Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1970

1

Nr 161

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen (1962: 270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall;
given Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att anta härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen (1962: 270) om
äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i 1962 års lag om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall som syftar till att
underlätta och effektivisera verksamheten för sanering av oklara äganderättsoch
lagfartsförhållanden. Den nuvarande bestämmelsen att beslut om lagens
tillämpning skall fattas av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall ersätts med föreskrifter
som innebär att det i princip överlämnas åt överlantmätaren att förordna
om äganderättsutredning. F. n. behövs alltid minst två sammanträden
med sakägarna. Enligt förslaget kommer en förrättning i vissa fall att kunna
handläggas vid ett enda sammanträde. Slutligen framläggs förslag om möjlighet
för förrättningsmannen att förordna att inteckning som besvärar endast
viss del av ägolott efter förrättningen skall besvära hela ägolotten. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr isi

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1962:270) om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i vissa fall

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1962:270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall1
dels att 1, 2 och 7 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §-1 2

Beträffande område där äganderätten
till fastigheter är oviss må
Konungen, om det från allmän och
enskild synpunkt är av väsentlig betydelse
att ovissheten undanröjes
samt åtgärder härför lämpligen böra
vidtagas i ett sammanhang, förordna
att äganderättsutredning skall ske
enligt bestämmelserna i denna lag.

Beträffande område där äganderätten
till fastigheter är oviss må
förordnas att äganderättsutredning
skall ske enligt bestämmelserna i
denna lag, om det från allmän och
enskild synpunkt är av väsentlig betydelse
att ovissheten undanröjes
samt åtgärder härför lämpligen böra
vidtagas i ett sammanhang.

Förordnande om äganderättsutredning må — — — sakna lagfart.

Förordnande om äganderättsutredning
meddelas av överlantmätaren
efter samråd med inskrivningsdomaren
och övriga myndigheter vilkas
hörande kan vara av betydelse
för ärendets avgörande. Framkomma
härvid skilda uppfattningar eller
är ärendet av annan anledning svårbedömt,
skall det dock överlämnas
till lantmäteristyrelsen för avgörande.

2 §•

Äganderättsutredning sker vid förrättning.
Förrättningsman förordnas
av lantmäteristyrelsen. Härtill utses

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1963:122.

2 Senaste lydelse 1963:122.

Äganderättsutredning sker vid förrättning.
Förrättningen verkställes, i
fråga om område där fastighetsre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

3

(Nuvarande lydelse)

lantmätare eller annan som äger erforderlig
kunskap och erfarenhet
samt jämväl i övrigt är lämplig för
uppdraget.

Vad enligt

(.Föreslagen lydelse)

gister för stad skall föras, av den
som på grund av tjänst eller förordnande
är behörig att där förrätta avstyckningar
och i annat fall av distriktslantmätaren.
Lantmäteristyrelsen
får förordna annan lämplig
person att vara förrättningsman.

— beträffande förrättningen.

7 §•

Förrättningsmannen skall---—--för äganderättsutredningen.

Härefter skall---------— sin talan.

Med alla kända sakägares medgivande
får vad som föreskrives i första
och andra styckena fullgöras redan
vid första sammanträdet.

Sa§.

Besväras endast viss del av ägolott
av beviljade eller sökta inteckningar,
äger förrättningsmannen förordna,
att med ägolottens upptagande
i äganderättsförteckningen skall
följa samma verkan som om den av
inteckningar besvärade delen av ägolotten
och återstoden därav utgjort
fastigheter, vilka sammanlagts enligt
lagen (1926:336) om sammanläggning
av fastigheter å landet. För sådant
förordnande kräves medgivande
av den som enligt äganderättsförteckningen
är ägare till ägolotten.

Om förordnande enligt första stycket
skall anteckning göras i intecknings-
eller fastighetsboken å inskrivningsdag
som avses i 13 § tredje
stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

Utdrag av protokollet över justitiärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25
september 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Andersson, Lange, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Moberg, Norling, Löfberg, Lidbom.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i lagen
om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa
fall samt anför.

Inledning

Äganderätten till fastigheter är oklar i betydande omfattning i olika
delar av vårt land, framför allt i Kopparbergs län. Oklarheterna har ofta
sin grund i sämjedelningar eller andra privata jorddelningsåtgärder som
har brutit sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och den
civilrättsliga uppdelningen av fastigheterna. Där sådana uppdelningar har
förekommit i större omfattning är det vidare vanligt att ägarna till fastighetsdelarna
helt eller delvis saknar lagfart på sina innehav. Det finns
områden där avsaknaden av lagfart utgör ett lika stort problem som oklarheten
beträffande äganderätten.

Bland de olägenheter som oklarheter och brister av nyss nämnt slag framkallar
kan till en början nämnas att de starkt försvårar all normal fastighetsbildningsverksamhet.
De medför härigenom ett allvarligt hinder för
rationaliseringssträvanden inom jord- och skogsbruk. Motsvarande effekt
blir märkbar när fråga uppkommer om markens ändamålsenliga utnyttjande
för tätortsnäringar eller bebyggelse i övrigt. Detsamma kan gälla
kommunala ansträngningar att skapa behövliga markreserver för framtida
bostadsbyggande. Svårigheter och olägenheter av nu nämnda eller liknande
slag drabbar inte bara allmänna intressen utan är i de flesta fall mycket
kännbara även för berörda enskilda markägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

5

Gällande rätt in. m.

Nu berörda problem har sedan lång tid tillbaka uppmärksammats av
statsmakterna och har föranlett en förhållandevis omfattande lagstiftningsverksamhet.
Från början har denna lagstiftning i betydande utsträckning
haft karaktär av speciallagstiftning för vissa delar av Kopparbergs län.
Detta gäller bl. a. lagen (1932: 223) med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län och lagen (1943: 302)
med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning
av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län.

Sistnämnda lag ersattes år 1962 av den nu gällande lagen (1962: 270) om
äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall
(ÄUL). Även dess tillämpningsområde var från början begränsat till Kopparbergs
län. Sedan det konstaterats att tilltrasslade fastighetsförhållanden
av jämförbar karaktär med dem som finns i detta län gjort sig märkbara
även inom andra delar av landet, bl. a. i Gävleborgs län, utvidgades lagens
tillämpningsområde påföljande år till hela riket (1963: 122).

Enligt ÄUL kan efter förordnande av Kungl. Maj :t anordnas särskild förrättning
för att sanera äganderätts- och lagfartsförhållandena inom område
där äganderätten till fastigheter är oviss eller där fastighetsägarna i betydande
omfattning saknar lagfart. Förrättningsman förordnas av lantmäteristyrelsen.
Sedan förrättningsmannen skaffat in utdrag ur fastighetsregister
och upprättat sammanställningar över lagfarts- och inteckningsförhållanden
som kan ha betydelse för äganderättsutredningen skall han utfärda kungörelse
och kallelser till ett första sammanträde med berörda sakägare. Vid
detta sammanträde skall förrättningsmannen redogöra för förrättningens
omfattning och ändamål samt ge sakägarna tillfälle att ta del av fastighetsregisterutdragen
och sammanställningarna över lagfarts- och inteckningsförhållandena.
Han skall därefter förelägga sakägarna att inom viss tid, minst
en månad, anmäla sina äganderättsanspråk samt förete sådana handlingar
och lämna sådana upplysningar om hävdeförhållanden m. m. som kan vara
av betydelse för äganderättsutredningen. Med ledning av erhållna uppgifter
och annan tillgänglig utredning upprättar förrättningsmannen en sammanställning
över anspråken och övriga för förrättningen betydelsefulla förhållanden.
Denna sammanställning läggs fram för sakägarna vid ett nytt
sammanträde. Sedan sakägarna slutfört sin talan prövar förrättningsmannen
vem som bör anses vara ägare till varje särskild fastighet eller mark
inom sådan eller mark som är samfälld för flera fastigheter. Dessa avgöranden
redovisas i en särskilt upprättad förteckning (äganderättsförteckning).
Genom att den uppdelning i ägolotter som framgår av äganderättsförteckningen
läggs till grund för fastighetsregistreringen legaliseras sämjedelningar,
sämjeägoutbyten och liknande privata jorddelningsåtgärder som har

Ij- Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 161

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

kommit till stånd före den 1 juli 1962. Verkan av förrättningen blir vidare
att lagfart kan meddelas för den som i äganderättsförteckningen upptagits
som ägare till fast egendom. I vissa fall kan förrättningen dessutom leda till
sammanläggning av fastigheter.

Den föreslagna nya jordabalken (prop. 1970: 20) och den av 1970 års riksdag
antagna fastighetsbildningslagen (prop. 1969:128, 3LU 1970:35, rskr
189), vilka är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1972, bygger på förutsättningen
att den civilrättsliga uppdelningen av fast egendom och den officiella
fastighetsindelningen skall stämma överens. Såvitt avser jordabalksförslaget
kan i detta sammanhang särskilt pekas på de betydelsefulla nya
reglerna om förbud mot inskrivning i andel av fastighet (7 kap. 9 § och 22
kap. 2 §). För innehavare av sämjelott kan vidare fastighetsbildningslagens
ikraftträdande få kännbar praktisk betydelse genom att det inte längre blir
möjligt att göra avstyckning från sådan lott (jfr 10 kap. 1 och 2 §§).

Behovet av en skyndsam och fullständig sanering av äganderättsförhållandena
har under senare tid fått ytterligare aktualitet och styrka genom
det pågående arbetet med eu reform av fastighetsregistreringen i enlighet
med riktlinjer som har antagits av 1968 års riksdag (prop. 1968: 1 Bil. 4
s. 10, 3LU 5, rskr 80).

Som ett led i strävandena att råda bot på de olägenheter av skilda slag
som privata jorddelningar förorsakar och skapa bättre förutsättningar för
en smidig övergång och anpassning till den lagstiftning på fastighetsrättens
område som är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972 har lagstiftningen
om legalisering av privata jorddelningar blivit föremål för översyn.
Lagen (1953: 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.
har därvid ersatts av legaliseringslagen (1968:578). Denna lag har öppnat
möjlighet att genom ett enkelt och smidigt förfarande tillerkänna
sämj edelningar, privata ägostyckningar samt arealförvärv och andra liknande
överlåtelser som skett före den 1 juli 1962 fastighetsbildande verkan.
Däremot påverkar en legalisering i och för sig inte lagfartsförhållandena.
För fall då det föreligger brister i lagfartshänseende innehåller emellertid
förslaget till jordabalk vissa bestämmelser som bör kunna få praktisk
betydelse när det gäller att efter tillämpning av legaliseringslagen nå i stort
sett samma resultat som med en äganderättsutredning. Jag syftar här på reglerna
om s. k. lagfartssammanträde i 20 kap. 10—13 §§.

Frågan om en översyn av ÄUL aktualiserades under förarbetet till legaliseringslagen
(prop. 1968: 127 s. 29 och 42). En del remissinstanser påpekade
att dittills vunna erfarenheter från tillämpningen av ÄUL var goda men
att lagens praktiska värde ändå var mindre än som skulle varit önskvärt.
Framför allt ansågs att det nuvarande ansökningsförfarandet, med en ofta
lång och tidsödande remissomgång före Kungl. Maj :ts förordnande om äganderättsutredning,
var alltför tungrott. Departementschefen konstaterade att
mycket talade för att en översyn av ÄUL borde komma till stånd. Tillfälle

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

skulle emellertid ges att återkomma till denna fråga i annan ordning eftersom
lantmäteristyrelsen just övervägde att framlägga vissa förslag till en
sådan reform.

Framställning från lantmäteristyrelsen m. m.

I skrivelse den 21 april 1970 har lantmäteristyrelsen redovisat vissa synpunkter
inför den översyn av ÄUL som bör göras inom ramen för arbetet
med följ dlagstiftningen till fastighetsbildningslagen och nya jordabalken.
Skrivelsen innefattar emellertid även en framställning om att vissa ändringar
i ÄUL skall genomföras så skyndsamt som möjligt för att skapa ett
bättre utgångsläge inför ikraftträdandet av nämnda lagar. De reformer som
styrelsen anser vara av denna angelägenhetsgrad är följande. 1. Den nuvarande
bestämmelen att beslut om tillämpning av ÄUL skall fattas av Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall bör ersättas med föreskrifter som innebär att det
i princip överlämnas åt överlantmätaren att, efter samråd med inskrivningsdomaren,
förordna om äganderättsutredning. 2. Föreskriften att lantmäteristyrelsen
alltid skall förordna särskild förrättningsman bör ersättas med
regler motsvarande 3 § legaliseringslagen, vilket skulle innebära att den
myndighet som normalt handlägger fastighetsbildningsförrättningar inom
det område som förordnandet avser blir förrättningsman även vid förrättning
enligt ÄUL, om inte lantmäteristyrelsen i visst fall förordnar annan
lämplig person. 3. En viss uppmjukning bör ske av bestämmelserna om kungörelse
och kallelse till äganderättsutredning. 4. För fall då det inte föreligger
någon tvekan om äganderätten till de områden som förrättningen avser
bör det öppnas möjlighet att handlägga förrättningen vid ett enda sammanträde,
om alla sakägare går med på en sådan ordning.

Av lantmäteristyrelsens skrivelse och av annat i ärendet tillgängligt material,
bl. a. ett yttrande av överlantmätaren i Kopparbergs län den 30 juni
1970, framgår bl. a. följande. Förordnande om äganderättsutredning har hittills
meddelats i 54 fall. 40 av dessa avser områden inom Kopparbergs län.
återstoden är fördelade på nio län. Fråga om förordnande om äganderättsutredning
för områden i ytterligare två län har dessutom nyligen aktualiserats.
Hittills verkställda förrättningar i Kopparbergs län omfattar en areal
om 195 000 hektar. Antalet sakägare vid dessa förrättningar uppgår till
10 435. Den legalisering av privata jorddelningar som har skett genom förrättningarna
har inneburit att omkring 12 000 nya ägolotter bildats. Motsvarande
siffror för övriga delar av landet är 7 100 hektar, 1 375 sakägare
och cirka 800 nya ägolotter. Härtill kommer det hittills största enskilda utredningsobj
ektet, Järvsö socken i Gävleborgs län, med en areal om 70 000
hektar och 3 930 fastigheter och sämjelotter. Förrättningen är här klar endast
delvis. Som exempel på mindre områden för vilka förordnande om
äganderättsutredning har meddelats nämner lantmäteristyrelsen bl. a. till

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1970

Nöbbelöv nr 3 hörande områden av Nöbbelövs torvmosse i Malmöhus län,
Den av förrättningen direkt berörda arealen understeg här ett hektar. I ett
annat fall (Lindesbergs stad) berörde förrättningen endast sex sakägare.

Beträffande det framtida behovet av äganderättsutredningar upplyser
lantmäteristyrelsen att berörda länsmyndigheter i Kopparbergs län beräknat
att ytterligare 588 000 hektar bör bli föremål för förrättning enligt ÄUL.
Om de personalresurser som f. n. utnyttjas för äganderättsutredningar inom
länet, omkring 45 tjänstemän, i tämligen oförändrad utsträckning får disponeras
för sådan verksamhet även i fortsättningen, bör ifrågavarande arbete
kunna bli slutfört vid mitten av 1980-talet. Bortsett från pågående äganderättsutredningar
inom Järvsö socken synes de förrättningar enligt ÄUL
som berör områden utanför Kopparbergs län kunna handläggas helt inom
ramen för vederbörande fastighetsbildningsmyndighets ordinarie verksamhet
och personalresurser. Det torde nämligen i dessa fall huvudsakligen bli
fråga om att undanröja oklarheter som berör endast ett begränsat område
med relativt få sakägare.

Överlantmätaren i Kopparbergs län konstaterar att erfarenheten har visat
att äganderättsutredning enligt ÄUL utgör ett utomordentligt instrument för
sanering av äganderätts- och fastighetsförhållanden även inom små områden.
Vid fastighetsbildningsförrättningar inom länet berörs mycket ofta fastigheter
som har varit föremål för privat jorddelning. Inom vissa lantmäteridistrikt
gäller sålunda mer än hälften av alla avstyckningsåtgärder avstyckningar
från sämjelotter. För hela länet är den genomsnittliga andelen 30
procent. Eftersom det vid sämjedelning i regel förekommer oklarheter i äganderättsförhållandena
blir förrättningsmannen i dessa fall ofta tvungen att
som underlag för förrättningen verkställa ett omfattande utredningsarbete,
vars nytta f. n. i stort sett är begränsad till det aktuella avstyckningsärendet.
Om det i ett sådant fall blev praktiskt möjligt att tillämpa ÄUL,
skulle detta inte endast underlätta det under alla omständigheter nödvändiga
utredningsarbetet och alltså innebära en arbetskraftsbesparing utan
också leda till att utredningsmaterialet kunde nyttiggöras för sanering av
oklara fastighetsindelnings- och lagfartsförhållanden. En reform som möjliggör
ett sådant förfarande skulle inte bara vara till fördel för lantmäteriverksamheten
under en krävande övergångsperiod utan också bidra till att
det slutliga målet för äganderättsutredningsverksamheten uppnås snabbare.

Departementschefen

Inledning. Från såväl allmän som enskild synpunkt är det av väsentlig
betydelse att alla möjligheter att påskynda och effektivisera äganderättsutredningsverksamheten
blir utnyttjade. Mot bakgrund härav har det länge
stått klart att den översyn av ÄUL som föranleds av fastighetsbildnings -

■Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1970

9

lagens ikraftträdande bör få en omfattning som sträcker sig längre än
till en rent teknisk anpassning till den nya lagstiftningen. Detta följdlagstiftningsärende
förbereds f. n. inom justitiedepartementet och jag räknar
med att en promemoria i ämnet skall kunna sändas ut på remiss i början
av nästa år. Jag är emellertid medveten om att mängden av lagstiftningsreformer
på fastighetsrättens område som skall genomföras den 1 januari
1972 skapar särskilda problem. Det är därför angeläget att tillvarata alla
möjligheter att minska övergångssvårigheterna genom förberedande åtgärder
av skilda slag. Hit hör bl. a. sådana saneringar av fastighetsförhållandena
som kan komma till stånd genom legaliseringar och äganderättsutredningar.
Mot denna bakgrund är det otillfredsställande att gällande regler leder till
att tids- och kostnadskrävande utredningsarbeten i vissa fastighetsbildningsärenden
inte kan utnyttjas i den utsträckning och med de resultat som
framstår som önskvärda. Jag delar därför lantmäteristyrelsens uppfattning
att det finns anledning att redan nu överväga partiella reformer i syfte att
undanröja de svårigheter som möter i sådana sammanhang.

Förordnande om äganderättsutredning. Ett väsentligt hinder mot ett smidigt
utnyttjande av äganderättsutredningsinstitutet ligger enligt lantmäteristyrelsen
i föreskriften att Kungl. Maj :t skall förordna om tillämpning av
lagen i varje särskilt fall. Som skäl för en sådan ordning hänvisades vid
ÄUL:s tillkomst till äganderättsutredningarnas primära betydelse för inskrivningsverksamheten
inom domsagorna, till åtgärdernas extraordinära
natur samt till frågornas samband med personalresurserna.

ÄUL har nu varit i kraft under så lång tid och tillämpats i sådan omfattning
att hittills vunna erfarenheter från lagens tillämpning bör kunna tillmätas
stor betydelse. Det har från skilda håll och i olika sammanhang, bl. a.
vid legaliseringslagens tillkomst, konstaterats att dessa erfarenheter är synnerligen
goda. Besvär mot avslutade förrättningar har anförts endast i ett
fåtal fall och har utan undantag gällt enstaka ägolotter. Osäkerhet beträffande
det vid sin tillkomst som extraordinärt betecknade institutets användbarhet
och tillförlitlighet från rättssäkerhetssynpunkt torde sålunda
inte längre utgöra något självständigt motiv för att rätten att besluta om
tillämpning av lagen förbehålls Kungl. Maj :t.

För den underrätt som berörs av en äganderättsutredning kan det tillfälligt
uppstå en ökad arbetsbelastning på grund av den verkan som äganderättsutredningen
har i fråga om lagfarter och sammanläggningar. Under lagens
hittillsvarande tillämpning har det vidare visat sig att det arbete som i
samband med förrättningarna läggs ned på sanering av inteckningsförhållandena
har fått betydligt större omfattning än som förutsattes vid lagens
tillkomst. Därvid gjorda antaganden om att inteckningar i den fasta egendom
som kunde bli föremål för äganderättsutredningar skulle förekomma
endast i ringa utsträckning har nämligen på sina håll visat sig alltför optimistiska.

10

Kungl. May.ts proposition nr 161 år 1970

För den typ av äganderättsutredningar som det nu närmast är fråga om,
nämligen förrättningar av så jämförelsevis begränsad omfattning att de kan
handläggas av fastighetsbildningsmyndigheterna inom ramen för deras ordinarie
verksamhet och personalresurser, torde den av förrättningsverksamheten
ökade tillströmningen av lagfarts- och sammanläggningsärenden inte
få nämnvärd betydelse. Detsamma kan sägas om det arbete som en eventuell
sanering av inteckningar medför. Vidare kan framhållas att äganderättsutredningarna
på längre sikt är ägnade att väsentligt underlätta arbetet för
både domstolarna och fastighetsbildningsmyndigheterna. Riskerna för tillfälliga
svårigheter av skilda slag bör därför inte åberopas som något avgörande
motiv för att begränsa äganderättsutredningsverksamhetens omfattning.
Arbetsbelastningen kan f. ö. i regel förutses i god tid, vilket gör det
möjligt att vidta erforderliga förberedelser för att möta den.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts har jag efter samråd med chefen för
civildepartementet funnit att det inte längre finns tillräckliga skäl för att
frågor om tillämpning av ÄUL skall vara beroende av Kungl. Maj :ts prövning.
I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att det i princip bör överlämnas
till överlantmätaren att besluta i sådana frågor. Med hänsyn till
äganderättsutredningarnas samband med och betydelse för inskrivningsväsendet
bör dock samråd alltid ske med inskrivningsdomaren. I första hand
skall samrådet naturligtvis gälla frågan om de i lagen uppställda allmänna
villkoren för dess tillämpning är uppfyllda. I samband härmed bör bl. a.
undersökas om föreliggande oklarheter beträffande äganderätten eller brister
i lagfartshänseende med större fördel kan avhjälpas genom andra till
buds stående medel, t. ex. legalisering och, efter den 1 januari 1972, lagfartssammanträde.
Samrådet bör emellertid även avse frågan om vilket område
som ett förordnande skall omfatta. Om det kan antas att kommunala myndigheter,
lantbruksnämnden eller andra lokala organ har intresse av att
yttra sig i ärendet, bör överlantmätaren samråda även med dem. När det uppkommer
fråga om att meddela förordnande för ett större område eller när
det av annan anledning kan antas att förrättningen inte kan handläggas
inom ramen för den ordinarie fastighetsbildningsverksamhetens resurser,
föreligger givetvis behov av nära kontakt även med lantmäteristyrelsen. I sådana
fall torde även de synpunkter i prioriteringshänseende som inskrivningsdomaren
och andra myndigheter kan framföra bli till ledning för överlantmätarens
ställningstagande.

Framkommer skilda uppfattningar beträffande lagens tillämplighet eller
lämpligheten av att anordna en äganderättsutredning eller rörande det ifrågasatta
förordnandets räckvidd, bör ärendet hänskjutas till lantmäteristyrelsen
för avgörande. Överlantmätaren bör emellertid ha möjlighet att även i
andra fall överlämna ärendet till styrelsens prövning, exempelvis därför att
det innefattar någon principiell fråga eller av annan anledning är svårbedömt.
En sådan ordning synes mig främja en enhetlig rättstillämpning och

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

kan tänkas vara av särskilt värde när fråga uppkommer om att meddela
förordnande i län där tidigare erfarenheter från lagens tillämpning saknas
eller är begränsade. Lantmäteristyrelsen har givetvis över huvud taget anledning
att med uppmärksamhet följa rättstillämpningen på området. Detta
heror inte bara på äganderättsutredningsinstitutets extraordinära karaktär.
En vidgad användning av ÄUL på förhållandevis små objekt torde nämligen
ytterligare öka betydelsen av att rättssäkerhetssynpunkterna blir tillbörligt
beaktade.

Förrättningsman. Enligt 2 § ÄUL förordnas förrättningsman av lantmäteristyrelsen
för varje särskilt fall. Enligt styrelsens förslag skall denna föreskrift
upphävas och ersättas med bestämmelser motsvarande 3 § legaliseringslagen.

När det gäller situationer av den typ som utgör det huvudsakliga motivet
för att frågan om ändringar i ÄUL tas upp nu, nämligen fall där fråga om
äganderättsutredning aktualiseras i samband med en fastighetsbildningsförrättning,
framstår det givetvis i regel som den lämpligaste ordningen att
båda förrättningarna handläggs av samme förrättningsman. Förrättning enligt
legaliseringslagen skall enligt huvudregeln i 3 § andra stycket i stad eller

1 ort på landet, där fastighetsregister såsom för stad skall föras, verkställas
av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att förrätta avstyckningar
och i övriga fall av distriktslantmätaren. Därutöver gäller att
lantmäteristyrelsen får förordna annan lämplig person att vara förrättningsman.

.lag delar lantmäteristyrelsens uppfattning att det är lämpligt att nu ändra

2 § första stycket ÄUL i överensstämmelse med nyss återgivna bestämmelser
i legaliseringslagen.

Kungörelse och kallelser. I 5 § ÄUL föreskrivs bl. a. att förrättningsmannen
skall utfärda kungörelse om tid och ställe för första sammanträdet.
Kungörelsen skall minst 14 dagar före sammanträdet anslås på kommunens
anslagstavla samt införas i Post- och Inrikes Tidningar samt den eller de
ortstidningar i vilka meddelanden om sammanträden med kommunens fullmäktige
skall införas. Dessutom skall personliga kallelser utfärdas enligt de
bestämmelser som gäller för vissa fastighetsbildningsförrättningar. I kungörelse
och kallelse skall anges vilken egendom som förrättningen berör, vad
sakägarna bör iaktta för att bevaka sin rätt samt de rättsverkningar som
äganderättsutredningen har i fråga om legalisering, lagfart och sammanläggning.

Enligt lantmäteristyrelsen finns behov av en skyndsam ändring av gällande
bestämmelser om kungörande av äganderättsutredning. Kostnaderna för
det i ÄUL föreskrivna förfarandet är höga, vilket blir särskilt kännbart för
sakägarna när förrättningen avser ett mindre område. ÄUL:s föreskrifter

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

om kungörelse bör enligt styrelsens mening anpassas till vad som i motsvarande
hänseende gäller för fastighetsbildningsförrättningar. Detta innebär
bl. a. att förrättningen bör kunna fortgå utan kungörelse och kallelse om
samtliga sakägare har infunnit sig. Vidare bör kungörelsernas omfattning
kunna begränsas. Det är enligt styrelsens mening inte erforderligt att regelmässigt
belasta kungörelsen med alla de uppgifter som enligt 5 § ÄUL skall
tas in där.

Jag delar lantmäteristyrelsens uppfattning att det är angeläget att försöka
begränsa kostnaderna för äganderättsutredningsförfarandet. ÄUL:s bestämmelser
om kungörelse och kallelser till första sammanträdet har emellertid
utformats med hänsyn till de rättssäkerhetskrav som föranleds av äganderättsutredningens
rättsverkningar. De hänger sålunda intimt samman med
institutets extraordinära karaktär. Det är därför enligt min mening inte
lämpligt att i detta begränsade sammanhang ta upp frågan om lättnader av
det slag lantmäteristyrelsen förordar. Hithörande frågor bör övervägas ytterligare
i samband med den större översyn av ÄUL som skall ske inför
fastighetsbildningslagens ikraftträdande.

Begränsning av antalet sammanträden. Enligt 6 § ÄUL skall förrättningsmannen
vid första sammanträdet redogöra för förrättningens omfattning
och ändamål samt ge sakägarna tillfälle att ta del av fastighetsregisterutdrag
och upprättade sammanställningar över lagfarts- och inteckningsförhållanden.
Han skall därefter förelägga sakägarna att inom viss tid, minst en månad,
anmäla sina äganderättsanspråk samt förete handlingar och meddela
upplysningar angående hävdeförhållanden m. m. som kan vara av betydelse
för äganderättsutredningen. Sedan förrättningsmannen klarlagt innebörden
av anmälda äganderättsanspråk samt upprättat en sammanställning över
anspråken och vad som i övrigt är av betydelse för utredningen skall han
hålla nytt sammanträde med sakägarna (7 §). Vid detta sammanträde skall
sakägarna få ta del av förrättningsmannens sammanställning. När så behövs,
t. ex. därför att flera sakägare har framställt konkurrerande anspråk, skall
förrättningsmannen redogöra för den förebragta utredningen. Innan förrättningsmannen
ingår på den prövning, vars resultat skall redovisas i äganderättsförteckningen,
skall sakägarna ges tillfälle att slutföra sin talan.

Lantmäteristyrelsen anför i anslutning till dessa bestämmelser följande.

För det fall egentlig tveksamhet om äganderätten inte föreligger och klarhet
i förekommande frågor kan nås vid första sammanträdet, synes undantagsmöjlighet
böra öppnas från regeln att tid för anmälan om äganderättsanspråk
på minst en månad skall beredas sakägarna. Situationen torde ofta
vara den, att utredningen i samarbete med markägarna drivits mycket långt
redan innan tillämpningen av ÄUL aktualiseras och att det i själva verket
endast är fråga om att konfirmera utredningsresultatet. Om samtliga sakägare
är närvarande vid första sammanträdet, synes enighet om att nytt sammanträde
inte erfordras utgöra tillräcklig säkerhet mot missbruk.

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1970

Jag delar lantmäteristyrelsens uppfattning att de obligatoriska bestämmelserna
om föreläggande i 6 § och om nytt sammanträde i 7 § i vissa fall
kan vara ägnade att göra en äganderättsutredning mera tids- och kostnadskrävande
än som fordras av hänsyn till kravet på rättssäkerhet. Den ökning
av möjligheterna för eventuella okända sakägare att få vetskap om en pågående
förrättning som ett mera utdraget förrättningsförfarande kan innebära
är av så ringa praktisk betydelse att den bör kunna lämnas däidiän.
Samtidigt är det i hög grad angeläget att tillvarata de möjligheter till besparingar
som kan finnas vid äganderättsutredningar som handläggs i anslutning
till fastighetsbildningsförrättningar, särskilt som det i sådana fall
i allmänhet torde vara fråga om ett jämförelsevis begränsat antal sakägare.
Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag att förrättningsmannen bör
få möjlighet att, om alla kända sakägare medger det, avstå från att meddela
föreläggande enligt 6 § och hålla nytt sammanträde enligt 7 § samt i
stället slutföra förrättningen redan vid första sammanträdet.

Inteckningsåtgärder. Till lantmäteristyrelsens framställning har fogats avskrift
av en till styrelsen i november 1967 avgiven redogörelse från en särskild
arbetsgrupp som utsetts vid överläggningar mellan representanter för
justitiedepartementet och styrelsen samt vissa inskrivningsdomare och förrättningsmän
och som har haft till uppgift att jämföra de av styrelsen utarbetade
tillämpningsföreskrifterna till ÄUL med de erfarenheter som vunnits
vid lagens tillämpning. Arbetsgruppen behandlar i sin redogörelse bl. a.
frågan om åtgärder beträffande inteckningar. Efter att ha konstaterat att
det vid lagens tillkomst förutsattes att förrättningsmannens befattning med
inteckningar skulle vara mycket begränsad anför arbetsgruppen följande.

Vid tillämpningen hittills av ÄUL har det enligt arbetsgruppens åsikt visat
sig svårt för förrättningsmännen att begränsa sin befattning med inteckningar
i den utsträckning som åsyftades vid lagens tillkomst. Skälen härtill torde
vara flera. Sålunda har i många fall tvekan uppstått i vilken utsträckning
det varit behövligt att utreda inteckningsförhållandena för att kunna upprätta
en äganderättsförteckning som inte länder inteckningshavare till skada
(jfr 8 § st. 2 andra punkten). Ovissheten i detta hänseende har i vissa fall
föranlett förrättningsmännen att ta initiativ till en mycket långtgående inteckningssanering.
Ett annat skäl har varit följande. Det ter sig naturligt att
betrakta äganderättsutredningsförrättningen och myndigheternas fortsatta
behandling av förrättningsresultatet för att uppnå en önskvärd, fullständig
sanering av inskrivningsförhållandena som en sammanhängande arbetsuppgift.
Förrättningsmännen har utifrån ett sådant synsätt haft svårt att undandra
sig vissa arbetsuppgifter vilka visserligen saknat nämnvärd betydelse för
äganderättsförteckningens upprättande men spelat stor roll för den fortsatta
handläggningen av frågan och kunnat utföras av förrättningsmännen med
mindre arbetsinsats än om arbetsuppgiften fått anstå till en senare tidpunkt.
Särskilt har detta gällt fastigheter, som enligt förrättningsmannens förslag

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

skall sammanläggas. Förrättningsmännens befattning med inteckningarna
har i hög grad underlättat det fortsatta förfarandet. Detta gäller särskilt inskrivningsdomarens
och ägodelningsrättens handläggning. Å andra sidan
har denna aktivitet från förrättningsmännens sida verkat tyngande på själva
förrättningen.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts konstaterar arbetsgruppen att det är
önskvärt att en förrättning som regel medför inte endast att lagfart meddelas
på de äganderättsliga enheterna utan även att befintliga inteckningar i
största utsträckning knyts till dessa. Lantmäteristyrelsen har i sin skrivelse
gjort uttalanden som visar att styrelsen ansluter sig till dessa synpunkter.

De av lantmäteristyrelsen och arbetsgruppen sålunda aktualiserade problemen
och reformförslagen har enligt min mening så stor praktisk betydelse
för både förrättningsverksamheten och inskrivningsväsendet att hithörande
frågor i hela sin vidd bör tas upp till närmare övervägande i samband
med den översyn av ÄUL som blir aktuell inför fastighetsbildningslagens
ikraftträdande. Även en partiell reform synes emellertid kunna leda till
betydande förenklingar och arbetsbesparingar för berörda sakägare och myndigheter.
Jag anser det därför motiverat att redan nu ta upp frågan om vissa
ändringar i gällande regler.

I fall då fast egendom som berörs av en äganderättsutredning besväras av
beviljade eller sökta inteckningar, har det under förrättningarna ofta visat
sig att dessa gravationer belastar endast viss kvotdel av ett ägoinnehav.
Detta kan bero på flera orsaker. Det kan tänkas att den nuvarande innehavaren
och hans fångesmän aldrig brytt sig om att söka lagfart på mer än
en andel av sina innehav inom visst hemman eller att de helt enkelt saknat
tillräckligt underlag för eu mera omfattande lagfartsansökan. En annan förklaring
kan vara att det aktuella ägoinnehavet tidigare motsvarat flera sämjelotter
och att inteckning sökts i någon av dessa. Enligt rådande uppfattning
medför en förening av flera sämjelotter i en ägares hand att sämjedelningen
anses upphävd såvitt avser dessa lotter. I sådana fall är det f. ö. efter
en tid i allmänhet omöjligt att över huvud taget fastställa hur delningen har
varit beskaffad. Från inteckningshavarens synpunkt torde resultatet bli detsamma
som när ägarna av en sämjedelad fastighet avtalar om återgång av
sämjedelningen, dvs. att objektet för inteckningen inte längre utgörs av ett
visst bestämt område, sämjelotten, utan av en andel i hela fastigheten.

I samband med förrättningar enligt ÄUL har det av skäl som arbetsgruppen
redovisat i många fall ansetts påkallat att vidta sådana åtgärder beträffande
inteckningar av nu åsyftat slag att dessa efter förrättningen besvärar
hela den i äganderättsförteckningen redovisade ägolotten. De tillvägagångssätt
som därvid kommer i fråga är dödning i förening med nyinteckning eller
inteckning till ytterligare säkerhet. Särskilt angelägna har ifrågavarande åtgärder
framstått då inteckningarna gällt nyttjanderätt eller servitut.

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1970

Det arbete som under förrättningarnas gång läggs ned på att förbereda
och genomföra nu nämnda inskrivningsåtgärder kan vara mycket omfattande.
Den största bördan åvilar i allmänhet förrättningsmannen. Efter den
grundläggande utredningen av lagfarts- och inteckningsförhållandena blir
det nämligen ofta aktuellt för honom att praktiskt medverka även genom
efterforskningar om aktuella innehav, kontakter med samt information och
rådgivning till alla berörda sakägare och rättsinnehavare samt inte sällan
hjälp med upprättande av erforderliga handlingar. För att nämnda åtgärder
sedan skall leda till önskat resultat utan onödig tidsspillan eller komplikationer
krävs givetvis ett betydande mått av samarbete och aktiva insatser
från såväl sakägarnas som inskrivningsdomarens sida.

Avsikten med nu nämnda inteckningsåtgärder är att få till stånd samma
effekt som om den intecknade delen av ägolotten hade utgjort en fastighet
som sammanlagts med en annan fastighet, dvs. att inteckningen flyter ut
att gälla i hela ägolotten. Det ligger därför nära till hands att låta förrättningsmannens
beslut direkt medföra sådan verkan. Om man — vilket synes
naturligt i detta sammanhang där det inte är fråga om att nå fram till en
slutlig lösning av samtliga tänkbara situationer — begränsar sig till de fall
då det inte finns beviljade eller sökta inteckningar i mer än en av de andelar
som ingår i ägolotten, kan en sådan ordning endast vara till fördel för berörda
inteckningshavare. För den händelse en eller flera inteckningar ursprungligen
besvärat eller ansetts besvära viss sämjelott torde åtgärden medföra
ett vida bättre inteckningsunderlag än det som kan ha funnits sedan
sämjedelningen upphört att gälla. Teoretiskt sett är det endast fastighetsägaren
som skulle kunna ha något att invända mot ett system som innebär
att ifrågavarande ”sammanläggningseffekt” inträder i och med att en delvis
graverad ägolott tas upp i en vid förrättning enligt ÄUL upprättad äganderättsförteckning.

Mot bakgrund av dessa överväganden har jag kommit till den upplattningen
alt förrättningsmannen i fall av nu åsyftat slag bör få behörighet att
efter fastighetsägarens medgivande förordna att med ägolotts redovisning
i äganderättsförteckningen skall följa samma verkan som om den av inteckningen
besvärade delen av ägolotten och återstoden därav hade utgjort fastigheter
vilka sammanlagts enligt lagen (1926: 336) om sammanläggning av
fastigheter å landet.

Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om ändring i lagen (1962:270) om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i vissa fall. Förslaget torde få fogas
till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1970

Specialmotivering

1 §

Genom den i första stycket föreslagna ändringen slopas regeln att förordnande
om äganderättsutredning meddelas av Kungl. Maj :t. I övrigt är ändringarna
i stycket av redaktionell natur. De allmänna villkoren för lagens
tillämpning påverkas sålunda inte.

Bestämmelser om vem som meddelar förordnande om äganderättsutredning
har tagits upp i ett nytt tredje stycke. Huvudregeln är här att beslutanderätten
ankommer på överlantmätaren. Innan beslut meddelas skall han
alltid samråda med vederbörande inskrivningsdomare. Finns anledning anta
att byggnadsnämnden, lantbruksnämnden eller annan lokal eller regional
myndighet som berörs av åtgärden önskar framföra synpunkter som kan få
betydelse för överlantmätarens ställningstagande, skall samråd ske även med
dem. Huruvida så är fallet lär i allmänhet kunna bedömas med ledning av
tidigare erfarenheter i liknande ärenden eller genom underhandsförfrågningar.
Har samråd förekommit i annan form än skriftligen, bör anteckning
om vad som därvid förevarit göras i den akt som hör till ärendet.

Framkommer vid överlantmätarens samråd med inskrivningsdomaren
eller andra berörda myndigheter skilda uppfattningar i frågan om förordnande
skall meddelas eller beträffande vilket område förordnandet skall avse,
åligger det enligt andra punkten överlantmätaren att överlämna ärendet
till lantmäteristyrelsen för avgörande. Detsamma gäller när överlantmätaren
av annat skäl finner det tveksamt om förordnande kan eller bör meddelas.
Att överlantmätaren i överlämnat ärende skall avge eget yttrande synes mig
så självklart att särskilda bestämmmelser därom kan undvaras.

2 §

De i första stycket av denna paragraf föreslagna ändringarna beträffande
förrättningsman överensstämmer helt med 3 § andra stycket legaliseringslagen.

7 §

Bakgrunden till de i ett nytt tredje stycke föreslagna bestämmelserna om
möjlighet till ett förenklat förfarande vid vissa mindre förrättningar har
redovisats i den allmänna motiveringen. För att denna undantagsregel skall
få tillämpas krävs givetvis inte bara att samtliga kända sakägare medger det.
En första förutsättning är sålunda att förrättningsmannen kan konstatera
att han redan vid första sammanträdet på helt betryggande och uttömmande
sätt kan fullgöra alla de åligganden som anges i paragrafens första och andra
stycken.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

8 a §

Denna paragraf innehåller de i den allmänna motiveringen förordade bestämmelserna
om möjlighet för förrättningsman att i vissa fall meddela beslut
som innebär att inteckning som besvärar endast del av viss ägolott flyter
ut att gälla i hela ägolotten.

Begränsningen av bestämmelsernas räckvidd anges i inledningen till första
punkten. Fråga är sålunda bara om fall då endast viss del av vad som i
äganderättsförteckningen skall redovisas såsom en ägolott besväras av en
eller flera beviljade eller sökta inteckningar. När fråga är om mer än en
gravation måste samtliga besvära identiskt samma andel av ägolotten. Om
en inteckning beviljats i lika stor andel som tidigare inteckning men dessutom
förklarats vilande i ytterligare andel av fastigheten kan en tillämpning
av paragrafen åstadkommas genom att den vilandeförklarade ansökningen
återkallas.

Beslut enligt denna paragraf förutsätter medgivande från den som i äganderättsförteckningen
kommer att tas upp som ägare till ägolotten. Beslutet
kan lämpligen tecknas direkt på äganderättsförteckningen eller redovisas
under särskild rubrik i förrättningsprotokollet.

I fråga om beslutets rättsverkningar hänvisas till bestämmelserna om verkan
av sammanläggning enligt sammanläggningslagen. De bestämmelser i
nämnda lag som här åsyftas är i första hand 16 § men även 17 och 18 §§.

Anteckning i fastighetsboken om beslutets verkan bör inte få göras förrän
förrättningen har vunnit laga kraft i vad avser den egendom som beslutet
rör. Bestämmelser med denna innebörd har tagits upp i paragrafens andra
stycke.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Några särskilda
övergångsbestämmelser föreslås inte. Detta innebär att de nya bestämmelserna
blir tillämpliga även på äganderättsutredningar som pågår vid ikraftträdandet.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över förslaget till lag om ändring i lagen
(1962: 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter
i vissa fall.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

18

Kungi. Maj.ts proposition nr 161 år 1970

Bilaga

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1962:270) om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i vissa fall

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1962:270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall1
dels att 1, 2 och 7 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §-2

Beträffande område där äganderätten
till fastigheter är oviss må
Konungen, om det från allmän och
enskild synpunkt är av väsentlig betydelse
att ovissheten undanröjes
samt åtgärder härför lämpligen böra
vidtagas i ett sammanhang, förordna
att äganderättsutredning skall ske
enligt bestämmelserna i denna lag.

Beträffande område där äganderätten
till fastigheter är oviss må
förordnas att äganderättsutredning
skall ske enligt bestämmelserna i
denna lag, om det från allmän och
enskild synpunkt är av väsentlig betydelse
att ovissheten undanröjes
samt åtgärder härför lämpligen böra
vidtagas i ett sammanhang.

Förordnande om äganderättsutredning må---sakna lagfart.

Förordnande om äganderättsutredning
meddelas av överlantmätaren
efter samråd med inskrivningsdomaren
och övriga myndigheter vilkas
yttrande kan vara av betydelse
för ärendets avgörande. Framkomma
härvid skilda uppfattningar eller
är ärendet av annan anledning svårbedömt,
skall det dock överlämnas
till lantmäteristyrelsen för avgörande.

2 §•

Äganderättsutredning sker vid för- Äganderättsutredning sker vid förrättning.
Förrättningsman förordnas rättning. Förrättningen verkställes, i
av lantmäteristyrelsen. Härtill utses fråga om område där fastighetsre 1

Senaste lydelse av lagens rubrik 1963:122.

2 Senaste lydelse 1963:122.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16i år 1970

19

(Nuvarande lydelse)

lantmätare eller annan som äger erforderlig
kunskap och erfarenhet
samt jämväl i övrigt är lämplig för
uppdraget.

Vad enligt

(Föreslagen lydelse)

gister för stad skall föras, av den
som på grund av tjänst eller förordnande
är behörig att där förrätta avstyckningar
och i annat fall av dist
riktslantmätar en. Lantmäteristyr
elsen får för ordna annan lämplig
person att vara förrättning sman.
beträffande förrättningen.

7 §■

Förrättningsmannen skall ——- — -— för äganderättsutredningen.

Härefter skall------------sin talan.

Medgiva alla kända sakägare, att
vad som föreskrives i första och
andra styckena fullgöres redan vid
första sammanträdet, behöver icke
föreläggande enligt 6 § meddelas och
nytt sammanträde enligt andra stycket
hållas.

8 a §.

Besväras endast viss del av ägolott
av beviljade eller sökta inteckningar,
äger förrättningsmannen förordna,
att med ägolottens upptagande
i äganderättsförteckningen skall
följa samma verkan som om den av
inteckningar besvärade delen av ägolotten
och återstoden därav utgjort
fastigheter, vilka sammanlagts enligt
lagen (1926:336) om sammanläggning
av fastigheter å landet. För sådant
förordnande kräves medgivande
av den som enligt äganderättsförteckningen
är ägare till ägolotten.

Om förordnande enligt första stycket
skall anteckning göras i intecknings-
eller fastighetsboken å inskrivningsdag
som avses i 13 § tredje
stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet
regeringsrådet
justitierådet
justitierådet

Regner,

Martenius,

Bernhard,

Hesser.

Enligt lagrådet den 9 oktober 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25
september 1970 hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen
lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring
i lagen om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter
i vissa fall.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Per Jermsten.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1970

21

Utdrag av protokollet över justitieärenden hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, stadsråden Sträng, Andersson,
Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal,
Odhnoff, Wigkman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag
till lag om ändring i lagen (1962: 270) om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i vissa fall.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran, och
hemställer att Kungl. Maj :t, efter vissa redaktionella jämkningar av lagtexten,
genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700515