Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1970

1

Nr 151

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående begränsad
förtidsinlösen au vissa av svenska statens obligationslån;
given Stockholms slott den 11 september 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en på visst sätt begränsad förtidsinlösen av de
obligationer som utgetts av svenska staten under åren 1934—1953.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 151

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 11 september 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Odhnoff, Wickman,
Lidbom, Carlsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om begränsad förtidsinlösen
av vissa av svenska statens obligationslån och anför.

Inledning

Under 1930- och 1940-talen och i början av 1950-talet emitterade staten ett
antal långfristiga obligationslån med en räntefot av mellan 2 3/4 % och
3 1/2 %. När ränteläget sedermera under 1950- och 1960-talen blev högre,
föll kurserna för dessa lån. De som köpt obligationer av dessa lån till parikurs
får således vidkännas betydande kapitalförluster för den händelse
de behöver realisera obligationerna. Huvudparten av lånen torde ligga hos
institutionella placerare, såsom försäkringsbolag och banker. Emellertid
förekom i betydande utsträckning teckning också från enskilda personers
sida och en del av dessa har alltjämt kvar sina obligationer. Detta gäller
de s. k. försvarslånen.

Det första försvarslånet emitterades år 1940. Lånet löpte med 4 % ränta
och förföll till betalning efter fem år. År 1941 utgavs ytterligare ett försvarslån,
som bestod av ett tioårigt 4 % lån och ett tioårigt iån med 3 % ränta
och 1 % vinstutlottning. Slutligen emitterades år 1942 ett tredje försvarslån,
vari ingick ett fyrtioårigt 3 1/2 % lån och ett femårigt 3 % lån samt sparobligationer.

Försvarslåneemissionerna understöddes av en omfattande propaganda. I
teckningen deltog ett betydande antal enskilda personer. Teckningen skedde
bl. a. genom löneavdrag.

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1970

Av försvarslånen är 1942 års 3 1/2 % lån alltjämt utelöpande (inlöses
senast 1982). De övriga lånen inlöstes på förfallodagarna, delvis genom
konvertering. Därvid övergick 1940 års 4 % lån i 1945 års 3 % lån, som förfaller
1986. Det andra försvarslånets båda obligationslån övergick i 1951 års
3 1/2 % lån, som förfaller år 1993. Det femåriga 3 % lån som ingick i det
tredje törsvarslånet övergick i 1946 års 3 % lån, som förfaller år 1992. I vissa
fall erbjöds även premieobligationer som konverteringsalternativ.

När det första försvarslånet förföll till betalning år 1945, erbjöds obligationsinnehavarna
bl. a. möjlighet att byta till statens 3 % obligationslån
av den 1 november 1945. Detta lån emitterades till parikurs. Riksgäldskontoret
har sedan år 1955 rätt att lösa lånet till pari tre månader efter uppsägning.
Sedan år 1945 har emellertid ränteläget efterhand blivit högre, vilket haft
till naturlig följd att riksgäldskontoret inte begagnat sig av denna rätt. Marknadskursen
har på grund av räntehöjningarna gradvis fallit och är f. n.
58 1/2 % av nominella värdet. Obligationerna av detta lån har alltså — om
de säljs nu — förlorat närmare hälften av sitt nominella värde.

Bland de enskilda personer som accepterade erbjudandet om konvertering
av sitt försvarsobligationsinnehav till 1945 års lån fanns säkerligen ett stort
anta! som tidigare inte innehaft långfristiga obligationer och som saknade
tillräcklig erfarenhet av och kännedom om ränteobligationer bl. a. i fråga
om den allmänna räntenivåns inverkan på obligationskursen. Som ett exempel
kan nämnas att åtskilliga obligationsinnehavare trodde att den rätt
till inlösen som för riksgäldskontorets del inträdde år 1955 var ömsesidig
och att de alltså fr. o. m. nämnda år kunde få sina obligationer inlösta på
egen begäran.

De förhållanden som nu berörts angående 1945 års lån är i stora drag desamma
såvitt rör övriga lågprocentiga statsobligationslån med återstående
lång löptid. För samtliga lån gäller att riksgäldskontoret har rätt att lösa
in lånen före den utsatta återbetalningsdagen. Denna rätt inträder som regel
sedan tio år förflutit från det lånet emitterades. Det från obligationsinnehavarnas
synpunkt i kurshänseende sämst ställda lånet över huvud taget
är 1934 års 3 % lån, som löper utan fastställd återhetalningstid. Detta
lån har i dagens läge en kurs av 42 %.

Till riksgäldskontoret har gång efter annan gjorts framställning från
enskilda innehavare om förtidsinlösen av sådana lågprocentiga obligationer
som är aktuella i detta sammanhang, främst obligationer av 1945 års lån.
Sådana framställningar har emellertid hittills avvisats.

I följande tabell redovisas vissa uppgifter om svenska statens räntelöpande
obligationslån.

lj- Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 151

4

Kungi. Maj. ts proposition nr 151 år 1970

Svenska statens ränielöpande obligationslån: kurser m. m.

Lån

Ränte-

Inlöses

Åter-

Ute-

På Stockholms fondbörs

fot

senast

stående

stående

noterade köpkurser i %

löptid

låne-

31.12.

belopp

juni 1954

31.12.

8.9.

1969

31.12.

(lägsta

1969

1970

1969

köpkurs)

0 ''

/O

år

år

milj. kr.

1934

30/12

3

evig

151,0

94

42

42

1937

1/2

3

1997

28

49,3

94

50 l/s

49

1937

1/3

3

1997

28

32,8

94

50 Vs

49

1941

15/12

3 1/a

1981

12

321,4

98 V.

69 V\

69 Va

1942

15/8

3 Va

1982

13

328,7

98 Vs

68 3/s

68 Vs

1943

15/3

3 Vs

1988

18

231,5

93 Vs

62 Vs

61 Va

1943

15/4

3 Vs

1988

18

356,9

98 V.

62 Vs

61 Va

1943

1/11

3 V»

1990

21

320,5

98 V.

60 V s

59 Vs

1944

15/3

3 Vs

1992

22

214,1

98 Vs

58 3/s

57 Vs

1944

15/12

3 l/s

1994

25

486.2

98 Vs

57 Vs

55 Va

1945

1/7

3

1985

16

366,6

94 Vs

60 Vs

60

1945

1/11

3

1986

17

253,8

94

58 Vs

58 Vs

1946

1/2

3

1991

21

593,9

94

54 Vs

53 V-

1946

15/12

3

1992

23

228,7

94

53 3/s

52

1951

15/6

3 Vs

1993

24

258,4

99 Vs

58 3/s

56 3/s

1952

10/2

3 Vs

1994

24

200,0

99 Vs

57 V«

56

1953

5/10

3 Vs

1978

9

200,0

100

74 Vs

74 Va

1953

14/12

3 Vs

1978

9

200,0

100

74 V.

74 Va

Summa

—

—

—

4 793,8

—

—

—

1954

15/3

3 Vs

1973

3

200,0

—

85 3/s

85 Vs

1954

10/11

4

1970

1

672,0

—

94 V»

98 Vs

1955

9/5

4 Vs

1979

9

434,3

—

80 3/s

80 Va

1956

20/3

4 Vs

1980

10

250,0

—

79 3/s

79

1956

10/12

4 3/ä

1980

11

200,4

—

SO Vs

80

1959

5/2

5

1974

4

150,0

—

88 Vs

88 V.

1959

5/10

5

1975

6

300,0

—

85 3/s

85 Vs

1960

12/4

5 Vs

1975

5

1 074,0

—

90

90

1963

15/3

4 Vs

1981

11

400,0

—

79

77 3/s

1963

15/11

5 Vs

1977

S

300,0

—

85 Vs

85

1964

18/3

5 Vs

1982

12

201,1

—

83 3/s

82 Vs

1964

19/3

5 3/.

