Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1969
1
Nr 145
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap
och adoption, m. in.; given Stockholms slott den 30
oktober 1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att
dels godkänna den vid statsrådsprotokollet över justitieärenden för den
19 september 1969 fogade överenskommelsen om ändring av den nordiska
konventionen den 6 februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga
bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap,
dels antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen (1904: 26 s. 1)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap
och adoption.
Under Hans Maj :ls
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Lennart Geijer
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner överenskommelse om
vissa ändringar i 1931 års nordiska äktenskapskonvention. Ändringarna
innebär främst förenkling av reglerna om äktenskaps ingående i internordiska
sammanhang. Överenskommelsen förutsätter en ändring i 1904 års
lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap
och adoption. Lagändringen innebär att Kungl. Maj :t får ett mera
vidsträckt bemyndigande att efter överenskommelse med annan nordisk
stat besluta om avvikelser från lagens regler.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 145
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1969
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och adoption
Härigenom förordnas, att 7 kap. 5 § lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption
skall ha nedan angivna lydelse.
( Nuvarande lydelse)
7 KAP.
5 §.i
(Föreslagen lydelse)
Konungen äger, efter avtal med
Danmark, Finland, Island och Norge
eller med en eller flera av dessa
stater, med avseende å undersåtar
i för dragsslutande stat, stadga avvikelser
från de i denna lag givna bestämmelser
om internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps ingående,
återgång av äktenskap, äktenskapsskillnad,
hemskillnad, förmynderskap
för underåriga och
omyndigförklarade så ock i övrigt
meddela föreskrifter i dessa hänseenden
samt beträffande internationella
rättsförhållanden rörande
adoption.
Efter avtal--
Skall, enligt--
Konungen äger, efter avtal med
Danmark, Finland, Island och Norge
eller med en eller flera av dessa
stater, stadga avvikelser från de i
denna lag givna bestämmelser om
internationella rättsförhållanden rörande
äktenskaps ingående, återgång
av äktenskap, äktenskapsskillnad,
hemskillnad, förmynderskap
för underåriga och omyndigförklarade
så ock i övrigt meddela föreskrifter
i dessa hänseenden samt
beträffande internationella rättsförhållanden
rörande adoption.
meddelade bestämmelserna.
- främmande staten.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. 1
1 Senaste lydelse 1949: 384.
Kungl. Maj:ts proposition nr Hö år 1969
3
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 19 september 1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Moberg, Norling, Löfberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i 1931
års nordiska äktenskapskonvention, m. in., och anför.
Inledning
Familjerättskommittén1 avlämnade år 1964, efter samarbete med kommittéer
i Danmark, Island och Norge samt med företrädare för det finländska
justitiedepartementet, betänkandet Äktenskapsrätt (SOU 1964:34
och 35).1 2 Betänkandet låg till grund för de ändringar i reglerna om äktenskaps
ingående och upplösning som trädde i kraft den 1 juli i år (SFS
1968: 758—761). Också i Danmark, Finland och Norge har revision av
motsvarande bestämmelser ägt rum. Även i Norge har ändringar trätt i kraft
den 1 juli i år. För finländsk del gäller nya regler fr. o. in. den 1 december
i år. I Danmark torde ändringar komma att genomföras den 1 januari 1970.
Det svenska kommittébetänkandet upptar också förslag till ändringar i
den mellan de nordiska länderna gällande konventionen den 6 februari 1931
med internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption
och förmynderskap (SO 1931: 19, 1954: 2). Förslaget, som har motsvarighet
i övriga nordiska länder, rör konventionens bestämmelser om äktenskaps ingående
och om återgång av äktenskap.
Efter överläggningar mellan företrädare för de nordiska ländernas justitieministerier
har på grundval av de kommitterades förslag upprättats
förslag till överenskommelse om ändringar i 1931 års konvention. Chefen
för utrikesdepartementet kommer senare denna dag att föreslå Kungl.
Maj :t att besluta om undertecknande av en överenskommelse av den ly
-
1 F. d. justitierådet Gösta Walin, ordf., advokaten Sigrid Beckman, riksdagsledamöterna
Ruth Hamrin-Thorell och Erik Svedberg, justitierådet Torwald Hesser och fru Eivor Wallin;
direktiv se riksdagsberättelsen 1957 s. 61.
2 Ang. remissinstanserna se prop. 1968: 136 s. 19.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1969
delse som förslaget innehåller, överenskommelsen skall ratificeras och
träda i kraft den 1 januari eller den 1 juli, som infaller näst efter det att
samtliga fördragsslutande stater deponerat sina ratifikationshandlingar.
överenskommelsen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende
som bilaga 1.
Jag anhåller nu att få ta upp frågan om svenskt tillträde till överenskommelsen
och om den lagstiftning som påkallas därav.
Nuvarande ordning
Våra allmänna internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskaps
ingående och upplösning finns i lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption. I fråga om äktenskaps ingående gäller att svensk medborgare får
gifta sig på utrikes ort bara om han enligt svensk lag har rätt att ingå äktenskapet
(1 kap. 1 §). Vill utlänning gifta sig inför svensk myndighet,
skall hans rätt alt ingå äktenskapet prövas enligt lagen i den stat han
tillhör eller enligt annan lag som hemlandets lag hänvisar till (1 kap. 2 §).
Om han sedan minst två år har hemvist i Sverige, kan dock på begäran
svensk lag tillämpas vid hindersprövningen (7 kap. 4 a §). När utländsk
medborgare skall gifta sig inför svensk myndighet i Sverige, tillämpas
svensk lag i fråga om formen för äktenskapets ingående (1 kap. 4 §). Beträffande
återgång av äktenskap, som i behörig form har ingåtts mellan
utländska medborgare, gäller som huvudregel att äktenskap kan dömas
att återgå, om det föreligger återgångsskäl såväl enligt svensk lag som enligt
lagen i den stat makarna tillhörde vid äktenskapets ingående eller, om
de tillhörde olika stater, enligt någondera statens lag. Kungl. Maj :t kan
emellertid förordna att det får dömas till återgång enligt viss utländsk lag
även om det inte föreligger återgångsskäl enligt svensk lag (2 kap. 1 §).
Kungl. Maj :t har genom särskild bestämmelse i 1904 års lag bemyndigats
att, efter avtal med övriga nordiska stater eller med en eller flera av dessa,
i fråga om medborgare i fördragsslutande stat föreskriva avvikelser från
lagens bestämmelser om bl. a. äktenskaps ingående och återgång av äktenskap
samt i övrigt meddela föreskrifter i dessa hänseenden (7 kap. 5 §).
Med stöd av detta bemyndigande har i förordningen (1931:429) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap
föreskrivits att, såvitt angår förhållandet till övriga nordiska länder,
här i landet skall gälla de i förordningen upptagna bestämmelserna.
Dessa ansluter sig till 1931 års konvention.
