jag kommer
att förorda i det följande.

Krigsplacering och fortsatt tjänstgöring (repetitionsutbildning) bör ske
i huvudsak enligt utredningens förslag. Kvinnor som har genomgått utbildningen
bör krigsplaceras inom civilförsvaret som civilförsvarspliktiga eller
efter frivilligt åtagande placeras för tjänstgöring inom totalförsvaret i övrigt.

I fråga om kompetenskrav och antagningsförfarande biträder jag vad ut -

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1970

redningen har föreslagit. Rekryteringen till utbildningen bör sålunda inriktas
främst på yrkesgrupper som efterfrågas av SIDA. Därvid bör uppmärksammas
att SIDA:s rekryteringsbehov i hög grad styrs av önskemål
och behov hos mottagarna av det svenska utvecklingsbiståndet. Jag vill
starkt understryka att till utbildningen bör antas endast sådana sökanden
som bedöms ha goda förutsättningar att genomföra utbildningen med tillfredsställande
resultat och därefter komma i fråga för tjänstgöring enligt
den målsättning för utbildningen som jag tidigare har redovisat. Kriterier
för antagning till utbildningen bör i enlighet med utredningens förslag uteslutande
vara den enskildes förutsättningar, lämplighet och intresse. Ett viktigt
krav bör vidare vara att dokumenterade yrkeskunskaper eller klar yrkesinriktning
föreligger när den allmänna bistånds- och katastrofutbildningen
påbörjas. Kvotering bland de sökande bör förekomma endast på
grundval av personalbehovet för utvecklingsbistånd och katastrofhjälp.
Ett villkor för tillträde till utbildningen bör vidare vara allmän lämplighet
för utbildningen och den avsedda tjänstgöringen. Detta villkor bör tillmätas
väsentlig betydelse vid urvalsprövningen och nödvändiggör som utredningen
har påpekat ett särskilt prövningsförfarande. Därvid bör SIDA:s
principer och metoder för personalrekrytering så långt möjligt tillämpas.

Antagningsförfarandet bör utformas i enlighet med utredningens förslag.
Sålunda bör ansökan om antagning till utbildningen kunna inges av inskrivningsskyldiga
värnpliktiga vid inskrivningstillfället eller före den senare
tidpunkt som kan komma att fastställas. Inskrivningsskyldig som ansöker
om antagning till bistånds- och katastrofutbildning skall genomgå inskrivningsförrättning
och uttas till utbildning enligt 6 § värnpliktslagen. Därefter
genomgår den sökande särskild urvalsprövning. Sökande som inte blir antagen
fullgör värnpliktsutbildning enligt uttagningen vid inskrivningstillfället.
Den som blir antagen påbörjar, om han har erforderliga yrkeskunskaper,
bistånds- och katastrofutbildning snarast möjligt efter antagningen.
Hela grundutbildningen genomförs därvid i en följd. Om han inte har erforderliga
yrkeskunskaper, fullgör han den inledande utbildningen om 90 dagar
så snart som möjligt men bör få möjlighet att under viss tid inhämta sådana
yrkeskunskaper innan han genomgår allmän biståndsutbildning och katastrofutbildning.
Efter denna tid bör ny prövning —- i första hand avseende
yrkeskunskaper — äga rum. De som vid denna prövning anses ha tillräcklig
kompetens m. m. för fortsatt bistånds- och katastrofutbildning kallas in för
att fullfölja denna medan övriga fullgör värnpliktstjänstgöring enligt sin
tidigare uttagning.

Har den som antagits till bistånds- och katastrofutbildning ansökt om och
beviljats vapenfri tjänst, fullgörs den inledande utbildningen inom något av
de tjänstgöringsalternativ som fastställs av arbetsmarknadsstyrelsen. I
första hand bör tjänstgöring inom civilförsvaret lcomma ifråga.

Värnpliktig som vid inskrivningsförrättning frikallas från värnpliktens

43

Kiingl. Maj.ts proposition nr 162 år 1970

fullgörande, värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga som helt eller delvis
har fullgjort värnpliktsutbildning eller vapenfri tjänst samt kvinnor bör
antas till utbildningen i enlighet med vad utredningen har föreslagit.

För samtliga sökande bör gälla att vederbörande under det kalenderår då
den allmänna biståndsutbildningen och katastrofutbildningen påbörjas uppnår
lägst 19 och högst 26 års ålder. Tillstånd att få göra denna utbildning
först sedan nödvändiga yrkeskunskaper har inhämtats bör därför inte utan
synnerliga skäl beviljas längre än till det år vederbörande fjdler 26 år.