1980

10

325,0

—

89 V.

87

1964

17/12

6

1980

11

266,8

—

90 Vs

87 Va

1965

18/3

6

1976

6

400,0

—

93

91

1966

16/9

6 3/i

1977

8

450,0

—

95

94

1967

30/8

5 Vs

1971

1

607,0

—

94 Vs

97 Vs

1967

17/11

53/s

1978

8

550,0

—

89

87 Va

1968

19/3

6 Vs

1979

9

600,0

. -

94

91 Va

1968

18/3

6 Vs

1970

—

900,0

—

99

—

1968

2/5

6 l/4

1978

8

700,0

—

92 3/s

91

1968

18/9

6 V»

1971

1

400,0

—

95 Vs

97 V«

1968

25/10

6

1979

9

775,0

—

91 Vs

88 Va

1969

23/1

6

1984

14

800,0

—

89

S6 3/s

1969

5/6

6 Vs

1979

9

900,0

—

95 Va

93

1969

3/9

7 Vs

1980

10

800,0

—

—

97 Va

1970

20/1

7 Vi

1985

15

563,2

—

—

97 Va

1970

19/5

7 V«

1982

97 Va

Anm. Tabellen upptar samtliga utelöpande räntebärande obligationslån (med undantag
av sparobligationer).

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1970

5

Departementschefen

De statliga obligationslån som jag närmare uppehållit mig vid i inledningen
emitterades under en period då ränteläget var lågt. De som från början
placerade sina medel i dessa lån räknade med att ränteläget också framdeles
skulle förbli lågt. Många av de enskilda personer som var obligationsköpare
kan antas ha saknat närmare kännedom om och erfarenhet av kapitalplacering
i långfristiga obligationer. Ränteutvecklingen har lett till en
fördubbling av marknadsräntan på långfristiga obligationer och ett däremot
svarande kursfall för de lågprocentiga obligationerna. Enligt min mening
finns det särskild anledning att uppmärksamma de olägenheter som till följd
av dessa kursförluster drabbat enskilda personer som placerade medel i
försvarslånen och som fortfarande har försvar sobligationer eller obligationer
tillhörande lån, i vilka fyra av försvarslånen delvis konverterats. Försvarslånen
såldes under speciella förhållanden som medförde att åtskilliga småsparare
som annars skulle ha stått främmande för obligationsplacering som
sparform placerade sina medel i obligationer. Kursförlusterna på försvarslånen
och de lån i vilka de delvis övergått är i dag betydande.

Mot den bakgrund jag här tecknat är det enligt min mening rimligt att
staten—låntagaren i viss utsträckning ger dem som förvärvade lågprocentiga
obligationer och fortfarande har obligationerna i behåll möjlighet
till omplacering av kapitalet i tillgångar som i fråga om avkastning bättre
svarar mot nuvarande ränteläge. Detta kan lämpligen åstadkommas genom
att staten utnyttjar sin rätt att till pari förtidsinlösa sådana lågprocentiga
obligationer som alltjämt har relativt lång tid kvar till den slutliga inlösendagen.
Härigenom skulle obligationsinnehavarna kompenseras för sina nominella
kursförluster. En sådan förtidsinlösen skulle däremot inte inrymma
någon ersättning utöver fastställda låneramar, exempelvis för att obligationsinnehavarna
under en följd av år fått nöja sig med en låg ränteavkastning
eller värdeförsämring. Jag är starkt medveten om att en åtgärd av den typ
som här skisserats kan bli föremål för kritik från flera utgångspunkter. Men
med tanke på att åtgärden i främsta rummet är inriktad på att kompensera
småsparare, och därtill ovana obligationsköpare, för opåräknade förluster
vill jag ändå förorda att en förtidsinlösen av ifrågavarande obligationer kommer
till stånd. Det bör understrykas att åtgärden av olika skäl måste bli begränsad
och att den är av engångsnatur. I det följande kommer jag att ange
den omfattning en förtidsinlösen av angivet slag bör ha och de villkor som
enligt min mening bör gälla härför.

De obligationslån som jag har i åtanke är en grupp om 18 lån som emitterats
under åren 1934—1953. Lånen finns upptagna i den övre delen av den
förut återgivna tabellen. Dessa lån har en räntefot av 3 eller 3 1/2 % och de
flesta av dem bär en återstående löptid överstigande 10 år. Kursvärdet den

6

Kungl. Maj:Is proposition nr 151 är 1970

31 december 1969 varierade mellan 42 % och 74 1/4 %. Så när som på två
lån låg kursen under 70 %. För senare utgivna lån låg kursen på omkring
80 % eller däröver. Jag vill därför föreslå att endast obligationer avseende
lån inom den angivna lånegruppen på 18 lån får inlösas i förtid.