I artikel 1 första stycket i konventionen föreskrivs att, om medborgare
i en av de fördragsslutande staterna vill ingå äktenskap inför myndighet
tillhörande någon av de övriga, hans rätt därtill skall prövas enligt lagen
i den staten, om han sedan minst två år har hemvist där, men annars enligt
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1969
hemlandets lag. I det senare fallet får enligt andra stycket av samma artikel
rätten att ingå äktenskapet styrkas genom intyg av myndighet som
tillhör hemlandet (äktenskapscertifikat).
Enligt artikel 2 första stycket i konventionen gäller i fråga om lysning,
däri inbegripet sättet för hindersprövning, och vigsel lagen i den stat vigselmyndigheten
tillhör. Visst undantag från denna regel föreskrivs i andra
stycket. Lysning enligt vigsellandets lag krävs sålunda inte, om lysning
som alltjämt är giltig har fullbordats enligt lagen i någon annan av staterna
samt vardera av de trolovade därvid befunnits ha rätt att ingå äktenskapet
enligt den lag som i vigsellandet skall läggas till grund vid prövningen av
denna fråga. Detta gäller även om bara den ena av de trolovade är medborgare
i annan fördragsslutande stat än den vigselmyndigheten tillhör och
den andra är medborgare i vigsellandet.
Bestämmelser om tillämplig lag i återgångsfall finns i konventionens artikel
10. Enligt första punkten skall vad i artiklarna 7—9 föreskrivs om
hem- och äktenskapsskillnad äga motsvarande tillämpning beträffande återgång
av äktenskap mellan dem som är och vid äktenskapets ingående var
medborgare i fördragsslutande stat. De nämnda artiklarna reglerar frågor
om bl. a. tillämplig lag. Frågan om orsak föreligger till återgång av äktenskap
skall enligt andra punkten dock bedömas enligt den lag som var bestämmande
för kärandens eller, om talan förs mot båda makarna, för enderas
rätt att ingå äktenskapet.
Regler motsvarande de här återgivna konventionsbestämmelserna finns
i 1, 2 och 10 §§ i 1931 års förordning.
F amilj erättskommittén
De nordiska kommitterade är eniga om att konventionens regler om ingående
av äktenskap är förenade med vissa nackdelar. Till följd av den
ökande rörligheten över gränserna måste lysningsmyndigheterna i allt
flera fall tillämpa främmande lag vid hindersprövningen. Vidare kan lysning
i ett nordiskt land i vissa fall inte läggas till grund för vigsel i annat
nordiskt land. Misstag i fråga om lysnings giltighet i det avsedda vigsellandet
kan vålla de trolovade och deras anhöriga avsevärda olägenheter.
Bestämmelserna i ämnet medför också tillämpningssvårigheter för vigselmyndigheterna.
Det föreligger därför ett klart behov av enklare och mera
rationella bestämmelser om äktenskaps ingående i internordiska sammanhang.
Enligt de kommitterades mening är det av praktisk betydelse att hindersprövningen
i största möjliga utsträckning kan ske enligt lysningslandets
lag. De nordiska bestämmelserna om äktenskapshindar är redan nu så
enhetliga att en betydande liberalisering av konventionens regler är möjlig.
De olikheter som kan komma att stå kvar sedan det pågående reformar -1*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 145
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1969
betet avslutats i alla nordiska länder torde dock hindra att lysningslandeis
lag utan vidare görs tillämplig för trolovad som är medborgare i annat nordiskt
land. I syfte att förebygga att de nationella bestämmelserna om äktenskapshinder
kringgås bör därför krävas att trolovad, som är medborgare
i ett nordiskt land och söker lysning i annat nordiskt land, har viss
anknytning till det senare landet för att dess lag skall få tillämpas vid hindersprövningen.
I fråga om valet av anknytningsmoment anser familj erättskommittén
att det enligt den svenska lydelsen nu gällande kravet på minst tvåårigt
hemvist i ett land för att dess lag skall få tillämpas ger konventionen en
snävare räckvidd än som är önskvärt och rimligt med hänsyn till rättslikheten
mellan de nordiska länderna. Kravet bör därför mildras. Härvid ligger
det kanske närmast till hands att fordra enbart hemvist i lysningslandet.
Det kan emellertid vara svårt att bedöma om en lysningssökande är
bosatt i lysningslandet under sådana förhållanden att han fått hemvist där.
Kommittén förordar därför alt bosättningen väljs som grundläggande anknytningsmoment.
Även med en sådan regel torde man i stort sett förebygga
kringgående av annat nordiskt lands hinderslagstiftning. Kostnaderna
för flyttning och bosättning i främmande land samt de olägenheter och
svårigheter som är förenade med ett sådanc steg torde avhålla från skenåtgärder.
Konsekvenserna av att älctenskapshinder någon gång kringgås kan
f. ö. inte betecknas som allvarliga från allmän synpunkt. Beträffande bosättningsbegreppets
närmare innebörd anför kommittén att en helt kortvarig
vistelse inte bör anses tillräcklig för att grunda bosättning i konventionens
mening. En trolovad kan inte utan vidare anses bosatt i Sverige därför
att han har kyrkobokförts här. Vid hindersprövningen bör en reell prövning
ske beträffande bosättningen och avsteg från kyrkobokföringen kunna
äga rum, om det finns särskilda skäl att anta att vistelsen här är tillfällig.
I de danska och norska konventionstexterna motsvaras det svenska
uttrycket »hemvist» av uttrycken »bosat» resp. »bosatt», och någon ändring
härvidlag föreslås inte.
Enligt de kommitterades mening bör lysningslandeis lag till eu början
kunna tillämpas vid hindersprövning beträffande trolovad som är bosatt
i det landet men medborgare i annat nordiskt land. Är en av de trolovade
bosatt i lysningslandet, bör vidare dess lag kunna tillämpas också beträffande
den andra trolovade, förutsatt att han är medborgare i nordiskt land.
Detta bör gälla oavsett om den i lysningslandet bosatte kontrahenten är
medborgare i detta land eller i annan fördragsslutande stat eller i utomnordisk
stat. Trolovad som är medborgare i annan nordisk stat än lysningslandet
bör dock ha rätt att kräva att frågan om hans behörighet att ingå
äktenskapet prövas enligt lagen i hans hemland. Är ingen av de trolovade
bosatt i lysningslandet bör i fråga om nordiska medborgare hemlandets lag
tillämpas. Beträffande den som inte är medborgare i fördragsslutande stat
7
Kiingl. Maj.ts proposition nr 745 år 1969
far fragan om tillämplig lag bedömas enligt de allmänna internationellt
privaträttsliga reglerna i lysningslandet.
De kommitterade anser att lysningsmyndigheten bör kunna kräva att
trolovads liindersfrihet styrks genom äktenskapscertifikat, när lagen i annat
nordiskt land skall tillämpas. Svenska lysningsmyndigheter, som i många
fall har erfarenhet av hindersprövning enligt främmande lag, bör dock
enligt familjerättskommitténs mening lämpligen underlåta att kräva företeende
av certifikat, om inga särskilda svårigheter föreligger. Hindersprövningen
sker då enligt de allmänna bestämmelser som nu finns i förordningen
(1915: 484), huru utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap
inför svensk myndighet, må styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande
ej är för handen. Föreligger enligt den främmande lag som tillämpas
dispensabelt äktenskapshinder, bör enhgt sakens natur dispensfrågan alltid
kunna prövas av myndighet som är behörig enligt samma lag. Kommittén
anser det emellertid inte uteslutet att dispensprövningen, oavsett vilken
lag som tillämpas, kan få företas antingen i trolovads hemland eller
i lysningslandet.
