Kungi. Maj.ts proposition nr 133 år 1969

1

Nr 133

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden
för vissa servitut; given Stockholms slott den 17 oktober
1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen (1959:
517) om förlängning av tiden för vissa servitut.

GUSTAF ADOLF

Ingemund Bengtsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en förlängning intill den 1 januari 1972 av giltighetstiden
för vissa tidsbegränsade norrländska skogsservitut.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196!). 1 samt. Nr 133

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1959:517) om förlängning av tiden för vissa servitut

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1959: 517) om förlängning av tiden
för vissa servitut skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

Är servitut, som innefattar rättighet
till skogsfång eller mulbete och
som gäller till förmån för fastighet
inom Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens
län, begränsat till viss tid,
minst femton år, eller till fastighetsägarens
livstid, och utgår giltighetstiden
före den 1 januari 1970, skall
servitutet likväl bestå intill nämnda
dag. Förlängning av servitutstiden
inträder dock ej med mindre servitutet
alltjämt utövas. Ej heller förlänges
tiden, om servitutet tillkommit
eller blivit på angivet sätt tidsbegränsat
först efter den 31 december
1946.

(Föreslagen lydelse)

§■

Är servitut, som innefattar rättighet
till skogsfång eller mulbete och
som gäller till förmån för fastighet
inom Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens
län, begränsat till viss tid,
minst femton år, eller till fastighetsägarens
livstid, och utgår giltighetstiden
före den 1 januari 1972, skall
servitutet likväl bestå intill nämnda
dag. Förlängning av servitutstiden
inträder dock ej med mindre servitutet
alltjämt utövas. Ej heller förlänges
tiden, om servitutet tillkommit
eller blivit på angivet sätt tidsbegränsat
först efter den 31 december
1946.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 5 september 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Geijer, Myrdal,
Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förlängning
av tiden för vissa servitut oeh anför.

Inledning

Genom lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut fick
vissa tidsbegränsade servitut, avseende rätt till sltogsfång och mulbete, i
norrlandslänen en giltighetstid till den 1 januari 1970. Lagen föregicks av en
lag i ämnet år 1946 vilken medgav en giltighetstid för sådana servitut till
den 1 januari 1960.

Lantmäteristyrelsen har, efter anmodan av Kungl. Maj :t i beslut den 20
september 1968, i samråd med lantbruksstyrelsen utrett frågan om ytterligare
förlängning av tiden för ifrågavarande servitut och i skrivelse den 17
mars 1969 avgett förslag i ämnet. Sedermera har lantmäteristyrelsen i skrivelse
den 1 april 1969 inkommit med ytterligare utredning i ärendet.

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av hovrätten för Nedre
Norrland, skogsstyrelsen, som även hört skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs,
Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, länsstyrelserna
i samma län efter hörande av lantbruksnämnderna och överlantmätarna,
servitutsnämnderna för dessa län, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF), Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
(SSR) och Skogsindustriernas samarbetsutskott.

Riksdagen har i skrivelse den 28 maj 1969, nr 266, gett till känna vad
tredje lagutskottet anfört i utlåtande, nr 40, med anledning av motioner
(I: 86 och II: 105) om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

Gällande bestämmelser

Lagen (1946: 741) om förlängning av tiden för vissa servitut avsåg sådana
skogsfångs- och mulbetesservitut inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, som var begränsade till viss tid,
minst 15 år, eller till servitutshavarens livstid. Utgick giltighetstiden under
åren 1947—1959, skulle enligt lagen servitutet bestå till den 1 januari 1960
(1 § första stycket). Detsamma gällde om servitutstiden utgått under åren
1940—1946 men servitutet alltjämt utövades vid 1946 års utgång (1 § andra
stycket). Lagen innehöll vidare regler om ersättning och om verkan i sakrättsligt
hänseende av att servitutstiden förlängts. För prövning av ersättningsfrågor
tillsatte Kungl. Maj :t tre servitutsnämnder, en för Norrbottens
län, en för Västerbottens län och en för de övriga berörda länen.

1959 års lag innebär att de servitut, som förlängts till den 1 januari 1980
genom 1946 års lag, fått fortsatt giltighetstid till den 1 januari 1970. Dessutom
innebär lagen att de tidsbegränsade skogsservitut, vilkas ordinarie giltighetstid
löper ut under 1960-talet, också förlängts till den 1 januari 1970,
under förutsättning att den ordinarie giltighetstiden var bestämd till minst
15 år eller till fastighetsägarens livstid. Förlängning inträder dock endast om
servitutet alltjämt utövas. Inte heller förlänges tiden om servitutet tillkommit
eller tidsbegränsats efter år 1946 (1 § och övergångsbestämmelserna).
Ersättning skall betalas av servitutshavaren om den besvärade fastigheten
tillskyndas olägenhet av någon betydelse genom förlängningen (2 § första
stycket). Ersättningsfrågor prövas av servitutsnämnd (2 § andra stycket
och 3 §). Servituisnämnderna är de samma som förut, nämligen en för Norrbottens
län, eu för Västerbottens län och en för de övriga norrlandslänen
(kungörelsen (1959:518) rörande tillämpning av lagarna den 6 december
1946 (nr 741) och den 4 december 1959 (nr 517) om förlängning av tiden
för vissa servitut). Anspråk på ersättning skall framställas hos nämnden
inom ett år från det förlängningen inträtt (2 § andra stycket). Hai ex sättning
i anledning av förlängning som skett enligt 1946 års lag bestämts att
utgå i form av avgäld, skall beslutet därom lända till efterrättelse också med
avseende på förlängning enligt 1959 års lag, om inte servitutsnämnden på
ansökan föreskriver annat. Sådan ansökan skall göras inom ett åi från det
den nya förlängningen inträtt (övergångsbestämmelserna). När servitutstid
förlängts enligt lagen gäller servitutet som om det hade intecknats den dag,
från vilken förlängningen är att räkna (7 §).

Initiativet till 1959 års lagstiftning togs av riksdagen. I förarbetena till
lagen (prop. 1959: 167, 3LU 25, rskr 324) redovisades de förhållanden som
vid tillkomsten av 1946 års lag talade för en förlängning av ifrågavarande
servitut. I propositionen anfördes sålunda att de servitutsberättigade fastigheterna
till större delen utgjordes av ofullständiga jordbruk eller stödjord -

Kungl. Maj:is proposition nr 133 år 1969

5

bruk, som kommit till genom ägostyckning eller avsöndring samt ägdes och
brukades av personer i mycket knappa ekonomiska omständigheter. Dessa
jordägares redan bekymmersamma ställning kunde ytterligare förvärras
genom att servituten upphävdes. Samtidigt uttalades, att servituten borde
på längre sikt avvecklas i anslutning till yttre rationalisering av fastighetsbeståndet.

Departementschefen anförde i 1959 års proposition att rationaliseringsverksamheten
inte fortskridit i sådan takt som 1946 års lagstiftare förutsatt.
Tiden för servitutsförlängningen framstod därför som alltför knapp. Å andra
sidan hade de förhållanden, som påkallade lagstiftningen, sedermera ändrats
i skilda hänseenden. Som exempel härpå anförde departementschefen
avfolkningen av glesbygderna, nedläggningen av jordbruksdriften eller åtminstone
kreatursskötseln in. m. Departementschefen konstaterade därför
att, medan servituten sålunda oavbrutet förlorat i betydelse för servitutshavarna,
olägenheterna av dem blivit alltmer framträdande. Servituten hindrade
allvarligt såväl rationellt skogsbruk som arronderingsförbättringar i
skogsmarken och var i en del fall ägnade att konservera jordbruk av den
beskaffenhet att deras fortsatta bestånd mindre väl överensstämde med den
då gällande målsättningen för rationaliseringsverksamheten. Oaktat de sociala
olägenheter, som skulle kunna drabba vissa bygder om de förlängda
servitutstiderna fick utlöpa vid årsskiftet 1959/60, skulle kunna motverkas
på annat sätt än genom en ny lagstiftning, förordade departementschefen
förlängning av servitutstiderna. Han betonade dock, att detta inte fick tolkas
som något ställningstagande till frågan, hur problemet med skogsservituten
slutligt borde lösas, och under inga förhållanden som någon utfästelse om
att för rättigheterna skulle utgå kompensation vid en eventuell avveckling.
Departementschefen sade sig härigenom vilja förebygga att servitutshavarna
till följd av ogrundade förhoppningar om framtida skogstilldelning skulle
undandra sig att medverka i den pågående strukturrationaliseringen. Han
framhöll också angelägenheten av att lantbruksnämnderna inriktade sig på
sådana lösningar att skogsservituten blev överflödiga. — I fråga om valet av
tidrymd för servitutsförlängningen anförde departementschefen, att det var
vanskligt att bedöma inom vilken tid det ifrågavarande fastighetsbeståndet
nått sådan rationaliseringsgrad att servituten i stort sett spelat ut sin roll.
Han förordade en förlängning till den 1 januari 1970 och menade att om det
då skulle vara påkallat med ytterligare förlängning, en sådan var att föredra
framför att låsa fast servituten vid en alltför lång tid.

Riksdagen antog lagförslaget med en mindre ändring.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1960

Lantmäteristyrelsens utredning

Lantmäteristyrelsen

Lantmäteri styrelsen anmärker att när lagstiftningen om förlängning av
de tidsbegränsade skogsservituten förbereddes år 1946 gjordes en undersökning
om förekomsten av sådana servitut. Enligt denna undersökning bedömdes
deras antal inte understiga 2 000. Någon motsvarande undersökning
gjordes inte i samband med förlängningen år 1959. Lantmäteristyrelsen har
emellertid i detta ärende, i samråd med lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen,
riktat en rundfråga till de berörda överlantmätarna, lantbruksnämnderna,
skogsvårdsstyrelserna och ordförandena i servitutsnämnderna samt
till Skogsindustriernas samarbetsutskott, SSR och de norrländska läns- eller
provinsförbunden av RLF. Undersökningen ägde rum omkring årsskiftet
1968—69. Lantmäteristyrelsen sammanfattar resultaten av rundfrågan sålunda.

De flesta tillfrågade myndigheterna och organen saknar material som närmare
redovisar förekomsten eller utövningen av tidsbegränsade skogsservitut.
De allmänna erfarenheter som redovisas pekar emellertid klart på att
utövningen av servituten minskat starkt på senare år. Från en del håll uppges
att utövningen nästan helt upphört åtminstone i vissa avseenden, t. ex.
i fråga om bete. Materialet från servitutsnämnderna visar följande. Ersättning
har bestämts för 80 servitut av servitutsnämnden för de tre södra länen.
Servitutsnämnden för Västerbottens län har inte haft något ersättningsärende
på åtskilliga år medan servitutsnämnden för Norrbottens län fastställt
ersättning för cirka 143 servitut. Om ersättning blivit bestämd enligt 1959
års lag torde man kunna utgå från att servitutet utövats vid den tidpunkt
som varit relevant i ersättningsärendet. Emellertid har denna tidpunkt i
övervägande antalet fall sannolikt varit den 1 januari 1960, varför uppgifterna
om antalet ersättningsfall inte är representativa för den nuvarande
utövningen av servituten. Vidare kan det finnas tidsbegränsade skogsservitut
som existerar och utövas fast de inte föranlett ersättningsbeslut enligt
1959 års lag. Det är sålunda inte uteslutet att servitutsersättning i en del fall
kan ha blivit bestämd genom överenskommelse, som inte lagts fram för
servitutsnämnd. Dessutom kan periodisk ersättning som bestämts enligt
1946 års lag ha fortsatt att gälla i fråga om servitut som utövats vid ingången
av år 1960. Man kan av dessa skäl bara dra ganska allmänna slutsatser
av uppgifterna om antalet ersättningsbeslut. Materialet från servitutsnämnderna
bestyrker emellertid det allmänna intrycket att servitutens betydelse
avtagit. Enligt Skogsindustriernas samarbetsutskott, vars uppgifter
torde ge en riktig uppfattning om storleksordningen av antalet tidsbegränsade
skogsservitut på skogsbolagens fastigheter, finns totalt cirka 870 servitut.
Det uppges att dessa servitut utövas alltmera sporadiskt.

Lantmäteristyrelsen anmärker vidare att några närmare uppgifter om
förekomsten av servitut på enskilda personers skogar inte redovisats. Det
allmänna intrycket av materialet är emellertid att antalet sådana servitut
måste vara litet. Enligt 1946 års undersökning skulle de av enskilda personer
ägda fastigheter som belastades av servitut främst vara belägna i de tre

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1969 7

sydliga norrlandslänen. Av den nu gjorda undersökningen framgår enligt
lantmäteristyrelsen att servituten i Gävleborgs och Jämtlands län är få. Servituten
i Västernorrlands län synes huvudsakligen belasta bolagsfastigheter.
Lantmäteristyrelsen uppskattar hela antalet tidsbegränsade servitut till omkring
1 000 men kan inte ange hur många av dessa som alltjämt utövas.
Sannolikt utövas många servitut bara i begränsad utsträckning och utövningen
synes avta snabbt.

Lantmäteristyrelsen anför vidare, att 1946 års undersökning visade i
fråga om arten av de befogenheter som ingår i servituten att servituten i
regel var i fråga om utövningen lokaliserade till viss plats eller beroende
av anvisning samt i fråga om omfattningen noggrant bestämda. Den nu
gjorda undersökningen bestyrker detta resultat och pekar vidare på att
servituten mycket ofta är begränsade till ved, stängselvirke och mulbete
eller bara till ved och mulbete. Uppgifterna tyder vidare på att utövning
av mulbetesservitut bara förekommer undantagsvis. Omkring hälften av
servituten synes avse fastigheter i Västernorrlands län, medan återstoden
finns i Västerbottens och Norrbottens län samt till en mindre del i Jämtlands
län. Inom länen förekommer servituten företrädesvis i inlandet.

Lantmäteristyrelsens förslag. Lantmäteristyrelsen anför, att de förefintliga
tidsbegränsade skogsservituten i huvudsak torde utgöras av sådana
vilkas ursprungligen bestämda giltighetstid utlöpt under 1940-, 1950-eller 1960-talen. Genom den fortgående och allt snabbare strukturomvandlingen
i Norrland har skogsservitutens betydelse minskat alltmera. De
servitutsberättigade fastigheterna utgörs i regel av småbruk eller fastigheter
med så obetydlig jordbruksareal att de inte är att betrakta som jordbruk.
De har inte sällan omförts till skogsmark eller övergått till att bli
bostads- eller fritidsfastigheter. I den mån fastigheterna fortfarande används
för jordbruk saknar de regelmässigt förutsättningar att bestå på
längre sikt som självständiga jordbruksföretag. Om den nuvarande utövningen
av de kvarvarande tidsbegränsade servituten anför lantmäteristyrelsen
att rätten till bete och slåtter numera torde sakna betydelse. Förhållandet
är oftast detsamma med den rätt att ta virke till stängsel och dylikt,
som i vissa fall ingår i servituten. Rätt till byggnadsvirke synes föreligga
bara i fråga om en mindre del av de tidsbegränsade servituten och be-:
hovet av att kunna hämta byggnadsvirke ur skogen har för övrigt minskat.

De tidsbegränsade skogsservitutens betydelse synes väsentligen ligga i
rätten till vedbrand. Det vanligaste synes vara att servitutshavarna har
rätt att efter utsyning eller anvisning för husbehov ta ut viss årlig kvantitet
ved, t. ex. 25 kbm., mot en ersättning beräknad på grundval av det
faktiska uttaget, t. ex. 3 kr. per kbm. för björkved och 50 öre för avverkningsavfall.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1969

Lantmäteristyrelsen anför vidare att skogsservituten numera inte anses
godtagbara som servitut på grund av de olägenheter de innebär från
skogsvårdssynpunkt m. m. Servitut av detta slag får inte bildas vid jorddelning
och avses enligt ett till lagrådet remitterat förslag till ny jordabalk
inte heller få bildas genom avtal efter den 1 januari 1972. De olägenheter
som hänför sig till skogsvården torde emellertid vara mindre i fråga
om de tidsbegränsade servituten än i fråga om skogsservitut i allmänhet,
eftersom de tidsbegränsade servituten i regel är tämligen hårt bundna
i fråga om utövningen medan andra servitut ofta är friare i fråga om lokalisering
och virkessortiment. Servituten medför också administrativa olägenheter.
De tjänande fastigheternas ägare nödgas hålla viss fortlöpande
redovisning. De måste också ombesörja viss tillsyn (utsyning, anvisning).
Vidare är servituten en komplicerande faktor vid strukturrationalisering
och över huvud taget vid rättsliga dispositioner i fråga om fastigheterna.
Servituten måste utredas och redovisas hos olika myndigheter,
och ibland lägger förekomsten av servitut hinder i vägen för överlåtelser
eller byten. Lantmäteristyrelsen anser därför att de tidsbegränsade skogsservituten
numera medför begränsade fördelar för de härskande fastigheterna
och sådana olägenheter för de tjänande fastigheterna och för
myndigheterna, att de inte bör förlängas ytterligare om inte starka skäl
kan anföras härför.

Mot bakgrund av de jordbrukspolitiska riktlinjer, som antogs av riksdagen
år 1967 (prop. 1967:95, JoU 25, rskr 280), och de därmed överensstämmande
villkor för fastighetsbildning, som torde komma att ingå i den
nya fastighetsbildningslag, som väntas träda i kraft den 1 januari 1972,
får det enligt lantmäteristyrelsen numera i stort sett anses uteslutet att de
fastigheter till vilka hör tidsbegränsade skogsservitut kan förstärkas med
skogsmark så att de får förutsättningar att bestå som självständiga jordeller
skogsbruksföretag. Detta gäller oavsett om de tidsbegränsade servituten
förlängs eller inte.

Lantmäteristyrelsen anför vidare. Om i undantagsfall en fastighet, som
hör till den kategori som det här är fråga om, har sådant läge och sådan
beskaffenhet, att den kan byggas ut till ett rationellt jordbruksföretag,
blir frågan om sådan utbyggnad att bedöma oberoende av huruvida till
fastigheten hör ett skogsservitut eller inte. Frågan om förstärkning av
brukningsenheten kan tas upp på begäran av ägaren som en fråga om fastighetsreglering
enligt den nya fastighetsbildningslagen, varvid tillskottsmark
förs över till fastigheten mot ersättning i pengar, eller som en fråga
om tillskottsförvärv m. in. under lantbruksnämndens medverkan eller efter
båda dessa linjer. Om tillskottsmarken därvid skall hämtas från fastighet
som belastas av ett servitut som gäller till förmån för den fastighet som
förstärks eller från någon annan fastighet är av underordnad betydelse.

Frågan om förlängning av de tidsbegränsade servituten får därför enligt

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1369

lantmäteristyrelsen tas upp från andra utgångspunkter. Det gäller närmast
att bedöma om det föreligger ett tillräckligt starkt allmänt intresse av
att de servitutsberättigade fastigheterna får sina servitut förlängda ytterligare
en tid.

Lantmäteristyrelsen anför härom. När de ifrågavarande servituten tillkom
rådde självhushåll på landsbygden i betydligt högre grad och mera
allmänt än nu. Skogsservituten kunde därvid ha påtaglig betydelse som
komplement till fastighet, en funktion som just är specifik för servituten.
Exempelvis kunde mulbetesservitut vara helt nödvändiga komplement till
de fastigheter som inte hade egen betesmark. Nu är hushållningsformerna
och levnadsförhållandena andra. Servituten utövas numera huvudsakligen
med avseende på rätten att hämta ved. Sådan kan emellertid i regel med
samma fördel anskaffas utan stöd av servitutet. Lantmäteristyrelsen bedömer
därför frågan så att servituten inte bör förlängas ytterligare. Fördelarna
med en sådan lösning överväger enligt styrelsens mening olägenheterna,
och olägenheter för de nuvarande servitutshavarna torde uppkomma
bara undantagsvis och i regel inte bli av någon betydelse. Det torde
kunna förutsättas att tjänande fastighetsägare, i regel skogsbolag, inte
motsätter sig att den som vid utgången av år 1969 utövar tidsbegränsat
servitut får fortsätta under en övergångstid att på rimliga villkor utöva
samma befogenheter som servitutet avsåg, om den ifrågavarande förutvarande
servitutsinnehavaren annars skulle ha svårighet att tillgodose sitt
behov av den nyttighet servitutet avsåg. Ett sådant arrangemang kan exempelvis
träffas om det undantagsvis ännu skulle förekomma bete med
stöd av servitut som inte förlängs. Också när det gäller behovet av ved
kan eu personlig överenskommelse av angivet slag möjligen i något fall
vara befogad.

I fall då servitutsberättigad fastighet övergått till att utgöra bostadseller
fritidsfastighet eller omförts till skogsmark föreligger enligt lantmäteristyrelsens
mening särskilda skäl till att en förlängning inte bör komma
i fråga. Skogsservituten har alltid haft som sin typiska uppgift att tillgodose
husbehov på jordbruksfastighet. Enligt styrelsens mening får det
anses att förutsättningar saknas för utövning av skogsservitut, om den
härskande fastigheten tagits i anspråk för annan användning än jordbruk.

Skulle det emellertid anses att en ytterligare förlängning bör ske på grund
av särskilda skäl bör en sådan förlängning i princip begränsas till servitut
som tillkommer fastighet där jordbruk utövas. Dessutom bör, på motsvarande
sätt som skedde enligt 1959 års lag, förlängningen bara avse servitut
som faktiskt utövas vid utgången av år 1969. Eftersom de servitut som uppfyller
nu angivna villkor numera bara torde utgöra en mindre del av de tidsbegränsade
servituten synes en förlängning, om en sådan skall ske, denna
gång inte böra anordnas som en generell förlängning. Det lämpligaste synes

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

i stället vara att förlängning på förslagsvis högst tio år sker på begäran av
den härskande fastighetens ägare. Uppgiften att ta emot sådan begäran
och att pröva frågan om förlängning skulle kunna läggas hos servitutsnämnden,
vilken liksom nu också skulle få pröva frågan om ersättning. En viss
frist skulle givetvis få tillmätas för begäran om förlängning, förslagsvis två
år. En provisorisk generell förlängning på två år av liknande slag som den
nu gällande skulle alltså samtidigt få ske.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har haft delade meningar om och hur en förlängning
av servituten bör ske.

Lantmäteristyrelsens i första hand framförda förslag att servituten inte
bör generellt ytterligare förlängas delas av skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna
i Västernorrlands och Jämtlands lön, länsstyrelsen i Västernorrlands
län, lantbruksnämnderna i Västernorrlands och Norrbottens län samt överlantmätaren
i Västernorrlands län.

Lantmäteristyrelsens förslag att i första hand en generell förlängning inte
bör ske och i andra hand en individuell förlängning sker efter en generell
förlängning på två år tillstyrks utan eller med vissa ändringsförslag av
länsstyrelserna i Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens lån,
lantbruksnämnderna i Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län, överlantmätarna
i Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, servitutsnämnden
för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, en ledamot i
servitutsnämnden för Västerbottens län samt av Skogsindustriernas samarb
et sutskott.

För en servitutsreglering'' enligt lantmäteristyrelsens i andra hand framförda
förslag om en individuell förlängning efter en provisorisk generell förlängning
på två år uttalar sig skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, överlantmätaren
i Jämtlands län, en ledamot i servitutsnämnden för Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län samt servitutsnämnden för Norrbottens
län.

Hovrätten för Nedre Norrland anser övervägande skäl tala för att tiden
för servituten ytterligare förlängs. Eftersom det alltjämt finns servitut som
utövas får man räkna med att de fyller ett behov och att ett bortfall av serviluten
kan medföra att innehavaren råkar i en ekonomiskt bekymmersam
situation. Hovrätten förordar därför att förlängningen begränsas till servitut
som alltjämt utövas och till sådana fall då den fastighet till vars förmån
servitutet gäller är taxerad som jordbruksfastighet samt att servituten får
gälla till den 1 januari 1980. Övriga bestämmelser kan utformas i enlighet
med 1959 års lag.

För en ny generell förlängning uttalar sig även servitutsnämnden för Västerbottens
län, Sveriges lantbruksförbund och SSR.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

Skogsvårdsstyr elsen i Västerbottens län uttalar sig för en individuell reglering
av servitutsförlängning. Även RLF förordar en sådan ordning.

Riksdagens skrivelse

I de inledningsvis nämnda motionerna till årets riksdag om fortsatt giltighet
av ifrågavarande servitut påpekade motionärerna att de förväntningar
om ett varaktigt tillrättaläggande av servitutsförhållandena som man hade
då 1959 års lag antogs inte infriats. Enligt motionärerna nyttjas alltjämt ett
betydande antal servitut av denna karaktär. Servitutshavarna är oftast småbrukare
med svag ekonomi, för vilka förmånerna är av betydande värde.
Motionärerna hemställde därför att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhöll om
förslag till lag om fortsatt giltighet av skogsservituten under en tioårsperiod
eller den kortare tid som kan förflyta till dess annan lagstiftning gjort lagen
överflödig.

Tredje lagutskottet erinrade om att 1959 års lagstiftning tillkom mot bakgrunden
av bl. a. förväntningar om att det genom kommande lagstiftning om
ny jordabalk och om fastighetsbildningslag skulle möjliggöras att inom en
icke alltför avlägsen framtid uppnå en mera slutgiltig lösning av det problem
som skogsservituten utgör. Utskottet erinrade vidare om det till lagrådet
remitterade förslaget till fastighetsbildningslag som beräknas träda i
kraft den 1 januari 1972. Utskottet hänförde sig vidare till lantmäteristyrelsens
uttalande till utskottet att det med hänsyn till innehållet i den föreslagna
lastighetsbildningslagen numera inte föreligger något samband mellan frågan
om ytterligare förlängning av de tidsbegränsade skogsservituten och frågan
om en ny fastighetsbildningslagstiftning. Som styrelsen anfört får enligt
utskottet frågan om en eventuell förlängning därför tas upp från andra utgångspunkter.
Utskottet erinrade om att man vid tillkomsten av såväl 1946
års som 1959 års lagar i ämnet framhållit de tidsbegränsade servitutens hindrande
inverkan på ett rationellt skogsbruk och om de olägenheter från
skogsvårdssynpunkt som lantmäteri styrelsen betonat. Utskottet erinrade
vidare om de administrativa olägenheter som servituten medför och att de
sägs utgöra en komplicerande faktor vid strukturrationalisering. Utskottet
ansåg mot bakgrund av det anförda att stora fördelar obestridligen skulle
vinnas om servituten inte förlängdes ytterligare. Emellertid gav lantmäterislyrelsens
utredning inte närmare besked om förekomsten eller utövningen
av de tidsbegränsade skogsservituten, låt vara att de allmänna erfarenheterna
visade på att utövningen av servituten är i snabbt avtagande till följd
av den allt snabbare strukturomvandlingen i Norrland. Utskottet ansåg dock
att man inte kan bortse från att servituten alltjämt kan ha stor betydelse
för utkomstmöjligheterna för många fastighetsägare och då främst äldre
innehavare av småbruk inom berörda områden. I frågans nuvarande läge

12

Kungl. Maj. ts proposition nr i33 år i969

ansåg utskottet därför att de servitut som utövas vid utgången av år 1969
övergångsvis bör förlängas generellt på två år. Hur avvecklingen bör ske i
fråga om de servitut, som efter den förlängda giltighetstiden alltjämt utövas,
synes kunna övervägas i anslutning till utarbetande av förslag till promulgationslag
beträffande fastighetsbildningslagen. De närmare överväganden
som utskottets förslag till förlängning av giltighetstiden för de begränsade
servituten kunde föranleda syntes enligt utskottet böra ske genom Kungl.
Maj :ts försorg. Utskottet erinrade om att en eventuell förlängning måste
beslutas vid årets riksdag.

Departementschefen

Servitut som innefattar rätt till skogsfång eller mulbete på skogsmark
(skogsservitut) bildades tidigare i ganska stor utsträckning, särskilt i Norrland.
I en del fall gäller de av ålder och i andra fall har de tillkommit vid
laga jorddelning. De flesta har emellertid tillkommit genom avtal. Enligt
lagen (1926: 326) om delning av jord å landet är det inte tillåtet att vid
jorddelning bilda skogsservitut. Det till lagrådet den 19 april 1968 remitterade
förslaget till fastighetsbildningslag, över vilket lagrådet numera
avgett yttrande, innehåller förbud mot bildande av skogsfångsservitut vid
fastighetsbildning (7 kap. 2 §). Däremot skall betesservitut i vissa fall
kunna bildas. Något hinder mot att genom avtal bilda skogsservitut föreligger
f. n. inte. Det till lagrådet den 20 januari 1967 remitterade förslaget
till 14 kap. nya jordabalken innehåller däremot förbud mot skogsfångsservitut
och mot upplåtelse genom avtal av betesservitut (3 §).

Enligt lagen om förlängning av tiden för vissa servitut har vissa tidsbegränsade
norrländska skogsservitut, som enligt en tidigare lag från år
1946 i samma ämne förlängts till den 1 januari 1960, ytterligare förlängts
till den 1 januari 1970. Även sådana servitut vilkas giltighetstid varit
minst 15 år eller fastighetsägarens livstid och löpt ut under 1960-talet har
fått sin giltighet förlängd till den 1 januari 1970.

Årets riksdag har uttalat sig för en generell förlängning av de ifrågavarande
servitutens giltighetstid med två år.

Lantmäteristyrelsen har föreslagit att någon ytterligare förlängning inte
skall ske eftersom servituten i regel blivit obehövliga och därför nyttjas i
allt mindre utsträckning. Ytterligare skäl till att inte förlänga giltighetstiden
är enligt lantmäteristyrelsen att servituten också medför vissa olägenheter,
främst från skogsvårdssynpunkt. Om en förlängning likväl anses
böra ske, förordar lantmäteristyrelsen en ordning som innebär en individuell
förlängning. För att en sådan ordning skall kunna genomföras fordras
emellertid enligt styrelsen först en generell förlängning av giltighetstiden
på förslagsvis två år.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

Remissinstanserna har haft delade meningar om vilken lösning som
lämpligen bör väljas.

1959 års lag var, liksom 1946 års lag i samma ämne, avsedd som ett provisorium
till dess det ifrågavarande fastighetsbeståndet genom sammanslagningar
eller på annat sätt fått en sådan struktur att servituten i stort
sett spelat ut sin roll. I motiven till 1959 års lag förutskickade emellertid
departementschefen att en ytterligare generell förlängning kunde visa sig
påkallad (prop. 1959: 167 s. 15). Antalet tidsbegränsade skogsservitut
uppskattas av lantmäteristyrelsen till omkring 1 000. Hur många av dessa
som nu utövas går f. n. inte att ange. Servitutens betydelse torde under den
gångna tioårsperioden ha avtagit. Det föreliggande remissmaterialet ger
emellertid vid handen att servituten i vissa fall fortfarande fyller ett behov
och att ett bortfall av dem kan medföra att innehavarna råkar i
ekonomiskt bekymmersam belägenhet. Jag tänker då närmast på de äldre
innehavare av småbruk som är servitutshavare. I detta läge är det enligt
min mening mest ändamålsenligt att, i överensstämmelse med vad som uttalas
av riksdagen, den ordning som gäller enligt 1959 års lag får bestå
under ytterligare två år. Med en sådan lösning vinner man också tid för
att mera ingående överväga hur frågan slutligt skall lösas för tiden fr. o. m.
den 1 januari 1972, då den nya fastighetsbildningslagen och jordabalken
är avsedda att träda i kraft. Jag förordar därför en ytterligare förlängning
till den 1 januari 1972 av giltighetstiden för ifrågavarande skogsservitut,
som tillkommit eller blivit tidsbegränsade före den 1 januari 1947 och
som utövas vid utgången av år 1969. Jag har för avsikt att senare återkomma
till Kungl. Maj :t med ytterligare förslag i ärendet.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden
för vissa servitut.

Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga1.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

1 Förslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har uteslutits här.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 9 oktober 1969.

Närvarande:

justitierådet Nordström,
regeringsrådet Walberg,
justitierådet Westerlind,
justitierådet Ulveson.

Enligt lagrådet den 2 oktober 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, har Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande enligt 87 §
regeringsformen skall inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i
lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut.

Förslaget, som biläggs detta protokoll, föredrages inför lagrådet av hovrättsassessorn
Stig Wenker.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1969

15

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
17 oktober 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande
över förslag till lag om ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden
för vissa servitut.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran, och
hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga
förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969 690481