Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1969

1

Nr 136

Knngl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag rörande
beredskapslagring av olja; given Stockholms slott
den 19 september 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m„

2) lag om ändring i förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. m.,

3) lag om ändring i förordningen (1958:575) om avskrivning’å vissa
°ljelagringsanläggningar, m. in.,

dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram ett program för fortsatt lagring för beredskapsändamål
av olja under sjuårsperioden 1970—1976. Ansvaret för att genomföra
programmet avses liksom nu åvila oljebranschen och storkonsumenterna av
olja. Kngsreserven av drivmedel förutsätts även i fortsättningen förvaras i
bombskyddade anläggningar. En del av krigsreserven av eldningsoljor föreslås
lagras i anläggningar som lokaliseras efter beredskapsmässiga överväganden.
Denna lokaliserade lagring åvilar oljehandeln samt kraft- och värmeproducenterna.
Ber edskap slagringen föreslås omfatta även lagring av råvaror
för framställning av stadsgas samt av gasol. Lagringen av råvaror för
stadsgas skall åvila gasverken och lagringen av gasol dels staten, dels säljare
och importörer. Programmet föranleder vissa ändringar i förordningarna
om oljelagring och om oljeavgift. Vidare föreslås följdändringar i
forordningen om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. in.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 136

2

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1969

Investeringskostnaderna för beredskapslagringen av bensin, fotogen, motorbrännolja
och eldningsolja beräknas till ca 760 milj. kr. Därav föreslås
staten bidraga med 80 milj. kr. för merkostnaden för den skyddade och den
lokaliserade lagringen. Investeringskostnaderna för stadsgasindustrin beräknas
till ca 18,7 milj. kr. och för oljebranschens lagring av gasol till ca
7,7 milj. kr. Investeringskostnaderna för ett statligt gasollager går upp till
ca 19,8 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

3

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1957:343) om oljelagring m. m.

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1957:343) om oljelagring
m. m.,

dels att 1, 2, 4—8, 10—14 och 18 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 6 a §, av nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §-x

För att--------därom förordnar.

För att trygga tillgång på råvara
för framställning av stadsgas skola
vidare förbrukare av sådan råvara
hålla lager därav enligt vad i förordningen
stadgas.

Enligt vad--------utvunnen olja.

2 §d

Lagrings- och inköps skyldighet en Lagringsskyldighet enligt 1 § förs avser

mineralolja som tillhör någon ta stycket och inköpsskyldighet avav
följande grupper, nämligen: se mineralolja som tillhör någon av

följande grupper, nämligen:
gasol;

motorbensin, dock-— ----av eldningsolja.

Sådana slag----—---—- annan gruppindelning.

Där ej------—■ — denna paragraf.

Vad i--------inhemsk skiffer.

4

Kungl. Maj :t fastställer, enligt
grunder som riksdagen godkänt, den
mängd olja, tillhörande var grupp,
som sammanlagt skall hållas i lager.

Tillsynsmyndigheten skall före
den 1 juli varje år på sätt stadgas i
denna förordning bestämma huru
mycket olja, tillhörande olika grupper,
envar som enligt förordningen
är lagringsskyldig skall hålla i lager
under nästkommande kalenderår.

Har lagringsskyldig----att ö

;_i

Kungl. Maj :t fastställer, enligt
grunder som riksdagen godkänt, den
mängd olja, tillhörande var grupp,
som sammanlagt skall hållas i lager
enligt 1 § första stycket.

Tillsynsmyndigheten skall före
den 1 juli varje år på sätt stadgas i
denna förordning bestämma huru
mycket olja, tillhörande olika grupper,
envar som enligt 1 § första stycket
är lagringsskyldig skäll hålla i
lager under nästkommande kalenderår.

1 Senaste lydelse 1962:629.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Säljare är-----inhemskt <

Den som eljest under basåret sålt
olja till avnämare inom riket är lagringsskyldig,
därest han förvärvat
oljan av säljare, som avses i första
stycket, samt hans hela försäljning
av olja under basåret uppgått till
minst tjugutusen kubikmeter.

jeraffinaderi.

Den som eljest under basåret till
avnämare inom riket sålt olja, vilken
han förvärvat av säljare, som avses
i första stycket, är skyldig lagra gasol,
om hans försäljning av gasol under
basåret uppgått till minst ettusen
ton, och annan olja, om hans hela
försäljning av sådan olja under basåret
uppgått till minst tjugutusen
kubikmeter.

6 §•

Förbrukare är---- — transportmedlets drift.

Skyldig att----kubikmeter eldningsolja.

Första och andra styckena äga ej
tillämpning på olja som förbrukas
såsom råvara vid framställning av
stadsgas för försäljning.

7

1 in o in. Vid lagringsskyldigheiens
bestämmande enligt 4 § andra
stycket skall tillsynsmyndigheten
mellan de lagringsskyldiga fördela de
av Kungl. Maj :t enligt samma paragraf
första stycket för påföljande kalenderår
fastställda oljemängderna
med undantag av vad som under sagda
år skall lagras enligt sådan med
tillsynsmyndigheten träffad överenskommelse,
genom vilken någon åtagit
sig att, utöver vad som följer av
denna förordning, hålla lager av olja.
Fördelningen skall, med ledning av
de enligt 2 mom. beräknade basmängderna,
ske så att inom varje

Den som under visst kalenderår
förbrukat råvara för framställning
av stadsgas för försäljning är skyldig
att under närmast följande kalenderår
hålla i lager råvara av samma
slag. Lagringsmängden skall utgöra
en bestämd andel av den mängd råvara
som förbrukats. Andelen fastställcs
av Kungl. Maj:t enligt grunder
som riksdagen godkänt.

1 in o in. Vid lagringsskyldighetens
bestämmande enligt 4 § andra
stycket skall tillsynsmyndigheten
mellan dem som äro lagringsskyldiga
enligt 5 eller 6 § fördela de av Kungl.
Maj :t enligt 4 § första stycket för påföljande
kalenderår fastställda oljemängderna
med undantag av vad som
under sagda år skall lagras enligt sådan
med tillsynsmyndigheten träffad
överenskommelse, genom vilken någon
åtagit sig att, utöver vad som
följer av denna förordning, hålla lager
av olja. Fördelningen skall, med
ledning av de enligt 2 mom. beräknade
basmängderna, ske så att inom

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

(Nuvarande lydelse)

grupp olja för envar lagringsskyldig
förhållandet mellan lagringsmängd

och basmängd är i

görlig mån det -

samma.

2 m o m.1 Basmängd inom viss
grupp av olja är den mängd olja, tillhörande
gruppen, som den lagringsskyldige
under de i 5 eller 6 § angivna
omständigheterna sålt eller förbrukat
under basåret eller, om han
sålt eller förbrukat olja både under
basåret och året eller ettvart av de
två åren närmast dessförinnan, vad
han under dylika omständigheter i
genomsnitt för år sålt eller förbrukat
under angivna tid. Beträffande värmekraftverk
må Kungl. Maj :t dock
förordna om andra grunder för beräkning
av basmängd.

(Föreslagen lydelse)

varje grupp olja för envar lagringsskyldig
förhållandet mellan lagringsmängd
och basmängd är i görlig mån
detsamma.

2 m o in.1 Basmängd inom viss

Vid beräkning

b) olja som han infört från utri
kes ort eller utvunnit vid inhemskt
oljeraffinaderi och för vidareförsäljning
sålt till någon, vars försäljning
av olja under kalenderåret närmast
före försäljningen uppgått till sammanlagt
minst tjugutusen kubikmeter; -

grupp av olja är den mängd olja, till
hörande gruppen, som den lagringsskyldige
under de i 5 eller 6 § angivna
omständigheterna sålt eller
förbrukat under basåret eller, om
han sålt eller förbrukat olja både under
basåret och året eller ettvart av
de två åren närmast dessförinnan,
vad han under dylika omständigheter
i genomsnitt för år sålt eller förbrukat
under angivna tid. I fråga om
gasol skall dock endast den försäljning
eller förbrukning som skett under
basåret beaktas. Beträffande värmekraftverk
må Kungl. Maj:t förordna
om andra grunder för beräkning
av basmängd,
försålda oljan;

c) olja som han sålt till någon,
vilken enligt överenskommelse med
tillsynsmyndigheten var skyldig att
under kalenderåret närmast efter
försäljningen hålla lager av olja, tillhörande
samma grupp som den sålda
oljan;

d) eldningsolja som han sålt för
förbrukning vid anläggning inom riket,
vid vilken under de tre för sälj 1

Senaste lydelse 1962:629.

b) olja tillhörande annan grupp än
gasol, som han infört från utrikes
ort eller utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi
och för vidareförsäljning
sålt till någon, vars försäljning av
annan olja än gasol under kalenderåret
närmast före försäljningen uppgått
till sammanlagt minst tjugutusen
kubikmeter;

c) gasol som han infört från utrikes
ort eller utvunnit vid inhemskt
oljeraffinaderi och för vidareförsäljning
sålt till någon, vars försäljning
av gasol under kalenderåret närmast
före försäljningen uppgått till minst
ettusen ton;

d) olja som han sålt till någon,
vilken enligt överenskommelse med
tillsynsmyndigheten var skyldig att
under kalenderåret närmast efter
försäljningen hålla lager av olja, tillhörande
samma grupp som den sålda
oljan;

e) eldningsolja som han sålt för
förbrukning vid anläggning inom
riket, vid vilken under de tre för -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningen närmast föregående kalenderåren
förbrukats sammanlagt
minst femtontusen kubikmeter eldningsolja;
samt

e) olja som sålts för förbrukning
vid fartygs drift i utrikes trafik.

8

Olja, som lagras enligt denna förordning,
skall den lagringsskyldige
förvara inom riket i utrymmen, som
han äger eller över vilka han eljest
förfogar, på sätt som tillsynsmyndigheten
finner ur kontrollsynpunkt
godtagbart. I lagret må ej inräknas
olja, som är upplagd å provianteringsfrilager
eller är föremål för
transitering.

Kungl. Maj :t--- —---

Det ankommer på tillsynsmyndigheten
att under beaktande av beredskapsbehoven
besluta om förläggningen
av lager som sägs i andra
stycket.

sälj ningen närmast föregående kalenderåren
förbrukats sammanlagt
minst femtontusen kubikmeter eldningsolja; f)

olja som sålts för förbrukning
såsom råvara vid framställning av
stadsgas för försäljning;

g) olja som sålts för förbrukning
vid fartygs drift i utrikes trafik.

1

Vara, som lagras enligt denna förordning,
skall den lagringsskyldige
förvara inom riket i utrymmen, som
han äger eller över vilka han eljest
förfogar, på sätt som tillsynsmyndigheten
finner ur kontrollsynpunkt
godtagbart. I lagret må ej inräknas
vara, som är upplagd å provianteringsfrilager
eller är föremål för
transitering.

---eller beskjutning.

Det ankommer på tillsynsmyndigheten
att under beaktande av beredskapsbehoven
besluta om förläggningen
av dels lager som sägs i andra
stycket, dels övriga lager i den
utsträckning Kungl. Maj.t bestämmer.

10

Tillsynsmyndigheten må lämna
lagringsskyldig tillstånd att fullgöra
sin lagringsskyldighet genom att till
motsvarande myckenhet lagra olja
tillhörande annan grupp än som följer
av vad ovan stadgas eller annan
mineralolja än som angives i 2 §.
Medgivande må ock lämnas lagringsskyldig
att enligt närmare bestämmelser
av tillsynsmyndigheten i stället
för eldningsolja lagra annat
bränsle.

Tillsynsmyndigheten må lämna
lagringsskyldig som avses i 5 eller
6 § tillstånd "att fullgöra sin lagringsskyldighet
genom att till motsvarande
myckenhet lagra olja tillhörande
annan grupp än som följer
av vad ovan stadgas eller annan mineralolja
än som angives i 2 §. Medgivande
må ock lämnas sådan lagringsskyldig
att enligt närmare bestämmelser
av tillsynsmyndigheten
i stället för eldningsolja lagra annat
bränsle.

Tillsynsmyndigheten må vidare
lämna den som är lagringsskyldig
enligt 6a § tillstånd att i stället för
råvara som där avses lagra motsva -

Senaste lydelse 1962:629.

/

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11

Avbrytes eller försvåras tillförseln
av olja till riket eller viss del därav,
äger Kungl. Maj :t medgiva, att lagren
må helt eller delvis tagas i anspråk.

Försättes lagringsskyldig -— ---

rande myckenhet av annan råvara
som kan utnyttjas för gasframställningen.

I1

Avbrytes eller försvåras tillförseln
till riket eller viss del därav av vara
som lagras enligt denna förordning,
äger Kungl. Maj :t medgiva, att lagren
må helt eller delvis tagas i anspråk.

------behöriga slutförande.

12 §.

Lagringsskyldig skall före den 1
februari närmast efter basåret lämna
tillsynsmyndigheten uppgift om
den mängd olja, tillhörande olika
grupper, han under basåret sålt eller
förbrukat under omständigheter
som avses i 5 eller 6 §.

Har lagringsskyldig

Den som är lagringsskyldig enligt
5 eller 6 § skall före den 1 februari
närmast efter basåret lämna tillsynsmyndigheten
uppgift om den mängd
olja, tillhörande olika grupper, han
under basåret sålt eller förbrukat
under omständigheter som avses i
nämnda paragrafer. Den som är lagringsskyldig
enligt 6 a § skall varje
år före den 1 februari lämna tillsynsmyndigheten
uppgift om den
mängd stadsgas som han under närmast
föregående kalenderår framställt
för försäljning och den mängd
råvara som därvid förbrukats.
-------och adress.

13 §.•

Under kalenderår, då lagringsringsskyldig
har att hålla lager av
olja, skall han varje månad lämna
tillsynsmyndigheten uppgift om den
mängd olja, tillhörande varje grupp,
som han vid utgången av närmast
föregående kalendermånad hade i
lager inom riket, så ock om platsen
och sättet för oljans förvaring. Tillsynsmyndigheten
må dock befria
från skyldighet att lämna uppgift
om förvaringsplatsen.

Lagringsskyldig, som------

1 Senaste lydelse 1958:55.

2 Senaste lydelse 1959:119.

Under kalenderår, då lagringsskyldig
som avses i 5 eller 6 § har
att hålla lager av olja, skall han
varje månad lämna tillsynsmyndigheten
uppgift om den mängd olja,
tillhörande varje grupp, som han vid
utgången av närmast föregående kalendermånad
hade i lager inom riket,
så ock om platsen och sättet för
oljans förvaring. Motsvarande gäller
beträffande den som har att hålla
lager av råvara för framställning av
stadsgas. Tillsynsmyndigheten må
befria från skyldighet att lämna
uppgift om förvaringsplatsen.

--- —---sådant bränsle.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 dr 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14

Efter anmaning är envar som
inom riket sålt eller förbrukat eller
från utrikes ort infört olja skyldig
lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter
om försäljningen, förbrukningen,
införseln eller lagret, som
tillsynsmyndigheten finner erforderliga
för tillämpningen av denna förordning.

18

Försummar lagringsskyldig att
hålla olja i lager i föreskriven myckenhet
och på sätt, som i denna förordning
eller med stöd därav föreskrivits,
förelägger tillsynsmyndigheten
honom vid vite att inom viss
tid vidtaga rättelse.

Om skyldighet att i fall som avses
i första stycket erlägga oljeavgift
gäller vad därom stadgas i förordningen
om oljeavgift m. in.

i

Efter anmaning är envar som
inom riket sålt eller förbrukat eller
från utrikes ort infört mineralolja
skyldig lämna tillsynsmyndigheten
de uppgifter om försäljningen, förbrukningen,
införseln eller lagret,
som tillsynsmyndigheten finner erforderliga
för tillämpningen av denna
förordning. Den som framställt
stadsgas har motsvarande skyldighet.

§•

Försummar lagringsskyldig att
hålla lager av den omfattning och
på det sätt, som i denna förordning
eller med stöd därav föreskrivits, förelägger
tillsynsmyndigheten honom
vid vite att inom viss tid vidtaga
rättelse.

Om skyldighet att i vissa fall som
avses i första stycket erlägga oljeavgift
gäller vad därom stadgas i förordningen
om oljeavgift in. in.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 6 § tredje stycket, 6 a §, 10 § andra
stycket och 12 § första stycket andra punkten, den 1 januari 1977 och i
övrigt den 1 januari 1970.

I fråga om de lagringsmängder som skall hållas i lager under år 1970
gäller vad tidigare bestämts.

1 Senaste lydelse 1962:629.

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1969

9

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1957:344) om oljeavgift m. m.

Härigenom förordnas, att 1—3 och 5 §§ förordningen (1957: 344) om oljeavgift
in. m. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

I denna —------ -----

lagringsskyldig: säljare

eller förbrukare av mineralolja, som
är lagringsskyldig enligt förordningen
om oljelagring in. in.;

olja: sådan mineralolja, som

sägs i 2 § sistnämnda förordning;
samt

tillsynsmyndigheten: den

(Föreslagen lydelse)

§•

--------förstås med

lagringsskyldig: säljare

eller förbrukare av mineralolja, som
är lagringsskyldig enligt 5 eller 6 §
förordningen (1957:34-3) om oljelagring
m. m.;

olja: sådan mineralolja, som

sägs i 2 § sistnämnda förordning;

-----utsedda myndigheten.

Lagringsskyldig är------

a) om han erhåller dispens från
skyldigheten att hålla lager av olja
eller att förvara oljelager till viss del
i bergrum eller på annat sätt, som
innefattar skäligt skydd mot förstöring
genom bombanfall eller beskjutning;
eller

b) om han, utan erhållen dispens,
försummar skyldighet, som nyss är
sagd, eller skyldighet att förvara
olja i utrymmen, som han äger eller
över vilka han eljest förfogar.

Oljeavgift utgår------

----erlägga oljeavgift,

a) om han erhåller dispens från
skyldigheten att hålla lager av olja
eller att förvara oljelager till viss
del i bergrum eller på annat sätt,
som innefattar skäligt skydd mot
förstöring genom bombanfall eller
beskjutning;

b) om han, utan erhållen dispens,
försummar skyldighet, som nyss är
sagd, eller skyldighet att förvara
olja i utrymmen, som han äger eller
över vilka han eljest förfogar; eller

c) om han underlåter att följa föreskrift
om lagrets förläggning, som
meddelats enligt 8 § tredje stycket
förordningen (1957: 343) om oljelagring
m. m.

---- ---andra stycket.

3 §4

Oljeavgiften beräknas med tillämp- Oljeavgiften beräknas med tillämpning
av bestämmelserna i 4 och 5 §§ ning av bestämmelserna i 4 och 5 §§
1 Senaste lydelse 1962:630.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

(Nuvarande lydelse)

efter den myckenhet olja, beträffande
vilken lagringsskyldighet eller
skyldighet att förvara olja i bergrum
eller på därmed jämförligt sätt icke
fullgöres, samt efter den tid, under
vilken fullgörandet ej sker. Del av
kalendermånad räknas som hel månad.

Oljeavgiften utgör för kubikmeter
och år

för motorbensin trettiofem kronor,

för fotogen trettioen kronor,

för motorbrännolja tjugusex kronor,

för eldningsolja 1 och 2 tjugufyra
kronor samt

för övriga slag av eldningsolja tjugufem
kronor

eller, såvitt rör olja som skall lagras
i bergrum eller på därmed jämförligt
sätt, nämnda belopp ökade
med sex kronor.

För månad

(Föreslagen lydelse)

efter den myckenhet olja, beträffande
vilken skyldighet som avses i 2 §
första stycket icke fullgöres, samt
efter den tid, under vilken fullgörandet
ej sker. Del av kalendermånad
räknas som hel månad.

Oljeavgiften utgör för år
för gasol etthundranitton kronor
per ton,

för motorbensin trettiotre kronor
per kubikmeter,

för fotogen tjugutre kronor per
kubikmeter,

för motorbrännolja tjugu kronor
per kubikmeter,

för eldningsolja 1 och 2 aderton
kronor per kubikmeter,

för övriga slag av eldningsolja tjuguen
kronor per kubikmeter,

eller, såvitt rör olja som skall lagras
i bergrum eller på därmed jämförligt
sätt, nämnda belopp ökade
med nio kronor, och, såvitt rör olja
som skall lagras enligt föreskrift
som avses i 2 § första stycket c),
nämnda belopp ökade med två. kronor.

angivna belopp.

5

I fall, som avses i 2 § första stycket
b), beräknas oljeavgiften efter
den brist, som framkommer i samband
med granskning av avgiven uppgift
varigenom bristen först yppats,
eller, om bristen upptäckts vid särskild
undersökning, den brist, som
därvid konstaterats.

Oljeavgift skall --------

Sker ej--- -------- sarnn

§-J

I fall, som avses i 2 § första stycket
b) eller c), beräknas oljeavgiften
efter den brist, som framkommer
i samband med granskning av avgiven
uppgift varigenom bristen först
yppats, eller, om bristen upptäckts
vid särskild undersökning, den brist,
som därvid konstaterats.

— en månad,
tidpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. I fråga om oljeavgiftens storlek
under år 1970 gäller dock äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse 1962:630.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

11

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1958:575) om avskrivning å vissa oljelagrings anläggningar,

m. m.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ samt 7 § 3 mom. förordningen (1958:
575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m. skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

1 m o m. Skattskyldig, som under
de beskattningsår för vilka taxering
i första instans verkställes åren 1959
—1973 för stadigvarande bruk i rörelse
färdigställer anläggning i bergrum
för lagring av mineralolja eller
annan anläggning för lagring av
mineralolja, som innefattar skäligt
skydd mot förstöring genom bombanfall
eller beskjutning, äger att vid
inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag
för avskrivning å anskaffningskostnaden
för anläggningen på sätt nedan
i 2 § stadgas. Avdrag för avskrivning
som nu sagts medgives endast
om anläggningen har en volym
av minst 1 000 m3 och anläggningen
godkänts av överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap.

Skattskyldig, som-------

1 anskaffningskostnaden-----

2 m o in. Det åligger överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap att
på ansökan av skattskyldig pröva,
huruvida anläggning, som i 1 mom.
avses, kan godkännas som skyddad
anläggning samt att — om så är förhållandet
— utfärda intyg härom.
I intyget skall jämväl angivas anläggningens
volym, tidpunkten för dess
färdigställande ävensom uppgifter,
som äro erforderliga för dess identifiering.

1 Senaste lydelse 1962:631.

(Föreslagen lydelse)

§-x

1 m o m. Skattskyldig, som under
de beskattningsår för vilka taxering
i första instans verkställes åren 1959
—1980 för stadigvarande bruk i rörelse
färdigställer anläggning i bergrum
för lagring av mineralolja eller
annan anläggning för lagring av
mineralolja, som innefattar skäligt
skydd mot förstöring genom bombanfall
eller beskjutning, äger att vid
inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag
för avskrivning å anskaffningskostnaden
för anläggningen på sätt nedan
i 2 § stadgas. Avdrag för avskrivning
som nu sagts medgives endast
om anläggningen har en volym av
minst 1 000 in3 och anläggningen
godkänts av överstyrelsen för ekonomiskt
försvar.

--kan företes.

----körplaner o. dyl.

2 m o m. Det åligger överstyrelsen
för ekonomiskt försvar att på ansökan
av skattskyldig pröva, huruvida
anläggning, som i 1 mom. avses, kan
godkännas som skyddad anläggning
samt att — om så är förhållandet —
utfärda intyg härom. I intyget skall
jämväl angivas anläggningens volym,
tidpunkten för dess färdigställande
ävensom uppgifter, som äro erforderliga
för dess identifiering.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 ar 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ränte- och — --------§

Om lånet avser såväl anläggning
för oskyddad lagring som lager skall
lånet vid inkomsttaxeringen anses
till sex tiondelar belöpa å anläggningen
(anläggningslån för oskyddad
lagring) och till fyra tiondelar
å lagret (lagerlån). Särskilt lån, som
utgår till den som ålagts verkställa
skyddad lagring, skall vid inkomsttaxeringen
i sin helhet anses belöpa
å anläggningen (anläggningslån för
skyddad lagring).

7

3 m o in.1 Det åligger överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap att
utfärda intyg utvisande den lagermängd,
som enligt vad i 1 mom. sägs
skall anses utgöra skattskyldigs
tvångslager, samt huruvida den
skattskyldige fullgjort sin lagringsskyldighet.
Sådant intyg skall överstyrelsen
senast den 1 april under
taxeringsåret tillställa dels den skattskyldige
dels ock länsstyrelsen för att
överlämnas till den taxeringsnämnd,
som har att taxera den skattskyldige
till statlig inkomstskatt.

stadgas.

Lånet skall vid inkomsttaxeringen
anses som anläggningslån, om det avser
uppförande av anläggning för
skyddad eller oskyddad lagring, och
som lagerlån, om det avser anskaffning
av lager. Om lånet avser såväl
anläggning för oskyddad lagring som
lager skall lånet vid inkomsttaxeringen
anses till sex tiondelar utgöra
anläggning slån och till fyra
tiondelar lagerlån.

§•

3 in o in.1 Det åligger överstyrelsen
för ekonomiskt försvar att utfärda
intyg utvisande den lagermängd, som
enligt vad i 1 mom. sägs skall anses
utgöra skattskyldigs tvångslager,
samt huruvida den skattskyldige
fullgjort sin lagringsskyldighet. Sådant
intyg skall överstyrelsen senast
den 1 april under taxeringsåret tillställa
dels den skattskyldige dels ock
länsstyrelsen för att överlämnas till
den taxeringsnämnd, som har att
taxera den skattskyldige till statlig
inkomstskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

1 Senaste lydelse 1962:631.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1969

13

Utdrag av protokollet över handelsärcnden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 19 september 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Moberg, Löfberg, Norling.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om oljelagring och
anför.

Huvuddragen av tidigare och nuvarande oljelagringsprogram

Skyldighet att för beredskapsändamål lagra olja infördes redan år 1938
och reglerades genom förordningen (1938:367) angående handel med vissa
mineraloljor. Enligt förordningen förelåg skyldighet för oljehandeln och de
inhemska oljeraffinaderierna att hålla lager motsvarande en procentuell
andel av försäljningen under det närmast föregående året. Det sista år förordningen
var tillämplig, dvs. år 1957, var lagringsplikten 25 % för bensin
och fotogen samt 15 % för motor- och pannbrännolja.

1958—1962 års oljelagringsprogram

Den efter andra världskriget snabbt ökade förbrukningen av flytande
drivmedel och bränslen förde med sig krav på förstärkt beredskapslagring
av dessa förnödenheter. Mot denna bakgrund tillkallades hösten 1955 särskilda
sakkunniga, 1955 års oljelagringskommitté, med uppgift att lägga
fram förslag om ökad beredskapslagring av petroleumprodukter. Utredningen
förordade ett nytt system för oljelagringen (SOU 1957:4). Genom
beslut av 1957 års riksdag (prop. 144, BeU 45, 2 LU 34, rskr 322 och 329)
antogs systemet och ett program för lagring av mineraloljor under femårsperioden
1958—1962 fastställdes.

Programmet innebar en övergång till fasta lagringsmål för olika oljeslag.
Lagringsmålet fastställdes med beaktande av dels den mängd, som i krig
bedömdes komma att erfordras under viss tidsperiod (krigsreserven), dels
vad som kunde behövas med hänsyn till tänkbara störningar i oljetillförseln

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

under fred (försörjningsreserven). Krigsreserven skulle tillgodose behoven
såväl för totalförsvaret som för samhället i övrigt. Försörjningsreservens
storlek bestämdes med hänsyn till vad som ansågs erforderligt för att trygga
försörjningen under vintrar med svåra isförhållanden. Skyldighet infördes
för de lagringspliktiga att förvara viss andel av drivmedlen i skyddade utrymmen.
Målet för denna lagring begränsades främst av kostnadsskäl till
krigsreserven av drivmedel.

Investeringskostnaderna för att genomföra programmet beräknades
till 600 milj. kr. I detta belopp ingick kostnaderna både för lagringsutrymmen
och för att anskaffa olja. De löpande kostnaderna för lagerhållningen
räknades däremot inte in. De totala anläggningskostnaderna beräknades
till 350 milj. kr. På grundval av importpriserna på olja hösten
1956 beräknades varukostnaderna till omkring 250 milj. kr.

Till finansieringen av investeringskostnaderna för lagringsprogrammet
bidrog staten med lån till ett belopp av 360 milj. kr. Övriga kostnader
finansierades av de lagringsskyldiga och togs ut genom prissättningen
på oljeprodukterna. De statliga lånen fördelades mellan de lagringsskyldiga
i förhållande till den mängd olja som de skulle hålla i lager. Lånen, som loper
på tjugo år, är ränte- och amorteringsfria och skrixs a^ med 5 % om
året fr. o. in. året efter det de utlämnades. Låneformen valdes för att staten
skall kunna kräva återbetalning om lagringsskyldigheten går ned eller upphör
för något företag.

Programmet fullföljdes i stort sett i avsedd omfattning.

1963—1969 års oljelagringsprogram

Våren 1961 tillsattes eu utredning, 1961 års oljelagringskommitté, med
uppgift att lägga fram förslag om den fortsatta lagringen av oljeprodukter
efter utgången av år 1962.

Kommittén lade fram förslag till alternativa lagringsmål för att förstärka
beredskapen (SOU 1962: 40). I det av 1962 års riksdag (prop. 194, BeU 68,
2LU 45, rskr 418 och 420) antagna lagringsprogrammet för perioden 1963—
1969 fastställdes lagringsmålet till det högsta alternativet som kommittén
föreslog. Programmet innebär att det för perioden 1958—1962 tillämpade
systemet med fasta lagringsmål i huvudsak bibehålls.

Försörjningsreserven ersattes med en avspärrningsreserv som vid ett totalt
avbrott i tillförseln avses täcka en starkt beskuren konsumtion under
en för alla oljeprodukter i princip lika lång tidsperiod. En del av lageruppbyggnaden
för eldningsolja förutsattes bli täckt genom en ökning av beredskapslagren
av kol- och koks.

Skilda lagringsmål fastställdes för den oskyddade och skyddade lagringen.
Utbyggnaden av den oskyddade lagringen skulle ske genom en lika ökningav
lagringsmålen från år till år fram till periodens slut. Utbyggnaden av den

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

skyddade lagringen, som under perioden endast avser motorbensin och motorbrännolja,
skulle ske i två etapper.

Investeringskostnaderna för 1963—1969 års oljelagringsprogram
beräknades, utöver de löpande kostnaderna för lagerhållningen, till
812 milj. kr. i 1961 års pris- och kostnadsläge, varav 29 milj. kr. för lagerökning
av fasta bränslen. Av kostnaderna beräknades 465 milj. kr. för cisternanläggningar
och 318 milj. kr. för oljeprodukterna.

Den genomsnittliga årliga investeringskostnaden för beredskapslagringen
av olja under perioden 1963—1969 utgör i 1961 års prisläge 112 milj. kr.
Enligt beslut av 1961 års riksdag skall till finansiering av denna
kostnad betalas ut 59 milj. kr. per år till de lagringsskyldiga som statliga
lån av samma slag som under perioden 1958—1962. I beloppet ingår i sin
helhet merkostnaden 7,3 milj. kr. för skyddade lagringsanläggningar. I motsats
till tidigare år är lånen indexreglerade. Av den genomsnittliga årliga
investeringskostnaden skulle återstoden 53 milj. kr. finansieras prisvägen.
För att täcka dessa kostnader förband sig flertalet lagringsskyldiga oljehandelsföretag
att till Stiftelsen Petroleumbranschens Beredskapsfond betala
in avgifter som beräknas efter företagens leveranser till sådana köpare
som inte är lagringsskyldiga.

Stiftelsen är inte skyldig att erlägga skatt för inkomst eller förmögenhet
för de från oljeföretagen tillförda beredskapslagringsavgifterna eller avkastningen
från dessa.

Beredskapslagringsavgiften utgörs av dels en investeringsdel, dels en del
som svarar mot de löpande kostnaderna för lagringen. Avgiften var från
början 1 öre litern för bensin och motorbrännolja och 5 kr./m3 för fotogen
och eldningsoljor. Investeringsdel en för så väl drivmedel som eldningsoljor
var 4 kr./m8. I fråga om drivmedel kvarstår beredskapslagringsavgiften
oförändrad, medan den för eldningsoljor sänkts i tre etapper. Den är
fr. o. in. den 1 maj 1969 1 kr./m3. Någon investeringsdel ingår inte längre.

Det nu löpande oljelagringsprogrammet har hittills kunnat fullgöras i avsedd
omfattning. Såvitt nu kan förutses kommer programmet i sin helhet
att vara fullföljt And lagringsperiodens utgång.

Författningar och andra bestämmelser om oljelagring, oljeavgift m. m.

Förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m.

1957 års oljelagringsförordning ersätter förordningen (1938: 367) angående
handel med vissa mineraloljor. Lagringsskyldighet gäller för motorbensin,
fotogen, motorbrännolja, eldningsolja 1-—2 och övriga slag av eldningsolja.
Skyldigheten gäller inte för flygdrivmedel. Kungl. Maj:t kan förordna
om annan gruppindelning. Lagringsskyldigheten omfattar endast sådan olja,
som används för energiförsörjningen.

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1969

Enligt förordningen är säljare och förbrukare av mineralolja lagringsskyldiga.
Förordningen är inte tillämplig på statliga myndigheter, vilkas
lagringsplikt regleras av Kungl. Maj :t genom särskilda föreskrifter. Kungl.
Maj :t fastställer enligt grunder som riksdagen godkänt de mängder olja
som skall hållas i lager. Det ankommer på tillsynsmyndigheten, som är
överstyrelsen för ekonomiskt försvar, att varje år före den 1 juli bestämma
den mängd olja, som varje lagringsskyldig skall lagra under det kommande
året.

I förordningen anges vilka säljare och förbrukare, som är skyldiga att
lagra olja. Säljare är lagringsskyldig, om han under kalenderåret närmast
före lagringspliktens bestämmande (basåret) till avnämare inom riket sålt
olja, som han fört in från utrikes ort eller utvunnit vid inhemskt raffinaderi.
Den som eljest under basåret sålt olja till avnämare inom riket är lagringsskyldig
om oljan förvärvats ifrån säljare som nyss nämnts och om
försäljningen under basåret uppgått till sammanlagt minst 20 000 m3. Förbrukare
är lagringsskyldig om han förbrukat olja, som han infört från utrikes
ort. Skyldig att lagra eldningsolja är också den som vid anläggning
inom riket under basåret och de två kalenderåren dessförinnan förbrukat
sammanlagt minst 15 000 m3 sådan olja. Förordningen innehåller regler
för beräkning av lagringsmängd för det enskilda företaget. I fråga om värmekraftverk
gäller särskilda bestämmelser för beräkning av basmängd.
Tillsynsmyndigheten får under vissa förutsättningar träffa avtal med företag
om frivillig lagring av olja.

Beredskapslagren av olja skall av den lagringsskyldige förvaras i utrymmen
inom riket, som han äger eller vilka han eljest förfogar över, på de
sätt som tillsynsmyndigheten finner godtagbart ur kontrollsynpunkt. Vidare
skall tillsynsmyndigheten under beaktande av beredskapsbehoven besluta
om förläggning av lagren av den olja, som enligt Kungl. Maj :ts beslut
skall förvaras i bombskyddade anläggningar.

Tillsynsmyndigheten kan lämna dispens helt eller delvis från lagringsskvldighet
liksom från skyldighet att förvara lager i skyddade utrymmen.
Genom dispens kan också lagringsskyldig få möjlighet att lagra olja i utrymmen,
över vilka han inte förfogar, s. k. inlagringsdispens. Vidare kan
tillsynsmyndigheten medge lagringspliktig tillstånd att ersätta lagring av
visst oljeslag med lagring av annan olja eller att i stället för eldningsolja
lagra annat bränsle.

Beredskapslager av olja får efter Kungl. Maj :ts medgivande tas i anspråk
om tillförseln till riket avbryts eller försvåras.

Oljelagringsförordningen innehåller vidare bestämmelser om inköpsskyldighet
i vissa fall ifrån inhemskt raffinaderi. Enligt förordningen kan tillsynsmyndigheten
förelägga lagringsskyldig, som försummar att lagra olja
i föreskriven mängd eller på föreskrivet sätt, att vid vite inom viss tid vidtaga
rättelse.

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1969

Förordningen (1957: 3H) om oljeavgift m. m.

Förordningen om oljeavgift m. in. föreskriver skyldighet för den som erhållit
dispens från oljelagringsskyldighet eller försummat att fullgöra sin
lagringsplikt att erlägga oljeavgift till staten. Syftet med denna avgift är
att hindra att den som inte fullgör sin lagringsskyldighet gör en ekonomisk
vinning i förhållande till övriga lagringspliktiga. Oljeavgiftens storlek för
olika oljeslag och lagringsformer är beräknad att motsvara lagringskostnaderna
per ar och in3 med ett tillägg av omkring 10 % för att hindra att
någon avsiktligt skulle underlåta att lagra olja och i stället erlägga oljeavgift.
Om det är uppenbart att oljeavgiften avsevärt överstiger den vinning,
som den lagringsskyldige gör genom att inte fullgöra sin lagringsplikt, kan
tillsynsmyndigheten nedsätta eller helt efterge avgiften. Härvid skall bl. a.
beaktas den lagringsskyldiges innehav av cisternutrymme. Om synnerliga
skäl föreligger, kan Kungl. Maj:t även i andra fall medge befrielse från
eller återbäring av oljeavgiften.

Tillämpningsbestämmelser

Kungörelsen (1957: 345) med vissa bestämmelser rörande beredskapslagring
av olja innehåller föreskrifter angående tillämpningen av förordningarna
om oljelagring och oljeavgift. Det ankommer enligt kungörelsen på tillsynsmyndigheten
att meddela beslut huruvida oljelagringsanläggning är
av sådan beskaffenhet att den kan godkännas för skyddad lagring. Vidare
skall tillsynsmyndigheten upprätta förteckning över lagringsskyldiga, vilken
skall tillställas samtliga lagringspliktiga säljare. Vissa föreskrifter om
debitering av oljeavgift finns intagna i kungörelsen. I denna regleras också
förutsättningarna för att träffa avtal om frivillig lagring.

Kungl. Maj :t meddelade i beslut den 15 mars 1963 vissa kompletterande
föreskrifter rörande beredskapslagring av olja. Genom beslutet infördes regler
bl. a. om de statliga myndigheternas lagringsskyldighet, beräkning av
värmekraftverkens basmängd och nedtrappning av lagren av eldningsolja
under årets första månader, den s. k. vinterdispensen.

Föreskrifter om lan till utbyggnad av den oskyddade oljelagringen under
åren 1963—1969 meddelades i Kungl. Maj :ts beslut den 25 oktober 1963, i
vilket angavs bl. a. sättet för fastställande av de årliga lånebeloppen och hur
dessa skall beräknas för den enskilde lagringsskyldige. För den skyddade
lagringen meddelades motsvarande föreskrifter den 3 april 1964. Enligt dessa
beviljas lån dels såsom bidrag till kostnaderna för uppförande av skyddad
anläggning (anläggningslån), dels som bidrag till kostnaderna för anskaffning
av lager till sådan anläggning (lagerlån). Anläggningslånen betalas ut
som årliga förskottsbelopp, medan lagerlånen ställs till de lagringsskyldigas
förfogande först sedan de skyddade anläggningarna färdigställts och godkänts.
Ytterligare föreskrifter om återbetalning i vissa fall av lån meddelades
den 27 januari 1967.

2 Bihang till riksdagens protokoll 11)69. 1 samt. Nr 136

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

Övriga författningar

I anslutning till 1958—1962 års oljelagringsprogram meddelades förordningen
(1958: 575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. in.
Förordningen innehåller bestämmelser om avskrivning på bombskyddade
lagringsanläggningar, om beskattning av statliga lån till oljelagring och om
värdering av varulager. Om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdragför
belopp som tillförts Stiftelsen Petroleumbranschens Beredskapsfond
finns bestämmelser i särskild förordning (1963:565).

Oljelagring srådet

Ett oljelagringsråd inrättades vid början av 1958—1962 års oljelagringsperiod
för att som rådgivande organ biträda tillsynsmyndigheten i viktigare
frågor rörande beredskapslagring av olja in. m. I rådet ingår statliga ledamöter
och representanter för olika kategorier av lagringsskyldiga. Rådets
verksamhet är reglerad i instruktion (1957: 346).

Fortsatt beredskapslagring av olja

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 december 1967 tillkallade
chefen för handelsdepartementet atta sakkunniga1 med uppgift att efter
överläggningar med företrädare för oljebranschen och övriga berörda grenar
av näringslivet lägga fram förslag om lagringen av oljeprodukter efter utgången
av år 1969.

De sakkunniga, som antog namnet 1968 års olj elagringskommitté, avgav
den 20 maj 1969 ett hemligt betänkande med förslag i ämnet2. Till betänkandet
är fogat förslag till ändringar i förordningen om oljelagring in. in., förordningen
om oljeavgift in. m., kungörelsen med vissa bestämmelser rörande
ber edskap slagringen av olja och förordningen om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. in. Kommitténs förslag är inte enhälligt. Reservation
bar sålunda avgetts av en kommittéledamot representerande industrin.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av överbefälhavaren,
transportnämnden, statens vattenfall sverk, statens jordbruksnämnd,
statens naturvårdsverk, kommerskollegium, statens pris- och kartellnämnd,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar, oljelagringsrådet, arbetsmarknadsstyrelsen,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svens 1

Verkställande direktören i Systembolaget AB Rune Hermansson, tillika ordförande, direktören
i Oljekonsumenterna-OK Arne Carlsson, byråchefen hos överstyrelsen för ekonomiskt försvar
Nils-Gustaf Danielson, direktören i Svenska Shell aktiebolag Ragnar Kjellström, kanslirådet
i handelsdepartementet Sven-Erik Orrö, departementsrådet i industridepartementet Sven
Swarting, direktören i Ara-bolagen aktiebolag Lars Uddgren och direktören i Stora Kopparbergs
bergslag aktiebolag Henning Wadeli.

2 Betänkandet har med vissa jämkningar och uteslutningar aven utkommit i en offentlig tryckt
upplaga (SOU 1969:31).

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1969

ka gasföreningen, som bifogat yttrande från Energiverken i Göteborg, Svenska
kommunförbundet, Svenska kraftverksföreningen, Svenska lantmännens
riksförbund, Svenska petroleum institutet, Svenska stenkolsimportörers
förening, Svenska värmeverksföreningen, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges industriförbund.

Kommitténs förslag

Behovet av fortsatt lagring

Kommittén konstaterar att Sverige för sin energiförsörjning sedan länge
i utomordentligt hög grad är beroende av importerad energi. På kort sikt
torde någon förändring av den nuvarande situationen inte vara att vänta.
Eventuella kommande fynd av olja och naturgas liksom atomkraftens utveckling
kan dock pa längre sikt minska landets importberoende.

Den år 1964 tillkallade energikommittén har skisserat två olika alternativ,
■\aiiant
fred (Rapport rörande Sveriges energiförsörjning 1955—1985; finansdepartementet
1967: 8). Varianten 1, som kommittén funnit vara mest realistisk,
förutsätter att elektrisk kraft genom ökad utbyggnad av atomkraften i viss
omfattning ökar sin marknadsandel inom områden som nu domineras av
flytande bränslen. Detta innebär en högre utbyggnad av atomkraften än som
förutses i varianten 2. Oljeförbrukningen år 1975 och år 1985 blir då 1
resp. 5 milj. ton lägre än enligt varianten 2.

Även vid den höga utvecklingstakt för atomkraft som beräknas av energikommittén
i varianten 1 kommer import av olja att spela en dominerande
roll för vår energiförsörjning för lång tid framöver. Importbränslenas andel
av den faktiskt nyttiggjorda energin utgör enligt varianten 1 ca 75 % år
1975 och ca 68 % år 1985 jämfört med 64 % år 1955 och 67 % år 1965.

Andra importbiänslen än olja, dvs. kol och koks, kan under perioden
1975 1985 beräknas svara för endast 5 % eller mindre av den totalt nyttig gjorda

energin.

I absoluta tal beräknas förbrukningen av olja fortsätta att öka under överskådlig
tid. Enligt energikommitténs variant 1 beräknas behovet av importerade
produkter för energiframställning till följande kvantiteter.

Måttenhet

1000

1955

1965

1975

1985

Eldningsolja 1—2.....

m3

2389

5785

8800]

» 3—5.....

m3

3701

8275

17700

Motorbrännolja.......

m3

704

1594

2700

43100

Bensin...............

m3

1530

3043

5000

Övriga oljeprodukter...

. ton

220

270

750

Kol och koks.........

. ton

6070

3235

2700

3200

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

Beroendet av importerad energi medför att Sverige är särskilt känsligt för
avbrott i tillförseln. Utan en kontinuerlig tillgång på energi kan starka störningar
väntas inom samhällslivet. Härtill kommer att en tryggad försörjning
med energi liar avgörande betydelse för totalförsvarets möjligheter att
fungera med tillfredsställande effektivitet. I en spänd situation är det inte
uteslutet, att ett beroende av energiimport från den ena parten i en konflikt,
kan binda Sverige vid denna lika starkt som en allians. Hot om avbrott i
oljeleveranser kan bli ett effektivt medel att framtvinga en sadan bundenhet.
Sådana åtgärder måste därför vidtagas att Sveriges beroende av oljeimport
inte äventyrar landets alliansfria utrikespolitik.

Kommittén har mot denna bakgrund kommit till slutsatsen att beredskapslagring
av importerade drivmedel och bränslen är nödvändig under
överblickbar framtid. Med hänsyn till oljans dominerande betydelse för
energiförsörjningen måste beredskapslagringen fortfarande huvudsakligen
avse denna vara.

Kommittén finner ingen anledning föreslå några principiella avvikelser
från nu gällande mål för beredskapslagringen. Planeringen bör även i fortsättningen
avse två skilda planeringsperioder, krigsfallet och avspärrningsf
all et. Uthålligheten skall i princip vara densamma som hittills.

Krigsreserven bör helt reserveras för behoven i händelse landet indrages
i krig och inte få tillgripas i andra lägen.

Avspärrningsreserven bör liksom hittills kunna tillgripas även vid situationer
som förorsakas av oroligheter utomlands eller av isläggning.

Beräkning av lagerbehov och lagringsmål

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar har i en särskild utiedning (hemlig)
beräknat det lagringsmal som behövs ar 1975 för att den tidigare beslutade
uthålligheten skall uppnås. Beräkningarna är i princip baserade på
varianten 1 i energikommitténs prognos, överstyrelsen har räknat fram
den oundgängliga förbrukning som denna uthållighet förutsätter, lagerbehovet.
En del av detta beräknar överstyrelsen kommer att täckas av de lagerav
importprodukter som av kommersiella skäl måste hållas utöver beredskapslagret
samt av ved som ersättningsbränsle för eldningsoljor. Skillnaden
mellan lagerbehovet och dessa lager utgör det lagringsmål som skall
uppnås genom beredskapslagring. Den under programtiden erforderliga ökningen
av beredskapslagringen motsvarar följaktligen skillnaden mellan
sistnämnda lagringsmål och lagringsmålet för oljelagringsperioden 1963—
1969.

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1960
Lagerbehovet av drivmedel och eldningsoljor

Kommittén utgår i sin bedömning av lagerbehovet från de beräkningar
som gjorts av överstyrelsen. I fråga om samtliga områden utom uppvärmningssektorn
finner kommittén sig inte böra frångå överstyrelsens förslag.
För uppvärmningssektorn räknar man emellertid med ett något lägre alternativ.
Beräkningarna baseras på att förbrukningen både i krigs- och avspärrningsfallen
nedbringas till lägsta praktiskt möjliga nivå genom ransoneringar.
Kommittén understryker därför kraftigt vikten av att ransoneringar
ar förberedda, så att de snabbt kan sättas in med full verkan.

Kommittén förutsätter i enlighet med direktiven att beredskapslagringen
av flygdrivmedel för den civila luftfarten liksom hittills skall ombesörjas
av staten och framhåller vikten av att en tillräcklig beredskapslagring kommer
till stånd av sådana drivmedel.

Tillgångar inom landet på drivmedel och bränslen

De tillgångar på drivmedel, eldningsoljor och andra bränslen som utöver
beredskapslagren vid utgången av perioden 1963—1969 står till förfogande
för att tacka behoven under krig och avspärrning är kommersiella lager hos
raffinaderier, handel och förbrukare, statliga lager av kol, koks och motorbi
ännolja samt de lager och den produktion av ersättningsbränslen, som
kan beräknas förekomma inom landet. Tillgångarna har i princip värderats
efter samma grunder som i nu gällande program. Kommittén har inte funnit
anledning att frångå överstyrelsens beräkning.

Kommittén hai emellertid också undersökt om det inte finns ytterligare
lager som bör räknas som tillgångar. Eu förutsättning har därvid varit att
man med tillräcklig säkerhet kan utgå från att sådana lager kommer att
finnas tillgängliga om en försörjningskris inträder. Lagren kan dessutom
inte räknas med till större del än till vilken de med säkerhet kan beräknas
vara gripbara i ett krisläge och kan beaktas i ransoneringsförfarandet. Lager
av detta slag kan enligt kommitténs uppfattning endast avräknas mot
avspärrningsreserven.

Kommittén finner att dessa förutsättningar uppfylls i fråga om dels lager
av eldningsolja för fastighetsuppvärmning som förvaras i fastigheterna,
dels lager av motorbrännolja som finns i s. k. farmaggregat hos jordbrukare
och åkare in. fl., dels viss del av råoljelagren hos raffinaderierna. Vid beräkningen
av totalmålet för beredskapslagringen har därför hänsyn tagits
till förekomsten av dessa lager.

Inhemsk ersättnings produktion

Då det gäller att fastställa lagringsmålet måste man beakta möjligheten
att ersätta importerad olja med inhemska produkter som ved, torv och
andra.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

Kommittén konstaterar att som ersättning för flytande drivmedel kan
endast gengas komma i fråga. Gengasdrift kräver att fordonen förses med
speciell utrustning. Att sätta i gång produktion av sådan utrustning tar så
lång tid att gengasen inte kan beräknas få någon betydelse för bensin- och
motorbrännolj eförbrökningen under de tidsperioder som beredskapslagringen
skall täcka.

Gengasberedskapen kan dock höjas betydligt om man redan under normala
förhållanden framställer vissa verktyg, som behövs för tillverkningen
av gengasutrustning. Kostnaderna härför uppgår enligt överstyrelsens beräkningar
till ca 5 milj. kr. Man framhåller att ju snabbare övergång till
inhemska bränslen kan ske, desto större blir uthålligheten. Kommittén anser
det därför angeläget att en sådan höjning av beredskapen snarast prövas.

I fråga om ersättning för bränslena finner kommittén, att inhemsk produktion
av torv, kol eller skifferolja inte kan påverka lagringsbehovet. Kommittén
har inte funnit det tillrådligt att räkna med att importbränslena kan
ersättas med brännved annat än i viss begränsad omfattning under den tid,
som beredskapslagren är avsedda för.

Kol och koks

Överstyrelsen har i sitt förslag räknat med en ökning av de statliga kokslagren.
Delta bränsle behövs för vissa processer där det av tekniska skäl
inte kan ersättas med olja. Kommittén utgår från att den beräknade kvantiteten
koks anskaffas utom ramen för det lagringsprogram som läggs fram.

Vinterdispens

I de båda hittillsvarande programmen har s. k. vinterdispens medgivits
generellt i fråga om eldningsoljorna. Vinterdispensen innebär, att den föreskrivna
kvantiteten eldningsolja i sin helhet måste finnas i lager endast under
januari månad varje år. Därefter får kvantiteten trappas ned med högst
10 % fr. o. in. ingången av envar av månaderna februari, mars och april. Under
resten av året skall minst 70 % av den föreskrivna kvantiteten hållas
i lager. Kommittén föreslår att oförändrade regler skall gälla för det kommande
programmet.

Lagringstid och lagringsmål

Kommittén lägger fram tre alternativa förslag till lagringsmål.

Alternativ I motsvarar överstyrelsens förslag omräknat med hänsyn till
de beräknade ytterligare lagertillgångar som tidigare redogjorts för. Alternativet
innebär alt den avsedda tidsmässiga försörjningsuthålligheten uppnås
efter fem år dvs. under år 1975. Detta innebär att programperioden blir åren
1970—1974.

Alternativ II syftar likaledes till full lageruppbyggnad men under en sjuårsperiod
fram till år 1977, dvs. perioden omfattar åren 1970—1976. Kom -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

mittén har inte räknat med att lagerbehovet utom för eldningsoljor blir
större år 1977 än år 1975.

Alternativ III har beräknats så att lagerbehovet för varje produktslag,
med undantag för krigsreserven av drivmedel, begränsas till 95 % av alternativ
II. Detta betyder att den av statsmakterna fastställda tidsmässiga försörjningsuthålligheten
i fråga om avspärrningsreserven inte kan helt uppnås
till år 1977.

Kommittén har gjort två varianter av de olika alternativen betecknade
a och b. Varianten a innebär en ökad försörjningsuthållighet för uppvärmningssektorn.
I variant b har lagringsmålet för uppvärmningssektorn
i huvudsak beräknats efter samma grunder som i gällande program. Kommittén
har också beräknat vilka volymer av varje produktslag som uppnås
om den procentuella andel av prognoserad normalförbrukning år 1970, som
lagringsmålet år 1969 (lagringen år 1970) utgör, appliceras på den beräknade
förbrukningen år 1975. En sådan uppbyggnad av lagren ger emellertid
en klart otillfredsställande ojämnhet i fråga om uthålligheten för de
olika produktslagen och är därför inte något realistiskt alternativ. Kommittén
har tagit med det endast för kostnadsjämförelsens skull.

Val av alternativ

Med hänsyn till de tekniska svårigheterna att under en femårsperiod genomföra
en tillräcklig utbyggnad av anläggningar för den skyddade och
lokaliserade lagringen, anser kommittén ett sjuår salternativ klart vara att
föredra. När det gäller valet mellan alternativen förordar kommittén enhälligt
alternativ II b.

Krigs- och avspärrningsreservernas lagring

Alltsedan lagringsskyldighet för oljor infördes år 1938 har en strävan
varit att krigsreserven skall lagras i skyddade lager, dvs. i utrymmen som är
försedda med skydd mot bombanfall och beskjutning. Intill år 1958 svarade
staten för utbyggnaden av sådana lagringsanläggningar genom att antingen
utföra dem i egen regi eller medge statsbidrag till kommuner och enskilda.
Bidragen motsvarade merkostnaden för skyddet.

I samband med omläggningen år 1958 av systemet för beredskapslagringen
av oljor infördes skyldighet för företag med lagringsplikt för drivmedel
att lagerhålla krigsreserven av dessa oljeslag i skyddade lagringsutrymmen.
Sådan skyldighet föreligger även under den nu löpande lagringsperioden.

I övrigt har i de båda hittillsvarande oljelagringsprogrammen i princip
gällt valfrihet för de lagringsskyldiga i vad avser lagrens lokalisering. För
programmet 1963—1969 förutsätts att de lagringsskyldiga inom ramen för
sina kommersiella intressen beaktar beredskapssynpunkterna på lagrens lokalisering
och fortlöpande samråder med tillsynsmyndigheten beträffande
sina utbyggnadsplaner.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

Lagring av drivmedel

Kommittén anser att den fortsatta utbyggnaden av skyddade anläggningar
liksom tidigare i första hand bör inriktas på krigsreserverna av drivmedel.
Erforderligt lagringsutrymme för den skyddade lagringen har tidigare bestämts
efter en fyllnadsgrad av 80 %. Kommittén föreslår att den framtida
utbyggnaden av dessa lagringsutrymmen beräknas efter en fyllnadsgrad av
90 %, vilket innebär att utbyggnadsbehovet blir något lägre. För det kommande
programmet bör utrymmen för den skyddade lagringen liksom hittills
utföras i form av bombskyddade berganläggningar. Lokaliseringen av
dessa anläggningar skall bestämmas av tillsynsmyndigheten. Utbyggnaden
av utrymmena bör likformigt fördelas på två etapper.

Lagring av eldningsoljor

Som tidigare nämnts gäller i princip valfrihet för de lagringsskyldiga när
det gäller lagring av eldningsoljor. Detta har lett till betydande koncentrationer
av ovanjordscisterner till ett begränsat antal orter. En sådan lokalisering
passar in i det fredstida konsumtionsmönstret och även i ett avspärrningsläge
när utrymningar av tätorter inte förekommer.

Kommittén framhåller dock att man måste beakta, att ett avspärrningsläge
även kan innebära att utrymningar måste ske. En lokalisering av lagringen
av eldningsoljor, som bättre täcker större inkvarteringsområden är
därför ur bl. a. distributionssynpunkt önskvärd. Kommittén finner att en viss
styrning av lokaliseringen av det cisternbestånd, som byggs för den fortsatta
beredskapslagringen av eldningsolja, är påkallad. En del av krigsreserven av
sådan olja bör därför förvaras i utrymmen, som är lokaliserade på ett ur
beredskapssynpunkt godtagbart sätt. I denna lokaliserade lagring föreslås
även ingå viss mängd motorbrännolja. Kommittén har kommit till den uppfattningen
att utrymmena bör förläggas i berg av ekonomiska skäl och med
hänsyn till miljövården.

De anläggningar som byggs för denna lagring behöver inte uppfylla samma
fortifikatoriska krav som de som gäller för de skyddade lagringsutrymmena
för krigsreserven av drivmedel. Uppförandet av anläggningarna bör
dock medföra rätt till den särskilda avskrivningen enligt 1958 års förordning
om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m.

Den föreslagna lokaliserade lagringen förutsätter samgående mellan samtliga
berörda lagringspliktiga på liknande sätt som skett för skyddad lagring
under de båda hittillsvarande lagringsperioderna. Detta kan lämpligen ske
endast i fråga om oljehandeln. För att göra en planmässig utbyggnad av anläggningarna
möjlig, bör den kvantitet olja som skall lokaliseras fastställas
vid ingången av lagringsperioden. Utbyggnaden av lagringsutrymmena bör
även för denna lagring ske etappvis.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

För de lagringsskyldiga förbrukarna föreslås ingen ändring i lokaliseringsvillkoren.
Kommittén anser dock att en viss del av den ökning av lagringsplikten
i fråga om eldningsolja, som inträder för elkraft- och värmeproducerande
företag, bör fullgöras genom lagring vid det driftställe som
orsakat den ökade lagrings skyldighet en.

Investeringskostnader för föreslagna program

Kommittén redogör ingående för sina beräkningar av investeringskostnaderna
för att genomföra de olika alternativa lagringsmålen efter år 1969.
Beräkningarna grundar sig på cistern- och varupriser samt fyllnadsgrader,
som räknats fram i samarbete med experter inom oljebranschen.

Kostnaderna för cisternanläggningar har för fritt lokaliserade
ovanjordscisterner räknats fram med ledning av insamlade uppgifter
om kostnaderna för större delen av de anläggningar som byggts under
åren 1965 1967 och i vissa fall även under år 1964. Kommittén, som beak tat

viss brist och viss osäkerhet i det insamlade materialet föreslår, att den
planerade utbyggnaden av dessa ovanjordscisterner för bensin, eldningsolja
3—5 och övriga produkter beräknas efter ett enhetspris av 110, 80 och 65 kr.
per m3 cisternvolym.

Som tidigare nämnts föreslår kommittén att vissa kvantiteter drivmedel
förvaras i skyddade anläggningar och vissa kvantiteter eldningsolja och
motorbrännolja i anläggningar som lokaliseras efter beredskapsmässiga
grunder. Med hänsyn till det skydd och den lokalisering som förutsätts beräknas
kostnaderna per in3 cisternvolym gå upp till 165 kr. för skyddade anläggningar
och till 73 kr. för lokaliserade anläggningar.

Erforderligt lagringsutrymme föreslås för den kommande perioden beräknas
efter en något högre fyllnadsgrad, än vad som gällt för innevarande
period. För den oskyddade lagringen bör således fyllnadsgraden beräknas
till 75 % för drivmedel och 80 % för eldningsolja. Fyllnadsgraden i anläggningar
för skyddad och lokaliserad lagring bör beräknas till 90 %.

Tillsynsmyndigheten har f. n. enligt beslut av Kungl. Maj :t möjlighet att
medge viss generell nedsättning av lagringsmängden i skyddade anläggningar
under förutsättning att motsvarande mängd lagras i ovanjordscisterner.
Kommittén utgår från att dessa bestämmelser fortfarande kommer
att gälla men förutsätter, att någon generell dispens ej skall komma
ifråga för anläggningar som kommer till under den nya lagringsperioden.

Kommittén föreslår, att indexregleringen slopas om en liknande finansieringsmetod,
som den som nu tillämpas, skulle komma ifråga för det nya
programmet. I stället bör den faktiska kostnadsutvecklingen följas upp.

Olika alternativa metoder har undersökts för beräkningen av varans anskaffningskostnad,
lagerpriset. Man har funnit att den enklaste metoden att
beräkna detta är att gå ut från importpriserna enligt tullstatistiken. Metoden

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

ger ett någorlunda tillförlitligt resultat. För att priset vid lagret skall erhållas
måste till importpriset läggas hamnavgifter och kostnader för lossning
och transport. Importpriset bör dessutom justeras ned dels med hänsyn
till eventuella rabatter som inte registreras i importstatistiken och dels med
hänsyn till att förekomsten av raffinering inom riket bör resultera i en något
lägre medelanskaffningskostnad än den, som återspeglas av importpriset.
Kommittén har undersökt storleken av de tillägg som bör göras till importpriset
för att lagerpriset skall erhållas. Undersökningen som avser de faktiska
kostnaderna år 1967 hos de sju största företagen visar, att ifrågavarande
kostnader i medeltal uppgår till ca 5 % av importpriserna. Den nedjustering
av importpriset som av angivna skäl bör ske har bedömts vara av ungefär
samma storleksordning. Importpriserna enligt importstatistiken bör därför
vid valfri förläggning av beredskapslagret kunna anses motsvara varans
anskaffningskostnad vid lagret. Med hänsyn till den stora prisskillnaden
mellan de olika kvaliteterna inom produktgruppen eldningsolja 3—5 föreslår
kommittén, att priserna för dessa olika kvaliteter vägs med utgångspunkt
från den faktiska fördelningen av importen.

För de kvantiteter som skall lagras i skyddade eller beredskapsmässigt
lokaliserade anläggningar har kommittén gjort en särskild beräkning beträffande
storleken av de tillägg för lossning, frakt etc. som bör göras till importpriset
för att lagerpriset skall erhållas. Kommittén har funnit att dessa
tillägg bör beräknas till ca 12 kr. per in3 vara.

De varupriser som enligt kommittén bör tillämpas vid beräkning av kostnaderna
för det kommande lagringsprogrammet utgör för bensin 137, fotogen
132, motorbrännolja 102, eldningsolja 1—2 102 och eldningsolja 3—5
65 kr. per m3. För skyddad och lokaliserad lagring tillkommer 12 kr. per in3.
Med hänsyn till vinterdispensen kan varukostnaden för eldningsolja beräknas
till 85 7o av den för januari fastställda lagringsmängden.

Med dessa beräkningsgrunder blir investeringskostnaderna jämte merkostnaderna
för skyddad och lokaliserad lagring för de olika alternativen
följande:

Alternativ Totalt

milj. kr.

I a ...................... 873

I b ...................... 699

II a ...................... 940

II b ...................... 758

III a ...................... 791

III b ...................... 617

Jämförelsealternativet........ 415

Per år
milj. kr.

174.6

139.7
134,3
108,2
113,0

88,2

82,9

Kommittén framhåller att den tidigare berörda tillverkningen i fredstid
av vissa verktyg för produktion av gengasutrustning skulle kunna nedbringa
kostnaderna i samtliga alternativ med ca 11 milj. kr.

Utöver de nämnda investeringskostnaderna tillkommer utgifter av löpan -

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

de natur för underhåll och drift av beredskapslagren. Dessa utgifter beräknas
uppgå till högst 30 milj. kr. om året i början på perioden och till högst
45 milj. kr. om året i slutet på perioden. I beloppen är vidare inte inräknat
kostnaderna för ökad beredskapslagring av koks.

Med utgångspunkt från de kalkylförutsättningar som tillämpats har kommittén
beräknat merkostnaderna för den skyddade och beredskapsmässigt
lokaliserade lagringen i jämförelse med lagring utan krav på fortifikatoriskt
skydd och med valfri lokalisering. Beräkningarna visar att merkostnaderna
i alternativet II b utgör ca 80 milj. kr., dvs. ca 11,5 milj. kr. om
året.

Lagringsskyldighet för stadsgasindustrin och beredskapslagring av gasol

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar har i sin tidigare nämnda utredning
föreslagit att lagringsskyldighet skall införas för stadsgasindustrins råvaror
och för gasol. I enlighet med sina direktiv har kommittén övervägt dessa
frågor och därvid grundat sina bedömningar på överstyrelsens beräkningar
av lagerbehovet.

Lagringsskyldighet för stadsgasindustrin

Enligt 1957 års oljelagringsförordning är stadsgasverken skyldiga att hålla
beredskapslager av råvaror för gasframställning endast i det fall råvaran
utgörs av eldningsolja och förbrukningen härav uppgår till sammanlagt
minst 15 000 m3 under en treårsperiod. Lagringsmängden bestäms därvid
enligt samma regler, som gäller för övriga lagringsskyldiga. Med hänsyn till
stadsgasens betydelse för energiförsörjningen i städer med gasverk föreslog
1961 års oljelagringskommitté en särskild beredskapslagring av gasverksbränslen.
Härvid utgick kommittén från att endast behoven av stadsgas under
avspärrning skulle tillgodoses. Någon krigsproduktion av gas förutsågs
ej bli aktuell med hänsyn till planerad utrymning av städer med gasverk.
Statliga finansieringsbidrag för gasverkens beredskapslagring ansågs ej böra
utgå.

Riksdagen beslöt (prop. 1962: 194) att någon särskild lagringsplikt inte
skulle åläggas stadsgasindustrin. Det förutsattes då att överenskommelse
skulle träffas mellan industrin och tillsynsmyndigheten om frivillig lagring
av förgasningsbränslen. Den strukturändring som under senare år ägt rum
inom gasverksindustrin har medfört, att frågan inte kunnat lösas på avsett
sätt.

Utvecklingen inom stadsgasindustrin

Av de tretton stadsgasverk som nu är i drift har elva egen produktion,
medan två får sin gas från närbelägna städer. Produktionen är baserad på
petroleumprodukter vid nästan samtliga mindre och medelstora verk. De tre

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

största verken, som fortfarande baserar sin produktion på kol, kommer att
ändra sin råvarubas till lätta petroleumprodukter under åren 1969—1973.
Under perioden 1970—1974 beräknas stadsgasproduktionen eventuellt komma
att försvinna i två städer. Förhållandena i ett par andra städer är ovissa.

Resultatet av en undersökning som gjorts angående stadsgasframställningen
under åren 1967, 1970 och 1977 utvisar att framställningen av stadsgas,
som år 1967 uppgick till 268,2 milj. in3 väntas hli ungefär oförändrad
eller ca 265 milj. in3 vid mitten av 1970-talet.

Produktionen kommer att från början av 1970-talet till övervägande de!
baseras på lättbensin. Gasol utnyttjas huvudsakligen av två stadsgasverk.

Förslag till lagrings skyldighet

Den strukturella omdaningen av stadsgasindustrin har nu gått så långt att
utvecklingen fram till mitten av 1970-talet med tämligen stor säkerhet kan
överblickas. Enligt kommitténs uppfattning bör därför frågan om gasverkens
lagringsskyldighet nu lösas.

Kommittén föreslår att gasverken åläggs eu lagstadgad skyldighet att lagra
råvaror för gasframställning. Denna beredskapslagring bör, med hänsyn
till ändrade planer för utrymning av städer med gasverk, tillgodose behoven
under såväl avspärrning som krig med samma uthållighet som fastställs för
oljor.

Investeringskostnaderna för att genomföra denna beredskapslagring för
gasverken har i 1969 års prisläge beräknats till 18,7 milj. kr. för varianten
b av de föreslagna lagringsmålen för oljor. Härvid har kommittén utgått
från att två av gasverken enligt nu föreliggande planer utför bergrumsanläggningar
för lagring av lättbensin och gasol, medan övrig lagring sker i
ovan jordscisterner.

Kommittén föreslår, att gasverkens lagringsskyldighet anges i procent av
förbrukningen. Lagringsmängden bör beräknas med utgående från det närmast
föregående årets råvaruåtgång.

Då likformighet bör föreligga mellan gasverksbränslen och eldningsoljor
förutsätter kommittén, att lagringsprocenttalet fastställs att motsvara den
variant, som i fråga om ransoneringsnivå kommer att gälla för oljor.

Kommittén framhåller att den utbyggnad av cisternutrymmen som behövs
för att gasverken skall kunna fullgöra den föreslagna lagringsskyldigheten
medför, att denna inte kan träda i kraft omedelbart. Ej heller bör något
etappmål fastställas med hänsyn till den tid som krävs för utbyggnaden
av bergrum. Om lagringsmålet fastställs enligt alternativ I, bör gasverkens
lagringsplikt inträda fr. o. m. den 1 januari 1975. Väljs alternativ II eller
III bör detta ske den 1 januari 1977.

Någon åtskillnad i lagringssätt mellan behoven för krig och avspärrning
är inte motiverad med hänsyn till gasverkens utsatta läge under krigsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

29

hållanden. Gasverken bör därför få frihet att välja den lagringsform som i
det enskilda fallet är bäst lämpad. Då möjligheterna för gasverken att i ett
krisläge upprätthålla produktionen är beroende av omedelbar tillgång till
råvaror, bör emellertid det kravet uppställas, att en viss del av cisternutbyggnaden
förläggs i anslutning till gasverket eller i varje fall på den ort
där gasverket är beläget.

Kommittén föreslår att stadsgasverkens lagringsplikt skall inträda den 1
januari 1977. Lagringsmålet bör fastställas enligt samma alternativ som föreslås
för oljor, dvs. II b. Lagringsplikten bör regleras genom särskilda bestämmelser
i oljelagringsförordningen.

Beredskapslagring av gasol

Gasol har under senare år funnit allt större användning i Sverige. Under
perioden 1960/1966 ökade årskonsumtionen från ca 26 000 ton till drygt
63 000 ton. Under år 1966 svarade storindustrin för ca 70 % av den totala
gasolförbrukningen, hushåll, småindustrier m. fl. för drygt 27 %, medan
återstoden levererades som motorgasol.

Kommittén har vid sina undersökningar funnit, att gasolbehovet under
krig och avspärrning har sådan betydelse, att även det bör tryggas genom
beredskapslagring.

Aktuellt försörjningsläge

Gasol produceras vid två av landets tre raffinaderier samt vid den petrokemiska
anläggningen i Stenungsund. Årsproduktionen uppgår f. n. till
drygt 100 000 ton. Viss import och export förekommer. För år 1968 visar
försörjningsbalansen ett exportöverskott av ca 9 000 ton och en årsförbrukning
av ca 90 000 ton.

För lagring av gasol finns förutom cisternanläggningar ovan jord hos
tillverkare och säljare även vissa bergrum.

Förslag till beredskapslagring

En undersökning av kommittén tyder på att en fortsatt konsumtionsökning
av gasol är att vänta, särskilt inom industrisektorn och vid stadsgasverken.
Bortsett från sistnämnda behov bedöms normalårsförbrukningen
i mitten av 1970-talet komma att uppgå till 125 000—150 000 ton.

Kommittén har beräknat behovet av gasol under krig och avspärrning
och därvid förutsatt att oundgängliga behov skall kunna tillgodoses med
samma uthållighet för krig och avspärrning som gäller för olja. Några mera
avsevärda förändringar i krisförbrukningen av gasol under de närmaste
åren efter år 1975 förutses inte. Kommittén räknar med samma lagringsbehov
för år 1977 som för år 1975.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

Som tidigare nämnts föreslår kommittén att en del av råoljelagren med
viss fördelning på färdigvaror betraktas som gripbar tillgång. Gasolinnehållet
i denna råolja har till största delen kalkylerats som tillgång And beräkning
av lagringsmålet för gasol och för resterande del avräknals som kommersiellt
lager i kalkylen för beräkning aAT stadsgasverkens råvarulagring.
Till detta kommer kommersiella handelslager aA7 gasol i mitten aA- 1970-talet.

Gasol måste lagras antingen under tryck eller i nedkylt tillstånd. Gasollagring
blir därför dyr. Med hänsyn till den betydande kostnadsbesparing
som kan uppnås A''id gasollagring i större bergrum föreslår kommittén att
ett centrallager byggs för gemensam lagring aA7 säAäl krigsreserven som en
del aA'' avspärrningsreserA en. Resterande beredskapslager bör få lokaliseras
fritt.

Kommittén har funnit att om gasolkonsumtionen räknas om till att motSATara
15 000 m3 eldningsolja under en treårsperiod kommer högst ett par
industriföretag att bli lagringsskyldiga enligt oljelagringsförordningen. Med
hänsyn därtill och till att gasollagring i små cisterner ovan jord är jämförelsevis
dyr, anser kommittén det inte ekonomiskt försvarbart att i fråga
om gasol införa bestämmelser om lagringsplikt för sådana förbrukare som
avses i 6 § oljelagringsförordningen. Kommittén föreslår att lagringsskyldigheten
skall åAdla säljare som aA7ses i 5 § och importerande förbrukare
som avses i 6 § första stycket. Beträffande återförsäljare enligt 5 § andra
stycket föreslås att lagringsskyldigheten begränsas till dem, som har en
årlig försäljning aA7 minst 1 000 ton gasol. Någon liknande begränsning bör
aA7 konkurrensskäl inte medges importörerna.

Om hela beredskapslagringen av gasol förutsätts komma att ske i bergrum
blir investeringskostnaderna totalt 27,5 milj. kr., varav ca 19,8 milj. kr.
för det nämnda centrallagret och ca 7,7 milj. kr. för de fritt lokaliserade
lagren.

Om den fritt lokaliserade gasollagringen i stället skall fullgöras i större
ovanjordscisterner beräknas totalkostnaden öka med ca 8 milj. kr. till
drygt 35 milj. kr.

Enligt de upplysningar kommittén har fått bör gasol kunna långtidslagras
utan omsättning. Varan lämpar sig således väl för statlig beredskapslagring.
Kommittén föreslår därför att centrallagret helt ombesörjs av staten.
Det bör ankomma på överstyrelsen för ekonomiskt försvar att göra
framställningar om anslag för att bygga anläggningen. Varan bör anskaffas
genom anlitande av den rörliga kredit som riksdagen ställt till förfogande
för överstyrelsens beredskapslagring.

Det föreslagna centrallagret bör vara helt uppfyllt med gasol den 1 januari
1975. Beträffande den fritt lokaliserade lagringen bör gälla en successiv
årlig uppbyggnad med början den 1 januari 1971. För att tillkommande
importörer, tillverkare och säljare aA7 gasol skall arbeta under lika konkur -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

31

rensförhållanden, som de vilka redan är verksamma på marknaden, bör
lagringsskyldigheten fördelas mellan de lagringspliktiga efter så aktuell
marknadsfördelning som möjligt. Sålunda bör lagringsskyldigheten för gasol
för år 1971 baseras på marknadsandelen under år 1969, lagringsskyldigheten
för år 1972 på andelen under år 1970 osv.

Lagringsplikten för gasol bör regleras genom särskilda bestämmelser i
olj elagringsförordningen.

F inansieringsf rågor

Motorbensin, fotogen, motorbrännoljor och eldningsoljor

Tidigare har redogjorts för finansieringen av 1958—1962 års och 1963—
1969 års oljelagringsprogram. Av redogörelsen framgår att staten i stor utsträckning
bidragit till finansieringen av beredskapslagringen. Bidragen beräknas
uppgå till ca 60 % av investeringskostnaderna. För att fullfölja programmen
har riksdagen anvisat 350 milj. kr. för perioden 1958—1962 och
439 milj. kr. för perioden 1963—1969.

Den del av investeringskostnaderna, som inte täckts av statliga bidrag,
liksom kostnaderna för de löpande underhålls- och driftkostnaderna för
beredskapslagren, har tagits ut genom pristillägg på oljeprodukterna. Pristillägget
för de direkta investeringskostnaderna har beräknats gå upp till
ca 0,4 öre per konsumerad liter olja. Detta pristillägg har inte tagits ut vid
leveranser till lagringspliktiga konsumenter.

Kommittén framhåller fördelarna med att lagringen huvudsakligen sköts
av oljehandeln och vissa större konsumenter av olja. Lagringen kan ske i
anslutning till den normala kommersiella distributionen och förbrukningen.
Sakkunskapen hos de företag som sysslar med olja kan utnyttjas. Företrädare
för de lagringsskyldiga har under utredningsarbetet ställt sig positiva
till att fortsätta att sköta beredskapslagringen. Kommittén finner denna inställning
värdefull och utgår från att den nuvarande ordningen för lagringen
skall bibehållas.

Mot denna bakgrund anser kommittén att två metoder för finansieringen
står till buds. Den ena är prisvägsmetoden. Den betyder att konsumenterna
av olj a direkt och indirekt i princip får stå för kostnaderna. Den andra metoden
är statlig finansiering. Den innebär att kostnaderna slås ut på skattebetalarna
med den fördelning som olika skatteregler ger. Vidare kan liksom
nu en kombination av båda metoderna användas.

Som tidigare nämnts har de lagrinsskyldiga såväl i tidigare som nu löpande
lagringsprogram förutsatts svara för investeringskostnader för lagring
till ett belopp som motsvarar 0,4 öre per liter av årsförbrukningen.

Kommittén har med ledning av konsumtionsprognosen för den kommande
lagringsperioden beräknat de intäkter, som ett uttag av 0,4 öre per
konsumerad liter skulle ge. Beräkningen ger ett genomsnittligt årligt be -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

lopp av ca 122 milj. kr. för perioden 1970—1974 och 129 milj. kr. för perioden
1970—1976.

Om dessa intäkter jämförs med årskostnaderna för de olika alternativ
som kommittén diskuterar visar det sig, att full täckning för investeringskostnaderna
inte erhålls i alternativen I a, I b och II a. De belopp, som
återstår att finansiera är för alternativ I a ca 53 milj. kr., för alternativ
I b ca 18 milj. kr. och för alternativ II a ca 6 milj. kr. Däremot uppnås full
kostnadstäckning för övriga alternativ, inklusive det av kommittén förordade
alternativ II b. Detta alternativ medför följaktligen en kostnadsmässig
belastning för oljebranschen, som inte överstiger vad som ansågs möjlig
vid tillkomsten av de båda tidigare programmen.

Vissa av de lagringsskyldiga konsumenterna, som konkurrerar med utländska
företag, kan ha svårigheter att täcka in kostnaderna för beredskapslagringen
i priserna på sina produkter. Kommittén framhåller dock
att belastningen per in3 olja under den nya perioden för dessa konsumenter
snarast torde komma att understiga vad som beräknades vid tillkomsten
av det nu löpande programmet.

De totala investeringskostnaderna för den egentliga industrin uppgår enligt
kommitténs beräkningar till inemot 20 milj. kr. om året under sjuårsperioden.
Om kostnaderna slås ut på en normal avskrivningstid, minskas
dock årskostnaden kraftigt. Kommittén utgår från att oljehandelns leveranser
till de lagringsskyldiga storkonsumenterna, liksom under de båda hittillsvarande
programmen, kommer att ske utan pristillägg för kostnader för
beredskapslagringen.

Under förutsättning att alternativet II b antages, finner kommittén det
möjligt att gå över till finansiering enligt prisvägsmetoden. Kommittén föreslår
dock att undantag görs för de merkostnader som uppkommer för den
skyddade lagringen och för oljehandelns lokaliserade lagring.

Merkostnaderna för den skyddade lagringen har hittills burits av staten.
Kommittén anser att så bör ske även i fortsättningen. Skälet till detta är
bl. a. de lokaliseringskrav som gäller för de skyddade lagringsutrymmena.
Kommittén anser att samma skäl för statlig finansiering föreligger även i
fråga om merkostnaderna för den föreslagna lokaliserade lagringen. De krav
på lokalisering av delar av vissa storkonsumenters beredskapslager som
kommittén föreslår är av annan art och synes därför inte böra föranleda
statliga bidrag.

De merkostnader som kommittén sålunda föreslår att staten skall finansiera
utgör, som framgår av det föregående, sammanlagt ca 80 milj. kr., dvs.
11,5 milj. kr. om året under sju år. Bidragen bör som hittills utgå i form av
ränte- och amorteringsfria lån och i övrigt på samma villkor som nu gäller.

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969
Reservation av ledamoten Wadell

Reservanten ansluter sig inte till majoritetens förslag om finansieringen
av det kommande programmet. I reservationen framhålls bl. a. att huvudparten
av de lagringsskyldiga förbrukarna arbetar under en hård internationell
konkurrens, som bestämmer prissättningen på företagens produkter.
Detta innebär att det inte finns möjligheter att genom pristillägg ta ut kostnaderna
tör beredskapslagringen. Vidare framhålls, att man vid bedömningen
av oljelagringens ekonomiska konsekvenser för företagen måste ta hänsyn
till alla statliga pålagor. Det är den totala kostnadsbelastningen som
bestämmer företagens konkurrensförmåga. Särskilt bör uppmärksammas
att många av de företag som får kostnader för tvångslagringen även drabbas
av energiskatt.

Reservanten delar majoritetens mening att statsbidrag bör utgå till merkostnader
tör skyddad och lokaliserad lagring. Han framhåller emellertid
att de lagringspliktigas kostnader i övrigt för tvångslagringen till stor del
är av i princip samma slag som dessa merkostnader, nämligen kostnader för
landets försvar och beredskap. Detta gäller till fullo kostnaderna för den i
lagren ingående krigsreserven och till en avsevärd del kostnaderna för avspärrningsreserven.

Enligt reservantens mening bör statliga bidrag utgå inte bara till nämnda
merkostnader utan även till de lagringspliktigas övriga kostnader för tvångslagringen.
Med hänsyn till att oljehandeln biträtt majoritetsförslaget kan
emellertid bidragen begränsas till oljelagringspliktiga industriföretag.

Reservanten föreslår i första hand, att staten lämnar bidrag till lagringspliktiga
förbrukare med procentuellt sett ungefär samma bidragsbelopp som
utgått under de båda hittillsvarande utbyggnadsperioderna.

I andra hand föreslår han att det bidragsbelopp som staten totalt ställer
till förfogande för oljelagringen, bortsett från gasol, fördelas lika mellan
oljehandeln och industrin enligt de närmare grunder som kan fastställas
vid särskilda överläggningar mellan staten och företrädare för de lagringsskyldiga.

Stadsgas

Kostnaderna för den uppbyggnad av lagringen av råvara för stadsgasindustrin
som kommittén föreslår har beräknats till 18,7 milj. kr., dvs. 2,7
milj. kr. om året eller ca 1 öre per in3 såld gas. Belastningen blir dock olika
för skilda gasverk.

Kommittén framhåller att samtliga gasverk, som kan komma att omfattas
av en lagringsplikt, är kommunala. Om skattefinansiering skall förekomma,
ligger det därför lika nära till hands att den sker genom kommunal som genom
statlig beskattning.

Enligt kommitténs uppfattning har de verk som är i färd med att gå över
till annan råvara haft anledning att räkna med beredskapslagring vid plane3
Bihang till riksdagens protokoll W6U. 1 samt Nr 136

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

ringen av sina investeringar. Härtill konnner att den töreslagna lagringsskyldigheten
inte avses träda i kraft förrän vid sjuårsperiodens utgång. Verken
bereds alltså en förhållandevis lång tid att anskaffa medel för finansieringen.
Om kostnaderna slås ut på en normal avskrivningstid, minskas dessutom
årskostnaden kraftigt. Kommittén finner därför inte anledning föreslå att
statligt stöd skall utgå till beredskapslagring av råvara för stadsgas.

Gasol

Investeringskostnaderna för den beredskapslagring av gasol som enligt
kommitténs förslag skall åvila de lagringsskyldiga uppgår till ca 7,7 milj.
kr., dvs. 1,1 milj. kr. per år. Detta motsvarar omkring 10 kr. per ton. Enligt
kommitténs bedömning är denna kostnadsbelastning inte större än att den
kan bäras utan statliga bidrag.

Övergångsbestämmelser

Förslaget till finansiering innebär att den som först under den kommande
perioden blir lagringsskyldig skall bygga upp beredskapslager utan statsbidrag.
Han kommer därigenom i sämre ställning än den som nu är lagringsskyldig
och som kan bygga upp sitt beredskapslager med statsbidrag.

Kommittén har diskuterat frågan om särskilda övergångsbestämmelser
bör införas för att tillgodose rättvisesynpunkter gentemot nytillkommande
lagringsskyldiga. Den har därvid kommit till slutsatsen att bidrag inte bör
utgå till dessa lagringsskyldiga. Skulle orättvisor som är direkt stötande ur
konkurrenssynpunkt uppstå bör det dock vara tänkbart att i någon mån
jämka lagringsskyldigheten inom ramen för gällande dispensregler. Dispensreglerna
bör utnyttjas endast i strängt begränsad omfattning och endast
övergångsvis.

Vissa särskilda frågor

Med hänsyn till erfarenheterna av nuvarande oljelagringsprogram har
kommittén tagit upp vissa frågor till särskild granskning.

I fråga om kretsen av lagringsskyldiga, grunderna för
statliga myndigheters lagring samt möjligheten till
inlagring hos annan lagringsskyldig bär granskningen lett
till att kommittén inte anser sig ha anledning föreslå ändringar i nuvarande
bestämmelser. Kommittén har även diskuterat olj elagringsrådets
ställning och finner inte skäl föreslå att rådet avskaffas.

I det följande redovisas överväganden i speciella frågor, som tidigare kortfattat
berörts eller som kommittén enligt sina direktiv och särskilt beslut
har haft att ta ställning till.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969
Fasta eller procentuella lagringsmål

En följsam anpassning av beredskapslagringen till utvecklingen av krisbehoven
framstår som önskvärd från beredskapssynpunkt. En sådan anpassning
synes möjlig om lagringsskyldigheten fastställs enligt principerna
i 1938 års oljelagringsförordning, dvs. som ett procenttal av tidigare försäljning
och förbrukning.

Kommittén har i sina överväganden om övergång från fasta till procentuella
lagringsmål funnit att den långsiktiga planering, som erfordras för
att uppföra anläggningar för skyddad och lokaliserad lagring, begränsar de
lagringsskyldigas möjligheter all möta årliga fluktuationer i lagringsplikten.
Med hänsyn härtill anser kommittén att denna lagring liksom hittills hör
bestämmas i fasta volymer.

Kommittén finner det emellertid tänkbart att målen för den del av den
oskyddade lagringen, som får lokaliseras fritt fastställs efter procentuella
grunder. Näringslivets representanter i kommittén har dock med skärpa understrukit
fördelarna med nuvarande system. Kommittén föreslår därför
inte någon ändring för denna del av lagringen.

Dispens att lagra råolja

Raffinaderiernas råoljelager kan f. n. efter dispens enligt 10 § oljelagringsförordningen
användas för fullgörande av beredskapslagringsskyldigheten
genom alt de får ersätta viss del av beredskapslagret av färdigprodukter
för avspärrningsfallet. Sådan dispens har lämnats samtliga raffinaderier.

Råolja bör inte heller i fortsättningen ingå i krigsreserven. Man måste
räkna med att raffinaderierna kan sättas ur stånd att tillverka färdigprodukter
redan i inledningsskedet av ett krig. Råoljelagren utgör däremot en
värdefull del av försörjningsreserven för avspärrningsfallet. Den kan utnyttjas
mer flexibelt än lager av färdigprodukter och kan inom vissa gränser
användas för tillverkning av de oljeslag som behovet är störst av. Att
lagra råolja kan också vara ekonomiskt fördelaktigare än att lagra färdigprodukter.

Som tidigare nämnts har kommittén vid beräkningen av behovet av lagerökning
för den kommande lagringsperioden betraktat en viss del av råoljelagren
såsom gripbara färdiga produkter. Denna råoljevolym får inte räknas
raffinaderierna till godo vid fullgörande av lagrings skyldighet under
den kommande perioden. Den bör dock vid periodens början fastställas till
en lägre kvantitet och sedan successivt ökas samtidigt som dispensmöjligheterna
minskas i motsvarande grad. Ökningen bör fördelas jämnt under
eu femårsperiod oavsett om den kommande lagringsperioden skulle bli
längre.

Den från raffinaderiernas dispensmöjligheter borträknade råoljan bör
varje år fördelas av tillsynsmyndigheten mellan dessa företag. Fördelningen
3f Bihang till riksdagens protokoll 1V69. 1 samt. Nr 136

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1969

bör grundas på raffinerad mängd råolja under närmast föregående kalenderår.

Förslaget innebär att olj ef öretag med raffinaderi för att fullgöra sin lagringsskyldighet
av färdigprodukter får tillgodoräkna sitt lager av råolja
endast till viss del. Den begränsningen bör liksom hittills gälla, att de
mängder av olika oljeslag'', som ifrågavarande företag åläggs förvara i skyddade
utrymmen eller inom ramen för annan lokaliserad lagring bör lagerhållas
som färdigprodukter. Vidare bör den lagring utgöras av färdigprodukter
som sådant olj ef öretag åtager sig för annan lagringsskyldig.

Kontrollstation

Om det föreslagna sjuårsprogrammet väljs bör det i begränsad utsträckning
omprövas vid en s. k. kontrollstation ungefär i mitten av perioden.
Denna omprövning skall inte gälla lagringssystemets principiella uppbyggnad
utan vara begränsad till bedömningar beträffande prognoserna över
fredskonsumtionen av olja, krigs- och avspärrningsbehovens storlek samt
avdragsposternas storlek. Kommittén vill särskilt peka på att de beslut som
kan ha fattats vid lagringsperiodens början i fråga om skyddad och lokaliserad
lagring inte bör ändras under perioden. Omprövningen bör inte avse
programmets finansiering.

För prövningen bör Kungl. Maj :t sätta till en särskild kontrollgrupp.
Om prövningen visar att förutsättningarna för de beslut om oljelagringen
som fattats vid periodens början ändrats i något betydelsefullt avseende,
bör gruppen lägga fram förslag om de ändringar i systemet som behövs.

Med hänsyn till att omprövningen skall vara begränsad bör det få ankomma
på Kungl. Maj :t att besluta om de ändringar som kan föranledas av
prövningen. Tidpunkten för omprövningen bör väljas så att resultatet föreligger
vid årsskiftet 1973/74. En eventuell ändring av lagringsmålet kan då
beaktas när årsmålen för 1975 och senare år bestäms.

Fiskefartygs oljeförbrukning

I överensstämmelse med riksdagens beslut överlämnade Kungl. Maj:t den
29 november 1968 till kommittén en motion angående befrielse för fiskefartyg
i utrikes trafik från avgiftsskvldighet beträffande oljelagringen. (1968:
II: 592, SU 60, rskr 341).

I motionen förordas en författningsändring, som medger befrielse från
avgiftsskyldigheten beträffande oljelagring för fiskefartyg så att allt yrkesmässigt
fiske som sker utanför svenskt territorialvatten blir jämställt med
övrig utrikes trafik.

Enligt bestämmelserna i oljelagringsförordningen är förbrukare inte lagringsskyldig
för den olja som förbrukats vid fartygs drift i utrikes trafik.
Från det oljelagringsförordningen trädde i kraft har bestämmelserna till -

37

Kungl. Ma j:ts proposition nr 136 år 1969

lämpats så, att fiskefartygs oljeförbrukning inte ansetts utgöra förbrukning
vid fartygs drift i utrikes trafik.

Kommittén anför bl. a. att grunden till undantagsregeln för fartyg i utrikes
trafik uppenbarligen är att sjötrafiken mellan Sverige och utlandet
inte väntas kunna upprätthållas i krislägen och att skäl därför saknas att
beredskapslagra olja för sådan trafik. I fråga om fiskefartygen är läget ett
annat. Fisket beräknas pågå i stor utsträckning även i krislägen och kan
då ha stor betydelse för folkförsörjningen. Behovet av drivmedel för fisket
måste därför medräknas när beredskapslagren av olja fastställs.

Om fisket befrias från de beredskapsavgifter som oljehandeln tar ut av
förbrukare ökas i motsvarande mån belastningen på andra grupper som bidrar
till finansieringen av oljelagringen. Enligt kommitténs uppfattning
är inte en sådan omfördelning motiverad av något förhållande som hänför
sig till beredskapslagringens konstruktion. Motivet skulle i stället vara ett
allmänt önskemål att stödja fisket. Om ett sådant stöd skall lämnas bör
det ske i andra former. Kommittén har därför inte funnit anledning föreslå
några nya bestämmelser om fiskefartygs oljeförbrukning.

Oljeavgift

Tidigare har redogjorts för förordningen om oljeavgift m. m.

De av kommittén beräknade oljeavgift erna för den kommande lagringsperioden
framgår av följande tabell:

Varuslag och lagringssätt

Bensin......................

Fotogen ....................

Motorbrännolja..............

Eldningsolja 1—2............

Eldningsolja 3—5............

Gasol ......................

Tillägg för skyddad lagring
Tillägg för lokaliserad lagring . .

Oljeavgift kr./m3
nu gällande beräknad

35 33

31 23

26 20

24 18

25 21

119 (avser kr./ton)
6 9

— 2

Kommittén föreslår att olj eavgifterna för det kommande programmet bestäms
till de belopp som beräkningarna visar. Avgifterna bör ändras om
kostnaderna för att hålla lager av olja skulle undergå några mera avsevärda
förändringar. Någon oljeavgift för råvara för stadsgas anser kommittén inte
nödvändig. Olj eavgifterna bör debiteras av tillsynsmyndigheten och tillfalla
statsverket.

Sysselsättningsfrågan

Kommittén har undersökt hur en eventuell utbyggnad av anläggningar
för beredskapslagring kan utnyttjas för att bereda arbete vid en konjunkturell
eller säsongmässig nedgång i sysselsättningen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

Vid genomgången av en preliminär plan för utbyggnaden av skyddade
och lokaliserade anläggningar har kommittén sökt bedöma sysselsättningseffekten
såväl med hänsyn till arbetenas art som till de orter som avses
komma i fråga. I fråga om arbetenas art torde sysselsättningseffekten bli
sådan att det finns intresse för den hos arbetsmarknadsmyndigheterna.
Detta gäller främst sprängnings- och övriga anläggningsarbeten, medan inredningsarbetena
synes mindre ägnade som sysselsättningsobjekt. Vad gäller
de orter som upptagits i planen torde vissa av dessa f. n. inte ha behov
av att tillföras nya arbetsobjekt.

Kommitténs överväganden har givit vid handen, att vid en konjunkturell
eller säsongmässig nedgång i sysselsättningen kan utbyggnaden av oljelagringsanläggningar
fogas in i de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
i det aktuella läget kommer i fråga. Detta får emellertid inte föranleda att
anläggningarna inte byggs ut i den takt som beredskapen kräver. Kommittén
vill särskilt framhålla, att det torde vara av värde, att utbyggnaden av
det föreslagna lagret för gasol sker i samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna.

Remissyttrandena

Behov av fortsatt lagring

Remissinstanserna har inte någon erinran mot kommitténs uppfattning
om behovet av fortsatt beredskapslagring.

Överbefälhavaren delar dock inte kommitténs bedömning att atomkraftens
utveckling på längre sikt kan minska Sveriges importberoende. Han
påminner om atl atomkraftverken inte torde komma att förses med erforderligt
fortifikatoriskt skydd. Detta för med sig, att utbyggnaden av atomkraften
inte bör påverka den fortsatta beredskapslagringen av olja.

Beräkning av lagerbehov och lagringsmål

Kommitténs beräkningar av lagerbehov, tillgångar inom
landet på drivmedel och bränslen samt inhemsk ersättningsproduktion
föranleder kommentarer och vissa erinringar från
flera statliga remissinstanser.

Förslaget om ökad rån son er ingsber edskap biträds således av
överbefälhavaren, transportnämnden, kommerskollegium och överstyrelsen
för ekonomiskt försvar.

I egenskap av ansvarig myndighet för planläggningen av en drivmedelsransonering
framhåller transportnämnden, att nämnden för denna verksamhet
behöver tillföras ökade personella och ekonomiska resurser.

De beräkningar av lagerbehovet, som gjorts av överstyrelsen
för ekonomiskt försvar och som legat till grund för kommitténs aibete,

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1969

är enligt överbefälhavaren för krigsmaktens del baserade på äldre bedömningar.
En revidering i början av år 1969 av krigsmaktens bedömda framtida
förbrukning visar sig innebära sådana ändringar att en ökning av lagringsmålen
erfordras. Hänsyn till krigsmaktens beräknade ökade förbrukning
bör därför tas innan de slutliga lagringsmålen fastställs.

Överbefälhavaren betonar vikten av att lagringen av flygdrivmedel
för civilt bruk förs upp till samma nivå som övrig beredskapslagring.

Kommitténs beräkningar av vissa tillgångar av drivmedel i
farmaggregat som gripbara lager i händelse av ett krisläge möter invändning
från jordbruksnämndens sida. I sina interna planer för eu drivmedelsransonering
på jordbrukets område har nämnden räknat med dessa
lager som tillgångar, utöver de tilldelningar, som ställs till jordbrukets förfogande
i ett krisläge. Nämnden anser därför att tillgångarna av olja i farmaggregat
även framdeles bör undantagas vid beräkning av de drivmedelsmängder
som skall beredskapslagras. Det kan vidare enligt nämnden sättas
i fråga om nämnda tillgångar är så stora, som kommittén räknat med.

Den föreslagna förbättringen av gengasberedskapen biträds
av överbefälhavaren, transportnämnden, jordbruksnämnden, kommer
skollegium, överstyrelsen för ekonomiskt försvar och Svenska petroleum
institutet. Jordbruksnämnden anför sålunda att det av jordbrukets naturliga
rytm följer, att man inom denna sektor, i likhet med uppvärmningssektorn,
inte kan planera för krigs- och avspärrningsperioder var för sig. Jordbrukets
livsmedelsbehov måste kunna tillfredsställas oavsett periodindelning,
om en godtagbar livsmedelsförsörjning skall kunna säkerställas. Om jordbrukets
uthållighet skall kunna begränsas till de tidsnormer som gäller för
Övriga delar av totalförsvaret, fordras eu hög gengasberedskap. Denna beredskap
måste vara sådan, att jordbrukets traktorer och övriga motordrivna
redskap hinner ställas om till gengasdrift under den lid andra drivmedel
ännu finns tillgängliga.

Den lagringstid och det lagringsmål, som det av kommittén
förordade alternativet II b innebär, har i stort sett inte föranlett erinringar
från remissinstanserna.

Överbefälhavaren anser dock att en höjning bör ske av bränslelagringen.
Han erinrar vidare om, att det förordade alternativet bygger på förutsättningen
att lagerbehovet är detsamma år 1977 som år 1975. Detta innebär en
sänkning av uthålligheten för drivmedel. Om den principiellt föreslagna
målsättningen skall genomföras bör därför antingen alternativ I väljas,
eller en uppräkning av lagerbehov och lagringsmål till 1977 års nivå ske i
alternativ II. Överbefälhavaren, som har full förståelse för önskemålet om
en sjuårig lagringsperiod föreslår att alternativet II a räknas upp i fråga
om drivmedlen och läggs till grund för planeringen. Den av kommittén föreslagna
kontrollstationen bör ingå i planeringen. Överbefälhavaren kan,
om praktiska skäl talar därför, godtaga alternativet II a i den nuvarande

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1969

utformningen. En förutsättning för detta är dock att man vid kontrollstationen,
i motsats till kommitténs förslag, också kan företaga ändringar i
planeringen av utbyggnaden av skyddade anläggningar.

De prognoser som lades till grund för beredskapslagringen av olja under
lagringsperioden 1963—1969 har enligt jordbruksnämnden i fråga om jordbrukets
drivmedelsbehov visat sig behäftade med stora fel. Den markanta
övergången från bensin- och fotogentraktorer till dieseltraktorer har medfört
att de kvantiteter motorbrännolja, som numera förbrukas inom jordbruket,
inte motsvaras av en proportionell beredskapslagring av detta drivmedelsslag.
Nämnden anser en väsentlig ökning av lagren av motorbrännolja
ofrånkomlig och konstaterar därför med tillfredsställelse att kommittén
i samtliga lagringsalternativ föreslagit en sådan ökning.

De skäl kommittén anför för att förorda en sjuårig lagringsperiod finner
kommerskollegium övertygande. Kollegiet förutsätter dock att lagringsprogrammet
omprövas vid den av kommittén föreslagna kontrollstationen. Kollegiet
sätter i fråga om den av kommittén föreslagna begränsade höjningen
av beredskapslagringen av bensin är välbetänkt bl. a. med hänsyn till det
ökande bilbeståndet. Även om de fordon, som används i renodlad nyttotrafik
i allt större utsträckning drivs med motorbrännolja, kommer en relativt
betydande del av detta bilbestånd, liksom huvudparten av personbilsparken,
att ännu år 1977 vara beroende av bensin som drivmedel. Med det av kommittén
angivna lagerbehovet för bensin är det enligt kollegiet uppenbart,
att utomordentligt kraftigt verkande konsumtionsbegränsande åtgärder
måste vidtas om den avsedda uthålligheten i ett krisläge skall uppnås. Det
förefaller tveksamt om sådana åtgärder kan genomföras utan att allvarliga
olägenheter drabbar viktiga samhällsfunktioner. Enligt kollegiets uppfattning
bör därför lagringsmålet för bensin sättas betydligt högre än vad kommittén
förordat. En sådan förstärkning av bensinlagringen får dock inte
innebära en begränsning av lagringsmålen för övriga produkter.

Även överstyrelsen för ekonomiskt försvar ansluter sig till kommitténs
förslag om en sjuårig lagringsperiod. En förutsättning därtill är dock att
den föreslagna omprövningen vid periodens mitt kommer till stånd.

Överstyrelsen erinrar om att det av kommittén förordade lagringsmålet
alternativ It b innebär att beredskapen inom uppvärmningssektorn i princip
hålls på den nivå som åsyftas i nu löpande program. För egen del har
överstyrelsen förordat en viss ökning av beredskapen inom denna sektor i
enlighet med alternativ II a. Den merbelastning som alternativ II a innebär
i jämförelse med alternativ II b anser överstyrelsen inte vara sa stor,
att den behöver lägga hinder i vägen för en välbehövlig förstärkning av försörj
ningsuthålligheten för uppvärmningssektorn. Styrelsen finner det sålunda
alltjämt önskvärt att beredskapslagringen av oljor inriktas på en bättre
försörjningsuthållighet på uppvärmningsområdet men vill dock inte nu
motsätta sig det av kommittén enhälligt förordade alternativet II b.

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1969

Svenska petroleum institutet anför att det pristillägg på oljeprodukter,
som tas ut för att finansiera beredskapslagringen, för den kommande perioden
synes komma att bli av samma storlek för flertalet produkter som under
nu löpande lagringsperiod. På grund av den föreslagna kraftiga lagerökningen
av motorbrännolja måste dock pristillägget på denna produkt höjas under
den kommande perioden från nuvarande 1 öre till 1,5—2 öre per liter.
Då detta berör praktiskt taget all lastbilstrafik och även så konstnadskänsliga
näringsgrenar som jordbruk, skogsbruk och fiske, ifrågasätter institutet,
med instämmande av Svenska lantmännens riksförbund, om det inte är möjligt
att något reducera den föreslagna utbyggnaden av ovanjordslagren för
denna produkt. Institutet förordar därför att den föreslagna förbättringen av
gengasberedskapen genomförs, varigenom utbyggnaden av motorbrännoljelagren
kan minskas. Vidare bör prövas om inte en viss ytterligare reduktion
av utbyggnaden av ovanj ordslagren för motorbrännolja kan ske som en
följd av att en del av den lokaliserade lagringen av eldningsoljor föreslås
äga rum genom lagring av motorbrännolja. Med hänsyn till att avdragsposterna
för lager av eldningsolja i fastigheter är synnerligen försiktigt värderade
skulle en sådan minskning kunna genomföras utan någon kompenserande
utökning av eldningsoljelagren.

Krigs- och avspärrningsreservernas lagring

Kommitténs förslag behandlas av flera remissinstanser. Överbefälhavaren
anser att förslaget om begränsat skyddad, lokaliserad lagring av
beredskapslagren av eldningsolja innebär en klar förbättring av nuvarande
lagringsförhållanden. Denna uppfattning delas av överstyrelsen för ekonomiskt
försvar som understryker angelägenheten av att förslaget realiseras.
Svenska petroleum institutet konstaterar att den föreslagna utökade bergrumslagringen
kommer att medföra en avsevärd förstärkning av krigsberedskapen.
Institutet anser det angeläget att denna utbyggnad sker med utgångspunkt
från de förutsättningar, som legat till grund för kommittébetänkandet
eftersom senare ändringar lätt medför betydande kostnadsökningar.

Förslaget beträffande lokalisering av viss del av de elkrafts-
och värmeproducerande företagens ökade lager
bemöts av statens vattenfallsverk och Svenska kommunförbundet.

Vattenfallsverket framhåller att den föreslagna lokaliseringen kan medföra
problem i synnerhet för en lagringsskyldig, som innehar och driver mer
än ett driftställe. Konsekvensen skulle kunna bli att olja antingen får transporteras
mellan den lagringsskyldiges olika anläggningar eller att det för
anläggningarna sammanlagda tvångslagret måste ökas utöver fastställd nivå.
Verket pekar också på de speciella förhållanden som råder för elkraftproduktionen.
Samtliga berörda anläggningar är sammankopplade så att elkraft
obehindrat kan transporteras mellan dem. Om kommitténs förslag godtas

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

bör tillämpningsföreskrifterna utformas så, att tillsynsmyndigheten har
möjlighet beakta de för kraftförsörjningen gällande särskilda förutsättningarna.

Svenska kommunförbundet sätter starkt i fråga om den föreslagna lokaliseringen
är nödvändig. Kravet på viss platsbunden lagring kan utgöra hinder
för önskvärda rationaliseringssträvanden i form av samgående mellan företag
ifråga om inköp och lagring.

Även Svenska värmeföreningen anser att lokaliseringskravet kan innebära
väsentliga ingrepp i planeringen för kraftvärmeverken. Eftersom föreningen
representerar kommunala företag för vilka beredskapsmässiga bedömningar
alltid måste inta en framträdande plats, förklarar den sig dock i
stort vara införstådd med kommitténs förslag.

Statens naturvårdsverk pekar på att oljelagring medför vissa risker genom
oavsiktliga utsläpp och vid katastrofer. Enligt verkets mening är det därför
att föredra att lagringen förläggs till tämligen stora anläggningar som kan
förväntas erbjuda större säkerhet ur miljövårdssynpunkt. Verket förutsätter
att man liksom hittills får ta ställning till utbyggandet av anläggningarna i
varje särskilt fall.

Investeringskostnader

Kommitténs beräkningar av investeringskostnaderna för
det föreslagna programmet berörs endast av statens pris- och
kartellnämnd. I fråga om kostnader för cisternanläggninga
r anser nämnden det tillfredsställande, att förslaget inte bygger på ett
indexsystem utan på faktiska kostnader. Nämnden har inte heller något
att invända mot den av kommittén använda metoden för beräkning av
varans anskaffningskostnad. Utvecklingen av kostnaderna
för de olika poster, som ingår i beräkningarna, bör dock följas upp, framför
allt med hänsyn till utbyggnaden av inhemsk raffinering.

Stadsgas och gasol

Kommittéförslagen beträffande la g ringsskyldig het för stadsgasindustrin
samt beredskapslagring av gasol föranleder
ingen erinran från remissinstanserna.

Finansieringsfrågor

I fråga om kommitténs förslag om finansieringen av investeringskostnaderna
för motorbensin, fotogen, motorbrännol
j or och eldningsoljor godtages kommitténs förslag till
kostnadsfördelning av de statliga remissinstanserna. Företrädarna för nä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 196!) 43

ringslivet med undantag för oljebranschen ansluter sig till reservantens uppfattning
i frågan.

Kommerskollegium har i och för sig förståelse för att industrin som arbetar
under internationell konkurrens har eller kan få svårt att ta ut sina kostnader
genom pristillägg på sina produkter. Kollegiet konstaterar dock att
den ekonomiska belastningen som beredskapslagringen innebär för industrin
synes bli mindre under det kommande lagringsprogrammet än under det nu
löpande. Någon skillnad i kostnadshänseende mellan de lagringsskyldiga
storförbrukarna och andra konsumenter torde vidare inte föreligga enär
storförbrukarna förutsätts erhålla oljan till lägre pris. Kollegiet finner det
också principiellt oriktigt och beträffande den enskilda varan närmast omöjligt,
att vid en bedömning av svensk industris internationella konkurrensförmåga
söka utröna den ekonomiska konsekvensen av en enskild statlig
pålaga. Med hänsyn till att den finansiering som kommittén föreslår kan
medföra sämre konkurrensläge för nytillkommande lagringsskyldiga bör
dessa om så erfordras kunna erhålla jämkningar i lagringsskyldigheten inom
ramen för gällande dispensregler.

Svenska petroleum institutet har intet väsentligt att erinra mot förslaget.
Institutet finner det emellertid angeläget framhålla, att det förhållande att
man godtager kommittémajoritetens förslag inte innebär ett principiellt
ståndpunktstagande till frågan om hur det ekonomiska och finansiella ansvaret
för försörjningsberedskapen i fråga om bränslen och flytande drivmedel
rätteligen bör fördelas mellan staten och de lagringsskyldiga. Det
hade varit önskvärt att staten även under den kommande lagringsperioden
lämnat bidrag till att bygga ut oljelagren i samma omfattning som under
den nu löpande perioden. Petroleumindustrin accepterar förslaget i känslan
av ansvar för en god beredskap på detta för energiförsörjningen och hela
samhällsekonomin så viktiga område.

Instämmanden i den av reservanten uttalade uppfattningen och om statsbidragets
storlek har gjorts av Svenska kraftverksföreningen och Sveriges
industriförbund.

Svenska gasföreningen kan inte ansluta sig till kommitténs förslag till
finansiering av stadsgasindustrins beredskapslagring.
Föreningen framhåller att stadsgasindustrin på grund av nödvändigheten
att i tätorter använda miljövänliga bränslen är i färd med att gå över
till att använda de svavelfria råvarorna lättbensin och gasol. Dessa råvaror
är väsentligt dyrare att lagra än kol och olja. Det föreslagna finansieringssättet
blir således mycket betungande för gasindustrin och innebär att priset
på stadsgas till de största och mest konkurrenskänsliga förbrukarna måste
höjas med 8 å 19 %. En sådan kraftig höjning av priserna kan äventyra
stadsgasverkens fortbestånd. Den föreslagna kostnadsmässiga belastningen
på stadsgasverken kan också få till följd att företagen i framtiden påverkas
välja ur miljövårdssynpunkt mindre lämpliga råvaror. Gasföreningen pekar

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

i sin argumentering vidare på att stadsgasverken i allmänhet redan har
större lager av råvaror än vad som är kommersiellt betingat. En av beredskapsskäl
motiverad ytterligare höjning av lagren bör bekostas av statsverket.
Detta i synnerhet som det för stadsgasindustrins del är fråga om en
utbyggnad som för övrig oljelagring skett under flera perioder och med
statsfinansiellt stöd. Gasföreningen finner också att man vid beräkning av
lagringsmålet för stadsgasverken liksom i fråga om olja bör ta hänsyn till
i landet befintliga lager av fasta bränslen. Föreningen föreslår att stadsgasindustrin
erhåller statliga lån för den del av kostnaderna, som belöper sig på
lageranläggningarna.

Göteborgs gasverk använder gasol som råvara. Energiverken i Göteborg
framhåller, att kommittéförslaget innebär en kostnadsökning som inte kan
rymmas inom normala kommersiella marginaler. För större industri- och
värmekunder innebär det prishöjningar på 14—19 %. Energiverken konstaterar
att den kostnad för producenternas och importörernas lagerhållning
som kan tas ut av konsumenterna enligt utredningen uppgår till ca 10 kr.
per ton. Om gasverket i Göteborg åläggs lagring i egen regi kommer motsvarande
kostnader att gå upp till 50 kr. per ton förbrukad gasol. Detta
ställer stadsgasindustrin i ett orimligt konkurrensläge i förhållande till övrig
gasolförbrukande industri. Av konkurrensmässiga skäl bör därför den
gasol, som används som råvara i stadsgasindustrin räknas in i den gasolförbrukande
industrins kvantiteter och lagras i statlig regi. Alternativt kan
tänkas att staten träder in som långivare på samma grunder som skett för
oljelagringen under de senaste lagringsperioderna.

Svenska kommunförbundet framför i stort sett samma synpunkter och
förslag som Svenska gasföreningen och Energiverken i Göteborg.

Investeringskostnaderna för lagring av gasol berörs
av Svenska gasföreningen som framhåller att ett förverkligande av kommitténs
förslag kommer att innebära en större prisökning på gasol än vad
beredskapsavgiften blir för övriga oljor. De lagringsskyldiga, som inte kan
ordna beredskapsiagringen i bergrum kommer att få betydligt högre kostnader
för sin lagring än övriga. Föreningen framhåller vidare att lagringen
ändrar gasolens konkurrenskraft. Ökade kostnader kan komma att medföra
en stagnation i användningen av detta miljövänliga bränsle. Föreningen delar
därför ej kommitténs uppfattning att kostnaderna för beredskapsiagringen
av gasol kan bäras utan statliga bidrag.

Svenska petroleum institutet delar i allt väsentligt de synpunkter som
framförts av Svenska gasföreningen.

Vissa särskilda frågor

Oljelag ring srådets ställning tas upp av Svenska petroleum
institutet, som framhåller de goda insatser rådet hittills gjort och därför

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

föreslår att rådet behålls. Oljelagringsrådet vill för egen del tillstyrka att rådet
behålles även under den kommande lagringsperioden.

Frågan om d i s p e ns att lagra råolja berörs av kommerskollegimn,
som sätter i fråga om man inte borde låta även andra lagringsskyldiga
än raffinaderierna lagra viss del av avspärrningsreserven i form av råolja.
Raffinaderikapaciteten inom landet kan förväntas bli kraftigt utbyggd och
några tekniska problem behöver inte uppstå om inlagring av råolja sanktioneras
i ökad omfattning. Kollegiet anser att frågan bör utredas då en sådan
inlagring kan föra med sig stora ekonomiska fördelar.

Den av kommittén föreslagna kontrollstationen utgör, som tidigare
framgått, enligt överbefälhavarens, överstyrelsens för ekonomiskt försvar
och kommerskollegiets uppfattning en förutsättning för att de skall
acceptera det sjuåriga lagringsprogrammet. Den översyn av lagringsprogrammet
som avses äga rum vid kontrollstationen bör enligt Svenska petroleum
institutet göras av oljelagringsrådet. Enligt institutets mening besitter
rådet tillräcklig expertis för en sådan översyn. Institutets uppfattning delas
av Sveriges industriförbund och oljelagringsrådet.

Frågan om fiskefartygs oljeförbrukning tas upp av Sveriges
fiskares riksförbund som inte delar kommitténs uppfattning om möjligheten
av att bedriva fiske i stor utsträckning även i krislägen. Riksförbundet
anför sålunda att det redan under senaste världskriget visade sig att de
största båtarna fick sina verksamhetsområden mycket begränsade, i dag är
situationen den att fisketonnaget i stor utsträckning består av större båtar.
Det svaga hoppet om att fisket skall kunna pågå i stor utsträckning i händelse
av ett krisläge förorsakat av krigshandlingar får inte tas till intäkt för
att fortsätta med den orättvisa mot fiskarna som oljelagringsavgiften innebär.
Riksförbundet instämmer helt i de motiveringar som förts fram i motionen
och framhåller som sin bestämda uppfattning, att bestämmelserna
måste ändras så att fiskarna befrias från oljelagringsavgiften.

Kommitténs beräkningar av oljeavgift berörs inte av någon remissinstans.
Sysselsättnings frågan tas upp av arbetsmarknadsstyrelsen.
Styrelsen förklarar sig i princip beredd medverka till att arbetet
med vissa anläggningar utförs som beredskapsarbeten. Sysselsättningen under
byggnadstiden är det främsta motivet därtill, men styrelsen har även
intresse av att en viss styrning av lokaliseringen sker. Styrelsen framhåller
att en tidsplan som innebär att arbetet bedrivs hårdare på vintern än på
sommaren är att föredraga.

Departementschefen

Importandelen av produkter som behövs för vår energiförsörjning har
från mitten av 1940-talet ständigt ökat. I fråga om drivmedlen är importberoendet
numera totalt. För bränslen är det inemot 90 %. Förändringen mot

4 Bihang till riksdagens protokoll 11)61). 1 samt. Nr 136

46

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1969

ett nästan fullständigt importberoende för drivmedels- och bränsleförsörjningen
har sin grund i det ständigt ökade behovet av energi som skapas av
samhällets starka utveckling. Den ökade efterfrågan på energi har i stor utsträckning
fått tillgodoses genom import av oljeprodukter.

Energikommittén redovisar i sin prognos en fortsatt kraftig stegi ing av
energibehovet. Det ökade behovet kan inom överskådlig tid endast i mindre
omfattning täckas genom utbyggnad av atom- och vattenkraft. Vi måste
därför även i fortsättningen importera stora mängder olja. Importen av denna
vara beräknas sålunda stiga från ca 19 milj m3 år 1965 till 35 36 milj.

m3 år 1975 och till 43—48 milj. in3 år 1985.

Ett avbrott i oljeimporten skulle innebära starka störningar för vårt samhälle.
Detta förhållande har framtvingat omfattande beredskapsåtgärder. För
att trygga vår energiförsörjning i olika krigs- och avspärrningssituationer
lagrar vi olja sedan mer än trettio år. Det nuvarande lagringsprogrammet,
som antogs år 1962, syftade till att under en sjuårsperiod väsentligt öka lagringen
av olja. De i programmet uppställda lagringsmålen för olika produkter
kommer i stort sett att ha uppnåtts vid utgången av år 1969.

För den fortsatta lagringen lägger 1968 års oljelagringskommitté fram tre
alternativa förslag till lagringsmål, vart och ett med två varianter beteckna -

de a och b.

Alternativ 1 b innebär att eu i förhållande till riksdagens tidigare beslut
oförändrad tidsmässig försörjningsuthållighet vid krig och avspärrning uppnås
efter fem år. Alternativ II b syftar likaledes till full lagerutbyggnad
men under sju år. Alternativ III har beräknats så att lagerbehovet för varje
produktslag med undantag för krigsreserven av drivmedel begränsas till
95 % av de i alternativ II angivna mängderna. Väljs alternativ III kommer
således inte den tidigare beslutade försörjningsuthålligheten att uppnås. I
varianten a av resp. alternativ har kommittén räknat med en i förhållande
til! tidigare beslut ökad försörjningsuthållighet för uppvärmningssektorn.

Kommitténs beräkningar av lagringsmålen för den nya perioden grundas
bl. a. på att förbrukningen i både krigs- och avspärrningsfallen nedbringas
till lägsta praktiskt möjliga nivå. Man framhåller därför vikten av att ransoneringar
är väl förberedda. Jag delar helt kommitténs uppfattning härvidlag.

Vid sina beräkningar av lagringsmålen har kommittén vidare utgått från
de bedömningar av det totala lagerbehovet som gjorts av överstyrelsen för
ekonomiskt försvar. Hänsyn har också tagits till i landet befintliga tillgångar
av drivmedel och bränslen samt till möjligheten av inhemsk ersättningsproduktion.
Vid remissbehandlingen har överbefälhavaren anmärkt på att kommittén
vid sina beräkningar av lagerbehovet inte synes ha kunnat ta hänsyn
till ett för krigsmaktens del visst ökat lagringsbehov. Jag finner att detta
lagringsbehov endast marginellt kan inverka på lagringsmålet. Vidare har

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

jordbruksnämnden framhållit att de av kommittén beräknade tillgångarna
av drivmedel i farmaggregat hos jordbruket redan tagits i anspråk av nämnden
i dess interna planer på en drivmedelsransonering inom jordbrukets område.
Denna fråga bör uppmärksammas vid fastställandet av den drivmedelsmängd
som kan komma afl tilldelas jordbruket i ett krisläge.

I fråga om inhemsk ersättningsproduktion för drivmedel konstaterar
kommittén att endast gengas kan komma ifråga. Tillverkning av den speciella
utrustning som erfordras för gengasdrift tar dock relativt lång tid. Eftersom
en snabbare övergång till inhemska drivemedel ökar landets uthållighet
i ett krisläge anser kommittén det angeläget att möjligheterna till att minska
den tid som går åt för att sätta i gång produktionen av gengasutrustning snarast
prövas. En minskad igångsättningstid skulle även kunna innebära, att
det föreslagna lagringsmålet för motorbrännolja kan sänkas något. Jag finner
de av kommittén framförda synpunkterna viktiga. Forskningen i fråga
om gengasaggregat är långt driven. Prototyper av aggregat för olika fordon
har framställts och provkörs nu i olika delar av landet. Enligt min uppfattning
tår frågan om ökade statliga insatser för förberedelser av produktion
av gengasaggregat prövas i samband med överstyrelsens årliga anslagsframställningar.

De beräkningar som leder fram till kommitténs förslag om lagringsmål för
den nya perioden är enligt min mening väl grundade. De understryker behovet
av fortsatt ökad beredskapslagring. Någon annan uppfattning har
heller inte förts fram vid remissbehandlingen. Beredskapslagren av olja samt
av koks bör således byggas upp ytterligare. Jag anser att målet skall vara en
i förhållande till nuvarande planering oförändrad tidsmässig uthållighet under
krigs- och avspärrningsperioderna. Det av kommittén förordade förslaget
om en sjuårig lagringsperiod finner jag väl motiverat och föreslår därför
alt lagringsmålet för olja och koks för den kommande perioden fastställs i
enlighet med kommitténs alternativ It b. Jag delar således inte kommerskollegiets
uppfattning om behovet av ett ökat lagringsmål för bensin. Kommittén
har enligt min mening beaktat de svårigheter som uppstår vid en
bensinransonering och satt lagringsmålet därefter. Det av Svenska petroleum
institutet framförda förslaget om att reducera lagringsmålet för motorbrännolja
kan jag inte biträda. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar förordar
det högre lagringsmålet för uppvärmningssektorn och anför med instämmande
av överbefälhavaren goda skäl härför. Jag finner dock liksom en enig
kommitté att det lägre lagringsmålet ger en tillfredsställande beredskap och
förordar därför detta. Beträffande kommitténs förslag om ökad lagring av
koks finner jag att lagringen bör genomföras inom ramen för de resurser
som står till överstyrelsens förfogande.

Krigsreserven av drivmedel bör liksom hittills förvaras i särskilt lokaliserade
skyddade anläggningar. Enligt min mening innebär den av kommit -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

tén föreslagna styrda lokaliseringen av en viss del av krigsreserven av eldningsolja
eu förbättring av beredskapen. Förslaget bör därför genomföras.
Jag biträder även förslaget om en styrd lokalisering av en viss del av de
elkraft- och värmeproducerande företagens ökade lagring.

I fråga om finansieringen av oljelagringen bryter sig meningarna såväl
inom kommittén som bland remissinstanserna. Kommitténs majoritet föreslår
med instämmande av flera av de statliga remissinstanserna, alt kostnaderna
för det nya lagringsprogrammet skall finansieras prisvägen. Reservantens
uppfattning att staten skall bidraga till industrins kostnader finner
stöd hos vissa av näringslivets organisationer.

Jag vill erinra om att vid tillkomsten av det nu löpande programmet beräknades
ett pristillägg på 0,4 öre litern täcka oljehandelns kostnader för
beredskapslagringen intill ett belopp av 60 milj. kr. Genom att detta pristillägg
inte skulle belasta leveranser till den lagringspliktiga industrin fick
denna underlag för finansiering av sina kostnader för beredskapslagringen.
På grund av den starkt stigande försäljningen beräknas ett pristillägg på
0,4 öre per liter under den kommande lagringsperioden inbringa ett belopp
av 129 milj. kr. per år. Detta belopp täcker väl oljehandelns kostnader som
beräknas gå upp till 108,2 milj. kr. per år. Oljehandelns leveranser till den
lagringspliktiga industrin skall inte heller för den nya perioden belastas med
pristillägget. Industrins kostnader för sin beredskapslagring under den nya
perioden kan beräknas bli lägre än under den nu löpande. Någon skillnad
i kostnadshänseende mellan den lagringsskyldiga industrin och andra
konsumenter torde, som kommerskollegium framhåller, inte komma att
föreligga.

Mot denna bakgrund föreslår jag att kommittémajoritetens förslag till
finansiering godtages. Svenska petroleum institutet anför i sitt remissyttrande
att pristillägget för motorbrännolja under den kommande perioden kan
förväntas bli högre än för andra produkter. Eftersom finansieringsförslaget
biträtts av oljebranschens representanter i kommittén, utgår jag dock från
att pristillägget för motorbrännolja på grund av beredskapslagringsavgiften
inte skall behöva bli högre än under nu löpande period.

Med hänsyn till de lokali seringskrav som ställs på de skyddade och lokaliserade
utrymmena anser jag att statsbidrag bör lämnas till merkostnaden
för dessa. Denna merkostnad beräknas gå upp till ca 80 milj. kr. eller 11,5
milj. kr. per år. Det statliga bidraget bör liksom hittills lämnas i form av
ränte- och amorteringsfria lån.

För att tillförsäkra konsumenterna av stadsgas och gasol en rimlig försörjning
i ett krisläge föreslår kommittén lagringsskyldighet även för stadsgasindustrins
råvaror samt för gasol. Jag ansluter mig till de bedömningar
som kommittén därvid gjort och förordar att lagringsmålen skall avse samma
försörjningsuthållighet som för olja.

Remissinstanserna sätter i och för sig inte i fråga behovet av beredskaps -

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

lagiing a''\ dessa varor. I fråga om finansieringen av lagringen har dock flera
näringslivsorganisationer en annan uppfattning än kommittén. .lag vill
framhålla att lagringsskyldighet för stadsgasindustrin föreslogs redan av
1961 års oljelagringskommitté. Förslaget innebar bl. a. att lagringsskyldigheten
skulle fullgöras utan statliga bidrag. Med hänsyn till att stad sgasverken
i remissyttrande över kommittébetänkandet uttalade sin villighet att
frivilligt sörja för en betryggande lagring förordade jag i prop. 1962: 194
ingen särskild lagringsskyldighet. Jag förutsatte dock att överenskommelse
om frivillig lagring skulle träffas mellan stadsgasindustrins företrädare och
tillsynsmyndigheten. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen. Stadsgasindustrin
bör mot denna bakgrund i sitt planeringsarbete för övergång
till annan lå^aia än kol ha räknat med inte blott de vinster från miljövårdsoch
produktivit et ssynpunkt som de nya råvarorna för med sig utan även
med kostnader för beredskapslagring. Lagringsskyldigheten för stadsgasindustrin
skall enligt förslaget träda i kraft först den 1 januari 1977. Detta innebär
att medel för finansieringen kan anskaffas under en relativt lång tid.
Kostnaderna kan vidare slås ut på en normal avskrivningstid med kraftigt
minskade årskostnader som följd. Stadsgasindustrin har i allmänhet också
större lager av råvara än vad som är kommersiellt betingat. Delta bör innebära
att lageruppbyggnaden på grund av den föreslagna lagringsplikten blir
av begränsad omfattning. Av dessa skäl anser jag att kostnaderna för beredskapslagring
av råvara för stadsgas kan bäras utan statligt stöd.

De investeringskostnader för beredskapslagring av gasol som enligt kommitténs
förslag skall åvila de lagringskyldiga torde inte heller bli större än
att de kan bära dessa. Jag biträder därför kommitténs förslag. Kostnaderna
för lagringen av krigsreserven och en del av avspärrningsreserven av gasol
i bergrum, 19,8 milj. kr., bör bestridas av staten.

Då lagringsperioden avses omfatta en så lång tidsrymd som sju år bör
programmet, som kommittén föreslår, omprövas vid mitten av lagringsperioden.
Omprövningen skall vara begränsad till en bedömning av prognoserna
över fredskonsumtionen av olja, krigs- och avspärrningsposternas
storlek samt avdragsposternas storlek. Med hänsyn till att omprövningen
inte skall avse programmets finansiering bör Kungl. Maj :t bemyndigas att
besluta om de ändringar som kan föranledas av prövningen. Jag ämnar i
annat sammanhang återkomma till frågan om alt tillkalla den särskilda
kontrollgrupp som förordats av kommittén.

Sveriges fiskares riksförbund delar inte kommitténs uppfattning i fråga
om de beredskapsavgifter som tas ut vid oljeleveranser till fiskefartyg. Riksförbundet
påpekar bl. a. att det med nuvarande fisketonnage endast finns ett
svagt hopp om att fisket skall kunna pågå i händelse av ett krisläge på grund
av krigshandlingar.

Svårigheter att bedriva fiske liksom många andra verksamheter kan säkert
uppstå i vissa krislägen. Ändamålet med beredskapslagring av olja är

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

dock att trygga tillgången av de för försvarsberedskapen och folkhushållningen
oundgängliga energibehoven i olika krissituationer. Det för försörjningen
viktiga fisket måste kunna pågå så länge omständigheterna medger
det. Behovet av drivmedel för fisket måste därför täckas genom beredskapslagring.
Jag finner i likhet med kommittén inte skäl föreslå några nya bestämmelser
beträffande olja för fiskefartyg.

Möjligheten att utnyttja den fortsatta utbyggnaden av lagringsanlaggningar
i sysselsättningsfrämjande syfte bör beaktas. Utbyggnaden bör därför
ske efter samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna.

jag har ingen erinran mot vad kommittén anfört beträffande oljelagi ings avgiften

och raffinaderiernas råoljelager.

Det av mig föreslagna lagringsprogrammet bör ses mot bakgrund av det
förhållandet att inom olika delar av totalförsvaret pågående miljöstudier
ännu inte slutförts. När dessa studier förts vidare till en sammanvägd målsättning
för vårt försvar kan det finnas anledning att pröva om lagringsmålen
för de olika produkterna bör ändras.

De föreslagna riktlinjerna för lagringsskyldigheten bör underställas riksdagens
prövning. Om riksdagen godkänner förslagen, uppkommer behov
av medel först fr. o. in. budgetåret 1970/71. Frågan om anslag för detta budgetår
torde få las upp vid anmälan av statsverkspropositionen.

Författningsförslagen

De nuvarande författningar som reglerar oljelagringsskyldigheten bör
som kommittén föreslagit i huvudsak gälla även under kommande lagrmgsperiod.
Vissa ändringar påkallas dock av förslagen om införande av lagringsskyhlighet
beträffande gasol och råvara för framställning av stadsgas.
Ytterligare några mindre ändringar i författningstexterna bör vidtagas. På
grundval av kommitténs förslag har sålunda inom handelsdepartementet
upprättats förslag till lagar om ändring i förordningarna om oljelagring
och om oljeavgift samt — i samråd med chefen för finansdepartementet —
förslag till lag om ändring i förordningen om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
in. m. I det följande lämnas en specialmotivering till de
föreslagna ändringarna.

Förordningen om oljelagring in. m.

1 §•

Uttrycket mineralolja förekommer i 1, 2 och 10 §§ som gemensam beteckning
för petroleumprodukter av olika slag. Det kan tyckas något oegentligt
att låta uttrycket omfatta även gasol. 1 enlighet med kommitténs förslag
bör emellertid samlingsbeteckningen mineralolja av praktiska skal be -

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1969

hållas. Denna beteckning omfattar således alla de produkter vilka utvinns
vid raffinering av råolja liksom också själva råoljan.

Som ett nytt andra stycke i 1 § har intagits föreskrift om skyldighet för
förbrukare av råvara för framställning av stadsgas att lagra sådan råvara.
Den närmare innebörden av denna lagringsskyldighet framgår av 6 a §.

2 §•

Lagringsskyldighet kommer enligt förslaget att utöver säljare och förbrukare
av oljeprodukter (1 § första stycket) åligga även förbrukare av råvara
för framställning av stadsgas (1 § andra stycket). I 2 § behandlas
endast lagringsskyldighet som avses i 1 § första stycket. För att detta skall
framgå tydligt har inledningen till 2 § första stycket jämkats.

Förteckningen i första stycket över olika oljeprodukter har kompletterats
med gruppen gasol.

Enligt paragrafens tredje stycke används i förordningen ordet olja som
beteckning på de produktslag som anges i paragrafen. Denna regel har av
praktiska skäl behållits, vilket innebär att även gasol betecknas som olja.

4 §•

Paragrafens regler om bestämmande av lagringsskyldighet skall inte vara
tillämpliga på gasverkens lagring. Ordalagen har jämkats något med hänsyn
till detta. I den oljemängd som Kungl. Maj:t fastställer enligt denna
paragraf skall självfallet olja som förbrukas som råvara för framställning
av stadsgas inte ingå.

5 §•

Enligt vad förut anförts skall skyldigheten att lagra gasol gälla alla säljare
som avses i 5 § första stycket. Säljare som avses i andra stycket skall vara
skyldiga att lagra gasol endast om de har en årlig omsättning av minst
1 000 ton sådan vara. Lagringsskyldighet som inträder enligt denna regel
gäller endast gasol. Frågan om säljaren dessutom är skyldig att lagra
annan olja, som han säljer vid sidan av gasolen, skall bedömas fristående.
På motsvarande sätt skall försäljning av annan olja än gasol inte i och för
sig medföra skyldighet att lagra gasol. Andra stycket har ändrats i enlighet
med vad som nu anförts.

Inom kommittén har väckts frågan om att i ett tillägg till andra stycket
ange att verksamhet som kan anses utgöra endast förmedling av köp inte
skall betraktas som försäljning. Kommittén finner emellertid detta obehövligt,
eftersom bestämmelsen redan nu i praktiken anses ha den angivna
innebörden. Jag delar kommitténs uppfattning.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

6 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om lagringsskyldighet för förbrukare
av olja. Om inte annat föreskrevs, skulle dessa bestämmelser också
i fortsättningen bli tillämpliga även på gasverk som förbrukar olja tillhörande
någon av grupperna i 2 § såsom råvara för stadsgas. Avsikten är
emellertid att de allmänna reglerna om förbrukare inte skall tillämpas beträffande
sådan förbrukning. I stället skall gälla de särskilda reglerna om
skyldighet att lagra råvara för stadsgas. På grund härav har till paragrafen
lagts ett tredje stycke med innehåll att första och andra styckena inte skall
tillämpas på olja som förbrukas vid framställning av stadsgas för försäljning.
Denna regel avses dock träda i kraft först när den särskilda lagringsplikten
för gasverk inträder. De nu gällande reglerna om förbrukare skall
alltså tillämpas även på oljeförbrukande gasverk fram till den 1 januari
1977. Detta framgår av övergångsbestämmelserna.

6 a §.

1 5 och 6 §§ ges föreskrifter om vilka kategorier säljare och förbrukare
som är skyldiga att lagra olja enligt de allmänna reglerna. Det framstår
som naturligt att i en därpå följande paragraf ta upp bestämmelser om
den föreslagna nya kategorin lagringsskyldiga, förbrukare av gasråvara.
Det föreslås därför att en ny paragraf, 6 a §, tas upp i förordningen.

Enligt den nya paragrafen är den som ett visst kalenderår framställt
stadsgas skyldig att under det närmast följande året lagra råvara av det
slag som förbrukats vid gasframställningen. Lagringsskyldigheten begränsas
till råvara som förbrukats vid framställning av gas som skall säljas.
Råvaruförbrukning vid framställning av gas för gasverkens interna behov
(uppvärmning o. d.) skall alltså inte grunda lagringsplilct. Med försäljning
av stadsgas avses i förevarande sammanhang den typ av gasdistribution
genom särskilda ledningsnät som handhas av gasverken i olika städer. Ett
industriföretags gastillverkning för huvudsakligen industriella ändamål
berörs alltså inte, även om den gas som framställs från teknisk synpunkt
är att anse som stadsgas.

Vissa gasverk framställer stadsgas genom att med gas som de själva producerat
blanda utifrån inköpt gas (gasol), vilken inte undergår annan process
bos verket än blandningen. Avsikten är att även ett sådant blandningsförfarande
skall betraktas som framställning av stadsgas och att den inköpta
gasen skall anses utgöra råvara vid denna framställning. Det förekommer
emellertid också alt ett gasverk köper gasol och utan blandningsåtgärder
eller bearbetning distribuerar den vidare genom sitt ledningsnät.
I sådana fall inträder inte lagringsskyldighet enligt förevarande bestämmelse.
I stället kan lagringsskyldighet tänkas föreligga enligt 5 § under de
förutsättningar som där anges.

Som förut anförts är reglerna i 4 § om bestämmande av lagringsskyldig -

53

Kiingl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

het inte tillämpliga på gasverkens lagerhållning. Detsamma gäller naturligtvis
beräkningsreglerna i 7 §. För gasverken avses inte uppställas något
tast lagringsmål som fördelas mellan verken, utan lagringsskyldigheten
skall anges i procent av råvaruåtgången under det närmast föregående
året. Procenttalet bör fastställas av Kungl. Maj :t enligt de grunder som
jag tidigare angett. Förevarande paragraf har utformats i enlighet med vad
som nu anförts. Med utgångspunkt från det procenttal Kungl. Maj:t fastställer
och verkets råvaruförbrukning under det föregående året kan lagrets
storlek direkt bestämmas.

7 §•

Med hänsyn till att paragrafen inte skall avse dem som är lagringsskyldiga
enligt 6 a § har 1 mom. jämkats redaktionellt.

Vid bestämmande av basmängd i fråga om gasol avses inte förekomma
någon beräkning av treårsgenomsnitt utan endast basårets försäljning eller
förbrukning skall beaktas. Detta har föranlett ett tillägg i 2 mom. första
stycket.

Enligt 2 mom. andra stycket skall vissa leveranser inte medräknas vid
beräkning av basmängd för säljare. Punkt b, som avser leveranser till återförsäljare,
anknyter till återförsäljarebegreppet i 5 § andra stycket. Med
hänsyn till att en särskild regel om gasol förts in i sistnämnda stycke måste
också den nu behandlade punkten ändras. Den har därvid delats upp i två
punkter, b och c. De nuvarande punkterna c—e har fått beteckningarna d,
e och g. Som en ny punkt f har förts in en regel om olja som sålts för förbrukning
såsom råvara vid gasframställning. Enligt principerna för beredskapslagringen
bör nämligen sådan olja inte medräknas vid beräkning av
säljarens basmängd, eftersom förbrukaren blir lagringsskyldig för oljan.
Regeln avses, som framgår av övergångsbestämmelserna, bli tillämplig redan
vid bestämmandet år 1970 av lagringsskyldigheten under år 1971.

8 §•

På grund av att lagren hos gasverken kan bestå av produkter som inte
omfattas av förordningens oljebegrepp har detta i första stycket ersatts
med ordet vara. Inom kommittén har väckts frågan om ett tillägg till första
stycket av innebörd att den lagrade varan skall vara av fullgod kvalitet.
Liksom kommittén finner jag ett sådant tillägg överflödigt, eftersom förordningen
redan nu måste anses ha den angivna innebörden.

Undantag från föreskrifterna i första stycket kan medges av tillsynsmyndigheten
enligt 9 § första stycket. Detta innebär bl. a. att s. k. inlagringsdispens
blir möjlig även i fråga om råvara för gasframställning.

I tredje stycket har tillagts att tillsynsmyndigheten i den utsträckning
Kungl. Maj :t bestämmer beslutar om förläggningen av även andra lager än
de bombskyddade oljelagren. Detta tillägg möjliggör en styrning av lagrens

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

lokalisering enligt de grunder jag förut har angett. Genom tillägget skapas
också möjlighet att ge föreskrifter om förläggning av gasverkens råvarulager.

10 §.

Första stycket har ändrats något i redaktionellt avseende. I ett andra
stycke har införts en regel om att tillsynsmyndigheten kan medge förbrukare
av råvara för stadsgas att lagra annan råvara än som anges i 6 a §.
FörutsätLning för sådant tillstånd är att den avsedda råvaran tekniskt kan
utnyttjas för gasframställning vid det berörda gasverket.

11—14 §§.

Dessa paragrafer har ändrats redaktionellt med hänsyn till att förbrukare
av gasråvara föreslås bli lagringsskyldiga. Sådana förbrukares uppgift
sskyldighet enligt 12 § föreslås avse inte endast den mängd råvara som
förbrukats under det föregående året utan även den volym gas som framställts.
Ordet olja i 14 § byts enligt förslaget ut mot mineralolja. Grunden
till detta är att uppgiftsskyldigheten bör avse också råolja, som inte omfattas
av begreppet olja enligt definitionen i 2 g.

18 §.

Som tidigare framgått kommer i fortsättningen uttrycket lagringsskyldig
i förordningen enligt förslaget att avse även dem som är skyldiga att lagra
gasråvara. Om denna lagringsskyldighet inte fullgörs bör, liksom i fråga
om andra lagringsskyldiga, vitesföreläggande kunna meddelas. Främst med
hänsyn till detta har lydelsen av paragrafens första stycke jämkats.

Ändringen i andra stycket föranleds av att reglerna om oljeavgift inte
avses gälla beträffande gasverkens råvarulagring. Den ändrade lydelsen
stämmer överens med 9 § andra stycket.

Övergångsbestämmelserna

Huvuddelen av författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari
1970, då den nya lagringsperioden börjar. Föreskrifterna om lagringsplikt
för förbrukare av gasråvara skall dock enligt förslaget gälla först
fr. o. m. den 1 januari 1977. På grund därav bar angivits att 6 § tredje stycket,
6 a §, 10 § andra stycket och 12 § första stycket andra punkten skall träda
i kraft först nämnda dag. De ytterligare bestämmelser i den föreslagna
författningstexten som har samband med skyldigheten att lagra råvara för
stadsgas behöver inte undantas från huvudregeln om ikraftträdande den
1 januari 1970. Särskilt bör nämnas 7 § 2 mom. andra stycket punkt f. Att
denna bestämmelse avses träda i kraft redan den 1 januari 1970 har förut
nämnts. Detta innebär att gasverk med olja som råvara redan från den nya
lagringsperiodens början befrias från avgifter som oljehandeln tax ut vid

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

sådana leveranser som skall medräknas när basmängd för säljaren fastställs.
Avsikten med detta är att ge gasverken ett visst finansieringsunderlag
för den utbyggnad av cisternutrymmen som skall ske fram till år 1977.

Lagringsmängder för år 1970 bestäms under år 1969 enligt de regler som
f. n. gäller. Detta innebär bl. a. att gasol inte behöver lagras under år 1970.
Reglerna om skyldighet att lagra gasol gäller dock i princip redan under år
1970, då bl. a. lagringsmängderna för det följande året skall fastställas. För
att det skall vara tydligt att de nya bestämmelserna inte påverkar omfattningen
av de lager som skall hållas under år 1970 har i övergångsbestämmelserna
angivits att därom gäller vad som tidigare bestämts.

Förordningen om oljeavgift m. m.

1 §■

Bestämmelserna om oljeavgift föreslås inte bli tillämpliga i fråga om gasverkens
lagring av gasråvara. Med lagringsskyldig bör därför i förordningen
om oljeavgift m. in. förstås endast säljare och förbrukare som avses i 5 eller
6 § oljelagringsförordningen. Förevarande paragraf har ändrats i enlighet
härmed.

2 §•

Enligt förslaget till ny lydelse av 8 § tredje stycket olj elagringsf örordningen
skall tillsynsmyndigheten besluta om förläggningen av dels de bombskyddade
lagren, dels andra lager i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämmer.
Avsikten är att tillsynsmyndigheten med stöd av denna regel skall
kunna styra lagrens lokalisering på sätt som förut berörts. För att denna
styrning skall fungera effektivt bör oljeavgift utgå vid brott mot föreskrift
som meddelats om lokalisering. Enligt oljeavgiftsförordningens hittillsvarande
lydelse har brott mot föreskrift enligt 8 § tredje stycket oljelagringsförordningen
om förläggning av skyddade lager inte medfört skyldighet att
betala oljeavgift. Om den lagringsskyldige helt åsidosatt skyldighet att förvara
oljelager till viss del i skyddade utrymmen, har han blivit pliktig att
erlägga oljeavgift men däremot inte om han endast brutit mot föreskrift om
utrymmets förläggning. Även i sistnämnda fall bör emellertid avgift utgå,
liksom vid brott mot föreskrift om förläggning av de lokaliserade lagren.
Oljeavgift bör alltså utgå vid varje brott mot föreskrift som meddelats med
stöd av 8 § tredje stycket oljelagringsförordningen. En bestämmelse med
denna innebörd har tagits upp som punkt c i förevarande paragrafs första
stycke.

3 §■

Första styckel har jämkats med hänsyn till tillägget av punkt c i 2 §
första stycket.

Oljeavgifterna har reviderats enligt vad som förut anförts.

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1969

5 §■

De grunder för beräkning av oljeavgift som nu gäller i fall som avses i
2 § första stycket b bör gälla även i fall som angivits i den nya punkten c.
Ett tillägg av denna innebörd har gjorts i 5 § första stycket.

Övergångsbestämmelserna

De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1970. För
år 1970 bör dock oljeavgift utgå med de belopp som nu gäller. Föreskrift om
detta har tagits npp som övergångsbestämmelse.

Förordningen om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m.

De förmånligare avskrivnings- och värderingsregler som tillämpas vid beskattningen
i fråga om skyddade lagringsanläggningar och beredskapslager
har fortsatt betydelse för lagringen av mineraloljor trots de nya avskrivningsregler
för fastigheter som gäller från och med 1970 års taxering. Bestämmelserna
i förordningen om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m. föreslås därför få gälla också för den kommande lagringsperioden.
Bestämmelserna bör avse skyddade anläggningar som blir färdiga senast det
beskattningsår för vilket taxering sker år 1980.

Det kan erinras om att bestämmelserna under den nya lagringsperioden
blir tillämpliga på anläggningar med s. k. styrd lokalisering, om de uppfyller
de uppställda kraven i skyddshänseende.

Beträffande avskrivningsmöjligheterna för anläggningar som möjligen
kan komma att byggas för skyddad lagring av gasråvara kan tilläggas följande.
Det förekommer inte f. n. att gasverk, där anläggning som här avses är
tänkbar, drivs av skattskyldig juridisk person. Om så skulle bli fallet i framtiden,
bör anläggning som sålunda inrättas för skyddad lagring av gasråvara
kunna avskrivas enligt förordningens regler. Som gasråvara kan emellertid
i sådant fall väntas komma i fråga endast lättbensin eller gasol. Eftersom
dessa typer av gasråvara omfattas av begreppet mineralolja, föreligger den
berörda avskrivningsrätten redan enligt förordningens nuvarande lydelse.
Det finns därför inte anledning att föreslå ändring av författningstexten på
denna punkt.

Förordningen innehåller i 4 § andra stycket vissa begreppsbestämningar
rörande de statliga lånen. Sålunda betecknas lån för oskyddad lagring som
antingen anläggningslån för oskyddad lagring eller lagerlån. Lån för skyddad
lagring skall i sin helhet anses belöpa på anläggningen och betecknas
som anläggningslån för skyddad lagring. Dessa regler har sin grund i lånens
utformning under lagringsperioden 1958—1962. Särskilda lån för skyddad
lagring beviljades då som bidrag till utbyggnaden av det skyddade utrymmet
och avsåg inte lageranskaffningen. Enligt de föreskrifter som gäller för lån -

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1969

givningen under innevarande lagringsperiod beviljas emellertid lånen för
skyddad lagring i två former, anläggningslån och lagerlån. Med hänsyn härtill
bör 4 § andra stycket jämkas. Det föreslås att stycket inleds med bestämmelsen
att det statliga lånet vid inkomsttaxeringen skall anses som anläggningslån
om det avser uppförande av anläggning och som lagerlån om
det avser anskaffning av lager. Som en andra punkt bör tas upp den nuvarande
regeln rörande uppdelning av lån för oskyddad lagring, vilka avser
såväl anläggning som lager.

Övriga ändringar i förordningen är av redaktionell art.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår
riksdagen att

1) antaga förslag till lag om ändring i förordningen
(1957: 343) om oljelagring m.m.;

2) antaga förslag till lag om ändring i förordningen
(1957: 344) om oljeavgift m.m.;

3) antaga förslag till lag om ändring i förordningen
(1958: 575) om avskrivning å vissa oljelagring sanläggningar,
in. m.;

4) godkänna de riktlinjer jag förordat för den fortsatta
beredskapslagringen av oljeprodukter;

5) bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta om de ändringar i
oljelagringsprogrammet som kan föranledas av den begränsade
omprövning av detta som jag förordat.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690501