I övrigt bör i fråga om lysningen gälla lagen i den stat lysningsmynuigheten
tillhör. Härmed avses både sättet för hindersprövningen och frågan
om hindersprövningen skail vara förenad med kungörande samt hur
sådant kungörande skall ske. Med lysning bör i konventionen jämställas
också särskild hindersprövning som utan offentliggörande äger rum i fördrags
slutande stat.
De kommitterade föreslår att artikel 1 i konventionen utformas i enlighet
med det sagda.
Eftersom bestämmelserna om äktenskapshinder efter reformarbetets avslutande
kan väntas bli i huvudsak likartade i de nordiska länderna, bör
vigsel mellan nordiska medborgare alltid kunna äga rum i ett nordiskt
land på grundval av giltig lysning i annat nordiskt land. Det kan enligt
familj erättskommitténs mening vara mera tveksamt om detsamma bör
gälla, när en av de trolovade eller båda är medborgare i utomnordisk stat.
Beträffande utländsk medborgare som vill ingå äktenskap inför svensk
myndighet gäller som huvudregel enligt 1 kap. 2 § 1904 års lag att lians
ratt att mgå äktenskapet skal! prövas enligt lagen i den stat han tillhör.
Motsvarande gäller i Finland, medan frågan i de västnordiska länderna i
princip skall bedömas enligt lagen i den stat där vederbörande har sitt hemvist.
Om lysning för icke-nordisk medborgare har ägt rum i Danmark, Island
eller Norge, finns det alltså inga garantier för att hans rätt att ingå
äktenskapet har prövats enligt den lag som skall läggas till grund för rätten
till vigsel i Finland eller Sverige, i förhållandet mellan de nordiska
länderna synes det dock naturligt att lägga avgörande vikt vid hinderspi
övningen och fästa mindre avseende vid var vigseln äger rum. Lysning
för icke-nordisk medborgare som har ägt rum i fördragsslutande stat och
8
Kungl. Maj:ts proposition nr ihö år 1969
berättigar till vigsel där bör kunna få samma verkan i övriga fördragsslutande
stater. En sådan ordning förutsätter att 7 kap. 5 § i 1904 års lag ändras
så att det blir möjligt att även beträffande icke-nordiska medborgare
avvika från bestämmelserna i 1 kap. 2 § samma lag.
I enlighet med önskemål från norsk sida bör konventionen innehålla en
bestämmelse om att befrielse från lysning som beviljats av myndighet
i fördragsslutande stat skall gälla även i annan sådan stat. När vigsel på
grund av dispens eller särskild undantagsbestämmelse skall förrättas utan
lysning, bör bestämmelserna i artikel 1 om tillämplig lag äga motsvarande
tillämpning vid den hindersprövning som ankommer på vigselmyndigheten.
Beträffande vigsel bör i övrigt vigsellandets lag gälla. Frågan om vigsel
kan förrättas utan föregående lysning eller därmed jämställd hindersprövning
bör sålunda bedömas enligt vigsellandets lag.
Artikel 2 i konventionen bör utformas i enlighet med det sagda.
De kommitterade föreslår vidare vissa jämkningar i bestämmelserna om
återgång i konventionens artikel 10. För ena maken talan om återgång, bör
frågan om det finns orsak till återgång bedömas enligt den lag som tillämpades
vid prövningen av kärandens rätt att inga äktenskapet. Om åteigångstalan
förs från det allmännas sida mot båda makarna, bör för bifall
till talan krävas att den åberopade omständigheten är återgångsgrundande
enligt envar lag som tillämpats vid hindersprövningen. Prövades makarnas
rätt att ingå äktenskapet enligt olika lagar, skall alltså orsak till återgång
föreligga enligt båda lagarna. Detta förslag innebär en viss begränsning av
möjligheterna att framtvinga återgång mot båda makarnas vilja.
Remissyttrandena
De föreslagna ändringarna har uttryckligen lämnats utan erinran av
länsstyrelsen i Gävleborgs län, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Lund,
Karlstad och Luleå samt Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen
Sveriges stadsdomare.
Kommitténs val av bosättningen som anknylningsmoment i fråga om
tillämplig lag vid hindersprövning möter vissa erinringar från hovrättshåll.
Svea hovrätt godtar i och för sig förslaget men befarar tillämpningssvårigheter.
Hovrätten ifrågasätter om inte i enkelhetens intresse bosättning bör
anses föreligga, när kyrkobokföring har ägt rum, såvida annat inte är uppenbart.
Göta hovrätt anser att anknytningsmomentet är allför diffust.
Ordet »bosat» som förekommer i de danska och norska konventionstexterna
markerar dessutom en fastare anknytning till en ort än det svenska
»bosatt». Hovrätten föreslår att uttrycket »stadigvarande vistas» används.
Svea hovrätt kritiserar också kommitténs uttalanden om ordningen föi
dispens- eller tillståndsprövning beträffande äktenskapshinder. Det är otillfredsställande
om sådan prövning skulle kunna företas antingen i hemlan
-
9
Kungl. Maj. ts proposition nr Hö år 1969
det eller i lysningslandet, oavsett vilken lag som tillämpas. Konventionen
bör innehålla föreskrift om att prövningen förbehålls myndighet i det land
vars lag skall tillämpas.
D epar tementschefen
Svensk rätts allmänna internationellt privaträttsliga regler om äktenskaps
ingående och upplösning finns i 1904 års lag om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption. Lagen
bygger på den s. k. nationalitetsprincipen, som innebär att medborgarskapslandets
lag normalt skall tillämpas. Enligt särskild regel i 7 kap. 5 § lagen
kan emellertid Kungl. Maj :t, efter avtal med en eller flera andra nordiska
länder, föreskriva avvikelser från lagens bestämmelser i fråga om medborgare
i fördragsslutande stat.
1931 års äktenskapskonvention mellan de nordiska länderna grundas
i stor utsträckning på principen att domicillandets, dvs. hemvistlandets, lag
skall tillämpas. Detta är också naturligt med hänsyn till den nära samhörigheten
mellan dessa länder. Konventionens regler har införlivats med svensk
rätt genom 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.
Domicilprincipen tillämpas inte utan inskränkningar i förhållandet mellan
de nordiska länderna. I fråga om äktenskaps ingående gäller sålunda
att, om medborgare i ett nordiskt land vill gifta sig inför myndighet i annat
nordiskt land, frågan om hinder möter mot äktenskapet skall prövas enligt
vigsellandets lag bara under förutsättning att den trolovade haft hemvist
i det landet sedan minst två år. I annat fall tillämpas medborgarskapslandets
lag. Vederbörande myndighet måste därför pröva den ibland vanskliga
frågan om hemvistets varaktighet. Även den i förekommande fall nödvändiga
tillämpningen av främmande lag kan vålla svårigheter.
Konventionen innebär vidare att lysning, inbegripet sättet för hindersprövning,
och vigsel i allmänhet måste ske i samma land. Lysning i ett land
får läggas till grund för vigsel i annat land bara under förutsättning att
bägge de trolovade vid lysningen befunnits ha rätt att ingå äktenskapet
enligt samma lag som skall tillämpas vid frågans prövning i vigsellandet.
Detta innebär exempelvis att vigsel kan förrättas i Sverige efter lysning
i Finland mellan två i Finland bosatta finländska medborgare eller mellan
en finländsk medborgare bosatt i Finland och en svensk medborgare bosatt
i Sverige. Konventionen reglerar däremot inte det fallet att två medborgare
i samma nordiska stat vill vigas i hemlandet efter lysning i annat
nordiskt land. Och för den som har tvåårigt hemvist i annan nordisk stat
än den där han är medborgare kan lysning i domicillandet inte läggas till
grund för vigsel i annat nordiskt land eller omvänt. Misstag i fråga om lysnings
giltighet i vigsellandet kan vålla de trolovade och deras anhöriga av
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr lbö år 1969
sevärda olägenheter. Det kan uppenbarligen också vara svårt för vigselmyndigheten
att tolka och tillämpa bestämmelserna om rätten till vigsel
på grundval av lysning i annat nordiskt land. De nu angivna olägenheterna
blir alltmer framträdande till följd av den under senare år allt livligare
flyttningen mellan de nordiska länderna.
På grund av vad nu har anförts delar jag de nordiska kommitterades
uppfattning att det föreligger ett starkt behov av enklare och mera rationella
regler om äktenskaps ingående i internordiska sammanhang. De kommitterades
förslag avser att tillgodose detta behov. Förslaget innebär i huvudsak
att, om medborgare i ett nordiskt land söker lysning hos myndighet
tillhörande annat sådant land, hans rätt att ingå äktenskapet skall kunna
prövas enligt lysningslandets lag, så snart någon av de trolovade är bosatt
där. Trolovad som är medborgare i annat nordiskt land än lysningslandet
skall dock alltid kunna åberopa hemlandets lag. Vidare skall lysning
i nordiskt land alltid berättiga till vigsel i annat sådant land oavsett de
trolovades medborgarskap.
Den föreslagna ordningen förutsätter att de nordiska ländernas lagstiftning
om äktenskapshinder är i stort sett enhetlig. Denna förutsättning måste
anses uppfylld i och med den inledningsvis nämnda revisionen av hinder
sreglerna. Nämnvärda olikheter kommer att kvarstå främst i fråga om
äktenskapsåldern. Åldersgränsen för män är numera 18 år i Finland, Norge
och Sverige. I Danmark torde en sänkning av åldersgränsen från 21 till 20
år komma att genomföras den 1 januari 1970. Den kvinnliga åldersgränsen
är 17 år i Finland men 18 år i övriga länder. Vidare kan här nämnas att
äktenskap mellan ett syskon och ett annat syskons avkomling, till skillnad
mot vad som är fallet t. ex. i vårt land, även i fortsättningen blir indispensabelt
äktenskapshinder i Finland.
De föreslagna konventionsändringarna, som i allmänhet godtagits vid
den svenska remissbehandlingen, är enligt min mening i allt väsentligt välgrundade.
Överenskommelsen överensstämmer med förslaget bortsett från
vissa avvikelser av huvudsakligen redaktionell natur. Bl. a. har beaktats att
lysningen som civilrättsligt institut hos oss ersatts med fristående hindersprövning
utan obligatoriskt kungörelseförfarande. Motsvarande ändring torde
komma att genomföras i Danmark.
Beträffande överenskommelsens närmare innehåll får jag anföra följande;
Artikel
1 innehåller bestämmelser om tillämplig lag vid hindersprövning
hos myndighet tillhörande ett nordiskt land beträffande medborgare i annat
nordiskt land. Enligt huvudregeln skall myndigheten tillämpa sitt lands
lag, om någon av de trolovade har hemvist i landet, men annars lagen
i den stat där den trolovade är medborgare. Vid hindersprövning inför
svensk myndighet kan alltså svensk lag tillämpas beträffande en medborgare
i annat nordiskt land, om antingen denne själv, båda kontrahenterna
eller bara den andra kontrahenten har hemvist i Sverige. I sistnämnda
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1969
fall är det likgiltigt, om medkontrahenten är svensk medborgare eller medborgare
i annat nordiskt land eller i utomnordisk stat. Är medkontrahenten
svensk eller utomnordisk medborgare, bedöms hans rätt att ingå äktenskapet
enligt giftermålsbalkens bestämmelser resp. svensk rätts allmänna internationellt
privaträttsliga regier.
Den angivna huvudregeln avviker från de kommitterades förslag sakligt
sett bara i fråga om valet av anknytningsmoment. Man har från finländsk
sida hänvisat till att en föreskrift om anknytning genom hemvist bär motsvarighet
i andra delar av konventionen, som nu lämnas oförändrade, och ansett
det kunna leda till begreppsförvirring, om man i enlighet med de finländska
och svenska kommittéförslagen inför bosättningen som anknytningsmoment
i artikel 1. Viss kritik mot förslaget i denna del har också
framkommit vid den svenska remissbehandlingen. Någon ändring av den
danska och norska terminologin är inte aktuell.
De kommitterades tanke att medborgare i ett nordiskt land aldrig skall
vara skyldig att underkasta sig de materiella hindersbestämmelserna i annat
nordiskt land återspeglas i överenskommelsen. Trolovad kan alltså vid
hindersprövning i annat nordiskt land än hemlandet alltid påkalla tillämpning
av medborgarskapslandets lag, även om lagen i det land där hindersprövningen
sker enligt huvudregeln får tillämpas. Görs sådan framställning
kan myndigheten kräva att den trolovade styrker sin behörighet att ingå
äktenskapet genom intyg, utfärdat av myndighet i hemlandet. Härigenom
undviks de olägenheter som kan vara förenade med att myndigheten måste
tillämpa främmande lag.
Familjerättskommittén har uttalat sig för att prövning av frågan om
dispens från äktenskapshinder alltid bör kunna få företas antingen i trolovads
hemland eller i det land där hindersprövningen sker. Uttalandet bär
kritiserats av Svea hovrätt. I likhet med hovrätten anser jag att prövningen
bör förbehållas myndighet tillhörande den stat vars lag tillämpas. Detta
torde emellertid i avsaknad av bestämmelse i annan riktning följa av sakens
natur. Någon uttrycklig föreskrift i ämnet har därför inte tagits upp
i överenskommelsen.
Artikel 1 föreskriver slutligen att beträffande hindersprövning och lysning
i övrigt skall gälla lagen i den stat vederbörande myndighet tillhör.
Den nationella lagstiftningen bestämmer sålunda liksom f. n. hos vilken
myndighet ansökan får göras och hur förfarandet skall anordnas.
Har hindersprövning eller lysning ägt rum hos myndighet i fördragsslutande
stat skall enligt artikel 2 rättsakten under sin giltighetstid alltid kunna
läggas till grund för vigsel i annan sådan stat. Ny hindersprövning eller
lysning i vigsellandet krävs alltså inte. Vigselförrättaren måste dock självfallet
iaktta den i alla nordiska älctenskapslagar föreskrivna skyldigheten
att vägra vigsel, om han vet att hinder föreligger mot äktenskapet.
Det har under de nordiska överläggningarna rätt enighet om att utomnordiska
medborgare bör jämställas med nordiska i fråga om verkan av
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1969
hindersprövning eller lysning i annat nordiskt land. Jag anser det för egen
del naturligt att en hindersprövning eller lysning, som i ett nordiskt land
ägt rum för utomnordisk medborgare enligt där gällande internationellt
privaträttsliga regler och som i det landet får läggas till grund för vigsel,
bör ha samma verkan i övriga nordiska länder. En särskild bestämmelse
i ämnet har tagits in i artikel 2.
Enligt den avslutande bestämmelsen i artikel 2 i överenskommelsen skall
beträffande vigsel i övrigt gälla lagen i den stat vigselmyndigheten tillhör.
Kommittéförslagets regler om verkan av dispens från lysning och om
hindersprövning hos vigselmyndigheten har ansetts överflödiga och därför
fått utgå. Jag vill erinra om att dessa frågor saknar praktisk betydelse för
Sveriges del efter de ändringar i reglerna om äktenskaps ingående som
trädde i kraft den 1 juli i år (SFS 1968: 758).
Bestämmelserna i artikel 10 om återgång av äktenskap har ändrats i enlighet
med de kommitterades förslag.
Konventionsändringarna avses träda i kraft den 1 januari eller den 1 juli,
som infaller näst efter det att samtliga fördragsslutande stater deponerat
sina ratifikationshandlingar. Efter önskemål från dansk sida innehåller
överenskommelsen vissa särskilda regler rörande konventionens tillämpning
på Grönland och Färöarna.
Jag anser att Sverige bör tillträda överenskommelsen. Härför krävs riksdagens
godkännande. Vidare fordras en ändring i 1904 års lag. Som tidigare
har framgått är bemyndigandet i 7 kap. 5 § nämnda lag för Kungl. Maj :t att
besluta om avvikelse från lagens regler f. n. begränsat till att gälla i förhållande
till medborgare i nordiskt land. De föreslagna konventionsändringarna
innebär bl. a. att vigsel mellan icke-nordiska medborgare skall kunna ske i
Sverige på grundval av giltig hindersprövning eller lysning i annat nordiskt
land. Som familjerättskommittén har framhållit förutsätter en sådan ordning
att bemyndigandet i 7 kap. 5 § vidgas. I likhet med familj erättskommittén
förordar jag att den nuvarande begränsningen tas bort. Ändringen bör
träda i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar.
De ändringar i 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, som föranleds av
konventionsändringarna, kräver inte riksdagens medverkan och torde få
anmälas senare.
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättals
förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption. Förslaget
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.1
Jag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har uteslutits här.
Kungl. Maj ds proposition nr lk5 år 1969
13
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl.
Höghet Regenten.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
4
Kungl. Maj:ts proposition nr lko år 1969
Overenskomsl mellem
Danmark, Finland, Island,
Norge og Sverige om sendring
af den nordiske konvention
af 6. februar 1931
indeholdende internationalprivatretlige
bestemmelser
om segteskab, adoption og
vxrgemål.
Regeringerne i Danmark,
Finland, Island, Norge og
Sverige har aftalt, åt ariiklerne
1, 2 og 10 i den nordiske
konvention af 6. februar
1931 indeholdende internationalprivatretlige
bestemmelser
om segteskab,
adoption og vsergemål skal
affattes således:
Artikel 1.
Spger en statsborger i en
kontraherende stat prpvelse
af segteskabsbetingelserne
eller lysning hos en af de
andre staters myndigheder,
prpves hans ret til åt indgå
segteskab efter loven i
denne stat, såfremt en af
parterne er bosat der, og ellers
efter loven i den stat,
hvor han har statsborgerret.
Den sidstnsevnte lov
skal dog altid anvendes, når
den pågseldende anmoder
derom. Skal retten til åt
indgå segteskab prpves efter
statsborgerlandets lov,
kan vedkommende myndighed
krseve, åt retten godtgpres
ved segteskabsattest
udstedt af statsborgerlandets
myndigheder.
Suomen, Islannin, Norjan,
Ruotsin ja Tanskan vålinen
sopinms 6 päivänä helmikuuta
1931 tehdyn, avioliittoa,
lapseksiotlamista ja holhousta
koskevia kansainvålis-yksityisoikeudellisia
määräyksiä
sisältåvän pohjoismaisen
sopimuksen muuttamisesta.
Suomen, Islannin, Norjan,
Ruotsin ja Tanskan
hallitukset ovat sopineet, efta
C päivänä helmilcuuta
1931 tehdyn, avioliittoa,
lapseksiottamista ja holliousta
koskevia kansainvälis-yksityisoikeudellisia
määräyksiä sisältävän pohjoismaisen
sopimuksen 1,
2 ja 10 artikla muutetaan
näin kuuluviksi:
1 artikla
Milloin jonkin sopimusvaltion
kansalainen hakee
avioesteiden tutkimista tai
kuuluttamista toisen sopimusvaltion
viranomaiselta,
tutlsitaan hänen oikeutensa
mennä avioliittoon tämän
valtion lain mukaan, jos
jommailakummalla kihlatuista
on siellä kotipaikka,
mutta muuten hänen kotimaansa
lain mukaan. Viimeksi
mainittua lakia on
kuitenkin aina sovellettava,
jos hakija sitä vaatii. Jos
kotimaan lakia on sovellettava,
asianomainen viranomainen
voi velvoittaa hakijan
selvittämään oikeutensa
mennä avioliittoon
esittämällä siitä kotimaan
viranomaisen todistuksen.
överenskommelse mellan
Finland, Danmark, Island,
Norge och Sverige om ändring
av den nordiska konventionen
den 6 februari
1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap,
adoption och förmynderskap.
Regeringarna i Finland,
Danmark, Island, Norge och
Sverige ha överenskommit,
att artiklarna 1, 2 och 10
i den nordiska konventionen
den 6 februari 1931 innehållande
internationellt
privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap, adoption
och förmynderskap skola ha
följande lydelse:
Artikel 1
Söker medborgare i fördragsslutande
stat hindersprövning
eller lysning till
äktenskap hos myndighet
tillhörande annan sådan
stat, prövas hans rätt att ingå
äktenskapet enligt lagen
i den staten, om någon av
de trolovade har sitt hemvist
där, men annars enligt
hemlandets lag. Sistnämnda
lag skall dock alltid tilllämpas,
om sökanden begär
det. Skall hemlandets lag
tillämpas, kan vederbörande
myndighet ålägga sökanden
att styrka sin rätt att
ingå äktenskapet genom intyg
från myndighet tillhörande
hemlandet.
Kungl. Maj.ts proposition nr Ho år 1969
15
Samkomulag milli fslands,
Danmerlciir, Finnlands, Noregs
og Svijbjödar um breyting
ä N ordurlandasamningnum
frå 6. febr åar 1931 um
alfijööleg einkamålaréttaråkvseäi
um hjuskap, xttleiSingu
og lögråö.
Rikisstjörnir fslands, Danmerkur,
Finnlands, Noregs
og Svibjööar hafa oröiö åsåttar
ura, a 8 1., 2. og 10. gr.
i NorSurlandasamningnum
frå 6. februar 1931 um albjöSleg
einkamålaréttaråkvse3i
um hjuskap, settleiSingu
og lögråS skuli hljöSa ])annig:
-
1. gr.
Nu öskar rikisborgari
einhvers samningsrikjanna
könnunar å hjönavigsluskilyrSum
eSa lysingar hjå
stjörnvaldi einhvers hinna
rikjanna, og skal ]aå kanna
rétt hans til a8 ganga i hjuskap
eftir lögum jjess rikis,
enda eigi annaS hjönaefna
bär heimili, en ella eftir
lögum jjess rikis, bär sem
hann å rikisfang. jEtiS skal
bo beita lögum bess rikis,
sem hjönaefniS å rikisfang
i, ef baS öskar bess. Nu skal
kanna rétt til a3 ganga i
hjuskap eftir lögum bess
rikis, bär sem hjönaefni å
rikisfang, og getur hlutaSeigandi
stjörnvald bå krafizt
bess, a8 rétturinn sé
sannaSur meS vottoröi, sem
Overenskomst meliom
Norge, Danmark, Finland,
Island og Sverige om endring
av den nordiske konvensjon
6. februar 1931 inliehaldende
internasjonalprivatrettslige
bestemmelser
om ekteskap, adopsjon og
vergemål.
Regjeringene i Norge,
Danmark, Finland, Island
og Sverige har avtalt åt artildene
1, 2 og 10 i den nordiske
konvensjon 6. februar
1931 inneholdende internasjonal-privatrettslige
bestemmelser
om ekteskap,
adopsjon og vergemål skal
lyde:
Artikkel 1.
Spker statsborger i en
lcontraherende stat pr0ving''
av ekteskapsvilkårene
eller lysing hos en av de
andre staters myndigheter,
blir hans rett til å inngå
ekteskap å prpve etter loven
i denne stat, såframt en
av brudefolkene er bosatt
der, og ellers etter loven i
den stat hvor han har statsborgerrett.
Sistnevnte lov
skal likevel alltid anvendes
om vedkommende spker
krever det. Skal retten til å
inngå ekteskap prpves etter
statsborgerlandets lov,
kan vedkommende myndighet
kreve åt retten godtgjpres
ved ekteskapsattest utstedt
av statsborgerlandets
myndigheter.
Bilaga 1
Överenskommelse mellan
Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge om ändring
av den nordiska konventionen
den 6 februari
1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap,
adoption och förmynderskap.
Regeringarna i Sverige,
Danmark, Finland, Island
och Norge har överenskommit,
att artiklarna 1, 2 och
10 i den nordiska konventionen
den 6 februari 1931
innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap, adoption
och förmynderskap skall ha
följande lydelse:
Artikel 1.
Söker medborgare i föröragsslutande
stat hindersprövning
eller lysning till
äktenskap hos myndighet
tillhörande annan sådan
stat, prövas hans rätt att
ingå äktenskapet enligt lagen
i den staten, om någon
av de trolovade har sitt
hemvist där, men annars
enligt hemlandets lag. Sistnämnda
lag skall dock alltid
tillämpas, om sökanden
begär det. Skall hemlandets
lag tillämpas, kan vederbörande
myndighet ålägga sökanden
att styrka sin rätt
att ingå äktenskapet genom
intyg från myndighet tillhörande
hemlandet.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1969
Om pr0velsen og lysningen
gaelder i 0vrigt loven i
den stat, som vedkommende
myndighed tilh0rer.
Artikel 2.
Har pr0velse af aegteskabsbetingelserne
eller lysning
fundet sted hos en
kontraherende stats myndighed,
kan vielse, så Isenge
prpvelsen eller lysningen
er gyldig, foretages af
en anden kontraherende
stats myndighed uden fornyet
prpvelse eller lysning.
Dette gaelder, uanset om
parterne har statsborgerret
i en kontraherende stat.
Om vielsen gaelder i 0vrigt
loven i den stat, som
vielsesmyndigheden tillhprer.
Artikel 10.
Med hensyn til sager om
omstpdelse af aegteskab
mellem personer, som er og
ved aegteskabets indgåelse
var statsborgere i de kontraherende
stater, finder
bestemmelserne i artiklerne
7—9 tilsvarende anvendelse.
Spprgsmålet om,
hvorvidt betingelserne for
omstpdelse er til stede, skal
dog, hvis sagen rejses af en
af aegtefsellerne, bedpmmes
efter den lov, som blev anvendt
ved bedpmmelsen af
sagspgerens ret til åt indgå
segteskabet. Bliver sagen
rejst mod begge aegtefaeller,
kan omstpdelse ikke finde
sted, medmindre den oin
-
Avioesteiden tutkimisesta
sekä kuuluttamisesta on
muutoin voimassa sen valtion
laki, johon tutkija- tai
kuulutusviranomainen kuuluu.
2 artikla
Jos avioesteiden tutkiminen
tai kuuhittaminen on
tapahtunut jonkin sopimusvaltion
viranomaisen toimesta,
voi toisen sopimusvaltion
viranomainen, niin
kauan kuin avioesteiden
tutkiminen tai kuulutus on
voimassa, toimittaa vihkimisen
ilman uutta avioesteiden
tutkimista tai kuuluttamista.
Mitä tässä on sanottu,
on voimassa, vaikka
kihlatut eivät olisi minkään
sopimusvaltion kansalaisia.
Vihkimisestä on muutoin
voimassa sen valtion laki,
johon vihkimisviranomainen
kuuluu.
10 artikla
Sellaisten henkilöiden välisen
avioliiton peruutumiseen,
jotka ovat ja avioliittoa
päätettäessä olivat jonkin
sopimusvaltion kansalaisia,
on vastaavasti sovellettava,
mitä 7—9 artiklassa
on määrätty. Kysymys
siitä, onko peruutumisperuste
olemassa, on kuitenlcin,
milloin jompikumpi
puolisoista ajaa kannetta,
ratkaistava sen lain mukaisesti,
jota sovellettiin
tutkittaessa kantajan oikeutta
mennä avioliittoon.
Milloin kanne kohdistetaan
molempiin puolisoihin, ei
avioliittoa ole tuomittava
peruutumaan, jollei se seik
-
Om hindersprövning och
lysning gäller i övrigt lagen
i den stat prövningseller
lysningsmyndigheten
tillhör.
Artikel 2
Har hindersprövning eller
lysning ägt rum hos
myndighet tillhörande fördragsslutande
stat, kan vigsel,
så länge liindersprövningen
eller lysningen äger
giltighet, förrättas av myndighet
tillhörande annan
fördragsslutande stat utan
ny hindersprövning eller
lysning. Detta gäller oavsett
om de trolovade äro medborgare
i fördragsslutande
stat.
Om vigsel gäller i övrigt
lagen i den stat vigselmyndigheten
tillhör.
Artikel 10
Beträffande återgång av
äktenskap mellan dem, som
äro och vid äktenskapets
ingående voro medborgare
i fördragsslutande stat, skall
vad i artiklarna 7—9 är föreskrivet
äga motsvarande
tillämpning. Frågan huruvida
orsak till återgång är
för handen bedömes dock,
när talan föres av endera
maken, enligt den lag som
tillämpades vid prövningen
av kärandens rätt att ingå
äktenskapet. Föres talan om
återgång mot båda makarna,
må ej dömas till återgång,
med mindre det återgångsskäl
som åberopas utgör
orsak till återgång en
-
17
Kungl. Maj. ts proposition nr lAö år 1969
gefiö er ut af stjörnvöldum
Jjess rikis, sem J)aÖ å rikisfang
i.
Um könnunina og lysinguna
gilda aö ööru leyti lög
Jiess rikis, sem hlutaöeigandi
stjörnvald heyrir til.
2. gr.
Hafi könnun å hjönavigsluskilyröum
eöa lysing ått
sér staS hjå stjörnvaldi einhvers
samningsrikjanna, getur
stjörnvald i ööru samningsriki,
meöan könnun
eöa lysing er enn i gildi,
framkvsemt hjönavigslu ån
nyrrar könnunar eöa lysingar.
Gildir J>etta ån tillits
til J>ess, hvort aöilarnir eiga
rikisfang i einhverju samningsrikjanna.
Um hjönavigsluna gilda
aö ööru leyti lög J)ess rikis,
sem vigslumaöurinn heyrir
til.
10. gr.
Um urskurö måla um ögildingu
hjuskapar hjöna, sem
eiga rikisfang i samningsrikjunum,
og åttu rikisfang
J)ar, er hau gengu i hjuskapinn,
skal beita åkvseöum
7.—9. gr. eftir J>vi sem viö
å. Ef mål er höföaö af ööru
hjöna, skal Jm meta skilyröi
til ögildingar eftir beim
lögum, sem beitt var viö
åkvöröun å rétti saekjanda
til aö ganga i hjuskapinn.
Ef mål til ögildingar er höföaö
gegn båöum hjönunum,
nser ögilding ekki fram aö
ganga, nema ögildingaråstseöa
su, sem uppi er höfö,
veiti lieimild til ögildingar
eftir löggjöf Jjeirra sömu
Om prpvingen og lysingen
gjelder for 0vrig loven
i den stat som vedkommende
myndighet tilhprer.
Artikkel 2.
Har prpving av ekteskapsvilkårene
eller lysing funnet
sted hos en kontraherende
stats myndighet, kan
vigsel, så lenge prpvingen
eller lysingen er gyldig, företas
av en annen kontraherende
stats myndighet
uten ny prpving eller lysing.
Dette gjelder uansett
om hrudefolkene har statsborgerrett
i en kontralierende
stat.
Om vigselen gjelder for
0vrig loven i den stat som
vigselmyndigheten tilh0rer.
Artikkel 10.
Med hensyn til saker om
omst0ting av ekteskap mellom
personer som er, og
ved giftermålet var, statsborgere
i de kontraherende
stater, får bestemmelsene i
artiklene 7—9 tilsvarende
anvendelse. Sp0rsmålet om
vilkårene for omstpting er
til stede, skal likevel, når
saken blir reist av en av
ektefellene, bedpmmes etter
den lov som ble lagt til
grunn ved prpvingen av
sakspkerens rett til å inngå
ekteskapet. Blir saken reist
mot begge ektefeller, kan
omstpting ikke finne sted,
med mindre den omstptingsgrunn
som påropes,
Om hindersprövning och
lysning gäller i övrigt lagen
i den stat prövnings- eller
lysningsmyndigheten tillhör.
Artikel 2.
Har hindersprövning eller
lysning ägt rum hos
myndighet tillhörande fördragsslutande
stat, kan vigsel,
så länge hindersprövningen
eller lysningen äger
giltighet, förrättas av myndighet
tillhörande annan
fördragsslutande stat utan
ny hindersprövning eller
lysning. Detta gäller oavsett
om de trolovade äro medborgare
i fördragsslutande
stat.
Om vigsel gäller i övrigt
lagen i den stat vigselmyndigheten
tillhör.
Artikel 10.
Beträffande återgång av
äktenskap mellan dem, som
äro och vid äktenskapets
ingående voro medborgare
i fördragsslutande stat,
skall vad i artiklarna 7—9
är föreskrivet äga motsvarande
tillämpning. Frågan
huruvida orsak till återgång
är för handen bedömes
dock, när talan föres
av endera maken, enligt den
lag som tillämpades vid
prövningen av kärandens
rätt att ingå äktenskapet.
Föres talan om återgång
mot båda makarna, må ej
dömas till återgång, med
mindre det återgångsskäl
som åberopas utgör orsak
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1969
st0delsesgrund, som påberåbes,
giver grundlag for omstpdelse
efter loven i hver
af de stater, hvis lovgivning
blev anvendt ved bed0mmelsen
af segtefsellernes
ret til åt indgå aegteskab.
Denne overenskomst skal
ratifieeres og ratifikationsdokumenterne
deponeres i
det svenske udenrigsministerium.
Overenskomsten trseder i
kraft den 1. januar eller den
1. juli, efter åt samtlige kontraherende
stater har deponeret
deres ratifikationsdokumenter.
Det danske justitsministerium
kan efter förhandling
med de 0vrige kontraherende
staters justitsministerier
bestemme, åt konventionen
af 6. februar 1931
med senere sendringer skal
gaelde för Grpnland. För
konventionens anven delse
för Feerperne og Grpnland
kan det danske justitsministerium
efter iagttagelse af
samme fremgangsmåde fastssette
sådanne afvigelser,
som de saerlige fserpske eller
grpnlandske forhold
måtte tilsige.
Til bekrseftelse heraf har
undertegnede befuldmsegtigede
undertegnet denne
overenskomst.
Udfserdiget i Stockholm
den 1969, i et eksemplar
på hvert af fplgende
sprog: dansk, finsk, is
ländsk,
norsk og svensk, for
så vidt angår svensk i to
telcster, en fra Finland og
en fra Sverige.
ka, johon peruutumista koskeva
vaatimus perustuu, ole
peruutumisperusteena kussakin
sellaisen valtion laissa,
jota sovellettiin tutkittaessa
puolisoiden oikeutta
mennä avioliittoon.
Tämä sopimus on ratifioitava
ja ratifioimisasiakirjat
on talletettava Ruotsin
ulkoasiaindepartementtiin.
Sopimus tulee voimaan
sen tammi- tai heinäkuun 1
päivänä, joka lähinnä seuraa
sen jälkeen kun kaikki
sopimusvaltiot ovat tallettaneet
ratifioimisasiakirjansa.
Tanskan oikeusministeriö
voi, neuvoteltuaan muiden
sopimusvaltioiden oikeusministeriöiden
kanssa, miiärätä,
että 6 päivänä helmikuuta
1931 tehtyä sopimusta
siihen myöhemmin tehtyine
muutoksineen on sovellettava
myös Grönlannissa. Sovelletaessa
sopimusta Färsaarilla
ja Grönlannissa voi
Tanskan oikeusministeriö
mainittua menettelyä noudattaen
vahvistaa tehtäväksi
sellaisia poikkeuksia, joita
Fär-saarten tai Grönlannin
erityiset olot voivat
edellyttää.
Tämän vakuudeksi ovat
valtuutetut allekirjoittaneet
tämän sopimuksen.
Laadittu Tukholmassa
päivänä kuuta
1969 yhtenä suomen-, islannin-,
norjan-, ruotsin- ja
tanskankielisenä kappaleena,
jossa ruotsiksi on kaksi
tekstiä, toinen Suomea ja
toinen Ruotsia varten.
ligt lagen i envar stat vars
lag tillämpades vid prövningen
av makarnas rätt att
ingå äktenskapet.
Denna överenskommelse
skall ratificeras, och ratifikationshandlingarna
deponeras
i svenska utrikesdepartementet.
Överenskommelsen träder
i kraft den 1 januari
eller den 1 juli, som infaller
näst efter det att samtliga
fördragsslutande stater
deponerat sina ratifikationshandlingar.
Danska justitieministeriet
kan efter förhandling med
de övriga fördragsslutande
staternas justitieministerier
bestämma att konventionen
av den 6 februari 1931 med
senare ändringar också
skall äga tillämpning på
Grönland. För konventionens
tillämpning på Färöarna
och Grönland kan danska
justitieministeriet efter
iakttagande av samma tillvägagångssätt
fastställa sådana
avvikelser som de särskilda
färöiska eller grönländska
förhållandena må
kräva.
Till bekräftelse härav ha
undertecknade befullmäktigade
ombud undertecknat
denna överenskommelse.
Som skedde i Stockholm
den 1969,
i ett exemplar på finska,
danska, isländska, norska
och svenska språken, och
försåvitt angår svenska
språket i två texter, en för
Finland och en för Sverige..
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1969
rikja og réttur hjönanna til
aS ganga i hjuskap var
åkvaröaSur eftir.
Samkomulag betta skal
fullgilda og skal afhenda
fullgildingarskjölin ssenska
utanrikisråSuneytinu.
SamkomulagiS gengur i
gildi 1. januar eSa 1. jiili
nsestan eftir afhendingu fullgildingarskjala
allra samningsrikjanna.
Danska dömsmålaråSuneytiS
getur, aS höfSu samråSi
viS dömsmålaråSuneyti hinna
samningsrikjanna, åkveÖiÖ,
ad samningurinn frå 6.
februar 1931 åsamt siöari
breytingum skuli gilda aS
bvi er varSar Greenland. AS
b vi er varSar beitingu samningsins
i Fasreyjum og å
Graenlandi getur danska
dömsmålaråSuneytiS å saraa
hatt åkveSiS bau fråvik,
sem sérstakar aSstseSur i
Faereyjum eSa å Graenlandi
kunna aS krefjast.
bessu til staSfestingar hafa
undirritaSir fulltruar undirritaS
samkomulag betta.
Gert i Stokkhölmi hinn
1969,
i einu eintaki å islenzku,
dönsku, finnsku, norsku og
saensku, en aS bvi er ssenskuna
varSar i tveimur textum,
öSrum fyrir Finnland
og hinum fyrir SvibjöS.
gir grunnlag for omstpting
etter loven i hver av de stater
hvis lovgivning ble lagt
til grunn ved prpvingen av
ektefellenes rett til å inngå
ekteskapet.
Denne overenskomst skal
ratifiseres, og ratifikasjonsdokumentene
skal deponeres
i det svenske utenriksdepartement.
Overenskomsten trer i
kraft 1. januar eller 1. juli
etter åt samtlige kontraherende
stater har deponert
sine ratifikasjonsdokument.
Det danske justisdepartement
kan etter forhandlinger
med de 0vrige kontraherende
staters justisdepartementer
fastsette åt konvensjonen
6. februar 1931 med
senere endringer skal gjelde
for Grpnland. Etter samme
framgangsmåte kan det
danske justisdepartement
bestemme åt konvensjonen
for Fserpyene og Grpnland
skal gjelde med slike avvik
som måtte f0lge av de sserlige
forhold der.
Til bekreftelse herav har
de undertegnete befulimektigete
undertegnet denne
overenskomst.
Utferdiget i Stockholm
den 1969 i
ett eksemplar på norsk,
dansk, finsk, isländsk og
svensk, for så vidt angår
svensk i to tekster, en for
Finland og en for Sverige.
till återgång enligt lagen i
envar stat vars lag tillämpades
vid prövningen av
makarnas rätt att ingå äktenskapet.
Denna överenskommelse
skall ratificeras, och ratifikationshandlingarna
deponeras
i svenska utrikesdepartementet.
Överenskommelsen träder
i kraft den 1 januari
eller den 1 juli, som infaller
näst efter det att samtliga
fördragsslutande stater
deponerat sina ratifikationshandlingar.
Danska justitieministeriet
kan efter förhandling
med de övriga fördragsslutande
staternas justitieministerier
bestämma att konventionen
av den 6 februari
1931 med senare ändringar
också skall äga tilllämpning
på Grönland. För
konventionens tillämpning
på Färöarna och Grönland
kan danska justitieministeriet
efter iakttagande av
samma tillvägagångssätt
fastställa sådana avvikelser
som de särskilda färöiska
eller grönländska förhållandena
må kräva.
Till bekräftelse härav har
undertecknade befullmäktigade
ombud undertecknat
denna överenskommelse.
Som skedde i Stockholm
den 1969, i ett
exemplar på svenska, danska,
finska, isländska och
norska språken, och såvitt
angår svenska språket i två
texter, en för Sverige och
en för Finland.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr lb5 år 1969
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 23 oktober 1969.
Närvarande:
justitierådet Nordström,
regeringsrådet Walberg,
justitierådet Westerlind,
justitierådet Ulveson.
Enligt lagrådet den 20 oktober 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, den 19 september 1969, har Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skall inhämtas enligt 87 § regeringsformen över upprättat förslag
till lag om ändring i lagen (190å: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och adoption.
Förslaget, som bifogas detta protokoll, föredrages inför lagrådet av hovrättsassessorn
Helga Rossipal.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Kungl. Maj:is proposition nr 145 år 1969
21
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 30 oktober 1969.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman, Moherg, Bengtsson, Norling, Löfberg,
Lidbom, Carlsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om ändring i lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmgnderskap och adoption samt
anför.
Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.
Som har nämnts i lagrådsremissen är lagförslaget föranlett av den vid
remissprotokollet såsom bilaga 1 fogade överenskommelsen om ändring av
den nordiska konventionen den 6 februari 1931 innehållande internationellt
privaträttsliga regler om äktenskap, adoption och förmynderskap.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
dels godkänna överenskommelsen,
dels antaga lagförslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten