Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
A 1
Nr 128
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till fastighetsbildningslag;
given Stockholms slott den 26 september
1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till fastighetsbildningslag.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till fastighetsbildningslag. Förslaget,
som innebär genomgripande ändringar i de nuvarande bestämmelserna om
fastighetsbildning, syftar till att möjliggöra en enkel, snabb och effektiv
handläggning av fastighetsbildningsfrågorna. Genom förslaget ställs hjälpmedel
till förfogande för att aktivt åstadkomma en rationell fastighetsindelning.
Detta gäller såväl jord- och skogsbrukets rationalisering som fastighetsbildning
för bebyggelseändamål. Enhetlig lagstiftning föreslås för
land och stad. Den nya lagen skall således ersätta både 1917 års lag om
tastighetsbildning i stad och 1926 års lagar om delning av jord på landet
och om sammanläggning av fastigheter på landet. Också vissa andra lagar
kan upphävas, bl. a. 1952 års lag om sammanföring av samfälld vägmark
och järnvägsmark med angränsande fastighet.
Lagförslaget innebär en förenkling av regelsystemet på hl. a. det sättet
att antalet former för fastighetsbildning minskar. Alla åtgärder som har till
sylte att ändia en fastighets struktur i något hänsende förs samman till ett
institut som kallas fastighetsreglering. Detta institut ersätter laga skifte för
omarrondering (s. k. omskifte) samt ägoutbyte, servitutsutbrytning och
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
A 2
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
sammanföring enligt 1952 års lag. Till skillnad från laga skiftet innebäi
fastighetsregleringen inte en delning av ett på förhand fixerat skifteslag,
utan den är närmast att beteckna som ett utbyggl ägoutbyte. Fastighetsregleringen
kan i motsats till det nuvarande ägoutbytet omfatta åtgärder
inte bara beträffande fastigheternas enskilda mark utan också beträffande
samfälligheter och servitut. Bland de åtgärder i fråga om samfällighet som
regleras i lagen kan nämnas bildande av gemensamhetsskog. De olika åtgärder
som företas vid fastighetsreglering förutsätts i allmänhet ske med
samtycke av fastighetsägarna. I skilda hänseenden erbjuder emellertid lagen
tvångsmedel för den händelse samtycke vägras. Stoi leksförändringar
Uan sålunda genomföras i viss utsträckning även utan medgivande av ägaina.
I samband med vissa större fastighetsregleringar kan fastighet eller del
därav inlösas. Härför gäller dock vissa begränsande villkor. Bl. a. får mark
som ingår i eller skall tas in i gemensamhetsskog inte inlösas.
För nybildning av fastighet föreslås i den nya lagen tre institut, nämligen
avstyckning, klyvning och sammanläggning. Klyvningen ersätter den form
av laga skifte som brukar kallas klyvningsskifte. Avstyckning och sammanläggning
motsvarar de institut med samma namn som finns i gällande rätt.
I fråga om klyvning och avstyckning innebär för slaget inte nagia meia
betydelsefulla ändringar. Fn nyhet är emellertid att avstyckning skall kunna
ske av fastighets andel i samfällighet. I fråga om sammanläggning förcslås
vissa reformer av större räckvidd. F. n. sker sammanläggning genom
ett ansökningsförfarande hos ägodelningsdomaren. Enligt förslaget skall
fråga om sammanläggning liksom andra fastighetsbildningsfrågor piöws
vid förrättning.
De föreslagna formerna för fastighetsbildning är avsedda att gälla både i
tätorter och i glesbygder. Den fastighetsbildande verkan som stadsplan och
tomtindelning har f. n. kommer att försvinna och servituts- och samfällighetsbildning
skall kunna ske i vidgad omfattning inom städer och stadsliknande
samhällen. Det senare blir av betydelse bl. a. när det gäller att bereda
utrymme för gemensamhetsanläggningar av olika slag. I samband här
med kan nämnas att förslaget öppnar möjlighet att vid fastighetsreglering
utföra tekniska anläggningar.
För alla slags fastighetsbildande åtgärder gäller enligt förslaget enhetliga
villkor för åtgärdernas tillåtlighet från allmän synpunkt. Förslaget bygger
i viss utsträckning på de nuvarande reglerna i jorddelningslagen angående
de jordpolitiska förutsättningarna för avstyckning. En omredigering och
förenkling av regelsystemet har emellertid ägt rum. Beträffande jordbruksfastigheter
har reglerna anpassats till de riktlinjer för jordbrukspolitiken
som antogs av 1967 år riksdag.
Enligt förslaget skall fråga om fastighetsbildning alltid prövas vid förrättning.
Som huvudregel gäller att fastighetsbildning är beroende av att
ansökan görs av enskild sakägare. I vissa situationer har också annan än
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 A 3
sakägare rätt att ansöka om fastighetsbildning. Byggnadsnämnden får sålunda
begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyggelse finns
eller är att vänta inom en nära framtid. Vidare får länsstyrelsen, överlantmätaren
och lantbruksnämnden rätt att påkalla fastighetsreglering som är
av större allmän betydelse. Den som har fått tillstånd till expropriation kan
begära fastighetsreglering för att undanröja eller minska olägenheter av expropriationen.
Meningen är att expropriationsersätiningen därigenom skall
kunna begränsas.
Fastighetsbildningsförrättning har enligt förslaget liksom enligt jorddelningslagen
karaktären av ett judiciellt förfarande. Den handläggande myndigheten,
som kallas fastighetsbildningsmyndighet, är liksom f. n. eu förrättningslantmätare.
Lekmannainflytandet tillgodoses på det sättet att i vissa
fall också gode män skall medverka. Huvudregeln är att sammanträde med
sakägarna skall hållas vid förrättningen. Om stridiga intressen inte finns,
kan förrättningen dock företas utan sammanträde. Förslaget öppnar möjlighet
att dela upp förrättningsarbetet i etapper så, att arbetskrävande och
dyrbara åtgärder inle utförs förrän man fått garantier för att de verkligen
blir till nytta.
Vid sidan av de olika fastighetsbildningsinstituten föreslås ett institut
som kallas fastighetsbestämning. Detta har till främsta uppgift att tjäna
som medel för att fastställa den gällande fastighetsindelningens beskaffenhet.
Institutet motsvarar den nuvarande gränsbestämningen, men också
s. k. ägotvister, som t. n. skall prövas av domstol, kan avgöras genom fastighetsbestämning.
I likhet med fastighetsbildningsfrågor handläggs fastighetsbestämningsfrågor
av fastighetsbildningsmyndigheten vid förrättning.
I fråga om domstolarna och rättegången i mål om fastighetsbildning och
fastighetsbestämning innehåller förslaget väsentliga nyheter. F. n. gäller
som huvudregel att en förrättning inte blir giltig förrän den fastställs. Enligt
förslaget slopas fastställelseförfarandet och förrättningen vinner laga
kraft om den inte överklagas. För att det allmännas intressen skall kunna
tillvaratas på ett tillfredsställande sätt har rätt att fullfölja talan tillerkänts
inte bara enskilda parter utan också vissa myndigheter. Meningen är att bevakningen
av de allmänna intressena skall ske genom överlantmätarens
försorg. Också länsstyrelsen och lantbruksnämnden har utrustats med fullfolj
dsrätt på det allmännas vägnar. Beträffande fastighetsbildning inom
områden dar det föreligger skyldighet att söka byggnadslov har också byggnadsnämnden
fullföljdsrätt. Inom vissa planområden skall bevakningen
av allmänna intressen uteslutande handhas av byggnadsnämnden. Länsorganen
har således inte fullfölj dsrätt, om eu fastighetsbildningsåtgärd enbart
rör sådant område.
överinstans över fastighetsbildningsmyndigheten är enligt förslaget fastighetsdomstolen.
Vissa grundläggande bestämmelser om denna domstol
återfinns i den nyligen antagna lagen om fastighetsdomstol. Kompletteran
-
A 4 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
de bestämmelser om rättegången i fastighetsbildningsmål tas upp i en säiskild
avdelning i förslaget.
Förslaget innehåller slutligen vissa huvudregler om fastighetsregister.
Det förutsätts att fastighetsregistreringen i övrigt skall regleras genom bestämmelser
som meddelas av Kungl. Maj :t.
Propositionen upptar inte förslag till övergångs- och följ dlagstiftning.
Förslag därom kommer att läggas fram senare. Avsikten är att fastighetsbildningslagen
skall träda i kraft den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
A 5
Förslag
till
F astighetsbildningslag
Härigenom förordnas som följer.
FÖRSTA AVDELNINGEN
Inledande bestämmelser
1 KAP.
1 §
Fastighetsbildning är en i enlighet med denna lag företagen åtgärd genom
vilken fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller
upphäves.
Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgöres frågor om beskaffenheten
av gällande fastighetsindelning samt frågor rörande beståndet eller
omfånget av vissa servitut.
2 §
Över fastigheterna föres fastighetsregister.
Fastighetsbildning och fastighetsbestämning är fullbordade, när uppgift
om åtgärden införts i fastighetsregistret.
3 §
Samfällighet enligt denna lag är mark som hör till flera fastigheter gemensamt.
4 §
Vad som i denna lag sägs om mark eller område gäller i tillämpliga delar
även beträffande fiske som ej ingår i äganderätten till vattenområdet och ej
utgör servitut.
5 §
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller av myndighet som Konungen bestämmer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
A 6
ANDRA AVDELNINGEN
Fastighetsbildning i allmänhet
2 KAP.
Grundläggande bestämmelser
1 §
Fastighetsbildning sker såsom fastighetsreglering, om den avser ombildning
av fastigheter, och såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning,
om den avser nybildning av fastighet.
2 §
Fråga om fastighetsbildning prövas vid förrättning. Förrättning handlägges
av fastighetsbildningsmyndighet. Fastighetsbildningsfråga upptages
efter ansökan, om ej annat är föreskrivet.
i Fastighetsbildningsåtgärd får handläggas gemensamt med annan sådan
åtgärd vid en förrättning eller delas upp på skilda förrättningar.
Av 14 kap. följer att fastighetsbestämning i vissa fall skall företagas i
samband med fastighetsbildning.
3 §
Fastighetsbildning, som innebär ändring av fastighetsindelningen och
berör vattenområde, omfattar även fisket, om detta ingår i äganderätten till
området. Med stöd av 3 kap. 8 § får dock annat bestämmas.
„ 4 §
Vad som efter fastighetsbildning är tillbehör till fastighet framgår av
jordbalken. Byggnad eller annan anläggning som enligt beslut vid fastighetsreglering
skall rivas eller flyttas utgör dock ej tillbehör till den fastighet
på vilken den är belägen.
5 §
Är servitut eller annan särskild rättighet som hör till fastighet av betydelse
för fastigheten endast om viss mark hör till denna, följer rättigheten
marken vid: ändring i fastighetsindelningen. Vad som nu sagts gäller icke,
om annat bestämmes, vid fastighetsbildningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 A 7
6 §
Kostnaderna för genomförande av fastighetsbildning betalas enligt de
bestämmelser som gäller för den fastighetsbildningsåtgärd om vilken är
fråga. Kostnader som är gemensamma för skilda åtgärder fördelas på dessa
efter vad som är skäligt.
Avvisas ansökan eller inställes förrättning, skall sökanden betala uppkomna
kostnader, om icke särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten
fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem.
Om förrättningen sökts av byggnadsnämnden, svarar kommunen för de kostnader
som i enlighet härmed kan åvila sökanden. Har förrättningen enligt
5 kap. 3 § fjärde stycket påkallats av överlantmätaren eller annan statlig
myndighet, skall sådana kostnader betalas av staten.
Överenskommelse mellan sakägarna om fördelning av förrättningskostnaderna
på annat sätt än som följer av lagen skall gälla, om det icke är
uppenbart att överenskommelsen tillkommit i otillbörligt syfte.
Till förrättningskostnader hänföres taxeavgift, ersättning till sakkunnig
och syssloman, utgift för hantlangning som ej ingår i taxeavgiften samt ersättning
för skada enligt 4 kap. 38 § tredje stycket.
3 KAP.
Villkor för fastighetsbildning
Allmänna lämplighets- och planvillkor
1 §
Fastighetsbildning skall ske så, att varje fastighet som nybildas eller ombildas
blir med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar
varaktigt lämpad för sitt ändamål. Härvid skall särskilt beaktas att fastigheten
får lämplig utformning och tillgång till behövliga vägar utanför sitt
område samt att fastighet, som skall användas för bebyggelse, kan få godtagbara
anordningar för vatten och avlopp.
Kan fastighet, som skall nybildas eller ombildas för nytt ändamål, icke
antagas få varaktig användning för sitt ändamål inom överskådlig tid eller
finnes med hänsyn till ändamålets art och övriga omständigheter ändamålet
böra tillgodoses på annat sätt än genom fastighetsbildning, får fastighetsbildningen
ej äga rum.
2 §
Inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, tomtindelning
eller byggnadsplan skall fastighetsbildning ske i överensstämmelse
med planen.
A 8 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Gäller eljest särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning,
såsom regionplan, utomplansbestämmelser eller naturvårdsföreskrifter,
skall fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna icke motverkas.
Om särskilda skäl föreligger, får undantag från planen eller bestämmelserna
medges av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av byggnadsnämnden.
Även utan sådant medgivande får mindre avvikelse från planen
eller bestämmelserna ske, om åtgärden är förenlig med planens eller bestämmelsernas
syfte.
Får på grund av särskilt medgivande nybyggnad eller annan därmed
jämförlig åtgärd företagas i strid mot plan eller bestämmelse som avses i
första eller andra stycket, utgör denna paragraf ej hinder mot fastighetsbildning
som behövs för att medgivandet skall kunna utnyttjas.
3 §
Har stadsplan eller byggnadsplan icke fastställts för visst område och
har tätbebyggelse uppkommit eller är sådan bebyggelse att vänta inom en
nära framtid eller kan eljest väntas att flera fastigheter avsedda för bebyggelse
skall bildas, får fastighetsbildning icke ske, om åtgärden skulle försvåra
områdets ändamålsenliga användning, föranleda olämplig tätbebyggelse
eller motverka lämplig planläggning av området.
4 §
Förutsätter fastighetsbildning att ny utfart till allmän väg anordnas
eller befintlig utfart tages i anspråk, får fastighetsbildningen ej utan synnerliga
skäl äga rum, om väsentlig olägenhet därigenom skulle uppkomma
för trafiken på vägen.
Särskilda bestämmelser beträffande jordbruk, skogsbruk och fiske
5 §
Jordbruksfastighet skall för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan
storlek, sammansättning och utformning att den medger tillfredsställande
lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten.
Skogsbruksfastighet skall för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan
storlek och utformning att den medger ekonomiskt tillfredsställande
skogsdrift.
6 §
Fastighetsbildning som berör jordbruksfastighet får äga rum endast om
åtgärden är till övervägande nytta för jordbruksnäringen.
Åsyftas med fastighetsbildningen att nybilda eller förbättra fastighet
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 A 9
som är avsedd för annat ändamål än jordbruk, får åtgärden dock ske om
den icke medför olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen.
7 §
Mark som är avsedd för skogsbruk får ej indelas på sådant sätt att möjligheten
att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse.
8 §
Fiske får ej uppdelas genom fastighetsbildning på sätt som medför olägenhet
av någon betydelse för fiskevården. Uppdelning får dock ske, om
den är nödvändig för att möjliggöra en eljest angelägen ändring i fastighetsindelningen
och icke medför avsevärd olägenhet för fiskevården.
Ingår fiske i äganderätten till vattenområde och föreligger enligt första
stycket hinder mot fastighetsbildningsåtgärd beträffande området, får bestämmas
att fastighetsbildningen icke skall omfatta fisket, om fastighetsbildningen
är av synnerlig vikt för en lämplig fastighetsindelning eller i
övrigt av betydande allmänt intresse. Även om fastighetsbildningen ej är
av den betydelse som nu angivits, får sådan bestämmelse meddelas, om vattenområdet
är gemensamt för flera fastigheter.
Undantagsbestämmelser
9 §
h astighetsbildning far äga rum, även om fastighet som nybildas eller
ombildas icke blir varaktigt lämpad för sitt ändamål, såvida fastighetsindelningen
förbättras och en mer ändamålsenlig indelning icke motverkas.
10 §
Om fastighetsbildning är till övervägande nytta från allmän synpunkt,
får åtgärden äga rum även om den strider mot vad som ovan föreskrivits
till skydd för jordbruksnäringen eller skogsbruket.
Fastighetsbildning över kommungräns
11 §
b astighetsbildning som medför ändring av gräns för kommun får ske
endast om åtgärden är av väsentlig betydelse för en ändamålsenlig fastighetsindelning
eller om den kommunala indelningen blir lämpligare.
Till fastighetsbildning som avses i första stycket skall inhämtas Konungens
eller länsstyrelsens medgivande, om fastighetsbildningsmyndigheten
finner gränsändringen kunna medföra olämplig indelning i förvalt
-
A 10
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ningsområden. Medgivande skall alltid inhämtas, om kommun eller församling
begär det eller åtgärden innebär att hel fastighet överföres till annan
domkrets för allmän underrätt.
Är fastighetsbildning beroende av medgivande enligt andra stycket, skall
fastighetsbildningsmyndigheten anmäla förhållandet till länsstyrelsen.
4 KAP.
Fastighetsbildningsförrättning
Fastighetsbildningsmyndigheten
1 §
Vid fastighetsbildningsförrättning består fastighetsbildningsmyndigheten
av en förrättningslantmätare. Dessutom skall två gode män ingå i myndigheten
när förrättningslanlmätaren finner att det behövs eller när sakägare
begär det och oskäligt dröjsmål ej föranledes därav. I utförandet av
tekniska göromål skall gode män aldrig deltaga.
Har förrättningen betydande omfattning, får antalet gode män ökas, om
det kan påskynda handläggningen. Flera än två gode män får dock icke
samtidigt deltaga i handläggningen av samma fråga.
Bestämmes att gode män skall medverka, rubbas icke därigenom vad som
redan beslutats eller verkställts under förrättningen.
2 §
Gode män utses genom val av kommunens fullmäktige.
God man skall vara valbar till nämndeman inom kommunen och får ej
ha fyllt sextiofem år. God man skall ha erfarenhet i fråga om tätortsförhållanden
eller vara kunnig i jordbruks- eller skogsbruksfrågor.
God man utses för sex år. Upphör god man att vara valbar, är uppdraget
förfallet.
Rättegångsbalkens bestämmelser om skyldighet att mottaga uppdrag som
nämndeman och att kvarsta i uppdraget samt att efter avgang fortfarande
tjänstgöra äger motsvarande tillämpning i fråga om god man.
Länsstyrelsen bestämmer antalet gode män.
3 §
Skall gode män medverka, åligger det förrättningslantmätaren att kalla
dem till förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män
med behövlig ortskännedom och sakkunskap.
Är god man av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från sammanträde
och kan annan god man ej utan tidsutdräkt infinna sig, får förrätt
-
All
Kungl. Maj:ts proposition nr i28 år 1969
ningslantmätaren till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar
till sådan befattning.
Den som kallats att tjänstgöra som god man är underkastad ämbetsansvar
i fråga om tjänstgöringen.
4 §
\ ad som föreskrivits i 4 kap. t2 § rättegångsbalken om hinder för dem
som är varandra närstående att tjänstgöra samtidigt som domare äger
motsvarande tillämpning beträffande förrättningsmän.
5 §
Mot förrättningsmän gäller samma jäv som mot domare.
6 §
Vet förrättningsmän att sadan omständighet föreligger som kan antagas
utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna.
Vill sakägare anföra jäv mot förrättningsmän, skall han framställa invändning
därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick kännedom
om att förrättningsmannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger.
Underlåter han det, är hans rätt att anföra jäv förfallen.
Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall fastighetsbildningsmyndigheten
snarast möjligt meddela beslut i jävsfrågan. Sedan fråga om jäv mot förrättningsman
uppkommit, får han i övrigt vidtaga endast åtgärd som icke
utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande
av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av
förrättningslantmätaren, även om han förklarats jävig.
Den omständigheten att förrättningsmän finnes vara jävig påverkar ej
giltigheten av beslut eller åtgärd som tillkommit innan frågan om jäv uppkom.
7 §
Förrättning skall handläggas av fastighetsbildningsmyndigheten i den
ort där marken är belägen. Ligger marken under flera fastighetsbildningsmyndigheter,
handlägges förrättningen av endera myndigheten.
Förrättningens inledande och grunderna för handläggningen
8 §
Ansökan om fastighetsbildning göres skriftligen hos fastighetsbildningsmyndigheten.
Muntlig ansökan som göres vid förrättningssammanträde
skall dock godtagas, om den väckta frågan lämpligen kan prövas vid samma
förrättning.
A 12 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Sökanden skall ange den åtgärd som han önskar genomförd samt uppge
den eller de fastigheter för vilka han för talan. I den mån det kan anses
skäligt att sökanden skaffar uppgifter därom eller sådana ändå är tillgängliga
för honom, skall han också ange de andra fastigheter som saken angår
ävensom namn och postadress beträffande fastighetsägarna samt de innehavare
av servitut, nyttjanderätt eller samfällighetsrätt som kan beröras
av åtgärden.
Ansökningshandling skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden
eller hans ombud.
Till ansökningshandling skall sökanden i huvudskrift eller styrkt avskrift
foga de skriftliga handlingar som han innehar och som är av betydelse
i saken.
9 §
Uppfyller ansökan ej föreskrifterna i 8 § eller är den i övrigt ofullständig,
kan fastighetsbildningsmyndigheten förelägga sökanden att avhjälpa
bristen.
10 §
Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i ansökan och är bristen
så väsentlig att ansökningen icke kan ligga till grund för förrättning, får
ansökningen avvisas.
Föreligger hinder mot att upptaga den väckta frågan till prövning, skall
ansökningen avvisas.
Fråga om avvisande av ansökan skall skyndsamt utredas och avgöras.
11 §
I den utsträckning som är påkallad med hänsyn till fastighetsbildningens
art och förhållandena i övrigt skall fastighetsbildningsmyndigheten utreda
vilka som i egenskap av ägare till fastighet eller på annan grund är sakägare.
Den som har lagfart på fastigheten anses som ägare, om det ej visas
att fastigheten tillhör annan.
12 §
Om god man enligt 18 kap. 4 § föräldrabalken behöver förordnas, skall
fastighetsbildningsmyndigheten anmäla detta hos rätten.
13 §
Sakägare får föra sin talan genom ombud.
Förrättningslantmätare och god man får ej vara ombud vid den fastighetsbildningsmyndighet
som han tillhör. Ej heller får den vara ombud som
tagit befattning med saken i sin tjänst eller såsom ombud för sakägare med
motstående intresse. Detsamma gäller beträffande den som står i sådant
A 13
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 11)69
förhållande till förrättningsman som avses i 4 kap. 12 § rättegångsbalken.
I övrigt gäller 12 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.
14 §
Vid förrättning skall fastighetsbildningsmyndigheten hålla sammanträde
med sakägarna.
Sammanträde behövs ej, om stridiga intressen mellan sakägare ej förekommer
i ärendet och hinder mot den sökta fastighetsbildningen ej föreligger.
Om ansökan skall avvisas eller det är uppenbart att fastighetsbildningen
icke kan tillåtas, är sammanträde ej heller behövligt.
Vid sammanträde skall fastighetsbildningsmyndigheten redogöra för ansökningen
samt klargöra innebörden av vidtagna och planerade åtgärder.
Sakägare och annan, som enligt särskild föreskrift skall underrättas om
sammanträdet, skall få tillfälle att yttra sig och förebringa utredning i frågor
som behandlas vid sammanträdet.
Sammanträde hålles där den mark är belägen som fastighetsbildningen
avser, om det ej utan olägenhet kan hållas på annat ställe.
15 §
Finns det anledning antaga att förrättning kan handläggas helt utan
sammanträde, skall ansökningshandlingen delges sakägare, som ej biträtt
ansökningen, och tillfälle lämnas honom att yttra sig över denna inom utsatt
tid. Avser förrättningen mark inom område med fastställd generalplan
eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestäminelser, skall därjämte
byggnadsnämnden underrättas om förrättningen innan denna avslutas.
16 §
Protokoll föres för varje förrättning särskilt.
Protokollet samt övriga handlingar som ingivits eller upprättats vid förrättningen
sammanföres till en akt.
17 §
Såsom fastighetsbildningsmyndighetens beslut gäller, om förrättningsmännen
har olika mening, vad två av dem säger. Har varje förrättningsman
sin mening, gäller förrättningslantmätarens mening. I fråga om pengar eller
annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser
den näst största mängden.
I beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas, såvida motivering
av beslutet icke kan anses överflödig. Beslut, som meddelas i samband
med förrättningens avslutande eller inställande, och beslut, mot vilket talan
får föras särskilt, skall dessutom innehålla besvärshänvisning.
Meddelas beslut vid sammanträde, skall det uppläsas för de närvarande.
A 14
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Om i annan ordning meddelas beslut om förrättningens inställande eller,
utan samband med förrättningens avslutande, beslut mot vilket talan får
föras särskilt, skall sakägare och annan som får besvära sig underrättas
om beslutet utan dröjsmål. Underrättelsen lämnas genom skriftligt meddelande
eller i sådan särskild ordning som beslutats enligt 20 § andra
stycket.
Kallelse och delgivning
18 §
Till första sammanträdet under förrättningen skall samtliga kända sakägare
kallas. Kallelse behövs dock ej, om det kan antagas att sakägaren
ändå infinner sig. Är det ovisst vilken av flera som är sakägare, kallas samtliga.
Om det föreligger anledning antaga att okända sakägare finns, utfärdas
kallelse även på dessa.
Kallelse skall i god tid före sammanträdet delges sakägarna.
19 §
Bestämmelserna i 18 § gäller även då nytt sammanträde utsättes. Kallelse
på okända sakägare behövs dock ej, om de kallats tidigare under förrättningen.
Om vid sammanträde tillkännagivits tid och plats för nästa sammanträde,
behöver ej kallelse delges den som kallats i föreskriven ordning till det
sammanträde då tillkännagivandet skett.
20 §
Delgivning skall ske enligt allmänna bestämmelser angående delgivning,
om ej annat föreskrivits i denna lag.
Vid sammanträde får fastighetsbildningsmyndigheten efter sakägarnas
hörande bestämma särskild ordning för delgivning. När sakägare första
gången kallas till sammanträde, skall delgivning av kallelsen dock alltid
ske enligt första stycket.
21 §
Vistas ägare av fastighet eller ställföreträdare för denne stadigvarande
utom riket och kan delgivning ej ske här i riket med känt ombud, får handlingen
lämnas till den som förvaltar eller brukar fastigheten.
Den till vilken handlingen lämnats är skyldig att snarast sända handlingen
vidare till den sökte, om det kan ske. Han skall erinras därom, när
handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall fastighetsbildningsmyndigheten
därjämte med posten sända honom meddelande
om delgivningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 A 15
Delgivningen anses ha skett, när handlingen lämnats enligt första
stycket.
22 §
Vad som föreskrivits om delgivning med delägare i samfällighet äger
motsvarande tillämpning vid delgivning med delägare i fastighet, som innehas
under samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut
eller samfällighetsrätt som gäller till förmån för flera än tio fastigheter med
skilda ägare.
23 §
liar sakägare ej i föreskriven ordning kallats till sammanträde, skall
nytt sammanträde utsättas, såvida icke sakägaren ändå infunnit sig eller
medger att förrättningen likväl slutföres. Utan hinder av vad sålunda föreskrivits
får sådan förrättningsåtgärd vidtagas som ej i nämnvärd mån inverkar
på sakägarens rätt.
24 §
Avser förrättning mark inom område med fastställd generalplan eller
med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skall fastighetsbildningsmyndigheten
underrätta byggnadsnämnden om tid och plats
för sammanträde. Har byggnadsnämnden sökt förrättningen, skall den alltid
underrättas om sammanträde.
Förrättningens fortsättande och slutförande
25 §
Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen.
Föreligger ej hinder mot denna, skall myndigheten utarbeta
den fastighetsplan samt ombesörja de gör omål av teknisk art och de
värderingar som behövs för åtgärdens genomförande. Därvid bör rådplägning
med sakägarna ske. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter
som beröres av åtgärden.
Sedan de sålunda föreskrivna åtgärderna utförts, skall myndigheten
meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta
beslut skall ange hur fastighetsindelningen ändras och vilka servitutsåtgärder
som vidtages. I övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor som
har ett omedelbart samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser
om vad beslutet i vissa fall skall innehålla meddelas i 5, 8 och 12 kap.
Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan hinder
av att tekniska göromål och värderingar ej utförts. Under samma förutsättning
får olika frågor som hör till beslutet upptagas för sig och avgöras
A 16
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
genom särskilda beslut. Vad som föreskrives om fastighetsbildningsbeslut
gäller även sådant avgörande.
26 §
Om det med hänsyn till förrättningens omfattning eller annan särskild
omständighet är lämpligt att frågan om fastighetsbildningens tillåtlighet
avgöres på förhand och hinder icke möter mot fastighetsbildningen, får tillstånd
till denna lämnas genom särskilt beslut (iillståndsbeslut).
Fordras särskilt medgivande till fastighetsbildningen enligt 3 kap. 11 §,
får tillståndsbeslut meddelas utan hinder av att åtgärdens inverkan på indelningen
i förvaltningsområden ännu ej prövats. Lämnas icke medgivande,
förfaller tillståndsbeslutet.
27 §
Gräns som tillkommer genom fastighetsbildningen skall utstakas och utmärkas
i behövlig omfattning. Sträckningen av utstakad gräns skall överensstämma
med fastighetsbildningsbeslutet. Utstakning som endast i
mindre mån avviker från beslutet får dock läggas till grund för utmärIlningen,
om rättelse av utstakningen skulle medföra kostnad som icke står
i skäligt förhållande till den betydelse det kan ha för sakägare att fastighetsbildningen
genomföres i full överensstämmelse med beslutet.
Om det är lämpligt, får utmärkning av gräns verkställas efter förrättningens
avslutande. Angående sådan åtgärd skall sakägarna underrättas
i god tid. Underrättelsen lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan
särskild ordning som beslutats enligt 20 § andra stycket.
28 §
Karta skall upprättas vid förrättningen. Kan fastighetsbildningen genomföras
och förrättningsresultatet åskådliggöras utan karta, behöver sådan
dock ej upprättas. Kartan skall göras så noggrann som ändamålet kräver.
Beskrivning över de ändringar i fastighetsindelningen och andra förhållanden
som åstadkommes genom fastighetsbildningen skall upprättas, om
ej resultatet av förrättningen ändå framgår med tillräcklig noggrannhet av
förrättningshandlingarna. I beskrivningen skall den nya indelningen anges
i enlighet med gränsutstakningen eller, i den mån utstakning icke skall ske,
i överensstämmelse med fastighetsbildningsbeslutet.
29 §
Sedan förekommande ersättningsfrågor avgjorts och alla till förrättningen
hörande göromål utförts, skall fastighetsbildningsmyndigheten förklara
förrättningen avslutad (avslutningsbeslut).
Avslutningsbeslut skall meddelas på sammanträde eller på tid och plats
som myndigheten tillkännagivit för sakägarna och annan som får besvära
A 17
Kungh Maj.ts proposition nr 128 år 1969
sig över beslutet. Sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde
eller också genom skriftligt meddelande eller i sådan särskild ordning som
beslutats enligt 20 § andra stycket.
30 §
Sedan förrättningen avslutats, skall fastighetsbildningsmyndigheten under
besvärstiden hålla tillgängliga de handlingar eller andra uppgifter som
fordras för att sakägarna skall kunna inhämta fullständig kännedom om
förrättningsresultatet. När sakägare begär det och det är nödvändigt med
hänsyn till förrättningens art och omfattning samt övriga förhållanden,
skall myndigheten före besvärstidens utgång i behövlig utsträckning tillhandahålla
handlingar för granskning på förrättningsstället eller lämplig plats
i närheten. Vad som nu föreskrivits gäller också när beslut meddelas under
förrättningen och talan mot detta skall föras särskilt.
När fastighetsbildningsbeslut meddelats, skall myndigheten på sakägares
begäran snarast visa de nya gränssträckningarna på marken, om det ej är
uppenbart att visningen skulle vara utan betydelse för sakägaren.
31 §
Om hinder mot fastighetsbildningen föreligger, skall fastighetsbildningsmyndigheten
så snart som möjligt avbryta förrättningen och meddela beslut
om dess inställande. Kan hindret undanröjas genom att sökanden jämkar
sin talan, skall han få tillfälle att göra det.
32 §
Vill sökanden hos fastighetsbildningsmyndigheten återkalla sin ansökan,
skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid sammanträde. Har
annan sakägare ej fört talan vid förrättningen när återkallelsen sker, skall
förrättningen genast inställas. I annat fall skall sakägare som fört talan vid
förrättningen och som själv kunnat ansöka om åtgärden underrättas om
återkallelsen. Om ej sådan sakägare begär att förrättningen fortsättes, skall
den inställas. Underrättas sakägarna om återkallelsen vid sammanträde,
skall begäran framställas vid sammanträdet. I annat fall skall begäran
framställas inom tid som myndigheten föreskriver.
Återkallelse hos fastighetsbildningsmyndigheten får ej i något fall ske
sedan förrättningen avslutats.
Uteblir sökanden från det första förrättningssammanträde till vilket han
kallats, skall ansökningen anses återkallad, om icke sökanden anmält laga
förfall eller det är uppenbart att han vidhåller ansökningen.
Betäffande avstyckning och klyvning gäller denna paragraf endast i den
mån ej annat följer av 10 kap. 8 § eller 11 kap. 2 §.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
A 18
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
33 §
Hur förrättningskostnaderna skall fördelas beslutas senast när förrättningen
avslutas eller inställes.
Särskilda bestämmelser
34 §
För utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap,
får fastighetsbildningsmyndigheten anlita biträde av sakkunnig. Den som
står i sådant förhållande till saken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet
kan anses förringad får ej anlitas som sakkunnig.
Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten. Anlitas befattningshavare
i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast nar sarski
föreskrift är meddelad.
35 §
Behärskar sakägare ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller
talskadad, får tolk anlitas att biträda fastighetsbildningsmyndigheten
Som tolk får ej den anlitas beträffande vilken sådan omständighet föreligger
att hans tillförlitlighet kan anses förringad.
Tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode samt ersättning for
kostnad och tidsspillan. Vad som nu sagts gäller dock ej den som anlitas i
tjänsten.
36 §
Angelägenhet som är gemensam för sakägarna och har samband med förrättningen
skall ombesörjas av en eller flera syssloman, om flertalet av e
vid sammanträde närvarande sakägarna beslutar det eller om fastighetsbildningsmyndigheten
finner att syssloman behövs.
Syssloman utses genom val av sakägarna. Har flera syssloman utsetts,
skall de gemensamt ha hand om uppdraget, om ej annat bestamts. Kan
sysslomännen ej enas, gäller den mening som förrättningslantmataren biträder.
Syssloman kan skiljas från sitt uppdrag, om flertalet av de vid sammanträde
närvarande sakägarna kommer överens om det och fastighetsbil
ningsmyndigheten icke finner åtgärden obefogad. Har syssloman fått i uppdrag
att ombesörja arbete som avses i 9 kap. och utför han icke uppdraget
tillfredsställande, får fastighetsbildningsmyndigheten skilja sysslomannen
från uppdraget och förordna annan i hans ställe. Innan det sker, bör sakägarna
få tillfälle att yttra sig.
'' önskar syssloman ersättning, skall han begära sådan innan förrättningen
A 19
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
avslutas eller inställes. Kan överenskommelse ej uppnås, bestämmes ersättningen
av myndigheten.
37 §
Sakägarna skall tillhandahålla för förrättningen behövlig och lämplig
hantlangning, om sådan ej enligt särskilda bestämmelser skall utföras genom
det allmännas försorg. Hantlangningen fördelas mellan sakägarna
efter vad som är skäligt.
I örsummar sakägare att utföra den hantlangning som ålagts honom, kan
förrättningen förklaras vilande i avvaktan på att han fullgör sin skyldighet.
Fastighetsbildningsmyndigheten får dock ombesörja hantlangningen, om
det är lämpligt.
Utses syssloman för att ombesörja hantlangningen, äger 9 kap. 3_6 §§
motsvarande tillämpning.
38 §
Förrättningsmännen och deras biträden är berättigade att, när det behövs
med anledning av förrättningen, få tillträde till byggnad, övergå ägor, verkställa
mätningar och markundersökningar samt företaga därmed sammanhängande
eller jämförliga åtgärder. I trädgård eller liknande plantering får
träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skada
undvikas, om det är möjligt.
Rätt att övergå annans ägor tillkommer också var och en som för talan
vid förrättningen.
Har skada uppkommit genom åtgärd som avses i första eller andra stycket
och vill den skadelidande få ersättning för skadan, skall han framställa yrkande
därom innan förrättningen avslutas eller inställes.
Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för utövande
av befogenhet enligt första stycket.
39 §
Om det är av synnerlig vikt för fastighetsbildningen att fråga som är föremål
för prövning i annan ordning först avgöres, får fastighetsbildningsmyndigheten
förklara förrättningen vilande i avvaktan på att frågan avgöres.
Vill sakägare väcka talan för prövning av fråga som icke kan avgöras vid
förrättningen och vars behandling i särskild ordning kan föranleda att förrättningen
förklaras vilande, skall skäligt rådrum lämnas honom.
Har fastighetsbildningsmyndigheten meddelat beslut i fråga beträffande
vilken talan får fullföljas särskilt, skall förrättningen vila i de delar som
är beroende av frågans slutliga lösning, såvida icke myndigheten finner att
förrättningen kan fortsätta utan betydande olägenhet eller fastighetsdomstolen
förordnar att den skall fortgå.
A; 20 Kiingl., Majds proposition nr 128 år 1969
''U: ‘ '' " 40 §
Har fastighet övergått till ny ägare under förrättningen, får denne icke
rubba vad den förre ägaren medgivit eller godkänt.
! ''.“■■■■■■ '' 41 §
Föranleder fastighetsbildningen ändring av gräns för kommun eller församling,
skall fastighetsbildningsmyndigheten underrätta kommunen eller
församlingen om fastighetsbildningen och dess inverkan på indelningen i
förvaltningsområden. Kommunen eller församlingen skall beredas tillfälle
att begära inhämtande av medgivande som avses i 3 kap. 11 §, om ej sådant
medgivande ändå skall inhämtas.
• ■ ’ 42 §
Finner fastighetsbildningsmyndigheten att förrättningsbeslut till följd av
skrivfel, felräkning eller liknande misstag innehåller uppenbar oriktighet,
skall myndigheten besluta om rättelse. Detsamma gäller beträffande karta,
som upprättats vid förrättning, samt annan handling till vilken hänvisning
skett i förrättningsbeslutet. Innan rättelse sker, skall den som beröres av
åtgärden få tillfälle att yttra sig.
Rättelse skall med angivande av dagen för åtgärden antecknas på huvudskriften
och såvitt möjligt på övriga exemplar av den handling som rättelsen
avser. Den som beslutet rör skall omedelbart underrättas om åtgärden och
vad som är att iakttaga för fullföljd av talan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
A 21
TREDJE AVDELNINGEN
F astigiietsreglering
5 KAP.
Allmänna bestämmelser
Grunderna för fastighetsreglering
1§
Genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller samfällighet
till annan sådan enhet samt andel i samfällighet överföras från eu
fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan också samfällighet
bildas samt servitut bildas, ändras eller upphävas. : ”
Som ett led i fastighetsreglering kan vissa för sakägarna gemensamma
arbeten verkställas.
2§
För mark som genom överföring frångår fastighet skall vederlag utgå i
mark eller andel i samfällighet, om ej ersättning i pengar är riier ändamålsenlig.
Vad som sålunda föreskrivits äger motsvarande tillämpning vid överföring
av andel i samfällighet samt när mark överföres från samfällighet
och när samfällighet bildas.
3§ ■ m:-...,-..
Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet som
beröres av regleringen.
Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära
sådan fastighetsreglering varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas,
minskas eller förebyggas.
Byggnadsnämnd får begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyggelse
föreligger eller är att vänta inom en nära framtid.
Länsstyrelse, överlantmätare eller lantbruksnämnd kan påkalla fastighetsreglering
som myndigheten finner vara av större betydelse från allmän
synpunkt.
■ . ; V ; y ''} . «•.-r-,. ? 1
4§ • :. yl.öm u-v,
Fastighetsreglering får ske, under förutsättning att lämpligare fastighetsindelning
eller eljest mer ändamålsenlig markanvändning vinnes samt ätt
A 22 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
fördelarna härav överväger de kostnader och olägenheter som regleringen
medför.
Åtgärden är dock ej tillåten, om den skulle väsentligt försvåra eller fördyra
en mer omfattande reglering som behövs och som kan väntas inom en
nära framtid.
5§
Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om
den är nödvändig för att sökanden tillhörig fastighet skall förbättras.
Har regleringen påkallats av annan är sakägare eller innebär ansökan av
sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra stycket,
skall göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall
förbättras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt
intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda
skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening
beaktas som har störst nytta av regleringen.
Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerligen
angeläget.
6§
Fastighetsreglering skall ske i den omfattning som avses med ansökningen.
Sker regleringen i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet
inom ett område, skall beaktas att regleringsområdet avpassas
efter upprättade planer, fastighetsindelningens beskaffenhet, naturförhållandena
samt befintliga och avsedda anläggningar så att största möjliga fördel
uppkommer utan att förrättningsarbetet onödigt försvåras.
Kan syftet med fastighetsregleringen vinnas genom olika utföranden, skall
regleringen verkställas på det sätt som föranleder minsta olägenhet utan att
lönsamheten eller utbytet i övrigt oskäligt försämras.
7§
Fastighetsreglering får icke verkställas så, att mark tillsammans med
byggnad som finns på marken överföres till annan fastighet eller samfällighet.
Mark på vilken finns byggnad som tillhör innehavare av servitut, nyttjanderätt
eller samfällighetsrätt får dock överföras, om byggnadens ägare
tillförsäkras motsvarande rätt att efter regleringen behålla byggnaden på
samma mark.
Under förutsättning att väsentlig olägenhet för sakägare ej uppkommer,
får mark överföras utan hinder av bestämmelserna i första stycket, om
byggnaden bär endast obetydligt värde eller om överföringen i betydande
mån underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning.
Vid sådan överföring övergår byggnaden i tillträdarens ägo, även om den ej
hörde till den fastighet från vilken överföringen sker.
A 23
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Mark där det finns elektrisk starkströmsledning får överföras endast om
ledningens ägare tillförsäkras rätt att efter regleringen behålla ledningen på
samma mark.
8 §
Vid fastighetsregleringen iakttages att varje däri ingående fastighet får
sådan sammansättning och utformning att den ej i mindre mån än före regleringen
lämpar sig för det ändamål vartill den är avsedd att användas. Fastigheten
får icke ändras så, att dess graderingsvärde minskas väsentligt eller
ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Vad
som sålunda föreskrivits utgör icke hinder mot förordnande enligt 8 kap.
att fastighet eller del därav skall avstås genom inlösen.
Värdering och ersättning mellan sakägare
9§
I den utsträckning det är nödvändigt för genomförande av fastighetsreglering
skall särskilda graderingsvärden fastställas för områden som ingår i
regleringen.
Graderingsvärdet för ett område bestämmes med hänsyn särskilt till ortens
pris och områdets avkastning.
Värderingen grundas på områdets beskaffenhet i obebyggt skick och dess
tjänlighet för det ändamål vartill det lämpligen bör användas. Berör regleringen
till någon del mark som bör användas till jordbruk, får dock all mark
som ingår i regleringen värderas efter markens tjänlighet för jordbruksändamål,
om särskilda skäl föranleder det. Vid värderingen beaktas även
tillfälliga förhållanden, om ej särskilda skäl föranleder att värdena grundas
enbart på förhållanden av bestående natur. Område som är avsett för skogsbruk
värderas som om det vore bevuxet med skog vilken med hänsyn till
markens godhetsgrad är av normal beskaffenhet enligt förhållandena i orten.
Fastighets graderingsvärde utgör summan av graderingsvärdena för fastigheten
enskilt tillhöriga områden och på fastigheten belöpande andelar i
motsvarande värden för samfälld mark.
10 §
Om värdet av den mark och de andelar i samfälld mark som genom fastighetsreglering
tillägges fastighet icke motsvarar värdet av vad som genom
regleringen frångår fastigheten, utjämnas skillnaden genom ersättning i
pengar. På samma sätt utjämnas värdeförändring som föranledes av servitutsåtgärd
eller av att byggnad eller annan anläggning genom regleringen
övergår till annan ägare. Vad som frångår fastighet genom inlösen ersättes
enligt 8 kap.
Ersättning enligt första stycket bestämmes på grundval av värdering (lik -
A 24
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
vidvärdering). Vid likvidvärderingen skall hänsyn tagas till egendomens användning
för det ändamål som föranleder det högsta värdet samt till förhållandena
vid tillträdet, om ej annat följer av att avträdaren har rätt att
tillgodogöra sig skog eller gröda. I övrigt skall värderingen ske enligt de i
9 § andra stycket angivna grunderna.
11 §
Genomföres regleringen på sådant sätt att ägare av fastighet lider förlust
genom att fastighetens värde minskas utan att han kan få gottgörelse enligt
andra bestämmelser eller genom att han ålägges betala belopp som överstiger
fastighetens värdehöjning, skall resultatet av den ekonomiska uppgörelsen
enligt 10 § jämkas så, att förlusten täckes, överstiger den enligt 10 § beräknade
ersättningen för vad som genom överföring frångår fastighet i väsentlig
mån den värdeminskning som överföringen innebär för fastigheten,
skall jämkning ske, om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Om kostnaden för att anskaffa egendom, som vid regleringen användes
för förstärkning av fastighet, icke överensstämmer med likvidvärdet, skall
jämkning enligt första stycket också ske, såvida det ej medför avsevärd
olägenhet för sakägare.
12 §
överföres mark på vilken finns byggnad och lider den som frånträder
byggnaden skada som icke beaktas enligt 10 eller 11 §, har han rätt till särskild
ersättning för skadan. Detsamma skall gälla, om servitutsåtgärd föranleder
att byggnad rives eller ändras eller att byggnadens ägare på annat
sätt tillfogas skada. Medför överföringen eller servitutsåtgärden att särskild
rätt att nyttja byggnaden upphör helt eller delvis, är rättighetshavaren berättigad
till ersättning för den skada detta innebär. Vad som sålunda föreskrivits
om byggnad gäller också annan anläggning.
Om för fastighet som besväras av arrende något område för arrendets utövande
ej kunnat utläggas eller om fastigheten så ändrats till omfång eller
läge att arrenderätten helt upphör eller dess värde förringas, har arrendatorn
rätt till ersättning för skadan.
Är innehavare av rättighet, som minskar fastighetens värde, berättigad
till ersättning enligt första eller andra stycket, skall det likvidvärde som tillgodoräknas
fastighetens ägare minskas med belopp motsvarande den värdeminskning
för fastigheten som rättigheten inneburit. Om ersättningen ej
kan minskas utan att skada uppkommer för innehavare av fordran med
bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande
belopp.
Skyldigheten att betala ersättning, som ej motsvaras av minskning i likvidvärde
enligt tredje stycket, fördelas mellan sakägarna efter våd som är
A 25
Kuiigl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
skäligt med hänsyn till deras nytta av att regleringen genomföres på sådant
sätt att ersättningen skall utgå.
13 §
Kostnaderna för fastighetsreglering betalas av sakägarna efter vad som
är skäligt med hänsyn främst till den nytta varje sakägare har av regleringen.
Om det är lämpligt, får kostnad för särskild åtgärd fördelas för sig. Hade
åtgärden kunnat utföras utan samband med regleringen och skulle annan
grund för fördelningen av kostnaden då ha gällt, får den grunden tillämpas.
14 §
Om fastighetsreglering sker i samband med expropriation eller liknande
tvångsförvärv, skall förvärvaren efter vad som är skäligt åläggas att betala
kostnader enligt 13 § och utge ersättning enligt 12 §, såvida regleringen medför
att olägenhet av förvärvet undanröjes, minskas eller förebygges. Skyldighet
kan också åläggas honom att betala den merkostnad som föranledes av
att jämkning sker enligt 11 § för att hindra att fastighetsägare lider förlust.
Innan någon enligt första stycket ålägges att betala ersättning eller kostnad,
skall han få tillfälle att vid förrättningen yttra sig i frågan.
15 §
Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen skall fastighetsbildningsmyndigheten
upprätta avräkning utvisande vad som skall mottagas
och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan
än fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom. Avräkningen skall
omfatta även kostnad som avses i 13 §, om och i den mån det lämpligen kan
ske och beloppet lastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit
slutligt bestämt genom godkännande eller på annat sätt.
För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag.
Om betalningsskyldigheten behöver fördelas på längre tid, avpassas förfallodagarna
sa, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.
Är det påkallat med hänsyn till omständigheterna, skall den betalningsskyldige
åläggas att utge skälig ränta på belopp som ej är betalt. Räntan
skall utgå från dag som bestämmes med hänsyn till tiden för tillträdet och
övriga förhållanden.
16 §
Om fasiighet, som undergår värdeminskning genom regleringen eller som
helt eller delvis inlöses, svarar för fordran, skall fastighetsbildningsmyndigheten
förordna att sådan ersättning jämte ränta som, efter avräkning om
sådan behövs, tillkommer fastighetsägaren och som ej utgör ersättning för
A 26 Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
personlig skada eller ersättning enligt 27 eller 30 § skall inbetalas till myndighet
som Konungen bestämt. Detta gäller dock icke, om innehavarna av
samtliga fordringar, för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning utbetalas
direkt till fastighetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam inteckning,
fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare
som i 22 kap. It § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande
av rättsägare fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse
för honom.
Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger bestämmelserna
om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande
tillämpning. Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan
ske. Kallelse till sammanträdet sändes till rättsägarna minst två veckor i
förväg.
Även i annat fall än som avses i första stycket får fastighetsbildningsmyndigheten
förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå
med anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling. Närmare
föreskrifter härom meddelas av Konungen.
Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna
paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för
att uttaga medlen hos den belalningsskyldige.
17 §
Tillkommer ersättning delägarna i samfälld mark och finns för samfälligheten
känd styrelse eller förvaltare med befogenhet att för delägarna uppbära
från samfälligheten härflytande medel, kan fastighetsbildningsmyndigheten
föreskriva att ersättningen skall tillställas styrelsen eller förvaltaren,
i den mån den icke skall inbetalas till myndighet enligt 16 § första stycket.
Har föreskrivits att belopp sålunda skall tillställas styrelse eller förvaltaie
för samfällighet, får styrelsen eller förvaltaren vidtaga behövliga åtgärder
för att uttaga beloppet hos den betalningsskyldige.
Överenskommelse mellan sakägare in. in.
18 §
Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt
intresse får avsteg göras i följande avseenden
1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av de fastigheter
som beröres av regleringen medger det,
2. 6 § andra stycket, 7 och 10—12 §§, om de sakägare vilkas rätt är beroende
av åtgärden samtycker till det,
3. 8 §, om fastighetens ägare och, om fastigheten är upplåten med tomträtt,
även tomträttshavaren medger det,
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 A 27
4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att betala mer än han
annars skulle ha varit skyldig att betala och om avvikelsen från bestämmelserna
icke sker i otillbörligt syfte.
Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 10_
14 § § med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens innehavare
medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22
kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rättsägare
fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.
Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första stycket 3 till
minskning av fastighets graderingsvärde skall upprättas skriftligen. Beträffande
ratten att lämna sådant medgivande gäller samma villkor som för
överlåtelse av fast egendom.
19 §
Avser fastighetsreglering fastighet som upplåtits med tomträtt, äger 16 §
motsvarande tillämpning i fråga om ersättning som tillkommer tomträttsliavaren
samt 18 § andra stycket beträffande fordran i tomträtten.
20 §
Om fastighets graderingsvärde ökas med tillämpning av 18 § första stycket
3, skall i lag eller annan författning föreskrivna inskränkningar i rätten
att forvarva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Skulle tillstånd eller
annan prövning av myndighet fordras vid förvärv genom köp, skall frågan
om tillstånd till ökningen underställas myndigheten. Underställning med
hänsyn till jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) behövs dock endast
om den fastighet som ökas är avsedd för jordbruk eller skogsbruk och det
finns anledning antaga att egendomen kan med större fördel läggas till annan
fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.
Inskränkningar i rätten att nyttja egendom
21 §
Fastighetsbildningsmyndigheten kan förordna att skogsavverkning eller
jord-, grus- eller sandtäkt icke får bedrivas eller att för sådan åtgärd skall
gälla särskilda villkor som myndigheten bestämmer.
Förordnande enligt första stycket får meddelas endast om det kan befaras
att regleringen eljest väsentligt försvåras eller att oriktiga ersättningsbelopp
fastställes.
22 §
Om det behövs för att underlätta förrättningen och säkerställa dess resultat,
kan fastighetsbildningsmyndigheten förbjuda att nybyggnad företages
A 28 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
eller byggnad sättes i stånd utan myndighetens medgivande. Sådant medgivande
får vägras endast om åtgärden väsentligt försvårar regleringen.
23 §
Har förordnande enligt 21 eller 22 § tillkännagivits vid sammanträde, gäller
det omedelbart. Meddelas förordnandet i annan ordning, gäller det mot
var och en som fått kännedom om det.
Förordnandet skall upphävas när ändamålet förfallit. Om förordnandet
ej upphävts, gäller det till dess ersättningsfrågor angående den mark som
beröres av förordnandet slutligt avgjorts. I den mån förordnandet omfattar
mark som skall överföras, upphör förbudet i stället vid tillträdet.
Rivning och flyttning av byggnad
24 §
Beslut om rivning av byggnad får meddelas, om möjligheterna att vinna
ändamålsenlig fastighetsindelning därigenom väsentligt underlättas och
byggnaden är obehövlig för den fastighet till vilken den hör. Är byggnadens
värde obetydligt, får sådant beslut meddelas, om ändamålsenlig fastighetsindelning
främjas genom att byggnaden rives och väsentlig olägenhet ej
uppkommer för ägaren.
Rives byggnad, är ägaren berättigad till ersättning motsvarande byggnadens
värde för honom. I övrigt äger 12 § motsvarande tillämpning i fall som
här avses. Ersättningsskyldigheten fördelas enligt samma grunder som föreskrivits
beträffande de i 13 § avsedda kostnaderna.
Med samtycke av de sakägare vilkas rätt beröres får bestämmelserna i
första och andra styckena åsidosättas med den begränsning som följer a\
18 § andra stycket och 19 §.
25 §
Beslut om flyttning av byggnad eller annan anläggning får meddelas, om
flyttningen väsentligt underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig
fastighetsindelning samt fördelarna överväger de kostnader och olägenheter
som är förenade med flyttningen. Flyttning far dock ej beslutas, om väsentlig
olägenhet uppkommer för ägaren.
Har byggnad uppförts i strid mot förordnande enligt 22 §, får beslut om
flyttning av byggnaden meddelas utan hänsyn till de kostnader och olägenheter
som uppkommer för ägaren. Detsamma gäller byggnad som iståndsatts
i strid mot dylikt förordnande, såvida ägaren med stöd av första stycket
kunnat åläggas flytta byggnaden, om istandsättandet ej ägt ium.
På begäran av ägaren får även eljest flyttning av byggnad eller arinan anläggning
beslutas, om flyttningen är av betydelse för honom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
A 29
26 §
I beslut om flyttning skall anges när flyttningen skall vara slutförd.
Flyttning får utföras som gemensamt arbete enligt 9 kap., om ägaren begär
det innan förrättningen avslutats eller det eljest är lämpligt.
27 §
Ägare av byggnad eller annan anläggning som flyttas är berättigad till
ersättning för de kostnader som flyttningen beräknas komma att orsaka
honom.
Är byggnaden i sådant skick att ombyggnad eller förbättring behövs, skall
flyttningsersättningen jämkas. Jämkning skall också ske, om det föreligger
anbud om förvärv av byggnad till visst pris samt det är fördelaktigare att
sälja byggnaden enligt anbudet och uppföra ny byggnad än att flytta den
gamla byggnaden eller om det framgår av omständigheterna att ägaren icke
kommer att återuppföra den.
Ersättningsskyldigheten fördelas enligt samma grunder som föreskrivits
beträffande de i 13 § avsedda kostnaderna. Fastighetsbildningsmyndigheten
kan förordna att ersättningen icke skall ingå i avräkning enligt 15 §. I sådant
förordnande anges när ersättningen skall betalas. Fastighetsbildningsmyndigheten
får föreskriva att skälig del av ersättningen skall betalas först
sedan flyttningen utförts. Försummar byggnadens ägare att verkställa flyttningen
inom den bestämda tiden, förfaller hans rätt till ersättningsbelopp
beträffande vilket sådan föreskrift meddelats.
28 §
Om flyttning av byggnad beslutats med stöd av 25 § andra stycket, har
ägaren ej rätt till ersättning för flyttningskostnaderna. I fråga om byggnad
som utan medgivande satts i stånd under pågående reglering utgår dock ersättning,
som bestämmes med hänsyn till byggnadens beskaffenhet före
iståndsättandet.
Vid fördelning av skyldigheten att betala ersättning för flyttning enligt
25 § tredje stycket får ingen annan än ägaren belastas med högre ersättningsbelopp
än som svarar mot nyttan för honom.
Träffar de sakägare vilkas rätt beröres överenskommelse om flyttningsersättningens
storlek eller om ersättningsskyldighetens fördelning, gäller
överenskommelsen, såvitt angår fastighet vars ägare skall utge ersättning,
med den begränsning som följer av 18 § andra stycket och 19 §.
29 §
Beslut om rivning eller flyttning upptages i fastighetsbildningsbeslutet.
Detsamma gäller beslut om ersättning enligt 27 §.
A 30
Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1969
Tillträde
30 §
Tillträde sker vid den tidpunkt som fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer.
Innan tillträde sker, skall fastighetsbildningsbeslutet ha vunnit
laga kraft. Om ej särskilda skäl föranleder annat, får tillträde ej bestämmas
till senare tidpunkt än ett år från det uppgift om regleringen införts i
fastighetsregistret. Vid bestämmande av tidpunkten för tillträde skall beaktas
vad som föreskrivits i 12 kap. 29 § jordabalken om hyresgästs skyldighet
att avträda lägenhet.
Har bestämmelse om tillträde icke meddelats, sker tillträde när uppgift
om regleringen införts i fastighetsregistret.
Sker tillträde icke samtidigt beträffande all egendom som ingår i regleringen
och uppkommer därigenom väsentlig olägenhet för sakägare, har
denne rätt till skälig ersättning. Ersättningen skall betalas av den som har
nytta av att tillträde ej sker samtidigt. Fråga om ersättning upptages endast
om yrkande framställes.
31 §
Den som avträder mark får under ett år ha kvar byggnad eller annan
anläggning som skall flyttas samt upplag. Finns växande gröda på åker som
tillträdes, får avträdaren bärga grödan.
Första stycket gäller endast om fastighetsbildningsmyndigheten ej bestämmer
annat.
Om det främjar genomförandet av regleringen, kan den som avträder
skogbevuxen mark berättigas att under en tid av högst fem år från det uppgift
om regleringen införts i fastighetsregistret uttaga utstämplad skog på
marken till särskilt angivet värde. Föreligger på grund av förhållande, som
avträdaren icke råder över, hinder för honom att tillgodogöra sig skogen
inom den bestämda tiden, skall markens ägare betala ersättning i pengar
för vad som ej kan uttagas. Väckes ej talan om sådan ersättning inom ett år
från det tiden utgick, är rätten till talan förlorad.
32 §
Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller byggnad i rätt tid, har tillträdaren
rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma
i besittning av egendomen.
Nyttjanderätt m. m.
33 §
Är nyttjanderätts utövning genom nyttjanderättsavtalet begränsad till
visst område och blir detta helt eller delvis överfört till annan fastighet eller
A 31
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
till samfällighet, skall fastighetsbildningsmyndigheten, om sakägare begär
det och åtgärden är lämplig, bestämma nytt område för nyttjanderättens
utövning på mark som efter fastighetsregleringen hör till den fastighet i
vilken nytt j anderätten upplåtits.
34 §
Beröres nyttjanderätt eller samfällighetsrätt av fastighetsreglering, är
rättighetshavaren sakägare vid förrättningen, om regleringen har betydelse
för honom.
Ansvarsbestämmelse
35 §
Den som uppsåtligen överträder förordnande som meddelats med stöd av
21 § dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
6 KAP.
Särskilda bestämmelser om samfällighet
1 §
För ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter får samfällighet
bildas, om ej ändamålet kan tillgodoses bättre på annat sätt.
Samfällighet får ej bildas för andra fastigheter än sådana för vilka det är
av väsentlig betydelse att ha del i samfälligheten.
Fastighets andel i samfällighet bestämmes efter vad som med hänsyn till
omständigheterna är ändamålsenligt och skäligt.
Denna paragraf gäller ej sådan samfällighetsbildning som avses i 2
eller 4 §.
2 §
Är skogsmark uppdelad på sådant sätt att ett tillfredsställande utnyttjande
av skogen hindras väsentligt, får samfällighet för skogsbruksändamål
(gemensamhetsskog) bildas av skogsmarken, om behovet av en förbättrad
fastighetsindelning ej kan tillgodoses på annat sätt. Fastighets enskilda
mark får dock intagas i gemensamhetsskog endast om marken är
väsentligen utan betydelse för fastighetens behov av skogsprodukter och
gemensamhetsskogen får sådan storlek och utformning att den medger
ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.
Ingår skogsmark i fastighetsreglering med det syfte som anges i 8 kap.
1 §, får marken avsättas till gemensamhetsskog, om detta ökar möjligheterna
att utnyttja skogen och marken ej hör till jordbruksfastighet eller till
A 32 Kungl: Majits proposition nr 128 år 1969
sådan skogsbruksfastighet som medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.
Fastighets andel i gemensamhetsskog bestämmes efter graderingsvärdet
för den mark som fastigheten avstår. Om det är lämpligt, får mindre jämkning
av andelstalet ske.
3 §
Efter överenskommelse mellan ägarna av de fastigheter som skall ha del
i samfälligheten får avvikelse ske från 1 § andra stycket.
Med samtycke av fastighetsägaren får mark avsättas till gemensamhetsskog,
även om villkoren i 2 § första och andra styckena icke är uppfyllda.
Avsteg från 2 § tredje stycket får göras, om ägarna av de berörda fastigheterna
samtycker.
4 §
Om särskilda skäl föreligger, får samfällighet uppdelas i nya samfälligheter.
Delaktigheten i de nya samfälligheterna bestämmes efter vad som
med hänsyn till omständigheterna är ändamålsenligt och skäligt.
5 §
Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fråga uppkommer
att överföra mark till samfällighet i utbyte mot andel i samfälligheten
eller att eljest överföra andel i samfällighet, överenskommelse om
överföring av andel i samfällighet som avses i 1 § behöver dock ej biträdas
av delägare för vilken åtgärden icke medför ändrat andelstal.
6 §
Överföres mark från samfällighet, skall ersättning i pengar eller annat
vederlag utgå för marken endast om yrkande framställes under förrättningen
eller om det finns anledning antaga att fastighets andel i marken
har ett ej obetydligt värde.
Uppkommer fråga om tillämpning av första stycket och har ej i kallelserna
till första förrättningssammanträdet angivits vad delägare i den samfällda
marken har att iakttaga om han önskar framställa ersättningsanspråk,
skall delägarna i god tid före förrättningens avslutande delges underrättelse
därom. Delgivning får ej ske i sådan särskild ordning som beslutats
enligt 4 kap. 20 § andra stycket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
A 33
7 KAP.
Särskilda bestämmelser om servitut
1 §
Servitut som bildas genom fastighetsreglering skall vara av väsentlig betydelse
för fastighets ändamålsenliga användning. Vid detta bedömande
skall hänsyn ej tagas till rättighet som är grundad på frivillig upplåtelse.
Utan stöd av överenskommelse mellan ägaren av den härskande fastigheten
och ägaren av den tjänande fastigheten får servitutet ej innefatta
skyldighet för den senare att underhålla väg, byggnad eller annan anläggning
som avses med servitutet.
Servitut får ej bildas för viss tid eller göras beroende av villkor. Dock får
bestämmas att servitut skall gälla endast så länge ändamålet ej tillgodosetts
på annat sätt som särskilt anges.
2 §
Servitut avseende skogsfång får ej bildas genom fastighetsreglering.
Servitut, som avser rätt att framdraga elektrisk starkströmsledning eller
som kan upplåtas enligt vattenlagen eller efter prövning vid särskild förrättning
enligt annan lag, får bildas genom fastighetsreglering endast om
åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av
betydelse för denna. I fråga om servitut som avses i 2—6 kap. vattenlagen
fordras vidare att ägaren av den tjänande fastigheten ej motsätter sig servitutsbildningen.
Andra stycket gäller ej servitut som avser ledning för vatten till husbehovsförbrukning.
3 §
Ändring av servitut genom fastighetsreglering kan avse begränsning,
flyttning eller annan ändring av det område där servitutet utövas samt meddelande
av nya eller ändrade föreskrifter i fråga om utövningen som föranledes
därav. Servitutsbelastningen får dock ej ökas eller minskas i nämnvärd
mån.
Upphävande av servitut genom fastighetsreglering får begränsas till att
avse viss i servitutet ingående befogenhet, om det kan ske utan att servitutet
i övrigt äventyras.
4 §
För att servitut skall få ändras krävs att det hindrar ett ändamålsenligt
utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet
med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan och att denna olägenhet
kan undanröjas genom ändringen.
3 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
A 34
Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969
Har ändrade förhållanden inträtt efter servitutets tillkomst, far servitutet
ändras, om det skulle innebära väsentlig fördel för den tjänande eller
den härskande fastigheten utan att för den andra medföra olägenhet av betydelse.
5 §
Kan i fall som avses i 4 § första stycket olägenheten ej undanröjas genom
ändring, får servitutet upphävas.
Servitut får även upphävas, om till följd av ändrade förhållanden servitutet
ej behövs för den härskande fastigheten eller nyttan av servitutet är
ringa i jämförelse med belastningen pa den tjänande fastigheten. Detsamma
gäller, om servitutet under avsevärd tid ej utövats och omständigheterna
även eljest är sådana att det måste anses övergivet.
6 §
För ändring eller upphävande av servitut vid sådan fastighetsreglering
som avser ändring i fastighetsindelningen gäller icke de i 4 och 5 §§ föreskrivna
särskilda villkoren, om åtgärden är av betydelse för regleringen.
7 §
I samband med att servitut bildas genom fastighetsreglering får servitut,
som redan finns och ej kan utövas jämsides med det nya, ändras eller upphävas
även om det icke skulle vara medgivet enligt 4—6 §§.
8 §
Efter överenskommelse mellan ägarna av den härskande och den tjänande
fastigheten får servitut ändras eller upphävas genom fastighetsreglering
utan hinder av 4—7 §§.
9 §
Servitut som bildats enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre
lagstiftning får ej ändras eller upphävas genom fastighetsreglering. Om
servitut tillkommit med stöd av 7 eller 8 kap. vattenlagen eller motsvarande
äldre bestämmelser eller enligt lagstiftningen om ägofred eller enskilda vägar
eller enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
får åtgärd som nyss nämnts företagas endast om åtgärden
sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse
för denna.
10 §
Servitut får bildas, ändras eller upphävas utan särskild ansökan, om åtgärden
är av betydelse för annan fastighetsregleringsåtgärd och företages
i samband med denna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
A 35
8 KAP.
Särskilda bestämmelser om inlösen
1 §
Har fastighetsreglering till syfte att inom område, som omfattar mark till
ett flertal fastigheter med skilda ägare, åstadkomma en allmän förbättring
av fastighetsbeståndet och är det ett väsentligt intresse från allmän synpunkt
att storleksförändringar därvid genomföres, får fastighetsbildningsmyndigheten
förordna att fastighet som ingår i regleringen eller del av sådan
fastighet skall genom inlösen avstås för att överföras till annan fastighet.
För inlösen gäller de begränsningar som föreskrives i 2 och 3 §§.
2 §
Inlösen får ej ske, om syftet med överföringen skäligen kan vinnas på
annat sätt.
Fastighet får icke till någon del inlösas, om den uppfyller de i 3 kap.
uppställda kraven på lämplighet. Ej heller får mark som ingår i eller är avsedd
att intagas i gemensamhetsskog inlösas.
Om del av fastighet efter regleringens genomförande icke lämpligen
skulle kunna användas tillsammans med fastighetens övriga ägor och ej
heller med fördel skulle kunna utnyttjas för sig, får inlösen av fastighetsdelen
ske, även om fastigheten uppfyller lämplighetskraven i 3 kap.
3 §
Inlösen får icke ske, om avsevärd olägenhet därigenom skulle uppkomma
för fastighetens ägare eller brukare. Vid bedömning huruvida sådan olägenhet
skulle uppkomma får hänsyn icke tagas till anordning som vidtagits i
syfte att hindra inlösen.
4 §
Tillhör enligt tomtindelning särskilda delar av tomt olika ägare, får ägare
av sådan tomtdel på begäran lösa återstoden av tomten utan hinder
av de inskränkningar beträffande inlösen som framgår av 5 kap. 7 § och av
1—3 §§ i detta kapitel. Yrkas inlösen av flera, äger den företräde vars tomtdel
vid uppskattning åsättes största värdet. Åsättes tomtdelarna lika värde,
äger den företräde som först yrkat inlösen. Om ändringar i fastighetsindelningen
samtidigt genomföres med tillämpning av 5 kap., skall dessa beaktas
vid uppskattningen.
5 §
Ägaren av fastighet eller fastighetsdel som inlöses är berättigad till ersättning
motsvarande egendomens värde med hänsyn särskilt till ortens
pris och egendomens avkastning. Inlöses del av fastighet och lider återsto
-
A 36 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
den skada eller intrång genom åtgärden eller genom den inlösta delens användande,
skall ersättning utgå för detta. Om regleringen även medför nytta
för den återstående delen, skall ersättningen jämkas i skälig omfattning.
Uppkommer eljest genom inlösen skada för ägaren, skall också sådan skada
ersättas.
Har sedan fastighetsreglering sökts kostnad nedlagts på fastigheten i
uppenbar avsikt att höja ersättningen, skall den därigenom uppkomna ökningen
av fastighetens värde icke beaktas vid ersättningens bestämmande.
6 §
Om annan särskild rätt än fordran upphör till följd av inlösen, äger 5 §
och 5 kap. 12 § tredje stycket motsvarande tillämpning.
7 §
När fråga om inlösen av fastighet eller fastighetsdel uppkommer, skall
underrättelse därom delges ägaren och övriga berörda sakägare, innan frågan
företages till slutlig behandling, samt anmälan göras till inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken. Delgivning får ej ske i sådan
särskild ordning som beslutats enligt 4 kap. 20 § andra stycket.
Ägaren är skyldig att för fastighetsbildningsmyndigheten uppge innehavare
av servitut, nyttjanderätt och samfällighetsrätt. Underlåter han det
utan giltigt skäl och uppstår skada för rättighetshavare till följd av underlåtenheten,
skall han ersätta skadan. Ägaren skall erinras om detta i samband
med att underrättelse enligt första stycket lämnas honom.
Förordnande om inlösen skall upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.
8 §
Har tillträde av inlöst mark skett, skall på yrkande av den som avstått
marken föreskrivas att förskott skall utgå i avräkning på den ersättning
som slutligt fastställes. Vad som nu sagts gäller dock ej, om det är uppenbart
att förskottet skulle uppgå till endast obetydligt belopp.
I beslut om förskott skall anges av vilka sakägare förskottet skall erläggas.
9 KAP.
Särskilda bestämmelser om gemensamma arbeten
1 §
Anläggningsarbete eller liknande åtgärd skall efter beslut av fastighetsbildningsmyndigheten
verkställas under förrättningen som ett för sakägarna
gemensamt arbete enligt denna lag, om det främjar fastighetsregleringens
syfte och arbetet ej lämpligen bör ombesörjas av enskild sakägare.
A 37
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Beslut enligt första stycket får ej avse sådant företag som skulle väsentligt
ändra arten och omfattningen av regleringen och ej heller annat företag
enligt vattenlagen än dikning.
Kan till följd av andra stycket företag icke utföras som gemensamt arbete
enligt denna lag eller är sådant utförande icke lämpligt* får fastighetsbildningsmyndigheten
förordna om prövning enligt vattenlagen, lagen den
3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar eller lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.
2 §
Gemensamt arbete ombesörjes av sakägarna enligt vad de överenskommer.
Om sakägare begär det eller fastighetsbildningsmyndigheten finner
det behövligt, skall dock arbetet och vad som sammanhänger därmed ombesörjas
av en eller flera sysslomän.
3 §
Har syssloman utsetts för att ombesörja gemensamt arbete, beslutar fastighetsbildningsmyndigheten,
om det behövs, hur kostnaderna för företaget
skall fördelas i avvaktan på slutligt avgörande av kostnadsfördelningen.
Sakägarna är skyldiga att i enlighet med beslutet förskottera de för sysslomannens
verksamhet behövliga medlen pa grundval av debiteringslängd
som upprättas av sysslomannen.
I debiteringslängden skall anges det belopp som utdebiteras, vad som belöper
på varje sakägare och när betalning skall ske. Längden skall framläggas
för granskning på förrättningssammanträde.
4 §
Är sakägare missnöjd med utdebiteringen, kan han begära rättelse hos
fastighetsbildningsmyndigheten. Begäran om rättelse skall framställas vid
det sammanträde då längden framlägges för granskning.
Om myndigheten ej förordnar annat när den prövar begäran om rättelse,
far debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt utsökningslagens
bestämmelser om fordran, för vilken betalningsskyldighet ålagts genom
dom som äger laga kraft.
Kan förskott som påförts sakägare ej uttagas hos honom, skall sysslomannen
fördela bristen mellan Övriga sakägare i förhållande till deras inbördes
bidragsskyldighet.
5 §
När syssloman frånträder sitt uppdrag, skall han avge redovisning för
sin förvaltning. Redovisningen skall framläggas på förrättningssammanträde.
Fastighetsbildningsmyndigheten kan förelägga syssloman att lämna upp -
A 38 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
lysningar om förvaltningen. Myndigheten kan också förordna någon att
granska förvaltningen och avge berättelse över granskningen.
Sakägare som vill klandra sysslomannens redovisning eller eljest föra talan
mot denne med anledning av förvaltningen skall väcka talan inom tre
månader från den dag då redovisningen framlades på sammanträde. Väckes
ej talan inom denna tid, är rätten till talan förlorad, om talan ej grundas
på att sysslomannen begått brottslig handling.
6 §
Syssloman skall inhämta sakägarnas mening i fråga som är av större vikt
för arbetets genomförande. På framställning av syssloman skall fastighetsbildningsmyndigheten
hålla sammanträde med sakägarna för behandling
av fråga som omfattas av sysslomannens uppdrag.
7 §
Har gemensamt arbete utförts enligt denna lag, skall fastighetsbildningsmyndigheten,
om det behövs, förordna att fråga rörande det framtida underhållet
och driften av den utförda anläggningen skall prövas enligt de
särskilda föreskrifter som kan gälla därom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
A 39
FJÄRDE AVDELNINGEN
Övriga fastighetsbildningsåtgärder
10 KAP.
Avstyckning
1 §
Genom avstyckning kan viss ägovidd av fastighets enskilda mark eller
fastighets andel i samfällighet avskiljas för att utgöra fastighet för sig eller
ingå i sammanläggning.
Avstyckad ägovidd eller andel kallas styckningslott och återstoden av
fastigheten stamfastighet. Med styckningsdel avses såväl stamfastighet som
styckningslott.
2 §
Även samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet kan avstyckas. Såsom
stamfastighet anses varje fastighet som äger del i samfälligheten.
3 §
Avstyckning från fastighet som besväras av tomträtt får ske endast om
fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området
för tomträtten till att avse en av styckningsdelarna och ansökan om
inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.
4 §
Vid avstyckning från fastighet till vilken hör andel i samfällighet eller
också servitut eller annan särskild rättighet kan bestämmas att andelen
eller rättigheten skall i sin helhet eller till viss del tilläggas styckningslotten.
Rättighet som icke lämpligen kan uppdelas får tilläggas styckningsdelarna
gemensamt.
I den mån ej annat bestämts vid avstyckningen eller följer av 2 kap. 5 §
eller särskilda föreskrifter, hör andel och rättighet som avses i första
stycket till stamfastigheten.
A 40
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
5 §
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom fastighetsreglering
äger motsvarande tillämpning vid avstyckning såvitt avser
förhållandet mellan styckningsdelarna.
Vid avstyckning av ägovidd från fastighet som har del i samfälld väg kan
styckningslotten såsom servitut i stamfastigheten tilläggas rätt att nyttja
vägen. Sådant servitut får dock ej bildas, om styckningslottens behov av väg
kan tillgodoses bättre på annat sätt.
6 §
Avstyckning sker på ansökan av fastighetens ägare.
Har vad som skall avskiljas kommit i särskild ägares hand genom köp
eller annat förvärv, får såväl förvärvaren som fångesmannen begära avstyckning.
7 §
När styckningsdelarna har samme ägare, skall avstyckningen ske i överensstämmelse
med vad denne yrkat eller godkänt.
8 §
Har styckningsdelarna skilda ägare, skall till grund för avstyckningen
läggas köpehandling eller annan handling varigenom äganderätten uppdelats
(grundhandling). Träffar sakägarna skriftlig överenskommelse i fråga
som har betydelse för avstyckningen, skall även överenskommelsen beaktas
i den mån den icke strider mot vad som varit avsett vid tillkomsten av
grundhandlingen.
Återkallar sökanden sin begäran om avstyckning, får förrättningen ej inställas
utan att annan sakägare fått tillfälle att yrka att den fortsättes och
han underlåtit att framställa sådant yrkande.
9 §
Kostnaderna för avstyckning enligt 7 § betalas av sökanden. Vid annan
avstyckning fördelas kostnaderna efter vad som är skäligt.
11 KAP.
Klyvning
1 §
Fastighet som innehas med samäganderätt får på ansökan av delägare
genom klyvning uppdelas i lotter vilka kan bilda fastigheter för sig eller
ingå i sammanläggning.
A 41
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Vid klyvning utlägges särskild lott för varje delägare som yrkar det. Gemensam
lott utlägges för de delägare som begär detta. För sådana delägare
som ej framställt särskilt yrkande utlägges gemensam lott.
Kan fastigheten ej uppdelas enligt delägarnas yrkanden, utlägges gemensam
lott i den omfattning som krävs med hänsyn till 3 kap.
2 §
Klyvning får även ske, när någon förvärvat andel i fastighet och i fångeshandlingen
bestämts att andelen skall utbrytas. Såväl förvärvaren som
fångesmannen får begära klyvning.
Återkallar sökanden sin begäran om klyvning, får förrättningen ej inställas
utan att annan sakägare fått tillfälle att yrka att den fortsättes och
han underlåtit att framställa sådant yrkande.
3 §
Klyvning får ske endast om någon lott kan utläggas enligt framställt yrkande.
Fastighet som besväras av tomträtt får ej klyvas, om icke fastighetens
ägare och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området för
tomträtten till att avse en av klyvningslotterna och ansökan om inskrivning
av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.
Fastighet med byggnad eller annan anläggning får klyvas endast om delningen
kan utföras på sådant sätt att det ej innebär avsevärd olägenhet för
delägare att byggnaden eller anläggningen tillföres hans lott.
Skall fastighet enligt domstols förordnande utbjudas till försäljning för
delägarnas gemensamma räkning, får fastigheten klyvas endast om det
visas att försäljning ej kommit till stånd.
4 §
Fastighetens enskilda mark och dess andelar i samfälld mark fördelas
mellan de olika klyvningslotterna, om ej annat följer av bestämmelserna i
6 § om bildande av samfällighet. Graderingsvärdet för varje lott får ej väsentligt
understiga delägarens andel i fastighetens graderingsvärde eller
i sådan omfattning överstiga samma andel att avsevärd olägenhet uppkommer
för delägare. I fråga om fastställande av graderingsvärde gäller 5 kap.
9 §•
Vid beräkning av delägares andel i fastighetens graderingsvärde skall
hänsyn tagas till avstyckning eller därmed jämförlig åtgärd varigenom visst
område avskilts från andel i fastigheten.
5 §
Vid klyvning av fastighet till vilken hör servitut eller annan särskild rättighet
skall rättigheten i sin helhet tilläggas en av lotterna eller fördelas
A 42 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
mellan lotterna eller vissa av dem. Rättighet som ej lämpligen kan uppdelas
får tilläggas flera lotter gemensamt.
I den mån ej annat bestämts vid klyvningen eller följer av 2 kap. 5 §
eller särskilda föreskrifter, hör rättighet som avses i första stycket till klyvningslotterna
gemensamt.
6 §
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom fastighetsreglering
äger motsvarande tillämpning vid klyvning såvitt avser förhållandet
mellan klyvningslotter.
Mark som på grund av beskaffenheten eller läget ej kan värderas med
tillräcklig säkerhet eller som har så lågt värde att kostnaderna för delning
av marken ej står i rimligt förhållande till värdet får avsättas som samfälld
för klyvningslotterna, även om det ej är tillåtet enligt 6 kap. 1 §.
7 §
Klyvning skall genomföras på det sätt som medför minsta olägenhet utan
att oskälig kostnad uppkommer.
8 §
Bestämmelserna i 5 kap. om ersättning mellan sakägare vid fastighetsreglering
och om tillträde äger motsvarande tillämpning vid klyvning.
9 §
Med samtycke av berörda delägare får avsteg göras från bestämmelserna
i 4 § om tilldelning vid klyvning och i 8 § om ersättning mellan delägare
samt från 7 §.
Genomföres klyvningen med stöd av samtycke enligt första stycket, gäller
5 kap. 18 § andra och tredje styckena samt 19 och 20 §§ i tillämpliga delar.
10 §
Kostnaderna för klyvning fördelas mellan delägarna efter vad som är
skäligt.
12 KAP.
Sammanläggning
Villkor för sammanläggning
1 §
Fastigheter som har samme ägare och innehas med lika rätt får sammanläggas
till en fastighet.
A 43
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Bestämmelserna i detta kapitel om fastighet som sammanlägges med annan
gäller även del av fastighet som genom avstyckning eller klyvning utbrytes
för sammanläggning.
2 §
Utan hinder av villkoren i 1 § får fastigheter som tillhör äkta makar var
för sig eller innehas med olika rätt i äktenskapet sammanläggas, om makarna
träffar avtal om sin rätt i den fastighet som bildas genom sammanläggningen.
Sådant avtal skall upprättas i samma form som äktenskapsförord.
Tillhör fastigheterna ena maken som enskild egendom och som giftorättsgods,
skall genom avtalet bestämmas att den nybildade fastigheten i sin
helhet skall vara den makens enskilda egendom eller giftorättsgods. Tillhör
fastigheterna makarna var för sig, skall bestämmas att makarna skall äga
var sin andel i den nybildade fastigheten som enskild egendom eller giftorättsgods.
Vardera makens andel skall utgöra hälften, om ej annat avtalats.
Innefattar avtalet gåva, äger 8 kap. 5 § giftermålsbalken motsvarande tilllämpning.
Fastighet som make fått i gåva av annan än andra maken med villkor att
den skall vara hans enskilda egendom eller som make erhållit genom testamente
med sådant villkor eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren
genom testamente meddelat sådan föreskrift får ingå i sammanläggning
med stöd av avtal som avses i första stycket endast om den nybildade
fastigheten enligt avtalet skall vara den makens enskilda egendom.
3 §
Om någon genom avtal eller annan rättshandling tillförsäkrats rätt att
återtaga eller lösa fastighet, får fastigheten icke ingå i sammanläggning
utan medgivande av rättighetshavaren.
Fastighet som besväras av tomträtt får ej sammanläggas med annan fastighet
som besväras av beviljad eller sökt inskrivning. Sammanläggning får
ej heller ske, om icke fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om
utvidgning av området för tomträtten till att avse hela den nybildade fastigheten
och ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan
på fastighetsbildning.
4 §
För att fastighet skall få ingå i sammanläggning krävs att ägaren har
lagfart på fastigheten eller att ansökan om lagfart förklarats vilande och
hinder mot bifall till ansökningen icke föreligger om fastighetsbildningen
genomföres.
Är talan väckt om bättre rätt eller om lösningsrätt till fastigheten eller är
rätten till fastigheten i annat fall tvistig, får fastigheten ej ingå i samman
-
A 44
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
läggning. Detsamma gäller, om fastigheten är utmätt eller eljest skall säljas
i den ordning som föreskrives för utmätt fast egendom.
5 §
Besväras mer än en av fastigheterna av beviljad eller sökt inskrivning,
får sammanläggning ske endast om
1. ingen av fastigheterna besväras av andra inskrivningar än sådana som
gäller i samma inbördes ordning i den eller de andra eller, om i någon av
fastigheterna dessutom finns särskild inskrivning, denna gäller med sämre
rätt, eller
2. fastigheternas ägare samt innehavare av panträtt eller annan rättighet,
som inskrivningen avser, medgivit sammanläggningen på grundval av
förslag till företrädesordning för inskrivningarna i den nybildade fastigheten.
6 §
Vid tillämpning av 5 § beaktas ej inskrivning för servitut, nyttjanderätt
eller samfällighetsrätt, om rättigheten icke rör mark som skall ingå i sammanläggningen.
Hänsyn tages ej heller till inskrivning beträffande vilken
sökts dödning eller relaxation i fastighet som ingår i sammanläggningen,
såvida hinder mot åtgärden icke föreligger om fastighetsbildningen genomföres.
Medgivande enligt 5 § 2 fordras ej från fastighetsägare eller rättighetshavare,
om det är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet att förslaget
till företrädesordning tillämpas.
Verkan av sammanläggning
7 §
Om sammanläggnings inverkan på omfattningen av inteckning finns bestämmelser
i 6 kap. 15 § jordabalken. Dessa äger motsvarande tillämpning
när fastighet, som ingår i sammanläggning, svarar för fordran med bättre
förmånsrätt än panträtt på grund av inteckning.
Sådan inskrivning som avses i 6 § första stycket besvärar efter sammanläggning
icke den nybildade fastigheten.
Ansökan om inskrivning i fastighet, som sammanlagts med annan, skall
anses avse den nybildade fastigheten.
Innebär avtal enligt 2 § att den nybildade fastigheten skall utgöra egendom
vari makarna äger var sin andel, skall efter sammanläggning den för
vardera maken beviljade eller sökta lagfarten avse den andel i fastigheten
som tillkommer honom.
A 45
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Förfarandet vid sammanläggning
8 §
Sammanläggning sker på ansökan av fastigheternas ägare.
Fastighetsbildningsmyndigheten får utan ansökan upptaga fråga om sammanläggning,
om fastigheterna beröres av fastighetsreglering som sker i
syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom
ett område eller om annan fastighetsbildning är beroende av sammanläggningen.
Innan sammanläggning sker, skall ägaren av fastigheterna ges tillfälle
att yttra sig. Sammanläggning får ej ske, om ägaren bestrider åtgärden
och den kan antagas orsaka honom olägenhet av någon betydelse.
9 §
Fastighetsbildningsmyndigheten skall först pröva huruvida hinder mot
sammanläggningen möter i annat hänseende än som avses i 5 och 6 §§. Om
förrättningen därvid icke inställes, skall yttrande inhämtas från inskrivningsmyndigheten.
10 §
Inskrivningsmyndighetens yttrande skall avges snarast möjligt. Det skall
grundas på fastighetsboken och vad som eljest är känt för myndigheten.
I yttrandet skall anges huruvida hinder mot sammanläggning möter enligt
1 0 §§. Om i ärendet åberopas avtal enligt 2 §, skall vidare anges huruvida
avtalet är lagligen beskaffat.
Finner inskrivningsmyndigheten att mot sammanläggningen möter hinder
som bör kunna avlägsnas utan större dröjsmål, skall sökanden eller
annan, som kan antagas vara villig att medverka, uppmanas att vidtaga
behövliga åtgärder.
11 §
Förslag till företrädesordning upprättas av inskrivningsmyndigheten.
Härvid skall iakttagas att rättighetshavarens säkerhet rubbas så litet som
möjligt. Sammanträde får hållas med fastigheternas ägare och rättighetshavarna
för förhandling om företrädesordningen.
12 §
Berör sammanläggning fastigheter som lyder under mer än en inskrivningsmyndighet,
skall yttrande inhämtas från någon av myndigheterna. Den
myndighet hos vilken yttrande begärts skall inhämta behövliga upplysningar
från den eller de andra.
13 §
När inskrivningsmyndighetens yttrande inkommit, skall fastighetsbildningsmyndigheten
snarast möjligt fortsätta prövningen av ärendet.
A 46
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Om sammanläggning genomföres på grundval av företrädesordning, fastställes
denna i fastighetsbildningsbeslutet.
Kostnader för sammanläggning
14 §
Kostnaderna för sammanläggning betalas av sökanden. Sker sammanläggning
utan ansökan, fördelas kostnaderna efter vad som är skäligt.
13 KAP.
Fastighetsbildning för samordning
med kommunal indelning
1 §
Har fastighet enskild mark på ömse sidor om kommungräns, skall fastighetsindelningen
ändras så, att den överensstämmer med den kommunala
indelningen. Ändringen skall ske genom fastighetsreglering eller avstyckning.
Om det är nödvändigt, får fastighetsbildningen genomföras utan att
de i 3 kap. föreskrivna villkoren iakttages. Vid fastighetsreglering får avsteg
göras även från 5 kap. 4 §, om sakägare ej motsätter sig detta.
Består samfällighet av mark inom olika kommuner, skall fastighetsindelningen
genom fastighetsreglering eller avstyckning anpassas till den kommunala
indelningen, om det kan ske utan att denna lag åsidosättes.
2 §
Fastighetsbildning enligt 1 § sker på ansökan av överlantmätaren.
Har beslut meddelats om ändring i den kommunala indelningen, får fastighetsbildning
som föranledes av ändringen genomföras utan hinder av att
ändringen ännu ej trätt i kraft.
3 §
Fastighetsbildning enligt 1 § skall om möjligt genomföras så, att fastighet
ej kommer att ha andel i samfällighet inom annan kommun. Vid förrättning
som föranledes av ändring i den kommunala indelningen får, om
hinder eljest icke möter, fastighetsreglering eller avstyckning företagas
utan särskild ansökan för att fastighet, som genom indelningsändringen fått
andel i samfällighet inom annan kommun, skall skiljas från andelen.
Vid avstyckning från fastighets enskilda mark skall som styckningslott
avskiljas den del vars ägovidd är minst, om ej särskilda förhållanden föranleder
annat.
A 47
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
4 §
Fastighetsbildningsmyndigheten skall underrätta kommunerna om förrättning
enligt detta kapitel.
5 §
Kostnaderna för åtgärd som sker med anledning av bestämmelserna i detta
kapitel får ej påföras sakägare. Ägare av fastighet som delas eller ändras
skall kostnadsfritt få utdrag av förrättningskarta, om sådan upprättas.
Ersättning till syssloman bestämmes i fall som här avses alltid av fastighetsbildningsmyndigheten.
A 48
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
FEMTE AVDELNINGEN
Fastighetsbestämning
14 KAP.
1 §
Uppkommer vid fastighetsbildning fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet
eller om beståndet eller omfånget av servitut som bildats pa annat
sätt än enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre lagstiftning,
skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för fastighetsbildningen.
På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske
för prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet
eller omfånget av servitut som tillkommit vid avvittring eller enligt
lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida icke frågans avgörande uppenbarligen
är utan betydelse för sökanden. Samma rätt att påkalla fastighetsbestämning
tillkommer byggnadsnämnden såvitt gäller område med stadsplan
eller byggnadsplan eller område beträffande vilket fråga väckts om
upprättande av sådan plan.
2 §
Fastighetsbestämning handlägges av fastighetsbildningsmyndigheten vid
förrättning. Beträffande sådan förrättning äger 4 kap. 1—24 §§, 28 § första
stycket, 31—40 §§ och 42 § motsvarande tillämpning.
Har fastighetsbestämningen samband med fastighetsbildning, handlägges
åtgärderna gemensamt vid en förrättning, om icke särskilda skäl föranleder
annat.
3 §
Fastighetsbildningsmyndigheten skall vid förrättningen klargöra fastighetsbestämningens
omfattning för sakägarna och därvid noga ange vilka
frågor som skall avgöras. Vidare skall myndigheten utreda de omständigheter
som är av betydelse för fastighetsbestämningen. Resultatet av utredningen
skall framläggas för sakägarna.
4 §
Fråga som upptagits vid fastighetsbestämning avgöres genom beslut av
fastighetsbildningsmyndigheten (fastighetsbestämningsbeslut).
A 49
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Fastighetsbestämningsbeslut som rör omfattningen av allmänt vattenområde
är utan verkan, i den mån det senare visas att det avviker från vad som
föreskrives i lag.
5 §
Avser fastighetsbestämning fråga om sträckningen av annan gräns än sådan
som rör allmänt vattenområde och träffas skriftlig överenskommelse
om gränsens sträckning, skall överenskommelsen läggas till grund för fastighetsbestämningsbeslutet.
Överenskommelse får ej träffas, förrän gränssträckningen
utstakats i behövlig omfattning. I överenskommelsen behöver
icke deltaga andra sakägare än de som är närvarande vid sammanträde då
frågan behandlas eller, om förrättningen handlägges utan sammanträde,
som vid förrättningen fört talan i frågan.
Överenskommelse skall icke beaktas, om den avtalade sträckningen väsentligt
avviker från gränsens rätta läge eller överenskommelsen skulle
medföra att fastighets värde undergår minskning av betydelse eller att olägenhet
uppkommer från allmän synpunkt.
6 §
Fastighetsbildningsmyndigheten får göra sådan jämkning av gräns som
fordras för att gränsen skall få en ändamålsenlig sträckning i tekniskt hänseende.
7 §
Sträckningen av gräns skall anges på förrättningskartan i enlighet med
fastighetsbestämningsbeslutet. Om karta icke upprättats, skall sträckningen
beskrivas i förrättningshandlingarna. Gränsen skall även utstakas och
utmärkas i behövlig omfattning. Utstakningen skall ske senast vid beslutets
meddelande. Om det är lämpligt, får utmärkningen verkställas efter förrättningens
avslutande. Angående sådan åtgärd skall sakägarna underrättas i
god tid. Underrättelsen lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan
särskild ordning som beslutats enligt 4 kap. 20 § andra stycket.
8 §
Har fastighetsbildningsmyndigheten meddelat beslut mot vilket talan
skall föras särskilt, skall beslutet samt karta och annan handling som fordras
för klarläggande av beslutets innebörd hållas tillgängliga hos myndigheten
under besvärstiden.
9 §
Om avslutande av förrättning vid vilken även handlägges fråga om fastighetsbildning
och om åtgärder i samband med avslutandet gäller 4 kap.
29 och 30 §§.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
A 50
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Beträffande annan förrättning äger 4 kap. 29 § motsvarande tillämpning.
Byggnadsnämnden skall dock alltid underrättas om avslutande av förrättning
som sökts av nämnden.
10 §
Kostnaderna för fastighetsbestämning fördelas mellan sakägarna efter
vad som är skäligt. År byggnadsnämnden sökande, skall kostnaderna betalas
av kommunen, i den mån särskilda skäl föranleder detta. Bestämmelserna
i 2 kap. 6 § om betalningsskyldighetens fördelning när överenskommelse
föreligger mellan sakägarna och om ansvaret för kostnaderna när ansökan
avvisas eller förrättning inställes äger motsvarande tillämpning beträffande
fastighetsbestämning.
Sker fastighetsbestämning i samband med fastighetsbildning enligt 13
kap., skall i stället för första stycket tillämpas 5 § i nämnda kapitel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
A 51
SJÄTTE AVDELNINGEN
Rättegången i fastighetsbildningsmål
15 KAP.
Fullföljd till fastighetsdomstol
1 §
Mål som fullföljes enligt bestämmelserna i detta kapitel (fastighetsbildningsmål)
prövas av den fastighetsdomstol inom vars domkrets marken är
belägen. Ligger marken under flera fastighetsdomstolar, upptages talan av
den domstol under vilken huvuddelen ligger.
2 §
Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut föres särskilt, om myndigheten
1.
avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller
avvisat ombud,
2. ogillat jäv mot förrättningsman,
3. beslutat i fråga om förskott på inlösenersättning,
4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till
sådan skadelidande som avses i 4 kap. 38 §,
5. beslutat i fråga om rättelse enligt 4 kap. 42 §,
6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att
fråga om sådant arbete skall prövas enligt annan lagstiftning,
7. beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnaderna för gemensamt
arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering av sådana kostnader,
8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt
arbete skall skiljas från uppdraget.
Talan enligt denna paragraf föres genom besvär som skall inges till fastighetsdomstolen
inom två veckor från den dag då beslutet meddelades. Besvär
får anföras av sakägare. Mot beslut som avses i 1, 4, 5 och 8 får talan föras
även av annan som beslutet rör.
3 §
Talan mot tillståndsbeslut föres särskilt genom besvär som skall inges
till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då beslutet medde
-
A 52
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
lades. Detsamma gäller fastighetsbildnings- och fastighetsbestämningsbeslut,
om fastighetsbildningsmyndigheten förordnar att talan mot beslutet
skall föras särskilt.
Förordnande att talan skall föras särskilt får meddelas endast om det
främjar en ändamålsenlig handläggning. Om fastighetsbildningsbeslut ej
innefattar medgivande till fastighetsbildningen i dess helhet, fordras vidare
att tillståndsbeslut meddelas samtidigt eller att lagakraftägande sådant beslut
föreligger.
Besvär enligt denna paragraf får anföras av sakägare.
4 §
Menar sakägare att förrättningen onödigt uppehälles genom fastighetsbildningsmyndighetens
beslut eller är han missnöjd med beslut varigenom
förordnande enligt 5 kap. 21 § meddelats eller medgivande enligt 5 kap. 22 §
vägrats, får han föra talan mot beslutet genom besvär hos fastighetsdomstolen.
Sådan talan är ej inskränkt till viss tid.
5 §
Talan får ej föras mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut att gilla
invändning om jäv.
6 §
I annat fall än som avses i 2—5 §§ föres talan mot beslut eller åtgärd av
fastighetsbildningsmyndigheten genom besvär som skall inges till fastighetsdomstolen
inom fyra veckor från den dag då förrättningen förklarades
avslutad eller inställd.
I fråga om åtgärd varigenom gräns utmärkts får besvär anföras inom ett
år från den dag då uppgift om fastighetsbildningen eller fastighetsbestämningen
infördes i fastighetsregistret eller, om utmärkningen gjorts först efter
nämnda dag, från det åtgärden slutfördes.
Besvär enligt denna paragraf får anföras av sakägare. Den som ålagts
att betala ersättning eller kostnad får föra talan mot beslutet, även om han
ej är sakägare.
7 §
Talan mot tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut som rör mark inom
område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser får föras av byggnadsnämnden på sätt och inom
tid som gäller för sakägare.
8 §
Finner överlantmätaren att tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut strider
mot sådan bestämmelse i denna lag som meddelats till förmån för all
-
A 53
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
mänt intresse, far han föra talan mot beslutet på sätt och inom tid som gäller
för sakägare. Motsvarande fullföljdsrätt tillkommer länsstyrelsen och lantbruksnämnden.
Första stycket gäller icke fastighetsbildning inom område med stadsplan
eller inom område med byggnadsplan om åtgärden rör endast mark som
enligt planen är avsedd för annat än jordbruksändamål.
9 §
Mot beslut om inställande av förrättning som begärts av länsstyrelsen,
överlantmätaren, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden får sökanden
föra talan i likhet med vad som gäller för sakägare.
Motsvarande rätt tillkommer den som sökt fastighetsreglering enligt 5
kap. 3 § andra stycket.
10 §
Finner fastighetsregistermyndigheten att uppgift om fastighetsbildning
eller fastighetsbestämning icke kan införas i registret på grund av fel eller
oklarhet i förrättningen och kan rättelse ej vinnas i den ordning som anges
i 4 kap. 42 §, får myndigheten söka rättelse hos fastighetsdomstolen. Detsamma
gäller, om myndigheten finner förrättning vara behäftad med fel
som skulle äventyra fastighetsredovisningens tillförlitlighet eller på annat
sätt föranleda rättsosäkerhet.
I fråga om talan enligt denna paragraf äger bestämmelserna om besvär
i 16 kap. motsvarande tillämpning. Talan är ej inskränkt till viss tid.
11 §
Har samtliga sakägare och andra, som har rätt att anföra besvär, genom
påskrift på förrättningsprotokollet eller i skriftligt meddelande som kommit
fastighetsbildnings- eller fastighetsregistermyndigheten till handa godkänt
förrättning, förrättningsbeslut eller gränsutmärkning, får besvär icke
anföras mot vad som godkänts.
16 KAP.
Förfarandet vid fastighetsdomstol
1 §
Är talan i fastighetsbildningsmål icke fullföljd på föreskrivet sätt eller
inom rätt tid, skall den omedelbart avvisas av fastighetsdomstolen.
2 §
Vid besvärsinlaga skall fogas två avskrifter av inlagan och därtill hörande
handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jämförlig
5 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
A 54 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
åtgärd ytterligare avskrifter, är klaganden skyldig att tillhandahålla dem.
Är avskrifter icke tillgängliga när de behövs, får domstolen ombesörja dem
på klagandens bekostnad.
Första stycket gäller icke karta, ritning eller annan bilaga av vidlyftig
beskaffenhet, om avskrift av handlingen kan undvaras utan väsentlig olägenhet.
3 §
Om fastighetsdomstolen finner att sakägare bör höras över besvären, skall
besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delges sakägaren och föreläggande
meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring.
Fordras för målets beredande eller avgörande att yttrande inhämtas från
överlantmätaren, byggnadsnämnden eller annan myndighet eller från sakkunnig
eller att skriftligt bevis företes, särskilt sammanträde hålles eller
annan liknande åtgärd vidtages, skall domstolen utan dröjsmål förordna
därom.
4 §
När målet beretts till huvudförhandling, skall fastighetsdomstolen bestämma
tid och plats för denna. För behandling av rättegångsfråga eller
del av saken som kan avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas, fastän
målets beredande i övrigt ej avslutats.
5 §
Till huvudförhandlingen skall sakägarna kallas. Sakägare vars närvaro
uppenbarligen är utan betydelse för hans rätt eller eljest för målets avgörande
behöver dock ej kallas.
Har talan fullföljts av företrädare för allmänt intresse, skall denne kallas
till förhandlingen. När sakägares besvär rör alltmänt intresse, kallas överlantmätaren
eller, om målet avser sådan fastighetsbildning som anges i
15 kap. 8 § andra stycket, byggnadsnämnden.
Företrädare för eller tjänsteman vid myndighet vars verksamhet beröres
av målet kan kallas för att lämna upplysningar. För detta ändamål kan
även förrättningslantmätaren kallas.
Kallelse skall delges.
6 §
Fastighetsdomstolen får handlägga och avgöra målet utan hinder av att
sakägare eller annan som kallats till huvudförhandling uteblir.
7 §
Föreskrifterna i 5 och 6 §§ gäller i tillämpliga delar även annan förhandling
än huvudförhandling.
A 55
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
8 §
Fastighetsdomstolen får avgöra mål utan huvudförhandling, om huvudförhandling
kan antagas sakna betydelse för prövningen samt sakägare eller
företrädare för allmänt intresse icke begärt sådan förhandling. Om talan
fullföljts enligt 15 kap. 2, 4 eller 10 § eller om domstolen finner uppenbart
att talan är ogrundad, får målet alltid avgöras utan huvudförhandling.
För prövning som ej avser själva saken fordras icke huvudförhandling.
Har domstolen beslutat att mål skall avgöras utan huvudförhandling och
är det ej uppenbart att sakägare eller företrädare för allmänt intresse redan
slutfört sin talan, skall tillfälle därtill lämnas honom.
9 §
Har talan fullföljts mot beslut vid förrättning som ej avslutats, kan
fastighetsdomstolen föreskriva att förrättningshandläggningen skall avbrytas
helt eller till viss del eller att handläggning som avbrutits skall fortgå
oberoende av den vid domstolen förda talan. Sådan föreskrift träder i
kraft genast och gäller till dess annat förordnas.
10 §
Fastighetsdomstolens avgörande av saken sker genom utslag. Detta skall
grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling och vad
handlingarna innehåller i övrigt.
Bestämmelserna i rättegångsbalken om avfattning av dom i tvistemål och
om meddelande av sådan dom äger motsvarande tillämpning på utslag i fastighetsbildningsmål.
Skall i ett mål flera frågor avgöras och kan de särskiljas, får utslag ges
beträffande någon av frågorna, fastän handläggningen av de övriga ej avslutats.
11 §
När talan fullföljts av sakägare, får fastighetsbildningsmyndighetens beslut
eller åtgärd ändras endast om övriga sakägare och, när besvären rör
allmänt intresse, överlantmätaren eller byggnadsnämnden fått tillfälle att
yttra sig. Ändring till fördel för sakägare får dock ske, även om han icke
haft tillfälle att yttra sig. Vad som nu föreskrivits äger motsvarande tilllämpning,
när talan fullföljts av företrädare för allmänt intresse eller av
fastighetsregistermyndigheten.
Om domstolen finner att besvären bör föranleda ändring i avslutad förrättning
eller i fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut mot
vilket talan fullföljts särskilt, får domstolen göra ändring även i del som
icke överklagats, om det behövs för att uppenbar motstridighet eller oenhetlighet
icke skall uppkomma i förrättningen eller beslutet.
Finner domstolen att förrättning är behäftad med fel som anges i 15 kap.
A 56
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
10 §, får domstolen besluta om behövlig åtgärd, även om besvären icke
avsett den del av förrättningen som felet rör.
12 §
Kan fastighetsdomstolen ej ntan olägenhet rätta fel i förrättning, skall
domstolen undanröja fastighetsbildningsmyndighetens beslut och åtgärder
i den omfattning de påverkas av felet samt visa förrättningen åter till myndigheten.
Domstolen kan därvid meddela föreskrifter för vinnande av rättelse.
Har efter förrättningens avslutande talan förts mot beslut om fastighetsbildning
eller fastighetsbestämning och återkallar den som sökt åtgärden sin
ansökan, skall förrättningen undanröjas i den del som återkallelsen avser,
om övriga som fört talan vid förrättningen eller domstolen och som själva
haft rätt att påkalla åtgärden samtycker. I fall som anges i 10 kap. 8 § andra
stycket och 11 kap. 2 § andra stycket fordras alltid samtycke av övriga sakägare.
13 §
Den som med stöd av 5 § tredje stycket eller 7 § kallats för att lämna
upplysningar har rätt till ersättning för sin inställelse enligt särskilda bestämmelser.
Sakägare får ej åläggas att betala kostnad som föranledes
härav.
14 §
Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna,
förordna att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan
sakägare dennes rättegångskostnad. I mal om inlösenersättning skall
dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för
sin kostnad oberoende av utgången i målet.
Första stycket gäller ej, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.
Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan domstolen
tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl
föreligger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast byggnadsnämnden
företräder det allmänna intresset, av kommunen.
Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild
åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när
det är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.
15 §
Har besvär anförts över avslutad förrättning, skall fastighetsdomstolen
ofördröj ligen och senast inom fyra dagar tillställa fastighetsregistermyndigheten
avskrift av besvärsinlagan.
A 57
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Sedan domstolens utslag eller slutliga beslut i fastighetsbildningsmål
vunnit laga kraft, skall förrättningsakten och avskrift av utslaget eller beslutet
sändas till fastighetsregistermyndigheten. Om förrättningen skall
fortsättas, sändes handlingarna i stället till fastighetsbildningsmyndigheten.
Fullföljes talan mot avgörandet i viss del och kan med anledning av domstolens
avgörande i övrigt fråga uppkomma om registrering, skall handlingarna
sändas till fastighetsregistermyndigheten. Efter registreringsfrågans
handläggning skall myndigheten omedelbart återställa förrättningsakten.
16 §
Föreskrifterna i detta kapitel beträffande sakägare skall tillämpas även
på annan enskild part.
17 KAP.
Rättegången i hovrätt
1 §
Mot fastighetsdomstols utslag eller beslut får, om ej annat är föreskrivet,
talan fullföljas i hovrätten genom besvär som inges till fastighetsdomstolen.
I stället för den i 52 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivna tiden av två
veckor gäller en tid av fyra veckor.
Besvär får anföras av sakägare och annan enskild part samt av sådan företrädare
för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan vid fastighetsdomstolen.
2 §
Talan får ej föras mot fastighetsdomstolens beslut i dit fullföljd fråga
som avses i 15 kap. 2 § 2—4 och 6—8 eller 4 §.
3 §
I fråga om rättegången i hovrätten äger 16 kap. 3, 7 och 9—14 §§, 15 §
andra stycket samt 16 § motsvarande tillämpning. Beträffande skyldigheten
att svara för kostnad i mål om inlösenersättning gäller dock, med tilllämpning
i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den som har att utge inlösenersättning,
om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § samma balk, alltid
själv skall bära sina kostnader samt kostnad som han orsakar motparten
genom att själv fullfölja talan. Vidare skall 16 kap. 15 § andra stycket ej
tillämpas när hovrätten återförvisar mål till fastighetsdomstolen.
Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten, endast om synnerliga
skäl föreligger.
A 58 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
18 KAP.
Rättegången i högsta domstolen
1 §
Mot hovrätts utslag eller beslut får, om ej annat är föreskrivet, talan fullföljas
i högsta domstolen genom besvär som inges till hovrätten inom den i
56 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivna tiden.
Besvär får anföras av sakägare och annan enskild part samt av sådan företrädare
för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan i hovrätten.
2 §
Byggnadsnämnden är icke skyldig att nedsätta fullföljdsavgift eller belopp
till säkerhet för kostnadsersättning.
3 §
I fråga om rättegången i högsta domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och 10 §§,
11 § andra och tredje styckena, 12—14 §§, 15 § andra stycket samt 16 §
motsvarande tillämpning. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad
i mål om inlösenersättning gäller dock bestämmelsen därom i 17 kap. 3 §
första stycket. Vidare skall 16 kap. 15 § andra stycket ej tillämpas när
högsta domstolen återförvisar mål till lägre rätt.
Bevis genom syn på stället får upptagas i högsta domstolen endast om
synnerliga skäl föreligger.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
A 59
SJUNDE AVDELNINGEN
Fastighetsregister
19 KAP.
1 §
I fastighetsregistret redovisas såsom fastighet
1. enhet som är redovisad såsom fastighet i fastighetsregister när denna
lag träder i kraft,
2. fastighet som nybildas enligt denna lag,
3. enhet som skall registreras såsom fastighet enligt bestämmelse i annan
författning.
Varje fastighet skall ha särskild beteckning.
2 §
Om fastighetsbildning och fastighetsbestämning införes uppgift i fastighetsregistret.
Därvid registreras nybildad fastighet och göres de övriga
ändringar i fastighetsregistret som åtgärden ger anledning till.
Första stycket äger motsvarande tillämpning när fastighetsindelningen
ändras eller dess beskaffenhet fastställes i annan ordning än som anges i
denna lag.
3 §
Uppgift om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning införes snarast
möjligt sedan förrättningen avslutats och denna eller, om besvär anförts,
domstolens avgörande vunnit laga kraft.
Utan hinder av att förrättningen ej avslutats skall uppgift om fastighetsbildnings-
eller fastighetsbestämningsbeslut, mot vilket talan skolat föras
särskilt, införas så snart beslutet vunnit laga kraft, om fastighetsbildningsmyndigheten
begär det.
Föres talan mot beslut eller åtgärd vid avslutad förrättning eller föres
talan särskilt mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut,
får utan hinder därav uppgift med anledning av förrättningen eller beslutet
införas i fastighetsregistret i fråga om sådan del som uppenbarligen ej beröres
av fullföljden. Motsvarande gäller när talan föres mot domstols avgörande
i fastighetsbildningsmål.
A 60
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
4 §
Finnes uppgift i fastighetsregister vara uppenbart oriktig, skall felet
rättas, om det kan ske utan förfång för fastighetsägare eller rättighetshavare.
År det uppenbart att förfång icke kan uppkomma, skall rättelse ske
omedelbart. I annat fall skall fastighetsägare eller rättighetshavare få tillfälle
att yttra sig, om han är känd.
Om det finnes vara uppenbart att en i registret redovisad fastighet är
obefintlig, får fastigheten uteslutas ur registret med tillämpning av första
stycket, även om redovisningen ej är oriktig enligt gällande föreskrifter om
fastighetsregister.
5 §
Fastighetsregistreringen ankommer på fastighetsregistermyndighet. Om
sådan myndighet finns särskilda bestämmelser.
ESSELTE AB, STHLM 69
014302
Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
19 april 1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odiinoff, Wickman,
Moberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ng fastighetsbildning
slagstiftning och anför.
I. Inledning
Gällande lagstiftning om fastighetsbildning är splittrad på en mängd olika
författningar. Vissa av dessa har ett lokalt begränsat tillämpningsområde.
Detta gäller t. ex. viss lagstiftning för delar av Kopparbergs län. Andra reglerar
i första hand något annat än fastighetsbildning men innehåller ändå
viktiga bestämmelser om fastighetsbildning. Som exempel kan nämnas byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385) (BL). De viktigaste lagarna om fastighetsbildning
är lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet
(jorddelningslagen eller JDL), lagen samma dag (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet (SML) och lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad (FBLS). Som framgår av namnen har också dessa
lagar sina bestämda tillämpningsområden.
Trots att jorddelningslagen var resultatet av ett mycket omfattande och
långvarigt utredningsarbete visade den sig snart ha väsentliga brister och
det restes krav på ändringar i flera hänseenden. På begäran av riksdagen
tillkallades ar 1939 särskilda sakkunniga för att revidera lagstiftningen om
delning av jord å landet och vissa därmed sammanhängande frågor. De
sakkunniga — som antog namnet fastighetsbildningssakkunniga — valde
utvägen att söka avhjälpa bristerna i den gällande lagstiftningen genom
partiella reformer. På grundval av förslag från de sakkunniga genomfördes
år 1947 omfattande ändringar i fråga om avstyckningsinstitutet och år 1951
reformerades ägoutbytesreglerna. Också åtskillig annan lagstiftning genomfördes
efter förslag från de sakkunniga.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 2 Kungl. Maj:ts proposition, nr 128 år 1969
Med stöd av bemyndigande den 16 oktober 1953 tillkallades den 17 november
samma år nya sakkunniga för att verkställa den slutgiltiga revisionen
av fastiglietsbildningslagsliftningen. Som skäl för att låta fastighetsbildningssakkunnigas
arbete övertas av en ny utredning åberopades att förutsättningarna
för de sakkunnigas arbete i grundläggande hänseenden radikalt
ändrats sedan år 1939. En av de omständigheter som framhölls var att
skillnaderna mellan land och stad alltmer utjämnats. De sakkunniga borde
därför se över inte bara reglerna om fastighetsbildning på landet utan även
reglerna om fastighetsbildning i stad.
De sakkunniga — som antog namnet 1954 års fastighetsbildningskommitté1
— har den 18 december 1963 avlämnat betänkandet »Fastighetsbildning»
(SOU 1963: 68). Betänkandet innehåller förslag till en för hela landet
enhetlig lag om fastighetsbildning samt motiv. Kommittén har inte utarbetat
några förslag till promulgationslag eller annan följ dlagstiftning. Vid betänkandet
är fogade särskilda yttranden av fem av de experter som har biträtt
kommittén.
Fastighetsbildningskommitténs betänkande har remissbehandlats.
Jag anhåller att nu få ta upp frågan om remiss till lagrådet av förslag till
fastighetsbildningslag. Jag avser att senare lägga fram förslag i fråga om
övergångsbestämmelser och annan följ dlagstiftning.
Vissa grundläggande bestämmelser om den domstol som i första instans
skall pröva mål om fastighetsbildning har tagits upp i en särskild lag om
fastighetsdomstol. Förslag i den delen kommer att anmälas senare denna
dag.
Förslaget till fastighetsbildningslag torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 1. Som bilaga 2 bifogas fastighetsbildningskoinmitténs
förslag till lag om fastighetsbildning och som bilaga 3 förslaget till
lag om fastighetsdomstol2.
II. Historik
Den äldsta form för varaktig delning av jord som är historiskt dokumenterad
är solskiftet, som framträder som en fullt bestämd skiftesmetod i svealagarna,
främst upplandslagen, men uppenbarligen användes långt tidigare.
En nära motsvarighet finns i östgötalagen under benämningen laga läge.
Solskiftet upptogs i landslagarna och sedermera i 1734 års lag, närmare bestämt
i 1 kap. byggningabalken. Bestämmelserna är mycket kortfattade
och den närmare innebörden delvis oklar, men det är tydligt att solskiftet
ansågs orubbligt. Detta innebar att ingen ny delning kunde ske utan samtliga
delägares samtycke. Solskifte och andra äldre skiftesformer brukar
sammanfattningsvis benämnas tegskifte.
1 Landshövdingen Bertil Fallenius (ordförande) samt riksdagsledamöterna Göran Karlsson,
Ebbe Ohlsson, Fridolf Jansson, Hans Levin och John G. Löfroth.
2 Bilagan är här utesluten. Jfr SFS 1969:246.
B 3
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Olägenheterna med solskiftet blev så småningom allt mer uppenbara.
Orubbligheten hindrade den sammandragning av ägorna i större skiften som
var en nödvändig förutsättning för att jordbruket skulle kunna utvecklas.
Utländska erfarenheter visade att sådana åtgärder betydde mycket för jordbruket.
Den som främst verkade för en reform i Sverige var Jakob Faggot
som år 1747 utnämndes till överdirektör för lantmäteriet. Faggot föreslog
att varje delägare i en by skulle ha ovillkorligt vitsord att begära nytt skifte.
Vid sådant skifte borde jorden läggas i storskifte så att varje hemman fick
ägorna samlade helst i ett enda skifte. Faggots förslag mötte starkt motstånd,
men ar 1757 utfärdades den grundläggande förordningen om storskifte.
Den följdes inom kort av nya förordningar. En år 1762 utfärdad storskiftesstadga
gällde hela landet utom »Bergslagerna» och Kopparbergs län
samt Finland. Storskiftet i Dalarna inleddes först under 1800-talets första
decennium.
Åtminstone de senare storskiftesförfattningarna var ganska utförliga. Det
fanns regler om förrättningsmän, om skifteslagets omfång, om rågångstvister,
gradering och likvider, om delningsgrund och skiftesläggning. Bestämmelserna
var emellertid i åtskilliga hänseenden ofullständiga. I fråga
om skiftesläggningen medgav den sista storskiftesförordningen (från år
1783) att varje delägare tillädes fyra skiften i åker och lika många i äng.
Om möjligt borde emellertid ägorna läggas ut i endast ett skifte. Beträffande
skogsmarken saknades bestämmelser om skiftesantalet. Den kunde därför
läggas ut i så många skiften som ansågs lämpligt.
Möjligheten att lägga ut åker och äng i mer än ett skifte utnyttjades i stor
utsträckning av delägarna, som ofta var starka motståndare till storskiftet.
Storskiftena gav därför inte det resultat som var avsett. Motståndet mot
skiftena torde ha berott på bl. a. misstro mot graderingen av jorden och
svårigheten att utan utflyttning få till stånd en rationell ägoanordning.
Eftersom det resultat storskiftet syftade till fortfarande ansågs önskvärt
— jordbrukets lönsamhet borde alltjämt stärkas — dröjde det inte länge
innan nya medel började anlitas. Initiativtagaren till den reform som nu här
följde var ägaren av Svaneholms gods i Skåne, friherre Rutger Maclean.
Han lät åren 1782—1785 skifta godset efter nya principer. Ägorna samlades
konsekvent i ett skifte för varje brukare. I centrum av de nya skiftena
byggdes nya bostäder för brukarna som förut bott hopträngda i byar.
Det visade sig att åtgärden ledde till en stark och snabb uppblomstring
och myndigheterna tog fasta på Macleans idéer. Resultatet blev 1803 års
förordning om enskifte. Förordningen gällde enbart Skåne men liksom
fallet var i fråga om storskiftet följdes den snart av motsvarande förordningar
för andra delar av landet. År 1807 utfärdades en allmän förordning
om enskifte. Den gällde dock inte för Kopparbergs län och inte
heller för Norrland.
Vid enskifte var det från början inte tillåtet att lägga ut mer än el'' skifte.
B 4 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Från år 1821 tilläts emellertid tre skiften. Den stora nyheten i enskiftesförfattningarna
var skyldigheten att flytta ut från byn. För att underlätta
utflyttningen beviljades i vissa fall — Skåne och Skaraborgs län samt Öland
_ bidrag av statsmedel. Till skillnad från mål om storskifte, vilka skulle
prövas av domstol, betraktades mål om enskifte som ekonomimål, vilket
innebar att de prövades av länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut
skulle emellertid anföras bos Kungl. Maj :t i högsta domstolen. De mycket
höga anspråken i fråga om jordens arrondering som enskiftesförfattningarna
uppställde visade sig ganska snart svåra att uppfylla och det blev uppenbart
att man gått för långt. I Skåne och liknande slättbygder mötte inga
större svårigheter men i övrigt blev eu reform av reglerna nödvändig. Den
kom genom den stadga för skiftesverket i riket som utfärdades år 1827.
Genom denna infördes en ny delningsform som döptes till laga skifte. Laga
skifte enligt 1827 års stadga utgjorde ett mellanting mellan storskifte och
enskifte. Efter åtskilliga ändringar överarbetades stadgan och en ny sådan
utfärdades år 1866. Genom en förklaring år 1883 fick denna stadga som
med vissa ändringar och tillägg gällde till dess JDL trädde i kraft den
1 januari 1928 — civillags karaktär.
Laga skifte kunde inte avse mark som var i en enda ägares hand och inte
heller visst till gränserna bestämt område på marken. Reglerna om skiftesvitsord
skilde på fall när marken var oskiftad och fall när den delats genom
ett i lag erkänt skifte. I princip skulle all mark inom skifteslaget dvs.
all jord inom i första hand by eller enstaka hemman — ingå i laga skiftet.
Skiftesstadgan innehöll också regler om ägoutbyte mellan byar eller hemman.
Del av en fastighet kunde bytas mot del av annan fastighet. Byte av
hela fastigheter skulle däremot ske enligt reglerna i jordabalken. Ägoutbyte
kunde ske frivilligt eller med tvång. Graderingsreglerna i skiftesstadgan var
mer fullgångna än motsvarande regler i fråga om storskifte och enskifte.
Utbrytning av servitut kunde ske men däremot fanns inga regler om bildande
av servitut. Huvudregeln om antalet skiften föreskrev att antalet inte fick
överstiga tre. Undantag härifrån kunde ske men det krävdes tillstånd av
ägodelningsrätten. En nyhet var att formen pa skiftena reglerades. Skifteslinjerna
borde vara räta. Även i fråga om likvider mellan delägarna var
skiftesstadgan betydligt utförligare än de tidigare skiftesförfattningarna.
Ersättning kunde utgå för bl. a. utflyttning, odling och ståndskog. När det
gällde utflyttning kunde också statsbidrag utgå.
En väsentlig anledning till den reform som 1827 års skiftesstadga innebar
var missnöjet med de regler som gällde för den rättsliga prövningen av
skiftesmål. För att lösa problemen inrättades en ny domstol, ägodelningsrätten.
Frågor om rågångar och äganderättstvister skulle emellertid avgöras
av allmän domstol. Ägodelningsrätten skulle bestå av ordförande och tre
B 5
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ledamöter. Ordförande var i regel den ordinarie domaren i orten. Andra och
sista instans i skiftesmål var högsta domstolen.
Skiftesstadgorna innehöll regler inte bara om laga skifte utan även om
hemmansklyvning. Denna delningsform var emellertid mycket äldre. Den
togs upp redan i ett plakat år 1459 om skattegodsens vidmakthållande. Syftet
med bestämmelserna var då att hindra klyvningar som kunde minska
statens skatteinkomster. Senare åberopades även farhågor för att en alltför
långt driven delning skulle leda till en minskad lönsamhet för jordbruket.
Under 1700-talet lättade man på restriktionerna i fråga om hemmansklyvning
i syfte att öka försörjningsmöjligheterna i takt med befolkningstillväxten.
En klyvning av ett hemman i sex, åtta eller ännu flera delar godtogs
efter viss prövning. År 1827 infördes besuttenheten som gräns för klyvningen.
Som besutten betecknades den åbo som hade så stora ägor att han
normalt kunde få sin och sin familjs bärgning av hemmansdelen.
Så småningom kom en reaktion mot den tilltagande jordstyckningen och
år 1853 begränsades rätten till hemmansklyvning genom anknytning till
mantalet. Inskränkningarna väckte emellertid stort missnöje och rätten till
klyvning blev åter mycket fri. Den senast gällande författningen med bestämmelser
om hemmansklyvning utfärdades år 1896 och tillät klyvning
till vilket mantal som helst.
Hemmansklyvning skulle enligt skiftesstadgorna förrättas av lantmätare
med biträde av gode män. Den fastighet som skulle klyvas måste tillhöra
två eller flera ägare och klyvningen måste avse utbrytning av kvotdelar av
hemmanets skatte tal. De vid klyvningen utlagda hemmansdelarna blev
självständiga fastigheter och kunde även få del i hemmanets särskilda
rättigheter och förmåner.
Skifte och hemmansklyvning avsåg båda att bryta ut en delägares andel
i delningsobjektet. Vid sidan av dessa delningsformer fanns en delningsform
för att avskilja markområden som på förhand var bestämda till läge
och gränser. Sådant avskiljande kunde ske redan under landskapslagarnas
tid. Som namn på delningsformen användes åtminstone från senare delen
av 1600-talet uttrycket avsöndring. När lagstiftaren först uppmärksammade
denna form av delning var det för att förbjuda avskiljande av mark. Orsaken
var — liksom i fråga om hemmansklyvning — farhågor för minskning
av hemmanets skatteförmåga. I 1734 års lag togs ett förbud mot jordavsöndring
upp i 4 kap. 9 § jordabalken.
Från 1800-talets början inträdde lättnader i förbudet mot avsöndring.
Enligt 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
kunde avsöndring avse så mycket som en femtedel av stamhemmanet men
för stora delar av landet föreskrevs senare vissa inskränkningar.
Jordavsöndring krävde inte lantmäteriförrättning. I en förordning åi
B 6
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
1881 föreskrevs bara att handling rörande jordavsöndring skulle innehålla
noggrann beskrivning på den avsöndrade jordens storlek, läge och gränser.
Karta behövdes inte. Handlingen skulle inges till länsstyrelsen som skulle
pröva om storleken på avsöndringen stämde med författningarna och fastställa
den avgäld som ägaren av avsöndringen skvdle utge.
Enligt 1896 års lag skulle länsstyrelsen fastställa avsöndringen. Inte heller
enligt denna lag var karta obligatorisk men genom en lagändring år 1917
uppställdes krav på att avsöndringen skulle redovisas på en av lantmätare
upprättad karta. Kartan skulle inges till länsstyrelsen.
En delningsform som ledde till samma resultat som hemmansklyvning —
dvs. uppdelning av ett hemman i flera självständiga delar — men som ändå
klart skilde sig från hemmansklyvningen var ägostyckning. Medan hemmansklyvning
utgick från ett andelstal utgick ägostyckning däremot från ett visst
område på marken. Förrättningen bestod huvudsakligen i en beräkning av
hur stor del av hemmanets mantal som belöpte på varje ägostyckningslott.
Eftersom lotternas läge på marken var det primära liknade ägostyckningen
även jordavsöndringen. Skillnaden låg i att varje ägostyckningslott hade sitt
särskilda skattetal, medan avsöndringen saknade skattetal.
Bakgrunden till ägostyckningsinstitutet, som infördes genom 1896 års
lag om hemmansklyvning m. m., var av jordpolitisk natur. Avsikten med
det nya institutet var en önskan att bereda obemedlade och mindre bemedlade
personer möjlighet att på lämpliga villkor bilda egna jordbruk. Hemmansklyvning
betecknades som en alltför omständlig och kostsam procedur.
Dessutom förutsatte den att en överlåtelse redan skett. Avsöndringsinstitutet
kritiserades på grund av de villkor och inskränkningar som gällde för dess
tillämpning.
Ägostyckning skedde genom en mycket enkel lantmäteriförrättning. Karta
skulle upprättas.
Det dröjde inte många år förrän man kunde konstatera att ägostyckningen
som delningsform ledde till skadliga verkningar. Särskilt uppmärksammade
man förhållandena i Norrland och Dalarna. En mycket vanlig form
av ägostyckning blev där att något trävarubolag tog hand om skogen till ett
hemman, under det att bönderna behöll inägojorden. Den senare typen av
lotter kom att helt sakna utvecklingsmöjligheter. Missförhållandena ledde
år 1905 till eu lagstiftning som inskränkte rätten till ägostyckning. Denna
lagstiftning markerade eu vändpunkt i en långvarig utveckling mot en allt
friare jorddelning.
Laga skifte enligt skiftesstadgan kom att övergå nästan hela landet.
Arbetet på en ny lagstiftning om jorddelning kom igång ganska långt innan
1866 års skiftesstadga slutligen upphävdes. Initiativet till lagrevisionen togs
vid 1906 års riksdag, men arbetet på den nya lagstiftningen slutfördes först
genom 1926 års lagstiftning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 7
Bland de anmärkningar som framställdes mot skiftesstadgan var följande.
Tvister som uppkom i sammanhang med jorddelning hänvisades i stor
utsträckning till allmän domstol, vilket vållade lång tidsutdräkt. Den definitiva
graderingen fastställdes inte i skiftets förberedande del. Ägodelningsrättens
beslut kunde överklagas i alltför stor utsträckning. Beglerna
om hur delningen skulle ske var för summariska och otydliga. Vid klyvning
av jordområden som inte var avsedda för jordbruk utan för tomtändamål
e. d. var hemmansklyvningsregierna mycket olämpliga. Inteckningshavarnas
rätt borde också skyddas.
Den kommitté som år 1906 hade fått i uppdrag att företa en fullständig
revision av skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar avlämnade
år 1911 ett betänkande med förslag till bl. a. lag om skifte av jord
och lag om sammanläggning. Betänkandet överarbetades av skifteslagstiftningskommissionen,
som år 1918 avgav ett nytt betänkande i ämnet.
En ny överarbetning skedde genom jordstyckningskommissionen, som år
1920 lade fram förslag till bl. a. lag om delning av jord å landet.
På grundval av de föreliggande förslagen utarbetades proposition (1926:
38) med förslag till bl. a. lag om delning av jord å landet och lag om
sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet. Sedan förslagen med
vissa jämkningar hade antagits av 1926 års riksdag, utfärdades den 18
juni 1926 lagar i ämnet.
Genom 1926 års lagstiftning begränsades antalet fastighetsbildningsinstitut
till tre huvudtyper, nämligen laga skifte, avstyckning och sammanläggning.
Inom ramen för laga skifte — eller i vissa fall fristående — kan
bl. a. ägoutbyte och servitutsbrytning ske. JDL har ändrats många gånger
men någon ändring har inte gjorts i fråga om den principiella konstruktionen
av formerna för fastighetsbildning. Flera av de ändringar som genomförts
har emellertid ändå gällt mycket väsentliga frågor.
Under de 40 år som gått sedan jorddelningslagen trädde i kraft har
nya former för fastighetsbildning tillkommit. Ett par av dessa bör uppmärksammas
i detta sammanhang, nämligen legaliseringen av vissa sämjedelningar
och sammanföringen av samfälld vägmark m. m. med angränsande
fastighet. Legalisering av sämjedelning kan ske enligt lagen den 17
april 1953 (nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m.m.
De privata delningar som kan legaliseras enligt denna lag är sämjedelningar
och ägostyckningar som skett före den 1 januari 1928. Betydligt
vidare möjligheter att legalisera sämjedelningar finns enligt lagen den 6
juni 1962 (nr 270; ändrad 1963 nr 122) om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i vissa fall. Lagen är emellertid
tillämplig bara inom områden där äganderätts- eller lagfartsförhållandena
är oordnade. — Lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av
samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. kom till för att göra
B 8 Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969
det möjligt att på ett enkelt sätt sammanföra samfälld vägmark, som inte
längre behövs för sitt ändamål, med angränsande fastighet. Efter en ändring
genom lag den 21 maj 1965 (nr 193) är lagen numera tillämplig även på
järnvägsmark som inte längre behövs för järnvägen.
Den lämnade redogörelsen har huvudsakligen gällt landsbygden. Det kan
vara på sin plats att något beröra även fastighetsbildningen i städerna.
I städernas tätbebyggda delar har fastighetsbildningen naturligt nog alltid
hängt mycket nära ihop med bebyggelseregleringen. Vissa bestämmelser
om byggande i städer fanns redan i landskapslagarna och därefter i stadslagen.
I 1734 års lag fanns emellertid i 29 kap. byggningabalken bara en
hänvisning till vad som var särskilt stadgat. Ett av Karl XI:s lagkommission
utarbetat förslag till byggnadsordning förelåg då men genomfördes
aldrig och det dröjde ända till år 1874 innan en allmän byggnadsstadga
för rikets städer utfärdades. I denna stadga fanns bestämmelser om
både stadsplan och tomtindelning.
Stadsjord som inte var tomtindelad kunde undergå laga skifte. Såväl
1827 års som 1866 års stadga innehöll särskilda besämmelser för sådana
skiften. Även hemmansklyvningar och ägoutbyten förekom. Jordavsöndring
ansågs däremot inte kunna ske. I stället förekom en form av privat jorddelning
som kallades avstyckning.
Den första civilrättsliga regleringen av stadsplaneväsendet genomfördes
år 1907 genom en då antagen lag angående stadsplan och tomtindelning.
Byggnadsväsendet i övrigt berördes inte av denna lagstiftning utan 1874
års byggnadsstadga gällde alltjämt.
I det betänkande angående fastighetsregister för stad som fastighetsregisterkommittén
avgav år 1911 behandlades även delningsformerna
för stadsjord som inte var tomtindelad. Enligt förslaget skulle samma delningsinstitut
som för landsbygden tillämpas. I stället för avsöndring föreslogs
emellertid en delningsform som kallades avstyckning. Betänkandet
innehöll dessutom förslag till vissa bestämmelser om stadsplan och tomtindelning,
om avstyckning av mark genom tomtindelning och om tomtmätning.
Fastighetsregisterkommitténs betänkande omarbetades av 1914 års fastighetsregisterkommission
och ett reviderat förslag förelädes 1916 års riksdag,
som emellertid avslog förslaget. Ett nytt förslag — utarbetat av 1916
års fastighetsregisterkommission — lades fram för 1917 års riksdag. I
detta förslag hade bestämmelserna om stadsplan och tomtindelning, om
tomtmätning, om avstyckning av område som ej ingår i tomtindelning
och om laga skifte å stadsjord sammanförts till en lag om fastighetsbildning
i stad. Stadsjorden undantogs enligt förslaget helt från tillämpningen
av 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.
Sedan riksdagen antagit förslagen utfärdades den 12 maj 1917 lagen
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 9
om fastighetsbildning i stad. Bestämmelserna i 1 kap. av lagen ersatte
1907 års stadsplanelagstiftning men innebar inga genomgripande ändringar.
Redan innan 1917 ars lag hade utfärdats, togs emellertid frågan upp om
en revision av bestämmelserna om stadsplan och tomtindelning. I samband
med detta arbete upprättades förslag också till ny byggnadsstadga, avsedd
att ersätta 1874 års stadga. Utredningsarbetet resulterade i bl. a. 1931 års
stadsplanelag och byggnadsstadga. Denna lagstiftning har sedermera ersatts
av 1947 års byggnadslag och 1947 års byggnadsstadga. Den senare
har i sin tur ersatts av byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)
(BS).
Flertalet av de former för fastighetsbildning som regleras i 1917 års lag
om fastighetsbildning i stad har sin motsvarighet i 1926 års lagstiftning
om jorddelning och sammanläggning på landet. I 3 och 4 kap. meddelas
nämligen bestämmelser om sammanläggning av områden, som enligt fastfetälld
tomtindelning utgör tomt, resp. av stadsägor och områden som
redovisas i jordregister. Om avstyckning av område, som inte ingår i tomtindelning,
finns bestämmelser i 5 kap. och i 6 kap. behandlas laga skifte
och ägoutbyte i stad. Sådant skifte får i princip bara avse klyvning av
fastighet eller delning av samfällt område. Kungl. Maj :t kan dock i särskilda
fall ge tillstånd till omskifte av redan skiftad stadsjord.
Beträffande samtliga nu nämnda former för fastighetsbildning i stad
gäller att de i fråga om principerna inte skiljer sig från motsvarande institut
i JDL. Bestämmelserna i FBLS hänvisar f. ö. i viss utsträckning
till JDL.
Den återstående form i vilken fastigheter kan bildas enligt FBLS är
mycket speciell. Reglerna finns i 1 kap. och behandlar stadsplans och
tomtindelnings avstyckande verkan. Om del av tomt enligt fastställd stadsplan
skall uteslutas ur tomtindelning, är tomtdelen i vissa fall att anse
som avstyckad från tomten. Större betydelse har tomtindelningens avstyckande
verkan. Tomt bildas administrativt genom tomtindelning. Bestämmelser
därom finns i 1947 års byggnadslag. Fn administrativt bildad
tomt blir i regel inte att anse som rättsligen bestående, förrän den har
införts i tomtboken. Om lagfart söks på sådan del av fastighet som genom
tomtindelning blivit utlagd till tomt eller tomtdel, anses tomten eller tomtdelen
avstyckad genom fastställelsen av tomtindelningen. Del av fastighet
som motsvarar hel tomt anses avstyckad genom tomtindelning när den på
ägarens begäran förs in i tomtboken.
III. Kortfattad redogörelse för kommitténs förslag
och remissbehandlingen
Förslaget
Kommitténs förslag till lag om fastighetsbildning innehåller 19 kapitel
om 232 paragrafer fördelade på 7 avdelningar. Lagen är avsedd att ersätta
både 1926 års jorddelningslag och 1917 års lag om fastighetsbildning i stad.
B 10 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Den första avdelningen utgörs av 1 kap. och innehåller inledande bestämmelser
av definitionskaraktär.
I andra avdelningen, som omfattar 2—4 kap., finns bestämmelsei om
fastighetsbildning i allmänhet. De grundläggande bestämmelserna tas upp
i 2 kap. Bestämmelserna om fastighetsbildningsvillkoren, som skall gälla
för all fastighetsbildning, finns i 3 kap. Kapitlet motsvarar i allt väsentligt
bestämmelser som gäller f. n., främst de jordpolitiska bestämmelser som
finns i 19 kap. JDL. I 4 kap. finns de grundläggande bestämmelserna om
fastighetsbildningsförrättning, dvs. bestämmelser bl. a. om förrättningsmännen,
om hur förrättningen inleds och handläggs, om kallelser till
sammanträden och om slutförandet av förrättningen.
Tredje avdelningen omfattar 5—9 kap. och innehåller bestämmelser om
fastighetsreglering. Detta fastighetsbildningsinstitut motsvarar bl. a. laga
skifte och ägoutbyte enligt gällande rätt. De allmänna bestämmelserna
finns i 5 kap. som i flera hänseenden utgör lagens viktigaste. I 6 kap. har
samlats särskilda bestämmelser om utläggande av samfälld ägolott i samband
med fastighetsreglering. Bestämmelserna om bildande av servitut vid
fastighetsreglering finns i 7 kap. och i 8 kap. tas upp regler om inlösen.
En motsvarighet till inlösenreglerna finns f. n. i särlagstiftningen för Kopparbergs
län. 9 kap. innehåller bestämmelser om gemensamma arbeten,
dvs. bl. a. väg- och dikningsföretag, i anslutning till fastighetsreglering.
Genom hänvisningar är skilda bestämmelser i tredje avdelningen i viss utsträckning
tillämpliga även vid fastighetsbildning enligt de följande kapitlen.
Övriga fastighetsbildningsinstitut regleras i 10—13 kap. som tillhopa bildar
fjärde avdelningen. De olika kapitlen innehåller bestämmelser om avstyckning
(10 kap.), klyvning (11 kap.) och sammanläggning (12 kap.)
samt om fastighetsbildning i syfte att åstadkomma överensstämmelse mellan
fastighetsindelning och kommunal indelning (13 kap.).
Femte avdelningen omfattar endast ett kapitel (14 kap.). Kapitlet handlar
om fastighetsbestämning, ett institut som är avsett att ersätta i första
hand gränsbestämning.
Sjätte avdelningen innehåller bestämmelser om domstolar och rättegång
i jordmål. Avdelningen omfattar 15—18 kap. Av dessa innehåller 15 kap.
allmänna bestämmelser och 16 kap. bestämmelser om fullföljd till jorddomstol.
Förfarandet vid jorddomstol regleras i 17 kap. och 18 kap. innehåller
bestämmelser om fullföljd till högsta domstolen.
Som sjunde avdelning föreslås vissa grundläggande bestämmelser om
fastighetsregister. Bestämmelserna tas upp i 19 kap.
Remissbehandling
Yttranden över fastighetsbildningskommitténs betänkande har efter remiss
avgetts av samtliga hovrätter, nedre justitierevisionen, väg- och vatten
-
B 11
Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969
byggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens naturvårdsnämnd,
vattenfallsstyrelsen, bankinspektionen, riksantikvarieämbetet, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen,
bostadsstyrelsen, lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm,
överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar,
Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län, domstolskommittén,
1960 års ecklesiastika boställsutredning, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,
Sveriges industriförbund, Svenska vattenkraftföreningen, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska
kommunal-tekniska föreningen, Svenska arkitekters riksförbund (SAR),
Föreningen för samhällsplanering, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) samt Sveriges akademikers centralorganisation (SACO). Remissen
har såvitt gäller Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland och nedre justitierevisionen
begränsats att gälla sjätte avdelningen av kommittéförslaget.
Yttranden har dessutom avlämnats av ett stort antal underinstanser.
Förslaget har fått ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna, som
allmänt tillstyrker att det i sina huvuddrag läggs till grund för ny lagstiftning.
Endast länsarkitekten i Jämtlands län avstyrker lagstiftning på
grundval av förslaget.
Alla remissinstanser anser att den nuvarande lagstiftningen är bristfällig
och att en modern lag behövs. De flesta instanser uttalar också att
lagstiftningen bör genomföras utan dröjsmål.
En enhetlig lagstiftning för land och stad tillstyrks av ett överväldigande
flertal. Systematiken i förslaget godtas i stort sett och detsamma gäller lagtexten.
I ett stort antal yttranden hävdas att förslaget, beträffande såväl lagtext
som motiv, i alltför stor utsträckning har beaktat förhållanden på landsbygden
under det att tätortsförhållandena har kommit i bakgrunden.
Förrättningsförfarandet tillstyrks i allmänhet. I fråga om beslutskompetensen
förordas emellertid i många yttranden en annan avvägning än den
kommittén föreslagit. Både lantbruksmyndigheter och planmyndigheter
önskar få ökat inflytande på besluten.
De allmänna villkoren för fastighetsbildning i 3 kap. av förslaget kritiseras
i stor utsträckning. Villkoren betecknas som föråldrade och flera remiss
-
B 12
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
instanser påpekar att bestämmelserna måste revideras med hänsyn till väntade
ändringar i jordbrukspolitiken.
Det nya fastighetsbildningsinstitutet fastighetsreglering har fått ett mycket
positivt mottagande. Några remissinstanser är emellertid tveksamma om
dess tillämplighet i större städer. Också övriga former av fastighetsbildning
tillstyrks.
Bestämmelserna om samfälld ägolott och om servitut godtas. Särskilt i
fråga om servitutsreglerna är mottagandet positivt. Inlöseninstitutet kritiseras
däremot i ganska stor utsträckning. När det gäller bestämmelserna om
gemensamma arbeten anförs kritik beträffande organisationsformen.
Den hårdaste kritiken mot förslaget gäller förfarandet vid sammanläggning.
Antalet kritiska remissinstanser är här betydande.
Reglerna om fastighetsbestämning godtas av flertalet remissinstanser.
I fråga om sjätte avdelningen — domstolarna och rättegången är meningarna
mycket delade bland remissinstanserna. Det råder allmän enighet
om att fastställelseprövningen bör avskaffas. När det gäller bevakningen av
det allmännas intressen finns en klar övervikt för kommitténs förslag men
en betydande kritik förs också fram. Beträffande domstolsorganisationen
kritiseras bl. a. nedskärningen av antalet domstolsinstanser och åtskilliga
alternativ till den av kommittén förordade lösningen läggs fram.
IV. Allmänna synpunkter på en ny fastighetsMdningslagstiftning
Inledning
Kommittén. Som en bakgrund till diskussionen av vilka faktorer som bör
tillmätas avgörande vikt vid utformningen av en ny fastighetsbildningslagstiftning
redovisar kommittén i korthet sin syn på fastighetsindelningens
betydelse. Den betydelse fastighetsbildningsverksamheten har haft och även
i fortsättningen kommer att få hänger nämligen enligt kommitténs mening
intimt samman med de uppgifter som tillkommer den officiella fastighetsindelningen.
Fastighetsindelningen möjliggör individualisering av objekten för olika
rättigheter som är knutna till fast egendom. Systemet med särskilt redovisade
fastigheter, som tas upp i fastighetsregistren, gör det möjligt för jordägarna
att enkelt och tillförlitligt överlåta sin fasta egendom och att belasta
den med rättigheter. Indelningen i fastigheter utgör grunden för hela inskrivningsväsendet
och därmed även för fasiighetskrediten.
För att fastighetsindelningen skall fylla sin funktion måste ändringar i
indelningen vara underkastade viss kontroll från det allmännas sida. Denna
kontroll måste gå ut på att hindra eller försvåra godtyckliga ändringar, medan
produktionsbefrämjande eller eljest nyttiga åtgärder på allt sätt böi
underlättas. Eftersom de flesta fastighetsbildningsåtgärder ofta får till följd
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1969
B 13
att objekten för äganderätt, panträtt eller andra rättigheter ändras, måste
åtgärderna genomföras på ett sätt som gör att risk för rättsförluster inte
uppkommer.
De statliga strävandena att åstadkomma ett från allmän synpunkt rationellt
utnyttjande av den fasta egendomen har mot den nu angivna bakgrunden
knutits till den officiella fastighetsindelningen. Denna indelning
har sålunda fått bilda det nödvändiga underlaget för jord- och planpolitiken.
Samtidigt som fastighetsbildningsverksamheten har till uppgift att tillhandahålla
de enskilda ett medel för att genomföra de ändringar i fastighetsindelningen
som de önskar, har verksamheten alltså blivit ett led i den
samhällsverksamhet som åsyftar att främja en ändamålsenlig användning
av landets jord. Genom fastighetsbildningsåtgärder av olika slag tillskapas
lämpliga fastigheter för bebyggelse och genomförs strukturförändringar av
fastighetsbeståndet för rationalisering av jordbruks- och skogsbruksfastigheter
eller för sanering av bebyggelseområden.
För att fastighetsbildningen skall fylla sin uppgift i den allmänna samhällsplaneringen
måste lagstiftningen uppställa krav som stämmer överens
med de allmänna jord- och planpolitiska strävandena. Också andra samhällsintressen
som påverkas av markanvändningen måste beaktas, t. ex.
väg- och naturvårdsintressen. Fastighetsbildningslagstiftningen måste alltså
återspegla statsmakternas allmänna målsättning på olika områden. Eftersom
värderingarna ständigt ändras, är det av vikt att lagstiftningen utformas
så att den får en viss elasticitet.
Många olika faktorer i den allmänna samhällsutvecklingen gör att behovet
av ändringar i markanvändningen f. n. är mycket stort. Kommittén nämner
bl. a. befolkningsomflyttningarna från landsbygd till tätort, den starkt ökande
fordonstrafiken, de höga arbetskostnaderna och tendensen mot allt större
byggnadsenheter, behovet av gemensamma anläggningar framför allt för
bebyggelse inom tätorter, den snabbt ökande mekaniseringen av jord- och
skogsbruk med därav följande krav på större och bättre arronderade brukningsenheter
samt fritidsbebyggelsens framväxt.
Den stora rörligheten i fastighetssystemet kräver att förfarandet vid ändringar
i fastighetsindelningen — oavsett om det gäller nybildning av fastigheter
eller omreglering för att förbättra det befintliga beståndet — blir
snabbt och enkelt utan att rättssäkerheten eftersätts. Lagstiftningen måste
dessutom innehålla bestämmelser som underlag för en effektivt bedriven
sanerings- och rationaliseringsverksamhet, dvs. den måste innehålla medel
av klart aktiv karaktär. Den gällande lagstiftningen är bristfällig i detta
avseende.
Man måste vidare i lagstiftningen beakta sambandet mellan fastighetsbildning
och annan samhällsverksamhet samt behovet av samarbete mellan
olika myndigheter och samordning av deras verksamhet. Kommittén erinrar
om att fastighetsbildning sedan gammalt har ansetts vara en fastighets
-
B 14
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ägarnas egen angelägenhet. Över denna angelägenhet har de ett avgörande
inflytande även om tillåtligheten bedöms med hänsyn även till återverkningarna
för det allmänna. Eftersom det i stort sett torde råda enighet om
att denna ordning i princip bör behållas även för framtiden, föreslår kommittén
ingen ändring. För vissa speciella fall görs emellertid undantag från
principen.
Fastighetsbildningen måste genomföras under hänsynstagande till olika
enskilda och allmänna intressen. I den mån dessa intressen är oförenliga
måste en avvägning och sammanjämkning ske. Intresseavvägningen synes
bäst kunna ske i ett sammanhang inom ramen för den procedur genom
vilken en fastighetsbildningsåtgärd vidtas. De olika myndigheter som har
intressen att bevaka bör få möjlighet att liksom hittills öva inflytande på
åtgärden.
Kommittén erinrar om att det inte har ingått i dess uppdrag att utreda
behovet av ändringar i fråga om de arbetsuppgifter av administrativ natur
som inte regleras i fastighetsbildningslagstiftningen. I fråga om tätorterna
är det främst sambandet mellan planfrågor och fastighetsbildning som är av
betydelse. När det gäller rationaliseringar av jordbruk och skogsbruk är det
i stället lantbruksorganisationens verksamhet som berörs.
Enhetlig lagstiftning för land och stad
Kommittén. Det avgörande för frågan huruvida fastighetsbildningsreglerna
för land och stad skall tas upp i en gemensam lag eller — liksom enligt
gällande rätt — behandlas var för sig bör enligt kommittén vara i vad mån
reglerna kan göras enhetliga. Om betydande skiljaktigheter blir nödvändiga,
torde en gemensam lagstiftning bli mindre överskådlig och svår att tillämpa.
Viss hänsyn måste dock tas även till de historiska förhållandena. I denna
del uttalar kommittén — efter en utförlig redogörelse för den nuvarande
lagstiftningens tillkomst och tillämpningsområde (bet. s. 102—106) — att
den fristående stadslagstiftningen inte torde ha föranletts av den rent förvaltningsrättsliga
skillnaden mellan städer och andra kommuner utan av att
stadsjorden i kommunalt hänseende skilde sig från jord på landet. Mot bakgrund
av den utjämning mellan städer och landskommuner som har pågått
under lång tid, sammanslagningarna av städer och landskommuner och
över huvud utvecklingen mot en enhetlig kommuntyp, anser kommittén att
det nu ännu mindre än år 1917 finns anledning att låta de administrativa
olikheterna mellan land och stad utgöra anledning att splittra bestämmelserna
på olika lagar.
Enligt kommitténs mening är det inte möjligt att dra upp en klar gräns
mellan områden som utnyttjas för bebyggelse eller kan väntas bli tagna i
anspråk för sådant eller liknande ändamål och andra områden. Gränserna
är i regel helt flytande och förskjutningar förekommer ständigt i fråga om
B 15
Kurtgl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
markanvändningen. Erfarenheterna visar att systemet med skilda författningar
för skilda områden orsakar betydande olägenheter. Härtill kommer
att fastighetsbildningsproblemen i grund och botten är likartade oavsett
områdets karaktär och därför bör i stort lösas efter samma linjer.
Kommittén kommer alltså till den slutsatsen att den nya lagstiftningen
bör tas upp i en lag som är gemensam för land och stad. Med hänsyn till de
jämförelsevis små skillnaderna mellan JDL och FBLS innebär detta ingen
genomgripande reform. Ändringarna i lagtekniskt hänseende blir emellertid
betydande.
Den omständigheten att bestämmelserna samlas i en enhetlig lag utesluter
givetvis inte — framhåller kommittén — att särbestämmelser kan meddelas
för vissa fall, t. ex. beträffande åtgärder inom planområden. Behovet
av sådana bestämmelser har emellertid visat sig vara högst begränsat.
Huruvida den särlagstiftning som nu gäller för delar av Kopparbergs län
och annan liknande lagstiftning skall stå kvar efter ett genomförande av den
nya enhetliga lagstiftningen är enligt kommitténs mening en fråga som får
lösas i samband med utarbetandet av följ dlagstiftningen.
Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om en
enhetlig lag. Endast fem instanser ställer sig helt avvisande till tanken på
en gemensam lag för landsbygd och stad, nämligen stadsbyggnadskontoret,
byggnadsnämnden och stadskollegiet i Göteborg, advokatsamfundet samt
fastighetsregisterföraren i Stockholm.
Från de helt positiva remissyttrandena kan följande uttalanden återges.
Lantbruksstyrelsen framhåller att utvecklingen gjort att olägenheterna
enligt gällande rätt med olika regler för stad och land blivit allt mer påtagliga.
De gränsdragningsproblem som detta har skapat kan i framtiden väntas
bli än svårare att bemästra, då man har att räkna med att nästan varje stad
kommer att omfatta landsbygdsområden liksom att tätorter kommer att
finnas inom varje landsbygdskommun. Fördelarna med en gemensam lagstiftning
synes därför vida överstiga olägenheterna.
För enhetliga regler talar, enligt vad länsstyrelsen i Östergötlands län
anför, nuvarande starka tendens till en mer enhetlig kommuntyp, bestående
av en eller flera större tätorter med kringliggande landsbygdsområden. En
enhetlig lagstiftning synes naturlig även med hänsyn till angelägenheten
av att bestämmelserna för fastighetsbildning för landsbygden underlättar
en lämplig utformning av den omfattande fritidsbebyggelse som kan väntas
komma till stånd under de närmaste årtiondena.
7 ekniska högskolan i Stockholm framhåller att den pågående gradvisa
utjämningen mellan stad och land har gjort det svårt att över huvud taget
dra upp gränser mellan områden av olika urbaniseringsgrad. Liknande
synpunkter anförs av lantmätareföreningen, som också erinrar om att en
enhetlig kommuntyp snart är att förvänta.
B 16 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Håradshövdingeföreningen anser att man med en gemensam lag vinner
en viss förenkling och undviker en hel del gränsdragningsproblem, särskilt
beträffande tätbebyggelse på landet.
Fastighetsägareförbundet påpekar att förslaget ligger i linje med de tendenser,
som präglar andra förvaltningsområden och näringslivets utveckling.
Med hänsyn till de jämförelsevis få skiljaktigbeter, som i sak föreligger
mellan JDL och FBLS, innebär kommittéförslaget inte heller några
genomgripande reformer. Ett genomförande av förslaget kan emellertid leda
till betydande förenklingar och större överskådlighet. Det kan även förväntas
att en enhetlig lagstiftning kommer att underlätta handläggningen av
fastighetsbildningsfrågorna.
Från överlantmätarna hav förslaget om gemensam lag genomgående vunnit
stark anslutning. I yttrandena framhålls bl. a. att det f. n. råder i det
närmaste kaotiska förhållanden i fråga om fastighetsbildningsbestämmelser.
Behovet av en enhetlig lag är därför mycket starkt. Också skogsindustriernas
samarbetsutskott uttalar sin tillfredsställelse. Den nu rådande dualismen
på fastighetsbildningens område är enligt utskottets mening en onödig och
otidsenlig företeelse. Visserligen kunde det invändas, att förhållandena i
tätort och glesbygd är så väsensskilda att behandlingen från fastighetsbildningssynpunkt
måste bli olika. Likaså kunde det sägas att det i flertalet
fall inte är svårt att skilja på tätort och glesbygd. Samtidigt kan man inte
komma från att gränsen mellan tätort och glesbygd snabbt förflyttas och
att problem, som ena dagen är oväsentliga för ett samhälle, nästa dag kan
vara utomordentligt trängande.
Svea hovrätt, byggnadsstyrelsen, ÖÄ, länsstyrelsen i Västernorrlands län,
länsarkitekterna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Örebro
och Gävleborgs län, stadsjuristen i Stockholm, gatu- och byggnadsnämnderna
i Stockholm, fastighetskontoret i Göteborg, fastighetsnämnden i Norrköping,
stadsdomareföreningen, näringslivets byggnadsdelegation, industriförbundet.
sparbanksföreningen, kommunal-tekniska föreningen, SAR, föreningen
för samhällsplanering och SAF tillstyrker i princip en gemensam
lag för stad och landsbygd men kritiserar det sätt på vilket kommittén löst
de därmed sammanhängande problemen. Ett gemensamt drag i kritiken är
att kommittéförslaget i allt för hög grad beaktat förhallanden och problem
på landsbygden. Lagtext och motiv har utformats i första hand med hänsyn
till landsbygdsförhållanden. Tätortsförbållanden har betraktats som undantagsfall,
vilket gör lagen svår att tillämpa. I motiven har tätortsproblemen
belysts ofullständigt och otillräckligt.
Lantmäteristyrelsen, som livligt tillstyrker en gemensam lag för land
och stad, framhåller att den vid sin bedömning inte bortser från att sammanföringen
av hela regelsystemet till en enda lag kan ha sina avigsidor.
Styrelsen är dock övertygad om att svårigheterna blir av övergående natur
och att fördelarna av sammanslagningen helt överväger nackdelarna. Styrelsen
anför.
B 17
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
För dem som enbart är verksamma i stad utan landsbygdsområde eller
för dem som enbart är verksamma på landsbygden torde sålunda kombinationen
av tätorts- och landsbygdsregler göra att lagverket åtminstone i början
kan te sig mindre lättillgängligt än nuvarande system med skilda lagar.
Härtill torde medverka att diskussionen i motiven till en lag med förevarande
räckvidd av naturliga skäl i stor utsträckning får en principiell och
stundom föga konkret karaktär, vartill kommer att exemplifieringen i betänkandet
ofta tagit sikte på landsbygdens förhållanden mer än städernas.
I sammanhanget må understrykas att problemet ej är generellt. För dem
som bär sitt verksamhetsfält både i tätort och på landsbygd föreligger icke
motsvarande olägenheter. Sålunda har det statliga fastighetsbildningsväsendet
så vid verksamhetssektor att det vid samordningen blir den förenklande
verkan som här framträder.
Byggnadsstyrelsen framhåller att flertalet fastighetsbildningsförrättningar
sker för bebyggelseändamål och att det därför ligger nära till hands att
ställa frågan om inte fastighetsbildning för tätbebyggelse borde behandlas
som normalfall och de många gånger komplicerade fastighetsbildningarna
inom de egentliga landsbygdsområdena få en mindre framträdande behandling.
Stadsdomareföreningen ifrågasätter om inte större konkretisering kan
vinnas om olika regler uppställs för tätorter och glesbygder. Lämpligen
kan i så fall områden inom stadsplan och byggnadsplan omfattas av ett
regelkomplex och övriga områden av ett annat. Liknande synpunkter uttalas
av stadsförbundet. Näringslivets byggnadsdelegation och industriförbundet
anser att lagförslaget genom överarbetning i samband med propositionsarbetet
måste kompletteras med väsentligt utbyggda kommentarer om hur
lagen skall tillämpas inom stadsplanelagt område.
Svea hovrätt anser att den nuvarande uppdelningen mellan en stads- och
en landsbygdslagstiftning inte kan behållas men framhåller att det därmed
inte är sagt att inte någon annan territoriell uppdelning skulle vara att föredra
framför en enhetlig lagstiftning. Frågan synes emellertid enligt hovrättens
mening kunna begränsas till att gälla om man i en ny fastighetsbildningslag
bör införa särskilda bestämmelser rörande fastighetsbildningen
inom områden med fastställd stadsplan.
Stadsbyggnadskontoret i Göteborg har med instämmande av byggnadsnämnden
och stadskollegiet i staden funnit det i princip riktigt att ersätta
de skilda lagarna för land och stad med en gemensam lag. Särskilt det
förhållandet att gränsen mellan stad och landsbygd blivit allt mera oskarp
och att betydande landsbygdsområden på senare tid införlivats med städerna
talar för en sådan lösning. Stadsbyggnadskontoret anser dock att de fastighetsbildningsproblein
som är förknippade med tätorter — särskilt sådana
av storstadskaraktär -— är så vitt skilda från motsvarande problem av ren
landsbygdskaraktär, att det finns anledning behålla systemet med skilda lagar
för land och stad.
Advokatsamfundet anser att försöket att samordna lagstiftningen för så
heterogena områden som centrala stadsbildningar och glesbebyggd landsbygd
måste medföra att lagens tillåtlighetsregler antingen tunnas ut i sådan om2—Bihang
till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 18 Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
fattning att de blir praktiskt taget intetsägande eller också förses med så
omfattande undantagsbestämmelser att särlagstiftning hade varit att föredra.
Samfundet delar kommitténs uppfattning att det numera inte kan komma
i fråga att vid en differentierad lagstiftning hänföra de olika reglerna
till olika kommuntyper men finner de av kommittén redovisade svårigheterna
att inom primärkommunen dra upp gränser mellan bebyggelseområden
och andra områden överdrivna. De svårigheter som har yppats med nu gällande
lagstiftning beror väsentligen på anknytningen till begreppen stad och
land. Det bör emellertid inte möta något hinder att vid en fortsatt differentiering
i stället anknyta till annat begrepp, förslagsvis till tätbebyggelsebegreppet,
om detta får en mera preciserad utformning än den kommittén
föreslagit. Däremot lär gränsdragningen inte kunna direkt hänföras till
något av de nuvarande planinstituten. Det förefaller samfundet som om
gränsdragningen bör kunna ske så att den för samhällena speciella lagstiftningen
tillämpas inom områden där tätbebyggelse finns eller kan väntas.
En sålunda bestämd gräns bör utmärkas på karta, och gränsen skall utan
större svårighet kunna ändras med hänsyn till samhällsutvecklingen. Samfundet
anser att lagförslagets allmänna uppläggning i allt väsentligt hänför
sig till landsbygdsförhållanden, varvid bebyggelseintressena tillgodoses
genom vissa bestämmelser, ofta av undantagskaraktär. Om en speciell lagstiftning
för tätbebyggelsen inte skulle anses lämplig, bör bestämmelserna
för tätbebyggelseområdena, inom vilka största antalet förrättningar äger
rum, tas upp i en särskild avdelning av lagen.
Frågan om behovet av särlagstiftning för vissa landsbygdsområden berörs
av överlantmätaren i Kopparbergs län, som anser att det inte behövs
några särbestämmelser för Kopparbergs län i fråga om fastighetsreglering.
Det nya fastighetsregleringsinstitutet i kombination med 1962 års lag om
äganderättsutredning m. m. möjliggör nämligen ett snabbare och bättre
omarronderingsförfarande än det som nu är möjligt vid laga skiften enligt
dalalagen. Lantmäteristgrelsen. delar denna uppfattning. Styrelsen anser
att ej heller den särlagstiftning, som gäller för rikets nordligaste delar (lagen
den 5 juni 1909 (nr 53 s. 8), innefattande vissa bestämmelser angående
laga skiften i Juckasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län samt
lagen den 3 juni 1955 (nr 378) med särskilda bestämmelser angående vissa
laga skiften i Kiruna stad) behöver behållas.
Samordningen av olika intressen
Kommittén. Enligt kommitténs mening råder det allmän enighet om att
man bör behålla den rådande ordningen med fastighetsbildningen utformad
som en fastighetsägarnas egen angelägenhet. Ett avgörande inflytande bör
fortfarande tillkomma fastighetsägarna även om tillåtligheten bedöms med
hänsyn också till återverkningarna för det allmänna.
B 19
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Eftersom en fastighetsbildningsåtgärd ofta berör flera olika grenar av
samhällslivet, uppkommer ett behov av att kunna företa en samlad bedömning,
där de olika intressena vägs mot varandra. Dessa intressen är dels enskilda,
dels allmänna. Till den förra gruppen hör i första hand markägarna
men också kreditgivare och andra rättighetshavare som kan rikta rättsanspråk
mot de berörda fastigheterna. Allmänintressena har gjort sig gällande
sedan lång tid tillbaka i dessa sammanhang men har på senare tid fått allt
stöire betydelse och kommit att gälla allt flera sidor av samhällslivet. En
markdisposition vid företagande av en fastighetsbildningsåtgärd måste numera
ses från flera olika synpunkter, där bebyggelsens, jordbrukets, skogsbrukets
och andra näringsgrenars intressen måste vägas mot varandra och
sammanjämkas. Överväganden av detta slag måste ske även vid mera begränsade
åtgärder, vilket är särskilt påtagligt i fråga om samordningen mellan
bl. a. fritidsintresset och naturvården.
Avvägningen mellan de olika enskilda intressen som berörs av fastighetsbddning
bör i första hand överlämnas åt sakägarna själva men denna grundsats
kan inte utan förbehåll upprätthållas beträffande alla former av fastighetsbildning.
I vissa fall fordras att en åtgärd kan företas utan att markägaren
har lämnat sitt medgivande. Detta gäller särskilt i fråga om större
och mer genomgripande fastighetsregleringar. Också i ett annat hänseende
krävs vissa begränsningar i de enskilda sakägarnas dispositionsrätt. Inteckningshavare
och andra sådana rättsägare, som av praktiska skäl inte kan
hänföras till den krets av sakägare som är representerade vid förrättningen,
måste skyddas mot åtgärder som kan innebära skada för dem. Särskilt angeläget
är det att fastighetskrediten inte störs. Kommittén föreslår att den
nödvändiga prövningen i dessa frågor — i likhet med vad som redan nu
gäller för vissa fall skall fullgöras av fastighetsbildningsmyndigheten.
Kommittén understryker starkt värdet av en positiv medverkan från sakägarna.
Förrättningsarbetet bör drivas i nära kontakt med sakägarna och
med möjlighet för dem att uttala sin mening i olika frågor.
När det gäller bevakningen av skilda allmänintressen anser kommittén
uteslutet att man konsekvent tillämpar en ordning som innebär att det allmänna
i likhet med de flesta enskilda sakägare —- får självt, genom
lämpligt organ bevaka sin rätt genom att vara närvarande vid sammanträden
och i övrigt följa förrättningen. Detta system kan emellertid tillämpas
i fråga om byggnadsnämnderna. I övrigt bör bevakningen av allmänintressena
ske genom förrättningsmännen.
Förrättningsmännen bör vid bevakningen av allmänintressena samråda
med myndigheter framför allt på länsplanet — som företräder resp. intressen.
Denna skyldighet att samråda innebär inte någon inskränkning i
förrättningsmännens självständiga beslutanderätt, men det torde kunna
förväntas att de synpunkter som framförs vid samrådet kommer att utöva
ett starkt inflytande på ärendena. Skyldigheten att ta initiativ till sam
-
B 20 Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969
råd bör inte detaljregleras, utan förrättningsmännen bör själva få bedöma
när samråd skall ske.
Fastighetsbildningslagstiftningen är enligt kommittén av övervägande
privaträttslig art och reglerar i väsentlig omfattning rättsförhållandet mellan
grannar och andra sakägare. Vissa offentligrättsliga inslag förekommer emellertid,
t. ex. i fråga om tillämpningen av de materiella villkor för fastighetsbildning
som ställts upp till skydd för olika samhällsintressen. Med hänsyn
till de båda funktioner som lagstiftningen alltså har kunde det göras gällande
att två särskilda system borde tillskapas för den överprövning av förrättningsmännens
avgöranden som alltid måste kunna komma till stånd.
Det kunde vara naturligt att prövningen av frågor om enskildas inbördes
förhållanden borde — liksom hittills — anförtros domstol medan avgöranden
av jord- och planpolitisk art eller frågor som annars rör allmänna intressen
borde överprövas på administrativ väg. Ett sådant system skulle
emellertid bereda stora organisatoriska svårigheter och orsaka besvärande
tidsutdräkt. Dessutom kan prövningen av en fastighetsbildningsfråga från
enskild synpunkt i de flesta fall inte hållas avskild från bedömningen med
hänsyn till samhällsintresset. Kommittén har därför inte tvekat om att
överprövningen av förrättningsmännens beslut och åtgärder bör anordnas
som en judiciell angelägenhet.
Överprövningen bereder vissa svårigheter när det gäller bevakningen av
allmänintressena. Styrkan i de allmänna intressen som ej sällan gör sig
gällande vid fastighetsbildning och svårigheterna att träffa de rätta avgörandena
medför enligt kommitténs mening att det inte kan komma i fråga att
låta förrättningsmännens avgöranden under alla förhållanden bli gällande,
utan rätt för det allmänna att påkalla en överprövning, överprövningen
föreslås åvila överlantmätaren, som emellertid skall samarbeta med de olika
specialmyndigheter som kan beröras i de enskilda fallen.
Bevakningen av allmänintressena inom område med stadsplan eller byggnadsplan
m. m. skall enligt kommitténs förslag ske genom byggnadsnämnden.
Nämnden skall därför alltid underrättas om tid och plats för sammanträde
i fastiglietsbildningsärende och ha samma möjlighet som sakägare att
utföra talan vid sammanträde och att anföra besvär över fastighetsbildningsmyndighets
beslut. Som en konsekvens av detta föreslår kommittén att överlantmätarens
överprövning från allmän synpunkt inte skall omfatta fastighetsbildning
inom detaljplaneområden.
överdirektören Wetterhall som i egenskap av expert biträtt kommittén
tar i ett särskilt yttrande (bet. s. 804) upp olika frågor med anknytning till
administrativ och judiciell beslutsordning.
Översiktlig planering för jord- och skogsbrukets strukturrationalisering
ingår, anför Wetterhall, som en primär uppgift i Iantbruksorganisationens
verksamhet. Den översiktliga skogsvägplanläggningen, för vilken ansvaret
i första hand ligger på skogsvårdsorganen, är ett annat exempel på admi
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969 B 21
nistrativa ställningstaganden som ger en konkret ram för strukturplaneringen.
I fråga om markanvändningen ankommer det på administrativa myndigheter,
kommunala och statliga, att meddela bindande beslut enligt olika
lagar — byggnadslagen, naturvårdslagen m. m. Likaså kan beslut enligt
jordlagstiftningen, som ankommer på administrativa myndigheter, ha bindande
verkan med avseende på markanvändning, storleksrationalisering
m. m.
Wetterhall anser självklart att fastighetsbildningsverksamheten i första
hand skall ha formen av ett judiciellt förfarande. Initiativverksamheten och
planläggningen berör emellertid allmänna intressen och beror av sådana
avgöranden, som ankommer på administrativa myndigheter. Handläggningen
av lantmäteriförrättningarna påverkas i långt högre grad av administrativa
myndigheters ståndpunktstaganden än vad som kommer till direkt uttryck
i lagtexten. De riktlinjer som utformas vid den översiktliga planeringen,
det ekonomiska stödet till investeringar i olika anläggningar m. m., dispositionen
av markreserv i allmän ägo etc. kan ha avgörande betydelse för planläggningen
vid fastighetsbildning och för möjligheterna att förverkliga lösningarna.
Förrättningsmännen vid fastighetsbildning bör handla inom ramen
för den planläggning och de riktlinjer, som utformas genom administrativa
beslut. Inom den ramen torde detaljplaneringen ofta lämpligen kunna ske
som ett led i fastighetsbildningsförrättningen. För att arbetet skall kunna
fortgå smidigt och utan onödig tidsutdräkt bör förrättningsmännen kunna
jämka upprättade planer m. m. på sådant sätt, att de beslutande administrativa
organens intentioner inte äventyras. Blir det fråga om större avsteg
från vad som avgjorts genom administrativa beslut, bör förrättningsmännen
hos vederbörande myndigheter väcka frågan om omprövning och
ändring. Judiciella och administrativa avgöranden bör sålunda i tillräcklig
utsträckning hållas isär, bl. a. med hänsyn till att parterna besvärsvägen
skall kunna få sin sak prövad av de instanser, på vilka sådan prövning normalt
ankommer.
Med anknytning närmast till reglerna om inlösen framhåller Wetterhall
vidare att förrättningsmännen inte bör belastas med uppgifter som gör att
de såsom företrädare för allmänt intresse kommer i direkt motsatsställning
till enskild part i fråga, där de själva skall vara domare och förlikningsman.
I sådana fall bör det allmänna framträda och genom behörig företrädare ta
konsekvenserna av de ingripanden som görs för att tillgodose allmänna intressen.
I fråga om den jordpolitiska kontrollen anser Wetterhall att det från
förenklingssynpunkt är önskvärt att yttre rationalisering, som planlagts av
det särskilda rationaliseringsorganet eller eljest sker under dess direkta
medverkan, kan genomföras utan att tillåtligheten från jordpolitisk synpunkt
prövas på nytt. Eftersom fastighetsbildning samtidigt kan beröra
andra allmänna intressen, kan det däremot förekomma erinringar från all
-
B 22
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
män synpunkt av andra än jordpolitiska skäl. Wetterhall önskar ett principuttalande
av statsmakterna att administrativ myndighets beslut i jordpolitiska
ärenden liksom i planpolitiska bör respekteras och inte vid fastighetsbildning
omprövas med hänsyn till allmänna intressen. Jämkning i
planer och avtal skall dock kunna ske. Det kan också vara anledning att
i lagen ta upp uttryckliga regler av innehåll, att om det allmännas intresse
från jordpolitisk synpunkt redan är prövat i vederbörlig administrativ ordning
hinder mot fastighetsbildning av jordpolitiska skäl inte skall få anföras.
Remissyttrandena. Kommitténs uttalande om att man bör behålla principen
om att fastighetsbildningen utgör en fastighetsägarnas egen angelägenhet
godtas i regel och understryks i flera yttranden. Lantmäteristyrelsen
anser att genomförandet av olika åtgärder i högsta grad underlättas, om
sakägarna har en positiv inställning och är ense inbördes. Vissa tvångsregler
kan inte undvikas men de bör då klart avgränsas, och detta har skett i
förslaget.
Fastighetsägareförbundet anser att förslaget innebär en påtaglig förskjutning
från enskilt initiativ till ökat inflytande från det allmännas sida på
fastighetsbildningens område. Detta förefaller förbundet oroande.
Principen om fastighetsbildningen som en fastighetsägarnas egen angelägenhet
godtas inte av byggnadsstyrelsen. Styrelsen uttalar bl. a.
Det torde kunna fastslås att planläggning är en allmän angelägenhet —
där helt visst enskildas berättigade intressen skall beaktas — att planläggningsfrågorna
i den pågående omstruktureringen av samhällslivet kommer
att öka i betydelse och omfattning samt att fastighetsbildningen i väsentliga
avseenden måste betraktas som ett led i genomförandet av myndigheternas
planer och intentioner. Mot den bakgrunden måste man ställa sig tveksam
om det berättigade i fastighetsbildningskommitténs grundinställning, nämligen
att fastighetsbildningen i första hand är en fastighetsägarnas egen
angelägenhet, över vilken de skall ha ett avgörande inflytande även om tillåtligheten
av fastighetsbildningsåtgärder skall bedömas med hänsyn jämväl
till återverkningarna för det allmänna. Åtskilliga skäl talar i stället enligt
byggnadsstyrelsens mening för den ståndpunkten att fastighetsbildningen
inom styrelsens intresseområde är en huvudsakligen allmän angelägenhet,
där även enskilda intressen skall beaktas.
Stadsförbundet och stadsjuristen i Stockholm är av ungefär samma mening
som byggnadsstyrelsen men uttrycker saken så att principen i fråga
knappast är förenlig med den moderna samhällsplaneringen.
Statens naturvårdsnämnd anser att det är en brist i förslaget att det inte
innehåller en uttrycklig bestämmelse om att allmänna intressen, bl. a. naturvårdsintresset,
skall beaktas. Bestämmelser av denna art finns däremot
i väglagstiftningen och i BL. Enligt nämndens mening skulle en uttrycklig
bestämmelse också kunna fylla en pedagogisk uppgift och utgöra ett stöd
för förrättningsmännen.
Samordningen mellan olika allmänna intressen uppmärksammas i flera
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år W69
B 23
yttranden. Särskilt lantmäteristijrelsen behandlar frågan mycket ingående.
Styrelsen ansluter sig till förslaget. Om ett av alternativen till förslaget
anför styrelsen.
Man kan exempelvis tänka sig att berörda myndigheter var för sig avger
beslut i de hänseenden deras intresseområden berörs med anspråk på att
dessa beslut i fortsättningen skall lända till efterrättelse vid fastighetsbildningen.
Olika myndigheters uppfattningar kan emellertid icke förutsättas
vara samstämmiga, eftersom de betraktar problemen från olika utgångspunkter.
I sådana fall torde omprövning få ske, vilket måhända resulterar
i jämkningar eller återtaganden. Förfarandet med administrativa beslut
måste uppenbarligen leda till en avsevärd stelhet och risk för förseningar,
särskilt om de olika myndigheternas avgöranden få överklagas, vilket synes
nödvändigt enär enskilda intressen eljest icke kunde göra sig gällande.
Efter att ha återgett vissa uttalanden i samband med ändringar i JDL
åren 1947 och 1950 anför styrelsen.
Samordningen mellan fastighetsbildningsproceduren och de olika allmänna
intressen, som därvid bör öva inflytande, är uppenbarligen av stor betydelse
från olika utgångspunkter. Sålunda måste å ena sidan finnas säkerhet
för att nämnda intressen blir i tillräcklig mån tillgodosedda, men å andra
sidan måste proceduren göras så enkel som möjligt, varvid utom annat
måste —- såsom redan tidigare framhållits — beaktas att olika allmänna
intressen av den art bär avses ofta gör sig gällande vid ett och samma fastighetsbildningsärende.
Vid de partiella reformer av fastighetsbildningslagstiftningen,
som ovan nämnts, har man valt en princip för samordningen
som enligt styrelsens mening är ändamålsenlig och väl lämpad att ligga
till grund för anordningarna vid den nu aktuella reformen, nämligen principen
med ett enhetligt förrättningsförfarande där de allmänna intressena
tillgodoses genom samverkan med ifrågavarande myndigheter på samrådets
grund. Förfarandet torde åtnjuta allmänhetens förtroende, och erfarenheterna
av samrådsformen är goda. Liknande sätt att samverka har under
senare tid också vunnit allt större insteg på andra håll i förvaltningen, och
goda möjligheter torde finnas att ytterligare utveckla det och anpassa det
efter successivt ändrade förutsättningar. Här må sålunda erinras om det
samråd mellan länsmyndigheter som sker inom länsrådens ram (prop.
1959: 148 s. 243). Anordningen med samråd medför vid fastighetsbildningen
den stora fördelen, att de formella beslutsfunktionerna kan samlas
till en instans, en fördel som blir alltmer påtaglig ju mera utvecklad samhällsverksamheten
blir och ju fler intressen som på grund därav gör sig
gällande vid fastighetsbildningen. Det må tilläggas att bland annat praxis
i högsta domstolen torde visa att myndigheterna i erforderlig mån vunnit
beaktande för uppfattningar och yrkanden i ärenden som dragits under
domstols prövning. Lantmäteristyrelsen vill hävda, att avsteg från de tilllämpade
principerna — exempelvis genom krav på administrativa delbeslut
till grund för fastighetsbildningen — skulle betyda en tillbakagång från
förvaltningsorganisatorisk synpunkt och därför icke bör komma i fråga.
Samrådsförfarande! godtas i princip av flertalet remissinstanser och betydelsen
av samråd understryks i en råd yttranden.
B 24
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Svea hovrätt understryker behovet av redovisning för sakägarna.
Att förrättningsmännen har att ex officio iakttaga det allmännas intresse
vid fastighetsbildning synes av praktiska skäl ofrånkomligt. Det är nödvändigt
att förrättningsmännen härvid i stor utsträckning samråder med
olika myndigheter, icke minst med dem som i högre instans företräder det
allmänna. Särskilda former för detta samråd är svåra att föreskriva. Det
förtjänar emellertid framhållas, att vad som förekommit vid samråd av
detta slag bör redovisas för den enskilde sakägaren, så att denne får möjlighet
att redan på förrättningsstadiet bemöta en av vederbörande myndighet
hävdad uppfattning. En sådan redovisning är också ägnad att motverka
att förrättningsmännen utsättes för misstanke om osjälvständighet gentemot
myndigheter som företräder det allmänna (jfr motion till 1959 års riksdag
II: 432).
Kommitténs förslag att anordna beslutsförfarandet som ett judiciellt förfarande
godtas eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Statskontoret framhåller att judiciell prövning torde vara väsentlig för
rättssäkerheten. Dessutom innebär en judiciell prövning ökade möjligheter
att rationalisera fastighetsbildningsförfarandet. Servitutsfrågor och frågor
om fastighetsindelningens beskaffenhet synes inte vara av den karaktär
att de kan prövas i administrativ ordning. Lantbruksshjrelsen uttalar att
förrättningsformen har visat sig vara ett smidigt och i hög grad användbart
sätt att handlägga fastighetsbildningsärendcn.
Näringslivets bgggnadsdelegaiion och SAF erinrar om att fastighetsbildningsärenden
av ålder har handlagts judiciellt i en från både allmän och
enskild synpunkt rationell och lämplig ordning, förrättningsformen. Genom
det judiciella förfarandet skapas goda garantier för materiellt riktiga avgöranden.
Samtidigt ger detta speciella förfarande fastighetsägarna stora
möjligheter att ta initiativ till och aktivt medverka i fastighetsbildningsåtgärderna.
Det är därför både nödvändigt och lämpligt att behålla det
judiciella förfarandet. Liknande uttalanden görs av skogsindustriernas samarbetsutskott.
Tillstyrkanden av det judiciella förfarandet innefattas också i de yttranden
som avgetts av flera lantbruksnämnder, flertalet överlanlmätare, domänstyrelsen,
överståthållarämbetet, häradshövdingeföreningen, fastighetsägareförbundet
och skogsägareförbundet.
Lantmätareföreningen anser att en från effektivitetssynpunkt angelägen
samordning i förfarandet — en integrerad fastighetsbildningsprocedur —-leder till en judiciell ordning. Inom dess ram kan nämligen smidigt såväl
de civilrättsliga intressebrytningarna mellan fastighetsägarna som de allmänna
synpunkterna tas upp till prövning.
Även om skäl stundom kunde finnas för ett avvaktande i högre utsträckning
än f. n. av prejudiciella avgöranden i förrättningsproceduren måste stor
försiktighet iakttagas härvidlag. I fastighetsbildningssammanhang beröres
nämligen en mångfald administrativa myndigheters verksamhetsområden.
Skulle i princip administrativ förprövning krävas inom alla dessa bleve
B 25
Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969
förfarandet helt lamslaget. I stället måste — genom förrättningsorgancts utredningar
och kontakter med utvecklingen — en ur allmän synpunkt lämplig
avvägning ske. Härigenom vinnes en snabbhet i handläggningen av flertalet
ärenden samtidigt som den nödvändiga avvägningen mellan delvis
motstridiga allmänna specialintressen åstadkommes.
En mindre positiv inställning till kommitténs förslag intas av kommunförbunden.
Stadsförbundet godtar principen att all fastighetsbildning
skall ske vid förrättning, under förutsättning att förrättningen hålls inom de
gränser som dras upp genom planmyndighetens beslut. Såvitt förbundet
kunnat finna är förrättningsformen lämplig och praktisk för fastighetsbildningsäi
endena. Under de angivna förutsättningarna anser sig förbundet ej
heller kunna framföra några erinringar mot den föreslagna rent judiciella
överprövningen av förrättningen. Liknande synpunkter uttalas av kommunal-tekniska
föreningen, som anser det ligga nära till hands att dra en
parallell med expropriationsförfarandet. Föreningen anför bl. a.
Fastighetsbildning är ju redan nu i vissa former (och skulle komma att
bli det ännu mer enligt det framlagda förslaget) starkt besläktad med expropriation.
Ett expropriationsförfarande kan ju nu — oavsett expropriationsformen
— sägas vara uppdelat i två moment: ett administrativt förfarande
(tillståndsprövning respektive planupprättandet och fastställelseprövningen
i samband härmed) och ett judiciellt förfarande (domstolsförfarandet). På
motsvarande vis kan fastighetsbildningsförfarandet sett i ett större sammanhang
— främst då det gäller planområden eller andra områden med i
administrativ ordning tillkomna, byggnadsreglerande bestämmelser — uppdelas
i två moment: ett administrativt förfarande (planmomentet) och ett
judiciellt förfarande (den egentliga fastighetsbildningen med dess eventuella
överprövning).
De båda förfarandena är i princip så likartade varandra och dessutom
under avsevärd tid prövade med tillfredsställande resultat (om man bortser
från de brister och olägenheter, som härrör från att fastighetsbildningslagstiftningen
blivit föråldrad), att bärande skäl för ett annat principförfarande
icke kan anses framlagda i samband med den verkställda utredningen eller
eljest.
Kritiken mot det av kommittén föreslagna beslutsförfarandet kan indelas
i två huvudgrupper efter de skilda intresseområdena, dvs. jordbruksförhållanden
och förhållandena inom planlagda områden.
Vad beträffar jordbruksförhållandena är det gemensamma draget i kritiken
ett krav att administrativa beslut i viss utsträckning skall vara bindande
för förrättningsmannen. Denna ståndpunkt företräds främst av
lantbruksstyrelsen, som utvecklar sin mening i nära anslutning till de
synpunkter som har anförts i överdirektören Wetterhalls särskilda yttrande.
Styrelsen godtar alltså den judiciella förrättningsformen men anför
följande.
Om lantbruksstyrelsen sålunda anser sig höra godtaga en rent judiciell
handläggning av fastighetsbildningsärendena, bör likväl understrykas att
handläggningen av lantmäteriförrättningar i långt högre grad påverkas av
B 26 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
administrativa beslut än vad som kommer till uttryck i lagtexten. På sätt
överdirektör H. Wetterhall i sitt särskilda yttrande rörande spörsmål om
administrativ och judiciell beslutsordning närmare utvecklat träffas för
fastighetsbildningen grundläggande beslut i mycket stor utsträckning av
administrativa myndigheter. Det är angeläget att den svårlösta frågan om en
smidig samordning av administrativa och judiciella beslut, som ligger till
grund för fastighetsbildningen, får en tillfredsställande lösning. Om man
godtar en rent judiciell handläggning av själva fastighetsbildningsärendet,
synes det ej finnas någon annan väg för lösning av detta spörsmål än att i
lagtexten intaga direkta föreskrifter om att respektera vissa administrativa
beslut. Sådana regler har nu i viss utsträckning införts t. ex. om att fastighetsbildning
ej får ske i strid med fastställd detaljplan och att beslut om
förvärv för bolag av skogsmark ej behöver överprövas. Det synes emellertid
nödvändigt att gå längre på denna väg. Regler bör således införas om
att beslut av det statliga rationaliseringsorganet rörande markanvändning
och storleksrationalisering bör respekteras liksom att vid fastighetsbildning
översiktlig planläggning för jord- och skogsbrukets strukturrationalisering
i möjlig mån skail beaktas. Av avgörande betydelse är emellertid också att
fastighetsbildnings- och rationaliseringsorgan organisatoriskt är så uppbyggda,
att ett smidigt samarbete underlättas.
Flera lantbruksnämnder och hushållningssällskap uttalar liknande synpunkter.
En motsatt uppfattning uttrycks av lantbruksnämnden i Kalmar län som
ser fastighetsbildningen som ett komplement och ej en konkurrent till den
i administrativ ordning drivna rationaliseringsverksamheten. Nämnden anser
att någon ändring i förslaget i denna del inte behövs. Frågan kan lämpligast
lösas genom förtroendefullt samråd mellan berörda verk och genom
lämpliga anvisningar.
Inte heller lantbruksnämnderna i Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands,
Kopparbergs, Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns norra
område har någon erinran mot kommittéförslaget i detta avseende.
Också från den grupp av kritiska remissinstanser, som behandlar fastighetsbildningens
förhållande till planmyndigheterna, framställs mer eller
mindre starka krav på större inflytande för administrativa myndigheter i
fråga om fastighetsbildningen.
Flertalet remissinstanser godtar emellertid i princip de lösningar som
kommittén har föreslagit i syfte att tillgodose planintressena.
Lantmäteristgrelsen konstaterar sålunda att förslaget — som också inrymmer
en genomgripande reform av metoderna för plangenomförande —
inte försvagar det inflytande som de särskilda planmyndigheterna enligt
byggnadslagstiftningen har när det gäller planläggning och plangenomförande.
Länsstyrelsens och byggnadsnämndens reella beslutsfunktioner har sålunda
inte till någon del överförts till fastighetsbildningsorganen. Genom
rätten att ta initiativ till ändringar i fastighetsindelningen och till fastighetsbestämning
får byggnadsnämnden tvärtom påtagligt ökade möjligheter att
tillgodose det allmänna intresset av en sund bebyggelseutveckling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 27
Kommunal-tekniska föreningen, som finner övervägande skäl tala för ett
judiciellt förfarande, framhåller att detta givetvis inte innebär att en omprövning
av i administrativ ordning fattade beslut skall och får ske vid fastighetsbildningen.
Avgöranden, som har träffats vid planläggning eller vid
utfärdandet av andra bestämmelser rörande bebyggelse, måste enligt föreningens
åsikt vara bindande för prövningen vid följande fastighetsbildnmgsåtgärder.
Detta framgår tydligt av såväl lagtexten som motiven. Ett
visst utrymme för jämkningar i och tolkningar av fastställda planer i samband
med fastighetsbildningen anses dock enligt motiven föreligga_med
eller ulan stöd av ett formellt dispensförfarande.
Stadsbyggnadskontoret i Stockholm framhåller att det inte med fog kan
goras gallande att lagförslaget skulle ge förrättningsmännen behörighet att
mom område för fastställd plan bilda fastigheter som strider mot planmyndighetens
intressen.
De principiella invändningarna mot det judiciella förfarandet kommer
framfor allt från byggnadsstyrelsen. Styrelsen framhåller nödvändigheten
av att undvika sammanblandning av judiciella och administrativa avgöranden
och framför konkreta förslag till en annan lösning. Styrelsen ytt
rar
o 47 J
Byggnadsstyrelsen vid i detta sammanhang vända sig mot ett uttalande
Is. 125, tredje st.) i den allmänna motiveringen: »... har kommittén icke
tvekat om att, med bibehållande av den ordning som med blott visst mindre
undantag för närvarande tillämpas anordna överprövningen av förrättningsmannens
beslut som en judiciell angelägenhet.» Uttrycket »med blott visst
mm t-°rde a-VSe !917 års fastiShctsbildningslag, inom vars omade
fastighetsbildningen i realiteten är ordnad som ett administrativt förfarande.
Det synes icke vara korrekt att antyda att denna fastighetsbildningsverksamhet
skulle representera ett undantag — i själva verket omfattar
den troligen varje ar mer än hälften av alla nybildade fastigheter i landet
och dessa fastigheter har säkerligen ett betydligt högre värde än de som
nybildas i andra former.
Fastighetsbildningskommittén har diskuterat ett regelsystem enligt vilket
besvär over fastighetsbildningsåtgärd skulle kunna ske dels enligt judiciell
ordnmg och dels i administrativ väg. (Ett sådant system har bl. a. kommit
till användning i det av fastighetsbildningskommittén tidigare framlagda
lorslaget till lag om gemensamhetsanläggningar.) På liknande sätt kanW
propriationsforfarandet sagas vara uppdelat i ett administrativt avsnitt (expropriatmnsmedgivandet)
och ett judiciellt (ersättningsfrågorna). Givetvis
fuirteadett-n sy®te™ anses Jogiskt riktigt och ur rättssäkerhetssynpunkt helt
ti fredsstallande. Kommittén har emellertid — huvudsakligen med hänsyn
till svårigheten att gora proceduren snabb och enkel — avvisat en sådan
losnmg. I det föreslagna judiciella förfarandet bär man således inte kunnat
undgå att inrymma frågor av sådan natur att de egentligen borde avgöras
i administrativ ordnmg. Detta är enligt styrelsens mening otillfredsställande
mte mmst ur rättssäkerhetssynpunkt.
Med hänsyn till rättssäkerheten är det enligt byggnadsstyrelsen av vikt att
administrativa avgöranden sker i vedertagen ordning så att de kan prövas
JB 28 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
av vederbörande administrativa myndighet. Plan- och bebyggelsefrågor bör
sålunda avgöras av planmyndigheterna i enlighet med byggnadslagens bestämmelser.
Fastighetsbildning utgör i det stora flertalet fall en slutprodukt
av en planering, och den bör ske i strikt överensstämmelse med byggnadslagstiftningens
innehåll och i enlighet med intentionerna hos planmyndigheterna,
i första hand byggnadsnämnden. Byggnadsnämndens i byggnadslagstiftningen
givna centrala ställning bör klarare än som har skett i kommittéförslaget
framgå av lagtext och motiv. Man bör också beakta kommunens
legitima intresse av vad som försiggår i fastighetsbildningsavseende
även inom glesbygdsområden. Den princip som byggnadsstyrelsen vill förorda,
nämligen judiciell prövning av judiciella spörsmål och administrativ
prövning av administrativa frågor behöver ej enligt styrelsens förmenande
__ och styrelsen finner sig därvid ha stöd av erfarenheterna av den nu gällande
lagstiftningen — medföra de nackdelar och problem som kommittén
har befarat. Ett av de viktigaste skälen härtill är att administrativa och
judiciella frågor endast sällan torde uppträda samtidigt i sådana ärenden
som förekommer i stort antal. Man kan således notera de administrativa
frågornas obestridliga dominans vid fastighetsbildning som har till syfte
alt bilda fastigheter för bebyggelseändamål. Lika uppenbara synes de huvudsakligen
judiciella aspekterna vid fastighetsbestämning vara. Vid fastighetsreglering
däremot måste enligt sakens natur såväl administrativa som
judiciella problem uppträda. Ett utmärkande drag för denna typ av ärenden
torde dock vara deras relativt ringa antal, varför därav föranledda problem
ej bör få i ofördelaktig riktning påverka verksamheten i övrigt.
Liknande uttalanden görs av de flesta länsarkitekter. Även länsstyrelsen
i Östergötlands län, fastighetsnämnden i Stockholm och föreningen för samhällsplanering
framhåller att frågor som tillhör planmyndigheternas kompetensområde
inte bör överprövas av domstol utan av vederbörande administrativa
myndighet.
Enligt föreningen för samhällsplanering bör den vägledande principen
vara att planläggningsfrågor först avgörs och bedöms i vederbörlig ordning
av administrativa myndigheter. Fastighetsbildningen kommer sedan att utgöra
ett verkställande av planläggningens intentioner och vid den efterföljande
prövningen i judiciell ordning beaktas i huvudsak endast frågor av
privaträttslig art. Liknande synpunkter uttalas av SAR.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att den administrativa överprövningen
bör utvidgas och anför.
Detta bör ske t. ex. genom att länsstyrelsens tillstånd uppställes såsom
förutsättning för bildande av fastighet avsedd för bebyggelse inom område,
varest byggnadsförbud gäller t. ex. enligt strandlagen eller på grund av att
bebyggelsen är hänförlig till tätbebyggelse inom ej detaljplanelagt område.
I de fall byggnadsnämnd äger medge dispens från byggnadsförbud, synes
byggnadsnämnden även böra medges rätt att lämna tillstånd till dylika fastighetsbildningar.
Prövningen av dylika ärenden skulle således ske i huvud
-
B 29
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
saklig överensstämmelse med vad som stadgas i 3 kap. 12 § i förslaget angående
fastighetsbildning i strid mot fastställd generalplan, stadsplan, tomtindelning,
byggnadsplan m. m.
Fastighetskontoret i Stockholm förordar att avgöranden av administrativ
innebörd genom underställning prövas av de instanser på vilka sådan prövning
normalt ankommer. I yttrandet anförs bl. a.
För att planpolitiska riktlinjer skall kunna omsättas i praktiskt handlande
krävs samordnande handlingsprogram för olika kommunala organ. De
planpolitiska avgörandena sker i administrativ ordning genom beslut av
kommunala och statliga myndigheter. Vid fastighetsbildningen sker emellertid
även ett flertal avgöranden som är av judiciell karaktär, främst sådana
som avser rättsfrågor mellan enskilda parter. Förrättningsformen torde enligt
fastighetskontorets mening i och för sig vara lämplig för handläggning
av fastighetsbildningsärenden. Fastighetsbiidningsförrättning torde visserligen
i stad regelmässigt icke komma att innehålla några planläggningsfrågor,
men det är icke uteslutet, att så kan komma att befinnas lämpligt i
vissa avseenden. Denna planläggning kommer givetvis att beröra allmänna
intressen och vara beroende av sådana avgöranden, som ankommer på administrativa
myndigheter. Handläggningen av faslighetsbildningsförrättningar
blir sålunda i väsentligt högre grad påverkad av kommunala myndigheters
ståndpunktstaganden än vad som direkt kommer till uttryck i lagtexten.
Av denna borde klart framgå att förrättningsmännen måste handla
inom ramen för den planläggning och de riktlinjer som utformas genom administrativa
beslut. Förrättningsförfarandet kan icke minst för kommunen
själv medföra avsevärda tidsvinster. För att arbetet skall gå snabbt och
smidigt bör förrättningsmännen efter byggnadsnämndens medgivande kunna
jämka upprättade planer, besluta om åtgärder vartill byggnadslov erfordras
m. m. på sådant sätt att de beslutande administrativa organens intentioner
främjas. Vid mindre avvikelser från gällande plan förutsättes, att
formell planändring icke behöver verkställas. Vid större sådana, där man
får utgå från att planändring måste prövas i laga ordning, bör byggnadsnämnden
kunna avgöra, om fastighetsbildningen skall vila i avvaktan på
erforderlig planändring eller om så icke anses behövligt. I det senare fallet
kommer handläggningen av planändringen och fortsatt fastighetsbiidningsförrättning
att kunna ske parallellt. För att nå klara och enkla arbetsformer
är det angeläget, att administrativa och judiciella avgöranden i tillräcklig
utsträckning hålles isär, bland annat med hänsyn till att parterna besvärsvägen
skall kunna få sin sak prövad av de instanser, på vilka sådan prövning
normalt ankommer. Detta synes också medverka till att en lämplig
samordning med övrig planläggningsverksamhet enligt byggnadslagen säkerställes.
I flera yttranden yrkas en mera långtgående bundenhet för förrättningsmannen
när det gäller planläggningsmyndigheternas beslut än förslaget
föreskriver.
Stadsförbundet anser sålunda att de bestämmelser som kommittén har
föreslagit i syfte att säkerställa uppföljningen av gällande planer och byggnadsreglerande
bestämmelser icke otvetydigt anger att fastighetsbildningen
är begränsad till åtgärder inom ramen för dessa planbestämmelser.
B 30 Kungl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1969
Byggnadsnämndens ställning vid fastighetsbildningen diskuteras i flera
yttranden. Det görs från många håll — framför allt av städer och planmyndigheter
— gällande att förslaget innebär en försvagning av byggnadsnämndens
inflytande.
Byggnadsstyrelsen framhåller helt allmänt att den centrala ställning som
byggnadsnämnden har enligt byggnadslagstiftningen bör klarare än som
har skett i förslaget framgå av lagtext och motiv.
Förslaget återskapar ett tjänstemannavälde som inte är förenligt med en
demokratisk grundsyn, anser länsarkitekten i Gotlands län. En samordning
mellan fastighetsbildningslagstiftningen och byggnadslagstiftningen bör innebära
att bebyggelsen blir den primära frågan och fastighetsbildningen ett
plangenomförande instrument. Förrättningsmännen har enligt förslaget tillerkänts
befogenheter som rätteligen bör tillkomma enbart byggnadsnämnd.
Liknande synpunkter anförs av länsarkitekterna i Göteborgs och Bohus,
Hallands och Kopparbergs län.
Länsarkitekten i Gotlands län anser att det är olyckligt att nu försvaga
byggnadsnämndens ställning, eftersom den förestående kommunreformen
kommer att ge kommunerna ökade möjligheter att stärka byggnadsnämndens
resurser.
Byggnadsnämndens rådgivande och styrande roll bör komma till klarare
uttryck, anser länsarkitekten i Örebro län. Detta synes enklast kunna ske
genom en föreskrift att ansökan om fastighetsbildning inom område med
plan eller med byggnadsförbud inges till byggnadsnämnden. Härigenom kan
de planmässiga frågorna på ett tidigt stadium bedömas allsidigt och byggnadsnämnden
göra de utredningar som behövs för att bedöma hur bebyggelse
och fastighetsbildning lämpligen bör ske för att ingå som led i ett
ändamålsenligt utnyttjande av området. Liknande synpunkter uttalas av
länsarkitekterna i Uppsala och Västmanlands län.
Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter förrättningsmännens
kompetens för många av de frågor i vilka förslaget tillägger dem beslutanderätten.
Det förefaller länsarkitekten praktiskt att i stället lägga beslutanderätten
hos byggnadsnämnden med den samlade expertis, som väntas
kunna tillföras nämnderna efter hand som kommunindelningsändringar
fullföljs. I varje fall torde detta vara ägnat att medföra väsentliga lättnader
och befrämja snabba och förenklade förrättningar.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län vill i likhet med länsarkitekten i länet
och drätselkammaren i Sundsvall ifrågasätta om inte förrättningsmännen
erhållit väl fria händer att ingripa i fastighetsbildningen mot byggnadsnämndens
planverksamhet och om inte byggnadsnämndens ställning som
central planmyndighet i kommunen kommer att försvagas i stor utsträckning
genom förslaget. Även stadsförbundet anser att förslaget ger byggnadsnämnden
alltför begränsade möjligheter att bevaka sina intressen i fastighetsbildningsärenden.
Förbundet kritiserar bl. a. de föreslagna reglerna om
B 31
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
underrättelse till byggnadsnämnden angående förrättning. För att redan
fiån början säkerställa den nödvändiga, nära kontakten mellan de kommunala
planmyndigheterna och förrättningsmännen bör enligt förbundet vidare
övervägas huruvida inte alla ansökningar om fastighetsbildningsåtgärder
kan göras hos byggnadsnämnden som därefter har att vidarebefordra
ansökningarna till förrättningsmännen. Liknande synpunkter anförs av
föreningen för samhällsplanering.
Advokatsamfundet finner det angeläget att de medel för att genomföra
fastighetsreglering inom byggnadsområden, som har lagts i förrättningsmännens
hand i form av rätt att meddela byggnadsförbud och beslut om
rivning och flyttning av byggnad, får sådan utformning att det reella avgörandet
läggs hos byggnadsnämnden. Samma synpunkter anförs av stadsjuristen,
stadsbyggnadskontoret och byggnadsnämnden i Stockholm samt
kommunförbundet.
Några remissinstanser anser att byggnadsnämndens ställning enligt förslaget
i stort sett är oförändrad och att någon förstärkning inte är påkallad,
till dessa remissinstanser hör lantmäteristyrelsen och lantmätareföreningen.
Föreningen påpekar att byggnadsnämnderna i formellt hänseende tillerkänts
i huvudsak samma möjligheter som i gällande rätt att samordna
bebyggelse och planering med fastighetsbildning. Förslagen om initiativrätt
och besvärsrätt i fråga om fastighetsreglering utgör enligt föreningens åsikt
värdefulla nyheter, när det gäller byggnadsnämndens formella möjligheter
att påverka samordningen.
Även stadsbyggnadskontoret i Stockholm påpekar att byggnadsnämndens
möjligheter att i formellt hänseende samordna fastighetsbildning och planläggning
är ungefär desamma enligt förslaget som i dag. Kontoret har inte
annan erinran däremot än att kontoret skulle föredra underställningsrätt
framför besvärsrätt. I fråga om byggnadsnämndens inflytande vid tillämpning
av fastighetsregleringsinstitutet anför kontoret.
Med hänsyn till den mycket kraftiga inverkan på fastighetsbeståndet, som
en fastighetsreglering kan innebära, skulle ett ännu starkare inflytande för
BN i fråga om denna förrättningstyp kunna diskuteras, till exempel på ett
obligatoriskt underställningsförfarande i planhänseende på samma sätt som
i den föreslagna lagen om gemensamhetsanläggningar. Den stora mängden
fastighetsi egleringar i stad torde emellertid komma att innebära ägoutbyten
och gränsregleringar utan nämnvärd betydelse för plansynpunkt. Mera komplicerade
fastighetsregleringar i stad återigen torde — förutsatt att tomtindelning
har »förkörsrätt» före fastighetsreglering — regelmässigt komma
att ske med stöd av fastställd tomtindelning, om BN så önskar. Bortsett från
vissa speciella åtgärder som kan förekomma vid fastighetsreglering behöver
därför nämndens inflytande på fastighetsreglering inte stärkas. Ett obligatoriskt
samråds- eller underställningsförfarande bör därför enligt kontorets
uppfattning inte tillskapas. Detta skulle nämligen avsevärt tynga förrättningsförfarandet,
något som med hänsyn till den på sina håll svåra arbetsbalansen
till varje pris måste undvikas.
B 32
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Fastighetsbildningsinstituten
Kommittén. En viss uppdelning i flera institut för fastighetsbildning är
enligt kommitténs mening nödvändig även för framtiden. Särskilda villkor
måste nämligen uppställas för olika åtgärder alltefter syftet med dem och
deras inverkan på de rättigheter som är knutna till den fasta egendomen.
En viss begränsning i förhållande till det stora antal former för fastighetsbildning
som nu finns är emellertid möjlig.
Samtliga åtgärder som syftar till en ändring av fastighets struktur i något
avseende — även i fråga om rätt till samfälld mark och servitutsförhållanden
— föreslås av kommittén utgöra ett enda institut, fastighetsreglering,
som ersätter laga skifte för omarrondering, ägoutbyte, servitutsutbrytning
och sammanföring av samfälld vägmark m. in. med angränsande fastighet.
Regleringsinstitutet utformas på sådant sätt att det möjliggör alla önskvärda
ändringar av bestående fastigheter och kommer härigenom att täcka
de behov som ägoutbyte m. fl. särskilda åtgärder tidigare haft att tillgodose.
För att motsvara nutida krav på enkelhet, snabbhet och ändamålsenlighet
kan regleringen inte i likhet med omskiftet anordnas som en delning av ett
på förhand fixerat skifteslag. I stället utformas den mera i överensstämmelse
med de principer som gäller för det nuvarande ägoutbytet. Från detta
bör emellertid enligt kommitténs mening regleringen skiljas på det sättet att
den för att möjliggöra en fullständig förbättring av fastighetsbeståndet
skall innefatta åtgärder inte bara beträffande fastigheternas enskilda ägor
utan också rörande samfälligheter och servitut. I likhet med annan fastighetsbildning
skall fastighetsreglering i princip vara fastighetsägarens egen
angelägenhet. Kommittén framhåller emellertid att det är ofrånkomligt att
i lagen införa vissa tvångsmomenl, som innebär att fastighetsägaren är
skyldig att under vissa angivna förutsättningar tåla att hans fastighet ändras
i fråga om storlek och ägoanordning m. m.
För nybildning av fastighet föreslås tre institut, nämligen avstyckning,
klyvning och sammanläggning. Klyvningen ersätter den form av laga skifte
som brukar kallas ldyvningsskifte. De övriga motsvarar de former för fastighetsbildning
som nu har motsvarande namn.
Ytterligare ett särskilt institut föreslås, nämligen fastighetsbestämning.
Detta är inte att hänföra till fastighetsbildning men kommer ofta att utnyttjas
som ett led i fastighetsbildningsproceduren. Institutets uppgift är
främst att tjäna som medel för att fastställa den gällande fastighetsindelningens
beskaffenhet. Det ersätter gränsbestämning enligt gällande rätt men
har en något vidare innebörd.
De föreslagna formerna för fastighetsbildning är avsedda att gälla såväl
inom tätorter som i glesbygder. Den fastighetsbildande verkan som stadsplan
och tomtindelning f. n. har bortfaller alltså.
B 33
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Remissyttrandena. Kommitténs förslag beträffande fastighetsbildningsinstituten
har fått ett övervägande gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.
Begränsningen av antalet institut godtas av flertalet remissinstanser.
Lantbruksnämnden i Norrbottens lön anser dock att åtgärder som syftar till
ändring och nybildning av fastigheter skulle kunna sammanföras till ett
institut. I övrigt är det fyra huvudfrågor som särskilt uppmärksammats av
remissinstanserna, nämligen bortfallet av stadsplans och tomtindelnings fastighetsbildande
verkan, fastighetsregleringsinstitutet, skifteslagsindelningen
och sammanföringsinstitutets avskaffande.
Kommitténs förslag i fråga om stadsplans och tomtindelnings fastighetsbildande
verkan tillstyrks av hovrätten för Nedre Norrland, lantmäteristyrelsen,
överlantmätarna i Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs
och Norrbottens län, stadsingenjören i Nacka, kommunal-tekniska föreningen,
näringslivets bijggnadsdclegation, industriförbundet och SAF.
Kommunal-tekniska föreningen anser att den nuvarande regeln i 1 kap.
1 § FBLS om stadsplans fastighetsbildande verkan i åtskilliga fall kan leda
till att man får fastighetsgränser som inte är fixerade med önskvärd noggrannhet.
Denna formlösa fastighetsbildning bör därför utmönstras. Föreningen
är mera tveksam när det gäller tomtindelnings avstyckande verkan
enligt 1 kap. 3 § FBLS. Här kan man — i motsats til! när det är fråga om
stadsplan med viss rätt göra gällande, att lagändringens verkningar måhända
inte i alla avseenden kan betraktas som fördelaktiga. Nuvarande ordning
möjliggör t. ex. successiva inköp och lagfarter beträffande olika delar
av eu tomt. Detta måste betecknas som förmånligt och ändamålsenligt för
en köpare, som inte på en gång mäktar med att helt förvärva en genom
bestående fastighetsindelning på flera händer splittrad tomt. För det slutliga,
dvs. rättsliga bildandet av en sådan tomt fordras nu endast en förrättning -—
en tomtmätning — samt ett föga kostsamt sammanläggningsförfarande. Den
föreslagna lagstiftningen möjliggör visserligen i och för sig också en successiv
uppbyggnad av en tomt enligt fastställd tomtindelning. Varje sådant
förvärv kräver emellertid för sitt genomförande en ny förrättning — fastighetsreglering
eller avstyckning, ev. kombinerad med sammanläggning. Det
synes sålunda bli ett omständligare och ev. för sakägarna kostsammare
förfarande i framtiden vid successivt förvärv av tomtdelar. Föreningen
anser att nackdelen med det föreslagna systemet kanske bör accepteras med
hänsyn till de fördelar i övrigt som är förbundna med de av kommittén uppdragna
klara och distinkta riktlinjerna för all fastighetsbildning. Kanske
finns det också anledning att införa vissa övergångsbestämmelser — något
som fastighetsbildningskommittén inte synes ha övervägt eller i varje fall
inte redovisat i konkreta förslag. Det synes också böra övervägas, om man
inte genom tillämpningsföreskrifter och lämpligt avvägda taxebestämmelser
kan ordna så att tomtbildningsförfarandet i nu berörda fall inte kom
-
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 34 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
mer att ställa sig kostsammare för sakägarna än enligt nu gällande bestämmelser.
Också lantmäteristyr elsen berör den av föreningen anmärkta problematiken
men anser inte att någon olägenhet behöver uppstå. Styrelsen framhåller
behovet av ändrade taxor för att nedbringa kostnaderna för denna typ av
förrättningar. Det utan jämförelse bekvämaste sättet att få tomten färdigbildad
torde emellertid vara att låta den undergå fastighetsreglering. Genom
detta institut öppnas möjligheter för markägaren att via förhandlingar inom
förrättningens ram snabbare än med nuvarande förfarande få till stånd
önskade uppgörelser som kan läggas till grund för det slutliga fastighetsbildningsresultatet.
öv er lantmätaren i Östergötlands län understryker att kommittéförslaget
har fördelar från redovisnings- och registreringssynpunkt. Det är också en
fördel, att nu gällande förbud för avstyckning av tomtindelad mark faller
bort. Detta förbud har vid flera tillfällen vållat besvärligheter och onödig
omgång.
Näringslivets byggnadsdelegation, industriförbundet och SAF anser att
det inte innebär någon nackdel att tomtindelningen i fortsättningen får karaktären
av ett detaljplaneinstitut, eftersom lagförslaget samtidigt öppnar
möjligheter till ordinär fastighetsbildning för tomt. Tvärtom vinner man
härigenom den betydande fördelen att otaliga ofullgångna fastigheter inte
längre kan bildas. Dessutom får fastighetsregistreringen större stadga, inskrivningsförhållandena
förenklas och fastighetskreditgivningen blir säkrare.
Inte heller stadsdomareföreningen har någon erinran mot de föreslagna
fastighetsbildningsinstituten. Föreningen anser emellertid att det är oklart
hur tomtindelningsinstitutet skall fungera i fortsättningen. Bl. a. bör förhållandet
mellan upprättad tomtindelning och fastighetsreglering närmare
klarläggas.
Fastighetsägareförbundet anser att de nuvarande reglerna i FBLS fungerat
väl och att de föreslagna ändringarna knappast innebär några förbättringar.
Förbundet befarar att de nya reglerna kan komma att medföra tidsförluster
och ökade kostnader för fastighetsägarna. Förbundet vill dock inte
motsätta sig ändringsförslaget. Enligt kommunförbundet är bortfallet av
stadsplans avstyckande verkan enbart en fördel, eftersom härvid uppkomna
fastighetsgränser kan vara alltför vagt redovisade. Förbundet har i och för
sig förståelse för principen, att alla fastighetsbildningsfrågor prövas vid förrättning,
men ställer sig ändå tveksamt till förslaget att slopa även tomtindelnings
avstyckande verkan. I anslutning härtill ifrågasätter förbundet
om det är nödvändigt att länsstyrelsen fastställer tomtindelning även i fall,
då anmärkning inte framförts mot förslag till tomtindelning som utställts
för granskning.
Följande remissinstanser avstyrker kommitténs förslag om borttagande
Kungl. Maj ds proposition nr 128 åt 1969 B 35
av stadsplans och/eller tomtindelnings avstyckande verkan, nämligen Svea
hovratt, ov erlantmätaren i Uppsala län, byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i
Stockholms län, bostadsstyrelsen, fastighetsregisterföraren i Stockholm, häradshovding
ef öreningen, SAR, föreningen för samhällsplanering, stadsförbundet
och sparbanksföreningen. Till stöd för bibehållande av det nuvarande
systemet anförs huvudsakligen att detta erfarenhetsmässigt möjliggjort
en enkel och snabb fastighetsbildning, att systemet inte bör frångås bara
med hänsyn till önskemålet om enhetliga riktlinjer för all fastighetsbildning
samt att kommittéförslaget innebär ett omständligare och kostsammare
förfarande vid successiva förvärv.
Svea hovrätt framhåller att kommittén inte har angett hur särskilda tomtdelar
skall registreras när tomtindelningen genomförs successivt. Om tomtdelarna,
vilket synes vara avsikten, registreras som särskilda fastigheter,
uppkommer den betydande försämringen i förhållande till gällande rätt att
de kan särintecknas. Detta kan innebära risk för att det slutliga genomförandet
av tomtbildningen fördröjs, över huvud taget förefaller kommittéforslaget
i denna del ägnat att motverka den strävan efter enkla och arbetsbesparande
metoder som annars karakteriserar förslaget. Om det nuvarande
systemet alltså bör behållas, en lösning för vilket mycket talar enligt
hovrättens mening, bör emellertid gällande bestämmelser underkastas en
mgående översyn. Hovrätten anser mest lämpligt alt de regler som behövs
i denna del tas upp i ett särskilt avsnitt av lagen.
Också stadsförbundet tar upp fallet med successiva förvärv av tomt delar.
Förbundet anser att praktiska skäl talar för att man behåller tomtindelningens
fastighetsbildande verkan. Däremot bör man kunna överväga att i
fråga om tomtindelningen slopa den hittillsvarande fastställelseprövningen
av lansstyrelsen. Tomtindelningsärendena skulle därigenom komma att behandlas
av länsstyrelsen bara i samband med besvär över byggnadsnämndens
beslut att fastställa tomtindelningen.
Sparbanksföreningen anser att bärande skäl saknas för att slopa tomtindelningens
avstyckande verkan men önskar ändring i gällande registreringsregler.
Föreningen är väl medveten om att gällande regler skapar en
ofullgången fastighet av ett område som ingår i tomt. Detta förhållande är
besvarande främst från den synpunkten att området inte kan intecknas.
Inte sällan torde det förekomma att köp av områden, som skall ingå i en
administrativt bildad tomt, sker successivt under relativt lång tid. Särskilt
när det i sådant fall är fråga om höga markvärden skulle det vara en fördel
for både tomtbildaren och kreditgivaren om ett redan förvärvat område
kunde ställas som pant för lån. De medel som härigenom lösgjordes kunde
användas till förvärv av ytterligare områden. Att sammanläggningen härigenom
något försvåras borde inte utgöra något hinder. I fall av successiva
forvärv under lång tid synes enligt föreningen tomtbildarens berättigade
anspråk på att kunna belåna efter hand som förvärven sker inte kunna till
-
B 36 Kungl. Maj:ts proposiiion nr 128 år 1969
godoses på annat sätt än genom upprepade fastighetsbildningsåtgärder, vilket
inte kan verka förenklande eller förbilligande. Om nuvarande regler ändrades
så att i tomt ingående område under vissa förutsättningar kunde registreras
såsom fastighet som alltså kunde intecknas, skulle säkerligen
tomtbildningen i många fall underlättas. I detta sammanhang vill föreningen
påpeka, om att tomtindelningen mister sin avstyckande verkan och sålunda
bara blir en plan för fastighetsbildningen inom kvarteret, det bör
övervägas, om inte reglerna i BL om tomtindelning kan förenklas avsevärt
i syfte att spara tid. I många fall torde kravet på tomtindelning helt kunna
slopas, exempelvis när ett kvarter skall bilda en tomt eller ett kvarter skall
delas i flera tomter som skall bebyggas i ett sammanhang av en och samme
byggherre.
Fastighetsregisterföraren i Stockholm framhåller att avstyckning genom
stadsplan enligt gällande bestämmelser är ett mycket lättvindigt konstruerat
institut. Om man föreskriver att ett genom stadsplan avstyckat område
av tomt inte får registreras eller lagfaras förrän området kartlagts och uppmätts
bör emellertid institutet vara fullt användbart. Lagförslagets metod för
fastighetsbildning i kvarter är varken enklare, snabbare eller billigare än
den nuvarande.
Det nyskapade institutet fastighetsreglering tillstyrks av bl. a. Svea hovrätt,
lantmäteristyrelsen och tekniska högskolan i Stockholm, överlantmätarna
är över lag mycket positiva i sina yttranden och framhåller att fastighetsregleringsinstitutet
blir synnerligen användbart både i stad och på landsbygden.
Statskontoret finner institutet vara i huvuddragen lämpligt utformat
och ge möjligheter till en rationell verksamhet vid sanering av fastighetsbeståndet
i tätorter samt för strukturförbättringar inom jordbruket och skogsbruket.
Möjligheterna att därigenom undvika sammanläggning torde enligt
statskontorets mening i hög grad förenkla fastighetsbildningsverksamheten.
Också lantbruks styr elsen, lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen
är i stort sett positiva till det nya institutet. Lantbruksstyrelsen är emellertid
kritisk i fråga om vissa lagtekniska lösningar.
Tillstyrkande uttalanden görs vidare av länsstyrelsen i Östergötlands län,
skogsägareförbundet, skogsindustriernas samarbeisutskott, sparbanksföreningen,
hypoteksombudsmannaföreningen och Sveriges allmänna hypoteksbank.
Beträffande fastighetsregleringsinstitutets tillämpning i städer och andra
tätorter har förslaget blivit föremål för en splittrad bedömning.
Byggnadsstyrelsen är i stort sett positiv till förslaget och framhåller att
fastighetsregleringsinstitutet kan skapa länge önskade möjligheter att på ett
mera rationellt och smidigt sätt än hittills kunnat ske sanera och anpassa
fastighetsförhållandena efter föreliggande behov och att t. ex. bringa fastighetsindelningen
att stämma överens med föreliggande planer. Styrelsen fortsätter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 37
Byggnadsstyrelsen får bl. a. vid sin granskande och rådgivande verksamhet
beträffande detaljplaner mycket ofta bevis för behovet av reform av fastighetsbildningslagstiftningen
så att den håller jämna steg med samhällsbyggandets
krav. Styrelsen vill här bara peka på vissa problem av mera
speciell karaktär. Det av den moderna tekniken framtvingade behovet att
skikta byggnaders och andra anläggningars funktioner i skilda horisontella
plan motsvaras av önskemål om liknande möjligheter inom fastighetsrättens
område. Detta önskemål har i betydande utsträckning tillgodosetts genom
de föreslagna reglerna om servituts- och samfällighetsbildning. Vid sådana
stadsplanelösningar, som leder till att vissa trafikleder måste befrias från
utfarter från angränsande tomter, synes utfartsproblemen för de avstängda
fastigheterna i många fall kunna lösas genom servitutsbildning i enlighet
med lagförslaget. Det torde också vara av stort värde såväl för planförfattare,
planmyndigheter och plangenomförande organ som för enskilda
markägare och byggnadsföretagare samt kreditinstitut att kommittéförslaget
anvisar nya medel att på ett effektivt sätt ändra och upphäva befintliga
servitut. Vad nu sagts får emellertid inte tydas så att byggnadsstyrelsen
anser det önskvärt att bebyggelsen regleras genom servitut. De genom lagförslaget
öppnade möjligheterna att avsätta samfällda områden även inom
stadsplan synes vidare erbjuda önskvärda och ändamålsenliga lösningar i
samband med tillskapande av bl. a. gemensamma parkeringsplatser och
gårdar.
Institutet använt för samtidig omreglering av fastighetsbeståndet inom
större områden synes emellertid i första hand vara konstruerat för glesbygdsförhållanden.
Enligt byggnadsstyrelsens bedömande synes det sålunda
inte i och för sig utformat med tanke på situationer som kräver en mera
genomgripande omgestaltning av tätortsområden, särskilt inte vid sanering
av själva bebyggelsen. Man torde få räkna med att sådana omgestaltningar
såsom ett led i en aktiv offentlig plan- och markpolitik allt framgent måste
genomföras med det allmänna som huvudman och med byggnadslagstiftningen
som sitt främsta instrument. Den omständigheten att fastighetsregleringen
på grund av sin natur kan innefatta vissa planläggningsmoment och
att fastighetsbildningen i betänkandet betecknats som en markägarnas egen
angelägenhet får inte föranleda någon tvekan om att en av fastighetsregleringens
väsenlligaste uppgifter inom tätbebyggelseområden måste vara att
underlätta genomförandet av det allmännas intentioner sådana dessa kommer
till uttryck särskilt i befintliga planer. Det synes önskvärt att en analys
göres av de verkningar fastighetsreglering kan komma att få vid sidan av
redan befintliga medel att genomföra den allmänna markpolitiken i tätorter.
Kommunal-tekniska föreningen anser att fastighetsregleringsinstitutet är
väl lämpat för mindre saneringsföretag men tror att det får endast begränsad
användning vid de mycket komplicerade och svårbedömda förhållanden
som uppkommer vid större saneringsprojekt.
Den mest ingående kritiken mot förslaget uttalas av stadsjuristen i Stockholm,
som sammanfattningsvis anser att institutet fastighetsreglering i den
föreslagna utformningen inte bör få tillämpning inom Stockholms stad som
ett medel för att åstadkomma fastighetsbildning vid nybebyggelse på råmark
eller vid ombyggnad av äldre stadsområden. Skälen härtill är att institutet
inte tillfredsställande koordinerats med de kommunala myndigheternas pla
-
B 38 Kangl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
nerande verksamhet och de uppgifter som åligger dem enligt lag när det gäller
planernas genomförande. Vid fastighetsreglering i stad kan därför motsättningar
av skilda slag väntas uppkomma. Särskilt kan nämnas den otillfredsställande
avvägningen mellan å ena sidan byggnadsnämndens befogenheter,
som bara innefattar rätten att anhålla om förrättning och att anföra
besvär över förrättningsmannens beslut, samt å andra sidan förrättningsmännens
vidsträckta och endast av mycket elastiska regler begränsade
kompetens. Det finns anledning anta att ytterligare ett stort antal konkurrensfrågor
kommer att kunna påvisas sedan förslag till följdändringar
i byggnadslagstiftningen lagts fram, framhåller stadsjuristen. Rådhusrätten
i Norrköping uttalar i stort sett samma mening.
Stadsfullmäktige i Stockholm uttalar i likhet med stadskollegiet, borgarrådsberedningen
och byggnadsnämnden stor tveksamhet i frågan huruvida
fastighetsreglering utan stöd av fastställd tomtindelning kan bli ett lämpligt
hjälpmedel för saneringsverksamheten och förordar att lagförslaget i denna
del överarbetas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner i likhet med överlantmätaren
i länet önskvärt att omfattningen av förrättningsmans ömtåliga befogenhet
att väga enskilda och allmänna intressen mot varandra och att
därvid i viss mån göra avsteg från vissa i administrativ ordning tillkomna
beslut närmare klarläggs vid beredningen av lagförslaget. Också frågan hur
olika problem med anknytning till mera tätortsbetonade gemensamhetsanordningar
skall lösas inom fastighetsregleringsförrättningens ram och om
hur värderingsreglerna skall tillämpas inom tätbebyggda områden kräver en
utförligare behandling och förtydliganden.
Enligt stadsbyggnadskontoret i Göteborg ger institutet fastighetsreglering
förrättningsmännen vidsträckta möjligheter till en rationell fastighetsbildning
på landsbygden. Kontoret är däremot inte övertygat om dess användbarhet
och betydelse inom tätorterna med deras ofta mycket komplicerade
fastighets- och andra förhållanden. För Göteborgs vidkommande torde institutet
enligt kontorets mening inte komma att användas i större sammanhang
men det kan tänkas vara användbart vid regleringar av begränsad
omfattning. Fastighetskontoret och fastighetsnämnden i Göteborg är i stort
sett till freds med fastighetsregleringsinstitutet och dess allmänna utformning.
Mot att institutet skulle få någon större praktisk betydelse i en sådan
stad som Göteborg skulle måhända kunna anföras att det nuvarande ägoutbytesinstitutet
inte kommit till någon nämnvärd användning och att fastighetsreglering
i princip endast utgör ett utbyggt ägoutbyte. Inte heller den
möjlighet till tomtinlösen, som 46 § BL medger fastighetsägare, torde f. ö. användas
i någon större utsträckning i Göteborg. I stället torde man vid markexploatering
i övervägande antalet fall bygga på förvärv genom frivilliga
köp. Dessa omständigheter utgör emellertid inte något skäl varför inte fastighetsregleringar
skulle få betydelse när det gäller fastighetsbildning i så
-
B 39
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
dana städer som Göteborg. Genom den utformning institutet har fått torde
det i många fall väsentligt underlätta ett uppordnande av fastighetsförhållandena.
Möjligheterna att vid fastighetsregleringar flytta och riva byggnader,
att inlösa mark jämte byggnader samt att instifta, ändra och upphäva
servitut gör att förrättningsmännen kan lösa även synnerligen komplicerade
fastighetsbildningsfrågor. Av stor vikt i sammanhanget är att förrättningen
i de flesta fall torde kunna ske förhållandevis snabbt. En begränsning i institutets
användbarhet torde dock måhända ligga i den omständigheten, att
förrättningen av praktiska skäl bara torde kunna avse tämligen begränsade
områden.
Förslaget att upplösa regleringsverksamhetens formella bundenhet vid
skifteslagsindelningen har inte avstyrkts av någon remissinstans. En viss
tveksamhet uttalas dock av advokatsamfundet, som ifrågasätter om inte en
allmän regel bör ges för bestämning av regleringsområdets (skifteslagets)
omfång och om samtycke från ägarna till flertalet eller ett visst antal berörda
fastigheter som förutsättning för företagets genomförande. En sådan
regel bör gälla åtminstone för större fastighetsregleringar.
Lantmäteristyrelsen understryker vikten av att kommitténs förslag genomförs
i denna del. För en äldre tids hushållning kunde skifteslagsindelningen
vara av stort värde. Den har emellertid överflyglats av den moderna
tidens utveckling, som ställer krav från helt andra synpunkter. I
stället för att koncentrera sig på »rättvisekravet» — som i princip innebär
att varje fastighet går ut ur en reglering med exakt samma omfång (uppskattningsinnehåll)
som den gick in i regleringen med — lägger man nu
huvudvikten vid att få fram lämpligare fastigheter och helst så lämpliga
fastigheter som möjligt. Denna strävan kan inte gärna få motverkas av
en tidigare indelning i skifteslag.
Överlantmätaren i Östergötlands län framhåller att indelningen i primära
skifteslag är en av de väsentliga anledningarna till att fastighetsindelningen
på landet är så irrationell som fallet är. Den är även ett avsevärt hinder
för att med hjälp av den nuvarande lagstiftningen åstadkomma en förbättrad
fastighetsindelning.
Skälen för kommittéförslaget är vägande, anser Svea hovrätt. En konsekvens
av förslaget, som dock möjligen bort uppmärksammas, är att något
principiellt hinder inte kommer att möta mot att reglering påfordras av
ägaren till en avsöndrad eller avstyckad lägenhet gentemot dess stamfastighet
eller omvänt.
Förslaget att upphäva 1952 års lag om sammanföring av samfälld vägmark
med angränsande fastighet har mött erinringar från en del remissinstanser.
Särskilt framhålls, att 20 § i 1952 års lag visat sig vara ett synnerligen
användbart instrument för stadskommunerna när det gällt att i
kommunens ägo överföra samfälld vägmark som enligt fastställd stadsplan
eller generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Genom
B 40
Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
de föreslagna bestämmelserna om fastighetsreglering synes man inte ha
säkerställt ett lika enkelt och användbart medel för marköverföring till kommunen.
Kommunförbundet, fastighetskontoret i Göteborg och överlantmätaren
i Norrbottens län anser att en bestämmelse motsvarande nämnda 20 §
bör inflyta i den nya lagen, överlantmätaren i Norrbottens län framför som
ett alternativ att 20 § sammanföringslagen behålls.
Stadsförbundet framhåller att om 1952 års lag upphävs torde det vara
nödvändigt att i annan ordning säkerställa kommunernas rätt att lösa samfälld
vägmark, förslagsvis genom tillägg till 18 och 41 §§ BL.
Enligt lant mät eris tyr elsens mening har bestämmelserna i sammanföringslagen
visat sig ändamålsenliga i plangenomförandet, och de synes inte
helt kunna ersättas av fastighetsreglering. Det kan möjligen hävdas att inlösen
av detta slag inte är av sådan beskaffenhet att den lämpligen bör regleras
i fastighetsbildningslagstiftningen. Förutsättningarna är dock delvis
likartade med dem som föreligger vid fastighetsreglering. Styrelsen förordar
för sin del ytterligare överväganden rörande möjligheterna att ta upp
ifrågavarande inlösenbestämmelser i det föreslagna 8 kap. Kommunaltekniska
föreningen uttalar liknande synpunkter.
Förfarandet vid fastighetsbildning
Kommittén. Den procedur som krävs för genomförande av olika fastighetsbildningsåtgärder
måste enligt kommitténs mening präglas av de mycket
skiftande förhållanden som kan råda vid fastighetsbildning. Åtgärderna
kan växla starkt både i omfattning och svårighetsgrad, från de enklaste,
som i stort sett bara innebär en bekräftelse av något som sakägarna har
kommit överens om, till de största och mest komplicerade med en total och
genomgripande omreglering av t. ex. fastighetsbeståndet i en tätort. Proceduren
innefattar i första hand rättsliga moment men normalt kommer även
tekniska och ekonomiska moment in i bilden.
Enligt kommitténs mening tillgodoser förrättningsformen, som har gammal
hävd vid fastighetsbildning, de krav man kan ställa på förfarandet i
första instans. Förrättningsformen ger en ram för de förhandlingar som
behövs med sakägarna och underlättar kontakten mellan allmänhet och
myndigheter. Den ger också goda möjligheter att tillvarata tredje mans
intressen.
Förrättningar för fastighetsbildning skall enligt kommitténs förslag liksom
enligt gällande rätt hållas inför en myndighet, i allmänhet bestående
av en lantmätare eller stadsingenjör samt i vissa fall därjämte två gode män.
Det nuvarande systemet har nämligen såvitt kommittén kunnat finna fungerat
tillfredsställande och torde även uppfylla de ökade krav som i framtiden
kommer att ställas på förfarandet.
Kommitténs förslag innebär att också sammanläggning — som nu hand -
B 41
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
läggs som ett i princip skriftligt ansökningsärende hos ägodelningsdomaren
— i fortsättningen skall behandlas i form av förrättning inför samma förrättningsinstans
som annan fastighetsbildning. Skälen för förslaget i denna
del redovisas i anslutning till bestämmelserna i 12 kap.
Remissyttrandena. Förrättningsförfarandet accepteras i huvudsak av alla
remissinstanser. Några remissinstanser gör dock gällande att förrättning
inte bör vara obligatorisk utan kunna ersättas av ett på annat sätt utformat
förfarande i vissa fall. Kommitténs förslag om fastighetsbildningsmyndighetens
sammansättning har vunnit allmänt gillande.
Lantmäteristyrelsen och flera överlantmätare anser att det föreslagna
förfarandet ger möjlighet till enkla och snabba fastighetsbildningsåtgärder.
Även statskontoret och lantbruksstyrelsen godtar förslaget.
Svea hovrätt menar att den ökade snabbheten i viss mån vunnits på bekostnad
av rättssäkerheten. Hovrätten utgår därvid från kommitténs förslag
till lösning av domstolsfrågan.
Stadsförbundet anser sig kunna godta principen att all fastighetsbildning
skall ske vid förrättning om förrättningen hålls inom de gränser som dragits
upp genom planmyndigheternas beslut. Såvitt förbundet kan finna är
förrättningsformen lämplig och praktisk för fastighetsbildningsärendena.
Förbundet framhåller att det med hänsyn till det nära sambandet mellan
planläggningen och fastighetsbildningen är ett starkt kommunalt intresse
att fastighetsbildningen får ombesörjas av kommunalt anställda befattningshavare.
Kommunförbundet, som uttalar att kommittéförslaget över huvud tillgodoser
de önskemål som från kommunal synpunkt kan läggas på förslaget,
anser att det föreslagna förrättningssystemet är den mest praktiska formen
för behandling av fastighetsbildningsfrågor av olika slag. Förbundet framför
dock önskemål om en starkare ställning för byggnadsnämnden i vissa
avseenden vid förrättningen och bättre regler om information från förrättningsmännen
till byggnadsnämnden.
Enligt byggnadsstyrelsen bör det i vissa fall vara möjligt att utforma fastighetsbildningen
som en registreringsåtgärd. Styrelsen har, som förut
nämnts, motsatt sig att tomtindelningens avstyckande verkan tas bort. Enligt
styrelsens mening finns det fall, där motiven för förrättningen såsom
den mest ändamålsenliga formen för fastighetsbildning inte har större
styrka. Styrelsen anser det riktigare och enklare att förrättning som förutsätts
ske utan sammanträde i stället ges formen av ett enkelt ansökningsförfarande.
Man skulle här som rationaliseringsåtgärd och i syfte att försöka
eliminera de svårigheter, som förekomsten av såväl administrativa
som judiciella frågor medför, kunna överväga en konstruktion av den administrativa
proceduren som ett ansökningsförfarande, vilket i mån av behov
kombineras med ett förrättningsförfarande för prövning av judiciella frå
-
B 42
Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969
gor. Om ett par mindre ändringar gjordes i reglerna för tomtindelning
skulle ett sådant förfarande vara till fyllest i det övervägande antalet fall
och fylla alla krav på snabbhet, enkelhet och billighet.
Advokatsamfundet ifrågasätter om det av kommittén föreslagna förrättningsförfarandet
rymmer möjlighet för sakägarna att göra en samlad bedömning
av de ekonomiska verkningarna av en reglering. Även med det
samråd som förutsätts, synes det bli svårt för förrättningsmännen att i angivna
hänseende inom rimlig tid framlägga fullständig utredning. I fråga
om större regleringar, vilka som regel tillkommer efter initiativ av det allmänna,
skulle man därför kunna tänka sig att låta något av länsorganen,
kanske lantbruksnämnden förstärkt med lantmäteriexpertis, utarbeta och
inför domstol efter ansökan framlägga ett fullständigt förslag, som för fastighetsägaren
möjliggör en samlad ekonomisk bedömning. Sannolikt skulle
en lösning efter en dylik linje inte innefatta någon tidsförlust utan fastmera
en tidsvinst, eftersom en handläggning genom förrättning med hänsyn till
de ofta stora ingreppen måste beräknas medföra besvärstalan till domstolen,
som sålunda ändå får anledning pröva saken. Samfundet avser inte att
dylik prövning skulle ske vid all fastighetsreglering utan bara vid sådan av
större omfattning. Vad gäller bebyggelseområdena anser samfundet att det
inte bör komma i fråga att i någon väsentlig omfattning frångå det nuvarande
regelsystemet med förfarande vid domstol. Som förslaget är utformat
har förrättningsmännen befogenhet att åstadkomma en fastighetsbildning,
som inte stämmer överens med planen. Samfundet anser uppenbart
att fastighetsbildningen inom planområden skall helt genomföras i enlighet
med kommunens önskemål, sådana de kommit till uttryck i planen. Om
fastighetsreglering i enlighet med de föreslagna reglerna skall komma i fråga
inom bebyggelseområden, synes detta på samma sätt som nyss angetts för
landet kunna ske genom ansökningsförfarande vid domstol med som regel
byggnadsnämnden som sökande.
I fråga om förslaget att konstruera sammanläggning som förrättning förekommer
viss kritik vid remissbehandlingen. Därvid uttalas allmänt önskemål
om att den nuvarande ordningen med inskrivningsdomaren (ägodelningsdomaren)
som huvudansvarig för sammanläggningens genomförande
skall behållas.
Domstols frågan
Inledande anmärkning. Som tidigare nämnts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om fastighetsdomstol. Förslaget innehåller
vissa grundläggande bestämmelser om den domstol som i första instans
skall pröva mål om fastighetsbildning. Till grund för förslaget ligger i första
hand fastighetsbildningskommitténs förslag i domstolsfrågan. En utförlig
redogörelse för förslaget till lag om fastighetsdomstol och bakgrunden till
B 43
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
•detta lämnas i samband med det förslag till reform av underrättsorganisationen
i allmänhet som läggs fram samtidigt härmed. För sammanhangets
skull lämnas emellertid här en översikt över gällande rätt samt ett kort
referat av huvudinnehållet i fastighetsbildningskommitténs förslag i denna
del och remissyttrandena över förslaget. Senare ges också en sammanfattning
av de överväganden som förekommit i domstolsfrågan och av förslaget
till lag om fastighetsdomstol.
Gällande rätt. Första domstol i fastighetsbildningsmål är ägodelningsrätten.
Denna är en specialdomstol som är knuten till den allmänna underrätten.
På landet består ägodelningsrätten av en ägodelningsdomare som
ordförande samt tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare är i regel
häradshövdingen i domsagan. Som ägodelningsrätt i stad fungerar rådhusrätten
och en av dess ledamöter är ägodelningsdomare. Överinstans i förhållande
till ägodelningsrätten är hovrätten. Talan mot hovrättens avgöranden
i fastighetsbildningsmål förs i högsta domstolen. Härvid gäller vanliga
fullfölj dsbegränsningar.
Kommittén. Kommittén framhåller att tanken på en reform av ägodelningsrätternas
organisation under senare år förts fram med allt större styrka.
Det har därvid gjorts gällande att ägodelningsrätterna brister i förmåga
till självständig och säker bedömning av olika frågor, i synnerhet sådana
av jord- och planpolitisk natur. Särskilt från sådana myndigheter som företräder
olika specialintressen med anknytning till fastighetsbildningsverksamheten
har man vidare anmärkt på svårigheterna att få till stånd enhetliga
principer vid tillämpning av fastighetsbildningslagstiftningen. Vad kritiken
framför allt riktat in sig på är emellertid de långa processtiderna i
ägodelningsmål.
Kommittén redovisar vissa uppgifter rörande handläggningstiderna för
ägodelningsmålen i olika instanser och uttalar att uppgifterna med tillräcklig
tydlighet visar att ägodelningsmålen i allmänhet tar längre tid i anspråk
än som rimligen kan godtas. Svårigheterna för ägodelningsrätterna att nå
snabba avgöranden anser kommittén till huvudsaklig del bero på att rättens
ordförande inte kan odelat ägna sig åt ägodelningsmålens handläggning
utan har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till härads- eller rådhusrätten.
Härigenom kommer ägodelningsmålen lätt att skjutas åt sidan och bli behandlade
i andra hand. Till detta kommer att flertalet ägodelningsdomare
torde ha begränsad erfarenhet av ägodelningsmålen och de särskilda problem
som möter vid handläggningen av dem. I regel inkommer nämligen till
varje ägodelningsrätt bara ett ringa antal mål årligen. Man måste därför i
allmänhet räkna med att varje mål kräver en större arbetsinsats än den som
skulle ha behövts om fastighetsbildningsmålen varit mera vanliga.
Den ringa målfrekvensen vid de olika ägodelningsrätterna inverkar enligt
B 44 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
kommitténs mening också på ägodelningsrätternas möjligheter att med tillräcklig
säkerhet avgöra de ofta svårbedömbara problem som aktualiseras i
dessa mål.
Kommitténs slutsats är att det föreligger ett uppenbart behov av en reform
av rättegången i fastighetsbildningsmålen. Vid sina överväganden i
domstolsfrågan tar kommittén upp följande fyra alternativa lösningar till
närmare granskning.
I. Det nuvarande systemet behålls i sina huvuddrag, men särskilda åtgärder
vidtas för att handläggningen i de olika instanserna skall påskyndas
och för att främst ägodelningsrätterna skall få större erfarenhet.
II. Länsägodelningsrätter inrättas med en särskilt förordnad domare som
ordförande.
III. Helt fristående specialdomstolar inrättas med så stora domkretsar
att ordföranden blir helt sysselsatt inom domstolen. Från denna domstol kan
fullföljd tänkas antingen till hovrätt eller direkt till högsta domstolen.
IV. Hovrätterna tjänstgör — antingen i ordinarie sammansättning eller
också med ett begränsat antal lagfarna ledamöter samt specialister och
företrädare för ortsintressena — som instans i fastighetsbildningsmålen
omedelbart över förrättningsmännen.
Gemensamt för dessa alternativ är att högsta domstolen behålls som slutinstans.
Kommittén finner det nämligen värdefullt för att säkerställa en enhetlig
rättstillämpning och trygga rättssäkerheten att fastighetsbildningsmålen
i sista hand prövas av den allmänna rättskipningens högsta instans.
Kommittén ansluter sig vidare till principen att parterna i ett mål alltid bör
kunna få sin sak prövad i två instanser. Vid tillämpningen av denna princip
är det enligt kommitténs mening väl tänkbart att betrakta förrättningsmännen
som en självständig prövningsinstans. Något principiellt hinder föreligger
alltså inte mot en sådan ordning att fastighetsbildningsmålen från
förrättningsinstansen förs direkt till den domstol som skall döma närmast
under högsta domstolen och att fullföljden till högsta domstolen är underkastad
samma begränsningar som f. n. gäller i fråga om mål som hovrätt
prövar i andra instans. Att antalet instanser i fastighetsbildningsmålen härigenom
minskas med en är en fördel med hänsyn till de olägenheter i form
av tidsförlust och ökade kostnader och arbetsinsatser som är förenade med
nuvarande ordning. Övergången till ett sådant system som nu har berörts
är dock beroende av att domstolarna i mellaninstansen får en kvalificerad
sammansättning och en sådan organisation att ledamöterna, särskilt de lagfarna,
får tillfälle att mera kontinuerligt ägna sig åt verksamheten i dessa
domstolar. I valet mellan de tidigare angivna lösningarna torde möjligheterna
att inrätta en mellaninstans som uppfyller dessa krav få tillmätas avgörande
betydelse.
Vid närmare övervägande av de olika alternativen finner kommittén det
ganska uppenbart att alternativ I inte kan leda till någon verklig förbätt
-
B 45
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ring. Olägenheterna med prövning i fyra instanser kvarstår under alla förhållanden.
Kommittén kommer till den slutsatsen att detta alternativ kan
godtas bara under förutsättning att en ordning med endast två domstolsinstanser
visar sig inte kunna genomföras. Inte heller alternativ II avhjälper
bristerna i nuvarande system. Domkretsarna för länsägodelningsrätterna
skulle nämligen i regel inte bli tillräckligt omfattande, och svårigheter att
lösa problemet med ordförandeskapet skulle uppkomma.
Alternativ III har enligt kommittén betydande fördelar. Särskilt om en
nedskärning av antalet instanser genomfördes, skulle önskemålen om en
mera snabb och effektiv domstolsbehandling tillgodoses. Även mot detta
alternativ hyser kommittén emellertid betänkligheter. Ett skäl är att inrättandet
av ett antal nya, helt fristående domstolar är en i kostnadshänseende
mindre förmånlig lösning. Med ett antal mindre, fristående domstolsenheter
försvåras också en ändamålsenlig anpassning av domstolarnas arbete efter
de ändringar beträffande måltillströmningen och andra förhållanden som
ständigt måste påräknas. Härtill kommer att, om ägodelningsmålen flyttas
från hovrätterna, dessa inte längre kommer att på detta område kunna utöva
sin viktiga funktion vid domarutbildningen.
Med hänsyn till dessa omständigheter anser kommittén att en närmare
anknytning till den befintliga hovrättsorganisationen bör eftersträvas. En
lösning i enlighet med alternativ IV kan ge samma fördelar som om man
skapade helt fristående specialdomstolar. Detta förutsätter dock att de domstolsledamöter
som skall döma i fastighetsbildningsmålen får tillfälle att
odelat eller åtminstone i första hand ägna sig åt dessa. Samtidigt kan olägenheterna
med fristående domstolar i stor utsträckning undvikas. Med en
särskild för ändamålet avpassad sammansättning och med vissa speciella
regler om rättegången torde hovrätterna vara mycket lämpliga för de kvalificerade
uppgifter som ankommer på den första domstolen i ett system med
en förrättningsinstans och två domstolsinstanser. Kommittén anser att
alternativ IV möjliggör en lösning, som inte bara är överlägsen övriga alternativ,
utan också bjuder sådana fördelar i jämförelse med nuvarande ordning
att lösningen bör genomföras i anslutning till reformen i övrigt av
fastighetsbildningslagstiftningen. Kommittén anser alltså inte att ett ställningstagande
i denna fråga bör anstå i avbidan på det resultat som den pågående
fullständiga översynen av domstolsväsendet i allmänhet kan leda
till. Reformen strider enligt kommitténs mening inte mot de allmänna riktlinjerna
för den framtida gestaltningen av domstolsväsendet. Inte heller kan
den förutsatta övergången till större domkretsar för de allmänna underrätterna
tänkas lösa problemet med en rationell ordning för fastighetsbildningsmålens
handläggning.
Kommitténs förslag innebär alltså att förrättningsavgöranden skall överprövas
av hovrätten i särskild sammansättning. Domstolen benämns jorddomstol
och de mål som enligt förslaget skall handläggas vid jorddomstol
B 46
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
kallas jordmål. Jorddomstol skall bestå av ordförande och fyra andra ledamöter.
Ordföranden utses bland ordförandena och vice ordförandena på
hovrättens avdelningar. Av övriga ledamöter skall en vara lagfaren ledamot
av hovrätten och en äga lantmäteriutbildning och ha ingående kännedom
och praktisk erfarenhet beträffande fastighetsbildningsverksamhet. I stället
för sistnämnde ledamot får ytterligare en hovrättsledamot inträda i domstolen.
Återstående två ledamöter skall vara nämndemän.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om domstolsorganisationen
har fått ett övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Åtskilliga
kritiska synpunkter har dock framförts. Invändningar har sålunda riktats
såväl mot kommitténs uttalanden om behovet av en reform och om
lämpligheten av en nedskärning av antalet domstolsinstanser som mot den
av kommittén förordade lösningen av organisationsfrågan. Även kommitténs
ställningstagande till frågan huruvida reformen bör genomföras utan
avbidan på resultatet av domstolskommitténs arbete med en fullständig
översyn av domstolsväsendet har kritiserats.
Beträffande frågan om behovet av en reform av rättegången i fastighetsbildningsmål
instämmer åtskilliga remissinstanser — ibland dock med vissa
reservationer — i kommitténs uttalanden om bristerna i den nuvarande
domstolsorganisationen. Bland dessa instanser kan nämnas Svea hovrätt,
advokatsamfundet, lantmätareföreningen, fastighetsägareförbundet och
hgpoteksombudsmannaf öreningen.
Andra remissinstanser finner kritiken mot de rådande förhållandena
mindre befogad. Hovrätten för Övre Norrland, håradshövdingeföreningen
och domstolskommittén framhåller bl. a. att de långa processtiderna beror
på åtskilliga omständigheter, över vilka ägodelningsrätterna inte kan råda.
Dessa instanser anser också att de uttalanden som gjorts om bristande säkerhet
och enhetlighet i ägodclningsrätternas avgöranden inte är tillräckligt
underbyggda.
De av kommittén framförda synpunkterna rörande instansordningen i
fastighetsbildningsmålen får ett splittrat mottagande vid remissbehandlingen.
Kommitténs uppfattning, att högsta domstolen bör behållas som slutinstans
och att parterna i ett mål alltid skall få målet prövat i två instanser
godtas visserligen genomgående av remissinstanserna. Däremot råder delade
meningar om lämpligheten av att skära ned antalet prövningsinstanser i
fastighetsbildningsmålen på det sätt som kommittén har föreslagit.
Kommitténs förslag i denna del tillstyrks utan förbehåll av bl. a. Göta
hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, lantbruksstgrelsen, industriförbundet,
näringslivets bgggnadsdelegation, skogsindustriernas samarbetsutskott och
SAF.
De remissinstanser som ställer sig negativa till kommitténs ställningsta -
B 47
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
gande åberopar främst betänkligheter mot att betrakta förrättningsmännen
som en domstolsinstans. Bl. a. ifrågasätts om lantmätarna i allmänhet äger
sådana insikter i rättsliga spörsmål som behövs. Vidare betvivlas att förrättningsmännen,
som enligt förslaget också skall bevaka det allmännas intresse
i jordfrågorna, kan gentemot de enskilda sakägarna inta ställning
som opartisk dömande instans. Man pekar också på att det finns betydande
olikheter mellan förrättningsförfarandet och ett domstolsförfarande, i synnerhet
beträffande parternas möjligheter att förebringa utredning. Bl. a.
framhålls att vid förrättningsförfarandet vittnes- och partsutsagor inte som
vid domstol kan avges under ed eller försäkran. Dokumentationen av vad
som förekommit vid handläggningen anses också betydligt säkrare i domstolsprocessen.
Åsikter av denna innebörd framförs av bl. a. hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, domstolskommittén, häradshövding
ef öreningen och SAR. Några av dessa remissinstanser uttalar
också att förslaget innebär att flertalet förrättningar kommer att prövas av
endast en domstolsinstans och att detta inte är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
De av kommittén diskuterade alternativen till en lösning av domstolsfrågan
har tilldragit sig stort intresse vid remissbehandlingen.
Kommitténs förslag till en lösning enligt alternativ IV godtas i de flesta
yttrandena. Bland de remissinstanser som uttryckligen ansluter sig till kommittéförslaget
kan nämnas Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra
Sverige, lantmäteristgrelsen, lantbruksstyrelsen, lantbruksförbundet, skogsägareföreningarnas
riksförbund, fastighetsägareförbundet och industriförbundet.
En lösning enligt alternativ I, som innebär att den nuvarande organisationen
behålls men att särskilda åtgärder vidtas för att avhjälpa befintliga
brister, tillstyrks bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Övre Norrland, nedre justitierevisionen, domstolskommittén, häradshövdingeföreningen
och SACO.
En lösning enligt alternativ II — länsägodelningsrätter — tillstyrks av
stadsdomareföreningen. Några remissinstanser anser att länet bör utgöra
domkrets för en specialdomstol inte bara för fastighetsbildningsmål utan
också för expropriationsmål och vissa andra närbesläktade mål.
Alternativ III — fristående specialdomstolar -— har i vissa yttranden setts
som ett mål på något längre sikt. RLF, lantbruksförbundet och skogsägareföreningarnas
riksförbund anser det angeläget att med sikte på framtiden
söka tillskapa specialdomstolar av den typ som redan finns beträffande vattenmål.
Under sådana specialdomstolar skulle lämpligen sortera mål enligt
expropriationslagen, väglagen och annan tvångslagstiftning på fastighetsrättens
område. Organisationerna anser det sannolikt att den föreslagna
jorddomstolen utan större svårigheter kan inlemmas i en sådan special
-
B 48
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
domstol. Advokatsamfundet ger uttryck för liknande tankegångar. Samfundet
framhåller att ersättningsfrågor f. n. handläggs av olika specialdomstolar,
bl. a. ägodelningsrätter, expropriationsdomstolar och vattendomstolar.
Det ligger nära till hands att sammanföra dessa domstolar på fastighetsrättens
område till en fastighetsdomstol. Dennas sammansättning och arbetssätt
skulle kunna nära ansluta till vad som nu gäller för vattendomstolarna.
Det kan tänkas att länet eller ett par län blir en lämplig domkrets för en
sådan domstol. Enligt samfundets mening skulle en lösning efter dessa
linjer göra förfarandet snabbt och effektivt samtidigt som systemet torde
vara ägnat att åstadkomma bättre enhetlighet vid rättstillämpningen. Även
i några andra yttranden uttalas sympatier för att sammanföra fastighetsbildningsmål
och vissa närbesläktade mål till en domstol.
Kommitténs ställningstagande att en reform av domstolsorganisationen
i fastighetsbildningsmål bör genomföras utan hinder av den pågående allmänna
översynen av domstolsväsendet kritiseras starkt av domstolskommittén,
som framhåller att den föreslagna organisationen förutsätter att
man redan nu tar ställning till grundläggande principiella spörsmål. Domstolslcommittén
nämner bl. a. frågorna rörande instansordningen, parts möjligheter
att i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis samt högsta
domstolens ställning som prejudikatinstans. Den föreslagna reformen bör
anstå också av det skälet att frågorna rörande expropriationsdomstolarnas
och vattendomstolarnas framtida ställning bör lösas samtidigt.
Den allmänna översynen av domstolsorganisationen åberopas som skäl
för att fastighetsbildningskommitténs förslag till domstolsorganisation inte
nu bör genomföras också av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Övre Norrland, nedre justitierevisionen och häradshövdingeföreningen.
Lagtekniska frågor
Kommittén. Betänkandet innehåller inte någon samlad redovisning av de
överväganden av systematisk eller lagteknisk art som varit avgörande för
kommittén vid uppbyggnaden av förslaget till lag om fastighetsbildning.
I fråga om 3 kap. uttalas dock att kommittén funnit det lämpligt att samla
alla bestämmelser som rör jord- och planpolitik i ett enda kapitel. De ändringar
i lagstiftningen som kan bli nödvändiga på grund av statsmakternas
beslut i markpolitiska frågor blir på detta sätt lätta att passa in i lagen.
Ovissheten i fråga om den tekniska och ekonomiska utvecklingen i samhället
gör enligt kommittén att det inte är möjligt att konstruera lagregler
som är uttryck för en långsiktig jord- och planpolitisk målsättning. Kommittén
har därför föredragit att utforma reglerna i förslaget så att de kan
anpassas till en tämligen långt gående utveckling. Förslaget ger alltså utrymme
för avsevärd rörelsefrihet. Inom ramen för de tämligen elastiska
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 49
bestämmelser som föreslås måste i tillämpningen den allmänt godtagna jordoch
planpolitiska målsättningen bli vägledande.
Remissyttrandena. Förslagets allmänna uppbyggnad och utformning har
i stort sett vunnit remissinstansernas gillande eller lämnats utan erinran.
Svea hovrätt framhåller att en betydande förtjänst hos lagförslaget är den
större överskådlighet och ökade systematiska klarhet som jämte koncentration
av regelkomplexet utgör en följd av kommitténs strävan att begränsa
antalet fastighetsbildningsinstitut och att med konsekvens sammanföra
för all fastighetsbildning gemensamma bestämmelser i de inledande kapitlen.
Hovrätten för Nedre Norrland avger ungefär samma omdöme.
Lantmäteristyrelsen anser att förslaget genom sin mjuka uppbyggnad har
goda utsikter att fungera väl och framhåller dess klara, logiska och ändamålsenliga
disposition. Också överlantmätarna uttalar sig genomgående
mycket positivt om förslagets systematik, överskådligt, klart, logiskt, rationellt,
smidigt och väl genomtänkt är sålunda några av de omdömen som
uttalas i detta avseende.
Byggnadsstyrelsen betecknar kommittéförslaget som ett imponerande arbetsresultat
och anser att kommittén varit framgångsrik i utarbetandet av
regler som medger ett snabbare och enklare förfarande, även om styrelsen
anser sig kunna föreslå ytterligare rationaliseringar. Även stadsjuristen i
Stockholm anser att förslagets juridiskt-tekniska konstruktion är av mycket
hög kvalitet. De särskilda förhållanden som möter vid vissa former av
fastighetsbildning i ett utvecklat stadssamhälle synes emellertid inte ha
blivit tillräckligt beaktade.
Beträffande enskildheter i systematiken framförs emellertid viss kritik.
Några remissinstanser uttalar, som redan nämnts, önskemål om större hänsynstagande
till tätortsförhållanden. Kritiken innebär att lagtexten bör utgå
från tätortsförhållanden som huvudfall.
Lantbruksstyrelsen liksom några lantbruksnämnder anser att det är felaktigt
att bygga upp lagen så, att huvuddelen av fastighetsbildningen skall
ske med stöd av undantagsparagrafer. Lantbruksstyrelsen anser att det är
ett genomgående drag att man i lagförslaget först tar upp bestämmelser, som
skall gälla för de mest krångliga och svårbemästrade förhållandena och
konstruerar regler för dessa. Från tillämpningen av dessa regler medger
man sedan undantag av olika slag, när omständigheterna är enklare. Denna
uppläggning är i stort sett hämtad från gällande lagstiftning, som tillkommit
under helt andra förhållanden än de som nu råder. I själva verket är
de fastighetsbildningar som nu sker i alldeles övervägande antalet fall enkla
och utan motstridande intressen. Så torde säkerligen också bli förhållandet
i framtiden. Styrelsen anför vidare.
Det kan låta sig sägas, att det är utan betydelse hur uppläggningen i detta
avseende är, om blott lagen medgiver förenkling i de fall, då alla är ense.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 50 Kungl. Maj:ts proposition nv 128 år 1969
Erfarenheten har emellertid visat, att en sådan uppläggning av gällande
lag har medverkat till att göra lantmäteriförrättningarna onödigt komplicerade,
även om på senare år vissa förenklingar genomförts. Risken är att
fastighetsbildningsförrättningarna genom samma uppläggning av den nya
lagen kommer att bli onödigt tungrodda, trots allt vad de sakkunniga talat
om enkelhet. Det bör också övervägas om ej det nya institutet fastighetsreglering
lämpligen bör uppdelas i underavdelningar, av vilka den ena benämnes
exempelvis »enkel fastighetsreglering» och upptager de vanligast
förekommande fallen, där motsättningar ej finns. En sådan uppläggning av
lagen bör även kunna underlätta delegering av enklare förrättningar till något
mindre kvalificerad personal, vilket kan möjliggöra att de erfarna lantmätarna
får tid att ägna sig åt komplicerade fastighetsregleringar. Detta
synes vara nödvändigt, om lantmäteriets kapacitet framdeles skall bli tillräcklig
för att på ett önskvärt sätt medverka i rationaliseringsarbetet, vilket
ur lantbruksstyrelsens synpunkt är angeläget.
I den mån det ej anses möjligt att genom omändring av lagtexten tillgodose
önskemålet om förenklad handläggning är det angeläget att tillämpningsföreskrifter
i administrativ ordning utfärdas som anvisar ett så enkelt
förfarande som möjligt.
Den språkliga utformningen av lagtexten har i stort sett vunnit remissinstansernas
gillande.
Svea hovrätt uttalar i detta hänseende.
Vid en genomläsning av kommittéförslagets lagtext är allmänt sett iögonfallande,
huru gällande rättsreglers ofta exakta angivande av förutsättningarna
för åtgärder av skilda slag i stor utsträckning ersatts av allmänt utformade
bestämmelser av elastisk art. Denna numera icke ovanliga lagstil
torde, även om den stundom inger vissa betänkligheter, få accepteras även
i förevarande lagstiftningsärende. På förrättningsmännens och domstolarnas
omdöme och förmåga kommer på grund härav den nya lagen att ställa ökade
krav, liksom den särskilt vid förrättning för fastighetsreglering kommer att
medföra en mera krävande insats från enskilda sakägares sida. Delvis har
det berättigade önskemålet att skapa en lagtext, som utan upprepade ändringar
kan i viss mån anpassas efter en fortgående utveckling av den jordocli
planpolitiska målsättningen, motiverat att mera obestämda formuleringar
valts.
Vad beträffar utformningen har hovrätten icke kunnat undgå att göra den
reflexionen, att lagreglerna ofta är ganska teoretiskt-abstrakt utformade.
Detsamma gäller tyvärr också motiven, där man hade kunnat vänta en mera
ingående belysning med praktiska exempel.
De allmänt hållna formuleringarna i lagtexten berörs även i några andra
yttranden.
Statskontoret framhåller som särskilt viktigt att förrättningshandläggningen
inte bundits genom stela regler. Förrättningsmännens omfattande
frihet att förfara på lämpligt sätt ger möjligheter att anordna varje förrättning
på rationellt sätt.
Styrelserna för stadshypotekskassan och bostadskreditkassan anser att
det varit önskvärt att förutsättningarna för de olika åtgärder, som kan
komma i fråga i samband med fastighetsreglering, preciserats klarare än
B 51
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
''vad som skett. Fastän de lösningar, som kommittén har föreslagit, uppenbarligen
kan medföra osäkerhet hos sakägarna och tveksamhet i vissa fall
beträffande förutsättningarna för olika regleringsåtgärder, synes riktigheten
av vad kommittén anfört till stöd för sin uppfattning inte kunna bestridas.
Styrelserna understryker emellertid vikten av att stora krav ställs på förrättningsmännens
kompetens samt att myndigheterna noggrant följer utvecklingen
på området och på olika sätt söker skapa en enhetlig praxis vid
lösandet av uppkommande frågor.
Kommunal-tekniska föreningen anser att den stora frihet i fråga om bedömningar
och förfaranden, som förslaget medger förrättningslantmätaren,
i princip är riktig med hänsyn till den snabba utvecklingen såväl i fråga om
stadsbyggnadsmetodiken som på andra områden.
En mer kritisk inställning intas av fastighetsägareförbundet, som efterlyser
ett fastare regelsystem och påpekar alt förslaget synnerligen ofta använder
egenskapsord som »ändamålsenlig» och »lämplig». En liknande
uppfattning uttalas av hovrätten för Nedre Norrland som särskilt önskar
en något större terminologisk enhetlighet i fråga om uttryck av typen »betydande
allmänt intresse», »väsentligt allmänt intresse», »väsentlig betydelse
från allmän synpunkt» etc.
En mycket stark kritik mot utformningen av lagbestämmelserna i förslagets
tredje avdelning framförs av häradshövdingeföreningen, som vänder
sig mot de många vaga och till värderingar knutna förutsättningar, som
uppställs för skilda rättsföljder.
Departementschefen
Inledning. De stora reformerna av fastighetsbildningslagstiftningen under
1700-talet och 1800-talet drevs fram av en önskan att öka jordbrukets
avkastning. Detta var en försörjningsfråga inte bara för jordbrukarna utan
för hela befolkningen. Också den senaste genomgripande reformen på 1920-talet motiverades delvis med skäl av denna natur. Vad man främst uppmärksammade
redan vid storskiftesreformen vid 1700-talets mitt var sambandet
mellan en god arrondering av ägorna och lönsamheten. När det
gäller storleken på brukningsenheterna är det emellertid — om man bortser
från bl. a. besuttenhetskravet som broms på hemmansklyvningen — först
på allra senaste tid som nya åsikter har vunnit insteg. Ännu på 1920-talet
— ja t. o. in. in på 1940-talet — uppmuntrade man på olika sätt tillkomsten
av nya jordbruk och utökning genom nyodling m. m. av befintliga brukningsenheter.
Jag behöver inte närmare beskriva den utveckling som har skett sedan
1920-talet, då huvuddelen av den nu gällande lagstiftningen om fastighetsbildning
kom till. Den moderna jordbrukspolitiken — senast fastslagen genom
riksdagsbeslut år 1987 — präglas av helt andra värderingar än dem
B 52
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
som var förhärskande när JDL tillkom. Också på skogsbrukets område har
förhållandena ändrats radikalt och utvecklingen går även där mot mycket
stora brukningsenheter. I fråga om både jordbruk och skogsbruk gäller att
lönsamheten inte beror bara av förhållandena i Sverige utan också av den
internationella utvecklingen.
Samhällsutvecklingen har medfört att andra markfrågor än sådana som
hänger samman med jord- eller skogsbruk har fått allt större betydelse.
Folkomflyttningen från glesbygder till städer och andra tätorter har fått en
omfattning som knappast någon räknat med. Tätorternas befolkningsandel
utgjorde år 1930 knappt 50 % och har nu stigit till nära 80 %. Den starka
expansionen av tätorterna ställer stora krav på mark för bebyggelse, både
för bostads- och industriändamål, och för kommunikationer eller andra
gemensamma anläggningar. Som en följd av att befolkningen i ökad utsträckning
har trängt sig samman i tätorter har också en ny form av bebyggelse
växt fram på landsbygden, den s. k. fritidsbebyggelsen. Ett visst
samband med befolkningsomflyttningen har också det starkt ökade naturvårdsintresset.
Den nyss antydda utvecklingen har ställt nya krav på fastighetsbildningsorganen,
som därvid har stött på stora svårigheter. Dessa hänger i betydande
utsträckning samman med att den gällande lagstiftningen är föråldrad.
Svårigheterna blir inte mindre av att fastighetsbildningen i tätorter
i så hög grad är beroende av planläggningen. Lagstiftningen i denna del är
visserligen betydligt nyare än den som reglerar fastighetsbildningen i snävare
mening men också här är behovet av nya regler uppenbart.
Också andra faktorer än de hittills nämnda har bidragit till det alltmer
trängande behovet av en ny lagstiftning om fastighetsbildning. Jag tänker
bl. a. på den tekniska utvecklingen i fråga om metoder för fastighetsbildning.
Nya metoder för mätning, kartframställning, värdering, skiftesläggning
och likvidberäkning m. m. är svåra att passa in i den gällande lagstiftningen.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört är det inte ägnat att förvåna att
en total reform av fastighetsbildningslagstiftningen nu anses ofrånkomlig.
I själva verket har en sådan omdaning också stått på programmet i många
år. Svårigheterna att skapa en ny lagstiftning har emellertid varit stora. Det
förslag som för snart fem år sedan lades fram av fastighetsbildningskommittén
och som ligger till grund för departementsförslaget byggde på ett
långvarigt utredningsarbete. Beredningen av förslaget inom departementet
har också krävt betydande tid, och innan förslaget har hunnit granskas av
lagrådet och behandlas av riksdagen hinner ytterligare några år gå. Det
finns därför vissa risker för att lagstiftningen hinner bli föråldrad redan
innan den träder i kraft. Jag är medveten om dessa risker men tvekar ändå
inte om att nu lägga fram ett förslag i ämnet. Orsakerna härtill är flera.
I fråga om jordbruket torde man kunna räkna med att den jordpolitiska
B 53
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
målsättning som beslöts år 1967 skall förbli gällande under en inte obetydlig
tid. Beträffande skogsbruket pågår ett omfattande utredningsarbete bl. a.
genom den skogspolitiska utredningen (direktiv se 1966 års riksdagsberättelse,
Jo: 28). Det förefaller troligt att denna utredning leder till beslut
som påverkar lagstiftningen om fastighetsbildning. Om lagstiftningen konstrueras
på lämpligt sätt, behöver det emellertid inte möta några större svårigheter
att inympa en ny skogspolitik i lagstiftningen. Även när det gäller
förhållandet till planlagstiftningen kan vissa problem möta men också i
detta hänseende torde svårigheterna bli av begränsad omfattning. På den
tekniska sidan har skett en livlig utveckling inom fastighetsbildningsväsendets
område och ytterligare framsteg är skönjbara. Ändringar av sådan
natur att de bör påverka lagstiftningen är emellertid knappast att förutse
för den närmaste framtiden.
Behovet av en reform av fastighetsbildningslagstiftningen är enligt min
mening nu så trängande att det måste betraktas som helt uteslutet med
något ytterligare uppskov. Ett särskilt skäl att just nu lägga fram en ny
fastighetsbildningslagstiftning är sambandet med arbetet på en ny jordabalk.
De båda lagstiftningskomplexen har åtskilliga beröringspunkter, även
om det ena inte nödvändigtvis förutsätter att det andra genomförs. Beredningen
inom departementet har också samordnats och det har visat sig att
detta inneburit betydande vinster vid lösningen av olika frågor. Som exempel
kan nämnas servitutsfrågorna. Om de båda lagkomplexen kan träda i
kraft samma dag, blir det också möjligt att undvika ett betydande merarbete
vid utarbetandet av förslag till följdlagstiftning till jordabalken och den
nya fastighetsbildningslagstiftningen.
Som framgår av vad jag nu har anfört anser jag uppenbart att lagstiftningen
om fastighetsbildning behöver grundligt reformeras. Samma uppfattning
kommer till mycket klart uttryck i remissyttrandena över fastighetsbildningskommitténs
förslag. Det mycket angelägna i en snar reform har
också vid upprepade tillfällen under senare år förts fram av bl. a. lantmäteristyrelsen,
som därvid särskilt har framhållit att fastighetsbildningsorganen
har stora personalsvårigheter och att en ytterligare rationalisering
av verksamheten inte är möjlig inom ramen för gällande lagstiftning.
En grundlig reform av fastighetsbiidningslagstiftningen är emellertid ett
omfattande företag, inte minst därför att reformen får verkningar över
mycket vida områden och därför kräver att många olika intressen beaktas.
Det brukar visserligen sägas att den fasta egendomen inte längre har samma
betydelse som förr men detta påstående — som otvivelaktigt är riktigt så till
vida som jord- och skogsbruk inte längre på samma sätt som tidigare utgör
grundvalen för folkförsörjningen eller välståndsutvecklingen — innebär
inte att fastighetsbildningen är en verksamhet som kan lämnas utan
tillsyn av det allmänna. Tvärtom har utvecklingen gått mot en allt hårdare
jord- och planpolitisk kontroll i markanvändningsfrågor. Kontrollen syftar
B 54
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
till ett rationellt utnyttjande av den fasta egendomen och är anknuten till
den officiella fastighetsindelningen. Den lagstiftning som reglerar formerna
för ändringar i denna indelning måste därför — som kommittén har framhållit
-—- innehålla bestämmelser som stämmer överens med de allmänna
jord- och planpolitiska strävandena.
Fastighetsindelningen, sådan den redovisas i fastighetsregistren, utgör
också underlag för registreringen av olika rättigheter som är anknutna till
fast egendom. Av dessa rättigheter är det framför allt panträtten som bör
framhållas eftersom fastighetskrediten spelar en utomordentligt stor roll
för det svenska kreditlivet. Med hänsyn till att de flesta fastighetsbildningsåtgärder
på något sätt kan beröra rättighetshavarna bör lagstiftningen
innehålla regler som skyddar dessa. Också enskilda intressen bör alltså beaktas
vid fastighetsbildningen.
Till de nu angivna exemplen på allmänna och enskilda intressen som
måste heaktas vid fastighetsbildning kan fogas många flera, t. ex. trafiksäkerhetsfrågor,
hälsovårdsfrågor och naturvårdsfrågor.
En reform av fastighetsbildningslagstiftningen berör alltså många och vitt
skilda intressen av vilka jag i det föregående har kunnat beröra bara ett litet
fåtal. I det följande kommer jag att närmast behandla frågan hur samordningen
mellan olika intressen skall gå till. Därefter kommer jag att ta upp
några andra huvudfrågor vid utformningen av den nya lagstiftningen. I övrigt
redovisar jag mina förslag först i anslutning till de särskilda kapitlen
i en ny lag om fastighetsbildning.
Enhetlig lagstiftning för land och stad. En av de frågor som togs upp i
direktiven för fastighetsbildningskommittén var frågan om en enhetlig lagstiftning
för land och stad. Bakgrunden var bl. a. den fortgående utjämningen
mellan olika kommuntyper. Utvecklingen sedan år 1953 har gjort
att frågan blivit än mer aktuell än den var då, och vid upprepade tillfällen
har lagstiftningsåtgärder måst tillgripas för att motverka olägenheterna av
att fastighetsbildningslagstiftningen är splittrad på olika lagar. Jag erinrar
om att kommunalrättskommittén nyligen har avgett betänkande om enhetlig
kommuntyp (SOU 1967:58).
Det avgörande för frågan om lagstiftningen bör vara gemensam för land
och stad är givetvis i vilken utsträckning särskilda regler behövs för olika
områden. Vad som därvid har betydelse är uppenbarligen inte kommuntypen
utan markanvändningen, närmare bestämt frågan huruvida marken används
huvudsakligen för jord- eller skogsbruk eller liknande ändamål eller för
tätbebyggelse. Enligt kommitténs mening är behovet av särskilda regler för
de skilda ändamålen högst begränsat. Riktigheten av denna uppfattning har
ifrågasatts av framför allt Svea hovrätt. Hovrätten pekar särskilt på att
fastighetsbildningen inom stadsplanelagda områden i realiteten bara utgör
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 55
ett förverkligande av den fastighetsindelning som har beslutats i detalj
redan genom planfastställelsen och tomtindelningen.
Enligt min mening visar kommitténs lagförslag och remissbehandlingen
att behovet av särregler för områden av olika karaktär är — som kommittén
har uttryckt saken — högst begränsat. Den kritik som riktats mot förslaget
från framför allt stadshåll går inte i första hand ut på att ytterligare
särregler skulle behövas för tätbebyggelseområdena. Vad remissinstanserna
kritiserat är främst att stadsförhållandena kommit i skymundan i såväl
lagtext som motiv. I fråga om Svea hovrätts uttalande är också att märka
att det utgår från att tomtindelningen bör behålla sin avstyckande verkan.
Jag kommer att i ett senare avsnitt gå närmare in på denna fråga men kan
här förutskicka att jag har funnit övervägande skäl tala för att tomtindelningens
avstyckande verkan bör avskaffas. Fastighetsbildningen inom tomtindelade
områden kommer alltså att ske med anlitande av de fastighetsbildningsinstitut
som föreslås för landet i övrigt.
Att behovet av särregler för olika områden är så begränsat beror naturligtvis
i första hand på att de problem som möter fastighetsbildaren i princip
är desamma, oavsett var marken är belägen och oavsett vad den används
till. Givetvis kommer den som sysslar med fastighetsbildning i stad att stöta
på vissa problem som är typiska för sådana sammanhang medan den som
sysslar med jordbruksrationalisering kommer att ställas inför problem
som är typiska för sådana företag. Likaså kommer vissa typer av förrättningar
att bli vanliga inom tätorter och andra i glesbygder. Problem som
är typiska för fastighetsbildning i stad visar sig emellertid ofta föreligga
även inom glesbygdsområden, och en typ av förrättningar som oftast förekommer
i glesbygder kan ibland visa sig mycket ändamålsenlig även i stad.
Erfarenheter av detta slag har kunnat göras under den nuvarande lagstiftningens
tid och kommer säkerligen att göras i än högre grad i fortsättningen.
Hur man än bestämmer gränsen mellan tillämpningsområdena för två skilda
lagar kommer man därför att få vissa nackdelar. Härtill kommer att gränsen
måste bli mycket rörlig och att en övergång från det ena regelsystemet till
det andra måste förutsätta viss lagstiftning och kräva publicitetsåtgärder
m. in.
Med det nyss anförda har jag avsett att visa att en enhetlig lagstiftning
inte innebär att fastighetsbildningen måste följa samma mönster i tätorter
och glesbygder. Tillämpningen av lagen kommer säkerligen att gestalta sig
ganska olika beroende på var marken är belägen. Detta är emellertid ingen
olägenhet och ingenting särskilt utmärkande för fastighetsbildningslagstiftningen.
De ''flesta lagar måste byggas upp så att de passar för de mest skiftande
förhållanden.
Departementsförslaget bär alltså fått formen av en enhetlig lag för land
och stad. Lagen har fått namnet fastighetsbildningslagen — i det följande ofta
B 56
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
förkortat till FBL — och utformats i stort sett på det sätt kommittén har
föreslagit. I likhet med många remissinstanser anser jag att kommittén inte i
tillräcklig grad har belyst hur den föreslagna lagen praktiskt skall tillämpas
inom städer och andra bebyggelseområden. Remissinstanserna har emellertid
ingående diskuterat en del av de problem som härvid uppstår. En ytterligare
exemplifiering torde komma att ges vid kursverksamhet och i de
anvisningar för tillämpningen av den nya lagen som blir nödvändiga. Den
erfarenhet som lantmäteristyrelsen genom sin stadsbyrå bär av fastighetsförhållandcna
inom städerna bör härvid kunna utnyttjas.
Den föreslagna lagen kommer att ersätta i första hand FBLS och JDL.
Också viss annan lagstiftning kommer att bli överflödig, t. ex. lagen om sammanföring
av samfälld vägmark m. m. med angränsande fastighet. Huruvida
den särlagstiftning som nu finns för bl. a. vissa delar av Kopparbergs län
måste behållas efter tillkomsten av en ny lag om fastighetsbildning är en
fråga som det ännu är för tidigt att bedöma. Detsamma gäller i fråga om åtskillig
annan lagstiftning på detta område. Riktmärket bör emellertid vara
att i all möjlig utsträckning upphäva den speciallagstiftning som nu finns.
Samordningen av olika intressen. Fastighetsbildning kan beröra en rad
olika intressen, både enskilda och allmänna. Enskilda intressenter är i första
hand fastighetsägarna men vidare också innehavare av panträtt och andra
rättigheter. Bland allmänna intressen av betydelse kan nämnas dem som
avser bebyggelsen, industrin, jordbruket, skogsbruket, kommunikationerna,
naturvården och fritidsverksamheten. Olika intressen kan uppträda både vid
större fastighetsbildningsåtgärder och vid mindre. Ibland berörs många intressen,
ibland få. Frågan är nu i vilka former de olika intressena skall
bevakas och hur de skall vägas mot varandra.
Kommittén och vissa remissinstanser har framfört synpunkter på frågan
huruvida fastighetsbildningen bör betraktas som en enskild angelägenhet
med starka inslag av allmänna intressen eller som en allmän angelägenhet
där också enskilda intressen skall beaktas. Frågan synes inte ha större betydelse,
eftersom det inte råder några nämnvärda meningsskiljaktigheter om
hur avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen i stort bör utfalla
inom olika sektorer. Inom ett system med enskild äganderätt till fast egendom
och enskild initiativrätt till åtgärder för ändring av äganderättsobjekten,
dvs. fastigheterna, torde emellertid fastighetsbildningen i princip närmast
få anses som en enskild angelägenhet. Men det är tydligt att det allmänna
inflytandet i vissa lägen måste bli mycket starkt. Så t. ex. måste
fastställda planer enligt byggnadslagen i princip följas vid fastighetsbildning,
och det allmänna måste inom planområden också ha initiativrätt till
fastighetsbildning i betydande utsträckning.
I fråga om de enskilda intressenterna innebär kommitténs ställningstaganden
att fastighetsägarnas intressen i huvudsak skall bevakas av fas
-
B 57
Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tighetsägarna själva, i viss utsträckning också av fastighetsbildningsmyndigheten.
Rättighetshavarnas intressen skall i regel beaktas ex officio
av fastighetsbildningsmyndigheten. Detta hänger samman med att rättighetsliavarna
i regel inte får tillfälle att föra talan vid fastighetsbildningen.
I vissa fall bör emellertid rättigbetshavare ha ställning som sakägare i fastighetsbildningsproceduren
och därvid får han i likhet med fastighetsägarna
i första hand själv bevaka sina intressen. Jag ansluter mig helt till
dessa ställningstaganden. I likhet med kommittén anser jag också att förfarandet
vid fastighetsbildning bör utformas så att det blir möjligt att
handlägga ärendena i nära kontakt med sakägarna. Därigenom kan onödiga
intressemotsättningar förebyggas eller undanröjas.
Bevakningen av de allmänna intressena vid fastighetsbildning måste, som
fallet är både enligt gällande rätt och enligt kommitténs förslag, i princip
läggas på fastighetsbildningsmyndigheten. Det är från praktisk synpunkt
uteslutet att på något mera genomgripande sätt avvika från den principen.
Det måste emellertid tillses att de myndigheter som har till särskild uppgift
att företräda allmänt intresse av betydelse vid fastighetsbildning, t. ex.
intresset att bebyggelsen blir lämpligt planlagd och utformad, kan utnyttjas
i tillräcklig grad vid bevakningen och får tillräcklig möjlighet att göra sig
gällande. Jag anser att denna fråga bör lösas efter de linjer kommittén
föreslår. Fastighetsbildningsmyndigheten bör alltså vara skyldig att utreda
vilka allmänna intressen som föreligger och att beakta dessa. Därvid bör
fastighetsbildningsmyndigheten samråda med de myndigheter, vilkas verksamhetsområden
berörs, i den mån sakens beskaffenhet kräver det.
De allmänna intressen som berörs vid fastighetsbildning kan vara konkretiserade
i olika former. Det vanligaste är att de kommer till uttryck
i någon lag eller annan författning, t. ex. i BL eller i författning om statligt
stöd till jordbrukets rationalisering. Vidare kan administrativ myndighet
ha att företräda visst allmänt intresse och att därvid i vissa fall meddela
beslut av bindande eller vägledande art. Sådana beslut som har rättsverkningar
och alltså är bindande i något avseende som är av betydelse vid
fastighetsbildning, t. ex. stadsplan och andra byggnadsreglerande bestämmelser,
bör i princip vara bindande också för fastighetsbildningen såtillvida
att denna inte bör få ske i strid mot beslutet. Beslutets räckvidd i fastighetsbildningssammanhang,
beror i övrigt på i vad mån vid fastighetsbildningen
också andra intressen berörs än dem som skolat beaktas i beslutet. Berörs
andra intressen måste också dessa beaktas. Beslut i vilket ett allmänt intresse
har kommit till uttryck utan att det på något bindande sätt har vägts mot
andra intressen, t. ex. sådan översiktlig planering för jord- och skogsbrukets
strukturrationalisering som har utförts av lantbruksnämnd, bör beaktas vid
fastighetsbildning i den mån beslutet fortfarande är aktuellt, men intresset
i fråga måste därvid kunna vägas mot andra allmänna och mot enskilda
intressen. De villkor för fastighetsbildning, som ställs upp i FBL med hän
-
B 58
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
syn till allmänna intressen, generellt eller med hänsyn till visst allmänt
intresse, utgör normer för avvägning mellan det allmänna intresset och ett
eller flera enskilda intressen, ibland också ett eller flera konkurrerande
allmänna intressen. Tillämpningen av dessa normer måste ankomma på den
myndighet som bär att meddela beslut i fastighetsbildningsärendena, dvs.
fastighetsbildningsmyndigheten. Men det bör inte kunna komma i fråga att
ett ställningstagande av en administrativ myndighet som bar att särskilt
svara för visst allmänt intresse frångås på den grunden att fastighetsbildningsmyndigheten
uppfattar det allmänna intresset i och för sig pa
annat sätt än den administrativa myndigheten. Till det sist sagda kan
fogas den reservationen att jämkningar i förhållande till administrativa
beslut av praktiska skäl bör kunna ske vid fastighetsbildning, om beslutsorganets
huvudsakliga intentioner inte äventyras. Vidare bör tilläggas
att den här förda diskussionen gäller fastighetsbildningsbeslutens förhållande
inte bara till administrativa beslut av planeringskaraktär utan också
till andra administrativa ställningstaganden, t. ex. sådana som görs vid
samråd i fastighetsbildningsärenden.
De principer jag nyss har angett i fråga om betydelsen av administrativa
ställningstaganden vid fastighetsbildning bör komma till uttryck i lagtexten
på det sättet att där uttryckligen anges att vissa administrativa
beslut, t. ex. stadsplan, i princip skall vara bindande vid fastighetsbildning.
I övrigt torde det avsedda förfaringssättet komma till uttryck genom de
villkor av materiell art som uppställs för fastighetsbildning och genom
en föreskrift som ålägger fastighetsbildningsmyndigheten att i den utsträckning
som är nödvändig samråda med myndigheter vilkas verksamhetsområden
berörs.
Administrativa beslut kan ha betydelse för en fastighetsbildningsåtgärd
också utanför ramen för de materiella fastiglietsbildningsvillkoren. Sålunda
torde administrativa organ i vissa fall böra tillerkännas initiativrätt till
fastighetsbildning. Vidare bör samrådsprincipen gälla inte bara när fastighetsbildningsmyndighet
prövar fråga om tillstånd till fastighetsbildning
utan också när myndigheten i förekommande fall planlägger hur den nya
fastighetsindelningen bör utformas och hur åtgärden bör genomföras. I
sådana sammanhang kan administrativ myndighets beslut i vissa fall vara
helt avgörande, t. ex. lantbruksnämnds beslut om ekonomiskt stöd till åtgärden
eller till följ dinvesteringar eller om dispositionen av nämndens
markreserv.
Det anförda visar att verksamheten avsevärt underlättas genom smidigt
samarbete mellan berörda myndigheter. Också de erfarenheter som har
gjorts vid tillämpning av hittills gällande regler om fastighetsbildning ger
belägg för detta. I huvudsak är det inte fråga om någon omläggning av
samordningsprinciperna, utan det gäller närmast att fortsätta och fullfölja
B 59
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
nuvarande ordning. I lantmäteriinstruktionen den 3 december 1965 (nr 794)
finns föreskrifter som ålägger chef för organisationsenhet att verka för
samordning av fastighetsbildningen med åtgärder som planläggs och utförs
av andra myndigheter och organ samt att se till att behövligt samråd kommer
till stånd med myndighet som berörs av förrättning för fastighetsbildning.
Jag anser mig ha anledning att utgå från att samrådsförfarandet
liksom hittills kommer att fungera väl.
I fråga om formerna för samråd vill jag framhålla vikten av att ett så
rationellt och ändamålsenligt förfarande som möjligt kommer till användning.
Samråd bör främst inriktas på principiella frågor och andra frågor
av större räckvidd, eftersom behovet av samråd i det enskilda fallet därigenom
minskas. Samrådet bör av praktiska skäl i lämplig utsträckning
knytas an till överlantmätarens verksamhet på länsplanet. Jag erinrar
om att överlantmätaren enligt lantmäteriinstruktionen har att verka för
samordning av fastighetsbildningen med de åtgärder som planläggs på angränsande
områden och utförs av andra myndigheter och organ. Han skall
vidare bl. a. delta i handläggningen i länsstyrelsen av ärende inom hans
verksamhetsområde. Enligt instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
den 25 maj 1967 (nr 425) ingår överlantmätaren vidare
i lantbruksnämndens strukturdelegation. Denna anordning har visserligen
i första hand tillkommit för att den regionala lantmäteriorganisationen skall
bli företrädd på ett auktoritativt sätt i lantbruksnämndens verksamhet (jfr
prop. 1965: 100 s. 68, jfr även prop. 1965: 41 s. 78), men också för fastighetsbildningsverksamheten
torde anordningen innebära fördelar. Jag vill
tillägga att i principiella frågor som rör samordningen av allmänna intressen
samråd mellan lantmäteristyrelsen och andra centralorgan ibland kan
vara lämpligt. Ställningstaganden vid sådant samråd och vid samråd på
länsplanet kan ofta vara av stort värde för en rationell handläggning av
fastighetsbildningsärendena.
Att mera generellt föreskriva att administrativ myndighet som berörs
av fastighetsbildning skall inhämta sina informationer och framföra sina
synpunkter vid sammanträde med sakägarna kan uppenbarligen inte komma
i fråga. Detta skulle bli alldeles för tungrott, bl. a. för de berörda
myndigheterna. I vissa fall kan denna samrådsform emellertid vara lämplig,
och då skall den också kunna användas. I fråga om fastighetsbildning
inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser anser jag på de skäl kommittén har anfört
att byggnadsnämnden bör ges en särskild ställning så till vida att nämnden
underrättas om förrättning och tillförsäkras särskild rätt att föra talan.
Detta befriar inte fastighetsbildningsmyndigheten från ansvar för prövningen
med hänsyn till allmänintressena, men byggnadsnämnden får genom sin
ställning som planmyndighet och genom rätt att ta initiativ till fastighetsbildning
och rätt att föra talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut
B 60 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ett starkt inflytande på fastighetsbildningen. Frågan om information och
samråd mellan fastighetsbildningsmyndigheten och byggnadsnämnden kan
komma att tas upp ytterligare vid den förestående reformen av planlagstiftningen.
Med anledning av vad en remissinstans har uttalat vill jag framhålla
att vad som förekommit vid samråd i det konkreta fallet bör redovisas
för sakägarna under fastighetsbildningsproceduren, om det har betydelse
för att sakägarna skall kunna tillvarata sin rätt på bästa sätt.
Också i fråga om överprövningen av avgörande i fastighetsbildningsärende
ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag. Av skäl som
jag kommer att beröra i annat sammanhang förordar jag att proceduren
med fastställelse av fastighetsbildningsförrättning slopas. Sedan fastighetsbildningsmyndigheten
har träffat sitt avgörande bör allmänintressena i
första hand bevakas av överlantmätaren. Om överlantmätaren finner att tillstånds-
eller fastighetsbildningsbeslut strider mot bestämmelse i lagen som
är meddelad för tillgodoseende av allmänt intresse och om han anser det
vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att beslutet inte blir
gällande, bör han inom viss tid kunna bringa saken under prövning hos
den instans som skall ha möjlighet att ändra fastighetsbildningsmyndighetens
avgörande. Liksom enligt gällande ordning bör dessutom länsstyrelsen
och lantbruksnämnden ha möjlighet att få frågan överprövad. Överlantmätaren
bör få kännedom om meddelade fastighetsbildningsbeslut
genom att besluten inom viss kortare tid efter det att de har meddelats
insänds till honom. Överlantmätaren skall sedan i behövlig utsträckning
samråda med länsstyrelsen, lantbruksnämnden och andra myndigheter.
Härigenom skapas förutsättningar för en samordning av skilda intressen.
Inom områden med stadsplan och byggnadsplan samordnas berörda intressen
väsentligen i samband med planläggningen och jag har redan framhållit
att fastighetsbildningsreglerna bör ges det innehållet att byggnadsreglerande
bestämmelser i princip skall följas vid fastighetsbildning. Med
hänsyn vidare till byggnadsnämndens befogenhet att överklaga fastighetsbildningsbeslut,
som jag redan har berört, torde någon ytterligare efterbevakning
från det allmännas sida i regel inte vara nödvändig inom här
avsedda områden.
Också när det gäller fullföljdsförfarandet ansluter jag mig i huvudsak till
kommitténs förslag, som innebär att talan mot fastighetsbildningsavgörande
skall föras domstolsvägen. Avgörande för mig har varit att fastighetsbildningsärendena
i stor utsträckning innefattar frågor om enskildas inbördes
rättsförhållanden. Att dela upp fullföljdsförfarandet, så att talan mot viss
del av fastighetsbildningsmyndighetens beslut behandlas av domstol och
talan mot andra delar prövas av en eller flera administrativa myndigheter,
skulle enligt min mening vara opraktiskt och dessutom avvika från annars
tillämpade rättegångs- och förvaltningsprinciper. Inte heller skulle det vara
B 61
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ändamålsenligt att dela upp fastighetsbildningsåtgärderna redan på förrättningsstadiet,
så att talan fullföljs judiciellt i vissa fastighetsbildningsärenden
och administrativt i vissa andra ärenden. En sådan uppdelning
skulle på ett besvärande sätt minska möjligheterna att handlägga olika
fastighetsbildningsåtgärder gemensamt och skulle därigenom försämra möjligheterna
att åstadkomma rationell handläggning och lämpliga resultat
i fråga om fastighetsbildningen.
Fastighetsbildningsinstituten. Det främsta ändamålet med indelningen
i olika fastighetsbildningsinstitut är att skapa en enkel och överskådlig
disposition av lagreglerna och på så sätt underlätta tillämpningen av lagen.
Från denna utgångspunkt anser jag att kommitténs förslag väl tillgodoser
de krav som kan uppställas. En ytterligare begränsning av antalet fastighetsbildningsinstitut
skulle väl vara möjlig att genomföra. Det skulle
sålunda vara tänkbart att utmönstra klyvningsinstitutet, som motsvarar det
nuvarande klyvningsskiftet. En sådan ändring i förhållande till kommittéförslaget
skulle emellertid närmast göra regelsystemet mera svåröverskådligt.
Klyvningsinstitutet behålls därför i departementsförslaget.
Vid remissbehandlingen har från några håll hävdats att lagen borde
medge även andra former av fastighetsbildning än dem som kommittén
har föreslagit. Man har därvid vänt sig mot kommitténs förslag att ta bort
den avstyckande verkan som stadsplan och tomtindelning har f. n.
Som framhållits av flera remissinstanser har det nuvarande systemet
för fastighetsbildning i stad brister i åtskilliga hänseenden. Regelsystemet
är svåröverskådligt och leder ofta till resultat som inte kan anses önskvärda.
Det sistnämnda är särskilt utmärkande för reglerna i 1 kap. 1 §
FBLS om stadsplans avstyckande verkan. Vad beträffar reglerna om tomtindelningens
fastighetsbildande verkan i 3 § i nämnda kapitel kan inte
förnekas att dessa i många fall möjliggör en enkel och snabb fastighetsbildning.
Som framgår av några remissyttranden har emellertid även denna
form av fastighetsbildning sådana brister att det inte är lämpligt att behålla
den i oförändrat skick.
Frågan om de nuvarande särskilda fastighetsbildningsformerna inom
stadsplanelagt och tomtindelat område skall behållas vid den allmänna
reformen av fastighetsbildningsinstituten måste ses mot bakgrunden av
de riktlinjer som bör gälla för fastighetsbildningsreformen över huvud och
som tidigare har redovisats. Därvid har det ansetts angeläget att bl. a. begränsa
antalet former för fastighetsbildning och att förenkla lagstiftningen.
Kommitténs förslag tillgodoser i och för sig de behov av fastighetsbildningsformer
som föreligger inom stadsplanelagda områden. När man diskuterar
det förevarande spörsmålet bör därför utgångspunkten vara frågan
huruvida kommittéförslaget bjuder tillräckligt snabba och rationella fastighetsbildningsformer
för stadsplaneområdena.
B 62 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Jag vill till en början framhålla att fastighetsbildningen inom stadsplanelagda
områden tenderar att bli allt mera komplicerad. Den nya stadsbyggnadstekniken
tvingar fram rättsliga lösningar av problem som tidigare
har varit okända. Jag erinrar om vad som i detta avseende uttalades i
samband med tillkomsten av lagen den 16 december 1966 (nr 700) om
vissa gemensamhetsanläggningar (prop. 1966: 128). För att tillgodose behov
som här gör sig gällande föreslås i det följande regler som möjliggör
servituts- och samfällighetsbildning även inom stadsplanelagt område.
Sådana rättsliga bildningar måste ske i samband med förrättning och kan
inte kombineras med de nuvarande fastighetsbildningsformerna inom stadsplan.
Såvitt gäller komplicerade fastighetsbildningar kan det därför inte
komma i fråga att behålla dessa fastighetsbildningsformer.
Otvivelaktigt förhåller det sig så att flertalet fastighetsbildningar inom
planområden är av enklare beskaffenhet. Särskilt är detta fallet vid exploatering
av råmark, när denna är i en ägares hand. Därvid möter endast
sällan rättsliga problem av den karaktär som nyss har antytts. Behovet
av ett snabbt och enkelt förfarande är här mycket framträdande.
Det är väl också detta fall som remissinstanserna främst haft i åtanke,
när man har förordat att det nuvarande fastighetsbildningssystemet skall
behållas. Ställningstagandet i denna fråga måste enligt min mening göras
med utgångspunkt i förrättnings- och registreringsförfarandet, eftersom
kärnpunkten här närmast är den om förrättning bör vara obligatorisk
vid all fastighetsbildning. Förrättningsförfarandet kan enligt förslaget göras
mycket enkelt och rationellt. Eftersom de tekniska arbetena kan samordnas
med motsvarande arbeten vid planläggningen, bör förrättningen inte
medföra något dubbelarbete, om den är riktigt upplagd. Dessutom faller
det nuvarande kravet på tomtmätning bort. Detta betyder att steget från
fastighetsbildningsbeslut till registrering kan bli mycket kort vid fastighetsbildning
inom stadsplan. De uppgifter som skall införas i fastighetsregistret
sammanställs av fastighetsbildningsmyndigheten och någon efterkontroll
av förrättningen företas inte i sådana fall. Enligt min mening
skjuter kritiken över målet när det påstås att förrättningsförfarandet skulle
bli alltför tungrott vid fastighetsbildning inom stadsplan. Det föreslagna
förfarandet torde generellt sett innebära att sådan fastighetsbildning kan
ske snabbare än som f. n. är fallet.
Det har också gjorts gällande att kommittéförslaget skulle verka försvårande
på ett successivt uppbyggande av en fastighet. Detta påstående
är inte riktigt. I allmänhet är det önskvärt att fastigheter färdigbildas
i enlighet med vad som har angetts i planen. S. k. ofullgångna fastigheter
bör sålunda undvikas. Såsom framhålls i samband med behandlingen av
de allmänna fastighetsbildningsvillkoren kan det emellertid i vissa fall
vara nödvändigt att gå fram etappvis, och denna möjlighet står också
öppen. De enheter som bildas på detta sätt blir genom förrättningen fas
-
B 63
Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969
tigheter och skall registreras. Därigenom tillgodoses önskemålet om skapande
av inteckningsbara enheter.
En annan invändning mot det föreslagna systemet är att detta vid
successiva förvärv skulle bli dyrare för markägaren. Jag vill i förevarande
sammanhang bara framhålla att detta är en taxefråga som får övervägas
senare.
På grund av dessa överväganden anser jag starka skäl tala för att
lagfästa principen om att ali fastighetsbildning skall ske genom förrättning.
Därav följer också att stadsplans och tomtindelnings fastighetsbildande
verkan inte kan behållas i den nya lagen. Tomtindelningen får till
följd härav en annan karaktär än f. n. Den blir således ett rent planinstitut.
De frågor detta ger upphov till får tas upp i samband med följdlagstiftningen.
Därvid får också övervägas vilka reformer i förenklingssyfte
som kan företas beträffande tomtindelningen.
Av de fastighetsbildningsinstitut som tas upp i förslaget har främst
fastighetsregleringen tilldragit sig intresse vid remissbehandlingen. Tillskapandet
av detta institut är en av de stora nyheterna i lagförslaget.
Fastighetsreglering blir otvivelaktigt ett utomordentligt medel för att genomföra
en rationell fastighetsindelning inom jordbruks- och skogsområden.
Men också för planområdenas vidkommande kan man räkna med en
vidsträckt användning av regleringsinstitutet. Vid remissbehandlingen har
viss misstro uttalats mot institutets användbarhet vid genomförande av
större saneringsprojekt inom städerna. Detta ger mig anledning påpeka att
kommittén aldrig har gjort gällande att regleringsinstitutet skulle erbjuda
lösningar för alla de komplicerade och svårbedömbara förhållanden som
där möter. Även i fortsättningen får sådana problem lösas med anlitande
av de medel som skilda lagar erbjuder. Jag är emellertid övertygad om att
institutet kan komma till användning också i sådana sammanhang, särskilt
på grund av de stora möjligheterna att bilda samfälligheter och servitut.
Inom detaljplaneoinråden kommer fastighetsregleringen uppenbarligen att
spela en mycket stor roll som instrument för att genomföra planen. Byggnadsnämndens
initiativrätt till fastighetsreglering och dess ställning i övrigt
vid förrättningen ger enligt min mening byggnadsnämnden vidsträckta möjligheter
till aktivt handlande i plangenomförande syfte.
Den gällande jorddelningslagstiftningens nära anknytning till indelningen
i skifteslag har utgjort ett betydande hinder mot rationell fastighetsbildning.
Kommitténs förslag att bygga upp regleringsinstitutet helt oberoende
av denna indelning är en viktig reform. Jag vill emellertid påpeka
att skifteslagsindelningen alltjämt kan få betydelse vid bestämmandet av
regleringens omfattning.
Enligt kommitténs förslag skall fastighetsregleringen ersätta den form
av fastighetsbildning som f. n. regleras i 1952 års lag om sammanföring
av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet.
B 64
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Förslaget har mött erinringar från remissinstanserna bara i så måtto att
man har anmärkt på att det inte innehåller någon motsvarighet till bestämmelserna
i 20 § sammanföringslagen. Enligt dessa har kommun eller
samhälle i vissa fall rätt att lösa in vägmark som enligt fastställd generalplan
eller stadsplan är avsedd till trafikled eller allmän plats.
Enligt min mening är det av systematiska skäl inte möjligt att i FBL
införa en bestämmelse motsvarande 20 § sammanföringslagen. Inte heller
är det lämpligt att behålla den nämnda paragrafen. Dessa omständigheter
har emellertid ingen större betydelse med hänsyn till att det behov av
inlösenmöjlighet som det berörda lagrummet avser i stort sett tillgodoses
genom marköverföring — med eller utan inlösen — enligt bestämmelserna
om fastighetsreglering. Förslaget förutsätter att gatumark och allmänna
platser skall registreras som fastigheter. Som ägare av sådan fastighet har
kommunen i allmänhet möjlighet att begära fastighetsreglering för utvidgning
av de områden som kommunen redan äger.
Förfarandet vid fastighetsbildning. Kommitténs förslag om förrättning
som obligatorisk form för fastighetsbildning har godtagits av det övervägande
antalet remissinstanser. Förrättningen sådan den hittills har
utbildats enligt gällande rätt och sådan den har utformats i kommittéförslaget
är en smidig och säker form för handläggning av den mångfald
problem som möter i samband med fastighetsbildning. Kommittén har i
olika sammanhang framhållit att förrättningsförfarandet är att jämställa
med ett domstolsförfarande. Denna jämförelse är i viss mån berättigad,
men jag vill inte underlåta att påpeka att väsentliga skillnader dock finns
och måste finnas, om man på det område som det här gäller vill åstadkomma
en rimlig avvägning mellan å ena sidan effektivitets- och kostnadssynpunkter
och å andra sidan rättssäkerhetsintressen. De huvudprinciper
som bär upp domstolsförfarandet enligt rättegångsbalken bör sålunda
bara i begränsad omfattning göras tillämpliga på förrättningsförfarandet.
Vissa drag i förrättningsförfarandet gör att detta företer likheter med ett
administrativt förfarande. Som jag redan har nämnt, måste bevakningen av
vissa allmänna och enskilda intressen ankomma på fastighetsbildningsmyndigheten
och myndigheten måste genom egna initiativ aktivt påverka
förrättningen och dennas resultat på ett helt annat sätt än som är möjligt
för en domstol. Utmärkande för förrättningsförfarandet är också de tekniska
inslagen, som med hänsyn till arbetsinsatsen utgör en betydande del
av förrättningen. Samtidigt har emellertid den rättsliga prövningen genom
den utveckling som fastighetsbildningslagstiftningen undergått kommit att
bli av allt större betydelse vid fastighetsbildningen. Den nya lagstiftningen
kommer att medföra en ytterligare ökning av inslagen av rättskipning i
fastighetsbildningsförfarandet. Jag behöver bara peka på marköverföringen
vid fastighetsreglering, inlösen, samfällighetsbildning och servitutsåt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 65
gärder som exempel på nya eller väsentligt ändrade uppgifter, vilka kräver
domstolsmässiga överväganden av förrättningsinstansen.
Termen förrättning är enligt kommitténs förslag beteckningen för själva
den formella handläggningen i första instans av fastighetsbildningsfrågorna.
Begreppet är intimt förknippat med den myndighet som skall ha hand
om denna uppgift. Kommittén har ansett att uppgiften liksom hittills skall
ankomma på en högskoleutbildad tekniker och två gode män. I kommittéförslaget
betecknas dessa som förrättningsmännen. Som jag senare skall
närmare utveckla har jag ansett det lämpligt att i stället använda beteckningen
fastighetsbildningsmyndigheten. När det gäller sammansättningen
av myndigheten är jag ense med kommittén om att den nuvarande
ordningen innebär att behövlig sakkunskap i framför allt tekniska, juridiska
och ekonomiska frågor garanteras samtidigt som orts- och personkännedomen
blir i önskvärd mån tillgodosedd. Bortsett från vad advokatsamfundet
anfört har det vid remissbehandlingen inte från något håll
gjorts gällande att förrättningsverksamheten bör läggas i händerna på en
annorlunda utformad myndighet än kommittén har föreslagit. Från kommunalt
håll framhåller man visserligen att kommunens intresse i samband
med fastighetsbildning bör tillgodoses på ett bättre sätt än som är
möjligt enligt kommittéförslaget men man godtar i princip förrättningsformen
och fastighetsbildningsmyndighetens sammansättning. Spörsmålet
om kommunens inflytande i fastighetsbildningsförfarandet är visserligen
med hänsyn till det nära sambandet mellan detta och kommunens ansvar
i fråga om planläggning och exploatering en betydelsefull samordningsfråga.
Frågan måste dock enligt min mening lösas med utgångspunkt
från de av kommittén angivna förutsättningarna att fastighetsbildning skall
ske genom förrättning och ombesörjas av en särskild fastighetsbildningsmyndighet.
Vid remissbehandlingen har advokatsamfundet fört fram tanken på att
större fastighetsregleringar skulle avgöras av domstol i stället för av förrättningsmän.
Förslaget har motiverats med att domstolsförfarandet skulle
underlätta för sakägarna att göra en samlad bedömning av de ekonomiska
verkningarna av regleringen. För egen del anser jag att en sådan ordning
skulle avsevärt komplicera och fördyra handläggningen. Än mera betänkligt
är att de fördelar som ett enhetligt fastighetsbildningsförfarande medför
skulle gå förlorade. Också inom ramen för det av kommittén föreslagna
förfarandet är det möjligt att tillämpa en sådan metodik att det
blir möjligt för sakägarna att få en överblick över de ekonomiska konsekvenserna
innan förrättningen slutförs. Det finns enligt min mening
inte anledning ifrågasätta fastighetsbildningsmyndighetens kompetens att
avgöra de frågor som kommer under bedömande vid regleringsförrättningarna.
På grund av dessa överväganden anser jag att en lösning i enlighet
med advokatsamfundets förslag inte bör komma i fråga.
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 66 Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969
Avsteg från ett enhetligt fastighetsbildningsförlarande har vid remissbehandlingen
föreslagits i två avseenden. Som jag tidigare har nämnt förordas
att förrättningsförfarandet skall ersättas av ett förenklat ansökningsoch
registreringsförfarande vid fastighetsbildning inom vissa planområden.
Vidare föreslås av några remissinstanser att sammanläggning inte skall
handläggas vid förrättning utan avgöras av inskrivningsmyndigheten. Av
vad jag förut har uttalat framgår, att jag inte är beredd att ansluta mig
till tanken på att förrättningsformen slopas för fastighetsbildning inom
planområden. Beträffande sammanläggning torde kritiken mot förrättningsförfarandet
bottna i missnöje med det komplicerade förfarande som
kommittén har föreslagit. Som jag närmare kommer att utveckla under
12 kap. är det emellertid möjligt att utforma förrättningsförfarandet på
ett sådant sätt att berättigade krav på enkelhet och smidighet i förfarandet
tillgodoses. Jag anser därför att det inte heller beträffande sammanläggning
finns skäl att uppge förrättningsformen.
Domstolsfrågan. Fastighetsbildningskommittén har föreslagit att de nuvarande
ägodelningsrätterna skall avskaffas och ersättas med jorddomstolar
som skall vara knutna till hovrätterna och döma direkt under högsta
domstolen.
Vid beredningen av kommitténs förslag till ny lagstiftning om fastighetsbildning
har domstolsfrågan ägnats mycket stor uppmärksamhet. Till detta
har bidragit dels att förslaget i denna del utsatts för ganska hård kritik vid
remissbehandlingen, dels att hela domstolsväsendet f. n. håller på att reformeras.
En utgångspunkt vid övervägandena har emellertid varit att en reform
är nödvändig. De nuvarande ägodelningsrätterna motsvarar inte dagens
krav på en rationell domstolsorganisation.
Kommittén har närmare granskat fyra olika alternativ till lösning av
domstolsfrågan. Givetvis finns det ytterligare några möjligheter. En avgörande
fråga i detta sammanhang är emellertid vilken betydelse som bör tillmätas
det förhållandet att en förrättning alltid föregår domstolsprövningen.
Kommittén har gått så långt att man jämställt förrättningen med en process
i första instans. Med denna utgångspunkt är det fullt logiskt att som
kommittén gjort förlägga den första domstolsinstansen till hovrätt. Vid
remissbehandlingen har kommitténs synsätt kritiserats av ett stort antal
remissinstanser. Det framhålls att förrättningsmännen knappast har sådana
insikter i rättsliga spörsmål som krävs för att avgöra mera invecklade tvistefrågor
på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Vidare
görs det gällande att förrättningsmännen inte får en tillräckligt opartisk
och fristående ställning för att kunna jämställas med en domstolsinstans.
Från flera håll betonas också att förrättningshandläggningen företer betydande
avvikelser från domstolsprocessen, bl. a. i fråga om möjligheterna att
ta upp och dokumentera muntlig bevisning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 67
Även om vissa av remissinstansernas invändningar synes något överdrivna,
är det enligt min mening obestridligt att domstolsförfarandet erbjuder
särskilda garantier för en omsorgsfull och opartisk prövning av mera invecklade
tvistefrågor. Det är också alldeles tydligt att det finns vissa olikheter
mellan förrättningsförfarande och domstolsprövning. Visserligen är
det tänkbart att utjämna skillnaderna genom att göra förrättningsförfarandet
mer domstolsmässigt. En sådan lösning är emellertid förenad med flera
olägenheter. Förfarandet skulle bli mer formbundet och komplicerat, och om
förrättningsmännen får en mer utpräglad domarställning, minskar deras
möjligheter att informellt förhandla med sakägare och andra samt att själva
ta initiativ till olika åtgärder. Det måste krävas mycket starka skäl innan
man genomför ett förslag som förutsätter en sådan omstöpning av förrättningsförfarandet.
En annan omständighet som talar mot kommitténs förslag är att domstolskommittén
enligt sina direktiv (se 1963 års riksdagsberättelse, I Ju: 40)
har att pröva frågan om rättskipningens fördelning på olika instanser och
om rättsmedlens anordnande. Två av de delfrågor som därvid aktualiseras
är frågan i vilken utsträckning det bör stå part öppet att åberopa nya omständigheter
och bevis i överrätt samt frågan huruvida högsta domstolens
ställning som prejudikatinstans bör befästas ytterligare. Det är uppenbart
att en nedskärning av antalet prövningsinstanser i fastighetsbildningsmål
skulle kunna försvåra domstolskommitténs arbete med att söka finna ändamålsenliga
lösningar på dessa problem.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört har jag kommit till den uppfattningen
att man bör behålla det nuvarande systemet med tre domstolsinstanser
i fastighetsbildningsmål. Den kritik som kan riktas mot detta system
är att det tar lång tid att få till stånd ett slutligt avgörande i målen. En möjlighet
att råda bot på detta är att begränsa rätten till fullföljd, framför allt
när det gäller högsta domstolen. Detta är emellertid en fråga som i första
hand bör lösas i ett större sammanhang. Vissa begränsningar i fullföljdsrätten
bör dock kunna göras inom FBL:s ram.
En annan möjlighet att minska handläggningstiden är att förstärka domstolen.
Den största effekten uppnås givetvis, om den domstol som prövar
målen i första instans får en sammansättning som är särskilt anpassad till
målens beskaffenhet. Detta kan dels påskynda behandlingen av de enskilda
målen, dels begränsa antalet överklaganden. En av de åtgärder som kan
komma i fråga för att stärka den första instansen är att tillföra domstolen
teknisk sakkunskap på fastighetsbildningens område. En annan är att skapa
förutsättningar för att domarna i första instans skall kunna mera odelat
ägna sig åt fastighetsbildningsmålen och därigenom förvärva större sakkunskap
i hithörande frågor än vad som i regel är möjligt med nuvarande
organisation.
Båda dessa åtgärder kräver att domkretsarna blir större än de är f. n. En
B 68
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
av de lösningar som därvid står till buds är att anknyta till länsindelningen.
Därigenom skulle prövningen av markanvändningsfrågor kunna ske efter
enhetliga principer inom varje län. Vid sidan av dessa spörsmål är värderingsfrågorna
av stor betydelse i fastighetsbildningsmålen, och om förslaget
till fastighetsbildningslag genomförs kommer de ännu mer att träda i förgrunden.
Också för bedömningen av sådana frågor är det av värde att enhetliga
principer tillämpas för större regioner.
Markanvändningsfrågor och framför allt värderingsspörsmål intar en
central plats även i expropriationsmålen. Det finns därför ett klart samband
mellan dessa mål och fastighetsbildningsmålen. Från både praktisk och
principiell synpunkt är det utan tvivel lämpligt att de värderingsfrågor som
aktualiseras vid fastighetsbildning och expropriation prövas av samma domstol.
Skäl talar för att man till denna domstol också hänför vissa andra
kategorier av mål inom fastighetsrättens område. Jag syftar härvid bl. a. på
mål om ersättning enligt den föreslagna immissionslagstiftningen.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har det tett sig naturligt att i en
särskild lag om fastighetsdomstol samla grundläggande bestämmelser om
de domstolar som skall pröva fastighetsbildningsmålen och vissa andra
typer av mål. Som jag tidigare nämnt har förslag till en sådan lag upprättats
inom departementet. Jag kommer senare denna dag att lämna en ingående
redogörelse för förslaget i samband med att jag för remiss till lagrådet
anmäler fråga om en reform av underrättsorganisationen i allmänhet.
Det synes dock lämpligt att jag redan nu anger några huvudpunkter i förslaget.
I stället för ägodelningsrätter och expropriationsdomstolar inrättas fastighetsdomstolar.
Kungl. Maj:t föreslås få rätt att förordna om domkretsindelningen.
Fastighetsdomstolen skall utgöras av en allmän underrätt i
särskild sammansättning. Domstolen föreslås få fem ledamöter. Ordföranden
och en annan ledamot skall vara jurister. Fn ledamot skall vara tekniker
med erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Vidare
föreslås att två nämndemän skall ingå i domstolen.
Beträffande det närmare innehållet i den föreslagna lagen om fastighetsdomstol
vill jag hänvisa till bilaga 3 till statsrådsprotokollet i detta ärende.
Lagtekniska frågor. Kommittén har inte närmare behandlat de lagtekniska
frågor som uppkommer vid utformningen av den nya lagstiftningen.
Remissinstanserna har emellertid uppmärksammat även dessa frågor och
jag vill därför uppehålla mig något vid ämnet, innan jag går närmare in
på de olika kapitlen i den nya lagen.
En av de främsta anmärkningarna mot den gällande lagstiftningen —
särskilt JDL — har varit att den är för stel och därmed ger förrättningsmännen
alltför begränsad rörelsefrihet. Reglerna om förfarandet och andra
allmänna bestämmelser är dessutom i allmänhet skrivna för i första
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 69
hand laga skifte. I båda dessa hänseenden har kommittén använt en helt
annan teknik. De allmänna bestämmelserna har samlats i det första avsnittet
av lagen. De har dessutom fått en sådan utformning att handläggningen
i viss man kan anpassas till vad det enskilda ärendet kräver med
hänsyn till sin omfattning, antalet delägare vid förrättningen, svårighetsgraden
eller andra särskilda omständigheter. Genom elasticiteten i bestämmelserna
har det också blivit möjligt att begränsa lagmaterialet.
I likhet med flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna
del anser jag att kommitténs förslag är väl disponerat. Detta gäller inte
bara i de nyss antydda hänseendena utan även om lagen i övrigt. Eftersom
de allra flesta regler är helt neutrala i den bemärkelsen att de inte skiljer
på förhållandena i tätorter och glesbygder, är det enligt min mening av
föga betydelse, om lagtexten utgår från den ena eller andra situationen
som huvudfall.
Vid remissbehandlingen har några remissinstanser gjort gällande att lagtexten
byggts upp så att huvuddelen av fastighetsbildningen kommer att
ske med stöd av undantagsbestämmelser som getts för de enklare fallen.
Anmärkningen synes inte vara riktig. Bortsett härifrån skulle det emellertid
innebära stora nackdelar att konstruera lagen för de självklara fallen,
fall då inga inteckningshavare finns eller fall då alla sakägare är fullt
ense om hur fastighetsbildningen skall genomföras. Bl. a. skulle lagtexten
komma att bli mycket mer omfattande. Den av samma remissinstanser
framförda tanken på en uppdelning av institutet fastighetsreglering i en
enklare och en mer komplicerad form skulle även den ha den nackdelen
att lagtexten måste få större omfattning. Dessutom skulle det säkerligen
visa sig mycket svårt att dra någon gräns mellan den ena och andra
kategorin av förrättningar.
I språkligt hänseende utmärks kommitténs förslag av den stora användningen
av uttryck som innebär en värdering av något slag. Detta har kritiserats
av några remissinstanser men andra har betecknat det som en
förtjänst hos förslaget. Vid utarbetandet av departementsförslaget har det
varit en strävan att i görligaste mån begränsa både förekomsten av uttryck
av detta slag och antalet varianter av sådana uttryck. Det förut berörda
önskemålet om en betydande elasticitet i bestämmelserna kräver emellertid
att uttryck av detta slag används i inte ringa utsträckning.
Med anledning av olika uttalanden om att lagen genom sin konstruktion
kommer att ställa ökade krav på förrättningsmännen och om att lagtexten
och motiven ofta inte ger önskvärd ledning vill jag framhålla att det givetvis
inte är möjligt att göra motiven till lagen alltför omfattande. Jag
vill dock redan nu nämna att jag förutsätter att en betydande kursverksamhet
kommer att äga rum före lagens ikraftträdande och under den
första tiden därefter. Förrättningslantmätarna och övrig berörd personal
kommer på så sätt att beredas möjlighet att grundligt sätta sig in i det
B 70 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
nya regelsystemet. Jag förutsätter också att lantmäteristvrelsen kommer
att utarbeta anvisningar och exempel av olika slag.
Mot bakgrund av vad jag nu bär anfört har departementsförslaget byggts
upp på i princip samma sätt som kommitténs förslag. De ändringar som
har gjorts på grund av olika iakttagelser vid beredningen och påpekandena
vid remissbehandlingen samt den språkliga moderniseringen av lagtexten
torde tillgodose större delen av de önskemål som remissinstanserna har
uttryckt.
Avslutningsvis vill jag något beröra en större lagteknisk fråga som inte
har någon omedelbar aktualitet men som ev. förtjänar att övervägas i ett
annat sammanhang.
Många remissinstanser har — enligt min mening med rätta — framhållit
den stora betydelse som fastighetsbildningen i tätorter har. Vid denna
fastighetsbildning är sambandet med planläggningen enligt BL av central
betydelse. Motsvarande förhållande torde med tiden komma att föreligga
för allt större delar av fastighetsbildningsverksamheten på grund av den
starka utökningen av tätorterna och de allt starkare kraven på en ökad
planläggning av marken. Sambandet mellan fastighetsbildning och planläggning
kommer därigenom att få ännu större betydelse än f. n. Jag syftar
härvid inte bara på planläggning för bebyggelse utan också på sådan
som tar sikte på annan markanvändning. Det kan därför förtjäna övervägas
om man inte bör sammanföra lagstiftningen om den fysiska samhällsplaneringen
och om fastighetsbildningen i en gemensam lag. I lagtekniskt
hänseende visar sig svårigheterna med den nuvarande ordningen särskilt
vid utarbetandet av de ändringar i BL som blir nödvändiga med anledning
av den nya fastighetsbildningslagen.
Med hänsyn till att en allmän översyn av byggnads- och planlagstiftningen
förbereds är det inte möjligt att nu ta upp frågan om en fullt
integrerad lagstiftning om fastighetsbildning och den fysiska samhällsplaneringen.
Ett lämpligt tillfälle att åstadkomma åtminstone en lagteknisk
integration kan möjligen komma, när förslag till en reviderad planlagstiftning
har utarbetats. Om en lag av det nyss antydda slaget genomförs,
skulle det vära naturligt att låta den — ensam eller i förening med andra
bestämmelser, särskilt regler om byggande — få formen av en byggningabalk.
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
B 71
V. Motivering till de särskilda avdelningarna
FÖRSTA AVDELNINGEN
Inledande bestämmelser
1 KAP.
I detta kapitel har tagits upp bestämmelser som avser att klarlägga innebörden
av vissa begrepp som är av central betydelse i den nya lagen. Här
återfinns också vissa bestämmelser av allmänt innehåll som inte lämpligen
kan hänföras till något annat avsnitt av lagen.
Kapitlet omfattar i departementsförslaget fem paragrafer mot sex i kommitténs
förslag. I den av kommittén föreslagna 5 § har upptagits bestämmelser
om att innehavare av ständig besittningsrätt till mark eller fastighet
skall jämställas med ägare. Vidare föreslås i paragrafen att vad som enligt
lagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas på den som innehar fastighet
med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på
grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer
annan. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om innehavare av ständig
besittningsrätt och fideikommissrätt anser jag i sak riktiga. Eftersom
de emellertid gäller rättsinstitut som är under avveckling, har jag ansett att
bestämmelserna bör tas upp i övergångsbestämmelserna till lagen.
Vad beträffar förslaget att jämställa med ägare den som utan vederlag
besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten
tillkommer annan har vid remissbehandlingen viss kritik förekommit.
Svea hovrätt och häradshövdingeföreningen har således framhållit att
förslaget strider mot 18 kap. 4 § 5 föräldrabalken. Kommittén har till stöd
för sitt förslag åberopat att en bestämmelse av motsvarande innehåll finns
i annan lagstiftning och torde därvid främst ha haft 5 § lagen den 3 september
1939 (nr 608) om enskilda vägar (EVL) i åtanke. Förhållandena
vid fastighetbildning är emellertid — som Svea hovrätt påpekat — ofta så
olika dem vid en vägförrättning att en sådan analogi bör avböjas. Det är
tillräckligt att här peka på de möjligheter till minskning av fastighets värde
mot ersättning i pengar som föreligger vid fastighetsreglering. Jag anser
därför i likhet med hovrätten att fastigheten i det fall som nu är i fråga bör
företrädas av en god man vid förrättningen. På grund av det anförda har
den av kommittén förordade bestämmelsen inte tagits med i departementsförsiaget.
1 §•
Denna inledande paragraf innehåller definitioner av begreppen fastighetsbildning
och fastighetsbestämning.
B 72
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén. Kommittén har valt att som 1 § ta upp en bestämmelse, vari
fastslås vad som skall förstås med det redan i lagens rubrik använda uttrycket
fastighetsbildning. I anslutning härtill har också termen fastighetsbestämning
behandlats. Även om fastighetsbestämningen inte kan sägas inta
en på långt när lika dominerande ställning i förslaget som fastighetsbildningen,
är den dock i begreppsmässigt hänseende av jämförbar karaktär
såsom en vid sidan av fastighetsbildningen i lagförslaget närmare reglerad
företeelse.
Termen fastighetsbildning används f. n. tämligen allmänt i framställningar
rörande fastighetsrätt och förekommer även i lagspråk. Innebörden därav
har emellertid hittills inte ansetts fullt klar. Tidigare begagnades termen
i huvudsak som beteckning bara på sådana ändringar i fastighetsindelningen
som genomfördes inom städer och stadsliknande samhällen med tillämpning
av FBLS, medan man beträffande andra motsvarande åtgärder på
landsbygden än sammanläggning talade om jorddelning. Sistnämnda uttryck
har dock kommit att användas i allt mindre omfattning sannolikt
beroende på att vissa av de ifrågavarande åtgärderna inte innebär någon
delning i egentlig bemärkelse. Sålunda kan laga skifte genomföras utan att
någon av de berörda fastigheterna eller annan i skiftet ingående egendom
delas. Det har vidare tett sig oegentligt att beteckna det vid fastighetsrationaliseringar
numera allt oftare utnyttjade ägoutbytet som en form av jorddelning.
Vare sig en rationalisering sker i form av skifte eller ägoutbyte
brukar däri som ett väsentligt moment ingå åtgärder beträffande exempelvis
väg- och dikessystemen, vilket i hög grad medverkat till att uttrycket
jorddelning framstått som mindre adekvat. Även i fråga om landsbygden
har man därför börjat tala om fastighetsbildning, och denna term har härigenom
kommit att vanligen användas som en sammanfattande benämning
på samtliga sådana ändringar i fastighetsindelningen som genomförs enligt
FBLS eller JDL eller också enligt vissa andra med hänsyn till innehållet
närstående författningar främst SML. Ibland har dock uttrycket reserverats
för sådana ändringar som resulterar i uppkomsten av nya fastigheter.
Enligt kommitténs mening är det av praktiska hänsyn påkallat med en
gemensam beteckning för samtliga i den nya lagstiftningen reglerade åtgärder
som har till syfte att åstadkomma en ändring i något avseende av de
bestående fastighetsförhållandena, och kommittén har funnit övervägande
skäl tala för att som sådan beteckning godta termen fastighetsbildning. På
detta sätt får man också en nära anslutning till den numera i allmänhet tilllämpade
terminologin. Fastighetsbildning har därför i denna paragraf beskrivits
som en i enlighet med bestämmelserna i denna lag företagen åtgärd,
varigenom fastighetsindelningen ändras. Huruvida sådan ändring medför
att en eller flera nya fastigheter tillkommer eller bara innebär att bestående
enheter ändras är likgiltigt. I båda fallen föreligger alltså fastighetsbildning.
Eftersom lagen även behandlar vissa servitutsåtgärder som inte kan sägas
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S år 1969
B 73
innefatta ändringar i fastighetsindelningen men som bör helt jämställas
med dylika indelningsändringar, har definitionen utvidgats så att med fastighetsbildning
också avses sådan enligt lagen företagen åtgärd varigenom
servitut instiftas, ändras eller upphävs. Kommittén påpekar att i annan lagstiftning
reglerade åtgärder, som resulterar i att fastighetsindelningen ändras
eller servitutsförhållandena påverkas, inte är att hänföra till fastighetsbildning
i den mening uttrycket här används.
Den sålunda meddelade definitionen är en legaldefinition som bara anger
vad som under alla förhållanden krävs för att fastighetsbildning skall anses
föreligga. En fullständig bild av institutet erhålls först genom de i följande
avsnitt av lagen upptagna särskilda bestämmelserna. Kommittén har dock
funnit angeläget att redan i inledningskapitlet låta ändamålet med fastighetsbildningen
— sådant detta angetts i redogörelsen för lagförslagets huvudgrunder
— komma till uttryck och har likaså velat ge en antydan om
att i fastighetsbildningsverksamheten även kan ingå andra väsentliga moment
än sådana som gäller ändringar i fastigheternas utformning på marken
och i servitutsförhållandena. Särskilt möjligheten att vid fastighetsbildning
ta upp frågan om väg- och dikessystemen och om andra tekniska
anordningar för att betjäna fastigheterna har ansetts böra omnämnas i sammanhanget.
Av dessa skäl har i anslutning till definitionen på fastighetsbildning
tillagts att med sådan åtgärd, som också får innefatta en utbyggnad
av erforderliga anläggningar, avses att främja ett mera ändamålsenligt utnyttjande
av den fasta egendomen eller därmed jämförligt syfte.
Från fastighetsbildning skiljer sig fastighet sbestämning på det sättet att
någon ändring av de bestående förhållandena inte är avsedd att åstadkommas.
Med fastighetsbestämning åsyftas i stället att efter prövning i särskild
ordning få till stånd ett klarläggande helt eller delvis av hur dessa förhållanden
gestaltar sig vid prövningstillfället. I enlighet härmed föreskrivs i
ett andra stycke av denna paragraf att genom fastighetsbestämning avgörs
frågor rörande beskaffenheten av gällande fastighetsindelning ävensom frågor
rörande beståndet eller omfånget av vissa servitut. Av denna bestämmelse
kan utläsas att fastighetsbestämningen motsvarar nuvarande gränsbestämning
och tomtmätning, men samtidigt torde framgå att institutet är
avsett att få ett mera vidsträckt användningsområde. Inte bara gränsfrågor
skall kunna tas upp vid fastighetsbestämning utan i princip alla spörsmål
rörande fastighetsindelningen liksom även frågor angående vissa slags servitut.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen framhåller att fastighetsbildningen
är ett medel att genomföra de ändringar i fastighetsindelningen, som markens
ägare åsyftar, och samtidigt ett viktigt led i samhällets strävanden att
få till stånd en lämplig markanvändning. Fastighetsbildningens syfte att
främja ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egendomen är under
B 74
Kungl. Maj ris proposition nr 128 år 1969
sådana förhållanden en betydelsefull principförklaring som har sin givna
plats i denna paragraf.
Som ett understrykande av den på många ställen i lagtext och motiv redovisade
principen att fastighetsbildning är en både allmän och enskild angelägenhet
bör enligt lantmäteristyrelsens mening redan i denna paragraf tas
in en bestämmelse av ungefär samma innehåll som i 4 § BL, dvs. att vid
fastighetsbildning skall såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen
beaktas. Lantmäteristyrelsen föreslår sålunda att i första stycket andra
punkten inskjuts mellan orden »att» och »främja» uttrycket »med beaktande
av såväl allmänna som enskilda intressen». Liknande önskemål uttalas
av byggnadsstyrelsen och kommunal-tekniska föreningen.
Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland samt överlantmätarna i Gotlands
och Skaraborgs län anser att det i första stycket andra punkten av
kommittéförslaget uttalade syftet med fastighetsbildning inte är förenligt
med lagförslagets grunder och föreslår att bestämmelsen omredigeras eller
utgår. Svea hovrätt uttalar att lagförslaget bygger på principen om att fastighetsbildning
är en fastighetsägarnas angelägenhet som inte är underkastad
andra villkor än dem som återfinns i 3 kap. eller i kapitlen angående
de särskilda fastighetsbildningsinstituten. I dessa kapitel finns inte någon
bestämmelse av så allmän innebörd som den nu aktuella. Som framgår av
bl. a. 5: 18 första stycket, jämfört med 5: 4 första stycket är fastighetsbildningen
i princip obunden av villkor om att den leder till ekonomiska eller
andra fördelar. Om alltså någon betydelse utöver den rent beskrivande skall
tillmätas ifrågavarande bestämmelse, synes denna åtminstone formellt sett
inte vara helt förenlig med lagförslagets grunder.
Liknande synpunkter uttalas av kommunal-tekniska föreningen, som föreslår
att paragrafen får den lydelsen att med fastighetsbildning avses att
åstadkomma ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egendomen eller
därmed jämförligt syfte.
Föreningen berör även frågan om fastighetsbildning enligt lagen den 12
maj 1917 (nr 189) om expropriation (ExL) och annan tvångslagstiftning
och påpekar att denna inte berörts i lagförslagets inledande bestämmelser,
där termen fastighetsbildning exklusivt förbehålls vissa åtgärder enligt fastighetsbildningslagen.
Den nödvändiga samordningen mellan de olika lagarna
måste penetreras och föreningen ifrågasätter om inte problemet borde ha
berörts redan i inledningskapitlet.
Samma problem berörs av öv er lantmätaren i Örebro län, som anser att
fastighetsbildningsbegreppet bör omfatta alla ändringar i fastighetsindelningen.
överlantmätaren sätter också i fråga om det är lämpligt att använda
termen »fastighetsbildning» för instiftande, ändring och upphävande av
servitut, eftersom servitutsrättigheter inte ingår i »fastighetsindelningen»
enligt den i förslaget använda terminologin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 75
Departementschefen. I första stycket tas upp en definition av begreppet
fastighetsbildning. Som kommittén påpekat kan också åtgärder på grund
av annan lagstiftning — t. ex. ExL — resultera i att fastighetsindelningen
ändras eller servitutsförhållandena påverkas. Jag anser det inte nödvändigt
att i detta sammanhang beröra de frågor som kan vara förbundna med sådana
ändringar i fastighetsindelningen. Definitionen av begreppet fastighetsbildning
har utformats så, att det framgår att begreppet gäller bara
åtgärder som företas enligt denna lag.
Mot kommitténs förslag att till definitionen foga ett angivande av ändamålet
med fastighetsbildningen har vid remissbehandlingen riktats den
anmärkningen att bestämmelsen inte är helt förenlig med lagförslagets
grunder. Jag delar uppfattningen att fastighetsbildningens syfte inte generellt
kan anges på det sätt som kommittén har föreslagit. I likhet med Svea
hovrätt anser jag att bestämmelsen inte har fullständig täckning i lagen.
Som kommunal-tekniska föreningen framhållit är fastighetsbildningens
syfte att åstadkomma ett ändamålsenligt utnyttjande av den fasta egendomen.
En så allmänt formulerad bestämmelse fyller emellertid ingen uppgift
och bör därför inte tas in i lagen. Mot den av kommittén föreslagna bestäm3nelsen
vill jag också rikta den anmärkningen att den är vilseledande i ett
särskilt hänseende. Angivandet av möjligheten att bygga ut erforderliga
anläggningar inger lätt föreställningen att sådan utbyggnad kan ske i samband
med all fastighetsbildning. Det är emellertid att märka att bara fastighetsregleringsinstitutet
förbundits med denna möjlighet. På grund av dessa
överväganden har första stycket andra punkten i kommitténs förslag inte
tagits upp i departementsförslaget.
I paragrafens andra stycke har tagits upp en definition av begreppet fastighetsbestämning.
Definitionen skiljer sig inte i sak från kommitténs förslag.
2 §•
1 paragrafen anges att fastighetsregister skall föras. Vidare tas upp en
bestämmelse om när fastighetsbildning och fastighetsbestämning är fullbordade.
Kommittén. De nuvarande fastighetsregistren, som utgörs av jordregister
och fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna, inrättades
på sin tid för att tjäna som underlag för fastighetsbokföringen inom
lagfarts- och inteckningsväsendet. Fastighetsregistren är således avsedda
som förteckningar över de enheter i vilka inskrivning av olika rättsförvärv
rörande fast egendom skall kunna ske, och de i registren åsatta fastighetsbeteckningarna
skall så vitt möjligt utnyttjas vid individualiseringen i fastighetsböckerna
av de olika inskrivningsobjekten. Behovet av en fastighets
-
B 76 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
redovisning som fortlöpande återspeglar det vid varje tidpunkt gällande
fastighetsbeståndet och bildar grundval för inskrivningsväsendet kvarstår
oförändrat. Redan med hänsyn till redovisningens betydelse i detta hänseende
synes det motiverat att de grundläggande bestämmelserna därom tas
upp i civillag och inte i författning som meddelas av Kungl. Maj :t såsom
skett beträffande jordregistret genom förordningen den 13 juni 1908 (nr
74) angående jordregister. Den för städerna och vissa stadsliknande samhällen
samt andra orter gällande ordningen, enligt vilken man i lag, närmare
bestämt i 7 kap. FBLS, har angett huvudgrunderna för fastighetsregistreringen
medan detalj föreskrifterna tagits upp i författning av lägre
valör, bör sålunda tillämpas för framtiden. Som ytterligare skäl för denna
ståndpunkt kan åberopas att t. o. m. redovisningen i jordregistret kommit
att få vissa begränsade rättsverkningar i fastighetsbildningssammanhang,
t. ex. för ägolottsbildningen vid laga skifte, och att enligt kommitténs uppfattning
sådana verkningar i betydligt större omfattning nu bör knytas till
fastighetsregistreringen. Som närmare skall utvecklas i det följande bör
sålunda hädanefter en fastighetsbildningsåtgärd inte anses fullbordad och
slutligt gällande, förrän åtgärden antecknats i fastighetsregistret och den
eller de nya fastigheterna redovisats i registret.
En konsekvens av denna ståndpunkt blir att huvudreglerna om fastighetsregistreringen
bör tas upp i själva fastighetsbildningslagen. De återfinns
i 19 kap. av kommittéförslaget, men redan i denna paragraf har den
grundläggande bestämmelsen inskrivits om att fastighetsregister skall föras
över fastighetsbeståndet i riket. På grund av den centrala betydelse som
registreringen kommer att få inte minst för att bestämma fastighetsbegreppet
är det önskvärt att bestämmelsen får sin plats redan i inledningskapitlet.
Med bestämmelsen har kommittén inte velat utsäga att de nuvarande båda
registerformerna skall avlösas av ett nytt enhetligt register, utan meningen
är att hittillsvarande register skall kunna behållas och var för sig utgöra
sådant fastighetsregister som avses i den nya lagen. I vad mån man skall
kunna åstadkomma ett fullt enhetligt system för fastighetsredovisningen
får bli en senare fråga. Den omständigheten att de nuvarande båda registren
skall kunna behållas vid sidan av varandra hindrar emellertid inte att
lagreglerna om registerf öringen och i viss mån även detalj föreskrifterna
får en enhetlig prägel.
I anslutning till den nu föreslagna bestämmelsen att fastighetsregister
skall föras har kommittén föreslagit en bestämmelse angående den betydelse
i vilken uttrycket fastighet används i lagen. Som påpekats i olika sammanhang
är fastighet ett mångtydigt begrepp i det juridiska språkbruket,
även i lagspråket, och önskemål har uttalats om att den nuvarande bristen
på terminologisk enhetlighet bör avhjälpas. Även om det inte nu kan bli tal
om att genomföra en sådan enhetlighet i lagspråket, synes det angeläget att
man i fastighetsbildningslagstiftningen inte bara eftersträvar en fast och
B 77
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
entydig terminologi soni i framtiden kan utnyttjas på andra områden utan
också låter denna komma till uttryck i en särskild lagregel.
Vid övervägande av frågan vilket fastighetsbegrepp som bör komma till
användning i fastighetsbildningslagen anser kommittén det mest naturligt
att på sätt som redan skett i vissa lagstiftningsärenden under senare tid
anknyta till registreringsbestämmelserna och låta termen fastighet få betydelse
av registerfastighet. Detta är så mycket mera motiverat som huvudgrunderna
för all fastighetsregistrering nu föreslås bli fastslagna genom
bestämmelser i lag. Emellertid är att märka att man, när man hittills talat
om registerfastighet, avsett sådan egendom som enligt gällande registreringsbestämmelser
skolat redovisas i fastighetsregistret som särskild fastighet.
Att den faktiska registreringen således inte tillmätts någon betydelse
har berott på att jordregistret ansetts utgöra enbart en sammanställning av
vad vissa urkunder innehöll om en fastighetsindelning som existerade oberoende
av registret (jfr Rodhe, Om fastighetsindelningen och dess betydelse
s. 5). Även om jordregistret efter hand fått en något ändrad uppgift, måste
det dock fortfarande anses vara av övervägande passiv karaktär, och i konsekvens
härmed har man inte velat låta dess uppgifter bli omedelbart bestämmande
för vad som skall anses utgöra särskild fastighet. Emellertid
finns nu anledning att överväga, om inte en övergång till ett något mera
aktivt fastighetsregister bör komma till stånd så, att registret får vitsord
beträffande frågan vilka enheter som skall betraktas såsom fastigheter. Att
i nuvarande läge låta registrets uppgifter i övrigt och således även beträffande
omfattningen och beskaffenheten av de olika fastigheterna bli normerande
måste däremot anses uteslutet.
Till stöd för att på angivet sätt tilldela fastighetsregistret en begränsad
aktiv tunktion kan först och främst åberopas önskvärdheten av att man
utan ingående kunskaper om registreringsbestämmelsernas innehåll skall
kunna på ett snabbt och enkelt sätt få kännedom om vilka fastigheter som
skall anses bestå vid en viss tidpunkt. De nuvarande registreringsbestämmelserna
är synnerligen invecklade och svåröverskådliga, och utan anlitande
av särskild fackkunskap kan det ibland vara omöjligt att få utrett vad
som skall redovisas som särskild fastighet. Även om en översyn av bestämmelserna
skulle leda till vissa förenklingar, torde det dock inte vara möjligt
att åstadkomma några egentliga lättnader såvitt angår registreringen av
äldre fastighetsbildningar. I fråga om åtgärder som framdeles äger rum tillkommer
ett annat skäl att låta fastighetsregistrets innehåll bli normerande
beträffande frågan vilka fastighetsindivider som skall anses bestå. Om den
nuvarande fastställelsen av fastighetsbildningsförrättningar slopas, blir det
nämligen nödvändigt att anknyta fullbordandet av fastighetsbildningsåtgärderna
till ett annat lätt konstaterbart faktum. Av flera skäl synes det mest
lämpligt att låta anteckningen i fastighetsregistret ersätta fastställelsen som
yttre tecken på att en fastighetsbildning blivit genomförd. Först i och med
B 78
Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
registreringen torde fastighetsbildningen böra bli definitiv i den bemärkelsen
att den inte skall kunna angripas med allmänna rättsmedel, och först
därmed inträder alltså dess fulla rättsverkningar. En sådan ordning innebär
att redovisningen i registret får utslagsgivande betydelse för vad som
utgör fastighet för sig.
Mot det nu antydda systemet med ett fastighetsregister som tillerkänns
visst begränsat vitsord kan invändas att nuvarande register fortfarande är
tämligen bristfälliga och att de därför är mindre ägnade att tjänstgöra som
ett delvis aktivt register. Enligt kommitténs mening bör denna anmärkning
emellertid inte tillmätas någon egentlig betydelse, om bara möjligheterna
att få till stånd behövliga rättelser och kompletteringar av registret är betryggande.
Särskilda regler härom tas upp i kommittéförslaget.
På grund av det anförda har definitionen av begreppet fastighet formulerats
så, att med detta uttryck förstås vad som i fastighetsregistret är redovisat
såsom särskild fastighet. Trots att definitionen formellt skall gälla
bara vid tillämpning av fastighetsbildningslagen är det tydligt att den
kommer att påverka terminologin på andra lagstiftningsområden. Att den
även lämpar sig för en mera vidsträckt användning synes kommittén uppenbart.
Departementschefen. I 1 kap. 1 § i det den It februari 1966 till lagrådet
remitterade delförslaget till jordabalk fastslås att fast egendom är jord
och att denna är indelad i fastigheter. Vid framläggandet av jordabalksförslaget
övervägdes att låta lagrummet ta upp en definition av fastighetsbegreppet.
Med hänsyn till att en sådan måste påverkas av innehållet i fastighetsbildningslagstiftningen
ansågs det emellertid inte lämpligt att då införa
en sådan definition i JB. Jordabalksförslaget utgår emellertid i fråga om
innebörden av begreppet fastighet från gällande rätts inställning. Med
fastighet avses således där egendom som enligt gällande bestämmelser skall
redovisas som särskild fastighet i jordregister eller fastighetsregister för
stad.
Kommittén har nu föreslagit att i detta kapitel införs en grundläggande
bestämmelse om fastighetsregister och i anslutning därtill en definition av
fastighetsbegreppet. Förslaget har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen.
När det gäller bestämmelsen om fastighetsregister har jag inte någon
erinran i sak mot kommitténs förslag. Bestämmelsen har fått det innehållet
att över fastigheterna skall föras fastighetsregister.
Den definition av fastighetsbegreppet som kommittén föreslagit innebär
att den faktiska registreringen skall vara avgörande för vad som skall anses
som fastighet. Definitionen är enkel men för närmast tanken till statiska
förhållanden. Den synes också förutsätta att fastighetsregistret är alldeles
B 79
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
fullständigt och i allo tillförlitligt. Visserligen har man anledning utgå från
att den förestående reformen av fastighetsregistreringen skall medföra att
fastighetsregistret i framtiden kommer att tillgodose höga anspråk i fråga
om fullständighet och tillförlitlighet. Man måste emellertid räkna med att
vissa brister i den nuvarande redovisningen likväl kommer att kvarstå
efter uppläggningen av nytt register och att sådana brister först successivt
kan avhjälpas. Jag är för min del tveksam om det är lämpligt att ange fastighetsbegreppet
på sådant sätt att registreringen blir avgörande för vad
som skall anses som fastighet. Min tveksamhet bottnar främst däri, att man
vid fastighetsbildning eller fastighetsbestämning med hänsyn till bestående
förhållanden i vissa fall har behov av att behandla egendom som fastighet
fastän registrering inte skett men förhållandena är sådana att egendomen
enligt registreringsbestämmelserna skall registreras som särskild fastighet.
Enligt min mening bör fastighetsbegreppet vid tillämpningen av FBL ha
den vidare innebörden att det skall innefatta, förutom vad som införts i
registret, egendom som enligt registreringsbestämmelserna skall införas i
registret. Som förut nämnts bygger departementsförslaget till ny jordabalk
på denna innebörd av fastighetsbegreppet (se lagrådsremissen den 11 febr.
1966 s. 74).
Av vad kommittén har anfört framgår att kommittén med sin definition
av fastighetsbegreppet också velat ange registreringens rättsliga betydelse.
Kommittén framhåller sålunda att en fastighetsbildningsåtgärd inte skall
anses fullbordad och slutligt gällande förrän åtgärden antecknats i fastighetsregistret
och den eller de nya fastigheterna redovisats där. Enligt min
mening är del denna innebörd av den föreslagna bestämmelsen som har
störst betydelse. Det torde också vara tillräckligt att denna princip kommer
till uttryck i lagen, medan en formlig definition av fastighetsbegreppet utan
olägenhet kan undvaras. I departementsförslaget har därför tagits upp en
bestämmelse med det nyss nämnda innehållet.
Bestämmelsen innebär att en fastighets tillkomst eller ändrade omfattning
i faktiskt och rättsligt hänseende blir slutgiltig i och med registreringen.
Genom registreringen inträder således de sakrättsliga verkningarna
av fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet, dvs. beslutet blir
gällande mot tredje man. Det innebär t. ex. att fastighetsbildningens inverkan
beträffande inskrivna rättigheter gäller i och med registreringen. Det
bör dock framhållas att fastighetsbildningsbeslutet redan före registreringen
kan ha fått verkan gentemot sakägarna, t. ex. genom beslut om tillträde
vid fastighetsreglering. Vidare bör påpekas att enligt departementsförslaget
registreringen inte har någon betydelse från processuell synpunkt.
Möjligheten att angripa förrättningen med ordinära rättsmedel liksom också
möjligheten att återkalla ansökan har nämligen gått förlorad i och med
lagakraftvinnandet.
B 80
Kungl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1969
3 §.
I denna paragraf anges innebörden av termen samfällighet, som i kommittéförslaget
motsvaras av begreppet samfälld ägolott.
Kommittén. Kommittén framhåller att med det i jorddelningslagstiftningen
hittills använda uttrycket samfällighet brukat förstås ett vid skifte eller
annan delning för gemensamt ändamål undantaget område eller en för två
eller flera fastigheter eljest gemensam äga av beskaffenhet att utgöra skifteslag
som sägs i 1 kap. 2 § JDL under 3. Eftersom ordet samfällighet numera
även kommit att få en helt annan innebörd — ofta förstas därmed
en sammanslutning av fastigheter för bedrivande av gemensam verksamhet
av något slag, exempelvis väghållning — samt denna nya terminologi blivit
godtagen i olika lagstiftningssammanhang och vunnit allmänt erkännande,
anser kommittén det uteslutet att i fastighetsbildningslagen begagna uttrycket
samfällighet i dess gamla bemärkelse. Av denna anledning har kommittén
föreslagit den nya termen samfälld ägolott. Kommittén påpekar att sådan
ägolott, i motsats till den gamla samfälligheten, omfattar alla de fall då
mark är samfälld eller eljest gemensam för fastigheter. Huruvida fastigheterna
i fråga också innehåller enskild mark är utan betydelse. Gemensam
ägovidd för två eller flera fastigheter faller alltså in under uttrycket samfälld
ägolott.
Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att motiven till denna bestämmelse
är väl kortfattade med hänsyn till den betydelse begreppet samfälld
ägolott kan få vid fastighetsbildning. Bestämmelsens avfattning synes ge vid
handen att såsom en enda samfälld ägolott skall, för det fall att mark avsatts
för visst ändamål, betraktas all av beslutet omfattad mark vare sig
denna består av ett eller flera särskilda områden samt att, då mark eljest
lämnats oskiftad eller tillkommer fastigheter gemensamt, varje särskilt område
skall anses som en samfälld ägolott. Till ett skifteslag hörande vattentäckta
områden, som lämnats oskiftade, skulle med denna tolkning vart för
sig utgöra en särskild samfälld ägolott. För gällande rätts del hänvisar hovrätten
i detta sammanhang till 1 kap. 6 § JDL och ett uttalande i doktrinen
(G. Grefbergs kommentar till JDL, s. 48). Hovrätten anmärker att det i
rättstillämpningen ibland är svårt att avgöra om områden utgör en eller
flera samfälligheter. Denna svårighet faller förmodligen inte bort om kommitténs
förslag genomförs. I detta sammanhang fäster hovrätten uppmärksamheten
vid vad kommittén yttrar under 10: 1 (bet. s. 544) om att någon
ändring inte åsyftas i nuvarande praxis, enligt vilken man vid avstyckning
tilldelat styckningslott andel i endast en av flera samfällda sjöar, vari styckningsfastigheten
ägde del (NJA 1935 s. 696). Hovrätten är inte fullt säker
på den rätta innebörden av detta yttrande men anser det närmast tyda på
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 81
att i det angivna fallet varje sjö skulle vara att anse som en särskild samfälld
ägolott.
Att som samfälld ägolott beteckna fastigheter för vilka gemensam ägovidd
utlagts är enligt hovrättens mening mindre lämpligt med hänsyn exempelvis
till de mindre stränga villkor som föreslås för intagande av samfälld
ägolott i gemensamhetsskog. Eftersom det emellertid torde kunna förutsättas
att sammanläggning av sådana fastigheter regelmässigt kan ske och
egenskapen av samfälld ägolott därmed upphör, har hovrätten ändå ingen
erinran mot förslaget i denna del.
Departementschefen. Den av kommittén föreslagna termen samfälld ägolott
har visserligen inte mött någon erinran vid remissbehandlingen. Jag
har emellertid funnit att uttrycket av skilda skäl är mindre lämpligt. Enligt
min mening passar det således inte väl för planförhållanden. Det är vidare
inte möjligt att bortse från den innebörd ägolottsbegreppet har enligt gällande
rätt och som kan vålla oklarheter vid användningen av begreppet i den
bemärkelse som föreslagits av kommittén. Jag vill också framhålla att den
av två ord bestående termen inte anses användbar i registreringssammanhang
med hänsyn till svårigheten att bilda sammansättningar med ett tredje
ord (SOU 1966:63 s. 23).
Kommittén har ansett att termen samfällighet inte bör användas i detta
sammanhang med hänsyn till att detta begrepp i lagstiftningen också används
som en associationsbeteckning. Jag kan emellertid inte dela de betänkligheter
som kommittén har gett uttryck åt i denna del. Ordet samfällighet
har en hävdvunnen tillämpning i jorddelningslagstiftningen och
riskerna för förväxling med associationsbegreppet måste betraktas som
mycket små. I de allra flesta fall torde det utan vidare framgå av sammanhanget
vad som åsyftas.
Med hänsyn till vad som nu har anförts används i departementsförslaget
termen samfällighet i stället för den av kommittén föreslagna beteckningen
samfälld ägolott.
Definitionen av samfällighetsbegreppet har i departementsförslaget jämkats
i språkligt hänseende utan att någon saklig ändring åsyftats.
Såsom Svea hovrätt påpekat kan det ibland vara svårt att avgöra om en
eller flera samfälligheter föreligger. Jag vill framhålla att det ifrågavarande
spörsmålet måste bedömas med hänsyn till hur samfällighetsfrågan behandlats
vid den grundläggande förrättningen. Att en samfällighet, som bildas
enligt FBL:s regler, kan bestå av två eller flera områden är klart. Frågan
huruvida en eller flera samfälligheter föreligger torde komma att tas upp
vid utarbetandet av föreskrifterna för det nya fastighetsregister som förbereds
och i detta sammanhang få sin slutliga lösning.
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 82
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
4 §•
Paragrafen innehåller en bestämmelse om fiske.
Kommittén. Vanligen utgör fisket inom ett vattenområde en i äganderätten
till grunden ingående befogenhet. I vissa fall förekommer emellertid att fisket
inom ett område behållits som samfällt för flera fastigheter, medan
vattenområdet delats mellan dem. Tänkbart är också att fisket är delat i
olika lotter men inte i överensstämmelse med den för själva vattenområdet
gällande indelningen. Slutligen har man att räkna med att rätten att bedriva
visst fiske utgör fastighet för sig. De särskilda förhållanden som i nu angivna
fall är för handen, när fisket inte är förenat med rätten till grunden,
har vid tillämpningen av nuvarande lagstiftning vållat vissa problem, eftersom
möjligheterna att i rationaliseringssyfte eller annars med stöd av reglerna
om fastighetsbildning företa olika åtgärder som berör fiskeförhållandena
är begränsade. Enligt kommitténs mening föreligger ett starkt behov
av att kunna låta fristående fiskerättigheter undergå ändringar på motsvarande
sätt som fastigheternas ägoområden. Genom sådana ändringar skulle
det bl. a. bli möjligt att återförena särskild fiskerätt med äganderätten till
grunden. Även andra angelägna förbättringsåtgärder skulle underlättas.
På grund av vad sålunda anförts har kommittén genom en generell bestämmelse
i denna paragraf föreskrivit att vad som i lagen sägs om mark
eller område skall i tillämpliga delar gälla även beträffande fiske, som inte
är förenat med rätten till grunden. Den ytterligare förutsättningen för bestämmelsens
tillämpning har uppställts att fiskerätten inte är att hänföra
till servitut. Detta beror på att särskilda bestämmelser om åtgärder beträffande
servitut meddelas senare i lagen och att anledning saknas att låta
sådana fiskerättigheter som tillkommit på sätt som gäller för bildande av
servitut bli underkastade särreglering. Eftersom regeln är avsedd att tilllämpas
också när det är fråga om fastighetsbestämning, har den tagits upp
bland de inledande bestämmelserna i detta kapitel.
Kommittén framhåller att man i denna paragraf liksom f. ö. även på
andra ställen i lagen använder termen fiske i betydelsen av sådan rätt att
fiska som antingen är knuten till fastighet eller utgör särskild fastighet.
Rättighet av nyttj anderättskaraktär omfattas således inte.
Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer med kommitténs
förslag. I anslutning till vad kommittén anfört vill jag endast göra
det förtydligandet att med fiske förstås enligt FBL sådan rätt att fiska, som
utgör en i äganderätten till fastigheten ingående befogenhet, eller som grundas
på servitut.
5 §.
Paragrafen motsvarar 6 § i kommittéförslaget. I anslutning till lagen
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 83
måste utfärdas vissa tillämpningsföreskrifter. Det bör få ankomma på
Kungl. Maj :t att meddela sådana. I vissa hänseenden bör lantmäteristyrelsen
eller annan myndighet genom särskilt bemyndigande anförtros att utfärda
behövliga föreskrifter.
B 84
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ANDRA AVDELNINGEN
Fastighetsbildning i allmänhet
2 KAP.
Grundläggande bestämmelser
I detta kapitel anges vilka fastighetsbildningsinstitut som skall finnas
och fastslås den grundläggande principen om fastighetsbildningsfrågornas
behandling vid förrättning. Vidare regleras verkan av fastighetsbildning i
särskilda avseenden. Även vissa gemensamma regler om kostnaderna har
tagits upp här.
Kapitlet omfattar sex paragrafer.
1 §•
I denna paragraf anges i överensstämmelse med kommitténs förslag vilka
fastighetsbildningsinstitut som skall finnas. Jag hänvisar i denna fråga till
vad som förut har anförts i avsnittet med allmänna synpunkter på en ny
fastighetsbildningslagstiftning.
I departementsförslaget upptas en kortfattad beskrivning av de olika
fastighetsbildningsinstituten. Där anges sålunda att fastighetsbildning skall
äga rum som fastighetsreglering, om den avser ombildning av fastigheter,
och som avstyckning, klyvning eller sammanläggning, om den avser nybildning
av fastighet.
2 §•
I paragrafen fastslås att fastighetsbildning skall prövas vid förrättning
och att denna handläggs av fastighetsbildningsmyndighet. Vidare föreskrivs
att fastighetsbildningsfråga normalt får tas upp till prövning först efter
ansökan. Slutligen meddelas bestämmelser bl. a. om gemensam förrättning
och uppdelning av sådan på skilda förrättningar.
Kommittén. Fråga om fastighetsbildning får inte tas upp på annat sätt än
efter ansökan utom i de fall som särskilt angetts i lagen. Kommittén anser
att förrättningsmännen i vissa fall bör ha rätt att i samband med handläggningen
av särskilda fastighetsbildningsfrågor utan ansökan utvidga
prövningen. Bestämmelser med sådant innehåll har tagits upp i 7: 12, 12: 8
och 13: 3. Den grundläggande regeln föreslås inflyta i 2: 2.
Kommittén har strävat efter att reservera termen förrättning för själva
den formella handläggningen i första instans av fastighetsbildningsfrågorna
och att låta i stort sett enhetliga regler gälla för denna handläggning. En
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 85
konsekvens härav har blivit att, när två eller flera fastighetsbildningsåtgärdei
företas till gemensam prövning, bara en förrättning skall anses föreligga.
Genom ett sådant betraktelsesätt undgår man de svårigheter som med
nuvarande ordning kan uppkomma, när det gäller att avgöra om i visst fall
en eller flera förrättningar ägt rum. Till grund för den kumulation eller
sammanföring i en förrättning av skilda fastighetsbildningsfrågor som alltså
bör kunna förekomma har kommittén i andra stycket föreskrivit att två
eller flera fastighetsbildningsåtgärder får handläggas gemensamt vid en förlä
ttning, om åtgärderna helt eller delvis rör samma fastighet eller om gemensam
handläggning finnes av annan anledning ändamålsenlig. Det är att
märka att något krav inte uppställs på att de olika frågorna skall ha väckts
samtidigt. I nära anslutning till vad som enligt 14 kap. 6 § rättegångsbalken
(RB) gäller om kumulation av tvistemål har vidare föreskrivits att, när skäl
ar därtill, handläggningen får delas upp på skilda förrättningar. Genom
dessa bestämmelser får förrättningsmännen vidsträckta möjligheter att
förfara efter omständigheterna i det enskilda fallet så att största möjliga
förrättningstekniska fördelar vinns.
Departementschefen. Departementsförslaget innebär att enbart mindre
jämkningar har gjorts i kommitténs förslag. I första stycket har sålunda
angetts att förrättning handläggs av fastighetsbildningsmyndighet. De närmare
föreskrifterna om såväl förrättning som fastighetsbildningsmyndighet
meddelas i 4 kap.
Enligt kommittéförslaget gäller bestämmelsen om ansökan som förutsättning
för upptagande av fastighetsbildningsfråga till prövning enbart enskild
sakägare. Överlantmätarens rätt till officialinitiativ i fråga om fastighetsreglering
i vissa fall skall utövas genom förordnande. Såsom senare skall
närmare beröras har förfarandet enligt departementsförslaget utformats på
det sättet att även överlantmätaren skall anhängiggöra sin talan genom ansökan.
Fastighetsbildningsåtgärd kan därför komma till stånd utan ansökan
bara genom fastighetsbildningsmyndighetens eget initiativ enligt reglerna i
7:12, 12:8 och 13:3. Enligt dessa tillåts utökning av förrättningen till att
omfatta vissa frågor med anknytning till den sökta förrättningen. Reglerna
i 5: 6 utgör inte något undantag från huvudprincipen om att fastighetsbildningsfråga
skall tas upp efter ansökan. Som närmare skall utvecklas
får fastighetsbildningsmyndigheten nämligen vid tillämpningen av 5: 6 inte
gå utöver vad som kan anses omfattat av ansökningen.
Gemensam handläggning av olika fastighetsbildningsåtgärder är möjlig i
viss utsträckning enligt gällande rätt (20 kap. 6 § 2 mom. JDL). Både
gemensam handläggning och dess motsats — uppdelning på olika förrättningar
är viktiga medel för att åstadkomma ett rationellt förrättningsförfarande.
Eftersom det knappast kan medföra några olägenheter från
iättssäkerhetssynpunkt, bör det vara möjligt för fastighetsbildningsmyndig
-
B 86
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
heten att i dessa hänseenden förfara helt efter vad myndigheten finner mest
ändamålsenligt i det enskilda fallet. Att vid gemensam handläggning de
olika frågorna berör samma fastighet eller fastigheter ligger givetvis närmast
till hands men behöver inte nödvändigtvis uppställas som särskilt
villkor. Inte heller för uppdelning av handläggningen på olika förrättningar
anser jag att det behöver uppställas något särskilt villkor. Uppdelning av
en förrättning på flera sådana får ske oberoende av hur ansökan om förrättningen
gjorts. Om en ansökan avser flera fastighetsbildningsåtgärder,
kan uppdelning på skilda förrättningar göras, om det är lämpligt. Vidare
får, när flera ansökningar gjorts och dessa först förenats till handläggning
vid gemensam förrättning, handläggningen åter uppdelas på skilda förrättningar.
I samband med följdlagstiftningen avser jag att föreslå regler som
gör det möjligt att kombinera förrättning enligt FBLmed förrättning enligt
annan lagstiftning.
1 tredje stycket av paragrafen har tagits in en erinran om att fastighetsbildning
i vissa fall måste kombineras med fastighetsbestämning. För fastighetsbestämning
gäller särskilda bestämmelser enligt 14 kap. Reglerna för
fastighetsbildning äger således inte tillämpning på fastighetsbestämning i
vidare mån än som särskilt angetts i nämnda kapitel.
3 §•
Paragrafen upptar en regel om att fastighetsbildning som innebär ändring
av fastighetsindelningen och berör vattenområde också skall omfatta fiske
som är förenat med rätten till grunden.
Kommittén. När JDL antogs fästes stor vikt vid att särskild, från äganderätten
till grunden inom ett vattenområde åtskild fiskerätt i allmänhet inte
tillskapades. I 1 kap. 5 § infördes därför en regel som innebär att skifte på
vattentäckt område innefattar skifte också av fisket. Enligt särskilt förbehåll
kan dock avsteg härifrån ske med stöd av annan föreskrift i lagen. Därmed
åsyftas 10 kap. 7 §, enligt vilket lagrum fisket under vissa förutsättningar
kan undantas som gemensamt för skiftesdelägarna, om det ej förut
delats. Även vid annan form av fastighetsbildning än laga skifte har principen
om att fiske inte får skiljas från rätten till grunden iakttagits.
Någon ändring beträffande den grundsats om fiskets behandling vid fastighetsbildning
som sålunda f. n. gäller bör inte ske, anser kommittén. Också
för framtiden är det värdefullt att sambandet mellan fisket och rätten
till grunden upprätthålls. Fastighetsbildning skall alltså även i fortsättningen
ske på sådant sätt att fisket behålls som en i äganderätten ingående befogenhet,
även om visst avsteg från denna regel kan vara motiverat och inte
bör hindras. Med anledning härav har i denna paragraf inskrivits den regeln
att fastighetsbildning, som innebär ändring av fastighetsindelningen och
B 87
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
berör vattenområde, omfattar även fisket, under förutsättning att detta är
förenat med rätten till grunden. Denna princip skall dock gälla bara när
inte annat bestäms med stöd av föreskrift i lagen. En sådan föreskrift som
möjliggör undantag från den här fastslagna principen finns i 3:8.
Departementschefen. Paragrafen har tagits upp i departementsförslaget utan
annat än formella jämkningar. Den fråga som regleras i paragrafen kommer
att ytterligare beröras i samband med 3: 8.
4 §•
I denna paragraf regleras fastighetsbildningens inverkan på frågan till
vilken fastighet tillbehör till fastighet skall vara knutna.
Kommittén. Frågan i vad mån fastighetsbildning skall anses omfatta fastighetstillbehör
och vilken inverkan fastighetsbildningen har på tillbehörsfrågan
har inte lösts i gällande rätt. Den för flertalet fall mest lämpade lösningen
är enligt kommittén att föremål, som utgör tillbehör till fastighet,
vid fastighetsbildning följer den mark på vilken föremålet finns eller till
vilken det eljest har anknytning. Att i alla situationer fästa avseende enbart
vid platsen för föremålet har kommittén inte ansett böra ske, eftersom vissa
föremål, exempelvis stängsel, kan vara knutna till en fastighet som tillbehör
utan att de är uppställda på denna. Eftersom den angivna principen att tillbehör
följer viss mark inte kan vinna tillämpning beträffande byggnader
och andra anläggningar, som uppförts med stöd av servitut och som får
anses höra till den härskande fastigheten i servitutsförhållandet, bör genom
en särskild regel föreskrivas att föremål av detta slag följer servitutet. Detta
innebär att föremålet efter fastighetsbildningen skall utgöra tillbehör till
den fastighet som då är bärare av servitutsrättigheten.
Kommittén har föreskrivit vissa undantag från huvudregeln. Dessa gäller
först och främst byggnad eller annan anläggning, som enligt beslut vid
fastighetsbildningen skall flyttas eller avstås för rivning. Beslut med sådant
innehåll får meddelas bara vid fastighetsreglering. Därvid är bestämmelserna
i 5: 23 och 24 tillämpliga och måste få till följd att, även om beslutet
inte hunnit verkställas när fastighetsbildningen blir slutligt gällande, byggnaden
eller anläggningen inte får sin fastighetstillhörighet ändrad. Som
ytterligare undantag anger kommittén det fall att vid fastighetsbildningen
bildas servitut, som innefattar rätt för ägaren av fastighet att på annan
fastighet behålla en honom tillhörig byggnad eller annan anläggning. Denna
anläggning har alltså inte uppförts med stöd av servitut men synes ändå
böra behandlas på samma sätt som om så varit fallet. Den bör således efter
fastighetsbildningen utgöra tillbehör till den härskande fastigheten.
B 88
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Remissyttrandena. Svea hovrätt har vissa erinringar mot paragrafens ut
formning och förordar att första stycket ändras. Hovrätten anser vidare atl
bestämmelserna om fastighetsbildningens inverkan på frågan till vilka fastigheter
tillbehör till den fasta egendomen skall vara knutna, fått en alltför
ringa belysning i motiven. Hovrätten är därför i viss utsträckning tveksam
om tolkningen.
Hovrätten utgår från att avsikten är att man vid tillämpning av regeln i
första stycket första punkten skall beakta allmänna rättsregler angående
vad som utgör tillbehör till fastighet. Uttrycket »vartill det eljest har anknytning»
synes alltså inte böra tilläggas annan innebörd än som kan härledas
ur sådana rättsregler.
Enligt hovrättens mening är innebörden av första stycket andra punkten
oklar. Av motiven att döma (bet. s. 141—142) synes kommittén åsyfta bara
det fall att fastighetsbildning direkt berör den härskande fastighetens markområde
så att servitutsrättigheten på grund av 2: 5 eller eljest övergår från
en fastighet till annan. Att därvid byggnad eller annan anläggning, som uppförts
med stöd av servitut och hör till den härskande fastigheten, skall följa
servitutet är en naturlig princip. Regelns placering i anslutning till första
punkten i samma stycke och dess utformning leder emellertid uppmärksamheten
närmast till det fallet, att fastighetsbildning inte berör den härskande
fastighetens egen mark men innebär att mark -— på vilken finns till
fastigheten hörande byggnad eller anläggning som i första stycket andra
punkten avses — överförs från den tjänande fastigheten till en tredje, av
servitutet inte besvärad fastighet. Sådan överföring får vid fastighetsreglering
enligt huvudregeln i 5: 7 första stycket ske bara om byggnadens ägare
tillförsäkras motsvarande rätt att efter marköverföringen behålla byggnaden
eller anläggningen på samma mark. Vanligen torde detta komma att
ske genom att servitut enligt 7: 1 läggs på den fastighet till vilken marken
överförs, eventuellt i förening med att det befintliga servitutet upphävs med
stöd av 7: 6 andra stycket. Det är detta fall, som avses i 2: 4 andra stycket
andra punkten, och det är svårt att förstå att första stycket andra punkten
här skulle ha betydelse. Om återigen marköverföringen genomförs med stöd
av undantagsstadgandet i 5:7 andra stycket, dvs. utan tillförsäkrande av
sådan rätt som avses i första stycket andra punkten, finns i andra stycket
sista punkten en särskild regel enligt vilken byggnaden eller anläggningen,
som ju visserligen utgör tillbehör till den härskande fastigheten men inte
såsom sådant följer den mark varå byggnaden eller anläggningen ligger,
kommer att övergå i marktillträdarens ägo. 2: 4 första stycket andra punkten
får således inte heller i detta fall relevans. Om slutligen marköverföringen
sker med stöd av överenskommelse mellan den härskande fastighetens
ägare och ägaren till den fastighet till vilken den bebyggda marken överförs
samt överenskommelsen enligt 5:18 första stycket innebär att förbudet i
5: 7 åsidosätts, kan den situationen inträffa, att den härskande fastighetens
B 89
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ägare åtnöjs med enbart en nyttjanderätt, kanske tills vidare eller för viss
kortare tid, till det markområde, på vilket byggnaden eller anläggningen
finns. Servitutshavaren behåller då servitutsrättigheten, som måhända i
framtiden kan komma att utövas på annat område av den tjänande fastigheten
genom att byggnad eller anläggning flyttas till eller nyuppförs på
denna. Att i detta fall byggnaden eller anläggningen skall följa servitutet i
den bemärkelsen att föremålet förblir tillbehör till den härskande fastigheten,
fastän det inte är beläget på vare sig denna eller den tjänande fastigheten,
torde innefatta ett avsteg från allmänna grundsatser angående fastighetstillbehör.
Hovrätten anser med hänvisning till det anförda att regeln i
första stycket andra punkten inte bara är onödig utan även kan leda till
olämpliga resultat. Regeln bör därför utgå och i stället bör anges att den i
första punkten uttryckta principen inte har avseende på byggnad eller anläggning
som uppförts med stöd av servitut och hör till den härskande fastigheten.
Därigenom undviks även det obegripliga undantag som andra
stycket första punkten föreskriver i vad det må avse den i första styckets
andra punkt upptagna regeln.
Beträffande andra stycket första punkten erinrar hovrätten om att enligt
gällande rätt byggnad, som enligt bestämmelse i samband med jorddelningsförrättning
skall flyttas, torde förbli tillbehör till den fastighet marken tidigare
tillhört endast under den för flyttningen bestämda tiden (se bl. a. NJA
1922 s. 282). Förslaget i denna punkt synes visserligen inte inverka på denna
rättstillämpning men hovrätten anser att ett klargörande i frågan hade
varit önskvärt.
Departementschefen. I lagen den 29 juli 1966 om vad som är fast egendom
(nr 453) har införts begreppet tillbehör till fastighet. Detta begrepp utgör en
samlingsbeteckning för föremål som i ett visst läge i förhållande till den fasta
egendomen får karaktär av tillbehör (prop. 1966: 24 s. 57). Med hänsyn till
den reglering som tillbehörsfrågan fått i 1966 års lag kan det sättas i fråga om
någon särskild bestämmelse om till vilken fastighet föremål skall anses höra
efter en fastighetsbildningsåtgärd behövs i FBL. För egen del anser jag att en
sådan bestämmelse försvarar sin plats i FBL främst av det skälet att man
vid fastighetsbildningen inte kan anknyta termen tillbehör till fastighetsbegreppet
utan i stället måste utgå från föremålets läge i förhållande till
den mark som omedelbart berörs av fastighetsbildningsåtgärden. Bestämmelsen
har sitt värde däri att den klarlägger verkan av de förändringar
i fastighetsindelningen som fastighetsbildningen medför beträffande fastighetstillbehör.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har i departementsförslaget utan
ändringar i sak tagits upp den av kommittén föreslagna bestämmelsen att
föremål som utgör tillbehör till fastighet vid fastighetsbildningen följer den
mark på vilken föremålet finns eller till vilken det eljest har anknytning.
B 90
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén har ansett att det krävs en särskild reglering beträffande föremål
som utgör tillbehör till den härskande fastigheten i servitutsförhållande,
om den tjänande fastigheten undergår fastighetsbildningsåtgärd.
Kommittén föreslår sålunda en bestämmelse av det innehållet att byggnad
eller annan anläggning, som uppförts med stöd av servitut och hör till den
härskande fastigheten, följer servitutet. Denna bestämmelse har avseende
å det fallet att servitutet gäller efter fastighetsbildningsåtgärdens genomförande.
Enligt min mening är en sådan bestämmelse inte behövlig. Om
servitutet består efter ändringen i fastighetsindelningen, rubbas nämligen
inte byggnadens eller anläggningens egenskap av tillbehör till den härskande
fastigheten, såvida annat inte följer av fastighetsbildningsmyndighetens
beslut eller av bestämmelsen i 5: 7. Den i första stycket av departementsförslaget
uttryckta principen avser inte sådan byggnad eller anläggning,
som hör till den härskande fastigheten. Det är därför inte påkallat att,
som Svea hovrätt ifrågasatt, genom uttrycklig föreskrift undanta första
stycket från tillämpning beträffande sådan byggnad eller anläggning som
nyss sagts.
Enligt 2 § andra stycket i 1966 års lag utgör byggnad eller annan anläggning,
som är uppförd utanför fastigheten, tillbehör till den härskande fastigheten
inte endast om uppförandet skett med stöd av servitut utan också
om anläggningen tryggas genom servitut men uppförts före servitutets tillkomst
under sådana förhållanden att den inte blivit tillbehör till den fastighet
där den finns (prop. 1966: 24 s. 116 och 129). På grund härav kan det
i andra stycket sista punkten av kommittéförslaget inskrivna undantaget
beträffande servitut som innefattar rätt för ägare av fastighet att behålla
en honom tillhörig byggnad eller annan anläggning utgå.
I andra stycket tas upp ett undantag från huvudregeln i första stycket.
Det gäller byggnad eller anläggning, som enligt beslut vid fastighetsreglering
skall rivas eller flyttas. Bestämmelsen synes i och för sig självklar men
torde vara nödvändig med hänsyn till att ändringar i fastighetsindelningen
kan bli slutligt gällande innan rivnings- eller flyttningsbeslutet verkställts.
Med anledning av vad Svea hovrätt påpekat i sitt yttrande vill jag framhålla
att tillbehörsfrågan i detta fall inte är beroende av om den för flyttning
bestämda tiden gått till ända. Finns byggnaden kvar på den ursprungliga
platsen sedan äganderätten till marken övergått genom att ändringen i
fastighetsindelningen blivit gällande, är byggnaden att anse som lös egendom
oberoende av om tiden för flyttning gått till ända eller inte.
5 §•
I denna paragraf meddelas bestämmelser om fastighetsbildningens inverkan
på särskilda rättigheter.
B 91
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén. Kommittén framhåller att när det gäller fastighetsbildningens
inverkan på subjekt för rättigheter av servituts karaktär kommer i stor utsträckning
direkta föreskrifter att meddelas vid fastighetsbildningen om
vilken av de av åtgärden berörda fastigheterna som rättigheten därefter
skall tillkomma. Vid delning av den härskande fastigheten skall sålunda i
varje fall som regel bestämmas vilken av de vid delningen utlagda fastigheterna
som skall vara bärare av rättigheten. Vid fastighetsreglerande åtgärder
ligger saken annorlunda till. Sådan åtgärd skall i princip inte medföra
någon ändring beträffande rättighetens subjekt, och det är då inte nödvändigt
att särskild föreskrift meddelas i det enskilda fallet. För en viss
bestämd situation finns det emellertid anledning att avvika från vad som
nu sagts om verkan av åtgärden, nämligen om rättigheten har sådant innehåll
att den måste anses knuten till visst område av den härskande fastigheten
och detta områdes fastighetstillhörighet ändras genom fastighetsbildningen.
Med tanke på detta fall bör fastslås att rättigheten efter fastighetsbildningen
skall tillkomma den eller de fastigheter som omfattar ägoområdet
i fråga. En föreskrift med denna innebörd har tagits upp i denna paragraf.
Visserligen blir regeln i första hand av betydelse vid fastighetsreglering,
men eftersom den bör vara tillämplig även i delningsfallet för den
händelse särskild bestämmelse i ämnet inte skulle meddelas i samband med
delningen, har den fått en mera generell avfattning och placerats i detta
kapitel. Samtidigt har emellertid regelns räckvidd måst begränsas så, att
den skall lända till efterrättelse, bara om inte annat bestämts vid fastighetsbildningen.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen har ingen erinran mot den föreslagna
bestämmelsens utformning. Enligt styrelsens uppfattning får regeln,
som avser särskild rättighet och som, på sätt kommittén antytt, utom annat
supplerar de för avstyckning och klyvning givna reglerna i 10:2 och 11: 4,
uppenbarligen vidsträckt praktisk betydelse, exempelvis när det gäller servitutsrättighet
till fastighet, som är uppdelad på flera olika områden. Om,
såsom mången gång är fallet, servitutet har betydelse bara för ett av områdena,
bör det givetvis följa området om detta överförs till annan fastighet
eller bildar fastighet för sig. Det kan knappast undgås att olika synpunkter
kan komma att göra sig gällande på fastighetstillhörigheten i vissa fall.
Frågan torde då enligt styrelsen få lösas genom fastighetsbestämning enligt
14 kap., varvid 2:5 får normerande betydelse.
Överlantmätaren i Gotlands län ifrågasätter om förslaget är lämpligt. Vid
avstyckning bestäms f. n. i detalj vilka rättigheter som skall åtfölja styckningslotten
och att därutöver intet skall följa med lotten. Om t. ex. styckningslott
vid strand inte uttryckligen tillagts rätt till vattnet, blir strandlinjen
gräns. Överlantmätaren anser att den föreslagna bestämmelsen kan ge
anledning till annan tolkning.
B 92
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Reglerna i denna paragraf och 10:2 inbjuder mer än nuvarande regler
till framtida tvister mellan stamfastighet och avstyckat område, anser överlantmätaren
i Malmöhus län. Ovisshet kan uppstå t. ex. beträffande rätten
till fiske eller tångtäkt vid avstyckning av strandskifte, om ingenting sagts
därom i förrättningsakten.
överlantmätaren i Jämtlands län framhåller att det bör vara klart att med
fastighet tillkommande rättighet här avses bara särskild rättighet enligt lagförslagets
systematik och inte jämväl fastighet tillkommande fiskelott eller
fastighet tillkommande andel i samfälld ägolott, dvs. andel i samfälld eller
oskiftad mark eller andel i sådant samfällt eller oskiftat fiske, som inte är
förenat med rätten till grunden. Med fastighet tillkommande rättighet bör
här avses bara rättighet av servitutskaraktär eller andel i sådan rättighet.
Råder det ovisshet härom, bör lagtexten förtydligas. Vilka särskilda rättigheter
som kan avses med bestämmelserna i 2: 5 torde komma att i tillämpningen
bli oklart, särskilt vid avstyckning och klyvning. Det är angeläget
att vid fastighetsbildningsförrättning klara bestämmelser ges om särskilda
rättigheters fastighetstillhörighet så att ovisshet därom inte uppkommer.
Utrymmet för en automatiskt verkande lagregel bör vara så litet som möjligt
om ens något. Det kan exempelvis vid avstyckning vara fråga om en
särskild rättighet av inte obetydligt värde, som inte förutsetts i avtal, exempelvis
ersättningskraft enligt 9 kap. 17 § vattenlagen (VL).
Överlantmätaren i Gävleborgs län anser det oklart om med uttrycket
»fastighet tillkommande rättighet» avses enbart rättighet som tillkommit
vid jorddelningsförrätlning eller om också rättighet, som tillkommit genom
särskilt avtal och intecknats, omfattas.
Departementschefen. Enligt kommitténs förslag skall förevarande bestämmelser
avse rättigheter av servitutsliknande karaktär, men någon närmare
precisering av rättighetsbegreppet har kommittén inte gjort. Vid remissbehandlingen
har uttalats en viss tveksamhet om vilka rättigheter som omfattas
av bestämmelsen. Jag vill därför framhålla att rättighetsbegreppet
har samma innebörd i denna paragraf som i 10: 4 av departementsförslaget.
Detta har också kommit till uttryck på så sätt att i båda paragraferna används
begreppet servitut eller annan särskild rättighet. Under detta uttryck
faller inte sådan befogenhet som bara är att anse som en i äganderätten
till fast egendom integrerande del. Därav följer att särskild rättighet inte omfattar
exempelvis andel i samfällighet. Sådan andel kan inte ändra fastighetstillhörighet
på annat sätt än genom beslut av fastighetsbildningsmyndigheten.
Av den i departementsförslaget använda formuleringen framgår
klart att under begreppet särskild rättighet hänförs servitutsliknande rättigheter
som är anknutna till fastigheten. Huruvida rättigheten uppkommit
genom avtal eller exempelvis genom förrättningsbeslut är likgiltigt. Som
exempel på servitutsliknande rättigheter, som på den härskande sidan kan
B 93
Kung). Maj:ts proposition nr 128 år 1969
vara lokaliserade till viss mark, kan nämnas rätt till kraft enligt 9 kap.
17 § VL. Även samfällighetsrätt går in under begreppet särskild rättighet. Fiske
omfattas av begreppet särskild rättighet bara när fiskeservitut föreligger.
Även om jag i princip är ense med kommittén om behovet av den föreslagna
regeln, vill jag understryka betydelsen av att vid förrättningen ges
klara besked om vart särskilda rättigheter skall höra i de fall då någon
anledning till tvekan härom kan föreligga. Därigenom kan man undvika
framtida tvister om fastighetsbildningens inverkan på rättigheterna. Sådana
tvister kan som lantmäteristyrelsen påpekat lösas genom fastighetsbestämning.
6 §■
I denna paragraf meddelas vissa för all fastighetsbildning gemensamma
regler om förrättningskostnaderna.
Kommittén. Kommittén framhåller att en allmängiltig princip för kostnadsfördelningen
beträffande alla slag av fastighetsbildning inte kan ställas upp.
Fördelningen måste i stället ske i enlighet med bestämmelser som i detta
hänseende meddelas beträffande de särskilda fastighetsbildningsinstituten.
För den händelse återkallelse sker eller förrättningsprövningen av annan
anledning inställs eller sakägarna enas om hur betalningsansvaret skall
fördelas, kan dock gemensamma regler gälla. Vidare behövs en norm för
hur gemensamma kostnader för skilda åtgärder skall fördelas.
1 sistnämnda hänseende har kommittén föreslagit den regeln att de gemensamma
kostnaderna skall fördelas efter vad som är skäligt. Någon
mera utförlig anvisning om uppdelning av kostnaderna kan inte lämnas
och skulle för övrigt vara meningslös, eftersom det i alla fall i stor omfattning
måste bli fråga om en ren skälighetsbedömning. Här liksom i andra
liknande sammanhang bör nyttan, om en sådan kan urskiljas, vara vägledande.
Beträffande det fall att förrättning inställs på grund av återkallelse eller
annan orsak har kommittén i viss anslutning till innehållet i 18 kap. 5 § RB
föreslagit att redan uppkomna kostnader skall betalas av sökanden, såvida
inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten eller
del därav bör fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. För
den händelse byggnadsnämnden påkallat förrättningsprövningen, vilket
skall vara möjligt i viss utsträckning, bör den betalningsskyldighet som
enligt det sagda kan åvila sökanden åläggas kommunen såsom i ekonomiskt
avseende ansvarig för nämndens verksamhet. Om en förrättning, såsom i
undantagsfall skall kunna ske, tillkommit på initiativ av överlantmätaren
och förrättningshandläggningen blir inställd, förutsätts kostnaderna komma
att bestridas av allmänna medel.
Enligt gällande rätt kan sakägarna inte med bindande verkan sinsemellan
B 94 Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
komma överens om hur förrättningskostnaderna skall fördelas annat än vid
avstyckningsförrättning (19 kap. 27 § JDL). En överenskommelse mellan
sakägarna skall då under alla förhållanden beaktas. Vid andra förrättningar
skall kostnadsfördelningen stundom ske på grundval av en skälighetsbedömning,
och förrättningsmännen torde då i praktiken ta stor hänsyn
till en enhällig uppfattning bland sakägarna. Enligt kommitténs mening
saknas anledning att inte för framtiden tillerkänna sakägarna rätt att bestämma
kostnadsfördelningen vid alla fastighetsbildningsförrättningar, när
de kan enas. Den enda begränsning som synes påkallad är en spärr mot
överenskommelser, genom vilka betalningsansvaret skulle i otillbörligt syfte
kunna åläggas den som saknar möjlighet att göra rätt för sig. Om det är
uppenbart att en överenskommelse medför att betalningsskyldighetens fullgörande
äventyras, bör överenskommelsen inte få läggas till grund för förrättningsmännens
beslut i kostnadsfrågan. Den regel som tagits upp i andra
stycket av denna paragraf har utformats i enlighet med vad som sålunda
anförts.
I tredje stycket har kommittén närmare angett vilka olika kostnader som
avses i paragrafen. Dessa är — förutom den taxereglerade avgift som skall
utgå till statsverket eller kommun, som bär ansvaret för fastighetsbildningsverksamheten,
och som inbegriper ersättning för avskrifter och kartkopior
till sakägarna — ersättning till sakkunnigt biträde vid förrättningen
och till syssloman samt utgifter för hantlangning, om inte denna tillhandahållits
genom det allmännas försorg, i vilket fall utgifterna skall innefattas
i den taxereglerade avgiften. Att märka är att nu gällande bestämmelse i
17 kap. 1 § JDL, enligt vilken kostnaderna för laga skifte inbegriper även
arvode till förrättningsmän och resekostnadsersättning i den mån sådan
kostnad inte gäldas av statsmedel, inte har någon motsvarighet i den nu
föreslagna regeln. Frågan har betydelse bara beträffande gode männen,
vilka f. n. inte är berättigade till ersättning i någon form av statsverket utan
åtnjuter dagarvode samt resekostnadsersättning jämte traktamente av vederbörande
sakägare. Enligt kommitténs mening bör gode männen vara
berättigade till gottgörelse av det allmänna och inte behöva vända sig till
sakägarna för att få ersättning.
Remissyttrandena. Kommunal-tekniska föreningen och överlantmätaren i
Gävleborgs län anser att samma ansvar för kostnaderna vid inställd förrättning,
som föreskrivits för kommun, bör gälla för staten i det fall då
förrättningen tillkommit på initiativ av överlantmätare. Principen finns
visserligen uttalad i motiven (s. 358) men det synes föreningen riktigast
att åläggandet inskrivs i lagtexten.
Ov erlantmätaren i Gävleborgs län befarar att fördelningsregeln blir svår
att tillämpa. Det kan sålunda t. ex. vid en och samma förrättning bli fråga
om att fördela »gemensamma kostnader för skilda åtgärder» efter vad som
B 95
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
finnes skäligt samt att enligt 5: 13 fördela andra kostnader i förhållande
till den nytta varje sakägare kan anses ha fått av åtgärden. Att bedöma och
fördela nyttan torde ofta vara vanskligt. Skälighetsprövning med hänsyn
tagen till nyttan i förekommande fall förefaller att vara lämpligast för
samtliga åtgärder där inte överenskommelse om annan fördelning föreligger.
Svea hovrätt påpekar, att fastän paragrafen avser enbart förrättningskostnader
används denna term endast i andra stycket. I de bestämmelser,
vilka åsyftas i första stycket första punkten, används termen bara i 5: 13.
Detta anser hovrätten något förvillande. Hovrätten ifrågasätter om inte
förslaget i denna del skulle vinna i tydlighet, om ordet förrättningskostnader
genomgående används, då sådana kostnader åsyftas. Därvid skulle
i denna paragraf behövas en inledande bestämmelse — som f. n. endast är
underförstådd — att vid gemensam handläggning av olika fastighetsbildningsåtgärder
på varje åtgärd skulle anses belöpa sådana kostnader som är
att hänföra till enbart den åtgärden. Därefter skulle regeln om fördelning
av gemensamma kostnader följa.
Fastighetsägareförbundet motsätter sig inskränkningen i sakägarnas avtalsfrihet
vid kostnadsfördelningen. Förbundet anser att förrättningsmannen
saknar möjlighet och förutsättningar att bedöma i vilka situationer
betalningsskyldigheten kan komma att äventyras.
En motsatt uppfattning om behovet av inskränkningsregeln uttalas av
lantmäteristyrelsen som emellertid är tveksam om hur regeln skall tillämpas.
Tydligt är enligt styrelsen att den prövning som åläggs förrättningsmännen
måste utföras med stor varsamhet (jfr de snarlika förhållandena
vid undersökningen när det gäller aktualitetskravet vid fastighetsbildning,
bet. s. 158). Det synes också klart att särskild efterforskning normalt inte
hör äga rum rörande sakägares solvens. En sådan bör alltså tillgripas bara
om flera omständigheter samstämmigt pekar på att överenskommelsen ägt
rum i sådant otillbörligt syfte som lagrummet antyder. Otänkbart är väl
heller inte att förrättningskostnad kan genom överenskommelse i alltför
stor utsträckning läggas på sakägare som påräknas få statsbidrag. Förrättningsmännen
har hittills i praktiken vid sin skälighetsbedömning tagit hänsyn
till en enhällig uppfattning bland sakägarna. Detta synes inte ha medfört
några olägenheter. Det skulle därför kunna ifrågasättas om de regler
som angetts i andra stycket behöver tas in i lagtexten. Förfaringssättet med
överenskommelse kan emellertid vara värdefullt i snabbhetens och enkelhetens
intresse som alternativ till en stundom komplicerad fördelning efter
båtnad (jfr 5: 13). Mot bakgrunden av det nu sagda synes enligt styrelsen
innehållet i andra stycket böra ha sin plats i lagtexten.
Overlantmätarna i Gotlands och Gävleborgs län framhåller behovet av
garanti mot missbruk av avtalsfriheten så att inte enbart statsbidragsberättigade
delägare åtar sig att betala förrättningskostnaderna.
B 96
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Hovrätten för Nedre Norrland uttalar att lagtexten medger en vidsträcktare
tolkning än motiven synes förutsätta men anser att detta utgör en fördel
eftersom spärregeln eljest skulle förlora i praktiskt värde.
I fråga om tredje stycket framhåller lantmäteristyrelsen de svårigheter
som är förenade med att hantlangningsbegreppet inte är entydigt i olika nu
gällande författningar. Det är därför önskvärt med ett direkt uttalande att
i denna paragraf avses det vidare begrepp, som omfattar inte bara arbetsbiträde
utan också tillhandahållande av arbetsmateriel och vissa transporter.
Liknande synpunkter uttalas av några överlantmätare.
Att ersättning till gode män bör bestridas av statsmedel — såsom i betänkandet
förutsatts — förordas uttryckligen i yttrandena från överlantmätarna
i Stockholms, Kristianstads och Västernorrlands län.
Departementschefen. Kostnaderna för genomförande av en fastighetsbildningsåtgärd
bör — som kommittén framhållit — fördelas mellan sakägarna
i första hand med tillämpning av de bestämmelser som meddelats beträffande
de särskilda åtgärderna. Sådana bestämmelser finns i 5: 13 för fastighetsreglering,
10:9 för avstyckning, 11:10 för klyvning, 12:14 för sammanläggning
och 13:5 för sådan fastighetsbildning som avser att åstadkomma
överensstämmelse mellan fastighetsindelning och kommunal indelning.
Förevarande paragraf inleds med en erinran om dessa bestämmelser.
Genom denna paragraf regleras ytterligare vissa spörsmål som inte lösts
i de nämnda lagrummen. Först uppställs här en norm för fördelning av
kostnaderna när flera fastighetsbildningsåtgärder handläggs vid gemensam
förrättning. I överensstämmelse med kommitténs förslag föreskrivs
att de gemensamma kostnaderna skall fördelas efter vad som är skäligt.
Denna bestämmelse innebär att fördelningen av gemensamma kostnader
skall ske i två etapper. Med stöd av bestämmelsen avgör fastighetsbildningsmyndigheten
först hur mycket av de gemensamma kostnaderna som skall
belöpa på varje åtgärd. Därefter fördelas kostnaderna för varje åtgärd mellan
sakägarna med stöd av den kostnadsregel som gäller för det särskilda
fastighetsbildningsinstitutet.
I andra stycket regleras vidare vem som skall svara för kostnaderna, om
förrättningen inställs. Departementsförslaget följer här kommitténs förslag
men har kompletterats med en uttrycklig bestämmelse för det fall att
förrättningen enligt 5:3 fjärde stycket sökts av överlantmätaren eller annan
statlig myndighet. Kommittén har förutsatt att kostnaderna i sådant
fall skall bestridas av allmänna medel, och en sådan ordning är i och för
sig naturlig. För att tvekan inte skall råda därom har en uttrycklig bestämmelse
inslcrivits i lagtexten. Jag vill anmärka att bestämmelsen givetvis inte
innebär att kostnaderna för en inställd förrättning med nödvändighet måste
drabba staten, utan fastighetsbildningsmyndigheten har möjlighet att enligt
B 97
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196!)
huvudregeln lägga kostnaderna eller en del därav på sakägarna, om särskilda
omständigheter motiverar det.
I tredje stycket har tagits upp en bestämmelse som i princip ger sakägarna
rätt att komma överens om fördelningen av förrättningskostnaderna.
Som begränsning av avtalsfriheten gäller bara det villkoret att det inte
får vara uppenbart att överenskommelsen tillkommit i otillbörligt syfte.
Fastighetsbildningsmyndigheten skall vid sin prövning av överenskommelsen
främst beakta om denna skulle medföra att betalningsskyldigheten inte
skulle kunna fullgöras av den som åtagit sig att betala kostnaden eller att
den skulle övervältras på det allmänna. Som lantmäteristyrelsen framhållit
förutsätts inte att fastighetsbildningsmyndigheten alltid skall behöva särskilt
undersöka sakägares solvens, när en överenskommelse i kostnadsfrågan
föreligger. Det är bara när särskilda skäl talar för att ett otillbörligt
sytte ligger bakom den överenskomna kostnadsfördelningen som myndigheten
har anledning att undersöka saken närmare. När myndigheten frångår
överenskommelsen får det inte råda tvekan om att syftet med överenskommelsen
är otillbörligt.
I paragrafens sista stycke anges vilka kostnader som avses i paragrafen.
Bestämmelsen har jämkats i förhållande till kommittéförslaget, men detta
beror på att kommittéförslaget frångåtts i andra delar. I 4: 38 av departementsförslaget
har således upptagits en bestämmelse som gör det möjligt
för tastighetsbildningsmyndigheten att gottgöra skada som uppstått i samband
med fältarbeten under förrättningshandläggningen. Sådan gottgörelse
skall utgå av allmänna medel och fördelas på sakägarna på samma sätt
som andra förrättningskostnader som anges i sista stycket första punkten.
Till förrättningskostnaderna hänförs också utgifter för hantlangning,
om sådan inte tillhandahållits av myndigheten och kostnaden således ingår
i taxeavgiften (stadsmätningstaxa I den 13 maj 1960, nr 333). Vad angår
liantlangningsbegreppets innebörd i detta sammanhang ansluter jag mig
till den av lantmäteristyrelsen uttalade meningen att begreppet inte omfattar
bara arbetsbiträde utan också tillhandahållande av arbetsmateriel
och ombesörjande av transporter (se 21 § lantmäteritaxan den 13 maj 1960,
nr 332). Beträffande sakägarnas skyldighet att ombesörja hantlangning
finns bestämmelser i 4: 37. Ofta torde hantlangningen ordnas på sådant sätt
att det inte uppkommer några utgifter som kräver fördelning som förrättningskostnad.
Sådan fördelning blir emellertid aktuell, när hantlangningen
anskaffats av myndigheten och kostnaden inte ingår i taxeavgiften. Vidare
måste fördelning ske, när hantlangningen tillhandahållits av sakägarna på
sådant sätt att det inte motsvarar kostnadsfördelningen i övrigt och en avräkning
mellan dem i efterhand är behövlig.
Som kommittén har framhållit bör kostnaden för anlitande av gode män
inte anses som förrättningskostnad. Inte heller det allmännas utgifter för
ersättning till tolk utgör förrättningskostnad.
7 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 98
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
3 KAP.
Villkor för fastighetsbildning
I detta kapitel tas upp gemensamma bestämmelser om de materiella villkor
som bör ställas upp för att fastighetsbildning skall anses tillåtlig från
allmän synpunkt. Reglerna är enhetliga för alla slags fastighetsbildningsåtgärder.
Kapitlet omfattar i departementsförslaget elva paragrafer mot sexton i
kommitténs förslag. Departementsförslaget avviker i åtskilliga hänseenden
från kommittéförslaget. Dispositionen av kapitlet har sålunda helt ändrats.
Kapitlet har indelats i fyra avsnitt med särskilda rubriker. Det första avsnittet
tar upp lämplighets- och planvillkor. Förutom de allmänna lämplighetsvillkoren
i 1 § återfinns i detta avsnitt regler om fastighetsbildning för
bebyggelseändamål. Med hänsyn till att sådan fastighetsbildning kvantitativt
utgör huvuddelen av fastighetsbildningsmyndigheternas verksamhet har det
ansetts naturligt att ge dessa regler en mera framskjuten placering i kapitlet.
I det följande avsnittet tas upp fyra paragrafer (5—8 §§) som innehåller
särskilda bestämmelser om jordbruk, skogsbruk och fiske. Det tredje
avsnittet innehåller i två paragrafer (9 och 10 §§) bestämmelser om undantag
från olika villkor för fastighetsbildning. Sista avsnittet i kapitlet utgörs
av 11 § och behandlar fastighetsbildning över kommungräns m. m.
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Kommittén. De bestämmelser som kommittén föreslagit bygger i stor utsträckning
på de nuvarande reglerna i 19 kap. JDL. Kommittén anser att
dessa vid 1947 års reform av avstyckningsinstitutet fick ett fullständigt
och tidsenligt innehåll och att de därefter tillfredsställande fyllt sin uppgift.
Mot de nuvarande avstyckningsreglerna har ibland riktats den anmärkningen
att de är alltför negativt inriktade genom att de ställer upp en mängd
förbud mot fastighetsbildning utan att i stället tillräckligt tydligt ange när
fastighetsbildning skall medges. Kommittén anser sig emellertid inte kunna
förorda en överarbetning i riktning mot mera positiva och konstruktiva
riktlinjer för fastighetsbildningsverksamheten. Som skäl härför anförs att
man bör behålla den nuvarande principen att initiativet till fastighetsbildning
ankommer på fastighetsägarna medan det allmännas verksamhet i
huvudsak är inriktad på att genomföra de begärda åtgärderna på ett för
enskilda betryggande sätt och att kontrollera att resultatet är godtagbart
från allmän synpunkt.
Ett önskemål som ibland framförts är att varje fastighetsbildning som
B 99
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
motverkar ett allmänt intresse bör vara förbjuden. En bestämmelse av sådan
innebörd skulle medge ett tillräckligt hänsynstagande till de allmänna
lokaliseringssträvandena samt till synpunkter av betydelse för bl. a. försvaret,
trafiksäkerheten, hälsovården, naturskyddet och den allmänna trevnaden
över huvud taget. Kommittén hyser betänkligheter mot en bestämmelse
av sådan innebörd främst av hänsyn till de enskilda fastighetsägarna.
Bestämmelsen skulle ge de tillämpande myndigheterna en långtgående
diskretionär prövningsrätt som inte står i överensstämmelse med principen
om fastighetsbildningen som en judiciell angelägenhet. Dessutom är det inte
sällan genom speciallagstiftning sörjt för att åtgärder som medför en från
allmän synpunkt olämplig markanvändning inte kommer till stånd. Sådan
lagstiftning skall uppenbarligen beaktas vid fastighetsbildningen utan att
någon särskild föreskrift härom tas upp i fastighetsbildningslagstiftningen.
Med tillämpning av eljest gällande jordpolitiska bestämmelser, främst det
allmänna lämplighetskravet, finns det möjlighet att ingripa mot fastighetsbildning
som strider mot speciallagstiftningen. Kommittén har övervägt
frågan om en bestämmelse av antytt innehåll skulle fylla en funktion som
ett medel att påverka lösningen av olika lokaliseringsspörsmål men avvisat
tanken, därför att en mera allsidig kontroll bör eftersträvas om ett ingripande
från det allmännas sida skall övervägas. Kommitténs slutsats är att
en bestämmelse med generellt förbud mot fastighetsbildning i strid mot
allmänt intresse av betydelse inte kan förordas.
Remissyttrandena. Mot förslagets disposition och allmänna utformning har
Svea hovrätt och lantmäteristyrelsen ingen erinran.
De materiella villkoren för fastighetsbildning godtas i allmänhet på överlantmätarehåll,
men vissa jämkningar i reglerna föreslås i en del yttranden.
Överlantmätaren i Stockholms län betonar vikten av enhetliga villkor, oberoende
av förrättningsinstitutet, och finner naturligt att reglerna får övervägande
negativ karaktär samt att förrättningen inbegriper en prövning
från allmän synpunkt av sakägarnas anspråk. Överlantmätaren diskuterar
även frågan huruvida i lagen bör införas materiella regler för det fall att
speciallagstiftning reglerar markanvändningen men avvisar tanken. Han
ansluter sig till den av kommittén valda ståndpunkten.
Kommitténs överväganden godtas i stort sett av överlantmätarna i Södermanlands,
Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Västernorrlands län. överlantmätarna i Gävleborgs och Västernorrlands
län önskar dock att de speciella lämplighetskravens detaljrikedom
begränsas i lagtexten.
Kultur- och naturvårdsintressenas iakttagande vid fastighetsbildningen
berörs i två yttranden. Naturvårdsnämnden anser det sålunda angeläget att
lagtexten direkt pekar på att naturvårdsintresset skall tillbörligen beaktas
vid fastighetsbildningen. Att så sker är nödvändigt för att man skall kunna
B 100 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
bedriva den aktiva naturvårdspolitik som statsmakterna beslutat om. Eftersom
man när det gäller naturvården inte har att räkna med en markanvändningspolitik
av kortfristig natur, är det mindre lämpligt att låta naturvårdsintresset
jämte andra permanenta intressen, t. ex. fornminnesintresset,
döljas bakom allmänt formulerade lämplighetskrav. I förslaget kommer
dessa intressen än mer i bakgrunden genom att det allmänna lämplighetskravet
i 3: 1 främst tar sikte på fastighetens lämplighet för sitt ändamål och
inte ger uttryck för vikten av att fastigheten blir lämplig, sedd i ett störrt
sammanhang.
Riksantikvarieämbetet påpekar- att det med nuvarande lagstiftning är
svårt att hindra olämplig fritidsbebyggelse. Det måste vara ett viktigt allmänt
intresse att man söker undanröja de missförhållanden som nu i stor
utsträckning följer med den oreglerade fritidsbebyggelsen inom glesbygdsområdena.
Det måste vidare vara av största allmänna intresse att de tillgångar
som ännu finns av områden för t. ex. fritidsbebyggelse utnyttjas
på ett planmässigt sätt. Frågan är av stor vikt från kulturminnesvårdande
synpunkt — med hänsyn till kulturlandskapet — och från naturvårdssynpunkt.
Ämbetet måste därför framhålla betydelsen av att allmänna
intressen såsom fornminnesvård och naturvård tillgodoses. Rent generellt
kan emellertid sägas att kommittén i lagförslaget avstått från att skärpa
kraven på fastighetsbildnings lämplighet från allmän synpunkt.
Även överlantmätaren i Norrbottens län anser att naturvårdsintresset bort
uttryckligen uppmärksammas, liksom hänsynen till allmänhetens behov
av kommunikationsytor e. d. vid stränder. Strandlinjeexploateringen skulle
kunna motverkas genom en bestämmelse av innebörd att fastighetsbildning
för fritidsändamål inte får utan särskilda skäl avse strandområde, om därigenom
allmänhetens tillgång till stranden i väsentlig mån inskränks.
Departementschefen. Som villkor för att fastighetsbildningsåtgärd skall få
ske ställs i detta kapitel upp dels krav på lämpligheten av fastighet som
bildas eller ändras dels vissa ytterligare krav för tillgodoseende av det allmännas
intressen av en ändamålsenlig fastighetsindelning. Till dessa senare
krav ansluts vissa regler som är avsedda att garantera en samordning
mellan fastighetsbildning och de åtgärder för markdisposition och därmed
sammanhängande frågor som kan vidtas enligt annan lagstiftning, främst
byggnadslagstiftningen.
De här föreslagna reglerna är gemensamma för alla slag av fastighetsbildning.
Det är viktigt att bestämmelserna är enhetliga för att möjliggöra
en likartad bedömning oavsett vilken form som väljs för fastighetsbildning.
Det ligger i såväl den enskilde markägarens som det allmännas intresse
att fastighetsbildningen medför så fördelaktiga lösningar som möjligt. Reglerna
bör därför möjliggöra positiva insatser från det allmännas sida i överensstämmelse
med den rådande plan- och jordpolitiska målsättningen. Fas
-
B 101
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
tighetsbildningslagens regler av jord- och planpolitisk innebörd kan emellertid
inte utformas för att i första hand tillgodose ett sådant positivt syfte.
Reglerna måste i stället ha till främsta ändamål att ange de yttersta gränserna
för vilka fastighetsbildningsåtgärder som kan tillåtas från allmän
synpunkt. De bör med andra ord innehålla minimikrav. I likhet med kommittén
anser jag nämligen att den statliga verksamheten i fortsättningen
liksom hittills i huvudsak bör vara inriktad på att genomföra de åtgärder
som begärs av fastighetsägarna och att kontrollera att resultaten blir
godtagbara också från allmän synpunkt. Det är därför ofrånkomligt att
bestämmelserna i huvudsak får den nyss angivna prägeln. Detta hindrar
naturligtvis inte — tvärtom är det i hög grad önskvärt — att bestämmelserna
tillämpas i en positiv anda. I redaktionellt hänseende har fastighetsbildningsvillkoren
i departementsförslaget i den mån så varit möjligt getts en
mera positiv form än enligt kommitténs förslag.
Kommittén har övervägt att ta upp ett generellt förbud mot varje fastighetsbildning
som motverkar allmänt intresse av betydelse. Ett sådant förbud
skulle vara av betydelse för bl. a. försvaret, trafiksäkerheten, hälsovården
och naturvården. Kommittén har emellertid avvisat tanken på ett
sådant förbud. Fastighetsbildningsmyndigheten skulle därigenom få en
långtgående diskretionär prövningsrätt, som inte skulle stå i god överensstämmelse
med principen om fastighetsbildningen som ett judiciellt och
inte ett administrativt förfarande. Kommittén har vidare framhållit att det
inte sällan genom speciallagstiftningen är sörjt för att åtgärder som medför
en från allmän synpunkt olämplig markanvändning inte kommer till stånd.
För egen del godtar jag kommitténs bedömning av denna fråga. Ett förbud
med den angivna innebörden skulle ingripa i glesbebyggelserätten och
lägga befogenheter i fastighetsbildningsmyndighetens hand som normalt
bör ankomma på planmyndighet. Jag är väl medveten om att frågan berör
vitala allmänna intressen och att den är särskilt aktuell med hänsyn till
fritidsbebyggelsens utveckling. Enligt min mening bör dock frågan närmare
övervägas i ett större sammanhang tillsammans med den allmänna
översyn av planlagstiftningen som beslutats.
Av vad jag förut har anfört framgår att antalet paragrafer i detta kapitel
är lägre i departementsförslaget än i kommitténs förslag. Detta hänger samman
med bl. a. omarbetningen av de särskilda bestämmelserna för jordbruks-
och skogsbruksfastigheter, som jag strax skall närmare beröra.
Vidare har 2 § i kommittéförslaget, som tar upp vissa kompletterande bestämmelser
till de allmänna lämplighetsvillkoren, utmönstrats. Jag återkommer
till detta i samband med specialmotiveringen. Ytterligare en paragraf
i kommittéförslaget, nämligen 16 §, saknar motsvarighet i departementsförslaget.
Jag vill här något beröra skälen till varför denna paragraf
inte tagits med i departementsförslaget. I paragrafen har kommittén tagit
upp bestämmelser av den innebörden att vid prövningen av viss fastighets
-
B 102
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
bildningsåtgärds tillåtlighet från jordpolitisk synpunkt skall beaktas om sambruk
föreligger och som ytterligare förutsättning för åtgärden gälla att den
varit tillåten om brukningsenheten utgjort en fastighet. Paragrafen skulle
ha betydelse främst i fråga om jordbruksförhållanden och motverka åtgärder
som syftar till att skilja skog från odlad jord, men enligt kommittén
gäller problemet med sambruken inte bara jordbruksförhållanden utan är
av mera allmängiltig karaktär. Med den utformning som de jordpolitiska
villkoren beträffande jordbruks- och skogsbruksfastigheter fått i departementsförslaget
anser jag att den av kommittén föreslagna bestämmelsen
inte behövs för att skydda de allmänna intressen som står på spel vid fastighetsbildning
beträffande sådana fastigheter. I fråga om fastighetsbildning
beträffande andra slag av fastigheter anser jag att det inte ådagalagts något
behov av en sådan regel som kommittén har föreslagit.
SPECIALMOTIVERING
Allmänna lämplighets- och planvillkor
1 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser om de allmänna lämpliglietsvillkor
som skall gälla för fastighetsbildning. Paragrafen motsvarar 1 § i kommittéförslaget.
Gällande rätt. Allmänna lämplighetsvillkor har i gällande rätt föreskrivits
för fastighetsbildning genom avstyckning och genom sammanläggning
genom reglerna i 19 kap. 2 § JDL. Enligt dessa bestämmelser skall varje
styckningsdel till omfång och beskaffenhet i övrigt samt med hänsyn till
belägenheten vara sådan att den för sig eller, om den är avsedd att sammanläggas
med annan mark, tillsammans med denna bildar fastighet som är
varaktigt lämpad för sitt ändamål. I ärende angående avstyckning skall
vidare utredas för vilket ändamål varje styckningsdel är avsedd. Från det
angivna lämplighetskravet medges visst undantag. Undantaget avser fastighet
varifrån avstyckning sker och gäller för det fall att fastigheten redan
förut inte är lämpad för sitt ändamål och den inte genom avstyckningen undergår
försämring av någon betydelse. I lagrummet anges dessutom att avstyckning
inte får äga rum, om det inte kan antas att styckningsdel inom nära
förestående tid skall ha erhållit varaktig användning för det avsedda ändamålet.
Bestämmelserna i 19 kap. 2 § JDL skall enligt 7 § SML äga motsvarande
tillämpning vid sammanläggning som inte är kombinerad med avstyckning.
Därjämte har i 1 kap. 8 § JDL tagits upp bestämmelser om
beskaffenheten i vissa fall av fastigheter som läggs ut vid laga skifte. Det
allmänna lämplighetskravet enligt 19 kap. 2 § JDL kompletteras slutligen
Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 103
av reglerna ill och 12 §§ samma kapitel om fastighets ägoanordning och
vägförhållanden. För laga skifte finns i 13 kap. JDL detaljerade bestämmelser
om ägoanordning.
Kommittén. Kommittén har utarbetat sitt i 1 § upptagna förslag i nära
anslutning till de nyssnämnda bestämmelserna i 19 kap. 2 § JDL. Mot det
sålunda i JDL föreskrivna villkoret att styckningsdel skall på varaktigt
sätt vara lämpad för sitt ändamål görs ingen erinran. Detta lämplighetskrav
bör nu utvidgas att i princip gälla vid all fastighetsbildning. Det kommer
sålunda att omfatta även redan bestående fastigheter, som berörs av
fastighetsreglering. Den omformulering av lämplighetskravet som betingas
av att det inte längre skall vara begränsat till avstyckning bör verkställas
så, att lämplighetsprövningen, om flera olika fastighetsbildningsåtgärder
företas samtidigt, utan särskilt påpekande kommer att avse den
samlade effekten av alla åtgärderna. Varje fastighet bör betraktas för sig
som en självständig enhet, vare sig den berörs av en eller flera åtgärder, och
det är fastighetens slutliga skick som bör läggas till grund för bedömningen.
Som villkor för fastighetsbildning bör alltså gälla att varje fastighet, som
tillskapas eller ändras genom åtgärden, prövas till omfång och beskaffenhet
i övrigt samt med hänsyn till belägenheten bli varaktigt lämplig.
Lämplighetsprövningen vid fastighetsbildning måste självfallet anknytas
till ett visst användningssätt hos de olika fastigheterna. I likhet med
vad som f. n. gäller vid avstyckning synes inte vilka ändamål som helst få
komma i betraktande, utan en viss begränsning är nödvändig. Kommittén
föreslår inte reglering av andra ändamålsbegränsningar än som f. n. behandlas
i 19 kap. 2 § sista stycket JDL (bet. s. 149—151).
Kommittén tar först upp det i nyssnämnda lagrum uppställda kravet
på varaktighet i fråga om styckningsdels användning. Enligt kommitténs
mening får erfarenheterna från den tid bestämmelsen varit i tillämpning
anses ge vid handen att detta villkor utgör ett värdefullt komplement till
det allmänna lämplighetskravet genom att det motverkar en onödig splittring
av fastighetsbeståndet för tillgodoseende av tillfälliga behov. Med stöd
av varaktighetskravet har man kunnat hindra att fastigheter bildats för
ändamål som kunnat beräknas bli av betydelse i huvudsak bara för den
aktuelle innehavaren, i varje fall om denne inte varit juridisk person. Med
hänsyn till den ständigt fortgående utvecklingen bör man måhända inte
längre upprätthålla lika stränga krav beträffande ändamålets varaktighet.
Däremot synes det angeläget med en viss skärpning så att en spärr erhålls
mot bildande av fastigheter som — även om de kan väntas bli av betydelse
för senare innehavare än den tillfällige ägaren — inte är avsedda att vare
sig bebyggas eller på annat sätt mera kontinuerligt utnyttjas. I tillämpningen
har det ibland förekommit att avstyckning av fastigheter tillåtits för
mycket speciella ändamål, särskilt fritidsändamål, som väl får betecknas så
-
B 104 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
som varaktiga i den meningen att fastigheterna kunnat beräknas bli på
oförändrat sätt använda även av framtida ägare men som ändå inte kan anses
leda till ett stadigvarande utnyttjande av fastigheterna (se NJA 1959 s.
437). Sådana åtgärder innebär ofta en skadlig parcellering, och det är angeläget
att de hindras. Ett förbud mot fastighetsbildning i dessa fall synes
inte behöva medföra några olägenheter, eftersom ifrågavarande ändamål
alltid kan tillgodoses genom upplåtelse av nyttjanderätt eller annan begränsad
sakrätt. Med anledning av vad som nu sagts bör enligt kommitténs
mening för framtiden fordras att de ändamål som är avsedda att förverkligas
genom fastighetsbildning kan antas bli stadigvarande tillämpade.
Vad beträffar villkoret att avstyckningsändamål skall äga viss aktualitet
konstaterar kommittén att det har framställts vissa anmärkningar mot detta.
Enligt dessa kan aktualitetskravet medföra olägenheter för inte bara
de enskilda markägarna utan även samhället. Kommittén har själv undersökt
aktualitetskravets verkningar i praktiken och funnit att vissa anmärkningar
som anförts mot detta inte helt saknar fog (se bet. s. 152—157).
Kommittén anser att det är ofrånkomligt att i den nya lagstiftningen ställa
upp vissa krav på att fastigheter, som berörs av fastighetsbildningsåtgärd,
kommer till avsedd användning. För att tillstånd till fastighetsbildning skall
meddelas bör därför, i likhet med vad som f. n. gäller enligt aktualitetsvillkoret,
fordras att anledning föreligger till antagande att det ändamål som
ligger till grund för lämplighetsprövningen framdeles blir förverkligat. Genom
en i enlighet härmed utformad föreskrift hindras fastighetsbildning,
när ett genomförande av syftet med åtgärden inte är möjligt eller framstår
som mindre troligt. Enligt kommitténs uppfattning är det av mindre betydelse
om fastighetens avsedda användning är nära förestående eller inte.
Även ganska långa dröjsmål torde utan olägenhet kunna godtas, om det
kan antas att användningen så småningom kommer till stånd. Den nuvarande
föreskriften om ändamålets förverkligande inom nära förestående
tid kan föranleda vissa olägenheter och dessa torde inte helt kunna undvikas
enbart genom en uppmjukning av föreskriften. På grund härav anser sig
kommittén inte böra föreskriva annan tidsbegränsning än den som följer
av villkoret att det skall föreligga anledning anta att ändamålet blir genomfört.
Genom denna begränsning hindras i varje fall att sådana ändamål beaktas
som inte kan förverkligas inom överskådlig tid.
Under hänvisning till vad som förut anförts angående tillämpningen av
aktualitetsvillkoret framhåller kommittén att alltför stränga krav på bevisningen
i fråga om utsikterna att ändamålet med fastighetsbildning förverkligas
inte får ställas upp. Vid bedömningen av hithörande frågor torde
ofta tillräcklig ledning kunna erhållas av de i varje särskilt fall föreliggande
yttre omständigheterna och utredningar angående den tillfällige ägarens
personliga förhållanden kunna undvikas. Om sådana utredningar ändå
är nödvändiga, bör de självfallet drivas med varsamhet så att de inte upp
-
B 105
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
fattas som in obehörig inblandning i vederbörandes privata angelägenheter.
När det är fråga om utbrytning från fastighet av område, som efter överlåtelse
kommit i särskild ägares hand, torde redan själva överlåtelsen utgöra
ett starkt indicium på att ändamålet blir förverkligat. Ofta torde man
kunna låta sig nöja därmed, om det inte framkommer andra omständigheter,
vilka tyder på att den avsedda användningen inte kommer till stånd.
Det förtjänar även påpekas i detta sammanhang att uppgifter från blott en
av sakägarna om svårigheter att förverkliga ändamålet med fastighetsbildningen
inte okritiskt får läggas till grund för bedömningen. I synnerhet om
den ordningen genomförs att giltigheten av ett avtal om överlåtelse av del
av en fastighet alltid blir beroende av att delen blir utbruten, kan en avtalspart
som efteråt funnit avtalet mindre förmånligt vilja i strid med verkliga
förhållandet framställa ändamålet med fastighetsbildningen som ogenomförbart
eller i varje fall vilja överdriva svårigheterna för ett genomförande,
allt i syfte att bli fri från sina åtaganden enligt avtalet. Har område
som skall utbrytas inte blivit överlåtet men avser ägaren att avyttra området,
måste givetvis en mera noggrann prövning äga rum. Därvid bör bl. a.
behovet av fastighetsbildningen undersökas. Avstyckning på lager bör liksom
enligt gällande rätt vara möjlig i viss begränsad utsträckning.
Vad som nu har anförts angående begränsningen av de ändamål som
får komma i betraktande vid lämplighetsprövningen har främst avsett nybildade
fastigheter samt fastigheter, vilka genom fastighetsbildningen ändras
för att tjäna nya ändamål. I stort sett samma synpunkter bör emellertid
anläggas vid bedömningen av bestående fastigheter, som inte är avsedda
att få ändrad användning. Beträffande sådan fastighet bör gälla, att prövningen
skall avse ändamål, vartill fastigheten redan utnyttjas och kan
väntas förbli utnyttjad.
I anslutning till 2 § i sitt förslag uttalar kommittén att det är önskvärt att
lagen bara anger vissa allmänna synpunkter på vad som bör beaktas vid
lämplighetsprövningen. De nuvarande bestämmelserna i 19 kap. 11 § JDL
att fastighets ägor såvitt möjligt skall ligga i ett sammanhang och ha regelbunden
form bör inte behållas. Kommittén framhåller dock med skärpa
att detta ingalunda får innebära att kraven på att fastighet skall ha sina ägor
samlade i allmänhet skall sättas lägre än hittills.
Det ändamål för vilket en fastighet bildas torde i första hand vara avgörande
för hur ägoanordningen skall vara beskaffad. Att fastigheten hör
utformas på ett med hänsyn till den avsedda användningen lämpligt sätt
synes därför böra komma till uttryck i lagen. Utformningen måste även anpassas
efter naturförhållandena och andra föreliggande omständigheter.
Enligt kommitténs mening är det av största betydelse att fastigheterna på
lämpligt sätt ansluter till befintliga väg- och dikesanläggningar. Även förekomsten
av andra anläggningar samt av byggnader över huvud taget bör
ägnas uppmärksamhet vid utformningen av fastigheterna. Man torde för
B 106
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
övrigt inte böra inskränka sig till att vid fastighetsbildningen beakta bara
bestående förhållanden av detta slag. Även vissa tillämnade åtgärder måste
kunna påverka fastighetsplanen.
För att en fastighet skall anses lämplig måste samfärdseln till och från
fastigheten obehindrat kunna äga rum i den omfattning som betingas av
fastighetens ändamål. Detta får anses så självklart att en särskild bestämmelse
därom skulle kunna undvaras. Eftersom det emellertid kan ställas
olika fordringar på hur möjligheten för en fastighetsägare att ta nödig väg
utanför sitt område skall vara ordnad, synes förhållandet inte böra lämnas
helt oreglerat.
Av intresse i detta sammanhang är frågan huruvida man vid fastighetsbildning
alltid skall fordra att särskild rättighet till nödig väg blivit upplåten
eller om det skall vara möjligt att vid lämplighetsprövningen ta hänsyn
till en faktiskt föreliggande tillgång till väg. Även om det, för att kravet
på varaktig lämplighet skall uppfyllas, många gånger blir nödvändigt se till
att fastighets vägbehov för framtiden tryggas genom upplåtande av särskild
rättighet, skulle det otvivelaktigt föra för långt att vid all fastighetsbildning
fordra att vägfrågorna blivit rättsligt reglerade. Det är nödvändigt att finna
en lösning på vägfrågorna som passar inte bara vid nybildning av fastighet
utan även vid bedömning av bestående fastigheters totala behov av
vägar, oavsett om behovet uppkommer genom en fastighetsbildningsåtgärd
eller härrör från tiden före åtgärden. Det bör emellertid understrykas att det
under vissa förhållanden kan vara berättigat att avstå från att kräva en
rättslig reglering av en vägfråga i fall den aktualiseras genom t. ex. avstyckning.
Avgörande för kommitténs inställning till detta spörsmål har varit önskemålet
att så långt det är möjligt förenkla förfarandet vid fastighetsbildning.
Det kan nämligen inte bestridas att förfarandet skulle onödigt kompliceras,
om man alltid vid fastighetsbildning skulle kräva att rätt till nödiga vägar
blivit tillförsäkrad de olika fastigheterna. Därför har endast föreslagits åt!
vid prövning av fastighets lämplighet skall beaktas att fastigheten kommer
att äga tillgång till nödiga vägar utanför sitt område.
Kommittén anser att i lagen bör anges vissa riktlinjer för bedömning av
fastigheter som är avsedda för bebyggelse. Bortsett från regeln i 13 kap. 17 §
JDL om att utflyttande skiftesdelägares ägolott skall ha lämplig byggnadsplats
och tillgång till gott vatten innehåller nuvarande lagstiftning inga
närmare regler om hur det allmänna lämplighetskravet bör tillämpas beträffande
dessa fastigheter. Eftersom fastighetsbildningsverksamheten till väsentlig
del är inriktad på att tillskapa fastigheter som skall bebyggas
samt olika meningar kan göras gällande om vilka krav som bör uppställas
på dessa fastigheters närmare beskaffenhet, har ett visst behov av vägledande
bestämmelser ansetts föreligga. Kommittén har för sin del kommit
till den uppfattningen att en mera ingående reglering av bebyggelsefastig
-
B 107
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
heternas utformning inte bör komma i fråga med hänsyn främst till den
skiftande karaktär som den avsedda bebyggelsen kan ha i olika fall. Kommittén
anser det emellertid möjligt och lämpligt att i lagen särskilt ange
vissa frågor, som regelmässigt uppkommer vid åtgärder beträffande fastighet
på vilken byggnad skall uppföras och som därvid bör ägnas noggrann
uppmärksamhet, samt antyda hur de helt allmänt bör lösas. Vad som sålunda
bör påpekas synes vara grundförhållandena samt vatten- och avloppsfrågorna.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen instämmer i vad kommittén har
anfört om kravet på varaktighet.
Svea hovrätt, överlantmätaren i Jämtlands län, skogsindustriernas samarbetsutskott
och industriförbundet ifrågasätter behovet av den föreslagna
skärpningen av kravet på stadigvarande användning och framhåller att det
föreligger ett legitimt behov av att bilda vissa fastigheter, särskilt fritidsfastigheter,
där utnyttjandet inte sker mera kontinuerligt.
Kravet på varaktighet kan i framtiden inte upprätthållas beträffande
jordbruksfastigheter, anser lantbruksnämnden i Värmlands län. Orden »varaktigt»
och »stadigvarande» tyder på ett statiskt och numera föråldrat betraktelsesätt
på jordbruksföretagen. Tidigare har marken varit jordbruksföretagets
största och väsentligaste kapitaltillgång och företaget i övrigt har
byggts upp främst efter marktillgången. I det moderna jordbruksföretaget
är övrigt kapital jämte arbetskraftstillgången av väsentlig betydelse för utformningen
av företaget. Marktillgången måste därför kunna anpassas till
övriga resurser för att man skall uppnå det driftsresultat som i den rådande
ekonomiska situationen bör eftersträvas. Liknande synpunkter uttalas av
lantbruksnämnderna i Östergötlands och Jönköpings län.
Den av kommittén föreslagna utformningen av aktualitetskravet tillstyrks
av överlantmätaren i Uppsala län och även av kommunal-tekniska föreningen,
som inte har någon erinran mot att kravet införs också för fastighetsbildning
i stad.
Näringslivets byggnadsdelegation, industriförbundet och SAF anser att
en viss uppmjukning av aktualitetskravet är nödvändig, eftersom detta krav
hämmat utvecklingen inom glesbebyggelseområden. Det kan dock befaras
att aktualitetskravet även med den mjukare utformning som kommittén
har föreslagit kan medföra olägenheter inom detaljplaneområden. Det kan
där ibland visa sig både tekniskt och ekonomiskt lämpligt att i en enda förrättning
bilda ett större antal fastigheter än aktualitetskravet medger. Med
hänsyn härtill är det angeläget att aktualitetskravet helt slopas beträffande
områden med fastställda detaljplaner.
Den sist anförda synpunkten biträds av fastighetsägareförbundet, som
därvid särskilt åberopar det förhållandet att kommittén föreslagit att tomtmätningsinstitutet
skall avskaffas. Häradshövdingeföreningen förordar den
B 108
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ändringen i lagtexten att »framdeles» utbyts mot de i motiven använda
orden »inom överskådlig tid».
Åtskilliga remissinstanser motsätter sig en uppmjukning av aktualitetskravet.
Detta är fallet med lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Östergötlands,
Gotlands, Hallands och Jämtlands län, lantbruksnämnden i Gotlands
län, byggnadsstyrelsen, länsarkitekterna i Stockholms och Östergötlands
län, bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt föreningen
för samhällsplanering. Man framhåller att den nu gällande regeln
fungerar väl och fyller ett påtagligt behov. Enligt lantmäteristyrelsens mening
ligger det i sakens natur att krav på viss aktualitet alltid måste göras
gällande. Styrelsen anser det inte vara rimligt att befintliga resurser tas i
anspråk för fastighetsbildning, när det är ovisst om den påtänkta markanvändningen
kommer till utförande inom rimlig tid. Den snabba samhällsutvecklingen
kan också leda till att på förlag bildade fastigheter, när användningen
blir aktuell, visar sig ha blivit otidsenliga. Styrelsen befarar för sin
del att lagtextens formulering kan leda till på längre sikt mindre önskvärda
lösningar. Kommittén har visserligen anfört att den gjorda begränsningen
hindrar att i varje fall sådana ändamål beaktas som inte kan förverkligas
inom överskådlig tid. Denna tidsbestämning kan emellertid vålla missuppfattning
(jfr departementschefens yttrande beträffande 12 § BS, prop.
1959: 68 s. 207). Enligt styrelsens mening finns det dessutom anledning att
inte sätta anspråken lägre i fråga om aktualitet vid fastighetsbildning än
vid detaljplanläggning. Styrelsen anser alltså att »framdeles» bör bytas ut
mot »inom nära förestående tid». Därigenom nås överensstämmelse med
formuleringen i 12 § BS. Åt detta uttryck bör kunna ges den tolkningen att
det medges anstånd med ett genomförande av det aktuella ändamålet under
en skälig övergångstid.
Bostadsstyrelsen framhåller att det stora flertalet nya bostäder finansieras
med hjälp av statliga lån. Vid fastighetsbildning för permanent bostadsändamål
inom främst glesbygdsområden sker en samverkan mellan de fastighetsbildande
och långivande myndigheterna för att bl. a. i möjligaste mån
undvika skiljaktiga beslut i frågor som utgör förutsättning för att sökanden
skall kunna realisera ett byggnadsprojekt. Den formella grunden för denna
samverkan vilar främst på det nu gällande aktualitetskravet. En uppmjukning
av detta krav på sätt kommittén har föreslagit kommer därför att innebära
en ändring av grunden för denna samverkan. Styrelsen är inte övertygad
om lämpligheten av ändringsförslaget. Om denna ändå skulle anses
motiverad, vill styrelsen framhålla att möjligheten av att en tilltänkt fastighet
för permanent bostadsändamål inte kommer till användning för det
avsedda ändamålet inom nära förestående tid måste medföra ett krav på
att det vid förrättningstillfället verkställs en bedömning av styckningslottens
lämplighet från bl. a. kreditvärdesynpunkt. Detta krav synes i princip
böra ställas oavsett huruvida det vid förrättningen uppges att statliga lån
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 109
skall sökas eller inte. Innebörden av det allmänna lämplighetskravet såsom
det kommit till uttryck i kommittéförslaget bör därför bringas att stämma
överens med de villkor beträffande belägenhet och utformning m. in. av en
tomtplats som de långivande myndigheterna i sin verksamhet är skyldiga
att beakta. Bostadsstyrelsen anser sig visserligen inte böra motsätta sig att
en sådan utvidgad lämplighetsprövning ankommer på förrättningsmännen
men förutsätter då att i likhet med nuvarande praxis samråd etableras vid
mera svårbedömbara fall. De närmare formerna för detta samråd kan såsom
tidigare regleras genom särskilda anvisningar.
Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bolms län berör samma problem
och påpekar att en konsekvens av förslaget blir att det reella ansvaret för
kreditvärdesprövningen överflyttas från lånemyndigheten till förrättningsmännen.
Nämnden har ingen erinran häremot men förutsätter att samråd
sker i tveksamma fall.
Skogsindustriernas samarbetsutskott anser att aktualitetskravet är onyttigt
och därför bör strykas. Om det ändå behålls, bör bevisbördan läggas
på förrättningsmännen och inte på sökanden.
Frågan om lämplig storlek på fastighet som är avsedd för bebyggelse berörs
av bl. a. lantmäteristgrelsen. Styrelsen anser att bestämmelserna i 1
och 2 §§ i kommittéförslaget utgör tillräcklig grund för prövning av bebyggelsefastighets
storlek men framhåller att vissa svårigheter möter när det
gäller maximistorlek, inte minst i fråga om fritidsfastigheter. Var den övre
arealgränsen för en bostadstomt skall anses ligga blir enligt styrelsens mening
beroende av hur långt i arealtilldelning man kan gå utan att området
ändrar karaktär och följaktligen måste från lämplighetssynpunkt bedömas
för annat ändamål än enbart som bostadstomt. En sådan avgränsning uppåt
måste ske från fall till fall, och några fasta arealgränser eller liknande hållpunkter
synes inte kunna uppställas. Den vägledande principen torde i
stället böra vara att till bostadstomt inte får läggas mark utöver vad som
kan betecknas vara av väsentligen bostadstomts karaktär.
Av det allmänna lämplighetsvillkorets formulering framgår inte att däri
ingår något krav på självständig fullständighet, framhåller överlantmätaren
i Jönköpings län. Krav härpå inryms när det gäller jordbruks- och skogsbruksfastigheter
i de särskilda lagrummen men borde finnas även för andra
ändamål. Hinder synes enligt förslaget inte möta t. ex. mot att avstycka ett
grönsaksland på 100 kvm. En sådan fastighet kunde nämligen bedömas till
omfång och beskaffenhet i övrigt samt med hänsyn till belägenheten bli
varaktigt lämpad för grönsaksland. Allmänna lämplighetsvillkoret synes böra
så avfattas att därav framgår att bildad eller ändrad fastighet skall för sig
vara varaktigt lämpad för ett självständigt ändamål.
Riksantikvarieämbetet tar upp några frågor som berör lämplighetskravet
från kulturminnesvårdens synpunkt. Sådana skyddsföreskrifter som
B 110 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ämbetet utfärdar enligt lagen den 9 december 1960 (nr 690) om byggnadsminnen
innebär på samma sätt som beträffande fasta fornlämningar en
inskränkning i fastighetsägarens rätt att förfoga över fastigheten. Ämbetet
anser att det vore synnerligen befogat att i den nya lagen erinra om att sådana
föreskrifter bör beaktas vid fastighetsbildning. Ett till byggnadsminne
hörande skyddsområde bör sålunda inte delas upp på flera fastigheter. I
detta sammanhang önskar ämbetet fästa uppmärksamheten på ett särskilt
problem för den aktuella kulturminnesvården, nämligen svårigheterna att
underhålla och bevara sådana kulturhistoriskt värdefulla herrgårds- och
slottsanläggningar som helt eller delvis förlorat sambandet med sitt ursprungliga
jordunderlag. Ämbetet åsyftar härvid främst jordegendomar
från vilka kulturhistoriskt värdefulla byggnader med ett omgivande — ofta
mycket knappt tilltaget — område frånskilts. Byggnaderna med omgivande
område har sålunda ombildats till s. k. annan fastighet. Redan nu kan ett
stort antal sådana fall påvisas. Ämbetet är väl medvetet om att en sådan
fastighetsbildning i regel inte är till men för jordbruks- eller skogsnäring
och att det därför är svårt att hindra förfarandet. Även om några omedelbara
risker för vården av byggnadsbeståndet på sålunda ombildad fastighet
inte skulle finnas, ligger det i sakens natur att betydande svårigheter i en
framtid kan uppstå att trygga bebyggelsens bestånd och att krav på bistånd
av det allmänna i sådana fall torde komma att resas. Otvivelaktigt är det
ett angeläget allmänt intresse att jordbruks- eller skogsfastigheter med därå
belägna kulturhistoriskt värdefulla byggnader sammanhålls som en ekonomisk
enhet. Ämbetet anser att denna fråga borde tas under övervägande i
samband med genomförandet av en ny lag om fastighetsbildning. I det fall
fastighetsbildningen berör en byggnad med därtill hörande område, som
enligt byggnadsminneslagen förklarats för byggnadsminne, anser ämbetet
att, vid en bedömning av det allmänna lämplighetskravet enligt 3: 1 i lagförslaget,
hänsyn i vart fall bör tas till den ovillkorliga skyldigheten för fastighetsägaren
att underhålla egendomen enligt givna föreskrifter. Särskilt
vad gäller jordbruks- eller skogsfastigheter bör här ses till att fastigheten
behåller ett sådant omfång att den ekonomiska bärkraften inte väsentligt
minskas.
Vad kommittén har föreslagit om fastighets tillgång till väg har blivit
föremål för en splittrad bedömning.
Överlantmätarna i Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrker kommittéförslaget.
En viss tveksamhet till kommitténs ståndpunkt uttalas av lantmäteristyrelsen.
Styrelsen vill framhålla att för de flesta fastigheter är vägutfart
nödvändig för funktionsdugligheten, och i så fall bör också normalt tillses
att utfartsrätt tryggas i samband med fastighetsbildningen som annars
skulle bli ofullständig. Olämpliga vägservitut torde ha uppstått därför att
b in
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
det hittills förelegat allehanda hinder mot lämplig servitutslokalisering i
samband med fastighetsbildning. Som exempel kan nämnas svårigheten att
i sammanhang med avstyckning av ett område få till stånd utfartsrätt över
annan fastighet än stamfastigheten. Dessa hinder har gjort att det ofta tillskapas
jorddelningsservitut med rätt till utfart över stamfastigheten och
med sikte på att tas i anspråk endast i den händelse på marken befintlig
utfart över annan fastighet skulle bli avstängd. Om kommitténs förslag till
fastighetsbildningslag genomförs, blir förhållandet ett annat, eftersom avstyckning
kan kombineras med fastighetsreglering för åstadkommande av
behövligt servitut. En strävan bör vara att undvika att bilda fastighet som
sedermera visar sig olämplig därför att utfartsfrågan inte kan ordnas på
ett tillfredsställande sätt. Lämplighetskravet i fråga om utfart bör med
andra ord i princip sättas lika högt som kraven när det gäller övriga egenskaper
hos fastigheten.
överlantmätaren i Hallands län uttalar att nu gällande regler ofta tillämpats
alltför kritiklöst och att i förrättningarna förekommande oklara bestämmelser
föranlett tvister. Det är därför angeläget att en ny lag innehåller
skärpta bestämmelser om hur rätten till behövlig utfartsväg skall
säkerställas vid fastighetsbildning.
Näringslivets bgggnadsdelegation, industriförbundet och SAF anser att
kommitténs förslag angående utfartsväg är synnerligen otillfredsställande.
Det kan inte vara rimligt att, på sätt kommittén föreslagit, ansvaret för fastighetens
vägbehov ibland skall kunna övervältras på den enskilde fastighetsägaren.
Ett sådant förhållande är inte ägnat att skapa den stadga i
fastighetsindelningen som man kan kräva av en modern lagstiftning. Formuleringen
av lagrummet bör därför ändras så, att vid prövning av fastighets
lämplighet skall beaktas att fastigheten kommer att äga rätt till nödiga
vägar.
Liknande synpunkter uttalas av häradshövdingeföreningen, fastighetsägareförbundet
och kommunal-tekniska föreningen.
Departementschefen. De allmänna lämplighetsvillkor som tagits upp i 1 §
av kommittéförslaget har i sina huvuddrag hämtats från gällande avstyckningsregler.
Den största nyheten i kommittéförslaget är att lämplighetsvillkoren
skall tillämpas på alla slag av fastighetsbildning och således även när
bestående fastigheter underkastas fastighetsreglering. Med tanke på dessa
fall blir en uppmjukning av villkoren genom undantagsbestämmelser nödvändig.
Sådana finns i 9 och 10 §§ i departementsförslaget.
De sakliga jämkningar av lämplighetsvillkoren som kommittén har föreslagit
hänför sig till kraven på varaktighet och aktualitet. Beträffande varaktighetskravet
innebär kommittéförslaget den skärpningen i förhållande
till gällande rätt att de ändamål som avses att förverkligas genom fastighetsbildningen
skall kunna antas bli stadigvarande tillämpade. Avsikten är
B 112 Kungl. Maj:ls proposition, nr 12S år 1969
att hindra att fastigheter bildas för sådana ändamål som lämpligen bör tillgodoses
på annat sätt, t. ex. genom nyttjanderättsnpplåtelse. Fastighetsbildning
bör således förbehållas för sådan användning av marken som är av
kontinuerlig beskaffenhet. Så är i regel fallet, om fastigheten skall bebyggas.
Att byggnaden, som fallet är med fritidsbostäder, inte kontinuerligt nyttjas
av ägaren är därvid utan betydelse. Ett extensivt utnyttjande av ett markområde
för friluftsliv är emellertid inte ett ändamål som i allmänhet bör
tillgodoses genom fastighetsbildning.
Kommittéförslaget har i stort sett godtagits av remissinstanserna. För
egen del ansluter jag mig till kommitténs förslag.
Med anledning av vad några lantbruksnämnder har uttalat om varaktighetsvillkorets
tillämpning beträffande jordbruksfastigheter vill jag framhålla
att kravet i dessa fall inte bör tillämpas så, att det hindrar en sund
utveckling av jordbruksföretagen. Fastighetsbildningen måste kunna anpassas
efter jordbruksföretagets övriga resurser och den överblickbara ekonomiska
situationen för jordbruket. Det ligger i sakens natur att den snabba
utvecklingen på de tekniska och ekonomiska områdena gör det orimligt
att anlägga ett alltför långsiktigt perspektiv vid bedömningen av fastigheters
lämplighet för jordbruksändamål. Vad som nu har anförts äger giltighet
också i fråga om skogsbruksfastigheter.
F. n. har aktualitetskravet vid avstyckning den innebörden att fastighetsbildning
inte får ske med mindre än att den nybildade fastigheten inom nära
förestående tid kommer till användning för det avsedda ändamålet. Kommittén
anser att en uppmjukning av villkoret är motiverad med hänsyn till
de olägenheter som varit förbundna med den gällande bestämmelsen. Enligt
kommittén bör inte någon annan tidsbegränsning föreskrivas än den som
följer av att det skall föreligga anledning anta att ändamålet blir genomfört.
Därigenom hindras i varje fall att sådana ändamål beaktas som inte kan
förverkligas inom överskådlig tid. Kommittén bär i lagtexten uttryckt saken
så, att det skall kunna antas att fastigheten framdeles erhåller stadigvarande
användning för ändamålet.
Vid remissbehandlingen har framkommit delade meningar om lämpligheten
av den föreslagna jämkningen av aktualitetskravet. Allmän enighet
synes råda om att aktualitetskravet hittills haft en i stort sett nyttig funktion.
Det är även enligt min mening ofrånkomligt att kravet behålls i den
nya lagstiftningen. I sin nuvarande lydelse har emellertid aktualitetskravet
otvivelaktigt ibland hämmat en ändamålsenlig utveckling, särskilt på den
rena landsbygden. En försiktig jämkning av aktualitetskravets utformning
skulle säkerligen kunna undanröja sådana olägenheter utan att några
egentliga nackdelar behöver befaras därav. För egen del förordar jag den
formuleringen av aktualitetsvillkoret att det skall kunna antas att fastigheten
inom överskådlig tid erhåller användning för det avsedda ändamålet.
Knngl. Maj ds proposition nr 128 år 1969 B 113
Denna formulering står i överensstämmelse med vad kommittén liar uttalat
i motiven.
I några remissyttranden har berörts frågan om bebyggelsefastighets storlek.
Av lagtexten framgår att lämplighetsprövningen bl. a. skall avse fastighets
storlek. Detta gäller beträffande alla slags fastigheter. Beträffande jordbruks-
och skogsbruksfastigheter måste storleksfrågan bedömas främst med
hänsyn till lönsamhetssynpunkter, och vid fastighetsbildning inom planområde
måste planens intentioner beaktas. Bedömning av storleken enbart med
stöd av denna paragraf torde komma i fråga huvudsakligen i glesbebyggelsefall.
Svårigheter möter därvid ofta att vid bildande av bostadsfastigheter,
särskilt sådana som avses för fritidsändamål, åstadkomma en lämplig bedömningsgrund
i fråga om tomtplatsens storlek. Som lantmäteristyrelsen har
framhållit kan en lämplig princip vara att till bostadsfastighet inte läggs
mera mark än vad som väsentligen har bostadstomts karaktär. En sådan
princip är rimlig också från den synpunkten att, om en tomtplats är alltför
vidsträckt, vissa delar av den torde i allmänhet bli så extensivt utnyttjade
att de knappast kan anses stadigvarande utnyttjade.
Riksantikvarien har i sitt yttrande fäst uppmärksamheten på de problem
från fastighetsbildningssynpunkt som kulturhistoriskt värdefulla lierrgårdsoch
slottsanläggningar utgör. Enligt riksantikvariens uppfattning bör vid
lämplighetsprövningen beaktas att jordbruks- eller skogsbruksfastighet, till
vilken hör sådan byggnad som förklarats för byggnadsminne, har sådant
omfång att fastigheten kan bära de kostnader som är förenade med underhållet
av byggnaden. Denna mening är väl förenlig med bestämmelserna i
denna paragraf. Om fastighetsbildningen emellertid avser att skilja byggnaden
från jordbruksfastigheten, vilket fall också berörts av riksantikvarien,
ger paragrafen knappast något stöd för beaktande av underhållssynpunkterna.
Eftersom byggnaden i allmänhet inte behövs för jordbruket eller skogsbruket,
möter i regel inte hinder för en sådan åtgärd på grund av skyddsbestämmelserna
i 6 §. Otvivelaktigt utgör bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader ett betydande allmänt intresse, men frågan därom har
vidare aspekter än som lämpligen kan vinna beaktande i detta lagstiftningssainmanhang.
Kommittén har i 2 § av sitt förslag tagit upp vissa bestämmelser som innefattar
en ytterligare utveckling av lämplighetskraven. I första stycket meddelas
sålunda föreskrifter om hur fastighetens ägoanordning bör anpassas
efter den avsedda användningen och vissa andra förhållanden. Vidare uttalas
att det skall beaktas att fastigheten kommer att äga tillgång till nödiga
vägar utanför sitt område. I andra stycket har kommittén tagit upp vissa
föreskrifter rörande fastighet som är avsedd att bebyggas. Där föreskrivs
sålunda att fastigheten skall innehålla byggnadsplats med lämpliga grundförhållanden
samt medge med hänsyn till användningen tillfredsställande
anordningar för vattenförsörjning och avlopp.
8—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 128
B 114
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
De av kommittén sålunda föreslagna bestämmelserna har alla karaktären
av detalj anvisningar för tillämpningen av 1 § i kommittéförslaget. Från
saklig synpunkt har jag intet att erinra mot kommitténs förslag utan ansluter
mig till de av kommittén gjorda övervägandena. Detta gäller sålunda
också beträffande regleringen av vägfrågan. Med hänsyn till att de föreslagna
föreskrifterna saknar ett i förhållande till reglerna i 1 § självständigt
innehåll anser jag det inte befogat att ta in dessa föreskrifter i lagen. Föreskrifter
av detta slag bör enligt min mening lämpligen meddelas av Kungl.
Maj :t eller lantmäteristyrelsen.
2 §•
I denna paragraf, som motsvarar 12 § i kommittéförslaget, har tagits upp
särbestämmelser för fastighetsbildning inom vissa planområden.
Kommittén. Enligt 19 kap. 13 § 2 mom. JDL och 5 kap. 8 § 1 mom. FBLS
får avstyckning inom område, för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan eller på annan grund särskilda bestämmelser med
avseende å markens bebyggande gäller, inte verkställas så att områdets
ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna på
annat sätt motverkas. Länsstyrelsen kan dock medge undantag när det finns
särskilda skäl. I båda lagrummen har vidare föreskrivits att också regionplan
skall beaktas inom område, för vilket sådan plan fastställts. I FBLS
finns dessutom bestämmelser med motsvarande innehåll beträffande laga
skifte och ägoutbyte (6 kap. 9 och 12 §§). JDL lämnar frågan hur laga skifte
bör verkställas inom ifrågavarande områden oreglerad men meddelar vissa
föreskrifter beträffande ägoutbyte. Sålunda föreskrivs i 8 kap. 1 a §, att
s. k. tvångsägoutbyte, som ju bara får verkställas i vissa uppräknade situationer,
får äga rum, när den bestående fastighetsindelningen inte stämmer
överens med fastställd plan av visst angivet slag och sådan överensstämmelse
främjas genom ägoutbytet. Rörande frivilligt ägoutbyte gäller enligt 8 kap.
4 § att sådan åtgärd inte får ske, om den skulle försvåra fastighetsindelningens
genomförande enligt samma slags planer.
De nuvarande avstyckningsreglerna torde enligt kommittén utan större
ändringar kunna överföras till den nya lagstiftningen och göras tillämpliga
på alla slag av fastighetsbildningsåtgärder. Det har visserligen ifrågasatts
om inte de nya reglerna borde utformas så, att man vid fastighetsbildning
hade att beakta inte bara särskilda bestämmelser i fråga om markens bebyggande
utan också föreskrifter rörande markens användning över huvud
taget. Genom en sådan ändring skulle det, har man menat, bl. a. bli möjligt
att verkställa fastighetsbildning med hänsynstagande till sådant förordnande
som länsstyrelse meddelat enligt 21 § naturskyddslagen den 21 november
1952 (nr 688) för att hindra grustäkt m. m. Kommittén anser sig emellertid
B 115
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
inte kunna förorda denna ändring, vars konsekvenser inte helt kan överblickas.
Intresset av att fastighetsbildning inte sker på sätt som motverkar
syftet med förordnande enligt naturskyddslagen eller liknande begränsningar
i markanvändningen torde helt kunna tillgodoses med tillämpning av
det allmänna lämplighetsvillkoret. Eftersom de byggnadsreglerande bestämmelser
som skall beaktas enligt nu ifrågavarande stadgande kan innebära
att ett område skall användas för annat ändamål än just bebyggelse, får det
emellertid anses lämpligt att det nuvarande uttrycket att områdes ändamålsenliga
bebyggande inte får på visst sätt försvåras ändras till att avse
områdets ändamålsenliga användning.
I uppräkningen av de fastställda planer, som skall beaktas vid fastighetsbildningen,
bör självfallet även tomtindelning nämnas. De vanliga fastighetsbildande
åtgärderna är enligt kommitténs förslag avsedda att hädanefter
komma till användning även inom område med sådan plan, och eftersom
denna tämligen noggrant anger hur fastighetsindelningen skall vara
beskaffad, är det särskilt angeläget att den läggs till grund för fastighetsbildningsverksamheten
inom området.
Eftersom regionplan saknar bebyggelsereglerande verkningar, har det
synts kommittén mest följdriktigt att inte ta upp någon motsvarighet till
den nuvarande föreskriften att fastställd regionplan skall beaktas vid fastighetsbildning.
Denna föreskrift har inte i tillämpningen visats vara av
någon betydelse, men dess oklara innebörd har vållat viss osäkerhet.
Kommittén påpekar att det fastighetsbildningsvillkor som ställs upp i
denna paragraf i likhet med motsvarande villkor i gällande lagstiftning
måste medge mindre avvikelser från de uppräknade planerna, om det i tilllämpningen
visar sig att de fått ett innehåll som inte varit avsett. Dessa
planer skall binda fastighetsbildningen endast så till vida att markens ändamålsenliga
användning i överensstämmelse med planbestämmelserna inte
försvåras och syftet med bestämmelserna eljest inte motverkas. Inte ens en
tomtindelning skall exakt behöva följas i oväsentliga detaljer. Det är emellertid
uppenbart att de smärre avvikelser som sålunda är tillåtna från tomtindelning
liksom också från annan i lagrummet angiven plan bör ske bara
i den män allmänna och enskilda intressen inte träds för nära.
Av stor vikt är att länsstyrelsens möjlighet att medge undantag från skyldigheten
att vid fastighetsbildning beakta bebyggelsereglerande planer och
andra bestämmelser rörande bebyggelsen behålls. Särskilt under senare år
har det visat sig att detaljplaner lätt blir föråldrade och behöver ändras,
vilket kan motivera att fastighetsbildning i särskilda fall tillåts ske i strid
mot planerna. Härtill kommer att mindre betydelsefulla frågor ofta inte
kan tillräckligt studeras under själva planläggningsarbetet med påföljd att
de kan genom planen få en mindre ändamålsenlig lösning. Om man vid
efterföljande fastighetsbildning finner att så är förhållandet, bör det vara
möjligt att på ett enkelt sätt rätta till saken. Med hänsyn till den betydelse
B 116
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
som ett fastställande av plan kan ha för enskilda markägare bör medgivande
till undantag från plan lämnas bara om det bedöms kunna ske utan eftersättande
av enskilda berättigade intressen. Länsstyrelsens prövning av ett
ärende rörande medgivande av detta slag omfattar bara frågan huruvida
det i denna paragraf reglerade villkoret kan efterges. Det torde emellertid
förutsättas att länsstyrelsen, innan medgivande lämnas, söker att genom
yttrande från överlantmätaren eller på annat sätt införskaffa viss utredning
om den ifrågasatta fastighetsbildningens tillåtlighet över huvud taget. Finner
länsstyrelsen på grund av sådan utredning anledning anta att hinder mot
åtgärden möter enligt annat lagrum, synes det lämpligt att länsstyrelsen,
när medgivande lämnas, ger till känna vad som förekommit och uttryckligen
anger den begränsade innebörden av sitt beslut.
Enligt byggnadslagstiftningen kan i vissa fall dispens lämnas från fastställd
plan eller byggnadsreglerande bestämmelse. De tillstånd till olika
byggnadsföretag som vederbörande myndigheter meddelar i dylika dispensärenden
torde ibland förutsätta att den för ifrågavarande företag behövliga
fastighetsbildningen kan komma till stånd, fastän den på motsvarande sätt
strider mot plan eller annan bestämmelse. Att i dessa fall kräva särskilt
medgivande av länsstyreslen till undantag från denna paragraf skulle otvivelaktigt
medför en onödig omgång och skulle även kunna vålla komplikationer,
när byggnadsdispensen meddelats av annan myndighet än länsstyrelsen.
Kommittén har därför funnit att bestämmelsens räckvidd bör genom
uttrycklig föreskrift begränsas att inte gälla fastighetsbildning som behövs
för att meddelad dispens i byggnadsärende skall kunna utnyttjas. Det
kravet måste emellertid upprätthållas att dispensen inte bara avsett ett tillfälligt
förhållande. Detta behöver emellertid inte komma till uttryck i lagtexten,
eftersom av 1 § följer att fastighet inte får tillskapas eller ändras
om den inte blir varaktigt lämpad för sitt ändamål.
Remissyttrandena. En rad remissinstanser har framhållit att det av lagtexten
bör klart framgå att fastställda planer och bestämmelser skall följas
vid fastighetsbildningen.
Byggnadsstyrelsen uttalar sålunda det önskemålet att föreskrifterna i
denna paragraf formuleras så att det klart framgår att fastställda planer
och bestämmelser skall följas och att fastighetsbildningens uppgift är att
främja genomförandet av befintliga planer. En sådan utformning skulle
stämma överens med den aktiva och positiva anda som enligt motivskrivningen
bör prägla fastighetsbildningsverksamheten. Om — vilket helt visst
kan förekomma — det skulle visa sig ändamålsenligt att i något avseende
frångå de byggnadsreglerande bestämmelserna, bör rätten att dispensera
exklusivt tilläggas den myndighet, som enligt byggnadslagstiftningen äger
rätt att dispensera från byggnadsåtgärd. Att dispensrätten i princip skall
handhas av plan- och byggnadsmyndigheterna förefaller självklart.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 117
Liknande synpunkter framförs av flertalet länsarkitekter, bostadsstyrelsen,
stadsförbundet och fastighetsnämnden i Stockholm.
Kommunförbundet anser att det bör tydligare framgå av lagtexten att
förrättningsmännen är bundna av avgöranden som träffats vid planläggning
samt att avvikelser från planen endast bör ske i samförstånd med
byggnadsnämnden.
Stadsjuristen i Stockholm ägnar förhållandet mellan plan och förrättning
en ingående kritik. I anslutning till vad han anfört vid föregående paragraf,
yttrar stadsjuristen följande.
Om förrättningsmännen finner planen stå i motsats till hans egen uppfattning
om lämplig fastighetsreglerande åtgärd, har han endast att tillse
att områdets ändamålsenliga användning enligt planen icke försvåras och
att hans egna synpunkter på indelningen icke eljest motverkar syftet med
planbestämmelserna (3: 12). En vidsträckt tolkningsrätt av planerna och
planbestämmelserna synes i enlighet härmed tillkomma förrättningsmannen.
Kommittén uttalar, att då detaljplaner blivit föråldrade det kan vara
motiverat »att fastighetsbildning i särskilda fall tillätes ske i strid mot
sådan plan» (s. 205). Detta, säger kommittén »är ett enkelt sätt att rätta
till saken», vilket icke torde kunna bestridas. Sådana rättelser får dock endast
göras där det kan ske »utan eftersättande av enskilda intressen» (om
allmänna intressen talas icke i detta sammanhang). Den stora handlingsfrihet
som sålunda tillförsäkrats förrättningsmännen framgår av den
negativa utformningen av den återgivna bestämmelsen under 3: 12. Det
stadgas icke att förrättningsmännen skall tillgodose och främja plansyftet.
Det räcker, om han genom sina förfoganden icke direkt kränker detta syfte.
Planen synes sålunda uppfattad som en irriterande och rätt obehövlig bindning
av förrättningsmannens handlingsfrihet, vartill han endast till nöds
är skyldig ta hänsyn. Det skulle, uttalar kommittén, »från allmän synpunkt
sett vara till övervägande fördel om förrättningsmännen icke behövde
i sitt planläggningsarbete följa någon annan norm än den att bästa
möjliga indelning skall åstadkommas» (s. 312). Regionplan är förrättningsmannen
för övrigt — till skillnad från vad nu gäller — icke skyldig ägna
ens det minimium av uppmärksamhet, som föreskrivits beträffande övriga
planinstitut (s. 204). Det bör här ytterligare nämnas, att länsstyrelsen givits
möjlighet att medge undantag från förrättningsmannens principiella skyldighet
att vid fastighetsreglering beakta bebyggelsereglerande planer. Kommittén
har icke funnit nödvändigt, att byggnadsnämndens mening i sådant
fall inhämtas utan har tänkt sig, att överlantmätaren ensam skall kunna
utreda saken (s. 205). Såsom exempel på de undantag länsstyrelse skulle
kunna medge anföres, att länsstyrelse tillåter fastighetsbildning för bebyggelse
på område, som enligt stadsplan skall användas för trafikändamål
(s. 202). Stadgandet rimmar illa med dispenssladgandet i 67 § 1 mom. BS,
som ju förutsätter att medgivande till avvikelse från stadsplan skall tillstyrkas
av byggnadsnämnd. De komplikationer som kan inträda då länsstyrelse
jämlikt 67 § 2 mom. BS till byggnadsnämnd delegerat sin rätt enligt
byggnadslagstiftningen att besluta om rätt till avvikelse från stadsplan
har icke berörts.
Mot den kritik som här yppats mot de föreslagna reglerna angående för -
B 118
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
hållandet mellan plan och förrättning kan anföras att stadgandena i huvudsak
överensstämmer med nu gällande föreskrifter. Härtill må genmälas
att nuvarande utformning av reglerna icke är tillfredsställande men
tolerabel därför att fastighetsbildning i stad icke hittills innefattat sådana
betydelsefulla förfoganden som är förenade med fastighetsregleringsinstitutet.
Skall detta emellertid tillämpas i stad, kan de ifrågakomna föreslagna
stadgandena icke anses godtagbara. Om planläggningen i något fall skulle
visa sig föråldrad, bör det icke vara förrättningsmannen som genom vidsträckt
befogenhet vid fastighetsreglering ges möjlighet korrigera densamma
utan planmyndigheterna. I detta sammanhang må framhållas, att även
gata och allmän plats enligt förslaget genom beslut av Kungl. Maj :t kan
omvandlas till fastighet i lagförslagets mening (19: 1). Sker så, kommer
fastighetsregleringen att kunna avse icke blott kvartersmarken utan även
gatumarken och förrättningsmannens befogenheter att utsträckas även till
sistnämnd mark.
Stadsbyggnadskontoret i Stockholm framhåller att det inte med fog kan
göras gällande att lagförslaget skulle ge förrättningsmännen behörighet att
inom område för fastställd plan bilda fastigheter på sätt som strider mot
planmyndighetcns intressen. Bestämmelserna i 3: 12 har visserligen en negativ
formulering, men detta måste ändå betyda att fastighetsbildningen
antingen skall främja ett genomförande av plan eller vara oskadlig från
plansynpunkt. Sistnämnda typ av fastighetsbildning som kan vara av stort
värde för fastighetsägarna är vanlig och bör inte rimligen förbjudas. Det
är möjligen därför som kommittén valt att behålla den negativa formuleringen
av lagrummet.
En positiv inställning till kommitténs förslag i detta avseende har näringslivets
byggnadsdelegation och industriförbundet, vilka framhåller att
kommittén i motiven starkt understryker den materiella samordningen mellan
planpolitiska intentioner och fastighetsbildningen. Vid tillgodoseendet av
detta syfte har liksom i gällande rätt bestämmelserna fått formen av en
garanti mot att planerna inte motverkas. I debatten kring lagförslaget har
på vissa håll förmenats, att planfölj samhet skulle garanteras genom att
helt binda fastighetsbildningen till föreliggande planer. Den kritik, som
riktats mot lagförslaget i detta avseende synes emellertid väsentligen bygga
på en obefogad misstro mot förrättningsmännens omdömesförmåga och
samarbetsvilja. Samordningen mellan fastighetsbildningen och bebyggelseplaneringen
har i lagförslaget säkerställts på i stort sett samma sätt som i
nu gällande lagstiftning. Systemet har hittills fungerat bra och synes böra
behållas. Det är nämligen synnerligen angeläget att det finns möjlighet att
vidta fastighetsbildningsåtgärder, som kan vara av väsentlig betydelse för
enskilda fastighetsägare men som är likgiltiga från plansynpunkt.
Ett förtydligande av bestämmelsernas innebörd i fråga om förhållandet
mellan fastighetsbildning och tomtindelning krävs av stadsbyggnadskontoret
i Stockholm. I motiv eller lagtext bör fastslås att tomtindelning bär företräde
framför fastighetsreglering. Kontoret yttrar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 119
Det planinstitut som i städerna i de allra flesta fall kommer att ligga till
grund för fastighetsbildningen är tomtindelning. Tomtindelning är emellertid
ej att betrakta som obligatorisk enligt gällande lagstiftning. Vid 1959
års ändringar i byggnadslagstiftningen infördes nämligen befogenhet för
BN att vid ansökan om byggnadslov dispensera från kravet på tomtindelning;
sådan dispens hade tidigare kunnat meddelas endast av länsstyrelse. Det
är således ej nämnvärt krångligare att få byggnadslov på en stadsäga inom
byggnadskvarter än på en rättsligt bestående tomt. Viss skillnad föreligger
mellan sådana stadsägor och rättsligt bestående tomter i avseende på fastighetsägares
skyldigheter att erlägga gatumarksersättning och bidrag till
gatubyggnadskostnad samt stadens skyldighet att upplåta gata. Inom t. ex.
större exploateringsområden, där äganderätten till fastigheterna helt förvärvats
av staden eller en enskild exploatör, torde dessa olikheter mellan
stadsägor och tomter i regel vara utan betydelse, eftersom gatukostnadsfrågorna
i sådana fall kan regleras genom avtal. Här erbjuder således fastighetsbildning
genom främst avstyckning med eller utan ägoutbyte en
snabbare möjlighet än den gängse formen via tomtindelning och tomtbildning.
Nämnda metod medger också stiftande av lantmäteriservitut och
samfällighetsbildning, något som visat sig vara av stort värde när det gäller
fastighetsbildning för exempelvis större småhusgrupper, där behov av
gemensamma områden, »kommunikationstomter» och dylikt, föreligger.
Fastighetsbildning utan stöd av tomtindelning tillämpas därför framför allt
just inom sådana småhusområden. Metoden kan väl ännu ej sägas vara
direkt vanlig — den blev ju praktiskt användbar först för knappt fyra år
sedan, men den kan väntas öka betydligt i användning de närmaste åren.
Nyssnämnda ökning av fastighetsbildning utan föregående tomtindelning
kan säkerligen väntas fortsätta även efter ett genomförande av lagförslaget.
Inom större exploateringsområden med enklare fastighetsförhållande torde
avstyckning, ev. i kombination med fastighetsreglering, bli den vanligaste
förrättningsformen. Fastighetsreglering enbart bör också vara en mycket
användbar form i mera komplicerade fall. Oavsett vilken fastighetsbildningsmetod
som kommer till användning, har alltså förrättningsmännen i
nu avsedda fall frihet att fastighetsbilda inom byggnadskvarter i överensstämmelse
med planbestämmelser och övriga genom planen givna förutsättningar.
Metoden är mycket snabb och smidig. Det är dock självfallet
angeläget alt fastighetsbildning på nu antytt sätt sker bara i sådana fall
där man med säkerhet kan förutse att förrättningsmännen ej behöver stöd
av en föregående tomtindelning. Om man under förrättningens gång skulle
finna att tomtindelning behövs, torde inget hinder möta att förrättningsmännen
förklarar förrättningen vilande, och att de eller BN:s representant
hos nämnden hemställer att tomtindelning måtte ske. Nämndens initiativrätt
till tomtindelning enligt 30 och 31 §§ BL är givetvis omistlig. Situationen
blir delikat först om förrättningsmännen och BN:s representant skulle ha
olika mening om behovet av tomtindelning eller förrättningsmännen av
formella skäl — t. ex. efter sakägares yrkande — ej anser sig kunna avvakta
tomtindelning. Man bör dock ej hysa överdrivna farhågor i detta hänseende,
i vart fall torde förrättningsmännens lojalitet mot kommunens planpolitik i
regel ej behöva ifrågasättas. Med hänsyn bland annat till osäkerheten om
fastighetsbildningsväsendets framtida organisation borde dock bestämmelserna
i förevarande hänseende vara något klarare. Genom fastighetsreglering
kan ju synnerligen vittgående ändringar i fastighetsindelningen åstadkommas
eller åtminstone påyrkas av sakägare, och det är självfallet ej me
-
B 120
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ningen att BN:s rätt att bestämma fastighetsindelningen inom byggnadskvarter
skall kunna beskäras genom att markägarna begär fastighetsreglering
i stället för tomtindelning. Tomtindelningen måste ha »förkörsrätt»
före fastighetsregleringen. Kommittén har berört frågan något och uttalar
(s. 214 nederst): »Kommittén har övervägt att i anslutning till denna paragraf
(3: 13) meddela en särskild bestämmelse, enligt vilken vad i paragrafen
sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande byggnadskvarter, för
vilket tomtindelning skall finnas men ännu ej blivit fastställd. Vid fastighetsbildning
inom sådant kvarter är det givetvis angeläget att en lämplig
planläggning av hela kvarteret genom kommande tomtindelning icke motverkas.
Kommittén bär emellertid ansett bestämmelsen överflödig. Redan
av 12 § torde nämligen framgå att fastighetsbildning inom kvarteret skall
ske så att en lämplig indelning därav ej omöjliggöres eller försvåras.» Med
detta uttalande menar kommittén sannolikt att 12 § skall tolkas så, att
tomtindelning har »förkörsrätt» före fastighetsreglering och att sålunda fastighetsbildningsförrättning
måste vila tills tomtindelning, som sökts före
eller under förrättning, blivit fastställd eller i vart fal! antagen av BN. Kontoret
finner det angeläget att förslaget ej kan misstolkas i detta hänseende.
Ett förtydligande antingen i själva lagtexten eller i kommentaren bör därför
ske.
Den dispensbefogenhet som i paragrafen tillerkänts länsstyrelsen kan
komma i konflikt med 67 § BS, framhåller stadsförbundet. Enligt denna bestämmelse
har länsstyrelsen möjlighet att utöva den där angivna dispensbefogenheten
såvitt gäller avvikelser från fastställd generalplan eller stadsplan
endast om byggnadsnämnden tillstyrkt åtgärden. Byggnadsnämndens
vetorätt avser att säkerställa det kommunala planmonopolet. De befogenheter
som enligt 67 § BS tillkommer länsstyrelsen kan överföras på sådana
byggnadsnämnder som har nödvändig tillgång till utbildad personal. Länsstyrelsens
dispensbefogenhet enligt fastighetsbildningslagen bör därför utformas
så att den samordnas med de angivna dispensbestämmelserna i byggnadslagstiftningen.
Samma synpunkter framförs av fastighetskontoret och stadsbyggnadskontoret
i Göteborg, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt kommunaltekniska
föreningen.
Länsstyrelsens dispensbeslut bör givetvis föregås av tillfredsställande utredning
rörande de omständigheter som är av beskaffenhet att inverka på
frågan, framhåller lantmäteristyrelsen. Sker utredningen i sammanhang
med fastighetsbildningsförrättning, torde man få påräkna att den inflyter i
förrättningsakten. I detta fall är det självklart att byggnadsnämndens åsikt
inhämtats och tillförts det övriga materialet. Om dispensärendet anhängiggörs
direkt hos länsstyrelsen, torde det få påräknas att byggnadsnämnden
höres genom särskild remiss. Dispensärendet torde därefter få avgöras under
hänsynstagande bland annat till föreskriften i 67 § 1 mom. BS, så att
det inte behöver riskeras att den behövliga samordningen av plangenomförandet
i fastighetsbildningshänseende och i byggnadshänseende går till
spillo.
B 121
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Kommitténs förslag att i lagtexten inte ta upp regionplan bland de planer
som skall beaktas vid fastighetsbildning har mött invändningar från
flera håll.
Stadsbyggnadskontoret i Stockholm, näringslivets byggnadsdelegation, industriförbundet
och SAF anser att kommitténs motivering för den föreslagna
avvikelsen från gällande rätt är välgrundad.
Lantmäteristyrelsen har under vissa omständigheter ingen erinran mot
att gällande bestämmelse angående regionplan behålls. Styrelsen uttalar.
Kär vissa åtgärder inom område med regionplan — exempelvis nybyggnad
— är beroende på prövning av myndighet skall denna tillse att markens
användning för i regionplan avsett ändamål icke försvåras. Detta framgår
av 135 § BL. Är sådan åtgärd sammankopplad med ändring i fastighetsindelningen,
torde redan de grundläggande kraven i 3: 1 leda till att hänsyn
måste tas till planen vid handläggningen av fastighetsbildningsärendet. Regionplanen
skulle alltså bli beaktad på detta sätt. Nyssnämnda stadgande
i 135 § BL kompletteras av en andra mening, varav framgår att avsevärt
men ej må tillskyndas markens ägare utan att skälig ersättning därför ges.
Det är emellertid icke bestämt vem som skall betala ersättningen. I praktiken
torde detta inedföra att regionplaneintentionerna icke alltid uppehälles.
Nagon rimlig anledning att för fastighetsbildningen uppställa strängare
krav i dylika fall föreligger knappast. Under sådana förhållanden skulle
ett stadgande att fastställd regionplan skall beaktas kunna verka missledande,
eftersom det ju egentligen är regionplanens nyss antydda praktiska
verkningar, som bör beaktas vid fastighetsbildningen. Därest sist angivna
tolkning inlägges i stadgandet, synes emellertid icke vara något att erinra
mot att detsamma bibehålies och får inflyta i förslaget under 12 g.
Regionplan bör fortfarande beaktas vid fastighetsbildningen och detta
bör säkerställas genom en uttrycklig föreskrift, uttalar stadsförbundet. Enligt
förbundets uppfattning finns det inte någon anledning att frånkänna
den översiktliga planeringen i form av regionplaner betydelse. Tvärtom
förhåller det sig så, att moderna regionplaner har en mycket stor grundläggande
betydelse för all efterföljande planläggning av bebyggelseområden,
trafiknät in. m. och därigenom — trots att regionplanens omedelbara rättsverkningar
är begränsade — även för fastighetsbildningen. Översiktsplaner
av denna typ kan vidare väntas få särskild vikt i samband med samhällsplaneringen
inom kommunblocken. Man torde också kunna räkna med möjligheten
att regionplaneinstitutet far ökad formell räckvidd vid en reform av
byggnadslagstiftningen.
Samma önskemål uttalas av överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län,
byggnadsstyrelsen, flertalet länsarkitekter, b o stads styr elsen, länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, kommunförbundet och naturvårdsnämnden.
I fråga om generalplaner har i lagförslaget endast omnämnts fastställda
sådana, påpekar stadsförbundet. En sådan hänvisning saknar dock större
praktisk betydelse med hänsyn till den omständigheten att generalplaner
som regel inte blir föremål för fastställelse. Även antagna men inte fast
-
B 122 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ställda generalplaner har emellertid sin givna betydelse vid fastighetsbildningen
och bör liksom regionplaner beaktas.
Samma mening har byggnadstyrelsen, som nämner att antalet upprättade
generalplaner i riket den 1 januari 1964 var 170 (därav 79 i städerna). Ett
försvinnande fåtal av dessa är fastställda. Samma datum pågick generalplanearbete
i ytterligare 126 kommuner (därav 38 städer). Dessutom förekommer
ett stort antal kommunala översiktliga planer och planutredningar
rörande olika delproblem, såsom trafik, skolor, vatten och avlopp, fritidsbebyggelse
in. m. De berörda översiktliga planer som inte formellt fastställts
och i flera fall inte heller avses att fastställas har trots detta ofta antagit
karaktären av kommunalt handlingsprogram av stor betydelse för ortens
liv och utveckling. Att de kan ha stor, ibland avgörande betydelse för fastighetsbildningsfrågor
— liksom för bebyggelsen — är uppenbart.
Liknande synpunkter beträffande översiktsplaner framförs av överlantmätarna
i Kristianstads samt Göteborgs och Bohus län, flertalet länsarkitekter,
naturvårdsnämnden, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, SAR
och föreningen för samhällsplanering.
För att naturvårdsintresset framdeles skall kunna tillgodoses i den omfattning,
som följer av statsmakternas riktlinjer för naturvården, är det
enligt naturvårdsnämnden av vikt att ifrågavarande lagrum får ett sådant
innehåll att inte bara särskilda bestämmelser avseende markens bebyggande
utan även översiktsplaner, regionplaner och andra dispositionsplaner,
vilka utarbetats och fastställts till ledning för markanvändningen, samt
förordnanden om markanvändning för olika naturvårdsändamål enligt naturvårdslagen
den It december 1964 (nr 822) blir normerande eller beaktade
vid fastighetsbildning. Uttrycket »markens bebyggande» torde därför
böra ersättas med »markens användning», varefter det följande ordet »användning»
lämpligen kan utbytas mot »nyttjande».
Lantmäteristyrelsen framhåller att genom de föreslagna bestämmelserna
i andra stycket elimineras en dubbelprövning som faktiskt är formellt ofrånkomlig
i dagens läge. Andra stycket motsvarar därför helt syftet att åstadkomma
större snabbhet och enkelhet i förfarandet.
Naturvårdsnämnden uttalar att, eftersom länsstyrelsen enligt olika regler
i naturvårdslagen kommer att kunna lämna dispens för nybyggnad etc.,
— om naturvårdsnämndens ändringsförslag i fråga om 12 § första stycket
genomförs — hänvisningen i 12 § andra stycket till BL torde böra utgå.
Också överlantmätaren i Kristianstads län berör frågan om hänsynstagande
vid fastighetsbildning till reglerna i naturvårdslagen, och 122 § BL
och anser det mycket tveksamt huruvida bestämmelserna i andra stycket
bör gälla inom område där det inte finns fastställd plan. överlantmätaren
framhåller att på en byggnadslovskarta kan vara inritad en tomtplats varav
viss del med hänsyn till nyss sagda lagstiftning inte bör få tas i anspråk vid
fastighetsbildning för enskilt ändamål. Det är därför nödvändigt att en viss
B 123
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
prövning från allmän synpunkt (naturvårdslagen etc.) av tomtplatsens
lämplighet, utsträckning och form sker vid efterföljande fastighetsbildning,
om sådan prövning inte ägt rum i byggnadslovsärendet.
Departementschefen. I denna paragraf tas upp regler för fastighetsbildning
inom område där fastställd plan finns eller andra bestämmelser för bebyggelse
eller markanvändning gäller. Departementsförslaget bygger i huvudsak
på kommitténs förslag men avviker från detta i redaktionellt hänseende
och även från saklig synpunkt i vissa avseenden.
I första stycket behandlas frågan om fastighetsbildning inom planområden.
Enligt kommitténs förslag far fastighetsbildning inom sådant område
inte verkställas sa, att områdets ändamålsenliga användning i överensstämmelse
med planen försvåras eller syftet med denna motverkas. Kommitténs
förslag stämmer i formuleringen överens med reglerna i 19 kap. 13 § 2 mom.
JDL och 5 kap. 8 § 1 mom. FBLS. Vid remissbehandlingen har från flera håll
uttalats att lagrummet bör få en sådan utformning att det klart framgår att
fastställda planer skall följas vid fastighetsbildningen. Kommitténs motivering
för bestämmelsen lämnar inte utrymme för något tvivel om att fastiglietsbildningsmyndigheten
i princip skall följa planerna. Denna ordning
bär uppenbarligen också iakttagits i praxis vid tillämpningen av motsvarande
bestämmelser i gällande rätt.
Som jag har framhållit i inledningen till kapitlet är det önskvärt att fastighetsbildningsvillkoren
far en positiv utformning. Även om en omformulering
av bestämmelsen inte innebär någon ändring i sak, anser jag att en
positiv utformning av bestämmelsen är att föredra framför kommitténs förslag.
I departementsförslaget föreskrivs sålunda att fastighetsbildningen
skall ske i överensstämmelse med planen. Därmed avses inte bara att fastställda
planlinjer skall följas utan också som i gällande rätt att indelningen
av marken skall vara ändamålsenlig från de synpunkter som ligger till grund
för planen. Det bör dock framhållas att bestämmelserna i förevarande paragraf
skall tillämpas i kombination med reglerna i 1 §. De allmänna lämplighetskraven
gäller sålunda i princip också vid fastighetsbildning inom detaljplaneområden.
En annan sak är att förutsättningarna för lämplighetsprövningen,
särskilt vid fastighetsbildning inom tomtindelat område, kan vara
i allt väsentligt givna på förhand genom att lämplighetssynpunkterna redan
prövats vid planläggningen. Som jag har anfört i den allmänna inledningen
är fastighetsbildningsmyndigheten i stor utsträckning bunden av planmyndighetens
bedömning. Fastighetsbildningsmyndighetens prövning av lämplighetskraven
blir särskilt betydelsefull vid successiv fastighetsbildning. Jag
hänvisar till vad som uttalas därom i anslutning till 9 §.
Uppräkningen av planer som skall följas vid fastighetsbildningen stämmer
överens med kommitténs förslag. Vid remissbehandlingen har från flera
håll yrkats att paragrafen skall utformas på sådant sätt att dispositions
-
B 124 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1069
planer och liknande oreglerade planer skall beaktas vid fastighetsbildningen.
Otvivelaktigt har sådana planer ofta stor betydelse särskilt för kommunernas
handlande i markpolitiska frågor. De kan också tjäna till viss
ledning för fastighetsbildningsmyndighetens bedömningar. Däremot skulle
det enligt min mening strida mot grunderna för planväsendet att vid fastighetsbildningen
tillmäta sådana planer som inte reglerats i lag samma betydelse
som de reglerade planerna. Särskilt bör framhållas att markägarna
inte haft tillfälle få sina intressen prövade vid upprättande av sådana planer.
Jag anser därför att det inte bör komma i fråga att låta den nu aktuella
regeln gälla också sådana oreglerade planer. Det sagda gäller också beträffande
generalplan som väl antagits av kommunen men som inte har fastställts.
Enligt kommittéförslaget jämställs med de i paragrafen angivna planerna
särskilda bestämmelser rörande markens bebyggande. Därmed åsyftas i
första hand utomplansbestämmelser, men också andra bestämmelser
främst av förbudskaraktär — grundade på myndighets beslut eller på särskilda
föreskrifter faller in under bestämmelsen. Kommittén har övervägt
en sådan utformning av bestämmelsen att vid fastighetsbildning skulle
beaktas inte bara särskilda bestämmelser beträffande markens bebyggande
utan också föreskrifter rörande markens användning för andra ändamål
men inte ansett sig kunna förorda en sådan ändring. Behovet av en sådan
utformning av bestämmelsen är emellertid enligt min mening påtagligt, om
fastighetsbildningen skall kunna ske under vederbörligt hänsynstagande till
förordnande som meddelats med stöd av t. ex. naturvårdslagens föreskrifter.
Departementsförslaget har därför utformats på sådant sätt att även bestämmelser
angående markens användning i andra avseenden än beträffande
bebyggelse skall beaktas. Andra stycket är tillämpligt även i fråga om regionplan.
Genom en exemplifiering har den åsyftade innebörden i andra
stycket kommit till uttryck.
Med hänsyn till att de i andra stycket avsedda bestämmelserna för marks
bebyggande eller användning i allmänhet inte är utformade som planläggningsregler
utan ofta har formen av förbud och dessutom saknar den noggrannhet
som utmärker de i första stycket angivna planerna anser jag att
föreskriften om beaktande av sådana bestämmelser vid fastighetsbildning
bör uttryckas så, att syftet med bestämmelserna inte får motverkas.
Av vad som förut har anförts framgår att fastighetsbildningen skall ske i
överensstämmelse med vissa angivna planer. Ett liknande krav gäller beträffande
sådana i andra stycket avsedda bestämmelser som är av planläggningskaraktär
(utomplansbestämmelser). Som kommittén har framhållit
är det emellertid ibland nödvändigt att vid fastighetsbildningen avvika
från planen eller bestämmelserna. Genomförandet av en planändring
är inte sällan en så tidsödande och kostnadskrävande procedur att byggnadsverksamheten
skulle allvarligt motverkas, om planändring skulle in
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 125
väntas. Ibland kan en planändring dessutom vara obehövlig. I kommittéförslaget
har därför liksom i gällande rätt tagits upp bestämmelser som
inrymmer möjlighet för länsstyrelsen att medge undantag från planer och
andra bestämmelser vid fastighetsbildningen.
Vid remissbehandlingen har framhållits att dispensbefogenheten bör utformas
i överensstämmelse med dispensbestämmelserna i byggnadslagstiftningen.
Jag delar denna uppfattning. I departementsförslaget har därför
inskrivits en befogenhet för länsstyrelsen att uppdra åt byggnadsnämnden
att handha dispensgivningen. Närmare föreskrifter om sådan delegationsrätt
bör meddelas av Kungl. Maj :t.
Beträffande förfarandet vid dispensgivning behövs inga föreskrifter i
FBL, utan frågan bör regleras genom administrativa föreskrifter. Jag vill
dock framhålla att byggnadsnämndens mening bör inhämtas i sådana fall
där dispensfrågan avgörs av länsstyrelsen. Dispensförfarandet bör anpassas
efter grunderna för dispens enligt byggnadslagstiftningen.
Enligt kommitténs mening skall mindre avvikelser från de uppräknade
planerna och särskilda bestämmelserna få ske även utan sådant medgivande
som nyss nämnts. Att så får ske anses förenligt med den utformning paragrafen
f. n. har och som föreslagits av kommittén. Med den utformning paragrafen
fått i departementsförslaget är det emellertid nödvändigt att i lagtexten
ta in en uttrycklig föreskrift om i vilken utsträckning sådana avvikelser
är tillåtna. I paragrafens tredje stycke föreskrivs därför att fastighetsbildningsmyndigheten
även utan formligt medgivande av länsstyrelse
eller byggnadsnämnd får företa mindre avvikelse från plan eller bestämmelse,
som anges i första och andra styckena, om åtgärden är förenlig med
planens eller bestämmelsens syfte. Någon ändring i förhållande till hittillsvarande
praxis eller kommitténs förslag åsyftas inte härmed. Givetvis bör
föreskriften tillämpas med försiktighet och samråd med byggnadsnämnden
ske i tveksamma fall. Att allmänna och enskilda intressen inte får förnärmas
genom sådana avvikelser är självklart. Enligt min mening saknas berättigad
anledning att misstro fastighetsbildningsmyndigheternas vilja och
förmåga att på ett förnuftigt och riktigt sätt förverkliga planintentionerna
vid fastighetsbildningen.
Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har i sitt remissyttrande berört förhållandet
mellan fastighetsbildning och tomtindelning. Fastighetsbildning
inom byggnadskvarter kan äga rum utan stöd av tomtindelning, och det är
givetvis angeläget att fastighetsbildning inom kvarter som skall tomtindelas
inte sker så, att tomtindelningens genomförande försvåras. Samverkan mellan
fastighetsbildningsmyndighet och byggnadsnämnd måste här bli av stor
betydelse. Om det visar sig att tomtindelning behöver göras innan fastighetsbildning
sker, bör fastighetsbildningen i allmänhet få anstå tills tointindelning
fastställts. Initiativrätt till tomtindelning tillkommer byggnadsnämnden
enligt 30 och 31 §§ BL. Om byggnadsnämnden anser tomtindel
-
B 126
Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969
ning behövlig och tar initiativ till sådan, bör förrättningen vila tills tomtindelningen
har fastställts (jfr 4: 39) eller i samråd med byggnadsnämnden
ske så, att den förväntas överensstämma med den blivande tomtindelningen.
Någon uttrycklig föreskrift härom anser jag inte påkallad.
I paragrafens fjärde stycke tas upp vissa föreskrifter enligt vilka avvikelse
från plan eller annan bestämmelse får ske utan särskilt medgivande.
Förutsättningen härför är att nybyggnad eller annan därmed jämförlig åtgärd
på grund av särskilt medgivande tillåtits ske i strid med plan eller
bestämmelse. Departementsförslaget innefattar en viss jämkning av kommittéförslaget.
Som naturvårdsnämnden har framhållit kan dispens enligt
naturvårdslagen i viss mån jämställas med dispens enligt BL. De skäl som
talar för att man bör undvika dubbelprövning gäller därför i lika mån enligt
båda dessa lagar. Reglerna i sista stycket har sålunda gjorts tillämpliga även
i fråga om medgivande som lämnats med stöd av naturvårdslagen.
3 §•
Denna paragraf, som motsvarar 13 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser
som skall motverka uppkomsten av olämplig bebyggelse inom
område där plan saknas.
Kommittén. Genom reglerna i 12 § blir de allmänna bebyggelseintressena
tillgodosedda vid fastighetsbildning endast i den mån de kommit till uttryck
i fastställda planer och andra särskilt utfärdade bestämmelser. Inom område
med detaljplan, som ju fullständigt bör ange hur marken skall användas,
saknas dock utrymme för ett ytterligare beaktande av det allmänna kravet
på ändamålsenlig bebyggelse, men för att en från bebyggelsesynpunkt
olämplig fastighetsindelning skall hindras utanför sådant område behövs,
även om översiktlig planering ägt rum eller andra särskilda bestämmelser
utfärdats, vissa regler utöver dem som tagits upp i 12 §. Samma behov föreligger
redan enligt gällande rätt, och med anledning därav har i 19 kap. 13 §
3 mom. JDL och 5 kap. 8 § 2 mom. FBLS meddelats närmare bestämmelser
om avstyckning inom områden med livligare byggnadsverksamhet, där
detaljplan ännu inte upprättats. I dessa båda lagrum föreskrivs sålunda
att avstyckning inom område av angivet slag inte får, innan stadsplan eller
byggnadsplan blivit fastställd, verkställas så att områdets ändamålsenliga
bebyggande försvåras eller olämplig tätbebyggelse eljest kan föranledas eller
lämplig planläggning av området motverkas. Det område som det här är
fråga om har i lagrummen bestämts på det sättet att tätbebyggelse skall
ha uppkommit eller vara att vänta inom nära förestående tid eller att avstyckning
av flera lägenheter framdeles eljest skall kunna förväntas. Lagrummen
anger även vissa allmänna riktlinjer för tillämpningen. Sålunda
skall förutom annat iakttas att vägar och allmänna platser kan anordnas när
B 127
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
behov därav uppkommer. Vidare skall, där fast fornlämning finns, därtill
hörande område såvitt möjligt kunna avsättas till öppen plats. Beträffande
tillämpningen i övrigt har länsstyrelsen tillagts rätt att meddela de anvisningar
som är behövliga. Lagrummen innehåller slutligen föreskrifter, upptagna
i ett särskilt stycke, om rätt för länsstyrelsen att när fråga väckts om
upprättande av detaljplan för visst område eller om ändring av sådan plan
meddela förbud mot avstyckning inom området utan länsstyrelsens medgivande.
Enligt länsstyrelsens bestämmande får avstyckning utan hinder
av sådant förbud äga rum, om länsarkitekten eller såvitt gäller avstyckning
enligt FBLS stadsarkitekten inte funnit anledning till erinran däremot.
Dessa nu gällande avstyckningsbestämmelser infördes i lagstiftningen
genom 1947 års reform och har därefter bara undergått en mindre ändring
år 1950. Bestämmelserna har alltså tillkommit i nära anslutning till BL och
bör också ses mot bakgrunden av vad byggnadslagstiftningen innehåller i
fråga om bebyggelsens ordnande i stort. Särskilt dess reglering av tätbebyggelseförhållandena
måste uppmärksammas för att avstyckningsbestämmelsernas
innebörd skall stå fullt klar. I denna del innehåller nu BL till en
början ett principstadgande, upptaget i 5 §, där det anges att mark får användas
till tätbebyggelse bara under förutsättning att marken vid planläggning
prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Den befogenhet
att bestämma var tätbebyggelse får uppkomma som härmed tillagts det
allmänna regleras närmare genom kompletterande föreskrifter på olika
håll i lagstiftningen och utövas främst genom kontroll vid byggnadslovgivningen
eller, där skyldighet att söka byggnadslov inte föreligger, genom
utfärdande av förbud mot nybyggnad utan speciellt tillstånd. Det allmänna
har emellertid inte endast fått rätt att bestämma var tätbebyggelse skall få
äga rum utan har också vissa möjligheter att påverka tidpunkten för bebyggelsens
uppkomst. Med hänsyn till önskvärdheten av att befintliga anläggningar
effektivt utnyttjas har det ansetts nödvändigt att kunna under viss
tid hindra tätbebyggelse inom område, som i och för sig är lämpat därför,
och på så sätt reglera en successiv utbyggnad. Genom en särskild regel i
BS har därför sörjts för att byggnadslov i princip inte skall meddelas till
företag, som innefattar tätbebyggelse, innan detaljplan fastställts. Även om
ett område vid översiktlig planering befunnits i och för sig lämpat för tätare
bebyggelse, måste sålunda i allmänhet stadsplan eller byggnadsplan avvaktas.
Det kan vidare nämnas att möjlighet även föreligger att på en annan
väg vinna uppskov med tätbebyggelse, nämligen genom att område i generalplan
tills vidare undantas från tätbebyggelse, fastän det är lämpat därför.
Med hänsyn till den betydelse som i byggnadslagstiftningen tillagts förekomsten
av tätbebyggelse har det ansetts ofrånkomligt att närmare ange
innebörden av detta begrepp. Detta har skett genom att i 6 § BL föreskrivits
att med tätbebyggelse förstås i lagen sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör
särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov.
B 128 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1961)
Eftersom tätbebyggelse i princip endast skall få uppkomma där detaljplan
upprättats ocli fastställts, kan det synas naturligast att ett motsvarande
krav på föregående planering ställs upp som villkor för sådan fastighetsbildning
som kan ge upphov till tätbebyggelse. F. n. upprätthålls dock inte något
dylikt krav vid avstyckning, utan i stället bär, som framgår av de återgivna
bestämmelserna i 19 kap. 13 § 3 mom. JDL och detta lagrums motsvarighet
i FBLS, noggrant angetts hur avstyckning skall verkställas i tätbebyggelsefallen.
Den framtida fastighetsbildningslagstiftningen torde inte heller böra
kräva att detaljplanering ägt rum. Erfarenheterna visar nämligen att sådan
planering ofta inte kan åstadkommas inom rimlig tid efter det behov av
fastighetsbildning uppkommit, och väsentliga olägenheter skulle kunna bli
följden, om fastighetsbildningsverksamheten skulle tvingas att i någon
större utsträckning ligga nere i avbidan på planläggning. Vad beträffar
frågan om utformningen i övrigt av den nya lagens regler i detta hänseende
talar starka skäl för att de avfattas i nära överensstämmelse med de nuvarande
avstyckningsbestämmelserna.
Den i BL inskrivna principen att mark får användas till tätbebyggelse,
bara om den vid särskild planläggning prövats från allmän synpunkt lämpad
för ändamålet, nödvändiggör en restriktiv inställning till fastighetsbildningsåtgärder
som medverkar till uppkomsten av tätbebyggelse. Någon
uppmjukning av föreskriften synes inte möjlig att genomföra. Kommittén
kan sålunda inte finna annat än att det för framtiden bör krävas att fastighetsbildning
inom ej detaljplanerat område, där tätbebyggelse föreligger
eller är att vänta, inte medför de verkningar med avseende på områdets
bebyggande eller planläggning som f. n. utesluter avstyckning. Detsamma
bör gälla även inom annat område, där det framdeles kan förväntas att flera
fastigheter som är avsedda för bebyggelse kommer att bildas. I ett avseende
torde emellertid enligt kommitténs mening en viss lättnad kunna vinnas
genom att något högre krav uppställs på den utredning som behövs för bestämmelsens
tillämpning.
När avstyckning enligt hittillsvarande praxis vägrats på grund av åtgärdens
inverkan på bebyggandet eller planläggningen av tätbebyggelseområde,
har i regel inte fordrats särskilt ingående utredning om beskaffenheten av
ifrågavarande hinder. I synnerhet sedan högsta domstolen år 1953 avgjort
ett antal mål, som rört tillämpningen av 19 kap. 13 § 3 mom. JDL (se NJA
1953 s. 247 samt not. C 407—412 och 418—420), synes den uppfattningen
ha blivit tämligen u Ibredd att vad vederbörande myndigheter anfört angående
oförmånliga verkningar av avstyckning i tätbebyggelsefallen skall godtas,
om inte annat visas. Detta har kunnat medföra att myndigheternas
uttalanden, även om dessa någon gång varit ofullständigt motiverade eller
mindre väl underbyggda, kommit att fälla avgörandet. De enskilda sakägarna
har nämligen så gott som aldrig haft tekniska och ekonomiska
resurser att själva förebringa tillräcklig utredning i de hänseenden varom
B 129
Knngl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
är fråga. Kommittén har inte funnit denna ordning helt tillfredsställande.
Eftersom det ofta visat sig förenat med stora svårigheter att, i varje fall
utan långa dröjsmål, få till stånd detaljplanering av tätbebyggelseområden,
är det angeläget att fastighetsbildningsåtgärder inom dessa områden inte
hindras annat än där det verkligen kan påvisas att menliga konsekvenser
skulle uppkomma för den planmässiga bebyggelsen. Uppgifter om att fastighetsbildning
medför sådana konsekvenser bör inte utan vidare läggas
till grund för ett avslagsbeslut utan måste alltid, oavsett från vilken sakkunnig
instans de härrör, noga prövas av fastighetsbildningsmyndigheterna
och domstolarna. Om inte tämligen stränga krav på utredningens fullständighet
i detta avseende upprätthålls, kan det med nuvarande svårigheter
att få fram detaljplaner lätt inträffa att en från såväl allmän som enskild
synpunkt önskvärd utveckling inom ett tätbebyggelseområde tvingas att
avstanna. Dessutom kan de enskilda lätt få intryck av att de är utsatta för
administrativt godtycke. Det är självfallet angeläget hindra att en sådan
uppfattning vinner insteg. Särskild föreskrift om de krav på utredningen
som bör ställas upp synes emellertid inte behövlig.
På grund av det anförda bör i denna paragraf föreskrivas att fastighetsbildning
inom område, där tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta inom
nära förestående tid eller bildandet av flera fastigheter, avsedda för bebyggelse,
eljest kan framdeles förväntas, inte får komma till stånd, om åtgärden
skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning eller eljest föranleda
olämplig tätbebyggelse eller motverka lämplig planläggning. Som förutsättning
för paragrafens tillämpning bör givetvis också anges att stadsplan eller
byggnadsplan inte fastställts för området.
Den nuvarande föreskriften att vid avstyckning i här avsedda fall skall
iakttas att vägar och allmänna platser kan anordnas när behov därav uppkommer
torde utan olägenhet kunna undvaras. Det ligger i sakens natur att
just behovet av vägar och allmänna platser uppmärksammas vid fastighetsbildningen.
Eftersom villkoret att lämplig planläggning inte får motverkas
innefattar ett krav på att område med fast fornlämning såvitt möjligt avsätts
till öppen plats, behövs inte heller särskild föreskrift härom. Med hänsyn
til! de andra intressen som även skall beaktas vid fastighetsbildning för att
lämplig planläggning inte skall motverkas synes det inte motiverat att särskilt
framhålla betydelsen av fornminnesvården.
Någon motsvarighet till den möjlighet som länsstyrelsen f. n. har att meddela
behövliga anvisningar för tillämpningen bör inte föras in i den nya
lagen. Oavsett vilken inställning man kan ha om lämpligheten av att administrativ
myndighet utfärdar föreskrifter om handläggningen av ärenden,
som skall prövas i judiciell ordning, är det tydligt att paragrafen med hänsyn
till dess rent materiellträttsliga innehåll inte bör kunna kompletteras med
särskilda anvisningar.
Av annan karaktär än anvisningarna är de avstyckningsförbud som läns9
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 130 Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969
styrelsen f. n. äger utfärda i avvaktan på upprättande av detaljplan eller
ändring av sådan plan. Dessa förbud innebär att ytterligare ett självständigt
villkor för fastighetsbildningen ställs upp, nämligen att särskilt medgivande
till åtgärden lämnas av länsstyrelsen eller i vissa fall att anledning till
erinran däremot inte funnits föreligga. Redan i samband med genomförandet
av 1947 års lagstiftning framhölls att avstyckningsförbuden föranledde
en tidsödande dubbelprövning hos länsstyrelsen och fastighetsbildningsmyndigheterna
och ifrågasattes att slopa förbuden. Det ansågs emellertid betänkligt
att genom en sådan åtgärd minska länsstyrelsens och länsarkitektens
inflytande i avstyckningsärendena, och därför vidtogs endast vissa
förenklingar i förfarandet, bl. a. så att lantmätaren trots avstyckningsförbud
skulle kunna slutföra avstyckningsförrättning och meddela tillstånd
till avstyckning under villkor om dispens från förbudet (prop. 1941:232 s.
136). Samtidigt underströks emellertid genom olika uttalanden ■vikten av att
den frihet som lämnats länsstyrelserna att utfärda avstyckningsförbud inte
utnyttjades vare sig för onödigt lång tid eller för onödigt stora områden.
Frågan om avstyckningsförbuden togs upp på nytt år 1950, då den fastställelseprövning
av avstyckningsförrättningar inom vissa samhällen och
områden på landsbygden som åvilat länsstyrelserna flyttades över till de
myndigheter som i övrigt hade att fastställa avstyckningar enligt JDL. Visserligen
framhölls därvid att de skäl som åberopats till stöd för upphävande
av länsstyrelses befattning med avstyckningsmål också talade för att avstyckningsförbuden
avskaffades, men frågan om förbudens slopande ansågs
ändå böra ställas något på framliden (prop. 1950: 177 s. 71, NJA II 1950
s. 424).
Enligt kommitténs mening synes tiden nu mogen för en slutlig avveckling
av avstyckningsförbuden. Erfarenheterna från tiden efter 1950 års reform
visar att förbuden är utan betydelse för att länsstyrelserna skall kunna utöva
en ändamålsenlig bevakning av planintressena i fastighetsbildningssammanhang.
Härtill kommer att planmyndigheterna enligt kommitténs förslag
erhåller vidsträckta befogenheter att få till stånd överprövning av avslutade
förrättningar. Ytterligare ett skäl att nu slopa avstyckningsförbuden
hänger samman med att den nya lagens regler om villkor för fastighetsbildning
bör vara generellt tillämpliga på alla slag av fastighetsbildningsåtgärder
samt att det inte kan komma i fråga att utvidga länsstyrelsernas
befogenhet att meddela förbud även till andra åtgärder än avstyckning.
Kommittén har därför varken i förevarande kapitel eller i kapitlet med särskilda
bestämmelser om avstyckning tagit upp någon motsvarighet till det
nuvarande avstyckningsförbudet.
Kommittén har övervägt att i anslutning till denna paragraf meddela en
särskild bestämmelse enligt vilken vad som sägs i paragrafen skall äga motsvarande
tillämpning beträffande byggnadskvarter för vilket tomtindelning
skall finnas men ännu inte blivit fastställd. Vid fastighetsbildning inom
Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1969 B 131
sådant kvarter är det givetvis angeläget att en lämplig planläggning av hela
kvarteret genom kommande tomtindelning inte motverkas. Kommittén har
emellertid ansett bestämmelsen överflödig. Redan av 12 § torde nämligen
framgå att fastighetsbildning inom kvarteret skall ske så, att en lämplig indelning
därav inte omöjliggörs eller försvåras.
I anslutning till denna paragraf har kommittén också tagit upp frågan
om en reform av tätbebyggelsebegreppet och förordat en jämkning av definitionen
i 6 § BL (se bet. s. 208—211).
Remissyttrandena. Tillämpningen av nuvarande regler i 19 kap. 13 §
3 inom. JDL och 5 kap. 8 g 2 mom. FBL berörs av lantmäteristyrelsen, som
anser att den praxis som utbildats i regel haft enbart nyttiga följder. Givet
är emellertid, att med de mångskiftande förutsättningar, som föreligger
i olika landsdelar — det någon gång inträffat att fordringarna ställts väl
höga. Det torde emellertid inte heller vara särdeles svårt att finna exempel
på motsatsen. En helt enhetlig och invändningsfri bedömning är svår
att uppnå vid problem av detta slag. Enligt styrelsens mening bör det åligga
förrättningsmännen och domstolarna att utan presumtion för den ena eller
andra ståndpunkten söka komma fram till förnuftiga lösningar. Styrelsen
framlialler vikten av att samråd med specialmyndigheterna tas upp i behövlig
omfattning och vidare att specialmyndigheternas yttranden och uttalanden
i förevarande frågor blir motiverade och detta på ett tillräckligt
uttömmande sätt. Om så sker synes, särskilt mot bakgrunden av den utformning
förrättningsinstitutet erhållit, kunna påräknas att den lämpliga avvägningen
av olika intressen blir genomförd.
Svea hovrätt berör kommitténs uttalanden om den kritik som riktats mot
bestämmelsernas tillämpning i praxis. Hovrätten erinrar om att departementschefen
under förarbetena till 1947 års och 1950 års ändringar i JDL
uttalade att domstolarna vid sin prövning av avstycknings lämplighet inte
utan tvingande skäl borde frångå vad planmyndigheterna yrkat (NJA II
1948 s. 39 och 1950 s. 423). Hovrätten finner det tillfredsställande att kommittén
nu förordar att nuvarande på nämnda departementschefsuttalandcn
grundade praxis frångås och att en mera självständig prövning av planmyndighetcrnas
ställningstagande skall äga rum.
Även häradshövdingeföreningen berör nämnda uttalanden av departementschefen
och gör gällande att, om praxis skall kunna ändras i den riktning
kommittén angett, ett direkt uttalande härom torde behövas i blivande
proposition.
Kraven på fullständighet i utredning angående nybebyggelses lämplighet
får inte drivas för långt, framhåller kommunförbundet. Förbundet är
inte medvetet om att den mera liberala inställning domstolarna f. n. tycks
ha till utredningskravet medfört några påtagliga nackdelar. Speciellt för
kommuner med små tekniska resurser kan det medföra en alltför stark be
-
B 132
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
gränsning av möjligheterna att utnyttja berörda lagrum, om utredningskravet
skärps.
Det allmännas rätt att bestämma var och hur tätbebyggelse får äga rum
betonas av byggnadsstyrelsen. Bestämmelserna i denna paragraf avser i huvudsak
att hindra sådan fastighetsbildning som kan medföra olämplig tätbebyggelse.
Vid tillkomsten av 1947 års byggnadslagstiftning fastslogs som
en allmän princip, uttryckt i 1 § BL, att markanvändning för bebyggelse
skall i den omfattning BL stadgar föregås av planläggning. Enligt 5 § BL
är det vidare ett villkor för att mark skall få användas för tätbebyggelse att
marken vid planläggning enligt BL prövats från allmän synpunkt lämpad
för ändamålet. Ytterligare ett drag i 1947 års byggnadslagstiftning, som i
detta sammanhang förtjänar att framhållas, är det starka inflytande beträffande
plan-, bebyggelse- och lokaliseringsfrågor som lagts i de kommunala
organens, främst byggnadsnämndens hand. Detta inflytande har ytterligare
stärkts genom 1959 års revision. Av intresse i detta sammanhang är också
bestämmelsen i 56 § 1 mom. andra stycket BS, som i huvudsak innebär ett
förbud mot tätbebyggelse inom område med utomplansbestämmelser.
Fastighetsbildning enligt denna paragraf bör föregås av en viss planutredning
som bör upprättas gemensamt med byggnadsnämnd, anser överlantmätaren
i Kristianstads län.
Samma synpunkt framförs av stadsförbundet, som uttalar följande.
När det gäller fastighetsbildning utom område för plan eller planbestämmelser
bör byggnadsnämnden som planmyndighet inkopplas och ha möjlighet
att påverka ärendets behandling. Detta leder enligt förbundets uppfattning
till att byggnadsnämnden bör underrättas om varje fastighetsbildningsåtgärd,
även när det gäller område för vilket byggnadslovstvång inte
föreligger. Det synes angeläget att byggnadsnämnden kan beredas möjlighet
att tillse att fastighetsbildningsärende inom sådant område vilar i avvaktan
på möjligen behövlig planläggning. Fastighetsbildning bör få ske
endast efter medgivande av byggnadsnämnden. Mot detta kan givetvis invändas,
att ett sådant förfaringssätt i många fall skulle medföra omgång
och försvåra fastighetsbildningen inom icke planlagda områden. Sådana
olägenheter kan dock i viss mån undvikas om man utnyttjar möjligheten att
ge generella medgivanden för aktuella områden. Särskilt i beaktande av den
alltmer tilltagande fritidsbebyggelsen bör byggnadsnämndernas möjlighet
till bevakning av byggnadsverksamheten utom planlagt område säkerställas.
Självfallet kan en fastighetsbildning utom plan leda till att en kommande
planläggning binds på ett sätt som inte varit avsett. Att fastighetsbildningen
i sig innebär planläggning har fått ett markant uttryck i bestämmelserna i
4: 25 enligt vilka förrättningsmännen skall utarbeta den fastighetsplan som
fordras för åtgärdernas genomförande. Visserligen bör vid fullgörandet
härav förutom rådplägning med sakägarna samråd ske med de myndigheter
vilkas verksamhetsområden berörs av åtgärden. Bland dessa myndigheter
har dock byggnadsnämnden inte särskilt nämnts och kommittén har ansett
sig böra betona att det ankommer på förrättningsmännen att bestämma när
samråd skall anses nödvändigt och alt samrådet på intet sätt innebär någon
inskränkning i förrättningsmännens självständiga beslutanderätt. Stadsför
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 133
bundet finner det angeläget att byggnadsnämnd tillförsäkras behörigt inflytande
över markexploateringen i rätt skede och således inte endast via
möjligheten till efterföljande överprövning.
Planläggning bör ske på det sätt BL föreskriver, framhåller länsarkitekten
i Jönköpings län. Även om det är angeläget att en förenkling kommer till
stånd i fråga om fastighetsbildningen, synes dock plansynpunkterna böra
tillmätas sådan betydelse att förenklingen inte sker på bekostnad av en ändamålsenlig
planering.
Erfarenheterna från hittillsvarande tillämpning visar att det ofta är just
den fastighetsbildning som förekommer inom områden med väntad tätortsbebyggelse
som vid planprövningen visar sig diskutabel, anser länsarkitekten
i Stockholms län. De gällande bestämmelserna utformades innan fritidsbebyggelsen
fått sin explosionsartade utveckling.
Behovet av planläggning före fastighetsbildning understryks starkt av
länsarkitekten i Gotlands län. Länsarkitekten anser att kommitténs förslag
angående fastighetsbildningen utanför planlagd mark inger de allra största
betänkligheter för Gotlands del. Inom sådant område, där tätbebyggelse råder
eller är att vänta, kan enligt förslaget fastighetsbildning ske utan att den
tänkta bebyggelsen prövas enligt BL. Förrättningsmannen utarbetar en fastighetsplan,
som läggs till grund för fastighetsbildningen. Begreppet fastighetsplan
synes innebära att man på nytt inför den arbetsmetod som tilllämpades
vid de gamla avstyckningsplanernas tillkomst, bara med den försvagningen
att fastighetsplanen ej skall behöva godkännas av länsstyrelsen.
Fastighetsplan är ett namn på de »planutredningar», som föregår icke planlagd
tätbebyggelse i dag och som så olyckligt föregriper senare planläggning
enligt BL. Kommittén motiverar sitt förslag med att planläggningen
ofta släpar efter och är så tidsödande att man normalt inte kan begära att
den enskilde skall invänta sådan. En viss fastighetsbildning bör, menar
man, kunna ske utan att menligt inverka på kommande planläggning. Enligt
länsarkitektens uppfattning innebär detta resonemang att planeringen
förs in i en ond cirkel. Att upprätta plan över jungfrulig mark kan nämligen
med god vilja och kraftansträngning åstadkommas inom tämligen
kort tid. Planeringen av delvis exploaterade områden kräver däremot en
oproportionerlig arbetsinsats av planförfattarna och den befintliga fastighetsbildningen
med dess bebyggelse binder planutformningen så att bättre
lösningar omöjliggörs.
Behovet av planläggning framhålls vidare av länsarkitekterna i Värmlands,
Örebro och Kopparbergs län.
Stadsbyggnadskontoret i Stockholm gör inga invändningar mot denna
paragraf men anser att städernas randbebyggelseproblem bort ägnas större
utrymme i kommentaren. I yttrandet framhålls bl. a. att de materiella reglerna
rörande samordning av fastighetsbildning med planläggning utanför
område för stadsplan eller byggnadsplan ges i 13 §. Bestämmelserna är
B 134 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
sålunda tillämpliga bl. a. inom område med antagen generalplan och över
huvud taget i städernas utkanter. Även i denna paragraf är ordalydelsen i
huvudsak lika med gällande lag. Inom område med inaktuell detaljplan
eller utan sådan plan ställs förrättningsmännen i dag ofta inför svåra avvägningsproblem,
när en markägare påyrkar avstyckning. Bestämmelserna
har i regel, åtminstone när det gäller städernas randområden, tillämpats
restriktivt. Sålunda brukar avstyckning inom områden med byggnadsförbud
i regel inte medges. Lagförslaget synes helt vila på samma grund som
gällande rätt. Synkroniseringen med planarbetet är sålunda oförändrad,
även om man i kommentaren kan utläsa att en viss uppmjukning av praxis
skulle vara eftersträvansvärd. För Stockholms vidkommande bör problematiken
vara av allt mera övergående natur efter hand som ytterområdena
läggs under stadsplan.
Avstyckningsförbuden berörs av några remissinstanser.
överlantmätaren i Skaraborgs län nämner att inom länet finns f. n. ett
avstyckningsförbud och att även detta inom en snar framtid är överflödigt.
Kommittén har med rätta nu uteslutit dessa möjligheter. Med den
samordning, som råder mellan fastighetsbildning och bebyggelse, och med
den prövning av fastighetsbildningen, som måste företas med hänsyn till
tekniska anordningar, aktualitet och lokalisering, tjänar avstyckningsförbuden
inte längre något egentligt ändamål. Planintressenas beaktande i
fastighetsbildningen och kontrollen därav är tillgodosedda i lagförslaget på
både förrättningsstadiet och i överprövningen.
Länsarkitekten i Stockholms län har en annan mening och framhåller
att avstyckningsförbud ofta varit ett gott stöd när det gällt att motverka
olämplig fastighetsbildning.
Ett avskaffande av möjligheten att meddela avstyckningsförbud kan enligt
länsarkitekten i Gotlands län ske under förutsättning att samtidigt alla
ännu inte omarbetade avstyckningsplaner generellt upphävs i samband med
fastighetsbildningslagens ikraftträdande.
Departementschefen. Genom reglerna i 2 § tillgodoses de allmänna bebyggelseintressena
vid fastighetsbildning bara i den mån de har kommit till
uttryck i fastställda planer och andra särskilt utfärdade bestämmelser.
Om detaljplan fastställts, saknas utrymme för ett ytterligare beaktande vid
fastighetsbildningen av det allmänna kravet på ändamålsenlig bebyggelse.
Regler som möjliggör planmässiga bedömanden i samband med fastighetsbildningen
behövs emellertid även för områden som inte omfattas av detaljplan.
Kommittéförslaget tar upp sådana regler i 13 §. Reglerna anknyter
nära till gällande föreskrifter i ämnet. Dessa föreskrifter har tillkommit
i nära anslutning till BL och bör ses mot bakgrund av vad byggnadslagstiftningen
innehåller i fråga om bebyggelsens ordnande i stad. Särskilt
regleringen av tätbebyggelseförhållanden måste uppmärksammas.
B 135
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Enligt 5 § BL förutsätts i princip för att mark skall få tas i anspråk för
tätbebyggelse att den vid planläggning prövats från allmän synpunkt lämplig
för ändamålet. Den befogenhet att bestämma var tätbebyggelse skall få
uppkomma som sålunda tillagts det allmänna regleras närmare genom kompletterande
föreskrifter och utövas främst genom kontroll vid byggnadslovgivningen.
Tätbebyggelsebegreppet definieras i 6 § BL som sådan samlad
bebyggelse som nödvändiggör anordningar för tillgodoseende av gemensamma
behov.
Detaljplanering av mark som skall användas för tätbebyggelse sker genom
stadsplan eller byggnadsplan. Stadsplanens uppgift är att närmare
reglera bebyggelsen och användningen i övrigt av den mark som ingår i
planen. I den mån kommunens utveckling kräver det, är kommunen skyldig
att upprätta och anta stadsplan. Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna
ange de för olika ändamål avsedda områden som ingår i planen, såsom
byggnadsmark samt vägar och allmänna platser. Byggnadsplan skall
upprättas, om tätbebyggelse uppkommit eller om sådan bebyggelse kan väntas
inom nära förestående tid. Normalt förutsätts att kommunen tar initiativet
i planläggningsfrågan genom att upprätta förslag till byggnadsplan.
I gällande rätt ställs inte upp något ovillkorligt krav på föregående planering
för sådan fastighetsbildning som kan ge upphov till tätbebyggelse.
Beträffande avstyckning finns emellertid särskilda regler för fall av tätbebyggelse
utanför område med detaljplan. Reglerna finns i 19 kap. 13 § 3
inom. JDL och 5 kap. 8 § 2 mom. FBLS. I nämnda lagrum föreskrivs att
avstyckning inom område, där detaljplan ännu inte upprättas, inte får verkställas,
innan stadsplan eller byggnadsplan fastställts, så att områdets ändamålsenliga
bebyggande försvåras eller olämplig tätbebyggelse eljest kan föranledas
eller lämplig planläggning av området motverkas. Det område som
här avses har i lagrummen bestämts på det sättet att tätbebyggelse skall ha
uppkommit där eller vara att vänta inom nära förestående tid eller också
att avstyckning av flera lägenheter framdeles eljest skulle kunna förväntas.
Kommittén anser att inte heller den nya fastighetsbildningslagen bör
kräva att detaljplanering ägt rum för att tätbebyggelse skall få ske. Med
hänsyn till att erfarenheterna visar att planering ofta inte kan åstadkommas
inom rimlig tid och till att betydande olägenheter kan uppkomma genom
dröjsmål med fastighetsbildningen, är jag ense med kommittén i denna
bedömning. Jag delar också kommitténs uppfattning att reglerna i FBL i
förevarande hänseende bör avfattas i nära överensstämmelse med de nuvarande
avstyckningsbestämmelserna. Därigenom tryggas en nödvändig samordning
mellan prövningen i fastighetsbildningsärenden och avgöranden
med stöd av byggnadslagstiftningen.
Liksom kommittéförslaget anknyter departementsförslaget sålunda i första
hand till tätbebyggelsebegreppet. Detta begrepp har ingående behandlats i
kommittébetänkandet och kommittén har föreslagit en jämkning av tätbe
-
B 136 Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
byggelsebegreppet i 6 § BL i syfte att ge det en snävare innebörd än det f. n.
har. Kommittén föreslår sålunda att med tätbebyggelse bör förstås samlad
bebyggelse av sådan omfattning att den nödvändiggör särskilda anordningar
för tillgodoseende av gemensamma behov, såsom trafik-, vatten- eller avloppsanläggningar
av någon betydelse. Frågan om en sådan ändring bör
visserligen tas upp i samband med följ dlagstiftningen men med hänsyn till
det nära sambandet med förevarande paragraf vill jag dock något beröra
frågan här. Kommitténs förslag i denna del har vid remissbehandlingen
fått ett övervägande negativt mottagande. Flertalet lantmäteri- och planmyndigheter
har sålunda avstyrkt en lagändring. Ett genomgående argument
mot en snävare innebörd av tätbebyggelsebegreppet är att en sådan
lagändring skulle försämra möjligheterna att övervaka fritidsbebyggelsens
ändamålsenliga utveckling. Otvivelaktigt visar erfarenheterna av fritidsbebyggelsens
starka expansion under senare år att en begränsning av kontrollen
över denna bebyggelse och därmed sammanhängande fastighetsbildning
inte är önskvärd från allmän synpunkt. Snarare har det framträtt
ett behov av att planläggning för denna bebyggelseform sätts in på ett så
tidigt stadium som möjligt, inte minst för att dess inverkan på miljön skall
kunna beaktas. Även av hänsyn till permanenibebyggelsen är ett upprätthållande
av det nuvarande tätbebyggelsebegreppet av betydelse. En jämkning
av detta kan befaras försvåra kommunernas möjlighet att genom
planläggning styra bebyggelseutvecklingen på ett ändamålsenligt sätt. Jag
anser med hänsyn till det sagda att det inte är lämpligt att nu införa regler
som ger tätbebyggelsebegreppet eu mer restriktiv innebörd än det har f. n.
De alltmera ökande behoven av planmässighet vid fastighetsbildning för
bebyggelse talar snarare för motsatsen.
Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller inte enbart i tätbebyggelsefall
ulan också när det eljest kan väntas att flera fastigheter avsedda för
bebyggelse skall bildas. Genom denna föreskrift blir bestämmelserna sålunda
tillämpliga också när det inte finns anledning räkna med en så omfattande
bebyggelse att den kan hänföras under tätbebyggelsebegreppet och det således
inte kan antas att detaljplan sedermera skall upprättas för området.
Föreskriften möjliggör att fastighetsbildningen sker enligt planmässiga
principer även beträffande mindre bebyggelsegrupper. Det är inte möjligt
att generellt ange hur många fastigheter som skall väntas uppkomma inom
området för att bestämmelsen skall bli tillämplig. Av bestämmelsens språkliga
utformning följer dock att regeln skall kunna tillämpas om bebyggelsegruppen
kan väntas omfatta tre eller fyra fastigheter.
I materiellt hänseende gäller enligt departementsförslaget liksom enligt
kommitténs förslag att fastighetsbildningen inte får ske om den skulle
försvåra områdets ändamålsenliga användning eller i övrigt föranleda olämplig
tätbebyggelse eller motverka lämplig planläggning av området. Iförhållande
till gällande rätt innebär förslaget sålunda bara den ändringen att det
B 137
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
nuvarande uttrycket att områdets ändamålsenliga bebyggande inte får försvåras
byts ut mot att områdets ändamålsenliga användning inte får försvåras.
Genom att vid fastighetsbildningen beakta i princip samma normer som
vid översiktlig planläggning blir det möjligt att inom t. ex. strandområden
inverka på lokaliseringen av bebyggelse på sådant sätt att en ur allmän synpunkt
lämplig markanvändning främjas.
Kommittén har förordat en viss uppmjukning vid lagrummets tillämpning
i så måtto att större krav bör ställas på den utredning som behövs
för att hinder mot fastighetsbildningen skall anses föreligga. I samband
med ändringar i JDL år 1947 varvid 19 kap. 13 § 3 mom. tillkom uttalade
departementschefen att domstolarna vid sin prövning av avstycknings lämplighet
inte borde utan tvingande skäl frångå vad planmyndigheterna yrkat
(NJA II 1948 s. 39). När JDL ändrades år 1950 uttalade departementschefen
beträffande fastighetsbildningsmyndigheternas prövning av avstyckningsärenden
likaså att vad planmyndigheterna yrkat i regel borde bli avgörande
och att, även om beslutanderätten formellt tillkom fastighetsbildningsmyndigheterna,
den reella prövningen i dessa ärenden dock kom att ligga hos
planmyndigheterna (NJA II 1950 s. 423). Som kommittén har framhållit
blev den uppfattningen tämligen utbredd i praxis att vad vederbörande
planmyndigheter anfört angående oförmånliga verkningar av avstyckning i
tätbebyggelsefallen skulle godtas, om annat inte visades. Denna uppfattning
har också kommit till uttryck i några avgöranden av högsta domstolen (se
t. ex. NJA 1953 s. 247, 1955 s. 300 och 1958 s. 148). Kommittén har ansett
att denna ordning inte är helt tillfredsställande. Enligt kommitténs mening
är det angeläget att fastighetsbildningsåtgärder inte hindras utom när
det verkligen kan påvisas att menliga konsekvenser skulle uppkomma för
den planmässiga bebyggelsen. Fastighetsbildningsmyndigheterna bör därför
enligt kommitténs mening inte utan vidare godta uppgifter om att fastighetsbildningen
medför sådana konsekvenser utan noga pröva dessa från
vilken sakkunnig instans de än härrör. Till denna kommitténs mening kan
jag helt ansluta mig. Det kan f. ö. anmärkas att denna mening synes förenlig
med utvecklingen i rättspraxis (se t. ex. NJA 1966 s. 526 och 1967 s. 101).
Jag finner dock angeläget understryka den begränsade innebörden i detta
uttalande, nämligen att man bör ställa det kravet på utredningen i förevarande
avseende att den är så fullständig att påståenden om oförmånliga
verkningar av fastighetsbildningen kan sakligt prövas i ärendet.
Kommittéförslaget avviker från motsvarande regler i JDL och FBLS i
så måtto att kommittén inte har tagit upp de allmänna riktlinjer för bestämmelsernas
tillämpning i vissa hänseenden, som f. n. finns. Inte heller
har föreskrifterna om avstyckningsförbud tagits upp i kommittéförslaget.
De allmänna tillämpningsföreskrifterna anser kommittén obehövliga. Reglerna
om avstyckningsförbud har enligt kommitténs mening spelat ut sin
roll och skulle inte fylla någon funktion i den nya lagen.
B 138
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
För egen del godtar jag de bedömningar som kommittén har gjort i nu
nämnda hänseenden. Departementsförslaget stämmer sålunda i sakligt hänseende
överens med kommitténs förslag.
4 §.
Denna paragraf, som motsvarar 14 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser
i syfte att hindra sådan fastighetsbildning som skulle medföra
att olämplig utfart anordnas.
Kommittén. I anslutning till kapitelrubriken har kommittén, samtidigt som
tanken på ett generellt förbud mot fastighetsbildning i strid mot allmänt
intresse avvisats, uttalat sig till förmån för viss begränsning av möjligheterna
att verkställa fastighetsbildning på sådant sätt att ny utfart till allmän
väg blir nödvändig. Mot en begränsning av detta slag kan anföras, att 31 a §
lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (AVL) innehåller regler
om rätt för länsstyrelse att utfärda förbud mot anslutning av enskild utfart
till allmän väg och att i fastighetsbildningslagstiftningen därför inte bör
tas upp särskilda bestämmelser för reglering av samma fråga. Det har
emellertid i praktiken visat sig föreligga svårigheter att med tillämpning
av AVL hindra olämpliga utfarter just från fastigheter, som nybildas i närheten
av redan anlagd allmän väg. Främst torde detta bero på att utfärdandet
av utfartsförbud enligt AVL måste föregås av ett omständligt och tidsödande
förfarande. Sålunda skall särskilt förslag upprättas till reglering
av tillfarterna till den väg som det är fråga om och i samband därmed skall
utredning i olika avseenden verkställas, varefter förslaget skall utställas
till delgivning i samma ordning som gäller i fråga om arbetsplan för allmän
väg. På grund härav kan denna anordning med särskilda förbud utan olägehet
användas i huvudsak endast i samband med att väg byggs eller läggs
om. Enligt uttalande under förarbetena till 31 a § AVL förutsattes också att
fråga om meddelande av förbud oftast skulle komma upp i sådana fall
(se prop. 1947: 131 s. 309). Förfarandet är uppenbarligen anordnat för att
skydda markägarna mot onödiga och alltför kännbara ingrepp i bestående
förhållanden och torde inte utan men för dem kunna förenklas i någon
nämnvärd grad annat än såvitt rör anslutning av nya enskilda utfartsvägar
(jfr JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 507). Om en reglering av utfarterna begränsas
så att möjligheterna att utnyttja redan bestående fastigheter inte
påverkas, torde däremot en väsentlig förenkling kunna vinnas och de allmänna
trafikintressena bättre kunna tillgodoses. Enligt kommitténs mening
kan en dylik reglering på lämpligaste sätt genomföras inom fastighetsbildningens
ram, om man som villkor för fastighetsbildningsåtgärd ställer upp
ett krav på att olämplig utfart till allmän väg inte föranleds av åtgärden.
Enligt 31 b § AVL är fastighetsägare, som lider skada genom utfartsförbud
varom länsstyrelsen förordnat, i vissa fall berättigad till ersättning av
väghållaren. Ersättningsrätten gäller emellertid bara till förmån för ägare av
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S år 1969 B 139
fastighet som redan har en utfart och som till följd av förbudet hindras att
använda denna. Genom att man ställer upp ett särskilt fastighetsbildningsvillkor
med den innebörd som nyss sagts kommer visserligen utfarter till
allmän väg att kunna hindras utan anlitande av utfartsförbud, men fastighetsägarna
kommer därigenom inte att gå miste om ersättning vartill de
eljest kunnat bli berättigade.
På grund av det anförda kan kommittén inte finna något principiellt
hinder mot en bestämmelse enligt vilken fastighetsbildning inte får ske,
om åtgärden förutsätter att en från allmän synpunkt olämplig utfart till
allmän väg anordnas. Med hänsyn till önskvärdheten av att alla medel som
kan bidra till ökad trafiksäkerhet blir utnyttjade synes man inte böra avstå
från att införa ett sådant fastighetsbildningsvillkor. Eftersom det inte heller
kan anses försvarligt av det allmänna att medverka till bildande av fastigheter
som nödvändiggör nya trafikfarliga anslutningar till allmän väg, har
kommittén i 14 § tagit upp bestämmelser med antytt innehåll. Visserligen
hindras olämpliga utfarter i en del fall redan genom det allmänna lämplighetskravet
eller de särskilda bestämmelserna om planmässiga överväganden
i samband med fastighetsbildning inom vissa områden, men bestämmelserna
torde ändå komma att fylla en viktig funktion.
Enligt den föreslagna paragrafen får alltså fastighetsbildningsmyndigheterna
till uppgift att bevaka intresset av att nya, inte godtagbara anslutningar
till allmän väg inte föranleds av fastighetsbildning. Självfallet bör
de samråda med vägmyndigheterna i åtminstone alla principiellt betydelsefulla
fall. Vid bedömningen huruvida en anslutning kan godtas eller inte
torde trafiksäkerhetssynpunkterna böra tillmätas största betydelse. I lagtexten
bör därför föreskrivas att utfart som medför olägenhet i detta hänseende
inte kan godtas. Emellertid bör föreskrivas att också andra olägenheter
lör den allmänna trafiken skall beaktas i sammanhanget. Härigenom
blir det bl. a. möjligt se till att alltför täta utfarter som skulle hindra trafiken
på den allmänna vägen inte kommer till stånd, även om de inte är att anse
som direkt trafikfarliga. Eftersom varje väganslutning torde medföra vissa
olägenheter för trafiken och avsikten ingalunda är att helt förhindra nya
utfarter, måste den begrt nsningen ställas upp för tillämpningen att endast
olägenhet av påtaglig betydelse skall uppmärksammas. Med hänsyn till att
intresset av att kunna genomföra fastighetsbildning ibland kan vara så
starkt att även mera betydande olägenheter för trafiken måste godtas, bör
undantag medges när synnerliga skäl föranleder till det.
Remissyttrandena. Med hänsyn till önskvärdheten av att alla medel, som
kan bidra till ökad trafiksäkerhet blir utnyttjade synes man inte kunna avstå
ifrån att införa det fastighetsbildningsvillkor som tagits upp i denna
paragraf, framhåller väg- och vattenbgggnadsstgrelsen. Lantmäteristgrelsen
anser regeln synnerligen vä/defull.
B 140 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
En viss utvidgning av regeln till att avse inte enbart ny utfart utan även
ökad trafik på befintlig utfart förordas av lantmäterishjrelsen, överlantmätarna
i Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Västmanlands och
Gävleborgs län, länsstyrelsen och överlantmätaren i Göteborgs och Bohus
län samt kommunförbundet.
Lantmäteristyrelsen yttrar.
Det förhåller sig så att i bl. a. våra nybyggda allmänna vägar med hög
standard och stark trafik ofta utmynnar allehanda småvägar av olika slag
såsom skogsvägar och ägovägar. Eftersom sadana utfarter är redan befintliga,
omfattas de icke av lagregeln i dess föreslagna lydelse. Icke desto mindre
måste det anses synnerligen betydelsefullt att hindra att sådana utfarter
tas i anspråk vid exempelvis etablering av en ny bostadstomt. I själva verket
kan nämligen ett sådant ianspråktagande vara till lika stor olägenhet som
utfart vilken omfattas av lagregeln. Av denna anledning förtjänar enligt styrelsens
mening att övervägas om icke regeln bör bringas att omfatta även
befintliga smärre utfarter, som genom den avsedda fastighetsbildningen
kommer att nyttjas för väsentligen annan och mera intensiv trafik än tidigare.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår att regeln skärps att
gälla även allmänt befaren enskild väg.
Fastighetsägareförbundet föreslår att 14 § ersätts med en allmän föreskrift,
att förrättningsmannen har att beakta gällande bestämmelser i AVL
för tillgodoseende av trafiksäkerheten.
Departementschefen. Kommitténs förslag har fått ett gynnsamt mottagande
av remissinstanserna. Enligt min mening kan den föreslagna bestämmelsen
göra det möjligt att vid fastighetsbildningen tillgodose de allmänna trafikintressena.
Som flera remissinstanser har framhållit behöver sådana intressen
beaktas inte bara när fastighetsbildningen föranleder att ny utfart
anordnas utan också när befintlig utfart tas i anspråk. I departementsförslaget
har bestämmelsen vidgats till att omfatta också sistnämnda slag av
utfarter. Jag vill framhålla att det för bestämmelsens tillämplighet fordras
att olägenheterna för trafiken på vägen skall uppkomma genom den avsedda
fastighetsbildningen. Därav följer att bestämmelsen huvudsakligen får tilllämpning
i sådana av lantmäteristyrelsen omnämnda fall där utfarten tidigare
begagnats bara i obetydlig omfattning och fastighetsbildningen skulle
medföra att utfarten nyttjades för en annan och mera intensiv trafik än
tidigare. Om utfarten redan förut är förenad med väsentlig olägenhet för
trafiken på vägen, är det inte möjligt att hindra fastighetsbildningen med
stöd av denna paragraf. Utfartsfrågan får i sådant fall regleras med de
medel som AVL erbjuder.
Särskilda bestämmelser beträffande jordbruk, skogsbruk och fiske
5 §•
Denna paragraf, som motsvarar 3 och 5 §§ i kommittéförslaget, innehål -
B 141
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ler särskilda villkor för fastighetsbildningsåtgärder beträffande jordbruks
och
skogsbruksfastigheter.
Kommittén. I 3 § har kommittén tagit upp motsvarigheter till de bestämmelser
i 19 kap. 3 § 2 mom. JDL som avser beskaffenheten av jordbruksfastighet
i allmänhet och som där återfinns under punkt 1 första stycket
samt under punkterna 2 och 4.
Enligt de angivna bestämmelserna fordras för att jordbruksfastighet, som
inte är att hänföra till stödjordbruk, skall anses lämpad för sitt ändamål
att den varaktigt kan ge brukaren och hans familj tillfredsställande bärgning.
Brukningsdelar av lägst familjejordbrukets storlek och beskaffenhet
utgör alltså godtagbara typer av jordbruksfastigheter. Vid lagstiftningens
tillkomst år 1947 påpekades visserligen, att det i och för sig skulle vara
önskvärt med större brukningsdelar men att de topografiska förhållandena
i landet ofta lade hinder i vägen för att tillskapa mera bärkraftiga jordbruk.
Man ansåg emellertid att särskilda endast för vissa landsändar gällande
föreskrifter om fastighetsbildning inte borde ställas upp utan att
allmängiltiga regler borde eftersträvas. Eftersom den allmänna jordbrukspolitiken
var avsedd att bereda full lönsamhet åt jordbruk av den storleksordning
till vilken flertalet familjejordbruk var att hänföra ansågs vidare
anledning saknas att inte godta denna jordbrukstyp även för de delar av
landet där högre krav skulle kunna ställas upp. Samtidigt underströks
emellertid att bestämmelserna bara innefattade de minimifordringar som
skulle vara uppfyllda för att fastighet, avsedd till jordbruk, skulle anses
lämplig för sitt ändamål (se prop. 1947: 232 s. 112).
Genom den utveckling som ägt rum sedan 1947 har önskvärdheten av
mera bärkraftiga jordbruk ytterligare framhävts. Både den enskildes lönsamhetskrav
och allmänt jordbruksekonomiska skäl anses sålunda ställa
ökade anspråk på brukningsenheternas storlek. Kommittén hänvisar härvid
till de uttalanden som i samband med behandlingen vid 1959 års riksdag av
frågan om det statliga stödet till jordbrukets rationalisering gjordes rörande
målsättningen för denna rationalisering (se prop. 1959: 148 s. 208 och JoU
30 s. 76). Enligt riksdagens beslut (rskr 1959: 284) skulle de statliga insatserna
på detta område inte såsom hittills vara begränsade till att underlätta
bildandet av brukningsenheter som inte var större än alt de huvudsakligen
kunde skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande
arbetskraft. De skulle i stället vidgas till att omfatta befrämjande där så
knnde ske av tillkomsten jämväl av brukningsenheter som normalt kunde
skötas av två män utan anlitande av arbetskraft utanför deras familjer och
tillika kunde bereda samma arbetsinkomst som erbjöds inom jämförbara näringsgrenar.
Samtidigt fattades beslut om vissa insatser från statens sida i
syfte att stimulera till överföring av sämre jordbruksjord till skogsmark.
B 142
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196!)
Kommittén hänvisar också till 1963 års proposition rörande jordbrukets och
trädgårdsnäringens rationalisering in. in. (prop. 1963: 125).
Trots den förskjutning som uppenbarligen inträtt i det allmänna betraktelsesättet
rörande storleken och beskaffenheten av ändamålsenliga brukningsenheter
har kommittén inte ansett sig böra förorda att fastighetsbildningslagstiftningens
speciella lämplighetsvillkor för jordbruksfastigheter
under nuvarande omständigheter skärps eller eljest omformuleras. När
kommitténs förslag utarbetades pågick utredning rörande frågan om jordbruksproduktionens
framtida omfattning och leraven på rationaliseringsgrad
samt rörande förutsättningarna och formerna för statens medverkan
i jordbrukets rationalisering. Kommittén ansåg det därför svårt att överblicka
hur den framtida jordbrukspolitiken skulle komma att närmare
inriktas. Några av kommitténs experter framhöll att en omprövning av förslaget
kunde bli nödvändig med hänsyn till förestående reformer av jordbrukspolitiken.
I 4 § av sitt förslag lar kommittén upp en motsvarighet till bestämmelserna
i 19 kap. 3 § JDL om stödjordbruk. Kommittén framhåller att nybildning
av stödjordbruk under senare år förekommit i endast obetydlig
omfattning och förmodar alt behovet av nya sådana fastigheter kommer att
vara begränsat också under den närmas!e framtiden. Dessa förhållanden
kan otvivelaktigt åberopas som stöd för en omprövning av hela frågan huruvida
denna jordbrukstyp, vars godtagande kan medföra risk för uppkomsten
av ofullständiga jordbruk och en för jordbruks- och skogsbruksnäringarna
skadlig splittring av fastighetsbeståndet, alltjämt bör tillåtas.
Utvecklingen på området är emellertid svåröverskådlig och kommittén har
inte funnit anledning att f. n. föreslå en utmönstring ur lagstiftningen av
reglerna om bildande av stödjordbruk. Härtill kommer att bestämmelserom
beskaffenheten av stödjordbruk fordras även för att åtgärder beträffande
redan bestående sådana fastigheter skall genomföras.
I 5 § av kommittéförslaget behandlas frågan om ett speciellt lämplighetsvillkor
beträffande fastigheter som är avsedda enbart för skogsproduktion.
Något sådant villkor finns inte i JDL. Med tanke på skogsbrukets dominerande
betydelse i dagens svenska näringsliv synes det emellertid önskvärt
att fastighetsbildningslagstiftningen anger vissa vägledande synpunkter på
hur dessa fastigheter lämpligen bör vara beskaffade, och kommittén har
därför upptagit en föreskrift med sådant innehåll.
Mellan jordbruket och skogsbruket, inom vilka båda näringsgrenar markens
egen produktionsförmåga utnyttjas, finns otvivelaktigt åtskilliga beröringspunkter,
men väsentliga skiljaktigheter kan också noteras. Av betydelse
då det gäller avfattningen av de speciella lämplighetsvillkoren är inte
minst den omständigheten att skogsbruket binder sin utövare i långt mindre
grad än jordbruket. Någon motsvarighet till det beträffande jordbruksfastigheterna
uppställda för sörj ningskravet kan därför inte komma i fråga
för de rena skogsfastigheternas del. Dessa fastigheters storlek och beskaf
-
B 143
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
fenhet i övrigt torde i stället helt böra bestämmas av skogsdrifts- och skogsvårdssynpunkter.
För skogsbrukets bedrivande har statsmakterna redan
med tillkomsten av skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) dragit upp
vissa allmänna riktlinjer och dessa bör självfallet påverka utformningen
av reglerna i det nu aktuella hänseendet. Eftersom syftet med skogsvårdslagstiftningen
emellertid är att reglera hur skogen bör skötas vid en fastighetsindelning
som förutsätts vara konstant, kan dess grundläggande principer
inte utan vidare omsättas i bestämmelser med uppgift att ange under
vilka förutsättningar ändringar i fastighetsindelningen får företas.
Skogsvårdslagen bygger på den grundtanken att skogsbruket skall drivas
som ett ekonomiskt företag, inriktat på att lämna vinst. Denna princip, som
kommit till uttryck i lagens 1 §, innefattar ett krav på att skogsbruket skall
utövas på ett sådant sätt alt tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinns.
Vid den företagsekonomiska bedömning som på grund härav skall ske torde
böra förutsättas att skogsbruket drivs under betingelser som är normala
för denna näringsgren. De särskilda förhållanden som kan föreligga beträffande
de olika fastigheterna torde därvid inte alltid vinna fullt beaktande.
Utöver kravet på ett från företagsekonomisk synpunkt tillfredsställande
resultat har i 1 § skogsvårdslagen som en allmän norm angetts att skogsmarken
skall såvitt möjligt skötas så, att i huvudsak jämn avkastning erhålls.
Härigenom tillgodoses främst det sociala önskemålet om en någorlunda
jämn fördelning av arbetstillfällena i skogen liksom även intresset
av en relativi jämn råvaruförsörjning för skogsindustrierna. I syfte att
framtvinga ett mera direkt hänsynstagande till de olika fastigheternas
speciella behov av jämnhet i avkastningen har dessutom särskilda regler
angående avverkning av inte utvecklingsbar skog meddelats i 7 §.
Vid bedömning i samband med fastighetsbildning av skogsfastighets
lämplighet måste enligt kommitténs mening i första hand ett fastighetsekonomiskt
betraktelsesätt anläggas. Prövningen måste här ske just med
utgångspunkt i den enskilda fastighetens speciella förhållanden. Det fastighetsekonomiska
krav som sålunda bör ställas upp synes lämpligen böra formuleras
så att fastighet för att kunna anses lämpad för skogsbruk skall
medge ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift. Därmed torde böra förstås
att den skogsdrift som kan drivas på fastigheten skall framstå som från
ekonomisk synpunkt tillfredsställande i betraktande av de naturligt givna
förutsättningarna. Driftsresultatet i och för sig bör alltså inte tillmätas avgörande
betydelse, utan i stället bör möjligheterna att under förhandenvarande
förhållanden men med annan fastighetsutformning uppnå avsevärt
bättre resultat undersökas. Befinns sådana möjligheter föreligga, torde
fastigheten inte kunna anses medge skogsdrift som är ekonomiskt tillfredsställande,
och den bör alltså inte godtas. Medger däremot fastighetsutformningen
att de naturligt givna förutsättningarna i godtagbar utsträckning
tillvaratas, får villkoret anses uppfyllt.
Det nu förordade lämplighetskravet torde i regel inrymma en viss fordran
B 144 Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969
på någorlunda jämn avkastning. Skogsvårdslagens regel om jämnhet i
avkastningen blir dock inte helt tillgodosett. Eftersom inte heller det i
samma lag uppställda företagsekonomiska kravet på skogsskötseln torde
bli tillräckligt beaktat vid fastighetsbildning utan särskild föreskrift, bör
enligt kommitténs mening i fastighetsbildningslagen uttryckligen anges att
fastigheten skall medge, förutom ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift,
även ändamålsenlig skogsskötsel. Genom en bestämmelse med detta innehåll
blir man vid fastighetsbildning i stånd att fullt ut beakta de intentioner
som kommit till uttryck i skogsvårdslagstiftningen. Bestämmelsen binder
inte bedömningen vid vad som får anses ändamålsenligt vid en viss tidpunkt
utan medger en anpassning efter de nya krav som kan komma att ställas
upp till följd av den fortgående utvecklingen i synnerhet på skogsforskningens
och teknikens områden.
Uppställs ett speciellt lämplighetskrav för skogsfastigheterna i enlighet
med vad som nu förordats, torde endast relativt stora fastigheter kunna
bildas för skogsbruksändamål. Från flera synpunkter skulle det givetvis
vara värdefullt om det, i varje fall i motiven, kunde lämnas närmare upplysningar
angående fastigheternas lämpliga omfattning till ledning för
såväl de fastighctsbildande organen som jordägarna. Eftersom betingelserna
för ett ekonomiskt skogsbruk varierar starkt mellan olika delar av landet
och även inom en och samma bygd samt förskjutningar i uppfattningen om
vad som bör tillåtas i fråga om fastigheternas storlek snart nog kan inträda,
anser sig kommittén inte böra göra några uttalanden. Sadana skulle lätt
kunna bli missvisande. Det torde därför utan några vägledande anvisningar
böra överlämnas åt förrättningsmännen att under beaktande av samtliga
omständigheter i det särskilda fallet avgöra vilken omfattning skogsfastighet
minst bör äga för att lagens krav skall anses uppfyllda. Där så behövs bör
självfallet biträde av skoglig expertis anlitas.
Bestämmelserna bör gälla bara fastigheter som till övervägande del består
av skogsmark. Bara sådana fastigheter torde kunna antas bli varaktigt använda
för skogsbruksändamål. Den omständigheten alt fastighet tillika innehåller
annan jord — kanske till och med en ganska betydande areal bör
emellertid inte utesluta tillämpning av bestämmelserna. Fastighet på vilken
drivs jordbruk bör emellertid, även om skogsbruket är av större betydelse
än jordbruket, uppenbarligen inte vara underkastad de speciella
lämplighetskraven i denna paragraf. Sådan brukningsenhet är att anse som
jordbruksfastighet och följer de särskilda bestämmelserna för sådana fastigheter.
Remissyttrandena. Åtskilliga remissinstanser framhåller att de jordpolitiska
bestämmelserna bör omprövas sedan resultatet av 1960 års jordbruksutredning
lagts fram. Frågan om den nya lagen över huvud bör innehålla
materiella regler angående fastighets utformning tas upp av en del remissinstanser.
B 145
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Lantbruksstyr elsen framhåller att den snabba utvecklingen i dagens samhälle
snart gör sådana regler otidsenliga. Det är därför enligt styrelsens
mening olämpligt att i lagtext försöka i detalj fastslå hur en fastighet skall
se ut. Styrelsen framhåller att de regler om jordbruksfastighet som intagits
i lagförslaget, huvudsakligen efter förebild från 19 kap. i JDL, kan sägas i
viss män redan vara föråldrade. Förslaget bör omarbetas i enlighet med de
riktlinjer för jordbrukspolitiken som kan bli resultatet av 1960 års jordbruksutrednings
arbete. I lagen synes endast böra införas regler av innebörd
att fastighet som bildas för skogs- eller jordbruksändamål bör vara lämpad
för det ändamål för vilket det bildas. Bedömningen av vad som i det enskilda
fallet är att betrakta som lämplig fastighet torde böra anpassas till
vid varje tidpunkt gällande jordpolitisk målsättning och de riktlinjer för
dennas förverkligande som utstakats av statsmakterna och av berörda administrativa
myndigheter.
Liknande synpunkter uttalas av lantmätareföreningen, lantbruksnämnderna
i Östergötlands, Jönköpings och Malmöhus län samt skogsvårdsstyrelsen
i Jönköpings län.
Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område ifrågasätter om inte
detaljregler angående fastighets utformning lämpligen bör las in i en administrativ
författning. Samma lantbruksnämnd anser kapitlet lagtekniskt
mindre lyckligt utformat. Den av kommittén använda tekniken medför att
avgörandet i flertalet ärenden kommer att baseras på undantagsbestämmelser.
Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Stockholms län anser
att antalet bestämmelser med jordpolitisk innebörd i möjligaste mån bör
begränsas. I första hand bör omfattningen och innehållet bestämmas av att
fastighetsbildningslagen bör vara ett skydd för att en bra fastighet inte
försämras genom uppdelning. I den delen synes reglerna kunna göras
ganska rigorösa. För jordägarnas önskemål att förbättra sitt innehav synes
däremot inte böra uppställas annat villkor för att åtgärden skall vara tillåtlig
än att åtgärden stämmer överens med gällande jordpolitiska riktlinjer,
sådana de tar sig uttryck i den av det allmänna bedrivna eller i övrigt främjade
rationaliseringsverksamheten. Behovet och utformningen av jordpolitiska
villkor till grund för fastighetsbildningen inom jord- och skogsbruk
måste ses mot bakgrunden av den snabba strukturomvandlingen såväl vad
gäller företagens storlek och utrustning som förändringarna beträffande
driftsformer. Vid tiden för tillkomsten av JDL var den kombinerade driftsformen,
animalie- och vegetabilieproduktion, den helt dominerande. Detta
förhållande medförde att man i JDL ganska detaljerat kunde precisera vilka
krav som borde vara uppfyllda för att en fastighet skulle vara lämpad för
sitt ändamål. Genom driftsformens dominans kunde dessa regler också bli
ganska allmängiltiga. Med nuvarande starka variation i fråga om driftsformer
till följd bl. a. av den för jordbruket nödvändiga anpassningen till
10 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 146
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
skilda marknadslägen synes det däremot inte längre vara möjligt att på
samma sätt som i JDL lagtekniskt ange de jordpolilislca villkoren för att en
ändring i fastighetsindelningen skall vara tillåtlig eller inte. Tillståndsprövningen
måste i fortsättningen i större utsträckning ta liänsyn till ägarnas
sannolikt starkt varierande önskemål om anpassning av fastighetsbeståndet
även på kort sikt till vad som är lönsamt än vad som varit möjligt
med .TDL:s i stort sett enhetliga normer för fastighetsbildning.
Lantbruksnämnden i Uppsala län anför liknande synpunkter och ifrågasätter
om inte de speciella lämplighets villkor en för jordbruksfastighet kan
utgå ur lagtexten och utbytas mot någon form av oskadlighetsprövning av
innebörd att sådana fastigheter, som enligt den gällande allmänna jordbrukspolitiken
är att anse som godtagbara enheter, inte får genom fastighetsbildningsåtgärder
undergå försämring av betydelse. Härigenom skulle vinnas
att lagtillämpningen kan smidigt anpassas till utvecklingen.
Domänstijrelsen anser att de jordpolitiska bestämmelserna i lagförslaget
är otidsenliga och att de bör omarbetas.
Samma mening har lantbruksnämnderna i Kronobergs och Malmöhus
län, Älvsborgs läns södra område, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens
län, skogsstyrelsen, RLF, lantbruksförbundet, Sveriges skogsägares
riksförbund och Sveriges skogsägareförbund.
Beträffande de föreslagna bestämmelserna om stödjordbruk föreligger delade
meningar bland remissinstanserna, överlantmätaren och lantbruksnämnden
i Gotlands län framhåller att det föreligger en viss efterfrågan på
småjordbruk från bl. a. pensionärer. Detta förefaller vara ett legitimt intresse.
Stödjordbruk kan bidra till att hålla glesbygderna levande. Liknande
synpunkter uttalas av överlantmätaren i Kronobergs län och lantbruksnämnden
i Älvsborgs läns södra område samt av naturvårdsnämnden.
En begränsning av möjligheterna att bilda nya stödjordbruk ifrågasätts
av överlantmätaren i Hallands län samt hushållningssällskapen i Malmöhus
och Hallands län. Den förstnämnde anser att stödjordbruk inte bör få bildas
för fritidsändamål, eftersom det skulle innebära en olämplig markanvändning.
Lantbruksnämnden i Örebro län anser bestämmelsen obehövlig med
hänsyn till det ringa antal nybildningar av stödjordbruk som numera förekommer.
Lantbruksnämnden i Norrbottens län föreslår att termen stödjordbruk
utgår. Nämnden framhåller att det råder stort överskott på stödjordbruk.
Kommitténs förslag till särskilda bestämmelser angående skogsbruksfastighet
tillstyrks av lantmäteristgrelsen. Mot det materiella innehållet i bestämmelsen
har skogsindustriernas samarbetsutskoit inte någon erinran.
Utskottet framhåller dock att det ofta måste krävas att en fastighet som
huvudsakligen brukas som skogsbruksfastighet helt bedöms som sådan
och inte som jordbruksfastighet.
Skogsstyrelsen ansluter sig i princip till tanken att ge en särskild beskriv -
B 147
Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969
ning av kraven på en skogsbruksfastighet, eftersom de avviker från kraven
på jordbruksfastighet. Styrelsen är emellertid tveksam om de valda ordalagen
är helt adekvata. Det bör vara tillräckligt att kräva sådan omfattning
och utformning av fastigheten att den medger ekonomiskt tillfredsställande
skogsdrift, medan tilläggsvillkoret om ändamålsenlig skogsskötsel knappast
fyller någon funktion. Skogsskötseln är ju inget mål i sig utan ett
medel att nå fram till ett gott ekonomiskt resultat av skogsdriften. Möjligen
kan övervägas att föra in några ord som klarlägger att det är fråga om en
på längre sikt ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift, detta för att motverka
bildande av fastigheter som t. ex. genom stort överskott på äldre skog
kan inbjuda till ett skogsbruk av mera exploaterande karaktär.
Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område och överlantmätaren
i Västernorrlands län framhåller att kraven på skogsfastighets omfång och
avkastning bör anges närmare i lagen. Överlantmätaren i Jämtlands län
anser att för vissa skogsbruksfastigheter bör ställas upp krav på att fastigheten
kan ge brukaren och hans familj tillfredsställande bärgning.
Lantbruksnämnderna i Värmlands och Gävleborgs län är tveksamma om
paragrafen bör ingå i lagen. Enligt förstnämnda myndighet är tiden ännu
inte mogen för eu sådan lagstiftning.
Hovrätten för Nedre Norrland instämmer med kommittén beträffande
önskvärdheten av att fastighetsbildningslagstiftningen anger vissa vägledande
synpunkter på hur fastigheter som är avsedda enbart för skogsproduktion
bör vara beskaffade.
1967 års riktlinjer för jordbrukspolitiken (prop. 1967:95). Propositionen
bygger på jordbruksutredningens förslag (SOU 1966:30 och 31). Enligt
utredningen bör den långsiktiga jordbrukspolitiken ha till mål att skapa
möjligast effektiva företag, vilka bör successivt anpassas efter den tekniska
utvecklingen (prop. s. 28).
Chefen för jordbruksdepartementet uttalar bl. a. att en aktiv jordbrukspolitik
i form av särskilda insatser från samhällets sida till gagn för jordbruksnäringen
och de i näringen sysselsatta sedan lång tid tillbaka utgör
en framträdande del av den allmänna näringspolitiken i vårt land. Den
dynamiska utveckling som pågår inom det svenska näringslivet och samhället
i övrigt innebär även för jordbruksnäringen och dess utövare en allt
intensivare omdaning och omställning. Detta ställer på samma sätt som
inom näringslivet i övrigt stora krav på företagare och anställda inom jordbruket.
Utvecklingen kräver också att jordbrukspolitiken utformas så, att
den främjar jordbruksnäringens anpassning till ändrade förutsättningar för
såväl jordbruket som det svenska näringslivet i allmänhet. Av utomordentlig
betydelse ur jordbrukarnas, konsumenternas och samhällets synpunkt är
att jordbruksproduktionen sker så, att resurserna i fråga om mark, arbetskraft
och teknisk utrustning utnyttjas så effektivt som möjligt. Jordbrukets
B 148
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
rationalisering är därför en huvudfråga inom jordbrukspolitiken och har
ägnats stor uppmärksamhet av jordbruksutredningen och de remissinstanser
som yttrat sig med anledning av dess förslag. I fråga om de enskilda
jordbruksföretagen bör det allmänna syftet med rationaliseringsverksamheten
självfallet vara att företagen skall bli så effektiva som möjligt. Liksom
förhållandet är inom andra näringar kräver detta att jordbruksföretagens
utformning och drift fortlöpande anpassas efter den tekniska utvecklingen.
Departementschefen understryker att rationaliseringen först
och främst är till gagn för jordbrukarna själva. Rationaliseringsåtgärder
gör det nämligen möjligt att utnyttja egen och anställd arbetskraft bättre
och att effektivt använda modern teknisk utrustning. Detta leder till ökad
lönsamhet och högre inkomster för jordbrukarna. Samtidigt är en hög rationaliseringstakt
inom jordbruket en garanti för konsumenterna att råvarukostnaderna
för livsmedlen blir så låga som möjligt. Jordbrukets rationalisering
är viktig också från samhällssynpunkt, inte minst mot bakgrunden
av att de samhällsekonomiska kostnaderna för den svenska jordbruksproduktionen
är betydande.
1 propositionen uttalas vidare att det svenska jordbruket f. n. visar en
mycket splittrad bild när det gäller rationaliteten. Å ena sidan finns ett
betydande antal jordbruksföretag som även internationellt sett har mycket
hög effektivitet. Å andra sidan har den ojämförligt större delen av de svenska
jordbruksföretagen ej möjlighet att i sin nuvarande utformning rationellt
utnyttja modern teknik. Detta framgår bl. a. av de undersökningar
rörande jordbrukets effektiviseringsvägar som utförts inom jordbruksutredningen.
Jordbruksföretagens storlek har, bortsett från s. k. sidoarrenden,
också under de senaste tjugo åren ökat mycket långsamt, nämligen i genomsnitt
från ungefär 12 till 16 ha. Mot angivna bakgrund är behovet av en
intensifierad strukturrationalisering och av annan rationalisering inom
jordbruket i dagens läge trängande. Departementschefen framhåller att en
nödvändig förutsättning för fortsatt snabb rationalisering inom jordbruket
är ett aktivt intresse härför från jordbrukarnas sida. Liksom hittills bör
emellertid staten medverka på olika sätt. Även om familjejordbruket för
överskådlig lid kommer att dominera inom det svenska jordbruket, bör statens
medverkan i rationaliseringen i princip avse uppbyggnad av effektiva
jordbruksföretag utan begränsning till någon särskild företagsform. Det är
av stor vikt att rationaliseringsarbetet särskilt främjar specialisering och
övergång till drift i större skala inom jordbruksproduktionen. I fråga om
många av de nu befintliga jordbruksföretagen saknas rimliga tekniska och
ekonomiska förutsättningar för uppbyggnad till rationella enheter. Liksom
hittills måste därför även i framtiden ett stort antal jordbruk komma att
upphöra som självständiga enheter. Den odlade jorden kan därvid beroende
på förhållandena i det enskilda fallet användas antingen för att förstärka
andra jordbruksföretag eller för annat ändamål.
B 149
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S år 1969
Departementschefen berör även villkoren för det statliga ekonomiska
stödet till jordbrukets rationalisering (prop. s. 119). Detta kan förekomma
i olika former. För samtliga bör vissa allmänna grunder gälla. Jordbruksutredningens
förslag att stödet uteslutande skall avse åtgärder som bedöms
höja näringens effektivitet avvisas av departementschefen, som anser att
för stödet bör gälla den huvudprincipen att den ifrågasatta investeringen
bör vara önskvärd från allmän synpunkt och att den är samhällsekonomiskt
motiverad. Vidare bör krävas att investeringen är lönsam ur företagsekonomisk
synvinkel. Vid kombinerade jord- och skogsbruk bör jordbruksdelen
ha sådan omfattning och effektivitet att investeringarna i den delen blir lönsamma.
Vid prövning om en investering är önskvärd från allmän synpunkt
bör, om det är påkallat med hänsyn till investeringens storlek, bl. a. beaktas
de effekter som åtgärden kan få på marknadsutvecklingen inom landet för
den produkt som investeringen avser. Enligt departementschefens mening
bör dock en överskottssituation i fråga om viss produkt inte utgöra hinder
för stöd till sådana ytterligare investeringar i produktionsgrenen i fråga som
är ägnade att höja produktionens effektivitet. Något krav att investeringen
inte får avse större anläggning än som huvudsakligen behövs för förädling
eller lagring av produkter från ifrågavarande jordbruksföretag bör inte
ställas upp. Det är nämligen angeläget att en lämplig specialisering inom
jordbruksproduktionen inte motverkas. Utredningens förslag att det statliga
ekonomiska stödet skall avse jordbruksföretag med förutsättningar att tilllämpa
rationell teknik och vars tillkomst eller fortvaro är önskvärd från
allmän synpunkt mötte inte några invändningar från remissinstanserna.
Även departementschefen anser sig i huvudsak kunna biträda utredningens
förslag. Han förordar därför att ekonomiskt stöd bör avse jordbruksföretag
som äger, eller kan förutses inom nära framtid få, förutsättningar för rationell
jordbruksdrift och vars tillkomst eller fortvaro är önskvärd från allmän
synpunkt. Stödets syfte bör vara att främja finansiering av åtgärder,
som bedöms höja jordbruksföretagets effektivitet, samt att i vissa fall
underlätta förvärv och drift av effektiva jordbruk.
Med hänsyn till det nyss anförda och till att den pågående tekniska och
ekonomiska utvecklingen kräver färre och större enheter inom jordbruket
bör begränsningen av vissa delar av det ekonomiska stödet till att avse
brukningsenheter av högst tvåfamilj sjordbruks storlek enligt departementschefens
mening upphöra. Tillkomsten och fortvaron av stödjordbruk bör
inte längre främjas genom ekonomiskt stöd. Som stödjordbruk bör i detta
sammanhang betraktas även deltidsjordbruk vars innehavare har sin huvudsakliga
sysselsättning utanför jord- och skogsbruksnäringen. Jordbruksföretag
som inte är bärkraftiga bör få statligt stöd, om de kan förutses inom
en nära framtid genom rationaliseringsåtgärder få förutsättningar för rationell
jordbruksdrift. Vidare behövs enligt departementschefens mening
inte längre särskilda bestämmelser av social natur för det statliga stödet på
ifrågavarande område.
B 150 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Jordbruksutskottet anslöt sig i allt väsentligt till de i propositionen angivna
allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken under den framtid som
kan överblickas (JoU 1967: 25 s. 41). Utskottet underströk särskilt att en
fortsatt snabb rationalisering bör främjas. Enligt utskottets mening måste
uppbyggandet av rationella jordbruksföretag få anses vara det centrala syftet
med denna rationaliseringsprocess. Utskottet ansåg i likhet med departementschefen
att statens insatser på jordbruksrationaliseringens område
bör syfta till att göra företagen så effektiva som möjligt, oavsett företagsformen,
och att det fortsatta arbetet för jordbrukets rationalisering i främsta
hand borde inriktas på att åstadkomma bärkraftiga familjejordbruk. Vidare
framhöll utskottet vikten av att inom ramen för rationaliseringsmålsättningen
möjligheterna till ett successivt uppbyggande av jordbruksföretagen
mot allt effektivare enheter tas tillvara.
Departementschefen. De allmänna lämplighetskraven i 19 kap. 2 § JDL
gäller i princip för alla slag av fastigheter. Närmare föreskrifter om hur en
jordbruksfastighet bör vara beskaffad har tagits upp i 3 § 2 mom. av samma
kapitel. Enligt dessa föreskrifter fordras för att jordbruksfastighet, som
inte är att hänföra till stödjordbruk, skall anses lämpad för sitt ändamål
att den varaktigt kan ge brukaren och hans familj tillfredsställande bärgning.
Kommittén har i sitt förslag tagit upp bestämmelser av motsvarande
innehåll. Dess förslag bygger sålunda liksom JDL på ett försörjningskrav
som anknutits till familjejordbruket.
Jag är ense med kommittén om att FBL bör uppta en närmare utveckling
av lämplighetskraven i fråga om jordbruks- och skogsbruksfastighet er.
Frågan om utformningen av lämplighetskraven för jordbruksfastigheter har
emellertid efter det att kommittén avgav sitt betänkande kommit i ett nytt
läge sedan nya riktlinjer för jordbrukspolitiken antagits av statsmakterna
år 1967. Det kan visserligen antas alt familjejordbruket under överskådlig
tid kommer att vara den företagsform som dominerar inom det svenska
jordbruket. De nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken innebär emellertid
att statens medverkan i jordbrukets rationalisering bör avse uppbyggnad
av effektiva jordbruksföretag utan begränsning till någon särskild företagsform.
Anknytning av lämplighetskravet till ett visst försörjningskrav är
därför inte längre realistiskt. I framtiden bör olika typer av fastigheter och
företag få förekomma vid sidan av varandra och i inbördes konkurrens.
Oavsett vilken företagsform som föreligger bör gälla att fastigheten skall
medge tillfredsställande lönsamhet hos det företag som drivs på fastigheten.
I förevarande sammanhang skall det på fastigheten bedrivna företaget bedömas
självständigt och sålededes med bortseende från tillfälliga förhållanden
som sidoarrenden o. d. Att företaget skall bedömas självständigt
innebär också att man skall bortse från andra inkomstmöjligheter som
fastighetsägaren kan bereda sig vid sidan av jordbruksföretaget. I vissa
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 151
fält torde det nuvarande familjejordbruket i storlekshänseende vara tillräckligt
för att sådan lönsamhet skall uppnås. I andra fall återigen torde
fordras jordbruk av tvåfamilj styp eller av än större storlek. Vilka krav,
uttryckta i areal, ägosammansättning, arbctskraftsåtgång eller på annat
sätt, som bör ställas upp, får i det enskilda fallet bedömas med hänsyn till
driftsform och övriga föreliggande förhållanden. Att förhållandena kan
växla mycket starkt mellan olika trakter är uppenbart. Normalt torde få
krävas att till fastigheten hör behövlig åkerjord. I vissa fall måste det med
hänsyn till driftsformen också krävas tillgång till annan nyttighet, t. ex.
skogsmark, betesmark eller fiskevatten. Det är dock inte påkallat att ange
detta i lagtexten. Detalj föreskrifter beträffande ägoslagssammansättningen
skulle kunna motverka specialisering av jordbruksföretagen.
Det särskilda krav som enligt det anförda bör ställas upp beträffande
jordbruksfastigheter och som med hänsyn till det anförda bör uttryckas
så att fastigheten skall medge tillfredsställande lönsamhet hos det företag
som bedrivs på fastigheten torde helt överensstämma med de gällande jordbrukspolitiska
riktlinjerna. I allmänhet torde den föreslagna bestämmelsen
inte fylla någon självständig funktion vid sidan av de allmänna lämplighetskraven
i 1 § av departementsförslaget. För vissa fall kan bestämmelsen emellertid
ge ytterligare någon ledning för tillämpningen.
Kommittén har föreslagit att bestämmelserna i 19 kap. 3 § JDL om stödjordbruk
utan saklig ändring skall tas upp i den nya lagen. Under senare år
torde nybildning av stödjordbruk ha förekommit bara i obetydlig omfattning.
Med hänsyn till bl. a. den allmänna ökningen av levnadsstandarden
har denna jordbrukstyp minskat starkt och i framtiden torde detta bli
fallet i än högre grad. Därtill kommer att antalet jordbruksfastigheter med
så ringa areal att de kan betecknas som stödjordbruk är mycket stort.
Allmänt sett föreligger därför inte något behov av bestämmelser som medger
att stödjordbruk bildas. Det tyngst vägande skälet för att utmönstra bestämmelserna
om bildande av stödjordbruk är att denna jordbrukstyp inte
är förenlig med den rådande jordbrukspolitiska målsättningen. Denna omfattar
nämligen endast bildandet av företag som ger sina innehavare full
sysselsättning. Nybildning av stödjordbruk bör därför inte tillåtas enligt
PBL. Som stödjordbruk betraktas därvid varje slag av deltidsjordbruk,
oberoende av beskaffenheten av den sysselsättning som ägaren har vid
sidan av jordbruket.
Mot bakgrund av vad j ag sålunda anfört har de i 4 § av kommittéförslaget
intagna bestämmelserna inte tagits upp i departementsförslaget. Ändringar
i fråga om befintliga fastigheter av typen stödjordbruk kan ske med stöd
av de bestämmelser angående undantag från lämplighetskraven som föreslås
i det följande.
I andra stycket av paragrafen tas upp särskilda bestämmelser om skogsbruksfastighet.
Bestämmelserna bygger på 5 § i kommittéförslaget. För att
B 152
Kimgl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
fastighet skall kunna anses lämplig för skogsbruk måste som kommittén
har uttalat fordras att den medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.
Beträffande innebörden av detta villkor hänvisar jag till vad kommittén har
anfört. Kommittén har föreslagit att i lämplighetskravet också bör inrymmas
det villkoret att fastigheten medger en ändamålsenlig skogsskötsel. Jag
delar den uppfattning som framförts av skogsstyrelsen att skogsskötseln
inte är ett självständigt ändamål utan ett medel att nå fram till ett gott ekonomisk
resultat. Kravet på ändamålsenlig skogsskötsel har därför inte tagits
med i departementsförslaget.
Kommittén har berört frågan om vilka fastigheter som skall betecknas
som skogsbruksfastigheter och angett vissa riktlinjer för avgränsning mellan
sådana fastigheter och jordbruksfastigheter. Med hänsyn till att ett
fastighetsekonomiskt betraktelsesätt skall vara avgörande för lämplighetsprövningen
i fråga om såväl jordbruksfastighet som skogsbruksfastighet
torde frågan ha ganska ringa betydelse. Frågan blir ju aktuell vid lämplighetsprövningen
endast i den mån de särskilda lämplighetskraven för jordbruk
skall tillämpas på fastighet som omfattar såväl skogsbruk som jordbruksdrift.
Enligt min mening måste frågan i första hand bedömas med
hänsyn till vilket ändamål som är det dominerande. Om fastigheten är ett
kombinerat jord- och skogsbruk — varvid fordras att jordbruksdelen har
sådan omfattning och effektivitet att investeringarna i den delen blir lönsamma
— skall särskild prövning enligt andra stycket inte ske beträffande
skogen, utan fastigheten bedöms i sin helhet enligt första stycket. Om jordbruksdelen
inte uppfyller nyss berörda krav men jordbruket kan bedömas
som utvecklingsbart, skall vid lämplighetsprövningen likaledes enbart bestämmelserna
i första stycket tillämpas. Är jordbruket däremot inte utvecklingsbart
skall fastigheten vid lämplighetsprövningen bedömas enbart enligt
bestämmelserna för skogsbruksfastighet i andra stycket.
Som kommittén har framhållit torde lämplighetskravet endast medge
bildandet av relativt stora fastigheter. Ett sådant resultat får anses välmotiverat.
Den tekniska utvecklingen, som medför bl. a. mekanisering av
skogsbruket, bär gått snabbt under senare år och torde komma att ytterligare
accentueras. Detta medför en ökning av kraven på skogsbruksfastigheternas
storlek. I likhet med kommittén anser jag det inte möjligt att ange
några bestämda riktlinjer till ledning för de fastighetsbildande organen vid
bedömning av frågan om vilken omfattning skogsbruksfastighet lämpligen
bör ha. Jag erinrar om att den år 196fi tillsatta skogspolitiska utredningen
enligt direktiven skall söka klarlägga hur en skogsbruksenhet bör vara beskaffad
för att under olika betingelser medge en rationell drift. Utredningens
arbete beräknas pågå under åtminstone hela innevarande år. Det finns
anledning räkna med att utredningsresultatet skall kunna utnyttjas för tilllämpningsanvisningar
i anslutning till förevarande bestämmelse.
F. n. torde inom privatskogsbruket endast ett begränsat antal fastigheter
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969 B 153
omfatta så stor areal att de uppfyller lämplighetskravet. Uppenbart är
emellertid att det finns ett mycket stort antal fastigheter som inte har tillräcklig
skogsareal för att medge ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift
vid självständig brukning och som saknar jordbruksjord eller endast har
otillräcklig sådan jord. Möjligheterna att driva ett lönsamt skogsbruk på
sådana fastigheter har ökat genom tillkomsten av samverkan inom privatskogsbruket.
F. n. omfattar skogsbruks- och samverkansområdena c:a 2,5
milj. ha skogsmark eller 22 % av privatskogsbruket. En ökad samverkan
är önskvärd och torde också vara att vänta. Om samverkan av godtagbar
omfattning och stabilitet åvägabringas, kan för ett inte obetydligt antal
fastigheter erhållas ekonomiskt tillfredsställande brukningsförhållanden,
trots att de inte uppfyller de krav som bör gälla för självständiga skogsbruksfastigheter.
Det är dock inte försvarligt att genom nybildning ytterligare
öka antalet skogsbruksfastigheter som inte medger tillfredsställande
lönsamhet vid självständig användning. Vid tillämpningen av förevarande
bestämmelse i samband med nybildning av fastighet får således hänsyn till
samverkansförhållanden inte tas vid den fastighetsekonomiska bedömningen.
6 §•
Paragrafen, som motsvarar 6 § första stycket i kommittéförslaget, innehåller
föreskrifter till skydd för jordbruksnäringen.
Kommittén. Enligt 19 kap. 3 § 1 mom. JDL gäller vid avstyckning vissa
bestämmelser till skydd för jordbruksnäringen. Bestämmelserna avser att
hindra skadlig delning av jordbruksfastighet. Avstyckning från jordbruksfastighet
får inte äga rum, om ändringen i fastighetsindelningen skulle för
jordbruksnäringen medföra men av någon betydelse. Om avstyckningen
sker för jordbruksändamål, fordras att ändringen i fastighetsindelningen
kan antas för jordbruksnäringen medföra fördel som överväger med delningen
förenade olägenheter.
Kommittén anser att dessa bestämmelser till skydd mot skadlig jorddelning
otvivelaktigt haft stor jordbruksekonomisk betydelse. Allmän enighet
synes också råda om deras berättigande. De har utgjort ett värdefullt för
att inte säga nödvändigt komplement till lämplighetskraven i fråga om jordbruksfastighet.
Eftersom dessa krav enligt kommitténs förslag är avsedda
att behållas i stort sett oförändrade, torde också samma skyddsbestämmelser
behövas i fortsättningen. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna
överflyttas till den nya lagstiftningen och omarbetas så, att de blir
tillämpliga även på andra fastighetsbildningsåtgärder än avstyckning. Eftersom
särskilt en sådan åtgärd som fastighetsreglering kan äga rum för samtidigt
tillgodoseende av mer än ett ändamål, blir det nödvändigt att ta ställ
-
B 154
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ning till frågan vilkendera av de båda reglerna, den att fördelen skall överväga
olägenheterna eller den att men av någon betydelse för jordbruksnäringen
inte uppkommer, som bör tillämpas när åtgärden företas i syfte
att tjäna såväl ett jordbruksintresse som ett annat ändamål. Kommittén
bär ansett sig böra förorda att den i varje särskilt fall lindrigaste regeln blir
tillämplig. Den omständigheten att en åtgärd som är behövlig för annat
ändamål än jordbruk tillika vidtas för alt en önskad ändring av jordbruksfastighet
skall komma till stånd bör nämligen inte försvåra åtgärden. Ett
krav på positiv effekt för jordbruket bör alltså inte i allmänhet upprätthållas,
men om åtgärden i visst hänseende skulle vara till men för jordbruket,
bör det vara tillåtet bortse från detta under förutsättning att det
kompenseras av samtidig fördel från jordbrukssynpunld. Med anledning
av vad som nu sagts och då det tydligare än som hittills skett bör anges vad
som avses med att en åtgärd äger rum för ett visst ändamål, bör bestämmelserna
redigeras om. En sådan åtgärd synes böra äga rum också för att
bestämmelsernas verkliga innebörd skall komma till tydligare uttryck. Till
en början bör därför föreskrivas att fastighetsbildning som berör jordbruksfastighet
inte får äga rum med mindre åtgärden kan antas för jordbruksnäringen
medföra fördel som överväger med åtgärden förenade olägenheter.
Denna huvudregel bör därefter modifieras genom ett tillägg av innehåll
att, om syftet med fastighetsbildningen är att tillskapa eller förbättra fastighet,
avsedd för annat ändamål än jordbruk, åtgärden dock far ske, om den
inte för jordbruksnäringen medför men av någon betydelse.
Vid tillämpningen av de sålunda föreslagna bestämmelserna synes enligt
kommittén viss försiktighet böra iakttas så att fastighetsreglerande åtgärder,
särskilt sådana som uteslutande rör jordbruksfastigheter, inte blir
underkastade onödigt hårda restriktioner. Är samtliga sakägare ense om
genomförandet av sådan åtgärd, lär det i allmänhet finnas skäl att utan
närmare utredning anta att åtgärden är till fördel för jordbruksnäringen.
Om någon olägenhet för jordbruket inte är förbunden med åtgärden, synes
den därför utan vidare kunna tillåtas.
Att närmare klargöra vad som i allmänhet bör förstas med fördel respektive
med olägenhet eller men för jordbruksnäringen torde inte vara behövligt
eller lämpligt. Tydligt är att bedömningen av en åtgärds tillåtlighet i
dessa hänseenden främst bör ske med utgångspunkt från åtgärdens inverkan
på jordbrukets produktionskostnader, men att i lagen begränsa prövningen
härtill synes inte böra komma i fråga. Det maste nämligen under vissa
betingelser, t. ex. om varuinförseln till riket i följd av krig blir avstängd,
vara möjligt att ta hänsyn även till ändringar i jordbrukets bruttoproduktion.
Bedömningen bör sålunda utan bindande regler kunna anpassas efter
de vid varje tidpunkt föreliggande förhållanden som bestämmer jordbrukspolitikens
målsättning.
Vad som nu sagts innebär enligt kommitténs mening ingalunda att det
B 155
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
saknas berättigad anledning att i vissa särskilda avseenden meddela föreskrifter
till ledning för bedömningen av vad som är skadligt för jordbruket.
Med hänsyn till skogens betydelse för jordbruket torde det även få anses
motiverat att, som också skett i gällande lagstiftning, närmare reglera frågan
om skogsmarks avskiljande från odlad jord. En motsvarighet till bestämmelserna
i 19 kap. 3 § 1 mom. andra stycket JDL bör tas upp i den nya lagen.
På grund härav bör i denna paragraf föreskrivas att som menligt för jordbruket
skall anses att i ort, där det i allmänhet på grund av natur- och
näringsförhållanden förutsätts att till jordbruksfastighet hör skog, skogsmark
skiljes från odlad jord, såvida inte skogsmarken tilläggs jordbruksfastighet
eller med hänsyn till skogstillgången i orten prövas inte behöva
behållas vid jordbruket där.
Remissyttrandena. Lantmåteristyrelsen berör tillämpningen av bestämmelsen
i första stycket såvitt gäller avstyckning från fastighet med upphörande
ofullständigt jordbruk av tomt jämte mangårdsbyggnad vars beskaffenhet
är sådan att upprustning för jordbruksändamålet är ekonomiskt
oförsvarlig men som ändå kan fylla en funktion som fritidsbostad
e. d. Från styckningsfastighetens och jordbruksnäringens synpunkter
synes sådan tomtmark generellt sett kunna betraktas som obebyggd.
Såvitt angår tillgodoseendet av jordbruksnäringens intressen borde
avstyckningen således kunna ske, under förutsättning att tomtmarkens
avstående inte inverkar på styckningsfastighetens lämplighet i större utsträckning
än som normalt är fallet för att avstyckning skall få tillåtas.
Enligt styrelsens mening kan i fall som de nu exemplifierade avstyckning
inte vägras.
Överlantmätaren i Hallands län önskar en kompletterade bestämmelse
till förhindrande av att god jordbruksjord tas i anspråk för fritidsbebyggelse.
Utformningen av skyddet för jordbruksnäringen möter erinran så till vida
som en del remissinstanser anser att jordbruket priviligieras på skogsbrukets
bekostnad.
Domänstyrelsen finner det sålunda anmärkningsvärt att jordbruket ges
företräde framför praktiskt taget varje annan näring.
Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om inte en total omprövning
av förhållandet mellan jordbruk och skogsbruk bör göras. Hovrätten erinrar
om att bestämmelserna i 6 § första och andra styckena i sak stämmer
överens med bestämmelserna i 19 kap. 3 § 1 mom. första och andra styckena
JDL. Som kommittén framhållit (bet. s. 176) har sistnämnda bestämmelser
stundom i rättstillämpningen ansetts innefatta ett nära nog absolut förbud
mot varje avstyckning av skogsmark från odlad jord, detta trots att förarbetena
till lagstiftningen inte ger stöd för en så restriktiv tolkning. Inte
heller den av kommittén förordade tolkningen av bestämmelserna synes
B 156 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
emellertid möjliggöra en lämplig avvägning mellan jordbrukets och skogsbrukets
intressen. Hovrätten vill därför starkt ifrågasätta om man inte nu,
när ett nytt lagförslag skall läggas fram, bör ompröva förhållandet mellan
jordbruk och skogsbruk samt dessa näringars inbördes prioritet. Med hänsyn
till det allmänt kända och även av kommittén (bet. s. 171) omvittnade
förhållandet, att skogsbruket intar en dominerande plats i dagens svenska
näringsliv, synes det inte rimligt att jordbruket ges ett så markant företräde
framför skogsbruket som f. n. är fallet. Liknande erinringar kan riktas mot
andra punkter i lagförslaget, exempelvis nästföljande paragraf, där dock
en justering till skogsbrukets förmån skett (jfr bet. s. 180), samt 6 kap. 2 §
andra stycket. En jämkning av dessa bestämmelser i syfte att bättre tillgodose
skogsbrukets berättigade intressen borde övervägas.
Liknande synpunkter anförs av Svea hovrätt.
Skogsindustriernas samarbetsutskott uttalar med instämmande av industriförbundet
en råd kritiska anmärkningar mot kommitténs behandling av
skogsbruket. Utskottet anser att kommittén inte förmått utforma regelsystemet
så, att det kan anpassas till en långt gående utveckling i fråga om att
överföra inte lönsamma jordbruk till skogsmark. Genom att kommittén i
stort sett lagt reglerna i JDL till grund för sitt förslag, bygger detta på
värderingar som inte längre kan anses bärkraftiga. Förhållandet framträder
med särskild tydlighet i 6 § som ger jordbruksnäringen prioritet i förhållande
till praktiskt taget varje annan näring. Med den nuvarande utvecklingen,
som såvitt man nu kan bedöma kommer att bestå under överskådlig
framtid, är detta inte försvarligt. Presumtionsregeln i paragrafens andra
stycke understryker förslagets otidsenlighet. Med de av kommittén uppställda
premisserna finns det ingen som helst anledning att till varje pris
bevara ett jordbruk i en ort, om det är så att skogen med större vinst skulle
kunna läggas till en skogsfastighet, något som inte sällan torde vara fallet.
Ändå leder en strikt tillämpning av stadgandet till delta. Enligt samarbetsutskottets
mening förutsätter den snabba utvecklingen på förevarande område
en långt mer generellt utformad lagtext än den av kommittén föreslagna.
Behövlig elasticitel uppnås lättast genom att 6 § andra stycket utgår.
Därigenom öppnas åtminstone någon möjlighet att låta ändrade jordpolitiska
värderingar ta sig praktiska uttryck. För alt få en ändamålsenlig avgränsning
av de fastigheter för vilka särreglerna skall gälla måste man utgå
från den av kommittén hävdade jordpolitiska målsättningen. Kommittén
har i detta avseende understrukit nödvändigheten av en accelererad yttre
rationalisering. Mot den bakgrunden får det under inga omständigheter
komma i fråga att tillämpa de föreslagna särreglerna så, att en i och för sig
önskvärd utveckling hindras eller fördröjs. Lagtexten är emellertid så vag
och kommitténs uttalanden i dessa avseenden så glidande, att en sådan
tillämpning med skäl kan befaras. Man måste därför ovillkorligen fordra
ett auktoritativt uttalande av innebörd att de särskilda bestämmelserna för
B 157
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
jordbruksfastigheter skall gälla uteslutande jordbruk som med hänsyn
främst till storlek, sammansättning och ekonomiskt läge är eller kan förväntas
bli bärkraftiga. Ett sådant uttalande skulle effektivt avskära vidare
diskussioner om huruvida specialreglerna gäller också till förmån för stödjordbruken
och sådana fastigheter vilka inte för framtiden kan beräknas
bestå som självständiga jordbruk.
Frågan om villkoren för att skilja skog från jord har tagits upp även av
skogsvårdsstijrelsen i Östergötlands län, som uttalat att de av kommittén
föreslagna villkoren för bildande av särskilda skogsfastigheter borde vara
tillräckliga och att förbudsreglerna i 6 § andra stycket därför kunde utgå.
Skälen till denna ståndpunkt synes vara att skogsvårdsstyrelsen ansett sistnämnda
regler innebära ett absolut förbud att skilja jord och skog i trakter,
där det över huvud taget finns ett behov av att komplettera jordbruksfastigheter
med skog. Skogsstyrelsen framhåller emellertid att kommitténs
analys av denna fråga i specialmotiveringen till 6 § ger vid handen att så
inte varit avsikten men att den praktiska tillämpningen av gällande lag
i vissa delar av landet gått i angiven riktning. Om den av kommittén gjorda
tolkningen är riktig, synes man i avvaktan på de eventuella nya jordpolitiska
linjer som kan komma fram ur 1960 års jordbruksutrednings arbete och
i den väntade nya jordförvärvslagstiftningen ha anledning acceptera kommitténs
lösning av problemet.
De jordpolitiska villkoren i 6 och 7 §§ innebär i väsentliga stycken en
diskriminering av livskraftiga skogsbruk till förmån för mer eller mindre
oräntabla jordbruk, framhåller Sveriges skogsägareförbund, som anser sig
böra avge en bestämd gensaga mot denna inställning. Enligt förbundets
mening är det emellertid inte möjligt att i detalj fixera villkoren med hänsyn
till pågående överväganden på hithörande område i andra sammanhang.
Departementschefen. Det synes råda allmän enighet bland remissinstanserna
om att vissa bestämmelser till skydd för jordbruksnäringen behövs i
PBL. Flera av de remissinstanser som uttalat sig i frågan har dock ansett
att jordbrukets intressen inte bör prioriteras framför andra allmänna intressen
så starkt som i kommittéförslaget. För egen del är jag övertygad om
behovet av skyddsregler men anser att de delvis bör få en annan utformning
än kommittén har föreslagit.
Föreskriften i nuvarande lagstiftning att fastighetsbildning som berör
jordbruksfastighet inte får äga rum, om inte åtgärden kan antas för jordbruksnäringen
medföra fördel som överväger de med åtgärderna förenade
olägenheterna, har till ändamål alt hindra en uppdelning av större eller
medelstora jordegendomar. Som skadligt för jordbruket anses också vara
att genom avstyckning från jordbruksfastighet avskilja mark på vilken
mangårdsbyggnad eller ekonomibyggnad är belägen, om inte styckningsdelarna
ingår i sammanläggning. Den ifrågavarande regeln avser alt posi
-
B 158
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
tivi främja en utveckling i enlighet med de allmänna riktlinjerna för jordbrukets
rationalisering. När avstyckning från jordbruksfastighet sker för
annat ändamål än jordbruk, är den tillåten om ändringen i fastighetsbildningen
inte länder jordbruksnäringen till men av någon betydelse.
Vissa av motiven för de nu gällande bestämmelserna till skydd för jordbruket
synes fortfarande äga giltighet. Sålunda är med hänsyn till jordbrukspolitikens
allmänna inriktning ändamålet att hindra en uppdelning
av större eller medelstora jordegendomar nu av än större vikt än tidigare.
Också syftet att hindra avskiljande från jordbruksfastighet av mark, på
vilken mangårdsbyggnad eller ekonomibyggnad är belägen, synes böra upprätthållas.
Ett delvis annat synsätt bör dock anläggas på denna fråga än vad
som tidigare varit fallet, varför skyddet bör inskränkas till att avse endast
byggnader som bör bibehållas för jordbruksändamål.
De allmänna skyddsbestämmelserna till förmån för jordbruksnäringen
bör i sali utformas enligt kommitténs förslag. I departementsförslaget föreskrivs
sålunda att fastighetsbildning, som berör jordbruksfastighet, får äga
rum endast om åtgärden medför sådan fördel för jordbruksnäringen som
överväger de olägenheter som är förenade med åtgärden. I likhet med kommittén
anser jag att bedömningen av vad som skall anses vara till fördel
eller olägenhet för jordbruksnäringen bör kunna anpassas efter de förhållanden,
som vid varje tidpunkt bestämmer jordbrukets målsättning. Att så
måste ske är ofrånkomligt, om FBL skall bli ett smidigt instrument för åt!
medverka till jordbrukets rationalisering.
I andra stycket tas upp undantagsbestämmelser. Enligt dessa är fastighetsbildning
som åsyftar tillskapande eller förbättring av fastighet avsedd
för annat ändamål än jordbruk tillåten, om åtgärden inte medför olägenhet
av någon betydelse. Beträffande ytterligare undantagsbestämmelser skall
jag återkomma senare.
I kommittéförslaget har tagits upp särskilda föreskrifter om tillämpningen
av nämnda skyddsbestämmelser när fråga uppkommer om skiljande
av skogsmark från odlad jord. Kommitténs förslag stämmer överens
med motsvarande bestämmelser i 19 kap. 3 § 1 mom. JDL. Den fråga som
här behandlas har tilldragit sig intresse från flera remissinstansers sida.
Förutsättningarna för bedömning av frågan om att genom fastighetsbildning
skilja skog från odlad jord har genom de senare årens utveckling
inom jordbruk och skogsbruk ändrats väsentligt. Arealen odlad jord undergår
en ständig och betydande minskning. Räknat per år uppgår denna
minskning f. n. till ca 50 000 ha åker. Enligt en beräkning som utförts av
lantbruksstyrelsen kommer under vissa förutsättningar arealen åker, som
f. n. uppgår till ca 3,0 milj. ha, att under åren fram till år 1980 nedgå till ca
1,9—2,4 milj. ha. Minskningen bedöms emellertid bli väsentligt olika i olika
delar av landet. Den väntas bli störst i skogsbygderna, där jordbruket kan
väntas minska mycket starkt. I sådana bygder, där det i allmänhet på grund
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 159
av natur- och näringsförhållanden förutsätts att till jordbruksfastighet hör
skog, kan därför på grund av den väntade minskningen av de odlade arealernas
omfattning förutsättas att efterfrågan på skog till jordbruket kommer
att minska.
Till samma resultat torde också en annan utvecklingstendens komma att
bidra. För lönsamhet i jordbruket krävs numera väsentligt större arealer
odlad jord till varje företag än vad som hittills i allmänhet ingått i fastigheterna.
Den areal skogsmark som behövs per arealenhet åker blir till följd
härav lägre än f. n.
Såväl utvecklingstendensen med en sannolik minskning av arealen odlad
jord som minskningen av behövlig areal skogsmark per arealenhet åker
leder sålunda till att den behövliga arealen skog till jordbruket i allmänhet
kommer att minska. Också förhållandena inom skogsbruket med utveckling
av nya, ofta starkt mekaniserade, driftsformer torde successivt komma att
leda till att jord och skog i ökad utsträckning skiljs i brukningshänseende.
De sålunda ändrade förhållandena har redan i vissa avseenden påverkat
lagstiftningen. Jag erinrar om den liberalisering av reglerna om förvärv av
jordbruksfastighet som skedde genom tillkomsten av jordförvärvslagen den
14 maj 1965 (nr 290). Liknande ändringar synes motiverade också i fastighetsbildningslagstiftningen.
Något uttryckligt förbud att skilja skog från
odlad jord bör därför inte ställas upp.
Det sagda innebär inte att det alltid bör vara tillåtet att skilja skog från
odlad jord. Frågan måste bedömas i första hand med hänsyn till de allmänna
lämplighetsvillkoren. Därvid måste särskilt lönsamhetssynpunkter
beaktas. Av betydelse i detta sammanhang blir givetvis också den allmänna
skyddsbestämmelse för jordbruksnäringen som tas upp i denna paragraf.
Jag anser det angeläget framhålla att vid bedömning av frågan om skog
skall få skiljas från jordbruksfastighet skyddsreglerna för jordbruksnäringen
tar sikte endast på de lönsamma eller utvecklingsbara jordbruksfastigheterna.
Vid avvägningen emellan jordbrukets och skogsbrukets intressen
måste stor hänsyn få tas till de lokala förhållandena. I vissa trakter
är det över huvud inte möjligt att på ett lönsamt sätt bedriva jordbruk
medan skogsbruket har goda utvecklingsmöjligheter. När det gäller sådana
trakter finns det enligt min mening inte skäl att slå vakt om jordbruksnäringen
utan i stället bör fastighetsbildningen där främja utvecklingen av
skogsbruket.
7 §.
Paragrafen, som motsvarar 7 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser
om förbud mot uppdelning av skogsmark.
Kommittén. Vid 1947 års lagstiftning ansågs inte endast jordbruket utan
även skogsbruket behöva särskilda skyddsregler. Eftersom en uppdelning
av skogsmarken på olika fastigheter lätt kunde försämra möjligheterna att
B 160 Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
ekonomiskt utnyttja skogen, fann man det angeläget att förhindra sådan
parcellering av skogen som, utan att det allmänna lämplighetskravet träddes
för nära, inverkade menligt på skogsbruket. Som följd härav tillkom den
nu gällande bestämmelsen i 19 kap. 3 § 3 mom. JDL. Enligt första punkten
i detta lagrum får mark som är avsedd för skogsbruk inte delas upp på
olika fastigheter så, att möjligheterna att ekonomiskt utnyttja skogen undergår
försämring av någon betydelse. Även om detta förbud i första hand gäller
skadlig parcellering av skogsmarken, riktar det sig också mot en mindre
ändamålsenlig arrondering av skogsskiftena. Eftersom viss eftergift från
förbudet behövdes av hänsyn till jordbruket, meddelades i andra punkten
av lagrummet en undantagsbestämmelse. Enligt denna får åtgärden ske, om
den prövas erforderlig för ändring i fastighetsindelningen som främjar
jordbruksnäringen och om därigenom inte uppkommer avsevärd olägenhet
för skogsbruket. Enligt det i propositionen framlagda förslaget skulle
undantaget gälla i alla fall där avstyckning främjade jordbruksnäringen,
men på föranledande av andra lagutskottet — som i likhet med vissa remissinstanser
fann det betänkligt att så generellt medge undanlag för jordbruksnäringen
— erhöll bestämmelsen sin slutliga utformning. Enligt vad utskottet
uttalade torde det visserligen med hänsyn till den betydelse tilldelningen
av skog under vissa omständigheter hade för ett jordbruks bärkraft
vara ofrånkomligt att intresset att skogen inte delades fick träda tillbaka i
viss omfattning. Delning av skogsmark genom avstyckning borde alltså i
allmänhet vara tillåten, om det gällde att bilda bärkraftiga jordbruk, och
vidare borde, menade utskottet, överföring av skog för komplettering av
mindre jordbruk principiellt få ske, när syftet med överföringen var att
åstadkomma en från det allmännas synpunkt önskvärd förstärkning av
ofullständiga jordbruk. För de eftergifter från förbudet att dela skogen
vilka sålunda måste göras till förmån för jordbruksnäringen syntes dock
någon begränsning böra uppställas. EU visst skydd för intresset att skogen
inte delades i alliför stor utsträckning låg visserligen i det allmänna lämplighetskravet,
som regelmässigt skulle hindra att direkt olämpliga skogsfastigheter
uppstod, men detta krav torde knappast kunna anses till fyllest.
Därför syntes det utskottet böra gälla att, om en tilltänkt avstyckning av
skogsmark i visst fall skulle medföra avsevärd olägenhet för skogsbruket,
avstyckningen i regel inte borde vara medgiven. (Se 2LU 1947:47 s. 81, NJA
II 1948 s. 26.)
Intresset av att fastighetsbildningsverksamheten bedrivs på ett sätt som
gagnar eller i varje fall inte motverkar skogsbruksnäringen har vuxit sig allt
starkare med åren. Det synes därför inte råda något tvivel om att en motsvarighet
till gällande förbud mot avstyckning, som innebär en för skogsbruket
skadlig uppdelning av fastighetsbeståndet, har sin plats i den nya
lagstiftningen. Kommittén ansluter sig också i stort till de synpunkter som
blev bestämmande för utformningen av den nuvarande undantagsregeln till
B 161
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
förmån för jordbruket men ifrågasätter huruvida det inte nu kan vara berättigat
att vid avvägningen mellan jordbrukets och skogsbrukets intressen
tillmäta den senare näringsgrenen något större betydelse än som hittills
skett. Om man, för att skogsintressena skall vika, kräver att en väsentlig
fördel för jordbruksnäringen skall kunna vinnas, torde delning av skogsmark
inte komma att motverkas i de av utskottet i samband med 1947 års
reform särskilt omnämnda situationerna, när sådan delning av utskottet
ansågs böra tillåtas av hänsyn till jordbruket. Samtidigt hindras att vilka
obetydliga fördelar från jordbrukssynpunkt som helst möjliggör skogsdelningar
som, låt vara att avsevärd olägenhet inte genom dem uppkommer för
skogsbruket, dock är till men för detta. Kommittén föreslår en omarbetning
av undantagsregeln i enlighet härmed. Möjlighet till ytterligare undantag
öppnas i 10 och 11 §§ av kommittéförslaget (9 och 10 §§ i departementsförslaget).
F. n. anges förbudet uttryckligen avse uppdelning av skogsmark på olika
fastigheter. Eftersom det är tydligt att även parcellering varigenom skogskomplex
på annat sätt splittras, t. ex. mellan samfällda ägolotter, inte bör
ohämmat få komma till stånd, har kommittén utformat lagtexten så att förbudet
inte blir begränsat att bara gälla uppdelning mellan fastigheter.
Remissyttrandena. Skogsindustriernas samarbetsutskott och industriförbundet
anser att den diskriminering av skogsbruket, som är en följd av 6 §
i kommittéförslaget, accentueras i andra punkten av 7 § i kommittéförslaget.
Den inskränkning — »avsevärd olägenhet» — som gjorts till förmån för
skogsbruket är ytterligt begränsad. Man kan befara att ett åberopande därav
endast undantagsvis kommer att bli tillräckligt beaktat. Kommitténs uttalande
(bet. s. 180 i motiven), att det kan ifrågasättas huruvida det inte nu
kan vara berättigat att vid avvägningen mellan jordbrukets och skogsbrukets
intressen tillmäta den senare näringsgrenen något större betydelse än hittills
skett, ställs genom den föreslagna regeln i en egendomlig dager. Samarbetsutskottet
framför kravet att andra punkten av paragrafen skall utgå.
Lantmåteristgrelsen ifrågasätter om inte för skogsbruket bör finnas en
skyddsbestämmelse vid ändring i markanvändningen. Med uttrycket »mark,
som är avsedd för skogsbruk» torde i anslutning till bestämmelserna i 2 och
10 §§ skogsvårdslagen, få avses skogsmark som inte beräknas bli föremål
för omläggning. När det gäller ändring av markanvändningen som resulterar
i överföring från jordbruksändamål till annat ändamål, har i föregående
paragraf föreskrivits att åtgärden får ske blott den inte medför men
av någon betydelse för jordbruksnäringen. Det synes kunna ifrågasättas om
inte liknande skyddsbestämmelser är på sin plats när det gäller skogsbruket
Departementschefen.
De bestämmelser till skydd för skogsbruket som kommittén
har föreslagit motsvarar vad som f. n. gäller vid avstyckning. Enligt
11 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 162
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
den första punkten av det föreslagna lagrummet får sålunda mark, som är
avsedd för skogsbruk, inte uppdelas så, alt möjligheterna att ekonomiskt
utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse. Förslaget har inte
mött någon erinran vid remissbehandlingen. Med hänsyn till skogsbrukets
betydelse i dagens näringsliv och de lämplighetskrav som bör gälla för skogsbruksfastigheter
samt till det välkända förhållandet att det för godtagbar
ekonomi i skogsbruket ställs allt större krav i fråga om behandlingsytornas
storlek och form, anser jag att motiv föreligger för en skyddsbestämmelse
med det angivna innehållet. Bestämmelsen bör utformas enligt kommitténs
förslag. Med hänsyn till att bestämmelsen är tillämplig vid såväl nybildning
som ombildning av fastigheter bör dock den redaktionella ändringen företas
att ordet »uppdelas» utbyts mot »indelas».
I andra punkten av kommittéförslaget föreslås en undantagsregel. Även
om en fastighetsbildningsåtgärd leder till att möjligheten att ekonomiskt
utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse, är den i vissa fall
tillåten enligt denna regel. En förutsättning är att åtgärden prövas erforderlig
för att väsentlig fördel för jordbruksnäringen skall vinnas och att
den inte innebär att avsevärd skada uppkommer för skogsbruket. Förslaget
har i denna del kritiserats starkt av några remissinstanser som anser att
förslaget är diskriminerande för skogsbruket. Med hänsyn till de ändrade
förhållandena i fråga om jordbruks- och skogsbruksnäringarnas betydelse
anser jag att den föreslagna bestämmelsen till förmån för jordbruket inte
längre är motiverad. Bestämmelsen har därför inte tagits upp i departementsförslaget.
Lantmäteristyrelsen liar i sitt remissyttrande väckt frågan om införande
av en bestämmelse om skydd för skogsbruket vid ändring i markanvändningen.
En sådan bestämmelse finns visserligen i föregående paragraf beträffande
jordbruket, men jag anser inte att något motsvarande behov av
en skyddsregel för skogsbruket har ådagalagts.
8 §■
Denna paragraf, som motsvarar 8 § i kommittéförslaget, innehåller särskilda
bestämmelser om behandlingen av fiske vid fastighetsbildning.
Gällande rätt. Kommittén redogör utförligt för gällande rätts regler om
behandlingen av fisket vid fastighetsbildning (bet. s. 181). Den följande
redogörelsen begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt för att
klarlägga bakgrunden till kommitténs förslag.
De jordpolitiska skyddsbestämmelser som år 1947 infördes i 19 kap. JDL
innefattade inte någon reglering till förmån för fiskenäringen eller fiske
-
B 163
Kungl Maj:ts proposition nr 128 år 1969
vården. I samband med tillkomsten av den nya fiskerättslagstiftningen
genomfördes emellertid år 1950 en ändring av 19 kap. 12 § JDL i syfte att
förebygga att fiske genom avstyckning delas upp i alltför många andelar.
Till grund för lagändringen låg ett av fiskerättssakkunniga år 1947 avgivet
förslag (SOU 1947: 47).
Vid avstyckning kan styckningsfastigheten enskilt tillkommande vattenområde
disponeras på samma sätt som annan mark och alltså avstyckas för
sig eller tillsammans med område på land. Det kan också undantas såsom
för sakägarna gemensamt med stöd av 19 kap. 12 § tredje stycket JDL. Hör
även fisket inom vattenområdet enskilt till styckningsfastigheten, måste
fisket följa med vattnet och kan alltså inte vid avstyckningen behandlas på
annat sätt än vattenområdet (se NJA 1935, s. 442). Är fisket inom styckningsfastighetens
enskilda vattenområde däremot gemensamt för denna och
andra fastigheter, kan styckningsfastigheten s andel i fisket helt eller delvis
läggas till den avstyckade fastigheten. Bestämmelsen i 19 kap. 12 § andra
stycket att vid avstyckning skall bestämmas om och i vad mån med avstyckad
ägovidd skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning
avsatts för gemensamt ändamål, i äga som eljest är samfälld för
stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter eller förmåner,
som tillkommer stamfastigheten, är därvid tillämplig. Genom det
tillägg som infördes vid den förut nämnda lagändringen år 1950 har emellertid
denna möjlighet att låta avstyckad fastighet få andel i samfällt fiske
något utförligare reglerats. Vid avstyckning kan vidare, om styckningsfastigheten
har andel i samfällt vattenområde, bestämmas att andelen helt eller
till viss del skall följa med den avstyckade fastigheten. Är fisket i detta fall
förenat med äganderätten till grunden och sålunda likaledes samfällt, innefattar
sådan andel i vattenområdet som tilläggs den avstyckade fastigheten
en motsvarande andelsrätt i fisket. Här saknas alltså möjlighet att tillförsäkra
fastigheten delaktighet i vattenområdet med undantag av fisket. Det
är inte heller medgivet att tillägga fastigheten andel enbart i fisket (se NJA
1934 s. 605).
Den rätt till fiske som genom avstyckning kan tilläggas fastighet får inte
begränsas att gälla t. ex. enbart husbehovsfiske eller vissa fångstsätt eller
särskilda fiskearter.
Har fisket undergått särskild delning, kan olika, ofta svårlösta problem
aktualiseras, för vilkas besvarande lagen inte lämnar någon ledning. Som
exempel kan nämnas det spörsmål som uppkommer, när fastighet genom
särskild fiskedelning erhåller fiske inom eget vattenområde. Olika meningar
har yppats om i sådant fall en definitiv återförening skall anses ske mellan
vattenområde och fiske eller om fisket fortfarande skall betraktas som en
särskild rättighet vilken vid fastighetsbildning kan disponeras för sig.
Genom den förut omnämnda lagändringen år 1950 (prop. 1950: 60 s. 144)
B 164 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
infördes i 19 kap. 12 § JDL en bestämmelse av innehåll att till ägovidd som
avstyckats inte får läggas andel i fiske, om därigenom skulle för fisket uppkomma
men av någon betydelse. Med denna bestämmelse avses endast fall,
där rätten till fiske är skild från äganderätten till grunden genom att antingen
vattenområdet skiftats men fisket lämnats odelat eller vattenområdet
och fisket vart för sig blivit föremål för särskilda delningar. Bestämmelsen
lägger däremot inte hinder i vägen för att till avstyckad ägovidd lägga andel
i vattenområde med åtföljande fiske. Möjligheten att splittra fiske genom att
avstycka vattenområde med tillhörande fiske inskränks inte heller genom
bestämmelsen, något som utan vidare framgår av utformningen. (Ang. tilllämpningen
se NJA 1963: 170 och 1964 not. C 883).
Kommittén. När det i 19 kap. 12 § JDL talas om men för fiske, synes innebörden
av ordet »fiske» vara något oklar. Att därmed i varje fall avses fiskerinäringen
i orten är tydligt, men skäl kan anföras till stöd för uppfattningen
att även annan verksamhet åsyftas, vilken knappast kan anses ingå
som ett led i fiskerinäringens utövande. Kommittén reserverar för sin del
termen fiske som beteckning på sådan rättighet att fiska som är knuten till
fastighet eller utgör särskild fastighet. Som en sammanfattande benämning
på alla åtgärder som är ägnade att främja tillkomsten av ett rikt och allsidigt
sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt
utnyttjande av fisket använder kommittén begreppet fiskevård.
Under den tid som förflutit efter 1950 års reform har i olika sammanhang
gjorts gällande att skyddet mot en för fiskevården skadlig uppdelning av
fiske alltjämt är otillräckligt. Till belysning härav nämner kommittén att
RLF i skrivelse den 8 december 1952 till chefen för jordbruksdepartementet
hemställde om ytterligare ändringar i JDL i syfte att hindra en alltför långtgående
uppdelning av fiske genom att styckningslott vid avstyckning tilläggs
vattenområde eller andel i sådant område. Inom vissa delar av norra Sverige,
framför allt lappmarkerna, var enligt vad förbundet anförde tillgången på
goda fiskevatten ofta av väsentlig betydelse för den bofasta befolkningens
försörjning. Om fisket där skulle kunna fylla sin viktiga funktion, var det
angeläget att det inte uppdelades på för många händer eller i mer betydande
utsträckning frånhändes den bofasta befolkningen.
Vid sitt ställningstagande till frågan i vilken utsträckning fiskevårdens
intressen skall tillvaratas vid fastighetsbildningsförrättningar slår kommittén
fast att det i varje fall behövs en för all slags fastighetsbildning gällande
föreskrift med samma räckvidd som 1950 års bestämmelse om behandlingen
av fiske vid avstyckning. Huruvida man skall begränsa sig till
en sådan reglering eller införa skyddsbestämmelser, som avser även fiske
som utgör en i äganderätten till grunden ingående befogenhet, synes mera
tveksamt. Kommittén konstaterar att de fisken som är förenade med äganderätten
till grunden inte kan anses vara betydelselösa från fiskevårdssyn
-
B 165
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
punkt. De torde i åtskilliga fall spela en inte oviktig roll för innehavarens
försörjning. En reglering av möjligheterna att uppdela dem synes därför
böra eftersträvas på samma sätt som det befunnits nödvändigt med restriktioner
mot en ohämmad delning av fristående fiskerättigheter.
Vad angår frågan om en reglering av nyssnämnda slag lämpligen kan
genomföras erinrar kommittén om de betänkligheter som uttalades med
anledning av fiskerättskommitténs förslag med förbud mot uppdelning av
varje slags fiske. Mot förslaget i vad det rörde fiske, som var förenat med
rätten till grunden, anmärktes att förslagets genomförande skulle medföra
begränsningar i rätten att dela vattenområden och disponera över andelar i
samfällda vattenområden samt att sådana begränsningar kunde, även om
särskilda förbehåll gjordes i enlighet med förslaget, hindra fullt legitima
och önskvärda fastighetsbildningsåtgärder. Att man vid 1950 års partiella
reform, då det inte var aktuellt med en omprövning av den i JDL fastslagna
principen att fristående fiskerättigheter inte borde få tillskapas, framställde
en sådan anmärkning är förklarligt. Mot anmärkningen synes dock alltid
kunna invändas att det inte torde vara svårare på ifrågavarande område än
eljest i fastighetsbildningssammanhang, när motstridande allmänna intressen
förekommer, att under skäligt hänsynstagande till de olika intressena
och utan att den ena sidans krav helt förbises vinna en godtagbar lösning.
En lämplig avvägning mellan önskemålet att hindra för fiskevården skadlig
uppdelning av fiske inom eget vattenområde, å ena, och kraven på att få
ändamålsenliga ändringar i fastighetsindelning genomförda, å andra sidan,
skulle emellertid uppenbarligen underlättas, om det i vissa situationer var
möjligt att tillskapa fiske som inte är förenat med rätten till grunden. Kommittén
finner sig kunna föreslå en försiktig uppmjukning av JDL i denna
fråga och anser inte minst med hänsyn härtill, att de vid 1950 års reform
uttalade betänkligheterna inte nu bör stå i vägen för en mera allmän reglering
av skyddet för fiskevården.
På grund av vad som sålunda anförts synes ett förbud mot en för fiskevården
skadlig uppdelning av alla slags fisken böra införas, men i anslutning
därtill måste sådana regler meddelas att åtgärder, som är önskvärda
av hänsyn till andra betydelsefulla intressen än fiskevården, inte onödigtvis
hindras. I första stycket av denna paragraf har därför föreskrivits, att fiske
inte får genom fastighetsbildning uppdelas på sådant sätt att fiskevården
lider men av någon betydelse. Vidare har vissa bestämmelser upptagits om
undantag från delningsförbudet. Eftersom jordbruksfastighet utan eget
fiske eller med otillräcklig tillgång till fiske bör kunna kompletteras i detta
hänseende, även om en för fiskevården i viss mån skadlig splittring av fiske
skulle orsakas, har föreskrivits att uppdelning av fiske får äga rum, om
åtgärden är behövlig för att jordbruksnäringen skall främjas. Eftersom
intresset av att fisket inte splittras ibland kan vara så starkt att det inte
bör få träda tillbaka till förmån för andra önskemål, har den ytterligare
B 166 Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1969
förutsättningen för avsteg från delningsförbudet uppställts att genom
åtgärden inte uppkommer avsevärd olägenhet för fiskevården. Undantagsregeln
till förmån för jordbruket gäller vare sig fisket utgör en i förhållande
till rätten till grunden fristående rättighet eller inte. För att förbudet inte
skall alltför strängt begränsa möjligheterna till fastighetsbildande åtgärder
beträffande vattenområde, inom vilket fisket är förenat med äganderätten
till området, har vidare föreskrivits att delning av fiske får äga rum, om
åtgärden behövs för att en i annat avseende än med hänsyn till jordbruket
angelägen ändring i fastighetsindelningen skall åstadkommas. Även för
detta undantag krävs att avsevärd olägenhet för fiskevården inte uppkommer.
För att en ändring i fastighetsindelningen skall kunna anses angelägen
torde den böra vara antingen påkallad för tillgodoseende av allmänt intresse
eller av påtaglig betydelse för enskild sakägare och inte ägnad att motverka
vad som från allmän synpunkt är eftersträvansvärt.
Genom sistnämnda undantag undviks utan tvekan ett flertal av de olägenheter
som enligt tidigare uttalade farhågor skulle vara förbundna med restriktioner
i fråga om rätten att dela fiske som inte utgör en fristående rättighet.
Det är emellertid tydligt att vad som nu har föreslagits inte är tillräckligt
för att åstadkomma en i alla avseenden lämplig avvägning mellan de
olika intressen som kan göra sig gällande vid sådana fastighetsbildningsåtgärder
som avser vattenområde med tillhörande fiske. Om en delning av
vattenområdet medför avsevärd olägenhet för fiskevården, skulle ju högst
önskvärda åtgärder, t. ex. i syfte att åstadkomma utbyggnad av värdefull
vattenkraft, bli förhindrade. Kommittén har i denna fråga kommit till den
uppfattningen att en ytterligare utvidgning av rätten till avsteg från delningsförbudet
inte är att rekommendera. I stället bör den förut antydda
möjligheten att i viss utsträckning tillåta att fiskerättighet frigörs från
äganderätten till grunden på ett tillfredsställande sätt kunna lösa uppkommande
intressekonflikter.
Vid tillkomsten av JDL ägnades stor uppmärksamhet åt frågan om de
fristående fiskerättigheterna, och meningarna var länge delade om i vilken
utsträckning uppkomsten av sådana rättigheter borde hindras. Till sist fastslogs
att dessa rättigheter inte skulle få bildas vare sig genom särskilt beslut
om servitutsbildning i samband med laga skifte och avstyckning eller
genom att fiske, som undantagits vid skifte av vattenområde, därefter delades
för sig. I betraktande av de olägenheter som en särskild, av fastighetsindelningen
oberoende indelning av rätten till fiske i allmänhet måste vålla
synes denna inställning fullt motiverad. Kommittén ansluter sig också i
princip till JDL:s ståndpunkt och har redan vid utformningen av bestämmelsen
i 2: 3 gett uttryck för detta. Såsom framgår av förbehållet i nämnda
paragraf har emellertid kommittén velat lämna utrymme för visst avsteg
från grundsatsen att fiske, som är förenat med rätten till grunden, inte
genom fastighetsbildningsåtgärd får skiljas därifrån. Det måste sålunda
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 167
anses berättigat att under vissa förutsättningar tillåta avsteg från grundsatsen,
nämligen om man därigenom kan vinna ett resultat som på det stora
hela taget är mera ändamålsenligt än det som eljest skulle vara möjligt att
uppnå. Kan olägenheterna av att tillskapa en särskild fiskerättighet i visst
fall bedömas som mindre framträdande och skulle det vara till större skada
att upprätthålla sambandet mellan fisket och äganderätten till grunden,
synes det med andra ord motiverat att låta sambandet gå förlorat. Det är
också att märka att ifrågavarande princip inte blivit konsekvent genomförd
i gällande rätt, ty genom att vid skifte av samfällt vattenområde ta undan
fisket för delägarna gemensamt jämlikt 10 kap. 7 § JDL tillskapar man en
fiskerättighet som är skild från rätten till grunden. Det har tydligen ansetts
kunna vara förenat med mindre olägenheter att behålla fisket samfällt än att
låta delningen omfatta även detta. En motsvarighet till denna anordning
synes nu böra tas upp i den nya lagen, men möjligheten att bryta ett samfällt
fiskes samband med rätten till grunden bör enligt kommitténs mening
begränsas till fall där de särskilda bestämmelserna till skydd för fiskevården
lägger hinder i vägen för en delning också av fisket. Även rätt till fiske,
som tillkommer fastighet enskilt, bör kunna skiljas från rätten till grunden,
men här är det uppenbarligen nödvändigt att ställa upp strängare fordringar.
Är fastighetsbildningsåtgärd av synnerlig vikt för att lämplig fastighetsindelning
skall vinnas eller eljest av betydande allmänt intresse och
utgör fiskets frigörande från rätten till grunden en förutsättning för åtgärdens
tillåtlighet, synes det inte ägnat att inge alltför starka betänkligheter
att låta sambandet brytas.
På grundval av dessa överväganden och med hänsyn till stadgandet i 2: 3
av förslaget har bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf
utarbetats. Genom dessa torde bl. a. vattenkraftsintresset komma att tillgodoses
i behövlig omfattning.
Enligt kommittéförslaget kommer fristående fiskerättigheter att kunna
tillskapas med tillämpning inte bara av andra stycket utan även genom upplåtelse
av servitut, innefattande rätt att fiska. Kommittén har inte kunnat
finna något avgörande skäl för att inte sådana servitutsrättigheter skall få
instiftas genom beslut vid fastighetsbildningsförrättning på samma sätt som
andra slag av servitut. Om lämpligt avvägda villkor för möjligheterna att
tillskapa fiskeservitut uppställs, synes väsentliga fördelar kunna vinnas.
Sålunda kan rättighet att fiska, om den konstrueras som ett servitut, allt
efter omständigheterna begränsas, t. ex. så att inom ramen för husbehovsfiskets
omfattning endast visst slag av fisk får fångas eller vissa angivna
fiskeredskap användas. Härigenom skapas givetvis ökade möjligheter att
vinna lämpliga lösningar vid avvägningen mellan fiskevårdsintressena och
andra önskemål. De villkor som bör gälla för fiskeservitut torde i allt väsentligt
böra stämma överens med vad som i allmänhet krävs för att servitut
skall kunna bildas vid fastighetsbildningsförrättning. Emellertid måste till
-
B 168
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ses att fiskeservitut inte upplåts på sådant sätt att fiskevården skadas.
De i första stycket av denna paragraf upptagna bestämmelserna med förbud
mot delning av fiske torde därvid utgöra fullt tillräckligt skydd. Eftersom
upplåtelse av fiskeservitut måste anses innefatta en uppdelning av fiske,
synes bestämmelserna utan särskild föreskrift bli tillämpliga på servitutsbildning.
Inte heller torde det vara behövligt att i anslutning till reglerna i
andra stycket anmärka att fristående fiskerättigliet i vissa fall kan bildas
även genom servitut.
Genom den föreslagna regleringen till skydd för fiskevården torde de krav
som i fastighetsbildningshänseende kan resas till förmån för fiskerinäringen,
vare sig denna bedrivs som självständigt näringsfång eller i förening med
annan verksamhet, i huvudsak ha blivit tillgodosedda. Likaså får önskemålen
om ett bevarande av fiske, som eljest är av betydelse för innehavarens
försörjning, anses ha blivit uppfyllda. De numera ofta framställda anspråken
att fiskerättigheter bör beredas också dem, som inte för sin försörjning
är beroende av att äga fiskerätt, torde även få anses ha blivit tillräckligt
beaktade, särskilt om hänsyn tas till möjligheterna att bilda fiskeservitut.
Dessa sportfiskeintressen torde i allmänhet kunna utan fastighetsbildning
tillgodoses genom nyttjanderättsupplåtelser, men i den mån så inte kan
ske synes servitutsbildning oftast vara tillfyllest. Genom att till förmån för
fastigheter, avsedda för fritidsändamål, upplåta begränsade fiskeservitut
torde fastigheterna i regel kunna tillförsäkras en med hänsyn till ändamålet
fullt nöjaktig tillgång till fiske. Visserligen får enligt förslaget fiskeservitut
inte tillskapas genom fastighetsbildning, om fiskevården lider men av någon
betydelse. Det är emellertid att märka att servitutsbildning i allmänhet torde
förorsaka mindre olägenheter för fiskevården än motsvarande ändring i
fastighetsindelningen och att sportfiskeservitut ofta torde kunna avgränsas
på sådant sätt att fiskevårdens intressen inte skadas i någon nämnvärd mån,
om servituten inte förekommer i större antal. Ändringar i fastighetsindelningen
för att tillgången på sportfiske skall tryggas är inte uteslutna, men de
kommer att i stor utsträckning hindras av bestämmelserna i denna paragraf.
Att här tillerkänna sportfisket en starkare ställning på bekostnad av
övriga fiskeintressen kan inte vara försvarligt.
En fråga som ibland har tilldragit sig viss uppmärksamhet gäller förutsättningarna
för att särskilda fiskefastigheter skall få bildas. Eftersom
frågan äger nära samband med det här behandlade fiskevårdsproblemet,
kan det finnas skäl att något beröra den i detta sammanhang. Kommittén
har inte föreslagit några särskilda bestämmelser om beskaffenheten av
dessa fastigheter utan funnit att de allmänna villkoren här lämnar tillräcklig
ledning vid bedömningen. För den yrkesmässigt bedrivna fiskerinäringen
synes det inte föreligga något egentligt behov av närmare föreskrifter. Erfarenheterna
från äldre tider visar att uppfattningen om hur en fiskefastighet
bör vara utformad för att lämpa sig för sitt ändamål undergått en ständig
B 169
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
förskjutning. Med hänsyn härtill och då det finns anledning räkna med att
den fortsatta utvecklingen i fråga om metoderna för fiskerinäringens utövande
kommer att medföra ändrade krav på fastigheternas beskaffenhet,
är det inte heller tillrådligt att ställa upp särskilda regler i detta hänseende.
Såvitt gäller fastigheter avsedda enhart för utövning av sportfiske, ligger
saken annorlunda till. Sådana fastigheter torde emellertid ytterligt sällan
kunna bildas på grund av dels förbudet mot en för fiskevården skadlig uppdelning
av fiske, dels kravet på stadigvarande tillämpning av det ändamål
för vilket fastighet bildas, ett krav som oftast utesluter tillkomsten av särskild
fastighet för att tillgodose den tillfällige ägarens personliga önskningar.
Även bestämmelserna om skydd för jordbruksnäringen torde i stor utsträckning
hindra att särskilda sportfiskefastigheter bildas. Möjligen skulle det
kunna anses motiverat med ett uttryckligt förbud varigenom uppkomsten
av dylika fastigheter hindras, men kommittén är inte beredd att föreslå
något sådant. I enstaka fall kan det förekomma att fastighet av detta slag
bör kunna tillskapas, t. ex. för att kommuns behov av att ordna fritidsreservat
med tillgång till fiske skall bli tillgodosett.
Beträffande den närmare utformningen av de i denna paragraf föreslagna
bestämmelserna vill kommittén understryka att termen fiskevård i lagtexten
använts i vidsträckt bemärkelse på samma sätt som i motiven.
Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att bestämmelserna i första stycket
av paragrafen är tillfredsställande. Hovrätten påpekar att begreppet fiskevård
avses omfatta alla åtgärder som är ägnade att främja tillkomsten av
ett rikt och allsidigt sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt
utnyttjande av fisket. I anslutning härtill vill hovrätten understryka
att, när man har att bedöma huruvida en uppdelning av ett samfällt
fiske är till men för fiskevården, det också måste prövas, om åtgärden kan
leda till intrång i fiskerätt, som tillkommer andra än sakägare vid den ifrågavarande
förrättningen. Ett sådant syfte att även tillgodose rättvisesynpunkter
flera fiskedelägare emellan har i rättspraxis ansetts innefattat i
motsvarande regel i 19 kap. 12 § andra stycket JDL (NJA 1963 s. 170).
Någon ändring i denna praxis synes inte böra ske och lär inte heller följa
av förslaget.
Fiskeristyrelsen noterar med tillfredsställelse bestämmelserna till förhindrande
av en uppdelning av fisket till skada för fiskevården. Lantmäteristyrelsen
ifrågasätter däremot om en uppdelning av fiske numera är av den
betydelse för jordbruksnäringen som uppenbarligen förutsatts av kommittén.
Därmed vill styrelsen inte förneka att intressekombinationen förekommer,
men det synes som om den knappast är av den vikt att den behöver
särskilt omnämnas i lagtexten. Styrelsen föreslår alltså att uttrycket »jordbruksnäringen
skall främjas eller för att en eljest» utbytes mot »en».
Överlantmätaren i Gävleborgs län framhåller att fisket i regel blir av
B 170 Knngl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
underordnad betydelse vid en ekonomisk bedömning av jordbruksföretag
under det att vikt måste fästas vid att fiskevårdsintressena beaktas starkare
än vad som tidigare skett. Han föreslår att andra meningen i första stycket
får utgå till undvikande av nära nog obligatorisk uppdelning av fiske vid
fastighetsbildning för jordbruksändamål intill gränsen för avsevärd olägenhet
för fiskevården.
Kommitténs förslag angående möjligheten att skilja fisket från rätten till
grunden tillstyrks av Svea hovrätt och lantmäieristgrelsen.
Svea hovrätt anför.
Förslaget innefattar visserligen en tämligen invecklad reglering, men
såvitt hovrätten kunnat finna bör med stöd av bestämmelserna i tillämpningen
kunna åstadkommas en lämplig avvägning mellan olika intressen.
Några principiella betänkligheter behöver knappast hysas mot den utvidgning
av principen i 10 kap. 7 § JDL som här införs. Det bör i sammanhanget
framhållas att kommittén i 7 kap. frångår jorddelningslagens principiella
förbud mot att vid förrättning bilda fiskeservitut samt föreslår
regler som möjliggör detta, vilket förslag hovrätten jämväl anser sig böra
förorda. Hovrätten utgår dock från att 8 § andra stycket liksom möjligheten
att bilda fiskeservitut kommer att tillämpas endast i undantagsfall.
De av kommittén (bet. s. 191) åberopade fall, då förevarande stadgande
särskilt kunde tänkas få tillämpning, nämligen vid fastighetsbildning i
syfte att möjliggöra utbyggnad av vattenkraft, torde numera sakna större
betydelse (jfr bet. s. 542). I dessa och liknande fall är för övrigt utnyttjandet
av vattenområdet i regel så intensivt att möjligheten att bedriva fiske däri
omintetgöres, och en tillämpning av 8 § andra stycket blir då meningslös.
Erinras må också om att 2 kap. 8 § VL ålägger den som bygger i vatten
viss skyldighet att vidtaga åtgärder till skydd för fisket.
Lantmäteristyrelsen anser att det bör finnas möjlighet att i vissa fall
frigöra fiskerätt från äganderätten till grunden och finner övervägande
skäl tala för att mindre stränga krav bör upprätthållas när det gäller åtgärd
rörande samfällt vatten och fiske än i fall då vatten och fiske tillkommer
fastighet enskilt. Styrelsen påpekar att kombinationen delat vatten
och samfällt fiske inte sällan kan vara en ändamålsenlig anordning,
exempelvis vid kuster där landhöjningen är stor. Från här nämnda utgångspunkter
och med hänsyn till vad kommittén i övrigt anfört i saken tillstyrks
förslaget i andra stycket.
Överlantmätaren i Älvsborgs län ifrågasätter behovet av de nya reglerna
i andra stycket. Reglerna kan visserligen ha visst värde för vissa specialfall
som exemplifierats i betänkandet, men detta värde är inte tillräckligt
stort för att uppväga olägenheterna av förslaget, vilket otvivelaktigt skulle
komma att ytterligare trassla till de redan nu svåröverskådliga förhållandena
i fråga om olika fastigheters rätt till fiske, överlantmätaren anser det
önskvärt att paragrafen omarbetas med sikte på å ena sidan skärpta krav
i materiellt hänseende till skydd för fisket och å andra sidan undvikande
av ytterligare förbistring och variation i fråga om fiskets karaktär och
samband med skilda fastigheter.
B 171
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Också överlantmätaren i Jämtlands län betonar vikten av att den skillnad
i fastighetsindelningen som redan finns mellan vattenområdena och
fisket inte utan alldeles särskilda skäl ytterligare ökas. Såvitt angår möjligheten
att ta undan fisket från fastighetsbildningen jämställer överlantmätaren
i princip enskilt vatten och fiske med gemensamt vatten och fiske samt
avstyrker undantagsstadgandet i sista satsen av andra stycket. Överlantmätaren
anser också att det är synnerligen tveksamt, om det är lämpligt
att bilda ny särskild fastighet av enbart fiske som tidigare varit förenat
med grunden.
Beträffande kommitténs ställningstagande till frågan om bildande av
fiskeservitut föreligger en splittrad bedömning.
Lantmäteristijrelsen ansluter sig till kommitténs uttalanden. Även fiskeristyrelsen
godtar förslaget. Styrelsen uttalar.
Styrelsen vill erinra om ett avgörande av Högsta domstolen, NJA 1957: 787,
varav framgår att servitut icke kan föreligga med utövning begränsad
till kvotdel av fastighet eller av samfälld äga. Härav följer att fiskeservitut
som belastar enbart fastighet tillkommande andel i samfällt vattenområde
med däri varande fiske eller enbart fastighet tillkommande andel i oskiftat
eller samfällt fiske icke synes kunna instiftas. Endast sådant fiskeservitut
torde således kunna instiftas, som belastar antingen fastighet enskilt tillhörande
vattenområde med däri varande enskilt fiske eller fastighet eljest
tillkommande enskilt fiske eller ock samtliga andelar i för flera fastigheter
samfällt vattenområde med däri varande samfällt fiske eller eljest
samtliga andelar i för flera fastigheter oskiftat eller samfällt fiske.
Lagförslaget synes icke innebära ändring av gällande rätt härvidlag, något
som styrelsen icke heller vill förorda.
Genom stadgandet ges alltså vissa möjligheter att för fritidsfiskeändamål
upplåta fiskeservitut eller att bilda särskilda fiskefastigheter. Härigenom
synes kommittén på ett väl avvägt sätt ha tillvaratagit även fritidsfiskarnas
intressen.
En negativ inställning till fiskeservitut anmälts av överlantmätarna i
Älvsborgs, Skaraborgs och Jämtlands län.
Överlantmätaren i Skaraborgs län uttalar, att även om vad kommittén
anfört i fråga om fiskeservitut i och för sig är riktigt har likväl den lämpligaste
lösningen av fiskevårdsproblemen visat sig vara organiserade samfälligheter.
Tillkomsten av fiskevårdsområden enligt lagen den 5 maj 1960
(nr 130) om fiskevårdsområden bör stödjas. Även jordbruksnäringens ev.
behov av fiskerätt torde kunna antas få sin bästa lösning genom bildande av
fiskevårdsområden. Överlantmätaren hemställer att undantagsreglerna i paragrafen
övervägs ytterligare.
Överlantmätaren i Älvsborgs län ger uttryck åt liknande tankegångar och
anser det varken lyckligt eller behövligt att tillskapa fiskeservitut eftersom
ägaren av en fritidsfastighet har andra möjligheter att tillgodose ett ev.
intresse för fiske, överlantmätaren finner förslaget att öppna möjlighet
för servitutsbildning föga konsekvent, eftersom kommittén i annat sam
-
B 172 Kungl. Mnj:ts proposition nr 128 år 1969
manhang (bet. s. 451) varnat för allt för frikostig servitutsbildning.
Enligt överlantmätaren i Jämtlands län har några olägenheter av hindret
i gällande rätt mot att bilda fiskeservitut vid fastighetsbildningsförrättning
inte märkts. Den föreslagna ändringen avstyrks därför.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om behandlingen
av fiske vid fastighetsbildning har fått ett gynnsamt mottagande
av remissinstanserna. För egen del ansluter jag mig också i huvudsak till
kommitténs förslag. Bara i en detalj vill jag förorda en jämkning av förslaget.
Det gäller villkoren i första stycket andra punkten för tillåtligheten
av uppdelning av fiske. Kommittén har föreslagit att uppdelning skall tilllåtas
bl. a. om det är behövligt för att jordbruksnäringen skall främjas.
Fiskets betydelse för jordbruksnäringen har starkt avtagit och är inte
numera av sådan omfattning att den motiverar den av kommittén föreslagna
bestämmelsen. Denna har därför inte tagits upp i departementsförslaget.
Jag delar emellertid kommitténs uppfattning att uppdelning av fiske
bör tillåtas, om den är nödvändig för att möjliggöra en eljest angelägen
ändring i fastighetsindelningen och den inte medför avsevärd olägenhet för
fiskevården.
Genom bestämmelserna i andra stycket blir det möjligt att i vissa fall
bestämma att fastighetsbildning beträffande vattenområde inte skall omfatta
fisket. Förslaget har i stort sett vunnit gillande vid remissbehandlingen.
För egen del anser jag att kommittén har anfört bärande skäl för de
föreslagna bestämmelserna och jag ansluter mig till kommittéförslaget.
Vad gäller frågan om fiskeservitut skall få instiftas genom förrättningsbeslut
är meningarna något delade bland remissinstanserna. Jag bär svårt
att inse att det skulle föreligga något fullgott skäl att förhindra sådan
servitutsbildning och delar kommitténs uppfattning att bildande av servitut
ofta kan utgöra den mest ändamålsenliga lösningen. Med anledning av vad
fiskeristyrelsen har anfört om bildande av fiskeservitut i andel av fastighet
in. m. hänvisar jag till 7 kap. 9 § i förslaget till JB, där frågan är reglerad.
Undantagsbestämmelser
9 och 10 §§.
Dessa paragrafer, som motsvarar 9—11 §§ i kommittéförslaget, innehåller
bestämmelser som medger undantag från villkoren för fastighetsbildning.
Kommittén. De regler som föreslås i 9 § av kommittéförslaget har sin motsvarighet
i 19 kap. 2 § andra stycket och 3 § 2 mom. första punkten andra
stycket JDL. I det förra lagrummet föreskrivs i omedelbar anslutning till
det allmänna lämplighetskravet att mark, som i och för sig eller efter sammanläggning
med annan mark bildar en lämplig fastighet, får avstyckas
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 173
från fastighet som redan förut inte är lämpad för sitt ändamål, om denna
inte undergår försämring av någon betydelse. Den senare regeln gäller bara
jordbruksfastigheter och innebär att avstyckning i förening med sammanläggning
får äga rum, även om den nybildade fastigheten inte är fullt
lämplig. Härför krävs emellertid att ändringen i fastighetsindelningen är
ägnad att ge brukaren av den nybildade fastigheten en mera tillfredsställande
bärgning än förut samt att inte någon för sitt ändamål varaktigt lämpad
jordbruksfastighet undergår försämring av någon betydelse och inte heller
eljest en mera ändamålsenlig fastighetsindelning motverkas.
Kommittén anser det ofrånkomligt att även för framtiden medge vissa
avsteg från kravet att fastighet, som tillskapas eller ändras genom fastighetsbildning,
skall vara lämpad för sitt ändamål. Om detta villkor alltid
måste vara uppfyllt för att fastighetsbildning skall tillåtas, skulle möjligheterna
att få till stånd ändringar beträffande fastighetsbeståndet i hög
grad inskränkas. Den bestående fastighetsindelningen är ju inte sällan av
mindre tillfredsställande beskaffenhet och torde ofta kräva ingripande
rationaliseringsåtgärder, som inte kan förutsättas bli genomförda i ett
sammanhang. Inte minst av hänsyn till de enskilda jordägarna som i regel
inte kan lastas för uppkomsten av de nuvarande förhållandena är det därför
berättigat med vissa eftergifter. Visserligen skulle det kunna göras gällande
att pressen på jordägarna att ta initiativ till behövliga förbättringar
av fastighetsbeståndet borde bli mera effektiv med ett strängt upprätthållande
av kraven på lämplighet. Emellertid skulle ett sådant påtryckningsmedel,
bortsett från att det lätt kan framstå som obehörigt, många gånger
vara verkningslöst bl. a. av den anledningen att de som önskar få till stånd
eu begränsad fastighetsbildningsåtgärd ofta saknar möjlighet att genomdriva
de mera omfattande rationaliseringar som skulle behövas. Ett ovillkorligt
fasthållande av lämplighetskraven kan då lätt få en allt annat än
önskvärd effekt, eftersom varje successiv förbättring av fastighetsbeståndet
därigenom skulle hindras. Det får därför anses även från allmän synpunkt
fördelaktigt med vissa undantag från de jordpolitiska bestämmelserna
om fastighets beskaffenhet.
De nyss återgivna undantagsbestämmelserna i JDL synes i stort sett
lämpligt avpassade och ägnade att läggas till grund för motsvarande reglering
i den nya lagen. Mot det nuvarande kravet att fastighet, varifrån avstyckning
sker, i vissa fall inte behöver vara lämpad för sitt ändamål kan
emellertid anmärkas att någon skillnad i detta hänseende inte bör göras
mellan de olika styckningsdelarna. Regler om vilken av dessa som vid avstyckningen
skall behandlas som stamfastighet har inte ställts upp och
det saknas därför anledning att inte låta de olika styckningsdelarna i princip
vara underkastade samma jordpolitiska krav. Möjligheterna att f. n.
genom avstyckning vinna successiv rationalisering är vidare, utan att övertygande
skäl därför kan anses föreligga, begränsade till jordbruksfastig
-
B 174 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
heter. Här synes en utvidgning till alla slag av fastigheter befogad. I övrigt
framhåller kommittén att den omarbetning av nuvarande båda undantagsbestämmelser
som föranleds av att lämplighetsvillkoren i fortsättningen
skall tillämpas vid all fastighetsbildning även måste ha till följd att bestämmelserna
får en mera allmänt hållen avfattning. Detta synes i sin tur
böra medföra att de arbetas samman till en gemensam bestämmelse. Som
första förutsättning för att lämplighetskraven på grund av brister i den
bestående fastighetsindelningen skall få åsidosättas beträffande viss fastighet
bör därvid föreskrivas att annan för sitt ändamål varaktigt lämpad
fastighet uppkommer eller fastighetsindelningen på annat sätt förbättras.
Därutöver måste fordras att indelningen inte samtidigt i annat avseende
undergår försämring av någon betydelse och att inte heller eljest en mera
ändamålsenlig fastighetsindelning motverkas. Villkoret att fastighetsindelningen
inte får undergå försämring av någon betydelse torde i huvudsak
innebära ett krav på att ingen fastighet i nämnvärd grad minskar i lämplighet.
Vid prövning om villkoret är uppfyllt bör uppmärksammas att det i vissa
fall enligt 6—8 §§ i kommittéförslaget är medgivet att av speciella skäl
verkställa åtgärder som försämrar fastighet. Genom dylika särskilt tilllåtna
åtgärder torde emellertid inte sådan försämring av fastighetsindelningen
uppkomma som avses i denna paragraf.
Vid 1 § har kommittén särskilt uttalat sig till förmån för vissa avsteg från
det allmänna lämplighetskravet, när det gäller att bedöma fastigheter som
bara berörs av fastighetsreglering, samt yttrat att det under vissa förutsättningar
bör vara tillräckligt om sådana fastigheter inte genom regleringen
blir mindre lämpliga än förut. Genom en regel med det nyss skisserade
innehållet har de synpunkter kommittén sålunda velat ge uttryck åt blivit
beaktade. Kommittén •— som med sitt uttalande avsåg att åtgärder, motsvarande
det nuvarande tvångsägoutbytet, i allmänhet inte borde för framtiden
försvåras — finner nämligen att de jordpolitiska förutsättningarna för eu
jordägare att utan övriga sakägares medverkan få till stånd sådan åtgärd
uppenbarligen inte försämras genom de av kommittén föreslagna lämplighetsvillkoren
jämte de i denna paragraf upptagna undantagsbestämmelserna.
Vad beträffar åtgärder som är jämförbara med det nuvarande frivilliga
ägoutbytet kan saken synas mera tveksam. För sådant ägoutbyte krävs
f. n. enligt 8 kap. 4 § JDL från jordpolitisk synpunkt bara att fastighetsindelningen
inte försämras och att, om viss fastställd plan föreligger, indelningens
genomförande enligt planen inte försvåras. Dessa båda förutsättningar
får i stort sett anses motsvara de i denna paragraf upptagna villkoren
att fastighetsindelningen inte undergår försämring av någon betydelse
och att en mera ändamålsenlig fastighetsindelning eljest inte motverkas.
En motsvarighet till det samtidigt föreslagna villkoret att antingen
lämplig fastighet uppkommer eller fastighetsindelningen i annat avseende
förbättras saknas däremot f. n. vid frivilligt ägoutbyte. Kommittén har
B 175
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
övervägt att föreslå en härav föranledd utvidgning av möjligheterna till
undantag från lämplighetsvillkoren men funnit att en sådan knappast är
motiverad. Det torde nämligen i regel kunna förutsättas att en regleringsåtgärd,
som alla sakägare är ense om och som varken försämrar fastighetsindelningen
eller motverkar uppkomsten av en mera ändamålsenlig indelning,
kan anses i åtminstone något avseende innebära en förbättring av indelningen.
Enligt 19 kap. 3 § 4 mom. andra stycket JDL gäller f. n. att avstyckning,
som innebär avsteg från de särskilda föreskrifterna om beskaffenheten av
jordbruksfastighet och om skydd mot en för skogsbruket skadlig uppdelning
av skogsmark, trots detta får äga rum, om avstyckningen kan anses oundgängligen
erforderlig för att i annat hänseende vinna en i jämförelse med
olägenheterna av delningen betydande fördel för jordbruksnäringen. Denna
från 1947 års reform härrörande bestämmelse innebär sålunda att man
genom avstyckning kan bilda fastighet, som inte bara brister i lämplighet
utan i detta hänseende också är sämre än förut. Vidare kan skogsmark delas
upp så att styckningsdel inte kan utnyttjas för skogsbruk med lika stor fördel
som tidigare. I samband med tillkomsten av bestämmelsen uttalade
departementschefen att bestämmelsen torde vara av särskild betydelse
för lantbruksnämnderna i deras verksamhet för jordbrukets rationalisering.
Som exempel nämndes det fall att lantbruksnämnden vid uppdelning av
ofullständig jordbruksfastighet för förstärkning av andra jordbruk kunde
bli nödsakad att tills vidare behålla vissa delar av den styckade fastigheten.
Om en sådan restfastighet inte uppfyllde de krav som i allmänhet uppställdes
på en nybildad fastighet, ansågs detta inte böra hindra ändringen i
fastighetsindelningen. Den garanti för att restfastigheten skulle komma att
med tiden sammanslås med annan brukningsdel som låg i att fastigheten
innehades av lantbruksnämnden borde här kunna ersätta det annars nödvändiga
villkoret om att även restfastigheten i samband med avstyckningen
skulle sammanläggas med annan mark. Också eljest kunde det förekomma
fall, då behov förelåg av att kunna göra avvikelser från de ifrågavarande
jordpolitiska villkoren för att kunna få till stånd en ändamålsenlig indelning
i brukningsdelar. Om såsom förutsättning för eftergift från dessa
villkor uppställdes att åtgärden vid avstyckningsförrättning prövades oundgängligen
erforderlig för att vinna en i jämförelse med olägenheterna av
delningen betydande fördel för jordbruksnäringen, borde enligt departementschefen
betänkligheter inte möta mot att medge sådan avvikelse. Med
hänsyn till den kontroll som från jordpolitisk synpunkt kom att utövas
från det allmännas sida behövde knappast befaras, att undantagsbestämmelsen
skulle komma att utnyttjas i icke önskvärd omfattning. (Se prop. 1947:
232 s. 168, NJA II 1948 s. 24.)
Den ifrågavarande bestämmelsen har i praktiken visat sig vara av vikt
för att rationaliseringen av jordbruket skall kunna drivas på ändamålsen
-
B 176
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ligt sätt, och en liknande bestämmelse torde behövas även i fortsättningen. I
den mån fastighetsregleringar enligt kommitténs förslag kommer till utförande
för en total ombildning av fastighetsbeståndet inom en trakt torde
behovet visserligen bli mindre framträdande, eftersom man vid sådana
genomgripande åtgärder bör kunna bedöma vilka fastigheter som skall
bestå på längre sikt som självständiga enheter och man då i regel har bättre
möjligheter än annars att på lämpligt sätt fördela den tillgängliga förbättringsreserven.
Också här synes emellertid situationer kunna uppkomma, då
det kan vara lämpligt att tills vidare behålla en del av reserven. Vidare
kommer den framtida rationaliseringsverksamheten i betydande utsträckning
att liksom hittills drivas med tillhjälp av mindre genomgripande fastighetsregleringar
samt avstyckningar i förening med sammanläggning.
Kommittén har därför inte tvekat om att för den nya lagens del föreslå en
motsvarighet till den nuvarande undantagsbestämmelsen.
Vid 1947 års reform ansågs möjligheterna till undantag i huvudsak
vara av betydelse för jordbruket och de begränsades därför att gälla fall,
då fördel för denna näring stod att vinna. Genom den utveckling som ägt
rum sedan dess har det visat sig att skogsbruket behöver få samma förmåner
som jordbruket. Även på andra områden där betydelsefulla allmänna
intressen gör sig gällande torde en motsvarande möjlighet till mera extraordinära
undantag behövas. En utvidgning är sålunda påkallad, och kommittén
finner denna lämpligen böra genomföras så, att bestämmelsen för
framtiden medger undantag i de fall då betydande fördel kan vinnas från
allmän synpunkt. Om en uppräkning undviks av de intressen till vilkas förmån
bestämmelsen är avsedd att gälla, möjliggörs en smidig anpassning
efter nya förhållanden. Bestämmelsen måste också tillåta avvikelser från
samtliga jordpolitiska villkor och inte endast, såsom hittills, från de speciella
lämplighetskraven för jordbruksfastigheter och förbudet mot delning
av skogsmark.
Kommittén är medveten om att en utvidgning av undantagsmöjligheterna
på sätt nu har föreslagits onekligen kan väcka betänkligheter av det
skälet att man genom utvidgningen i viss utsträckning går miste om den
garanti för att olämplig restfastighet i framtiden får ändamålsenlig användning
som lantbruksnämndens innehav ansetts utgöra. Rationaliseringsorgan
med de uppgifter och befogenheter som för jordbrukets del tillkommer
lantbruksnämnderna saknas ju inom andra näringar. Mot betänkligheterna
kan emellertid framhållas att den nuvarande bestämmelsen inte
innehåller något oeftergivligt krav på att de olämpliga restfastigheterna skall
innehas av lantbruksnämnden samt att det även på andra områden än
jordbrukets torde komma att finnas vissa möjligheter att genom offentligt
organ eller på annat sätt få garantier för att olämpliga fastigheter så småningom
blir ändamålsenligt använda. Den tanke som ligger till grund för
den redan gällande bestämmelsen, nämligen att restfastigheter som upp
-
B 177
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
kommer genom tillämpning av bestämmelsen inte bör bli för framtiden
bestående i samma olämpliga skick, synes likväl enligt kommitténs bedömande
böra komma till uttryck i lagtexten.
På grund av det anförda föreslår kommittén en bestämmelse (10 §) av
det innehållet att fastighet får tillskapas eller ändras i strid mot vad förut
i kapitlet är föreskrivet, om fastighetsbildningen är oundgängligen nödvändig
för att en i jämförelse med olägenheterna av åtgärden betydande
fördel från allmän synpunkt skall vinnas samt det kan antas att olägenhet
av att olämplig fastighet bildas inte blir bestående. I enlighet med vad som
i allmänhet gäller om undantagsbestämmelser av detta slag bör reglerna
tillämpas med försiktighet. Detta bör särskilt understrykas, eftersom lagrummets
ganska vaga utformning annars lätt skulle kunna ge anledning till
ett mindre restriktivt utnyttjande av undantagsmöjligheterna.
I 11 § tar kommittén upp särskilda regler beträffande områden där planläggning
enligt BL ägt rum eller där marken eljest kommer att huvudsakligen
användas för bebyggelse eller liknande ändamål. Enligt 19 kap. 4 §
första stycket JDL gäller att inom område som ingår i stadsplan de i 2 och
3 §§ av samma kap. upptagna bestämmelserna inte skall utgöra hinder mot
avstyckning som överensstämmer med planen. Detsamma skall i viss utsträckning
gälla beträffande område med byggnadsplan. Kommittén anser
att den genom bestämmelsen i JDL fastslagna principen alltjämt bör gälla
men föreslår en ändrad utformning. Kommittén understryker att förhållandena
inom ett planområde inte sällan är sådana att en anpassning efter
planen vinns bäst steg för steg. Ett sådant successivt plangenomförande kan
t. o. m. i vissa fall vara nödvändigt men skulle enligt gällande rätt vara uteslutet
om man inte kunde anse kravet på överensstämmelse med planen
medge att ofullgångna fastigheter i vissa fall bildas inom planområdet. För
framtiden bör slås fast att en successiv omdaning av fastighetsbeståndet i
riktning mot en från planmässiga synpunkter ändamålsenlig fastighetsindelning
skall kunna ske. Bestämmelsen bör utformas så, att den medger
ett åsidosättande av lämplighetsvillkoren i sådana fall då uppkomsten framdeles
av lämpliga fastigheter i enlighet med planen därigenom underlättas,
fastän indelningen inte omedelbart kommer att stämma överens med planen.
De allmänna reglerna om fastighets beskaffenhet bör alltså i princip
lända till efterrättelse, men man skall kunna avstå från att tillämpa dem i
den mån det visar sig fördelaktigt för att en ändamålsenlig indelning i överensstämmelse
med planen så småningom skall kunna åstadkommas. Lämplighetsvillkoren
får dock inte sättas ur kraft annat än när det kan ådagaläggas
att ett plangenomförande därigenom underlättas. Vad som nu har
sagts äger tillämplighet bara beträffande fastigheter som är belägna inom
planområdet. Olämpliga restfastigheter utanför området bör också kunna
bildas, men det kan enligt kommittén inte komma i fråga att medge sådant
resultat i andra fall än då åtgärderna är nödvändiga för att få indelningen
12—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 178
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
att stämma överens med vad som förutsatts i planen. Såvitt gäller möjligheter
till undantag från de jordpolitiska bestämmelserna till skydd för vissa
näringar bör motsvarande krav på överensstämmelse med planen upprätthållas.
Med stöd av 19 kap. 4 § andra stycket JDL kan f. n. avstyckning äga rum
utan hinder av de jordpolitiska restriktionerna, om marken inte ingår i
stadsplan eller byggnadsplan och om det föreligger behov av bostadslägenheter
eller av plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell
anläggning eller för annat därmed jämförligt ändamål och fastighets delning
dämdd är till gagn även från allmän synpunkt. Någon eftergift i fråga
om kraven på den avstyckade fastighetens beskaffenhet medges dock inte.
Särskilda föreskrifter är vidare meddelade i syfte att hindra dels att den
återstående styckningsdelen avviker från lämplighetskraven i större utsträckning
än som fordras för att ändamålet med avstyckningen skall tillgodoses
på lämpligt sätt, dels att större men uppkommer för jordbruket och
skogsbruket än som är nödigt.
Behovet av att utanför område med detaljplan kunna bilda fastigheter,
som är avsedda för bebyggelse eller därmed likartat ändamål, utan att de
jordpolitiska kraven i alla avseenden upprätthålls gör sig gällande med
samma styrka nu som vid tillkomsten år 1947 av nyssnämnda bestämmelser
i JDL. Bestämmelser med motsvarande innehåll bör därför tas upp i fastighetsbildningslagen.
Det bör sålunda föreskrivas att, om med fastighetsbildning
avses att inom område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan
tillgodose behov av bostadslägenheter eller av plats för byggnad eller industriell,
kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller för annat
därmed jämförligt ändamål och om åtgärden är till gagn även från allmän
synpunkt, fastighetsbildningen får äga rum, trots att hinder annars skulle
ha mött enligt de förut i kapitlet meddelade bestämmelserna. Samtidigt
måste emellertid anges att kraven på fastighets lämplighet inte får efterges,
såvitt gäller fastighet, som är avsedd att användas för ifrågavarande ändamål.
De nuvarande tämligen vidlyftiga och svårlästa föreskrifterna i syfte
att hindra alltför stora avvikelser från de jordpolitiska bestämmelserna
torde kunna förenklas utan att någon nämnvärd ändring i sak inträder
genom att formuleras så att fastighetsbildningen inte får ske, om syftet med
densamma kan med mindre avsteg från nämnda bestämmelser vinnas på
annat lämpligt sätt.
Förbehållet att lämplighetskraven inte får efterges beträffande fastighet,
som är avsedd för det ändamål för vars tillgodoseende fastighetsbildningen
äger rum, är nödvändigt, om lagrummet inte skall få en betydligt större
räckvidd än som betingas av syftet med detsamma. Förbehållet har också
en motsvarighet i gällande bestämmelser. Visserligen torde någon gång förekomma
att det från allmän synpunkt är högst angeläget att fastighet bildas
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 179
för här ifrågavarande ändamål, även om fastigheten inte från början kan
göras fullt lämplig. Trots detta synes en uppmjukning av förbehållet inte
påkallad. Om fastighetsbildningen inte är tillåtlig redan på grund av vad
som sägs i 9 §, synes den nämligen inte böra få komma till stånd, om det
inte föreligger vissa garantier för att fastigheten framdeles kommer att bli
fullt lämpad för sitt ändamål. Kan emellertid sådana garantier erhållas, t. ex.
genom att kommunen omhänderhar fastigheten, torde 10 § här erbjuda tillräckliga
möjligheter att avvika från lämplighetskraven.
Remissyttrandena. Kommunal-telcniska föreningen vitsordar att det kan
förekomma fall som motiverar undantag från de allmänna lämplighetskraven
och tillstyrker därför i princip undantagsbestämmelser. Den föreslagna
utformningen av bestämmelserna kan däremot enligt föreningens
mening diskuteras. Kommittén har själv övervägt tanken (se t. ex. motiven
till 1 §, bet. s. 148) på ett »oskadlighetskrav» som villkor för att en ändring
i fastighetsindelningen skulle få komma till stånd men inte velat skriva in
ett sådant krav bland de allmänna lämplighetskraven utan som en komplettering
till dessa föreslagit särskilda undantagsbestämmelser. -— Lagtexten
i 9 § synes emellertid enligt föreningens mening knappast utgöra tillräckligt
stöd för att fastighetsbildning enligt »oskadlighetsprincipen» i princip
skall kunna äga rum, eftersom paragrafen principiellt synes kräva att
fastighetsindelningen i någon form förbättras. Visserligen har kommittén
(bet. s. 196) — på ett sätt som inte rimmar helt med lagtexten — framhållit,
att det i regel torde kunna förutsättas att regleringsåtgärd, som alla sakägare
är ense om och som varken försämrar fastighetsindelningen eller motverkar
uppkomsten av en mera ändamålsenlig indelning, kan anses i åtminstone
något avseende innebära en förbättring av indelningen. Åtgärden
skulle följaktligen vara tillåten. Kommitténs argumentering förefaller dock
inte helt övertygande, bl. a. mot bakgrunden av vissa bestämmelser i 5 kap.
Motiveringen får närmast anses vara ett accepterande av »den tillfällige
ägarens önskemål», vilket ju eljest inte är något som skall beaktas. — Föreningen
anser för sin del att »oskadlighetsprincipen» bör accepteras, men
i så fall bör fastighetsbildning enligt denna princip kunna ske oberoende av
fastighetsbildningsformen. Två markägare kan t. ex. vara överens om en
viss gränsjämkning mellan sina fastigheter, men man kan inte direkt objektivt
påvisa att en sådan gränsjämkning skulle förbättra sökandens fastighet.
Om en sådan ändring ändå i och för sig med hänsyn till lagtextens formulering
av lämplighetsvillkoren och den kompletterande motivskrivningen anses
kunna genomföras, synes den väl kunna utföras som avstyckning och
sammanläggning men inte som fastighetsreglering. Undantag från bestämmelsen
i 5: 5 första stycket är nämligen inte medgivet även om fastighetsägarna
är överens, och den önskade ändringen i fastighetsindelningen skulle
följaktligen inte kunna genomföras som fastighetsreglering. Här synes enligt
B 180
Knngl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
föreningen anledning till en lämpligare avvägning mellan de olika bestämmelserna
föreligga.
10 § i kommittéförslaget erbjuder i förhållande till gällande lag ökade
möjligheter att bilda olämpliga fastigheter, framhåller överlantmätaren i
Älvsborgs län, som därför finner förslaget diskutabelt. Att låta fastighetsbildning
grundas på bara ett antagande att olämpligheten inte blir bestående
kan enligt överlantmätaren vara vanskligt. Lantbruksnämnden i Älvsborgs
läns södra område är av annan mening och understryker behovet av samma
bestämmelse. Även lantbruksnämnden i Jönköpings län är positiv och förordar
t. o. in. en utvidgning av bestämmelsens räckvidd. Det kan nämligen
enligt nämnden förekomma att försäljning av fastighetsdel måste ske på
sådant sätt att man inte kan tala om »betydande fördel från allmän synpunkt».
Synpunkter på tillämpningen av 10 § i kommittéförslaget anförs av lantmåteristgrelsen,
som även förordar viss jämkning av lagtexten.
Lagrummet är uppenbarligen avsett att erhålla en vidare tillämpning än
motsvarande bestämmelse i 19 kap. 3 § 4 mom. JDL. Kommittén har avsiktligt
undvikit att räkna upp de intressen, till vilkas förmån bestämmelsen är
avsedd att gälla, detta för att möjliggöra en smidig anpassning efter gällande
förhållanden. Emellertid synes exemplifiering — åtminstone i motiven — i
ett fall som detta vara till viss nytta, eftersom innehållet eljest kan bli alltför
dunkelt i tillämpningen. Styrelsen vill för sin del i lagrummet inlägga
möjlighet till avkall, när det gäller rationalisering för jordbruks- och skogsbruksändamål,
något som också vidrörts i betänkandet. Vidare synes lagrummet
i fråga kunna omfatta vissa situationer, då kommun förvärvar
delar av fastigheter för exploatering för exempelvis tätbebyggelse; ofta nog
inträffar att så sker, innan egentlig planläggning äger rum. Styrelsen vill
vidare erinra om att det i vissa fall kan finnas anledning för stat eller kommun
att förvärva naturvårdsobjekt (jfr prop. 1964: 148 s. 119). I den mån
sådant förvärv aktualiserar ändring i fastighetsindelningen synes undantagsbestämmelserna
i paragrafen kunna träda i tillämpning om så erfordras.
Styrelsen vill understryka vad kommittén uttalat om att stadgandet bör
tillämpas med försiktighet men är samtidigt tveksam om det är nödvändigt
med den ytterst restriktiva utformningen av lagtexten. Under förutsättning
att olägenheten inte blir bestående — vilket torde innebära att den elimineras
inom i vart fall överskådlig tid — blir avkallet inte särdeles stort i jämförelse
med vad som kan tillåtas enligt normalfallet. Med hänsyn härtill
synes en riktigare avvägning erhållas om ordet »oundgängligen» slopas.
Samma ändring av lagtexten förordas av naturvårdsnämnden, som även
yrkar att orden efter »vinnas» utgår. De i 6 och 7 §§ föreslagna bestämmelserna
till skydd för jordbruk kan komma att hindra önskvärd fastighetsbildning
för naturvårdsändamål, framhåller nämnden. Undantagsbestämmelsen
i 10 § kan därför bli av stor betydelse för naturvårdsintresset under
förutsättning att bestämmelsen uppmjukas på antytt sätt.
Fastighetsägareförbundet anser att bestämmelsen bör ändras så att av
lagtexten framgår att lagrummet avser jordbruksförhållanden.
B 181
Kungl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1969
Byggnadsstyrelsen anser att de av kommittén föreslagna undantagsbestämmelserna
i 11 § andra stycket för tillgodoseende av bebyggelse- och
andra allmänna intressen innebär att kommunens inflytande på fastighetsbildningsfrågan
åsidosätts. Sådan fastighetsbildning torde motsvara en stor
del av den avstyckningsverksamhet som f. n. sker utanför planområden och
som inte avser jord- eller skogsbruksändamål och torde vara av en inte
obetydlig omfattning. För att avstyckning enligt dessa bestämmelser skall
få ske behövs bl. a. att åtgärden är till gagn från allmän synpunkt. Bedömningen
av allmänintresset ligger i förrättningsmännens hand. Det bör observeras
att det här kan bli fråga om en betydande fastighetsbildningsverksamhet
inom områden, där förhållandena är likartade med dem inom planområden
och där — enligt bestämmelserna om förrättningsförfarandet och
om fullföljden — byggnadsnämndens inflytande formellt inte har garanterats.
Att avgöranden i för kommunen betydelsefulla lokaliseringsfrågor
sker utan medverkan av de kommunala planeringsorganen bör enligt byggnadsstyrelsens
uppfattning inte få komma i fråga.
Departementschefen. Kommitténs förslag till bestämmelser om undantag
från lämplighetskraven och skyddsbestämmelserna för vissa näringar bygger
på motsvarande bestämmelser för avstyckning enligt JDL. Förslaget har
i huvudsak lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag anser det
ofrånkomligt med vissa möjligheter till undantag från lämplighetskrav och
skyddsbestämmelser. Vid remissbehandlingen av kommittéförslaget har
särskilt från lantbruksmyndigheternas sida framhållits att sådan successiv
rationaliseringsverksamhet beträffande jordbruk och skogsbruk som f. n.
bedrivs i stor utsträckning även för framtiden torde bli vanlig. Det är därför
angeläget att FBL innehåller regler som möjliggör och underlättar dylik
rationaliseringsverksamhet. Inom områden med stadsplan eller byggnadsplan
föreligger behov av särskilda bestämmelser som gör det möjligt att steg
för steg bringa fastighetsindelningen i överensstämmelse med planen. Jag
anser emellertid att undantagsbestämmelserna bör utan ändring i sak kunna
ges en mera generell avfattning än kommittén har föreslagit. Departementsförslaget
upptar sålunda i detta avsnitt endast två paragrafer. 9 § innehåller
bestämmelser om undantag från lämplighetskraven medan 10 § reglerar
frågan om undantag från skyddsbestämmelserna för jordbruksnäringen
m. m.
När det gäller utformningen av bestämmelserna om undantag från lämplighetsvillkoren
är den centrala frågan om man bör ställa upp krav på förbättringseffekt
som ett nettoresultat av åtgärden eller om man, som kommunal-tekniska
föreningen hävdat, bör nöja sig med att denna totalt sett
inte innebär försämring (»oskadlighetsprincipen»). Enligt min mening talar
övervägande skäl för det först nämnda alternativet. Den i 9 § av departementsförslaget
upptagna bestämmelsen innebär att förrättningsresultatet
B 182
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
skall bedömas i sin helhet. Förbättring i ett hänseende kan motsvaras av
försämring i ett annat. Det synes inte påkallat att i lagtexten särskilt ange
vari förbättringen skall bestå. Om det bildas någon fastighet som är varaktigt
lämpad för sitt ändamål, utgör detta givetvis en förbättring. Men kravet
på förbättring behöver inte sträckas så långt. Det räcker att över huvud en
positiv nettoeffekt uppkommer, t. ex. att fastighetsindelningen bringas i
bättre överensstämmelse med detaljplan än som tidigare varit fallet, eller
att en jordbruksfastighet kommer att medge en mera lönsam drift än förut.
Det torde ligga i sakens natur att — liksom f. n. är fallet — förbättringskravet
i praktiken ställs högre vid nybildning av fastighet än när det gäller ombildning.
Som kommittén har framhållit måste också det kravet ställas upp
att en mera ändamålsenlig indelning inte motverkas. Man skall sålunda
beakta att åtgärden inte försvårar genomförandet av ytterligare fastighetsbildningsåtgärder.
Detta är betydelsefullt med hänsyn till bl. a. den konserverande
verkan som partiella förbättringar lätt kan få på en olämplig fastighetsindelning.
I detta sammanhang bör särskilt uppkomsten av olämplig
restfastighet uppmärksammas. En sådan utgör undantagslöst en negativ
faktor. Vilken vikt som skall tillmätas denna vid avvägningen av förrättningsresultatet
kan inte generellt anges. Den omständighet som måste tillläggas
störst betydelse vid prövningen är frågan om restfastigheten kan
väntas få en ändamålsenlig användning i framtiden. Om restfastigheten
innehas av lantbruksnämnden eller kommunen, har man i allmänhet inte
anledning befara att den olägenhet som restfastigheten utgör skall bli bestående.
Vid fördelning av lantbruksnämndens markreserv i samband med
jordbruks- och skogsbruksreglering bör uppkomsten av en eller annan restfastighet
i allmänhet inte utgöra hinder mot fastighetsbildningens genomförande.
Möjligheten att få olägenheten undanröjd genom officialinitiativ
är en omständighet som också kan tillmätas betydelse vid prövningen.