Huvudprincipen bör vara att rätt till sådan inlösen skall tillkomma endast
den som förvärvat obligation till pris i närheten av pari och som alltsedan
förvärvet innehaft obligationen. Av bl. a. statsfinansiella skäl måste
vissa inskränkningar göras, vilket skall diskuteras i det följande. Jag avser
därvid sådana frågor som bestämmande av kretsen inlösningsberättigade
obligationsinnehavare, maximering av inlösningsbeloppet och krav på viss
tids innehav för rätt till inlösen. För att underlätta ställningstagandet till
dessa frågor vill jag till en början redovisa en inom riksgäldskontoret, delvis
med ledning av obligationsinskrivningarna i statsskuldboken, gjord
uppskattning av antalet obligationsinnehavare och deras innehav av obligationer
tillhörande nyssnämnda 18 obligationslån.

Det sammanlagda utelöpande lånebeloppet för ifrågavarande lån är f. n.
4 794 milj. kr. Härav var den 31 december 1969 93,8 % eller 4 498 milj.
kr. inskrivet i statsskuldboken. Antalet fysiska personer som äger obligationer
av ett eller flera av lånen uppskattas vara mellan 10 000 och 20 000,
med ett genomsnittligt obligationsbelopp på ca 5 000 kr. Fysiska personers
innehav skulle alltså representera ett sammanlagt lånebelopp på mellan
50 och 100 milj. kr. Ca 95 % av obligationsägarna uppskattas ha innehav
på högst 10 000 kr. och endast undantagsvis överstiger innehaven 25 000
kr. Antalet juridiska personer m. fl. som äger obligationer av ifrågavarande
18 lån kan uppskattas till omkring 5 000. För de allra flesta överstiger innehaven
25 000 kr.

När det gäller att ta ställning till frågan om en eventuell begränsning av
kretsen av obligationsinnehavare som skall vara berättigade
till förtidsinlösen vill jag till en början framhålla,
att rätten till förtidsinlösen är motiverad av bl. a. hänsyn till sådana enskilda
personer, beträffande vilka det med fog kan antas att de saknade
nödvändig kännedom om och erfarenhet av obligationsköp. Detta leder närmast
till att endast fysiska personer bör komma i fråga i förevarande sammanhang
och att större institutionella placerare som banker och försäkringsbolag
lämnas utanför. Förutom nu nämnda kategorier placerare finns
det emellertid en del sammanslutningar som av delvis samma skäl som
fysiska personer bör äga rätt till inlösen. Jag tänker då närmast på understödsföreningar,
begravningskassor, ideella föreningar (lottaföreningar, försvarsföreningar)
och stiftelser. Eu kategoriklyvning inom gruppen juridiska
personer med därav följande omständliga prövningsförfarande måste
av praktiska skäl avvisas. Inlösningsförfarandet bör ske efter så enkla normer
som möjligt. Av dessa skäl och eftersom, som jag skall beröra i det
följande, inlösningsbeloppet föreslås maximerat för varje obligationsinne -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1970

havare vill jag förorda att rätt till förtidsinlösen skall tillkomma alla kategorier
obligationsinnehavare.

Av det nyss anförda framgår att frågan om maximering av inlösningsbeloppet
har starkt samband med att någon begränsning inte
föreslås i fråga om kretsen inlösningsberättigade obligationsinnehavare.
Också andra skäl talar för en maximering. Av bl. a. statsfinansiella skäl
kan det sålunda inte bli tal om att staten som låntagare i förtid skall åta sig
att återbetala hela det ifrågavarande upplånade beloppet. En övre gräns för
statens åtagande härutinnan måste sättas. Gränsen kan lämpligen bestämmas
genom att ett högsta totalt inlösningsbelopp fastställs för varje obligationsinnehavare
oavsett om kapital är placerat i ett eller flera av de ifrågavarande
obligationslånen.

Inom riksgäldskontoret har, på grundval av den i det föregående redovisade
uppskattningen av antalet obligationsinnehavare och deras obligationsinnehav,
omfattningen av eu förtidsinlösen som utnyttjas av alla därtill
berättigade beräknats vid olika maximibelopp. Vid ett högsta belopp i det
enskilda fallet av 10 000 kr. skulle det totala beloppet för inlösen uppgå till
mellan 100 och 150 milj. kr. Motsvarande belopp vid en gräns av 25 000 kr.
ligger mellan 175 och 225 milj. kr. samt vid 50 000 kr. mellan 300 och 350
milj. kr. Kostnaden för staten — utöver de administrativa kostnaderna —
motsvarar i dagens läge en årlig räntekostnad på ca 4 milj. kr. per 100 milj.
kr. förtidsinlöst belopp genom alt detta lånebelopp s. a. s. ”konverteras”
från 3—3 1/2% till dagens betydligt högre räntenivå.

En skälig avvägning mellan de intressen som här gör sig gällande förefaller
mig kunna uppnås om maximibeloppet i det enskilda fallet sätts till
25 000 kr. Därigenom tillgodoses enskilda personer och de mindre placerarna
inom gruppen juridiska personer i betydande utsträckning utan att belastningen
på statsverket blir alltför betungande. Jag förordar alltså att varje
obligationsinnehavare får rätt att inlösa obligationer av ifrågavarande lån
till ett sammanlagt belopp av högst 25 000 kr.

Jag övergår härefter till frågan om krav på viss tids innehav
för rätt till förtidsinlösen. Den för innehavarna av äldre obligationer ofördelaktiga
kursutvecklingen började under år 1954 i samband med ändringen
av räntepolitiken. Olägenheterna härav har som antytts i det föregående
drabbat främst den som före denna tidpunkt förvärvat obligationer
till parikurs eller däromkring och som fortfarande innehar obligationerna.
Det synes mig därför rimligt att rätten till förtidsinlösen görs beroende av
att vederbörande innehaft obligationerna i fråga oavbrutet sedan den 31 december
1953 och fram till inlösningsdagen. År denna förutsättning uppfylld
saknar det betydelse på vad sätt obligationerna förvärvats. Presumtionen är
ju den att obligationerna den 31 december 1953 i innehavarens hand representerade
ett fullgott värde och att kursförlust uppkommit först efter
denna dag. Jag föreslår alltså en kvalifikationstid av angiven omfattning.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1970

Med ett sådant villkor sammanhänger vissa kontrollsvårigheter. Till denna
fråga återkommer jag.

Den föreslagna regeln om viss kvalifikationstid kan emellertid inte tilllämpas
utan undantag. Har obligation förvärvats år 1954 eller senare genom
arv, testamente, gåva eller bodelning, kan i vissa fält föreligga starka skäl för
att förvärvaren för rätt till förtidsinlösen skall få räkna sig till godo också
den tid fångesmannen innehaft obligationen. Jag tänker därvid på fall där
obligationsinnehavaren leder sin rätt till obligationen från make eller föräldrar.
I sådana fall där den genom kursutvecklingen uppkomna förlusten
drabbat efterlevande make och barn synes det vara skäligt att de efterlevande
får åtnjuta förmånen av förtidsinlösen i samma omfattning som den
avlidne fått om han levat. Detsamma bör gälla i fråga om obligation som
tilldelats make vid bodelning av annan anledning än makes död.

Jag förordar alltså att rätt till förtidsinlösen av obligation skall tillkomma
också obligationsinnehavare som efter år 1953 erhållit obligationen genom
arv, testamente, gåva eller bodelning, under förutsättning att han alltsedan
fånget ägt obligationen, att förvärvet skett från make eller föräldrar,
som oavbrutet haft obligationen i sin ägo sedan den 31 december 1953 och
fram till det aktuella fånget. Har under kvalifikationstiden obligationen genom
arv, testamente, gåva eller bodelning övergått först till make och därefter
till makarnas barn, bör vid prövning av barnets rätt till inlösen som
kvalifikationstid få räknas den sammanlagda tid föräldrarna innehaft obligationen.
Med föräldrar bör i detta sammanhang jämställas adoptiv- och
styvföräldrar ävensom den med vilken innehavaren stadigvarande sammanbott
eller sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden.

Ett särskilt problem erbjuder det fall där ett dödsbo, när fråga om inlösen
uppkommer, innehar obligation som den avlidne ägt under kvalifikationstiden
fram till dödsfallet. Är make ensam dödsbodelägare eller utgörs
dödsbodelägarna av make och barn eller av barn, bör i enlighet med nyss angivna
riktlinjer förtidsinlösen tillåtas. I annat fall bör däremot dödsboet inte
åtnjuta denna förmån.

Ekonomisk gemenskap i den mening som nyss angetts kan existera också
utanför den trängre familjekretsen, t. ex. mellan samboende syskon, och
skäl kan då finnas för att på samma sätt som i fråga om makar medge
den som genom benefikt fång förvärvat obligation från en med honom samboende
rätt att tillgodoräkna sig fångesmannens tid för innehav. Detta bör
kunna ske efter särskild prövning i det enskilda fallet. Också i övrigt kan i
vissa undantagsfall ett stelbent upprätthållande av kravet på viss kvalifikationstid
medföra icke önskvärda konsekvenser och avskära obligationsinnehavare,
som annars uppfyller de allmänna förutsättningarna för förtidsinlösen,
från möjligheten härtill. Det bör därför finnas utrymme för en skälighetsprövning
där man under beaktande av bakomliggande intentioner tar

9

Kungl. Majrts proposition nr 151 år 1970

hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Detta spörsmål ämnar jag
behandla mera ingående under nästa avsnitt.

I fråga om förfarandet vid inlösningen är de t till en bör j an
självfallet att inlösen av obligationer skall ske genom riksgäldskontorets försorg.
Det tillkommer sålunda fullmäktige i riksgäldskontoret att närmare
reglera förfarandet. Jag ämnar i detta sammanhang endast ange de huvudlinjer
i proceduren som enligt min mening bör gälla och ta upp vissa frågor
som delvis sammanhänger med proceduren.

Det bör ankomma på obligationsinnehavaren att ta initiativ till inlösen.
Detta bör ske genom ingivande av ansökan härom till riksgäldskontoret.
Vid ansökningen bör fogas de obligationer som skall inlösas eller certifikat
avseende sådana obligationer. Viss tidsfrist bör sättas ut för inlösningsärendes
anhängiggörande så att fullmäktige i riksgäldskontoret relativt
snabbt kan få en samlad bild av inlösningens omfattning. En lämplig tidpunkt
när ansökan senast skall inges torde vara den 31 mars 1971. Hinder
bör dock inte möta för fullmäktige att behandla en ansökan som inkommit
efter ansökningstidens utgång. En fråga av teknisk natur är när avräkning
skall ske. Denna fråga får avgöras av fullmäktige med beaktande av de omständigheter
som i olika avseenden kan påverka valet av lämplig tid för avräkning.
Därvid bör uppmärksammas möjligheten av att sprida ut återbetalningen
under en viss tidsperiod och på så sätt vinna fördelar i administrativt
hänseende. — Formulär till ansökan om inlösen torde få fastställas av
fullmäktige.

De i det föregående angivna villkoren för rätt till förtidsinlösen förutsätter
viss prövning och kontroll av ansökningarna från riksgäldskontorets
sida. Detta gäller främst villkoret om kvalifikationstid. Någon svårighet att
kontrollera uppgiven innehavaretid föreligger inte i de fall där obligationsinnehavet
varit inskrivet i statsskuldboken under hela den aktuella
tiden. I övriga fall bör uppgiven tid för innehav i viss utsträckning kunna
styrkas av sökanden exempelvis genom intyg från banker och deras notariatavdelningar.
Kontrollen bör dock inte göras mera omfattande än som
oundgängligen krävs.

Eftersom kontrollen inte kan göras fullständig i alla ärenden, är det av
stor vikt att ansökningens uppgifter om tid för innehav är med sanningen
överensstämmande. Viss garanti för riktigheten av uppgifterna i ansökning
torde kunna uppnås genom att föreskriva viss form för avlämnande av uppgift
i nämnda hänseende och införa straffansvar för oriktig uppgift. Bifaller
riksdagen vad jag här förordar om inlösen av vissa obligationer, avser
jag att senare föreslå Kungl. Maj: t att kungörelse utfärdas om skyldighet
för sökanden att lämna skriftlig försäkran på heder och samvete att han
och i förekommande fall hans fångesman innehaft obligationerna under den
tid som uppgetts i ansökan. Ansvar för oriktig uppgift i detta hänseende kan
då ådömas enligt 15 kap. 10 § brottsbalken.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr i51 år 1970

Jag har tidigare i korthet berört angelägenheten av att i fråga om kravet
på kvalifikationstid lämna utrymme för viss skälighetsprövning. Motivet
härtill är närmast att fastställande av en tidsgräns för rätt att åtnjuta eu
förmån som regel är en svår avvägningsfråga och kan medföra skillnader
mellan i övrigt likvärdiga fall på ömse sidor gränsen. Detta är särskilt framträdande
i förevarande sammanhang, eftersom början av den för obligationsinnehavarna
ofördelaktiga kursutvecklingen inte kan knytas till någon
bestämd dag. Härvid kan framhållas dels att teckning av obligationer tillhörande
lånet av den 14 december 1953 kunde ske fram till den 16 januari
1954 och likvid erläggas under hela januari månad, dels att obligationer tillhörande
något av ifrågavarande 18 lån kan t. ex. under första halvåret 1954
ha omsatts till kurser i närheten av pari. Även i övrigt kan det finnas anledning
att avvika från kravet på oavbrutet innehav under kvalifikationstiden.
Obligationsinnehavaren kan kanske inte med säkerhet ange när han
eller i förekommande fall hans fångesman förvärvat obligationen men göra
sannolikt att så skett före år 1954. Möjlighet bör då finnas att efter särskild
prövning kunna godta hans uppgifter. Det torde vara ogörligt att här uttömmande
ange riktlinjerna för eu skälighetsprövning. Den ledande principen
bör dock vara att uppnå resultat som ligger i linje med intentionerna
bakom förslaget till förtidsinlösen. I enlighet med det nu sagda bör fullmäktige
i riksgäldskontoret ha befogenhet att, om särskilda skäl föreligger, i enskilda
fall göra avsteg från det uppställda kravet på kvalifikationstid för
rätt till förtidsinlösen. Talan mot beslut i ärende om förtidsinlösen bör inte
kunna föras. Föreskrift härom bör tas in i riksgäldskontorets reglemente.

De statsfinansiella verkningarna av den föreslagna förtidsinlösen
har redan berörts i det föregående. Storleken av det belopp, som
beräknas kunna komma att inlösas ligger sålunda mellan 175 och 225 milj.
kr. Den ökade räntekostnaden staten ådrar sig kan i dagens ränteläge uppskattas
till ca 4 milj. kr. per 100 milj. kr. förtidsinlöst belopp och rör sig;
således årligen om 7—9 milj. kr., vilken kostnad minskar allteftersom de
olika lånens återbetalningsdag infaller. Finansieringen av inlösningen och
därav föranledd ökning av statens ränteutgifter får i vanlig ordning lösas
av fullmäktige i riksgäldskontoret. Detsamma torde gälla finansieringen av
de administrativa kostnader som inlösningen kan komma att medföra.

I detta sammanhang vill jag understryka önskvärdheten av att obligationsinnehavarna
som alternativ till kontant likvid erbjuds konvertering till
någon form av obligationer som riksgäldskontoret kan tillhandahålla. En
förutsättning är dock att inlösningen kan samordnas med riksgäldskontorets
emissionsverksamhet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t

a) föreslår riksdagen att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att i överensstämmelse med de riktlinjer som

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1970

angetts i det föregående inlösa vissa av svenska statens obligationer
i förtid,

b) föreslår riksdagen att i riksgäldskontorets reglemente
intas en bestämmelse om att talan inte får föras mot beslut
i ärende om förtidslösen av ifrågavarande obligationer.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700541