Några remissinstanser har anfört att det av utredningen föreslagna antalet
elever är för lågt tilltaget. Enligt utredningens förslag skulle under budgetåret
1973/74 100 personer stå till förfogande efter avslutad utbildning.
Om antagningen höjs till 200 andra året, skulle 400 personer avsluta utbildningen
under budgetåren 1974/75 och 1975/76. Jag delar utredningens mening
att SIDA:s rekryteringsbehov bör vara den faktor som i första hand
styr antagningen till utbildningen. Om man sätter utredningens förslag till
dimensionering i förhållande till de av SIDA redovisade rekryteringsbehoven
för budgetåren 1973/74—1975/76 kan följande konstateras. Under perioden
kommer enligt utredningsförslaget 500 personer att avsluta utbildningen,
vilket utgör ca 17 % av SIDA:s totala rekryteringsbehov. 500 personer utgör
samtidigt ca 65 % av rekryteringen av fredskårsdeltagare. Det torde vara
realistiskt att anta att huvuddelen av dem som genomgår utbildningen kommer
att få fredskårsanställning medan ett mindre antal kommer att kontraktsanställas
eller få uppgifter inom multilateral biståndsverksamhet. Ett
visst antal kommer vidare att få uppgifter i enskilda organisationers tjänst.
Om det av utredningen föreslagna antalet antagna ökas med 100 % innebär
detta att 200 personer står till förfogande under budgetåret 1973/74 och
800 under de därpå följande två åren. Detta svarar mot ca 33 % av det totala
rekryteringsbehovet och ca 130 % av behovet av fredskårsdeltagare under
perioden. Jag förordar mot denna bakgrund i likhet med utredningen
att utbildningen påbörjas med eu kontingent på 100 personer. Utbildningskontingentens
storlek därefter bör bestämmas med hänsyn till främst rekryteringsbehoven
inom SIDA:s verksamhetsområde. Det ankommer på Kungl.
Maj :t att årligen fastställa utbildningskontingentens storlek.

De som med tillfredsställande resultat har genomgått utbildningen bör
i enlighet med utredningens förslag redovisas i en beredskapskår för biståndsinsatser.
Beredskapskåren bör vara en administrativ organisation vars
medlemmar skall kunna rekryteras för sådana uppgifter som har angetts i
utredningens förslag. Beredskapskåren bör administreras i huvudsak enligt
de riktlinjer som utredningen bär redovisat. Särskilda åtgärder torde
behövas för att tillgodose kravet på viss beredskap för utnyttjande av
kårens medlemmar. Jag anser dock i likhet med utredningen att ständigt
insatsberedda hjälpkontingenter tills vidare inte bör organiseras. Den framtida
utvecklingen får utvisa i vilken utsträckning det blir nödvändigL med

44

Kungl. Maj :ts proposition nr 162 år 1970

särskilda förberedelser för katastrofhjälp. I frågor rörande beredskapskåren
som fordrar Kungl. Maj :ts eller riksdagens beslut avser jag att senare återkomma
med förslag.

Vad utredningen har föreslagit i fråga om tillgodoräknande av tjänstgöring
inom bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete m. m. som tjänstgöringstid
enligt värnpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst kan jag f. n.
inte biträda. Behovet av att fastställa generella regler för sådant tillgodoräknande
är inte tillräckligt styrkt. I avvaktan på närmare erfarenheter anser
jag att beslut om eventuellt tillgodoräknande tills vidare bör fattas i
varje enskilt fall. Däremot anser jag att möjlighet bör finnas för värnpliktig
eller vapenfri tjänstepliktig, som vid tiden för den allmänna bistånds- och
katastrofutbildningens början redan är anställd inom SIDA:s fältverksamhet
eller inom mellanstatlig organisations fältprojekt, att få räkna tjänstgöring
i denna anställning som del av bistånds- och katastrofutbildning om tjänstgöringen
omfattar minst 2 år. Jag förutsätter då att vederbörande för att
vinna sådan anställning har visat sig besitta de kunskaper, den kompetens
och den personliga mognad som utbildningen är avsedd att ge honom. Sådan
värnpliktig eller vapenfri tjänstepliktig bör genomgå endast inledande
utbildning, egentlig katastrofutbildning om ca 250 timmar samt fortsatt
tjänstgöring (repetitionsutbildning).

Ekonomiska förmåner under grundutbildningen bör utgå enligt samma
principer som f. n. gäller för värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga. Jag
förordar därför att ekonomiska förmåner utgår i enlighet med utredningens
förslag samt att därutöver tjänstgöringspremie utgår med 4 ler. om dagen
efter 300 tjänstgöringsdagar.

För att leda och genomföra bistånds- och katastrof utbildningen och för
att besluta om antagning till utbildningen in. m. bör inrättas en särskild
nämnd. Nämnden bör till sitt förfogande ha ett kansli och en utbildningsorganisation.
Jag finner i likhet med flera remissinstanser starka skäl tala
för att den utbildning som inte genomförs av andra myndigheter bör samordnas
eller integreras med SIDA:s utbildningsverksamhet. Jag är emellertid
beredd att tills vidare godta de skäl emot en sådan lösning som SIDA
har anfört i sitt yttrande och förordar därför att nämnden nu inrättas som
ett fristående organ under försvarsdepartementet. Ett överförande av nämnden
och dess verksamhet till SIDA bör dock senare övervägas.

För att minska investerings- och driftskostnaderna bör utbildningsverksamheten
samförläggas med en av civilförsvarets fältskolor. Jag kommer i annat
sammanhang att anmäla fråga om överförande av civilförsvarsstyrelsens
fältskola i Nyadal (Noraströms kommun) till Sandö (Bjärtrå kommun),
båda i Kramfors kommunblock. Utbildningsverksamheten bör samförläggas
med denna fältskola.

I fråga om bestridande av utgifter för den föreslagna bistånds- och kata -

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1970 45

strofutbildningen avser jag att senare återkomma till Kungl. Maj:t med
förslag.

Vad jag har förordat i det föregående kräver ändringar i värnpliktslagen
och lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst. Jag avser att i annat sammanhang
anmäla fråga om andra ändringar i värnpliktslagen. I samband därmed synes
också nu berörda lagändringar böra tas upp.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår
riksdagen att

a) godkänna de riktlinjer som jag har angett för biståndsoch
katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.,

b) godkänna att en central nämnd för bistånds- och katastrofutbildning
inrättas den 1 juli 1971.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt förordar Hans Kungl. Höghet Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten