Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

1

Nr 153

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning
för handikappade; given Stockholms slott den 9 oktober
1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om vissa kommunala befogenheter
i fråga om sysselsättning för handikappade.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att kommun skall få befogenhet att under vissa
förutsättningar driva affärsverksamhet i syfte att bereda arbetsanställning
åt handikappade inom kommunen

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 102

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

Förslag

till

Lag

om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade

Härigenom förordnas som följer.

Kommun får driva affärsverksamhet i syfte att bereda arbetsanställning
åt handikappade, i den mån handikappade inom kommunen icke i tillräcklig
omfattning kan beredas lämpliga anställningar på annat sätt samt under
förutsättning att

1. verksamheten är anordnad så att den är särskilt lämpad för sysselsättning
av handikappade,

2. anställning i verksamheten sker efter anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen
eller, efter dennas medgivande, av kommunens socialvårdsorgan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 oktober
1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Geijer, Myrdal, Odhnoff,5 Wickman,3 Moberg, Bengtsson, Norling,
Löfberg, Carlsson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om kommuns
rätt att driva affärsverksamhet för sysselsättning av handikappade och anför.

1. Inledning

Under senare år har en rad åtgärder vidtagits från samhällets sida såväl
inom arbetsmarknadspolitikens ram som på socialvårdens område för att
de handikappades situation skall förbättras. En viktig kommunal uppgift är
härvid att medverka till att handikappade, efter behövliga rehabiliteringsåtgärder,
kan få sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden med arbetsuppgifter
som är lämpade med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall. Vilka åtgärder kommun får vidta i detta syfte är oklart. Numera har
emellertid klarhet vunnits på en punkt, nämligen att kommun inte har rätt
att driva kioskrörelse enbart för att därigenom kunna ge handikappade
lämplig sysselsättning. Till följd härav faller de kioskrörelser som ett antal
kommuner f. n. driver i detta syfte utanför den kommunala kompetensen.
Mot bakgrund av det rådande rättsläget har 1969 års riksdag anhållit hos
Kungl. Maj:t om skyndsam prövning och förslag om kommuns rätt att driva
sådan verksamhet som kan sysselsätta partiellt arbetsföra. Med anledning
härav har inom inrikesdepartementet upprättats en promemoria om befogenhet
för kommun att driva affärsverksamhet för att bereda sysselsättning
åt handikappade (stencil In 1970: 4).

Remissyttranden över promemorian har avgetts av socialstyrelsen, kammarkollegiet,
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), näringsfrihetsombudsmannen
(NO), länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län — vilka bifogat yttranden
från olika länsorgan och kommunala organ — kommunalrättskommittén,

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

utredningen rörande den skyddade sysselsättningen, handikapputredningen,
statens handikappråd, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Kooperativa förbundet (KF), Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
livsmedelshandlareförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges kioskägares
riksförbund, Riksförbundet Gatukök & Kiosknäring (GAKI, tidigare Sveriges
korvhandlareförbund), AB Svenska pressbyrån och Handelsanställdas
förbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

5

2. Kommuns kompetens i fråga om handikappvården

2.1 Gällande rätt

2.1.1 Den grundläggande kompetensregeln

Den grundläggande regeln om borgerlig primärkommuns kompetens finns
i 3 § kommunallagen (1953: 753). Enligt detta lagrum får kommun själv
vårda sina angelägenheter, om det inte enligt annan författningsbestämmelse
ankommer på annan att göra det. Vidare hänvisas i paragrafen till vad som
är särskilt föreskrivet om vissa kommunala angelägenheter. Motsvarande
gränser för den kommunala verksamheten anges i 3 § kommunallagen
(1957: 50) för Stockholm. Frågor om den kommunala kompetensen prövas
enligt 76 § kommunallagen och 80 § kommunallagen för Stockholm, efter
besvär över kommunala beslut, i sista instans av regeringsrätten.

När de nuvarande kompetensreglerna infördes år 1948 uttalades (prop.
1948: 140, KU 24, rskr 270) bl. a. att man med de nya reglerna åsyftade att
ge kommunerna större rörelsefrihet än dittills och möjlighet att anpassa
verksamheten efter utvecklingens skiftande krav. Vidare gjordes med utgångspunkt
i lagtexten och i de allmänna principer som borde vara normerande
för kompetensen uttalanden i vissa kommunala kompetensfrågor
som redovisas i det följande.

2.1.2 Socialvården

Enligt vad som framhölls i prop. 1948: 140 kunde det liksom tidigare vara
nödvändigt att på vissa områden genom lagstiftning dra gränser mellan
statens och kommunernas uppgifter. Sålunda borde den egentliga socialvården
regleras genom speciallagstiftning och kommunal verksamhet på det
området borde medges endast med stöd av sådan lagstiftning. Nuvarande reglering
av kommunernas uppgifter inom socialvårdsområdet finns bl. a. i
socialhjälpslagen (1956: 2). Enligt 1 § socialhjälpslagen i dess lydelse före
den 1 juli 1968 skulle varje kommun sörja för att den som vistades i kommunen
och var i behov av socialhjälp fick sådan hjälp. För att undanröja tidigare
oklarhet om kommunernas kompetens i fråga om handikappvården genomfördes
från och med nämnda dag ändringar i 1 och 6 §§ socialhjälpslagen.
Genom ändringarna (1968:244) fastslogs att kommunerna har ett
förstahandsansvar för denna vård och därmed också kompetens att vidta erforderliga
vårdåtgärder (prop. 1968: 74, 2LU 38, rskr 176). Däremot ansågs
att man inte i det sammanhanget kunde närmare fördela uppgifter och ansvar
för den sociala omvårdnaden mellan kommunerna och andra samhällsorgan.
Som en allmän utgångspunkt för kommunernas verksamhet på detta
område hänvisades till ett av socialpolitiska kommittén uppgjort, i proposi1*.
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 102

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

tionen redovisat program för kommunernas uppgifter. Enligt detta skulle i
kommunernas primäransvar på handikappvårdens område ingå bl. a. att
medverka till att sådana handikappade som är helt eller delvis oförmögna att
utföra förvärvsarbete så långt möjligt får hjälp till lämplig form av sysselsättning.
Dessa uttalanden godtogs av riksdagen.

2.1.3 Arbetslöshetshjälp

I fråga om hjälpen till arbetslösa var utgångspunkten i prop. 1948: 140 att
hjälpen var att hänföra till den egentliga socialvården. Man ansåg det
mindre lämpligt att kommunerna tilläts lämna kontantunderstöd eller
andra bidrag vid sidan av den statligt reglerade arbetslöshetshjälpen. På
såväl praktiska som principiella grunder förordades att förbud mot kommunal
understödsverksamhet utan stöd i författning alltjämt skulle gälla i
fråga om socialvården i trängre bemärkelse. Detta ansågs dock inte behöva
komma till uttryck i kommunallagen. Samtidigt underströks, att det inte
var fråga om att ändra då gällande rätt beträffande kommunernas verksamhet
på detta område. I den mån kommunerna inom sociallagstiftningens
ram hade ansetts äga befogenhet att träda hjälpande emellan för att förebygga
behov av socialvård borde detta alltjämt vara tillåtet.

Konstitutionsutskottet (uti. 24) anslöt sig till dessa uttalanden och tilllade
att det i princip alltjämt borde gälla att kommunerna inte utan stöd i
lag eller annan författning fick lämna understöd till enskilda personer, om
det inte var fråga om bidrag i särskild form till verksamhet som kommunerna
otvivelaktigt ägde främja.

I detta sammanhang kan nämnas att kommun före 1948 års lagstiftning
om den kommunala kompetensen ansågs ha rätt att bedriva statskommunala
reservarbeten (numera beredskapsarbeten) och kontantunderstödsverksamhet
i fråga om arbetslösa inom ramen för gällande bestämmelser om statsbidrag
till sådana arbeten och sådan verksamhet. Statsbidragsbestämmelser
fanns i kungörelsen (1934: 434) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet
vid arbetslöshet, sedermera ersatt av kungörelsen (1949: 278)
angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet.
Numera finns motsvarande föreskrifter i arbetsmarknadskungörelsen
(1966: 368). Att kommunerna har kompetens i detta avseende framgår vidare
av lagen (1944:475) om arbetslöshetsnämnd. Där sägs i 1 § bl. a. att
Kungl. Maj :t kan förordna att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd
för hanahavande av lokala åtgärder i fråga om statlig och statsunderstödd
hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet.

2.1.4 Affärsverksamhet

Rättspraxis har sedan länge tillåtit sådan kommunal affärsverksamhet
som kännetecknas av att verksamheten tillgodoser allmänna intressen och
av att de nyttigheter som framställs i verksamheten bör tillhandahållas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970 7

så billigt pris som möjligt. Exempel på sådan verksamhet utgör buss- och
spårvägsdrift, tillhandahållande av vatten, elkraft o. d.

I fråga om annan än nu avsedd affärsverksamhet gäller grundsatsen att
kommun inte får inlåta sig på företag enbart i syfte att få ekonomisk vinst
av dem. I förarbetena till 1948 års lagstiftning om den kommunala kompetensen
framhålls emellertid bl. a. att man kan vänta sig att praxis ställer sig
positiv till företag som på ett eller annat sätt anknyter till redan befintlig
kommunal verksamhet. Vidare kan behovet att skapa arbetstillfällen åt arbetslösa
eller att hindra hotande arbetslöshet motivera att kommun sätter
igång och driver företag som inte har sådant samband med äldre kommunala
verksamhetsgrenar. Motsvarande synpunkter anses i tillämpliga delar
böra anläggas på kommunalt stöd till enskild verksamhet. I överensstämmelse
med tidigare rättspraxis bör kommunerna alltså i princip kunna
bereda arbetslösa utkomst genom alt sätta igång arbetsföretag, även om
företaget i och för sig inte är någon kommunal angelägenhet. Vidare betonas
att en snabb utveckling äger rum på detta område och att förskjutningar i
betraktelsesättet sker. Det anses därför vara särskilt värdefullt att ha en
elastisk kompetensregel.

Frågor om vidgad rätt för kommun att driva eller främja industri- eller
affärsverksamhet behandlades med anledning av motioner av konstitutionsutskottet
i utlåtandena 1958: B 6, 1964: 29 och 1966: 6. Utskottet hänvisade
i 1958 års utlåtande till uttalandena i prop. 1948: 140 om det naturliga och
önskvärda i viss utveckling på förevarande område och om besvärsmyndigheternas
möjligheter att ta hänsyn till samhällsutvecklingen. Kommunerna
sades ha ganska vidsträckt kompetens. Så t. ex. hade kommun i allmänhet
inte ansetts hindrad att stödja företag för att hindra arbetslöshet. I 1964 års
utlåtande hänvisade utskottet till bl. a. då föreliggande förslag om särskild,
utredning rörande kommunernas kompetens i näringspolitiska ämnen och
i 1966 års utlåtande hänvisade utskottet till att frågan om den kommunala
kompetensen i förevarande hänseende utreddes av kommunalrättskommittén.
På hemställan av utskottet avslog riksdagen i alla de nu angivna fallen
de väckta motionerna.

Kommunernas kompetens att driva näringsverksamhet för att ge sysselsättning
åt handikappade har på senare år bedömts av regeringsrätten i två
fall. Båda gällde kommunal kioskrörelse. I det första fallet (RÅ 1965 ref,
17) hade en stad beslutat att bilda en stiftelse, vars ändamål var att bereda
utkomstmöjligheter åt partiellt arbetsföra genom sysselsättning i kioskhandel
och annan rörelse. För ändamålet skulle stiftelsen inom staden äga,
förvärva eller uppföra för sälj ningskiosker samt driva kioskhandel och därmed
jämförlig verksamhet. Regeringsrätten upphävde beslutet med följande
motivering.

Av handlingarna framgår väl, att stadsfullmäktige med sitt klandrade
beslut åsyftat att bereda partiellt arbetsföra personer i staden utkomst genom

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

lämpligt arbete, men enär i målet icke visats, att det för detta syfte erfordrats
att, såsom skett, bilda en kommunal stiftelse med ändamål att driva
vinstgivande affärsrörelse, samt klandrade beslutet förty icke kan anses
vara en stadens angelägenhet---.

I det andra fallet (RÅ 1968 not. K 1198) hade en stad beslutat att bevilja
ett amorteringslån åt en stiftelse med motsvarande syfte och verksamhet
som i 1965 års fall. Även detta beslut upphävde regeringsrätten. I motiveringen
anfördes följande:

Visserligen får det anses vara en stadens angelägenhet att bereda utkomstmöjligheter
för partiellt arbetsföra, men det är icke tillåtet för staden att
för detta ändamål själv eller genom särskilt bildad stiftelse driva kioskhandel.
På grund härav kan det icke heller vara en stadens angelägenhet att,
såsom skett genom klandrade beslutet, bereda stiftelsen möjlighet att utvidga
denna affärsrörelse.

2.1.5 Pågående utredning

Som nyss har nämnts utreds bl. a. den kommunala kompetensen av kommunalrättskommittén
(1966 års riksdagsberättelse In: 5). I direktiven uttalas
att regeringsrättens praxis i fråga om den kommunala kompetensen
på vissa områden inte synes entydig eller helt i samklang med utvecklingen.
Olika exempel lämnas. Utgångspunkten för en översyn av kompetensreglerna
bör vara att de alltjämt måste vara grundade på huvudprincipen att kommunala
åtgärder skall tillgodose allmänna till kommunen knutna intressen.
Inom den ramen bör befogenheterna preciseras på lämpligt sätt. Precisering
är särskilt angelägen när det gäller kommunal drift av rörelse och kommunalt
stöd åt enskilda näringsföretag. Det bör övervägas om det finns anledning
att i särskilt hänseende vidga kommunens rätt att driva rörelse när
det med hänsyn till allmänintresset och kommunens övriga uppgifter kan
bedömas vara ändamålsenligt att verksamheten drivs i allmän regi. Sådan
verksamhet i uteslutande syfte att få ekonomisk vinst bör dock alltjämt inte
hänföras till de kommunala angelägenheterna.

2.2 Frågans tidigare behandling

2.2.1 1947 års butikstängningssakkunniga

Enligt 1947 års butikstängningssakkunniga (SOU 1948:3 s. 114) var det
av stort värde om partiellt arbetsföra i lämplig omfattning bereddes arbete
i kioskförsäljningsverksamhet. Fördelningen av arbetena borde om möjligt
ske i samråd med kommunens socialvårdsorgan. Det fanns olika metoder
att säkra erforderligt inflytande åt socialvårdsorganen. Sålunda hade man
i Stockholm övervägt att kommunen skulle uppföra kiosker som skulle
hyras ut till personer som anvisades av socialvårdsorganen. En annan utväg
var enligt de sakkunniga att ett allmännyttigt företag, t. ex. ett kommunalt

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

bolag, skaffade tillstånd till ifrågavarande verksamhet. I denna kunde sedan
partiellt arbetsföra anställas. Genom ett sådant system skulle det bli möjligt
afl jämna ut inkomsterna från olika försäljningsställen med varierande omsättning.

I särskilt yttrande av en expert i utredningen ifrågasattes lämpligheten av
att kommunerna uppförde kiosker för att av sociala skäl hyra ut dem till
handikappade och lämpligheten från konkurrenssynpunkt av att halvkommunala
bolag inrättades för handel på utsträckt affärstid.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag till butikstängningslag
ställde sig flertalet av de remissinstanser som behandlade frågan om kommunalt
engagemang i kioskverksamhet i huvudsak negativa till sådant engagemang.
Föredragande departementschefen uttalade i prop. 1948:248
(s. 97) att han i likhet med de sakkunniga fann det riktigt att partiellt arbetsföra
fick tillfälle att försörja sig genom kioskförsäljning. Han förklarade
sig emellertid sakna anledning att gå in på frågan om det var lämpligt att
kommunerna i någon form engagerade sig i kioskhandeln. Inte heller i
andra lagutskottets utlåtande över propositionen (2LU 47, rskr 440) behandlades
frågan om kommunalt engagemang i kioskverksamhet för sysselsättning
av partiellt arbetsföra.

2.2.2 Kommittén för partiellt arbetsföra

Sysselsättandet av partiellt arbetsföra i kioskverksamhet genom kommunal
försorg togs upp även av kommittén för partiellt arbetsföra i betänkandet
»Särskilda åtgärder för partiellt arbetsföras sysselsättande m. m.»
(SOU 1948: 54). Kommittén hade övervägt att föreslå att hela kioskhandeln
eller liknande försäljningsverksamhet reserverades för partiellt arbetsföra.
Tillräckliga skäl att frångå principerna i gällande näringsfrihetslagstiftning
hade emellertid inte ansetts föreligga. Arbete i kioskhandeln tillhörde de
sysselsättningsformer som kunde anses väl lämpade för vissa partiellt arbetsföra.
Dessa borde få företräde till sådant arbete. Det kunde ske genom att
kioskbolagen frivilligt anlade sociala synpunkter vid anställning av personal
eller genom att kommunala myndigheter i största utsträckning säkrade
rättigheter till sådan verksamhet åt partiellt arbetsföra. Erfarenheterna hade
emellertid visat att det inte hade gett tillfredsställande resultat att endast
upplåta nya rättigheter åt partiellt arbetsföra. Man saknade möjlighet att
kontrollera att rättigheterna inte överläts vidare. Kommittén anslöt sig till
butikstängningssakkunnigas synpunkter i frågan om kommunalt engagemang.
De partiellt arbetsföras intressen i fråga om sysselsättning i kioskliandeln
kunde tillgodoses t. ex. genom att det bildades kommunala bolag
eller stiftelser som fick erforderliga tillstånd. Kommunerna kunde också
låta uppföra kiosker och hyra ut dem till partiellt arbetsföra.

Kommitténs förslag behandlades i prop. 1950: 167 angående vissa åtgärder
för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra. Enligt propositionen hade

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

förslaget om företrädesrätt för partiellt arbetsföra till bl. a. kioskhandel
blivit föremål för skiftande bedömningar vid remissbehandlingen av kommitténs
betänkande. Föredragande departementschefen hänvisade till bl. a.
uttalandena i denna fråga i prop. 1948: 248 och framhöll att de partiellt arbetsföras
intressen i fråga om kioskhandel syntes ha blivit ganska väl tillgodosedda.
Frågan om kommunala åtgärder borde vidtas för att bereda de
partiellt arbetsföra sysselsättningsmöjligheter i kioskhandeln berördes inte
av departementschefen och inte heller i den följande riksdagsbehandlingen
(SU 212, rskr 396).

2.2.3 Affärstidsutredningen

Butikstängningslagstiftningen behandlades av affärstidsutredningen i betänkandet
»Affärstiderna», Del I (SOU 1965:38). Utredningen ställde sig
kritisk till att samhället stödde kioskverksamhet till förmån för partiellt
arbetsföra. Denna ståndpunkt grundades på att kiosker inte bedömdes vara
en lämplig arbetsplats för dessa personer och att behövliga stödåtgärder för
dem borde ta sig andra former. Utredningens synpunkter i dessa avseenden
berördes inte i prop. 1966: 144 med förslag till affärstidslag eller under riksdagsbehandlingen
av propositionen (3LU 58, rskr 368).

2.2.4 1969 års riksdagsskrivelse

I motionen 1969:11:472 hemställdes om sådana ändringar i eller tillägg
till kommunallagen att kommun skulle få rätt att i stiftelseform eller i egen
regi bedriva verksamhet i vilken partiellt arbetsföra kan sysselsättas. Motionerna
behandlades av konstitutionsutskottet (EU 29), som lät inhämta
yttranden från Svenska kommunförbundet och AB Svenska pressbyrån.
Förbundet tillstyrkte den begärda utredningen medan pressbyrån ställde
sig avvisande under hänvisning till bl. a. alt det sedan många år finns en
överenskommelse mellan AMS och pressbyrån om samarbete med länsarbetsnämnderna
för att underlätta anställning av handikappade i pressbyråns
kiosker. I pressbyråns yttrande uppgavs att av de ca 5 000 personer som
sysselsattes i pressbyråns kiosker var nära 1 600 handikappade eller personer
som av humanitära skäl borde beredas produktivt arbete.

För egen del framhöll konstitutionsutskottet i sitt utlåtande att det numera
är allmänt erkänt att det ankommer på kommunerna att vid sidan
av andra samhällsorgan vara verksamma för att partiellt arbetsföra i görlig
mån bereds meningsfull sysselsättning. Vilka åtgärder kommun äger vidta
härför är enligt utskottet emellertid i viss mån oklart. Det gäller framför
allt frågan i vad mån kommun får driva verksamhet i syfte att därigenom
sysselsätta partiellt arbetsföra. Några särskilda kompetensföreskrifter har
inte meddelats. Frågan får därför f. n. lösas med ledning endast av den
allmänna kompetensregleringen. Detta fann utskottet kunna leda till otillfredsställande
resultat. I rättspraxis har sålunda fastslagits att det enligt

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

gällande regler inte är tillåtet för kommun att driva kioskhandel i syfte att
bereda utkomstmöjligheter för partiellt arbetsföra. Enligt utskottets mening
bör behovsfrågan vara i första hand avgörande för tillåtligheten. Om
behov föreligger av särskild kommunal verksamhet i syfte att sysselsätta
partiellt arbetsföra, talar starka skäl för att kommunen också skall få driva
sådan verksamhet. I detta hänseende bör bl. a. kioskhandel och därmed
jämförlig rörelse kunna komma i fråga. Ett tillgodoseende härav innebär viss
utvidgning av den kommunala kompetensen i förhållande till vad som nu
gäller och fordrar därför särskild åtgärd från statsmakternas sida. Ett klarläggande
av den kommunala kompetensen på hithörande område är under
alla förhållanden påkallat. Om det skall ske som ett led i den allmänna
översyn av reglerna om den kommunala kompetensen som kommunalrättskommittén
nu arbetar på eller i annan ordning ansåg sig utskottet inte böra
ta ställning till. Det är emellertid enligt utskottets mening angeläget att
frågan snarast bringas till en lösning.

På utskottets hemställan beslutade riksdagen att anhålla hos Kungl.
Maj :t om skyndsam prövning och förslag om kommuns rätt att driva sådan
verksamhet som kan sysselsätta partiellt arbetsföra (rskr 1969: 313).

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

3. Nuvarande åtgärder för att bereda handikappade sysselsättning

3.1 Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

3.1.1 Allmänt

Riktlinjer för samhällets insatser för att bereda partiellt arbetsföra sysselsättning
antogs av statsmakterna år 1950 i anledning av prop. 1950: 167
angående vissa åtgärder för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra (SU 212, rskr
396). En översyn av bl. a. dessa riktlinjer företogs år 1966 (prop. 1966: 52,
SU 107, rskr 251).

Samhällets åtgärder för att lösa de handikappades sysselsättningsproblem
är inriktade i huvudsak på dels rehabilitering, dels skapande av sysselsättningstillfällen.

3.1.2 Rehabiliteringsåtgärder

Yrkesinriktad rehabilitering sker väsentligen inom arbetsvärdens ram.
Arbetsvärden omfattar åtgärder som är särskilt ägnade att underlätta handikappades
anpassning till arbetslivet. Genom arbetsprövning bedöms arbetshindrade
och från sysselsättningssynpunkt svårbedömbara personers förutsättningar
för olika arbetsuppgifter. I träningsverkstäder sker träning av arbetsförmågan
successivt och systematiskt hos personer som på grund av
sjukdom eller annan anledning har varit borta från arbetsmarknaden en
längre tid. Utanför dessa verkstäder sker yrkesutbildning vid särskilda skolor
eller kurser eller hos företag. Syftet med dessa och andra rehabiliteringsåtgärder
är främst att skapa förutsättningar för att handikappade skall
kunna sysselsättas i sådant arbete där deras handikapp inte hindrar dem
från att utföra en fullgod arbetsprestation (se prop. 1950: 167 s. 39). Arbetsplacering
på den öppna arbetsmarknaden sker så långt det är möjligt. För
dem som inte kan konkurrera med den fullt arbetsföra arbetskraften kan
placering i skyddad eller halvskyddad sysselsättning komma i fråga.

Sysselsättning i skyddade verkstäder är att hänföra till arbetsvärd i egentlig
mening. I skyddade verkstäder får sådana arbetssökande sysselsättning
vilkas arbetsförmåga är så nedsatt att de inte kan beräknas få eller behålla
ett arbete på den öppna marknaden. Sysselsättningen är så anordnad att
de där sysselsatta får arbeta under förhållanden som är speciellt tillrättalagda
för dem. I de skyddade verkstäderna sysselsätts dels personer som beräknas
efter viss tid kunna få placering på den öppna marknaden, dels personer
med så framträdande handikapp att de inte kan beräknas få annan
placering än i skyddad verksamhet.

Enligt 3 § instruktionen (1965:667) för arbetsmarknadsstyrelsen och

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

länsarbetsnämnderna leds arbetsvårdsverksamheten av styrelsen. Kommuner,
landstingskommuner och enskilda organisationer medverkar som huvudmän
för arbetsprövning, arbetsträning och skyddad sysselsättning.

Arbetsvärden har byggts ut avsevärt under 1960-talet. Antalet arbetsvårdssökande
var 31 359 år 1960 och 86 184 år 1968. Sistnämnda år hänvisades
23 386 personer till rehabiliteringsåtgärder i form av arbetsprövning, arbetsträning
och yrkesutbildning. Genom arbetsvärden fick 11 727 arbetssökande
anställning på öppna marknaden. Vid utgången av år 1968 disponerades
10 986 platser vid verkstäder m. m. inom arbetsvärden.

Till kommunal eller enskild verksamhet på arbetsvärdens område utgår
statsbidrag. Enligt kungörelsen (1966:370) om statsbidrag till verkstäder
inom arbetsvärden lämnas statsbidrag för anordnande eller drift av arbetsprövningsavdelning
eller träningsverkstad eller verkstad för skyddad sysselsättning
av handikappade (1 §). Bidragen utgår till landstingskommun, kommun,
förening eller stiftelse i form av dels anordningsbidrag (2 §), dvs. bidrag
för anordnande av lokal och för anskaffning av maskiner m. m.
för sådana avdelningar eller verkstäder, dels driftbidrag (7 §). Som villkor
för bidrag enligt kungörelsen gäller bl. a. att platserna står till den offentliga
arbetsförmedlingens förfogande (12 §). Enligt kungörelsen åligger det
AMS att genom råd och upplysningar verka för att arbetsprövning, arbetsträning
och skyddad sysselsättning anordnas och drivs ändamålsenligt. Styrelsen
skall utöva tillsyn över verksamhet till vilken bidrag utgår (13 §).

3.1.3 Sysselsättningsskapande åtgärder

Till sådana åtgärder för att skapa sysselsättning för handikappade som
står nära den egentliga arbetsvärden hör den halvskgddade sysselsättningen.
Också för sådan sysselsättning utgår statsbidrag enligt den nyss
nämnda kungörelsen (1966:370). Sålunda ges bidrag till företag för driften
av avdelning som är särskilt avsedd för sysselsättning av handikappade
och organiserad i eller i direkt anslutning till företaget. En förutsättning för
bidrag är att arbetstagarna i den halvskyddade sysselsättningen får lön enligt
tillämpligt kollektivavtal. AMS har tillsyn över verksamheten.

Genom beslut den 29 maj 1969 har Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter om
särskilt statsbidrag till försöksvis bedriven halvskyddad sysselsättning. Bidrag
kan utgå till företag samt kommunal eller landstingskommunal myndighet
eller inrättning för arbetsplats avsedd att ge sysselsättning åt person,
vars arbetsförmåga är nedsatt på grund av handikapp och som inte redan är
anställd hos arbetsgivaren. Som villkor för bidrag gäller bl. a. att arbetstagarna
får avtalsenliga förmåner under anställningstiden och att platserna
står till den offentliga arbetsförmedlingens förfogande och under tillsyn av
arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt föreskrifterna kan arbetsgivaren i stället
för bidrag till halvskyddad sysselsättning få bidrag till arbetsbiträde. Förutsättning
för sådant bidrag är att svårt handikappad anställd på grund av
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 102

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

sitt handikapp åsamkar arbetsgivaren utgifter för fortlöpande arbetsbiträde
i en utsträckning som väsentligt överstiger vad som kan anses normalt för
befattningen. Om företag får bidrag enligt dessa föreskrifter, kan det inte få
bidrag enligt 11 § kungörelsen om statsbidrag till verkstäder inom arbetsvärden.

Enligt 60 § arbetsmarknadskungörelsen får arbetsgivare vid anställning
av handikappad bidrag till sådan särskild anordning på arbetsplatsen som
är nödvändig för att den handikappade skall kunna utföra arbetet. Bidraget
utgår med belopp som motsvarar halva kostnaden, dock med högst 15 000
kr. för varje handikappad.

Näringshjälp utgår enligt bestämmelserna i 57, 59 och 61 §§ arbetsmarknadskungörelsen
till bl. a. handikappad, som inte har kunnat få lämpligt
arbete på den öppna marknaden och som ämnar börja verksamhet som
egen företagare. Näringshjälp kan i detta fall utgå för anskaffning av arbetsmaskin
eller verktyg eller till annan kostnad för att börja verksamheten.
Vidare kan handikappad få näringshjälp för ersättande av arbetsmaskin
eller verktyg eller till annan kostnad för att fortsätta verksamhet som egen
företagare, dock endast om synnerliga skäl föreligger och den fortsatta
verksamheten med sådan hjälp kan antas bli lönsam och ge den handikappade
goda försörjningsmöjligheter. Envar av två eller flera handikappade
som gemensamt börjar verksamhet som egna företagare kan få näringshjälp.

Näringshjälp utgår helt eller delvis som bidrag eller räntefritt lån. Beloppen
är f. n. 15 000 kr. Om särskilda skäl föreligger, kan handikappad
som börjar sådan verksamhet som egen företagare, för vilken kreditstöd
inte kan utgå enligt kungörelsen (1960: 372) om statligt kreditstöd till hemslöjd,
hantverk och småindustri, utöver näringshjälp få lån med högst
30 000 kr. På sådant lån utgår ränta efter samma räntesats som tillämpas
för industrigarantilån. Lån skall återbetalas inom viss tid.

För vissa handikappade anordnas härutöver beredskapsarbeten och hemarbeten.

3.1.4 Utredning om skyddad och halvskyddad sysselsättning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 augusti 1968 har sakkunniga
tillkallats för utredning om den skyddade sysselsättningen. De
sakkunniga har enligt direktiven (1969 års riksdagsberättelse In: 24) att
överväga bl. a. behovet av olika slags skyddad och halvskyddad sysselsättning.
Vidare skall övervägas, om skyddad eller halvskyddad sysselsättning
i delvis nya former kan behöva anordnas för att tillgodose föreliggande
behov. De sakkunniga skall också undersöka vad som kan göras för att
minska de stigande driftunderskotten i skyddad verksamhet. I uppdraget
ingår sålunda att undersöka formerna för prissättningen på de produkter
som tillverkas vid de skyddade verkstäderna och förutsättningarna för och
behovet av samordnad försäljning av de skyddade verkstädernas produkter.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

Fördelar och olägenheter av att huvudmannaskapet är splittrat på landstingskommuner
och primärkommuner skall undersökas och förslag läggas
fram om det framtida huvudmannaskapet. De sakkunniga har frihet att
föreslå åtgärder också i fråga om den halvskyddade sysselsättningen.

3.2 Sysselsättningen av handikappade i affärsrörelse

3.2.1 Avgränsning

Det är hittills huvudsakligen kioskrörelse som har ansetts vara lämplig
affärsrörelse för att ge sysselsättning åt handikappade.

Åtskilliga handikappade arbetar inom kioskhandeln. Några är egna företagare.
Det alldeles övervägande antalet är emellertid anställda i kiosker.
Det är fråga om kiosker som ägs antingen av enskilda företagare eller av
kommuner direkt eller genom kommunalt bolag eller stiftelse.

3.2.2 Egna företagare

Någon säker uppgift om hur många handikappade som är egna företagare
inom kioskbranschen föreligger inte. Antalet torde dock inte vara stort.
Möjligheterna för handikappade att etablera sig som egna företagare i
kioskhandeln torde vara rätt begränsade. Detta kan antas delvis hänga
samman med de krav på kioskhandeln som den allmänna utvecklingen har
medfört. För att en nystartad kioskrörelse skall kunna ge innehavaren en
årsinkomst på mellan 20 000 och 40 000 kr. beräknas årsomsättningen behöva
uppgå till mellan 250 000 och 400 000 kr.

Kostnaderna för att etablera en kiosk beräknas numera uppgå till mellan
70 000 och 110 000 kr. Därtill kommer kostnaderna för att anskaffa varulager.
Genom näringshjälp och lån kan handikappad f. n. få startkapital på
sammanlagt högst 45 000 kr. I övrigt är den handikappade hänvisad till lån
på öppna marknaden, eventuellt mot borgen av leverantörer eller vederbörande
kommun.

3.2.3 Anställda hos privata företagare

Åtskilliga av de i kioskhandeln sysselsatta handikappade är anställda i
kiosker som ägs av AB Svenska pressbyrån. År 1955 träffades en överenskommelse
mellan AMS och bolaget om samarbete mellan detta och länsarbetsnämnderna
för att underlätta anställning hos bolaget av bl. a. handikappade.
Överenskommelsen förnyades år 1968. Den innebär att bolagets
distriktskontor vid behov av kioskpersonal vänder sig till länsarbetsnämnden
eller arbetsvårdsexpeditionen. Såväl heltids- som deltidsanställning förekommer.
En liknande överenskommelse träffades år 1963 mellan AMS och
Sveriges livsmedelshandlareförbund och förbundets etableringsorgan, AB
Butiksetablering. Enligt de båda överenskommelserna har arbetsgivaren frihet
att bland de arbetssökande välja den för arbetsuppgifterna bäst lämpade.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

3.2.4 Anställda i kommunala kioskrörelser

En del kommuner driver själva eller genom kommunalt bolag eller stiftelse
kioskverksamhet i syfte att bereda bl. a. handikappade sysselsättning.
Åtskilliga kommuner har i samma syfte uppfört kiosker som hyrs ut till
bl. a. handikappade. Enligt en undersökning som AMS har företagit av förhållandena
i mars 1970 är sammanlagt 40 kommuner på något av dessa
sätt engagerade i kioskverksamhet.

I tio kommuner äger kommunen genom bolag eller stiftelse kiosker.
Sammanlagt 90 kiosker drivs i sådan form. I dessa finns 370 anställda,
varav 242 är handikappade som har anvisats genom arbetsvårdsexpeditioner.
I två kommuner står anställningarna i de kommunala kioskerna till socialvårdsorganens
förfogande.

I 33 kommuner har sammanlagt 152 kommunala kiosker uppförts för
uthyrning. De hyrs ut till handikappade eller andra personer som anvisas
av socialvårdsorganen. Såvitt har kunnat utrönas vid undersökningen är i
sådana kiosker sysselsatta åtminstone 80 handikappade som har fått arbetet
genom arbetsvärdens förmedling.

3.3 Lämpligheten att sgsselsätta handikappade i kioskrörelse

Som framgår av den lämnade redogörelsen har anställning i kioskrörelse
i stor utsträckning kommit i fråga för sysselsättning av handikappade.

År 1962 utförde arbetsfysiologiska institutet på uppdrag av Stockholms
stads arbetsvårdsbyrå en utredning om arbetsförhållandena vid vissa försälj
ningskiosker i Stockholm. Utredningen hade liten omfattning och resultatet
av den måste enligt vad som framhölls vid utredningen bedömas med
försiktighet. Den gav vid handen att arbete i sedvanliga försälj ningskiosker
i flera avseenden måste anses krävande och inte lämpligt för den övervägande
delen av de handikappade med hänsyn till bl. a. den obekväma
och långa arbetstiden, den fysiska belastningen, drag och kyla i kioskerna
m. fl. omständigheter. Stationära korvkiosker ansågs däremot mera lämpliga
för handikappade. I utredningen föreslogs att kioskernas konstruktion
och utrustning skulle utredas fullständigt.

Dåvarande medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen utfärdade gemensamt
och i samråd med vissa andra myndigheter år 1962 råd och anvisningar
om kioskhandel med livsmedel (Meddelanden från Kungl. Medicinalstyrelsen
nr 107 år 1962). Genom anvisningarna ställdes väsentligt skärpta krav
på kioskernas utformning och inredning, belysning, uppvärmning och sanitära
standard. Det ålåg enligt anvisningarna hälsovårdsnämnderna att verka
för att anvisningarna beaktades och genomfördes såväl vid ny-, till- eller
ombyggnader som beträffande övriga i bruk varande kiosker. Efter anvisningarnas
utfärdande har betydande upprustning av kioskerna ägt rum.
På grundval av uppgifter från AMS, AB Svenska pressbyrån och Sveriges

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

kioskägares riksförbund kan beräknas, att närmare hälften av alla kiosker
under 1960-talet har byggts om väsentligt eller bytts ut.

På gemensamt initiativ av AMS och AB Svenska pressbyrån har frågan
hur ett kioskförsäljningsställe lämpligen bör vara utrustat för att kunna
skötas av handikappade behandlats av handikappinstitutet och sjukvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut. Handikappinstitutet har i det sammanhanget
nyligen undersökt dels vilka arbetsuppgifter i en kiosk som
lämpar sig för personer med olika slag av handikapp, dels hur kioskerna
bör vara utformade för att handikappades arbete skall underlättas. I promemoria
den 28 januari 1970 från handikappinstitutet beträffande undersökningen
anläggs bl. a. följande preliminära synpunkter.

De handikappades förutsättningar att klara arbete i en kiosk varierar.
Det är därför svårt att göra något generellt uttalande. Det finns emellertid
skäl att anta att en kiosk som har inretts på visst närmare specificerat sätt
för att handikappades arbete skall underlättas bör göra det möjligt för
handikappade att i större utsträckning ägna sig åt arbete i kiosk. I vissa
fall kan det vara nödvändigt att komplettera de angivna åtgärderna med
t. ex. kortare arbetspass och differentiering av arbetet, i synnerhet vissa
tyngre arbetsuppgifter. Värdering av lämpliga inredningsenheter och system
för varumottagning anses viktigt för att kioskernas arbetsmiljö skall
bli lämplig för handikappade. Kompletterande utredning om nytillkomna
hjälpmedel lämpliga för kioskarbete bör göras. Även vissa andra försök
rekommenderas.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

4. Promemorian

I promemorian betonas inledningsvis att handikappvårdens ändamål är
att så långt det går göra de handikappade oberoende av sitt handikapp
genom att de särskilda behov som handikappet medför tillgodoses. Det är
ett viktigt uttryck för jämlikhetssträvandena att de handikappade får möjlighet
att som andra delta i arbetslivet. I enlighet härmed har samhället i
ökande omfattning vidtagit åtgärder för att ge handikappade sådan vård,
utbildning och arbetsträning att de så långt det är möjligt skall kunna få
sysselsättning på arbetsmarknaden. Stora insatser görs också för att hjälpa
de handikappade till sådan sysselsättning. Det står emellertid enligt promemorian
klart att behovet av sysselsättningstillfällen alltjämt är stort. Med
hänsyn härtill är det angeläget att man tar till vara de möjligheter som kan
yppa sig att öka tillgången på arbetstillfällen som lämpar sig eller kan anordnas
för sysselsättning av handikappade.

Kommunerna har ett förstahandsansvar för att handikappade får den
omvårdnad de behöver, anförs vidare i promemorian. Med anledning av
den tvekan som rådde om kommuns kompetens att tillgodose den enskildes
behov av personlig omvårdnad klarlades år 1968 genom ändringar i socialhjälpslagen
att kommun har rätt att vidta åtgärder med anledning av enskilda
personers behov av omvårdnad. Tveksamheten i fråga om kommuns
kompetens att bl. a. bereda utkomstmöjligheter för handikappade blev därigenom
undanröjd. Av kommuns kompetens i detta avseende följer att
kommun har rätt att bl. a. driva skyddad verksamhet i syfte att bereda
handikappade omvårdnad. Detta framgår av praxis, och sedan länge ger
staten bidrag till sådan kommunal verksamhet.

Efter erinran om den oklarhet som råder om vilka åtgärder som kommun
härutöver får vidta för att ge sysselsättning åt handikappade och om regeringsrättens
avgöranden i fråga om kommunens rätt att i detta syfte driva
affärsverksamhet, dras i promemorian den generella slutsatsen att kommun
över huvud taget inte får driva affärsverksamhet om syftet med verksamheten
är endast att bereda handikappade sysselsättning. I anslutning härtill
hänvisas i promemorian till att kommunalrättskommittén f. n. gör en allmän
översyn av gällande rätt i fråga om den kommunala kompetensen. I det sammanhanget
sägs den aktuella kompetensfrågan givetvis inte kunna förbigås.
Även om kommunalrättskommitténs förslag i kompetensfrågan kan väntas
föreligga inom förhållandevis nära framtid, torde det enligt promemorian
emellertid med hänsyn till frågans omfattning och skilda förgreningar dröja
åtskillig tid, innan ny lagstiftning i ämnet kan träda i kraft. Åtskilliga kommuner
är redan engagerade i affärsverksamhet, främst kioskrörelser, i syfte

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

att bereda handikappade sysselsättning. Det är från skilda synpunkter av
vikt att frågan om dessa engagemangs laglighet för framtiden avgörs utan
dröjsmål, inte minst av hänsyn till de handikappade som f. n. är anställda i
sådana rörelser. Den föreliggande kompetensfrågan bedöms i promemorian
därför böra lösas utan att kommunalrättskommitténs förslag avvaktas.
Sådana lösningar bör dock väljas som inte i övrigt föregriper kommitténs
ställningstaganden.

Den första fråga som tas upp i promemorian är om det är nödvändigt
att öppna möjlighet för kommun att direkt eller indirekt driva affärsverksamhet
för att man skall nå syftet att skapa tillräckligt många arbetstillfällen
för handikappade. Vid denna bedömning erinras om att statsbidrag
utgår som stimulans för halvskyddad verksamhet och för särskilda anordningar
för handikappade på öppna arbetsplatser. Antalet sysselsatta i sådan
halvskyddad sysselsättning uppgick den 1 juli 1969 till ca 850 personer.
Antalet platser i halvskyddad sysselsättning kan beräknas uppgå till ca
2 000 vid utgången av budgetåret 1969/70. Någon uppgift om hur många
arbetsplatser som med statligt stöd har anordnats för att handikappade
skall kunna utföra arbetet föreligger inte. Antalet ärenden om näringshjälp
till handikappade för att bereda dem sysselsättning som egna företagare i
kioskverksamhet var 95 under budgetåret 1968/69. I detta avseende uppmärksammas
att anställning oftast torde vara en bättre sysselsättningsform
för handikappade än verksamhet som egen företagare.

Den stimulans att anordna sysselsättning för handikappade som sålunda
ges av staten har hittills inte resulterat i att behovet av sysselsättningstillfällen
för handikappade har blivit tillgodosett, anförs vidare i promemorian.
Överenskommelser med enskilda företagare, framför allt överenskommelsen
mellan AMS och AB Svenska pressbyrån, har gett positiva resultat och det
är angeläget att man också fortsättningsvis söker sig fram på denna väg.
Även om de nu ifrågavarande åtgärderna efter hand medför allt större möjligheter
för handikappade att få sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden
—- vilket innebär bl. a. att de får marknadsmässigt bestämda löner —
anses det berättigat att anta att ett växande behov av sådan sysselsättning
för handikappade ändå inte blir helt täckt. Möjligheterna att erbjuda handikappade
sysselsättning inom ramen för den kommunala förvaltningsapparaten
och övrig f. n. tillåten kommunal verksamhet är begränsade. För
kommunerna, som bär det primära ansvaret för omvårdnaden om de handikappade,
är det enligt promemorian i den rådande situationen självfallet
otillfredsställande att sakna befogenhet att själva göra ytterligare insatser
för att skapa sysselsättning. I promemorian föreslås därför —- i anslutning
till vad konstitutionsutskottet har uttalat i sitt av riksdagen godkända
utlåtande 1969: 29 — att kommun får rätt att under vissa förutsättningar
driva affärsverksamhet i syfte att bereda sysselsättning åt handikappade.

Enligt den bedömning som görs i promemorian erbjuder kioskrörelser
inte obetingat lämpligt arbete för handikappade. Med ökande krav på anord -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

ningar i kioskrörelser av hygieniska skäl och hälsovårdsskäl torde emellertid
sådana rörelser efter hand komma att bli lämpligare arbetsplatser för
handikappade. Å andra sidan finns det givetvis också annat slags affärsverksamhet
som från skilda synpunkter måhända ibland skulle lämpa sig
bättre än kioskhandel som sysselsättningsobjekt för handikappade. I varje
fall synes det, enligt vad som anförs i promemorian, från kompetenssynpunkt
inte finnas anledning att begränsa kommuns rätt att i det angivna
syftet driva affärsverksamhet till kioskrörelse.

Med hänsyn till syftet med den här förordade vidgningen av den kommunala
kompetensen bör enligt promemorian rätten för kommun att driva
affärsverksamhet bli beroende av att det verkligen finns behov att kommunen
engagerar sig i verksamheten. Behov finns om handikappade i kommunen
vilka har nedsatt arbetsförmåga inte i skälig omfattning kan beredas
sysselsättning i halvskyddad sysselsättning eller på öppna arbetsmarknaden
utan det kommunala engagemanget. Denna begränsning med hänsyn till
behovet anses böra komma till klart uttryck. Härutöver bör enligt promemorian
krävas att kommunen vidtar sådana anordningar i verksamheten att
arbetet där verkligen kan utföras av handikappade i väsentlig omfattning.
Att ange hur stor andel handikapplämpliga arbetsplatser som skall finnas
är givetvis inte möjligt. Men en verksamhet som ger sysselsättning för ett
större antal personer men där endast ett fåtal handikappade har möjlighet
att utföra arbete bör inte omfattas av den vidgade kompetensen. Denna
bör alltså inte kunna utnyttjas som täckmantel för kommunal näringsverksamhet
som kommunen bedömer lämplig från andra synpunkter, betonas i
promemorian.

Som ytterligare förutsättning för kommunalt engagemang föreslås gälla
att alla anställningar i verksamheten sker efter hänvisning från den offentliga
arbetsförmedlingen, dvs. att alla arbetsplatserna står till arbetsvärdens
förfogande för placering av handikappade i den mån arbetet kan utföras
av handikappad. Den offentliga förmedlingen föreslås dock i undantagsfall
kunna medge att vissa platser i verksamheten står till förfogande för kommunens
socialvårdsorgan under de förutsättningar förmedlingen anger.

På grund av dessa överväganden framläggs i promemorian förslag till lag
om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade.
Förslaget torde få fogas vid protokollet i detta ärende som bilaga.

I anslutning till lagförslaget anförs i promemorian att förslagets rubrik
anknyter till den omständigheten att kommun redan har vissa befogenheter
på detta område. Kommun har sålunda f. n. rätt att driva affärsverksamhet
i vissa fall. Sådan verksamhet står det redan nu kommunen fritt att anordna
så att handikappade kan beredas sysselsättning där. Vad det gäller
nu är att ge kommun rätt att driva affärsverksamhet i syfte att bereda
sådan sysselsättning.

Slutligen anges i promemorieförslaget de förut nämnda förutsättningarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

21

i fråga om anordningar som gör verksamheten särskilt lämpad för handikappade
och kravet på arbetsanvisning av den offentliga arbetsförmedlingen
eller socialvårdsorgan. I vad mån dessa förutsättningar föreligger bör enligt
promemorian kunna utläsas av reglemente för det kommunala organ som
skall bedriva verksamheten eller av bolagsordning eller motsvarande urkund,
om verksamheten bedrivs av kommunalt bolag eller annat särskilt
rättssubjekt. Det ankommer på kommunen att pröva att förutsättningarna
föreligger innan beslut fattas om kommunalt engagemang i verksamheten.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

5. Remissyttrandena

5.1 Remissinstansernas allmänna inställning

En stor majoritet bland remissinstanserna tillstyrker promemorieförslaget
eller lämnar det utan erinran. Bland dessa remissinstanser återfinns socialstyrelsen,
kammarkollegiet, AMS, samtliga hörda länsstyrelser och statliga
utredningar, statens handikappråd, Svenska kommunförbundet och Svenska
landstingsförbundet samt alla kommunala organ som har yttrat sig över
promemorian. Tillstyrkande yttrande föreligger också från Handelsanställdas
förbund. NO säger sig inte vilja avstyrka förslaget och RF är positivt
Lill förslagets idé.

Negativa till promemorieförslaget ställer sig flertalet företrädare för handeln,
dvs. Sveriges livsmedelshandlareförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges kioskägares riksförbund, GAKI och AB Svenska pressbyrån. Sveriges
köpmannaförbund påpekar vissa negativa sidor med kommunala kioskrörelser
men tar dock inte avstånd från förslaget.

5.2 Behov av ytterligare arbetstillfällen för handikappade

Remissinstanserna ställer sig allmänt bakom uttalandet i promemorian
att ytterligare åtgärder måste vidtas för att behovet av arbetstillfällen för
handikappade på den öppna arbetsmarknaden skall täckas. Socialstyrelsen
framhåller att varje ansats som undanröjer svårigheterna för handikappade
att fritt välja yrke med hänsyn till intresse och lämplighet bör understödjas.
Fortfarande utgör det sista steget i rehabiliteringsprocessen, arbetsplaceringen,
det största problemet för handikappade. Även AMS konstaterar att
insatserna för att bereda arbete åt handikappade i öppna marknaden eller
på särskilt anordnade arbetsplatser har varit otillräckliga, trots att stödet
till handikappade inom arbetsmarknadspolitiken har byggts ut mycket kraftigt
under de senaste åren. Ett uttryck för insatsernas otillräcklighet är att
antalet arbetslösa äldre och handikappade tenderar att stiga. Det är därför
angeläget att pröva varje möjlighet att få fram nya arbetsuppgifter för handikappade,
betonar AMS.

Utredningen rörande den skyddade sysselsättningen upplyser bl. a. att
den har låtit genomföra en behovsundersökning, vars preliminära resultat
kommer att föreligga i år. Den allmänna utvecklingen i näringsliv och på
arbetsmarknaden under senare år ger enligt utredningen tillsammans med
hittills utförda behovsanalyser vid handen att ytterligare ansträngningar
måste göras för att bereda sysselsättning åt arbetskraft som av olika skäl
är handikappad. Liknande synpunkter anlägger kommunalrättskommittén,

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

23

som ser det som angeläget att samhället med differentierade medel gör
insatser för att ge de handikappade tillfällen till ett så långt som möjligt
normalt arbetsliv.

Behovet av ytterligare åtgärder framhålls mer eller mindre starkt också
i yttrandena från kammarkollegiet, NO, länsstyrelserna, KF, Sveriges grossistförbund
och de hörda kommunala organen.

Statens handikappråd, som understryker vikten av ytterligare insatser
för att handikappade skall kunna få och behålla arbete, uppehåller sig vid
den i första hand personliga tragedi som det är för handikappade att inte
kunna ta del i arbetslivet, att leva isolerade och ofta på torftig materiell
nivå. Härtill fogar rådet att samhällskostnaderna blir betydande om man
inte kan engagera de handikappade i arbetslivet. Motsvarande synpunkter
återfinns i yttrandet från Svenska landstingsförbundet. De handikappades
möjligheter att själva välja sysselsättning får enligt förbundet, trots de
arbetsmarknadspolitiska insatserna, anses starkt begränsade. Resultaten av
landstingens rehabiliteringsinsatser omintetgörs ofta på grund av bristen
på arbetstillfällen för de handikappade.

5.3 Behov av kommunal affärsverksamhet för att bereda handikappade
arbete

De remissinstanser som tillstyrker promemorieförslaget eller lämnar det
utan erinran delar uppfattningen i promemorian att det finns behov av att
kommunerna kan engagera sig i affärsverksamhet för att skapa arbetstillfällen
för handikappade. Sålunda ser AMS med tillfredsställelse att det skapas
fler arbetstillfällen för handikappade inom den kommunala sektorn.
SLyrelsen ser det som angeläget att sådana kommunala affärsföretag som är
inriktade på att sysselsätta handikappade får bestå och kan byggas ut. De
fyller enligt styrelsen ett stort behov. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län
föreligger det i många kommuner behov av att kommunerna driver affärsverksamhet
för att bereda handikappade sysselsättning i tillräcklig omfattning.
Det framlagda förslaget synes lösa denna fråga på ett tillfredsställande
sätt. Denna uppfattning förs fram också av en rad kommunala organ.
Så erinrar t. ex. stadskollegiet i Hälsingborg att många kommuner bär tagit
initiativ av olika slag med anknytning till kioskhandeln. Om lagstiftarens
mening med ändringarna i socialhjälpslagen skall kunna bli verklighet
fordras det att kommunerna får vidgad befogenhet, yttrar stadskollegiet.

Utredningen rörande den skyddade sysselsättningen hänvisar till behovet
av ökade ansträngningar för att allmänt inom arbetslivet anpassa arbetsuppgifterna
till arbetskraftens förutsättningar och förbättra företags-, hälsooch
personalvård, vilket har stor betydelse för möjligheterna att integrera
den handikappade arbetskraften i den öppna arbetsmarknaden. F. n. anser
utredningen det nödvändigt att dylika åtgärder kompletteras med insatser

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

för att i särskilda former bereda de handikappade sysselsättning. Promemorieförslaget
hälsar utredningen därför som ett välkommet komplement
till andra åtgärder.

Frågan om egen affärsverksamhet över huvud taget är ett lämpligt yrkesområde
för handikappad arbetskraft berörs av socialstyrelsen, som menar
att detta får bedömas i varje särskilt fall, en bedömning som är svår och
tidsödande. Genom ett kommunalt drivet affärsföretag skulle man på ett
betydligt riskfriare sätt kunna genomföra sådan prövning av lämpligheten
i affårsarbete, säger styrelsen. Samtidigt erbjuder en sådan anställningsform
viss ekonomisk trygghet. Å andra sidan påpekar styrelsen att en
kommunaliserad affärsverksamhet dock inte får innebära hinder för handikappade
att på sedvanligt sätt starta egna företag. Sistnämnda synpunkt
betonas också av statens handikappråd. I detta sammanhang framhåller
socialstyrelsen vidare att det är önskvärt att statsbidrag för s. k. halvskyddad
verksamhet utnyttjas i större utsträckning inom olika affärsverksamheter.

Även NO uppehåller sig vid de handikappades möjligheter att välja sysselsättning
efter fallenhet och intresse. Det är angeläget att samhället aktivt
strävar efter att ge de handikappade arbetstillfällen inom ett så brett verksamhetsfält
som möjligt. NO understryker att kommunerna inom sin förvaltningsverksamhet
och inom övrig verksamhet som redan nu faller inom
ramen för den kommunala kompetensen har möjlighet att bereda handikappade
sysselsättning. Motsvarande gäller f. ö. den statliga sektorn av
arbetsmarknaden.

Kommunalrättskommittén ansluter sig till förslaget att den vidgade kompetensen
genomförs utan att kommitténs utredning om den kommunala
kompetensen avslutas. Kommittén tillägger alt det synes som om promemorieförslaget
skulle kunna passa in i det regelsystem som kommittén har
tänkt sig för kommunal affärsverksamhet i allmänhet. Även kammarkollegiet
och Svenska kommunförbundet förordar en snabb lösning av kompetensen
inom det ifrågavarande området. En mer tveksam hållning intar
Handelsanställdas förbund, som emellertid inte motsätter sig att kompetensfrågan
på detta område löses separat.

Kompetensutvidgningen bör inte begränsas till kommunerna utan omfatta
även landstingskommunerna, förordar socialstyrelsen, utredningen rörande
den skyddade sysselsättningen och Svenska landstingsförbundet.
Landstingsförbundet erinrar om att landstingskommunerna liksom kommunerna
driver skyddade verkstäder med statliga bidrag. Landstingskommunerna
har inte som kommunerna ett förstahandsansvar för att de handikappade
får den omvårdnad de behöver men har sedan länge frivilligt åtagit
sig ett omfattande engagemang inom handikappverksamheten. Inom
landstingskommunernas verksamhetsområde kan finnas utrymme för viss
affärsverksamhet, t. ex. kiosker och serveringar i anslutning till sjukhus

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970 25

och försäljning av terapialster, där handikappade med fördel kan sysselsättas.

Näringsfrihetsaspekter på promemorieförslaget behandlas utförligt av NO.
Inledningsvis anger NO som allmän grundregel att stöd till handikappades
näringsverksamhet bör motsvara de merkostnader handikappet orsakar i
näringsverksamheten. Härigenom åsidosätts inte kravet pa konkurrens på
lika villkor mellan handikappade och fullt arbetsföra näringsidkare, vilket
däremot är fallet om subventionen går utöver merkostnaderna. I fråga om
kommuns affärsverksamhet framhåller NO med angivande av exempel att
den kan leda till effekter för konkurrensen som inte är önskvärda från
allmän synpunkt. Vidare framhålls risken att tillämpningen av den föreslagna
utvidgade kompetensregeln kan orsaka intressekonflikter mellan
kommunens myndighetsfunktion och dess ekonomiska intressen i affärsverksamhet
av olika slag med följden att kommunala organs objektivitet
kan komma att sättas i fråga. I yttrandet redovisas exempel på att klagomål
har förekommit hos NO-ämbetet över att kommuner med intressen i
affärsdrivande verksamhet har påverkat konkurrenssituationen mellan olika
företag. Som tänkbara konfliktsituationer av detta slag till följd av den nu
föreslagna kompetensutvidgningen nämns i yttrandet följande.

Innehavare av kiosk eller annan detaljhandel är för viss verksamhet beroende
av tillstånd från kommunalt organ. Ansökningar om sådant tillstånd
inkommer från näringsidkare som konkurrerar med handikappade vilka
genom kommunens affärsverksamhet beretts sysselsättning. Även om tillståndsmyndigheten
därvid objektivt skall se till exempelvis konsumenternas
behov, kan icke bortses från risken av att hänsynen till sådan verksamhet,
vari kommunen — genom avtal om hyres- eller arrendeavgifter i förhållande
till omsättning eller på annat sätt — har ekonomiskt intresse, kan komma
att väga tyngre.

Om utvecklingen av kommuns affärsverksamhet går dithän, anför NO
vidare, att kommunen inom sitt område övertar verksamhet i en bransch
helt eller till betydande del, torde sådana negativa effekter kunna uppkomma
som brukar föreligga på marknader dominerade av ett företag, i
form av risker för t. ex. hämmad effektivitet eller försämrad service. Även
om sålunda det framlagda förslaget synes inrymma vissa risker från konkurrenssynpunkt
vill NO emellertid — av hänsyn till önskvärdheten av att
åtgärder vidtas för att hjälpa handikappade — inte avstyrka förslaget utan
endast framhålla vikten av att kommunerna uppmärksammas på det angelägna
i att undvika sådana åtgärder som kan medföra här antydda eller
andra slag av konkurrensbegränsande verkningar.

RF, som förklarar sig vara positivt till förslagets idé, betonar starkt att
man i promemorian inte alls har tagit upp de problem som hänger samman
med den pågående utvecklingen inom olika branscher. Inom detaljhandeln
bär en strukturutveckling skett mot större enheter med ett både bredare

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

och djupare utbud av varor. Mycket talar för att denna utveckling kommer
att fortsätta med bl. a. ökad integration mellan detaljist- och grossistfunktioner.
En sådan utveckling begränsar möjligheterna för många handikappade
att få sysselsättning inom detaljhandeln, bl. a. inom kioskhandeln.
Med hänsyn härtill betonar KF vikten av att ökad satsning görs på även
andra former av sysselsättningsskapande åtgärder för handikappade än
kommunal affärverksamhet. Det kan gälla finansiering av rörelse, konsultativ
hjälp med t. ex. bokföring samt utbildning, säger KF. Dessa tankegångar
återfinns också i yttrandet från Sveriges köpmannaförbund.

De avstyrkande remissinstanserna hävdar allmänt att behovet av arbetstillfällen
för handikappade kan tillgodoses utan att kommunerna engageras
i affärsverksamhet. Denna uppfattning utvecklar Sveriges kioskägares riksförbund.
De handikappade med eller utan fysiska handikapp som vill och
är lämpade för att arbeta i kioskhandeln har möjlighet att göra det, anför
förbundet. Enbart inom den enskilda självägande kioskhandeln är uppskattningsvis
10 000—11 000 partiellt arbetsföra verksamma i dag. Fler skulle
kunna sysselsättas. Det är inte ovanligt att kioskägare och kommun träffar
avtal om att kioskägaren skall anställa personal som anvisas av arbetsvårdsbyrån.
Endast i begränsad omfattning kan arbetsvårdsbyråerna i sådana fall
fylla behovet av lämplig kioskpersonal, upplyser förbundet. Erfarenheterna
på detta område är entydiga och torde gälla all kioskhandel, oavsett ägandeform.
Vare sig i utskottsutlåtande eller promemorian har styrkts att behov
föreligger av kommunalt engagemang, slutar förbundet, som vidare hänvisar
till nuvarande stödformer för att ge handikappade arbete. Sistnämnda synpunkter
anlägger även Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund
och Sveriges livsmedelshandlareförbund. Grossistförbundet förordar
ökade kontakter med existerande företag för att skapa ytterligare lämpliga
arbetstillfällen för handikappade.

Inte heller AB Svenska pressbgrån kan finna att kommunalt engagemang
i affärsverksamhet behövs för det ifrågavarande syftet. Pressbyråns samarbete
med länsarbetsnämnder och lokala arbetsvårdsexpedilioner leder
tyvärr inte ofta till att pressbyrån får anvisning på handikappade sökande.

I de allra flesta orter är tillgången på sådana arbetstillfällen för handikappade
med andra ord större än efterfrågan. Får kommun rätt att driva
kioskrörelse för sysselsättning av handikappade kan det leda till att en enskild
näringsgren betraktas som en form av understödsverksamhet. Man
bör i stället genom olika åtgärder underlätta de handikappades naturliga
inlemmande i arbetslivet på alla områden där de kan göra insatser. Närmast
till hands ligger att undersöka i vad mån handikappade i ökad utsträckning
kan anställas i redan existerande kommunal verksamhet.

Också GAKI bestrider behovet av att kommun driver affärsverksamhet
för att bereda handikappade sysselsättning. Trots mer än fyra års försök
från arbetsvårdsnämnden i Landskrona att sysselsätta partiellt arbetsföra

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

27

i den där kommunala kioskrörelsen är enligt GAKI mer än tre fjärdedelar
av kioskpersonalen enligt vedertagna begrepp friska personer. GAKI hävdar
liksom f. ö. AB Svenska pressbyrån, alt promemorieförslaget har tillkommit
huvudsakligen för att legalisera de kioskrörelser som vissa kommuner driver
redan nu.

I ett par avstyrkande yttranden uttalas farhågor för att bifall till promemorieförslaget
leder till konkurrensbegränsningar och andra risker från
näringsfrihetssynpunkter. Sålunda anför Sveriges kioskägares riskförbund
att den föreslagna kompetensändringen innebär ett allvarligt hot mot näringsfriheten.
Ett kommunalt kioskbolag eller annat rättssubjekt blir av
naturliga skäl mer eller mindre integrerat med övrig kommunal verksamhet
och förvaltning och får därigenom tillgång till information om nya affärslägen,
lokaler etc. Erfarenheterna från de kommuner som är engagerade
i kioskverksamhet sägs otvetydigt tala i denna riktning. Vidare visar erfarenheterna
att kommunala affärsföretag ibland har fått monopol på alla
tillkommande kioskplatser på allmän plats. Motsvarande erfarenheter redovisar
GAKI.

5.4 Lämpligt slag av affärsverksamhet

Remissinstanserna är genomgående tillfreds med att kompetensutvidgningen
enligt förslaget inte begränsas till kioskrörelse. I en del yttranden
hävdas dock att kiosker över huvud taget inte är lämpliga arbetsplatser för
handikappade.

Det är välbetänkt att förslaget inte tar sikte enbart på kioskrörelse, yttrar
utredningen rörande den skyddade sysselsättningen. Kioskverksamhet innehåller
vissa arbetsuppgifter och arbetssituationer som kan vara svåra för
handikappade att klara av. Man bör ge kommunerna möjlighet att välja
inom ett vidare område, där det kan anses lämpligt att bereda handikappade
sysselsättning. Samma tankegångar innehåller yttrandet från socialstyrelsen.
Det är önskvärt att affärsverksamheten omfattar inte bara kioskverksamhet
och tobaksaffärer utan den bör när det är lämpligt kunna anordnas
även inom andra branscher, säger styrelsen. Som exempel på annan affärsverksamhet
än kioskrörelse nämner AMS försäljning av produkter som har
tillverkats i skyddad sysselsättning anordnad av kommunen. Enligt utredningen
rörande den skyddade sysselsättningen är det lämpligt att ett nära
samarbete kommer till stånd mellan kommunen och förslagsvis AMS för
att finna den affärsverksamhet som från ekonomisk synpunkt och sysselsättningssynpunkt
är den lämpligaste. Härigenom kan undvikas att främst
mindre kommuner startar en affärsverksamhet som kan visa sig mindre
lämplig från företags- och samhällsekonomisk synpunkt. Statens handikappråd
fäster uppmärksamheten på att många av de handikappade har ett
starkt intresse av att nå kontakt med andra människor och att arbetet inom

28

Kiingl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

servicenäringen just ger sådana möjligheter. Samma synpunkt anlägger
handikapputredningen och drätselkammaren i Solna.

Kioskhandelns företrädare hävdar alla att arbete inom denna gren av
handeln inte är lämpligt för handikappade. Sveriges kioskägares riksförbund
gör gällande att medicinska skäl stöder denna uppfattning. Den stämmer
också överens med det praktiska livets erfarenheter och bestyrks i hög
grad av den alltmer restriktiva inställning som länsarbetsnämnder och såväl
statliga som kommunala arbetsvårdsorgan intar vid bedömningen av dessa
frågor. Det är enligt förbundets mening skäl att jämställa kioskhandel med
annan detaljhandel i fråga om arbetsplatsens lämplighet för handikappade.
Motsvarande bedömning har GAKI, som pekar på att sjunkande marginaler
och höga lönekostnader medför rationaliseringar och stora krav på personalen,
som får ett hårt och tungt arbete. Det föreligger stor okunnighet beträffande
dagens gatuköks- och kioskhandel, säger förbundet. Inte heller
AB Svenska pressbyrån anser att den traditionsbundna uppfattningen om
kiosken som en speciellt lämplig arbetsplats för handikappade är realistisk.
Man kan snarare säga att kiosktjänsten kräver större mångsidighet än
arbete inom annan detaljhandel, eftersom kioskens personalstyrka är begränsad,
vilket försvårar specialisering på enklare arbetsuppgifter.

5.5 Förutsättningar för kommunal affärsverksamhet

Förslaget i promemorian att en första förutsättning för kommunal affärsverksamhet
för att bereda sysselsättning för handikappade skall vara att
det föreligger ett konstaterat behov av kommunalt engagem
a n g föranledar endast i något fall erinringar från remissinstansernas
sida. En kompetensutvidgning som den föreslagna innebär enligt kammarkollegiet
en avvikelse från de allmänna reglerna om den kommunala kompetensen
och bör därför som har föreslagits få en restriktiv utformning.
Även länsstyrelsen i Stockholms län och flera kommunala organ förordar
de föreslagna begränsningarna och utredningen rörande den skyddade sysselsättningen
anser det riktigt att rätten att driva affärsverksamhet bör bli beroende
av att det verkligen finns behov att kommunen engagerar sig i verksamheten.
Vid bedömningen härav synes det utredningen nödvändigt med ett
nära samarbete mellan kommunerna och det statliga arbetsvårdsorganet.
Svenska landstingsförbundet menar att denna begränsning bör komma till
klart uttryck. Förbundet finner det angeläget att den vidgade kompetensen
inte skall kunna utnyttjas som täckmantel för kommunal näringsverksamhet
som kommunen finner lämplig från andra synpunkter. Samma inställning
har AB Svenska pressbyrån. För den händelse kompetensutvidgningen
genomförs bör förutsättningen vara att det klart ådagaläggs att handikappade
inte kan beredas sysselsättning i existerande enskild, kommunal eller
statlig verksamhet i kommunen. Dessutom förordar pressbyrån tillämpningsföreskrifter
av innebörd att kommunen förutsättningslöst skall ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970 29

prövat möjligheterna till sysselsättning av handikappade i olika näringsgrenar.

Sveriges livsmedelshandlareförbund framhåller svårigheten att bedöma
det allmänna behovet av kommunalt engagemang. Vidare kan det bli svårt
att bedöma och övervaka att verksamheten anordnas för handikappade och
inte bara används som täckmantel för vinstgivande rörelse. Liknande synpunkter
anlägger GA Kl.

De begrepp som används i detta sammanhang är i viss mån oklara till sin
natur, påpekar kommunalrättskommittén. Kommittén förutsätter att begreppet
affärsverksamhet här omfattar kommersiell eller industriell verksamhet
i allmänhet. Vad som förstås med handikappade är i hög grad en
värderingsfråga. Genom att den föreslagna kommunala verksamheten har
knutits an till den offentliga arbetsförmedlingen ges emellertid tillräckliga
garantier för att kompetensutvidgningen inte tas till intäkt för kommunala
åtgärder som är främmande för utvidgningens huvudsakliga syfte. Statens
handikappråd inräknar i begreppet handikappad arbetskraft sådan arbetskraft
som inte utan speciella samhällsåtgärder kan beredas arbete. Enligt
sammanläggningsdelegerade i Linköping är det viktigt att man från den
offentliga arbetsförmedlingens sida beaktar de socialt handikappades sysselsättningsbehov.

Kravet att verksamheten skall anordnas så att den blir särskilt lämpad
för sysselsättning av handikappade godtas allmänt
av remissinstanserna. Detta krav bör komma till klart uttryck, säger Svenska
landstingsförbundet. Redan vid planering och utformning av kiosker och
andra affärslokaler där personer med handikapp skall arbeta måste hänsyn
tas till de särskilda behov som handikappet medför, understryker AMS.

I detta sammanhang uttalar socialnämnden i Kiruna farhågor för att
direkta kostnadsmässiga aspekter kan verka hindrande på kommunerna att
öka sysselsättningsgraden genom startande av kapital- och kostnadskrävande
affärsverksamhet. Socialnämnden i Älvsbgns köping menar för sin
del att kostnaderna för de speciella anordningar som behöver vidtas för att
tillgodose behovet av god arbetsmiljö för handikappade personer på olika
arbetsplatser bör i sin helhet bestridas med statsmedel.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör överskott som eventuellt uppstår
från den kommunala affärsverksamheten för sysselsättning av handikappade
nyttjas eller fonderas för ändamålet att bereda partiellt arbetsföra
lämplig sysselsättning.

Ingen remissinstans har invändningar mot förslaget att anställning i kommunal
affärsverksamhet i syfte att bereda handikappade sysselsättning
skall ske efter anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen
eller efter dennas medgivande av kommunens socialvårdsorgan.
AMS framhåller att en noggrann prövning även i det senare fallet bör ske av
andra alternativ som kan vara bättre ägnade att lösa sysselsättningsfrågan.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

Några kommunala organ förordar dock att kommunernas socialvårdsorgan
får större inflytande över platsanvisningen. Sålunda anser drätselkammaren
i Trelleborg att den offentliga arbetsförmedlingen alltid bör samråda
med ortens socialvårdsorgan innan anvisning till anställning sker.
Stadskollegiet i Göteborg förutsätter att den nya lagstiftningen inte kommer
att innebära att socialförvaltningen förlorar möjlighet att utan administrativ
omgång hänvisa betingat arbetsföra till verksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

31

6. Departementschefen

6.1 Allmänna ställningstaganden

Samhället har under senare år kraftigt ökat sina insatser för rehabilitering
av människor som är handikappade i olika avseenden. Målet för dessa
insatser är att de handikappade i möjligaste mån skall — oberoende av sitt
handikapp -— som andra kunna delta i arbetslivet och välja sin plats där
efter intresse och lämplighet. Inte minst viktigt är att de genom anställning
på den öppna arbetsmarknaden kan få samma ekonomiska utbyte som
andra av sina arbetsinsatser. Erfarenheterna visar att detta sista led i
rehabiliteringsprocessen, arbetsplaceringen, är det största problemet.

Kommunerna har förstahandsansvaret för handikappvården. Den kommunala
kompetensen omfattar sålunda åtgärder som behövs för rehabilitering
av de handikappade inom kommunen. Viss oklarhet har rått om hur
långt kompetensen sträcker sig. Genom avgöranden av regeringsrätten får
emellertid numera anses klarlagt att kommun inte får driva egen affärsverksamhet
i syfte att ge arbetsanställning åt handikappade personer i
kommunen. Frågan att vidga den kommunala kompetensen i detta avseende
har på riksdagens begäran utretts inom inrikesdepartementet. I en departementspromemoria
föreslås att kommun får befogenhet att under vissa förutsättningar
driva affärsverksamhet i det syfte jag nyss angav. Promemorian
har remissbehandlats.

En generell översyn av regleringen av den kommunala kompetensen görs
f. n. av kommunalrättskommittén. Kommittén har i sitt remissyttrande förklarat
sig inte ha någon erinran mot att den här aktuella kompetensfrågan
löses separat. Enligt kommitténs bedömning passar det framlagda förslaget
in i det regelsystem som kommittén har tänkt sig för kommunal affärsverksamhet
i allmänhet. Med hänsyn till detta uttalande anser jag att kommitténs
pågående utredningsarbete inte bör hindra att den i promemorian
behandlade kompetensfrågan prövas redan nu. Härför talar också det förhållandet
att flera kommuner redan är engagerade i affärsverksamhet i syfte
att bereda arbetsanställning åt handikappade. Däremot är jag inte beredd
att tillmötesgå de remissinstanser som menar att motsvarande prövning nu
hör ske också i fråga om landstingskommuns kompetens. Den prövningen
bör enligt min mening anstå till dess frågan om den kommunala kompetensen
i hela dess vidd övervägs på grundval av kommunalrättskommitténs
kommande förslag.

Både den offentliga arbetsförmedlingen och kommunernas socialvårdsorgan
gör stora ansträngningar att bereda arbete åt handikappade. De handikappade
som är villiga och lämpliga att driva egen rörelse kan få närings -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

hjälp. Ofta utgår även kommunalt stöd i sådana fall. Men för huvuddelen
av de handikappade är naturligtvis anställning den lämpligaste arbetsformen,
en uppfattning som delas av praktiskt taget alla remissinstanserna.
Det största hindret för handikappade att få arbetsanställning är att arbetsplatserna
och arbetsförhållandena i övrigt i regel måste anpassas till de
handikappades förutsättningar. Samhällsstöd för sådan anpassning utgår
i form av statsbidrag för anordnande av halvskyddad sysselsättning och för
särskilda anordningar för handikappade på öppna arbetsplatser. Härutöver
har AMS träffat överenskommelser med enskilda företagare om samarbete
mellan företagarna och den offentliga arbetsförmedlingen för att underlätta
anställning hos företagen av handikappade. Dessa olika åtgärder ger utan
tvekan värdefulla resultat. Särskilt är jag angelägen att understryka den
stora betydelse, inte minst på längre sikt, som jag tillmäter det intresse
företagen visar att aktivt medverka i ansträngningarna att föra ut de handikappade
i ett normalt arbetsliv.

Vid remissbehandlingen har emellertid allmänt omvittnats att det behövs
ytterligare åtgärder för att handikappade skall kunna få arbetsanställning
på den öppna arbetsmarknaden i tillräcklig omfattning. Jag vill för egen del
betona de uttalanden som har gjorts av bl. a. socialstyrelsen och som går ut
på att det är väsentligt att skapa ett differentierat utbud av arbetstillfällen
för handikappade. Från denna synpunkt är det uppenbart att större insatser
måste göras för att öka de handikappades sysselsättningsmöjligheter. Som
flertalet remissinstanser bekräftar är det emellertid tydligt att arbetstillfällena
på den öppna arbetsmarknaden är för få även bortsett från berättigade
krav på yrkesvalsmöjligheter.

Det är mot denna bakgrund nödvändigt att alla möjligheter att bereda
arbetsanställning åt handikappade tas till vara inom både den offentliga
och den privata sektorn. Som anförs i promemorian och bestyrks av de allra
flesta remissinstanserna är det berättigat att anta att ett växande behov av
arbetstillfällen för handikappade ändå inte blir täckt, i varje fall inte
överallt. Jag delar uppfattningen i promemorian att det mot denna bakgrund
är önskvärt att kommunerna får befogenhet att genom egna åtgärder skapa
arbetstillfällen för handikappade.

Företrädare för handeln har vid remissbehandlingen gjort gällande att
kommunal affärsverksamhet utgör ett hot mot näringsfriheten. NO har också
ansett vissa risker från näringsfrihetssynpunkter vara förbundna med den
föreslagna kompetensutvidgningen. Det kan finnas anledning för kommunerna
att vid engagemang av olika slag i affärsverksamhet uppmärksamma
dylika aspekter. Kommunernas verksamhet är å andra sidan föremål för
vidsträckt offentlig insyn. Man kan förmoda att näringsidkare och deras
organisationer följer kommunernas handlande i dessa sammanhang. I likhet
med NO anser jag därför att riskerna från näringsfrihetssynpunkter med
den föreslagna kompetensvidgningen inte är sådana att förslaget bör av -

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

visas av detta skäl.

På grund av de överväganden jag nu har redovisat föreslår jag i likhet
med en stor majoritet bland remissinstanserna att kommunerna får befogenhet
att driva affärsrörelse för att bereda arbetsanställning åt handikappade
inom kommunen. I enlighet med promemorieförslaget och en allmän
remissopinion förordar jag att befogenheten inte begränsas till visst
slags affärsverksamhet. Befogenheten bör emellertid bero av vissa förutsättningar
som hänför sig till behovet av kommunala insatser i dessa former,
verksamhetens anordnande och förmedlingen av arbetsanställningar i verksamheten.

6.2 Behovet av kommunal affärsverksamhet

Enligt promemorian skall rätten för kommun att driva affärsverksamhet
i här ifrågavarande syfte föreligga bara om sådana handikappade inom kommunen
som har nedsatt arbetsförmåga inte i skälig omfattning kan beredas
sysselsättning i halvskyddad verksamhet eller på öppna arbetsmarknaden
utan det kommunala engagemanget. Remissinstanserna har i allmänhet
anslutit sig till denna ståndpunkt. Flera av dem har förordat att denna
förutsättning skall komma till klart uttryck i den nya kompetensregleringen.
Jag har samma inställning. Kommunal affärsverksamhet bör inte ses som
den mest näraliggande möjligheten att hjälpa handikappade till arbetsanställning.
En sådan användning av kompetensutvidgningen skulle vara ägnad
att begränsa de handikappades yrkesvalsmöjligheter och alltså i detta avseende
försämra i stället för att förbättra deras situation. Affärsrörelse
i kommunal regi bör vara en möjlighet att ta till i de fall då erfarenheterna
ger vid handen att andra vägar att skaffa handikappade arbetsanställning
inte räcker till. Kommunens bedömning härav bör göras efter samråd med
den offentliga arbetsförmedlingen, som genom sina arbetsvårdsuppgifter har
överblick över situationen för de handikappade inom resp. område. Bedömningen
bör inte begränsas till frågan om det finns behov av kommunalt engagemang
i affärsverksamhet utan avse också i vilken omfattning behov
föreligger. Det kommunala engagemanget bör inte sträcka sig längre än det
behov som beräknas föreligga på längre sikt. Jag förordar att också denna
begränsning görs av den kommunala kompetensen på detta område.

Begreppet affärsverksamhet bör i detta sammanhang tolkas med ledning
av motiven till gällande huvudregel för den kommunala kompetensen (prop.
1948: 140, KU 24, rskr 270). Vad som skall förstås med begreppet handikappad
diskuteras i några remissyttranden. För egen del vill jag i denna fråga
anknyta till uttalandena i prop. 1966: 52 angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,
m. m. Där sägs, utan att någon definition ges, att man inom
arbetsvärden har tolkat begreppet handikappad vidsträckt. Jag finner inte
skäl att här ge begreppet annan innebörd än det har inom arbetsvärden. Det

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

samarbete som jag har förutsatt äga rum mellan arbetsvärden inom den
offentliga arbetsförmedlingen och kommunerna i frågor om kommunal
affärsverksamhet för sysselsättning av handikappade bör leda till att begreppet
får samma tolkning hos kommunerna som inom arbetsvärden.

Också för bedömningen av vilket slags verksamhet som bör komma i fråga
är det lämpligt att kommunen gör sig underrättad om den offentliga
arbetsförmedlingens synpunkter. Valet av verksamhetsområde är givetvis
av stor betydelse, om verksamheten skall kunna fylla det syfte som den skall
tjäna. Det finns här skäl att hänvisa till uttalanden såväl i promemorian
som under remissbehandlingen att kioskrörelse inte, som man hittills i allmänhet
synes ha ansett, obetingat erbjuder lämplig sysselsättning för handikappade.
Enligt min mening bör valet av verksamhetsområde diskuteras
efter en konkret bedömning av möjligheterna och lämpligheten att bereda
handikappade anställning där. Härvid vill jag anknyta till ett uttalande
som görs i promemorian och som har betonats av många remissinstanser,
nämligen att kompetensutvidgningen inte får utnyttjas för kommunal näringsverksamhet
som kommunen anser lämplig från andra synpunkter än de
här aktuella.

6.3 Särskilda anordningar

Eftersom den föreslagna kompetensutvidgningen är avsedd att ge kommun
möjlighet att fullfölja arbetsvårdande uppgifter är det befogat att
kommunen som föreslås i promemorian vidtar sådana anordningar i verksamheten
som kan behövas för att arbetet där verkligen skall kunna utföras
av handikappade i väsentlig utsträckning. Detta krav har inte mött några
invändningar vid remissbehandlingen. Vilka anordningar som kan komma
i fråga måste avgöras från fall till fall, bl. a. med hänsyn till vilka kategorier
handikappade som verksamheten främst kan anses lämpad för. Som AMS
framhåller bör dessa frågor beaktas redan vid planering och utformning av
lokaler där personer med handikapp skall arbeta.

För att man redan vid kommunens beslut att börja eller på annat sätt
engagera sig i affärsverksamhet med stöd av den nya kompetensregleringen
skall kunna bedöma beslutets laglighet bör de handlingar som ligger till
grund för beslutet ge upplysning i de avseenden jag har berört i det föregående.

I detta sammanhang vill jag ta upp ett par frågor som har väckts vid
remissbehandlingen. I ett remissyttrande rekommenderas att eventuellt
överskott på den kommunala affärsverksamheten nyttjas eller fonderas för
ändamålet att bereda partiellt arbetsföra lämplig sysselsättning. Några föreskrifter
i detta avseende vill jag för min del inte förorda. Men jag anser det
ligga i linje med en kommunal affärsverksamhet i förevarande syfte att
verksamheten själv i första hand står för kostnaderna att göra den särskilt
anpassad till de handikappades förutsättningar. Att denna anpassning som.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

antyds i ett remissyttrande skulle bekostas av statsmedel bör alltså inte bli
aktuellt annat än i rena undantagsfall. Jag vill erinra om att statsbidrag till
halvskyddad sysselsättning avser att utgöra kompensation för merkostnader
i verksamhet som normalt antingen avser att ge vinst eller drivs efter självkostnadsprinciper.
Det är främmande för tanken bakom den nu föreslagna
kompetensutvidgningen att kommun skulle få ersättning av statsmedel för
särskilda anordningar för att göra verksamheten handiltappanpassad och
själv få vinst av verksamheten.

6.4 Anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen

Som föreslås i promemorian och tillstyrks av det stora flertalet remissinstanser
är det naturligt att alla arbetsplatserna i kommunal affärsverksamhet
för sysselsättning av handikappade står till arbetsvärdens förfogande
för placering av handikappade. Jag förordar därför att en ytterligare förutsättning
för kommunalt engagemang i affärsverksamhet skall vara att alla
anställningar i verksamheten skall ske efter anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen.
För speciella fall bör dock som anförs i promemorian
den offentliga arbetsförmedlingen kunna medge att platser ställs till förfogande
för anvisning direkt av kommunens socialvårdsorgan under förutsättningar
som den offentliga förmedlingen anger. Härigenom tillgodoses
önskemål från kommunalt håll som har förts fram vid remissbehandlingen.
Vare sig anvisning sker av det ena eller andra organet bör, i enlighet med
vad AMS anför i sitt remissyttrande, noggrann prövning ske av andra anställningsalternativ
som kan vara bättre ägnade att lösa de handikappades
sysselsättningsfråga.

6.5 Upprättat författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till lag om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning
för handikappade.

Lagförslaget bygger på det förhållandet att kommun redan har befogenheter
i fråga om handikappvård och sysselsättning av handikappade, bl. a.
i skyddad verksamhet. Vad det nu är fråga om är att ge kommun befogenhet
att därutöver driva affärsverksamhet för att skapa arbetstillfällen för handikappade
på den öppna arbetsmarknaden och med marknadsmässigt bestämda
löner.

Enligt förslaget skall kommunen i detta syfte få driva affärsverksamhet
i den mån handikappade inom kommunen inte i tillräcklig omfattning kan
beredas lämpliga arbetsanställningar på annat sätt. Denna bestämmelse
innebär dels att kommunal affärsverksamhet för att ge arbete åt handikappade
får komma i fråga först när det visar sig att arbetsplaceringar på den
öppna arbetsmarknaden i övrigt inte kan komma till stånd i tillräcklig omfattning,
dels att den kommunala affärsverksamheten inte får bli mer om -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

fattande än som behövs för att täcka behovet av arbetsanställningar för
handikappade. Härvid bör emellertid beaktas att alla arbetsuppgifter i verksamheten
regelmässigt inte kan utföras av handikappade.

Som förutsättning för den kommunala affärsverksamhet varom här är
fråga anges vidare i lagförslaget i enlighet med vad jag har förordat, att
verksamheten skall vara anordnad så att den är särskilt lämpad för sysselsättning
av handikappade och att anställningar i verksamheten skall ske
efter anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen eller efter dennas medgivande
av kommunens socialvårdsorgan. Som framhålls i promemorian
bör man kunna utläsa ur reglemente för det kommunala organ som avses
skola bedriva verksamheten eller av bolagsordning eller motsvarande urkund
för kommunalt bolag eller annat särskilt rättssubjekt, huruvida dessa förutsättningar
föreligger eller ej. Med hänsyn till den offentliga kontrollen av
kommunens handlande är det nödvändigt att de handlingar som ger besked
i dessa avseenden är offentliga. Eftersom förutsättningarna ingår i avgränsningen
av den kommunala kompetensen är kommunen skyldig att konstatera
att förutsättningarna verkligen är för handen, innan kommunen beslutar
att engagera sig i affärsverksamheten.

Den nya lagen föreslås träda i kraft dagen efter det den har kommit ut från
trycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

37

7. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga förslaget till lag om vissa kommunala
befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

Bilaga

Promemorians förslag
till

Lag

om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade

Härigenom förordnas som följer.

Kommun får i den omfattning det behövs driva affärsverksamhet i syfte
att bereda sysselsättning åt handikappade inom kommunen under förutsättning
att

1. verksamheten anordnas så att den är särskilt lämpad för sysselsättning
av handikappade,

2. anställning i verksamheten sker efter anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen
eller efter dennas medgivande av kommunens socialvårdsorgan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1970

39

Innehåll

s.

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Förslag till lag om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning
för handikappade...................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 oktober 1970 .................. 3

1. Inledning .................................................... 3

2. Kommuns kompetens i fråga om handikappvården................ 5

2.1 Gällande rätt ............................................ 5

2.2 Frågans tidigare behandling................................ 8

3. Nuvarande åtgärder för att bereda handikappade sysselsättning .... 12

3.1 Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken .................... 12

3.2 Sysselsättningen av handikappade i affärsrörelse ............ 15

3.3 Lämpligheten att sysselsätta handikappade i kioskrörelse...... 16

4. Promemorian ................................................ 18

5. Remissyttrandena ............................................ 22

5.1 Remissinstansernas allmänna inställning.................... 22

5.2 Behov av ytterligare arbetstillfällen för handikappade........ 22

5.3 Behov av kommunal affärsverksamhet för att bereda handikap pade

arbete ............................................ 23

5.4 Lämpligt slag av affärsverksamhet.......................... 27

5.5 Förutsättningar för kommunal affärsverksamhet.............. 28

6. Departementschefen .......................................... 31

6.1 Allmänna ställningstaganden .............................. 31

6.2 Behovet av kommunal affärsverksamhet .................... 33

6.3 Särskilda anordningar .................................... 34

6.4 Anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen.............. 35

6.5 Upprättat författningsförslag .............................. 35

7. Hemställan .................................................. 37

Bilaga: Promemorians förslag till lag om vissa kommunala befogenheter

i fråga om sysselsättning för handikappade...................... 38