Om ingen förbättringseffekt alls kan påvisas, får fastighetsbildningen
inte ske med stöd av 9 §. Det är således inte tillräckligt att oskadlighetskravet
är uppfyllt. Detta gäller oavsett vilket fastighetsbildningsinstitut som
väljs. Frågan om innebörden av 5: 5 i kommittéförslaget vill jag återkomma
till i anslutning till motsvarande bestämmelse i departementsförslaget. Jag
vill här bara påpeka att departementsförslaget innebär att en viss jämkning
skett i förhållande till vad kommittén har föreslagit i 5: 18. De i förevarande
paragraf upptagna bestämmelserna utgör emellertid undantagsregler som
är tillämpliga bara när villkoren i 1 § inte är uppfyllda. Om de av åtgärden
berörda fastigheterna är lämpliga, finns inte något principiellt krav att åtgärden
skall innebära förbättring. Det möter sålunda inte hinder att när
sakägarna är ense om saken genomföra en gränsjämkning mellan lämpliga
fastigheter, även om någon förbättringseffekt inte kan påvisas.
Den i 9 § upptagna bestämmelsen kommer att medföra goda möjligheter
att inom område med stadsplan eller byggnadsplan genomföra åtgärder som
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 183
innebär en förbättring av indelningen utan att leda till fullt lämpliga resultat.
Inom ett planområde är förhållandena ofta sådana att en anpassning
efter planen bäst vinns steg för steg. Kravet på positiv effekt av fastighetsbildningen
bör inte ställas högre inom sådant planområde än för andra fall.
Det kan sålunda inte krävas att fastighetsbildningsåtgärden medför att en
fastighet helt stämmer överens med planen utan det bör räcka att överensstämmelsen
med planen ökar. Om fastighetsbildningen gör det lättare att i
framtiden bilda fastighet som stämmer överens med planen, får åtgärden
anses ha sådan förbättringseffekt som avses i lagrummet.
Enligt 19 kap. 4 § andra stycket JDL kan avstyckning äga rum utan hinder
av de jordpolitiska restriktionerna, om marken inte ingår i stadsplan
eller byggnadsplan och om det föreligger behov av bostadslägenheter eller
plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller
för annat därmed jämförligt ändamål och fastighets delning är till gagn
från allmän synpunkt. Behovet av att utanför område med detaljplan kunna
bilda fastigheter som är avsedda för bebyggelse eller därmed likartat ändamål,
utan att de jordpolitiska kraven i alla avseenden upprätthålls, är minst
lika framträdande nu som tidigare. Det är därför nödvändigt att FBL innehåller
en bestämmelse som medger undantag från de skyddsbestämmelser
som detta kapitel innehåller beträffande jordbruksnäringen och skogsbruket.
Den nödvändiga bestämmelsen har tagits upp i 10 § och fått en mera
allmän utformning än kommittén föreslagit.
Enligt min mening är det inte motiverat att genom bestämmelser i FBL
prioritera jordbruk och skogsbruk framför andra näringar och samhällsintressen.
Skyddet för dessa näringar bör därför inte gälla när en fastighetsbildningsåtgärd
tillgodoser behov som är till nytta från allmän synpunkt.
De behov som sålunda kan tillgodoses är givetvis i första hand sådana
som anges i 19 kap. 4 § andra stycket JDL, men även andra ändamål bör
kunna komma i fråga, t. ex. fritidsanläggning eller naturvårdsområde. Bestämmelsen
syftar främst till att möjliggöra fastighetsbildning i enlighet
med avgöranden rörande markanvändning som innefattas i översiktlig
planläggning för ett område. Bedömningen av allmänintresset måste därför
ske med beaktande av sådan planläggning. Med hänsyn till att fastighetsbildning
med stöd av 10 § kan innefatta betydelsefulla lokaliseringsfrågor
bör bl. a. de kommunala planeringsorganens och lantbruksnämndens önskemål
vinna tillbörligt beaktande. Uttryckliga bestämmelser därom är emellertid
inte påkallade.
Enligt byggnadslagstiftningen får område för jordbruks- och skogsbruksändamål
inte tas med i stadsplan. Därav följer att de särskilda skyddsbestämmelserna
för jordbruket och skogsbruket inte är tillämpliga beträffande
mark som ingår i stadsplan. Annorlunda förhåller det sig beträffande
områden med byggnadsplan. Enligt 13 § BL kan nämligen byggnadsplan
B 184
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196!)
omfatta även område som är avsett för jordbruk och skogsbruk. Avstyckning
inom sådant område är enligt nu gällande regler underkastad de restriktioner
av jordpolitisk natur som utom planområden gäller beträffande rätten
till avstyckning. Någon ändring i detta avseende avses inte genom departementsförslaget.
Därav följer sålunda att bestämmelserna i 6 och 7 §§ äger
tillämpning vid fastighetsbildning som berör mark inom byggnadsplan, om
marken är avsedd för jordbruks- eller skogsbruksändamål. Om fastighetsbildning
inom sådant område skall ske för annat ändamål än jordbruk eller
skogsbruk, skall inte 10 § tillämpas, även om förutsättningarna i övrigt är
uppfyllda. Eftersom åtgärden innebär avvikelse från planen, måste nämligen
bestämmelserna i 2 § tillämpas. Detta innebär att antingen måste planen
ändras eller länsstyrelsens medgivande till avvikelse från denna inhämtas.
Jag anser det inte påkallat att genom uttrycklig föreskrift ange att
paragrafen inte skall äga tillämpning beträffande mark som ingår i byggnadsplan.
Den ifrågavarande paragrafen har utformats på grundval av de överväganden
jag nu redovisat.
Särskilda bestämmelser om fastighetsbildning över kommungräns m. m.
11 §•
I denna paragraf, som motsvarar 15 § i kommittéförslaget, regleras möjligheterna
att genomföra fastighetsbildning som berör mark inom olika förvaltningsområden.
Kommittén. Kommittén erinrar om att gräns för förvaltningsområde f. n.
oftast är beroende av fastighetsgräns och alltså automatiskt ändras när
denna ändras. Kommittén utgår från att detta beroende kommer att
behållas och i vissa fall utvidgas. Av jordpolitiska skäl och särskilt för
jordbrulcsrationaliseringen är det önskvärt att fastighetsbildningsåtgärd som
berör mark på ömse sidor om gräns för förvaltningsområde i allmänhet
får äga rum. Vissa inskränkningar är emellertid påkallade för att olägenheter
beträffande indelningen i förvaltningsområden skall undvikas. Förutom
att tillåtligheten av sådan fastighetsbildning ofta måste göras beroende
av att särskilt medgivande till åtgärden lämnas efter prövning i administrativ
ordning bör sålunda speciella villkor uppställas i syfte att begränsa
fastighetsbildningen till situationer när åtgärden är av synnerlig vikt
för att ändamålsenlig fastighetsindelning skall erhållas eller när den kommunala
indelningen förbättras, t. ex. genom att en omotiverad enklavbildning
försvinner. I paragrafens första stycke har därför föreskrivits att fas
-
B 185
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tighetsbildning som medför ändring i den kommunala indelningen får äga
rum bara i de nyss angivna båda fallen. Med den kommunala indelningen
avser kommittén här liksom på andra ställen i förslaget indelningen i borgerliga
primärkommuner.
Bestämmelserna om den administrativa prövning som ibland skall äga
rum när fastighetsbildning påverkar indelningen inte bara i kommuner
utan också i vissa andra förvaltningsområden bör tas upp i en särskild lag.
Utöver dessa bestämmelser behövs en särskild föreskrift om när administrativ
prövning skall äga rum och när fastighetsbildning över gräns för
förvaltningsområde skall vara beroende av särskilt medgivande. Denna
föreskrift får anses höra till fastighetsbildningslagstiftningen och har därför
tagits upp i andra stycket av paragrafen.
För att fastighetsbildningsförfarandet inte skall tyngas i onödan är det
enligt kommitténs mening angeläget att fastighetsbildning inte görs beroende
av särskilt medgivande i alla de fall då den medför ändring av indelningen
i förvaltningsområden. Kommittén erinrar om att det redan enligt
gällande rätt är möjligt att i viss utsträckning genomföra ägoutbyte och laga
skifte utan särskild prövning, fastän denna indelning ändras. Bara när åtgärden
får till följd att bebyggd äga eller fastighets hela ägovälde flyttas
över från ett förvaltningsområde till ett annat, skall på grund av bestämmelserna
i 8 kap. 7 § och 13 kap. 23 § JDL fastighetsbildningsfrågan prövas
i administrativ ordning. Kommittén har övervägt att behålla motsvarande
reglering men funnit att en tillfredsställande avgränsning av de situationer
när medgivande av administrativ myndighet bör krävas inte kan
vinnas på detta sätt. Det i sammanhanget avgörande är inte om hel fastighet
eller byggnad kommer att flyttas över från ett förvaltningsområde till
ett annat utan i stället om indelningen i sådana områden försämras eller
om andra olägenheter av betydelse, t. ex. genom ändringar i skatteunderlaget,
uppstår för kommun eller motsvarande sammanslutning. Eftersom
det inte är möjligt att i en lagregel noggrant och uttömmande ange de olika
situationer där sådana förhållanden uppkommer, blir det nödvändigt att
lita till en bedömning av om den i varje särskilt fall ifrågasatta åtgärden
kan komma att medföra sadan inverkan på indelningen i förvaltningsområden
att särskild prövning krävs. I första hand bör bedömningen ankomma
på förrättningsmännen, och därför bör den regeln uppställas att fastighetsbildning
inte får komma till stånd utan särskilt medgivande efter
prövning i administrativ ordning, om det finns anledning till antagande att
åtgärden medför olämplig indelning i förvaltningsområden. På grund av
det speciella intresse som kommun, församling och municipalsamhälle kan
ha i ärende av denna beskaffenhet bör de få en ovillkorlig rätt att påkalla
prövning av fastighetsbildningsfrågan. Genom en särskild föreskrift som
tas upp bland reglerna om förfarandet vid fastighetsbildning (4: 41 i kommittéförslaget)
är sörjt för att de kommuner, församlingar och municipal
-
B 186
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
samhällen vilkas områden ändras genom fastighetsbildning underrättas om
åtgärden och får tillfälle att begära att fastighetsbildningsfrågan hänskjuts
till länsstyrelsen. Eftersom särskilda, i administrativ ordning utfärdade
föreskrifter regelmässigt torde behövas när hel fastighet flyttas över till
annat jurisdiktionsområde, bör fastighetsbildning som medför sådan överflyttning
alltid förbindas med administrativ prövning.
Vid utformningen av andra stycket har kommittén beaktat att indelningen
i jordregister socknar inte längre skall få lägga några som helst hinder i
vägen för genomförandet av fastighetsbildning. Med uttrycket förvaltningsområde
avses inte socken, utan därmed åsyftas kommun och med kommun
i fråga om beskattningsrätten och andra förhållanden jämförbara sammanslutningar
med territoriell anknytning liksom också förvaltningsområden
av högre ordning.
Kommittén betonar slutligen att förrättningsmännen vid sin bedömning
huruvida fastighetsbildningsfråga skall dras inför administrativ myndighet
bör beakta bara sådana förhållanden som blir en följd av den ifrågavarande
fastighetsbildningen. Den omständigheten att indelningen i förvaltningsområden
redan före åtgärden är mindre lämplig bör sålunda inte utgöra
anledning att föranstalta om särskild prövning.
Remissyttrandena. Överlantmätaren i Gotlands län anser att första stycket
i kommit téförslaget kan utgå. Med hänsyn till vad som anförts i sista stycket
i kommitténs motiv synes enligt lantmäteristyrelsen ordet »olämplig» i första
meningen i andra stycket kunna bytas ut mot »försämrad».
Departementschefen. Allmänna intressen av betydande styrka talar för att
samstämmighet bör råda mellan rikets indelning i förvaltningsområden
och fastighetsindelningen. F. n. råder också i stor utsträckning sådan samstämmighet.
Det är angeläget att denna inte går förlorad till följd av fastighetsbildningsåtgärder.
Av särskild vikt är det härvid att fastighetsindelningen
stämmer överens med indelningen i borgerliga primärkommuner.
Om sådan överensstämmelse kan åstadkommas, uppnår man också att fastighetsindelningen
i regel inte kommer i strid med indelningen i förvaltningsområden
av högre ordning, eftersom sistnämnda indelning i flertalet
fall bygger på den kommunala.
Olika vägar synes kunna beträdas när det gäller att komma till rätta med
ifrågavarande problem. En lösning är att man helt förbjuder fastighetsbildning
som berör mark inom olika förvaltningsområden. Exempel på
ett sådant förbud finns f. n. i 5 § SML. Enligt denna bestämmelse får sammanläggning
inte ske av fastigheter som hör till skilda socknar. Detta förbud
har emellertid visat sig medföra avsevärda olägenheter för rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket och skogsbruket. Det får anses upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 187
enbart att man för framtiden inte kan ställa upp ett ovillkorligt förbud mot
fastighetsbildning över gränser mellan skilda förvaltningsområden.
En annan tänkbar ordning är att man inte ställer upp några som helst
inskränkningar i möjligheterna att genomföra sådan fastighetsbildning men
i stället inför regler om att indelningen i förvaltningsområden genom beslut
i administrativ väg skall ändras i anslutning till fastighetsbildningen så att
sambandet mellan de olika indelningarna återställs. Också denna lösning
är förenad med vissa olägenheter. Redan det förhållandet att också helt
obetydliga ändringar i fastighetsindelningen skulle göra det nödvändigt att
sätta i gång ett administrativt förfarande måste vara ägnat att väcka betänkligheter.
Den mest vägande invändningen synes emellertid vara att
olämplig indelning i förvaltningsområden ofta skulle uppkomma, om fastighetsbildningen
genomfördes utan hänsyn till den befintliga indelningen.
Lösningen på problemet synes vara att man går en medelväg mellan de
antydda ytterlighetsståndpunkterna. Man torde sålunda i princip böra medge
fastighetsbildning som berör mark inom skilda förvaltningsområden men
samtidigt föreskriva vissa restriktioner så att olägenheter beträffande indelningen
i sådana områden undviks i möjligaste mån. Vidare bör reglerna
utformas så, att administrativ prövning i samband med fastighetsbildningen
skall ske bara när det föreligger ett påtagligt behov av det. En sådan ordning
förutsätter att gränserna för förvaltningsområden är beroende av därmed
sammanfallande fastighetsgränser på så sätt att de automatiskt ändras när
fastighetsindelningen ändras. Som kommittén har framhållit råder f. n. i
regel sådant beroendeförhållande. I fortsättningen bör detta alltid bli fallet.
Den sålunda förordade regleringen bör i systematiskt hänseende genomföras
så, att i FBL tas upp bestämmelserna om begränsning i rätten att få
till stånd fastighetsbildning över gräns för förvaltningsområde och om sådan
fastighetsbildnings beroende av medgivande efter administrativ prövning.
Övriga bestämmelser synes inte falla inom FBL:s ämnesområde utan torde
böra ges i form av en särskild lag. Förslag till sådan lag har upprättats inom
departementet och torde böra remitteras till lagrådet samtidigt med förslag
till andra följ dförfattningar.
De av kommittén föreslagna bestämmelserna är väl förenliga med de
principiella ställningstaganden som nu har gjorts. Jag kan också i allt väsentligt
ansluta mig till den detaljutformning som reglerna har fått i kommittéförslaget.
Den av kommittén föreslagna lagtexten utvisar enligt min
mening tydligt att hänskjutande till administrativ myndighet på förrättningsmännens
initiativ skall ske bara om det är just till följd av den aktuella
fastighetsbildningsåtgärden som indelningen i förvaltningsområden blir
olämplig. En jämkning enligt lantmäteristyrelsens förslag är därför obehövlig
och skulle dessutom föra för långt, eftersom varje försämring — också
en ganska betydelselös sådan -— av indelningen i förvaltningsområden skulle
göra en administrativ prövning ofrånkomlig.
B 188
Kurigl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Med hänsyn till att municipalsamliällena är under avveckling saknar
bestämmelserna i andra stycket i kommittéförslaget om ändring av gräns
för sådant samhälle motsvarighet i departementsförslaget.
Enligt det inom departementet upprättade förslaget till lag om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning skall
länsstyrelsen verkställa utredning i ärende rörande medgivande till fastighetsbildning
och därefter antingen själv avgöra ärendet eller underställa
det Kungl. Maj :ts prövning. Denna handläggningsordning förutsätter att
fastighetsbildningsmyndigheten underrättar länsstyrelsen, när fastighetsbildning
är beroende av sådant medgivande. Uttrycklig bestämmelse härom
synes behövlig, och den har ansetts böra få sin plats i denna paragraf där
den fått bilda tredje stycket.
Nyssnämnda lag föreskriver i vissa fall skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten
att vid fastighetsbildning som rör mark inom flera kommuner
bestämma att marken i fortsättningen skall höra till en av kommunerna.
Föreskrift härom torde böra ges i fastighetsbildningsbeslutet. Sådant beslut
skall dock inte kunna meddelas förrän den administrativa prövningen ägt
rum, när sådan är behövlig (se nedan under 4: 41). Eftersom det för prövningsmyndigheten
är av betydelse att ha kännedom om vilken verkan fastighetsbildningen
kommer att få för indelningen i förvaltningsområden,
måste fastighetsbildningsmyndigheten i sin anmälan till länsstyrelsen lämna
besked om sitt ställningstagande i fråga om kommuntillhörigheten. Någon
föreskrift härom synes emellertid inte behövlig i själva lagen.
4 KAP.
Fastighetsbildningsförrättning
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Inledning
Detta kapitel innehåller regler för förrättningsförfarandet. Reglerna är
gemensamma för alla slag av fastighetsbildningsförrättningar.
Kapitlet är liksom i kommittéförslaget indelat i fem avsnitt under särskilda
rubriker och omfattar 42 paragrafer.
Första avsnittet har rubriken Fastighetsbildningsmyndigheten och upptar
i sju paragrafer bestämmelser om myndighetens sammansättning samt
en forumregel.
Andra avsnittet omfattar 8—17 §§ och innehåller bestämmelser om förrättningens
inledande och grunderna för handläggningen. Departementsförslaget
följer i stort sett kommitténs förslag. En särskild paragraf som
B 189
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
innehåller bestämmelser om ombud vid förrättning har dock tillagts. Vidare
har här tagits in en regel om kommunicering av ansökan.
Det tredje avsnittet i kapitlet handlar om kallelse och delgivning. I avsnittet
tas också upp bestämmelser om underrättelse till byggnadsnämnden.
Avsnittet omfattar 18—24 §§.
Därefter följer i fjärde avsnittet under rubriken Förrättningens fortsättande
och avslutande nio paragrafer som innehåller bestämmelser om beslutsförfarandet,
om gränser, karta m. m. Innehållet i departementsförslaget
motsvarar i stort sett vad kommittén föreslagit i detta avsnitt.
I det femte avsnittet har under rubriken Särskilda bestämmelser sammanförts
bestämmelser i skilda ämnen. 34 § innehåller regler om sakkunnig.
I 35 §, som har tillkommit vid departementsbehandlingen, ges bestämmelser
om tolk vid förrättning. Därefter följer bestämmelser om sysslomän
(36 §), hantlangning (37 §), tillträde till byggnad m. m. (38 §), vilandeförklaring
av förrättning (39 §), verkan av äganderättens övergång under förrättningen
(40 §), ändring av administrativ gräns (41 §) och rättelse av fel
(42 §).
Innan jag övergår till att behandla de särskilda avsnitten vill jag något
beröra vissa frågor beträffande förrättningsförfarandet som tilldragit sig
särskild uppmärksamhet vid remissbehandlingen.
Förfarandereglernas allmänna utformning
Kommittén. Bestämmelserna om förfarandet har utformats så att önskemålen
om rationella arbetsformer i förrättningsarbetet tillgodoses i möjligaste
mån. Kommittén har därvid beaktat de mångskiftande förhållanden
som uppträder vid fastighetsbildning. Just genom att bestämmelserna skall
avse så många vitt skilda situationer har kommittén ansett det nödvändigt
att medge förrättningsmännen en omfattande frihet att låta handläggningen
bli beroende av förhållandena i det enskilda fallet. Utan en sådan frihet
skulle en vidlyftig och svåröverskådlig lagreglering bli nödvändig och
ändå skulle man riskera att handläggningen inte alltid kunde i tillräcklig
grad anpassas efter omständigheterna. Förslaget skiljer sig i denna del i
väsentlig mån från gällande fastighetsbildningslagstiftning, som i regel innehåller
tämligen detaljerade bestämmelser i olika procedurfrågor. Erfarenheten
visar att sådana bestämmelser, som på grund av den ständigt fortgående
utvecklingen snart blir otidsenliga, ofta försvåra en lämplig handläggning
av fastighetsbildningsfrågorna. Förenklingsmöjligheter som utan
risk för skadliga verkningar borde kunna utnyttjas i det enskilda fallet
hindras lätt och nya metoder av skilda slag kan inte alltid komma till användning
i den utsträckning som varit önskvärd. Kommittén har undvikit
sådana olägenheter genom att begränsa bestämmelserna i procedurfrågor
B 190 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
till vad som funnits direkt nödvändigt med hänsyn till rättssäkerhetens
krav.
Remissyttrandena. Advokatsamfundet framhåller att fastare normer för
förrättningsförfarandet är påkallade. Även om ett förenklat förfarande i
och för sig är önskvärt och i fråga om exempelvis enklare förrättningar
inom planområden försvarbart, är avsaknaden av fastare normer, särskilt
för mindre rutinerade förrättningsmän, betänklig. En mera detaljerad reglering
av förfarandet torde därför vara nödvändig, vilket inte hindrar att en
förenkling kan tillåtas för vissa undantagsfall.
Departementschefen. Den gällande fastighetsbildningslagstiftningen utmärks
av en djupgående detaljreglering i förfarandefrågor. Kommittén har
påvisat de olägenheter, som är förenade med en sådan reglering och betonat
angelägenheten av att göra förfarandet i fastighetsbildningsärenden
snabbare, enklare och billigare. Enligt min mening innefattar förslaget i
stort sett en lämplig avvägning mellan effektivitetskraven, å ena sidan, och
hänsynen till allmänna och enskilda rättssäkerhetsintressen, å andra sidan.
En fastare bindning av fastighetsbildningsmyndighetens handlande genom
ytterligare detalj föreskrifter i FBL skulle otvivelaktigt motverka strävandena
mot ökad effektivitet. Vissa kompletterande föreskrifter torde emellertid
böra meddelas av Kungl. Maj :t. Dessutom torde lantmäteristyrelsen
komma att på olika sätt ge förrättningsmännen anvisningar.
Bevisupptagning vid förrättning
Enligt kommittéförslaget är fastighetsbildningsmyndigheten oförhindrad
att vid prövning av en tvistefråga ta hänsyn till uppgifter som lämnas
av sakägare och andra samt till skriftliga bevis som tillhandahålls. Myndigheten
saknar emellertid befogenhet att självmant eller på sakägares begäran
kalla och på ed höra vittnen och att höra sakägare under sanningsförsäkran.
Inte heller kan myndigheten ålägga sakägare personlig inställelse
eller genom föreläggande skaffa fram skriftlig bevisning.
Remissyttrandena. De nyssnämnda skillnaderna i förhållande till domstolsprocessen
påtalas av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge
samt härads hövding eföreningen.
Svea hovrätt anser att skillnaderna i vissa fall är omotiverade. Vid fastighetsbestämning
handlagda äganderättstvister, som avser fastighetsindelningens
beskaffenhet, samt tvister om servituts bestånd eller omfång liksom
i många fall tvister angående sträckningen av viss gräns skiljer sig
enligt hovrättens mening inte på något avgörande sätt från civila tvister i
allmänhet. Det processuella förfarandet för tvisternas avgörande bör därför
inte på väsentliga punkter avvika från allmänna processrättsliga regler.
B 191
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Detsamma är förhållandet med vissa frågor som handläggs inom fastighetsregleringens
ram, t. ex. frågor om ändring eller upphävande av servitut och
om inlösen. Med den av kommittén föreslagna instansordningen anser hovrätten
det olämpligt att bevisupptagningen i stor utsträckning inte kan äga
rum förrän i jorddomstolen.
Departementschefen. Den kritik som riktats mot förslaget i denna del bygger
främst på det förhållandet att kommittén avsett att göra förrättningshandläggningen
jämförbar med en domstolsinstans. Från en sådan utgångspunkt
anser jag kritiken i viss mån berättigad. Som redan framgått
har jag emellertid inte ansett mig kunna biträda kommitténs förslag i detta
hänseende utan föreslår en annan utformning av domstolsorganisationen.
Enligt departementsförslaget skall det för prövning av fastighetsbildningsmål
finnas fastighetsdomstolar, vars domkretsar anknyts till länsindelningen.
Från sådan domstol skall talan kunna fullföljas till hovrätten och
högsta domstolen på samma sätt som i andra mål. Med denna ordning förlorar
kritiken i styrka. Enligt min mening är det en godtagbar ordning att
fullständig bevisning i tvistiga saker förebringas först inför domstolen.
Visserligen är det ofördelaktigt att fastighetsbildningsmyndigheten någon
gång måste grunda sitt avgörande på en utredning som inte är fullständig i
alla hänseenden. Denna nackdel måste emellertid vägas mot de fördelar
som vinns genom att förrättningshandläggningen kan förenklas. Behovet av
muntlig bevisning torde vara mycket begränsat vid fastighetsbildning. Förrättningen
erbjuder särskilt goda möjligheter att få fram det för avgörandet
nödvändiga materialet på annat sätt. Förrättningen gör det också möjligt
att åstadkomma förlikning mellan sakägarna vid de förhandlingar som förs
under förrättningslantmätarens ledning. Den omständigheten att fullständig
bevisupptagning förutsätts ske vid domstolen utgör inte någon eftergift i
fråga om kravet på sakägarna att tillhandahålla alla uppgifter och annan
utredning som lämpligen kan förebringas hos fastighetsbildningsmyndigheten.
När vittnesbevisning undantagsvis behövs, bör tyngdpunkten i handläggningen
ligga i domstolen. Detta gäller t. ex. vid behandlingen av äganderättstvister
eller komplicerade värderingsfrågor i samband med inlösen.
Genom en sådan ordning kommer fastighetsbildningsärenden att i fråga om
bevisning handläggas på i stort sett samma sätt som vanliga rättegångsmål.
Bevisupptagning och bevisvärdering kan alltså liksom i andra mål i princip
ske i två instanser.
På grund av vad sålunda anförts anser jag att det inte finns skäl att införa
regler om vidgad bevisupptagning i förrättningsinstansen.
Ersättning av motpart för utredningskostnader
Gällande rätt. Varken JDL eller FBLS innehåller några regler om rätt för
en sakägare att få gottgörelse av annan sakägare för sina utredningskost
-
B 192
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
nåder och andra utgifter i förrättningsinstansen. Till den del ärendet handläggs
inför domstol kan sakägare emellertid få ersättning enligt reglerna i
18 kap. RB. I mål där myndighet för talan på det allmännas vägnar och
det inte är fråga om tillvaratagande av statens eller annans enskilda rätt
skall dock enligt 20 § lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande
av nya rättegångsbalken (RP) bestämmelserna om allmänt åtal gälla.
Kommittén. Kommittén har inte föreslagit någon ändring i förhållande
till gällande rätt. Problemet har över huvud taget inte närmare övervägts
i betänkandet (jfr bet. s. 304 och 653).
Remissyttrandena. I samband med en kritik i vissa andra avseenden beträffande
kommitténs förslag rörande förrättningsförfarandet tar Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge samt häradshövdingeföreningen
upp spörsmålet om utdömande av kostnadsersättning mellan sakägare i
förrättningsinstansen.
Svea hovrätt understryker den ändrade roll i processuellt hänseende som
förrättningen får enligt förslaget och betonar de därmed förbundna ökade
rättssäkerhetskraven på förrättningsförfarandet. Hovrätten framhåller som
anmärkningsvärt att den som utsätts för inlösen inte har möjlighet att få
ersättning för de kostnader som han ådrager sig för att utföra sin talan i
samband med tvångsavhändelsen. Hovrätten pekar också på behovet av en
ersättningsregel i sådana fall när förrättningen inställs.
Departementschefen. Frågan om utdömande av kostnadsersättning i förrättningsinstansen
hänger nära samman med instansordningen. Utredningen
i fastighetsbildningsärenden skall i princip ombesörjas av fastighetsbildningsmyndigheten.
Detta utesluter givetvis inte att sakägare kan förorsakas
vissa kostnader för att tillvarata sin rätt. Framför allt är det ombuds-
och inställelsekostnader som kan komma i fråga. Kostnadsfrågan
torde bli aktuell huvudsakligen i sådana ärenden där stridiga intressen förekommer.
Dessa intressen kan vara av två slag, allmänna eller enskilda, och
situationerna är ganska olika beroende på om enskilda intressen står mot
allmänna eller mot varandra.
I sådana fall där enskilda intressen står mot allmänna kan det enligt min
mening inte komma i fråga att i förrättningsinstansen bereda sakägare
möjlighet att få ersättning för sina kostnader av det allmänna. De kostnader
som här kan uppkomma är i allmänhet av begränsad omfattning och
det är förutsatt att fastighetsbildningsmyndigheten såsom hittills skall bedriva
en omfattande verksamhet för information och rådgivning. Läget blir
ett annat om saken förs vidare till domstol och blir föremål för en formlig
rättegång mellan företrädare för allmänintresset och den enskilde. Jag återkommer
till detta i anslutning till 16 kap.
B 193
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Situationer där enskilda intressen står mot varandra är ganska vanliga
vid fastighetsbildning och förrättningsförfarandet avser i betydande mån
att skilja mellan motstående enskilda intressen. Fastighetsbildningen är
en angelägenhet som inte kan avgöras på annat sätt än genom myndighets
eller domstols beslut och reglerna i FBL är i allmänhet indispositiva. Mot
denna bakgrund är det naturligt att sakägarna i allmänhet själva får svara
för sina kostnader i ärendet vid förrättningsinstansen. De dispositiva inslagen
i förrättningsförfarandet skulle emellertid kunna motivera en undantagsregel
som gjorde det möjligt att låta en sakägare få gottgörelse av en
annan för sina personliga kostnader i samband med förrättningen. Jag tänker
här främst på det fallet då en sakägare vållas onödiga kostnader genom
annan sakägares vårdslöshet eller försummelse. Åtminstone i vissa fall av
detta slag bör det dock vara möjligt att på indirekt väg åstadkomma en
rättvis lösning, nämligen genom att myndigheten beaktar förhållandet vid
fördelningen av förrättningskostnaderna.
En särställning intar inlösenfallen. Som jag närmare kommer att utveckla
i anslutning till 8 kap. anser jag att en särskild regel om ersättning
för kostnader i förrättningsinstansen inte är önskvärd främst av det skälet,
att regeln skulle motverka den koncentration till domstolen av de enskilda
sakägarnas bevisning, som jag anser bör eftersträvas.
På grund av dessa överväganden har jag inte funnit skäl att i FBL ta upp
några särskilda regler om ersättning till sakägare för kostnader vid förrättning.
Fri rättshjälp åt enskilda
Gällande rätt m. m. Lagen om fri rättegång är inte tillämplig på handläggning
av fastighetsbildningsärenden i förrättningsinstansen.
Vid 1959 års riksdag väcktes två motioner (1:379 och 11:432) rörande
den enskilde sakägarens möjligheter att i ärenden angående fastighetsbildning
påverka ärendenas avgörande. I motionerna, som i första hand tog
sikte på förfarandet vid avstyckning för bostadsbebyggelse på landsbygden,
gjordes gällande att den som ansökte om fastighetsbildning bara hade små
möjligheter att, om han önskade få till stånd en åtgärd som inte stöd i överensstämmelser
med planmyndigheternas bedömanden, hävda sina intressen
gentemot det allmänna och efterlystes bestämmelser om rättegångsbiträde
åt enskilda i jorddelningsmål. Motionärerna påpekade särskilt att den enskilde
sakägaren saknade tillgång till sådan teknisk och ekonomisk expertis
som för det allmännas del fanns tillgänglig i olika administrativa myndigheter.
Lagutskottet uttalade bl. a. följande vid sin behandling av motionerna
(3 LU 1959: 14).
13 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt Nr 128
B 194
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Någon oenighet kan ej gärna råda om att det både av psykologiska och
sakliga skäl är angeläget, att den enskildes synpunkter blir klart och fullständigt
framlagda inför den beslutande myndigheten. I den mån den enskilde
sakägaren anser sig icke ensam kunna klara denna uppgift, föreligger
alltid möjlighet att — låt vara på egen bekostnad —- anlita ombud, biträde
eller sakkunnig. Detta kan ske såväl på förrättningsstadiet som vid
domstol. Till den del förfarandet försiggår inför domstol föreligger dessutom
för den mindre bemedlade möjlighet att enligt lagen om fri rättegång
få kostnaderna för rättegången och därmed även för ombud, biträde eller
sakkunnig ersatta av allmänna medel. På grund av de allmänna rättshjälpsanstalternas
verksamhet, som numera omfattar hela riket, finnes en än mer
vidgad möjlighet att erhålla kostnadsfri rättshjälp. Anstalternas rättshjälp
är sålunda ej begränsad till domstolsförfarande utan lämnas även på förrättningsstadiet.
Anstalterna lämnar dessutom rättshjälp efter grunder
som är betydligt mindre restriktiva än vad fallet f. n. är vid tillämpning av
lagen om fri rättegång.
Även om situationen i detta avseende sålunda kan sägas vara åtskilligt
gynnsammare än vad framgår av motionerna, anser utskottet det likväl
böra övervägas, huruvida icke möjligheten att i särskilda fall erhålla fri
rättshjälp i fastighetsbildningsärende också på förrättningsstadiet hör inskrivas
i lag. Härför talar ej blott principiella skäl utan också den omständigheten,
att det biträde varav en enskild kan vara i behov lättast torde leda
till resultat, då det lämnas under ärendets första skede, dvs. på förrättningsstadiet.
På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att motionerna och utlåtandet
skulle överlämnas till fastighetsbildningsliommittén.
Kommittén. Utskottets uppfattning om önskvärdheten av en närmare reglerad
rätt till fri rättshjälp i särskilda fall redan vid handläggningen på förrättningsstadiet
av ärenden om fastighetsbildning delas av kommittén. En
reform i denna riktning skulle enligt kommittén ligga helt i linje med strävandena
att i den nya fastighetsbildningslagstiftningen tillerkänna förrättningsavgörandena
en ökad betydelse och att i viss mån jämställa förrättningshandläggningen
med ett domstolsförfarande. Kommittén är också för
sin del beredd att i princip förorda en särskild lagstiftning om rättshjälp i
fastighetsbildningsärenden. Flera svårlösta problem aktualiseras emellertid i
detta sammanhang, och kommittén har inte funnit anledning att ta ställning
till dessa och att framlägga ett förslag till sådan lagstiftning. Under
alla förhållanden synes en närmare utredning i detta avseende böra anstå
till dess klarhet vunnits om hur den nya lagstiftningen om rättegångshjälp
som är att vänta kommer att bli utformad.
Remissyttrandena. Frågan om fri rättshjälp har tagits upp av Svea hovrätt,
häradshövdingeföreningen och advokatsamfundet, som alla förordar att
frågan löses i PBL.
Departementschefen. Revisionen av lagstiftningen om fri rättegång och därmed
sammanhängande frågor är ännu inte slutförd. Inte heller frågan om
B 195
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
fri rättshjälp i förvaltningsärenden har lösts. Frågan om fri rättshjälp i fastighetsbildningsärenden
har enligt min mening ett nära samband med frågan
om fri rättshjälp i förvaltningsärenden och bör därför, eftersom den
inte kan anses mer angelägen än motsvarande fråga i många andra fall, tas
upp först i ett senare sammanhang. Utredning av frågan om fri rättshjälp
i fastighetsbildningsärenden omfattas av det utredningsuppdrag som lämnats
de sakkunniga som år 1968 tillkallats att utreda frågan om kostnader
och rättshjälp i förvaltningsförfarandet.
SPECIALMOTIVERING
Fastighetsbiidningsmyndigheten
Detta avsnitt omfattar sju paragrafer och innehåller regler om fastighetsbildningsmyndighetens
sammansättning, val av gode män, jäv och forum.
Gällande rätt. Nuvarande regler om förrättningsmän är upptagna i 2 kap.
1 §, 19 kap. 5 § samt 20 kap. 6 § 1 mom. och 8 § JDL ävensom 5 kap. 2 §
samt 6 kap. 2 och 12 §§ FBLS. Enligt dessa lagrum kommer fastighetsbildning
att i regel utan särskilt förordnande verkställas av en förrättningsmän
med tekniskt-ekonomisk och fastighetsrättslig högskoleutbildning. Vid förrättning
enligt JDL tjänstgör distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,
där den mark som förrättningen avser helt eller delvis är belägen, som sådan
förrättningsmän. Genom att andra lantmätare än den ordinarie distriktslantmätaren
i administrativ ordning tillerkänns behörighet att i viss
omfattning utöva dennes befattning kan en lämplig arbetsfördelning ernås.
Enligt FBLS skall även laga skifte i stad förrättas av distriktslantmätaren,
men i vissa fall får i stadens tjänst anställd mätningsman verkställa skifte.
I stort sett samma regler gäller för handläggningen av fristående ägoutbyte
och servitutsutbrytning i stad. Avstyckning däremot skall alltid verkställas
av i stadens tjänst anställd mätningsman eller, om sådan inte finns, av
annan person som förordnas av länsstyrelsen och som företrädesvis skall
vara behörig till befattning som mätningsman och ha föreslagits av byggnadsnämnden.
Vid förrättning enligt såväl JDL som FBLS kan lekmän, vilka utses av
kommunens fullmäktige till visst antal för varje kommun, medverka som
biträde åt lantmätaren. Enligt de nyss angivna lagrummen skall sålunda två
gode män biträda vid förrättning i dess helhet eller vid handläggningen av
viss fråga, om lantmätaren finner sådant behövligt eller sakägare yrkar
det. Biträde av gode män får dock inte påfordras beträffande göromål av
uteslutande teknisk art. Efter en lagändring år 1951 är närvaro av gode
män inte obligatorisk i något fall. Dessförinnan skulle gode män alltid vara
närvarande vid handläggning av vissa uppräknade skiftesfrågor, såsom
B 196 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
fråga om tillstånd till skifte, gränsbestämning, värderingsfrågor m. m.
I vissa fall kan antalet gode män efter medgivande av lantmäteristyrelsen
ökas utöver två, varvid dock skall iakttas att flera än två gode män inte
samtidigt biträder vid handläggningen av en och samma fråga.
Kommittén. Kommittén anser att några väsentliga ändringar beträffande
förrättningsmannainstitutionen inte behövs i den nya lagen. Det nuvarande
systemet med en lantmätare och jämte honom i vissa fall två gode män har
såvitt kommittén kunnat finna fungerat tillfredsställande och torde även
uppfylla de ökade krav som i framtiden kommer att ställas på förfarandet.
Med hänsyn till den i viss mån domstolsmässiga karaktär som förrättningarna
är avsedda att få skulle det kunna ifragasättas om lantmätarna inte
borde äga något bredare juridiska insikter än som bibringas dem under
lantmäteriutbildningen sådan denna f. n. är anordnad med en huvudsakligen
till fastighetsrätten begränsad undervisning i rättskunskap. Lantmätarnas
arbetsuppgifter består emellertid redan nu till väsentlig del i rättstillämpning
och de synes väl skickade att fullgöra de åligganden som enligt
förslaget kommer att anförtros åt dem såsom fackutbildade förrättningsmän.
En viss utbyggnad av lantmäteriutbildningen i fråga om amnet
fastighetsekonomi är emellertid önskvärd med hänsyn till den allt större
betydelse som värderingsproblemen får i samband med fastighetsbildning.
Kommittén uppehåller sig härefter vid kompetensfördelningen mellan
lantmätaren och övrig personal inom lantmäteriet (bet. s. 222). Därvid avvisar
kommittén för sin del tanken på att personal utan högre teoretisk utbildning
skulle tillåtas att helt på eget ansvar handlägga förrättningar.
Önskemålet om hushållning med den kvalificerade arbetskraften bör i stället
tillgodoses på det sättet att främst tekniska göromål överlämnas åt personal
med lägre utbildning.
I frågan om gränsdragningen mellan det statliga lantmäteriets och det
kommunala mätningsväsendets kompetensområden erinrar kommittén (bet.
s. 223) om att frågan angående kommuns rätt och skyldighet att med egna
befattningshavare ombesörja fastighetsbildningsverksamheten skall utredas
i särskild ordning. Kommittén utgår i sitt förslag från att en kommunal
fastighetsbildningsmyndighet även i fortsättningen kommer att finnas men
anser att det liksom hittills bör vara möjligt att från den kommunala verksamheten
ta undan handläggningen av förrättningar beträffande mark som
används för vissa angivna ändamål. I regel är det inte några svårigheter
att avgöra om en fastighetsbildningsåtgärd skall ombesörjas av kommunal
mätningsman eller av det statliga lantmäteriet. Förrättningsföremålets belägenhet
inom eller utom området för den kommunala lantmäteriverksamheten
skall vara utslagsgivande, men om kommunens rätt att ombesörja
fastighetsbildning med egen personal är begränsad med hänsyn till den
berörda markens ändamål, blir självfallet även detta förhållande av bety
-
B 197
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
delse. I de fall då en åtgärd avser mark såväl inom som utanför området
för den kommunala lantmäteriverksamheten uppställer sig frågan vilken
förrättningslantmätare som bör ombesörja åtgärden. Det problem som har
föreligger bör helst lösas efter vissa generella riktlinjer, men kommittén
framhåller att detta inte är praktiskt möjligt. Fastighetsbildningslagen bör
emellertid lämna anvisning på en bestämd förrättningsman, som åtminstone
i första hand skall vara behörig att ta befattning med detta slag av förrättningar
och till vilken en enskild sökande eller annan sakägare skall kunna
vända sig. Distriktslantmätaren bör därför anges som förrättningslantmätare.
Om man från kommunens sida är beredd att i dessa fall låta den
kommunala förrättningsorganisationen överta förrättningsarbetet, bör det
dock finnas möjlighet till det. Sådant medgivande bör meddelas av lantmäteristyrelsen,
som såvitt möjligt också bör utfärda generella föreskrifter i
ämnet.
Någon motsvarighet till de förrättningsmän som f. n. kan förordnas av
länsstyrelsen enligt FBLS och som kan vara helt fria företagare bör enligt
kommittén inte finnas i fortsättningen. Kommittén anser att förrättningslantmätare
alltid bör vara anställd i statlig eller kommunal tjänst.
I fråga om gode männens medverkan vid fastighetsbildningsförrättning
genomfördes år 1951 vissa lagändringar. Syftet var att vinna en förenkling
av förrättningshandläggningen och en sänkning av förrättningskostnaderna.
Ändringen synes ha haft enbart gynnsamma verkningar och det kan enligt
kommittén inte nu, när det bl. a. gäller att söka åstadkomma ett om möjligt
ännu enklare förfarande, bli tal om att återgå till en osmidig ordning
med obligatorisk medverkan av gode män i vissa särskilt angivna situationer.
Några allmänna riktlinjer för hur frågan om gode männens deltagande
i förrättningsarbetet skall bedömas bör inte heller dras upp i lagen, utan det
bör även i fortsättningen åvila lantmätaren att allt efter omständigheterna
i det enskilda fallet bedöma, om ett lekmannainflytande är önskvärt. Kommittén
anser sig emellertid böra upprepa vad som betonades år 1951 om
vikten av att gode män deltar, så snart en förrättning gäller frågor av stort
allmänt intresse eller då betydande enskilda intressen står mot varandra.
Det torde även kunna förutsättas att lantmätarna, när kontroversiella frågor
av betydelse väntas uppkomma, inte vill avstå från det stöd och den
hjälp som gode männen kan lämna. Om kostnaderna för gode männens
deltagande i förrättningsarbetet — enligt vad kommittén föreslagit 12:6-—
inte vidare kommer att drabba de enskilda sakägarna, kan det antas att
lantmätarna skall visa en ökad benägenhet att tillkalla gode män.
Sakägarnas rätt att påkalla medverkan av gode män har ansetts vara
av stor betydelse och bör enligt kommitténs mening behållas. Den nuvarande
anordningen med ovillkorlig skyldighet för lantmätaren att så snart
sakägare begär det tillkalla gode män kan emellertid otillbörligt utnyttjas
i förhalningssyfte. Det är därför motiverat med en försiktig inskränkning.
B 198 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Om sakägares begäran skulle föranleda oskäligt dröjsmål, bör lantmätaren
kunna lämna hans framställning utan avseende. Sådant dröjsmål får anses
föreligga, om uppskov med sammanträde skulle bli nödvändigt till följd
av att sakägare, som haft god tid på sig att begära medverkan av gode män,
framställer yrkande därom under eller omedelbart före sammanträdet utan
att visa godtagbart skäl för att han dröjt med sin begäran.
I de lagrum som f. n. reglerar gode männens deltagande anges att de biträder
lantmätaren, ett uttryckssätt som kan föranleda den felaktiga föreställningen
att gode männen är underordnade lantmätaren. I den nya lagen
bör gode männens ställning av självständiga förrättningsmän And sidan av
lantmätaren komma till tydligare uttryck men lantmätaren skall -—■ liksom
hittills — vara den som leder alla förhandlingar och överläggningar.
Gode männens deltagande i en förrättning bör liksom hittills kunna begränsas
till enbart en eller ett par frågor under förrättningen. Den som begär
gode män bör givetvis i första hand bestämma även omfattningen av
deras verksamhet. Vissa göromål är emellertid av den beskaffenheten att
gode männen inte i något fall bör ta befattning med dem. Hit kan först och
främst räknas tekniska göromål, varmed i huvudsak avses mätnings-, beräknings-
och karteringsarbeten samt fotogrammetriska arbeten. Gode män
bör över huvud taget aldrig ta del i arbeten av teknisk art. Huruvida ett
göromål är att anse såsom tekniskt synes lämpligen böra bedömas från fall
till fall. Det torde ligga i sakens natur att gode män i allmänhet inte skall
medverka, när det är fråga om åtgärder som avser att enbart förbereda ett
fastighetsbildningsärende. I enstaka fall kan det emellertid vara önskvärt
att gode män deltar också i förberedelserna. Så förhåller det sig åtminstone
i fråga om tillkallande av sakkunnigt biträde. Beträffande vissa förberedande
åtgärder, som på grund av särskilda föreskrifter i lagen skall verkställas
under en förrättning, t. ex. bestämmande av tid och plats för sammanträde
samt utfärdande av kallelser m. m., är det dock uppenbart att
lantmätaren ensam skall svara för handläggningen.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag om fastighetsbildningsmyndighetens
sammansättning gillas allmänt av remissinstanserna.
Lantmätarnas kompetens att fullgöra de åligganden som följer av förslaget
har inte i princip ifrågasatts. Däremot framhålls från flera håll behovet
av förbättrad utbildning i framför allt juridiska och ekonomiska ämnen.
Svea hovrätt understryker kraftigt att det är angeläget att utbildningen
i de juridiska ämnena vid tekniska högskolans avdelning för lantmäteri ges
ökad betydelse. Tämligen ingående undervisning bör meddelas beträffande
fastighetsrättens historia, däri inbegripet den äldre kameralrätten, samt beträffande
den allmänna civilprocessens grunder och vissa delar av familjerätten.
Detta är nödvändigt, om förrättningsinstansen skall kunna få en
mera domstolsmässig karaktär än f. n. Stora krav måste ställas på förrätt
-
B 199
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ningsmännen med hänsyn till arten av de rättsfrågor, som de skall ha att
avgöra. Som exempel nämner hovrätten de uppgifter av rättsvårdande karaktär
med krav på insikter i familjerätten samt i lagfarts- och inteckningsväsendet,
som följer av den föreslagna avtalsfriheten vid fastighetsreglering
och den därmed sammanhängande prövningen enligt 5: 18 andra
och tredje styckena.
Lantmäteristyrelsen /ramhåller att det kommer att ställas höga krav på
lantmätaren i fråga om kunnighet, erfarenhet och förhandlingsvana. Enligt
styrelsens uppfattning är förrättningsmännen väl skickade för nämnda
uppgifter. Självfallet måste tillkomsten av en helt ny lagstiftning ställa befattningshavarna
inför synnerligen hårda prov. De är dock såvitt styrelsen
kunnat finna över lag beredda att ta det ökade arbete och det vidgade ansvar
som detta steg för med sig. Det ligger i sakens natur att fortbildning
är nödvändig för att förrättningsmännens och övriga befattningshavares
kapacitet helt skall kunna tillvaratas. I samband därmed bör man även
överväga en bredare juridisk och ekonomisk utbildning.
Även stadsjuristen och stadsbyggnadskontoret i Stockholm framhäver
behovet av förbättrad utbildning av lantmätarna i juridiska ämnen.
Byggnadsstyrelsen samt styrelserna för stadshypotekskassan och bostadskreditkassan
delar kommitténs åsikt att kraven på fastighetsbildarens
kvalifikationer måste sättas högt. Till de av kommittén uttalade önskemålen
om en förbättrad utbildning i juridiskt och ekonomiskt avseende vill
byggnadsstyrelsen göra det påpekandet att insikter i fråga om planeringsoch
byggnadsteknik måste tillmätas stor vikt.
Med hänsyn till den stora betydelse som fastighetsbildningen har för kulturminnesvården,
anser riksantikvarieämbetet, att den undervisning som
de blivande lantmätarna och den lantmätarna underställda mätningstekniska
personalen nu har i kulturminnesvård måste utökas.
Tekniska högskolan i Stockholm och dess sektion för lantmäteri framhåller
att tillämpningen av lagen kommer att ställa stora anspråk på förrättningsmännens
kunnighet. En förstärkt juridisk utbildning vid lantmäteriundervisningen
synes därför ofrånkomlig. Högskolan anför.
I första hand bör denna tillgodoses genom inrättande av en eller flera
fasta kvalificerade lärartjänster, något som även är påkallat med hänsyn
till föreliggande stora forskningsbehov på området. Sektionen för lantmäteri
avser att i sina petita återkomma till denna fråga. Önskvärt vore även
att undervisningstiden i de juridiska ämnena utökades. Som kommittén
framhållit, ställs emellertid även större krav på tekniska och ekonomiska
insikter. Så länge lantmäteriutbildningen är fyraårig, kan därför svårigheter
föreligga att mera väsentligt öka timantalet. Möjligen kan utrymme beredas
genom en starkare differentiering av undervisningen.
En dylik differentiering får dock även bli beroende på graden av specialisering
inom lantmäteriverksamheten och får därför delvis bestämmas med
hänsyn till lantmäteriets framtida organisation. Sannolikt kommer ett genomförande
av det nu framlagda förslaget och den ökning av omreglerings
-
B 200
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
verksamheten detta kan leda till att aktualisera kravet på organisatoriska
förändringar, måhända i riktning mot en ökad specialisering. Oavsett denna
är det uppenbart att en allmän förstärkning av lantmäteriets resurser är
en naturlig följd av förslagets genomförande.
Rörande stadsingenjörernas och motsvarande kommunala befattningshavares
kvalifikationer för de nya uppgifter förslaget kommer att medföra
för dem som förrättningsmän är Svea hovrätt tveksam. Komplicerade servitutsfrågor
torde inte bli ovanliga inom detaljplanerat område liksom användning
av fastighetsregleringsinstitutet inom planlagt område kommer
att aktualisera värderingsfrågor i en helt annan utsträckning än f. n. De
kommunala förrättningslantmätarna bör därför enligt hovrättens mening
ovillkorligen ha den juridiska och fastighetsekonomiska utbildning som
tekniska högskolans lantmäteriavdelning meddelar. Hovrätten förutsätter
att kompetensfrågan med avseende på stadsingenjörerna och motsvarande
befattningshavare kommer att närmare övervägas i samband med utarbetandet
av den lag om kommuns handhavande av lantmäteriverksamheten
m. in., som enligt vad kommittén förutsatt skall framläggas.
Godemansinstitutionen kritiseras inte av någon remissinstans.
Skogsindustriernas samarbetsutskott understryker det stora värdet av att
vid förrättningar av större betydelse gode män regelmässigt medverkar.
I annat fall skulle förrättningslantmätaren i kanske alltför hög grad få
ensam handlägga frågor, där stora ekonomiska värden står på spel.
Också lantmäteristyrelsen betonar gode männens betydelse vid förrättningsarbetet.
Enligt styrelsens uppfattning kan det inte anses rimligt att
kostnaderna för gode männen betalas direkt av de enskilda. Det måste anses
ligga i det allmännas intresse att frågan om tillkallande av gode män
inte görs beroende av den enskildes ekonomiska överväganden. I denna de!
liksom i flertalet andra hänseenden hör gode män jämställas med nämndemän.
Nedre justitierevisionen ifrågasätter, om inte gode män bör medverka i
betydligt större utsträckning än kommittén har föreslagit. Regeln borde
lämpligen utformas i analogi med nuvarande regler om nämnds medverkan
i tvistemål.
Departementschefen. Den föreslagna ordningen att all fastighetsbildning
skall ske genom förrättning innebär inte någon ändring av gällande rätt
utom när det gäller sammanläggningsärenden. Förrättningsavgörandena
kommer emellertid att få ökad betydelse framför allt med hänsyn till att
fastställelseprövningen avskaffas. Visserligen avviker departementsförslaget
i ett viktigt hänseende från kommitténs förslag genom att den av kommittén
föreslagna reduktionen av antalet domstolsinstanser i mål om fastighetsbildning
inte genomförs. Detta medför att förutsättningarna för att
jämställa förrättningshandläggningen med ett rättegångsförfarande i nå
-
B 201
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
gon mån ändras. Emellertid är det enligt min mening ändå av vikt att förrättningsförfarandet
utformas på ett sådant sätt att varken rättssäkerheten
äventyras eller det allmännas intresse av att främja en ändamålsenlig fastighetsindelning
eftersätts. Frågan om förrättningsinstansens sammansättning
kommer därvid i förgrunden.
Som jag förut nämnt används i departementsförslaget en annan terminologi
än den av kommittén föreslagna för beteckning av den myndighet som
skall handlägga förrättning. I departementsförslaget används genomgående
beteckningen fastighetsbildningsmyndigheten istället för förrättningsmännen
eller lantmätaren. Detta hänger samman med att förslaget inte innehåller
några bestämmelser som har samband med huvudmannaskapet för fastighetsbildningsväsendet
eller med den interna kompetensfördelningen mellan
olika befattningshavare. Ett skäl härtill är att frågan hur huvudmannaskapet
skall utformas ännu inte är löst. Frågan utreds f. n. av sakkunniga,
som år 1965 tillkallades för att utreda organisationen av fastighetsbildningsoch
mätmngsväsendet. Även bortsett härifrån är det enligt min mening
lämpligt att FBL:s regler för förrättningsförfarandet utformas oberoende
av hur denna organisationsfråga kommer att lösas. Frågan om den
inbördes kompetensfördelningen mellan lantmätare och annan personal
inom lantmäteriet är av sådan beskaffenhet att den bör lösas i särskild
ordning. Med hänsyn härtill har de av kommittén i dessa avseenden föreslagna
bestämmelserna inte tagits med i departementsförslaget.
I detta sammanhang bör frågan om utförandet av de tekniska arbetena
något uppmärksammas. Inom lantmäteriet utförs sådana arbeten i
regel inte av förrättningslantmätaren utan av särskild teknisk personal.
Även inom ramen för den nya fastighetsbildningslagstiflningen bör beredningen
av det tekniska arbetet överlåtas på särskild teknisk personal, som
har härför lämpad utbildning. Ansvaret för det tekniska arbetet måste dock
alltid ytterst ankomma på fastighetsbildningsmyndigheten. Oavsett hur
huvudmannaskapet för fastighetsbildningsväsendet kommer att anordnas,
torde en viss samverkan mellan stat och kommun i fråga om fastighetsbildningsverksamheten
bli nödvändig. En sådan samverkan blir särskilt angelägen
beträffande de tekniska arbetena. I den mån staten skall svara för
verksamheten är den givetvis skydlig att hålla teknisk personal i full utsträckning.
Detta bör emellertid inte hindra att om det tekniska och beredande
arbetet utförts av kommunalt anställd personal, som har behövlig
kompetens för uppgiften, arbetet bör godtas av den statliga fastighetsbildningsmyndigheten.
Jag delar kommitténs uppfattning att några väsentliga ändringar beträffande
fastighetsbildningsmyndighetens sammansättning inte behövs i den
nya lagen. Systemet med en lantmätare och två gode män bör alltså behållas.
Lantmätarnas förutsättningar att klara av de mångskiftande uppgifter,
som enligt förslaget kommer att åvila dem, har inte satts i fråga av vare sig
B 202 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
kommittén eller remissinstanserna. Behov av en förbättrad utbildning för
lantmätarna i juridiska och ekonomiska ämnen har emellertid ansetts föreligga.
För egen del vill jag framhålla att den starkt judiciella karaktären
hos många förrättningsavgöranden ställer höga krav på insikter i flera
juridiska ämnen. En förbättrad utbildning i juridiska ämnen är därför inte
bara ett önskemål utan en förutsättning för att den nya lagen skall kunna
tillämpas på avsett sätt. Vad beträffar utbildningen av lantmätare vid
tekniska högskolan har numera tillkommit en professur i fastighetsstrukturens
ekonomi, och i juridiska ämnen förbereds en utvidgning av kurserna
och en förstärkning av lärarkåren. För de redan yrkesverksamma lantmätarna
behövs en viss efterutbildning. Det torde få ankomma på lantmäteristyrelsen
att anordna kursverksamhet för dessa befattningshavare.
Styrelsen har en betydande erfarenhet av sådan verksamhet och intresset
bland lantmätarna för denna form av utbildning har varit mycket stort.
Enligt min mening skulle det vara önskvärt att lantmätarna som ett led
i sin utbildning kunde — på motsvarande sätt som tingsnotarier — beredas
tillfälle att fördjupa sina kunskaper i juridiska ämnen genom tjänstgöring
inom domstolsväsendet. En sådan ordning skulle vara av värde
också med hänsyn till rekryteringen till de ordinarie lantmätartjänsterna
vid fastighetsdomstolarna. Jag avser därför att närmare undersöka om det
är möjligt att genomföra en sådan utbildningsordning för lantmätarna att
de i mån av plats bereds tillfälle att tjänstgöra någon tid vid fastighetsdomstol.
Tjänstgöringen bör förläggas till ett relativt tidigt stadium av karriären
och inte vara längre än att de flesta som önskar det kan få tillfälle till
den ifrågavarande tjänstgöringen.
Kommittén har i betänkandet behandlat frågan om kompetenskrav för
förrättningslantmätare och därvid särskilt berört spörsmålen om stadsingenjörernas
behörighet som förrättningslantmätare och om förordnande
av fria företagare som förrättningslantmätare. Dessa frågor är av sådan
beskaffenhet att de bör regleras i samband med organisationen av lantmäteri-
och mätningsväsendet och jag anser inte nödvändigt att i detta
sammanhang gå närmare in på hur de skall lösas. Jag vill emellertid framhålla
att enligt min mening måste förrättningslantmätaren vara anställd i
allmän tjänst.
Vad beträffar frågan om lekmannainflytandet vid fastighetsbildningsförrättningar
stämmer kommittéförslaget i allt väsentligt överens med de bestämmelser
som f. n. gäller. Förslaget har godtagits av flertalet remissinstanser.
Jag ansluter mig till kommitténs förslag men vill särskilt understryka
vikten av att gode män får medverka när det uppkommer kontroversiella
frågor, oavsett om enskilda intressen står mot varandra eller mot
det allmänna.
Kommittén har i detta sammanhang också berört forumfrågan såvitt
gäller gränsdragningen mellan statligt och kommunalt fastighetsbildnings
-
B 203
Kungl. Mnj:ts proposition nr 128 år 1969
•väsende. Med hänsyn till att frågan om huvudmannaskapet inte reglerats
har forumregeln i departementsförslaget utformats på sådant sätt att regeln
är oberoende av organisationsformen. Jag återkommer härtill närmare
i samband med specialmotiveringen.
I 5 § av kommittéförslaget har tagits upp en bestämmelse om att förrättningsman
skall avlägga ed. Jag anser det inte motiverat att ålägga förrättningsmännen
skyldighet att avlägga sådan ed. Bestämmelsen har därför
inte tagits med i departementsförslaget.
1 §•
I denna paragraf upptas allmänna regler om fastighetsbildningsmyndigheten.
Kommittén. I överensstämmelse med sina allmänna överväganden har kommittén
föreslagit att förrättning skall handläggas av en lantmätare samt
angett när gode män skall medverka. I likhet med vad som f. n. gäller enligt
2 kap. 1 § JDL föreslår kommittén att antalet gode män skall kunna
ökas utöver två. Den nuvarande ordningen att låta utökningen bero av särskilt
medgivande från lantmäteristyrelsen bär inte behållits. Tillräckliga
garantier mot missbruk finns genom föreskrifterna att förrättningen skall
vara av större omfattning och att handläggningen kan påskyndas.
Remissyttrandena. En formell ändring förordas av kommunal-tekniska
föreningen. Enligt föreningens mening bör uttrycket »lantmätare» (inte
endast i denna paragraf utan överallt där det förekommer i lagtexten) utbytas
mot »förrättningslantmätare». Föreningen framhåller att fastighetsbildningsverksamheten
i städer och stadsliknande samhällen redan nu är
av samma storleksordning som motsvarande verksamhet på landsbygden
och att den fortgående urbaniseringen kommer att leda till en förskjutning
mot ytterligare ökad andel för »stadsverksamheten». Begreppet »lantmätare»
är tämligen främmande för stadsmätningsverksamheten men föreningen
anser sig dock -— ehuru en inte obetydlig del av de inom städerna
nu verksamma förrättningsmännen inte har lantmäteriutbildning — kunna
acceptera uttrycket »förrättningslantmätare».
Fastighetskontoret i Göteborg ifrågasätter om inte förrättningsmännen
skulle kunna tillerkännas möjlighet att vid sådana förrättningar, där speciellt
svåra värderingsfrågor kan uppkomma, adjungera en sakkunnig. Allmänhetens
tilltro till de vid förrättningen gjorda värderingarna skulle troligen
i hög grad öka om en på området kunnig och speciellt utbildad person
deltagit i värderingsbeslutet.
Departementschefen. Bestämmelserna i denna paragraf har utformats i
överensstämmelse med de överväganden som redovisats under kapitelrubri
-
B 204
Kungl. May.ts proposition nr 12S år 1969
ken. Föirättningsinstansens sammansättning har i sak reglerats enligt kommitténs
förslag, men lagtexten har jämkats med hänsyn till att begreppet
fastighetsbildningsmyndighet införts.
I stället för termen lantmätare har i departementsförslaget använts förrättningslantmätare.
Kompetenskraven för förrättningslantmätaren anges
inte i lagen. Frågan bör regleras genom bestämmelser som meddelas av
Kungl. Maj :t.
När det gäller medverkan av särskild sakkunnig i värderingsfrågor vill
jag erinra om att kommittén har föreslagit en regel som innebär att myndigheten
skall ha möjlighet att för prövning av fråga som kräver särskild
fackkunskap anlita biträde av sakkunnig. Givetvis är det möjligt att på
detta sätt anlita sakkunnig i värderingsfrågor. Jag anser att denna ordning
är att föredra framför ett system med sakkunnig som adjungerad
ledamot av fastighetsbildningsmyndigheten. Kommitténs förslag har tagits
upp i departementsförslaget.
Kommittén har i sitt förslag tagit upp vissa delegationsbestämmelser.
Föreskrifter av detta slag rör detaljer i fastighetsbildningsmyndighetens
organisation och verksamhet, som bör regleras genom bestämmelser som
meddelas av Kungl. Maj :t. De föreslagna bestämmelserna har därför inte
tagits upp i departementsförslaget.
2 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka som är behöriga att ta
emot uppdrag som god man samt hur gode männen utses. Paragrafen motsvarar
3 § i kommittéförslaget.
Kommittén. Skiljaktigheterna i förhållande till gällande rätt i de frågor
som regleras i denna paragraf är att vissa gode män inte längre behöver
vara kunniga i lanthushållning men i stället skall ha erfarenhet i fråga om
tätortsförhållanden. Denna nyhet har föranletts av tätortsfrågornas alltmera
framträdande betydelse i fastighetsbildningssammanhang. Den omständigheten
att gode män med särskilda förutsättningar att bedöma sådana
frågor f. n. inte kan utses har varit en påtaglig brist och medfört att
lantmätarna i alltför stor utsträckning kommit att ensamma handlägga
förrättningar, som rört mark med tätbebyggelse. Det har synts kommittén
tveksamt huruvida gode män med denna nya kvalifikation skall finnas
inom alla kommuner och således även i trakter med mera utpräglad landsbygdskaraktär.
Kommittén har dock med tanke på att kommunerna numera
undantagslöst torde innehålla åtminstone någon tätort ansett sig böra
föreskriva, att minst två gode män inom varje kommun skall ha denna
särskilda sakkunskap. Det är emellertid tydligt att kraven på erfarenhet
i fråga om tätortsförhållanden måste anpassas efter omfattningen och beskaffenheten
i övrigt av den bebyggelse som förekommer inom vederbö
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 205
rande kommun. När stadsbebyggelse föreligger, bör således strängare fordringar
upprätthållas än inom kommuner med bara mindre tätortsbildningar.
Vad angår kravet att gode männen skall vara kunniga i lanthushållning
betonar kommittén vikten av att gode männen i trakter med skogsförekomst
av någon betydelse har kännedom om den gren av lanthushållningen
som skogsbruket utgör.
Med hänsyn till att det uppställda villkoret att den som utses till god
man skall vara valbar till nämndeman numera innefattar en fordran på
hemvist inom den kommun för vilken vederbörande utses, har den hittillsvarande
föreskriften att god man skall vara bosatt inom kommunen
utgått i kommittéförslaget.
F. n. gäller att nyval skall äga rum när god man upphört att vara valbar.
Härav synes följa att uppdraget förfaller, om valbarhetsvillkoren inte längre
är uppfyllda. Detta bör komma till direkt uttryck i lagtexten. Den som valts
till god man bör vidare äga rätt att utan åberopande av särskilt skäl efter
framställning till kommunens fullmäktige bli befriad från uppdraget, men
särskild föreskrift i detta avseende torde enligt kommittén inte behövas.
Vid tillkomsten av JDL ansågs en begränsning av antalet gode män inom
varje kommun önskvärd och av denna anledning föreskrevs att högst sex
gode män skulle finnas, om inte länsstyrelsen lämnat tillstånd till högre
antal. Kommittén delar uppfattningen att alltför många gode män inte bör
utses. Om lekmannainslaget bland förrättningsmännen skall komma till
sin rätt, bör de som representerar detta inslag få tjänstgöra så ofta att
de vinner tillräcklig erfarenhet av förrättningsarbetet. Eftersom det enligt
kommitténs förslag skall finnas två olika grupper av gode män, är det
emellertid mindre lämpligt att nu föreskriva något maximiantal. Antalet
gode män av varje kategori bör i stället bestämmas efter en prövning av
behovet i det enskilda fallet, men sammanlagt bör minst fyra gode män
finnas i varje kommun och av dem skall åtminstone två ha erfarenhet
i fråga om tätortsförhållanden. Kommittén har inte velat i lagen lämna bindande
föreskrifter om vem som skall bestämma antalet. För vissa kommuner,
som själva handhar huvuddelen av lantmäteriverksamheten inom
sitt område, bör uppgiften kunna anförtros åt ett kommunalt organ. I
andra fall torde det vanligen bli lämpligt att låta befattningshavare vid
det statliga lantmäteriet utöva beslutanderätten eller åtminstone avge förslag
till antalet gode män. Kungl. Maj :t bör få reglera denna fråga och
tillika meddela föreskrifter om de åtgärder, som skall vidtas när god man
skall väljas, och om publicering av valresultatet m. m.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen fäster mycket stor vikt vid den
föreslagna nyheten, att vissa gode män skall ha erfarenhet i fråga om
tätortsförhållanden och påpekar att regeln har viss likhet med vad som
B 206
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
gäller för expropriationstekniker enligt 16 § ExL. Styrelsen delar inte kommitténs
tvekan såvitt angår kommuner med mera utpräglad landsbygdskaraktär.
I regel finns inom varje kommun -—- eller kommer i vart fall
att finnas — åtminstone någon utpräglad tätort (centralorten). Samtidigt
måste framhållas att tätortskaraktären som sådan kan vara ganska skiftande
inom olika kommuner. Därför är det värdefullt att varje kommun
får tillfälle att låta sig representeras av personer, som har kännedom om
dess speciella tätortsförhållanden. Beträffande den kategori gode män, som
skall äga särskild kännedom om landsbygdens förhållanden, understryker
styrelsen vikten av att man i tillräcklig omfattning utser gode män som
är väl insatta i frågor som rör skogsbruket och dess problem.
Departementschefen. Paragrafen har i departementsförslaget underkastats
vissa jämkningar.
De speciella kompetenskraven för god man har uttryckts så att god man
skall ha erfarenhet i fråga om tätortsförhållanden eller vara kunnig i
jordbruks- eller skogsbruksfrågor. I allmänhet torde det finnas behov av
såväl gode män med erfarenhet av tätortsförhållanden som sådana med
kunnighet i lantbruksfrågor. Jag anser emellertid att det inte bör fastslås
i lagen vilket minsta antal av det förstnämnda slaget som skall finnas.
Fördelningen mellan de olika kategorierna bör kunna bestämmas fritt med
hänsyn till kommunens särskilda struktur.
I paragrafens sista stycke anges att länsstyrelsen skall bestämma det
antal gode män som skall utses inom varje kommun. Länsstyrelsen har
redan nu en viss befattning med valet av gode män enligt JDL. Det syneslämpligt
att länsstyrelsen även för framtiden får avgöra dessa spörsmål
för att en önskvärd enhetlighet mellan olika kommuner skall uppnås. Det
bör också ankomma på länsstyrelsen att bestämma hur många av gode
männen som skall ha erfarenhet av tätortsförhållanden resp. vara kunniga
i lantbruksfrågor. Närmare föreskrifter i sistnämnda hänseende liksom i
övrigt beträffande val av gode män bör meddelas av Kungl. Maj :t.
Beträffande innehållet i övrigt i denna paragraf bör påpekas att i departementsförslaget
har tagits in en bestämmelse om skyldighet att ta emot
uppdrag som god man.
3 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om kallelse av gode män till förrättning
samt om förordnande av ersättare för god man som uteblivit. Paragrafen
motsvarar 4 § första och andra styckena i kommittéförslaget.
Kommittén. Kommittén erinrar om att, när gode män f. n. skall medverka
vid förrättning, lantmätaren skall enligt 3 kap. 3 § JDL utfärda kallelsebrev
till dem sist fjorton dagar i förväg. Det ankommer således på lantmäta
-
B 207
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ren att bestämma vilka som skall tjänstgöra och han är därvid oförhindrad
att anlita även gode män, som utsetts för kommun utom lantmäteridistriktet.
På grund av särskild föreskrift bör han dock i första hand kalla dem
som bor närmast förrättningsstället.
Även i fortsättningen bör det enligt kommittén tillkomma lantmätaren
att avgöra vilka gode män som skall delta som förrättningsmän. Med hänsyn
till föreskriften om särskilda gode män med erfarenhet i fråga om tätortsförhållanden
bör den regeln gälla att de tillkallade skall företräda erforderlig
sakkunskap. I övrigt bör lantmätaren vid tillkallandet av gode män
beakta kostnadssynpunkter. De gode män vilkas inställelse drar lägsta
kostnaden bör därför helst kallas. Eftersom avlägset boende på grund härav
bara sällan kommer att anlitas, fordras inte någon särskild regel om att
gode män bör äga ortskännedom. Någon bestämd tidsfrist för kallelsen bör
inte föreskrivas och inte heller bör krav på skriftlig form upprätthållas,
även om det i allmänhet får anses lämpligt att skriftliga kallelser utfärdas.
Kommittén förutsätter att byte av gode män inte sker under en förrättning
utom när den som börjat tjänstgöra får laga förfall eller annat hinder
mot hans fortsatta tjänstgöring uppkommer. Det är således inte tillåtet
för lantmätaren att under förrättningens gång godtyckligt låta avlösa god
man, som redan medverkat i en del av handläggningen.
Om god man som enligt 3 kap. 3 § JDL fått kallelsebrev finner sig av
jäv eller laga förfall hindrad att tjänstgöra, skall han ofördröj ligen sända
brevet till närmast boende god man. Denne skall då i stället infinna sig.
Ett sådant förfarande, som förutsätter att alla gode män har samma kvalifikationer,
kan inte längre behållas. I stället bör gälla att den som inte
kan tjänstgöra underrättar lantmätaren om hindret. Kommittén har inte
ansett det nödvändigt att ta upp en föreskrift om detta i lagen. Gode männen
skall nämligen enligt kommitténs förslag vara underkastade ämbetsansvar
och därav följer att de riskerar ansvarspåföljd och ersättningsskyldighet,
om de utan att ha anmält förhinder underlåter att inställa sig.
Kommittén förordar emellertid att särskilda bestämmelser utfärdas, enligt
vilka gode männen skall erinras om vad som åligger dem, när de blivit
kallade till förrättning.
För att ett förrättningssammanträde inte skall behöva inställas av den
anledningen att god man vid sammanträdet finnes inte kunna tjänstgöra,
har efter mönster från 4 kap. 10 § RB (se även 21 kap. 7 § JDL) i 4 §
andra stycket av kommittéförslaget tagits upp en regel, som gör det möjligt
för lantmätaren att till tjänstgöring som god man kalla annan än den som
blivit vald i vederbörlig ordning. Denna möjlighet bör emellertid enligt
kommittén vara strängt begränsad och bör få tillämpas bara när lantmätaren
gjort allt vad på honom ankommer för att få en i laga ordning utsedd
god man att tjänstgöra men detta misslyckats på grund av förhållande
över vilket lantmätaren inte kan anses råda. Det bör därför fordras antingen
B 208
Kangl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
att god man som kallats finnes jävig eller att han uteblir från sammanträde
till vilket han i god tid kallats. Vidare måste krävas att annan vald god
man inte utan tidsutdräkt kunnat infinna sig. Av de uppställda villkoren
följer bl. a. att den, som i nu föreslagen ordning blivit anmodad att tjänstgöra
vid ett sammanträde, i regel inte kan fortsätta att fungera som förrättningsman
vid följande sammanträden under förrättningen.
Förslaget om att den som kallats att tjänstgöra som god man skall i fråga
om fullgörandet av detta uppdrag vara underkastad ämbetsansvar tas upp
i 4 § tredje stycket i kommittéförslaget. Förslaget innebär enligt kommittén
en nyhet. Enligt gällande rätt torde gode männen i motsats till lantmätaren
inte tillhöra kretsen av dem för vilka ämbetsansvar gäller. Fastän gode
männen har att ta del i beslut som företer åtskilliga likheter med domstolsavgöranden,
kan de f. n. inte anses som domare och det är heller inte möjligt
att hänföra dem till annan sådan kategori av befattningshavare som
i ansvarshänseende är likställd med ämbetsmän. Visserligen får det enligt
kommittén anses att gode männen förrättar tjänsteärende, när de tar del
i handläggning av förrättning, men de har inte fått särskilt förordnande.
De av lantmätarna utfärdade kallelsebreven kan inte, särskilt i betraktande
av vad som gäller om ämbetsansvaret för jurymän som på liknande sätt
kallas till tjänstgöring, betraktas som förordnande i strafflagens mening.
Det är vidare uppenbart, att man vid tillkomsten av JDL utgick från att
25 kap. strafflagen inte skulle gälla beträffande gode män (se NJA II 1926
s. 385).
Med hänsyn till den ändrade betydelse som förrättningsavgörandena
får enligt kommittéförslaget och till gode männens ställning av förrättningsmän,
som t. o. m. mot lantmätarens mening kan genomdriva förrättningsavgöranden,
synes det kommittén ofrånkomligt att brottsbalkens regler
om fullständigt ämbetsansvar skall tillämpas på inte bara lantmätaren utan
även gode männen. Kommittén har övervägt möjligheten att vinna den
önskade utvidgningen genom ändring av 20 kap. 12 § första stycket brottsbalken
(BrB) men funnit sig böra avstå från att reglera frågan på detta
sätt. Det främsta skälet till detta är att kommittén inte är beredd förorda
att gode män vid alla slags förrättningar — alltså även de som medverkar
vid syneförrättningar enligt VL eller förrättningar enligt exempelvis lagen
den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred, gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)
och EVL — skall i ansvarshänseende inta samma ställning. Eftersom en
begränsning till gode män, som deltar i förrättning enligt fastighetsbildningslagen
är nödvändig i detta sammanhang, har det synts kommittén
mest lämpligt att den behövliga bestämmelsen om ämbetsansvaret får sin
plats i denna lag.
Beträffande gode männens ämbetsskydd påpekas att de redan nu åtnjuter
sådant skydd på grund av bestämmelsen i 17 kap. 3 § BrB.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 209
Remissyttrandena. Häradshövdingeföreningen anser att det inte framgår
klart av den föreslagna lagtexten huruvida en god man, som kallats till förrättning,
utsätter sig för straffpåföljd genom att utebli utan anmält och
styrkt laga förfall eller om ämbetsansvaret endast avser hans åtgärder under
förrättningen. Det senare synes mest rimligt enligt föreningens mening.
Lantmäteristyrelsen påpekar att en tillämpning av regeln i andra stycket
förutsätter att god man blivit kallad i god tid till förrättningssammanträde.
Någon motsvarighet härtill gäller inte i avseende på inkallandet av exempelvis
nämndeman (4 kap. 10 § RB) eller ägodelningsnämndeman (21 kap.
7 § JDL). Avsikten med bestämmelsen är, som kommittén också framhållit,
att sammanträdet inte skall behöva inställas av den anledningen att god
man är hindrad tjänstgöra. Under sådana förhållanden synes det mindre
lämpligt att tillämpningen görs direkt beroende av förfaringssättet vid kallandet
av god man. Styrelsen föreslår därför att uttrycket »till vilket han
i god tid kallats» utesluts.
Departementschefen. I enlighet med vad kommittén har föreslagit föreskrivs
i denna paragraf att det åligger förrättningslantmätaren att kalla
gode männen till förrättningen, när de skall medverka. Vissa anvisningar
om vilka gode män som företrädesvis bör utses lämnas också i paragrafen.
Det synes lämpligast att de personer utses som med hänsyn till förrättningens
art är bäst skickade. Därvid träder kraven på ortskännedom och sakkunskap
beträffande förrättningsändamålet i förgrunden. Däremot delar
jag inte kommitténs uppfattning om att det behövs en särskild föreskrift
om att de bör kallas vilkas inställelse drar den lägsta kostnaden. Redan
kravet på ortskännedom medför att kostnadsfaktorn indirekt blir i behövlig
mån beaktad. I allmänhet bör gode männen vara valda för den kommun där
förrättningen äger rum och i vart fall måste de vara valda för kommun
som hör till fastighetsbildningsmyndighetens verksamhetsområde.
I andra stycket meddelas bestämmelser om tillkallande av tillfällig ersättare
för god man som uteblivit eller av jäv hindras att tjänstgöra. Bestämmelserna
har i departementsförslaget utformats med beaktande av
lantmäteristyrelsens anmärkning, att tillkallande av tillfällig ersättare inte
skall vara direkt beroende av förfaringssättet vid kallelse av god man.
Att sådan kallelse skall ha skett följer redan av bestämmelsen i paragrafens
första stycke.
I kommittéförslaget har som ett tredje stycke tagits upp en bestämmelse
om ämbetsansvar för god man. Enligt min mening har god man såsom
ledamot av fastighetsbildningsmyndigheten fullt ämbetsansvar på grund
av bestämmelserna i 20 kap. 12 § BrB. Det är därför inte nödvändigt att ta
in en särskild föreskrift därom i FBL.
Med anledning av vad häradshövdingeföreningen anfört i sitt remissytt14
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 210
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
rande vill jag framhålla att det får anses åligga gode mannen som en
tjänsteplikt att inställa sig vid förrättning, när han kallats. Därav följer
att gode mannen riskerar ansvar spåföljd och ersättningsskyldighet, om han
utan giltigt förfall underlåter att inställa sig.
4 §.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, upptar en bestämmelse
om hinder för förrättningsmän som står i visst släktskaps- eller
svågerlagsförhållande till varandra att tjänstgöra samtidigt vid förrättning.
Remissyttrandena. Lantmäteristgrelsen ifrågasätter om inte också bestämmelserna
i 4 kap. 12 § RB om hinder för domare på grund av släktskap
eller liknande anledning att tjänstgöra samtidigt bör gälla beträffande förrättningsman.
En ev. olägenhet av släktskapsförhållande eller liknande kan
bli än mera påtaglig i de sammanhang som här avses än när det gäller en
domstol.
Departementschefen. Jag delar lantmäteristyrelsens uppfattning att vissa
släktskaps- och liknande förhållanden mellan förrättningsmän bör utgöra
hinder för att de samtidigt tjänstgör vid förrättningshandläggning. En
uttrycklig bestämmelse därom har därför tagits in i departementsförslaget
genom hänvisning till 4 kap. 12 § RB. Jag vill påpeka att bestämmelsen
givetvis inte utgör något hinder för att personer, som står i det angivna
förhållandet till varandra, väljs till gode män inom samma fastighetsbildningsmyndighets
verksamhetsområde. De får bara inte samtidigt tjänstgöra
vid en och samma förrättningshandläggning.
5 §.
Paragrafen motsvarar 6 § i kommitténs förslag och innehåller bestämmelser
om jäv mot förrättningsmän.
Kommittén. Beträffande förrättningsmannajäven har kommittén ansett
det mest lämpligt med en hänvisning till bestämmelserna om domar jäv i 4
kap. 13 § RB. Utan särskild föreskrift torde gälla att förrättningsmän inte
skall anses jävig i ärende av allmän betydelse bara på den grunden att
han som samhällsmedlem har del i saken.
Departementschefen. Departementsförslaget avviker bara i språkligt hänseende
från kommitténs förslag.
6 §•
Paragrafens tre första stycken, som i stort sett motsvarar 7 § i kommittéförslaget,
innehåller bestämmelser om förfarandet när jävsfråga uppkom
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969 B 211
mer. Sista stycket motsvarar bestämmelsen i 17:14 tredje stycket i kommitténs
förslag.
Kommittén. De av kommittén i 7 § föreslagna bestämmelserna överensstämmer
så nära som möjligt med den reglering som motsvarande frågor
fått i RB när det gäller domare. En skillnad som har viss betydelse är att
förrättningsman ensam eller, om ytterligare förrättningsmän finns, tillsammans
med dem skall meddela beslut i jävsfråga som gäller honom själv.
I 4 kap. 15 § sista stycket RB föreskrivs däremot att domare i princip inte
skall delta i prövning av fråga om jäv mot honom. En sådan regel skulle
enligt kommitténs mening medföra onödiga komplikationer för förrättningsförfarandet.
På grund av innehållet i övrigt i denna paragraf skall förrättningsman,
om det kan antas att han är jävig, själv beakta detta och anmäla förhållandet.
God man bör självfallet så snart som möjligt underrätta lantmätaren härom
så att annan förrättningsman i tid kan inkallas. Vill sakägare anföra
jäv, skall han, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som f. n. gäller
enligt JDL och RB, snarast framställa sin anmärkning vid påföljd att hans
rätt att anföra jäv förfaller. Jävsinvändning behöver dock inte göras förrän
sakägaren första gången för talan vid förrättningen. När en jävsfråga
uppkommit och så länge den är svävande, dvs. till dess lagakraftägande
beslut i frågan föreligger, är förrättningsmannen i princip hindrad att ta
befattning med förrättningen. Den inskränkningen gäller emellertid att
han, förutom att han skall ta del i jävsfrågans avgörande, äger vidta åtgärd,
som inte utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som inte innefattar
avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Att förrättningsman,
sedan han förklarats jävig, omedelbart skall upphöra att vidare befatta
sig med förrättningen är uppenbart. Han bör dock få vidta brådskande åtgärd.
Som framgår av de föreslagna reglerna om rättegången i mål om
fastighetsbildning får talan inte föras mot beslut, varigenom förrättningsman
förklarats jävig.
Kommittén påpekar att beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, enligt
3 kap. 9 § JDL inte får leda till att åtgärd eller beslut som tillkommit
innan invändningen gjordes rubbas eller upphävs. Enligt kommitténs mening
är det inte nödvändigt att i detta sammanhang ta upp en motsvarande
föreskrift. Om förrättningsman befinnes jävig, är det uppenbart att giltigheten
av åtgärd eller beslut, vari han deltagit, inte påverkas annat än efter
förordnande av överinstans. 1 stället bör man överväga att i det avsnitt av
lagen som behandlar rättegången i jorddomstol införa en regel som i viss
utsträckning begränsar domstolens möjligheter att undanröja beslut och
åtgärder på den grund att någon av förrättningsmännen varit jävig.
Enligt 17: 14 tredje stycket i kommittéförslaget får den omständigheten
att god man finnes vara jävig inte föranleda att beslut eller åtgärd, som
B 212
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tillkommit innan invändning om jävet framställdes, rubbas eller upphävs.
Kommittén framhåller att enligt 3 kap. 9 § JDL gäller motsvarande princip
även beträffande förrättningslantmätaren. Kommittén anser emellertid
principens tillämpning beträffande denne vara i alltför hög grad stridande
mot allmänna processrättsliga grundsatser.
Remissyttrandena. Distriktslantmätaren i Ludvika distrikt tar upp fragan
om innebörden av uttrycket »föra talan». Han framhåller att uttrycket
används i RB, där det inte torde bereda någon svårighet att förstå dess
innebörd. Vid en förrättning är det emellertid ganska vanligt att sakägare
inte yttrar sig fastän de är närvarande vid sammanträde. Vanligen beror
detta på att sakägaren delar de synpunkter eller biträder de yrkanden som
framförs av andra sakägare eller av förrättningslantmätaren. Den innebörd
av uttrycket, som skulle stämma bäst överens med den uppfattning som
råder bland lantmätarna, torde vara att sakägare antingen infunnit sig till
sammanträde eller i samband med annan handläggning av ärende framställt
särskilt yrkande.
Lantmätcristyrelsen anser att förslaget fått en utformning, som är fullt
tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt och som därjämte i jävsfallen
möjliggör en lämplig tillfällig anordning i fråga om förrättningsåtgärder
av mera expeditionell karaktär.
Departementschefen. Departementsförslaget innebär att kommitténs förslag
har underkastats enbart redaktionella ändringar.
Som framhållits i ett remissyttrande kan viss tvekan råda om innebörden
av uttrycket föra talan. Detta uttryck används utom i förevarande
paragraf också i 4:32 och 14:5. Att uttrycket omfattar sakägare som är
aktivt verksam vid förrättningen genom att framställa eget yrkande eller
bestrida annan sakägares yrkande är självklart. Av praktiska skäl är det
emellertid nödvändigt att ge uttrycket den vidsträcktare innebörden i förrättningssammanhang
att det också omfattar sakägare som deltar i förrättningen
enbart genom att inställa sig vid förrättningssammanträde men
underlåter att där uttryckligen ge sin mening till känna.
I sista stycket av paragrafen tas upp en motsvarighet till regeln i 17:14
tredje stycket av kommittéförslaget. Regeln har i departementsförslaget
utformats i överensstämmelse med vad som f. n. gäller enligt 3 kap. 9 §
JDL. Kommittén har ansett att det skulle i alltför hög grad strida mot allmänna
processrättsliga grundsatser att låta regeln gälla även i det fall att
förrättningslantmätaren varit jävig. Jag delar emellertid inte kommitténs
betänkligheter utan anser att, liksom hittills varit fallet, förrättningsmännen
bör vara jämställda i förevarande hänseende. Regeln har i departementsförslaget
fått den utformningen att den gäller såväl då jävsinvändning
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 213
gjorts av sakägare som när förrättningsman självmant tagit upp frågan
om jäv.
7 §•
Paragrafen innehåller forumregler. I kommittéförslaget behandlas detta
ämne i 2 §.
Kommittén. Förslaget till forumregler har utformats på grundval av de överväganden
som redovisats under rubriken till förevarande avsnitt av kapitlet.
Kommittén understryker vikten av att den förrättningslantmätare, som
påbörjat en förrättning, också får fullfölja den. Någon regel som inskränker
möjligheten att byta lantmätare under en förrättning föreslås dock inte.
Departementschefen. Som jag tidigare har framhållit bör forumbestämmelserna
i FBL utformas på sådant sätt att de i princip inte är avhängiga av
hur frågan om huvudmannaskapet för fastighetsbildningsväsendet löses för
framtiden. Det är också önskvärt att bestämmelserna inte direkt anknyts
till de rådande organisationsformerna inom lantmäteriväsendet.
Lantmäteriets förrättningsorganisation omfattar f. n. dels distriktsenheter,
en för varje lantmäteridistrikt, och dels specialenheter. Indelningen i
distrikt bestäms av Kungl. Maj :t, medan specialenheterna inrättas av lantmäteristyrelsen
i mån av behov och tillgång på medel. Enligt 20 § i lantmäteriinstruktionen
skall specialenhet inrättas främst för fastighetsreglering
som fordras för jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering
eller för större vägbyggnadsföretag.
Gränsdragningen mellan det statliga lantmäteriet, å ena, och det kommunala
mätningsväsendet, å andra sidan, är f. n. anordnad efter skilda
principer. Avstyckning och tomtmätning enligt FBLS handläggs sålunda av
kommunal mätningsman eller av särskild förrättningsman som förordnas
av länsstyrelsen. Laga skifte på stadsjord förrättas däremot av distriktslantmätaren
i det distrikt där jorden är belägen eller av kommunal mätningsman,
om han bemyndigats till det av Kungl. Maj :t. Vidare kan i detta
sammanhang erinras om bestämmelserna i lagen den 11 december 1964
(nr 783) med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning efter ändring
i kommunal indelning m. m. enligt vilka JDL alltjämt skall tillämpas beträffande
område som genom ändring i kommunal indelning överförs till
stad.
Lantmäteriet och mätningsväsendet företer alltså en splittrad bild från
organisatorisk synpunkt. Den framtida organisationen har ännu inte fastlagts
men man måste räkna med att den kommer att få vissa grundläggande
drag gemensamma med den nuvarande ordningen. Jag utgår sålunda
från att det även framdeles kommer att finnas en regional indelning,
till vilken fastighetsbildningsmyndigheternas verksamhet kan knytas. Fas
-
B 214
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
tighetsbildningsmyndigheternas verksamhetsområden bör fastställas av
Kungl. Maj :t. Särskild bestämmelse därom behöver inte tas upp i FBL.
Forumbestämmelserna i FBL måste med hänsyn till det anförda utformas
med utgångspunkt från den regionala indelningen. Från rättssäkerhetssynpunkt
är det angeläget att reglerna är enkla och entydiga. Bestämmelserna
i denna paragraf bygger på 2 § första stycket i kommittéförslaget. Som
huvudregel gäller sålunda att förrättning skall handläggas av fastighetsbildningsmyndigheten
i den ort, där den mark är belägen som förrättningen
avser. Sökanden kan sålunda alltid vända sig till den regionala myndighet,
inom vars verksamhetsområde den berörda marken är belägen. Förrättningen
kan ibland beröra mark, som är belägen inom två eller flera sådana
områden. Det synes inte lämpligt att för sådana fall ge bestämda föreskrifter
om exklusiv behörighet för någon av myndigheterna att handlägga förrättningen.
I stället har i andra punkten av paragrafen föreskrivits att förrättningen
skall handläggas av endera myndigheten.
Förrättningens inledande och grunderna för handläggningen
8 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser om formerna för ansökan om fastighetsbildning
och om ansökningens innehåll.
Kommittén. Ansökan om fastighetsbildning bär enligt kommittén vara
skriftlig. Ett muntligt yrkande, som framställs i samband med handläggningen
av redan pågående förrättning, skall dock enligt kommitténs förslag
kunna godtas, om den väckta frågan finnes böra prövas vid samma förrättning.
Att kommittén som huvudregel velat fordra skriftlighet sammanhänger
med ansökningens viktiga funktion att bestämma omfattningen av de åtgärder
som skall vidtas. Man kan här göra en jämförelse med kravet på
skriftlig stämningsansökan i tvistemål. Kommittén erinrar också om att
enligt gällande rätt ansökan om förrättningsåtgärd skall vara skriftlig och
att man vid de förenklingar i förrättningsförfarandet som genomfördes år
1951 inte ifrågasatte annat än att den skriftliga formen skulle behållas.
Enligt förslaget bör undantag göras för det fall att ansökningen framställs
under pågående förrättning. Detta undantag är förestavat av praktiska
skäl och torde inte behöva uppkalla några betänkligheter, särskilt
som ansökningens innehåll omedelbart torde böra tas upp i förrättningsprotokollet.
En under förrättningen gjord ansökan torde i viss mån kunna
jämställas med de nya yrkanden innebärande ändring av talan i tvistemål
som käranden muntligen får framställa inför rätta.
Ansökan om fastighetsbildning skall enligt förslaget alltid göras hos för -
B 215
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
rättningslantmätaren. Den f. n. enligt FBLS tillämpade ordningen att ansökningen
görs hos byggnadsnämnden behålls alltså inte. Kommittén förutsätter
att Kungl. Maj :t kommer att meddela bestämmelser om att skriftlig
ansökan, som inkommit till lantmätare som inte är behörig skall vidarebefordras
till den som äger ta befattning därmed.
Beträffande ansökningens innehåll måste enligt kommittén först och
främst fordras att den önskade åtgärden anges. Särskilt stränga krav på
en precisering torde emellertid inte böra upprätthållas, och det synes uppenbart
att förrättningsmännen vid en tolkning av ansökningen skall ta stor
hänsyn till det bakomliggande syftet. I tveksamma fall bör sökanden givetvis
få tillfälle att förtydliga sin begäran. Vidare framhåller kommittén att
förrättningsmännen inte skall vara bundna av vad sökanden kan ha uppgett
om sättet för att genomföra den sökta åtgärden. De bör i denna del äga
frihet att välja det lämpligaste förfaringssättet. Om sökanden exempelvis
begärt att ett område skall avstyckas från en fastighet och i sammanhang
därmed sammanläggas med annan fastighet, skall det sålunda vara möjligt
för förrättningsmännen att i stället åstadkomma den önskade ändringen i
fastighetsindelningen genom fastighetsreglering.
Redan av kravet på att den begärda fastighetsbildningsåtgärden skall anges
följer enligt kommitténs mening att sökanden måste uppge för vilken fastighet
han för talan. Kommittén har emellertid ansett det önskvärt att i
lagen klart utsägs att ansökningen skall lämna besked på denna punkt. För
att lantmätarens utredningsarbete skall underlättas, bör sökanden vidare
lämna så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka andra fastigheter
som saken kan angå och om ägarnas namn och adresser. Sökanden kan
uppenbarligen inte vara skyldig att prestera en fullständig äganderättsutredning,
men det synes rimligt att han lämnar de uppgifter som är kända
i orten. Även servitutshavare, vilkas rätt kan vara beroende av den begärda
åtgärden, bör på motsvarande sätt uppges.
Att skriftlig ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden
eller hans ombud är självklart och bör i likhet med vad som enligt RB gäller
om stämningsansökan uttryckligen slås fast i lagen. Med hänsyn till de betydande
rättsverkningar som fastighetsbildning kan ge upphov till anser
kommittén att fullmakt för ombud alltid hör företes. Kommittén har alltså
inte ansett sig kunna låta skyldigheten att uppvisa fullmakt vara beroende
av en prövning i det särskilda fallet i överensstämmelse med vad som gäller
vid handläggning av domstolsärenden.
Remissyttrandena. Enligt byggnadsstyrelsens uppfattning bör — liksom
hittills gällt enligt FBLS och i överensstämmelse med byggnadsnämndens
centrala ställning — ansökan om fastighetsbildning ställas till byggnadsnämnden
om fastigheten ligger i kommun, som själv har hand om fastighetsbildningsverksamheten.
B 216
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Samma mening framförs av länsarkitekterna i Stockholms, Uppsala, Örebro,
Västmanlands och Norrbottens län, stadsförbundet, kommunförbundet
och föreningen för samhällsplanering.
Bostadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att
byggnadsnämnden omgående bör underrättas om att ansökan inkommit till
förrättningsmannen för att kommunen skall få tillfälle att i god tid ta ställning
i fastighetsbildningsfrågor. Alternativt kan ansökan inges till byggnadsnämnden,
som efter företagen utredning överlämnar ärendet till vederbörande
förrättningsman för åtgärd.
Även Svea hovrätt ifrågasätter om inte ansökan bör inges till byggnadsnämnden
men anför en annan motivering.
Hos vilken lantmätare ansökan om fastighetsbildning skall göras får i
varje särskilt fall utrönas med ledning av forumbestämmelserna. Dessa ger
emellertid inte direkt anvisning på vilken befattningshavare som är behörig
att handlägga visst ärende. Härför erfordras tillika att sökanden vet, om
lantmäteriverksamheten inom det område fastighetsbildningen avser handhas
av staten eller av kommunen samt, där det senare är fallet, om kommunen
ansvarar för den åtgärd varom fråga är. Med hänsyn till att enligt
förslaget till jordabalk förvärv av visst område av och, i särskilda fall, andel
i fastighet för sin giltighet skall vara beroende av att ansökan om laga
delning görs inom viss tid, synes, till förhindrande av rättsförlust genom
att ansökan om fastighetsbildning inges till fel befattningshavare och inte
i rätt tid hinner tillställas behörig sådan, det kravet med fog kunna uppställas
att fastighetsbildningslagen ger anvisning på den befattningshavare,
hos vilken i varje särskilt fall ansökan rätteligen kan ske. Tänkbart vore
exempelvis att tillåta att ansökan alltid finge inges till byggnadsnämnden
i den kommun där marken är belägen.
Att alltid fordra skriftlig fullmakt när förrättning söks genom ombud
förefaller knappast nödvändigt, framhåller lantmäteristyrelsen och kommunal-tekniska
föreningen. Lantmäteristyrelsen anser det tillräckligt om
fullmakt företes i fall när lantmätaren anser att det är behövligt. Denne
bör då kunna begära att fullmakt skall ha inkommit inom viss tid, vid
äventyr att ansökningen avvisas.
Departementschefen. Beträffande formen för ansökan har departementsförslaget
utformats i enlighet med kommitténs förslag.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om företeende av fullmakt
har inte tagits upp i paragrafen med hänsyn till att alla bestämmelser angående
ombud samlats i en särskild paragraf.
I departementsförslaget har tagits in en särskild bestämmelse om att
sökanden redan i samband med ansökningen skall inge de skriftliga handlingar
som är av betydelse i saken och som han innehar. Särskilt angeläget
är det att köpehandling företes i samband med ansökningen med hänsyn
till att sådan handlings innehåll är av stor betydelse för förrättningens
handläggning.
B 217
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Beträffande frågan till vilken myndighet en ansökan skall inges har
kommittéförslaget kritiserats av flera remissinstanser, som hävdat att ansökan
bör ställas till byggnadsnämnden i kommun som själv har hand
om fastighetsbildningsverksamheten. Denna fråga hänger delvis samman
med hur huvudmannaskapet för fastighetsbildningsväsendet kommer att
anordnas. Oavsett vilken lösning som kommer att väljas i det hänseendet,
anser jag emellertid att en annan lösning än den kommittén föreslagit
inte kan komma i fråga. FBL förutsätter en klar gränsdragning mellan å
ena sidan fastighetsbildningsmyndigheten och å andra sidan byggnadsnämnden
och det skulle strida mot grunderna för denna att låta byggnadsnämnden
ta emot ansökningar i fastighetsbildningsärenden. Praktiska skäl
talar också mot att ansökan inges till annan myndighet än den som har
att handlägga saken. Jag utgår från att fastighetsbildningsmyndigheten
får en sådan organisation att det inte skall bereda allmänheten någon svårighet
att vända sig till rätt myndighet. Med hänsyn till den utformning
forumreglerna fått i departementsförslaget kan jag inte dela de av Svea
hovrätt uttalade farhågorna i sådant hänseende.
Att byggnadsnämnden har ett berättigat intresse av att på ett tidigt
stadium av förrättningen få vetskap om en fastighetsbildningsansökan är
obestridligt. Detta informationsspörsmål kan emellertid lösas på annat sätt
än genom att ansökan inges till byggnadsnämnden. Jag återkommer till
denna fråga i ett senare sammanhang.
Beträffande innehållet i ansökan avviker departementsförslaget från vad
kommittén har föreslagit bara i det hänseendet att sökanden åläggs skyldighet
att i ansökan uppge eventuella nyttjanderättshavare i den mån deras
rätt kan vara beroende av den sökta åtgärden. Särskilt arrendatorer får
i viss utsträckning ställning som sakägare vid fastighetsreglering och det
synes angeläget att fastighetsbildningsmyndigheten på ett tidigt stadium
av förrättningen får kännedom om att det finns sådana rättighetshavare.
9 §.
Paragrafen, som motsvarar 9 § första stycket första punkten i kommittéförslaget,
ger fastighetsbildningsmyndigheten rätt att förelägga sökanden
att avhjälpa brist i ansökningen.
Kommittén. Kommittén har funnit det önskvärt att lantmätaren erhåller
möjlighet att få till stånd ett fullständigande av en bristfällig ansökning.
Lantmätaren bör därför vara berättigad att, om sökanden inte fullgjort
vad han enligt 8 § haft att iaktta, förelägga honom att avhjälpa bristen.
Någon ovillkorlig skyldighet för lantmätaren att meddela föreläggande har
inte uppställts. Vanligen torde en ofullständighet enklast kunna avhjälpas
genom ett underhandspåpekande, men i vissa situationer kan ett föreläggande
vara på sin plats.
B 218
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Departementschefen. För en snabb och säker handläggning av förrättningen
är det av vikt att det av ansökan framgår vilken åtgärd sökanden begär.
Bestämmelserna i föregående paragraf har utformats för att tillgodose
detta krav. Om det föreligger brister i ansökan, bör sökanden beredas tillfälle
att komplettera denna. Olika sätt kan användas för att åstadkomma detta.
Muntlig anmodan per telefon eller i samband med att sökanden personligen
besöker myndigheten är ibland ett ändamålsenligt sätt att få en behövlig
komplettering till stånd. Ofta är emellertid en skriftlig hänvändelse till
sökanden att föredra, särskilt när bevis om att anmodan skett inte kan
undvaras.
Bestämmelsen om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten att förelägga
sökanden att avhjälpa brist i ansökan stämmer överens med kommitténs
förslag. Utfärdas sådant föreläggande, skall det delges med sökanden.
Om sökanden underlåter att rätta sig efter föreläggandet, bör ansökan
kunna avvisas av fastighetsbildningsmyndigheten. Bestämmelsen därom har
emellertid i departementsförslaget sammanförts med övriga regler om avvisning
och tagits upp i 10 §. I föreläggandet bör sökanden erinras om den
risk han löper genom att inte ställa sig föreläggandet till efterrättelse.
10 §.
Denna paragraf, som motsvarar 9 § första stycket andra punkten samt
andra och tredje styckena i kommittéförslaget, innehåller regler om avvisning
av ansökan.
Kommittén. Om sökanden inte efterkommer föreläggande att avhjälpa
brist i ansökan skall fastighetsbildningsmyndigheten ha rätt att avvisa
denna. Avvisning bör dock inte vara obligatorisk utan ske bara om en
komplettering är oundgänglig och den inte lämpligen kan ske på annat sätt
än genom sökandens försorg.
Innan fråga om fastighetsbildning tas upp vid förrättning, bör myndigheten
inte bara ha tillsett att ansökan är fullständig. En undersökning bör
även ha gjorts av frågan om det finns förutsättningar för att en materiell
prövning skall få ske. Som exempel kan nämnas frågan om sökandens behörighet.
De förutsättningar som bär avses är närmast jämförliga med dem
som domstol skall beakta vid prövning huruvida rättegångshinder föreligger.
I analogi med vad RB innehåller angående behandlingen av stämningsansökan
i detta hänseende har kommittén föreslagit att ansökan om fastighetsbildning
skall avvisas så snart den inkommit, om det finnes uppenbart
att det föreligger hinder mot prövning av den väckta frågan. Självfallet
kan motsvarande spörsmål uppkomma under ett senare stadium, sedan
förrättningen väl påbörjats.
B 219
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Departementschefen. Enligt bestämmelserna i denna paragraf kan ansökan
avvisas i två olika fall. Det första fallet har samband med föregående paragraf
och avser sålunda den situation då sökanden underlåter att efterkomma
ett föreläggande om komplettering av ansökan. Enligt min mening bör
en ansökan få avvisas bara om en behandling i sak på grundval av ansökan
inte låter sig göra eller i vart fall inte skulle tjäna något förnuftigt ändamål.
I andra fall bör saken tas upp till behandling och prövning. Det fullständigande
av utredningsmaterialet från sökandens sida, som kan finnas
behövligt under handläggningen, har myndigheten att söka få till stånd
vid sammanträdet med sakägarna. Jag föreslår därför en sådan utformning
av bestämmelsen att talan får avvisas om ansökan har så väsentliga brister
att den inte kan ligga till grund för förrättningen.
Som kommittén har framhållit är avvisning i det nu nämnda fallet inte
obligatoriskt. Även om fastighetsbildningsmyndigheten i föreläggandet angett
att ansökan kan avvisas, bör möjligheten att underlåta en sådan åtgärd
stå öppen. Vid bedömningen av frågan bör särskilt beaktas vilken
verkan avvisningen kan få för sökanden. Tidpunkten för ansökan kan vara
förbunden med särskild rättsverkan såsom då enligt jordabalken köp är
beroende av att ansökan om laga delning görs inom sex månader från köpehandlingens
dag. I sådant fall är det angeläget att avvisning på grund
av brister i ansökan om möjligt undviks.
På samma sätt som domstol har fastighetsbildningsmyndigheten att
pröva att vissa formella förutsättningar för ärendets handläggning är för
handen, t. ex. att ansökan gjorts av sakägare eller att den gjorts hos
behörig myndighet. Det åligger myndigheten att ex officio pröva om dessa
förutsättningar är uppfyllda. Finner myndigheten sig förhindrad att pröva
en ansökan i sak, kan den skilja ärendet från sig genom att avvisa ansökningen.
Detta har kommit till uttryck genom en regel i andra stycket. Jag
Vill dock framhålla att aA''visningsbeslut i allmänhet inte behöver meddelas,
om ansökan gjorts hos fel myndighet. Den som tar emot en sådan ansökan
bör i första hand hjälpa sökanden till rätta så att den kommer till den behöriga
myndigheten. Därvid bör man dock alltid handla i samförstånd med
sökanden.
Fråga om avvisning kan tas upp på vilket stadium av förrättningen som
helst. Det är emellertid angeläget alt, om hinder föreligger mot prövning
av ansökan, detta uppmärksammas så tidigt som möjligt, så att onödig
handläggning undviks. Om det inte från början är klart att det föreligger en
brist i de formella förutsättningarna, men det finns anledning anta att
så är förhållandet, bör frågan skyndsamt utredas. Därvid kan det ibland
bli nödvändigt att inhämta uppgifter från sökanden. En bestämmelse i denna
fråga har tagits upp i tredje stycket av departementsförslaget.
Beslut om avvisning av ansökan är — som framgår av vad jag närmare
kommer att beröra under 14 § — att anse som meddelat under förrättning.
B 220
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Även utan särskild föreskrift därom gäller därför de bestämmelser som
föreskrivits om förrättningsbeslut.
11 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser som ålägger fastighetsbildningsmyndigheten
att utreda vilka som är sakägare. Paragrafen motsvarar 12 §
första stycket i kommitténs förslag.
Kommittén. Förrättningen är sällan en angelägenhet, som endast berör en
part, sökanden. Såsom förutsatts redan i 11 § av kommittéförslaget påverkar
förrättningsavgörandena ofta rättsläget även för andra, vilka därför också
ansetts böra beredas tillfälle att föra talan vid förrättningen. Det är av
stort intresse att förrättningsmännen äger fullständig kännedom om vilka
rättsägare som på detta sätt skall betraktas som sakägare. Kommittén anser
därför att det kan övervägas att i lagen dels närmare bestämma sakägarebegreppet,
dels meddela regler om de åtgärder som förrättningsmännen
skall vidta för att i det enskilda fallet få klarhet om förekomsten av olika
sakägare.
Vad först beträffar frågan om begreppet sakägare framhåller kommittén,
att gällande lagstiftning inte innehåller någon definition därav. Med ledning
av allmänna rättsgrundsatser och speciella bestämmelser i JDL har det
emellertid i allmänhet inte vållat större svårigheter att avgöra i vilken utsträckning
rättsägarna haft talerätt vid jorddelningsförrättning. I sitt år
1944 framlagda betänkande med förslag till vissa ändringar i jorddelningslagstiftningen
förordade fastighetsbildningssakkunniga att i avstyckningskapitlet
skulle införas en bestämmelse, varigenom sakägarebegreppet vid
avstyckningsförrättning skulle begränsas till att avse, förutom sökanden,
varje annan person som ägde jord, tillhörande den eller de fastigheter från
vilka avstyckningen skulle ske, dock ej om avstyckningen uppenbarligen
inte berörde hans rätt (se SOU 1944:46 s. 194). Den föreslagna bestämmelsen
kritiserades emellertid under remissbehandlingen av betänkandet.
Bl. a. anmärktes att den uppställda definitionen syntes för snäv och att det
måste vara lämpligast att lämna frågan om vem som skulle anses som sakägare
oreglerad.
Kommittén har funnit det förenat med åtskilliga vanskligheter att närmare
fixera sakägarebegreppet. Särskilt med hänsyn till de svåröverskådliga
verkningar som en allmän bestämmelse om talerätten vid fastighetsbildning
skulle få har kommittén inte funnit det tillrådligt att meddela en
sådan bestämmelse. Visserligen kan det låta sig göra att beträffande vissa
slag av fastighetsbildningsåtgärder uttryckligen ange vilka som är taleberättigade,
men en dylik reglering skulle i huvudsak kunna avse enbart
förhållanden som knappast behöver närmare klarläggas.
När kommittén sålunda avstår från att i lagen ta upp en fullständig de -
B 221
Kungl. Majds proposition nr 128 år 1969
finition av termen sakägare, utgår kommittén från att de principer som
hittills tillämpats vid tolkningen av detta uttryck även i fortsättningen skall
gälla i den mån inte särskilda bestämmelser i den nya lagstiftningen motiverar
ett ändrat betraktelsesätt i något avseende. Helt allmänt kan sägas,
att först och främst ägarna av de fastigheter som berörs av fastighetsbildningen
samt vissa med dem jämställda besittningshavare bör hänföras till
kretsen av sakägare. Särskild ägare av viss mark inom sådan fastighet
torde i regel också böra tillerkännas samma ställning, i varje fall om fastighetsbildningen
omfattar marken i fråga. Att ägare av servitutsberättigad
fastighet skall få föra talan, när hans rätt som servitutshavare är beroende
av fastighetsbildningen, följer av det sagda. Också i fall, då den härskande
i ett servitutsförhållande inte utgörs av fastighet, torde det emellertid vara
berättigat att i motsvarande utsträckning anse servitutshavaren som sakägare.
Nyttj anderättshavare bör däremot enligt kommittén inte behandlas
som sakägare utom i vissa situationer, som särskilt reglerats (se 5: 33). Inte
heller innehavare av penninginteckningar eller motsvarande rättsägare
intar sådan ställning att självständig talerätt tillkommer dem. Deras intressen
sammanfaller i allmänhet med fastighetsägarens, och i den mån så
inte är förhållandet kan deras rätt i tillbörlig omfattning tillvaratas genom
förrättningsmännens officialprövning.
Frågan om de åtgärder, som skall vidtas vid en förrättning för att kännedom
skall vinnas om befintliga sakägare, regleras f. n. i 3 kap. 10 § andra
Vtycket JDL. Enligt denna bestämmelse är lantmätaren skyldig att med
ledning av företedda handlingar, utdrag av jordregister och mantalslängd
samt eljest tillgängliga upplysningar utreda och i protokollet anteckna
vilka som är delägare vid laga skifte och den andel som var och en av dem
innehar i skifteslaget. Denna föreskrift, som i tillämpliga delar skall gälla
också vid andra förrättningar än skifte, har i olika sammanhang tillagts
stor betydelse. Särskilt har vikten av att förrättningsakten innehåller fullständiga
uppgifter om sakägarna understrukits. Kommittén anser att en
motsvarighet till denna föreskrift behövs i den nya lagen. I den nu aktuella
paragrafen har därför föreslagits en bestämmelse, som ålägger lantmätaren
att utreda vilka som är sakägare och att göra nödiga anteckningar därom.
Skyldigheten att verkställa utredning om vilka som är sakägare kan
emellertid enligt kommitténs mening inte göras ovillkorlig. I sådana fall,
då hinder mot fastighetsbildningen visas föreligga, bör utredningsarbetet
kunna inställas. Även annars torde särskild utredning många gånger kunna
undvaras, när förhållandena är enkla och lättöverskådliga. Så torde det
exempelvis i stor utsträckning förhålla sig vid avstyckning. När det är
fråga om genomförandet av fastighetsreglering, torde å andra sidan ganska
betungande utredningar ofta vara nödvändiga för att klarhet skall vinnas
om alla sakägare. Detta gäller särskilt, när regleringen omfattar för flera
fastigheter gemensam mark med många delägare eller oklara andelsför
-
B 222 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
hållanden. Om det i sådant fall kan bedömas ätt regleringen endast i obetydlig
grad kommer att påverka de enskilda delägarnas ställning, är det
motiverat att avstå från kravet på en fullständig äganderättsutredning.
Kommittén erinrar i detta sammanhang om innehållet i 1952 års lag om
sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. Sammanföringsinstitutet
enligt denna lag är uppbyggt så att man på ett enkelt
sätt utan vidlyftiga utredningar skall kunna komma till rätta med de problem
som onyttiga samfälligheter med obetydligt värde ger upphov till.
Enligt kommitténs förslag är det nya fastighetsregleringsinstitutet avsett
att ersätta sammanföringen. Med hänsyn till att det finns ett starkt behov
av att också i fortsättningen kunna tillämpa ett förenklat förfarande i de
hittillsvarande sammanföringsfallen och även i andra därmed jämförbara
situationer, måste det finnas vissa möjligheter för förrättningsmännen
att avstå från äganderättsutredning. Kommittén har ansett att det inte är
möjligt att genom en uttömmande uppräkning ange, när krav på sådan
särskild utredning skall kunna efterges. I stället måste det överlämnas åt
förrättningsmännen att avgöra frågan med hänsyn tagen till fastighetsbildningens
art och förhållandena i övrigt.
Den föreslagna skyldigheten för lantmätaren att göra behövliga anteckningar
om sakägarna måste enligt kommittén ses mot bakgrunden av vad
som föreslås angående protokoll och aktbildning. Ofta torde det vara fördelaktigt
att upprätta en särskild förteckning över sakägarna, men det bör
stå lantmätaren fritt att göra anteckningarna på annat sätt, t. ex. i protokollet.
Anteckningarna bör beträffande varje sakägare ange det förhållande
på vilket hans ställning som sakägare grundar sig. Sålunda bör framgå
vilka som i egenskap av ägare företräder de olika av fastighetsbildningen
berörda fastigheterna. Om det i något fall är tveksamt vem som är rätt
ägare, bör alla som kan komma i fråga anmärkas.
Kommittén har inte velat föreskriva under vilket stadium av förrättningshandläggningen
som sakägareutredningen skall äga rum. I regel torde
behövliga undersökningar böra göras redan under början av förrättningen,
men självfallet kan det under förrättningens gång ofta bli nödvändigt med
vissa kompletteringar. Inte heller bör närmare regleras vilka upplysningskällor
som lantmätaren skall anlita. Att företedda handlingar och i övrigt
vid förrättningen tillgängliga upplysningar skall utnyttjas är så uppenbart
att föreskrift därom kan undvaras. En föreskrift om att utredningen skall
ske med ledning av fastighetsregistret är också onödig, eftersom någon utredning
över huvud taget inte torde kunna äga rum utan tillgång till dess
uppgifter om fastighetsförhållandena. Huruvida lantmätaren för att få upplysningar
om fastighetsägarna skall —■ i likhet med vad som f. n. gäller —
behöva ta del av mantalslängden kan visserligen synas mera tveksamt,
men kommittén har inte funnit det lämpligt att ålägga honom en allmän
skyldighet att anlita längden som upplysningskälla.
B 223
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
För att lantmätarens arbete skall underlättas och han inte skall behöva
tveka om hur långt utredningarna skall drivas bör det vara möjligt för
honom att i princip godta de upplysningar om äganderättsförhållandena
som kan fås från fastighetsboken. Den som senast fått lagfart på fastigheten
bör därför anses som ägare. Kommittén är väl medveten om att en
sådan regel kan uppkalla vissa betänkligheter men förordar ändå den med
hänsyn till de stora praktiska fördelar som står att vinna. Genom att begränsa
räckvidden av bestämmelsen så att den skall gälla, bara om fastigheten
inte visas tillhöra annan, torde ev. olägenheter i huvudsak motverkas.
Till undvikande av varje missförstånd vill kommittén särskilt påpeka,
att den föreslagna regeln inte ålägger lantmätaren någon skyldighet att
införskaffa uppgifter om de aktuella lagfartsförhållandena utan bara innebär
att han, om han har tillgång till sådana uppgifter, kan underlåta att
bedriva ytterligare efterforskningar.
Remissyttrandena. Med hänsyn till den stora betydelse från rättssäkerhetssynpunkt
som måste tillmätas en noggrann utredning om vilka som är
sakägare ställer sig Svea hovrätt i någon mån tveksam till förslaget i förevarande
del. Betydelsen av sådan utredning kommer att bli ännu större än
f. n. genom att överlantmätarens granskning föreslås upphöra (jfr prop.
1950: 177 s. 73 och 1951: 159 s. 52). Med tanke särskilt på de av kommittén
nämnda fall, då fastighetsreglering omfattar för flera fastigheter gemensam
mark med många delägare eller oklara andelsförhållanden samt regleringen
endast i obetydlig grad kommer att påverka de enskilda delägarnas
ställning, vilket ofta torde vara förhållandet i de fall som särreglerats i
annat sammanhang (se 6:9), bör enligt hovrätten likväl ett ovillkorligt
krav på fullständig äganderättsutredning inte upprätthållas. Av denna anledning
lämnar hovrätten paragrafens första punkt utan erinran.
Att kommittén inte närmare fixerat sakägarebegreppet är en stor brist,
anser advokatsamfundet, som vidare framhåller att det kan vara vanskligt
att helt låta denna fråga avgöras av förrättningsmannen utan stöd av lag.
Som exempel på lagstiftning där frågan tagits upp hänvisar samfundet till
14 kap. 4 § VL. Samfundet framhåller även angelägenheten av att den
enskilde får tillfälle att utföra sin talan i varje fråga som kan beröra hans
rätt.
Skogsindustriernas samarbetsutskott beklagar att kommittén inte ansett
sig kunna fixera sakägarebegreppet i lagtexten. Begreppet måste nu utkristalliseras
i rättstillämpningen. I och för sig är detta dock inte en alltför
stor olägenhet. Man har ju tidigare med framgång brottats med problemet
och kommittén har också gett ganska goda fingervisningar till ledning för
praxis. I två avseenden saknas dock auktoritativa uttalanden, nämligen i
fråga om den ställning innehavare av gruvrätt intar och i fråga om bygg
-
B 224
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
nadsnämndens ställning. Ett klarläggande i dessa avseenden skulle vara
tacknämligt, anser utskottet.
En komplettering av lagförslaget så att även innehavare av gruvrätt ges
ställning av sakägare bör företas, yttrar näringslivets bgggnadsdelegation,
industriförbundet och SAF. Innehavare av gruvrätt torde gentemot den besvärade
fastigheten ha en lika stark ställning som innehavare av servitut.
Vid fastighetsbildning inom gruvutmål har tidigare uppkommit olägenheter
såväl för fastighetsägaren som för gruvinnehavaren. Dessa olägenheter kan
till stor del undanröjas om gruvinnehavaren vid förrättningssammanträdet
får framlägga sina synpunkter på hur gruvdriften kan komma att inverka
på den tilltänkta ändringen i fastighetsindelningen.
Fastighetsägareförbundet påpekar att servitutshavare i lagförslaget behandlats
såsom sakägare, medan tomträttshavare däremot inte skulle underrättas
om förrättning. Tomträttshavare har i byggnadsstadgan jämställts
med markägare, t. ex. i ärenden rörande planläggning, tomtindelning,
införande av utomplansbestämmelser och byggande (75 § BS). Tomträttshavare
bör därför enligt förbundets mening även här likställas med
sakägare vid förrättningen.
I några yttranden behandlas den av kommittén föreslagna bestämmelsen
om lagfartens betydelse för vem som skall anses som sakägare.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att bestämmelsen bör göras mera
detaljerad. Länsstyrelsen påpekar att den föreslagna regeln inte ålägger
lantmätaren att införskaffa uppgifter om de aktuella lagfartsförhållandena
utan bara innebär att han, om han har tillgång till sådana uppgifter, kan
underlåta att bedriva ytterligare efterforskningar. En person, som sökt lagfart
på sin fastighet, riskerar alltså att inte bli kallad till förrättning fastän
han berörs av den. Det är möjligt, att en dylik brist av praktiska skäl är
ofrånkomlig men förhållandet synes i så fall böra komma till tydligare uttryck
i lagtexten. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla svårigheterna
att vid tidpunkten för kallelseförfarandet ha tillgång till en helt
aktuell fastighetsägareförteckning. Bestämmelser angående vem som vid
ett kallelseförfarande enligt lagen skall anses som fastighetsägare synes
komma att påverka praxis även utanför lagens eget område, t. ex. enligt
BS.
Svea hovrätt anser sig inte kunna tillstyrka förslaget i denna del. Hovrätten
yttrar.
Tillförlitligheten i sakägareutredningarna skulle med detta förslag riskera
att i betänklig grad minska, i synnerhet vid fastighetsbildning inom områden
där fastigheter ofta går i försäljning. Någon garanti för att en förutvarande
fastighetsägare, som innehar lagfart och med vilken delgivning
av kallelse till förrättning sker, vidarebefordrar kallelsen till den aktuella
ägaren föreligger inte. Beträffande exempelvis förrättning, som företas
under vinterhalvåret inom område med fritidsbebyggelse, kommer förslaget
sannolikt att medföra en ökning av risken för att förrättningen genomförs
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 225
utan att sakägare får kännedom därom. Det är därför, inte minst mot bakgrund
av att förrättningsavgörandena skall vinna laga kraft om de inte
överklagas, angeläget att kravet på noggrannhet vid sakägarutredningens
genomförande inte alltför mycket uppmjukas. Nuvarande skyldighet att vid
äganderättsutredningens upprättande utnyttja såväl mantalslängd som
eljest tillgängliga upplysningar, exempelvis fastighetsbokens innehåll, synes
böra bibehållas. Den nu föreslagna regeln om lagfartens betydelse kan
vidare möjligen uppfattas som en regel angående vem talerätten för viss
fastighet tillkommer under förrättningen. Detta är dock uppenbarligen inte
åsyftat och meningen är alltså inte att utsäga, att vid en pretendenttvist
rörande viss fastighet den lagfarne ägaren alltid skall äga föra talan för
fastigheten, om inte annan pretendent kan bevisa sig vara rätt ägare. Av
4: 15 och motivuttalandena i anslutning till 4:39 framgår att, vid ovisshet
om vem som är sakägare, samtliga som kan komma i fråga skall kallas till
sammanträde samt att förrättningsmännen endast om pretendenterna har
olika uppfattning i visst avseende och enderas mening måste bli utslagsgivande
skall ta ställning i äganderättsfrågan, ett ställningstagande som
blott är av prejudiciell natur och således ej vinner rättskraft. Om orden
»vid förrättningen» i 4: 12 första stycket andra punkten i förslaget utgår
kan måhända risken för missuppfattning undvikas.
Departementschefen. Utan tvekan vore det önskvärt om man i den nya
lagen kunde närmare precisera innebörden av sakägarebegreppet. Med hänsyn
till de mycket skiftande förhållanden som kan föreligga vid fastighetsbildningsförrättning
anser jag emellertid i likhet med kommittén att
det inte är möjligt att i lagtexten ge en närmare bestämning av begreppet.
En sådan bestämning saknas också i gällande rätt och jag har fått det intrycket
att detta inte vållat några större olägenheter. Enligt min mening
bör det inte bli svårare att i praktiken tolka sakägarebegreppet på grundval
av den nya lagen än vad som hittills varit fallet. Snarare tror jag att systematiken
i den nya lagen kommer att underlätta tolkningen av sakägarebegreppet
i de enskilda fallen. Departementsförslaget har därför utformats
i enlighet med kommitténs förslag.
Kommittén har gjort vissa uttalanden till stöd för tolkningen av sakägarebegreppet.
Till dessa uttalanden kan jag ansluta mig. Jag vill emellertid
göra några förtydliganden i vissa avseenden. Kommittén nämner till en
början att ägarna av de fastigheter som berörs av fastighetsbildningen bör
hänföras till kretsen av sakägare. När det gäller avstyckning, klyvning eller
sammanläggning torde det i allmänhet inte bereda någon svårighet att konstatera
om en fastighet berörs av fastighetsbildningen. Men i fråga om
fastighetsreglering kompliceras bedömningen ofta av att ombildningen av
fastigheter kan utgöra ett komplex av olika åtgärder, som på skilda sätt
kan beröra fastigheterna. Som sakägare måste därvid betraktas ägarna till
samtliga fastigheter som direkt eller såsom delägare i samfällighet berörs
av någon regleringsåtgärd. Regleringens omfattning skall ju bestämmas
enligt de i 5: 6 angivna grunderna. Kretsen av regleringsfastigheter är så15
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 226 Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969
lunda inte från början given såsom fallet f. n. är vid laga skifte, där skifteslaget
är bestämmande för delaktigheten. Det är därför möjligt att sakägarekretsen
kan ändras under regleringens gång. Den centrala åtgärden
vid fastighetsreglering är marköverföringen och givetvis blir varje ägare
till fastigheter som berörs av sådan åtgärd sakägare. Berörs samfällighet
av åtgärden gäller detsamma om delägare i samfälligheten. Uppkommer
fråga om utförande av gemensamt arbete enligt bestämmelserna i 9 kap.,
kan sakägarekretsen komma att vidgas till att omfatta även ägare till fastigheter,
som inte berörs av regleringen på annat sätt än just i fråga om
utförandet av sådant arbete. Vid fastighetsreglering har man sålunda att
räkna med en tämligen vid krets av sakägare som på varierande sätt kan
beröras av regleringen. Formellt görs i lagen inte någon åtskillnad mellan
de olika slagen av sakägare. Deras rätt att bli kallade till sammanträde och
där föra talan är sålunda enhetligt utformad.
Kommittén har också berört rättighetshavares ställning vid förrättning
och bl. a. framhållit att nyttjanderättshavare skall behandlas som sakägare
bara i vissa situationer, som särskilt reglerats. Enligt departementsförslaget
har nyttjanderättshavare tillerkänts ställning som sakägare vid fastighetsreglering,
om denna är av någon betydelse för honom. Denna bestämmelse
medför att nyttjanderättshavare blir sakägare i större utsträckning än
kommittén föreslagit. Jag hänvisar i denna fråga till vad som anförs vid
5:35. Att nyttjanderättshavare kan ha ställning som sakägare även vid
inlösen i samband med fastighetsreglering följer av bestämmelserna i 8:6.
Huruvida tomträttshavare skall ha ställning som sakägare vid förrättning
bedöms enligt samma regler som gäller för nyttjanderättshavare. De
i departementsförslaget upptagna bestämmelserna om ändring av tomträttsavtal
såsom förutsättning för avstyckning eller klyvning medför inte
att tomträttshavaren blir att anse som sakägare vid förrättningen.
Vad beträffar den i några remissyttranden berörda frågan om gruvrättshavares
ställning vid fastighetsbildningsförrättning vill jag bara framhålla
att gruvrätten i allmänhet torde lämnas oberörd av ändringar i fastighetsindelningen.
Gruvrättshavaren kan därför bara i undantagsfall tänkas ha
något intresse att bevaka vid förrättningen. Att generellt ge gruvrättshavaren
ställning som sakägare bör därför inte komma i fråga. Av särskilda
bestämmelser följer emellertid att gruvrättshavare ibland är att anse som
sakägare. Den förut nämnda bestämmelsen i 5:35 gäller sålunda även i
fråga om gruvrättshavare. Vidare bör påpekas att enligt 14 kap. 2 § i jordabalksförslaget
servitut kan upplåtas till förmån för gruvegendom. Därav
följer att när förrättningen avser åtgärd beträffande sådan servitutsupplåtelse
ägaren av gruvegendomen får ställning som sakägare vid förrättningen.
Som kommittén framhållit bör innehavare av penninginteckningar eller
motsvarande rättsägare inte ha sådan ställning vid förrättningen att de får
B 227
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
självständig talerätt. Detta gäller sålunda också i fråga om sådan fastighetsägare,
vars medgivande enligt bestämmelserna i 5: 16 i vissa fall krävs
för att nedsättning av likvidersättning inte skall behöva ske.
Vissa myndigheter har enligt särskilda bestämmelser tillagts befogenheter
varigenom de i viss mån jämställs med sakägare utan att myndigheterna
likväl får ställning som sådana. Detta gäller främst i fråga om
by§Snadsnämnd. Nämnden skall således alltid underrättas om sammanträde
och i vissa fall skall ansökan kommuniceras med nämnden. I fråga
om fastighetsreglering har byggnadsnämnden enligt bestämmelserna i 5:3
tillagts initiativrätt. Sådan rätt tillkommer också vissa länsmyndigheter
samt expropriant eller därmed likställd.
I denna paragraf tas upp bestämmelser varigenom fastighetsbildningsmyndigheten
åläggs att utreda vilka som är sakägare vid förrättningen.
Givetvis är det angeläget att sökanden bidrar till utredningen i den mån det
kan anses skäligt att han hjälper till med att skaffa uppgifter eller sådana
ändå är tillgängliga för honom (se 8 §). Sakägareutredningen måste verkställas
i inledningsskedet av förrättningen för att kunna läggas till grund
för den fortsatta handläggningen. Det är emellertid angeläget att förteckningen
över sakägare ständigt hålls aktuell och att ändringar som inträffar
under förrättningens gång vederbörligen antecknas och iakttas av fastighetsbildningsmyndigheten.
I lagen bör inte närmare anges vilka upplysningskällor
som myndigheten skall använda för att inhämta behövliga uppgifter.
I första hand blir det emellertid fastighetsregister och faslighetsböcker
som kan komma till användning. Den omläggning av dessa, som
f. n. planeras, kommer att medföra betydande fördelar från utredningssynpunkt.
En annan upplysningskälla, som bör kunna användas, är fastighetslängden.
Någon skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten att utnyttja
denna bör emellertid inte föreskrivas. Jag vill i detta sammanhang erinra
om att mantalslängd, som enligt bestämmelse i 3 kap. 10 § JDL skall utnyttjas
vid sakägareutredning, inte vidare förs utan har ersatts av fastighetslängden.
I överensstämmelse med kommitténs förslag har i andra punkten av
paragrafen föreslagits att den som har lagfart på fastigheten skall anses
som ägare till fastigheten, om det inte visas att fastigheten tillhör någon
annan. Som jag förut framhållit är fastighetsbildningsmyndigheten skyldig
att ex officio iaktta att lagfartsuppgifterna är aktuella. Kommittén har gjort
ett uttalande av till synes motsatt innebörd. Visserligen medför det en viss
belastning från handläggningssynpunkt för myndigheten att hålla sig ä jour
med ändringar i ägareförhållandena. Med hänsyn till de vidgade befogenheter
som tillagts fastighetsbildningsmyndigheten, särskilt i fråga om
fastighetsreglering, är det emellertid ett betydande rättssäkerhetsintresse
att talerätten vid förrättningen utövas av rätt person. Jag anser därför att
det måste åligga myndigheten att ex officio kontrollera att den som utövar
B 228 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
talerätten är legitimerad som sakägare. Såsom kommittén föreslagit bör
det inte krävas av myndigheten att den självmant undersöker om några
andra ändringar i ägareförhållandena inträtt än som framgår av lagtartsspalten
i fastighetsboken.
Som Svea hovrätt påpekat innefattar den föreslagna regeln inte någon
presumtion för lagfartsinnehavarens rätt att föra talan för fastigheten om
det föreligger en pretendenttvist. Av 18 § framgår att, om det är ovisst vem
av två eller flera som är sakägare, samtliga skall kallas till sammantrade.
Fastighetsbildningsmyndigheten behöver inte ta ställning till tvisten i annat
fall än när pretendenterna har olika mening i en fråga som är av sådan
beskaffenhet att sakägarens ståndpunktstagande behövs.
12 §.
Paragrafen motsvarar 12 § andra stycket i kommitténs förslag och innehåller
bestämmelser om anmälan till rätten för förordnande av god man.
Kommittén. Kommittén föreslår att i fastighetsbildningslagen tas upp en
bestämmelse av samma innehåll som finns i 3 kap. 1 § tredje stycket JDL.
Enligt denna åligger det lantmätaren att göra sådan anmälan till rätten för
förordnande av god man som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken (FB). Den
omformulering som skett betingas främst av att fullständig utredning om
sakägarna inte alltid skall behöva äga rum.
Remissyttrandena. Svea hovrätt föreslår med hänvisning till vad hovrätten
anfört i anslutning till 1:5 att fastighetsbildningsmyndigheten skall vara
skyldig göra anmälan till rätten även i den situation som åsyftas i 18 kap.
4 § första stycket femte punkten föräldrabalken.
Departementschefen. Enligt departementsförslaget skall anmälan till ratten
ske inte bara när det gäller bevakning av bortovarandes rätt utan i samtliga
fall som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken. Ändringen i förhållande till kommittéförslaget
föranleds av den ståndpunkt jag har intagit till 1:5 i kommitténs
förslag.
13 §.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser
angående ombud vid förrättning.
Departementschefen. Kommittéförslaget utgår från att ombud skall kunna
anlitas vid förrättning. I 8 § sista punkten av förslaget anges sålunda i anslutning
till reglerna om ansökan att fullmakt skall företes när ombud anlitas.
I övrigt har frågor som sammanhänger med ombud lämnats oreglerade.
B 229
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969
Med hänsyn till att förrättningsförfarandet — även med den utformning
det får enligt departementsförslaget — i åtskilliga avseenden kommer att
ha drag som är gemensamma med ett domstolsförfarande, anser jag att det
från principiell synpunkt är angeläget att mera i detalj reglera de spörsmål
som hänger samman med anlitande av ombud vid förrättning. Av särskild
betydelse är enligt min mening att föreskrifter finns om vem som skall
kunna vara ombud, om avvisning av olämpligt ombud samt om fullmakt för
ombud.
Från lagteknisk synpunkt synes den lösningen ligga närmast till hands
att bestämmelserna i 12 kap. RB i största utsträckning görs tillämpliga på
förrättningsförfarandet. Dessa bestämmelser gäller genom en generell
hänvisning för rättegången i fastighetsbildningsmål. En anknytning av
förrättningsbestämmelserna angående ombud till reglerna i RB är därför befogad
särskilt med hänsyn till att enhetliga bestämmelser bör gälla i största
möjliga utsträckning för samtliga de instanser i vilka ett fastighetsbildningsärende
kan bli prövat.
De i 12 kap. 2 § RB föreskrivna allmänna lämplighetskraven för ombud
synes böra gälla oförändrade för förrättningsförfarandet.
Förutom dessa krav uppställer RB i 12 kap. 3 och 4 §§ vissa speciella
obehörighetsgrunder. Sålunda föreskrivs i 12 kap. 3 § RB att lagfaren domare
i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol eller allmän
åklagare eller utmätningsman inte får vara ombud såvida inte Konungen
för visst mål ger tillstånd till det. Inte heller får nämndeman föra
talan för annan vid den domstol som han tillhör. I 12 kap. 4 § RB ges regler
om jäv för ombud. Dessa är att ombudet står i sådant förhållande till ledamot
i rätten, som avses i 4 kap. 12 § RB, eller tagit befattning med saken
som domare, befattningshavare vid domstol eller ombud för motpart.
Liksom fallet är i fråga om rättegång torde även för förrättningsförfarandets
del böra ställas upp vissa krav som garanti för ombuds oavhängiga
ställning och till förebyggande av jävssituationer. Den generella regeln i 12
kap. 3 § RB om domares m. fl. befattningshavares obehörighet som ombud
vid domstol är betingad av den lagfarne domarens ställning inom domstolsväsendet.
Tillräcklig anledning att utsträcka regelns tillämpning till förrättningsförfarandet
och utpeka just dessa befattningshavare som obehöriga att
över huvud vara ombud vid fastighetsbildningsförrättning föreligger inte. I
så måtto bör emellertid de till grund för 12 kap. 3 § RB liggande intressena
vinna beaktande också för förrättningsförfarandet att en regel bör ges om
att förrättnings]antmätare och gode män inte får vara ombud vid den fastighetsbildningsmyndighet
som de tillhör. Det skulle otvivelaktigt kunna inverka
menligt på myndighetens anseende för objektivitet, om den som
ingår i myndigheten där tilläts uppträda som ombud inför myndigheten.
Också tanken bakom regeln i 12 kap. 4 § RB om jäv för den vilken såsom
domare eller befattningshavare vid domstol tagit befattning med saken tidi
-
B 230 Kungl. Maj:ts proposition nr'' i28 år 1969
tjare bör beaktas i förrättningsförfarandet. Det ter sig otvivelaktigt stötande
att den, som tidigare tagit befattning med en fastighetsbildningsfråga i
tjänsten, uppträder som ombud i saken inför myndigheten. Självfallet bör
liksom i rättegång inte heller den, som tidigare varit ombud för en sakägare,
tillåtas uppträda som ombud för en annan sakägare som har motstridiga
intressen.
■ AV lägtetniska skäl synes lämpligt att samtliga obehörighetsgrunder särskilt
anges i FBL. I likhet med vad som gäller för domstolsförfarandet bör
därför även för förrättningsförfarandet meddelas bestämmelser om jäv på
grund av släktskap. Dessa jäv bör anges genom en hänvisning till 4 kap.
12 § RB. För att förebygga att en sådan situation uppkommer som skulle
framtvinga ändringar i myndighetens sammansättning är det rimligt att
det liksom i RB föreskrivs att den som står i visst släktskapsförhållande till
den som har att delta i förrättningshandläggningen är obehörig att uppträda
som ombud. Jag vill emellertid framhålla att, om jävsförhållandet gäller
en god man, förrättningslantmätaren bör undvika att kalla en sådan
god man till tjänstgöring, när han känner till jävsförhållandet och hinder
inte möter att kalla någon annan.
1 I sista stycket har tagits upp en allmän hänvisning till de bestämmelser i
RB, som skall äga miotsvarande tillämpning vid fastighetsbildningsförrättning.
Vad som föreskrivs i RB om rätten skall i stället gälla fastighetsbildningsmyndigheten.
En fråga som det finns anledning att ta upp i detta sammanhang är när
fullmakt skall företes. Som jag förut nämnt har kommittén föreslagit den
bestämmelsen att fullmakt skall företes i samband med ansökan. Lantmäferistyrelsen
och kommunal-tekniska föreningen har kritiserat förslaget och
ansett bestämmelsen onödigt långtgående. Lantmäteristyrelsen anser att det
är tillräckligt om fullmakt företes när myndigheten finner det behövligt.
Kommitténs förslag bygger på bestämmelsen i 12 kap. 9 § RB, vilken enligt
departementsförslaget gjorts direkt tillämplig. Detta lagrum innehåller
emellertid ytterligare regler, som gör förfarandet mera nyanserat. Myndigheten
skall sålunda alltid ge ombudet anstånd för att styrka sin behörighet.
Under tiden kan handläggningen av förrättningen i viss utsträckning fortsätta.
Fastighetsbildningsbeslut får emellertid inte meddelas.
14 §.
Paragrafen, som motsvarar 11 § i kommitténs förslag innehåller bestämmelser
om sammanträde med sakägarna vid fastighetsbildningsförrättning.
Gällande rätt. Förrättningar för fastighetsbildning och gränsbestämning
handläggs dels vid sammanträde med sakägarna och dels genom andra åtgärder
på tjänsterummet och på den mark som berörs. Föreskrifter som uttryckligen
påbjuder sammanträde saknas i allmänhet i gällande rätt. Direk
-
B 231
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ta föreskrifter av sådan innebörd finns dock beträffande ägoutbyte och
gränsbestämning. Fråga om ägoutbyte skall sålunda behandlas på sammanträde
med delägarna på ömse sidor (8 kap. 1 § sista stycket JDL; föreskriften
är tillämplig även vid ägoutbyte enligt FBLS). För gränsbestämning skall
sammanträde hållas med rågrannarna på ömse sidor (7 kap. 1 § JDL). Beträffande
tomtmätning och gränsbestämning enligt 2 kap. FBLS finns föreskrift
att förrättningen i vad den avser gränsbestämning skall avslutas vid
sammanträde med sakägarna (2 kap. 10 §).
1 övrigt finns beträffande de flesta fastighetsbildningsförrättningar bestämmelser
som förutsätter att sammanträde hålls. Regleringen är inte enhetlig
för olika slag av fastighetsbildning. Av särskild betydelse är de regler
som gäller för laga skifte enligt JDL (1—18 kap.). Dessa är nämligen genom
olika hänvisningar tillämpliga vid åtskilliga andra fastighetsbildningsåtgärder,
fastän i varierande utsträckning.
Genom en år 1968 genomförd ändring i JDR infördes en möjlighet att
handlägga avstyckning utan sammanträde. Bestämmelserna därom är upptagna
i 19 kap. 8 § JDL. Förutsättningarna för att sammanträde skall få
slopas är att stridiga intressen inte förekommer i ärendet. Lagändringen
bygger på fastighetsbildningskommitténs förslag och motiverades av önskemål
om en rationellare förrättningshandläggning (se prop. 1967:167 s.
89—92).
Kommittén. Denna paragraf är av grundläggande betydelse för utformningen
av förrättningsinstitutet. Den terminologi som kommittén använder
avviker i viss mån från den som hittills brukats inom jorddelningslagstiftningen.
Kommittén har emellertid ansett att en ändring behövs för att man
skall nå bättre överensstämmelse med vissa regler i RB.
Kommittén framhåller att enligt RB avses med handläggning av mål varje
åtgärd som från domstolens sida företas med avseende på målet, oavsett om
åtgärden äger rum i närvaro av parterna eller inte. Denna vidsträckta betydelse
av begreppet handläggning bör gälla även beträffande förrättningar.
Till handläggning av förrättning skall sålunda räknas alla åtgärder av förrättningsmännen
och deras biträden från det förrättningen börjat till dess
den blivit avslutad eller inställd och detta vare sig åtgärderna företas på
tjänsterummet eller ute på marken, vid sammanträde med sakägarna eller
utan samband därmed.
Med uttrycket förhandling förstås i RB den särskilda form av handläggning,
då part eller annan äger att vara tillstädes inför rätta och utöva processuell
verksamhet. Med hänsyn till att sammanträde är en inom jorddelningsrätten
hävdvunnen term bör den enligt kommitténs mening inte utmönstras.
Uttrycket sammanträde behålls alltså, men det har getts ett innehåll,
som nära motsvarar begreppet förhandling i RB.
I första stycket har kommittén uppställt den huvudregeln att handlägg -
B 232
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
ning av förrättning skall äga rum vid sammanträde med sakägarna. Härifrån
har emellertid åtskilliga undantag föreslagits. Åtgärder, som endast
är av förberedande art, hör av naturliga skäl kunna företas utan samband
med sammanträde. Tekniska åtgärder lämpar sig i allmänhet inte heller för
behandling på sammanträde och kommittén har ansett sig böra medge ett
generellt undantag även beträffande dem. Den möjlighet som redan nu föreligger
att förklara förrättning avslutad i annan ordning än vid sammanträde
har vidare behållits i förslaget och har i förenklingssyfte utvidgats så att
förrättningsbeslut över huvud taget skall kunna meddelas utan sammanträde.
Genom särskilda regler har sörjts för att sakägare och andra, som
får fullfölja talan mot ett sålunda avgivet beslut, får kännedom därom. Att
förrättningsmännens överläggningar till beslut inte skall äga rum i sakägarnas
närvaro ligger enligt kommittén i sakens egen natur och behöver inte
särskilt nämnas.
Den föreslagna principen om förrättningshandläggningen innebär inte
bara att samtliga förrättningsåtgärder skall, i den mån undantag inte medgetts,
verkställas vid sammanträde. Därav följer också att förrättning inte
får slutföras utan att gemensamma överläggningar med sakägarna hållits.
Också i detta avseende fordras emellertid vissa modifikationer. Kommitténs
förslag att sammanläggningsärenden skall tas upp vid förrättning förutsätter
sålunda att ett förenklat förfarande helt utan sammanträde skall kunna
äga rum för behandling av dessa ärenden, men även andra fastighetsbildningsfrågor
av enklare beskaffenhet torde enligt kommittén utan olägenhet
kunna företas till avgörande på motsvarande sätt. Om samtliga sakägare är
överens om genomförandet av en begärd åtgärd och denna visar sig inte stå
i strid mot allmänt intresse, är det onödigt att kräva att ett särskilt sammanträde,
som bara kommer att få formell karaktär, skall sättas ut. Förrättningsmännens
handläggning i dessa fall består huvudsakligen av, förutom
vissa tekniska göromål, en jord- och planpolitisk prövning. Denna
torde ofta och särskilt när förrättningsmännen har god lokalkännedom kunna
utföras på tjänsterummet utan att kravet på tillbörlig omsorg ef ter sätts.
Om förrättningsmännen vid en på sådant sätt företagen bedömning finner
att hinder mot fastighetsbildningen inte möter, bör förrättningen omedelbart
kunna slutföras. Kommittén har med anledning härav föreslagit en bestämmelse,
enligt vilken förrättning får handläggas helt utan sammanträde,
om det inte förekommer stridiga intressen i saken. Regeln är sålunda avsedd
att vinna tillämpning, när delade meningar om fastighetsbildningens genomförande
inte föreligger mellan sakägarna och åtgärden dessutom befunnits
inte strida mot allmänt intresse. På vad sätt förrättningsmännen skall
förvissa sig om att sakägarna inte är oense har kommittén inte ansett böra
närmare regleras. De handlingar sökanden ingett torde ofta utvisa, om
samtliga sakägare biträder ansökningen.
Möjligheten att helt underlåta hålla sammanträde bör kunna utnyttjas
B 233
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
vid alla slag av fastighetsbildningsförrättningar, men bestämmelsen torde
få sin största betydelse vid sammanläggningar och avstyckningsförrättningar,
särskilt inom detaljplanerade områden. Visserligen torde en avstyckningsförrättning,
även om sammanträde skall äga rum, många gånger inte
kräva någon större arbetsinsats från lantmätarens sida. Med hänsyn till
det högst betydande antal förrättningar av detta slag som förekommer lär
dock den föreslagna regeln medföra väsentliga fördelar. Enligt kommitténs
uppfattning bör den verksamt kunna bidra till en behövlig förenkling av
förrättningsarbetet och därmed även till en snabbare och för såväl sakägarna
som det allmänna billigare förrättningsprocedur.
Enligt 10 § äger lantmätaren i vissa fall, innan förrättning börjats
och alltså utan sammanträde, avvisa ansökan om fastighetsbildning. Det
synes kommittén önskvärt att han som förrättningsman även skall kunna
efter saklig prövning och utan att sammanträde hålls avslå en ansökan,
om det är uppenbart att den begärda åtgärden inte kan tillåtas. En bestämmelse
härom har tagits upp tillsammans med övriga bestämmelser om undantag
från regeln att förrättning skall handläggas vid sammanträde.
Några närmare regler om förhandlingsordningen vid sammanträde anser
kommittén inte kunna uppställas på grund av de alltför skiftande förhållandena.
Att sakägarna alltid skall få tillfälle att framställa sina olika yrkanden
samt yttra sig över vad andra närvarande anfört och vad som i övrigt
förekommit är emellertid tydligt, liksom också att de skall få förebringa
bevis och annan utredning som är av sådan beskaffenhet att den kan tas
upp vid förrättningen. I andra stycket av paragrafen har en bestämmelse
med denna innebörd meddelats. Eftersom det inte sällan torde bli nödvändigt
med en uppdelning på olika sammanträden av de frågor som hör till
en förrättning, anser kommittén att sakägarnas rätt att vid sammanträde
vara verksamma i utredande syfte såtillvida bör begränsas att endast vad
som är av betydelse för de vid sammanträdet avhandlade ämnena får förebringas.
Med sakägare bör i detta hänseende likställas andra, som på grund
av särskilda bestämmelser skall underrättas om förrättningen.
I tredje stycket föreslås eu regel som motsvarar den år 1953 i jorddelningslagstiftningen
införda regeln att sammanträde skall hållas där jorden
är belägen, om inte lantmätaren finner att det utan olägenhet kan hållas på
annan plats. Denna regel ger tillräckligt vida möjligheter att bestämma
en sammanträdesplats som är lämplig med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet.
Remissyttrandena. Kommittéförslaget bar lämnats utan erinran i flertalet
remissyttranden.
Vad angår den av kommittén använda terminologin har överlantmätaren
i Gävleborgs län påpekat att begreppet handläggning är oklart, överlantmätaren
anser att det är önskvärt att i lagtexten införs en bestämmelse
B 234
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
om när en förrättning skall anses ha börjat. Frågan liar betydelse med
hänsyn till bestämmelserna om protokoll, besvärshänvisning, kostnader
m. m.
Beträffande den av kommittén föreslagna möjligheten att underlåta att
hålla sammanträde med sakägarna om stridiga intressen inte föreligger i
saken görs invändningar av bl. a. industriförbundet. Förbundet påpekar att
ansökan ofta är otillräcklig och nästan aldrig kan läggas till grund för en
fastighetsbildningsåtgärd. Förrättningshandläggning utan sammanträde
med sakägare måste därför alltid innebära risker för missförstånd och
därav följande rättsförluster för den enskilde.
Fastighetsägareförbundet anför liknande synpunkter men godtar att
sammanträde inte behöver hållas när förrättningen avser enklare former
av sammanläggning. Stadsingenjören i Nacka framhåller att det kan vara
tveksamt om förrättningslantmätaren i tid kan konstatera om det föreligger
stridiga intressen.
Lantmäteristyrelsen och kommunal-tekniska föreningen betonar vikten
av att byggnadsnämndens synpunkter blir beaktade i ärende som handläggs
utan sammanträde. Lantmäteristyrelsen anser att möjligheten att
avvara sammanträde bör tas tillvara i all den utsträckning det är möjligt
utan att kravet på tillbörlig omsorg eller sakägarnas behov av förhandling
eftersätts.
Departementschefen. Kommittén anger inledningsvis att den med begreppet
handläggning avser alla åtgärder av förrättningsmännen och deras biträden
från det förrättningen börjat till dess den blivit avslutad eller inställd.
Det är skäl att i detta sammanhang beröra även begreppet förrättning. Detta
är den sammanfattande beteckningen på all den handläggning av ett ärende
som sker hos fastighetsbildningsmyndigheten. Kommittén har uttalat att
någon närmare föreskrift om när förrättningen skall anses ha börjat inte
behövs, men synes förutsätta att så sker i och med att fastighetsbildningsmyndigheten
tar upp den väckta frågan till prövning. Som framhållits i ett
remissyttrande medför ett sådant betraktelsesätt en viss oklarhet. Liksom
kommittén anser jag att en särskild bestämmelse om när förrättningen
skall anses ha börjat inte behöver meddelas. Enligt min mening måste man
emellertid anlägga det betraktelsesättet att förrättningen anses inledd så
snart ansökan kommit in till myndigheten. Därav följer att även sådan
handläggning, som avser prövning av ansökan från formell synpunkt enligt
bestämmelserna i 9 och 10 §§, skall anses ingå i förrättningen. Någon
särskild föreskrift om att ansökningen skall tas upp till prövning vid förrättning,
om ansökningen inte avvisas (10 § i kommittéförslaget), behövs
således inte.
Beträffande formerna för förrättningshandläggningen bygger kommitté -
B 235
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
förslaget väsentligen på de principer som f. n. gäller. Huvudregeln är enligt
förslaget att förrättning skall handläggas vid sammanträde med sakägarna.
Viktiga undantag medges dock. I vissa fall skall sålunda förrättning kunna
handläggas utan sammanträde. Vidare tillåts att åtgärder av förberedande
art eller teknisk beskaffenhet får företas utom sammanträde.
För egen del ställer jag mig tveksam till den av kommittén föreslagna
utformningen av reglerna om förrättningshandläggningen, som innebär att
denna i princip skall ske vid sammanträde, men att undantag medges i
fråga om bl. a. åtgärder av förberedande art och tekniska göromål. I förfarandet
ingår ju en mängd handläggningsmoment, som inte är av den
beskaffenheten att de kan eller bör företas i närvaro av sakägarna. Dessa
åtgärder torde i allmänhet kunna hänföras under de beteckningar som kommittén
har angett, nämligen förberedande eller tekniska. Sådana allmänna
beteckningar kan emellertid vid den praktiska tillämpningen lätt vålla tveksamhet
och leda till en viss ojämnhet i praxis.
Enligt min mening skulle det stämma bättre överens med det faktiska
förfarandet att utforma bestämmelsen på det sättet att sammanträde med
sakägarna skall ingå som ett moment i handläggningen. Sammanträdena
utgör visserligen tyngdpunkten i förrättningsförfarandet, men deras uppgift
bör begränsas till att tillgodose de ändamål för vilka de särskilt lämpar
sig. All annan handläggning bör få ske utom sammanträde. Sammanträdets
uppgift bör vara tvåfaldig. Först och främst skall sakägarna därvid få
information rörande ansökningen om fastighetsbildning och om de åtgärder
som fastighetsbildningsmyndigheten vidtagit eller planerar. Vidare skall
sakägarna beredas tillfälle att yttra sig och att förebringa den utredning
som är av betydelse i saken. Jag erinrar om att enligt 25 § rådplägning skall
ske med sakägarna när fastighetsplanen utarbetas och andra förrättningsgöromål
verkställs. Sammanträdet utgör ofta en lämplig form för sådan rådplägning.
I likhet med kommittén anser jag att det inte är möjligt att uppställa
mera detaljerade regler om förhandlingsordningen med hänsyn till
att förhållandena vid olika förrättningar är mycket skiftande. Antalet sammanträden
kan inte heller regleras i lagen. Ofta är det lämpligt och t. o. in.
nödvändigt att göra en uppdelning av frågorna på olika sammanträden.
Likaledes bör det vara möjligt att hålla särskilt sammanträde med en grupp
av sakägare för behandling av en fråga som bara berör just dessa sakägare.
Vad beträffar informationen till sakägarna vill jag närmare beröra några
spörsmål. För förrättningsförfarandet har inte föreskrivits något som motsvarar
stämningsförfarandet vid domstolshandläggningen. Den orientering
angående ansökningen som skall lämnas vid sammanträde fyller därför
en viktig funktion. Av 25 § framgår att fastighetsbildningsmyndigheten skall
samråda med andra myndigheter, vilkas verksamhet berörs av fastighetsbildningen.
Givetvis är det ofta av stor betydelse att vad som framkommer
vid sådant samråd — vare sig det sker muntligen eller skriftligen — kommer
B 236
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
till sakägarnas kännedom. Detta gäller särskilt när vad som framkommit
vid samrådet går sakägaren emot och kan föranleda åtgärder eller utredning
från sakägarens sida. Någon särskild föreskrift om kommunicering med
sakägarna i sådan angelägenhet anser jag dock inte påkallad. Av föreskrifterna
rörande sammanträde följer nämligen att fastighetsbildningsmyndigheten
skall vid sammanträde underrätta sakägarna om bl. a. de samrådsåtgärder
som myndigheten har vidtagit i ärendet.
Som förut nämnts har kommittén föreslagit att förrättning i vissa fall
skall kunna handläggas helt utan sammanträde. De förutsättningar som
måste föreligga är att stridiga intressen inte förekommer i saken eller att
det finnes uppenbart att fastighetsbildningen inte kan tillåtas. Som motiv
för reformen har främst anförts att sammanläggningsärenden skall handläggas
vid förrättning, men också för andra slag av förrättningar av enkel
beskaffenhet har ett förenklat förrättningsförfarande ansetts påkallat.
Genom en år 1968 genomförd ändring i 19 kap. JDL har en motsvarande
lindring av sammanträdestvånget redan genomförts beträffande avstyckningsförrältning
(prop. 1967: 167; SFS 1968:73). Förutsättningen för att
sammanträde skall få slopas har därvid angetts vara att stridiga intressen
inte förekommer i ärendet. Bestämmelserna har tagits upp i 19 kap. 8 §.
Jag delar kommitténs uppfattning att en begränsning av sammanträdestvånget
är nödvändig för att möjliggöra ett snabbt och enkelt handläggningsförfarande
i ett stort antal förrättningar av okomplicerad beskaffenhet.
I likhet med kommittén anser jag också att möjligheten att avvara
sammanträde bör stå öppen vid alla slag av fastighetsbildningsförrättningar.
Kommittén har föreslagit att förrättning skall kunna handläggas helt
utan sammanträde, om det inte förekommer stridiga intressen i saken.
Därmed avses enligt kommittén inte bara olika sakägarintressen utan också
förhållandet mellan sakägareintressena å ena sidan och allmänna intressen
å andra sidan. Detta betyder att förrättningar där tillstånd till den begärda
fastighetsbildningen vägras i allmänhet inte bör äga rum utan sammanträde.
Eftersom uttrycket stridiga intressen närmast för tanken till intressemotsättningar
mellan sakägare har bestämmelsen omformulerats i departementsförslaget.
Där anges således att sammanträde inte behöver hållas om
stridiga intressen mellan sakägare inte förekommer i ärendet och hinder mot
den sökta fastighetsbildningen inte föreligger.
Ibland kan det vara så uppenbart att fastighetsbildningen inte kan tilllåtas
att ett sammanträde inte skulle tjäna något förnuftigt ändamål. För
sådana fall bör det också vara tillåtet att avgöra saken utan att sammanträde
hållits. I överensstämmelse med kommitténs förslag har därför i paragrafen
tagits upp en bestämmelse om att sammanträde inte behöver hållas,
när det är uppenbart att fastighetsbildningen inte kan tillåtas.
Enligt vad jag förut har uttalat skall prövning av ansökan enligt 9 och
Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969
B 237
10 §§ anses ingå i förrättningshandläggningen. Huvudregeln om sammanträde
skulle därför innebära att sammanträde måste hållas innan awisningsbeslut
meddelas. I allmänhet finns det emellertid inte något skäl att
hålla sammanträde för att avgöra sådana frågor. I departementsförslaget
har därför tagits upp den bestämmelsen att sammanträde inte behövs för
att avvisa ansökan.
Huruvida stridiga intressen föreligger kan ofta inte bedömas bara på
grundval av ansökningen. I departementsförslaget har tagits upp vissa
bestämmelser rörande handläggningen, vilka kan vara av betydelse i detta
sammanhang. Sålunda har i 15 § föreskrivits skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten
att kommunicera ansökningen med sådan sakägare som
inte biträtt denna och att underrätta byggnadsnämnden innan ärendet avgörs.
Bestämmelsen om att sammanträde inte är nödvändigt i vissa fall
innebär givetvis inte att det skulle föreligga något hinder för fastighetsbildningsmyndigheten
att hålla sammanträde i sådana fall, då stridiga intressen
inte föreligger. Om det skulle föreligga minsta anledning till tveksamhet
därom, bör sammanträde i allmänhet sättas ut.
Som jag förut har framhållit anser jag inte behövligt att i lagen närmare
ange vilka handläggningsåtgärder som får företas utom sammanträde.
Handläggningsåtgärder som är av förberedande eller teknisk beskaffenhet
bör kunna vidtas i denna ordning. Till förberedande åtgärder kan hänföras
bl. a. samråd med andra myndigheter, vilket givetvis inte utesluter
att sådant samråd ibland kan äga rum vid sammanträde. Det kan sålunda
i vissa fall vara lämpligt att exempelvis kalla en representant för lantbruksnämnden
till ett sammanträde.
Myndighetens överläggning till beslut bör givetvis äga rum utan att sakägarna
är närvarande. Ofta är det lämpligt att överläggningen sker i anslutning
till sammanträde. Beslutet kan meddelas antingen vid sammanträdet
eller på annat sätt. I 17 och 29 §§ upptas närmare bestämmelser om underrättelser
till sakägarna och andra klagoberättigade i sådana fall då beslut
meddelas på annat sätt än vid sammanträde.
15 §.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser
om kommunicering av ansökning om fastighetsbildning och
om underrättelse till byggnadsnämnden i sådana fall då förrättning skall
ske utan sammanträde.
Departementschefen. En viktig grundsats för domstolars och administrativa
myndigheters handläggning är att part skall beredas tillfälle att yttra
sig före ett ärendes avgörande. Flera bestämmelser i RB ger uttryck för
komunikationsgrundsatsen, och i åtskilliga specialförfattningar finns uttryckliga
föreskrifter om att den som berörs av saken skall höras innan
B 238
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
beslut i ärendet meddelas. Att kommunikationsgrundsatsen måste gälla även
för förrättningsförfarandet är ofrånkomligt. Enligt min mening är denna
grundsats så betydelsefull att den bör fastslås i lagen. Av bestämmelserna i
14 § följer att sammanträde med sakägarna i allmänhet skall hållas. Genom
föreskriften att samtliga sakägare skall kallas till sammanträde är det
sörjt för att dessa får kännedom om ansökningen och bereds tillfälle att
föra sin talan vid sammanträdet. För sådant fall finns inte behov av något
särskilt kommunikationsförfarande. När förrättningen skall handläggas
utan sammanträde, behövs emellertid en särskild föreskrift om kommunikation
av förrättningsansökningen med sådana sakägare som inte biträtt ansökan.
Föreskriften tas upp i denna paragraf. Enligt denna skall ansökningen
delges nämnda sakägare med ett föreläggande att inom utsatt tid
yttra sig över ansökningen. På grundval av sådant yttrande kan fastighetsbildningsmyndigheten
avgöra om sammanträde kan underlåtas. Det får
antas att om stridiga intressen föreligger i saken detta kommer till uttryck
i yttrandet. Om sakägare, som delgetts ansökan, inte låter höra av sig, kan
myndigheten i allmänhet utgå från att sakägaren inte har något att erinra
mot bifall till ansökan.
Av vad jag förut anfört framgår att vid remissbehandlingen från flera
håll framhållits angelägenheten av att byggnadsnämnden hålls underrättad
om fastighetsbildningsärenden. Sådan underrättelse skall tjäna syftet att
byggnadsnämnden skall kunna bevaka sina intressen vid förrättningen.
Detta gäller givetvis också när förrättningen skall handläggas helt utan
sammanträde. I departementsförslaget tas därför upp en föreskrift om skyldighet
att före avslutandet av sådan förrättning underrätta byggnadsnämnden
om förrättningen, när denna avser mark inom område med fastställd
generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.
Givetvis bör underrättelse sändas i god tid.
16 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om protokoll och aktbildning. I kommittéförslaget
finns motsvarande bestämmelser i 13 §.
Gällande rätt. I 3 kap. 6 § JDL föreskrivs beträffande laga skifte att lantmätaren
skall föra protokoll över allt som förekommer vid sammanträde
under förrättningen. I protokollet skall noga upptas framställda yrkanden
och anförda skäl samt grunderna för förrättningsmännens beslut. Protokollet
skall avfattas i sammanhängande paragrafföljd för hela förrättningen.
Protokoll för sammanträde skall erhålla sin slutliga avfattning innan sammanträdet
avslutas. Vidare gäller att lantmätaren skall underteckna protokollet
och på detta anteckna dagen då det är uppsatt. Dessa föreskrifter
skall tillämpas även vid annan fastighetsbildning än laga skifte. Angående
protokollets innehåll finns därjämte vissa särbestämmelser.
B 239
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén. Kommittén har eftersträvat en förenkling av protokollföringen.
Enligt kommitténs mening är denna alltför omfattande och onödigt
tyngande för lantmätarna. Tanken att helt avstå från protokoll i vissa
enklare förrättningar avvisas med hänsyn till att en sådan ordning varken
medför några egentliga arbetslättnader eller är fullt lämplig. Den önskvärda
förenklingen kan i stället bäst vinnas genom ändrade regler om protokollets
utformning.
Kommittén har föreslagit en bestämmelse om aktbildning. Med den föreslagna
avfattningen av denna bestämmelse kommer begreppet förrättningsalct
att få en annan innebörd än det hittills haft. Förändringen har kommittén
ansett påkallad med hänsyn till önskemålen att erhålla överensstämmelse
med vad som gäller på andra områden, särskilt inom domstolsväsendet.
Den omständigheten att handling enligt den föreslagna bestämmelsen
skall ingå i akten innebär inte att den för all framtid kommer att bibehållas
där. Viss utrensning skall kunna äga rum i samband med att akten arkiveras
sedan beslutet vunnit laga kraft. Vidare skall enskilda ha rätt att i vissa fall
få tillbaka av dem ingivna handlingar, som införlivats med akten. Kommittén
påpekar även att förrättningskartan skall anses tillhöra akten, vilket emellertid
inte utesluter särskild förvaring av kartan.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att kommittéförslaget är tillfredsställande
men ifrågasätter om inte närmare bestämmelser bör meddelas
i administrativ väg. Styrelsen understryker vikten av att möjligheterna
till förenkling tas tillvara.
Svea hovrätt och domstolskommittén framhåller vikten av skärpta krav
på protokollföringens utformning.
Departementschefen. Liksom hittills varit fallet bör även vid förrättning
enligt FBL protokoll föras vid varje förrättning. I departementsförslaget
upptas en bestämmelse om detta. I övrigt har emellertid detalj föreskrifter
om protokollföringen utelämnats. Sådana föreskrifter är av den beskaffenheten
att de lämpligen bör meddelas av Kungl. Maj :t.
I paragrafens andra stycke tas upp en bestämmelse om aktbildning. Även
beträffande aktbildning bör närmare föreskrifter meddelas av Kungl. Maj :t.
17 §.
Denna paragraf, som motsvarar 14 § i kommitténs förslag, innehåller
bestämmelser om omröstning, avfattning av beslut samt underrättelse om
beslut.
Kommittén. Om olika meningar yppas bland förrättningsmännen, skall
enligt gällande rätt deras beslut avfattas i enlighet med flertalets mening.
Om var och en av de tre förrättningsmännen har sin mening, är lantmäta
-
B 240
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
rens uppfattning utslagsgivande. Någon ändring av dessa regler bör enligt
kommitténs mening inte ske. Om meningsskiljaktigheten gäller en fråga
om pengar eller en kvantitativ beräkning över huvud taget och alla tre har
sin särskilda mening, torde dock lantmätaren inte alltid böra diktera beslutet.
I enlighet med den princip som ligger till grund för 16 kap. 4 § RB bör
den som röstar för en större myckenhet anses biträda den mening som
uttalar sig för ett lägre belopp. En sammanläggning av rösterna bör därför
i dessa fall ske så, att den mening som avser det näst högsta beloppet blir
bestämmande för beslutet.
Vad beträffar utformningen av besluten anser kommittén det önskvärt
att förrättningsmännen redovisar skälen för sina ställningstaganden.
Uppenbarligen skulle det emellertid föra för långt att alltid kräva en särskilt
avfattad motivering. Kommittén har därför föreslagit, att beslut skall
i den mån det prövas erforderligt ange de skäl varpå det grundas. Vidare
skall, då fullföljd genom besvär är tillåten, beslutet innehålla fullföljdshän
visning.
För att sakägare och andra besvärsberättigade, av vilka byggnadsnämnden
särskilt kan nämnas, skall få kännedom om meddelade beslut har
lantmätaren ålagts att vid sammanträde läsa upp de beslut som meddelas
därvid och att beträffande övriga beslut omedelbart avsända behövliga
underrättelser. Denna underrättelseskyldighet skall dock inte gälla beslut,
som meddelas i samband med förrättningens avslutande enligt vad som sägs
i 29 §. Om sådana beslut skall besked på förhand ha lämnats.
Remissyttrandena. De föreslagna omröstningsreglerna möter erinran bara
i fråga om utformningen av bestämmelsen rörande omröstning angående
kvantitet. Lantmåteristyrelsen anser att den föreslagna formuleringen kan
ge upphov till missförstånd och förordar en utformning i mera direkt anslutning
till motiven sålunda att den mening, som avser den näst största
myckenheten bör lända till efterrättelse. Fastighetsägareförbundet och
distriktslantmätaren i Ludvika distrikt anför liknande synpunkter.
Beträffande kommitténs förslag i fråga om motivering av beslut anförs
kritiska synpunkter i några yttranden. Svea hovrätt understryker sålunda
vikten av att alla förrättningsbeslut, som innefattar ett sakligt avgörande,
blir tillfredsställande motiverade. RB:s regler om motivering av domstols
dom och beslut bör enligt hovrätten kunna tjäna till ledning. Lantmäteristgrelsen
anser att huvudregeln bör vara att beslut skall motiveras. Endast
i den mån det är obehövligt bör motivering få utelämnas. Styrelsen hänvisar
också till vad som gäller för domskäl enligt 17 kap. 7 § RB. Domstolskommittén
erinrar om att domstols avgörande genom dom alltid skall
innehålla domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet. Detta
krav är befogat av många anledningar. Även här är rättssäkerhetssynpunkter
avgörande. Om det nämnda kravet eftersätts, kan parterna orsakas be
-
B 241
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
tydande och onödiga svårigheter vid övervägandet av om de skall överklaga
eller inte och -—- i det förra fallet -—- hur de skall utforma sin besvärstalan.
Den för domstolarna självfallna motiveringsskyldigheten gäller f. n. i allmänhet
inte för de administrativa myndigheterna. Insikten om värdet av
beslutsmotivering har bara långsamt vunnit insteg i det administrativa
förfarandet. Besvärssakkunniga har emellertid i sitt betänkande (SOU
1964: 27) tagit upp en bestämmelse som innebär att beslut, i den mån det
inte av särskild anledning finnes obehövligt eller olämpligt, skall innehålla
de skäl på vilka avgörandet grundas. Fastighetsbildningskommittén föreslår
däremot att beslut skall ange de skäl, på vilka beslutet grundas, allenast
i den mån det prövas erforderligt. Båda lagförslagen innehåller sålunda
presumtioner i fråga om behovet av beslutsmotivering men av motsatt
innebörd. Mot domstolskommitténs påpekande om vikten av en ovillkorlig
motiveringsskyldighet beträffande alla avgöranden av själva saken kan
naturligtvis invändas att den av fastighetsbildningskommittén föreslagna
bestämmelsen i praxis kommer att framtvinga beslutsmotiveringar, som är
att jämställa med de nuvarande ägodelningsrätternas domskäl. Häremot
måste då genmälas att bestämmelsen därmed förfelar sitt syfte, nämligen
att inte genom en formalisering av förrättningsförfarandet göra detta
onödigt tyngande.
I två yttranden berörs de i tredje stycket av kommittéförslaget upptagna
reglerna om underrättelse angående beslut.
Lantmäteristyrelsen anför vissa erinringar mot förslaget och yttrar.
1 tredje stycket föreskrivs, att underrättelse om beslut skall avsändas bl. a.
till »sakägare och annan, vars rätt är därav beroende». Sakägarebegreppet
har närmare analyserats i betänkandet s. 241—242. Den i uttryckets senare
led åsyftade kategorin är, att döma av motiven, identisk med »andra besvärsberättigade»
med undantag för byggnadsnämnden. Denna grupp i sin
tur bör vara identisk med dels »annan som beslutet rör» enligt 16 kap. 1 §
första stycket sista punkten, dels »annan än sakägare», som genom förrättningsbeslut
ålagts gälda ersättning eller kostnad enligt 16 kap. 4 § första
stycket (jfr motiven s. 729). En mera direkt och tydlig hänvisning erhålls
om uttrycket »och annan vars rätt är därav beroende, så ock byggnadsnämnden,
där nämnden må besvära sig över beslutet» utbyts mot »ävensom
andra besvärsberättigade». Det senare uttrycket inkluderar självfallet byggnadsnämnden,
där nämnden får besvära sig över beslutet. Ett ytterligare
skäl till utbyte är att uttrycket i kommittéförslaget lätteligen kan uppfattas
såsom innefattande exempelvis inteckningshavare, något som inte torde vara
avsett.
Vidare synes en viss begränsning av delgivningsplikten enligt 14 § tredje
stycket motiverade både av praktiska skäl och med hänsyn till de regler som
gäller för liknande situationer. Man bör sålunda vid sammanträde kunna —
liksom enligt 4 kap. 29 § — bestämma viss dag för avgivande av beslut varom
här är fråga och därvid även kunna bestämma om sättet för delgivning,
exempelvis med innehåll att beslutet hålls tillgängligt på lantmätarens expedition.
Vidare torde det ligga i sakens natur att delgivning inte skall behöva
16 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 242 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ske till varje enskild sakägare inom en grupp, om förutsättningar finns för
kollektiv delgivning enligt förslagets regler om kallelser. I analogi med bestämmelserna
i 4 kap. 23 § om tillkännagivande av tid för nästa sammanträde
synes delgivning ej heller böra vara obligatorisk i fråga om sakägare
och andra besvärsberättigade som blivit i laga ordning kallade till eller underrättade
om förrättning men som ej iakttagit inställelse.
Svea hovrätt uttalar att när i denna paragraf och på andra ställen i
förslaget (t. ex. 4:27, 29, 33 och 42 samt 8:7) utsägs att sakägare skall
underrättas, synes detta innefatta ett krav på personlig underrättelse till
varje sakägare. Huruvida reglerna i 4: 18—21 kan tillämpas anser hovrätten
ovisst. Ofta lär dock särskild ordning för överbringande av meddelanden
till sakägarna vara bestämd.
Departementschefen. Omröstningsreglerna har i departementsförslaget utformats
i sak lika med kommittéförslaget. Den i paragrafen först upptagna
bestämmelsen avser det fall att två meningar är företrädda inom myndigheten.
För detta fall gäller majoritetsregeln. Därefter behandlas den situationen
att tre olika meningar framkommer vid omröstningen. Härvid görs
skillnad mellan två olika fall. Rör omröstningen fråga om viss kvantitet,
bör enligt vedertagna kollegiala omröstningsgrunder den som röstat för en
större mängd anses ha biträtt den som i sitt votum upptagit en mindre. Den
formulering som kommittén har föreslagit synes i vissa fall leda till annat
resultat än som åsyftats. Bestämmelsen har i departementsförslaget i stället
utformats enligt lantmäteristyrelsens förslag. Är saken av den karaktären
att en kvantitetsgradering inte är möjlig, saknas förutsättningar för sammanläggning
av rösterna. I sådant fall skall därför förrättningslantmätarens
mening gälla.
Beträffande utformningen av fastighetsbildningsmyndighetens beslut
måste även utan särskild föreskrift gälla att det skall vara klart och tydligt
avfattat.
I RB finns uttryckliga bestämmelser om att domstolsavgöranden skall
innehålla motivering. De skäl som talar för en sådan ordning beträffande
domstolarnas avgöranden äger till stor del giltighet också i fråga om förrättningsbeslut.
Under senare år har också framförts starka krav på att
även förvaltningsmyndigheters beslut skall innehålla de skäl på vilka
avgörandet grundas (se SOU 1964:27 s. 436). Kommittén har framhållit
som önskvärt att förrättningsmännen redovisar skälen för sina ställningstaganden,
men anser att det skulle föra för långt att alltid kräva en särskilt
avfattad motivering. För egen del anser jag att skyldigheten att motivera
beslut bör komma till tydligare uttryck i lagtexten och fastslås som huvudregel.
En sådan regel har av besvärssakkunniga föreslagits för förvaltningsförfarandet
och även förordats av några remissinstanser. Undantag bör
dock medges, om motivering av beslutet kan anses överflödig. Beslut som
B 243
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
meddelas under förrättningens gång och gäller själva förfarandet kräver
i allmänhet ingen motivering. Om talan får föras mot beslutet särskilt är
motiveringen dock i allmänhet inte överflödig.
Hur omfattande en motivering skall vara är svårt att allmänt ange. Givet
är att i kontroversiella saker behövs en utförlig redovisning av myndighetens
ställningstagande. I praktiken torde några svårigheter inte möta att
välja ut de skäl, som lämpligen bör redovisas i beslutet. Ett elementärt
krav är att författningsrum utsätts i den mån beslutet bygger på ett sådant.
Om utredningen lämnar utrymme för olika uppfattningar om sakläget, är
det vanligtvis angeläget att myndigheten redovisar sin uppfattning om
detta. Skönsmässiga överväganden bör i möjligaste mån redovisas i motiveringen,
men man får ha klart för sig de naturliga begränsningar som
kan finnas i detta hänseende. Beslutet bör motiveras på ett sådant sätt att
sakägaren förstår hur myndigheten resonerat. Intetsägande allmänna fraser
bör undvikas. Det är inte tillfredsställande att utan anknytning till en
klargörande sakframställning eller annat material som motivering anföra
bara »hänsyn till omständigheterna i ärendet».
I detta sammanhang vill jag framhålla att olika hjälpmedel, t. ex. blanketter,
kan förenkla motiveringen. Det är en betydande fördel om man i
ärenden av rutinkaraktär kan begagna standardiserade formuleringar. Lantmäleristyrelsen
torde komma att ta upp denna fråga i samband med utarbetandet
av anvisningar för tillämpningen av den nya lagen.
Sista stycket i paragrafen har i departementsförslaget jämkats i enlighet
med de påpekanden som gjorts av lantmäteristyrelsen. Något formligt kra\
på delgivning av de underrättelser som skickas enligt dessa föreskrifter
bör inte uppställas. Det räcker således att underrättelse skickas som vanlig
postförsändelse.
Kallelse och delgivning
Gällande rätt. Den gällande jorddelningslagstiftningen innehåller särskilda
regler angående överbringande av underrättelser till sakägarna om förrättningssammanträde.
Reglerna avser att tillgodose såväl det från enskild synpunkt
betydelsefulla intresset av personlig delgivning som det av arbetsekonomiska
skäl motiverade behovet av förenklad form för offentliggörande
genom kungörelse. Lantmätaren har sålunda ålagts att till sakägarna med
posten avsända personliga kallelser till det första sammanträdet minst
fjorton dagar i förväg, men förrättningen är i princip giltig oberoende av
om lantmätaren fullgjort denna skyldighet. Av betydelse för att förrättningen
skall kunna fastställas är däremot att sammanträdet blivit minst
fjorton dagar dessförinnan kungjort i kyrkan. Regler angående dessa
kallelse- och kungörelseåtgärder återfinns i 3 kap. 1 § JDL, som också
anger att kungörelse skall, där särskilda förhållanden föranleder därtill, in
-
B 244 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
föras i en eller flera tidningar i orten. På grund av hänvisningar är lagrummet
tillämpligt även vid annan fastighetsbildning än skifte. Att det
personliga underrättandet inte tillagts någon större vikt har visserligen
inte kommit till klart uttryck i lagtexten, men i förarbetena har uttalats att
det vid fastställelseprövningen är tillräckligt att tillse att kungörande i kyrkan
ägt rum (se NJA II 1926 s. 374). Någon kontroll i efterhand av att personliga
meddelanden expedierats har alltså inte ansetts böra förekomma.
I tillämpningen har man med stöd av detta uttalande gått så långt att även
om det utan särskild granskning stått klart för fastställelsemyndigheten
att kallelsebrev inte utgått i laga ordning, har man ändå fastställt förrättningen
om bara kyrkokungörelsen varit utan anmärkning (se NJA 1932
s. 193, jfr NJA 1934 s. 550).
Enligt en bestämmelse, som infördes i 3 kap. 4 § och 7 kap. 1 § JDL år
1951, får förrättning företas utan hinder av att kungörande och kallelse
inte verkställts i föreskriven ordning, om samtliga sakägare infinner sig.
Trots att denna bestämmelse efter ordalagen endast reglerar verkningarna
av att förrättning i något fall inte blivit på rätt sätt utlyst, innebär den i
verkligheten att lantmätaren efter eget gottfinnande kan underlåta att följa
inte bara föreskrifterna om kallelsebrev utan också föreskriften om kungörande
i kyrka. Den enda påföljd som torde riskeras är att nytt sammanträde
måste utsättas om sakägare inte inställer sig.
Beträffande avstyckning gäller en specialregel — upptagen i 19 kap. 7 §
andra stycket JDL — som faktiskt knyter vissa rättsverkningar till de personliga
kallelserna. Enligt detta lagrum får avstyckning i regel företas, även
om kungörande inte skett på behörigt sätt, bara sakägarna minst åtta dagar
förut blivit bevisligen kallade till förrättningen. Visserligen gäller huvudregeln
i 3 kap. 1 § i princip även vid avstyckning, men lantmätaren får anses
befriad från skyldighet att iaktta vad som föreskrivs där, under förutsättning
att han ser till att sakägarna blir delgivna kallelse till förrättningen
senast åtta dagar i förväg.
I fråga om förrättning enligt FBLS gäller i stort sett samma regler som
JDL stadgar för motsvarande slag av förrättning. Vid avstyckning enlist
FBLS skall dock de personliga kallelserna på grund av uttrycklig föreskrift
i 5 kap. 3 § alltid delges sakägarna och behöver inte expedieras tidigare än
att delgivningen kan ske minst åtta dagar i förväg. Vid tomtmätning skall
förrättningsmannen enligt 2 kap. 5 § minst åtta dagar förut bevisligen underrätta
sakägarna. Kan sakägare eller ombud för honom inte träffas med
kallelse, skall kallelsen införas i den eller de ortstidningar, vari kommunala
meddelanden för staden intas. Någon annan form för offentligt kungörande
skall inte tillämpas vid tomtmätning.
Kommittén. Kommittén anser att det system som i princip skall tillämpas
enligt JDL inte är tillfredsställande. Redan vid tiden för lagens tillkomst var
B 245
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
det tveksamt om ordningen med kungörande i kyrka kunde fylla den viktiga
funktion för överbringande av meddelanden som kommit att tilläggas den,
och numera synes allmän enighet råda om att kyrkokungörandet inte är en
för nutida förhållanden ändamålsenlig publikationsmetod. Vad som emellertid
främst kan anmärkas mot den nuvarande ordningen är enligt kommittén
att förrättning skall anses lagligen utlyst, även om inga andra åtgärder
än kungörande i kyrka ägt rum. För att ett offentligt kungörande över
huvud taget skall tillåtas som exklusivt kallelsemedel torde böra fordras,
att det är anordnat så, att sakägarna i allmänhet kan utan större kostnader
och svårigheter hålla sig underrättade om vad som därigenom bekantgörs.
Eftersom någon sådan form för det offentliga kungörandet knappast står
att finna, synes det kommittén svårfrånkomligt att inte för framtiden låta
personliga underrättelser ingå som ett väsentligt led i kallelseförfarandet.
Vid en reform i nu antydd riktning uppställer sig enligt kommittén frågan,
om det kan anses tillräckligt att kallelsebrev avsänds med posten till
vederbörande sakägare eller om kallelserna bevisligen skall tillställas sakägarna.
Till stöd för den senare lösningen kan åberopas, att de avgöranden
som träffas vid förrättning i viktiga avseenden är att likställa med domstols
dom och för sakägarna kan vara av lika ingripande betydelse som domstolarnas
avgöranden. I detta sammanhang påpekar kommittén att vissa frågor
angående den bestående fastighetsindelningen är av sådan beskaffenhet att
de kan tas upp och avgöras vid förrättning men att de även kan väckas genom
stämning till domstol. Det kan därför med fog göras gällande att kallelse
till förrättningssammanträde bör ske på samma sätt som kallelse till
domstol. Att ställa upp ett krav på delgivning av kallelse till förrättning
ligger f. ö. helt i linje med kommitténs strävan att stärka förrättningsinstansens
ställning och att förläna förrättningsförfarandet en mera domstolsmässig
karaktär. I synnerhet om fastställelseprövningen, vid vilken en
viss fastän begränsad kontroll till förmån för de enskilda sakägarna äger
rum, kommer att slopas i enlighet med kommitténs förslag, framstår det
som angeläget att fullgoda garantier bereds de enskilda att själva kunna
bevaka sina intressen vid förrättningar som angår dem. (Angående sambandet
mellan fastställelseprövningen och kravet på delgivning se skrivelse
av lantmäteristyrelsen, återgiven i Svensk lantmäteritidskrift 1942 s. 155.)
Vidare erinrar kommittén om att sakägarna vid tomtmätning och avstyckning
enligt FBLS bevisligen skall underrättas om förrättningen. Det synes
inte tilltalande att för framtiden avstå från kravet på delgivning vid motsvarande
förrättningsformer enligt den nya lagen och att på så sätt försvaga
dessa sakägares ställning, men det skulle inte heller vara lämpligt att beträffande
vissa slag av förrättningar uppställa särskilda regler för kallelseförfarandet.
Kommittén har efter övervägande av de olika skälen för och emot en reform
av kallelseförfarandet kommit till den uppfattningen att en ändring i
B 246 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
syfte att säkerställa att de vid en förrättning kända sakägarna alltid blir
underrättade om förrättningen är nödvändig inte minst med hänsyn till de
förenklingar i förrättningsproceduren som kommittén i andra avseenden
föreslår, bl. a. i fråga om fastställelseprövningen. Av denna anledning har
alltså kommittén funnit sig böra i princip föreslå att kallelse till förrättningssammanträde
skall delges kända sakägare, men samtidigt har kommittén
genom att medge undantag samt tillåta förenklade delgivningsmetoder
sökt att på allt sätt motverka de befarade olägenheterna med ett delgivningssystem.
Förenklingarna i fråga om delgivningssättet har enligt kommitléförslaget
t. o. m. drivits så långt att skillnaden mellan detta och en
lösning utan krav på delgivning av de personliga underrättelserna endast
blir av formell natur.
Kommittéförslaget innehåller tio paragrafer (15—24 §§), som reglerar
kallelse- och delgivningsförfarandet vid förrättning.
Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag att det i princip bör
föreskrivas att kallelse till förrättningssammanträde skall delges kända sakägare.
Kravet på rättssäkerhet för enskilda måste enligt min mening ges
företräde framför önskemålet om enkla och arbetsbesparande metoder för
förrättningsverksamhetens bedrivande. Visserligen bör såsom kommittén
uttalat förenklade delgivningsmetoder tillåtas så att olägenheterna med ett
delgivningssystem i största möjliga utsträckning motverkas, men jag kan
inte ansluta mig till kommitténs uppfattning att förenklingarna får drivas
så långt att skillnaden mellan detta system och en lösning utan krav på delgivning
av personliga underrättelser bara blir av formell natur.
Sedan kommittén avgav sitt betänkande har förutsättningarna för delgivningsbestämmelserna
delvis förändrats. F. n. förbereds nämligen inom justitiedepartementet
ett förslag till delgivningslag. Meningen är att denna lag
skall innehålla bestämmelser för delgivning i mål eller ärende inte bara hos
domstol utan också hos annan myndighet. Det är därför naturligt att delgivningslagen
i princip också tillämpas på förrättningsförfarandet enligt FBL.
Förslaget till delgivningslag utformas därför med beaktande även av krav
som gör sig gällande vid förrättning. Åtskilliga av de frågor som kommittén
berört i sitt betänkande löses sålunda genom bestämmelser i delgivningslagen.
I FBL behövs därför bara en begränsad reglering av delgivningsförfarandet.
FBL bör således innehålla bestämmelser om när delgivning vid förrättning
skall ske. Vidare bör i FBL meddelas bestämmelser om vissa förenklade
delgivningsmetoder som är avpassade efter de särskilda behov som föreligger
vid förrättning.
Kravet på personlig delgivning med sakägarna gör sig med särskild styrka
gällande beträffande kallelse till det första förrättningssammanträdet. Genom
denna kallelse underrättas sakägarna om den påbörjade förrättningen.
B 247
Kangl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Vid första sammanträdet får sakägarna närmare kännedom om arten och
omfattningen av förrättningen, och i allmänhet kommer vid detta sammanträde
att behandlas åtskilliga frågor som är av stor betydelse för sakägarna,
t. ex. frågan om tillstånd till fastighetsbildningen. Det är därför angeläget
att det finns betryggande garantier för att sakägarna underrättas om tid
och plats för sammanträdet så att de kan inställa sig och föra talan vid
sammanträdet. I princip bör samma krav på personlig delgivning gälla även
beträffande kallelse till nytt sammanträde, när sådant skall äga rum. Som
kommittén föreslagit bör emellertid viss förenkling av delgivningsmetoden
kunna medges beträffande sådan kallelse. Det bör sålunda vara möjligt för
fastighetsbildningsmyndigheten att efter sakägarnas hörande vid första sammanträdet
förordna om annat sätt för sakägarnas underrättande än som
föreskrivits i delgivningslagen. Vidare bör delgivning kunna underlåtas, om
vid sammanträdet lämnas underrättelse till de närvarande om tid och plats
för nästa sammanträde.
I kommittéförslaget har tagits upp vissa bestämmelser om delgivning genom
att kallelsen lämnas till annan än den sökte. I 21 § föreslås sålunda
regler om delgivning med person som stadigvarande vistas utom riket. 22 §
upptar bestämmelser om delgivning med sakägare som innehar fastighet
med samäganderätt och med innehavare av servitut eller samfällighetsrält.
Beträffande delgivning med sakägare som vistas utom riket stämmer
departementsförslaget överens med kommitténs förslag. Däremot har några
särskilda bestämmelser om delgivning med delägare i samfällighet inte tagits
med i departementsförslaget. Denna delgivningssituation regleras nämligen
genom bestämmelser i delgivningslagen.
18 §.
Denna paragraf, som motsvarar 15 § i kommittéförslaget, innehåller de
grundläggande reglerna om kallelse till första sammanträdet och om delgivning
av sådan kallelse.
Kommittén. Kommittén framhåller att det enligt dess mening inte bör fordras
att delgivningen av kallelser skall äga rum senast viss tid före sammanträdet.
En sådan föreskrift skulle onödigt tynga förfarandet. I stället föreslår
kommittén att det endast föreskrivs att kallelserna skall delges i god
tid före sammanträdet. Detta uttryck får enligt kommittén anses innebära
att den som kallas skall erhålla med hänsyn till sina förhållanden och till
övriga omständigheter skäligt rådrum.
B 248
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Remissyttrandena. Kommitténs förslag att delgivning av kallelse skall ske
i god tid före sammanträdet finner åtskilliga remissinstanser alltför obestämt.
I stället förordas att en bestämd tid anges i lagtexten. Olika förslag
om lämplig tid framförs. Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan
föreslår åtta eller tio dagar. En remissinstans anser tre veckor vara en lämplig
tid.
De remissinstanser som yrkat ändring är lantmäteristyrelsen, fem överlantmätare,
en distriktslantmätare, fastighetsägareförbundet, näringslivets
byggnadsdelegalion, industriförbundet, kommunal-tekniska föreningen och
sparbanksföreningen.
Lantmäteristyrelsen sammanfattar sina synpunkter på följande sätt.
I 15 § har endast föreskrivits att kallelserna skall delgivas i god tid dessförinnan,
något som uppenbarligen står i samklang med vad som gäller i
avseende på frister och rådrum enligt RB 32: 1—3. Å andra sidan gäller f. n.
inom förrättningsförfarandet att kallelser skall sändas ut eller underrättelse
ske om sammanträdet minst viss bestämd tidrymd i förväg. Förfarandet
har knappast ansetts tyngande, eftersom planläggningen av förrättningsverksamheten
under alla förhållanden måste ske rätt lång tid i förväg. De
varierande förutsättningarna på olika håll och vad avser skilda kategorier
sakägare utgör visserligen skäl för en lösning i enlighet med förslaget. En
särskilt tillmätt och föreskriven minimitid kan emellertid ge förfarandet
mera stadga, önskemål om en sådan regel har också framställts från förrättningsmannahåll
och från flera överlantmätare. Styrelsen ansluter sig
härtill och förordar att uttrycket »i god tid» i 15 § utbyts mot »minst åtta
dagar» i analogi med vad som f. n. är stadgat och såvitt känt utan olägenhet
tillämpas i avseende på tomtmätning. Styrelsen vill emellertid understryka
regelns karaktär av minimum. Vid tillämpningen bör i möjligaste
mån beaktas förekommande behov av längre rådrum för sakägare.
Svea hovrätt föreslår att i första stycket andra punkten orden »skall anses
såsom», vilka kan leda tanken till 12 § första stycket andra punkten och
alltså kan uppfattas såsom syftande på vem som är lagfaren för viss fastighet,
måtte utbytas mot ordet »är».
Departementschefen. Första stycket av paragrafen innehåller bestämmelser
om kallelse av sakägarna till första sammanträdet. Först anges sålunda att
samtliga kända sakägare skall kallas. Undantag medges dock för sådana fall
då det kan antas att sakägaren ändå infinner sig. Enligt bestämmelserna i
11 § åligger det fastighetsbildningsmyndigheten att före första sammanträdet
utreda vilka som är sakägare. Ibland kan det efter sådan utredning likväl
vara ovisst vilken av två eller flera som är sakägare. I sådant fall skall
samtliga kallas till sammanträdet.
Även om en noggrann utredning enligt 11 § äger rum, kan det inte undvikas
att kännedom därigenom inte alltid kan erhållas om alla sakägarna.
När det finns anledning förmoda att okända sakägare existerar, skall därför
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 249
kallelse utfärdas på dessa. Föreskrift därom har också tagits upp i första
stycket.
Om innehållet i kallelsen ges inte några uttryckliga föreskrifter. Det ligger
emellertid i sakens natur att kallelsen skall innehålla uppgifter om tid
och plats för sammanträdet samt dessutom en kortfattad beskrivning av vad
förrättningen gäller. Särskilt angeläget är att denna beskrivning i kallelsen
på okända sakägare görs så tydlig att det klart framgår vilka fastigheter och
intressen i övrigt som berörs av förrättningen.
I andra stycket anges som huvudregel att kallelse skall delges med sakägarna.
Enligt kommittéförslaget skall i lagtexten inte anges någon bestämd
tid för delgivningens verkställande. I stället uppställs endast det villkoret
att delgivningen skall äga rum i god tid före sammanträdet. Kommittéförslaget
har mött kritik från åtskilliga remissinstanser, som förordat att en
bestämd tid anges i lagen. Förslaget överensstämmer i detta hänseende med
regeln i 32 kap. 1 § RB, där det föreskrivs att om part eller annan enligt
rättens beslut skall infinna sig vid rätten skall han erhålla skäligt rådrum
därtill. Bestämda kallelsetider gäller således inte för allmän rättegång. Erfarenheterna
av denna bestämmelse i RB kan bedömas som goda. Enligt min
mening finns inte anledning befara några särskilda olägenheter av att en
motsvarande ordning införs beträffande förrättningsförfarandet. Departementsförslaget
följer därför kommitténs förslag.
I kommittéförslaget har också tagits upp bestämmelser om utfärdande
av kungörelse. Enligt min mening finns inte behov av sådana bestämmelser
i FBL. Då systemet med individuella kallelser på de kända sakägarna nu
genomförs, kommer det offentliga kungörandet av förrättningen att få endast
den funktionen att vara ett led i delgivning med okända sakägare och
vid vissa slag av kollektivdelgivning. Bestämmelser därom skall finnas i
delgivningslagen och behövs således inte i FBL.
19 §.
I denna paragraf föreskrivs att bestämmelserna i 18 § gäller även då nytt
sammanträde utsätts. Enligt andra stycket i paragrafen medges dock undantag
från delgivningsskyldigheten då vid sammanträde kungjorts tid och
plats för nästa sammanträde. Bestämmelser av motsvarande innehåll har
tagits upp i 23 § av kommittéförslaget.
Kommittén. Enligt kommitténs förslag skall vid utlysande av nytt sammanträde
kallelser utfärdas och delges på samma sätt som gäller beträffande
första sammanträdet. Kommittén föreslår dock vissa undantag härifrån.
Kallelse på okända sakägare bör sålunda enligt kommitténs mening kunna
underlåtas, om sådan utfärdats tidigare under förrättningen. Enligt kommittén
kan vidare nytt förrättningssammanträde enklast utsättas genom att
B 250
Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969
tid och plats för detsamma tillkännages för de sakägare som kommit tillstädes
på sammanträde. Sakägare som inte är närvarande behöver alltså inte
särskilt underrättas utom i det fall då han inte i vederbörlig ordning delgivits
kallelse till det sammanträde då tillkännagivandet sker.
Departementschefen. De här upptagna bestämmelserna om utfärdande
av kallelse till nytt sammanträde och om delgivning av sådan kallelse överensstämmer
i sak med vad kommittén har föreslagit. Lagtexten har dock
underkastats viss jämkning i departementsförslaget.
Vad angår andra stycket i paragrafen vill jag betona att förrättningsmyndigheten
får bedöma från fall till fall om den här medgivna inskränkningen
i delgivningsskyldigheten skall komma till användning. Om bara en del av
sakägarna är närvarande när tid och plats för nästa sammanträde tillkännages,
kan det ibland vara motiverat att ändock delge övriga sakägare kallelse
i vanlig ordning. Så är fallet särskilt när det är angeläget att sakägarna
kommer tillstädes vid sammanträde.
20 §.
Denna paragraf upptar bestämmelser om hur delgivning med sakägare
skall ske.
Kommittén. I 16 § av kommittéförslaget har som huvudregel för delgivning
av kallelse fastslagits, att RB:s motsvarande bestämmelser angående stämning
i tvistemål skall gälla, när de är tillämpliga. Kommittén har emellertid
ansett att åtskilliga särbestämmelser behövs och tagit upp sådana i sitt förslag.
I 23 § av kommittéförslaget inryms möjlighet att utlysa nytt sammanträde
i särskild ordning, som vid sammanträdet beslutats för överbringande
av meddelanden. Kommittén erinrar om att enligt gällande rätt kan de delägare
i skifte, som är närvarande vid sammanträde, träffa överenskommelse
beträffande tillkännagivande av tid och ställe för skiftets fortsättande. Kommitténs
förslag innebär här en ändring i det att enighet mellan de närvarande
inte vidare skall fordras. Enligt kommitténs förslag tilläggs förrättningsmännen
beslutanderätten, men kommittén förutsätter att de vid utövningen
därav tar stor hänsyn till önskemål som uttrycks från sakägarehåll.
Remissyttrandena. Kommittéförslaget har inte föranlett annan erinran
vid remissbehandlingen än att Svea hovrätt ansett att det bör komma till
uttryck i lagtexten att förrättningsmännen skall ta hänsyn till sakägarnas
önskemål vid bestämmandet av särskild form för delgivning.
Departementschefen. Som jag förut har framhållit bör delgivningsförfarandet
vid förrättning anknytas till reglerna i delgivningslagen. Bestäm
-
B 251
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
nielse därom tas upp i denna paragraf. För förrättningsförfarandet behövs
emellertid vissa särskilda delgivningsbestämmelser. I andra stycket av förevarande
paragraf samt i 21 och 22 §§ meddelas sådana bestämmelser.
Bestämmelsen i andra stycket första punkten stämmer överens med kommitténs
förslag. Fastighetsbildningsmyndigheten får möjlighet att bestämma
annat sätt för delgivning än som är medgivet enligt delgivningslagen. De
metoder som därvid lämpligen kan komma i fråga att använda är i första
hand vanliga postförsändelser, annons i tidning och anslag på kommunens
anslagstavla. Vilken metod som skall användas får bedömas med hänsyn till
förhållandena i det särskilda fallet. Om sakägareantalet inte är alltför stort,
är vanliga postförsändelser ett bra sätt. Annonsering och anslag på anslagstavla
lämpar sig huvudsakligen för stora förrättningar, t. ex. de pågående
dalaskiftena. I allmänhet är det angeläget att man väljer en delgivningsmetod
som erbjuder möjlighet till bevisning om att delgivningsföreskriften
iakttagits av fastighetsbildningsmyndigheten. Om man använder sig av vanliga
postförsändelser, kan man få kvitto från posten om att försändelserna
inlämnats. Metoderna med annonsering och anslag ger också möjlighet att
styrka att föreskrifterna iakttagits. Att delge kallelse per telefon erbjuder
emellertid inte sådan möjlighet och med hänsyn till den osäkerhet som är
förenad med ett sådant sätt att överbringa meddelanden, bör det användas
bara undantagsvis.
Det förenklade delgivningsförfarande som sålunda medgetts kan emellertid
inte få tillämpas undantagslöst. Om en sakägare blir känd för myndigheten
först efter det att myndigheten beslutat om ett förenklat delgivningsförfarande,
bör detta inte få tillämpas när en sådan sakägare första gången
kallas till sammanträde. Det har därför föreskrivits att när sakägare första
gången kallas till sammanträde delgivningen skall alltid ske enligt bestämmelserna
i delgivningslagen.
21 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om surrogatdelgivning av fastighetsägare
som vistas utom riket. Paragrafen motsvarar 18 § i kommittéförslaget.
Kommittén. Kommittén framhåller att delgivning utom riket ofta innebär
en omständlig procedur, som helst bör undvikas i förrättningssammanhang.
Kommittén har därför ansett sig böra införa en särskild form av surrogatdelgivning,
varigenom kallelse till förrättning på den som äger fastighet
inom riket men stadigvarande vistas utomlands skall kunna överlämnas till
förvaltaren eller brukaren av fastigheten med skyldighet för denne att vidarebefordra
kallelsen. En sådan anordning har synts kommittén berättigad,
eftersom den som fått sig anförtrodd tillsynen eller brukningen av fastigheten
kan antas stå i mera fortlöpande kontakt med ägaren och i regel torde
ha de bästa möjligheterna att överbringa meddelanden till ägaren, i varje
B 252
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
fall om denne inte ställt särskilt ombud för sig. Riskerna av att ägaren vid
denna delgivning inte erhåller kallelsen synes i huvudsak vara begränsade
till det fall, när ägaren underlåtit att lämna upplysning om sin uppehållsort.
För sådant fall torde emellertid någon mera tillförlitlig underrättelsemetod
knappast stå att finna. Eftersom fastighetsägaren dessutom bör ha möjlighet
att, om han så vill, förhindra delgivning med anlitande av förvaltaren
eller brukaren som mellanhand — vilket skall kunna ske genom att han
ställer ombud för sig med behörighet att mottaga kallelser — anser kommittén
att olägenheterna med den ifrågasatta anordningen är så obetydliga
att de inte bör stå hindrande i vägen för dess genomförande.
Bestämmelserna i denna paragraf har kommittén utarbetat på grundval
av dessa överväganden och under beaktande i övrigt av vad RB innehåller
om surrogatdelgivning. Även utan särskild föreskrift bör enligt kommittén
gälla, att kallelse inte får överlämnas till någon som är att anse som motpart
till fastighetsägaren. Vad som föreskrivs om fastighetsägaren bör uppenbarligen
även få tillämpas beträffande ställföreträdaren för ägaren.
Remissyttrandena. Svea hovrätt påpekar att, om ägaren av en hyresfastighet
stadigvarande vistas utom riket, kallelse inte lämpligen bör få överlämnas
till hyresgäst i fastigheten trots att denne kan sägas bruka fastigheten
med ägarens medgivande.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om surrogatdelgivning
beträffande fastighetsägare som stadigvarande vistas utom
riket tas i sak upp oförändrade i departementsförslaget. Med anledning av
vad Svea hovrätt uttalat i sitt remissyttrande vill jag påpeka att regeln får
anses ha den innebörden att delgivningsförsändelsen inte får lämnas till
den som brukar bara en del av fastigheten. Den som t. ex. hyr en lägenhet i
en hyresfastighet eller arrenderar ett område för fritidsändamål är således
inte berättigad att ta emot en delgivningsförsändelse enligt förevarande paragraf.
Däremot möter inte något hinder att lämna delgivningshandlingen
till en hyresgäst som hyr en hel villafastighet.
I departementsförslaget har införts en särskild bestämmelse om när delgivningen
skall anses verkställd.
22 §.
I paragrafen meddelas bestämmelser om kollektiv delgivning med vissa
rättighetshavare. Paragrafen motsvarar 19 § och 20 § tredje stycket i kommittéförslaget.
Kommittén. Kommittén föreslår att delgivning med dem som innehar
fastighet under samäganderätt i vissa fall skall kunna ske genom att kal
-
B 253
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
lelsen endast överlämnas till en eller ett par av delägarna. Förutsättningen
är att delägareantalet inte är alltför begränsat. Enligt kommitténs mening
bör antalet delägare liksom vid kollektivdelgivning med delägare i
samfällighet kunna sättas till fem. Ett betydelsefullt villkor måste vara att
delägarna i den samägda fastigheten inte har motstridande intressen. Vidare
bör fordras att kungörelse angående förrättningen utfärdas och anslås
på kommunens anslagstavla.
Kommittén har i 20 § av sitt förslag tagit upp bestämmelser om förenklad
delgivning med delägare i samfällighet. I första stycket av förslaget medges
att kallelse får överlämnas till ledamot av styrelsen för samfälligheten eller
till förvaltare om sådan finns. I andra stycket regleras det fall att delägarna
i samfälligheten är flera än fem och känd styrelse eller förvaltare för samfälligheten
inte finns. Har kungörelse anslagits, får delgivning ske genom
att kallelsen överlämnas till en av delägarna för att vara tillgänglig för dem
alla. Den till vilken kallelsen sålunda överlämnats skall erinras om att kallelsen
är avsedd även för andra sakägare och uppmanas att underrätta dessa
om kallelsen.
Kommittén anser att ett gemenskapsförhållande, som kan motivera ett
summariskt kallelseförfarande enligt denna paragraf, föreligger inte endast
beträffande samfälld mark. Servitut, som belastar fastighets enskilda mark,
kan stundom tillkomma ett flertal innehavare gemensamt och kommittén
anser anledning saknas att inte i delgivningshänseende behandla dem på
samma sätt som delägare i samfälld mark, särskilt som lagstiftningen om
förvaltning av bysamfälligheter äger tillämpning även på rättigheter, som
är samfällda för två eller flera fastigheter med helt eller delvis skilda ägor.
Kommittén har till följd härav låtit paragrafen omfatta även servitutshavare.
Om ömsesidigt servitut föreligger och kollektivdelgivning i enlighet
härmed tillämpats beträffande servitutshavare, skall dessa givetvis anses
kallade också i egenskap av ägare till tjänande fastigheter, framhåller kommittén.
Departementschefen. Allmänna bestämmelser om delgivning med delägare
i samfällighet tas upp i delgivningslagen. I dess 10 § finns sålunda
regler för delgivning med delägare i samfällighet, för vilken styrelse eller
annan är utsedd att förvalta samfällighetens ägor. Reglerna stämmer överens
med fastighetsbildningskommitténs förslag. Förslaget till delgivningslag
reglerar dessutom delgivning med samfällighet, som inte har känd styrelse
eller förvaltare. Är delägarna fler än tio, skall delgivningen för sådant
fall ske genom anslag. Detta sker genom att handlingen hålls tillgänglig
viss tid hos myndigheten eller på plats som myndigheten bestämmer och att
meddelande därom anslås på kommunens anslagstavla. Annonsering i
tidning skall ske om det kan antas att den sökte därigenom nås av meddelandet.
Därjämte skall myndigheten sända meddelande med posten om
B 254
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
var handlingen hålls tillgänglig och om dess huvudsakliga innehåll till
varje känd person som söks för delgivning. Sådant meddelande skall sändas,
om det kan ske utan betydande kostnad och besvär.
Eftersom kollektiv delgivning med delägare i samfällighet sålunda kan
ske enligt delgivningslagens regler, saknas anledning till särskild reglering
av frågan i FBL. Som kommittén har framhållit bör emellertid meddelas
regler om kollektiv delgivning i vissa andra fall. Detta gäller främst för det
fall att fastighet innehas under samäganderätt. Delägarna i sådan fastighet
bör liksom innehavare av gemensamt servitut i delgivningshänseende kunna
behandlas på samma sätt som delägare i samfällighet. 1 departementsförslaget
har därför tagits upp de av kommittén föreslagna bestämmelserna
om att reglerna för delgivning med samfällighet skall gälla också för delgivning
med delägare i fastighet som innehas med samäganderätt samt
servitutshavare. För att kollektiv delgivning av sådana skall få ske fordras
enligt departementsförslaget att delgivningen gäller flera än tio. Kommittén
hade här ansett att det var tillräckligt med fem. Antalet bör emellertid anpassas
efter vad som föreskrivs i delgivningslagen. Som kommittén föreslagit
skall vidare det villkoret gälla att stridiga intressen inte föreligger
mellan dem som får gemensam kallelse.
Motsvarande behov av kollektivdelgivning som enligt vad nu sagts föreligger
beträffande servitutshavare kan antas göra sig gällande om förrättningen
rör samfällighetsrätt. Enligt departementsförslaget gäller bestämmelsen
också för delgivning med innehavare av samfällighetsrätt. Givetvis
tar bestämmelsen bara sikte på det fallet att gemensam förvaltning inte anordnats.
23 §.
Paragrafen upptar bestämmelser om vad som skall iakttas om delgivning
av kallelse till sammanträde inte skett i behörig ordning. Paragrafen motsvarar
22 § i kommittéförslaget.
Kommittén. Kommittén framhåller att närmare bestämmelser behövs om vad
som skall iakttas, därest det vid första sammanträdet visar sig att sakägare
inte blivit i föreskriven ordning delgiven kallelse till sammanträdet och han
inte heller kommit tillstädes. I enlighet med den till grund för hela kallelsesystemet
liggande principen bör i sådant fall förrättningen i vad den berör
sakägaren inte få fortsättas, förrän han fått tillfälle att inställa sig vid nytt
sammanträde. Bestämmelser med detta innehåll har tagits upp i 22 § av förslaget
och har utformats så, att de även avser det fall, då sakägare blir känd
först sedan det första sammanträdet hållits men innan förrättningen slutförts.
Bestämmelserna skall självfallet inte gälla beträffande sådan förrättning
som får handläggas helt utan sammanträde. Inte heller bör det enligt
kommittén tillämpas med avseende på ny ägare av fastighet, om förre äga
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 255
ren medan han alltjämt var sakägare delgetts kallelse i vederbörlig ordning
eller inställt sig vid sammanträde. Uttryckligt förbehåll i sistnämnda hänseende
har kommittén ansett behövligt.
Vissa eftergifter från kravet på att nytt sammanträde måste utsättas och
att fortsatt handläggning skall anstå i avbidan därpå kan emellertid enligt
kommitténs mening medges. Om den uteblivne sakägaren avstår från att
utföra sin talan vid sammanträde, bör nytt sådant inte fordras av hänsyn
till honom. Vidare bör det enligt kommittén av praktiska skäl vara tillåtet
för förrättningsmännen att företa åtgärder, som inte i någon nämnvärd
mån kan inverka på sakägarens rätt.
Paragrafen är enligt kommittén avsedd att gälla även för det fall att kallelsen
till första sammanträdet visserligen delgetts den uteblivne sakägaren
men detta skett så nära in på sammanträdet att föreskriften om delgivning
i god tid före sammanträdet inte kan anses uppfylld. Om sakägaren i stället
infinner sig vid sammanträdet men han där gör gällande att delgivningen
skett för sent och han förklarar sig inte beredd att omedelbart utföra sin
talan, är paragrafen visserligen inte formellt tillämplig. Kommittén anser
dock uppenbart alt förrättningsmännen, om sakägaren visar fog för sitt
påstående, skall genom uppskov eller på annat sätt bereda honom skäligt
rådrum.
Kommittén påpekar vikten av att de nu föreslagna reglerna noga iakttas.
Ett åsidosättande därav kan lätt få till följd att resultatet av ett omfattande
förrättningsarbete går till spillo. Särskilt påpekar kommittén att förutsättningar
för domvillobesvär ofta torde vara för handen, om sakägare inte i
enlighet med vad bestämmelserna anger fått tillfälle att utföra sin talan.
Att RB:s bestämmelser om detta extraordinära rättsmedel är tillämpliga
beträffande förrättningar får enligt kommittén anses fastslaget i rättstillläinpningen
(seNJA 1954 s. 163).
Departementschefen. Bestämmelserna i denna paragraf är uttryck för
principen att samtliga sakägare skall ha beretts tillfälle att inställa sig vid
sammanträde, om detta skall få hållas. Det gäller såväl i fråga om det första
förrättningssammanträdet som beträffande eventuella ytterligare sammanträden.
För att sammanträde skall kunna hållas fordras sålunda antingen
att sakägarna i föreskriven ordning delgivits kallelse eller att, om så inte
skett, sakägaren ändock kommer tillstädes. Har frånvarande sakägare inte
kallats i föreskriven ordning, skall i princip nytt sammanträde sättas ut och
nytt kallelseförfarande äga rum. Detta gäller även för det fall att sakägaren
blivit känd för fastighet sb ildningsmyndigheten så sent, att sakägaren inte
kunnat kallas till sammanträdet. Om kallelse på okända sakägare utfärdats,
föranleder den omständigheten att myndigheten först vid sammanträdet
eller därefter får kännedom om en sakägare inte att sammanträdet måste
inställas och nytt sammanträde sättas ut. Sådan sakägare skall nämligen
B 256
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
anses delgiven i behörig ordning genom publiceringen av kallelsen på okända
sakägare. Jag vill dock betona att hinder inte möter för fastighetsbildningsmyndigheten
att i sådant fall sätta ut ett nytt sammanträde, om omständigheterna
i det särskilda fallet motiverar det.
Som kommittén framhållit kan vissa eftergifter medges från kravet på
att nytt sammanträde måste sättas ut och att fortsatt handläggning skall anstå
i väntan därpå. Om den uteblivne sakägaren medger att förrättningen
likväl slutförs, är således nytt sammanträde inte behövligt av hänsyn till
honom. Likaså får fastighetsbildningsmyndigheten vidta sådan åtgärd som
inte i nämnvärd mån inverkar på den uteblivne sakägarens rätt.
Enligt kommitténs mening skall de nu angivna reglerna inte tillämpas i
fråga om ny ägare av fastighet, om förre ägaren delgivits kallelse eller inställt
sig vid sammanträde medan han ännu var ägare. Jag biträder kommitténs
mening, men anser att en uttrycklig föreskrift därom inte är nödvändig.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen har därför inte tagits
med i departementsförslaget.
24 §.
Paragrafen upptar bestämmelser om skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten
att underrätta byggnadsnämnden om sammanträde.
Kommittén. Kommittén erinrar om att f. n. gäller att byggnadsnämnden
skall underrättas om fastighetsbildningsåtgärder, som äger rum inom ort
där skyldighet föreligger att söka byggnadslov. Enligt kommittén är det
angeläget att nämnden även i fortsättningen får kännedom om förrättningar
för genomförandet av sådana åtgärder och att nämnden kan låta en företrädare
närvara vid sammanträden under dessa förrättningar. Enligt förslaget
skall nämnden därför i god tid före första sammanträdet underrättas
om tid och plats för sammanträdet. Detta bör gälla, så snart fastighetsbildningen
avser mark inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Skyldigheten att söka
byggnadsnämndens lov till nybyggnad i allmänhet är ju numera knuten till
sådant område. Samma underrättelseskyldighet bör föreligga inte bara
beträffande första sammanträdet utan också vid annat sammanträde, till
vilket kallelser på de kända sakägarna skall utgå. Någon bestämd form för
underrättandet har kommittén inte ansett böra föreskrivas.
Remissyttrandena. Beträffande spörsmålet om vilka slag av förrättningar
som skall bringas till byggnadsnämndens kännedom har olika synpunkter
framförts vid remissbehandlingen. I några yttranden framförs önskemål om
utsträckning av underrättelseplikten till att avse även andra förrättningar
än kommittén har föreslagit. Kommunförbundet föreslår sålunda att underrättelse
enligt denna paragraf bör sändas i fråga om alla förrättningar som
B 257
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
gäller område som avses i 3: 13 av kommittéförslaget. Byggnadsstyrelsen
framhåller, att underrättelse till byggnadsnämnden alltid bör ske förutom i
de fall som uppräknas i paragrafen även när förrättningen avser tomtplats
för sådan anläggning som avses i 65 § BS och för vilkens utförande byggnadslov
behövs. Likaså bör byggnadsnämnden underrättas när fråga uppkommer
om tätbebyggelse utanför plan- eller utomplansbestämmelseområde.
Länsarkitekten i Jönköpings län anser det anmärkningsvärt att i lagtexten
inte omnämnts annan översiktlig planläggning än fastställd generalplan.
En inskränkning i skyldigheten att underrätta byggnadsnämnd förordas
av överlantmätarna i Gotlands och Örebro län. Den förstnämnde anser sålunda
att byggnadsnämnden knappast har intresse av en avstyckning som
helt överensstämmer med fastställd detaljplan. Däremot visar erfarenheten
att nämnden ofta önskar få kännedom om föreslagen fastighetsbildning för
bostads- och liknande ändamål inom områden där skyldighet att söka byggnadslov
ännu inte föreligger. Möjligen bör lantmätaren få avgöra när byggnadsnämnden
skall underrättas. Överlantmätaren i Örebro län menar att
skyldigheten att underrätta byggnadsnämnden om alla förrättningar och
beslut inom områden, där utomplansbestämmelser gäller, torde bli onödigt
betungande och sakligt sett omotiverad, sedan numera kommunerna allmänt
antagit och låtit fastställa utomplansbestämmelser för praktiskt taget hela
sina områden. Lämpligen synes underrättelseskyldigheten kunna inskränkas
till förrättningar avseende bebyggelse- och därtill knutna ändamål. En
sådan begränsning torde enligt överlantmätaren medföra en betydande lättnad
såväl i förrättningsarbetet som för byggnadsnämnderna.
Departementschefen. Enligt kommittéförslaget skall underrättelse till byggnadsnämnden
ske om förrättningen avser mark inom område med fastställd
generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.
Denna avgränsning, som anknyter till byggnadslagstiftningens regler
om skyldighet att söka byggnadslov i allmänhet, är enligt min mening i stort
sett lämplig. Särskilt med hänsyn till att utomplansbestämmelser numera
meddelats för mycket omfattande områden, kan en ytterligare utvidgning
av underrättelseskyldigheten knappast anses motiverad. Därtill kommer att
fastighetsbildningsmyndigheten enligt den allmänna regeln om samråd kan
även i andra fall vara skyldig att ta kontakt med byggnadsnämnden om förhållandena
motiverar det. Som exempel på fall då samråd är lämpligt kan
nämnas att åtgärden avser bildande av fastighet på vilken skall uppföras
byggnad som kräver byggnadslov enligt 65 § BS. En mindre utvidgning av
underrättelseskyldigheten anser jag påkallad med hänsyn till bestämmelserna
i 5: 3. Enligt detta lagrum får byggnadsnämnd ansöka om fastighetsreglering
inom område där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta inom
nära förestående tid. Byggnadsnämnden bör alltid underrättas om samman17—Bihang
till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 258
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
träde vid sådan förrättning oavsett om plan eller utomplansbestämmelser
föreligger eller inte.
Förrättningens fortsättande och slutförande
I 25 och 26 §§ meddelas allmänna föreskrifter om förrättningshandläggningen
och beslutsförfarandet. I anslutning härtill tas i 27 och 28 §§ upp
bestämmelser om vissa tekniska göromål, vilkas utförande kan direkt inverka
på det slutliga förrättningsresultatet eller i varje fall är av betydelse
för bedömningen av detta. Övriga paragrafer i detta avsnitt, 29—33 §§, reglerar
frågor som närmast hänger samman med fastighetsbildningsförrättningens
slutförande. Reglerna syftar främst till att skapa garantier för att
de som får föra talan mot förrättningen skall få kännedom om att förrättningen
slutförts och om innebörden av de avgöranden som träffats.
I 30 § av kommittéförslaget har tagits upp bestämmelser om insändande
av förrättningsakten till registerföraren. Paragrafen har inte tagits med i
departementsförslaget med hänsyn till att sådana frågor lämpligen bör
regleras genom föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj :t.
Kommittén. Kommittén framhåller att medan de i det föregående behandlade
frågorna rörande förrättningsförfarandet i stort sett kunnat lösas på
ett för alla förrättningar någorlunda enhetligt sätt, det blir nödvändigt med
en viss differentiering när det gäller den fortsatta förrättningshandläggningen.
Endast genom att avstå från enhetligheten är det möjligt att vinna
önskvärda förenklingar i förrättningstekniskt avseende. Behovet att kunna
variera handläggningssättet sammanhänger främst med att förrättningarna
ofta företer olikheter, när det gäller den bestående fastighetsindelningens
beskaffenhet, omfattningen av den mark som berörs och förekomsten av
kontroversiella frågor, och gör sig alltså inte gällande uteslutande vid någon
viss typ av fastighetsbildning. Av denna anledning bör regleringen av hithörande
frågor ske i detta kapitel.
Som allmän riktlinje för förrättningshandläggningen bör enligt kommitténs
mening gälla att i sådana fall, där förrättningen är av mindre omfattning
och förhållandena i övrigt är okomplicerade, alla utrednings-, planläggnings-
och verkställighetsarbeten i största möjliga utsträckning skall
utföras i ett sammanhang. Först sedan dessa arbeten fullgjorts skall förrättningsmännen
meddela erforderliga beslut om fastighetsbildningen och
vad som har samband därmed, varefter förrättningen omedelbart skall avslutas.
Ett sådant förfarande skiljer sig föga från det som f. n. många gånger
faktiskt tillämpas vid avstyckningar och mindre ägoutbyten, när anledning
till underställning av utlåtandet i tillståndsfrågan inte föreligger, och det
torde med fördel kunna begagnas i fortsättningen vid de talrikt förekommande
fastighetsbildningsåtgärderna av enklare beskaffenhet.
B 259
Kungl. Maj:ts proposition nr i28 år 1969
När mera komplicerade förhållanden föreligger, är det enligt kommittén
däremot ofta lämpligt att förrättningsverksamheten drivs efter andra linjer.
Handläggningen bör allt efter omständigheterna kunna uppdelas i olika
moment på sådant sätt att arbetskrävande och kostsamma göromål inte
utförs, förrän garantier erhållits att de verkligen kommer till avsedd nytta.
För detta ändamål bör åtgärder av verkställighetsnatur, exempelvis utstakning
och utmärkning av gränser, upprättande av beskrivning samt värdering
för bestämmande av likvider, kunna helt eller delvis uppskjutas, tills
förrättningsmännen meddelat sitt beslut om hur fastighetsbildningen i detalj
skall genomföras och detta s. k. fastighetsbildningsbeslut vunnit laga
kraft.
Kommittén framhåller att ytterligare uppdelning av förrättningshandläggningen
vissa gånger kan vara påkallad. Sålunda kan det vara angeläget att
även det arbete som måste föregå fastighetsbildningsbeslutet kan utföras
i etapper. Av denna anledning bör det vara möjligt för förrättningsmännen
att till en början inte verkställa annan utredning och planläggning än som
fordras för att de skall kunna bedöma de allmänna förutsättningarna för
den begärda fastighetsbildningens tillåtlighet. Om hinder mot åtgärden därvid
inte finnes föreligga, bör de kunna meddela särskilt principbeslut, innefattande
tillstånd till åtgärden. Har sådant beslut meddelats, torde i allmänhet
utarbetandet av den slutliga fastighetsplanen, som sedan utmynnar i
fastighetsbildningsbeslutet, fortsätta först efter det tillståndsbeslutet vunnit
laga kraft och det således blivit fastslaget att fastighetsbildningen får genomföras.
Eftersom det ibland kan vara önskvärt att planarbetet inte sker i ett sammanhang
utan så att vissa frågor löses för sig, innan planläggningen i sin
helhet är slutförd, bör fastighetsbildningsbeslutet kunna delas upp på olika
avgöranden eller delbeslut. Vid fastighetsreglering bör det således finnas
möjlighet att redan i början av planläggningsarbetet få till stånd ett slutligt
avgörande angående sträckningen av viktigare vägar och diken. Härigenom
underlättas enligt kommitténs mening i hög grad det följande arbetet med
fastighetsplanen och vidare vinns den fördelen att gemensamma väg- och
dikningsarbeten kan sättas i gång på ett tidigt stadium av förrättningen.
Uppdelningen av fastighetsbildningsbeslutet bör även kunna ske regionalt,
om det är lämpligt, så att t. ex. inägorna behandlas först och skogsmarken
sist.
I vissa fall är det fördelaktigt att förrättningsmännen redan i samband
med tillståndsbeslutets meddelande kan med bindande verkan uttala sig om
hur fastighetsbildningen i vissa mera betydelsefulla avseenden skall genomföras.
Härigenom kan sakägarna lättare ta ställning till tillståndsbeslutet
och bedöma om de skall godta eller klandra det. Det bör därför inte möta
hinder att i anslutning till tillståndsbeslutet — och alltså innan detta ännu
vunnit laga kraft — avgöra en fråga som hör till fastighetsbildningsbeslu
-
B 260
Kuhgl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tet, men tillståndsbeslutet och det samtidigt meddelade delbeslutet angående
fastighetsbildningen måste då kunna överprövas gemensamt, eftersom de är
beroende av varandra. I detta sammanhang påpekar kommittén att sådana
allmänna uttalanden angående principerna för fastighetsbildningens genomförande
som förrättningsmännen kan finna lämpligt att göra i själva tillståndsbeslutet
inte kan anses utgöra en del av fastighetsbildningsbeslutet.
Sådana uttalanden bör betraktas som motivering till tillståndsbeslutet och
blir lika litet som domskäl bindande för framtiden.
Kommittén har funnit det mest fördelaktigt att inte meddela utförliga
regler om när den ena eller den andra av de antydda handläggningsformerna
skall tillämpas. Strävandena att åstadkomma ett förenklat förfarande tillgodoses
enligt kommittén bäst om förrättningsmännen får tämligen fria
händer att anpassa handläggningen efter förhållandena i varje enskilt fall
och att utnyttja nya hjälpmedel och metoder, som den fortgående utvecklingen
på det tekniska området ger upphov till. Visserligen kan avsaknaden
av fastare normer måhända någon gång komma att kännas besvärande särskilt
för mindre rutinerade förrättningsmän. Kommittén förutsätter emellertid
att lantmäteristyrelsen kommer att lämna de råd och vägledande anvisningar
som kan finnas påkallade.
Remissyttrandena. En snabb och ändamålsenlig förrättningshandläggning
är självfallet ytterst motiverad av hänsyn till fastighetsägarnas intresse,
framhåller Svea hovrätt, som inte har någon erinran mot lagförslaget i denna
del. Den stora frihet förrättningsmännen fått att enligt lagens mycket
allmänt hållna anvisningar bestämma ordningen för handläggningen innefattar
emellertid också stora krav på förrättningsmännen. Detta kan i vissa
fall tänkas innebära vissa risker. Såvitt hovrätten kan finna är dessa dock
inte av sådan styrka att man behöver tveka om förslagets lämplighet.
Lantmäteristyrelsen biträder de synpunkter som kommittén har anlagt
på frågorna i 25—28 §§. Detta gäller med smärre undantag även lagtexten.
Lantbruksnämnden i Uppsala län uttalar sig klart positivt för förslaget i
denna del. Vad angår formerna för fastighetsbildningsbeslut och lillståndsbeslut
enligt 25 och 26 §§ understryker nämnden betydelsen av att förrättningsmannen
ges fria händer att anpassa handläggningsmetodiken alltefter
förrättningens art. Ett genomgående drag i all modern handläggningsteknik
är att ju mer komplicerad en åtgärd är desto omsorgsfullare måste förberedande
utredningar och planläggningar vara. I fråga om förrättningar inom
jord- och skogsbrukets område brukar dessa förberedande arbeten utföras
av antingen lantbruksnämnden eller förrättningsmännen var för sig men
vanligast — i varje fall då det är fråga om större fastighetsregleringar —
i full gemenskap. Från handläggningssynpunkt är det viktigt att man redan
på ett tidigt stadium kan klarlägga för sakägarna vilka konsekvenser fastighetsbildningsförrättningen
får samt fastställa fastighetsbildningsprocessens
B 261
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
omlattning och målsättning. Uppläggningen och inriktningen av de nödvändiga
tekniska, ofta tidsödande arbetena kan härigenom styras bättre och
begränsas till sin omfattning. Föreskriften att fastighetsbildningsbeslut får
meddelas, innan tekniska göromål och värderingar utförts, har därför stor
betydelse och tillstyrks.
Även tekniska högskolan i Stockholm tillstyrker förslaget och framhåller
att det är en väsentlig förbättring att några beslut om tillstånd till fastighetsbildning
inte behöver fattas i förrättningens begynnelsestadium. Förrättningen
kan därigenom drivas som en utredning, som först då så är
lämpligt utmynnar i ett tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut. Genom
denna ordning liksom genom möjligheterna att dela upp fastighetsbildningsbeslutet
i flera delbeslut erhålls förutsättningar att anpassa förrättningsförfarandet
efter olika förhållanden och smidigt gå över från mera formlös
utredning till bindande beslut.
Departementschefen. I detta avsnitt tas upp flera viktiga bestämmelser för
förrättningshandläggningen. De av kommittén föreslagna reglerna är ägnade
att göra handläggningen snabb och ändamålsenlig. Förslaget har fått ett
gynnsamt mottagande av remissinstanserna. Också jag anser att förslaget
är väl lämpat som grund för lagstiftning.
Som Svea hovrätt framhållit kommer de föreslagna reglerna att ställa
betydande krav på fastighetsbildningsmyndigheterna. Det får emellertid
ankomma på lantmäteristyrelsen att, liksom hittills skett, meddela närmare
anvisningar om lämplig metodik för olika slag av förrättningar. Med hänsyn
till de mycket skiftande förhållandena vid olika förrättningstyper anser jag
det olämpligt att ta upp detalj föreskrifterna i FBL. Erfarenheten av den
gällande lagstiftningen visar att sådana föreskrifter snabbt föråldras och
på ett olyckligt sätt binder förrättningsverksamheten.
Kommittén har i detta sammanhang gjort vissa uttalanden angående tillståndsbeslut.
Därvid har kommittén framhållit att det ibland kan vara
fördelaktigt att i samband med tillståndsbeslutet avgöra en fråga som
hör till fastighetsbildningsbeslutet. Samtidigt har kommittén påpekat att
det kan vara lämpligt att i motiveringen till tillståndsbeslut som domskäl
anföra vissa principer för fastighetsbildningens genomförande. Jag är visserligen
ense med kommittén om att det angivna förfarandet ibland kan
vara lämpligt men vill samtidigt framhålla den risk för oklarhet i beslutens
räckvidd som är förenad med detta. Den anvisade metoden kan tillämpas
på det sättet att i motiveringen till tillståndsbeslutet berörs fastighetsbildningen
i hela dess vidd. Som kommittén framhållit är motiveringen inte
bindande för den fortsatta handläggningen. Om bara en del av de frågor
som skall avgöras genom fastighetsbildningsbeslut företas till avgörande
genom delbeslut i samband med beslut i tillståndsfrågan, är det av utomordentlig
vikt att beslutet får en sådan utformning att det klart framgår
B 262
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
vad som är avgjort genom beslutet. Jag vill för sådana fall förorda att myndigheten
på tydligt sätt, exempelvis genom särskilda rubriker i beslutet,
anger de olika beståndsdelarna av detta (»beslutsskäl», »tillståndsbeslut»,
»fastighetsbildningsbeslut»). Ett sådant särhållande av beslutets olika delar
är motiverat främst av behovet att kunna klarlägga vad som avgjorts. Detta
är av betydelse även för fullföljdsfrågan.
25 §.
I paragrafens första stycke meddelas föreskrifter om myndighetens utredningsarbete
samt om samråd med sakägarna och berörda myndigheter.
Andra stycket innehåller bestämmelser om fastighetsbildningsbeslut, och i
tredje stycket meddelas föreskrifter om delbeslut.
Kommittén. Enligt första stycket skall förrättningsmännen sörja för att eu
fullständig utredning förebringas beträffande förutsättningarna för fastighetsbildningens
genomförande. Denna officialutredning skall, i likhet med
vad som f. n. gäller enligt 4 kap. 2 § och 19 kap. 16 § JDL, avse alla de omständigheter
som inverkar på fastighetsbildningens tillåtlighet. Förrättningsmännen
skall emellertid inte inskränka sig till att på detta sätt konstatera
huruvida de lagliga förutsättningarna för åtgärden är för handen
utan skall också ägna uppmärksamhet åt frågan om de faktiska möjligheterna
att genomföra fastighetsbildningen. Kravet på utredning också i
detta avseende torde dock i huvudsak bli av betydelse bara vid större förrättningar,
företrädesvis vid omfattande fastighetsregleringar. Av särskild
vikt är det att förrättningsmännen i sådana fall gör en beräkning av kostnaderna
för såväl själva förrättningen som de arbeten vilka sakägarna
aemensamt eller enskilt skall utföra i anslutning till förrättningen, även
o ...
om en sådan beräkning inte kan anses nödvändig för en bedömning av om
de i lagen uppställda villkoren för fastighetsbildning är uppfyllda. Stort
intresse tilldrar sig självfallet också frågan om möjligheterna för sakägarna
att få statligt stöd av olika slag. Genom förrättningsmännens försorg
bör denna fråga undersökas.
Även om utredningen angående fastighetsbildningens tillåtlighet i många
fall kräver vissa planmässiga överväganden, torde enligt kommitténs mening
det planläggningsarbete som vanligen fordras för fastighetsbildningens
genomförande åtminstone till en del utgöra ett fristående moment i
förrättningshandläggningen. Dess omfattning och karaktär varierar i hög
grad från fall till fall, och kommittén har inte ansett sig i detta hänseende
kunna föreskriva annat än att förrättningsmännen skall, om hinder mot
fastighetsbildningen inte visas föreligga, utarbeta den fastighetsplan som
kan vara erforderlig.
Den summariska redovisning angående olika arbetsuppgifter vid fastig -
Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 263
hetsbildningsförrättningar som lämnas i paragrafen bör enligt kommittén
även nämna de tekniska göromålen och värderingarna. Den närmare regleringen
i dessa hänseenden bör emellertid ske i annat sammanhang.
Vid genomförandet av de olika förrättningsgöromålen är det betydelsefullt
att förrättningsmännen håller kontakt med sakägarna och inhämtar
deras mening i olika frågor, framhåller kommittén. Endast om förrättningsarbetet
bedrivs på detta sätt är en positiv medverkan att påräkna från
sakägarna i allmänhet. Värdet av en sådan medverkan kan inte nog understrykas.
Genom 11 § bär visserligen sakägarna tillförsäkrats rätt att utföra
sin talan i fastighetsbildningsfrågan, men därmed har önskemålet alt engagera
dem i förrättningsarbetet inte blivit tillgodosett. På grund härav har
kommittén föreslagit att i första stycket av denna paragraf även tas upp
en föreskrift om att rådplägning med sakägarna bör äga rum vid fullgörandet
av de i paragrafen förut angivna göromålen. Rådplägningen synes kommittén
främst böra komma till användning vid arbetet med fastighetsplanen
men bör även kunna avse andra frågor, exempelvis det sätt på vilket
de tekniska göromålen eller värderingarna skall utföras.
I anslutning till föreskriften om rådplägning med sakägarna har en föreskrift
om samråd med vissa myndigheter meddelats. Som kommittén i
annat sammanhang närmare framhåller, måste de myndigheter vilkas verksamhetsområden
berörs av fastighetsbildning tillerkännas viss rätt att få
till stånd en överprövning av verkställd fastighetsbildningsförrättning, när
det allmännas intresse enligt deras mening inte blivit i tillbörlig grad beaktat.
Det är givetvis önskvärt att de synpunkter som myndigheterna kan
anlägga på de aktuella fastighetsbildningsfrågornas behandling blir framförda
redan på förrättningsstadiet, ty om det då visar sig att förrättningsmännen
kan beakta dessa synpunkter, undviks en överprövning. Därför har
kommittén föreslagit att förrättningsmännen bör ta upp samråd med myndigheterna.
Givet är att ett samrådsförfarande, om det drivs för långt, kommer
att verka tyngande på handläggningen. Emellertid bör samråd äga
rum i alla frågor av principiell räckvidd för vederbörande myndighets
ämbetsverksamhet, när myndighetens inställning inte redan är känd, samt
när det annars synes vara av väsentlig betydelse i det särskilda fallet att
myndigheten blir inkopplad på ett tidigt stadium. Det måste enligt kommittén
ankomma på förrättningsmännen att själva bedöma, när samråd är
behövligt.
Kommittén betonar att samrådsförfarandet inte är någon nyhet för fastighetsbildningsverksamheten.
Gällande lantmäteriinstruktion innehåller
liksom motsvarande äldre författning vissa bestämmelser därom. Med hänsyn
till den vikt som man i olika sammanhang velat fästa vid samrådet bör
bestämmelserna emellertid tas upp i fastighetsbildningslagen. Kommittén
påpekar också att samrådsskyldigheten på intet sätt innebär någon inskränkning
i förrättningsmännens självständiga beslutanderätt. Kommit
-
B 264
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
tén erinrar även om vad som vid 11 § av förslaget sagts om att samrådsmyndigheterna
redan vid förrättningen och inte först i senare instans bör
ange sin ståndpunkt i olika frågor och därför lämna tillräckligt utförlig
motivering i alla sådana fall där motsättningar mellan olika intressen föreligger
eller kan befaras och frågans utgång inte för alla måste te sig uppenbar.
Andra stycket innehåller närmare bestämmelser om det förut omnämnda
fastighetsbildningsbeslutet. Eftersom detta beslut i detalj måste redovisa
hur fastighetsbildningen skall genomföras, har kommittén föreslagit att det
skall ange vilka ändringar i fastighetsindelningen och vilka servitutsåtgärder
som skall vidtas. För att beslutet tillräckligt tydligt skall kunna lämna
besked om de avsedda indelningsändringarna torde det ofta bli nödvändigt
att det hänvisar till karta eller skiss. Om beskrivning över fastighetsbildningen
skall upprättas och beslutet inte meddelas förrän vid förrättningens
avslutande, bör hänvisning med fördel kunna ske till beskrivningen. Vid
fastighetsreglering aktualiseras ibland frågan om byggnadsreglerande åtgärder
och andra spörsmål, som inte kan avgöras annat än i samband med
att ställning tas till hur fastighetsindelningen skall vara beskaffad. Fastighetsbildningsbeslutet
måste därför innehålla förrättningsmännens yttrande
också i dessa hänseenden.
I andra stycket av paragrafen anges tillika, när fastighetsbildningsbeslutet
skall meddelas. Den bär avsedda huvudregeln innebär att beslutet skall meddelas
först sedan alla i första stycket nämnda förrättningsgöromål blivit
fullgjorda. En sådan regel torde emellertid i huvudsak lämpa sig bara för
fastighetsbildningsåtgärder av enklare beskaffenhet, eftersom något bindande
uttalande från förrättningsmännens sida inte behövs förrän i samband
med att förrättningen avslutas. Förrättningsmännen, som över huvud
taget alltid bör ha tämligen fria händer att anpassa handläggningen efter
förhållandena i det enskilda fallet, måste därför ha vidsträckta möjligheter
att göra avsteg från huvudregeln och att alltså meddela beslutet under ett
tidigare skede av förrättningen.
Den behövliga undantagsregeln återfinns i tredje stycket, där det till en
början föreskrivs att fastighetsbildningsbeslutet får meddelas utan hinder
av att alla tekniska arbeten och värderingar inte blivit verkställda. Som
enda villkor anges att handläggningsformen prövas lämplig. Genom denna
undantagsregel blir det möjligt att t. ex. uppskjuta arbetskrävande utstakningar
eller värderingar, tills fastighetsbildningsbeslutet vunnit laga kraft
och tveksamhet inte längre föreligger om att arbetet skall utföras och hur
det skall fullgöras. Regeln bygger på den förutsättningen att fastighetsbildningsbeslut,
som meddelas under pågående förrättning, skall kunna överklagas
särskilt. Detta har beaktats vid utformningen av stadgandena i 16
kap. angående fullföljdsrätten.
Tredje stycket i förslaget reglerar även den möjlighet att uppdela fastig -
B 265
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
hetsbildningsbeslutet som kommittén berört i det föregående. Också i detta
avseende bör det enligt kommittén tillåtas förrättningsmännen att tämligen
fritt förfara efter omständigheterna i det särskilda fallet. De skall sålunda
vara berättigade att, så snart det prövas lämpligt, ta upp skilda till fastighetsbildningsbeslutet
hörande frågor och avgöra dem genom delbeslut. Ett
sådant avgörande är givetvis att likställa med ett fastighetsbildningsbeslut.
En viss skillnad ligger dock däri att det fullständiga beslutet alltid innefattar
åtminstone ett underförstått yttrande i själva tillståndsfrågan, om
det inte föregåtts av ett särskilt tillståndsbeslut. Avgivandet av ett delbeslut
kan däremot enligt kommittén aldrig anses innebära ett generellt ställningstagande
till den ifrågavarande fastighetsbildningens tillåtlighet. Delbeslut,
som inte meddelas i anslutning till tillståndsbeslut, bör av denna anledning
inte få bli slutligt gällande och alltså inte kunna särskilt överklagas, med
mindre tillståndsfrågan redan blivit med bindande verkan avgjord.
Kommittén framhåller att den sålunda föreslagna bestämmelsen om uppdelning
av fastighetsbildningsbeslutet helt säkert kommer att vinna tillämpning
vid vissa mera komplicerade fastighetsbildningar. Detta bör verksamt
kunna underlätta förfarandet. Eftersom en uppdelning emellertid alltid
torde vara förenad med vissa olägenheter, är det av vikt att förrättningsmännen
med urskillning utnyttjar möjligheten att etappvis avgöra olika
fastighetsbildningsfrågor. Bl. a. måste förrättningsmännen noga beakta risken
av att handläggningstiden förlängs. För att ett delbeslut skall få meddelas
måste vidare som en självskriven förutsättning gälla att beslutets
återverkningar på det fortsatta förrättningsarbetet klart kan överblickas.
Det bör inte efter ett sådant beslut få visa sig att beslutet hindrar det fortsatta
arbetet eller att den avgjorda frågan kunnat få en betydligt lämpligare
lösning.
Den nu föreslagna ordningen aktualiserar frågan huruvida förrättningsmännen
före förrättningens slutförande kan ändra av dem redan meddelade
beslut. Även om de iakttar största försiktighet, när de under förrättningen
beslutar i något avseende, kan det inte undvikas att det under den
fortsatta handläggningen någon gång kan framstå som önskvärt att beslutet
ändras. Visserligen måste en grundläggande princip vara att vad som
en gång bestämts inte skall få rubbas i annan ordning än den som särskilt
anvisats för överprövning av ifrågavarande slag av beslut. Det kan dock
inte förnekas att ett frångående av denna princip i vissa speciella undantagsfall
är motiverat och bör tillåtas utan att detta ger anledning till alltför
stora betänkligheter. Här avses nu endast sådana situationer, då en verklig
omprövning ifrågakommer, medan i 42 § behandlas fall, där rättelse av
skrivfel e. d. fordras.
Redan enligt gällande rätt torde det enligt kommittén förhålla sig så,
utan att det finns särskilda bestämmelser om det, att förrättningsmännen
anses få ompröva av dem meddelade beslut, även lagakraftvunna sådana,
B 266 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
när ändrade förhållanden framtvingar en ändring av vad som blivit avgjort
(jfr NJA 1932 s. 364). Det anses vidare f. n. tillåtet för förrättningsmännen
att, när samtliga berörda sakägare är ense och allmänt intresse inte motverkas,
frångå tidigare under förrättningen träffat avgörande. I praktiken
tillämpas i varje fall ett sådant förfaringssätt och detta synes kommittén
naturligt. Om ändringsrätt inte förelåg, skulle följden nämligen bara bli
att förrättningen återkallades och att ny förrättning begärdes, varvid sakägarna
skulle yrka att det resultat de enat sig om skulle genomföras. Enligt
kommitténs mening kan de ändringsmöjligheter som alltså finns redan
nu godtas även för den nya lagstiftningens del, men att tillerkänna
förrättningsmännen vidsträcktare befogenheter synes inte tillrådligt. Mest
tilltalande kan synas vara att ta upp uttryckliga bestämmelser i ämnet i
lagen. Dessa måste emellertid bli tämligen vidlyftiga bl. a. därför att fullt
likartade regler inte kan meddelas beträffande alla slag av förrättningsbeslut,
och ändå riskeras att regleringen blir onödigt stel. Med hänsyn härtill
och till den omständigheten att samma problem blivit löst i gällande
rätt utan särskilda lagregler bar kommittén funnit sig böra avstå från
att föreslå några bestämmelser. Rättstillämpningen får i stället avgöra,
när ändringsrätt bör föreligga. Kommittén utgår emellertid från alt förrättningsmännen
hädanefter skall ha i stort sett samma möjligheter att
ändra beslut som enligt det anförda f. n. tillkommer dem. Vidare förutsätts
att ett frångående av vad som tidigare beslutats under förrättningen bör
ske på det sättet att ett nytt beslut av motsvarande slag meddelas. Att
mindre avvikelse från fastighetsbildningsbeslut kommer att tillåtas även i
andra än nu angivna fall och utan att nytt sådant beslut behöver avkunnas
framgår av 27 §.
Remissyttrandena. I några yttranden berörs spörsmålet om den finansiella
planläggningen av förrättningen. Lantbruksnämnden i Uppsala län framhåller
sålunda att frågan om fastighetsbildningsprocessens finansiering
ofta har en avgörande inverkan på genomförandet. Ett beslut från lantbruksnämnden
om medverkan med ekonomiskt stöd kan sålunda bli just
den stimulans, som fordras för att sakägarna mera allmänt skall sluta upp
kring ett fastighetsregleringsprojekt. Det synes därför naturligt att fastighetsbildningsbeslut
och tillståndsbeslut i mera komplicerade ärenden regelmässigt
föregås av en prövning angående statligt ekonomiskt stöd till förrättningskostnader
och genomförandeåtgärder. Hovrätten för Nedre Norrland
understryker vikten av att varje större fastighetsreglering föregås av
en noggrann finansiell planläggning. Detta synes hovrätten särskilt påkallat
när inlösenfrågor aktualiseras, varvid som kommittén påpekat (bet. s.
504) fördelningen av tillgängliga lån och bidrag inte sällan torde bestämma
kretsen av de fastigheter som kan komma i fråga för en förstärkning.
Begreppet fastighetsplan berörs av några remissinstanser. Lantmäteri -
B 267
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
styrelsen uttalar sålunda, att detta begrepp självfallet bottnar i att fastighetsbildningen
i sig innesluter planläggande moment. Därför skulle beteckningen
»fastighetsbildningsplan» måhända ge någon närmare uppfattning
om begreppets innebörd. Denna form är emellertid onödigt tung och kan
därför inte tillrådas. Styrelsen erinrar om att vid laga skifte skall enligt nu
gällande lagstiftning upprättas en s. k. provisionell plan eller skiftesplan
(13 kap. 19 § JDL). En fastighetsplan kan givetvis inte identifieras med
plan enligt byggnadslagstiftningen. Däremot medför de föreslagna reglerna
i 3 kap. att fastighetsplanen kommer att nära ansluta till detaljplan enligt
BL, i den mån sådan plan är fastställd för den jord som det är fråga
om. Detta gäller alldeles särskilt inom område med fastställd tomtindelning,
vilken ju i detta sammanhang kan betecknas som en för fastighetsbildningen
bindande detaljplan. Något motsatsförhållande kan inte uppstå
eftersom fastställda planer i princip skall följas. Allmänt sett får fastighetsplan
anses innefatta en planering och utredning rörande begärd eller
föreslagen fastighetsindelnings utformning, funktionsduglighet och förutsättningar
i övrigt till grund för de överväganden, som resulterar i ett fastighetsbildningsbeslut.
Byggnadsstyrelsen anser att uttrycken fastighetsplan och planläggning
bör utbytas mot andra mer adekvata. När uttrycken tagits in i lagtexten
utan definition och sådan inte finns ens i motiven kan man få den uppfattningen
att här skulle avses sådan planering, som annars skall ske enligt
byggnadslagstiftningens bestämmelser. I varje fall ligger det nära till hands
att allmänheten bibringas en sådan missuppfattning och tror att det är
fråga om officiell planläggning i vedertagen mening.
Kommunal-tekniska föreningen framhåller att begreppet fastighetsplan
i diskussionen vållat missförstånd och misstolkats på olika sätt. Kommittén
har inte lämnat någon klar definition av begreppet men det är enligt föreningens
mening angeläget att en sådan ges. Föreningen har övervägt innehållet
i en sådan definition och därvid kommit fram till att en fastighetsplan
kan definieras såsom planering och utredning rörande begärd eller
föreslagen fastighetsindelnings utformning, funktionsduglighet och förutsättningar
i övrigt till grund för ett fastighetsbildningsbeslut.
Också fastighetsägareförbundet uttalar önskemål om en definition av
begreppet fastighetsplan.
Länsarkitekten i Örebro lån anför kritiska synpunkter på bestämmelsen
om fastighetsplan. Han uttalar att enligt förslaget skall förrättningsmannen
utarbeta en fastighetsplan och om så finnes påkallat därvid samråda med
berörda myndigheter. Det förefaller länsarkitekten uppenbart att inom
fastställd detaljplan bör dylik plan upprättas av byggnadsnämnden, eftersom
fastighetsplanen enbart torde avse att lösa de frågor som berör ett
samhällsekonomiskt bebyggande av kvarteret och sådana frågor helt faller
inom byggnadsnämndens kompetensområde. Bestämmelsen torde också
B 268 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
innebära att det inom område, där detaljplan inte finns, ankommer på
förrättningsmannen att upprätta dylik plan, även om planen och bebyggelsen
skulle innebära tätbebyggelse. Denna form av fastighetsbildning synes
utan tvekan föregripa den planprövning, som vid tätbebyggelse skall
ske enligt BL. En sådan fastighetsplan torde till sin karaktär närma sig det
numera utmönstrade planinstitutet avstyckningsplan, och kan medföra en
återgång till förhållanden som tidigare ansetts olämpliga från bebyggelseregleringssynpunkt.
Med hänsyn till den intensifierade fritidsbebyggelsen
torde en dylik utveckling av planfrågorna böra ses med den största oro.
Betydelsen av samråd i olika situationer framhålls av flera remissinstanser.
Med hänsyn till vikten av samråd i fastighetsbildningsfrågor, som berör
planintressen, ifrågasätter länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län om det
inte i lagtexten och inte bara i anvisningar bör föreskrivas skyldighet för
förrättningsmannen att samråda med berörda myndigheter, när det kan
antas, att fastighetsbildningen kan komma att motverka ett allmänt planintresse.
Hänsyn bör därvid tas inte bara till vederbörligen fastställda planer
och tomtindelningar samt förbud enligt byggnads- och naturvårdslagstiftningen
utan även till av kommun antagna generalplaner och dispositionsplaner,
av lantbruksnämnd uppgjorda rationaliseringsplaner och pågående
planläggningsarbeten.
Lantmäteristyrelsen delar kommitténs uppfattning att en bestämmelse
om samråd bör tas upp i lagtexten och framhåller att det ibland är lämpligt
att infordra skriftligt yttrande. Styrelsen uttalar följande.
Såsom kommittén betonat finns vissa bestämmelser om samrådsförfarande
i gällande lantmäteriinstruktion (jfr 49 och 33 §§), vilken ju dock
endast täcker den statliga sektorn. Samspelet med berörda myndigheter är
så viktigt att starka skäl torde finnas att införa en grundläggande bestämmelse
härom i lagtexten. De kontakter, som kan vara behövliga under en
förrättning, torde väsentligen ha till syfte dels att tillgodose förrättningsmannens
behov av sakuppgifter, råd och rekommendationer, som kan vara
av betydelse såsom underlag för förrättningsbeslut dels att bereda annan
myndighet tillfälle att ge sin mening tillkänna och framföra sina yrkanden
och önskemål i sakfrågan. Samrådet är en form att tillgodose dessa syften.
Stundom är emellertid lämpligare att skriftligt yttrande begärs, exempelvis
i komplicerade fall eller i frågor av större principiell räckvidd. En fördel
med det skriftliga yttrandet är också att erforderliga motiveringar -—• av
kommittén med rätta starkt poängterade (betänkandet s. 241 överst och
266 nederst) — kan bli mera utförliga och noggrant utformade. Båda formerna
bör i princip jämställas, även om samråd — vanligen i muntlig
form —- torde vara avsevärt vanligare än inhämtande av yttrande och normalt
den inledande åtgärden. Styrelsen anser att lagtexten bör förtydligas
och kompletteras i här nämnt avseende: om det finnes påkallat bör sålunda
samråd ske med ifrågavarande myndigheter eller yttrande inhämtas från
dem.
Med hänsyn till samordningsfrågans vikt synes närmare tillämpnings -
B 269
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
föreskrifter om kontakterna med andra myndigheter böra övervägas. I sammanhanget
må även framhållas behovet av ömsesidighet i samrådet. Ej
minst gäller detta förhållandet mellan byggnadsnämnderna och fastighetsbildarna.
Lantbruksnämnden i Örebro lån framhåller att vid jordbruksförrättning,
som inte är av enbart obetydlig omfattning, torde lantbruksnämnden regelmässigt
komma att medverka som kredit- och bidragsgivare och som leverantör
av tillslcottsmark m. m. Med hänsyn härtill torde bestämmelse om
föredragning av fastighetsplan i lantbruksnämnden böra tas in i paragrafen.
Lantbruksnämnden bör även vara representerad vid den rådplägning,
som avses skola ske med sakägarna.
Länsarkitekten i Blekinge län uttalar att erfarenheten visar att samråd,
när det gäller fastighetsbildning, från allmän synpunkt visat sig vara av
stort värde och att många tillrättalägganden kunnat göras och många misstag
undanröjas genom ett enkelt samrådsförfarande. I enlighet härmed
borde därför samråd vara det normala och underlåtas endast i självklara
fall. En något annorlunda formulering av paragrafen är därför enligt länsarkitekten
ett önskemål.
Att samråd vid behov skall ske med myndighet, som är intresserad av
fastighetsbildningsåtgärd, förefaller så självklart att föreskrifter om sådant
bör kunna bortfalla, anser byggnadsstyrelsen samt överlantmätarna i Älvsborgs
och Skaraborgs län. Byggnadsstyrelsen tillägger att den inskränkande
satsen »om det finnes påkallat» synes kunna ge upphov till kontroversiella
tolkningar. Enligt byggnadsstyrelsens uppfattning bör det vara ett
tjänsteåliggande för en befattningshavare att om så behövs ta kontakter
med andra myndigheter och likaså bör det vara ett tjänsteåliggande att se
till att inte samrådsförfarandet överdrivs så att förrättningshandläggningen
onödigt kompliceras och fördröjs. Bestämmelser om samråd synes kunna
meddelas av Kungl. Maj:t. Styrelsen erinrar om att samrådsförfarandet
knappast erbjuder några problem i de fall då fastighetsbildningen omhänderhas
av en kommunal tjänsteman. Det kan förutsättas att denne genom
sin närvaro vid byggnadsnämndssammanträden och sin kännedom om de
allmänna angelägenheterna i övrigt redan i förväg i allmänhet har eliminerat
samrådsbehovet.
Svea hovrätt anför betänkligheter vad gäller möjligheten att meddela
fastighetsbildningsbeslut, innan alla tekniska göromål och erforderliga värderingar
utförts. Ett sådant beslut kan enligt hovrättens mening ibland
vara till olägenhet för sakägare. Denne har sannolikt ibland svårt att ta
ställning till om han bör godta beslutet, förrän ytterligare värderingar
skett. Olika moment i en förrättning hänger nämligen ofta samman på sådant
sätt att en sakägare kan ha svårt att ta en definitiv ståndpunkt till
vissa åtgärder innan helhetsresultatet framträtt. Sådana svårigheter får i
förekommande fall vägas mot fördelarna för övriga sakägare och för för
-
B 270 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
rättningshandläggningen som sådan, innan fastighetsbildningsbeslut meddelas
enligt tredje stycket. Olägenheter av antytt slag gör sig gällande i
huvudsak först om förrättningsmännen enligt 16: 1 tredje stycket av
kommittéförslaget förordnar att särskild fullföljd mot beslutet skall äga
rum. Hovrätten har dock såsom anförs vid 16: 1 den uppfattningen, att
sakägare är eller bör vara oförhindrad att fullfölja talan med anledning av
sådant förordnande med yrkande allenast att förordnandet som sådant
skall undanröjas. Bara under förutsättning att sådan fullföljdsrätt finns
anser hovrätten att den grundsats som kommit till uttryck i tredje stycket
första punkten kan godtas. Beträffande avfattningen föreslår hovrätten
dock att ordet »erforderliga» — som inte finns i motiven (bet. s. 267) —
får utgå, eftersom åtminstone graderingsvärderingen alltid i erforderlig
utsträckning måste ha skett före fastighetsbildningsbeslutet.
Departementschefen. I paragrafens inledning slås fast att fastighetsbildningsmyndigheten
har att sörja för en fullständig utredning i ärendet.
Detta utesluter givetvis inte att utredningsarbetet kan i viss utsträckning
ha vidtagits redan innan fastighetsbildningsärendet anhängiggjorts hos
myndigheten. Särskilt i sådana fall som gäller fastighetsbildning inom
exploateringsområden kan t. ex. genom kommunens försorg mycket av
utredningsarbetet vara förberett. Myndighetens arbete kommer då närmast
att bli en formell kontroll och granskning av arbetet, vilket gör att fastighetsbildningsproceduren
kan ske mycket snabbt.
I några remissyttranden har understrukits vikten av att en finansiell utredning
sker. Jag vill instämma i detta. Den finansiella planläggningen
bör ske på ett så tidigt stadium av förrättningen som möjligt och avse ett
klarläggande av de ekonomiska förutsättningarna för och konsekvenserna
av fastighetsbildningen. Vid undersökningen av de ekonomiska förutsättningarna
kommer särskilt frågan om statligt stöd i blickpunkten. I den finansiella
planläggningen ingår också klarläggande av fastighetsekonomiska och
privatekonomiska konsekvenser av företaget. Jag vill särskilt peka på skattefrågorna,
som i allmänhet är av stor betydelse för sakägarna. Slutligen
hör till den finansiella planläggningen en beräkning av kostnaderna för
förrättningen. Den finansiella planläggningen är i allmänhet av betydelse för
sakägarnas ställningstaganden i skilda sammanhang, varför det är angeläget
att de får fullständiga informationer i hithörande spörsmål. När
opinionsundersökning i samband med fastighetsreglering skall äga rum, bör
sålunda sakägarna ha möjlighet att grunda sitt ståndpunktstagande på
en allsidig bedömning av bl. a. de finansiella frågorna.
Om hinder mot den sökta fastighetsbildningsåtgärden inte föreligger,
skall myndigheten utarbeta den fastighetsplan som kan behövas för att
genomföra åtgärden. Som kommittén framhållit kräver tillåtlighetsprövningen
i många fall planmässiga överväganden. Den i paragrafen medde
-
B 271
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
lade föreskriften får inte förstås så, att den skulle innefatta hinder för att
sätta i gång planarbetet innan tillåtlighetsprövningen skett. Det är emellertid
av ekonomiska skäl angeläget att myndigheten i tveksamma fall inte
lägger ner ett omfattande arbete på planeringen förrän tillståndsfrågan kan
anses klarlagd. Jag vill påpeka att enligt 31 § får fastighetsbildningsmyndigheten
inställa förrättningen — efter att ha konstaterat att hinder föreligger
mot fastighetsbildningen — innan utredningen i ärendet slutförts.
Förrättningen kan alltså inställas också innan planarbetet påbörjats.
Flera remissinstanser har berört det i lagtexten införda begreppet fastighetsplan.
De farhågor som framförts från något håll att begreppet fastighetsplan
skulle kunna leda till förväxling med planinstituten i byggnadslagstiftningen
anser jag ogrundade. Det förhåller sig ju inte så att planbegreppet
förekommer bara i byggnadslagstiftningen utan det används
också inom många andra områden av samhällslivet. Även inom områden
med anknytning till fastighets väsendet förekommer planbegreppet (t. ex.
täktplan enligt 19 § naturvårdslagen), utan att olägenheter uppkommit av
det.
Vid remissbehandlingen har också anmärkts att kommittén inte definierat
begreppet fastighetsplan. Med hänsyn till begreppets syfte skulle jag
vilja definiera det som ett förslag till fastighetsindelning, vilket är avsett
att läggas till grund för fastighetsbildningsbeslutet. Som lantmäteristyrelsen
påpekat skulle måhända beteckningen »fastighetsbildningsplan» vara
mera adekvat. Jag anser emellertid inte att det finns tillräckliga skäl att
här avvika från kommitténs förslag.
Fn länsarkitekt har vid remissbehandlingen berört vissa situationer, då
enligt hans mening fastighetsplan inte bör få upprättas av fastighetsbildningsmyndigheten.
Med anledning av vad som anförs i yttrandet vill jag
framhålla, att fastighetsplan enligt denna paragraf skall utarbetas, om och
i den mån det fordras för att genomföra fastighetsbildningen. Frågan om
förhållandet mellan de i byggnadslagstiftningen reglerade planinstituten
och fastighetsbildningen behandlas i 3 kap. Där berörs också de särskilda
problem som tagits upp i remissyttrandet. I detta sammanhang vill jag
bara framhålla att de i yttrandet berörda frågorna närmast hänger samman
med tillåtlighetsprövningen. Om det vid denna visar sig att det inte
finns något hinder mot den begärda fastighetsbildningen, får fastighetsplan
enligt förevarande lagrum upprättas.
Kommittén har föreslagit att i lagtexten tas in en bestämmelse om att
fastighetsbildningsmyndigheten skall samråda med andra myndigheter vilkas
verksamhetsområde berörs av fastighetsbildningsåtgärden. Visserligen
är ett sådant samråd tämligen självklart, men jag anser det vara av så central
betydelse för förrättningsförfarandet att en uttrycklig bestämmelse
bör tas upp i lagen. Detaljerade föreskrifter om de former i vilka samrådet
skall drivas eller om de myndigheter med vilka samråd skall ske har
B 272
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
däremot inte sin plats i lagen. Fastighetsbildningsmyndigheten bör ha fria
händer att förfara efter vad som är lämpligt i det särskilda fallet. Ofta är
en muntlig kontakt mellan förrättningslantmätaren och en tjänsteman hos
den berörda myndigheten tillräcklig. I andra fall kan det vara ändamålsenligt
att kalla en representant för annan myndighet till ett förrättningssammanträde.
En samrådsform som har stor praktisk betydelse är förrättningslantmätarens
deltagande i byggnadsnämndens sammanträden. Fastighetsbildningsmyndigheten
är givetvis oförhindrad att låta samrådet få den
formen att ett skriftligt yttrande begärs från den andra myndigheten. En
särskild bestämmelse om detta anser jag inte behövlig.
Av stor betydelse blir givetvis samrådet med lantbruksnämnden, vilket
jag redan tidigare berört. Samarbetet mellan lantmäteriet och lantbruksnämnderna
är redan nu väl utvecklat och såvitt jag har mig bekant fungerar
det väl i praktiken. Strävandena att organisatoriskt reglera samordningen
mellan lantmäteriet och lantbruksnämndens verksamhet har fullföljts
bl. a. genom 1967 års instruktion för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna.
Enligt 50 § i instruktionen bör på begäran av lantbruksnämnden
ärende föredras av överlantmätaren eller annan lantmätare som
denne utser, om ärendet i större utsträckning inrymmer lantmäteritekniska
spörsmål eller har anknytning till större fastighetsreglering, som organiserats
av lantmäteriet. Denna föreskrift synes mig väl tillgodose de behov för
samrådets utformning som kommit till uttryck i remissyttrandet från lantbruksnämnden
i Örebro län. Jag vill dock understryka att även andra vägar
för samråd kan finnas. Någon särreglering behövs emellertid inte i förevarande
sammanhang.
Behovet av samråd är framträdande också i fråga om byggnadsnämnden.
Genom särskilda bestämmelser är sörjt för att byggnadsnämnden skall underrättas
om förrättning. Eftersom sådana underrättelser har en viss rutinkaraktär,
kan det lätt inträffa att nämnden förbiser att den kan ha intressen
att bevaka vid förrättningen. Det är därför angeläget att fastighetsbildningsmyndigheten
vid behov samrådsvis gör nämnden uppmärksam på de
särskilda problem som är aktuella i det enskilda fallet. Vid fastighetsreglering
är, såsom framgår av bestämmelserna i 5 kap., ett samråd med
byggnadsnämnden en förutsättning för vissa regleringsåtgärder angående
rivning av byggnad m. m. Samrådet bör ske ömsesidigt.
Andra stycket innehåller bestämmelser om fastighetsbildningsbeslut. Som
kommittén har framhållit skall sådant beslut innehålla fastighetsbildningsmyndighetens
yttrande i fråga om byggnadsreglerande åtgärder och inlösen
i samband med fastighetsreglering. Enligt 12: 13 i departementsförslaget
skall fastställelse av företrädesordning ske i fastighetsbildningsbeslutet, om
sammanläggning genomförs på grundval av sådan.
Med anledning av vad Svea hovrätt uttalat i anslutning till bestämmelserna
i tredje stycket vill jag hänvisa till vad som uttalats vid 15: 3 i de
-
B 273
Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969
partementsförslaget. Om en sakägare anser att ett delbeslut motverkar en
ändamålsenlig förrättningshandläggning, kan han, när myndigheten förordnat
om särskild fullföljd mot beslutet, besvära sig med yrkande att beslutet
undanröjs.
Delbeslut bör enligt min mening användas med stor försiktighet. Jag vill
särskilt understryka kommitténs uttalande att beslutets återverkningar
måste kunna klart överblickas. Betydelsen härav blir än mera framträdande
mot bakgrunden av de återkallelseregler som gäller enligt departementsförslaget.
Rätt till återkallelse finns nämligen inte sedan delbeslutet vunnit
laga kraft.
26 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillståndsbeslut.
Kommittén. Till grund för bestämmelserna i denna paragraf ligger uppfattningen
att det är önskvärt att beslut om tillstånd till fastighetsbildningen
kan meddelas under ett relativt tidigt stadium av förrättningen. Behovet
av sådant beslut synes främst göra sig gällande vid förrättningar av stor
omfattning liksom också vid andra tillfällen, då det visar sig nödvändigt
att lösa tillståndsfrågan för att ett slutligt avgörande rörande fastighetsbildningen
i viss del skall kunna vinnas under pågående förrättning. Vid
avfattningen av paragrafen har kommittén sökt ange vissa riktlinjer för
bedömningen av när tillståndsbeslut sålunda bör förekomma, men samtidigt
har man strävat efter att inte begränsa förrättningsmännens handlingsfrihet
alltför hårt.
Ett villkor för att tillståndsbeslut skall få meddelas bör enligt kommittén
vara att frågan om tillåtligheten skall allsidigt kunna bedömas. Detta innebär
en ofrånkomlig begränsning av möjligheterna att meddela tillståndsbeslut
men torde vanligen inte lägga hinder i vägen för en tillämpning av
detta institut. Även vid fastighetsreglering lär tillåtlighetsfrågan tämligen
lätt kunna bedömas på förhand, om ett klart dokumenterat regleringsbehov
föreligger. I andra fall, dvs. då regleringsbehovet inte är lika framträdande,
kan det däremot bli nödvändigt med visst planläggningsarbete, vilket
emellertid sällan torde behöva drivas längre än att en mycket schematisk
fastighetsplan upprättas. Om det i visst fall skulle visa sig nödvändigt
eller lämpligt att i något avseende utföra en mera detaljerad planläggning,
kan det ändå vara till fördel med ett tillståndsbeslut, förutsatt dock
att detaljplanläggningen i övriga avseenden representerar ett vidlyftigt
arbete som tills vidare bör anstå. I sådant fall kan det t. o. m. vara fördelaktigt
att redan i samband med tillståndsbeslutet redovisa resultatet av den
verkställda detaljplanläggningen genom ett partiellt fastighetsbildningsbeslut
och på så sätt binda fastighetsbildningen i vissa delar.
Om fastighetsbildningen kommer att påverka indelningen i förvaltningsområden,
kan administrativ prövning enligt 3: 15 bli nödvändig. Av skäl,
18 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 274
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969
som närmare utvecklas vid 41 §, är det inte möjligt att låta denna prövning
äga rum före tillståndsbeslutets meddelande. Villkoret att fastighetsbildnings
tillåtlighet skall kunna bedömas allsidigt för att tillståndsbeslut skall
få meddelas kan alltså inte upprätthållas i sådant fall. I andra stycket avparagrafen
har en härav föranledd undantagsbestämmelse upptagits. Självfallet
kan ett tillståndsbeslut, som meddelas före den administrativa prövningen,
inte få lända till efterrättelse, om det vid den följande prövningen
visar sig att fastighetsbildningen inte kan tillåtas. En uttrycklig föreskrift
härom har tagits upp i samma stycke.
Till sist framhåller kommittén, att det vid meddelande av tillståndsbeslut
alltid är av vikt att beslutet noga anger vilken åtgärd beslutet avser. Vid
fastighetsreglering som har till syfte att åstadkomma en allmän förbättring
av fastighetsbeståndet inom ett visst område måste alltså områdets
utsträckning kunna utläsas av beslutet. Om tillståndsbeslut kombineras
med partiellt fastighetsbildningsbeslut, bör en gemensam avfattning av
båda besluten vara tillåten, under förutsättning att det tydligt framgår att
förrättningsmännen inte bara meddelar tillstånd till fastighetsbildningen
utan också med bindande verkan uttalar sig om hur denna i viss del skall
genomföras.
Remissyttrandena. Svea hovrätt ifrågasätter om inte en något mer ingående
reglering av användningen av tillståndsbeslut enligt 26 § bör övervägas och
beslutets rättsverkningar utförligare belysas. Hovrätten framhåller att reglerna
om tillståndsbesluts användning är kortfattade och att innebörden
och rättsverkningarna av ett sådant beslut inte heller framgår fullt klart
av motiven. Beslutet skall enligt lagtexten innefatta ett avgörande av tillåtligheten
av »fastighetsbildningen». I det fall att denna är att hänföra till
den större typen av regleringar som avser att »inom ett område åstadkomma
så ändamålsenliga fastighetsförhållanden som omständigheterna medgiva»
liksom då fråga är om klyvning kommer tillståndsbeslutet att innebära
att en omreglering av visst i beslutet angivet område respektive klyvning
av viss fastighet lagligen kan ske och skall utföras med eftersträvande
av ett så gott slutresultat som möjligt. Om »fastighetsbildningen» däremot
är av den i 5: 1 angivna mindre typen, dvs. bara syftar till att »i visst begränsat
avseende förbättra fastighetsbeståndet», varvid sökanden skall i
ansökningen ha angett vilken åtgärd han önskar genomförd, uppställer
sig frågan vad som genom tillståndsbeslutet blivit rättskraftigt avgjort rörande
denna ännu inte i detalj utformade fastighetsbildning. Uttalanden i
tillståndsbeslutet om hur fastighetsbildningen skall genomföras blir nämligen
inte bindande för den fortsatta handläggningen (bet. s. 264). Frågan
aktualiseras om sedermera fastighetsbildningsbeslutet överklagas med påstående
att fastighetsbildningen såsom den slutligen genomförts inte är tilllåtlig.
En mot fullföljdsyrkandets upptagande gjord invändning att tillåt
-
B 275
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ligheten av »fastighetsbildningen» redan prövats bemöts kanske av klaganden
med att den slutliga fastighetsbildningen genomförts med avvikelse
från den i tillståndsbeslutet förutsatta fastighetsbildningen, en fråga som
domstolen inte torde kunna underlåta att gå in på. Denna oklarhet rörande
tillståndsbeslutets rättsverkningar kan befaras lända enskild till förfång
och vålla domstolarna tolkningssvårigheter. Hovrätten påpekar också att
något institut liknande möjligheten att meddela tillståndsbeslut inte förekommer
vid ägoutbyte enligt gällande rätt.
Lantbruksnämnden i Uppsala län vitsordar behovet av en föreskrift, som
ger förrättningsmannen möjlighet att avge delbeslut om tillstånd till fastighetsbildning,
fastän en mera detaljerad fastighetsplan inte upprättats.
Det torde inte sällan bli nödvändigt att innan mera omfattande arbeten
med detaljplanläggningen sätts i gång ha en garanti för att en ifrågasatt fastighetsbildning
är tillåtlig.
Departementschefen. I kommittéförslaget har inte närmare berörts vad tillståndsprövningen
skall avse. Ett klarläggande av detta får anses av värde
för att innebörden och verkan av ett tillståndsbeslut skall kunna bedömas.
Vad som omfattas av tillståndsprövningen kan inte entydigt anges för
samtliga slag av fastighetsbildning. För all fastighetsbildning enligt FBL
gäller de i 3 kap. upptagna bestämmelserna om villkor för fastighetsbildning.
Tillståndsprövningen måste i första hand innefatta ett ställningstagande
som innebär att fastighetsbildningen är möjlig med hänsyn till
dessa bestämmelser. Prövningen stannar emellertid inte vid detta, utan
skall också omfatta de särskilda villkor som gäller för varje särskilt fastighetsbildningsinstitut.
Beträffande fastighetsreglering skall tillståndsprövningen omfatta en undersökning
om de i 5: 4, 5, 7 och 8 angivna villkoren är uppfyllda. Prövningen
enligt 5: 4 gäller båtnadsvillkoret. Om regleringen är av sådan beskaffenhet,
att opinionsundersökning skall företas enligt 5: 5, skall denna
äga rum i samband med tillståndsprövningen. Om regleringen gäller bebyggd
mark, skall tillåtlighetsprövningen också avse bestämmelserna i 5:7. De
i 5: 8 föreskrivna villkoren för fastighets utformning och sammansättning
är också av sådan beskaffenhet att de kan inverka på tillståndsfrågan.
Huruvida fastighetsbildningsmyndigheten redan vid tillståndsprövningen
skall ta ställning till frågor om bildande av samfällighet och om servitut
måste bedömas med hänsyn till syftet med ansökningen. Samfällighetsoch
servitutsbildning är i allmänhet sådana detaljer i fastighetsbildningen
som inte omedelbart inverkar på bedömningen av tillståndsfrågan. I vissa
fall kan emellertid ansökningens syfte vara sådant, att ett ställningstagande
till de materiella villkoren i 6 eller 7 kap. måste ske redan i samband
med tillståndsprövningen. Detta gäller givetvis i första hand när sökanden
uttryckligen yrkat bildande av samfällighet eller servitut. Även om
B 276
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
sådant yrkande inte framställts kan emellertid ansökningens syfte vara
sådant, att tillstånd till den begärda regleringen är direkt beroende av om
samfällighet eller servitut kan bildas. Också i sådant fall måste myndigheten
gå in på en prövning enligt 6 och 7 kap. Det nu sagda gäller i tillämpliga
delar också beträffande inlösen enligt 8 kap.
Vid tillståndsprövningen i avstycknings- och klyvningsärenden skall
myndigheten ta ställning till de materiella bestämmelserna i 10: 1—3 resp.
11:1—3.
Tillståndsbeslut i sammanläggningsärenden kan enligt min mening knappast
komma i fråga. De materiella förutsättningarna för sammanläggning
kan inte i sin helhet bedömas förrän fastighetsbildningsmyndigheten fått
yttrande från inskrivningsmyndigheten. Sedan sådant yttrande kommit in,
skall förrättningen företas till slutlig handläggning. Av praktiska skäl är
det viktigt att fastighetsbildningsbeslutet meddelas så snart som möjligt.
Med hänsyn härtill bör det inte finnas utrymme för att meddela särskilt
tillståndsbeslut.
Sedan tillståndsbeslutet vunnit laga kraft, skall en vidare prövning av
förrättningens tillåtlighet i de avseenden som varit föremål för bedömande
inte ske. Detta gäller givetvis i första hand beträffande den fortsatta förrättningshandläggningen.
Om talan fullföljs mot ett fastighetsbildningsbeslut,
som vid förrältningshandläggningen föregåtts av särskilt tillståndsbeslut,
kan domstolen inte gå in i prövning av de frågor som avgjorts genom
tillståndsbeslutet.
Det ligger i sakens natur att fastighetsplanen och innehållet i fastighetsbildningsbeslutet
inte kan vara klara, när tillståndsbeslutet meddelas. Åtskilligt
av planarbetet och de övriga förberedande arbeten, som behövs för
att ett fullständigt fastighetsbildningsbeslut skall kunna meddelas, förutsätts
återstå när det särskilda tillståndsbeslutet kommer till. Av tillståndsbeslutet
måste med full tydlighet framgå vilken fastighetsbildning beslutet avser.
Det får inte råda någon tvekan om sambandet i det avseendet mellan tillståndsbeslutet
och fastighetsbildningsbeslutet. Som kommittén framhållit
får tillståndsbeslut inte meddelas om inte tillståndsfrågan kan bedömas
allsidigt. Uttrycklig föreskrift därom torde dock inte behöva meddelas.
Att tillståndsprövningen måste anknytas till ansökningen har jag förut
framhållit. Om ansökningen innehåller bestämda yrkanden, gäller tillståndsprövningen
ett ställningstagande till just dessa yrkanden. Särskilt vid fastighetsreglering
är det emellertid tänkbart att ansökningen är mera allmänt
hållen. Om så är fallet måste förrättningens omfattning och syfte
preciseras så, att det klart framgår vilken fastighetsbildning tillståndsbeslutet
gäller. En tolkning av ansökningens syfte är i regel nödvändig. Om
exempelvis en fastighetsägare begär avstyckning av ett visst antal tomtplatser
inom ett angivet område men myndigheten finner att endast en del
B 277
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
av det begärda antalet kan utläggas, måste tillståndsfrågan bedömas med
hänsyn till den vikt sökanden fäster just vid antalet tomter.
I paragrafen har angetts att tillståndsbeslut får meddelas, om detta är
lämpligt med hänsyn till förrättningens omfattning eller andra särskilda
omständigheter. Uppenbarligen har det varit kommitténs avsikt att tillståndsbeslut
skall meddelas bara när det finns särskilda skäl till det. Även
enligt min mening bör uppdelning av förrättningsbesluten ske sparsamt.
Det bör i allmänhet kunna fordras att påtagliga förrättningstekniska fördelar
skall kunna vinnas genom uppdelningen. Jag vill särskilt understryka
vikten av att myndigheten är uppmärksam på om uppdelningen medför
svårigheter för sakägarna att ta ställning till tillståndsfrågan utan att ha
möjlighet att bedöma förrättningsresultatet i hela dess vidd. Om sakägare
anser att tillståndsbeslutet motverkar ändamålsenlig handläggning, är han
liksom i fråga om delbeslut i fastighetsbildningsfråga oförhindrad att besvära
sig med yrkande att beslutet upphävs.
Det ligger i sakens natur att ett tillståndsbeslut måste gå i positiv riktning
och alltså innebära att tillstånd till fastighetsbildningen lämnas. Om tillståndsprövningen
utmynnar i att hinder mot fastighetsbildningen föreligger,
skall förrättningen enligt 31 § helt eller delvis inställas.
I sista stycket av paragrafen behandlas de speciella problem, som uppkommer
när fastighetsbildningen inverkar på en administrativ gräns. Bestämmelserna
stämmer överens med kommitténs förslag.
27 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om utstakning och utmärkning
av gräns.
Kommittén. Bestämmelser om utförande av de tekniska göromålen hav i
allmänhet sin plats i tillämpningsförfattning. Vissa lagregler i detta ämne
kan emellertid inte undvaras. Bl. a. måste i lagen regleras hur de gränser
som tillkommer genom fastighetsbildningen skall utläggas på marken.
Detta sammanhänger med principen att en i laga ordning på marken utmärkt
gräns i regel skall för framtiden lända till efterrättelse, även om
den inte stämmer överens med vad förrättningshandlingarna utvisar.
JDL innehåller inte fullt enhetliga regler om hur gränser, som tillskapats
eller bestämts genom förrättningsåtgärd, skall utläggas på marken, påpekar
kommittén. Vid laga skifte skall lantmätaren, när skiftesläggningen
fullständigt utförts, vid sammanträde med delägarna utvisa ägolotterna
på kartan och därefter på tid, som tillkännagetts för delägarna, i noggrann
överensstämmelse med kartan på marken utmärka gränserna mellan lotterna
på sätt särskilt är stadgat (13 kap. 22 §). Först sedan utmärkningen
verkställts, kan skiftet avslutas. Beträffande avstyckning gäller att lantmä
-
B 278
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960
taren skall på marken utstaka samt på föreskrivet sätt utmärka genom
avstyckningen tillkomna gränser (19 kap. 20 §), varefter förrättningen får
avslutas. Vad till sist angår gränsbestämning kan nämnas, att gräns skall
när så behövs vara utstakad innan rågrannarna får ingå förening om dess
sträckning, samt att förrättningsmännen, när förening inte träffas, skall
besluta om sträckningen och i överensstämmelse med beslutet utstaka gränsen,
när så behövs (7 kap. 3 och 4 §§). Sedan gränsen blivit bestämd, skall
lantmätaren på tydligt och varaktigt sätt utmärka den på marken (7 kap.
6 §). Denna bestämmelse innebär att lantmätaren har frihet att verkställa
utmärkning antingen under själva förrättningen eller också efter dess avslutande,
i vilket fall han skall kunna vänta till dess gränsbestämningen
vunnit laga kraft och fastställts (se prop. 1951: 159 s. 62 NJA II 1952 s.
107).
Kommittén har vid övervägande av motsvarande problem för den nya
lagstiftningens del funnit sig böra uppställa den huvudregeln att gränser,
som tillkommer genom fastighetsbildning -—- och som sådana anses även
gränser, vilka erhåller ändrad sträckning -—- skall i behövlig omfattning
utstakas och utmärkas under själva förrättningen. Även om det i allmänhet
är mest fördelaktigt att utföra dessa göromål samtidigt och i anslutning
till övriga förrättningsarbeten, kan det ibland vara önskvärt att utmärkningen
får anstå tills ett slutligt avgörande om gränssträckningarna
kommit till stånd. Med den utformning som 25 § tredje stycket erhållit enligt
kommitténs förslag behövs inte någon särskild regel för att detta skall
åstadkommas. Fastighetsbildningsbeslutet kan ju meddelas före utmärkningen,
t. o. in. före utstakningen, och arbetena med utmärkningen kan
verkställas efter beslutets lagakraftvinnande men före förrättningens avslutande.
Det kan emellertid innebära en onödig omgång att enbart för att
undvika utmärkning av gräns, vars läge inte blivit slutligt avgjort, behöva
meddela fastighetsbildningsbeslutet under pågående förrättning och invänta
dess lagakraftvinnande, vilket kan medföra ett avsevärt dröjsmål
med förrättningen. Utmärkningen bör därför, om det finnes lämpligt i det
enskilda fallet, kunna uppskjutas till efter avslutandet på samma sätt som
kan ske vid gränsbestämning. Lantmätaren, som har att utan medverkan
av gode män svara för utförandet av tekniska arbeten, skall i händelse av
sådant uppskov utsätta särskild tid för utmärkningen samt underrätta sakägarna
därom. Vidare skall uppgift om utmärkningen och vad som förekommit
därvid biläggas förrättningsakten. Denna uppgift är av stor betydelse
dels för den händelse sakägare är missnöjd med utmärkningen och
han för särskild talan mot den, dels för en framtida bedömning av frågan
om gränserna blivit i laga ordning utmärkta och var gränsmärkena satts ut.
Någon motsvarande möjlighet att uppskjuta utstakningen bör enligt kommittén
inte finnas. Gränser som tillkommer genom fastighetsbildningen
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969 B 279
skall alltså före förrättningens avslutande alltid vara utstakade i behövlig
omfattning. Det kan t. o. m. ifrågasättas om inte skyldighet bör föreskrivas
att verkställa utstakningen i nära anslutning till meddelandet av fastighetsbildningsbeslutet,
när detta sker under pågående förrättning, så att sakägarna
lättare skall kunna bedöma om de skall låta sig nöja med beslutet
eller särskilt överklaga det. En sådan skyldighet skulle emellertid kunna
innebära stora olägenheter och har därför inte införts. I stället har genom
särskilda regler sörjts för att sakägarna ändå skall kunna få tillräckligt ingående
kännedom om vad beslutet innebär i fråga om gränsernas sträckning
på marken.
Vare sig utstakningen sker före eller efter fastighetsbildningsbeslutet är
det enligt kommittén uppenbart att de utstakade gränssträckningarna skall
stämma överens med beslutet. Om beslutet enligt huvudregeln i 25 § andra
stycket meddelas vid slutet av förrättningen och alltså efter det utstakningen
ägt rum, torde sådan överensstämmelse automatiskt uppkomma
genom att beslutet då hänför sig till karta, som återger gränserna i deras
utstakade sträckning. I andra fall åter, då utstakningen alltså äger rum
efter beslutets meddelande, kan det lätt inträffa att avvikelser uppkommer,
som kräver rättelse av utstakningen. Sådan rättelse kan många gånger
medföra ett ganska betydande arbete. Dessutom förhåller det sig inte sällan
så, i varje fall om avvikelsen är obetydlig, att sakägarna själva knappast
har något intresse av att utstakningen jämkas till full överensstämmelse
med fastighetsbildningsbeslutet. Det för dem mest väsentliga är kanske
att de likvider som kommer i fråga blir beräknade på grundval av den
fastighetsindelning som blir för framtiden gällande eller med andra ord
den indelning som de på marken utlagda gränserna utvisar. På grund
härav har kommittén ansett sig böra medge att utstakning, som i mindre
mån avviker från fastighetsbildningsbeslutet, inte skall behöva rättas, om
rättelsen skulle medföra kostnad, som inte står i skäligt förhållande till
den betydelse det kan ha för sakägare att fastighetsbildningen genomförs
i full överensstämmelse med beslutet. Till följd härav kan det alltså inträffa
att ett lagakraftvunnet fastighetsbildningsbeslut inte helt kommer
att lända till efterrättelse. Detta förhållande bör givetvis komma till uttryck
i förrättningshandlingarna, och det sker dels genom att den i 28 § angivna
beskrivningen återger den i verkligheten genomförda fastighetsindelningen,
dels genom att de slutligen gällande gränserna blir inlagda på förrättningskartan.
Paragrafen är så avfattad att den inte gäller gränser bara mellan fastigheter.
Om fastighetsbildningen innebär att särskilt område för utövning av
servitut tillskapas eller ändras, bör gränserna för detta område kunna behandlas
på motsvarande sätt som fastighetsgränserna.
Det rent tekniska förfarandet vid utstakningen och vid utmärkningen,
B 280
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
som ju alltid skall ske i full överensstämmelse med utstakningen, är avsett
att regleras i mätningsförordningen den 17 december 1920 (nr 850) eller
motsvarande författning.
Remissyttrandena. Lantmäteristgrelsen tillstyrker kommittéförslaget.
Svea hovrätt framhåller att gränsutmärkning, som sker efter avslutad
förrättning, inte torde utgöra en särskild förrättning utan snarare är att
anse som ett fortsättande av den avslutade. Vad som förekommer vid utmärkningen
skall nämligen antecknas i akten till den avslutade förrättningen.
Det är dock i viss mån ovisst om ett under förrättning träffat beslut
om särskild ordning för att överbringa meddelande till sakägarna gäller
även vid efterföljande gränsutmärkning, så att underrättandet enligt
27 § kan ske i sålunda beslutad ordning. Ovissheten bör på något sätt undanröjas.
Vikten av att andra stycket tillämpas sparsamt betonas av skogsindustriernas
samarbetsutskott. Vidare bör enligt utskottet beslut om att utmärkning
skall anstå särskilt antecknas i protokollet. Därigenom kan registerförarens
uppmärksamhet riktas på förhållandet, och han kan kontrollera
att åtgärden verkligen kommer till stånd.
Kommunal-tekniska föreningen framhåller att utmärkande — i varje
fall ett mera varaktigt sådant — av fastighetsgränser inom områden med
detaljplan av praktiska skäl ofta måste anstå till relativt lång tid efter fastighetsgränsernas
tillkomst. Byggnads- och anläggningsarbeten av olika
slag spolierar nämligen i mycket stor utsträckning de märken eller markeringar
som först satts ut. Den föreslagna möjligheten att göra utmärkningen
i efterhand måste därför betecknas som ändamålsenlig. Det kan t. o. in.
ifrågasättas om det inte inom områden med finmätt stomnät, där i förhållande
till detta inmätta, senare förstörda gränspunkter med mycket stor
säkerhet kan återställas till överensstämmelse med förutvarande lägen,
skulle kunna accepteras en sådan ordning, att utmärkande av fastighetsgräns
i efterhand skulle kunna ske inte endast en utan flera gånger. Därigenom
skulle de förnyade utmärkanden av fastighetsgränser, som nu inom
städer och andra tätorter utförs såsom »uppdrag», kunna få en mera officiell
prägel och genom direkt anknytning till den förrättning, genom vilken
gränsen tillkommit eller bestämts, även få större värde.
En komplettering av bestämmelserna i förslaget föreslås av överlantmätaren
i Jönköpings län. överlantmätaren framhåller att inom områden som
exploateras för bebyggelse förstörs ofta såväl polygon- som gränspunlctsmarkeringar
t. ex. vid vägbyggnad och nedläggande av ledningar. Från lantmäteriets
synpunkt vore det därför mest praktiskt om man kunde vänta
med fastighetsbildningen till dess vägar byggts och ledningar dragits. Ett
sådant dröjsmål är emellertid ofta till sådant hinder för sakägarna, att det
inte kan tillåtas. För detta fall innebär det givetvis en rationalisering om
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 281
gränspunktsmarkeringen kan uppskjutas till efter förrättningens avslutande.
Emellertid kvarstår för det fall att de tillfälliga markeringarna av
gränspunkterna förstörts, att en andra utstakning av gränserna måste ske
med större precision än den första. För den första utstakningen gäller noggrannhetskravet
i 6 kap. 42 § andra punkten mätningsförordningen och för
den andra utstakningen det strängare noggrannhetslcravet i femte punkten
samma paragraf. Detta innebär givetvis ett ökat arbete. I de fall då stomnätet
måste rekonstrueras föranleds merarbetet inte bara av att utstakningen
måste ske med större precision utan också av att nya utstakningsdata
måste beräknas numeriskt. Byggnadskostnaderna torde ofta i inte
oväsentlig grad kunna nedbringas, om fastighetsbildningen och registreringen
av denna kan ske snabbt och därigenom ett byggnadsföretag kan
påbörjas tidigare eller »dyrare» lån kan ersättas av »billigare». Det torde
därför ofta vara ett väsentligt intresse för sakägarna att den del av lantmäteriets
arbete som leder fram till fastighetsregistrering kan utföras
utomordentligt snabbt. Likaså är det givetvis från kostnadssynpunkt ett
sakägarintresse att lantmäteriets arbete med visst uppdrag kan nedbringas
så mycket som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.
Under hänvisning till det anförda föreslår överlantmätaren att 27 § kompletteras
med en bestämmelse av den innebörden att numeriskt angivande
av gränspunkts läge samt definitiv arealangivelse skall få anstå till efter
förrättningens avslutande, om sakägare begär det och det finnes lämpligt.
Vidare bör uppgifter om definitiva arealer översändas till sakägare och
registerförare, så snart beräkning av arealerna skett.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om utstakning
och utmärkning av gränser har fått ett gynnsamt mottagande vid
remissbehandlingen. Bestämmelserna har i departementsförslaget underkastats
bara formella jämkningar.
Utmärkning av gräns skall enligt förslaget kunna anstå till efter förrättningens
avslutande. Vissa spörsmål som hänger samman med sådan utmärkning
har berörts vid remissbehandlingen. Svea hovrätt har sålunda
tagit upp frågan om formerna för underrättelse till sakägarna angående
gränsutmärkningen. När gränsutmärkningen äger rum efter förrättningens
avslutande ingår den inte i själva förrättningen. Gränsutmärkning är ett
särskilt förfarande som kan benämnas fullföljdsåtgärd. För förfarandet vid
gränsutmärkningen meddelas i andra stycket av förevarande paragraf vissa
särskilda bestämmelser. Där föreskrivs sålunda att sakägarna skall underrättas
om åtgärden. Hur sådan underrättelse skall ske regleras inte närmare.
I princip bygger bestämmelserna i FBL på att sakägare skall erhålla personlig
underrättelse. Med hänsyn till det nära samband som råder mellan
förrättningsförfarandet och den fullfölj dsåtgärd som gränsutmärkningen
B 282
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
utgör, anser jag hinder inte bör möta mot att använda den form av underrättelse
till sakägarna som kan ha bestämts vid förrättningen med stöd av
reglerna i 4:20. Har sådant beslut inte meddelats bör underrättelsen till
sakägarna ske genom vanlig postförsändelse.
Utmärkandet av gränsen har i skilda hänseenden rättslig betydelse. Jag
vill särskilt framhålla den verkan som utmärkningen har enligt 1 kap. 3 §
i förslaget till JB. Enligt detta lagrum är utmärkningen på marken i princip
avgörande för gränsens rätta sträckning. Den utlagda gränsen gäller
sålunda mot karta och handlingar, om skiljaktigheter skulle föreligga.
Sådan rättsverkan kan uppenbarligen bara tillkomma utmärkning som
verkställs vid förrättningen eller som fullföljdsåtgärd med anledning av
förrättningen. Om de sålunda anbragta gränsmarkeringarna sedermera rubbas
eller förstörs, uppkommer behov av att på nytt utmärka gränserna.
Utmärkningen skall då visserligen i princip ske på grundval av karta och
handlingar, men sådan utmärkning kan inte betraktas som en fullföljdsåtgärd
med anledning av förrättningen och ej heller medföra rättsverkningar
enligt 1 kap. 3 § i jordabalksförslaget. Till de spörsmål som hänger
samman med förnyat utmärkande av fastighetsgränser återkommer jag
emellertid i samband med 14: 1.
Överlantmätaren i Jönköpings län har i sitt remissyttrande väckt ett förslag
om tillägg till 27 § i kommitténs förslag. Innebörden av överlantmätarens
förslag är att inte bara utmärkningen utan också behövlig numerisk
angivelse av gränspunkts läge samt definitiv arealangivelse skulle få anstå
till efter förrättningens avslutande. Ett realiserande av detta förslag torde
leda till att fastighetsbildningen skulle komma att uppdelas i två etapper.
Vid den första etappen skulle bildas en fastighet vars gränser och areal
angavs bara provisoriskt. Den konkreta utformningen av fastighetens omfång
skulle bli en ren fullföljdsåtgärd. En sådan ordning kan jag inte biträda.
Fastläggandet av gränserna för en nybildad eller ombildad fastighet
är ett väsentligt moment som grundar sig på allsidiga överväganden och bör
behandlas vid förrättningen. Fastläggandet av gränserna kan bl. a. innefatta
plantolkning, och sådana överväganden bör ske i samband med fastighetsbildningsbeslutet.
Det anförda problemet synes emellertid inte vara
praktiskt oväsentligt. Behovet av att i ett tidigt skede av bostadsbyggnadsprocessen
skapa inteckningsbara enheter för utnyttjande av fastighetskredit
är ofta mycket starkt. Det är därvid inte alltid möjligt att i de fall då
fastighetsgräns är beroende av det exakta läget av byggnad (t. ex. i radhuseller
kedjehusfallen) ange gränsens läge med denna noggrannhet redan vid
fastighetsbildningen. Som framgår av 14 kap. har det givits vidgade möjligheter
till teknisk jämkning av gräns och att vid fastighetsbestämning avtala
om fastighetsindelningen. Därmed öppnas möjlighet att vid utmärkande av
gräns som nu sagts kombinera denna åtgärd med fastighetsbestämning och
därmed jämka gränsen med anslutning till den uppförda byggnaden, vilket
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 283
ju var syftet vid fastighetsbildningen. Vid större avvikelser kan utmärkandet
kombineras med fastighetsreglering. Det får ankomma på lantmäteristyrelsen
att utarbeta en lämplig fastighetsbildningsmetodik för dessa fall.
I departementsförslaget har inte tagits med den av kommittén föreslagna
bestämmelsen om anteckning i förrättningsakten av vad som förekommer
vid utmärkning. Frågan är av sådan beskaffenhet att föreskrift därom bör
meddelas av Kungl. Maj :t.
28 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om karta och beskrivning.
Kommittén. Till de göromål av teknisk art som bör underkastas viss reglering
i själva lagen hör också åtgärder för att upprätta förrättningskarta
och särskild beskrivning över fastighetsbildningen. Att lagbestämmelser
bär behövs beror främst på att dessa båda handlingar, kartan och beskrivningen,
kan vara av stor betydelse för en bedömning av förrättningsresultatet.
Med hänsyn till de kostnader som kartarbetet i regel orsakar är det enligt
kommitténs mening även lämpligt att en allmän princip om när och
hur detta arbete skall verkställas kommer till uttryck i lagen.
Kartan har vid fastighetsbildning till uppgift dels att vara ett hjälpmedel
under själva förrättningsarbetet som underlag för planläggningen och i
allmänhet för bestämmandet av ersättningar mellan sakägarna i olika sammanhang
där mer eller mindre noggranna arealberäkningar kan behövas,
dels att underlätta för förrättningsmännen att ange de ändringar i fastighetsindelningen
och i andra förhållanden som beslutats och på ett överskådligt
sätt redovisa förrättningsresultatet, dels att för framtiden utgöra
ett bevismedel angående rätta sträckningen av gränser, som tillskapats genom
fastighetsbildningen, och angående fastighetsindelningens beskaffenhet
i övrigt, dels ock att ligga till grund för fastighetsregistrets arealuppgifter.
Bestämmelserna i första stycket av paragrafen har utformats med
tanke på dessa olikartade uppgifter och innebär att lantmätaren har att
efter omständigheterna i det enskilda fallet bestämma, huruvida särskild
förrättningskarta skall upprättas och hur noggrann kartan skall göras.
Kommittén anser sig inte böra föreslå närmare föreskrifter i dessa avseenden
men förutsätter att karta alltid skall finnas, när fastighetsbildningen
innebär att ny gränssträckning tillkommer. Noggrannhetskravet bör bestämmas
efter en skälig avvägning mellan rättssäkerhetsintresset och önskvärdheten
av att nedbringa kostnaderna. Det bör inte vara uteslutet att i
vissa fall använda ekonomiska kartan. Kommittén påpekar att den föreslagna
bestämmelsen inte avser att lämna någon ledning, när det gäller att
bedöma under vilket stadium av förrättningen som kartarbetet skall verkställas.
Ofta torde arbetet, särskilt när kartan behövs som hjälpmedel under
förrättningen, böra utföras redan i början därav. Bestämmelsen att
B 284
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
kartan inte får göras noggrannare än som prövas erforderligt med hänsyn
till ändamålet med dess upprättande får givetvis inte utesluta att sakägare,
om han betalar därav föranledd extrakostnad, skall kunna få förrättningskartan
utförd mera noggrant än som i och för sig är behövligt. En föreskrift
härom torde böra inflyta i taxeförfattningarna.
JDL innehåller i 6 kap. 2 § regler om ett särskilt förfarande för överprövning
i lantmäteristyrelsen av lantmätarens beslut vid laga skifte i frågor
som hänger samman med förrättningskartan och dess upprättande. Kommittén
bär inte funnit anledning att i den nya lagstiftningen införa motsvarighet
till denna form för överprövning, som ytterst sällan blivit tillämpad.
Ej heller har en i 19 kap. 19 § samma lag inskriven rätt för överlantmätaren
att i vissa fall vid avstyckning avgöra frågan om kartans omfattning
behållits. Kommittén framhåller i detta sammanhang att nödvändig
vägledning beträffande kartarbetena torde komma att lämnas genom närmare
tillämpningsföreskrifter och anvisningar.
I andra stycket av paragrafen regleras frågan om upprättande av beskrivning.
Även om fastighetsbildningsbeslutet i detalj anger hur fastighetsbildningen
skall genomföras, torde det enligt kommittén ofta behövas
en särskild beskrivning, som med erforderliga arealuppgifter redovisar de
genom fastighetsbildningen vidtagna ändringarna beträffande fastighetsbeståndet.
Alldeles särskilt framträder detta behov i sådana situationer, då
fastighetsbildningsbeslutet till följd av den i 27 § inskrivna rätten att i vissa
fall godta utstakning som avviker från beslutet inte kommer att fullt ut
lända till framtida efterrättelse. Kommittén har därför uppställt det kravet
att beskrivning alltid skall upprättas utom när förrättningsresultatet ändå
med tillräcklig noggrannhet framgår av förrättningshandlingarna. Som
exempel på fall, då beskrivning bör kunna undvaras, nämner kommittén
fastighetsbildning som endast avser delaktigheten i samfälld ägolott samt
servitutsåtgärd varvid särskilt område för utövning av servitut varken avsätts
eller ändras. Sammanläggning torde i och för sig i allmänhet inte heller
kräva att beskrivning upprättas.
Beskrivningen motsvarar närmast, förutom nuvarande avstyckningsbeskrivning,
delningsbeskrivningen vid laga skifte och är den enda redovisningshandling
som lagen kräver. I vissa situationer främst vid fastighetsreglerande
åtgärder kan det komma i fråga att upprätta också andra redovisningshandlingar,
men det saknas enligt kommitténs mening anledning
att i själva lagen införa bestämmelser om sådana handlingar.
Det slutliga färdigställandet av beskrivning enligt de nu föreslagna bestämmelserna
skall ske först sedan behövlig utstakning ägt rum. Redovisningen
i beskrivningen måste ju verkställas med ledning av utstakningen
så att det slutligt gällande förrättningsresultatet kommer till uttryck. I den
mån utstakning inte skall ske, måste beskrivningen självfallet upprättas i
överensstämmelse med fastighetsbildningsbeslutet.
B 285
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén utgår från att de tillämpningsföreskrifter till denna paragraf
som är att vänta skall i lämplig utsträckning tillåta att beskrivningen tecknas
på förrättningskartan.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag angående upprättande av karta har
berörts i åtskilliga yttranden.
Positiv till förslaget är överlantmätaren i Norrbottens län, som betonar
att en väl avvägd kartstandard får största betydelse för ett rationellt förrättningsarbete
samt erinrar om de moderna framställningsmetoder som
numera står till buds och som bjuder variationsmöjligheter vilka är lämpliga
för varje särskilt fall. Trots att kravet på karta slopats vid sammanläggning
har karta i tillämpningen utnyttjats såsom redovisningsmedel i all
den utsträckning så varit lämpligt. Enligt överlantmätarens mening finns
det inte några risker för att rimliga krav på karta eller lämplig kartstandard
skall eftersättas genom förslaget.
Åtskilliga remissinstanser ställer sig emellertid kritiska till förslaget.
Lantmäteristyrelsen delar kommitténs uppfattning att det på kartläggningsområdet
finns utrymme för förenklingar. Sålunda bör enligt styrelsen
lantmätaren i varje särskilt fall överväga i första hand behovet av karta
över huvud taget och — om sådan finnes nödvändig — vilka noggrannhetskrav
som behöver ställas på den. Vad först beträffar behovet av karta
måste beaktas att sådan bör finnas i det alldeles övervägande antalet fastighetsbildningsfall.
Det får anses motiverat att detta förhållande framstår
som huvudregel, varför en jämkning av förslaget förordas. Vad sedan gäller
kraven på noggrannhet är det klart att kartan inte bör göras noggrannare
än som i det särskilda fallet är nödvändigt för att tillgodose avsett ändamål.
Detta gäller om kartan upprättas enbart för ändamålet. Det kan emellertid
inträffa att karta över samma område upprättas för olika ändamål samtidigt,
eller i vart fall att vissa delåtgärder, exempelvis flygfotografering
och stommätning, utförs gemensamt för de skilda ändamålen. I sådaua fall
kan det givetvis inte undvikas att åtgärderna i fråga ev. blir noggrannare
utförda än just fastighetsbildningsändamålet kräver. Trots detta torde tid
och kostnader sparas genom en sådan kombination. Om regeln i första
stycket andra punkten anses nödvändig i sammanhanget — vilket styrelsen
för sin del vill ifrågasätta — bör den jämkas med hänsyn till nämnda och
likartade situationer. Noggrannheten bör sålunda anpassas efter de ändamål
kartan är avsedd att tjäna. Styrelsen har år 1963 i anvisningar rörande
utredning till grund för sammanläggning av fastigheter på landet föreskrivit
att särskild karta inte skall upprättas vid sammanläggningsutredning (lantmäteristyrelsens
meddelande nr 7: 1963). Att sammanläggning får karaktär
av förrättning torde i och för sig inte föranleda något ökat behov av karta.
Överlantmätaren i Jämtlands län anser att karta alltid bör upprättas vid
nybildning av fastighet, dock inte vid enbart sammanläggning av hela
B 286 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
fastigheter i oförändrat skick, och vid ändring av till fastighet hörande
mark eller område.
Ilommunal-tekniska föreningen finner de i paragrafens första stycke intagna
bestämmelserna rörande karta mindre lämpligt avfattade. Enligt
föreningens erfarenhet är karta — i mån av behov kompletterad med beskrivning
och andra uppgifter — oftast det bästa och lämpligaste medlet
för redovisning av resultatet av en fastighetsbildningsförrättning eller en
gränsbestämning. Detta förhållande bör även fortsättningsvis komma till
uttryck i praxis och i lagtexten. På grund härav förordar föreningen en
mera positiv inställning till kartan än vad kommitténs förslag innebär.
Föreningen föreslår sålunda att första stycket får följande lydelse: »Vid
förrättning skall karta upprättas. Sådan åtgärd må dock underlåtas, om
fastighetsbildningen kan genomföras och förrättningsresultatet åskådliggöres
utan karta. Noggrannheten skall anpassas efter de ändamål kartan
är avsedd att tjäna.» Denna avfattning av regeln hindrar inte att vid t. ex.
sammanläggning eller upphävande av servitut karta inte upprättas, om
förrättningsresultatet ändå kan åskådliggöras på tillfredsställande sätt.
Enligt överlantmätaren i Gävleborgs län bör kravet på en utförlig och
noggrann redovisning av fastighetsbildningen inte eftersättas. Man bör inte
bara sträva efter att kunna genomföra själva förrättningen så enkelt och
billigt som möjligt. Redovisningen — karta och beskrivning — är också
underlag för fastighetsregistret. När det gäller att följa och redovisa den
fortgående omvandlingen av fastighetsbeståndet och vad som hör till de
särskilda fastigheterna, kommer alltför summariska och knapphändiga
förrättningsakter att i framtiden vålla ökat utredningsarbete och andra
svårigheter till nackdel inte minst för förrättningsverksamheten. Sådana
olägenheter börjar f. ö. göra sig gällande på grund av sammanläggningarna.
För dessa görs numera enligt gällande föreskrifter i regel inte karta eller
utförligare beskrivning med utredning om samfälligheter o. d. utan man
nöjer sig med hänvisning till äldre arkivakter och annat befintligt material.
Enligt kommitténs uttalanden krävs inte att beskrivning upprättas vid
sammanläggning, framhåller överlantmätaren i Gotlands län. Ett slopande
av beskrivningen skulle emellertid tynga framtida utredningsarbete. Beskrivningen
har också praktiskt värde för fastighetsägare och myndigheter.
Den bör helst redovisa den sammanlagda fastighetens areal skiftesvis.
Sammanläggning som utgör led i en pågående fastighetsreglering kan dock
i vissa fall lämpligen genomföras utan beskrivning.
överlantmätaren i Jämtlands län anser att hänsynen till en tillfredsställande
fastighetsredovisning kräver att en beskrivning upprättas också vid
sammanläggning. Beskrivningen bör ange den nybildade fastighetens areal,
antalet ägoskiften, arealen för varje ägoskifte, fastigheten tillkommande
andelar i samfällda ägolotter och i samfällda särskilda rättigheter och förmåner,
fastigheten tillkommande servitut och fastigheten belastande servitut.
B 287
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Departementschefen. Jag delar kommitténs uppfattning att det på kartläggningsområdet
finns utrymme för förenklingar. Den kritik som framkommit
vid remissbehandlingen kan emellertid inte lämnas obeaktad. Som
lantmäteristyrelsen framhållit föreligger behov av karta i det övervägande
antalet fastighetsbildningsfall. Det bör därför fastslås som huvudregel att
karta skall upprättas. Bara för det fall att karta kan anses obehövlig bör
det vara tillåtet att slopa den. Departementsförslaget har utformats i enlighet
härmed. Någon saklig ändring i kommitténs förslag har inte avsetts.
I likhet med kommittén anser jag att en bestämmelse bör tas in i lagen
som anvisar vilka principer som bör gälla för kartans noggrannhet. Noggrannhetskravet
bör som kommittén uttalat bestämmas efter en avvägning
mellan rättssäkerhetsintresset och kostnadsfaktorerna. Som lantmäteristyrelsen
framhållit kan det ibland vara lämpligt att karta upprättas för
olika ändamål samtidigt, vilket kan medföra att kartarbetet blir noggrannare
utfört än som behövs med hänsyn till förrättningsändamålet. Noggrannhet
sregeln bör inte lägga hinder i vägen för en sådan samordning.
Lagtexten har i departementsförslaget jämkats i enlighet med lantmäteristyrelsens
förslag.
Bestämmelserna om beskrivning har i sak utformats på sätt kommittén
föreslagit.
29 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om avslutande av förrättning.
Kommittén. Den nuvarande anordningen att fastighetsbildningsförrättning
som regel skall avslutas genom särskild förklaring bör enligt kommitténs
mening behållas. Genom denna förklaring tillkännages att förrättningsmännen
skiljer sig från handläggningen av fastighetsbildningsfrågan. Samtidigt
fastslås på ett fullt otvetydigt sätt hur den tidsfrist som gäller för
fullföljd av talan mot vad förrättningsmännen i allmänhet beslutat och
företagit under förrättningen skall beräknas. Förklaringen, som har karaktär
av ett förrättningsbeslut och därför skall innehålla fullföljdshänvisning
enligt vad som sägs i 14 § av kommittéförslaget, bör meddelas så snart
alla till förrättningen hörande göromål blivit utförda. Också förekommande
ersättningsfrågor bör vara avgjorda. Eftersom förrättningsmännens
skyldighet att under förrättningen meddela beslut i dessa frågor inte blivit
uttryckligen fastslagen i föregående paragrafer bör detta komma till uttryck
i denna paragraf.
Enligt kommitténs mening ligger det i sakens natur att, om tidigare
under förrättningen meddelats tillståndsbeslut eller fastighetsbildnings
-
B 288
Kangl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
beslut, varemot särskild talan skolat föras, förrättningen inte bör avslutas
förrän beslutet vunnit laga kraft. Att gränsutmärkning inte alltid behöver
utföras under själva förrättningen framgår av 27 § andra stycket. Det är
vidare att märka att arbeten som helt ankommer på enskilda sakägare inte
är att hänföra till sådana göromål som måste vara fullgjorda för att förrättningen
skall få avslutas. Om arbeten däremot utförs i gemensam regi
enligt 9 kap., skall de ha hlivit färdigställda. När syssloman utsetts för att
ombesörja gemensamt arbete, skall även hans slutredovisning ha framlagts
på sammanträde, innan förrättningen formellt kan avslutas.
Som anmärkts redan vid 11 § i kommitténs förslag bör förrättning kunna
avslutas på annat sätt än vid sammanträde. Närmare regler härom meddelas
i andra stycket av denna paragraf. Sakägarna skall i detta fall på
förhand underrättas om förrättningens avslutande, och vad som gäller i
detta hänseende bör utan större ändring kunna tillämpas också i fortsättningen.
Vid förrättning, där byggnadsnämnden har intressen att bevaka,
bör nämnden underrättas om avslutandet på samma sätt som sakägarna
så att nämnden får tillfälle att utöva sin besvärsrätt.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen och Svea hovrätt framhåller att
förklaringen att förrättning är avslutad har karaktär av förrättningsbeslut.
Av lagtexten framgår inte att fullföljdshänvisning skall meddelas, men detta
torde vara avsett. Lantmäteristyrelsen förordar att lagtexten förtydligas
genom att i första stycket tilläggs ordet »(avslutningsbeslnt)» i analogi med
vad som skett i 25 och 26 §§.
En uttrycklig bestämmelse om att fullfölj dshänvisning skall meddelas i
samband med avslutandet av förrättningen förordas av fastighetsägareförbundet.
Beträffande andra stycket påpekar Svea hovrätt dels att kommitténs
avsikt att sakägarna på förhand skall underrättas inte kommer till tydligt
uttryck i lagtexten om inte ordet »underrättas» i första punkten byts ut
mot »underrättats» (jfr 16 kap. 1 § JDL), dels att även den som utan att
vara sakägare ålagts att betala ersättning eller kostnad bör få underrättelse
(jfr 16 kap. 4 § första stycket andra punkten i kommittéförslaget).
Med hänsyn till att sakägarna vid ett stort antal förrättningar inte kan
väntas ha anledning att besvära sig och således inte har något intresse av
att veta den exakta tidpunkten för avslutandet, bör det anses vara tillåtet
att med sakägarnas medgivande underlåta att särskilt underrätta dem därom,
uttalar distrilctslantmätaren i Ludvika distrikt. Någon begränsning av
den sakägarekrets, som skall underrättas om förrättnings avslutande, har
inte angetts. Även om förrättningsmännen kan besluta om en enkel ordning
för denna underrättelse, exempelvis anslag i förrättningslantmätarens kontor,
kan ifrågasättas om inte skyldigheten bör begränsas på något sätt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 289
I paragrafen bör föreskrivas att byggnadsnämnd alltid skall underrättas
om avslutandet av förrättning, anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län. I de fall förrättningsmannens beslut avviker från den mening, som vid
samråd uttalats av byggnadsnämnd eller annan berörd myndighet bör
enligt länsstyrelsens mening byggnadsnämnden eller myndigheten alltid
ofördröj ligen underrättas om beslutet. En liknande uppfattning uttalas av
kommunal-tekniska föreningen.
Departementschefen. Som kommittén framhållit i motiven till den föreslagna
bestämmelsen har förklaringen om avslutande av förrättningen karaktär
av ett förrättningsbeslut. Att fullfölj dshänvisning därvid skall meddelas
följer av bestämmelsen i 17 §. För att undanröja varje tvivel om förklaringens
karaktär av beslut har lagtexten i departementsförslaget förtydligats
genom att ordet avslutningsbeslut införts.
I paragrafens andra stycke tas bestämmelser upp om hur avslutningsbeslut
skall meddelas. Beslutet kan givetvis meddelas vid sammanträde
men även andra sätt bör kunna tillämpas. Ofta är det lämpligt att meddelandet
sker genom att beslutet hålls tillgängligt hos fastighetsbildningsmyndigheten.
Om beslutet meddelas på annat sätt än vid sammanträde,
måste sakägarna på förhand särskilt underrättas om tid och plats för meddelandet.
Sådan underrättelse kan lämnas vid ett sammanträde. Om så
skett behöver myndigheten inte vidta några ytterligare åtgärder för att
underrätta sakägare och andra om tid och plats för avslutningsbeslutets
meddelande. Har sådant tillkännagivande inte skett, skall myndigheten
emellertid särskilt underrätta sakägarna och andra besvärsberättigade om
tid och plats för avslutningsbeslutets meddelande. Därvid kommer i första
hand i fråga att skicka skriftliga underrättelser till sakägarna. Delgivningsförfarande
skall inte anlitas utan det är tillräckligt med vanligt lösbrev.
Har fastighetsbildningsmyndigheten med stöd av 20 § bestämt att en särskild
ordning skall gälla för meddelanden till sakägarna, får underrättelsen
ske i enlighet därmed.
Syftet med det föreskrivna underrättelseförfarandet är främst att de som
berörs av beslutet skall få kännedom om detta inom sådan tid att de kan
bevaka sin rätt att föra talan mot beslutet. Sådan rätt tillkommer i första
hand sakägarna, men som Svea hovrätt framhållit kan i vissa fall också
andra än sakägare ha rätt att föra talan mot beslut. Fastighetsbildningsmyndighetens
skyldighet att tillkännage avslutningsbeslut omfattar därför
förutom sakägarna också annan som får besvära sig över beslutet. Däri
inbegrips också i vissa fall byggnadsnämnd. Med en sådan utformning av
bestämmelsen är det emellertid inte nödvändigt att särskilt nämna byggnadsnämnden
i lagtexten. Kommittén har i detta sammanhang föreslagit
att byggnadsnämnd skall underrättas på samma sätt som sakägare. Vid
remissbehandlingen har hävdats att skyldigheten att underrätta byggnads19
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 290
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
nämnden bör utvidgas. Med hänsyn till den utökade skyldigheten att underrätta
byggnadsnämnden på ett tidigare stadium av förrättningen, som följer
av 15 § i departementsförslaget, har jag inte funnit anledning att avvika
från kommittéförslaget i denna fråga.
I ett remissyttrande har framförts önskemål om en begränsning av skyldigheten
att underrätta sakägarna om avslutningsbeslutet. Detta önskemål
kan av hänsyn till rättssäkerhetsintresset inte tillgodoses. De föreslagna
bestämmelserna medger ett så enkelt förfarande att underrättelseskyldigheten
inte behöver medföra någon nämnvärd belastning för fastighetsbildningsmyndigheten,
om förrättningen handläggs med tillräckligt förutseende.
30 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillhandahållande av förrättningshandlingarna
och om utvisande av gränser. Paragrafen motsvarar 31 §
i kommittéförslaget.
Kommittén. Enligt 16 kap. 2 § och 19 kap. 21 § JDL gäller att ett exemplar
av förrättningshandlingarna skall inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad utges eller med posten avsändas till den av sakägarna,
som blivit särskilt utsedd att ta emot handlingarna, och hos denne skall
handlingarna därefter förvaras och hållas tillgängliga för granskning. Kommittén
framhåller att det för sakägarna är värdefullt att de, medan talan
mot förrättningen ännu kan fullföljas, på detta sätt kan ta del av vad som
beslutats och åtgjorts under förrättningen, men betydelsen av att handlingarna
sålunda ställs till förfogande skall inte överdrivas. Ofta förhåller
det sig nämligen så, att en tillräckligt fullständig och klar uppfattning om
förrättningsresultatet inte kan erhållas med ledning av de utlämnade handlingarna,
om inte förrättningskartan samtidigt är tillgänglig. Skyldighet att
utge karta till sakägarna inträder emellertid först sedan förrättningen
blivit fastställd. Till följd härav har det ansetts nödvändigt att i vissa fall
vid laga skifte ålägga lantmätaren att på förrättningsstället tillhandahålla
delägarna kartan och övriga skifteshandlingar under viss kortare tid, högst
fem dagar, räknat från skiftets avslutande. Föreskrift härom finns i 16 kap.
4 § JDL.
Den bästa lösningen av frågan hur sakägarna enligt den nya lagstiftningen
skall få närmare kännedom om innebörden av de under förrättningen
träffade anstalterna så att de kan avgöra om de vill ha en överprövning kan
vid första påseende synas vara att tillerkänna sakägarna rätt att viss kortare
tid efter förrättningens avslutande få till sig utlämnat ett gemensamt
exemplar av de förrättningshandlingar som behövs för att ge en fullständig
bild av förrättningsresultatet. I fall där förrättningskarta upprättats skulle
B 291
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
denna lösning emellertid kräva att en kopia därav utlämnades redan tillsammans
med övriga handlingar. Även om det numera tack vare de kopieringsanläggningar
som finns vid flertalet länslantmäterikontor i regel är
möjligt att framställa en kopia av förrättningskartan utan tidsutdräkt och
att alltså tämligen snart efter förrättningens avslutande expediera ett exemplar
till sakägarna, förekommer dock fall, då kartans beskaffenhet inte
medger en snabbkopiering vid länskontoret eller då av andra skäl tämligen
lång tid måste beräknas gå åt för att få en kopia färdigställd. Kommittén
har därför inte ansett sig kunna förorda den antydda lösningen. Ett ytterligare
skäl för detta ställningstagande är att ett utlämnande av kartan,
innan förrättningen vunnit laga kraft och blivit registrerad, skulle medföra
praktiska olägenheter i vissa hänseenden. De registerbeteckningar som
åsätts med anledning av fastighetsbildningen bör nämligen antecknas på
sakägarnas kartexemplar och vidare bör självfallet de ändringar som kan
beslutas vid en överprövning av förrättningen genomföras också på detta
exemplar. Med en regel om att kartan redan under klagotiden skall utlämnas
till sakägarna tillsammans med andra förrättningshandlingar skulle
det bli nödvändigt att återfordra kartan för anteckning av registerbeteckningarna
och för eventuella rättelser. Erfarenheten visar emellertid att det
ofta är förenat med stora svårigheter att få tillbaka utgivna handlingar.
Kommittén har därför ansett önskvärt att undvika en anordning som förutsätter
att kartan skall återlämnas för komplettering.
Vidare påpekar kommittén att det föreslagna systemet med fastighetsbildningsbeslut,
som skall kunna meddelas under förrättningens gång och
särskilt överklagas, medför att sakägarna många gånger komma att ha väl
så stort intresse av att ha tillgång till kartan liksom övriga handlingar
redan under själva förrättningen som omedelbart efter dess avslutande. En
föreskrift om att ett exemplar av karta och andra handlingar skall utlämnas
till dem viss kortare tid efter avslutandet skulle därför inte vara tillräcklig
för att tillgodose deras behov av information. Eftersom det inte kan
komma i fråga att, innan förrättningen slutförts, tillhandahålla sakägarna
något särskilt exemplar av förrättningshandlingarna, i varje fall inte av
kartan, blir det nödvändigt att låta sakägare vända sig till lantmätaren, när
han under pågående förrättning önskar närmare upplysningar om innehållet
i meddelade beslut. Det synes kommittén naturligt att motsvarande
ordning med hänvändelse till lantmätaren tillämpas även då sakägare efter
förrättningens slut vill erhålla närmare kännedom om förrättningsresultatet.
På grund av det anförda bör enligt kommitténs mening inte i lagen tas
upp någon bestämmelse som tillförsäkrar sakägarna rätt att inom viss tid
efter förrättningens slutförande få till sig utlämnat ett exemplar av förrättningshandlingarna.
I stället bör man sörja för att sakägarna, så länge
talan mot förrättningen kan fullföljas, alltid skall kunna hos lantmätaren
B 292 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
få önskade upplysningar rörande förrättningen. Föreskrifter om expediering
av förrättningshandlingarna till sakägarna bör meddelas av Kungl.
Maj :t, och det är givetvis ett önskemål att detta utlämnande kommer att
äga rum snarast efter förrättningens avslutande i den mån det kan ske
utan olägenhet.
I första stycket av kommittéförslaget upptas den bestämmelse som fordras
för att sakägarna genom hänvändelse till lantmätaren skall kunna få
närmare del av förrättningsresultatet. Enligt bestämmelserna om allmänna
handlingars offentlighet är sakägarna visserligen utan vidare berättigade
att på begäran få ta del av de hos lantmätaren befintliga handlingarna angående
en slutförd förrättning. Eftersom lantmätaren omedelbart efter avslutandet
kan vidarebefordra förrättningsakten, fordras emellertid en föreskrift
som ålägger lantmätaren att tillse att han, när han lämnar från sig
förrättningshandling, behåller en avskrift eller i varje fall sådana anteckningar
att han kan lämna sakägarna fullt tillförlitliga upplysningar om
handlingens innehåll. Kommittén räknar med att detta inte skall innebära
någon större olägenhet för lantmätaren. För den händelse tillräckligt tydliga
och fullständiga anteckningar om innehållet i protokoll, beskrivning
eller annan sådan handling inte gjorts i samband med dess upprättande, bör
avskrift utan svårighet kunna anskaffas i samband med utskrivningen av
originalexemplaret. Vad förrättningskartan beträffar har lantmätaren vanligen
tillgång till ett arbetsexemplar, och detta torde även om det inte är
tuschritat ofta vara fullt användbart för ifrågavarande ändamål.
För att underlätta för sakägarna att få nödiga informationer genom lantmätaren
har kommittén vidare föreslagit att lantmätaren på begäran av
sakägare skall under högst tre dagar före klagotidens utgång hålla hos honom
förvarade originalhandlingar eller avskrifter tillgängliga på förrättningsstället
eller i närheten därav. Skyldigheten att på detta sätt ställa
handlingarna till förfogande kommer i regel att förorsaka vissa kostnader
och olägenheter bl. a. genom att särskild tillsyn över handlingarna måste
ordnas. Det har därför ansetts befogat att begränsa skyldigheten till sådana
fall, där det verkligen är av betydelse för sakägarna att ta del av handlingarna
på ort och ställe eller där svårigheter på grund av avstånden eller
andra förhållanden kan föreligga för sakägare att uppsöka lantmätaren på
hans tjänsteställe. Lantmätaren bör givetvis, när handlingarna skall hållas
tillgängliga i orten, på lämpligt sätt i förväg låta sakägarna få meddelande
därom. Av särskild vikt är att den sakägare, på vars föranstaltande åtgärden
företas, blir underrättad.
Vad som nu har föreslagits angående lantmätarens skyldighet att hålla
vissa handlingar tillgängliga antingen på tjänsterummet eller på förrättningsstället
och att lämna erforderliga uppgifter skall i första hand gälla
under tiden från det förrättningen avslutats intill utgången av den för
klander mot den avslutade förrättningen bestämda tiden. Bestämmelserna
B 293
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
bör emellertid få motsvarande tillämpning när under pågående förrättning
beslut meddelats, varemot talan skall föras särskilt. Uttrycklig föreskrift
härom är påkallad inte minst därför att vissa handlingar annars inte skulle
tillhandahållas förrän efter förrättningens avslutande på grund av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om när handling skall anses upprättad.
För sakägarna torde det ofta vara av betydelse att fastighetsbildningsbeslutet
demonstreras för dem direkt på marken. Av denna anledning har
lantmätaren genom föreskrift i andra stycket av paragrafen ålagts att, när
sakägare begär det, låta på marken utvisa de nya gränssträckningar som
beslutats. Denna föreskrift är av särskild betydelse med hänsyn till att utstakning
i vissa fall kommer att äga rum först efter det fastighetsbildningsbeslutet
vunnit laga kraft. Om visningen uppenbarligen skulle vara utan
betydelse för att sakägarna skall kunna tillvarata sin rätt, bör den kunna
underlåtas.
Slutligen har kommittén föreslagit en allmän skyldighet för lantmätaren
att för sakägarna klargöra innebörden av vidtagna förrättningsåtgärder.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande sakägarnas tillgång till förrättningshandlingarna
kritiseras starkt av skogsindustriernas samarbetsutskott,
näringslivets byggnadsdelegation, industriförbundet, fastighetsägareförbundet
och domänstgrelsen.
Samarbetsutskottet beklagar sålunda, att förslaget inte innehåller några
regler om justering och framhåller att det varit värdefullt om så skett, särskilt
för fall, där gode män inte medverkat. Bristen hade väl dock i någon
mån kunnat uppvägas av en bestämmelse som gav sakägarna rätt att i god
tid före besvärstidens utgång få tillgång till förrättningshandlingarna.
Olyckligtvis har kommittén på skäligen svaga grunder avvisat en bestämmelse
av detta slag och tvärtom inskränkt sakägarnas rätt till en rätt att på
förrättningsstället eller annan lämplig plats i dess närhet under högst tre
dagar få tillgång till handlingarna för granskning. Bestämmelsen är enligt
samarbetsutskottets mening orimlig. Särskilt otillfredsställande framstår
den för sakägare, som är bosatta långt från förrättningsstället. Tanken att
ett bolag med huvudkontor exempelvis i Stockholm skall skicka upp en
man till norra Norrland för att granska handlingarna i ett ärende som
handlagts där är absurd. Det finns en risk för att följden kommer att bli att
ett stort antal ärenden kommer att av dem som har råd överklagas in
blanco, i avvaktan på att de efter besvärstidens utgång skall få lösa förrättningsakten
och på så vis kunna bedöma huruvida och på vilken grund
besvären skall fullföljas. Olägenheterna härav är uppenbara. Såvitt samarbetsutskottet
är bekant, har det vid allmän domstol eller specialdomstol
aldrig förekommit att man sagt sig inte kunna tillhandahålla dom och
protokoll förrän besvärstiden gått till ända. Vill man att förrättningsmanna
-
B 294
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
institutionen skall vara jämställd med dessa institutioner, får man enligt
utskottets mening också vara beredd att låta den ta samma ansvar.
Domänstgr elsen framhåller att det är ett väsentligt rättssäkerhetskrav
att sakägarna bereds tillfälle att ta del av förrättningsresultatet inom den
stipulerade besvärstiden. Den av kommittén föreslagna ordningen kan inte
godtas. En i lagen inskriven skyldighet för förrättningslantmätaren att inom
besvärstiden utlämna avskrift eller utdrag av förrättningshandlingarna
till sakägare, som gör framställning om det vid förrättningen, får anses
ofrånkomlig.
Överlantmätaren i Västmanlands län anser att sakägare i god tid före
besvärstidens utgång bör få sig tillhanda i första hand avskrift av protokoll
med bilagor men även kopia av karta, som mången gång för det tydligaste
språket. Sakägare får enligt förslaget inte avskrift av förrättningsprotokollet
och långt mindre kopia av karta. Han har att hos förrättningsmannen
inhämta upplysningar om förrättningsbeslut och att grunda sin eventuella
besvärsinlaga därpå. Men förrättningsmannen kanske inte är till hands
under besvärstiden och vikarien, om sådan finns, är föga insatt i förhållandena.
Den moderna reproduktionstekniken ger möjlighet att inom tid då
förrättningsakt skall inlämnas till överlantmätaren även framställa ett sakägarexemplar
av både handlingar och karta.
Även om det inte i lagen föreskrivs att avskrift av förrättningshandlingarna
skall tillhandahållas sakägarna synes detta bli nödvändigt anser överlantmätaren
i Gävleborgs lån. I annat fall kan förrättningslantmätaren inte
hålla handlingarna tillgängliga sedan akten efter två veckor insänts till
överlantmätaren. Ev. kan ytterligare en avskrift fordras för det fall att
handlingarna skall hållas tillgängliga också på förrättningsstället eller
plats i närheten därav. I dylikt fall borde det emellertid inte vara nödvändigt
att handlingarna samtidigt är tillgängliga hos lantmätaren.
Överlantmätaren i Älvsborgs län anser att den föreskrivna tidsfristen av
tre dagar för handlingarnas tillhandahållande är otillräcklig, när det är
fråga om mer komplicerade förrättningar med ett flertal sakägare, och det
är närmast för dylika förrättningar, som föreskriften i fråga tillkommit.
Första stycket andra punkten bör enligt Svea hovrätt förtydligas genom
att orden »i god tid» skjuts in. Därigenom markeras att tillhandahållandet
av handlingarna på förrättningsstället inte får uppskjutas till slutet av
klagotiden. Att andra stycket andra punkten bör jämkas och flyttas till It §
har hovrätten förut framhållit.
Överlantmåtaren i Skaraborgs län anser att den i sista stycket stadgade
skyldigheten för lantmätare att klargöra innebörden av åtgärd utgör en
sådan självklarhet att frågan lämpligen kan regleras i instruktion eller
förbehållas lagmotiven.
Lantmåteristgrelsen förordar, efter en utförlig behandling av bestämmelserna
i 30 och 31 §§, en viss ändring i sistnämnda paragraf. Styrelsen yttrar.
B 295
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
I och med förrättningens avslutande inträder en speciell situation som
kännetecknas av önskemål dels om snabbt definitivt avgörande, dels om
snabb och tillika bredast möjliga information rörande förrättningens konsekvenser
för var och en som berörs därav, antingen det nu är enskild part
eller det allmänna, så att eventuell talan i högre instans hinner övervägas.
En viss konkurrens mellan det allmänna och de enskilda parterna i avseende
på tillgängliga informationer i form av förrättningsdokument kan
uppenbarligen inte undvikas. Tillgång till dem regleras genom föreskrifterna
i 30 och 31 §§. Konkurrensen blir särskilt märkbar därigenom att
förrättningsakten enligt förslaget skall sändas in till överlantmätaren minst
en vecka före besvärstidens utgång, under vilken tid sakägarna å sin sida
alltjämt skall ha tillfälle att få del av erforderliga handlingar till upplysning
i ärendet. När det gäller tillståndsbeslut eller fastighetsbildningsbeslut,
varemot talan får föras särskilt, accentueras förhållandet ytterligare därigenom
att avskrift av sådant beslut omedelbart skall sändas in till överlantmätaren,
som enligt vad kommittén uttalat skall kunna infordra förrättningsakten
eller del därav. Kommittén bär tänkt sig att sakägarna skall
kunna hållas underrättade i erforderlig utsträckning utan tillgång till de
upprättade huvudexemplaren av handlingarna. Härvid påräknas i stället
att man, därest kopior saknas, skall kunna använda förrättningsanteckningar
samt arbetsexemplar av kartan. Eftersom sådana dokument inte
nödvändigtvis är allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening
(jfr särskilt förordningen 2:4), fordras uppenbarligen en bestämmelse i
den föreslagna lagen, som tillgodoser det uppkomna önskemålet.
Det nu tillämpade synes enligt styrelsens mening i och för sig försiggå
utan större olägenhet för vare sig sakägare eller lantmätare. Möjligen kan
det — i synnerhet av företrädare för motsatta intressen — anses mera tilltalande
att avskriften hålls tillgänglig på lantmätarens kontor, där också
förrättningskartan eller kopia därav eller i vart fall ett arbetsexemplar finns
tillgängligt. Med dessa hjälpmedel till förfogande bör en fullt nöjaktig
bild kunna erhållas av förrättningsresultatet. Däremot synes det mindre
tillrådligt att arbetspapper i övrigt såsom under förrättningen förda memorialanteckningar
av olika slag skall lämnas ut. Risk kan ailtid föreligga att
dylika, som kan vara besvärliga att tolka för oinitierade, orsakar missuppfattningar.
För sakägaren måste ju huvudsaken vara att snabbt göra sig
underkunnig om det som protokollförts samt tagits upp i beskrivningar och
beslut.
Styrelsen vill vidare peka på en omständighet, omnämnd överst på s. 276
i motiven, nämligen att vissa åtgärder med upprättande av protokoll och
färdigställande av andra handlingar kan erfordras efter förrättningens avslutande.
Det kan i vissa fall förmodas bli betungande i kontorsarbetet,
om handlingarna skall hållas tillgängliga för allmänheten alltmedan nyssnämnda
sammanställnings- och avslutningsarbeten försiggår. För detta
ändamål bör rimligen tillåtas en frist, förslagsvis en vecka, för genomförandet
av de nödvändigaste åtgärderna.
Styrelsen föreslår sålunda att stadgandet i 31 § ändras så, att förrättningsdokumenten
skall hållas tillgängliga under besvärstiden med undantag
för första veckan efter förrättningens avslutande. Till förrättningsdokumenten
bör inte räknas memorialanteckningar o. d. Detta synes behöva
föranleda någon ändring i den föreslagna bestämmelsen.
B 296 Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Föreskriften i 31 § första stycket andra punkten synes oklar, anser häradshövdingeföreningen.
Föreningen undrar vem som avgör om tiden skall
vara tre dagar eller mindre. Skrivsättet inger enligt föreningens mening
lätt föreställningen, att det är de tre sista dagarna av besvärstiden som
avses. Detta skulle vara olämpligt, eftersom sakägaren skulle få för kort tid
för att färdigställa besvärsinlagan. En klarare formulering är enligt föreningen
önskvärd.
Departementschefen. Kommittén har i denna paragraf föreslagit åtskilliga
regler som bär till syfte att göra det möjligt för sakägarna att på ett enkelt
och billigt sätt ta del av förrättningsresultatet. En ganska långt gående serviceskyldighet
har ålagts fastighetsbildningsmyndigheten för att bereda
sakägarna behövlig information.
Kommittén har utförligt redovisat skälen för sin mening att sakägarna
inte kan genom uttrycklig lagbestämmelse tillförsäkras rätt att inom viss
tid efter förrättningens avslutande få till sig utlämnad en avskrift av förrättningshandlingarna.
Kommittén har också uttalat att föreskrifter om
expediering av förrättningshandlingarna till sakägarna bör meddelas av
Kungl. Maj :t. Jag har helt anslutit mig till kommitténs uttalanden i dessa
frågor. I kommittéförslaget har i första punkten av paragrafen tagits upp en
bestämmelse, som ålägger fastighetsbildningsmyndigheten att under fullföljdstiden
hålla handlingar tillgängliga för sakägarna så att dessa skall
kunna inhämta fullständig kännedom om förrättningsresultatet. Bestämmelsen
hänger samman med reglerna i 30 § av kommittéförslaget om expediering
av akten til registerföraren. Som jag förut nämnt har denna paragraf
utelämnats i departementsförslaget. Med hänsyn härtill har inte heller
första punkten av 31 § i kommittéförslaget tagits med i departementsförslaget.
Ett klarläggande av vissa spörsmål beträffande tillhandahållande
av förrättningshandlingarna är dock önskvärt med hänsyn till vad som
uttalats från några håll vid remissbehandlingen.
När förrättningen förklaras avslutad, föreligger i allmänhet samtliga
förrättningshandlingar utom kartan i färdigt skick. Om avslutningsbeslutet
meddelas vid sammanträde, kan möjligen ett visst efterarbete med protokollet
förekomma. Av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen följer
att sakägarna på vilket stadium av förrättningen som helst kan begära avskrift
av protokoll och andra handlingar som är offentliga. Kartan intar en
särställning i detta sammanhang. Jag delar kommitténs uppfattning att
kartan inte bör utlämnas till sakägarna förrän den föreligger i slutlig utformning
efter registreringen. Genom de föreslagna bestämmelserna om tillhandahållande
av förrättningshandlingarna genom fastighetsbildningsmyndighetens
försorg är enligt min mening väl sörjt för att sakägarna skall
kunna ta del av även kartmaterialet. Jag vill emellertid understryka att
myndigheten så långt det är möjligt bör tillgodose önskemål om att få
B 297
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
kopia av karta. Med de reproduktionsmetoder som numera är tillgängliga
bör det endast sällan föreligga svårigheter att tillgodose sådana önskemål.
Tryckfrihetsförordningen lägger inte hinder i vägen för att karta utlämnas
innan den blivit färdigställd. Det ankommer helt på myndigheten att avgöra
om och på vilka villkor utlämnande i förtid får ske. Sedan fastighetsbildningsbeslutet
meddelats bör avskrift av det kartmaterial som hör till
detta undantagslöst utlämnas till sakägarna, om så begärs. I vilken utsträckning
avskrifter och kopior som utlämnas till sakägare skall vara avgiftsbelagda
är en taxefråga som jag inte behöver gå in på här.
Lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande berört de svårigheter som kan
föreligga för fastighetsbildningsmyndigheten att ha tillgång till förrättningshandlingar,
sedan akten sänts in till överlantmätaren. Enligt min
mening bör svårigheterna övervinnas på det sättet att myndigheten framställer
behövliga avskrifter av sådana handlingar som ingår i förrättningsakten.
Sakägare som inte vill invänta utlämnandet av det föreskrivna sakägareexemplaret
av förrättningsakten bör alltid ha möjlighet att dessförinnan
lösa sådan avskrift hos fastighetsbildningsmyndigheten. Särskilda
bestämmelser i dessa hänseenden behövs emellertid inte i lagen. Vad beträffar
kartan torde, som kommittén har framhållit, det arbetsexemplar som
finns hos fastighetsbildningsmyndigheten vara tillräckligt för sakägarnas
information, och kopia därav bör också kunna på begäran utlämnas till
sakägare.
Som kommittén föreslagit skall fastighetsbildningsmyndigheten vara
skyldig att på begäran av sakägare tillhandahålla förrättningshandlingarna
på förrättningsstället eller i närheten av det. Detta tillhandahållande skall
ske under fullföljdstiden, men det har inte föreskrivits i detalj när det skall
äga rum. Det är enligt min mening inte lämpligt att i lagtexten ange någon
viss tidpunkt. Givetvis är det viktigt att tillhandahållandet sker i så god tid
före fullföljdstidens utgång att sakägarna får tillräcklig tid på sig att förbereda
sin besvärstalan. Men tidpunkten bör väljas också med hänsyn till
att tillhandahållandet kan ske gemensamt för samtliga sakägare som begär
det. Kommittén har föreslagit att tillhandahållandet skall ske under högst
tre dagar. För egen del anser jag att en bestämd tidsgräns inte bör anges
i lagtexten utan att det bör ankomma på myndigheten att bestämma en lämplig
tid med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Skyldigheten att
hålla förrättningshandlingarna tillgängliga på detta sätt är villkorad av att
åtgärden är motiverad med hänsyn till förrättningens art och omfattning
samt övriga förhållanden. Är förrättningen av enkel beskaffenhet eller förrättningsstället
beläget på inte alltför långt avstånd från fastighetsbildningsmyndighetens
kansli, saknas skäl för att tillmötesgå en begäran om
tillhandahållande av handlingarna på förrättningsstället. Under den tid då
handlingarna hålls tillgängliga på förrättningsstället kan myndigheten
ibland vara förhindrad att samtidigt hålla ett exemplar tillgängligt på
B 298
Kangl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
myndighetens kansli. Detta strider inte mot bestämmelsen i paragrafens
första punkt. Myndigheten kan nämligen hänvisa sakägare att ta del av
handlingarna på det tillfälliga förvaringsstället.
De nu angivna bestämmelserna om tillhandahållande av handlingarna
gäller också när fastighetsbildningsmyndigheten under förrättningen meddelar
beslut mot vilket talan skall fullföljas särskilt.
Paragrafens andra stycke upptar ytterligare bestämmelser om fastighetsbildningsmyndighetens
informationsskyldighet mot sakägarna. Det
åligger sålunda myndigheten att på marken utvisa de nya gränssträckningar
som beslutats vid förrättningen. Demonstrationen behöver givetvis
inte utföras av förrättningslantmätaren utan kan uppdras åt annan befattningshavare
hos myndigheten. För att sådan åtgärd skall ske krävs att
sakägare begär det och att visningen uppenbarligen inte är utan betydelse
för att sakägaren skall kunna tillvarata sin rätt. Därav följer bl. a. att visningen
måste ske före fullföljdstidens utgång. Har fastighetsbildningsbeslutet
meddelats före avslutningsbeslutet men utan förordnande om särskild
fullföljd, får sakägare begära visning av gränsen under hela den tid
som förflyter till dess fullföljdstiden med anledning av avslutningsbeslutet
går ut.
Den i andra stycket sista punkten av kommittéförslaget upptagna bestämmelsen
har inte tagits med i departementsförslaget. Bestämmelsen,
som ålägger lantmätaren att även i övrigt klargöra innebörden av vidtagna
åtgärder, är av instruktionell karaktär.
31 §.
Paragrafen, som motsvarar 32 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser
om inställande av förrättning.
Kommittén. Föregående paragrafer i detta avsnitt avser fall, då något hinder
mot fastighetsbildningen inte möter. Förrättningen resulterar i att förrättningsmännen
meddelar beslut om fastighetsbildningens genomförande
och i anslutning därtill föranstaltar om vissa åtgärder av verkställighetsnatur.
I denna paragraf behandlas den situation som föreligger då förrättningsmännen
finner sig lagligen förhindrade att genomföra fastighetsbildningen.
Kommittén föreslår att förrättningsmännen skall avbryta förrättningen
och meddela beslut om dess inställande så snart ett klart hinder mot
fastighetsbildningen yppat sig. Förrättningen kan alltså avbrytas, innan
utredningen om förutsättningarna för fastighetsbildningen blivit slutförd.
En annan tänkbar lösning skulle vara att alltid låta förrättningsmännen
fullfölja denna utredning så långt att alla omständigheter som inverkar
på frågan om fastighetsbildningens tillåtlighet blivit utredda och först därefter
meddela beslut om inställandet. För den händelse beslutet överklagas
och överinstansen finner att den av förrättningsmännen åberopade grunden
B 299
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
för inställandet inte är bärande, skulle vissa fördelar uppnås genom en sådan
ordning. En prövning i överinstansen av tillåtlighetsfrågan i hela dess
vidd skulle bli möjlig. Den förordade lösningen är emellertid i arbetsekonomiskt
hänseende mest fördelaktigt för flertalet fall, och denna synpunkt
har varit avgörande för kommitténs ställningstagande.
Den föreslagna bestämmelsen innebär att såväl brister i förutsättningarna
att ta upp fastighetsbildningsfrågan till saklig prövning som hinder av
materiell art skall föranleda att förrättningen inställs. Det ligger i sakens
natur att förrättningsmännen, innan de lägger ner arbete på en prövning
av de materiella villkoren för fastighetsbildningen, skall ägna särskild uppmärksamhet
åt frågan huruvida hinder av formell beskaffenhet föreligger.
I paragrafen tas upp en bestämmelse om att sökanden skall få skäligt
rådrum att jämka sin talan, om hinder mot fastighetsbildningen därigenom
kan undanröjas. Denna bestämmelse kan förefalla överflödig, eftersom det
redan av lantmätarens rådgivande uppgifter får anses följa att han skall
underlätta för sökanden att framställa sina yrkanden på sådant sätt att
avslag undviks. Det har dock synts kommittén lämpligt att sökandens
jämkningsrätt blir inskriven i lagen. Kommittén betonar i detta sammanhang
vikten av att lantmätaren vid tillämpningen av bestämmelsen iakttar
största varsamhet så att sökanden inte påverkas att vidta jämkning, som
han bara ogärna önskar och som inte är uppenbart nödvändig för att ett
inställande av förrättningen skall hindras.
När förrättning inställs, får sökanden på grund av regeln i 14 § sista
stycket underrättelse om beslutet. Eftersom förrättningsakten i detta fall
ligger kvar hos lantmätaren, fordras inte någon föreskrift, motsvarande
den som tagits upp i 31 § första punkten. Om sakägare önskar ta närmare
del av motiveringen till beslutet eller i övrigt av innehållet i akten, kan han
alltid genom hänvändelse till lantmätaren få tillgång till de önskade uppgifterna.
För det fall att förrättningen tillkommit efter framställning av överlantmätaren
bör avskrift av beslutet omedelbart tillställas denne.
Remissyttrandena. Överlantmutavna i Gotlands samt Göteborgs och Bohus
län framhåller att enligt hittillsvarande terminologi har en vägrad
fastighetsbildningsåtgärd inte betraktats såsom inställd utan som en avslutad
förrättning. Någon anledning att ändra på denna praxis synes inte föreligga
Departementschefen.
Departementsförslaget har utformats med begagnande
av den av kommittén föreslagna terminologin.
I departementsförslaget har inte tagits upp någon motsvarighet till den av
kommittén föreslagna bestämmelsen om översändande av avskrift av beslutet
i sådana fall då förrättningen påkallats av överlantmätaren. Av 17 §
följer att överlantmätaren skall underrättas om beslutet. En särskild be
-
B 300
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
stämmelse i lagen om att avskrift av beslutet skall tillställas överlantmätaren
behövs inte enligt min mening.
32 §.
I denna paragraf bär tagits upp bestämmelser om återkallelse av ansökan.
Paragrafen motsvarar 33 § i departementsförslaget.
Kommittén. Frågan om sökandens möjligheter att återkalla sin talan är
inte närmare reglerad i nuvarande lagstiftning, men det är uppenbart att
rätt till återkallelse föreligger även om den inte i alla situationer är oinskränkt.
Enligt kommitténs mening bör för framtiden gälla att återkallelse,
som äger rum innan annan sakägare ännu fått tillfälle att föra talan vid
förrättningen eller med andra ord innan sammanträde hållits, alltid medför
att förrättningen omedelbart inställs. Även återkallelse som sker vid
första sammanträdet eller efter detta sammanträde men innan förrättningen
avslutas bör leda till att förrättningen inställs, men möjlighet bör här
finnas för annan sakägare att inträda som sökande och fordra att förrättningen
fortsätts. Denna anordning motiveras av önskemålet att redan utförda
arbeten skall komma till nytta och behövs bara i sådana fall, då det
finns anledning anta att samma fastighetsbildningsfråga skulle efter vanlig
ansökan väckas på nytt, om återkallelsen medförde ett ovillkorligt
inställande av förrättningen. Endast sakägare som själva ägt påkalla den
ifrågavarande åtgärden och som visat sådant intresse för fastighetsbildningen
att de fört talan vid förrättningen bör ha rätt att kräva att den
fortsätts. För detta ändamål skall de genom lantmätarens försorg underrättas
om återkallelsen och få skäligt rådrum att inträda som sökande. Att
tillägga även dem som inte fört talan vid förrättningen sådan rätt skulle
komplicera förfarandet utan någon praktisk fördel. Beträffande tillvägagångssättet
vid underrättandet bör lantmätaren ha tämligen fria händer.
Förfarandet skulle annars lätt kunna bli onödigt omständligt. Sker återkallelsen
vid sammanträde, bör av de närvarande kunna fordras att de
omedelbart tar ställning till frågan om de önskar att förrättningen fortsätts.
Vidare bör i princip krävas att återkallelse sker i samma form som
ansökan om fastighetsbildning. Om sökanden underlåter att inställa sig
till det första sammanträdet till vilket han i laga ordning kallats, bör emellertid
ett formlöst återkallande anses ha ägt rum vid sammanträdet i likhet
med vad som f. n. gäller enligt 3 kap. 4 § fjärde stycket JDL. Till sist påpekar
kommittén att möjlighet till återkallelse bör föreligga även efter det att förrättningen
avslutats, om fastighetsbildningsfrågan redan är föremål för
prövning av domstol eller återkallelsen sker i form av ett överklagande dit.
Denna fråga regleras emellertid inte i detta sammanhang (se 17 kap. 15 §
andra stycket).
B 301
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén framhåller att ett inställande av fastighetsbildningsförrättning
på grund av återkallelse inte skall hindras av det förhållandet att under
förrättningen meddelats tillståndsbeslut eller fastighetsbildningsbeslut, mot
vilket särskild talan skolat fullföljas, och beslutet vunnit laga kraft. Om
emellertid anteckning om fastighetsbildningen dessutom skett i fastighetsregistret
redan före förrättningens avslutande, något som i vissa fall skall
kunna ske beträffande fastighetsreglering, bör det inte vara möjligt att genom
återkallelse få förrättningen inställd och därmed även fastighetsbildningen
undanröjd.
För återkallelse av ansökan om avstyckning behövs vissa särbestämmelser.
Detta har föranlett ett förbehåll i sista stycket av paragrafen.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen påpekar att paragrafen avser återkallelse
av sökandens talan. Styrelsen erinrar om att förrättning kan komma
till stånd på initiativ av även andra än sådana som får föra talan vid
förrättningen, t. ex. expropriant, byggnadsnämnd eller överlantmätare. Styrelsen
anser det självklart att paragrafen också skall gälla för återkallelse
av sådan ansökan.
Överlantmätaren i Örebro län anser att det bör vara möjligt att återkalla
ansökan även sedan förrättningen avslutats. Överlantmätaren påpekar att
sådan möjlighet föreligger f. n. enligt 21 kap. 43 § tredje stycket JDL.
Stadsingenjören i Nacka ifrågasätter om den omständigheten att förrättningssökanden
uteblivit från första sammanträdet utan anmält laga förfall
ovillkorligen skall leda till slutsatsen att ansökningen återkallats. Stadsingenjören
förordar en modifiering av bestämmelsen. Lantmäteristyrelsen
berör samma problem mot bakgrunden av nu gällande regler. Styrelsen
framhåller särskilt att tomtmätning kan handläggas utan binder av sökandens
utevaro från första sammanträdet. Styrelsen biträder dock kommitténs
förslag men framhåller att det övergångsvis kan uppstå olägenheter.
Dessa kan undanröjas om kallelsen på sökanden innehåller ett klart besked
om påföljden av utevaro.
Svea hovrätt påpekar att det behövs en regel som gör det möjligt att
ålägga sökanden skyldighet att ersätta annan sakägare dennes kostnader
med anledning av inställd förrättning.
Departementschefen. I paragrafens första stycke har de av kommittén föreslagna
reglerna om formerna för återkallelse tagits upp. Bestämmelserna
gäller i fråga om alla slag av fastighetsbildningsförrättningar, dock med
den begränsning i fråga om avstyckning och klyvning som framgår av sista
stycket. Enligt departementsförslaget skall förrättning alltid komma till
stånd efter ansökan. Också regleringsförrättning till vilken överlantmätaren
tar initiativ, skall således inledas genom ansökningsförfarande. Som
lantmäteristyrelsen påpekat gäller återkallelsebestämmelserna också i fråga
B 302
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
om ansökan som gjorts av t. ex. expropriant enligt bestämmelserna i 5:3.
Har ansökan framställts muntligen enligt bestämmelserna i 8 § första
stycket andra punkten, skall bestämmelserna om återkallelse av ansökan
äga motsvarande tillämpning. Bestämmelserna gäller också för det fall att
ansökan återkallas bara i viss del.
I fråga om förfarandet vid återkallelse överensstämmer departementsförslaget
i huvudsak med kommitténs förslag.
Reglerna om begränsning av rätten till återkallelse har i departementsförslaget
tagits upp i paragrafens andra stycke. I likhet med kommittén
anser jag att återkallelse av ansökan hos fastighetsbildningsmyndigheten
inte skall få ske sedan avslutningsbeslutet meddelats. Den omständigheten
att återkallelse f. n. kan ske efter avslutandet hänger samman med systemet
med fastställelseprövning och kan inte åberopas som skäl för samma
ordning enligt FBL. Jag vill emellertid påpeka att en återkallelse av ansökningen
efter förrättningens avslutande är möjlig i sådana fall då talan fullföljts
till fastighetsdomstolen. I denna del hänvisar jag till föreskrifterna
i 16: 12 andra stycket.
Kommittén har föreslagit den ytterligare begränsning av återkallelserätten
att återkallelse inte skall få äga rum sedan registrering skett. För egen
del anser jag att begränsningen bör göras ännu snävare. Framför allt med
hänsyn till reglerna om tillträde bör återkallelse inte få äga rum sedan
fastighetsbildningsbeslutet vunnit laga kraft. Av allmänna rättsgrundsatser
följer att ett beslut som vunnit laga kraft skall bli gällande. Att återkallelse
inte får ske av sådan talan, som avgjorts genom lagakraftvunnet fastighetsbildningsbeslut,
behöver därför inte särskilt föreskrivas. Den omständigheten
att ett delbeslut vunnit laga kraft hindrar givetvis inte att ansökningen
återkallas i de delar som ännu inte avgjorts genom lagakraftvunnet
beslut.
I tredje stycket återfinns den av kommittén föreslagna bestämmelsen
att sökandens utevaro från första sammanträdet under förrättningen skall
ha samma verkan som om ansökningen återkallats. Departementsförslaget
avviker från kommittéförslaget i ett avseende. Ansökningen skall nämligen
inte anses återkallad, om det är uppenbart att sökanden vidhåller ansökningen.
Såsom lantmäteristyrelsen framhållit är det lämpligt att myndigheten
i kallelsen till sökanden erinrar om den här angivna påföjden av utevaro
från sammanträdet. Föreskrift därom bör dock inte inskrivas i lagen
utan kan meddelas av Kungl. Maj :t.
Sista stycket i paragrafen innehåller en regel som inskränker paragrafens
tillämplighet beträffande avstyckning och klyvning.
33 §.
Paragrafen, som motsvarar 34 § i kommittéförslaget, innehåller en regel
om tidpunkten för beslut i fråga om skyldigheten att betala förrättningskostnaderna.
B 303
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén. F. n. gäller den principen att det åligger förrättningsmännen
att besluta om hur kostnaderna skall fördelas, när flera sakägare finns. Vid
avstyckning fordras dock inte något sådant beslut, om sakägarna träffat
överenskommelse angående fördelningen. Skyldigheten att betala förrättningskostnaderna
är således i princip en förrättningsfråga, men vad förrättningsmännen
bär att uttala sig om gäller bara grunderna för fördelningen.
Hur kostnaderna skall beräknas och fastställas regleras i särskild ordning
genom bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t. Enligt dessa bestämmelser
skall lantmätaren utställa räkning på de betalningsskyldiga. Om
frivillig betalning inte sker inom viss tid får utmätning ske.
Kommittén anser att nuvarande ordning bör behållas i huvudsak oförändrad.
Bestämmelserna bör gälla alla förrättningar vare sig de utmynnar
i att en fastighetsbildning genomförs eller de inställs. Det skulle vara önskvärt
att förrättningskostnaderna kunde fixeras redan i samband med att
frågan om grunden för fördelningen avgörs. Sakägarna skulle därigenom
lättare kunna bedöma, om de borde låta sig nöja med förrättningsmännens
beslut rörande fördelningen eller överklaga det. Det skulle emellertid vara
förenat med åtskilliga praktiska olägenheter för förrättningsmännen att
under pågående förrättning, låt vara i samband med dess slutförande, fastställa
samtliga lcostnadsbelopp.
Kommittén påpekar att på grund av innehållet i 2: 6 i kommittéförslaget
måste förrättningsmännen alltid pröva överenskommelse mellan sakägarna
rörande betalningsskyldighetens fördelning. Förrättningsmännen bör därför
i allmänhet särskilt yttra sig över kostnadsfördelningen även då sakägarna
är ense.
Remissyttrandena. Kommunal-tekniska föreningen framhåller att det måste
anses skäligt och rimligt att alla sakägare, som åläggs betalningsskyldighet
beträffande förrättningskostnaderna, får meddelande härom så tidigt
att de eventuellt kan överklaga beslutet härom. Detta bör gälla även beträffande
sådana sakägare, som på grund av bestämmelserna i 29 § annars inte
skulle få meddelande om förrättningens avslutande.
Fastighetsägareförbundet anser att det är av betydelse för sakägarna att
förrättningsmännen inte bara lämnar upplysning om hur kostnaderna skall
fördelas mellan sakägarna utan att de även i protokollet anger de belopp,
som varje sakägare har att betala i förrättningskostnader. Föreskrift härom
synes böra tas in i lagtexten, framhåller förbundet.
Departementschefen. Paragrafen har i departementsförslaget underkastats
endast redaktionella jämkningar. Som kommittén och fastighetsägareförbundet
framhållit skulle det vara önskvärt att beloppet av förrättningskostnaderna
angavs i fördelningsbeslutet. Av praktiska skäl är det emellertid
inte möjligt att tillgodose dessa önskemål. Vad angår det av kommunal
-
B 304
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tekniska föreningen gjorda påpekandet om underrättelser till sakägarna
med anledning av kostnadsfördelningsbeslutet vill jag framhålla att sådana
underrättelser enligt reglerna i 29 § skall skickas till samtliga besvärsberättigade,
om beslutet meddelas på annat sätt än vid sammanträde. Om
beslutet meddelas vid sammanträde, behöver myndigheterna visserligen
inte skicka underrättelser till sådana sakägare som uteblivit. Jag anser
emellertid att det saknas skäl att ha strängare föreskrifter om underrättelser
med anledning av kostnadsfördelningsbeslut än beträffande avslutningsbeslutet
i övrigt. Om kostnadsfördelningsbeslutet meddelas utan samband
med förrättningens avslutande, skall sakägarna underrättas enligt bestämmelserna
i 17 § tredje stycket.
Särskilda bestämmelser
34 §.
Paragrafen, som motsvarar 35 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser
om sakkunnigt biträde åt fastighetsbildningsmyndigheten.
Kommittén. Regler om sakkunnigt biträde vid förrättning finns f. n. i 2 kap.
2 § JDL. Kommittén framhåller att enligt den föreslagna bestämmelsen i 2: 6
sista stycket skall ersättning till sakkunnig i princip räknas som förrättningskostnad
och betalas av sakägarna, även om en förskottering av allmänna
medel äger rum i enlighet med nuvarande lantmäteritaxas föreskrifter.
Ersättningens storlek bör liksom hittills i första hand bestämmas
av förrättningsmännen. Med hänsyn till att innehavare av allmän befattning
ofta torde komma att i tjänsten få utföra uppdrag som sakkunnig, har det
ansetts lämpligt att i förevarande paragraf på samma sätt som skett i 40 kap.
17 § RB erinra om att rätt till ersättning tillkommer sådan sakkunnig
endast i den mån särskild föreskrift därom är meddelad.
Departementschefen. Departementsförslaget innebär att kommitténs förslag
har underkastats enbart vissa formella jämkningar.
35 §.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, innehåller
bestämmelser om anlitande av tolk vid förrättningshandläggningen.
Departementschefen. Som bl. a. lantmäteristyrelsen har påpekat i sitt remissyttrande
uppkommer ibland behov av medverkan av tolk vid lantmäteriförrättningar.
Särskilt är detta fallet inom de finskspråkiga bygderna,
men även i andra delar av landet torde behovet göra sig alltmer gällande.
Jag anser det därför befogat att i FBL ta in bestämmelser om anlitande
av tolk. Bestämmelserna bör gälla också i fråga om tolk för den som är
allvarligt hörsel- eller talskadad.
Den som anlitas som tolk bör, om uppdraget inte utförs i tjänsten,
B 305
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ha rätt till arvode samt gottgörelse för kostnad och tidsspillan efter vad
myndigheten prövar skäligt. Fullgörs uppdraget som tolk i tjänsten, ersätts
eventuella kostnader enligt vanliga regler. Särskilt arvode utgår då
inte. Det synes mig naturligt att ersättning till tolk vid förrättning skall
utgå av allmänna medel och inte betraktas som förrättningskostnad vilken
betalas av sakägarna.
36 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om sysslomän vid förrättning. Den
motsvarar 37 § i kommittéförslaget.
Kommittén. Bestämmelserna i denna paragraf angående syssloman stämmer
i stort sett överens med nuvarande regler i 3 kap. 15 § JDL. Bland
nyheterna märks främst att också förrättningsmännen fått befogenhet att
påkalla utseende av syssloman. Eftersom förrättningsmännens arbete i
vissa’situationer otvivelaktigt kan underlättas av att syssloman finns, anser
kommittén att de även bör kunna ålägga sakägarna att utse syssloman för
att handha viss angiven gemensam angelägenhet. Särskild anledning att
tillerkänna förrättningsmännen sådan befogenhet föreligger med hänsyn
till bestämmelserna i 9 kap. om gemensamma arbeten vid fastighetsreglering.
Enligt 9: 2 skall det i visst fall t. o. m. åligga förrättningsmännen tillse
att syssloman blir utsedd.
Den nuvarande anordningen enligt vilken syssloman automatiskt får vissa
befogenheter behålls inte utan i stället förutsätts att samtliga de uppgifter
som sysslomannen skall fullgöra kommer att särskilt anges i samband med
att han tillsätts eller därefter genom beslut om att utvidga hans verksamhet.
Syssloman kan givetvis också anförtros sådana göromål som f. n. tillkommer
honom direkt på grund av stadgandet i 3 kap. 15 § JDL. Beträffande
hantlangningen är det dock endast lantmätaren som får träffa avgörande
om tvångsåläggande. Vid de skiftesförrättningar som ägt rum under senare
år har sysslomännen i stor utsträckning använts för organiserandet av och
tillsynen över gemensamma arbeten, kanske främst väg- och torrläggningsföretag,
och härvid har de gjort värdefulla insatser. Enligt kommittéförslaget
skall sysslomän även i fortsättningen kunna tas i anspråk för motsvarande
uppgifter och det kan förväntas att deras verksamhet just på detta område
får den största betydelse.
I första stycket av paragrafen har angetts när och hur syssloman skall
utses. Bestämmelsen att syssloman skall tillsättas, när särskild föreskrift
därom är meddelad, syftar på den i 9: 2 angivna situationen. Vidare föreslås
vissa regler för det fall att flera sysslomän utsetts.
Andra stycket innehåller bestämmelser om entledigande av syssloman.
Med hänsyn till den betydelse bl. a. i ekonomiskt hänseende som sysslomannens
verksamhet kan få anser kommittén att föreskrifter i detta avse20
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 306 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ende är nödvändiga. I vanliga fall skall för ett entledigande fordras att de
flesta av de vid sammanträde närvarande sakägarna enar sig om det och att
förrättningsmännen finner fog föreligga för sådan åtgärd. När syssloman
handhar gemensamt arbete enligt 9 kap., måste emellertid förrättningsmännen
ha rätt att skilja en försumlig syssloman från hans uppdrag och sätta
annan i hans ställe oberoende av vilken uppfattning majoriteten av sakägare
kan hysa. I sådana fall torde fråga om entledigande ofta väckas av
enskild sakägare, men förrättningsmännen bör ha fria händer att självmant
ta initiativ till ett entledigande. En åtgärd av detta slag bör emellertid i
allmänhet inte vidtas utan att sakägarna haft tillfälle att yttra sig. Om saken
är brådskande och sammanträde med sakägarna inte anses kunna avvaktas,
bör dock inte hinder möta för förrättningsmännen att omedelbart skilja
sysslomannen från uppdraget. Ny syssloman torde däremot inte böra utses
av förrättningsmännen utan att sakägarna haft tillfälle att själva fatta beslut
i frågan.
I regel kommer syssloman att utses bland sakägarna och det torde inte
sällan få anses underförstått att särskilt arvode för uppdraget inte skall
utgå. Om han emellertid anser sig böra framställa anspråk på ersättning,
bör i likhet med vad som f. n. gäller detta göras före förrättningens slutförande.
Kan sakägarna i sådant fall inte ena sig om att tillerkänna sysslomannen
den begärda ersättningen, skall förrättningsmännen besluta i
frågan. Bestämmelser med denna innebörd har tagits upp i tredje stycket.
Remissyttrandena. Förslaget anvisar endast ett sätt att utse syssloman,
nämligen genom val av de vid sammanträde närvarande sakägarna, framhåller
Svea hovrätt. Hovrätten anser, att förslaget möjligen bör kompletteras
med en regel om att vid lika röstetal lantmätaren har rätt att utse
en av de föreslagna.
Lantmäteristyrelsen befarar att i tredje stycket kan uttrycket »före förrättningens
slutförande» möjligen missförstås. Av sammanhanget (jfr
t. ex. 4: 29 första stycket) torde emellertid följa att därmed inte avses någon
tidpunkt senare än den då förrättningen förklarades avslutad eller inställd.
Departementschefen. Paragrafen har i sak utformats på det sätt kommittén,
föreslagit. Som kommittén föreslagit skall sysslomän utses genom val av
de sakägare som är närvarande vid sammanträdet. Fråga om utseende av
sysslomän torde i allmänhet tas upp till behandling på förrättningslantmätarens
initiativ. Om så kan ske, bör det i kallelsen på sakägarna anges
att sådan fråga skall behandlas vid sammanträdet. Att den som får de flesta
rösterna vid valet skall anses utsedd till syssloman får anses så självklart,
att det inte behöver särskilt anges i lagtexten. Om det skulle inträffa att
två eller flera får lika röstetal, torde valet enligt allmänna principer böra
avgöras genom lottning. Fallet torde emellertid ha så ringa praktisk betydelse
att en särskild bestämmelse i ämnet inte behövs.
B 307
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
I tredje stycket har bestämmelserna om entledigande av syssloman tagits
upp. Regeln i första punkten innebär att sysslomannen när som helst kan
befrias från uppdraget. Skulle han ha utsetts för viss tid, som ännu inte
gått till ända, utgör detta inte något hinder för åtgärden. Entledigandet sker
genom majoritetsbeslut av sakägarna. Något särskilt villkor för att sådant
beslut skall få fattas har inte angetts. Som en garanti mot godtycke har
emellertid föreskrivits att fastighetsbildningsmyndigheten skall pröva om
entledigandet är befogat. Behöver ny syssloman utses i stället för den entledigade,
skall val av sådan ske enligt reglerna i första stycket.
Beträffande sådan syssloman som utsetts att ha hand om gemensamt
arbete enligt 9 kap. har fastighetsbildningsmyndigheten tillagts befogenhet
att själv besluta om entledigandet. Myndigheten får också utse ny syssloman
i sådant fall. I departementsförslaget har myndighetens befogenheter
utvidgats till att också avse sysslomän som utsetts att ombesörja hantlangning
enligt 37 §. Detta sammanhänger med att också sysslomännens befogenheter
utvidgats i fråga om hantlangningen, såsom framgår av 37 §. Givetvis
är myndigheten oförhindrad att, om den så finner lämpligt, överlämna frågan
om val av ny syssloman till sakägarna. Mot fastighetsbildningsmyndighetens
beslut enligt tredje stycket andra punkten får föras särskild talan
enligt bestämmelserna i 15: 2.
37 §.
I denna paragraf meddelas föreskrifter om hantlangning vid förrättning.
Paragrafen motsvarar 36 § i kommittéförslaget.
Kommittén. Kommittén anser att den hantlangningsskyldighet som f.n. åvilar
sakägarna enligt 2 kap. 10 § JDL inte kan undvaras i den nya lagen. Jämsides
med att sakägarna åläggs att tillhandahålla hantlangning, bör de tillförsäkras
rätt att utföra denna, när inte det allmänna av organisatoriska
skäl eller annan orsak bör svara för uppgiften. Kommittén har därför i
denna paragraf föreslagit att det skall ankomma på sakägarna att tillhandahålla
nödig hantlangning men samtidigt i sista stycket infört ett förbehåll
för det fall att stat eller kommun enligt särskilda bestämmelser skall tillhandahålla
hantlangningen.
Gällande rätt anger inte efter vilken grund de olika sakägarna skall
ta del i hantlangningen och kommittén anser att det inte är möjligt att uppställa
detaljerade regler i detta hänseende. Ofta torde sakägarna själva
kunna komma överens om en lämplig fördelning av skyldigheten. Åtminstone
vid mindre förrättningar lär sökanden inte sällan vara beredd att åtaga
sig hela ansvaret för hantlangningen, om frivillig uppgörelse inte kan
träffas om en annan ordning. Vid förrättningar av större omfattning bör
syssloman ha goda utsikter att få till stånd en lösning som accepteras av
sakägarna. Om emellertid sakägarna inte kan enas, bör det ankomma på
B 308
Kiirtgl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
lantmätaren att såsom förutsätts i förslaget träffa avgörandet. Den skälighetsprövning
som kan komma i fråga bör givetvis ske på grundval av en
jämförelse mellan de olika sakägarnas förhållanden.
Om den som har att utföra hantlangning försummar sin skyldighet, blir
enligt uttrycklig föreskrift i andra stycket påföljden den att förrättningen
får vila. I likhet med vad som f. n. gäller har det dock ansetts böra tillåtas
lantmätaren att själv anskaffa hantlangningen och att genast låta ta ut
kostnaden för detta genom utmätning hos den försumlige, självfallet dock
bara om denne underlåter att betala frivilligt. Kommittén räknar med att
sådan utmätning ytterst sällan skall behöva äga rum. I vanliga fall bör
förskottering av allmänna medel kunna ske, men utmätningsmöjligheten
bör finnas. Sakägare som inte har intresse av att förrättningen genomförs
och som finner hantlangningsskyldigheten besvärande kan inte förmås att
fullgöra vad som åvilar honom på annat sätt.
Remissyttrandena. Distriktslantmätaren i Södertälje distrikt anser att det
föreslagna hantlangningssystemet inte är förenligt med rationella arbetsformer
i ett modernt statligt lantmäteri. Siktar man på snabba och säkra
resultat, torde det i regel fordras att lantmäteriet tillhandahåller erforderlig
kvalificerad hantlangning och nödig materiel. Den nuvarande ordningen
medför ofta tidsförluster och irritation på grund av att otillräcklig och
okvalificerad arbetskraft ställs till förfogande. Innan det statliga lantmäteriet
helt kan överta hantlangningsskyldigheten — något som man bör syfta
till — fordras måhända ytterligare utredningar och undersökningar. En
viss förbättring synes dock redan nu ha kunnat åstadkommas, om man i
lagtexten fört in en bestämmelse av den innebörden att det i första hand
bör ankomma på det statliga lantmäteriet att hålla hantlangning och nödig
materiel, som betalas av sakägarna.
Även lantmäteristyrelsen är kritisk mot kommittéförslaget men anvisar
inte någon alternativ lösning. Styrelsen framhåller att hantlangningsfrågan
från teknisk och organisatorisk synpunkt är synnerligen betydelsefull.
Underhaltig hantlangning medför inte bara tidsförlust utan även extrakostnader
och dessutom dålig kvalitet på arbetena med de konsekvenser detta
får för rättssäkerheten. Det är av vikt att den hantlangningspersonal som
träder till vid skilda förrättningar är rutinerad. Från denna synpunkt
är det oftast inte lyckligt att vederbörande sakägare tjänstgör som hantlangare.
Utan tvivel skulle det vara mera förmånligt om man exempelvis
inom varje kommun vid uppkommande behov hade tillgång till särskilt
inövad personal, som på detta sätt kunde få fortlöpande träning. På en
del håll är det också ordnat så, att vissa kommunalt anställda som normalt
är sysselsatta med exempelvis gatu-, avlopps-, park- och kyrkogårdsarbeten
även har till uppgift att biträda med hantlangning. Styrelsen hälsar för sin
del en sådan utveckling med tillfredsställelse. Också för sakägarna torde
B 309
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
det i de flesta fall vara av större värde att få lantmäteriarbetet avklarat så
snabbt och så billigt som möjligt än att själva få en extra sysselsättning
vid sidan av det normala yrkesarbetet. Styrelsen är emellertid inte för dagen
beredd att framlägga förslag till någon definitiv lösning av hantlangningsfrågan
i de kommuner, där den inte ordnats genom kommunal medverkan.
Ett alternativ är, som kommittén anfört, att det allmänna tillhandahåller
hantlangningen åtminstone på vissa platser. Oavsett detta bör det komma
till klart uttryck i lagen att hantlangningen skall vara av fullt nöjaktig
kvalitet. Uttrycket »nödig hantlangning» — som är överfört från JDL och
kan spåras tillbaka åtminstone till 1827 års lagaskiftesstadga — måste
anses antikverat och svara dåligt mot såväl sakägarnas som lantmätarens
önskemål. Styrelsen föreslår att det utbyts mot »godtagbar hantlangning».
Möjligheten att låta förrättning vila bör utgöra ett alternativ som lantmätaren
kan använda bara i undantagsfall, anser Svea hovrätt. Vid förrättning
mot olika sakägaregrupper torde bestämmelsen kunna leda till avbrott
i förrättningen, vilka är besvärande för övriga sakägare och strider mot
förslagets strävan att förrättningarna skall handläggas utan onödiga uppehåll.
Näringslivets by g g nads delegation och industriförbundet framhåller att
kostnaden för hantlangning och material i samband med en fastighetsbildningsförrättning
ofta är betydande. Det kan inte vara tillfredsställande att
frågan efter vilken grund dessa kostnader skall fördelas mellan sakägarna
lämnats öppen. Hantlangnings- och materialkostnader bör i enlighet med
vad som hittills skett i praxis fördelas efter de principer som angetts för
fördelningen av förrättningskostnaderna. En erinran härom bör införas i
motiven. Liknande synpunkter uttalas av överlantmätarna i Västmanlands
och Jämtlands län.
Häradshövdingeföreningen anser att tredje stycket lämpligen kan sammanföras
med första stycket.
Departementschefen. Frågan om hur hantlangning vid förrättning skall
anordnas är väsentligen av organisatorisk art. Från lantmäterihåll har uttalats
en viss kritik mot systemet att låta sakägarna tillhandahålla hantlangningen.
Av lantmäteristyrelsens yttrande framgår också att hantlangning
i allt större omfattning utförs med användande av kommunalt anställd
personal. En sådan ordning förutsätter kommunernas medverkan. Innan
den större frågan om kommunernas ansvar för fastighetsbildningen lösts
anser jag det inte möjligt att reformera hantlangningsförfarandet lagstiftningsvägen.
Jag har därför anslutit mig till den av kommittén föreslagna
lösningen men jag vilt understryka att denna inte lägger hinder i vägen för
att man även i fortsättningen utverkar kommunernas frivilliga medverkan
till att lösa hantlangningsförfarandet på ett ändamålsenligt sätt.
Paragrafen har i departementsförslaget underkastats vissa jämkningar i
B 310 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
förhållande till vad kommittén föreslagit. Hantlangning skall givetvis tillhandahållas
i fråga om allt arbete som föranleds av förrättningen. Hantlangningsskyldigheten
upphör inte i och med att förrättningen avslutats utan
gäller också vid det fullföljdsarbete som utförs efter avslutandet, t. ex. vid
gränsutmärkningen. Med anledning av lantmäteristyrelsens påpekande har
i första stycket angetts att hantlangningen skall vara av lämplig beskaffenhet.
I första stycket har också tagits upp en regel om fördelning av
hantlangningen mellan sakägarna. Fördelningen skall ske efter vad som är
skäligt. Jag vill framhålla att fördelningen av hantlangningsskyldigheten
enligt denna paragraf inte innebär ett definitivt avgörande av hur hantlangningskostnaden
slutligen skall fördelas mellan sakägarna. Utgifter för
hantlangning är enligt 2: 6 att anse som förrättningskostnad och skall således
vid förrättningens slut fördelas mellan sakägarna enligt de allmänna
regler som gäller för sådan kostnad. När fastighetsbildningsmyndigheten
med stöd av förevarande paragraf bestämmer hur hantlangningen skall utföras,
bör den sträva efter att fördela bördan i enlighet med vad den blivande
kostnadsfördelningen kan antas medföra. Ofta är det emellertid inte
möjligt att förutse detta eller att praktiskt genomföra en sådan ordning.
Det blir då nödvändigt att företa en vidräkning mellan sakägarna i samband
med förrättningens avslutande så att en rättvis ekonomisk uppgörelse kommer
till stånd.
I andra stycket har tagits upp bestämmelser om hur myndigheten skall
förfara i fall sakägare försummar att ombesörja hantlangning. Bestämmelserna
gäller givetvis också för det fall att den erbjudna hantlangningen inte
är lämplig och således inte kan godtas av myndigheten. Förrättningen kan
då förklaras vilande i avvaktan på att sakägaren fullgör sin skyldighet. Som
Svea hovrätt framhållit bör vilandeförklaringen bara vara ett alternativ
som tillgrips när övriga sakägare inte vållas olägenhet genom det. Om myndigheten
finner det lämpligt får hantlangningen anskaffas genom dess försorg.
Som kommittén framhållit skall kostnaden i sådant fall drabba den
tredskande sakägaren. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att utmätning
genast skall få ske för kostnaden synes obehövlig och har därför
inte tagits upp i departementsförslaget.
Av 36 § följer att syssloman kan utses att ombesörja angelägenhet som
är gemensam för sakägarna. Som sådan gemensam angelägenhet kan även
hantlangning komma i fråga. Utses syssloman för denna uppgift bör samma
bestämmelser gälla om fördelning och uttagande av kostnad om redovisning
m. m. som enligt 9 kap. 3—6 §§ gäller i fråga om gemensamma arbeten.
Föreskrift härom har tagits in i departementsförslaget.
38 §.
I denna paragraf regleras rätten att i samband med förrättning beträda
mark m. in. Sista stycket, som tillkommit vid departementsbehandlingen,
innehåller regler om ersättning för skada.
B 311
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén. De bestämmelser som kommittén föreslår beträffande rätten
att beträda mark m. m. skiljer sig i sak inte nämnvärt från nuvarande
bestämmelser i 2 kap. 11 § JDL och 2 kap. 6 § FBLS. Inte bara förrättningsmännen
och deras biträden utan även alla som för talan vid förrättningen
har ansetts böra äga rätt att i samband med förrättningen i den
utsträckning det är behövligt gå över andras ägor.
Remissyttrandena. Kommunal-tekniska föreningen anser att formuleringen
av första stycket innebär en försvagning av den rätt för förrättningsmännen
och deras biträden att få tillträde till mark och byggnader som nu
är medgiven enligt 2 kap. 6 § FBLS. Eftersom de nu gällande bestämmelserna
enligt föreningens erfarenhet visat sig ändamålsenliga och nödvändiga,
förordar föreningen en omformulering av förslaget så att det stämmer
bättre överens med gällande rätt.
Samma mening har lantmäteristgrelsen. Styrelsen påpekar att i gällande
lagstiftning finns ett stort antal skilda bestämmelser rörande rätt för förrättningsmän
eller likställda att beträda byggnader, ägor m. m. (se t. ex.
2 kap. 11 § JDL, 2 kap. 6 § FBLS, 152 § BL, 71—72 §§ ExL, 32 § och
78 § fjärde stycket EVL, 27 och 30 §§ AVL samt 82 § hälsovårdsstadgan
den 19 december 1958, nr 663). Det är självklart att sådant tillträde är nödvändigt
för verkställande av tekniska arbeten och besiktningar. Vid tomtmätning
gäller f. n. att förrättningsmannen äger utan särskilt lov erhålla
tillträde till tomter och byggnader samt övergå ägor i vad det finnes erforderligt
för förrättningen. I förhållande härtill medför förslagets formulering
en försvagning i möjligheten att få tillträde till byggnad. Formuleringen
lär nämligen få tolkas så att tillträdet måste föregås av särskild
kontakt med innehavaren, även om huset exempelvis står tomt och olåst
och innehavaren är svåranträffbar. Den enskildes berättigade intresse av
att vara så långt möjligt ostörd får i denna fråga vägas mot förrättningsintresset
att undvika att arbetet blir försenat, desorganiserat och fördyrat.
Ostördheten måste särskilt respekteras när det gäller bostadshus, men i
undantagsfall kan sådana behöva bli föremål för ingående uppmätning och
besiktning, exempelvis vid värdering som föranleds av överföring enligt 5: 7
andra stycket eller av inlösen enligt 8 kap. För sådana åtgärder, som ju
inte nödvändigt behöver koordineras med arbetena i övrigt inom regleringsområdet,
kan lämpligen träffas överenskommelse om passande tid med
bostadens innehavare. Även vid fastighetsbestämning inom tätbebyggda områden
kan tillträde till byggnad fordras. För att markera bostädernas särställning
men samtidigt öppna möjlighet till smidigt förrättningsförfarande
synes man lämpligen kunna göra en mindre ändring i paragrafen. Denna
ändring bör innebära att förrättningsmännen och deras biträden äger få
tillträde till byggnad, som inrymmer bostad och är bebodd, samt att de utan
särskilt lov äger få tillträde till byggnader i övrigt och anläggningar.
B 312
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
För undvikande av ovisshet och friktion bör bland tillåtna åtgärder anges
trädfällning, framhåller överlantmätaren i Södermanlands län.
Svea hovrätt påpekar, att någon rätt till ersättning för skada, som kan
åsamkas sakägare eller annan genom de befogenheter denna paragraf tillerkänner
förrättningsmännen och deras biträden, inte har föreskrivits. Vid
tillkomsten av JDL uttalades i anslutning till motsvarande bestämmelse
(2 kap. 11 §) den uppfattningen (NJA II 1926 s. 372), att det fick anses
vara en grannelagsrättslig förpliktelse att tåla det obetydliga intrång som
kunde komma i fråga i dylika fall. Hovrätten anser det tveksamt huruvida
denna ståndpunkt alltjämt har berättigande.
Departementschefen. Utformningen av bestämmelserna i kommittéförslaget
har vid remissbehandlingen mött kritik i fråga om förrättningsmännens
rätt att bereda sig tillträde till byggnad. Förslaget får anses ha den av
lantmäteristyrelsen angivna innebörden att tillträde till byggnad i princip
skall ske under medverkan av ägaren eller brukaren. En sådan ordning
anser jag rimlig och den bör med en förutseende planering av förrättningsarbetet
i allmänhet inte vålla några påtagliga störningar i myndighetens
arbete. Tillträde till byggnaden kan emellertid inte vägras myndigheten,
varför denna inte är beroende av innehavarens medgivande. Om denne
tredskas, har myndighetens befattningshavare därför rätt att ändå bereda
sig tillträde till byggnaden. Då denna rätt utnyttjas bör naturligtvis största
möjliga hänsyn tas till ägaren eller brukaren, särskilt när det gäller bostadshus.
I ett remissyttrande har yrkats att bland de tillåtna åtgärderna skulle
särskilt anges trädfällning. En sådan bestämmelse synes emellertid överflödig,
eftersom de föreslagna bestämmelserna får anses innefatta rätt att
fälla träd. Denna rätt begränsas dock såtillvida som skada om möjligt skall
undvikas och att ägarens medgivande behövs i fråga om träd inom trädgård
eller annan därmed jämförlig plantering.
I departementsförslaget har tillagts en regel om ersättning för skada som
uppkommit genom sådan åtgärd som avses i paragrafen. Yrkande om ersättning
skall framställas under förrättningen. Ersättningen räknas som förrättningskostnad
och förskotteras av allmänna medel. Kostnaden skall som
annan förrättningskostnad påföras sakägarna.
39 §.
Paragrafen innehåller regler om vilandeförklaring av förrättning.
Gällande rätt. Enligt 3 kap. 12 § JDL och de hänvisningar till detta lagrum
som förekommer skall tvist om äganderätt eller ständig besittningsrätt till
jord i princip inte få föranleda att fastighetsbildning uppehålls. Om det
är av betydelse för en förrättnings behöriga verkställande att dylik tvist
B 313
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
blir avgjord och tvisten har uppkommit först efter förrättningens början,
skall den emellertid underställas ägodelningsrättens prövning. Underställningen
leder till att man får ett avgörande, som blir bindande för framtiden
åtminstone gentemot dem som för talan i ägodelningsrätten. Nackdelen är
att förrättningen i regel fördröjs. På grund av en särskild presumtionsregel
i samma lagrum får innehavaren av omtvistad jord utöva ägarens befogenheter
att föra talan för jorden. Härigenom har man åstadkommit att tvist
om vem som i egenskap av ägare till viss jord är att anse som sakägare vid
förrättning vanligen inte föranleder ett hänskjutande till ägodelningsrätten,
eftersom ju tvisten inte blir av någon betydelse för förrättningens genomförande.
Till följd härav har underställning mera sällan avsett frågor angående
giltigheten av fång till fast egendom utan främst kommit till användning
vid sådana äganderättstvister som berott på att delade meningar rått
i frågan till vilken eller vilka fastigheter ett visst område hör och alltså
i grund och botten avser fastighetsindelningens beskaffenhet. I tillämpningen
har vissa svårigheter här uppkommit, eftersom någon bestämd
skillnad inte kunnat upprätthållas mellan dessa tvister och rena gränstvister,
som på grund av de i 7 kap. 1 § och 19 kap. 10 § JDL inskrivna
kraven på gränsbestämning i samband med fastighetsbildning visserligen
alltid skall avgöras men inte efter underställning utan genom beslut av
förrättningsmännen.
I 3 kap. 12 § JDL föreskrivs vidare att tvist som bara rör innehavet
av viss äga skall på samma sätt som äganderättstvist underställas ägodelningsrätten.
Emellertid innehåller samtidigt 12 kap. 1 § en föreskrift om
underställning i sådana fall, när man vid hävdefrågans behandling under
laga skifte inte kan utreda vem som hävdar viss äga vare sig tvist därom
föreligger eller inte. Till sist kan nämnas att, om tvist uppkommer vid avstyckning
av överlåten ägovidd angående den rätt som enligt överlåtelsehandlingen
eller mellan sakägarna träffad förening tillkommer dem, skall
jämlikt 19 kap. 15 § JDL frågan underställas ägodelningsrättens prövning.
Kommittén. Någon motsvarighet till de nu gällande reglerna bör enligt
kommitténs mening inte gälla för framtiden. Underställningsinstitutet har
nämligen uppenbara brister, vilket huvudsakligen hänger samman med att
föremålet för rättegången inte bestäms genom någon stämningsansökan.
Systemet med underställning har vidare i praktiken visat sig uppmuntra
till onödiga rättegångar.
Om det för fastighetsbildningens genomförande verkligen är av betydelse
att ett ovisst rättsförhållande blir genom ett rättskraftigt avgörande klarlagt,
bör enligt kommittén ett avgörande åstadkommas genom att sakägare
i vanlig ordning väcker talan vid allmän domstol, såvida inte frågan är
av sådan beskaffenhet att den kan tas upp vid fastighetsbestämning. Med
hänsyn till det omfattande användningsområde som fastighetsbestämnings
-
B 314
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
institutet är avsett att få enligt kommittéförslaget blir de fall, där det
sålunda kan komma i fråga att väcka talan genom stämning, tämligen
begränsade. Huvuddelen av de nuvarande underställningsmålen avser nämligen
enligt kommittén frågor som skall kunna tas upp vid fastighetsbestämning.
Det är vidare att märka att det i övriga fall, där en ovisshet föreligger,
oftast inte är påkallat med ett avgörande som får bindande verkan även
utanför fastighetsbildningsförrättningen. Många gånger torde det vara fullt
tillräckligt att de fastighetsbildande myndigheterna bedömer den föreliggande
frågan och låter resultatet härav påverka sina ställningstaganden
beträffande själva fastighetsbildningen. Så sker redan f. n. i en hel del fall,
nämligen när underställning inte får äga rum, och några olägenheter därav
har inte kunnat förmärkas.
Med den lösning som kommittén sålunda förordar behövs vissa regler om
när fastighetsbestämning skall företas i samband med fastighetsbildning.
Dessa regler tas upp i 14 kap. I övrigt behövs bara en regel som medger
förrättningsmännen att, när särskild talan för prövning av preliminär rättsfråga
blivit väckt av sakägare, låta förrättningen vila i avbidan på det
slutliga avgörandet.
Kommittén har också övervägt om den nya lagen bör innehålla någon
motsvarighet till nuvarande regel om att den som innehar omtvistad jord
äger att vid förrättning föra talan därför. Enligt vad kommittén funnit är
detta inte lämpligt. En presumtionsregel av detta slag skulle kunna leda till
högst otillfredsställande resultat. I fall där ovisshet uppkommer om vem som
i egenskap av ägare till fastighet eller del av fastighet skall få föra talan
därför bör fastighetsbildningsmyndigheten, under förutsättning att särskild
rättegång för prövning av frågan inte anhängiggörs, ta ställning till tvistefrågan
i den mån fastighetsbildningen i något avseende påverkas av frågan.
Med hänsyn till den officialprövning som regelmässigt skall äga rum vid
fastighetsbildning blir emellertid frågan om rätt företrädare för fastighet
vanligen utan större betydelse. Alla som kan komma i fråga som ägare
skall i tveksamma fall kallas till förrättningen och få tillfälle att där utföra
talan. I huvudsak endast när meningsmotsättning uppkommer mellan de
olika pretendenterna angående fråga, där ansökning eller medgivande från
vederbörande fastighetsägares sida behövs, blir det nödvändigt för förrättningsmännen
att ta ställning. Något rättskraftigt avgörande av äganderättsfrågan
kommer inte härigenom till stånd, men ett sådant avgörande behövs
inte heller. Den som anser förrättningsmännens bedömning felaktig får i
vanlig ordning besvära sig över de beslut och åtgärder rörande fastighetsbildningen
som enligt hans mening inte kan godtas.
I första stycket av denna paragraf har kommittén tagit upp de regler
som föranleds av vad kommittén anfört. Vid utformningen har beaktats att
även annan prövning än sådan som sker vid domstol kan böra föranleda
vilandeförklaring. Sålunda kan resultatet av syneförrättning enligt YL
B 315
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
eller förrättning enligt EVL böra avvaktas. För att onödiga vilandeförklaringar
skall hindras har vidare efter mönster från 32 kap. 5 § RB krävts,
att det skall vara av synnerlig vikt att resultatet av den särskilda prövningen
avvaktas.
Bestämmelsen i andra stycket avser en helt annan situation, nämligen
den som föreligger när förrättningsmännen meddelat beslut i en preliminärfråga.
I likhet med vad som f. n. gäller enligt 3 kap. 11 § tredje stycket
JDL bör förrättningen här vila i de delar som kan påverkas av frågans slutliga
utgång. Handläggningen bör dock fortsättas, om förrättningsmännen
finner att detta kan ske utan olägenhet av betydelse eller jorddomstolen
i enlighet med 17:11 i förslaget förordnar att förrättningen skall fortgå.
Att på sätt som skett i gällande lag tillerkänna sakägarna befogenhet att
hindra en vilandeförklaring har kommittén inte ansett tillrådligt med hänsyn
till den fullföljdsrätt som i vissa fall tillkommer det allmänna.
Oavsett anledningen till att en förrättning vilar bör det enligt kommittén
åligga förrättningsmännen att tillse att ett återupptagande äger rum så
snart anledning till vilandeförklaring inte längre föreligger.
Remissyttrandena. Svea hovrätt delar kommitténs i motiven uttryckta uppfattning
att den i 3 kap. 12 § första stycket JDL upptagna regeln om vem
som äger föra talan för omtvistad jord inte bör tas upp i den nya lagstiftningen.
Hovrätten påpekar att en motsvarande princip visserligen uttrycks
i en del andra lagar, t. ex. 25 § ExL och 11 kap. 54 § VL, men saknas t. ex.
i EVL.
Häradshövding ef öreningen ifrågasätter, om kommitténs kritik av underställningsförfarandet
är helt berättigad. Enligt föreningens mening fungerar
detta förfarande i många fall smidigt, snabbt och billigt. Föreningen anser
att det bör undersökas, om inte de av kommittén berörda olägenheterna
kan undanröjas genom reformer inom det nuvarande underställningsinstitufets
ram.
Flera remissinstanser, däribland lantmäteristgrelsen, stadsförbundet och
kommunförbundet anmärker att det föreslagna lagrummet, såvitt framgår
av motiven, inte tar sikte på fall då det för sakprövningen i fastighetsbildningsärende
är påkallat med uppskov i avvaktan på utgången av en pågående
eller avsedd prövning hos annan myndighet i planfråga, ärende rörande
byggnadsförbud e. d. Lantmäteristgrelsen tillägger att det synes lämpligt
att dessa fall regleras samtidigt, vilket bör kunna ske genom jämkning av
lagtexten, närmast av uttrycket »för genomförande av fastighetsbildningen».
Departementschefen. Jag har funnit mig kunna biträda de synpunkter, som
kommittén har anfört till stöd för förslaget i denna paragraf. Jag är således
också övertygad om det berättigade i den kritik som kommittén riktat mot
underställningsförfarandet enligt gällande rätt. Att behålla detta förfarande
B 316
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
bör enligt min mening inte komma i fråga även om vissa olägenheter skulle
kunna undanröjas genom en något ändrad konstruktion.
Med anledning av vad bl. a. lantmäteristyrelsen uttalat vid remissbehandlingen
vill jag framhålla, att vilandeförldaring enligt första stycket kan
föranledas även av annan prövning än sådan som har angetts i kommitténs
motivering. Pågår t. ex. prövning av planfråga hos administrativ myndighet,
kan vilandeförklaring ske, om de övriga villkoren för sådan är uppfyllda.
Det måste dock krävas att det föreligger en prövning av planfrågan. Om
planarbetet bara befinner sig på ett förberedande stadium, saknas förutsättningar
för vilandeförklaring.
40 §.
I denna paragraf meddelas bestämmelser om verkan av överlåtelser av
fastighet under förrättningens gång.
Departementschefen. Paragrafen motsvarar helt 3 kap. 13 § JDL och avser
det fall att fastighet byter ägare under pågående förrättning. Den har utformats
helt enligt kommitténs förslag.
41 §.
Paragrafen innehåller föreskrifter om underrättelse till vissa menigheter,
när fastighetsbildningen medför ändring av administrativ gräns.
Kommittén. Enligt 3 kap. 15 § i kommittéförslaget har kommun, församling
efter municipalsamhälle en ovillkorlig rätt att, om dess område skulle
ändras genom fastighetsbildningsåtgärd, få frågan om åtgärdens tillåtlighet
underkastad särskild prövning i administrativ ordning. För att dessa menigheter
skall få tillfälle att bevaka sina intressen i dylika sammanhang införs
i denna paragraf en skyldighet för lantmätaren att underrätta dem om fastighetsbildningen.
Kommittén anser det tveksamt när under förrättningen lantmätaren bör
fullgöra underrättelseskyldigheten. Det är givetvis värdefullt om den administrativa
prövningen äger rum på ett tidigt stadium, innan något större
mått av arbete ännu hunnit nedläggas på förrättningen och bindande
beslut angående fastighetsbildningen behövt meddelas. Emellertid lär det
inte vara möjligt för kommunstyrelse eller motsvarande organ, som har
att företräda menighet i angelägenhet av detta slag, att utan tillgång till
närmare upplysningar om hur fastighetsbildningen är avsedd att genomföras
ta ställning till frågan huruvida särskild prövning av fastighetsbildningen
skall begäras. Det torde därför ofta bli nödvändigt att den fastighetsplan
som behövs för åtgärden utarbetas åtminstone i de delar som kan vara av
betydelse för att bedöma förevarande fråga och att lantmätaren först därefter,
under hänvisning till planen, låter vederbörande menighet uttala sig.
B 317
Kungl. Maj;ts proposition nr 128 år 1969
På grund härav kan det ibland inte undvikas att frågan om fastighetsbildningens
tillåtlighet enligt allmänna fastighetsbildningsregler tas upp
till avgörande, fastän klarhet ännu inte föreligger om det kommer att behövas
särskilt medgivande efter adminstrativ prövning. Av denna anledning
har räckvidden av tillståndsbeslut måst begränsas genom förbehållet i 26 §
andra stycket.
Vissa skäl kan t. o. m. anföras till stöd för den uppfattningen att även fastighetsbildningsbeslutet
bör kunna meddelas, innan det blivit avgjort huruvida
administrativ prövning skall äga rum. Kommittén har dock inte ansett
sig böra medge en sådan ordning. Bestämda olägenheter skulle nämligen
uppkomma genom att göra fastighetsbildningsbeslutets giltighet beroende
av att särskilt medgivande som sägs i 3: 15 lämnas, där sådant medgivande
visar sig erforderligt. Beslut om fastighetsbildning, som får till följd att
indelningen i förvaltningsområden ändras, skall alltså inte få meddelas
förrän det antingen kan anses fastslaget att administrativ prövning inte
skall äga rum eller medgivande till fastighetsbildningen efter dylik prövning
föreligger. Att detta skall gälla torde, eftersom annat inte är föreskrivet
framgå av 3: 15. Särskild föreskrift i förevarande paragraf om att lantmätaren
inte får dröja med att fullgöra underrättelseskyldigheten till efter fastighetsbildningsbeslutets
meddelande är följaktligen obehövlig.
Som framgår av det anförda torde det ofta bli nödvändigt att lantmätaren,
när han enligt denna paragraf underrättar kommun eller annan menighet
om fastighetsbildning, lämnar närmare upplysningar om hur åtgärden är
avsedd att genomföras och om dess inverkan på gränserna för ifrågavarande
förvaltningsområde. Erinran bör samtidigt lämnas om den möjlighet som
föreligger att begära administrativ prövning, och därjämte bör en med
hänsyn till förhållandena lämpligt avvägd tidsfrist anges inom vilken sådan
begäran skall framställas. Skulle det därefter visa sig att fastighetsbildningen
måste genomföras på annat sätt än som uppgetts och kan ändringen
tänkas inverka på menighetens ställningstagande, bör lantmätaren självfallet
lämna meddelande därom och bereda menigheten nytt tillfälle att uttala
sig.
Om förrättningsmännen anser det antagligt att fastighetsbildningen medför
olämplig indelning i förvaltningsområden eller om åtgärden leder till
en sådan ändring i den judiciella indelningen att fastighet överförs från
ett jurisdiktionsområde till ett annat, skall enligt 3: 15 administrativ prövning
utan särskild begäran äga rum. Underrättelse om fastighetsbildningen
till de menigheter som berörs bör i sådant fall kunna underlåtas. Vid den
utredning som länsstyrelsen kommer att företa får dessa nämligen under
alla förhållanden tillfälle att framföra sina synpunkter på fastighetsbildningsfrågan.
Departementschefen. Kommitténs förslag har med enbart redaktionella
jämkningar tagits upp i departementsförslaget. Jag har inte ansett det till
-
B 318 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
rådligt att från. underrättelseskyldigheten undanta sådana fall, när gränsändringen
bara är obetydlig.
42 §.
I detta lagrum har upptagits föreskrifter om rättelse av fel i beslut m. m.
Kommittén. Förrättningsavgörande som genom förbiseende fått ett uppenbart
oriktigt innehåll bör kunna rättas på ett enkelt sätt utan att talan däremot
behöver föras vid domstol. Motsvarighet till den i 17 kap. 15 § och
30 kap. 13 § RB reglerade möjligheten att rätta domstols dom och beslut:
har synts erbjuda en praktisk lösning och har tagits upp i denna paragraf,,
som beträffande såväl innehåll som utformning nära ansluter sig till reglerna
i RB. Det kan påpekas att den föreslagna rättelsemöjligheten är strängt
begränsad till oriktigheter av typen skriv- och räknefel. Att rätta oriktighet,
som uppkommit till följd av en felbedömning och alltså inte beror på ett
förbiseende utan är resultatet av ett övervägande från förrättningsmännens
sida, är alltså inte tillåtet.
Kommittén har inte ansett det behövligt att i rättelseproceduren låta särskild
företrädare för det allmänna bevaka dess intressen. Om rättelse avser
förrättning, som redan blivit antecknad i fastighetsregistret, måste emellertid
registerförarens medgivande inhämtas.
Har talan mot förrättning fullföljts till domstol, torde det i regel vara
mindre lämpligt att lantmätaren företar rättelse i sådant avseende som
omfattas av fullfölj dsinstansens prövning. Om dylik rättelse likväl bör äga
rum, måste givetvis tillses att domstolen i tid får kännedom om rättelsen.
Remissyttrandena. Överlantmätaren i Älvsborgs län anser att rättelsemöjligheten
bör få en mer preciserad avgränsning i lagtexten. Förslaget ger i
och för sig inte anledning till erinran men åtskilliga fall utöver typen skrivoch
räknefel föranleds av förbiseende och är alltså inte resultatet av ett
övervägande från förrättningsmännens sida. I den föreslagna lagtexten har
också fullt följdriktigt införts rättelsemöjlighet för annat dylikt förbiseende
— tydligen efter förebild från RB. Fråga är dock om ett så allmänt
hållet skrivsätt är nöjaktigt i detta fall, där saken gäller en sådan urkund
som en förrättningsakt, sammansatt av både tekniska, ekonomiska och rättsliga
beståndsdelar. Problem torde sålunda komma att uppstå i fråga om
behandlingen av t. ex. olika typer av mätningsfel, felaktiga angivelser av
berörda fastigheter, upptäckten i efterhand att visst spörsmål missuppfattats
o. d.
Lantmäteristgrelsen gör liknande uttalanden och framhåller bl. a. att oriktighet
som visar sig ha betydelse för någon utanför sakägarkretsen vid
förrättningen knappast kan bli föremål för rättelse i den föreslagna ordningen.
En ingående precisering skulle förmodligen å andra sidan tynga lag
-
B 319
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
texten i alltför hög grad. Frågan synes lämpligen kunna få sin lösning genom
bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.
För undvikande av missförstånd bör orden »skrivfel» och »missräkning»
utbytas mot »misskrivning» och »felräkning», föreslår distrikt slantmätaren
i Ludvika distrikt.
Överlantmätaren i Södermanlands län ställer frågan om rättelse enligt den
föreslagna paragrafen får ske inom obegränsad tid.
Departementschefen. Den föreslagna rättelsemöjligheten är begränsad till
oriktigheter av typen skriv- och räknefel, således huvudsakligen förhållanden
av formell karaktär. Om oriktigheten är av större omfattning eller
mera ingripande, kan beslutet göras till föremål för domvillobesvär. Av
rättssäkerhetsskäl är det nödvändigt att paragrafen får en försiktig tilllämpning.
Paragrafen tillåter bara rättelse av oriktigheter i förrättningshandlingarna.
Rättelse av t. ex. gränsmarkering på marken kan således inte
företas i denna ordning.
Med anledning av ett påpekande vid remissbehandlingen vill jag framhålla
att någon tidsbegränsning inte gäller för rättelse enligt denna paragraf.
Sakägarnas yttrande kan inhämtas antingen skriftligen eller vid sammanträde
till vilket sakägarna kallas. Om skriftlig handläggning används, bör
myndigheten delge sakägarna föreläggande att komma in med yttrande inom
viss tid. I föreläggandet skall innebörden av rättelsen tydligt anges.
Myndighetens avgörande sker genom beslut. Protokoll skall således föras
över handläggningen. Mot beslutet kan talan föras genom besvär.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att rättelse inte får ske utan
registerförarens medgivande om fastighetsbildningen registrerats, har inte
tagits med i departementsförslaget. Prövning av frågan om rättelse skall ske
bör helt ankomma på fastighetsbildningsmyndigheten. Givetvis bör samråd
med registermyndigheten äga rum i den angivna situationen.
B 320
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
TREDJE AVDELNINGEN
Fastighetsreglering
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Inledning
Komittéförslaget innefattar endast ett särskilt fastighetsbildningsinstitut
för omreglering av bestående fastigheter, nämligen fastighetsreglering. Detta
institut skall ersätta alla de omregleringsinstitut som finns i gällande rätt,
i första hand laga skifte och ägoutbyte men också servitutsutbrytning samt
sammanföring av vägmark och järnvägsmark.
Bestämmelserna om fastighetsreglering utgör tredje avdelningen av lagen.
Denna avdelning omfattar fem kapitel. 5 kap. innehåller de allmänna
bestämmelserna angående fastighetsreglering, medan de följande kapitlen
behandlar speciella förhållanden. I 6 kap. tas sålunda upp regler om samfällighet,
i 7 kap. om servitut, i 8 kap. om inlösen och i 9 kap. om gemensamma
arbeten.
Fastighetsregleringens allmänna utformning
Kommittén. Fastighetsregleringen kan karakteriseras som en mer eller
mindre ingripande omreglering av redan bestående fastigheter. Ombildningen
kan innebära att ändringar företas beträffande de olika fastigheternas
enskilda ägor eller kan hänföra sig till samfälld mark eller avse särskilda
servitutsfrågor. Ej sällan kan en kombination av flera olika regleringsåtgärder
förekomma. Utmärkande för regleringen är vidare att den,
oavsett i vilken form den genomförs, ytterst syftar till en förbättring av
fastighetsbeståndet. Vid mera genomgripande regleringar är ändamålet att
åstadkomma så lämpliga fastighetsförhållanden inom ett område eller en
trakt som möjligt. Men regleringen kan också ha ett betydligt mera begränsat
syfte, t. ex. att få till stånd en lämpligare gränssträckning eller att
komplettera en fastighet med delaktighet i samfällighet eller med ett
servitut.
För att motsvara nutida krav på enkelhet, snabbhet och ändamålsenlighet
kan regleringen inte i likhet med omskiftet anordnas som en delning
av ett på förhand, utan hänsynstagande till de aktuella förhållandena fixerat
skifteslag. Den bör i stället utformas mera i överensstämmelse med de
principer som gäller för det nuvarande ägoutbytet. Från detta bör emellertid
regleringen skiljas på det sättet att den för att möjliggöra en fullständig
förbättring av fastighetsbeståndet skall innefatta åtgärder inte bara beträf
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 321
lande fastigheternas ägor utan även rörande samfälligheter och servitut.
Härigenom bör regleringen kunna bli ett användbart och smidigt instrument
i de allmänna rationaliseringssträvandena.
Den nu skisserade utformningen av regleringsinstitutet får som redan
tidigare framhållits till följd bl. a. att den av ålder bestående skifteslagsindelningen
inte vidare kan tillerkännas någon självständig betydelse i regleringssammanhang.
Detta utesluter givetvis inte att man många gånger
i det praktiska arbetet kommer att finna det ändamålsenligt att ansluta
regleringarna till hittillsvarande skifteslag.
I likhet med annan fastighetsbildning skall fastighetsregleringen i princip
vara en fastighetsägarnas egen angelägenhet. Detta kan emellertid inte
få innebära att alla berörda sakägare måste vara eniga såväl beträffande
frågan huruvida en omreglering skall äga rum som angående sättet för
dess genomförande, även om regleringsarbetet självfallet bör bedrivas så
att enighet i största möjliga utsträckning ernås. Inte sällan uppkommer
just vid fastighetsreglering motsatta uppfattningar mellan olika sakägare.
Ett krav på frivillig medverkan från alla dessa skulle här kunna medföra
att regleringsverksamheten lamslås och den från såväl allmän som enskild
synpunkt önskvärda uppkomsten av lämplig fastighetsindelning som underlag
för bebyggelse, jordbruk, skogsbruk och andra ändamål i hög grad
motverkas. Det är därför ofrånkomligt med bestämmelser som möjliggör
ett visst mått av tvång. Ägare av fastighet blir alltså skyldig att under vissa
angivna förutsättningar tåla att hans fastighet ändras med avseende på
ägoanordningar eller i annat hänseende och att dessutom eventuellt bidra
till de med regleringen förbundna kostnaderna. Bestämmelser med sådan
innebörd utgör ingen nyhet utan har funnits i svensk rätt liksom också i
utländsk sedan århundraden tillbaka.
Kommitténs överväganden angående de allmänna reglering svillkoren innebär
i huvudsak följande (bet. s. 297).
Som en första förutsättning för att någon skall kunna påfordra fastighetsreglering
bör gälla att han har ett berättigat intresse av den åtgärd
han begär och att detta intresse är knutet till en fastighet som han i egenskap
av ägare eller med ägaren likställd besittningshavare företräder. Detta
villkor formulerar kommittén så att regleringen skall vara behövlig för
förbättring av sökandens fastighet. Sökanden skall sålunda inte kunna
tvinga andra fastighetsägare att tåla ändringar av deras fastigheter om det
inte behövs för att sökandens egen fastighet skall förbättras. Omfattningen
av en fastighetsreglering kan emellertid inte bestämmas helt i enlighet med
den nu angivna principen så att andra fastigheter än sökandens underkastas
ändringar bara i den mån det är nödvändigt för att tillgodose sökandens
regleringsbehov. Olägenheter skulle då uppkomma därigenom att ytterligare
ändringar skulle bli nödvändiga framdeles. Flera på varandra följande regleringar
medför emellertid olägenheter i skilda avseenden. En viss spärr
21—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 322 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
mot successiva regleringar behövs därför. Men försiktighet bör här iakttas
så att i och för sig nyttiga förbättringsåtgärder av partiell natur inte hindras
bara av den anledningen att en mera omfattande rationalisering behövs.
Det bör därför fordras att denna större reglering är tämligen nära förestående.
Enligt kommittéförslaget skall sökanden sålunda vara berättigad
att begära den mera omfattande reglering som kan vara den enda möjligheten
för honom att vinna en önskad förbättring av hans fastighet. Sökanden
bör med andra ord ha rätt att påkalla en reglering av sådan större
omfattning, som visserligen inte i och för sig är nädvändig för att tillgodose
den egna fastighetens regleringsbehov, men som fordras på grund av villkoret
om att ytterligare reglering inte får motverkas. Kommittén framhåller
att det tvång som hänger samman med den vidgade regleringsrätten kommer
att väsentligt mildras genom att regleringsverksamheten frikopplas
från den gällande skifteslagsindelningen. En reglering kommer nämligen
hädanefter inte i något fall att få större omfattning än som fordras för att
fastighetsbeståndet skall kunna förbättras i ett sammanhang.
Kommittén tar härefter upp spörsmålet huruvida en viss opinion bland
sakägarna skall krävas för att sökanden skall kunna få till stånd en reglering
(bet. s. 299). Ett sådant opinionsvillkor har ju uppställts i 1 kap.
It § JDL för sådana fall då den gällande fastighetsindelningen tillkommit
genom laga skifte eller vissa andra delningsformer, som ansetts böra medföra
samma grad av trygghet i besittningen som laga skifte. Kommittén
anser det befogat att åtminstone i fråga om mera omfattande regleringar
göra tillåtligheten beroende av att ett starkare motstånd från sakägarnas
sida inte föreligger.
Opinionsvillkoret har inte till primärt syfte att skydda sakägarna mot
att tvångsvis bli invecklade i förlustbringande eller annars alltför riskbetonade
företag. Sakägarnas behov av fullgoda garantier måste i stället tillgodoses
genom att som förutsättning för fastighetsreglering uppställs ett
krav på att regleringen skall medföra viss båtnad och att de beräknade kostnaderna
skall stå i viss relation till båtnaden.
Vid sidan av båtnadsvillkoret innehåller JDL ett särskilt villkor om att
laga skifte och ägoutbyte skall ske utan någon delägares förfång. Förekomsten
av detta förfångsvillkor hänger samman med att JDL:s regler om
likvider mellan sakägarna inte ger rätt till ersättning med anledning av
alla slag av ändringar som de olika fastigheterna undergår. Enligt kommittéförslaget
konstrueras emellertid ersättningsreglerna så att sakägare
skall kunna få ersättning för varje slag av försämring som hans fastighet
utsätts för. Någon motsvarighet till gällande bestämmelser om förfång har
sålunda inte tagits upp i den nya lagen. Detta kräver emellertid — utom
ändrade ersättningsregler — också vissa spärregler som hindrar att fastighet
undergår sådan betydande ändring som ägaren inte bör underkasta
sig, fastän han skulle få ekonomisk ersättning härför. De lämplighetsvill
-
B 323
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
kor som tas upp i 3 kap. och som ju skall gälla vid såväl fastighetsreglering
som övrig fastighetsbildning utgör här ett visst skydd. Men dessutom behövs
särskilda bestämmelser om fastigheternas utformning vid fastighetsreglering.
Fastighetsreglering skall medföra en förbättring av fastighetsbeståndet.
Verksamheten kan vara begränsad till att bara ta sikte på arronderingsfrågan
och således ha till uteslutande ändamål att förbättra ägoanordningen.
Fn reglering kan emellertid därutöver syfta till att uppnå en lämpligare
ägoslagssammansättning och detta utan att egentligen rubba regleringsfastigheternas
storlek. Slutligen kan rationaliseringsverksamheten i sin mest
ingripande form tänkas omfatta förutom arronderingen och ägoslagssammansättningen
också själva storleken av fastigheterna.
Kommittén anser att regleringsinstitutet i den nya lagstiftningen bör
inrättas så att det kommer att möjliggöra alla former av rationalisering
och att de allmänna regleringsvillkoren alltså inte skall lägga hinder i vägen
för storleksförbättringar. Förstärkningsmöjligheterna vid fastighetsreglering
skall inte vara inskränkta till fall där samtliga berörda sakägare ger sitt
samtycke utan under vissa förutsättningar kunna genomföras oberoende
av att samtycke inte kunnat erhållas från alla sakägare. Den rättsliga regleringen
av verksamheten måste emellertid ske på ett för de enskilda fallen
betryggande sätt och det är angläget att sådana ingripanden hindras som
skulle kunna framstå som onödigt hårda eller annars opåkallade.
Remissyttrandena. Fastighetsregleringsinstitutets utformning i kommittéförslaget
har i princip allmänt accepterats av remissinstanserna. Som redan
framgått gäller detta dock tillämpningen i landsbygdsförhållanden. Särskilt
positiv är man från lantmäterihåll. De fördelar, som särskilt framhålls i
förhållande till nuvarande lagstiftning är det snabba och enkla förfarande
som blir möjligt genom frikopplingen från gällande skifteslagsindelning,
opinionsundersökning i stället för omröstning, förenklad behandling av
stamfastighetsandelar, ökad möjlighet att lämna pengar i stället för mark
i vederlag samt ökad avtalsfrihet för sakägarna. Institutet anses i stort sett
väl lämpat för rationalisering av jordbruk och skogsbruk.
Från remissinstanser som företräder tätortsintressen hävdas att förslaget
konstruerats för glesbygdsförhållanden och att motiven i allt för ringa grad
behandlar tätortsförhållandena. Det görs gällande att fastighetsregleringsinstitutet
kan få endast begränsad användning i samband med sanering av
stadskärnor.
Svea hovrätt har ingen erinran mot systematiken och utformningen i
stort av regleringsinstitutet. Bestämmelserna bygger på noggranna överväganden
angående de olika intressen av allmän och enskild natur som gör
sig gällande vid en fastighetsreglering. Hovrätten ansluter sig i allmänhet
till kommitténs ställningstaganden och förslag. Särskilt tillfredsställande
B 324
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
anser hovrätten det vara att bebyggelsefrågorna blivit mera ingående reglerade
och att de därmed sammanhängande ersättningsfrågorna även tar sikte
på att i viss utsträckning tillgodose nyttjanderättshavare.
Lantmäteristyrelsen framhåller att det nya institutet fastighetsreglering
i allt väsentligt är lämpligt utformat och väl ägnat att fylla en viktig funktion
såväl inom tätorter som på landsbygden och i övrigt under vitt skilda
förhållanden.
Också överlantmätarna är i regel mycket positiva i sina yttranden och
framhåller att fastighetsregleringsinstitutet blir synnerligen användbart
både i stad och på landsbygden.
Lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen är
i stort sett positiva till fastighetsregleringsinstitutet. I systematiskt avseende
anser dock styrelsen att lagtexten bör omarbetas främst för att
tillgodose önskemålet att utan anlitande av huvudsakligen undantagsparagrafer
enkelt kunna verkställa fastighetsregleringar, där motstridiga intressen
inte finns och för att primärt kunna använda fastighetsreglering i samband
med storleksrationalisering.
Positiva yttranden har vidare avgetts av tekniska högskolan i Stockholm,
länsstyrelsen i Östergötlands län, skogsägareförbundet, skogsindustriernas
samarbetsutskott, sparbanksföreningen, landshgpoteksombudsmannaf öreningen
och Sveriges allmänna hypoteksbank.
En av de remissinstanser som är kritisk till förslaget med hänsyn till de
särskilda förhållandena inom tätorter är byggnadsstyrelsen. Styrelsen är
dock i stort sett positiv till förslaget och framhåller att fastighetsregleringsinstitutet
kan skapa efterlängtade möjligheter att på ett mera rationellt och
smidigt sätt än hittills kunnat ske sanera och anpassa fastighetsförhållandena
efter föreliggande behov och att t. ex. bringa fastighetsindelningen
att stämma överens med föreliggande planer. Institutet synes emellertid
vara i första hand konstruerat för glesbygdsförhållanden. Enligt styrelsens
bedömande synes det sålunda inte i och för sig utformat med tanke på
situationer som kräver en mera genomgripande omgestaltning av tätortsområden,
särskilt inte vid sanering av själva bebyggelsen.
Lantmäteristyrelsen understryker betydelsen av att i stadsbyggnadssammanhang
kunna tillämpa de föreslagna servitutsreglerna.
Den mest ingående kritiken mot förslaget uttalas av stadsjuristen i Stockholm.
Yttrandet har redovisats i ett tidigare avsnitt och torde inte behöva
refereras på nytt.
Drätselkammaren i Sundsvall anser att förslaget i sin föreliggande utformning
inte är fullt tillfredsställande från stadens synpunkt, eftersom det
dels möjliggör avvikelser från byggnadsnämndens planverksamhet utan
nämndens mera aktiva medverkan och dels som en följd härav är ägnat
att skapa motsättningar mellan nämnden och den hos nämnden anställde
stadsingenjören.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 325
Näringslivets byggnadsdelegaiion och SAF anser att institutet fastighetsreglering
saknar nödvändig pregnans. Detta i förening med motivens knapphändiga
behandling av institutets användning och verkningar inom stadsplanelagda
områden gör det vanskligt att bedöma lagstiftarens avsikter
och de praktiska konsekvenserna.
Enligt häradshövdingeföreningen är det redan vid en mycket summarisk
granskning iögonenfallande hur många vaga och till värderingar knutna
förutsättningar som uppställs för skilda rättsföljder, något som f. ö. inte är
karakteristiskt enbart för detta avsnitt. Någon enhetlig terminologi med
samma uttryckssätt som täckning för likvärdiga värderingar kan inte spåras.
Än allvarligare synes dock vara, att dessa vaga uttryckssätt i själva
verket inte ger någon vägledning av betydelse för en enhetlig tillämpning
av den föreslagna lagens enskilda bestämmelser. Eftersom kommittén även
i motiven mestadels använder likartade, svävande och inte definierade begrepp
synes det inte heller vara möjligt att med hjälp av uttalanden där
klarlägga den verkliga innebörden av den föreslagna lagtexten.
Liknande synpunkter anförs av överlantmätaren i Örebro län som särskilt
ifrågasätter om tvångsreglerna avgränsats på ett skäligt sätt och med
den tydlighet som bör fordras från rättssäkerhetssynpunkt.
Kritik mot förslagets disposition framförs av överlantmätarna i Gotlands
och Blekinge län, som bl. a. ifrågasätter lämpligheten av att sammankoppla
marköverförings- och servitutsåtgärder under den gemensamma förrättningsformen
fastighetsreglering, och av överlantmätaren i Malmöhus lön,
som ifrågasätter om inte ett förtydligande behövs angående i vad mån de
allmänna bestämmelserna i 5 kap. gäller vid fastighetsreglering enligt 6—9
kap.
Termen fastighetsreglering har mött erinran endast från överlantmätaren
i Gotlands län, som anser den vara ett tungt ord som med fördel kan
utbytas mot ägoreglering.
Lantmäteristyrelsen medger att »ägoreglering» är en kortare term men
anser att denna passar mindre väl för servituts- och stadsförhållanden.
Styrelsen anser att beteckningen fastighetsreglering är överlägsen övriga
förslag.
Fastighetsregleringens användbarhet som instrument vid bl. a. strukturrationaliseringen
tas upp av främst lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen.
Kommittén har eftersträvat en lämplig avvägning mellan å ena sidan
önskemål om partiella förbättringar och å andra sidan behov av en mera
allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom området, framhåller lantmäteristyrelsen.
Styrelsen anser det fullt klart att en sökande i vissa situationer
måste ha rätt att begära en mera omfattande reglering än som enbart
från hans egen synpunkt är nödvändigt. Det bör emellertid framhållas att
detta inte alltid behöver betyda att en omedelbar reglering för hela området
B 326
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
måste äga rum. Huvudsaken är att regleringen blir så omfattande att dess
resultat inte motverkar den mera genomgripande förbättring av fastighetsbeståndet
som kan förutses. Var gränsen skall dras måste avgöras från fall
till fall. Avgörandet blir självfallet i hög grad avhängigt av områdets regleringsmognad.
När det gäller områden med detaljplan för bebyggelse torde
ofta behovet av samtidig reglering göra sig starkt gällande, särskilt om
planintentionerna pekar hän mot enhetliga bebyggelsemiljöer eller över
huvud taget ett något så när samtidigt plangenomförande. Värt att beakta
är härvid exempelvis att oenhetlighet eller luckor i bebyggelsen, som ofta
kan vara förorsakade av brister i fastighetsindelningen, även rent värdemässigt
är till skada för ägaren till den på så sätt dåligt utnyttjade marken.
Även övriga markägare kan lida skada till följd av sämre utnyttjande
av gemensamma anläggningar o. d.
Lantbruksstyrelsen framhåller den pågående utvecklingen av successiva
åtgärder och tror att sådana i framtiden får större betydelse än kommittén
förutsätter. Styrelsen anser dock att lagförslaget är lämpligt utformat för
att genomföra successiva strukturförbättringar. Styrelsen framhåller att
f. n. sker inom jord- och skogsbruket på bred front en tämligen snabb
strukturförändring, främst genom successiva åtgärder från i första hand
näringsutövarna själva. Verksamheten stimuleras av det statliga rationaliseringsorganet
genom planläggning, rådgivning och statligt ekonomiskt
stöd samt i hög grad genom inköps- och försäljningsverksamhet och kontrolleras
i betydande omfattning av förvärvslagstiftningen. Så kan väntas
bli förhållandet även framdeles. Det är en angelägen uppgift för fastighetsbildningen
att följa upp och konfirmera denna verksamhet på ett snabbt
och smidigt sätt för att skapa framtida rättssäkerhet och trygghet för
fastighetskrediten. Härvid bör även en allmän lämplighetsprövning ske av
sådana förhållanden, som inte behandlats av annan myndighet. De möjligheter
förrättningsmännen har att vid fastighetsbildningen verkställa jämkningar
och förbättringar för åstadkommande av lämpligare fastigheter bör
även tillvaratas. Den nya lagen bör kunna bli ett smidigt instrument i denna
verksamhet. Men det är också angeläget att behövliga resurser från lantmäteriets
sicla kan ställas till förfogande för denna från ekonomisk synpunkt
mycket betydelsefulla verksamhet. Även inom områden, där fastighetsförhållandena
är tilltrasslade, torde den successiva strukturförbättringen
genom sammanköp och serier av smärre byten bli den normala
lösningen i långt högre grad än vad fastighetsbildningskommittén synes
räkna med. I sådana områden kan det dock ibland bli nödvändigt att genom
en omfattande fastighetsreglering på en gång bringa reda i fastighetsförhållandena
för att sedan åter fortsätta med successiva rationaliseringar.
De regler fastighetsbildningskommittén härvid konstruerat synes även i
denna del efter vissa kompletteringar i stort sett vara ändamålsenliga. Det
bör dock beaktas att markägarna torde vara synnerligen obenägna att gå
B 327
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1961)
in i ett regleringsföretag, om man inte kan i stora drag bedöma resultatet
och om det kan väntas ta mycket lång tid, innan förrättningen är klar.
Allt bör därför göras för att förbereda en sådan omreglering så, att dessa
olägenheter så långt möjligt elimineras. Normalt synes lantbruksnämnden
i ett sådant område böra ha förberett åtgärden genom att skaffa nödig rationaliseringsreserv,
genom översiktlig planering, genom upplysningsverksamhet
och ställningstagande i stora drag till statligt stöd för gemensamma
anläggningar in. m. I de fall där detta är möjligt synes det vara bäst, om
detta förberedelsearbete, normalt under medverkan från lantmäteriet, har
drivits så långt att en plan för fastighetsregleringen, som gillas av de flesta,
kan läggas fram innan förrättningen sättes i gång. Tillvägagångssättet vid
en omfattande fastighetsreglering och dess förberedande kan och bör variera
efter omständigheterna och synes inte i detalj böra regleras i lagen.
Tillämpningsbestämmelser bör dock utfärdas, som tryggar ett förtroendefullt
samarbete mellan förrättningslantmätaren och det statliga rationaliseringsorganet
och det bör vara naturligt, att överlantmätaren eller förrättningsmannen
i sådana omfattande ärenden innan beslut fattas vid förrättningen
föredrar upprättad fastighetsplan i lantbruksnämnden för att förvissa
sig om nämndens medverkan i de frågor som det ankommer på denna
att avgöra. De föreslagna lagreglerna synes inte direkt lägga hinder i vägen
för ett sådant förfarande.
Åtskilliga lantbruksnämnder och hushållningssällskap har riktat den anmärkningen
mot förslaget att det inte i första hand utformats som ett
medel vid den successiva storleksrationaliseringen.
Lantmäteristyrelsen finner inte anledning till erinran mot förslaget att
förfångsvillkoret i gällande rätt utbytts mot förfångslikvid. Inte heller fastighetsägareförbundet
har någon bestämd erinran mot förslaget i denna
del, men anser att det är nödvändigt att lämplighetsvillkorets innebörd närmare
anges i lagtexten.
Departementschefen. Kommitténs förslag om ett enhetligt institut för omreglering
av fastigheter har allmänt accepterats av remissinstanserna. Enligt
min mening har kommittén på ett övertygande sätt belyst de fördelar
ett sådant institut erbjuder. Möjligheten att vid regleringen kunna kombinera
flera åtgärder gör fastighetsregleringen till ett smidigt instrument för
rationell fastighetsbildningsverksamhet, som lätt kan anpassas efter olika
situationer. För egen del bedömer jag möjligheten att i samband med reglering
vidta servitutsåtgärder som synnerligen värdefull för att man skall
kunna få en fullständig förbättring av fastighetsbeståndet. Att bryta ut
servitutsåtgärderna till ett särskilt institut kan därför inte komma i fråga.
Från många håll har just möjligheten till servitutsåtgärder i samband med
reglering framhållits som en av förslagets förtjänster.
Vad beträffar frågan om benämningen av omregleringsinstitutet anser
B 328
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
jag kommitténs förslag böra godtas. Benämningen fastighetsreglering lämpar
sig väl för de skilda åtgärder och förhållanden som skall inrymmas
i begreppet och har redan fått en viss hävd i språkbruket.
Som jag förut har framhållit skall FBL tillämpas såväl på
landsbygds- som stadsförhållanden. Svårigheterna att åstadkomma
enhetliga regler för så olikartade förhållanden är uppenbara och framträder
särskilt påfallande när det gäller det centrala fastighetsbildningsinstitutet
fastighetsreglering. Det är därför inte ägnat att förvåna att skilda värderingar
beträffande förslaget har framkommit vid remissbehandlingen.
Att förslagets allmänna utformning vunnit gillande såvitt gäller landsbygdsförhållandena
står klart. Tveksamheten mot förslaget är koncentrerad
till frågan om fastighetsregleringen är ett lämpligt instrument för ombildning
av fastigheter inom tätbebyggelseområden. Det har dock från många
håll framhållits att fastighetsreglering enligt kommitténs förslag lämpar
sig väl också för dessa områden. Den kritik mot förslaget, som framförts
framför allt från remissinstanser med erfarenhet av storstadsförhållanden,
synes delvis ha sin grund i det förhållandet att kommittén inte har tagit
upp frågan om samordning med byggnadslagstiftningen. Denna samordning
skall ske genom följdlagstiftningen och det är min övertygelse att det då
kommer att visa sig möjligt att undanröja den tveksamhet i bedömningen
som framförts. Redan nu vill jag klart deklarera att jag inte kan dela
uppfattningen att fastighetsregleringsinstitutet inte på ett tillfredsställande
sätt samordnats med de kommunala myndigheternas planerande verksamhet
och deras lagenliga uppgifter i fråga om planernas genomförande. Det är
visserligen riktigt att fastighetsbildningsmyndigheten enligt förslaget tillagts
en vidsträckt kompetens. I den mån förslaget därvid gått längre än de möjligheter
som erbjuds enligt gällande rätt är det emellertid mera fråga om
en inskränkning av sakägarnas befogenheter än om ett överförande på
fastighetsbildningsmyndigheten av uppgifter som åvilar andra myndigheter.
Kommittén har uttryckligen framhållit de befogenheter att medverka
vid fastighetsbildningen som byggnadsnämnderna har enligt gällande rätt
och uttalat att dessa bör behållas i den nya lagen. Den samordning av byggnadsreglerande
föreskrifter i byggnadslagstiftningen med fastighetsbildningslagstiftningen,
som redan f. n. är fullständigt genomförd på det sättet
att fastställda planer och byggnadsreglerande bestämmelser skall lända
till efterrättelse vid fastighetsbildningen, ändras enligt min mening inte
genom förslaget. Att kompetensfördelningen mellan de kommunala myndigheterna
och fastighetsbildningsmyndigheten på vissa punkter kan behöva
klarläggas ytterligare skall dock inte bestridas. Jag återkommer senare till
denna fråga men kan redan nu förutskicka att jag anser farhågorna för
kompetenskonflikter betydligt överdrivna. Den kritik, som i övrigt har anförts
från stadshåll, synes i stort sett vara av den karaktären att anmärkningarna
mera gäller förrättningsförfarandet i allmänhet än just institutet
B 329
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
fastighetsreglering. Jag kan därför i denna del hänvisa till vad jag tidigare
har anfört om kompetensfördelningen mellan fastighetsbildningsmyndigheten
och de administrativa myndigheterna.
I några remissyttranden har riktats anmärkningar mot utformningen av
de av kommittén föreslagna reglerna, varvid framhållits att dessa saknar
nödvändig pregnans och konsekvens. Kommittéförslaget skiljer sig från gällande
lagstiftning bl.a. i det avseendet att antalet regler starkt begränsats.
Detta måste få den konsekvensen att reglerna blir mera allmänt utformade
och detaljföreskrifterna färre. För egen del anser jag detta vara en fördel.
Vid beredningen har förslaget bearbetats i syfte att få en modernare och mera
koncentrerad lagtext. En strävan har också varit att ernå en mera konsekvent
terminologi.
Utformningen av de allmänna villkoren för fastighetsreglering måste
bedömas mot bakgrund av att en omfattande strukturomvandling f. n. pågår
inom jordbruk och skogsbruk. En ytterligare intensifiering därav är
att vänta. Den gällande fastighetsbildningslagstiftningen har trots de partiella
ändringar som vidtagits inte erbjudit tillräckligt effektiva metoder
för att underlätta de ändringar i fastighetsindelningen, som är nödvändiga
för ett fullständigt genomförande av omvandlingen. Ett av de främsta syften
som utmärker kommitténs förslag till ny fastighetsbildningslag är att
underlätta fastighetsbildningen vid strukturrationalisering och därvid kommer
främst fastighetsregleringsinstitutet i blickpunkten. Kommitténs strävan
har varit att nå en lämplig avvägning mellan å ena sidan önskemål om
partiella förbättringar och å andra sidan mera vittsyftande förbättringar
inom större områden. Den avvägning mellan olika enskilda och allmänna
intressen som kommittén har föreslagit har fått ett övervägande gynnsamt
mottagande vid remissbehandlingen. En viss tveksamhet har dock uttalats
i fråga om kommitténs förslag om spärr mot successiva regleringar. Det
har framhållits att sådana regleringar hittills varit mycket vanliga och är
lättare att genomföra än mera genomgripande omvandlingar. Helt visst
kommer ett klart behov av successiva regleringar att finnas även sedan
den nya lagen trätt i kraft. Jag har emellertid den uppfattningen att behovet
kommer att minska genom att fastighetsregleringsinstitutet möjliggör ett
snabbare och effektivare förfarande beträffande större regleringar än som
hittills har varit möjligt. Jag vill dock understryka kommitténs uttalande
att i och för sig nyttiga förbättringsåtgärder av partiell natur inte får hindras
enbart av den anledningen att det behövs en mera omfattande rationalisering.
Förverkligandet av den större regleringen måste ligga nära i tiden
om denna skall tillåtas hindra en önskvärd partiell förbättring. Det är väsentligt
att den begärda regleringen blir så omfattande att dess resultat
inte motverkar den mera genomgripande förbättring av fastighetsbeståndet
som kan förutses.
Den av kommittén föreslagna uppbyggnaden av de allmänna reglerings -
B 330
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
villkoren har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen. Beträffande
detaljanmärkningarna återkommer jag i samband med specialmotiveringen
till de särskilda paragraferna.
JDL innehåller ett särskilt villkor om att laga skifte skall ske utan någon
delägares förfång. För ägoutbyte finns ett motsvarande villkor. Förfångsvillkoret
hänger främst samman med att JDL:s regler om likvider mellan
sakägarna inte medger ersättning med anledning av alla slag av ändringar
som de olika fastigheterna kan undergå. Eftersom förslaget innebär att
sakägare skall kunna få ersättning för varje slag av försämring som hans
fastighet utsätts för innehåller kommittéförslaget inte någon motsvarighet
till gällande bestämmelser om förfång. Någon erinran häremot har inte
framförts vid remissbehandlingen. Som kommittén har framhållit förutsätter
ett slopande av förfångsvillkoret emellertid — utom ändrade ersättningsregler
— också vissa spärregler för att hindra att fastighet undergår
sådan betydande förändring som ägaren inte bör tvingas underkasta sig
fastän han skulle få ekonomisk gottgörelse därför. De allmänna lämplighetsvillkoren
i 3 kap. utgör visserligen ett visst skydd men dessutom behövs
särkilda bestämmelser om fastigheternas utformning vid fastighetsreglering.
Det närmare innehållet i dessa bestämmelser behandlas i samband
med specialmotiveringen.
5 KAP.
Allmänna bestämmelser
Detta kapitel innehåller de allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering.
I systematiskt hänseende överensstämmer departementsförslaget i huvudsak
med kommitténs förslag, men vissa avvikelser finns. Antalet paragrafer
är sålunda i departementsförslaget 36 mot 33 i kommittéförslaget
och i några fall har paragraferna i departementsförslaget ett annat sakinnehåll
än i kommittéförslaget. I kapitlets första avsnitt, som har rubriken
Grunderna för fastighetsreglering, motsvarar departementsförslaget de första
åtta paragraferna i kommittéförslaget.
Andra avsnittet i kapitlet har i departementsförslaget rubriken Värdering
och ersättning mellan sakägare. Det omfattar 9—17 §§ och motsvarar
innehållsmässigt kommitténs förslag.
I det tredje avsnittet har under rubriken överenskommelser mellan sakägare
m. m. sammanförts tre paragrafer av något olikartat innehåll. I 18 §
regleras frågan i vilken utsträckning avvikelse från de föregående bestämmelserna
får ske genom överenskommelse mellan sakägarna. 19 § har tillkommit
vid beredningen av kommitténs förslag och innehåller en regel om
skydd för innehavare av inskriven rättighet i tomträtt. I 20 § tas upp regler
om beaktande av förvärvslagstiftningen vid marköverföring.
B 331
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Fjärde avsnittet har rubriken Inskränkningar i rätten att nyttja egendom
som ingår i fastighetsreglering. Avsnittet omfattar liksom i kommittéförslaget
tre paragrafer (21—23 §§). Här regleras skogsavverknings- och byggnadsförbud
m. m.
Under rubriken Rivning och flyttning av byggnad har sammanförts sex
paragrafer (24—29 §§). Innehållet motsvarar kommitténs förslag.
I sjätte avsnittet av departementsförslaget tas under rubriken Tillträde
upp tre paragrafer (30—32 §§). Paragraferna ansluter nära till kommittéförslagets
29—31 §§.
Som sjunde avsnitt i departementsförslaget tas under rubriken Nyttjanderätt
upp tre paragrafer (33—35 §§). 33 § saknar motsvarighet i kommitteförslaget
och innehaller allmänna bestämmelser om den verkan som
överföring av mark eller byggnad har beträffande nyttjanderätt. De två
följande paragraferna motsvarar 32 och 33 §§ i kommitténs förslag.
Det åttonde och sista avsnittet av departementsförslaget innehåller en
enda paragraf (36 §). Paragrafen innehåller en ansvarsbestämmelse och
ersätter 21 § tredje stycket i kommitténs förslag.
Grunderna för fastighetsreglering
1 §•
I paragrafen anges de olika åtgärder som kan företas vid fastighetsreglering.
Kommittén. I första stycket i kommittéförslaget definieras begreppet fastighetsi
eglering. Andra stycket i kommitténs förslag innehåller en uppräkning
av de olika slag av förändringar med avseende på fastighetsindelningen
eller servitutsförhållandena som kan komma i fråga vid fastighetsreglering.
Den mest betydelsefulla av de åtgärder, som kan företas, torde
utan tvekan vara ändringar beträffande fastigheternas utformning. Främst
bland de olika regleringsformerna har därför tagits upp överföring av mark
från én fastighet till en annan. I gällande rätt har den marköverföring
som sker inom ägoutbytets ram konstruerats som ett regelrätt byte av jord
mot jord, även om vad som därvid byts inte behöver ha samma värde och
det i vissa fall till och med är tänkbart med överföring av mark mot ersättning
uteslutande i pengar (jfr NJA 1934 s. 626). Enligt kommitténs mening
finns det inte skäl att upprätthålla något principiellt krav på att
marköverföring skall vara dubbelsidig. I och med att man medger att ersättning
för mark som överförs i viss utsträckning får utgå i pengar, vilket
kommittén anser ofrånkomligt, saknas anledning kräva att vederlag i
mark till någon del om aldrig så obetydlig skall utgå. Men givetvis behövs
garantier mot att olämpliga eller eljest för ägarna oskäliga storleksförändringar
av fastigheterna uppkommer. I enlighet med denna uppfattning har
B 332
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
nu ifrågavarande form för fastighetsreglering definierats som en ensidig
marköverföring, även om det som regel kommer att bli så att ersättning
för vad som överförs utgår i mark.
överföring av mark kommer i flertalet fall att äga rum mellan enheter,
som utgör självständiga fastigheter, men kommittén framhåller att det också
bör finnas möjlighet att överföra mark till eller från samfälligheter. I
sådana fall är det mest följdriktigt att inte betrakta samfälligheten utan i
stället de fastigheter som äger del däri såsom avträdare eller mottagare av
den överförda marken. Ett sådant betraktelsesätt är emellertid bara ägnat
att komplicera ett i övrigt ganska enkelt förhållande och inga olägenheter
synes uppkomma, om man i stället ser åtgärden som en överföring direkt
från eller till samfälligheten. Inte minst vid överföring till en samfällighet
är åtskilliga fördelar förknippade härmed. Marken kommer då att automatiskt
införlivas med samfälligheten och de förvaltningsbestämmelser
som gäller för denna blir utan särskilt beslut tillämpliga beträffande marken.
Kommittén påpekar emellertid att den ekonomiska uppgörelse, som
skall ske när överföringen berör samfällighet, måste avse de delägande fastigheterna.
Förutom mark bör enligt kommittén sådana tillydenheter till en fastighet
som andelar i samfälligheter kunna föras över genom fastighetsreglering.
Eftersom fastighetsregleringen inte i likhet med skiftet får karaktären
av en uppdelning mellan delägarna av ett skifteslag, varvid mark för tillgodoseende
av gemensamma behov kan undantas av oskifto, är det nödvändigt
att konstruera en ny form av samfällighetsbildning. I 6 kap. meddelas
närmare bestämmelser om villkoren och sättet för uppkomsten av nya gemensamhctsbildningar.
Kommittén anser emellertid att det i förevarande
paragraf behövs ett omnämnande av denna form av fastighetsreglering.
Enligt kommittén behöver man också en fastighetsbildningsåtgärd som
är direkt avpassad för att åstadkomma en upplösning av existerande samfällighetsförhållanden.
För detta ändamål har kommittén övervägt att inom
fastighetsregleringens ram inrätta en särkild form för fördelning helt
eller delvis av samfällighet. Vissa skäl talar dock mot en sådan anordning.
Sålunda skulle den tilltänkta fördelningsåtgärden inte utgöra det enda
sätt på vilket en samfällighet skulle kunna utplånas genom fastighetsreglering.
Utvägen att genom marköverföring ta marken i anspråk måste nämligen
alltid stå öppen, och det synes inte möjligt att åstadkomma en klar
gränsdragning mellan å ena sidan sådan marköverföring från samfällighet,
varigenom delägande fastighet mot avstående av sin andel i samfälligheten
får ta emot viss del av dess mark, och å andra sidan en särskild delning av
samfälligheten för utbrytning av fastighetens andel. Eftersom behovet av
en uppdelning dessutom helt torde kunna täckas genom marköverföringen,
har kommittén avstått från att konstruera någon speciell form för fördel
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 333
ning av samfälligheter. Kommittén har inte heller ansett det nödvändigt
att i lagtexten särskilt ange att marköverföring kan användas som medel
för utbrytning av andelar i samfälligheter.
För att det förbättringssyfte som ligger bakom varje fastighetsreglering
skall vinnas på enklaste och lämpligaste sätt eller för att syftet över huvud
taget skall uppnås kan det många gånger bli nödvändigt att bestående servitut
ändras eller upphävs eller att nytt servitut instiftas. Därför bör det
vara möjligt att genom fastighetsreglering behandla vissa servitutsfrågor.
De särskilda bestämmelser som behövs härför tas upp i 7 kap. Redan av 5
kap. måste emellertid enligt kommitténs mening framgå vilka former av
servitutsåtgärder som på detta sätt skall kunna vidtas. I 1 § har därför
föreskrivits att servitut får instiftas, ändras eller upphävas genom fastighetsreglering.
Kommittén framhåller slutligen att sådana frågor rörande gemensamma
arbeten som regleras närmare i 9 kap. bör utgöra ett väsentligt moment
i den framtida regleringsverksamheten. Eftersom det är angeläget att denna
sida av verksamheten vinner tillbörligt beaktande har kommittén ansett det
lämpligt att redan i denna paragraf med dess allmänna karaktäristik av
fastighetsregleringsinstitutet ange, att gemensamma arbeten kan verkställas
som ett led i genomförandet av fastighetsreglering. Reglerna därom tas upp
i tredje stycket, varvid som exempel anges vägbyggnads- och torrläggningsarbeten.
Remissyttrandena. Förslaget har i denna del i stort sett lämnats utan erinran.
överlantmätaren i Gotlands län framhåller att fastighetsregleringsbegreppet
gjorts mycket vidlyftigt och befarar att detta förhållande kan vålla
tillämpningssvårigheter. Det skulle vara fördelaktigt om marköverföring
och servitutsåtgärder behandlades som särskilda förrättningsinstitut. Liknande
synpunkter framförs av överlantmätaren i Blekinge län. Lantbruksnämnden
i Älvsborgs läns södra område erinrar om kommitténs uttalande
att fastighetsregleringsinstitutet i största möjliga omfattning skall ersätta
avstyckning och sammanläggning. Lantbruksnämnden anser att det är
önskvärt att detta anges i paragrafen. I lagtexten bör också anges att överföring
kan gälla hel fastighet. Det senare torde enligt lantbruksnämndens
mening ofta bli fallet, när rationaliseringsreserven skall disponeras. Lantmäteristgrelsen
anser att man, oavsett hur inlösen betraktas, kan ifrågasätta
om inte inlösen bör särskilt omnämnas i lagtexten såsom tillhörande
de åtgärder som kan ingå i fastighetsreglering. Exemplifieringen i tredje
stycket bör enligt styrelsens mening slopas eftersom den alltför ensidigt
hänför sig till landsbygdsförhållanden.
Departementschefen. I departementsförslaget har definitionen av begreppet
fastighetsreglering tagits upp i 2:1. Förevarande paragraf motsvarar därför
B 334
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
bara andra och tredje styckena i kommittéförslaget. Här anges de olika slag
av åtgärder i fråga om fastighetsindelningen som kan företas vid fastighetsreglering.
Vid remissbehandlingen har den tanken framförts att marköverföring
och servitutsåtgärder borde behandlas som särskilda förrättningsinstitut.
En sådan sönderbrytning av fastighetsregleringsinstitutet skulle enligt min
mening inte medföra några fördelar vid den praktiska tillämpningen. Den
rika variation av åtgärder, som institutet erbjuder, underlättar förfarandet
och är enligt min uppfattning en av de stora förtjänsterna i kommittéförslaget.
Den mest betydelsefulla åtgärd som kan företas vid fastighetsreglering
är marköverföringen. Sådan skall enligt förslaget kunna ske ensidigt. Det
är enligt min mening angeläget att helt slopa kravet på dubbelsidighet vid
marköverföring. Den av kommittén föreslagna reformen i detta avseende
har i viss mån föregripits genom de ändringar som företagits i ägoutbytesinstitutet
i JDL år 1968 (se prop. 1967: 167 s. 101, 106, 107). Genom marköverföring
öppnas möjligheter till ett rationellt fastighetsbildningsförfarande
och det kan väntas att marköverföringen kommer att få stor praktisk
betydelse. I betydande utsträckning kommer detta förfarande att kunna
ersätta avstyckning och sammanläggning. Jag anser emellertid inte att
det är behövligt att i lagtexten särskilt ange dessa användningsområden
för fastighetsregleringsinstitutet. Marköverföring vid fastighetsreglering
kommer att ersätta sammanföring av vägmark och av järnvägsmark med
angränsande fastighet enligt 1952 års sammanf öringslag. Marköverföringen
kommer också att bli mycket användbar vid gatumarksreglering inom
stadsplanelagt område.
överföring av mark kommer i flertalet fall att äga rum mellan enheter
som utgör självständiga fastigheter. Med fastighet förstås här sådan enhet
som i fastighetsregistret är redovisad som särskild fastighet. Viss fast egendom
skall enligt gällande bestämmelser inte redovisas i fastighetsregister
och utgör således inte fastighet. Så är f. n. fallet med allmänt vattenområde
och sådan gatumark m. m. inom stadsregisterområden som tillhör kommunen
och är upptagen i bihang C till stadsregistret. För att områden av
nämnda slag skall kunna ingå i fastighetsreglering krävs att de registrerats
som fastigheter. I varje fall bihang C-områden torde komma att tas upp
i fastighetsregister i samband med den reform av fastighetsregistreringen
som förbereds.
Vid förrättning kan uppkomma behov av att kombinera avstyckning med
fastighetsreglering. Den omständigheten att styckningslott inte formellt
utgör självständig fastighet innan den registrerats hindrar inte att styckningslotten
vid den kombinerade förrättningen behandlas som sådan enhet
som avses i denna paragraf. Till styckningslotten kan sålunda vid den
kombinerade förrättningen överföras sådan andel i samfällighet som hör till
B 335
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
annan fastighet än stamfastigheten. Som kommittén i annat sammanhang
framhållit är det vid sådan förrättning även möjligt att till förmån för
styckningslott lägga servitut på annan fastighet än sådan som berörs av
delningen.
När det gäller frågan om ändringar av samfälligheter kan jag biträda vad
kommittén har anfört i detta sammanhang. Kommitténs ståndpunktstagande
beträffande frågan om införande av en speciell form för fördelning av
de samfällda ägolotterna har inte mött någon erinran under remissbehandlingen.
Jag vill här understryka att upplösning av samfälligheter alltid bör
kunna ske genom marköverföring.
För omfattningen av marköverföring gäller i princip inga begränsningar.
Därav följer sålunda att det är möjligt att genom fastighetsreglering överföra
en fastighets hela ägovälde likaväl som en del därav. På motsvarande
sätt kan överföring av andel i samfällighet avse en fastighets hela andel
eller en del därav. I likhet med kommittén anser jag att en uttrycklig bestämmelse
därom inte behövs.
Som kommittén har uttalat blir det ofta nödvändigt att genom fastighetsreglering
ändra eller upphäva servitut eller att bilda nytt servitut. Möjligheten
härtill bör i enlighet med kommittéförslaget nämnas i förevarande
paragraf. Likaså bör i detta sammanhang omnämnas möjligheten att vid
fastighetsreglering bilda samfällighet.
De nu föreslagna bestämmelserna har tagits upp i första stycket av
paragrafen. Vid remissbehandlingen har beträffande sista stycket i kommitténs
förslag anmärkts att den föreslagna specificeringen alltför ensidigt
hänför sig till landsbygdsförhållanden. Jag delar denna uppfattning och
anser att exemplifieringen av gemensamma arbeten utan olägenhet kan
avvaras i detta sammanhang. Med anledning av vad lantmäteristyrelsen
uttalat i sitt remissyttrande vill jag understryka att inlösen är en form
av marköverföring. Det saknas därför anledning att i förevarande paragraf
särskilt nämna att inlösen kan äga rum vid fastighetsreglering.
2 §.
Denna paragraf innehåller regler om vederlag vid överföring av mark
eller andel i samfällighet.
Kommittén. För att underlätta en omreglering bör vederlag för de ägor
eller andelar som fastighet skall avstå kunna tilläggas fastigheten i form
av annat fast kapital. Det bör alltså enligt kommitténs mening vara möjligt
att i kompensationssyfte överföra mark eller andel i samfällighet, fastän
en sådan åtgärd inte är i och för sig påkallad för att den avsedda förbättringen
av fastighetsbeståndet skall vinnas. Om inte denna möjlighet
stod till buds, skulle man vid den ekonomiska uppgörelsen mellan regle
-
B 336
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ringsfastigheterna vara helt hänvisad till att med penningsersättningar tillgodose
fastighetsägarnas krav på gottgörelse. Genom att utnyttja möjligheten
med vederlag in natura kan penningersättningarna visserligen inte
undvaras men användningen kan begränsas i sådan omfattning att olägenheter
inte uppkommer. Samtidigt utökas regleringsmöjligheterna väsentligt
genom att man kan undvika sådana storleksförändringar av regleringsfastigheterna
som inte är godtagbara.
Kommittén föreslår att i paragrafen tas upp en bestämmelse som innebär
att då mark överförs från en fastighet skall annan mark eller andel i samfällighet
som vederlag läggas till fastigheten. Vidare anges som allmän
riktlinje för bedömningen av frågan när sådant vederlag skall tillgripas
att det skall ske om ersättning i pengar inte finnes mera ändamålsenlig.
En förutsättning måste givetvis vara att hinder mot överföring av vederlaget
inte möter, men i övrigt lämnar bestämmelsen förrättningsmännen
tämligen fria händer, vilket får anses vara en fördel. Risk för alltför
omfattande ersättningar behöver inte befaras bl. a. med hänsyn till dels
innehållet i 8 §, där närmare föreskrifter meddelas om vilka ändringar i
fråga om storleken och lämpligheten som regleringsfastigheterna får undergå,
dels bestämmelserna i 18 och 19 §§ till förhindrande av vissa former
av förtäckt överlåtelse. Utom nyssnämnda bestämmelse, som bara avser
överföring av mark från fastighet, behövs enligt kommitténs mening en
föreskrift om att vederlag i mark kan komma till användning, när fastighetsregleringen
verkställs på sådant sätt att andel i samfällighet överföres
från en fastighet till en annan, liksom också när mark överföres från samfällighet.
I vissa fall av överföring — motsvarande i huvudsak den nuvarande
sammanföringen av samfälld vägmark med angränsande fastighet —
kan det inträffa att ersättning över huvud taget inte skall utgå. Kommittén
anser att det i denna paragraf inte behövs något uttryckligt förbehåll för
dessa fall.
Enligt kommitténs mening bör en erinran göras om möjligheterna att
enligt 6 och 7 kap. bereda fastighet kompensation i annan form än penningersättning.
Genom en sådan erinran torde tveksamhet inte behöva uppkomma
om att det följande innehållet i paragrafen skall vara tillämpligt även
på de fall som avses i nämnda kapitel.
Av 8 kap. 1 § femte stycket JDL framgår, att ägoutbyte kan verkställas
på det sättet att vederlag för äga, som en fastighet erhåller från en annan
fastighet, tas från en tredje fastighet och att gottgörelse bereds denna av
jord från förstnämnda fastighet. En motsvarighet till denna föreskrift behövs
i den nya lagen, men formuleringen bör vara sådan att tveksamhet
inte behöver föreligga om att flera än tre fastigheter kan dras in i byteskedjan.
Därför har kommittén i andra stycket av denna paragraf föreslagit
att vederlag kan fastställas att utgå från en annan fastighet än den till
vilken överföring sker eller som annars skall svara för vederlagets utgö
-
B 337
Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969
rande, mot att fastigheten i sin tur får vederlag eller annan gottgörelse.
Vad som här sägs om fastighet torde utan uttrycklig bestämmelse gälla också
beträffande samfällighet.
Enligt 8 kap. 1 § sjätte stycket JDL får ägoutbyte verkställas utan hinder
av att det innebär att en fastighets hela ägovälde överflyttas. Kommittén
anser att någon bestämmelse med motsvarande innehåll inte behövs i den
nya lagen, eftersom det utan vidare får anses följa av grunderna för fastighetsregleringsinstitutet
att marköverföring mot vederlag i mark skall kunna
ske i sådan omfattning att fastighet får hela sitt enskilda ägovälde
utbytt.
Remissyttrandena. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område och
häradshövding ef öreningen anser att det bör framgå av lagtexten att överföringen
kan gälla en fastighets hela ägovälde.
Departementschefen. Den av kommittén föreslagna vederlagsregeln torde
bli av stor betydelse för ett rationellt fastighetsbildningsförfarande. Regeln
innebär att fastighetsbildningsmyndigheten bör sträva efter att genomföra
fastighetsregleringen på ett sådant sätt att vederlag för överförd mark utgår
in natura. Om kontant ersättning är mera ändamålsenlig, får emellertid
sådan i stället utgå. Myndigheten skall därvid beakta i första hand
fastighetsbildnings- och markanvändningssynpunkter, men också sakägarnas
egna önskemål måste givetvis tillmätas stor vikt.
Redan av 1 § framgår, att överföring kan avse en fastighets hela ägovälde.
Som jag har anfört i anslutning till 1 § anser jag att en uttrycklig
bestämmelse därom inte behövs. För detta fall gäller samma regler om vederlag
som när det är fråga om endast en del av ägoväldet. Det är således
i och för sig tänkbart att vederlaget i sådant fall får utgå bara i pengar.
Detta förfarande torde bli vanligt när det gäller att ta i anspråk den regleringsreserv,
som disponeras av lantbruksnämnden.
Som kommittén framhållit begränsas användningen av penningersättning
inte bara genom reglerna i denna paragraf. 8, 18 och 19 §§ innehåller betydelsefulla
spärregler, som för vissa fall hindrar ersättning i pengar.
1 kommittéförslaget har tagits in en erinran om möjligheterna att enligt
6 och 7 kap. bereda fastighet kompensation i annan form än penningersättning.
Jag anser inte att en sådan erinran behövs. Den systematik som
ligger till grund för förslaget lämnar inte utrymme för någon tvekan om
att reglerna i denna paragraf gäller vid all fastighetsreglering, således också
vid åtgärd enligt 6 kap. Såvill gäller åtgärd enligt 7 kap. kan vederlag enligt
denna paragraf inte komma i fråga.
Kommittén har i ett andra stycke tagit upp regler om de fastigheter från
vilka vederlag kan fastställas att utgå. Marköverföringen är, i motsats till
ägoutbytet enligt JDL, inte i princip konstruerad som ett bytesförfarande
mellan två enheter. Det är därför enligt min mening inte nödvändigt att
22 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 338
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
särskilt ange i lagtexten att vederlaget kan bestämmas att utgå från annan
enhet än den som fått ta emot mark.
3 §.
Denna paragraf innehåller regler om rätten att påkalla fastighetsreglering.
Kommittén. Kommittén framhåller till en början den betydelsefulla roll
som fastighetsägarnas frivilliga medverkan i förrättningsarbetet spelar.
För att en fastighetsreglering skall omfattas med förtroende av sakägarna
och för att tillfredsställande resultat skall uppnås måste fastighetsregleringen
anordnas som ett sakägarnas eget företag, över vilket de skall ha ett
avgörande inflytande. Det allmännas verksamhet på detta område bör
vara inriktat på att genom upplysningar och ekonomiskt stöd uppmuntra
till önskvärda omregleringar samt att ställa behövliga förrättningsorgan
till förfogande och utöva nödvändig kontroll. Bortsett härifrån bör rationaliseringsarbetet
i princip utföras i enskild regi och motsvarande gäller
enligt kommitténs mening beträffande arbetet med sanering av fastighetsförhållandena
inom planområden eller annars inom tätorter. I konsekvens
härmed bör det ankomma på fastighetsägarna själva att ta initiativ till
fastighetsreglering.
För vissa specialfall är det emellertid påkallat att befogenhet att väcka
fråga om fastighetsreglering tillerkänns annan än de berörda fastighetsägarna.
Den situation som härvid främst åsyftas är den då ett påtagligt
regleringsbehov är för handen men ingen enskild är beredd att uppträda
som sökande, fastän ett bestämt intresse för en omreglering finns bland fastighetsägarna.
Inte sällan förekommer det att enskilda sakägare avstår från
att göra en formlig ansökan om en önskvärd reglering bara av det skälet
att de inte vill utsätta sig för risken att någon granne blir missnöjd. I sådana
fall, där en tillräckligt positiv inställning till en fastighetsreglering
föreligger hos enskilda sakägare, kan enligt kommitténs uppfattning ett
officialinitiativ fylla en viktig funktion. Kommittén har med anledning
härav ansett sig böra föreslå en bestämmelse som gör det möjligt för myndighet
att föranstalta om förrättning för fastighetsreglering. Denna initiativrätt
synes också annars kunna vara av betydelse, nämligen då ett synnerligen
trängande regleringsbehov gör sig gällande. Det allmänna intresset
av att fastighetsbeståndet förbättras i sådana mindre vanliga situationer
med en högst bristfällig fastighetsindelning får anses vara så starkt att en
omreglering bör få äga rum utan hänsyn till den för tillfället rådande
opinionen bland sakägarna. För utövande av officialinitiativet i enlighet
med vad som nu sagts behövs ingen särskild begränsning i denna paragraf.
På grund av innehållet i 5 §, som reglerar opinionsvillkoret, kommer fastighetsreglering
utan ansökan av sakägare inte att tillåtas i sådana fall där
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969 B 339
sakägarna mera allmänt sätter sig emot regleringen, om inte ett synnerligen
trängande regleringsbehov föreligger. Som villkor för officialinitiativet
bör emellertid ställas upp att regleringen skall vara av större allmän
betydelse. Bara när så är förhållandet finns det anledning för det allmänna
att mera aktivt engagera sig.
Utövningen av officialinitiativet bör enligt kommittén i första hand anförtros
åt länsmyndighet som har till uppgift att verka för att åstadkomma
en ändamålsenlig fastighetsindelning. Inom tätbebyggelseområden skall
dock på sätt som framgår av det följande byggnadsnämnden få vissa särskilda
befogenheter. Genom att låta initiativfrågan i allmänhet avgöras
på länsplanet underlättas insynen i de lokala förhållandena och kontakten
med sakägarna. Samtidigt skapas förutsättningar för att bedömningen kommer
att ske med tillräckligt beaktande av frågans betydelse i större sammanhang.
Utövningen av denna initiativrätt är emellertid en grannlaga
uppgift, som kan ge anledning till delade meningar också bland dem som
har att företräda det allmänna intresset av lämplig fastighetsindelning.
Kommittén anser därför att det inte bör stå myndigheten fritt att ta initiativ
till fastighetsreglering utan att dessförinnan ha inhämtat vad övriga
inom länet verksamma myndigheter med uppgifter på detta område anser.
Inte minst i angelägenheter av detta slag är det av synnerlig vikt med
ett intimt samarbete mellan de olika länsorganen, och detta samarbete
måste äga rum på ett tillräckligt tidigt stadium, innan ännu några avgöranden
träffats. Den situationen bör sålunda inte få inträffa att sedan en
myndighet redan föranstaltat om förrättning för fastighetsreglering, annan
myndighet uppträder och hävdar en motsatt uppfattning om önskvärdheten
av regleringen och om möjligheterna för dess genomförande.
Kommittén anser att det inte är lämpligt att ställa upp ett formellt krav
på att berörda myndigheter gemensamt beslutar i en initiativfråga. Det bör
vara tillräckligt att de tillsammans behandlat frågan och att någon av dem
anser att en reglering bör komma till stånd. Av praktiska skäl är det emellertid
önskvärt att beslutanderätten i formellt avseende tilläggs endast
en av de myndigheter som kan komma i fråga. Eftersom överlantmätaren
intar en central ställning beträffande lantmäteriverksamheten inom länet
och varje initiativärende torde komma att beröra hans ämbetsområde, synes
det mest naturligt att alltid låta överlantmätaren besluta om fastighetsreglering
på allmänt initiativ. Beslutet bör ha formen av ett förordnande att
förrättning skall äga rum. Härigenom undviks att förrättningsmännen ingår
i prövning av om de lagliga förutsättningarna för ett allmänt initiativ
är för handen. Sådan prövning bör inte lämpligen ankomma på förrättningsmännen.
Enligt kommitténs uppfattning bör i nära anslutning till den initiativrätt
som skall tillkomma statlig myndighet inrymmas befogenhet åt byggnadsnämnd
att få till stånd fastighetsreglering inom tätbebyggelseområden.
B 340 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1960
Med hänsyn till nämndens uppgifter och dess ställning i övrigt samt till
svårigheten att i det enskilda fallet avgöra om nämnden är behörig att
väcka fråga om fastighetsreglering synes det ofrånkomligt att låta nämnden
göra sin initiativrätt gällande genom ansökan i vanlig ordning.
För den händelse förrättning som sålunda kommit till på begäran av
byggnadsnämnd eller statlig myndighet skulle komma att inställas, skall
kommunen resp. staten svara för kostnaderna enligt reglerna i 2: 6.
En fråga som tilldragit sig alldeles speciellt intresse under senare år gäller
möjligheten att få till stånd fastighetsregleringar i syfte att bota sådana
skador och olägenheter i fråga om fastighetsindelningen, som orsakas av
expropriationer eller liknande tvångsförvärv. Flera orsaker medverkar till
att detta problem blivit så aktuellt. Bl. a. kan hänvisas till de stora vattenregleringarna
i Norrland och flygfältsanläggningarna. Den främsta anledningen
är emellertid utbyggnaden av det allmänna vägnätet. Anläggning av
nya vägar innebär mycket ofta att fastigheter får sitt ägoinnehav olämpligt
splittrat eller att de på annat sätt lider men. De hittillsvarande erfarenheterna
från vägbyggnadsverksamheten ger dessutom vid handen att dessa
skador i stor omfattning blivit bestående. Visserligen torde skadorna många
gånger kunna åtminstone delvis botas genom en ändrad fastighetsindelning,
men fastighetsägarna har visat ringa benägenhet att ta initiativ till behövliga
omregleringar. Detta kan ha berott på att de inte velat gå miste om
intrångsersättning men vanligen torde det hänga samman med helt andra
förhållanden. Under senare år har dock på föranstaltande av vägmyndigheterna,
vilka varit angelägna om att bota skadorna bl. a. för att
därigenom kunna minska ersättningarna, i viss utsträckning åstadkommits
frivilliga uppgörelser, av innebörd att väghållaren i stället för att betala
intrångsersättning lämnar medverkan i olika former till sådana ändringar
av den bestående fastighetsindelningen som är ägnade att undanröja intrång
genom vägföretagen.
År 1961 infördes i AVL en ny paragraf, betecknad 19 a §. Paragrafen ger
väghållaren rätt att påkalla ägoutbyte enligt JDL och FBLS för att minska
intrång på fastighet av väganläggning. I fråga om förrättningen skall vad
som i dessa lagar är föreskrivet om delägare i tillämpliga delar gälla väghållaren.
I lagrådsremissen och i samband med riksdagsbehandlingen
framhölls att bestämmelsen måste betraktas som ett provisorium och att
slutlig ståndpunkt till frågan hur allmänna intressen skulle beaktas vid lantmäteriförrättningar
fick tas i samband med den blivande nya fastighetsbildningslagstiftningen.
Kommittén framhåller att de önskemål och synpunkter som i olika sammanhang
kommit fram om en anordning i syfte att motverka de från allmän
synpunkt skadliga verkningarna av tvångsförvärv till huvudsaklig
del blir tillgodosedda genom kommitténs förslag till en allmän lösning av
B 341
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
frågan om officialinitiativ till fastighetsreglering. Hänsyn till det allmännas
intresse av att skador på fastighetsindelningen blir botade motiverar enligt
kommitténs åsikt knappast att man går längre. I sammanhanget bör emellertid
beaktas att det ofta är av stor betydelse för den, som föranstaltat om
expropriation eller annat tvångsförvärv, att intrång på grund av förvärvet
avhjälps eller minskas. Hans intresse av att alla åtgärder vidtas för att
intrånget skall begränsas kan inte anses helt tillgodosett genom ett officialinitiativ,
utan för honom är det ett starkt önskemål att få en självständig
rätt att begära fastighetsreglering i skadeavhjälpande syfte. Med hänsyn
härtill har det synts kommittén motiverat att, i likhet med vad som numera
gäller i fråga om väghållare, tillerkänna var och en som i egenskap av exproprierande
eller i motsvarande ställning är skyldig att utge intrångsersättning
med anledning av tvångsförvärv en självständig rätt att efter ansökan
begära sådan fastighetsreglering som kan medföra att olägenhet av
tvångsförvärvet undanröjes eller minskas. Erfarenheten visar att fastighetsägarna
själva inte är beredda att här ta behövliga initiativ. Om den exproprierande
inte kan få till stånd en regleringsförrättning, är han praktiskt
taget inte i stånd att påvisa i vilken utsträckning skada av åtgärden kan
botas och rätten till intrångsersättning därigenom minska.
Den omständigheten att en regleringsförrättning skall kunna sättas i
gång på begäran av expropriant eller motsvarande företagare behöver enligt
kommitténs mening inte innebära att denne får ställning som sakägare
vid förrättningen med rätt att där verka för en viss lösning av fastighetsbildningsfrågan.
Det för honom väsentliga måste vara att en fullt objektiv
utredning kommer till stånd rörande möjligheterna att genom olika fastighetsbildningsåtgärder
avhjälpa eller förebygga skador av ett företag på ett
från fastighetsbildningssynpunkt godtagbart sätt. På grundval av en sådan
utredning bör därefter kunna bedömas i vad mån intrångsersättning skall
utgå. För exproprianten bör det således vara av mindre betydelse om skadorna
faktiskt blir avhjälpta. Att tillerkänna honom en allmän talerätt
vid förrättningen och låta honom påverka sättet för fastighetsbildningens
genomförande skulle föra för långt och passa mindre väl samman med
den ordning som kommittén funnit böra gälla när överlantmätaren som
företrädare för allmänt intresse tar initiativet till fastighetsreglering. Oavsett
om regleringsförrättning tillkommit på överlantmätarens föranstaltande
eller inte, skall varken denne eller annat ombud för det allmänna utföra
talan i förrättningsinstansen. Det förutsätts att allmänintresset blir på tillbörligt
sätt bevakat genom förrättningsmännens försorg.
Med anledning av vad som sålunda anförts har kommittén inte föreslagit
befogenhet för den som påkallat expropriation eller liknande tvångsförvärv
att vid regleringsförrättning föra talan utom i sådant avseende, där hans
rätt omedelbart berörs. Som följer av 14 § skall skyldighet kunna åläggas
B 342
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
honom att helt eller delvis svara för kostnaderna för regleringen och i viss
omfattning även för därvid utgående likvider. Det ligger i sakens natur att
han i fråga om detta betalningsansvar skall äga oinskränkt talerätt.
En fråga som är av betydelse i detta sammanhang är hur långt en expropriation
eller motsvarande förfarande skall ha framskridit för att expropriantens
initiativrätt till fastighetsreglering skall få utnyttjas. Förfarandet
bör enligt kommitténs mening under alla förhållanden ha fortskridit
så långt att bestämda garantier för dess fullföljande finns, men för att syftet
med den föreslagna initiativrätten inte skall förfelas, måste fastighetsregleringsfrågan
kunna väckas innan frågan om ersättning för intrång med
anledning av tvångsförvärvet blivit avgjord.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag om rätt för fastighetsägare att påkalla
fastighetsreglering har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen.
De föreslagna reglerna om officialinitiativ är föremål för en något splittrad
bedömning. Behovet av officialinitiativ har inte bestritts från något
håll. En rad remissinstanser understryker kommitténs uttalanden om att
ett sådant behov föreligger. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område
och överlantmätaren i Stockholms län framhåller emellertid att officialinitiativet
bör användas endast undantagsvis för att inte intrycket av
statlig eller kommunal dirigering skall bli framträdande.
Förslaget om initiativrätt för expropriant och annan tvångsförvärvare
möter erinringar från några remissinstanser. Lantbruksförbundet, RLF och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund uttalar sålunda stark tveksamhet
om förslaget. Organisationerna framhåller att tveksamheten är betingad
av olika omständigheter men framför allt av det förhållandet att
förslaget inte helt utesluter rättsmissbruk i det enskilda fallet. Det ligger
enligt organisationernas mening nära till hands att anta att en expropriant
begär fastighetsreglering utan att skänka erforderlig omsorg åt regleringens
lämplighet i och för sig. Regleringen kan vidare befaras fördröja avgörandet
av expropriationsmålet, vilket medför men för fastighetsägarna. Fastän
den föreslagna bestämmelsen inte kan anses principiellt oförenlig med
regleringsinstitutets allmänna syfte, vill organisationerna ändå uttala att
enligt deras mening bör bestämmelsen helt utgå eller också kringgärdas med
vissa inskränkande bestämmelser. Sålunda bör fastighetsreglering, som påkallas
av expropriant, inte få komma till stånd om fastighetsägare motsätter
sig reglering eller kan antas därigenom lida förfång av betydelse.
Beträffande expropriationsförhållanden kan enligt organisationerna möjligen
tänkas den inskränkningen att fastighetsreglering inte får påkallas
efter det att expropriationsmål anhängiggjorts vid domstol.
Fastighetsägareförbundet motsätter sig bestämt att expropriant tillerkänns
rätt att påkalla fastighetsreglering. Kommitténs förslag medför en
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 343
ligt förbundets åsikt påtagliga olägenheter och innebär en tvär omkastning
i förhållande till gällande rätt. Förbundet anser det naturligt, att väghållares
rätt att påkalla fastighetsreglering eller andra fastighetsbildande åtgärder
för att minska intrång på restfastighet bör lösas genom en överarbetning
av 19 a § AVL. Vattenkraftsintressenternas behov av tvångsmedel
synes enligt förbundets åsikt vara tillgodosedda genom gällande regler i VL.
Inte heller näringslivets byggnadsdelegation, industriförbundet och arbetsgivareföreningen
vill acceptera en utsträckning av initiativrätten till
exproprianter inom stadsplanelagt område. Organisationerna anser att en
sådan utvidgning innebär en så stark urholkning av huvudprincipen om
fastighetsbildningen som en fastighetsägarens angelägenhet att denna hotar
att snarast bli ett tolererat undantag från samhällsinitiativet. Enligt organisationernas
mening torde det knappast finnas tillräcklig grund för ett
allmänt initiativ i de fall då byggnadsnämndens medverkan inte kan påräknas.
Byggnadsnämnds initiativrätt tillstyrks eller lämnas utan erinran av
flertalet remissinstanser. En viss utvidgning av denna förordas av några
remissinstanser. Stadsförbundet anser sålunda att byggnadsnämnds initiativrätt
i och för sig får anses välmotiverad men den synes enligt förbundets
mening i många fall inte lämna behövligt utrymme för kommunala åtgärder
på marksidan i plangenomförande syfte. Byggnadsstyrelsen anser i
konsekvens med sin allmänna inställning till fastighetsbildningsfrågornas
behandling i tätbebyggelseområden att officialinitiativet inom sådana områden
bör förbehållas byggnadsnämnden ensam. Om en statlig initiativrätt
inte anses kunna avvaras vid sidan härom, bör denna enligt byggnadsstyrelsens
mening utövas genom länsstyrelsen. Stadsingenjören i Nacka uttalar
att inom tätort, där markanvändningen avser bebyggelse, har man
skäl anse att allmänintresset är behörigen beaktat genom byggnadsnämndens
rätt att ansöka om fastighetsreglering. Kommittén har enligt stadsingenjörens
mening inte anfört bärande skäl för att överlantmätaren skall
kunna förordna om fastighetsreglering inom sådant område och några skäl
i övrigt synes inte heller föreligga. Samma uppfattning uttalas av överlantmätaren
i Kristianstads län, kommunförbundet, näringslivets byggnadsdelegation,
industriförbundet, SAF och kommunal-tekniska föreningen.
Fastighetsägareförbundet är inte övertygat om behovet av en vidgad rätt
för byggnadsnämnd att påkalla fastighetsbildande åtgärder. Med hänsyn
till den planpolitiska roll som byggnadsnämnden spelar och till det nära
sambandet mellan planläggning och fastighetsbildning vill förbundet inte
motsätta sig att byggnadsnämnden får rätt att under vissa förutsättningar
påkalla fastighetsbildande åtgärder. Förbundet förutsätter emellertid därvid
att byggnadsnämnden inte får talerätt vid själva förrättningen i vidare
mån än beträffande förrättningskostnaderna.
Att byggnadsnämnd skall få påkalla fastighetsreglering beträffande om -
B 344
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
råde, där tätbebyggelse är att vänta inom nära förestående tid är helt otillfredsställande
anser RLF och skogsägareföreningarnas riksförbund. Med
hänsyn till att planeringsfrågorna utgör en kommunal angelägenhet, som
den enskilde i varje fall inte i nämnvärd omfattning kan inverka på, kan
den föreslagna bestämmelsen i den praktiska tillämpningen lämna utrymme
för ett visst gottfinnande. Organisationerna anser att det under alla omständigheter
bör klart sägas ut att bestämmelsen får tillämpas bara i rena
undantagsfall.
Beträffande den av kommittén föreslagna regeln om skyldighet för överlantmätaren
att på begäran av annan länsmyndighet förordna om fastighetsreglering
anförs åtskilliga kritiska synpunkter. Lantbruksstgrelsen anser
sålunda att det är naturligare att lantbruksnämnden direkt får stå som
sökande till en fastighetsreglering för jord- och skogsbruket än att ansökningen
skall slussas via överlantmätaren. Styrelsen framhåller att med en
sådan lösning kommer det inte heller att uppstå några problem om hur
ev. kostnader för en inställd förrättning skall betalas. Svea hovrätt är mycket
tveksam beträffande lämpligheten av att tillägga länsmyndighet befogenhet
att hos överlantmätaren påfordra utövande av officialinitiativ
utan möjlighet för denne till självständig prövningsrätt. Det är principiellt
sett betänkligt att låta överlantmätaren på föreslaget sätt bli underordnad,
bl. a. lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsarkitekten. Om samrådsförfarandet
mynnar ut i att viss eller vissa länsmyndigheter anser att
fastighetsreglering bör komma till stånd på allmänt initiativ men överlantmätaren
är av annan åsikt, kan enligt hovrättens mening en rimlig utväg
vara, att frågan hänskjuts till lantmäteristyrelsen, som då bör kunna
förordna om reglering, om den finner sådan påkallad. Skogsindustriernas
samarbetsutskott finner det mest tilltalande, att en initiativrätt hos det allmänna
läggs i en myndighets hand, lämpligen då överlantmätaren, som har
behövlig överblick. Att kräva att denne på begäran av vissa myndigheter
skall föranstalta om en förrättning, som han uppfattar som omotiverad, bör
inte förekomma. Häradshövdingeföreningen uttalar att begreppet »annan
myndighet med uppgift att inom länet verka för åstadkommande av ändamålsenlig
fastighetsindelning» uppenbarligen inte har den bestämdhet, som
måste fordras, när det gäller en så viktig sak som initiativrätt till förrättning
för fastighetsreglering. Om begreppet avser att täcka vissa bestämda
läns- och planeringsorgan bör dessa anges i lagtexten. Föreningen avstyrker,
att överlantmätare åläggs att utan egen prövning förordna om
förrättning på begäran av de myndigheter, som kan avses med bestämmelsen.
Lantbruksnämnden i Örebro län anser att lantbruksnämnd bör ha rätt
att föra talan vid förrättning för fastighetsreglering. Nämnden framhåller
att vid jordbruksregleringar av större omfattning behövs betydande förarbeten.
Av erfarenhet har man anledning anta att sådana förarbeten kom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 345
mer att utföras i samarbete mellan förrättningslantmätaren och befattningshavare
i lantbruksnämnden. Den preliminära plan, som detta arbete utmynnar
i, föreläggs i regel lantbruksnämnden. Denna bör ta ställning till
frågor om markförsäljning och statligt stöd innan planen redovisas för
jordbrukarna. Nämndens beslut bör i stort sett respekteras vid förrättningen.
Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen framhåller att vägmyndigheterna bör
ha möjlighet att bevaka väg- och trafikfrågorna vid förrättningen och anser
att väghållaren bör få en med sakägare jämbördig ställning. I vart fall
bör enligt styrelsens mening i lagtexten direkt uttalas en skyldighet för
fastighetsbildningsmyndigheterna att före beslut samråda med vägmyndigheterna.
I sådana fall då vägmyndighet såsom expropriant påkallat fastighetsreglering
bör väghållaren tillförsäkras en allmän talerätt vid förrättningen.
Departementschefen. Som kommittén anfört bör det i princip ankomma på
fastighetsägarna att ta initiativ till fastighetsreglering. Ägaren till varje
fastighet som berörs av regleringen har således rätt att ansöka om förrättning
för fastighetsreglering. Beträffande sådan ansökan gäller reglerna
i 4 kap.
Emellertid är det som kommittén framhållit nödvändigt att i viss utsträckning
bereda möjlighet även för andra än de berörda fastighetsägarna
att ta initiativ till fastighetsreglering. Kommitténs förslag i denna del har
i sina huvuddrag lämnats utan erinran av remissinstanserna. För egen del
finner jag förslaget i stort sett godtagbart men i några detaljer föreslår jag
andra lösningar än kommitténs.
I paragrafens andra stycke föreskrivs att om expropriation eller därmed
jämförlig åtgärd äger rum, får den för vars räkning egendomen tas i anspråk
påkalla sådan fastighetsreglering, varigenom olägenhet av expropriationen
eller åtgärden kan undanröjas, minskas eller förebyggas. Regeln bygger
på den bestämmelse av motsvarande innehåll som genom en lagändring
år 1961 tagits upp i 19 a § AVL. Förslaget har mött vissa erinringar vid remissbehandlingen.
För egen del anser jag emellertid att kommittén anfört
starka skäl för att regeln bör tas upp i lagen. Jag anser inte att det
finns berättigad anledning att befara olägenheter för fastighetsägare på
grund av bestämmelsen. Erfarenheterna av tillämpningen av 19 a § AVL har
varit goda. Initiativrätten har visserligen använts i mycket begränsad omfattning,
men detta torde bero på att frivilliga uppgörelser underlättas genom
att vägmyndigheterna kunnat hänvisa till sin rätt enligt nämnda bestämmelse.
Kretsen av initiativberättigade har i departementsförslaget angetts på
annat sätt än i kommittéförslaget. Anledningen härtill är att initiativrätten
inte här begränsas till de fall då expropriation eller annan inlösen begärts
B 346
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
av det allmänna. Talan om inlösen kan nämligen i vissa fall väckas av
ägaren till inlösningsfastigheten. Jag erinrar om byggnadslagens och naturvårdslagens
regler om lösningsplikt. Det förtjänar påpekas att lösningsplikt
inte alltid motsvaras av lösningsrätt. Exproprianten torde även i sådana
fall böra ha rätt att ta initiativ till fastighetsreglering i här avsett syfte.
Jag vill särskilt understryka att den rätt att påkalla fastighetsreglering
som här tillerkänns expropriant och liknande företagare strängt begränsas
genom det syfte som en sådan reglering måste ha. Regleringen får således
inte ha en vidare syftning än att undanröja eller minska olägenhet av ex-i
propriationen eller åtgärden. Olägenheten skall gälla fastighetsindelningen
eller markanvändningen. Fastighetsregleringen måste således i förevarande
fall syfta till att i möjlig mån bota de skador på fastighetsindelning och
markanvändning, som orsakas av expropriationen. Exproprianten får inte
befatta sig med andra fastighetsbildningsfrågor än som har ett direkt samband
med expropriationsföretaget. Uppkommer behov att ge fastighetsregleringen
en större omfattning än som är möjlig enligt det sagda, måste
initiativet till utvidgning av regleringen tas antingen av enskilda sakägare
eller av sådan myndighet som anges i tredje och fjärde styckena av paragrafen.
Det är därför angeläget att exproprianten på ett tidigt stadium
samråder med berörda myndigheter.
Kommittén har i sin motivering berört spörsmålet om hur långt en expropriation
eller ett liknande förfarande skall ha framskridit för att initiativrätten
skall få utnyttjas. För min del anser jag att ansökan bör få göras
så snart frågan om rätten att ta egendom i anspråk väckts. Vid expropriation
bör fastighetsreglering få begäras när expropriationsansökan ingetts. I
fråga om förfarande enligt AVL bör vägrätt ha uppkommit enligt bestämmelserna
i 18 § AVL. Fastighetsbildningsmyndigheten måste vid handläggningen
av förrättningen välja en förrättningsmetodik som beaktar de särskilda
förhållanden som föreligger särskilt vid expropriation. Regleringsresultatet
skall ju kunna åberopas i ersättningsfrågan hos expropriationsdomstolen.
Fastighetsbildningsbeslutet bör därför komma till stånd så att det
kan beaktas av domstolen. Det ligger emellertid i sakens natur att fastighetsregleringen
inte bör bli definitiv förrän det är klart att egendomen kommer
att tas i anspråk för det avsedda ändamålet.
Enligt kommitténs förslag skall expropriant och liknande initiativtagare
inte jämställas med sakägare vid förrättningen. Jag biträder kommittéförslaget
i den delen, men jag vill framhålla att förrättningsmännen givetvis
bör samråda med sökanden vid upprättandet av fastighetsplanen. Genom
samrådsförfarandet får sökanden möjlighet att i behövlig mån öva inflytande
på förrättningsresultatet.
Spörsmålet om sakägarna skall ha möjlighet att inverka på frågan om
fastighetsreglering skall komma till stånd med anledning av företagareinitiativ
återkommer jag till i samband med behandlingen av opinionsvillkorets
utformning i 5 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 347
Beträffande byggnadsnämnds rätt att ansöka om fastighetsreglering biträder
jag kommitténs uppfattning. Byggnadsnämnden har enligt byggnadslagstiftningen
tillagts en framträdande roll i fråga om bebyggelseplaneringen.
Som många remissorgan framhållit utgör fastighetsbildningen ett
betydelsefullt led i realiserandet av denna planering. Det är därför naturligt
att byggnadsnämnden får möjlighet att på ett aktivt sätt verka för att planerna
genomförs.
Kommittén har föreslagit att byggnadsnämndens initiativrätt skall gälla
i fråga om område där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta inom nära
förestående tid. Vid remissbehandlingen har ifrågasatts en begränsning beträffande
byggnadsnämndens initiativrätt såvitt gäller område där tätbebyggelse
ännu inte föreligger men är att vänta inom nära förestående tid.
Det har befarats att regeln kan lämna utrymme för ett visst gottfinnande.
Jag vill här påpeka att regleringsvillkoren i lagen, t. ex. 4 §, äger tillämpning
även i sådana fall när annan än fastighetsägaren påkallat förrättningen.
Sålunda har sakägarna genom bestämmelsen i 5 § angående opinionsvillkoret
möjlighet att inverka på frågan om fastighetsbildning skall komma
till stånd med anledning av nämndens ansökan. Att ytterligare begränsa
byggnadsnämndens initiativmöjligheter är därför enligt min mening inte
nödvändigt.
Från byggnadsnämndens kompetens har enligt den föreslagna bestämmelsen
undantagits områden med ren glesbebyggelse. Det ankommer på
förrättningsmännen att i varje särskilt fall pröva om byggnadsnämnden är
behörig att begära fastighetsreglering. År nämnden inte behörig, skall ansökningen
avvisas.
Vissa remissinstanser har gjort gällande att officialinitiativet inom tätbebyggelseområden
borde helt förbehållas byggnadsnämnden. För egen del
kan jag knappast se att det skulle vara något att vinna med en begränsning
av de statliga myndigheternas initiativrätt inom dessa områden. Inom orter
där byggnadsnämnderna förfogar över goda personella resurser torde behovet
av ett statligt officialinitiativ vara föga påtagligt och i praktiken inte
komina att tillgripas. Men där sådana resurser saknas, kan de statliga myndigheternas
initiativrätt komma att visa sig värdefull. Någon konkurrens
från de statliga myndigheternas sida behöver enligt min mening inte befaras.
I frågan vilken instans som skall ha hand om utövningen av det statliga
officialinitiativet är jag så till vida ense med kommittén att uppdraget bör
anförtros åt länsmyndighet. Därvid bör uppdraget tillkomma myndigheter
som har till uppgift att verka för ändamålsenlig fastighetsindelning. De
myndigheter som sålunda bör komma i fråga är enligt min mening länsstyrelse,
överlantmätare och lantbruksnämnd. Som häradshövdingeföreningen
påpekat bör nämnda myndigheter anges i lagtexten.
I likhet med kommittén anser jag att det är viktigt att de berörda länsorganen
intimt samarbetar i frågor om fastighetsbildning och såvitt möjligt
enas om ett enhetligt handlande. Jag kan emellertid inte biträda den av
B 348
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969
kommittén föreslagna anordningen att övriga länsorgan skall utöva sin
initiativrätt genom överlantmätaren utan möjlighet för denne till självständig
prövningsrätt. Bestämmelsen har därför i departementsförslaget utformats
på det sättet att var och en av de myndigheter, som tillerkänts initiativrätt,
har att direkt hos vederbörande fastighetsbildningsmyndighet påkalla
fastighetsreglering.
Beträffande frågan i vilken utsträckning officialinitiativet bör komma
till användning biträder jag vad kommittén har uttalat. Det bör emellertid
understrykas att officialinitiativet måste utövas med vederbörligt hänsynstagande
till förrättningsorganens resurser. Detta understryker vikten av
att samråd sker med överlantmätaren innan annat organ påkallar reglering.
Ändring i fastighetsindelningen så att den stämmer överens med den
kommunala indelningen skall enligt reglerna i 13 kap. kunna ske bl. a. genom
fastighetsreglering. I 13:2 har tagits upp en särskild regel om att
sådan reglering skall påkallas av överlantmätaren. Den nu aktuella bestämmelsen
i 5: 3 gäller således inte för detta slag av fastighetsreglering.
Detta innebär att kravet att regleringen är av större allmän betydelse inte
gäller för dessa regleringar.
Kommitténs förslag innebär att förrättning som tillkommer på officialinitiativ
skall tas upp till prövning efter förordnande av överlantmätaren.
För egen del anser jag inte att det i fråga om sådan förrättning finns skäl
för en ordning som avviker från vad som annars gäller. Förrättningen bör
således enligt min mening även i detta fall inledas genom en framställning
till fastighetsbildningsmyndigheten enligt reglerna i 4 kap. Därigenom vinns
att enhetliga regler kommer att gälla beträffande förrättningens inledande.
Även med den av mig föreslagna utformningen av förfarandet är det uppenbart
att fastighetsbildningsmyndigheten inte har att särskilt pröva frågan
huruvida regleringen kan anses vara av större betydelse. Däremot gäller
naturligtvis de materiella villkoren för fastighetsreglering, t. ex. 4 och
5 §§.
4 §.
Paragrafen innehåller vissa grundläggande villkor för fastighetsreglering.
I första stycket behandlas båtnadsvillkoret. Andra stycket behandlar frågan
om möjligheten att genomföra partiella regleringsåtgärder.
Kommittén. Sakägarnas behov av fullgoda garantier mot fastighetsregleringar,
som inte medför tillräckligt värdefulla förbättringar måste tillgodoses
genom att som förutsättning för fastighetsreglering ställas upp ett
krav på att regleringen skall medföra viss båtnad och att de beräknade kostnaderna
för regleringen skall stå i viss relation till båtnaden.
Bestämmelserna i JDL angående detta båtnadsvillkor innebär såvitt gäl -
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 349
ler laga skifte att sådan fastighetsbildning i regel inte får företas om inte
skifteslagets ägor genom skiftet kan erhålla en för deras skötsel lämpligare
indelning och därigenom uppbringas till större avkastning och högre värde
samt skiftet för delägarna i allmänhet kommer att medföra fördelar, som
väsentligen överväger de av skiftet följande kostnaderna och olägenheterna
(1 kap. 10 och 11 §§). Dessa bestämmelser är konstruerade enbart med tanke
på jordbruksförhållanden. För skifte på samfälld mark krävs bara att
de fördelar som uppkommer, överväger olägenheterna och kostnaderna
(1 kap. 13 §). Beträffande ägoutbyte har inte ställts upp något motsvarande
båtnadsvillkor, men genom att tvångsägoutbyte tillåts komma till användning
bara i vissa angivna situationer har i realiteten samma garantier skapats
för att åtgärden alltid kommer att medföra vissa bestämda fördelar.
Eftersom kostnaderna regelmässigt torde vara tämligen begränsade vid
ägoutbyte, har något särskilt hänsynstagande till dem inte ansetts nödvändigt.
Vad den nya lagstiftningen beträffar fastslår kommittén till en början
att ett båtnadsvillkor måste gälla generellt vid varje fastighetsreglering, där
inte samtliga sakägare är ense om regleringens genomförande. I förhållande
till gällande rätt synes vidare den ändringen motiverad att villkoret bör
få en för alla åtgärder enhetlig avfattning, som innebär att fördelarna skall
överväga kostnaderna och olägenheterna. Enligt kommitténs mening saknas
nämligen anledning att i lagen resa speciellt stränga krav på det ekonomiska
utbytet vid vissa slag av regleringsåtgärder. Den avvägning som skall äga
rum mellan å ena sidan sökandens intresse av att få regleringen genomförd
och å andra sidan önskemål från annat sakägarehåll om att någon
ändring inte vidtas, torde sålunda alltid böra verkställas efter en och samma
norm och oberoende av om själva regleringen berör fastighetens enskilda
ägor eller samfälld mark eller om den genomförs som överföring av
mark eller på annat sätt. Självfallet bör dock kravet på ekonomiskt utbyte
av regleringen kunna i praktiken varieras allt efter omständigheterna i det
enskilda fallet. Om särskild osäkerhet är förenad med de uppskattningar
som behövs för bedömningen, måste det vara berättigat att räkna med en
större säkerhetsmarginal än som annars är nödvändigt.
I likhet med vad som f. n. får anses gälla anser kommittén att bara sådana
fördelar som är att hänföra till fastighetsindelningen bör beaktas vid
den prövning som föranleds av båtnadsvillkoret. Att en fastighetsreglering
av t. ex. befolkningspolitiska eller sociala skäl är önskvärd från allmän synpunkt,
bör alltså inte påverka prövningen. Inte heller bör som fördel i detta
sammanhang få räknas den omständigheten att regleringen kan tillfredsställa
någon enskild fastighetsägares rent personliga önskningar i visst avseende.
Den förbättring av fastighetsförhållanden som avses med båtnadsvillkoret
torde enligt kommitténs mening i regel yttra sig i en höjning av
fastighetsvärdena. En sådan effekt bör dock inte vara en nödvändig förut
-
B 350
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
sättning för att båtnadsvillkoret skall anses uppfyllt. I vissa fall, särskilt
inom detaljplanerade områden där fastigheternas marknadsvärden ibland
är helt avhängiga av arealen, kan det förekomma att ändringar i fastigheternas
utformning medför avsevärda förbättringar utan att påverka värdet.
Som fördel måste enligt kommittén räknas att skador på fastighetsindelningen
hindras inträda. Om t. ex. fastighetsreglering företas i anslutning
till en beslutad men ännu inte genomförd anläggning av allmän väg, är det
av stor betydelse att hänsyn kan tas till regleringens skadeförebyggande
verkningar.
Beträffande frågan vilka kostnader och olägenheter som skall beaktas vid
prövning av fastighetsreglerings tillåtlighet med hänsyn till båtnadsvillkoret
kan delade meningar råda. Först gäller att avgöra om kostnaderna för
förrättningsorganisationen skall medräknas. Enligt kommitténs uppfattning
bör dessa kostnader helt lämnas ur räkningen vid bedömningen av om
båtnadsvillkoret är uppfyllt. Syftet med villkoret bör vara att skydda sakägarna
och inte att hindra regleringsåtgärder som ställer sig alltför kostsamma
för det allmänna. Behövligt skydd i sistnämnda hänseende kan
man få på annat sätt, bl. a. genom en lämplig avvägning av avgifterna. Som
kostnad i detta sammanhang skall alltså räknas bara sådana utgiftsposter
som belastar sakägarna. I den mån sakägare får statsbidrag till själva regleringen
eller till särskild åtgärd som är av betydelse för regleringens ändamålsenliga
genomförande bör kostnader som täcks av bidraget inte betraktas
som verkliga utgifter i anledning av regleringen, under förutsättning att
bidraget getts i stimulanssyfte och inte för att understödja enskilda sakägare,
som behöver ekonomiskt bistånd. I övrigt skall samtliga slag av kostnader
som åvilar sakägarna och som är nödvändigt förbundna med regleringen
beaktas, således även kostnaderna för s. k. enskilda fullföljdsåtgärder.
Om någon sakägare har särskilda utgifter för bevakning av sin rätt vid
sammanträde eller annars under förrättningen, bör dock hänsyn därtill inte
tas. Utgifter av detta slag är alltför obestämbara eller i varje fall omöjliga
att uppskatta på förhand. De har aldrig tidigare ansetts vara av beskaffenhet
att böra uppmärksammas i detta sammanhang, och kommittén
anser inte att det finns anledning att ändra på detta förhållande.
Vad som i samband med båtnadsvillkoret avses med olägenhet är i någon
mån oklart enligt gällande rätt. Eftersom det här gäller en avvägning mellan
olika ekonomiska faktorer, torde det enligt kommitténs åsikt röra sig
om ekonomisk olägenhet. Med hänsyn till de särskilda bestämmelser som
reglerar frågan om fastighets värdeminskning kan det dock inte vara fråga
om att fastighet minskar i värde. Som olägenhet får anses t. ex. det arbete
för avträde och tillträde som drabbar sakägarna utan att direkt medföra
några utgifter samt liknande arbeten. Som olägenheter bör också anses förluster
till följd av regleringen i den mån de inte utgör verkliga kostnader
samt dessutom varje av det ändrade fastighetsbeståndet föranlett obehag i
B 351
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
sådant avseende som har ekonomisk betydelse. Oavsett vad som i gällande
rätt menas med olägenhet anser kommittén att detta begrepp vid tolkningen
av den nya lagens bestämmelser i detta hänseende bör få den nu angivna
innebörden.
Kommittén har inte funnit nödvändigt att i lagtexten närmare ange beskaffenheten
av de fördelar, kostnader och olägenheter som skall beaktas
vid den av båtnadsvillkoret föranledda prövningen.
Vid sidan av båtnadsvillkoret innehåller JDL ett särskilt villkor om att
laga skifte skall ske utan någon delägares förfång, och bland lagens bestämmelser
om ägoutbyte finns ett motsvarande villkor. Enligt uttrycklig föreskrift
i lagen skall vidare med att åtgärd sker utan förfång förstås att den
inte minskar värdet på fastighet, som berörs av åtgärden, utöver vad som
i vissa avseenden kan föranledas av särskilda regler i lagen. Förekomsten
av detta förfångsvillkor hänger samman främst med att reglerna i JDL om
likvider mellan sakägarna inte medger ersättning med anledning av alla
slag av förändringar som de olika fastigheterna undergår. Sålunda kan värdeminskning
kompenseras bara om den beror på vissa angivna förhållanden.
Utan förfångsvillkoret skulle rättsförluster därför lätt kunna inträffa.
Enligt kommittéförslaget konstrueras nu ersättningsreglerna så att sakägare
skall kunna få gottgörelse för varje slag av försämring som hans fastighet
utsätts för. På grund härav och då ett förfångsvillkor alltid lägger onödigt
hårda band på förrättningsmännen, när de utarbetar fastighetsplanen,
anser kommittén att någon motsvarighet till gällande bestämmelser i detta
hänseende inte bör tas upp i den nya lagen. Villkorets slopande förutsätter
emellertid förutom ändrade ersättningsregler också vissa spärregler för att
hindra att fastighet undergår sådan betydande förändring som ägaren inte
bör tvingas att underkasta sig fastän han skulle erhålla ekonomisk gottgörelse
för den. De lämplighetsvillkor som tas upp i 3 kap. och som skall
gälla vid såväl fastighetsreglering som övrig fastighetsbildning utgör här ett
visst skydd, men dessutom behövs särskilda bestämmelser om fastigheternas
utformning vid fastighetsreglering.
Den förbättring eller rationalisering av fastighetsbeståndet som varje omreglering
skall medföra kan avse olika förhållanden. Verksamheten kan
vara begränsad till att enbart ta sikte på arronderingsfrågan och således
ha till uteslutande ändamål att förbättra ägoanordningen. Med en reglering
kan man emellertid därutöver syfta till att uppnå en lämpligare ägoslagssammansättning
och detta utan att egentlig rubbning sker av regleringsfastigheternas
storlek. Slutligen kan rationaliseringsverksamheten i sin mest
ingripande torm tänkas omfatta förutom arronderingen och ägoslagssammansättningen
också själva storleken av fastigheterna. När fastigheter avsedda
för bebyggelse behöver ändras så att de får en fördelaktigare utformning,
ofta i anslutning till stads- eller byggnadsplan, brukar man emellertid
inte skilja mellan de fall, då fastigheterna med bibehållen omfattning
B 352
Kungl. Majrts proposition nr 128 år 1969
skall ändras så att de får en lämpligare form, och de fall, då en storlekskomplettering
behövs.
De nuvarande regleringsinstituten är i huvudsak inriktade på att åstadkomma
en förbättrad arrondering. Möjlighet att vid omskifte och ägoutbyte
vinna en mera ändamålsenlig ägoslagssammansättning har visserligen inte
helt uteslutits men är i lagstiftningen tämligen begränsad. Vad beträffar
storleksrationaliseringen har JDL åtminstone tidigare stått helt främmande
för tanken att fastighetsreglerande åtgärder skulle kunna utnyttjas såsom
medel att få till stånd egentliga storleksförändringar. Först under senare
årtionden har behovet och önskvärdheten av storleksrationaliseringar
framträtt mera klart, och numera anses det i regel vara en angelägenhet av
vikt att lagstiftningen inte bara hindrar olämpliga fastighetsdelningar utan
tillika positivt främjar uppkomsten av fastigheter som inte minst med hänsyn
till storleken är väl lämpade för sitt ändamål. Kommittén erinrar i
detta sammanhang om de lagstiftningsåtgärder som redan år 1947 vidtagits
i syfte att underlätta rationaliseringsverksamheten (bet. s. 306—308).
Kommittén har sett som en av sina mest betydelsefulla uppgifter att lägga
fram förslag till ett moderniserat regleringsinstitut, som inte bara skall
underlätta genomförandet av arronderingsförbättringar utan, när det behövs,
också kunna leda till en fullständig omdaning av fastighetsförhållandena
även i andra hänseenden. På många håll inom landet har markens
uppdelning på olika fastigheter med skilda ägare drivits så långt att det inte
är möjligt att bara genom ändrad ägoanordning vinna en godtagbar fastighetsindelning.
På andra håll, där ett behov av storleksförbättringar också
föreligger men det inte är lika framträdande, kan måhända en ändrad arrondering
leda till en för tillfället nöjaktig eller i varje fall förbättrad indelning.
För att resultatet av en sådan reglering inte skall på kort tid gå
förlorat, är det emellertid önskvärt att sådana fastigheter, som bedöms bara
efter förstärkning kunna beslå på längre sikt såsom fullt lämpliga enheter,
blir kompletterade redan i samband med regleringen. Om detta inte sker,
riskeras nämligen att de fristående åtgärder i storleksrationaliserande syfte,
som i så fall kan väntas, får till följd att ett nytt behov av omarrondering
tämligen snart ger sig till känna och att syftet med den verkställda regler
ringen delvis blir förfelat.
På grund av vad som nu sagts och i överensstämmelse med de uttalanden
som gjorts i denna fråga såväl 1947 som i olika sammanhang därefter, bl. a.
vid genomförandet av partiella lagstiftningsåtgärder på området, har kommittén
ansett att regleringsinstitutet i den nya lagstiftningen bör inrättas så
att det kommer att göra alla former av rationalisering möjliga och att de
allmänna regleringsvillkoren alltså inte skall lägga hinder i vägen för storleksförbättringar.
De förstärkningsmöjligheter som fastighetsregleringen
sålunda skall inrymma kan inte inskränkas till fall, där samtliga berörda
sakägare medger erforderliga förändringar. För att den önskvärda samord
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969 B 353
ningen av olika rationaliseringsåtgärder verkligen skall vinnas måste under
vissa förutsättningar ett avgörande om storleksförbättring kunna träffas i
samband med en pågående reglering oberoende av att samtycke från alla
sakägare inte har kunnat erhållas. Eftersom det emellertid är obestridligt
att en storleksrationaliserande verksamhet lätt får kännbara verkningar för
fastighetsägare och innehavare av särskilda rättigheter i fast egendom, är
det av största vikt att den rättsliga regleringen av verksamheten sker på
ett för de enskilda fullt betryggande sätt. Vidare är det angeläget att sådana
ingripanden hindras som kan framstå såsom onödigt hårda eller annars
opåkallade.
Storleksrationalisering bör kunna åstadkommas på olika vägar. I viss utsträckning
bör en åsyftad storleksförbättring kunna vinnas genom tillämpning
av de allmänna reglerna om markfördelningen vid fastighetsreglering
och de olika fastigheternas utformning därvid. Dessa regler måste under
alla förhållanden tillåta att regleringsfastigheterna inom vissa, låt vara tämligen
snäva gränser ändras till sin omfattning. För speciella fall, där ett
mera väsentligt behov av förstärkningsjord inte kan tillgodoses på detta
sätt och där frivilliga överenskommelser inte heller erbjuder en framkomlig
väg, bör viss möjlighet till inlösen stå till buds i likhet med vad som redan
f. n. gäller enligt dalalagen. Härmed sammanhängande problem regleras
närmare i 8 kap. Även sammanföring av mindre skogsmarksinnehav till
samfällda ägolotter enligt de föreslagna bestämmelserna i 6 kap. är att anse
som en form av storleksrationaliserande verksamhet.
Trots det anförda anser kommittén att bland de allmänna regleringsvill-,
koren bör införas en viss begränsning av möjligheterna till storleksrationalisering
med utnyttjande av regleringsinstitutet. Den föreslagna ordningen att
alla frågor om fastighetsförbättring skall kunna behandlas i regleringssammanhang
har förestavats av önskemålet att genom en samordning av
de åtgärder i olika avseenden som finns påkallade vinna bättre och mera
varaktiga resultat. I sådana fall, där bara fråga om utökning av fastighets
omfattning kommit upp och annan rationalisering alltså inte åsyftas, föreligger
inte motsvarande behov av samordning eller något allmänt intresse
av att storleksförändringen genomförs inom fastighetsregleringens ram.
Att här låta fastighetsägare få utnyttja sin rätt till reglering uteslutande
för att på annans bekostnad vinna utökning av sin fastighet skulle kunna
medföra stötande konsekvenser. Kommittén finner det därför motiverat
med en regel, som förbjuder att fastighetsreglering företas uteslutande i
syfte att åstadkomma ändring av fastighets storlek. Helt utan undantag bör
emellertid en sådan regel inte få gälla. Den bör sålunda inte få lägga hinder
i vägen för en åtgärd, som företas inom område med stadsplan eller byggnadsplan,
under förutsättning att bättre överensstämmelse mellan fastighetsindelningen
och föreliggande planer därigenom vinns. Redan enligt gällande
rätt finns för sådana fall en möjlighet att tvångsvis genomföra ut23
— Dihang till riksdagens protokoll 1969, 1 saml. Nr 128
B 354
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ökning av fastighet, fastän denna inte brukar betecknas som storleksrationalisering
i vanlig mening (8 kap. 1 a § JDL). Vidare bör förbudet mot
fastighetsreglering i uteslutande storleksförbättrande syfte inte gälla, när
sakägarna kommit överens om regleringens genomförande.
I 5 § i kommittéförslaget anges den principen att en fastighetsreglering
inte får genomföras om regleringen inte behövs för att sökandens fastighet
skall förbättras. Bestäms omfattningen av fastighetsreglering helt enligt
denna princip så att andra fastigheter än sökandens underkastas ändringar
bara i den mån det är nödvändigt för att tillgodose sökandens regleringsbehov,
kan enligt kommitténs mening otvivelaktigt vissa olägenheter uppkomma.
Det är nämligen troligt att fastigheterna inte får bästa möjliga utformning
och sammansättning fastän de ingår i regleringen, och de kommer
då med visshet att i framtiden kräva ytterligare ändringar. Flera på
varandra följande regleringar innebär emellertid en otrygghet i besittningen
och även relativt sett en kostnadsökning. Dessutom föreligger ibland en
viss fara att en investering för en eller flera partiella förbättringar leder
till mindre benägenhet hos sakägarna till nya investeringar för liknande
ändamål. Partiella förbättringar i en trakt, där en mera genomgripande
reglering behövs, kan därför kanske få en konserverande inverkan på en
olämplig fastighetsindelning.
Mot denna bakgrund har kommittén ansett att det behövs en viss spärr
mot successiv regleringsverksamhet. Försiktighet bör emellertid här iakttas
så att i och för sig nyttiga förbättringsåtgärder av partiell natur inte
hindras bara av den anledningen att det behövs en mer omfattande rationalisering.
En sådan större omreglering kan kanske, även om den skulle medföra
betydande fördelar, av kostnadsskäl eller andra orsaker inte utföras
inom rimlig tid. Den omständigheten att en mer omfattande reglering behövs
bör alltså inte få hindra en åtgärd av begränsad räckvidd, om det inte
kan antas att sistnämnda åtgärd skulle väsentligt försvåra genomförandet
av den större regleringen, t. ex. genom att på olämpligt sätt binda densamma
eller att föranleda avsevärd kostnadsökning. En förutsättning för att ett sådant
antagande skall kunna göras torde vara att denna reglering är tämligen
nära förestående. Med hänsyn till de ogynnsamma verkningar från
allmän synpunkt som partiella förbättringar kan medföra bör en spärregel
med antytt innehåll vara tillämplig också när tvång mot fastighetsägare
inte behöver tillgripas utan alla som berörs frivilligt underkastar sig begärd
åtgärd.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag angående de allmänna regleringsvillkoren
har i stort sett fått ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna.
Båtnadsvillkoret har mött erinran bara från Svea hovrätt, som framhåller
att det är ofrånkomligt att vid båtnadsberäkningen hänsyn också skall tas
till de kostnader, som sakägare har ådragit sig för att tillvarata sin rätt vid
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196!)
B 355
förrättningen. Hovrätten håller för sannolikt att det kommer att bli alltmer
vanligt att sakägare anlitar ombud vid förrättning och anser att sakägarnas
utgifter för bevakning av sin rätt bör kunna räknas till de s. k. enskilda
fullfölj dskostnaderna.
Lantbruksstyrelsen framhåller den pågående utvecklingen av successiva
åtgärder och tror att sådana i framtiden får större betydelse än kommittén
har förutsett. Styrelsen anser dock att förslaget är lämpligt utformat
för genomförande av successiva strukturförbättringar. Åtskilliga lantbruksnämnder
och hushållningssällskap har anmärkt på att fastighetsreglering
inte i första hand utformats som ett hjälpmedel vid den successiva storleksrationaliseringen.
Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Stockholms
län framhåller sålunda att kommittén överdrivit behovet av större
fastighetsregleringar inom jordbruk och skogsbruk. För jordbrukets del
torde nämligen den pågående överföringen av sämre jordbruksjord till
skogsmark och den successiva rationaliseringsverksamheten i stor omfattning
komma att avhjälpa förekommande arronderingsbrister i fråga om
den odlade jorden. Förekomsten av fastighetsregleringsföretag med huvudsakligt
syfte att medföra enbart arronderingsförbättringar inom jordbruket
kan därför väntas bli begränsad. Inom skogen synes däremot sannolikt
att större fastighetsregleringar kan behöva tillgripas bl. a. för att genomföra
intressearronderingar mellan olika ägarekategorier. Även fastighetsindelningens
anpassning till vägsystem och andra för rationell skogsdrift
väsentliga förutsättningar kan motivera mera genomgripande åtgärder.
Det finns dock anledning anta, att också sådana omregleringar huvudsakligen
i arronderingssyfte framför allt kommer att avse genuina skogsbygder
med endast ett begränsat inslag av jordbruk. Det föreslagna fastighetsregleringsinstitutet
kommer sålunda att i huvudsak få betydelse för att
underlätta genomförandet av den successiva storleksrationaliseringen. Det
är angeläget att reglerna utformas med tanke på detta. Det är förvånande
att kommittén bara obetydligt behandlat detta samband. Kommittén har
härigenom ställt sig utanför denna inom såväl jord- som skogsbruk under
åtskillig tid framöver säkerligen helt dominerande rationaliseringsform.
Förslaget har på så sätt fått en i viss mån verklighetsfrämmande prägel.
En anledning härtill torde vara att den successiva rationaliseringen enligt
kommitténs mening inte alltid skulle leda till en fullgod fastighetsindelning.
Detta kommer till uttryck i vissa mot företeelsen klart diskriminerande uttalanden.
De båda organen kan inte dela denna uppfattning. Den torde bl. a.
föranledas av att man överdriver betydelsen av att ägorna till ett jordbruksföretag
är väl samlade. Erfarenheten visar att man genom att utnyttja tillgängliga
markresurser kan vid ett successivt uppbyggande nå fram till enheter
som från struktursynpunkt är fullt godtagbara.
Lantbruksnämnden i Gävleborgs län anser att kommittén inte har anfört
bärande skäl för att fastighetsreglering inte skall få företas i uteslutande
B 356 Knngl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
syfte att ändra en fastighets storlek. Den föreslagna bestämmelsen kan enligt
lantbruksnämndens mening vara till betydande nackdel, eftersom en
på företagsekonomiska grunder företagen successiv utbyggnad av ett expanderande
företag härigenom onödigt begränsas.
Svea hovrätt framhåller att en helt oväsentlig fördel av annat slag än
storleksförändring inte bör få föranleda att en storleksrationalisering, som
annars inte är möjlig, blir genomförbar. I den av kommittén föreslagna
lydelsen torde regeln enligt hovrättens mening kunna komma att utnyttjas
på ett stötande sätt. Hovrätten anser därför att ordet »uteslutande» bör
utbytas mot »huvudsakligen». Liknande synpunkter uttalas av distriktslantmätaren
i Ludvika distrikt, som framhåller att den som så vill nästan
alltid kan göra gällande att fastighetsregleringen också har annat syfte än
att ändra en fastighets storlek.
Beträffande den i andra stycket av kommittén föreslagna regeln om undantag
från förbudet mot fastighetsreglering uteslutande i syfte att åstadkomma
förändring av fastighetsstorlek ifrågasätter kommunal-tekniska
föreningen om undantagsregeln inte bör gälla också i fråga om områden
med fastställd generalplan. Kommunförbundet anlägger samma synpunkt
och föreslår att också områden med tomtindelning skall omnämnas i lagtexten.
Lantmåteristgrelsen förmodar att uttrycket »föreliggande planer»
inkluderar fastställd tomtindelning.
Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område anser att spärregeln i
tredje stycket mot partiella regleringar bör mjukas upp så att fastighetsbildningsåtgärder,
som kan genomföras genom avstyckning och sammanläggning,
också skall kunna verkställas i form av fastighetsreglering, när de
grundar sig på en överenskommelse mellan berörda sakägare.
Departementschefen. Den av kommittén föreslagna utformningen av de
allmänna regleringsvillkoren har i stort sett lämnats utan erinran av remissinstanserna.
För egen del anser jag villkoren lämpligt avvägda och
departementsförslaget har i stort sett utformats i enlighet med kommittéförslaget.
Beträffande båtnadsvillkoret bör till en början slås fast, att detta får
aktualitet bara då överenskommelse om regleringen inte föreligger mellan
de berörda fastighetsägarna. Bestämmelsens dispositiva karaktär anges i
18 §, varför det saknas anledning att särskilt utmärka detta förhållande i
lagtexten till nu ifrågavarande paragraf.
Beträffande innebörden av båtnadsvillkoret ansluter jag mig till vad
kommittén har anfört. Jag delar också kommitténs uppfattning att man i
detta sammanhang inte skall ta hänsyn till sådana kostnader som sakägare
kan väntas ådraga sig för att bevaka sin rätt vid förrättningen.
Kommittén har understrukit betydelsen av att regleringsinstitutet inrättas
så, att de allmänna regleringsvillkoren inte lägger hinder i vägen för stor
-
Kungl. Maj:Is proposition nr 128 år 1969
B 357
leksförbättringar. Storleksrationalisering kan åstadkommas på olika vägar,
i första hand genom tillämpning av bestämmelserna i 8 § om markfördelning
vid fastighetsreglering och om fastigheternas utformning därvid.
Inlösenreglerna i 8 kap. är också avsedda att tjäna detta syfte samt de
möjligheter som en tillämpning av 18 § i förekommande fall erbjuder. En
form av storleksrationalisering är även sammanföring av mindre skogsmarksinnehav
till samfällighet enligt bestämmelserna i 6 kap. Kommittén
anser emellertid att bland regleringsvillkoren bör införas en viss begränsning
av möjligheterna till storleksrationalisering med utnyttjande av regleringsinstitutet.
Kommittén befarar att det skulle kunna medföra stötande
konsekvenser att låta en fastighetsägare få utnyttja sin rätt till reglering
uteslutande för att på annans bekostnad vinna ökning av sin fastighet.
Den av kommittén föreslagna spärren mot storleksförändringar har i
och för sig en mycket begränsad räckvidd. Det torde nämligen endast sällan
förhålla sig så, att regleringens syfte uteslutande är att vinna en storleksförändring.
I allmänhet kommer andra faktorer med i bilden. Kommitténs
förslag om spärr mot storleksförändringar synes grundat på antagandet att
sådana förändringar under alla förhållanden skulle kunna rubriceras som
förbättring. Enligt min mening är emellertid så inte fallet utan prövningen
av frågan om förbättringskravet i 5 § är uppfyllt måste omfatta samtliga
faktorer. Bestämmelserna i 5 § första stycket och 8 § samt de allmänna fastighetsbildningsvillkoren
i 3 kap. utgör enligt min mening tillräcklig garanti
för att stötande konsekvenser av regleringsinstitutet inte skall behöva uppkomma.
Dessutom kan det — som en remissinstans påpekat -— inte uteslutas
att den av kommittén föreslagna spärren kan medföra en onödig begränsning
av möjligheterna att företa successiv utbyggnad av utvecklingsbara
företag. På grund av dessa överväganden anser jag att den av kommittén
föreslagna spärren mot storleksförändringar bör utgå. De av kommittén
föreslagna särskilda bestämmelserna för reglering inom planområde
behövs då inte.
Frågan om successiva regleringar har ingående behandlats av kommittén.
Delade meningar om värdet av sådana har yppats inom kommittén och
även framkommit vid remissbehandlingen. I likhet med kommittén anser
jag det befogat med en viss spärr mot successiva regleringar och den av
kommittén föreslagna regeln har i sak oförändrad tagits upp i departementsförslaget.
De vunna erfarenheterna av den successiva rationaliseringsverksamheten
torde vara övervägande goda. Att rationaliseringsverksamheten hittills i
största utsträckning bedrivits etappvis torde väsentligen ha berott på att
den gällande lagstiftningen försvårat genomförandet av mera omfattande
regleringsföretag. Det torde kunna förutsättas att en smidigare förrättningsmetodik
som gör snabbare resultat möjliga kommer att avsevärt öka
intresset för mera omfattande och genomgripande regleringar. Man måste
B 358
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
emellertid räkna med att det också i framtiden kommer att finnas ett behov
av att i avsevärd utsträckning gå fram via partiella förbättringar. Jag
vill därför betona vad kommittén har uttalat om att spärren mot successiva
regleringar bör tillämpas med försiktighet.
Spärren mot successiva regleringar har av kommittén formulerats så, att
om fastighetsreglering kan antas väsentligt försvåra genomförandet av den
ytterligare reglering som kan behövas är åtgärden inte tillåten. Bestämmelsen
tas upp i departementsförslaget dock med det tillägget att hinder mot
åtgärden också föreligger om den ytterligare regleringen skulle väsentligt
fördyras. Tillägget hänger närmast samman med förhållandena vid sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande fastighet. Enligt 1952
års lag har förrättningsmannen rätt att i vissa fall utvidga förrättningen
till att avse sammanföring även med fastighet vars ägare inte begärt eller
medgivit åtgärden. En motsvarande rätt föreligger inte enligt FBL. Enligt
6 § får regleringen nämligen inte ges större omfattning än som är förenligt
med ansökningens syfte. För att sakägare skall kunna begära reglering i
större omfattning än som är nödvändigt för att hans fastighet skall förbättras
förutsätts enligt 5 § att utvidgningen av ansökan är påkallad med
hänsyn till att hinder mot en mera begränsad reglering möter enligt 4 §
andra stycket. Det kan i allmänhet inte göras gällande att en partiell sammanföring
av vägmark försvårar ett senare genomförande av sådana åtgärder.
Däremot skulle ett successivt genomförande medföra väsentligt
högre kostnader. Kommittén synes ha menat att om en sådan kostnadsökning
kan förutses detta skall beaktas på det sättet att kostnadsökningen
anses som en omständighet som försvårar senare reglering, men för egen
del anser jag lämpligare att kostnadsökningsfallet uttryckligen anges i
bestämmelsen.
Spärregeln har i kommittéförslaget utformats som en indispositiv bestämmelse.
Jag har inte funnit anledning att i det avseendet gå ifrån kommitténs
förslag.
5 §
Bestämmelserna i denna paragraf avser dels villkoret att fastighetsreglering,
som begärs av sakägare, skall vara nödvändig för att förbättra sökanden
tillhörig fastighet, dels opinionsvillkoret.
Kommittén. Som en första förutsättning för att någon skall få begära genomförande
av en fastighetsreglering bör enligt kommitténs mening gälla
att han har ett berättigat intresse av den åtgärd han begär och att detta intresse
är knutet till fastighet, som han i egenskap av ägare eller med ägaren
likställd besittningshavare företräder. Detta villkor torde kunna uttryckas
så att regleringen skall fordras för förbättring av sökandens fastighet. Det
B 359
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
innebär sålunda att sökanden inte skall kunna tvinga andra fastighetsägare
att tåla ändringar beträffande dem tillhörig egendom, om det inte är påkallat
för att sökandens egen fastighet skall komma i åtnjutande av åsyftad
förbättring. Om de övrigas fastigheter blir förbättrade eller inte bör vara
utan betydelse i detta sammanhang. Inte ens en förbättring bör alltså kunna
påtvingas någon fastighet annat än under den förutsättningen att det
behövs för att tillgodose sökandens intresse. Grunden härtill är att söka
bl. a. i det förhållandet att förbättringen ådrar ägaren en däremot svarande
skyldighet att bidra till kostnaderna. Denne bör inte utan vägande skäl
tvingas att bekosta förbättringsåtgärd vid en tidpunkt som kan vara oläglig
för honom.
För att undvika olägenheterna av successiv reglering bör sökande vara
berättigad att få den mer omfattande reglering, som kan vara enda möjligheten
för honom att vinna önskad förbättring av sin fastighet. I annat fall
skulle det bli förenat med alltför stora svårigheter att förbättra fastighetsbeståndet.
Sökanden bör med andra ord ha rätt att begära en reglering av
sådan större omfattning, som visserligen inte i och för sig är nödvändig
för att tillgodose den egna fastighetens regleringsbehov men som påkallas
av villkoret om att ytterligare behövlig reglering inte får motverkas. En sådan
vidgad regleringsrätt är ingen nyhet utan stämmer i huvudsak överens
med vad som f. n. gäller. Det kan emellertid framhållas, att det tvång som
hänger samman med den vidgade regleringsrätten kommer att väsentligt
mildras enligt kommittéförslaget genom att regleringsverksamheten frikopplas
från den gällande skifteslagsindelningen. En reglering kommer
nämligen därigenom inte i något fall att få större omfattning än som behövs
för att fastighetsbeståndet skall förbättras i ett sammanhang. Någon
motsvarande begränsning gäller inte f. n. utan laga skifte innebär i princip
att alla till skifteslaget hörande fastigheter skall underkastas omreglering.
Kommittén har vidare övervägt frågan om viss opinion bland sakägarna
bör krävas för att sökanden skall få till stånd en reglering. Ett dylikt krav
— s. k. opinionsvillkor — har ställts upp i 1 kap. 11 § JDL för sådana fall,
då den gällande fastighetsindelningen kommit till genom laga skifte eller
vissa andra delningsformer, som ansetts böra medföra samma grad av
trygghet i besittningen som laga skifte. Villkoret är enligt kommitténs mening
av stor betydelse för regleringsrätten.
Fastighetsbeståndet inom landet är numera så beskaffat att det inte finns
anledning att låta det slag av fastighetsbildningsåtgärd, varigenom den gällande
indelningen kommit till stånd, vara bestämmande för om ett särskilt
krav skall ställas upp att sakägarna i viss angiven utsträckning biträtt sökandens
yrkande på omreglering. Även inom skifteslag, som undergått laga
skifte, kan ett synnerligen starkt regleringsbehov föreligga. Detta gäller
inte minst inom skogsmarken. Inte heller bör enbart den omständigheten
att en fastighetsreglering genomförts i enlighet med den nya lagens bestäm
-
B 360 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1961)
melser föranleda att frågan om en ny reglering görs beroende av inställningen
hos en viss majoritet bland sakägarna. Det skydd mot onödiga omregleringar,
som helt visst kan behövas och som man vid opinionsvillkorets
införande främst synes ha eftersträvat, vinns bäst genom föreskrifter av
annat slag, bl. a. rörande omfattningen och beskaffenheten av den båtnad
som en reglering skall medföra.
Med hänsyn till vad som nu sagts kan det enligt kommitténs mening
synas mest naturligt att inte i fortsättningen upprätthålla något som helst
krav på att en sakägaremajoritet skall ansluta sig till omregleringen. Kommittén
har emellertid inte velat slå in på en sådan väg utan anser det befogat
att åtminstone såvitt gäller mera genomgripande regleringar göra
tillåtligheten beroende av att det inte föreligger ett starkare motstånd från
sakägarnas sida. Det avgörande har därvid varit, att rationaliseringsåtgärder
vanligen inte torde leda till alldeles fullgoda resultat, om sakägarna i
allmänhet ställer sig avvisande och tvångsreglerna i större utsträckning
måste tillämpas. Det bästa resultatet kan nås om sakägarna är beredda att
positivt medverka under själva förrättningen och att därvid ta del i överläggningar
om fastighetsplanens utformning samt dessutom visar intresse
av att även efter förrättningen vilja fullfölja syftet med regleringen. Bara i
sådana fall synes det allmänna böra engagera sig i omregleringsverksamheten.
På grund av det omfattande rationaliseringsbehov som föreligger
på många håll inom landet kommer fastighetsbildningsorganens arbetskraftsresurser
också med denna begränsning att bli hårt ansträngda.
Det opinionsvillkor som kommittén sålunda vill förorda bör gälla bara i
de fall, där förrättningssökanden utnyttjar den vidgade regleringsrätt, som
det talats om i det föregående, liksom också i de speciella situationer, när
annan än sakägare skall få ta initiativ till fastighetsreglering. När det är
fråga om reglering, som begärts av sakägare och som inte har större omfattning
än som i och för sig behövs för att förbättra sökandens eget fastighetsinnehav,
bör alltså i likhet med vad som f. n. gäller vid ägoutbyte något krav
på anslutning från övriga sakägares sida inte ställas upp. Det finns emellertid
anledning att ytterligare något inskränka opinionsvillkorets räckvidd.
Om bristerna i den gällande fastighetsindelningen i visst fall är högst
påtagliga och behovet av en omreglering kan karakteriseras som synnerligen
trängande, får det allmänna intresset av att en förbättring snarast
kommer till stånd anses vara så starkt att en omreglering bör — på samma
sätt som vid laga skifte tegskiftad eller storslciftad jord — få äga rum utan
hänsyn till opinionen bland sakägarna. Skulle huvuddelen av fastighetsägarna
verkligen motsätta sig åtgärden i ett sådant fall torde deras ställningstagande
vanligen bero på speciella förhållanden av mera tillfällig natur,
och det kan med fog antas att de, sedan det väl fastslagits att en omreglering
skall företas, kommer att medverka till att bästa möjliga resultat
erhålls. De situationer som här avses torde inte vara vanliga utan är snarare
B 361
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
av undantagskaraktär. Främst har kommittén haft sådana fall för ögonen,
där en långt driven ägosplittring hindrar varje ändamålsenligt utnyttjande
av marken eller när nyanläggning av allmän väg eller liknande ingrepp orsakar
svåra skador på fastighetsindelningen.
Vad härefter beträffar frågan om opinionsvillkorets närmare innebörd
har kommittén den uppfattningen, att någon formlig omröstning bland sakägarna
ungefär motsvarande vad som f. n. skall ske enligt 1 kap. 11 § JDL
inte bör anställas. Omröstningen vid laga skifte har visat sig innebära en
omständlig och arbetskrävande procedur, och utgången därav har inte alltid
på ett rättvisande sätt återspeglat sakägarnas mening. Opinionsvillkoret bör
i stället få en sådan utformning att förrättningsmännen får rätt att tämligen
fritt bedöma om en önskvärd anslutning till en omreglering kan vinnas
bland sakägarna. Villkoret torde emellertid inte böra innefatta ett krav på
att en viss opinionsyttring till förmån för omreglering kommit till synes
utan bör i stället formuleras så att regleringen inte skall få äga ram, om
det motstånd som kan konstateras är av viss angiven styrka. Erfarenheterna
från gällande rätt ger nämligen vid handen, att motståndarna till en
reglering alltid är beredda och även angelägna att utan omsvep ge sin mening
till känna, medan sakägare som hyser en positiv inställning till en
ändrad fastighetsindelning, inte sällan underlåter att inställa sig vid sammanträde,
när tillståndsfrågan skall dryftas, eller att öppet uttala någon
åsikt. Med anledning härav föreslår kommittén att opinionsvillkoret får
den innebörden att fastighetsreglering inte skall få komma till stånd, om
sakägarna mera allmänt motsätter sig åtgärden. Att tydligare ange hur
starkt motståndet skall vara för att hinder mot fastighetsregleringen
skall anses föreligga anser kommittén inte möjligt. Någon gång kan det
inträffa att hänsynen till en inte alltför obetydlig minoritet bland sakägarna
bör föranleda att frågan om en reglering får förfalla, medan det i andra
fall kan vara motiverat att kräva att motståndarna till förslaget är i majoritet,
undantagsvis kanske till och med att de utgör en ännu större del av
sakägarekretsen. De olika sakägarnas reella intresse av den föreliggande
frågan måste härvid få tillmätas särskild betydelse så att uppfattningen
hos dem, som kan väntas erhålla den största nyttan och få betala största
delen av kostnaderna, främst beaktas. Denna riktlinje för bedömningen bör
uttryckligen anges i lagtexten. Eftersom regleringsinstitutet är avsett att
vinna tillämpning vid alla tänkbara former av markanvändning, bör opinionsvillkoret
inte som i gällande rätt anknytas bara till jordbruksfastigheter.
Ägare av andra fastigheter, t. ex. sådana som är avsedda för bebyggelse,
skall därför ha samma möjligheter att inverka på frågan huruvida
omreglering skall komma till stånd eller inte.
Remissyttrandena. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att fastighetsreglering
inte får genomföras efter ansökan av sakägare om inte regle
-
B 362
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ringen behövs för att sökandens fastighet skall förbättras har kritiserats av
några remissinstanser. Lantbruksnämnden i Kopparbergs län ifrågasätter
sålunda om bestämmelsen över huvud taget bör finnas. Nämnden erinrar
om att kommittén utgår från att en fastighet som ägs av t. ex. en lantbruksnämnd
i regel inte kan förbättras genom en reglering, varför nämnden alltså
inte skulle kunna söka som enskild fastighetsägare annat än i undantagsfall.
Lantmäteristyrelsen framhåller att det av lagtexten bör framgå att det
berörda kravet på förbättring av sökandens fastighet inte gäller för sådana
fall då det föreligger en överenskommelse mellan sakägarna. Kommunaltekniska
föreningen anför liknande synpunkter framför allt beträffande
reglering som gäller områden inom fastställd detaljplan. Enligt föreningens
mening bör det vara tillräckligt med ett krav på att fastighetsindelningen
inte får försämras genom åtgärden.
Näringslivets byggnadsdelegation, SAF och lantbruksnämnden i Älvsborgs
läns södra område ifrågasätter om opinionsvillkoret fått en från rättssäkerhetssynpunkt
tillräckligt klar och otvetydig utformning. Lantbruksnämnden
i Gävleborgs län framhåller att opinionsvillkoret bör behandlas med största
urskillning. Enligt nämndens mening bör stränga krav ställas på tillåtligheten
av en förrättning, inte bara om sakägarna mera allmänt motsätter sig
den utan också när det kan konstateras en påtaglig opinion mot förrättningen.
Nämnden anser att myndigheternas engagemang i första hand bör
inriktas på åtgärder för vilka de enskilda markägarnas positiva medverkan
är uppenbar och som kan väntas ge ett snabbt resultat.
Skogsindustriernas samarbetsutskott och skogsägareförbundet anser att
värdet av officialinitiativet förringas avsevärt genom de starka hänsyn som
skall tas till sakägarna. I förhållande till gällande rätt är förslaget visserligen
ett avsevärt framsteg, men inte tillräckligt långtgående. Fortfarande
kommer de aktiva nej sägarna att tillerkännas ett alltför stort inflytande.
Enligt utskottets och förbundets uppfattning skulle möjligheterna till en
accelererad yttre rationalisering avsevärt ökas om i sista stycket ordet »synnerligen»
utelämnades. »Synnerligen trängande» innefattar en utomordentligt
stark begränsning. Lantbruksnämnden i Örebro län är tveksam om bestämmelsen
i tredje stycket bör införas i fråga om jordbruksregleringar
men med hänsyn till att förhållandena på vissa håll i landet kan vara
svårartade och kräver långt gående tvångsåtgärder vill nämnden dock inte
avstyrka den föreslagna regeln. Detta gör däremot fastighetsägareförbundet
som anser att något motiv inte anförts för regeln.
Departementschefen. Kommittén har enligt min mening anfört bärande skäl
för det i första stycket uppställda villkoret att fastighetsreglering skall medföra
en förbättring av sökandens fastighet. Som lantbruksnämnden i Kopparbergs
län framhållit kan regeln innebära en viss spärr för lantbruksnämnderna,
om de önskar påkalla fastighetsreglering i egenskap av fastig
-
B 363
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
hetsägare. Lantbruksnämnds initiativrätt får emellertid enligt min mening
anses tillfredsställande säkrad genom bestämmelsen i 3 §. Om inte det där
uppställda kravet att regleringen är av större allmän betydelse är uppfyllt,
bör lantbruksnämnden inte få en bättre ställning än vilken enskild markägare
som helst.
Lantmäteristyrelsen och kommunal-tekniska föreningen har tagit upp
i rågan om regeln i första stycket bör vara av dispositiv natur. Av kommitténs
uttalanden framgår att regelns syfte är att ange förutsättningen för att
en fastighetsägare skall kunna tvinga andra fastighetsägare att tåla ändringar
beträffande dem tillhörig egendom. I anslutning till 5: 18 har kommittén
uttalat att reglerna i förevarande paragraf är av sådan beskaffenhet
att någon dispositionsfrihet inte lär komma i fråga. För egen del kan jag
inte biträda denna uppfattning såvitt gäller regeln i första stycket. Syftet
med denna regel är ju bara att skydda enskilda intressen. Om de sakägare,
vilkas rätt är beroende av den begärda regleringen, samtycker till att denna
genomförs, saknar det i och för sig betydelse om just sökandens fastighet
förbättras därigenom. Jag anser därför att regeln i första stycket utan olägenhet
kan göras dispositiv. 18 § har i departementsförslaget ändrats i enlighet
med det sagda.
Det av kommittén föreslagna opinionsvillkoret har i stort sett godtagits
av remissinstanserna. För egen del anser jag kommitténs förslag till en allmänt
formulerad regel i denna fråga välgrundat. Självfallet kommer tilllämpningen
av en sådan regel att bereda vissa svårigheter men någon fara
från rättssäkerhetssynpunkt anser jag inte vara förenad därmed. Som kommittén
framhållit skall opinionsvillkoret vinna tillämpning dels när frågan
om reglering väckts av annan än sakägare och dels när förrättning, som begärts
av enskild sakägare, skall ges större omfattning än som i och för sig
behövs för att förbättra sökandens fastighet. Opinionsvillkoret måste ses
mot bakgrunden av den allmänna grundsatsen att fastighetsbildningen i
första hand är en fastighetsägarnas angelägenhet. Såsom i olika sammanhang
framhållits är det av väsentlig betydelse för genomförandet av en fastighetsreglering
att fastighetsägarnas positiva medverkan kan påräknas. Vid
prövningen av opinionsvillkoret måste förrättningsmännen göra en helhetsbedömning
av de invändningar som reses mot regleringsföretaget. I första
hand får därvid beaktas antalet sakägare som motsätter sig regleringen.
Men av väsentlig betydelse är också de skäl som åberopas mot företaget. Som
kommittén har framhållit har förrättningsmännen att särskilt beakta sakägarnas
reella intresse av den föreliggande frågan. Detta innebär att de ekonomiska
konsekvenserna av regleringen bör tillmätas avgörande betydelse.
Det synes mig angeläget att opinionsvillkoret får en sådan formulering i
lagtexten, att det klart framgår att vid bedömningen av det motstånd från
sakägarnas sida som föreligger mot regleringen hänsyn skall tas till såväl
antalet sakägare som de skäl som åberopas emot regleringen. I departements
-
B 364
Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969
förslaget har opinionsvillkoret därför uttryckts så, att regleringen
inte får komma till stånd, om de sakägare som har ett väsentligt intresse
i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl
för det.
I likhet med kommittéförslaget innehåller departementsförslaget den regeln
att vid bedömningen av opinionen bland sakägarna skall främst deras
mening beaktas som har den största nyttan av regleringen.
Om regleringen påkallats av expropriant eller liknande företagare, föreligger
en speciell situation i så måtto att sökandens intresse av regleringen i
första hand är inriktat på att undanröja eller minska företagets skadeverkningar
i avsikt att bringa ner de ersättningar som kan föranledas därav.
Opinionsvillkoret gäller också för denna typ av regleringar. Jag vill emellertid
framhålla att om sakägarna motsätter sig regleringen av det skälet att
de föredrar intrångsersättning framför att få skadorna på fastighetsindelningen
undanröjda genom den begärda regleringen, bör deras motstånd mot
denna inte utgöra hinder för att regleringen likväl äger rum. Det skulle nämligen
strida mot grunden för företagareinitiativet att tillåta sakägarna att
omintetgöra reglering av sådant skäl.
Enligt bestämmelserna i 13 kap. ankommer det på överlantmätaren att påkalla
sådan fastighetsreglering som har till syfte att åstadkomma överensstämmelse
mellan fastighetsindelning och kommunal indelning. Det bör påpekas
att opinionsvillkoret gäller också för denna typ av fastighetsreglering.
I tredje stycket av paragrafen tas upp en regel som i viss mån inskränker
effekten av opinionsvillkoret. När behovet av fastighetsreglering är synnerligen
angeläget, skall nämligen bestämmelserna i andra stycket inte gälla.
Villkoret att regleringsbehovet skall vara synnerligen angeläget innebär att
det skall föreligga ett klart behov av att omregleringen snarast kommer till
stånd. Kommittén har som exempel på tillämpning av tredje stycket bara anfört
förhållanden som gäller landsbygden. Otvivelaktigt kan regeln emellertid
få betydelse också för tätortsförhållanden. Inom tätorterna hänger ju regleringsbehovet
i regel intimt samman med bebyggelsebehovet. Om möjligheterna
till bebyggelse är beroende av att fastighetsreglering kommer till stånd,
är regleringsbehovet att anse som angeläget i samma mån som bebyggelsebehovet
är det.
6 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsregleringens omfattning
och sättet för regleringens genomförande.
Kommittén. Vid bedömning av frågan i vilken omfattning en reglering skall
företas blir självfallet yrkandet i ansökningen först och främst av betydelse.
Vanligen torde en ansökan om fastighetsreglering inte vara särskilt detaljerad
utan bara innehålla en helt allmän begäran om reglering för förbättring
Kungl. Maj. ts proposition nr t2S år 1969 B 365
av en eller flera angivna fastigheter eller av fastighetsförhållandena inom
visst område. På förrättningsmännen ankommer då att bedöma vilka fastigheter
som skall tas in i regleringen för att det uppgivna ändamålet skall vinnas.
Givetvis skall emellertid sökanden kunna lämna mer eller mindre utförliga
upplysningar i detta avseende och även i övrigt om den åtgärd han önskar
få genomförd, t. ex. att visst område skall överföras från en fastighet till
en annan, att viss samfälld ägolott skall bildas eller att närmare angiven servitutsåtgärd
skall vidtas. Har ansökningen på detta sätt preciserats, bör regleringen
i princip inte få företas i större omfattning än som framgår av sökandens
uppgifter. Beträffande tolkningen av en sådan ansökan erinrar
kommittén om sitt uttalande vid 4: 8 att stor hänsyn bör tas till det bakomliggande
syftet. Om ansökningen anger att i regleringen skall ingå vissa uppräknade
fastigheter, bör det inte vara uteslutet för förrättningsmännen att
låta regleringen omfatta också andra fastigheter, såvida det åsyftade resultatet
därigenom befordras och det inte finns anledning anta att sökanden
med sin uppräkning just avsett att åstadkomma en begränsning.
Regleringens omfattning kan emellertid enligt kommitténs mening inte
uteslutande bestämmas av ansökningen. Av bestämmelserna i 4 och 5 §§ torde
framgå att innehållet även i dessa paragrafer kommer att utöva ett inte
alldeles oväsentligt inflytande på frågan. Särskilt torde inskränkningen i
möjligheterna till partiell reglering och opinionsvillkoret få betydelse i detta
sammanhang. Också vissa bestämmelser angående möjligheterna att oberoende
av ansökan företa servitutsåtgärder kan inverka.
Vad som nu har sagts om regleringens omfattning anser kommittén i och
för sig knappast vara av sådan beskaffenhet att en särskild föreskrift därom
behöver meddelas. Såvitt gäller visst slag av regleringar behövs emellertid
en särbestämmelse med närmare riktlinjer för hur frågan angående omfattningen
bör lösas. Denna paragraf inleds därför med en allmän föreskrift,
varigenom uttryckligen slås fast att regleringen skall företas i den omfattning
som avsetts med ansökningen, om inte annat föranleds av 4 och 5 §§
eller av vad som annars är särskilt föreskrivet.
Den härefter följande särbestämmelsen avser sådana regleringar som syftar
till att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom!
ett område. I dessa fall blir möjligheterna att vinna fördelar i form av en
mera ändamålsenlig indelning i stor utsträckning beroende av hur området
avgränsas. Även om de allmänna regleringsvillkoren inte lägger hinder i vägen
för att en reglering företas i den omfattning som följer av den allmänna
huvudregeln kan det mycket väl tänkas att ett ännu bättre resultat skulle
nås, om omfattningen kunde jämkas i ett eller annat avseende. På grund
härav bör förrättningsmännen inte vara helt bundna av huvudregeln utan
det bör ankomma på dem att närmare bestämma omfattningen på sådant sätt
att största möjliga fördel erhålls. Samtidigt bör de emellertid kunna beakta
förrättningstekniska synpunkter så att förrättningsarbetet inte försvåras i
B 366 Kungi. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
onödan. För bedömning av frågan om regleringsområdets utsträckning i dessa
fall bör inte krävas att en fullständig utredning av olika planläggningsalternativ
äger rum, utan förrättningsmännen bör grunda sitt ställningstagande
på vissa yttre förhållanden som vanligen är lätta att konstatera. Möjligheterna
att fastställa regleringens omfattning på ett med hänsyn till naturförhållandena
lämpligt sätt synes därvid först och främst böra beaktas. Vare sig
regleringsområdet kan erhålla en naturlig avgränsning eller inte måste vidare
stor hänsyn tas till den befintliga fastighetsindelningens beskaffenhet,
som ju i hög grad bestämmer möjligheterna att genom skilda regleringar
åstadkomma en ändamålsenlig indelning. Att den föreliggande ägoblandningen
sålunda bör få utöva ett bestämt inflytande på omfattningen synes
uppenbart, men det finns också skäl att låta behovet av storleksrationalisering
inverka. Slutligen bör tillses att regleringsområdet blir på lämpligt sätt
avgränsat med hänsyn till befintliga anläggningar liksom också till anläggningar,
som är avsedda att utföras. Som riktlinje för bedömningen i dessa
fall har därför angetts, att regleringen skall erhålla en efter naturförhållandena,
föreliggande fastighetsindelning samt befintliga och avsedda anläggningar
lämpad omfattning så att största möjliga fördel uppkommer utan
att förrättningsarbetet onödigt försvåras.
I andra stycket av denna paragraf föreslår kommittén en regel, som i förhållande
till bestämmelserna i första stycket får en mera vidsträckt räckvidd
genom att den gäller sättet för regleringens genomförande över huvud
taget och inte är begränsad till bestämmandet av fastighetsbildningens omfattning.
Den allmänna riktlinje för bedömningen av hithörande frågor som
här anges innebär att, där syftet med en reglering kan vinnas genom olika
utföranden, det alternativ skall väljas som utan att lönsamheten eller utbytet
i övrigt av regleringen oskäligt försämras föranleder minsta olägenhet.
Denna grundsats har motsvarighet på flera andra lagstiftningsområden, där
rättsförhållanden rörande fast egendom regleras, och torde här ha sitt särskilda
berättigande, eftersom det måste bli en vanlig företeelse vid fastighetsregleringar
att valmöjligheter i skilda avseenden föreligger mellan olika
tillvägagångssätt eller utföranden. Genom regelns utformning har kommittén
velat understryka fastighetsregleringens karaktär av en positiv förbättringsåtgärd,
vid vilken strävan efter bästa möjliga ekonomiska nettoresultat
i princip bör vara vägledande. Att märka är vidare att frågan om hur en reglering
skall i olika hänseenden genomföras inte kan bedömas bara med ledning
av de här angivna allmänna riktlinjerna utan måste ses i belysning av
övriga bestämmelser i förslaget.
Remissyttrandena. Svea hovrätt föreslår att regeln i första stycket första
punkten av kommitténs förslag skall utgå. Om så inte sker, bör enligt hovrättens
mening i lagtexten tas in en bestämmelse, som klarlägger att förrättningsmännen
beträffande regleringens omfattning inte får i väsentlig mån gå
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S år 1969 B 367
ifrån vad sökanden åsyftat med sin ansökan eller vid förrättningen medgett.
Hovrätten framhåller att det redan av 2: 2 första stycket och 4: 8 andra
stycket framgår att regleringen skall företas i den omfattning som avses med
ansökan. Det förbehåll som sker med hänvisning till bestämmelserna i 4 och
5 §§ blir enligt hovrättens mening obehövligt om huvudregeln slopas. Beträffande
detta förbehåll måste emellertid vidare särskilt framhållas, att det
är utformat så, att det med avseende på sådana fall som regleras i 4 § tredje
stycket inte kan uppfattas på annat sätt än såsom innefattande en rätt för
förrättningsmännen att vid fastighetsbildningen gå utöver ansökningen. Någan
sådan rätt bör i själva verket inte alls tillkomma dem. Om förrättningsmännen
finner att 4 § tredje stycket lägger hinder i vägen för den begärda
fastighetsregleringen har de i stället att meddela sökanden besked härom,
varefter det får ankomma på sökanden att — om han inte vill att förrättningen
skall inställas — begära reglering i den vidgade omfattning som han
med hänsyn till förrättningsmännens ställningstagande anser nödvändig.
För sökanden är det av vikt att innan förrättningen sätts igång få ta under
övervägande om han är beredd att begära reglering av den större omfattningen.
Detta torde kunna få betydelse för honom bl. a. i kostnadshänseende, om
förrättningen på grund av opinionsvillkoret i 5 § måste inställas. Att tillägga
förrättningsmännen en rätt att gå utanför ramen för ansökningen anser hovrätten
innebära ett avsteg från principen om fastighetsbildningen som en
fastighetsägarna förbehållen angelägenhet och utgöra en form av officialinitiativ
som inte kan anses godtagbar. Bestämmelsen i första stycket andra
punkten av kommittéförslaget anser hovrätten i och för sig ändamålsenlig.
Hovrätten framhåller emellertid att bestämmelsen har samma karaktär som
4 § tredje stycket. Bestämmelsen får således enligt hovrättens uppfattning
inte innebära en rätt för förrättningsmännen att gå utöver ramen för ansökan
utan endast att de kan ställa upp som villkor för genomförande av fastighetsreglering
av ifrågavarande slag att regleringsområdets utsträckning
bestäms med beaktande av de i lagrummet anförda förhållandena. Hovrätten
pekar också på att opinionsvillkoret bör äga tillämpning i den situation
då förrättningsmännen utvidgar regleringsområdet med stöd av berörda 6 §.
Slutligen framhåller hovrätten vikten av att en sökande inte får tvingas in i
en förrättning av helt annan omfattning än han själv tänkt sig.
Departementschefen. Som uttalats i anslutning till 4: 8 skall i ansökan om
fastighetsbildning anges den åtgärd som sökanden vill ha genomförd. Det
har därvid framhållits, att fastighetsbildningsmyndigheten inte skall vara
bunden av vad sökanden kan ha uttalat om sättet för den sökta åtgärdens
genomförande. Myndighetens frihet att välja det lämpligaste förfaringssättet
är av stor betydelse för att möjliggöra en smidig handläggning av förrättningen.
Den frihet som sålunda tillerkänns fastighetsbildningsmyndigheten
gäller inte bara i fråga om valet av fastighetsbildningsinstitut utan också
B 3G8
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 ur 1969
inom ramen för det institut som myndigheten väljer. Vid genomförandet
av fastighetsreglering måste sålunda fastighetsbildningsmyndigheten ha ett
betydande mått av frihet att anpassa regleringens omfattning efter vad som
är lämpligt i det enskilda fallet. Det är emellertid nödvändigt att i lagen ange
de gränser inom vilka myndigheten därvid skall kunna röra sig. Utgångspunkten
bör vara det syfte som ligger bakom sökandens framställning. Regleringen
skall genomföras på ett sätt som leder till det resultat som sökanden
begärt. Fastighetsbildningsmyndigheten är sålunda bunden av det syfte
med regleringen som sökanden angett.
För att uppnå det sålunda angivna syftet bör fastighetsbildningsmyndigheten
ha frihet att själv bestämma regleringens omfattning. Med omfattning
förstås härvid både vilka fastigheter, som skall ingå i regleringen, och de
åtgärder som skall vidtas.
Något formligt beslut rörande vilka fastigheter som skall vara med i regleringen
behövs inte enligt förslaget, men som kommittén framhållit är det
ändå nödvändigt att myndigheten faktiskt tar ställning till denna fråga.
Frågan är ju av omedelbar betydelse i olika sammanhang, t. ex. beträffande
vilka som skall vara sakägare. Ofta torde det utan vidare vara klart vilka
fastigheter som skall beröras av regleringen, särskilt om regleringen har
begränsad räckvidd. Ifall regleringen emellertid går ut på en mera genomgripande
förbättring av sökandens fastighet, kan ofta olika vägar stå öppna
för att uppnå det uppgivna ändamålet. Det ankommer då på fastighetsbildningsmyndigheten
att bedöma vilka fastigheter som skall tas in i regleringen.
Denna fråga hänger emellertid intimt samman med vilka regleringsåtgärder
som behövs för att syftet med ansökningen skall uppnås och myndighetens
handlingsfrihet måste därför vara densamma i båda dessa avseenden.
Såsom kommittén framhållit kan sökanden dock ibland ha avsett att
begränsa regleringen till vissa angivna fastigheter eller åtgärder. Om dessa
begränsningar utgör bestämda villkor från sökandens sida, får de anses omfattade
av det av sökanden uppgivna syftet med förrättningen, och myndigheten
är i så fall hindrad att avvika från vad sökanden angett. Fastighetsbildningsmyndigheten
bör vid sammanträde söka klarlägga sökandens inställning
i denna fråga.
Med hänsyn till vad som sålunda anförts har i departementsförslaget tagits
upp en regel av det innehållet att fastighetsregleringen skall ske i den
omfattning som är förenlig med ansökningens syfte.
Kommittén har framhållit att bestämmelserna i 4 och 5 §§ samt 7: 9 kan
komma att öva inflytande på frågan om regleringens omfattning. Enligt min
mening kan emellertid detta inflytande bara vara indirekt. Om sålunda regleringens
omfattning måste bestämmas med beaktande av regeln i 4 § andra
stycket, kan regleringen komma till stånd bara om detta är förenligt med ansökningens
syfte, dvs. sökanden måste ha åsyftat att regleringen skall ske
i större omfattning än som annars skulle ha krävts för att förbättra sökan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 369
dens fastighet. Likaså får en begränsning av regleringens omfattning med
hänsyn till att någon eller några sakägare motsätter sig regleringen ske bara
om detta är förenligt med ansökningens syfte. Att fastighetsbildningsmyndigheten
skulle ha befogenhet att gå ifrån det av sökanden angivna ändamålet
med förrättning kan givetvis inte komma i fråga. Hänvisningen till
4 och 5 §§ i kommittéförslaget är emellertid i viss mån missvisande och har
därför inte tagits med i departementsförslaget.
Den i 7: 9 upptagna regeln om att fastighetsbildningsmyndigheten har
rätt att ex officio ta initiativ i servitutsfrågor är enligt min mening väl förenlig
med den av mig nu angivna avgränsningen av myndighetens befogenhet
att bestämma regleringens omfattning.
I fortsättningen av paragrafen tas i enlighet med kommitténs förslag upp
två särbestämmelser för sådana regleringar som sker i syfte att åstadkomma
en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom ett område. Den första
bestämmelsen gäller avpassningen av gränserna för regleringsområdet. Bestämmelsen
är inte att uppfatta som ett undantag från den förut angivna
huvudregeln utan innefattar närmare anvisningar för hur fastighetsbildningsmyndigheten
lämpligast bör förfara och anger vilka förhållanden som
bör beaktas vid bestämmandet av regleringsområdets omfattning. Utöver de
av kommittén angivna faktorerna anges i departementsförslaget också att
regleringsområdet bör avpassas med hänsyn till upprättade planer. Med planer
avses här givetvis i första hand sådana fastställda planer, som enligt
reglerna i 3 kap. skall beaktas vid fastighetsbildningen. Men också andra
planer, som inte är särskilt reglerade, kan här komma i fråga. Som exempel
på sådana planer kan nämnas s. k. dispositionsplan och antagen men inte
fastställd generalplan.
I överensstämmelse med kommitténs förslag har i andra stycket tagits
upp en regel om sättet för regleringens genomförande.
7 §•
I denna paragraf regleras möjligheterna till överföring av mark som är
bebyggd.
Kommittén. Enligt 2: 4 skall i princip byggnader samt anläggningar av annat
slag och föremål, som är tillbehör till fastighet, vid fastighetsbildning
följa den mark, som de är belägna på. Om en fastighetsreglering verkställs
på det sättet att bebyggd mark överförs till annan fastighet, kommer till
följd härav byggnaderna på marken att övergå i tillträdarens ägo, såvida
inte annat följer av särskilda bestämmelser. Den som avträder marken
måste således avstå också från byggnaderna, men givetvis bör han få tillgodoräkna
sig ersättning för dem. Det är emellertid uppenbart att byggnader
i allmänhet inte lämpar sig särskilt väl att gå i byte. Ofta har de blivit
mer eller mindre speciellt inrättade för de fastigheter som de hör till. Van24
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 370
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960
ligen har de också fått sin särskilda utformning efter ägarnas individuella
behov och önskningar. I synnerhet denna omständighet torde medverka till
att det för innehavarna inte sällan skulle innebära alltför stora personliga
uppoffringar att behöva avstå från dem. Härtill kommer att överföring av
byggnader lätt tvingar fram höga likvider som kan vålla olägenheter. På
grund av dessa förhållanden bör bebyggd mark inte få överföras annat än i
bestämda undantagsfall. Det kan visserligen förmodas att förrättningsmännen
även utan att en regel härom tas upp bland bestämmelserna om
fastighetsreglering skall i största möjliga utsträckning undvika fastighetsplaner,
som medför att byggnader byter ägare, men det synes likväl vara
ett väsentligt intresse för de enskilda att en planläggningsregel med ett
förbud av antydd beskaffenhet blir inskriven i lagen.
Det nu föreslagna förbudet mot överföring av bebyggd mark är alltså
avsett bara som en spärr mot åtgärder, som skulle få till följd att byggnader
går i byte, och det bör därför inte erhålla sådan utformning att det
hindrar att områden överförs, där byggnaderna inte utgör tillbehör till fastighet
eller eljest på grund av särbestämmelserna i 2: 4 inte skall vid fastighetsbildningen
följa den mark på vilken de är belägna. Skall servitutshavare
tillhörig byggnad på annans mark följa servitutet och sålunda för
framtiden utgöra tillbehör till den härskande fastigheten, bör följaktligen
marken få överföras utan hinder av detta förbud, men däremot fordras
här, som framgår av det följande, en annan skyddsregel till förmån för servitutshavaren.
Av motsvarande anledning bör hinder inte heller möta mot
överföring av mark, om byggnaderna enligt särskilt beslut skall avstås för
rivning eller skall flyttas men rivningen eller flyttningen ännu inte utförts.
Huvudregeln i 2: 4 gäller ju inte heller i sådant fall. Enklast torde de begränsningar
i den särskilda planläggningsregelns räckvidd som föranleds
av det sagda kunna vinnas, om regeln formuleras som ett förbud mot att
mark tillsammans med därå befintlig byggnad överförs till annan fastighet.
För det fall att byggnad inte är tillbehör till den fastighet inom vars
gränser den ligger utan antingen på grund av servitut är knuten till den
servitutsberättigade fastigheten eller är att anse som lös egendom kommer
visserligen en reglering, varigenom de bebyggda ägorna läggs till annan
fastighet, inte att enligt vad hittills anförts inverka på äganderätten
till byggnaden. Dess ägare kan emellertid trots detta få sin ställning i hög
grad försämrad genom att hans rätt att i fortsättningen ha byggnaden uppställd
på samma mark äventyras. Vad först beträffar servitutsfallet synes
det kommittén uppenbart att rättighetshavaren bör skyddas mot överföring
som på angivet sätt kan lända honom till skada. Att hans ställning tryggas
i detta avseende ligger helt i linje med vad som i övrigt är avsett att i regleringssammanhang
gälla beträffande servitut. Genom de vidsträckta möjligheter
som samtidigt föreslås i fråga om rätt för förrättningsmännen att i
samband med fastighetsreglering bilda servitut och även i övrigt reglera
Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969
B 371
servitutsfrågor synes det inte heller behöva vålla några svårigheter i tilllämpningen
att bereda servitutshavaren det behövliga skyddet. Kommittén
förordar därför att nyssnämnda förbud kompletteras med en regel om att
mark, där servitutsliavare tillhörig byggnad finns, i övrigt inte får överföras
till annan fastighet om inte denne tillförsäkras motsvarande rätt att
efter regleringen behålla byggnaden på samma mark. Givetvis bör det inte
möta något hinder att överföra marken till den härskande fastigheten eller
annan fastighet, som tillhör servitutshavaren. Sker det, får ju byggnaden
alltid behållas på sin gamla plats.
Mer tveksam kan den frågan synas vara huruvida man vid regleringarnas
genomförande även skall ta hänsyn till byggnader som är lös egendom. Det
enda fall som här torde behöva uppmärksammas är det, då innehavaren av
nyttjanderätt till viss mark äger byggnad därpå under sådana omständigheter
att byggnaden inte utgör tillbehör till fastighet. Även om lagstiftningen
inte i övrigt kan tillerkänna nyttjanderättshavare samma ställning vid fastighetsreglering
som tillkommer servitutshavare, är det just i denna situation
—- vilken föreligger bl. a. när bebyggd mark är upplåten med inskriven
tomträtt —- i hög grad påkallat med likställighet. De byggnader som det
här är fråga om kan representera betydande värden, och det får anses högst
angeläget att förebygga den kapitalförstöring som skulle kunna bli följden,
om byggnaderna inte skulle få stå kvar. Den särskilda skyddsregel som föreslagits
i fråga om servitutshavares byggnadsinnehav bör följaktligen få
gälla även beträffande nyttjanderättshavare. En sådan utvidgning kommer
otvivelaktigt att i någon mån försvåra planläggningen, eftersom man inte
genom förrättningsbeslut kan tillförsäkra den som med stöd av upplåten
nyttjanderätt har byggnad uppställd på annans mark en motsvarande rätt
gentemot ägare av fastighet, till vilken marken lämpligen bör överföras.
Olägenheterna härav torde emellertid endast mera sällan ge sig till känna,
och särskilt bör uppmärksammas att förrättningsmännen ofta torde kunna
medverka till att den till vilken marken är avsedd att överföras frivilligt
utfäster sig att låta byggnaden stå kvar på oförändrade villkor.
Redan i det föregående har antytts att de föreslagna inskränkningarna i
möjligheterna till överföring av bebyggd mark inte skall gälla undantagslöst.
Först och främst bör iakttas att om de enskilda, i vilkas intresse ett
förbud mot överföring uppställts, medger en åtgärd, bör denna få äga
rum utan hinder av att den strider mot förbudet. Det allmänna intresset av
lämplig fastighetsindelning motverkas inte härigenom eftersom de allmänna
villkoren i 3 kap. inte sätts ur kraft. Ytterligare undantag behövs emellertid.
En överföring av mark, där det finns byggnader, är ibland i hög grad
önskvärd från allmän synpunkt, och det kan då inte undvikas att de enskilda
intressena under vissa förutsättningar får vika. Frågan i vilken utsträckning
avsteg från de uppställda planläggningsreglerna med förbud
mot överföring av bebyggd mark av denna anledning skall få göras bör
B 372 Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969
emellertid inte bedömas isolerad utan måste ses i sammanhang med liela
frågan om möjligheterna att under fastighetsreglering företa tvångsingripanden
beträffande byggnader.
De tvångsmässiga åtgärder som i samband med en fastighetsreglering kan
komma i fråga mot ägare av byggnad är av två slag. Ägare kan sålunda
tvingas att antingen avstå från sin byggnad eller att underkasta sig flyttning
av densamma. Ett avstående kan i sin tur ske i form av överföring
till annan fastighet eller genomföras på det sättet att byggnaden rivs med
påföljd att marken där byggnaden stått kan disponeras för överföring utan
hinder av de begränsningar som här föreslagits. I den nya lagstiftningen
torde ingendera av dessa möjligheter att reglera bebyggelseproblemen kunna
undvaras.
Kommittén är medveten om att de bästa resultaten vid omreglering av
bebyggda områden vinns genom frivillig medverkan från sakägarnas sida
utan att tvångsåtgärder tillgrips, och det är även kommitténs uppfattning
att ett frivilligt genomförande i regel kommer att bli möjligt. Den verksamhet
som statliga och även kommunala organ bedriver i syfte att främja en
rationalisering av fastighetsbeståndet har härvid en viktig uppgift att fylla.
Sakägarna kan därigenom på olika sätt stimuleras att träffa uppgörelser
rörande en önskvärd sanering av bebyggelsen eller eljest rörande byggnadsförhållandena
och därmed skapas gynnsamma betingelser för en mera genomgripande
förbättring av fastighetsbeståndet. Behovet av vissa möjligheter
att kunna gripa in med tvångsåtgärder i fråga om bebyggelsen förringas
emellertid ingalunda härigenom. På detta som på så många andra
områden, som berörs av denna lagstiftning, utgör förekomsten av vissa lämpligt
avpassade tvångsmedel, som kan tillgripas i enstaka fall, i viss mån en
nödvändig förutsättning för den frivilliga medverkan. Utan dessa tvångsmedel
skulle en enstaka sakägare kunna hindra förbättringsåtgärder, som
alla övriga sakägare förenat sig om.
Gemensamt för de olika tvångsåtgärder som enligt det anförda skall kunna
vidtas beträffande bebyggelsen torde böra gälla att ingripandet verkligen
är påkallat av allmänt intresse och att de menliga verkningarna därav för
sakägarnas del hålls inom rimliga gränser. Såsom villkor för rätten att meddela
beslut, som innebär att byggnad skall avstås av ägaren eller att den
skall flyttas, bör därför ställas upp dels att åtgärden, i varje fall om den
berör byggnad som är av något värde, i betydande mån underlättar möjligheterna
att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning, dels att väsentlig
olägenhet för sakägare inte uppkommer. Vid sidan härav behövs vissa särskilda
villkor för de olika åtgärderna. Dessa behandlas i det följande var
för sig.
Som framgår av det anförda kan fastighetsägare tvingas att avstå från
en honom tillhörig byggnad genom att undantag medges från förbudet mot
att överföra mark tillsammans med därå befintlig byggnad till annan fas
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år lf)(>!)
B 373
tighei. För att ett sådant undantag skall få ske bör enligt kommittén, krävas,
utom att de allmänna villkor som nyss angetts är uppfyllda, att byggnaden
i fråga behövs för den fastighet, vartill överföringen sker, eller i
varje fall att fastighetens ägare är villig att överta byggnaden. Om så
är förhållandet, kan det inte anses oskäligt att byggnadens ägare får underkasta
sig åtgärden, som ju i betydande mån skall främja en ändamålsenlig
fastighetsindelning och inte får vålla vare sig ägaren eller annan sakägare
väsentlig olägenhet. Även ägaren av den fastighet till vilken överföringen
sker torde erhålla tillräckligt skydd genom de sålunda uppställda
villkoren. Har byggnaden bara obetydligt värde, något som i fråga om jordbruksfastigheter
ofta torde vara fallet beträffande fältlador och andra sådana
ekonomibyggnader som står ute på ägorna, är risken för mindre önskvärda
konsekvenser av en överföring om inte obefintlig så i varje fall högst
begränsad. Eftersom det samtidigt är ett önskemål, särskilt från förrättningsteknisk
synpunkt, att dessa byggnader utan egentligt värde i minsta
möjliga utsträckning binder fastighetsplanen, synes befogat att beträffande
dem efterge kravet på att byggnad som överförs skall vara behövlig för
tillträdarens fastighet eller att denne inte har något att erinra mot åtgärden.
Inte heller det allmänna villkoret att åtgärden i betydande mån skall underlätta
möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning bör upprätthållas
här. Att överföringen främjar en sådan indelning torde alltid
kunna förutsättas, och detta får anses tillräckligt. Av främsta betydelse för
såväl avträdaren som tillträdaren är otvivelaktigt att åtgärden inte är till
väsentlig olägenhet för dem. Garantin i detta avseende skall givetvis gälla
under alla förhållanden.
Vad som nu sagts om förutsättningarna för att avsteg från förbudet mot
överföring av mark tillsammans med därå befintlig byggnad skall få göras
bör äga motsvarande tillämpning i fråga om förbudet mot annan överföring
av mark, där servituts- eller nyttjanderättshavare tillhörig byggnad
finns. Eftersom en sådan regleringsåtgärd inte enligt 2:4 får till följd att
byggnaden tillfaller den som tar emot marken och blir tillbehör till hans
fastighet men själva syftet med överföringen i dessa undantagssituationer
vanligen just är att tillträdaren skall överta också byggnaden, behövs en
särskild föreskrift om att äganderätten till byggnaden här övergår i tillträdarens
ägo. Rättighetshavaren får alltså avstå sin byggnad, men han blir
självfallet berättigad till ersättning därför. En sådan lösning torde vanligen
vara förmånligare för honom än att han skall behöva på egen bekostnad avlägsna
byggnaden, vilket han annars skulle riskera. Givetvis bör det stå
honom fritt att i stället skaffa bort byggnaden, om han hellre vill det, och
tillfälle därtill bör i så fall beredas honom.
I det föregående har förutsatts att den som tvingas att avstå byggnad
genom överföring skall få ersättning för det byggnadskapital som han sålunda
förlorar. Byggnaden bör därvid i likhet med en mark som överförs
B 374
Knngl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
likvidvärderas och ersättningsbeloppet bör fastställas i enlighet med de
principer som skall gälla beträffande den allmänna regleringslikviden.
Vad kommittén sålunda anfört har giltighet bara för sådana situationer,
bär egentlig bebyggelse föreligger. Förekomsten av anläggningar, som inte
är att hänföra till byggnader, har däremot inte behandlats. Eftersom det
inte skulle vara möjligt att låta sådana anläggningar binda planläggningsarbetet
vid fastighetsreglering, kan de föreslagna reglerna med förbud mot
överföring av bebyggd mark inte utsträckas att gälla även mark med anläggningar
av detta slag. Anledning saknas därför enligt kommitténs mening
att göra de förordade bestämmelserna om skyldighet för innehavare av byggnad
att avstå den tillämpliga även på dessa anläggningar. Kommittén betonar
emellertid att byggnadsbegreppet i tillämpningen bör få en tämligen
vidsträckt innebörd.
Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser har inte haft något att erinra
mot de föreslagna reglerna. Det är bara regeln om överföring av mark, på
vilken finns byggnad som tillhör servituts- eller nyttj anderättshavare som
utsatts för någon mera betydande kritik.
Vattenkraft föreningen, bankföreningen och vattenfallsstyrelsen yrkar att
bestämmelsen i första stycket andra meningen ändras så att den ger skydd
även åt kraftledningar. Rätten att dra fram och behålla kraftledningar på
annans mark grundas ofta på servitut som tryggats genom inteckning. Den
föreslagna regeln i 7 § ger inte något skydd för kraftledningsservituten.
Även om ordet byggnad tolkas så extensivt att kraftledningsstolpar inbegrips
därunder täcks i vart fall inte den situationen att det bära är fråga
om mark som är belägen mellan två stolpar. I första hand bör därför paragrafen
kompletteras på så sätt att kraftledning likställs med byggnad. Inte
heller därigenom vinns emellertid någon fullt tillfredsställande lösning.
Också de särskilda reglerna om servitut bör ändras så att möjlighet skapas
att låta ett kraftledningsservitut stå kvar även om den mark servitutet avser
överförs till annans fastighet.
Svea hovrätt uttalar att det möjligen kan övervägas om inte i första stycket
andra punkten bör göras förbehåll för det fall då beslut meddelats om
rivning eller flyttning av byggnad som där avses. Sådant beslut kommer nämligen
ibland att inte vara verkställt när marköverföring sker. Byggnaden
finns alltså vid överföringen fortfarande på marken men beslutets meddelande
bör självfallet medföra att byggnadens ägare inte skall tillförsäkras
rätt att efter regleringen behålla byggnaden på samma mark.
Cheferna för lantmäteriets specialenheter nr 5 och 7 i Kopparbergs län
framhåller vikten av regler som gör det möjligt att trygga äganderätten
till enskilda byggnader på sådana områden som läggs ut som samfällighet
fastän marken tidigare varit uppdelad på skilda fastigheter. Reglerna bör
samtidigt göra en önskvärd rationalisering möjlig. Som exempel nämns
Kungl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1969
B 375
bl. a. att strand med uppförda båthus, som före regleringen varit uppdelad
i mycket små remsor och som vid regleringen läggs ut till ett större samr
manhängande, samfällt strandområde.
Enligt lantmäteristyrelsen torde reglerna i denna paragraf inte vara avsedda
att gälla vid inlösen enligt 8 kap. Styrelsen framhåller vidare att den
i första stycket inskrivna planläggningsregeln har stor ekonomisk och praktisk
betydelse. Undantag måste dock få förekomma. Såvitt styrelsen kan
finna bör de i andra stycket upptagna reglerna kunna praktiseras utan våda.
Beträffande nyttjanderättshavares ställning framhåller styrelsen att även
om den nye markägaren medger att byggnaden står kvar på oförändrade
villkor kan dock, om nyttjanderätten är intecknad, säkerheten i den nya
fastigheten bli sämre än i den förutvarande. Detta förhållande bör uppenbarligen
beaktas vid fastighetsplanens uppgörande. Vidare framhåller styrelsen
att rätten till inlösen enligt ensittarlagen inte torde rubbas genom
ändrad fastighetstillhörighet. Sådan rätt bör uppmärksammas vid fastighetsplaneringen
eftersom inlösen enligt ensittarlagen i stort sett är frikopplad
från bl. a. lämplighetsreglerna i fastighetsbildningslagstiftningen.
Departementschefen. Kommittéförslaget har med endast smärre ändringar
tagits upp i departementsförslaget. Dessutom har ett nytt stycke som behandlar
elektriska starkströmsledningar tillagts.
I första stycket tas upp huvudregeln att överföring i princip inte får avse
bebyggd mark. Den av kommittén föreslagna regeln gäller bara när den
bebyggda marken överförs till annan fastighet. Uppenbarligen måste emellertid
de skäl som anförts för regeln äga giltighet även för det fall att marken
överförs till samfällighet. Med hänsyn till det betraktelsesätt som i 1 §
anlagts på samfällighet vid marköverföring har i departementsförslaget
uttryckligen angetts att regeln gäller också vid överföring till samfällighet.
I ett remissyttrande har efterlysts regler som tryggar den enskilda äganderätten
till byggnader när marken överförs till samfällighet. Enligt 2:4 skall
byggnad, som är tillbehör till fastighet, vid fastighetsreglering följa den
mark på vilken den är belägen. Vid överföring av mark till samfällighet blir
således även en därpå befintlig byggnad samfälld för de delägande fastigheterna.
Otvivelaktigt kan det som framhållits i remissyttrandet i många
fall vara angeläget att tillförsäkra ägaren av byggnaden en fortsätt rätt till
denna. Detta kan lämpligen ske genom servitut. Byggnaden blir därigenom
även i fortsättningen tillbehör till den ursprungliga fastigheten. Det i remissyttrandet
påtalade behovet kan sålunda anses tillgodosett.
Vad angår det av Svea hovrätt anmärkta fallet av marköverföring, då
beslut fattats om rivning eller flyttning av byggnad som tillhör servitutseller
nyttjanderättshavare, framgår det redan av vad kommittén har uttalat
att hinder mot marköverföring inte föreligger om byggnaden enligt särskilt
B 37(5
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 ur 1969
beslut skall avstås för rivning eller flyttning. Något särskilt förtydligande
av lagtexten i detta hänseende anser jag inte behövligt.
Kommittén har framhållit att paragrafen behandlar bara situationer då
egentlig bebyggelse föreligger. I likhet med kommittén anser jag att det
inte är möjligt att göra reglerna tillämpliga även beträffande anläggningar
som inte är att hänföra till byggnader.
I andra stycket ges föreskrifter om i vilka fall överföring av mark på
vilken byggnad finns skall kunna ske i strid med bestämmelserna i första
stycket. Som allmän förutsättning gäller att väsentlig olägenhet inte uppkommer
för sakägare. Därvid skall givetvis såväl avträdarens som tillträdarens
intresse beaktas. För tillträdaren utgör det otvivelaktigt en väsentlig
olägenhet att mot sin vilja behöva överta en byggnad, som inte har
ett endast obetydligt värde, om byggnaden inte behövs för hans fastighet. Jag
anser det därför inte påkallat att, som kommittén har föreslagit, i lagtexten
ta upp som ett särskilt villkor för överföringen att byggnaden är behövlig
för den fastighet till vilken överföringen sker.
I övrigt överensstämmer departementsförslaget med kommitténs förslag
beträffande undantagsreglernas utformning. Som villkor för överföring
gäller således utöver vad nyss sagts att byggnaden bara har ett obetydligt
värde eller att överföringen i betydande mån underlättar möjligheterna att
vinna en ändamålsenlig fastighetsindelning.
Som kommittén framhållit medför regeln i 2: 4 att byggnad som utgör tillbehör
till den fastighet från vilken överföringen sker följer den mark där
byggnaden finns. Ett beslut av fastighetsbildningsmyndigheten om överföring
av marken omfattar alltså utan vidare också byggnaden, om beslut
inte meddelats om att byggnaden skall rivas eller flyttas.
Regeln i andra stycket sista punkten medför att byggnad, som tillhör
servituts- eller nyttj anderättshavare, vid marköverföring i samband med
fastighetsreglering skall behandlas på samma sätt som om den utgjort tillbehör
till marken. Om fastighetsbildningsmyndigheten inte förordnar på annat
sätt, följer den alltså marken. Den här berörda regeln gör det emellertid
nödvändigt för myndigheten att i det enskilda fallet göra en gränsdragning
mellan byggnad och annan anläggning. Eftersom regeln bara gäller i fråga
om byggnad under det att annan anläggning enligt bestämmelserna i 1966
års lag om vad som är fast egendom följer servitutet kommer rättsverkningarna
vid marköverföring att bli olika beträffande byggnad och anläggning.
Detta förhållande gör det nödvändigt att fastighetsbildningsmyndigheten i
tveksamma fall tar klar ståndpunkt till om ett föremål skall anses som byggnad
eller anläggning. För undvikande av rättsosäkerhet bör detta ståndpunktstagande
alltid framgå av myndigheternas beslut.
Som framhållits i några remissyttranden skulle kommittéförslaget medföra
ogynnsamma verkningar i fråga om elektriska starkströmsledningar.
B 377
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Sådana ledningar har i allmänhet framdragits över annans mark med stöd
av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse. Men det förekommer också alt
s. k. kraftledningsgator lagts ut som självständiga fastigheter vilka tillhör
ledningens ägare. Ledningarna kan i allmänhet inte hänföras under begreppet
byggnad och de av kommittén föreslagna bestämmelserna äger således
inte tillämpning på dem.
Elektriska starkströmsledningar finns i stor omfattning över hela landet
och representerar betydande ekonomiska värden. I samband med fastighetsreglering
måste ledningarna ofta komma att vålla problem för fastighetsbildningsmyndigheten
i de fall rätten grundas på avtal. Jag anser det
därför motiverat att i FBL tas in regler som säkerställer rätten för ledningens
ägare att ha kvar ledningen på den mark som berörs av fastighetsreglering.
Detta bör kunna ske inom ramen för förrättningen.
Skyddet för starkströmsledningarna bör i första hand genomföras på
det sättet att mark på vilken det finns sådan ledning får överföras bara om
ledningens ägare redan har eller tillförsäkras rätt att efter regleringen behålla
ledningen på samma mark. En regel av detta innehåll har i departementsförslaget
tagits upp i tredje stycket av denna paragraf. Förbudet mot
överföring gäller oavsett om marken tillhör ledningens ägare eller annan
som upplåtit mark för ledningens framdragande med servitut eller nyttjanderätt.
Om det med hänsyn till fastighetsplanens genomförande är nödvändigt
att överföra mark, som berörs av starkströmsledning måste det vara möjligt
att inom förrättningens ram tillgodose ledningsägarens rätt att ha kvar ledningen
över samma mark som förut. I regel torde det vara möjligt att åstadkomma
en frivillig uppgörelse mellan sakägarna i denna angelägenhet. Men
man måste räkna med att det kan finnas behov av att komma till rätta med
situationen, när sådan överenskommelse inte kan uppnås. I departementsförslaget
har därför öppnats möjlighet för fastighetsbildningsmyndigheten
att bilda servitut för starkströmsledning i samband med fastighetsreglering.
Den av kommittén föreslagna regeln i 7: 2 om förbud mot bildande av
sådana servitut har i departementsförslaget modifierats så, att förbudet inte
gäller sådana situationer som här berörts.
Jag vill tillägga att den här diskuterade frågan om skyddet för kraftledningar
kan komma i ett annat läge som följd av den utredning om sakrättsligt
skydd för vissa ledningar som jag ämnar begära bemyndigande att
tillkalla.
Med anledning av vad som har uttalats i lantinäteristyrelsens yttrande
bör framhållas att reglerna i förevarande paragraf gäller vid all marköverföring,
alltså även sådan som sker i samband med inlösen. Om inlösen
enligt 8 kap. äger rum skall den inlösta marken alltid överföras till annan
fastighet. Är marken bebyggd, kan marköverföringen även i detta fall ske
B 378
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1069
bara om villkoren med hänsyn till tillträdarens intresse i förevarande paragraf
är uppfyllda.
Lantmäteristyrelsen har också berört vissa frågor som hänger samman
med nyttjanderättshavares ställning vid marköverföring. Det finns anledning
att här erinra om att nyttj anderättshavare i detta sammanhang på
grund av regeln i 5: 35 har ställning som sakägare, överföring av byggnad
som tillhör nyttj anderättshavare får således inte äga rum, om det därigenom
uppkommer väsentlig olägenhet för nyttjanderättshavaren. Som lantmäteristyrelsen
framhållit kan inteckningssäkerheten beaktas vid prövningen av
frågan om olägenhet uppkommer.
Vad angår den i lantmäteristyrelsens yttrande berörda frågan huruvida
rätt till inlösen enligt ensittarlagen rubbas genom ändrad fastighetstillhörighet
torde det förhålla sig så, att inlösenrätten principiellt inte påverkas genom
överföring. En förutsättning är dock att rätten att nyttja området kvarstår.
Skulle denna av någon anledning upphöra genom regleringen, förfaller
även inlösenrätten. Denna bör uppmärksammas vid förrättningen i skilda avseenden.
Inlösenrätten utgör en belastning på marken som kan böra beaktas
vid värdering av marken. Med hänsyn till att ensittarlagen upphör att
gälla med utgången av år 1976, kommer denna fråga att ha aktualitet bara
en begränsad tid.
Jag vill slutligen erinra om att av 5: 18 framgår att reglerna i denna
paragraf är dispositiva.
8 §.
Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om regleringsfastigheternas
sammansättning och dimensionering.
Kommittén. I fråga om markfördelningen vid omskifte och ägoutbyte innehåller
gällande jorddelningslagstiftning detaljerade och stränga bestämmelser,
som är utformade på sådant sätt att egentliga storleksförskjutningar
mellan fastigheterna i allmänhet hindras. Som huvudregel gäller att
varje fastighet skall tilldelas exakt så mycket jord som tillkommer fastigheten
enligt innehavet före åtgärdens vidtagande. Utslagsgivande för tilldelningen
är därvid det s. k. uppskattningsinnehållet. Detta framräknas på
grundval av graderingen.
Regeln att ägor som byts mot varandra skall vara av lika uppskattningsinnehåll
upprätthålls inte undantagslöst i gällande rätt. För vissa fall medges
s. k. ägokravsjämkning varmed just förstås avsteg från grundprincipen
rörande marktilldelning. Möjligheterna till ägokravsjämkning vid omskifte
och ägoutbyte enligt JDL var från början högst begränsade, men har genom
olika partiella reformer väsentligt utvidgats (bet. s. 311).
Vid sidan av bestämmelserna rörande ägotilldelningen gäller för omskifte
vissa regler om ägoslagssammansättningen.
B 379
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén har övervägt i vad mån möjligheterna att genom fastighetsreglering
omforma de olika fastigheterna bör för framtiden begränsas på
motsvarande sätt som i gällande lagstiftning. Till en början konstaterar kommittén
att ju större frihet förrättningsmännen får att vid fastighetsplanens
utarbetande avvika från det tidigare innehavet, desto större är förutsättningarna
att vinna en ändamålsenlig fastighetsindelning. Stränga regler rörande
fastigheternas utformning tvingar fram ett mera formbundet och tidsödande
förfarande och motverkar därigenom strävandena efter enkla och billiga
handläggningsmetoder. Fastighetsregleringen bör emellertid inte få genomföras
utan afl de enskildas intressen vinner tillbörligt beaktande. En viss
bundenhet vid de bestående förhållandena blir därför ofrånkomlig (bet.
s. 312).
Som en grundläggande princip bör enligt kommitténs mening gälla att
varje fastighet, som ingår i en reglering, därvid skall erhålla sådan sammansättning
och utformning i övrigt att den inte i mindre mån än före regleringen
lämpar sig för det ändamål, vartill den används. Undantag härför
måste givetvis göras för inlösen. Skall den till fastigheten hörande marken
enligt fastställd plan inte användas på samma sätt som tidigare, synes det
i planen angivna ändamålet i stället böra på motsvarande sätt beaktas,
Om dessa principer lagfästs skyddas ägaren mot att hans fastighet läggs
ut för annat ändamål än det som fastigheten tidigare haft eller till vilket
den vid planläggning enligt byggnadslagstiftningen ansetts böra utnyttjas
och vidare hindras att fastigheten undergår sådana ändringar att dess
lämplighet försämras. Visserligen skall en reglering alltid leda till en förbättring
av fastighetsbeståndet totalt sett, men detta villkor innebär inte
någon garanti mot att den enskilda regleringsfastigheten försämras. En särskild
skyddsregel med antytt innehåll är därför motiverad, men den bör
kunna sättas ur kraft genom medgivande av ägaren och andra berörda rättsägare.
Eftersom fastighets lämplighet inte kan göras till föremål för någon
exakt beräkning, kommer bestämmelsen om att i princip varje fastighet
skall efter regleringen vara minst lika lämpad för sitt ändamål som tidigare
huvudsakligen att få betydelse bara som en spärr mot att olägenheter av
mera påtaglig beskaffenhet uppkommer. Bestämmelsen torde ändå bli av
värde inte minst som skydd mot olägliga ändringar i fråga om ägoslagssammansättningen.
Enligt kommitténs mening kan dock fastighetsägarna med
fog göra anspråk på ytterligare garantier mot oskäliga rubbningar i de
bestående förhållandena. Frågan vilka storleksförändringar som är tilllåtna
t. ex. kan inte anses tillräckligt uttömmande reglerad genom den föreslagna
bestämmelsen eftersom den inte hindrar att fastighet tillförs även
eu högst betydande förstärkning. En sådan kan otvivelaktigt vara till avsevärd
olägenhet för ägaren, som tvingas att därför utge penningersättning.
Den bör därför inte i obegränsad utsträckning få ske tvångsvis. Också med
B 380 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1069
hänsyn till den särskilda betydelsen för fastighetsägarna av att deras innehav
av fast kapital inte minskas är det emellertid nödvändigt med mera
noggranna anvisningar om hur den i regleringen ingående egendomen skall
fördelas. Som komplettering till huvudregeln att fastighet inte får försämras
behövs följaktligen vissa bestämmelser motsvarande de nuvarande
tilldelningsreglerna.
En närmare reglering av markfördelningen i enlighet med vad som nu
sagts förutsätter, att de olika områden som skall gå i byte kan jämföras med
varandra. Det skall med andra ord vara möjligt att kontrollera i vad mån
den mark som en fastighet erhåller motsvarar vad fastigheten avstår. För
detta ändamål måste genom gradering eller annat liknande uppskattningsförfarande
kunna för varje område fastställas ett jämförelsetal som skall
tillämpas oberoende av vilken fastighet området tillhör.
Vid utformningen av lagregler angående markfördelningen uppställer
sig det högst väsentliga spörsmålet vilka avvikelser från fastigheternas
tidigare innehav som skall tillåtas eller med andra ord vilka ändringar i
fastigheternas graderingsvärden som en fastighetsreglering skall få medföra.
Med fastighets graderingsvärde menas då summan av graderingsvärdena
för de olika ägor som tillhör fastigheten enskilt och av fastighetens
andel i motsvarande värde för gemensam mark, vari fastigheten äger del.
Att vissa ändringar i fastighetsstorleken måste få ske anser kommittén
uppenbart. Erfarenheterna från tillämpningen av nuvarande lagstiftning
och dess regler om ägokravsjämkning visar att sådan jämkning inte kan
undvaras och att möjligheterna till jämkning inte heller bör vara alltför
begränsade. Den negativa inställning i detta hänseende som ursprungligen
präglade lagstiftningen har numera övergetts.
Bestämmelserna om det nya regleringsinstitutet bör enligt kommitténs
mening ge minst lika stora möjligheter till storleksförändringar som den
numera gällande lagstiftningen. Genom att regleringarna hädanefter skall
få ske i storleksrationaliserande syfte t. o. in. ökas behovet av att under
en reglering kunna förstärka en eller flera fastigheter. Hänsynen till sakägarna
sätter emellertid en bestämd gräns för de storleksförskjutningar
som bör tillåtas vid fastighetsreglering i normala fall. Om rationaliseringsintrcsset
kräver att en mera betydande minskning genomförs, bör frågan
därom i stället prövas i den särskilda ordning som skall gälla för inlösen.
På grund av det anförda anser sig kommittén inte kunna förorda några
väsentliga ändringar i nu föreliggande möjligheter att genom fastighetsreglering
åstadkomma avvikelser från fastigheternas tidigare innehav utom för
det fall att sakägarna är ense. När det gäller sättet att närmare bestämma
omfattningen av de tillåtna avvikelserna vill emellertid kommittén ogärna
ansluta sig till gällande ordning med i lagtexten exakt fastställda procentgränser,
som anger största medgivna storleksförskjutning.
Kommittén har sökt uppställa allmänt hållna bestämmelser, som är så
B 381
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
utformade att ett särskilt graderingsförfarande behöver tillgripas huvudsakligen
bara i tveksamma fall för kontroll av att alltför omfattande storleksförändringar
inte uppkommer.
Vad först beträffar möjligheterna att minska fastighet förordar kommittén
en bestämmelse, som anger att fastighets graderingsvärde i princip
inte får på grund av fastighetsreglering undergå någon väsentlig minskning.
Härigenom torde fastighetsägarna erhålla tillräckliga garantier mot
kännbara ingrepp i deras innehav av fast kapital samtidigt som möjlighet
till viss minskning inte utesluts, i fall där en sådan är påkallad. Vid bedömning
huruvida en minskning skall anses väsentlig bör enligt kommitténs
mening stort avseende fästas vid verkningarna för de enskilda rättsägarna.
Om dessas ställning inte nämnvärt påverkas i oförmånlig riktning, bör den
rent värdemässiga ändringen tillmätas mindre betydelse. Nuvarande gränser
för ägokravsjämkningen torde vidare kunna tjäna till ledning på det
sättet att en minskning, som skulle vara möjlig att genomföra enligt gällande
rätt, knappast bör kunna karakteriseras som väsentlig. Det ligger i sakens
natur att små fastigheter i allmänhet bör relativt sett kunna minskas
mer än stora fastigheter. Den faktiska minskningen blir ändå obetydlig.
Kommittén påpekar särskilt att enligt 8 kap. 2 § och 3 kap. 2 § JDL en
minskning av fastighets uppskattningsinnehåll med ända upp till tjugofem
procent f. n. är tillåten i vissa fall.
Större fastighetsregleringar brukar numera sällan komma till utförande,
såvida inte en Oss markreserv, avsedd för förstärkning av regleringsfastigheterna,
står till förfogande. Det är därför mindre vanligt att fastighet, som
är avsedd att bestå som självständig enhet, behöver minskas. Vid de framtida
regleringarna torde man komma att vara minst lika angelägen som hittills
om att ha tillgång till en dylik reserv och att därmed kunna tilldela
regleringsfastigheterna större eller mindre förstärkning. Den föreslagna
bestämmelsen att fastighet inte får undergå väsentlig minskning kommer
till följd härav säkerligen inte att försvåra regleringens genomförande och
lär nog endast mera sällan komma att framtvinga åsättande av särldlda
graderingsvärden. I stället blir det kanske av större intresse att vid regleringarna
undersöka om en fastighet utökats alltför mycket. En ökning av fastighets
storlek ställer ju vanligen krav på att ägaren fullgör vissa investeringar
för att fastigheten skall komma till ändamålsenlig användning och i
varje fall inträder skyldighet för ägaren att utge ersättning i pengar för det
tillskott av fast kapital han erhåller. Med hänsyn härtill bör som tidigare
anförts, utökningar inte påtvingas någon i obegränsad utsträckning. Fastighetsägarna
torde vanligen inte motsätta sig förstärkningar, men det behövs
ändå en spärr för att hindra att någon underkastas förpliktelser som han
har svårt att fullgöra. Den begränsning som här krävs torde emellertid inte
behöva göras lika snäv som den som nyss föreslagits i fråga om minskning
av fastighet. En bestämmelse av innebörd att fastighets graderingsvärde inte
B 382 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
får ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren
synes enligt kommitténs mening innefatta en rimlig och lämplig avvägning
mellan de olika intressen som här gör sig gällande.
De nu förordade begränsningarna i möjligheterna att genom fastighetsreglering
ändra fastighets graderingsvärde bör i likhet med övriga villkor,
som uppställts till skydd för de enskilda, kunna åsidosättas genom medgivande
från berörda intressenter. Men givetvis bör man se till att sakägarna
inte kan begagna fastighetsregleringen som medel att genomföra sådana
ändringar i äganderätten till fast egendom som annars inte skulle vara medgivna.
Det särskilda förbehållet beträffande inlösen enligt 8 kap. innebär, att
sådan inlösen inte skall hindras av de nu föreslagna bestämmelserna men
att dessa ändå skall, även om inlösen förekommer vid regleringen, tillämpas
i alla de avseenden som inte påverkas av inlösen.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att kommitténs slutsatser är
välgrundade och tillstyrker förslaget.
De praktiska fördelar, som är förbundna med avskaffandet av gällande
rätts exakta procentgränser för minusavvikelse, är enligt Svea hovrätt så
framträdande att någon invändning mot förslaget i denna del inte bör resas.
Hovrätten understryker dock, att någon egentlig utvidgning av nuvarande
möjligheter att tvångsvis företa minskning av fastighets graderingsvärde
inte är åsyftad och inte heller torde följa av förslaget.
Överlantmätaren i Älvsborgs län är kritisk mot förslaget och befarar att
detta leder till alltför stor frihet, överlantmätaren anser att konkreta procentregler
är överlägsna de obestämda regler som kommittén har föreslagit.
Vidare är det nödvändigt att ange en bestämd gräns för värdeavvikelse, även
för det fall att sakägarna är ense, eftersom fastighetsregleringen i annat fall
kan begagnas som ett medel att genomföra en sådan ändring i äganderätten
som annars inte är medgiven.
Departementschefen. Denna paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna
om regleringsfastigheternas sammansättning och dimensionering.
Paragrafen stämmer i huvudsak överens med komitténs förslag som har
fått ett övervägande gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Kommitténs
formulering kan emellertid föranleda den missuppfattningen att
när fastställd plan inte finns prövningen måste grundas på fastighetens
förutvarande användning också i fall då en annan användning är avsedd efter
regleringen. För att förebygga en sådan tillämpning har departementsförslaget
utformats så, att det framgår att det för framtiden avsedda användningssättet
skall kunna beaktas (jfr 32 § dalalagen efter 1967 års ändringar,
prop. 1967: 167). Den omständigheten att fastställd plan finns är ett speci
-
B 383
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
alfall som inte behöver särskilt framhållas i lagtexten och tas inte med i
departementsförslaget.
I likhet med kommittén anser jag att det inte kan komma i fråga att bestämma
omfattningen av de tillåtna storleksförändringarna genom att i
lagtexten ange exakta procentgränser. En sådan anordning skulle onödigt
tynga förrättningsförfarandet och lätt kunna få olämpliga konsekvenser.
Som Svea hovrätt framhållit är de av kommittén föreslagna reglerna överlägsna
det regelsystem som f. n. finns i JDL. Jag ansluter mig helt till vad
kommittén har uttalat om reglernas innebörd.
Enligt 5: 18 får avsteg ske från bestämmelserna i denna paragraf med
samtycke av sakägarna.
I ett remissyttrande har uttalats farhågor för att sakägarna genom överenskommelse
skulle kunna ge storleksförändringar större omfattning än
som är medgiven. Därmed torde åsyftas att marköverföringen skulle kunna
öppna möjlighet att kringgå de förbud mot förvärv av fast egendom som
tagits upp i särskilda lagar, t. ex. jordförvärvslagen. Jag vill här bara erinra
om att genom bestämmelserna i 20 § en samordning genomförts mellan
fastighetsreglering och förvärvslagstiftningen.
Värdering och ersättning mellan sakägare
I detta avsnitt, som omfattar 9—17 §§ tas upp regler om värdering vid
fastighetsreglering och ersättning mellan sakägarna med anledning av
olika regleringsåtgärder.
Kommittén. Eftersom det är fastighetsägarna som är regleringsföretagare
och bär huvudansvaret för verksamheten, kommer också regleringsvinsten
att tillfalla dem. Den regleringsvinst som här avses motsvarar det ekonomiska
nettoresultatet av regleringen och utgör närmare bestämt skillnaden
mellan totalnyttan och sakägarnas gemensamma kostnader för regleringen.
Med totalnyttan förstås därvid summan av de värdeförändringar, som alla
de i regleringen ingående fastigheterna kommit att undergå till följd av
regleringen sedan sådana fullföljts — och omställningskostnader och anpassningsförluster
som inte är att hänföra till gemensamma kostnader utan
i stället belastar enskild fastighetsägare blivit frånräknade. Vid reglering
inom jordbruks- och skogsområden uppkommer ofta en ganska betydande
vinst, beroende på den båtnad i brukningshänseende som vinns. Avser regleringen
tätbebyggelseområden, är det däremot betydligt svårare att påvisa
en direkt båtnad av fastighetsbildningen. Regleringsområdets totala värde
torde sålunda ofta vara i stort sett detsamma före och efter regleringen,
vilket främst hänger samman med att marken redan före regleringen tagit
åt sig huvuddelen av tätbebyggelsevärdet. Båtnaden är alltså här relativt
begränsad och något egentligt vinstfördelningsproblem föreligger knappast.
B 384
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Vinstfördelningen kan åstadkommas antingen på direkt väg eller indirekt.
Vid en direkt vinstfördelning är det enligt kommitténs mening inte möjligt
att finna en grund för fördelningen som är både skälig och rättvis från principiell
synpunkt och lämpar sig för praktisk tillämpning. Enligt kommitténs
mening bör en direkt vinstfördelning inte tillämpas (bet. s. 323).
Kommittén diskuterar därefter frågan om en indirekt vinstfördelning.
Det är därvid av betydelse att en fastighetsreglering alltid föranleder vissa
engångskostnader, som fastighetsägarna har att svara för i den mån statsbidrag
inte utgår. Det är uppenbart att sättet för fördelningen mellan fastighetsägarna
av de gemensamma regleringskostnaderna påverkar storleken
av den vinst som var och en av dem kommer i åtnjutande av. För kommittén
står det klart att den kommande lagstiftningen måste innehålla en enhetlig
reglering av hithörande frågor och de synes knappast heller kunna sättas
i fråga annat än att nyttoprincipen därvid bör vinna tillämpning.
Med fastighets nytta bör enligt kommittén i detta sammanhang förstås
den värdehöjning som fastigheten undergår som följd av regleringen, minskad
med enskilda fullföljdskostnader, omställningskostnader och anpassningsförluster.
Vid nyttoberäkningen, eller båtnadsberäkningen som den
också kallas, måste emellertid hänsyn tas också till förekomsten av likvider
mellan fastighetsägarna med anledning av fastigheternas ändrade utformning.
För att en fastighets nytta skall kunna fastställas, måste därför dess
värdehöjning minskas med den likvid som ägaren har att utge, och om
ägaren i stället får ta emot sådan ersättning, skall beloppet därav läggas till
värdehöj ningen.
En annan fråga är hur likvidsystemet bör utformas. Enligt kommitténs
mening bör ett system med en enhetlig likvid eftersträvas (bet. s. 325). De
ändringar i fastigheternas utformning som ersätts fullt ut genom ett likvidsystem
kallas enligt en numera använd terminologi för kapitalöverflyttningar.
Den omständigheten att dessa skall ersättas till fullo leder till att
storleken av dem måste noggrant bestämmas. För detta ändamål krävs
att de i regleringen ingående områdena värderas i de hänseenden som skall
föranleda ersättning. Vid denna s. k. likvidvärdering fastställs för varje
fastighet skillnaden i värde mellan vad fastigheten avstår och vad den erhåller
genom regleringen. Skillnaden utgör kapitalöverflyttning och skall
sålunda helt utjämnas genom ersättning i pengar.
Likvidvärderingen måste enligt kommittén göras så att värdet för ett
område blir detsamma för den som avträder ett område som för tillträdaren.
Det är fråga om en ägovärdering, inte en värdering av hela fastigheter.
Hänsyn till de faktorer som påverkar värdet men som inte beaktas vid likvidvärderingen
får tas genom båtnadsberäkningen, som ligger till grund
för kostnadsfördelningen.
Kommittén behandlar ingående de faktorer som bör beaktas vid likvidvärderingen
(bet. s. 327). I första hand skall enligt kommittén därvid beaktas
sådana faktorer som inte ändras genom omregleringen, t. ex. arealen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196!) B 385
Det är emellertid inte uteslutet att låta likvidvärdet i viss mån bestämmas
också av föränderliga eller dynamiska faktorer, t. ex. fältform och fältstorlek.
Genom att öka antalet beaktade faktorer påverkas båtnadsberäkningen.
De regler som skall gälla beträffande likvidvärderingen bör därför enligt
kommittén inte innehålla någon bindande föreskrift om att dynamiska faktorer
inte får beaktas.
Frågan vilka värdebestämmande faktorer som skall beaktas vid värderingen
torde enligt kommitténs mening bli av mindre betydelse vid omregleringar
av mark med tätbebyggelsevärde. EU flertal faktorer av den typ
som finns vid värdering av jordbruks]ord förekommer inte här. Har detaljplanering
ägt rum, är vidare fastighetsplanen praktiskt taget helt bunden
därav, vilket innebär att ett utelämnande av vissa faktorer inte torde
bli aktuellt, även om det i och för sig skulle vara möjligt.
Kommittén diskuterar också behovet av en särskild regel om likvid för
s. k. sned skiftesläggning. Kommittén anser att i de mera sällsynta fall då
det visar sig svårt att undvika en sned skiftesläggning bör likvidvärderingen
kunna verkställas med behövligt beaktande av dynamiska faktorer så att
olägenheterna motverkas. Det är dock angeläget att fastighetsägarna får
fullt betryggande garantier mot direkta förluster genom sådan skiftesläggning
eller annars till följd av det sätt på vilket regleringen genomförs. En
särskild regel om justering i förekommande fall av likvidvärderingens resultat
så att dylik förlust hindras är därför motiverad. Dessutom bör det
vara möjligt att verkställa jämkning i visst fall, där likvidvärderingen på
grund av speciella förhållanden kan leda till ett orimligt gynnande av någon
fastighetsägare.
Kommittén tar därefter upp frågan om vilken tidpunkt värderingen skall
knytas till. Enligt kommitténs mening är det inte behövligt och f. ö. inte
heller lämpligt att i lagstiftningen ta upp bestämda regler i detta hänseende.
Värderingen kan ske med tanke på tillståndet före omregleringen, varvid
värdehöjningen med anledning av åtgärderna kommer att tillfalla tillträdaren.
Sker värderingen med tanke på tillståndet efter regleringen, sedan
alla förbättringsåtgärder genomförts, tillfaller värdehöjningen avträdaren.
Det är också tänkbart att anknyta värderingen till ett mellanliggande tillstånd.
Kommittén framhåller att värderingen i varje särskilt fall bör ske
så att ett skäligt resultat uppnås. Oftast torde det vara mest rättvist att,
om det föreligger ett latent värde i en äga, värde tillförs avträdaren av ägan.
Om mottagaren själv skall utföra den förbättringsåtgärd som behövs för
att värdehöjningen skall inträda, kan det däremot vara skäligt att han får
tillgodoräkna sig denna.
I frågan vilket av olika förekommande värdebegrepp som skall tillämpas
vid likvidvärdering, synes det enligt kommitténs mening inte vara möjligt
att generellt slå fast en bestämd princip. I vissa situationer torde marknadsvärdet
böra väljas, i andra avkastningsvärdet och i åter andra en värdenivå
mellan marknadsvärdet och avkastningsvärdet. Vilken värdenivå
25—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 386
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
i förhållande till ortens pris och avkastningen som skall väljas synes bli
av mindre betydelse inom bebyggelseområden, eftersom marknads- och
avkastningsvärdena där inte så sällan torde någorlunda stämma överens
om värderingen sker med utgångspunkt från ett och samma användningssätt
hos området. Kan ett tillförlitligt marknadsvärde erhållas, torde några
avkastningsberäkningar vanligen inte behövas, utan dessa behöver tillgripas
först när ett marknadsvärde inte finns utbildat.
Kommittén framhåller att vid värderingen vanligen s. k. marginalvärden
bör åsättas de områden som värderas. Eftersom ett områdes marginalvärde
ofta är olika för skilda fastigheter, bör ett genomsnitt för regleringsfastigheterna
väljas.
Beträffande likvidvärderingen framhåller kommittén i övrigt att reglerna
därom i möjligaste mån bör bygga på samma principer som bestämmelserna
i expropriationslagstiftningen rörande beräkning av löseskilling. I båda fallen
skall värderingen av en äga ske med hänsyn särskilt till ortens pris
och egendomens avkastning samt med tanke på dess marginalvärde. Vissa
skiljaktigheter kan dock inte undvikas. Medan expropiationsvärderingen
såvitt möjligt skall anknyta till förhållandena beträffande den specielle ägaren
och till den fastighet vartill marken hör, måste man vid likvidvärdering
åsätta ett värde, som skall gälla gentemot såväl avträdaren som tillträdaren
av ägan, dock med möjlighet att i samband med båtnadsuppskattning för
kostnadsfördelningen beakta speciella förhållanden som inte påverkat likvidvärdena.
Vidare skall vid expropriation värdet alltid bestämmas utan
hänsyn till en möjligen förekommande värdestegring med anledning av
själva expropriationen, vilket har till följd att en eventuell vinst tillfaller
den exproprierande. Vid fastighetsreglering däremot skall tillses att en för
alla sakägare skälig vinstfördelning ernås, och likvidvärderingen måste kunna
anpassas med hänsyn därtill. Principen att bevisskyldigheten angående
värdet åvilar den exproprierande kan dessutom leda till att expropriationsersättningarna
bestäms med viss säkerhetsmarginal till markägarens förmån.
En motsvarande höjning av värdenivån kan uppenbarligen inte komma
i fråga i regleringssammanhang.
Vid expropriation kan emellertid utöver löseskilling behöva utgå särskilda
ersättningar för dels skada på restfastighet, dels annan skada. Vad
gäller skada på restfastighet skall vid dess beräknande jämkning i allmänhet
ske med hänsyn till nytta som uppkommit genom den åtgärd som föranlett
expropriationen. Vid fastighetsreglering torde i regel nyttan av utförda åtgärder
helt överväga samtidigt uppkommande negativa biverkningar, och
ersättning för intrång blir därigenom inte aktuell i annan mån än att intrånget
beaktas vid en eventuell båtnadsberäkning till grund för kostnadsfördelning.
I undantagfall torde dock, som kommittén har framhållit på
tal om en särskild likvid för sned skiftesläggning, kunna föreligga anled
-
B 387
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
ning att vid fastighetsreglering bestämma likviderna så att förlust av ifrågavarande
slag hindras.
Vad kommittén uttalat om likvidvärderingen bör i stor utsträckning tilllämpas
också när särskilda graderingsvärden till grund för markfördelningen
skall åsättas. Likvidvärderingen skall dock alltid vara helt obunden
av det graderingsförfarande som i det särskilda fallet kan ha ägt rum.
Också vid det värderingsförfarande som ingår i båtnadsberäkningen kan
vad som anförts om likvidberäkningen bli av viss betydelse, nämligen i vad
avser den allmänna värdenivån. Båtnaden torde dock inte sällan kunna
bestämmas på ett relativt enkelt sätt utan något formligt beräkningsarbete.
Båtnaden vid regleringar inom tätbebyggelseområden är vanligen relativt
begränsad. De båtnadsposter som här främst kommer i fråga är dels inbesparade
kostnader för lagfarter, inteckningar och andra åtgärder, som skulle
ha blivit nödvändiga om en för bebyggelse lämpad fastighetsindelning
skapats på annat sätt än genom fastighetsreglering, dels räntevinster.
Beträffande sättet för kostnadsfördelningens genomförande synes enligt
kommittén som huvudprincip böra ställas upp att samtliga av en fastighetsreglering
föranledda gemensamma kostnader skall fördelas mellan sakägarna
efter den nytta var och en av dem kan anses erhålla genom regleringen.
Därjämte bör den undantagsregeln gälla att kostnad för särskild åtgärd
får, om det lämpligen kan ske, fördelas för sig.
Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om de av regleringen
föranledda värdeförändringarna bör fastställas genom värdering
av de i regleringen ingående områdena vart för sig eller genom värdering
av fastigheterna i deras helhet med hänsyn till tillståndet före resp. efter
regleringen. Kommittén har därvid funnit att en regleringsmetod som bara
bygger på fastighetsvärdering inte lämpligen kan genomföras. Med en sådan
metod skulle det nämligen inte vara möjligt att särskilja typiska storleksförskjutningar
och andra förändringar där en fördel för den ene markägaren
direkt förutsätter en försämring i motsvarande mån för en annan.
Om en direkt vinstfördelning inte tillämpas, vilket kommittén som tidigare
anförts anser inte bör komma i fråga, bör full ersättning utgå för detta slag
av ändringar. Värdet av dem måste då bestämmas och detta kan inte ske
på annat sätt än genom en värdering av de särskilda områdena för sig. Att
vid sidan därav tillämpa en regelrätt fastighetsvärdering är väl tänkbart,
men den skulle då bara få betydelse för kostnadsfördelningen. En fastighetsvärdering
kräver emellertid, om den inte skall utföras som en rent
skönsmässig uppskattning, ett omfattande arbete och bör därför inte komma
till stånd utan att den verkligen är påkallad. En beräkning eller uppskattning
av de olika fastigheternas båtnad enligt vad kommittén förut föreslagit
är utan tvekan enklare och torde leda till minst lika stor noggrannhet
i ifrågavarande hänseende som en formlig fastighetsvärdering.
B 388
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
I denna fråga rörande en tillämpning av fastighetsvärdering ansluter sig
alltså kommittén till gällande rätt. Även i övrigt har den lösning som kommittén
ansett sig böra förorda kommit att i stor utsträckning stämma överens
med det system som hittills tillämpats för den ekonomiska uppgörelsen
mellan jordägarna.
Av det föreslagna sättet att lösa förevarande problem följer att kommittén
har fäst mindre vikt vid den invändning som måhända kan riktas mot förslaget
med hänsyn till dess avsaknad av fasta normer för den allmänna likvidvärderingen.
Denna kommer visserligen att bli beroende av förrättningsmännens
prövning i det enskilda fallet av bl. a. vilka fastighetsfaktörer som
skall beaktas och vilket tillstånd i omvandlingsprocessen som skall läggas
till grund för bedömningen. Emellertid är det här bara fråga om att på indirekt
väg påverka vinstfördelningen och behovet av en ingående rättslig
reglering är därför enligt kommitténs mening mindre framträdande. Det
är vidare och framför allt att märka att förrättningsmännens frihet att här
förfara efter omständigheterna inte kan inskränkas utan bestämda olägenheter.
Genom mera utförliga värderingsregler skulle man riskera att det
resultat som i det enskilda fallet ter sig mest rimligt och rättvist inte skulle
kunna uppnås. Vidare skulle möjligheterna att anpassa förrättningsmetodiken
efter förhållandena vid varje särskild reglering minskas. Härtill kommer
att förslaget just i detta hänseende får anses helt stämma överens med
gällande rätt.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande anordnandet av den ekonomiska
mekanismen vid fastighetsreglering har i stort sett fått ett gynnsamt
mottagande av remissinstanserna. De ingående övervägandena angående
vinstfördelningen har sålunda inte rönt motsägelse från något håll. I
den mån kritiska anmärkningar har framförts rör de främst detaljer i förfarandet,
såsom tidpunkten för värderingen samt räntebestämmelsen. I åtskilliga
remissyttranden uttalas det önskemålet att värderingsreglerna i
FBL bör — främst såvitt gäller tätbebyggelseområden — närmare anknyta
till expropriationslagstiftningens ersättningsregler.
Beträffande vinstfördelningen uttalar lantmätareföreningen sin anslutning
till kommittéförslaget. Visserligen finns det i princip större möjligheter
att överblicka det ekonomiska förloppet om man tillämpar direkt
vinstfördelning. Metoden har också ett drag av överskådlighet och objektivitet.
Detta torde emellertid i praktiken vara ett sken. Någon generell godtagbar
vinstfördelningsnorm kan nämligen inte anges och värderingen blir
dessutom ofta mycket komplicerad och tidsödande.
Överlantmätaren i Gotlands län ifrågasätter om det i dagens läge är befogat
att skapa regler för en riktig fördelning av regleringsvinsten. Kravet
på ett rättvist delningsresultat har intagit en central plats i hittillsvarande
skifteslagstiftning. Detta har varit naturligt när det gällt att utbryta ideella
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 389
andelar och även vid omskifte mellan ett från början givet antal delägare.
Dessa situationer torde hädanefter bli sällsynta. Numera får man räkna
med att vissa delägares ägokrav elimineras genom försäljning eller inlösen.
Förekomsten av en rationaliseringsreserv eller möjligheten att bygga upp
en sådan torde ofta utgöra den primära förutsättningen för att en fastighetsreglering
över huvud taget skall få komma till stånd. Det kommer alltså
inte längre att bli fråga om att lägga ut ägolotter med ett visst eller inom
angivna gränser fixerat uppskattningsinnehåll. Ett oantastligt värderingssystem
kan inte konstrueras. Även om detta vore möjligt och man alltså vid
ett visst tillfälle kunde nå fram till helt »riktiga» värden på ägor eller fastigheten,
skulle värderelationen antagligen komma att ändras mer eller mindre
snabbt på grund av oförutsedda ändrade förhållanden. Det är inte möjligt
att nå fram till ett på lång sikt »rättvist» delningsresultat. Detta faktum
måste accepteras och kravet på rättvisa bör inte ge anledning till ett mera
invecklat värderings- och likvidförfarande, än att det kan fattas av delägarna
och leder fram till resultat som stämmer överens med rättsuppfattningen
i orten. Det enda oeftergivliga rättvisekravet är att inte någon delägare
genom en fastighetsreglering försätts i sämre ekonomisk situation
eller får sämre försörjningsmöjligheter än tidigare. Därmed förfaller tanken
på en rättvis fördelning av rationaliseringsvinsten.
Chefen för lantmäteriets specialenhet nr 1 i Göteborgs och Bohus län
betonar önskemålet om att värderingsreglerna skall vara enkla och relativt
lätta att överskåda. En brist i förslaget är att kommitténs omfattande överväganden
angående fördelningen av regleringsvinsten inte lämnat spår efter
sig i lagtexten. I ExL (8 §) talas tydligt om att den vinst som uppstår
»allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller det avsedda
ändamålets genomförande» skall helt tillfalla den exproprierande. Vid fastighetsreglering
skall regleringsvinsten tillfalla fastighetsägarna, men det
borde i lagtexten flyta in en bestämmelse om hur denna vinst skall fördelas.
Bestämmelsen måste självfallet vara allmänt hållen men den skulle dock
ge en av många förrättningsmän nu saknad stadga åt de betydelsefulla åtgärder
och överväganden, de här har att göra. Visserligen kommer man,
såsom kommittén anger, att bli nödsakad att i betydande utsträckning tillgripa
skälighetsbedömningar i varje särskilt fall. Vidare är det klart, att
förrättningsmännens frihet att förfara efter omständigheterna inte utan
bestämda olägenheter kan inskränkas. Detta bör emellertid inte hindra, att
en allmänt hållen norm tas in i lagtexten. Man måste nämligen räkna med
att det framdeles blir mera nödvändigt än tidigare att på ena eller andra
sättet redovisa regleringsvinstens storlek. Även om den jordägande befolkningen
på landsbygden såväl som i tätorterna i och för sig har stort förtroende
för förrättningsmännens objektivitet, har man i allmänhet nu vida
större förutsättningar än vid tillkomsten av JDL att själv — eller med bistånd
från sina organisationer — överblicka även de ekonomiska sammanhangen.
B 390 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommitténs förslag att värderingen skall ske som ägovärdering har godtagits
av remissinstanserna, såvitt gäller landsbygdsförhållanden. Lantmäterisiyrelsen
och lantmätareföreningen ansluter sig sålunda till förslaget
och framhåller att systemet visat sig lämpligt i den praktiska tillämpningen.
Stadsingenjören i Sundsvall uttalar emellertid med instämmande av drätselkammaren
i staden att ägovärdering inte är lämplig beträffande stadsfastigheter.
Man måste här kunna få betrakta fastigheten som en ekonomisk
helhet. Om en fastighet t. ex. genom ägoutbyte omformas till överensstämmelse
med stadsplan och tomtindelning, bortfaller ett »köpbyte» och dess
värde kan stiga avsevärt utan att det behöver föreligga någon värdeskillnad
mellan de utbytta markbitarna. Även om fastigheten förlorat rätt väsentligt
i bytet mellan dessa bitar kan dess totalvärde ha ökat. Exemplen torde
visa, att det kan finnas skäl att ge värderingsbestämmelserna en utformning,
som är bättre lämpad för stadsförhållanden.
Lantbruksstgrelsen anser att den av kommittén föreslagna värderingsmetodiken
knappast kan utgöra en slutgiltigt godtagbar lösning. På grund
av svårigheterna att nu utarbeta en oantastlig metodik anser styrelsen att
de föreslagna, mycket allmänt hållna värderingsreglerna tills vidare kan
godtas.
Kommitténs uppfattning att det inte i lagen bör anges någon bestämd
tidpunkt för värderingen har mött erinringar från flera håll. Sparbanksföreningen
påpekar sålunda att förslaget i detta avseende avviker från ExL:s
motsvarande regler och ger förrättningsmännen stor frihet. Föreningen
anser det knappast lämpligt att två olika värderingsförfaranden finns i så
närstående lagar. Förslaget bör därför omarbetas till överensstämmelse med
ExL. Även stadsjuristen i Stockholm anser att det är i hög grad otillfredsställande
med en obestämd tidpunkt för värderingen. Fastighetskontoret
i Göteborg uttalar liknande synpunkter. Advokatsamfundet framhåller
helt allmänt att det är angeläget att FBL inte kommer att innehålla
andra värderingsregler än annan liknande lagstiftning. Samfundet medger
visserligen att här möter speciella problem, exempelvis därigenom att man
vid fastighetsreglering kan ha att göra med såväl ingående som utgående
värden, varvid olika tidpunkter för värderingen kan diskuteras. Detta förhållande
gör emellertid att man har ännu större anledning att meddela
särskilda föreskrifter för dessa speciella situationer.
Kommitténs uttalanden angående värdebegreppet har inte rönt någon
erinran beträffande jordbruksregleringar. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i Värmlands län framhåller att det är naturligt för sakägarna
att betrakta en fastighetsreglering, varigenom brukningsenheternas
storlek och arrondering ändras, som en serie affärsuppgörelser. Värdena
för de områden som byter ägare bestäms sålunda primärt av vad överlåtaren
vill ha betalt och vad förvärvaren anser sig kunna betala. Likvidvärdet
ansluter sig närmast till ett marknadsvärde men det är angeläget framhålla
B 391
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
vikten av att den värdenivå som blivit vanlig vid expropriation inte får
tillämpas vid fastighetsreglering. Det skulle säkerligen medföra betydande
svårigheter att genomföra fastighetsregleringar för jordbruk och skogsbruk
om likvidvärderingen skulle ske på samma sätt som vid expropriation.
Uttrycket »ortens pris och områdets avkastning» i lagtexten bör därför
bytas ut mot »skäligt saluvärde». Även lantbruksstyrelsen framhåller att
värdenivån när det gäller jordbruk och skogsbruk bör hållas i paritet med
det pris som tillämpas vid vanlig försäljning mellan jordbrukare på orten
och inte på den i allmänhet mycket högre nivå som kommit att tillämpas
vid expropriation. Liknande synpunkter beträffande värdenivån framförs
av flera lantbruksnämnder och hushållningssällskap. Lantbruksnämnden
i Kronobergs län uttalar att värderingen bör ske i anslutning till lantbruksnämndernas
praxis.
Sparbanksföreningen betonar att värderingar, som görs av förrättningsmän
och av expropriationsdomstolar, måste grunda sig på samma lagregler
och rättspraxis, så att det finns rättsliga förutsättningar för identiska
resultat. Med anledning av motiveringen för de värderingsnormer som
skall användas påpekar föreningen att ortens pris och avkastningsvärdet
erfarenhetsmässigt visat sig ofta — och särskilt i tätortssammanhang —
vara mycket olika och inte bara något olika, som kommittén anför. Såvitt
föreningen har sig bekant använder domstolarna i första hand ortens pris,
i andra hand — om exempelvis godtagbart underlag för bedömande av ortens
pris inte finns — avkastningsvärdet och i tredje hand andra värderingsmetoder.
Förrättningsmännen får enligt kommittén frihet att välja mellan
marknadsvärdet, dvs. ortens pris, och avkastningsvärdet eller något värde
däremellan. Eftersom skillnaden mellan ortens pris och avkastningsvärdet
ofta nog är stor får förrättningsmännen även här stor frihet. Enligt föreningens
mening är det angeläget, att samma praxis kommer att utvecklas
vid förrättningsmännens värderingar, som redan tillämpas vid expropriationsdomstolarna.
Stadsjuristen i Stockholm vänder sig mot kommitténs uttalande om överensstämmelse
mellan marknads- och avkastningsvärdena inom tätbebyggelseområden.
Vid expropriation av fastigheter inom äldre stadsområden
avsedda för ombildning förekommer tvärtom regelmässigt en betydande
spännvidd mellan ortens pris och avkastningsvärdet, i synnerhet om detta
senare värde, som så ofta sker i expropriationsdomar, beräknas som ett
hypotetiskt avkastningsvärde vid nybyggnad, en värderingsprincip som över
huvud taget inte berörs av kommittén. Däremot omtalas ett s. k. marginalvärde,
varmed förstås det tilläggsvärde, som fastigheterna kan erhålla
genom själva regleringen.
Fastighetsnämnden i Stockholm anser att likvidvärderingens uppbyggnad
i nära överensstämmelse med ExL:s regler är ändamålsenlig men framhåller
att en viss försiktighet bör iakttas när jämförelser görs med praxis
B 392 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
vid expropriationsvärdering med hänsyn till olikheter i värderingssituationen.
Kommunal-tekniska föreningen framhåller att eftersom likvidvärderingen
i stort bygger på samma grunder som värdering vid expropriation kan det
ligga nära till hands att vid fastighetsreglering direkt acceptera den värderingspraxis,
som i vissa avseenden utbildats och kommer att utbildas vid
expropriation. Det bör därför uppmärksammas, att värderingssituationerna
inte stämmer helt överens. Skillnaden beror på att expropriation är ett
ensidigt tvångsvis avstående av mark, medan fastighetsreglering ofta bygger
på frivillig överenskommelse och i tvångsfallet i princip är ett ömsesidigt
avstående av mark. Det vid expropriation rådande förhållandet att den exproprierande
har bevisbördan angående värdet medför en tendens till relativt
höga löseskillingar. Vid fastighetsreglering skall däremot förrättningsmännen
bestämma värdet på fastighetsdelen så att detta varken kan anses
relativt högt eller relativt lågt.
Departementschefen. Kommitténs förslag till värderingssystem för fastighetsreglering
har fått ett övervägande gynnsamt mottagande av remissinstanserna
och synes mig väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
Utmärkande för fastighetsregleringen är att den innebär en ombildning
av fastigheter. Fastighet som får avstå mark skall i första hand kompenseras
med annan mark. Kontantlikvider, i synnerhet höga sådana, skall
om möjligt undvikas. Värderingssystemet måste vara konstruerat från
dessa utgångspunkter. Detta medför att värderingssystemet inte kan utformas
så, att det blir helt överensstämmande med de regler som gäller för
expropriation som ju utgör ett ensidigt tvångsförvärv av fast egendom.
Kommittén har emellertid strävat efter att utforma värderingsreglerna i så
nära anslutning till ExL:s regler som möjligt. Trots detta bär flera remissinstanser
kritiserat förslaget för dess bristande överensstämmelse med expropriationsförfarandet.
Jag återkommer senare till dessa synpunkter.
En särställning i värderingshänseende intar inlösenförfarandet. En närmare
anknytning till expropriationsreglerna synes mig bär möjlig. Värderingsförfarandet
vid inlösen kommer emellertid att behandlas i anslutning
till 8 kap. I det följande behandlas bara det allmänna värderingsförfarandet
vid fastighetsreglering.
Med hänsyn till den nära anknytningen mellan värderingsreglerna vid
fastighetsreglering och de bestämmelser som nu gäller enligt expropriationslagstiftningen
vill jag erinra om att en översyn av ExL f. n. pågår.
Man kan räkna med att ändringar i ExL kommer att genomföras innan
FBL träder i kraft. Jag vill därför förutskicka att vissa jämkningar av de
i remissprotokollet föreslagna värderings- och ersättningsreglerna kan bli
nödvändiga i samband med ändringar i ExL.
Värdering enligt reglerna i 5 kap. kan i princip ske för tre olika ändamål,
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 393
nämligen, dels till ledning för marktilldelningen (gradering), dels för att
bestämma ersättningar mellan sakägarna (likvidvärdering), dels för att
bestämma fastighetsregleringens inverkan på fastigheterna till ledning för
ersättning för personlig skada och för kostnadsfördelningen (båtnadsvärdering).
Gradering och likvidvärdering, bortsett från värdering av personlig skada,
sker som ägo- eller parcellvärdering, dvs. de särskilda områdena värderas
vart för sig utan anknytning till någon bestämd fastighet. Värdet är detsamma
för avträdare och tillträdare. Vid jämkning av likvidvärde enligt
11 § utgör emellertid hela fastigheten värderingsobjekt. Båtnadsvärderingen
hänför sig också till hela fastigheten och avser — schematiskt uttryckt
— värdeförändringar till följd av fastighetsregleringen utöver sådana
förändringar som föranleder likvid.
Skillnaden mellan gradering och likvidvärdering är att man vid graderingen
ser bort från vissa tillfälliga förhållanden, som inte anses böra påverka
tilldelningen, och att man i vissa fall lägger användningen för jordbruksändamål
till grund för värderingen även för mark som skall användas
för annat ändamål.
Huvudprinciperna för gradering och likvidvärdering är enligt kommitténs
förslag gemensamma och innebär följande. Markens värde skall bestämmas
med hänsyn särskilt till ortens pris och områdets avkastning. Värderingen
avser marken i obebyggt skick. Eftersom fastighetsreglering i princip innebär
ändring av befintliga fastigheter, bör i allmänhet s. k. marginalvärden
tillämpas. Bortsett från visst specialfall skall värderingen ske med beaktande
av områdets tjänlighet för det ändamål, vartill det lämpligen bör användas.
Grundregeln är alltså att ett område värderas med utgångspunkt från den
huvudanvändning -— jordbruk, skogsbruk, tätbebyggelse e. d. — som ger
området dess högsta värde.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att värdet för ett område
skall bestämmas med hänsyn särskilt till ortens pris och områdets avkastning
stämmer överens med värderingsregeln i 7 § ExL. Vid remissbehandlingen
har uttalats farhågor för att regeln kan befaras leda till en alltför
hög prisnivå. Det har också framhållits att värderingen bör ske i enlighet
med den värderingspraxis som tillämpas av lantbruksnämnderna och inte
enligt praxis i expropriationssammanhang.
Värderingen vid fastighetsreglering blir i betydande mån en förhandiingsfråga,
som kommer att ställa stora krav på förhandligsskicklighet hos
förrättningsmännen. Erfarenheterna av förrättningsmännens hittills bedrivna
verksamhet har i detta avseende varit mycket goda. I regel har överenskommelse
i grundläggande värderingsfrågor kunnat åstadkommas och
det torde höra till undantagen att tvister i värderingsfrågor förekommer.
Med hänsyn till de mycket skiftande förhållanden som förekommer i regleringssammanhang
torde det inte vara möjligt att genom mera detaljerade
B 394 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
regler binda fastighetsbildningsmyndigheterna i fråga om värderingen.
Detta gäller exempelvis valet av värdenivå som har samband med frågan
om vilket värdebegrepp, marknadsvärde eller avkastningsvärde, som bör
tillämpas. Några allmängiltiga riktlinjer för detta val kan inte lämnas.
Utvecklingen under senare år inom jordbruket och skogsbruket synes närmast
ha verkat i den riktningen att marknadsvärdet i sådana fall blivit
mera tillämpligt än vad tidigare varit fallet. Det ligger därför i sakens
natur att den värderingspraxis beträffande jordbruks- och skogsmark, som
tillämpas av lantbruksnämnderna, kan få stor betydelse för fastighetsbildningsmyndigheternas
värdering i den mån den slagit igenom i marknadspriser
och bytesvärden inom orten. Värderingen blir beroende av regleringens
innebörd och syfte. När det blir fråga om att i någon större omfattning
ersätta mark med pengar innefattar regleringen i realiteten en
försäljning, och det är för sådant fall naturligt att anknyta värderingen
väsentligen till marknadsvärdenivån. Det synes också mest naturligt att avkastningsförhållandena
mestadels får avgörande betydelse vid graderingen,
som endast syftar till att ge underlag för fastighetsplanen, medan marknadsvärdenivån
främst kommer in i bilden vid likvidvärderingen. Jämförelser
med värden som kan ha förekommit i expropriationssammanhang
bör givetvis göras också vid fastighetsregleringar men jag vill framhålla
att de med nödvändighet måste företas med stor försiktighet. Expropriationsvärdena
kan behöva korrigeras med hänsyn till olikheterna i värderingssituationerna
vid expropriation respektive fastighetsreglering. Olikheten
i värderingssituationen vid fastighetsreglering och expropriation kommer
främst till uttryck i fråga om det tillstånd hos värderingsobjektet som
värderingen bör återspegla. Med hänsyn till vinstfördelningssystemet vid
fastighetsreglering finns inte utrymme för att tillämpa de principer på vilka
8 § ExL vilar. Den officialprövning, som skall ske vid fastighetsreglering,
medger inte heller att den bevisbördeprincip tillämpas, som kommer till
användning i expropriationsmål.
Med hänsyn till det anförda måste man räkna med att värdering vid
fastighetsreglering ibland kan komma att leda till ett annat resultat än som
skulle vara fallet om expropriationsreglerna tillämpats. I allmänhet torde
någon befogad anmärkning mot detta förhållande inte kunna riktas. Avvikelser
som skulle kunna anses stötande torde alltid kunna undvikas
genom den utformning som värderingsreglerna för fastighetsreglering har
fått. Jag erinrar i detta sammanhang om de möjligheter till jämkning
som en tillämpning av 11 § erbjuder.
Vid remissbehandlingen har från olika håll riktats den anmärkningen
mot kommittéförslaget att värderingssystemet konstruerats närmast med
tanke på reglering för jordbruks- och skogsbruksförhållanden. Anmärkningen
är inte helt obefogad såtillvida som kommitténs motivering i hög
grad är inriktad på sådana förhållanden. Jag anser emellertid att det
B 395
Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969
föreslagna regelsystemet mycket väl kan tillämpas också beträffande tätortsförhållanden
men givtvis möter man där delvis speciella problem som
det kan vara av värde att belysa något närmare. Jag kommer därför att
gå in på vissa sådana frågor i samband med motiveringen till de skilda
paragraferna.
Ett särskilt värderingsförfarande ingår i den s. k. båtnadsberäkningen.
Denna beräkning skall enligt förslaget ligga till grund för kostnadsfördelningen
vid fastighetsreglering. De frågor som är förbundna därmed behandlas
närmare i motiveringen till 13 §.
I ett remissyttrande har det framhållits som en brist i förslaget att inte
lagtexten tar upp någon bestämmelse om fördelning av regleringsvinsten.
Det påpekas att i 8 § ExL finns en uttrycklig regel om vinst med anledning
av expropriation. Med hänsyn till de skiftande förutsättningarna i olika
fall som kommittén belyst anser jag inte att det är lämpligt att försöka
ställa upp en sådan bestämmelse. Det skulle av samma skäl också vara
svårt att utforma en sådan bestämmelse som dessutom inte skulle vara
väl förenlig med den systematik som är en följd av den av kommittén föreslagna
ordningen med indirekt vinstfördelning.
Departementsförslaget har alltså i sak utformats i nära anslutning till
vad kommittén har föreslagit. Bestämmelserna om gradering tas upp i 9 §.
Likvidvärderingen behandlas i 10 och 11 §§. Vissa bestämmelser om ersättning
för personlig skada finns i 12 §. I 13 § behandlas båtnadsvärderingen.
9 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser om fastställande av graderingsvärde.
Kommittén. Kommittén anser uppenbart att områdenas värde och alltså
inte bara deras produktionsförmåga bör tillmätas utslagsgivande betydelse
när man bestämmer grunden för den jämförelse, som måste kunna göras
mellan olika områden i samband med fastighetsreglering. Men kommittén
framhåller att det är tveksamt vad slags värde som här bör beaktas.
Närmast till hands kan synas vara att låta j ämförelsen avse det vid regleringen
aktuella värdet, bestämt med hänsyn till avkastningen eller ortens
pris eller båda dessa faktorer och utan beaktande av eventuella byggnader
och liknande anordningar. Detta värde skulle säkerligen ofta utgöra en
lämplig och rättvis grund för markfördelningen, och ett godtagande av det
skulle många gånger också få gynnsamma verkningar i förrättningstekniskt
avseende. Som närmare kommer att påvisas i det följande skulle emellertid
en sådan lösning i en del situationer kunna leda till resultat som inte är
godtagbara. Det är därför nödvändigt att som grundval för markfördelningen
anta ett värde, som visserligen i princip bör ansluta sig till det vid regle
-
B 396
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ringen aktuella värdet men som i vissa fall kan mer eller mindre avvika
därifrån utan att regleringsförfarandet därigenom tyngs. Kommittén har
valt att kalla detta särskilda värde för graderingsvärde. En sådan benämning
torde med tillräcklig tydlighet ange dess begränsade uppgift att tjänstgöra
som jämförelsetal vid det under fastighetsregleringen förekommande
bytet av olika områden.
Behovet av att låta graderingsvärdet avvika från det aktuella värdet framträder
i första hand beträffande skogsmark, som även i framtiden är avsedd
för skogsproduktion. Skogskapitalet utgörs ju av dels en mera varaktig
del, själva marken, dels en rörlig del, beståndskap italet, vars omfattning
varierar väsentligt under en produktionsperiod. Om det aktuella värdet,
som avser skogskapitalet i dess helhet, läggs till grund för markfördelningen,
kommer självfallet markkapital och beståndskapital att kunna bytas
mot varandra, vilket lätt ger upphov till avsevärda förskjutningar i fastighetsstorleken.
Från såväl allmän som enskild synpunkt är det angeläget
att sådana verkningar förebyggs. Detta sker lämpligast genom att graderingsvärdet
bestäms med bortseende från det faktiskt föreliggande värdet
av skogsbeståndet. På grund av de ändringar i skogsbeståndet som sker
även under själva regleringen är det också önskvärt att graderingsvärdet
inte omfattar det aktuella beståndsvärdet. Att låta graderingsvärdet motsvara
bara markvärdet skulle emellertid inte heller vara lämpligt. Också en
sådan lösning skulle kunna föranleda inte avsedda ändringar av fastighetsstorleken,
nämligen i sådana fall då ett skogsinnehav flyttas från ett
gott läge till ett dåligt eller från mark med god bonitet till mark med dålig
sådan eller vice versa. Eftersom med ett dåligt läge ofta följer en dålig
bonitet, torde det inte sällan förekomma att båda dessa faktorer ändras
på likartat sätt med en betydande ändring av fastighetsstorleken som följd.
För att undvika detta synes man i stället böra, ungefär på det sätt som f. n.
sker vid gradering av skogsmark, beakta värdet av marken jämte ett bestånd,
som med den föreliggande boniteten är av genomsnittsbeskaffenhet
enligt förhållandena i orten. Ett sådant normalskogsvärde är mera okänsligt
för läges- och bonitetsförändringar. Om graderingsvärdet fastställs i enlighet
därmed, uppkommer den ytterligare fördelen att avvikelserna från
det verkliga värdet vanligen blir något mindre än om graderingsvärdet begränsas
till att motsvara enbart markvärdet. Risken för betungande likvider
minskas härigenom. En bidragande orsak till kommitténs ställningstagande
är vidare den alt normalskogsvärdet numera utan svårighet torde kunna
framräknas ur markvärdet (se Svensk lantmäteritidskrift 1958 s. 412).
Graderingsvärden behöver f. ö. ingalunda alltid fastställas. Inte sällan torde
fastighetsplanen kunna utarbetas på grundval av det aktuella värdet och
ett särskilt graderingsförfarande kunna undvaras.
Enligt nuvarande graderingsregler skall gradtalet för en äga åsättas med
hänsyn till ägans naturliga beskaffenhet från jordbrukssynpunkt, och detta
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 397
gäller även om ägans värde för annat ändamål överstiger dess jordbruksvärde.
Endast för det fall att skifteslagets samtliga ägor har sådant övervärde
skall graderingen ske med hänsyn därtill. Syftet med denna anordning
har varit att skydda jordbruksfastigheterna mot sådana ändringar i
sammansättningen som kan inverka menligt på deras lämplighet. Enligt
kommitténs förslag torde behövligt skydd i detta avseende hädanefter erhållas
genom bestämmelsen med förbud mot minskning av fastighets lämplighet,
och det finns därför inte anledning att genom en allmän regel föreskriva
att graderingsvärdena skall på motsvarande sätt som i gällande rätt
bestämmas med hänsyn till ägornas användbarhet för jordbruk oavsett om
de bättre lämpar sig för annat ändamål. Emellertid skulle det i vissa situationer
onekligen kunna underlätta arbetet att uppnå tillfredsställande regleringsresultat,
om markfördelningen kunde genomföras med beaktande enbart
av de berörda ägornas jordbruksvärde och alltså utan hänsyn till eventuella
övervärden. Kommittén föreslår därför att avsteg skall få göras från
den annars gällande regeln att graderingsvärdena skall anpassas efter markens
användbarhet för det ändamål, vartill den lämpligen bör användas
och som vanligen torde leda till det högsta värdet. När regleringen till någon
del berör jordbruksfastighet, bör det sålunda vara medgivet att, om
särskilda skäl föranleder därtill, bestämma graderingsvärdena för all i
regleringen ingående mark efter användbarheten för jordbruksändamål.
Sådana särskilda skäl får anses föreligga, när ett önskvärt markbyte annars
inte skulle kunna genomföras och motsvarande fördel inte heller skulle
kunna vinnas på annat sätt utan att oskäliga kostnader uppkommer.
Graderingsvärdena har ju till uppgift att medverka till en sådan fördelning
av det fasta kapitalet som på längre sikt ter sig lämplig och rättvis,
och det kan med hänsyn därtill synas mest naturligt att tillfälliga förhållanden
inte tillåts inverka på värdena. Vid graderingen enligt gällande rätt
förhåller det sig också på grund av uttrycklig föreskrift på det sättet att
sådana omständigheter inte i något fall får beaktas. Det kan alltså synas
välmotiverat att i den nya lagstiftningen ta upp en regel med motsvarande
innehåll, men trots detta har kommittén inte velat framlägga förslag därom.
De tillfälliga omständigheternas inverkan på värdena torde nämligen vanligen
bli förhållandevis ringa, och i betraktande av de inte obetydliga avvikelser
från tidigare innehav som under alla förhållanden måste tillåtas
skulle en bindande regel i detta avseende inte bara komma att sakna egentlig
betydelse utan också kunna tvinga fram onödiga beräkningar. Vad som
nu sagts utesluter emellertid inte att det i enstaka fall kan vara berättigat
att grunda graderingsvärdena uteslutande på omständigheter som är av
bestående natur. Om det kan antas att vissa förhållanden kommer att
under själva regleringen undergå mera väsentliga ändringar så att en uppskattning
av dem på det stadium under regleringsarbetet, då graderingen
måste äga rum, inte skulle kunna utnyttjas för den vid regleringens avslu
-
B 398
Kungl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1969
tande nödvändiga likvidberäkningen, kan det tänkas vara mest ändamålsenligt
att låta graderingsvärdena avse de olika ägornas tillstånd och beskaffenhet
på lång sikt. Genom en särskild föreskrift bör därför fastslås att
förrättningsmännen får efter eget beprövande bestämma värdena med bortseende
från tillfälliga förhållanden.
Beträffande graderingsvärdena och normerna för deras fastställande bör
utöver vad här redan sagts samma principer gälla som skall tillämpas vid
beräkningen av det aktuella värdet till grund för likviderna. Genom att
graderingsvärdet på det sätt som här föreslagits kommer att nära anknytas
till likvidvärdet vinner man inte bara att likvider kan undvikas utan även
att de praktiska olägenheterna med ett särskilt värderingsförfarande för
markfördelningen vid sidan av likvidvärderingen motverkas. I den mån
särskilda graderingsvärden fastställs kommer nämligen det därvid nedlagda
arbetet att i stor utsträckning kunna mer eller mindre direkt utnyttjas
vid den slutliga ekonomiska uppgörelsen mellan sakägarna. I varje fall måste
de vid graderingsförfarandet insamlade uppgifterna om de olika ägornas
beskaffenhet på längre sikt kunna användas vid uträkning av likvidbeloppen.
Vad kommittén har anfört om graderingen äger tillämpning oberoende
av regleringsområdets närmare beskaffenhet och de berörda fastigheternas
ändamål. Att de anförda synpunkterna gäller vid reglering inom jordbrulcsoch
skogsbygder står utan vidare klart, men de synes vara tillämpliga också
när det är fråga om reglering inom områden som är avsedda för bebyggelse.
Beträffande reglering inom sådana områden får emellertid ytterligare framhållas,
att i den mån regleringsområdet är beväxt med skog, som inte lämpligen
bör finnas kvar efter områdets exploatering, det överflödiga skogsbeståndet
torde få anses som ett tillfälligt förhållande, som väl bör bli föremål
för likvidvärdering men inte nödvändigtvis påverka graderingen. Gränsdragningen
mellan överflödigt skogsbestånd och sådant som lämpligen räknas
in i tätbebyggelsevärdet synes inte medföra några principiella svårigheter.
En utstämpling av överskottet är ett sätt att i praktiken lösa problemet.
Vid iordningställandet av marken för bebyggelse kan det vidare i
vissa fall bli fråga om att skaffa bort grus eller matjord. Dessa tillgångar
kan ha ett påtagligt försäljningsvärde, som måste beaktas vid likvidvärderingen,
men de är också av sådan icke varaktig beskaffenhet att graderingen
bör verkställas med bortseende från dem.
En fråga som måste ägnas uppmärksamhet i detta sammanhang är den
huruvida kostnaderna för åtgärder, som kan behövas för att marken skall
kunna tas i anspråk för bebyggelse, bör beaktas vid graderingen. Härvid
åsyftas främst arbeten för förstärkning av undergrunden, exempelvis genom
pålning, samt sprängningsarbeten. Om åtgärder av detta slag är nödvändiga
— behovet av dem bestäms f. ö. inte bara av markens beskaffenhet utan
beror också av den avsedda bebyggelsens karaktär och möjligheterna att
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
B 399
med föreliggande planer anpassa bebyggelsen efter grundförhållandena —
sänker detta givetvis det aktuella markvärdet. Behovet av dessa åtgärder
får anses vara av tillfällig natur, och enligt den princip som fastslagits i det
föregående angående beaktande vid graderingen av tillfälliga förhållanden
skall det alltid bero på förrättningsmännens prövning i det särskilda fallet
om kostnaderna för åtgärderna skall få inverka på graderingsvärdena eller
inte. Mot en sådan lösning kan visserligen invändas, att dessa kostnader
till skillnad från andra tillfälliga omständigheter kan bli av verklig betydelse
för graderingsresultatet och att i lagen därför bör närmare regleras
vilken hänsyn som skall tas till dem. Eftersom det emellertid inte är möjligt
att ställa upp en allmängiltig regel i detta avseende och de mest rimliga
resultaten torde erhållas genom att låta förrättningsmännen i varje enskilt
fall avgöra i vad mån dessa kostnader bör beaktas vid graderingen,
föreslås inte någon särbestämmelse angående dessa tillfälliga förhållanden.
Som en riktpunkt för förrättningsmännens bedömning bör bl. a. och kanske
främst gälla att höga likvider skall undvikas, om det är möjligt utan
att icke önskvärda storleksförändringar uppkommer. Vad som nu sagts
om de extraordinära grundläggningskostnaderna torde i huvudsak vara
tillämpligt också beträffande gatubyggnadskostnader och gatumarksersätiningar,
som ägare av viss mark kan vara pliktig att utge, samt anslutningsavgifter
enligt 1955 års lagstiftning om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
I första stycket av kommittéförslaget tas upp en bestämmelse om att
graderingsvärden skall fastställas i den utsträckning det finnes nödigt för
regleringens genomförande. Bestämmelsen har till syfte att fastslå den
för det praktiska regleringsarbetet högst väsentliga principen att graderingen
inte är ett obligatoriskt förfarande utan skall tillgripas bara när det
behövs som hjälpmedel antingen vid utförandet av planläggningen eller
vid kontroll att denna inte skett i strid med 8 §. Det är önskvärt att regleringsförrättningarna
inte genomgående tyngs av en särskild värdering bara
för markfördelningen. De tämligen fria regler som föreslås rörande markfördelningen
har också till ändamål bl. a. att underlätta ett förfarande utan
sådan värdering.
I andra stycket anges grunderna för graderingen, som utförs på det sättet
att graderingsvärden åsätts de olika ägorna. De här meddelade bestämmelserna
kommer på grund av den i 10 § intagna hänvisningen att i stor
utsträckning bli tillämpliga också vid likvidvärderingen. Bestämmelserna
grundar sig dels på de allmänna övervägandena rörande bestämmandet av
ett områdes värde, dels på vad som anförts om graderingsvärdet som ett
långsiktigt normalvärde och om principerna för dess fastställande. Föreskriften
att områdets beskaffenhet i obebyggt skick skall beaktas innebär,
att värdet av byggnad, som kan finnas på området, inte skall räknas in i
B 400
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
områdets värde, men den får inte föranleda att för jordbruksändamål avsett
område skall vid värderingen anses höra till fastighet, som saknar för
jordbruksdriften behövliga byggnader.
Lagtexten lämnar ingen ledning för bedömning av vilka ägor som skall
värderas för sig. Enligt kommitténs mening är denna fråga av betydelse
bara för förrättningsmetodiken. Den bör därför inte regleras i själva lagen.
Genom bestämmelsen i tredje stycket fastslås att i de säkerligen inte alltför
vanliga fall, när uppgift om graderingsvärdet för en fastighet behövs,
detta framräknas med ledning av de särskilda graderingsvärdena för den
mark som hör till fastigheten eller vari fastigheten äger del. En formlig
gradering av all denna mark bör inte alltid krävas, och bestämmelsens utformning
ger en viss antydan härom. Beträffande sådana områden som inte
går i byte eller annars inte berörs av regleringen bör det uppenbarligen
vara tillräckligt med en överslagsmässig uppskattning av värdet. Något
behov av att vid bestämmandet av fastighets graderingsvärde särskilt beakta
förekomsten av servitut föreligger i allmänhet inte. Vid genomförande av
sådan regleringsåtgärd beträffande skogsfångs- och betesservitut som motsvarar
nuvarande servitutsutbrytning och som regleras närmare i 7:9—11,
i kommittéförslaget måste emellertid en viss justering av servitutsfastigheternas
graderingsvärden före regleringen kunna ske. Annars skulle de i
8 § föreskrivna begränsningarna av möjligheterna att ändra fastighets storlek
kunna medföra att servitutsåtgärden hindrades eller i varje fall att
markvederlag med anledning av åtgärden inte skulle kunna utgå i den omfattning
som lämpligen bör ske. Med anledning härav har i detta stycke den
ytterligare föreskriften meddelats att, när det är fråga om upphävande av
servitut angående skogsfång eller bete, fastighets graderingsvärde skall
jämkas med hänsyn till den rätt till markvederlag som kan föreligga enligt
reglerna i 7 kap.
Remissyttrandena. Det av kommittén föreslagna graderingsförfarandet har
i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Lantbruksnämnden
i Norrbottens län anser dock att bestämmelserna bör utformas så att fastighetsreglering
kan genomföras utan graderingsförfarande. Detta är enligt
nämndens mening möjligt om förrättningsmännen utnyttjar lantbruksnämndernas
kännedom om markvärden och erfarenhet av värderingsverksamhet.
Nämnden framhåller att ett slopande av graderingen kan få praktisk
betydelse inte bara med tanke på tidsvinst och kostnader utan också
med avseende på insatsen av statligt stöd.
Sparbanksföreningen befarar att det föreslagna graderingsförfarandet kan
medföra stora bedömningssvårigheter för förrättningsmännen med risk för
att kreditgivarnas intressen kommer i trångmål. Åsättande av graderingsvärden
torde i praktiken kunna ske efter beräkningar som ofta inte är alltför
tidsödande och detta innebär enligt föreningens mening väsentliga tids
-
Kuiigl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 401
vinster jämfört med nuvarande graderingsförfarande. Föreningen anser
att det förhållandet att gradering inte är obligatoriskt kan tänkas inverka
menligt på kreditintressena.
Fastighetsägareförbundet framhåller att den av kommittén föreslagna
definitionen på begreppet graderingsvärde synes ha tillkommit mot bakgrunden
av endast förhållanden vid fastighetsbildning för jordbruksändamål.
Tillämpad inom tätbebyggt område, exempelvis stadsplanelagt område
— där helt andra faktorer såsom områdets läge, användningssätt och detaljplanens
innehåll i första hand bestämmer markens värde — kan tilldelningsvärderingen
leda till felaktiga resultat. Vid tilldelningsvärdering
inom tomtindelat område korsas de föreslagna reglerna om tilldelningsvärden
bl. a. av den princip, som kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1953 s. 25,
nämligen att alla delar av tomten har samma värde. Föreskrifterna i 162 §
BL — att värdet på marken inom planlagt område skall bestämmas med
hänsyn till det värde marken vid tiden för byggnadslagens ikraftträdande
ansågs ha enligt dittills tillämpade grunder —• bar inte heller beaktats.
Kommitténs regler om tilldelningsvärdering blir ofullständiga och oklara
så länge graderingsvärdet inte definieras med beaktande av dessa förhållanden
och övriga faktorer, som har inflytande på tätortsvärdet.
Departementschefen. Denna paragraf tar i likhet med kommittéförslaget
upp regler om fastställande av graderingsvärden. Graderingsvärderingen
skall vara ett hjälpmedel vid utförandet av planläggningen eller vid kontroll
att denna inte skett i strid med 8 §. Graderingen har inte utformats
som ett obligatoriskt element i regleringsförfarandet utan skall tillgripas
bara i den utsträckning som är nödvändig. Graderingen har sålunda omedelbar
betydelse främst för fastighetsplanens upprättande och genomförande.
Om regleringen gäller ett område för vilket en för byggnadsverksamheten
hindrande plan fastställts, är i allmänhet fastighetsplaneringen
bunden. Detta gäller framför allt när tomtindelning har fastställts. Vid
sådan reglering som avser genomförande av fastställd tomtindelning kan
gradering därför regelmässigt underlåtas. Också fastighetsreglering inom
områden med byggnadsplan eller med stadsplan utan tomtindelning lär i
allmänhet kunna genomföras utan gradering. Om marköverföringen kan
genomföras på olika sätt, kan det dock bli nödvändigt att företa graderingsvärdering''.
Sparbanksföreningen har uttalat farhågor för att graderingsreglerna i
vissa hänseenden kan inverka menligt på kreditintressena framför allt därigenom
att gradering inte skall vara obligatorisk. För egen del anser jag
att det skulle avsevärt tynga förrättningsförfarandet om gradering gjordes
obligatorisk vid alla regleringar. Regeln om att gradering skall ske i den
utsträckning som är nödvändig får givetvis förstås så, att fastighetsbildningsmyndigheten
måste ägna särskild uppmärksamhet åt panträttsha26
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 402
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
varnas intresse. En gradering kan sålunda vara påkallad för att utröna
om bestämmelserna i 18 § skall äga tillämpning. Den omständigheten att
panthavare inte är sakägare vid förrättningen utgör givetvis särskild anledning
för fastighetsbildningsmyndigheten att i alla avseenden vara uppmärksamma
på att kreditsäkerheten inte sätts i fara. Med en sådan tilllämpning
av graderingsbestännnelserna anser jag inte att dessa behöver
medföra några menliga konsekvenser för panthavarna. Jag vill dock i detta
sammanhang erinra om att kreditgivares intresse av att befintlig bebyggelse
inte onödigtvis skall frångå den intecknade fastigheten beaktas på
annat sätt än genom de bestämmelser som anknyter till gradering.
Fastighetsägareförbundet har i sitt remissyttrande uttalat att de av
kommittén föreslagna reglerna för graderingen kan befaras leda till felaktiga
resultat vid tillämpning inom tätbebyggda områden. Förbundet framhåller
att inom sådana områden bestäms markens värde av delvis andra
faktorer än beträffande jordbruksområden. Detta är naturligtvis riktigt.
Som jag förut framhållit kommer graderingsvärdering endast sällan till
användning inom tätbebyggelseområden. Vad angår de värderingsregler enligt
byggnadslagstiftningen som omnämnts i förbundets yttrande förhåller
det sig så, att man med graderingen liksom vid likvidvärderingen givetvis
måste beakta de principer som gäller enligt byggnadslagstiftningen i
den mån dessa inte står i strid med uttryckliga bestämmelser i FBL. Värdet
av marken bestäms ju ytterst av det sätt varpå den kan utnyttjas och
beror därför av de befogenheter med avseende å marken som tillkommer
ägaren. Värdering av mark som ingår i regleringen måste också ske med
beaktande av de befogenheter som enligt gällande lagstiftning tillkommer
ägaren. Omfattningen av dessa befogenheter anges i ett flertal lagar, bl. a.
BL. De begränsningar av markägarens rätt att utnyttja marken, som BL
innehåller, skall iakttas också vid tillämpning av FBL. Även bestämmelsen
i 162 § BL som reglerar de övergångsspörsmål i fråga om lösnings- och ersättningsskyldighet
för mark, som uppkommer till följd av de genom BL
införda nya grunderna för lösnings- och ersättningsskyldighet, kan ibland
behöva beaktas. 162 § BL torde emellertid numera ha bara ringa praktisk
betydelse.
Det sakliga innehållet i departementsförslaget stämmer helt överens med
kommitténs förslag. I redaktionellt hänseende har den ändringen vidtagits
att andra stycket i kommittéförslaget har uppdelats i två stycken. I andra
stycket av departementsförslaget anges de grunder för värderingen som
är gemensamma för gradering och likvidvärdering. Där föreskrivs sålunda
att graderingsvärdet skall bestämmas med hänsyn särskilt till ortens pris
och områdets avkastning.
I departementsförslagets tredje stycke tas upp de särskilda bestämmelser
som skall gälla för graderingsvärderingen. Där föreskrivs sålunda att graderingen
skall avse områdets beskaffenhet i obebyggt skick. Vidare anges
B 403
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
vilken markanvändning som skall beaktas vid graderingen. Slutligen återfinns
här kommittéförslagets regel om de långsiktiga värdena och den
speciella skogsvärderingsregeln.
Fjärde stycket av paragrafen motsvarar tredje stycket första punkten i
kommittéförslaget. Till den i andra punkten behandlade jämkningsregeln
återkommer jag i samband med följ dlagstiftningen.
10 §.
Paragrafen innehåller huvudbestämmelserna om den allmänna likviden
vid fastighetsreglering.
Kommittén. I första stycket av paragrafen anges till en början att skillnaden
i värde mellan å ena sidan den mark och de andelar i samfälld
mark som fastighet erhåller vid regleringen och å andra sidan vad
fastigheten avstår skall utjämnas genom ersättning i pengar. Eftersom
ersättning i anledning av inlösen bör bestämmas för sig enligt reglerna i
8 kap. skall vid beräkningen av värdeskillnaden hänsyn inte tas till vad
som inlöses. Att den här angivna likvidregeln skall tillämpas även när området
för samfälld ägolott ändras genom regleringen, har inte ansetts behöva
uttryckligen framhävas i lagtexten. Kommittén påpekar emellertid
att en viss inskränkning härvid gäller. Ersättning med anledning av sådan
ändring skall nämligen i vissa fall utgå endast när yrkande därom framställs
(6: 9 i kommittéförslaget). Rätten att uppbära ersättning liksom skyldigheten
att utge sådan måste, om samfälld ägolott berörs, hänföras till
de delägande fastigheterna och fördelas mellan dem efter deras andelar i
ägolotten. Finns särskild styrelse eller förvaltare för ägolotten, bör dock i
vissa fall ett enklare förfarande kunna tillämpas (se 17 §).
De nu behandlade bestämmelserna avser endast förändringar beträffande
fastigheternas omfattning på marken och deras rätt i samfälld mark. En
fastighetsreglering kan också medföra att servitutsförhållandena ändras.
Även sådana åtgärder måste självfallet kunna ge upphov till likvider. Om
regleringen innebär att servitut instiftas, ändras eller upphävs, måste sålunda
en ekonomisk uppgörelse mellan den härskande och den tjänande
fastigheten komma till stånd. Med hänsyn till att denna uppgörelse bör
grundas på samma principer som likvidberäkningen vid andra former av
fastighetsreglering och till att servitutsåtgärderna dessutom ofta kommer
att ingå som ett led i en mera allmän omreglering, varvid en gemensam
uppgörelse bör äga rum, bör den behövliga lagregeln enligt kommitténs mening
meddelas i detta sammanhang och alltså inte i 7 kap. I första stycket
har därför tagits upp en bestämmelse som innebär att också sådan värdeförändring
som föranleds av att regleringen innefattar servitutsåtgärd skall
utjämnas genom ersättning i pengar enligt vad som annars skall ske vid
fastighetsreglering. Med servitutsåtgärd avses här inte upphävande av ser
-
B 404
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
vitut med anledning av inlösen. Om inlösen får till följd att servitutsrättighet
avstås, skall ersättning för servitutet bestämmas enligt 8 kap.
Även om möjligheterna att till annan fastighet föra över mark på vilken
byggnad finns är hårt beskurna enligt 7 §, kan dock — som framgår av undantagsreglerna
i paragrafens sista stycke — sådan överföring äga rum i
en del fall med påföljd att byggnaden tillfaller ägaren av den fastighet till
vilken marken förs över. Med det värderingssystem som skall tillämpas
enligt bestämmelserna i andra stycket av detta lagrum kan likvidvärderingen
av marken inte ske med beaktande av byggnadens värde och ibland
inte heller av värdet på annan anläggning som omfattas av överföringsåtgärden.
Kommittén har därför funnit nödvändigt att i första stycket särskilt
föreskriva att även värdeförändring, som föranleds av att byggnad
eller annan anläggning genom regleringen går över i annans ägo utan att
inlösen därav äger rum, skall ersättas i överensstämmelse med huvudregeln
i samma stycke. Detta innebär att ersättning kommer att tillgodoräknas
den som avträder byggnaden eller anläggningen oavsett om han tillika varit
ägare till marken. Regleringslikviden kan alltså i detta fall utgå till annan
än fastighetsägare. Regeln gäller bara ersättning med anledning av att byggnaden
eller anläggningen byter ägare. Uppkommer genom åtgärden personlig
skada för avträdaren, kan under vissa förutsättningar särskild ersättning
därför tillerkännas honom enligt 12 §.
Kommittéförslaget innebär att till stor del samma principer skall gälla
för likvidvärderingen och för graderingsförfarandet. Med hänsyn till detta
samband har bestämmelserna i andra stycket om likvidvärderingen ansetts
böra utformas som en allmän hänvisning till de i 9 § angivna grunderna
för graderingsförfarandet jämte särskilda förbehåll i de avseenden, där graderingen
kan föranleda avvikelse från det aktuella värdet. I detta sammanhang
är det av intresse att sakägare enligt 30 § kan ha rätt att i viss utsträckning
efter regleringen tillgodogöra sig gröda på mark, som han avträtt.
Värderingen skall givetvis inte omfatta vad som sålunda inte går i
byte. Hänvisningen till 9 § innebär inte att likvidvärderingen skall vara i
något hänseende bunden av den gradering som kan ha förekommit, men
självfallet bör de för graderingen insamlade uppgifterna i möjligaste mån
utnyttjas. Om sakägarna träffar överenskommelse om likvidbeloppen, bör
på grund av bestämmelserna i 18 § särskild likvidvärdering som regel kunna
undvikas.
De i andra stycket meddelade bestämmelserna gäller inte bara fall, då
marköverföring äger rum, utan skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
även vid överföring av andelar i samfälld ägolott och då värdeförändringar
med anledning av servitutsåtgärder och med sådana åtgärder
ev. förbundna ingrepp i befintlig bebyggelse skall bestämmas. Beträffande
den värdering som fordras när regleringen får till följd att byggnad
övergår i annans ägo meddelas inte heller särskilda regler. I denna fråga
B 405
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
är emellertid att märka att värdet av en byggnad, som är avsedd att behållas,
och värdet av den mark på vilken byggnaden står är beroende av
varandra i det fall att byggnaden och marken är förenade i samme ägares
hand. Principiellt torde därför värderingen av byggnad i allmänhet böra
utföras så att dess värde sammanlagt med markens likvidvärde kommer
att stämma överens med det värde som skulle ha åsatts vid värdering av
marken i bebyggt skick.
Vad som i det föregående har sagts om principerna för den allmänna likvidvärderingen
bör även i övrigt vinna motsvarande tillämpning för värdering
av byggnad. I allmänhet torde överförandet av en byggnad från en
fastighet till en annan föranleda vinst för de av regleringen berörda fastigheterna.
Denna vinst behöver inte nödvändigtvis vara lokaliserad till själva
byggnaden eller marken under den utan kan också vara betingad exempelvis
av att större arronderingsförbättringar erhålls inom regleringsområdet
än som annars varit möjligt. I de fall en överförd byggnad har ett högre
värde för tillträdaren än för avträdaren, torde det ofta vara lämpligt att
värdet av byggnaden bestäms till sådant belopp mellan värdet för tillträdaren
och värdet för avträdaren att en skälig fördelning av den genom överföringen
uppkommande vinsten erhålls. Skulle värdet för tillträdaren i stället
vara lägre än för avträdaren, något som med hänsyn till vad som nyss framhållits
i och för sig inte är helt uteslutet, är vinsten av överföringen uppenbarligen
lokaliserad till andra delar av regleringsområdet. Oavsett om värdet
på byggnaden i sådant fall åsätts med hänsyn till avträdarens eller tillträdarens
situation eller bestäms på annat sätt kan risken för att någon
sakägare kommer att förorsakas förlust som inte upphävs av motsvarande
fördelar undvikas genom de jämkningsmöjligheter i fråga om slutresultatet
som föreligger enligt 11 §.
Vad kommittén har anfört om byggnad bör i princip gälla också andra
anläggningar. Dessa kan emellertid vara av högst skiftande slag, och i fråga
om vissa av dem lär det ibland knappast vara möjligt att bestämma ett
fristående värde. Anläggningarna kan däremot mycket väl inverka på värdet
av den mark, för vilken de är avsedda. På grund härav och eftersom
den allmänna regeln om likvidvärderingen i vad avser mark väl innebär
att ett områdes likvidvärde skall avse området i obebyggt skick men inte
hindrar att man vid värdets bestämmande tar hänsyn till en på området
befintlig anläggning, som inte är att hänföra till byggnad, bör särskilt likvidvärde
för en anläggning som byter ägare åsättas endast om anläggningen
inte beaktas vid värderingen av marken.
Remissyttrandena. Några remissinstanser önskar en mera ingående behandling
av de speciella frågor som uppkommer inom tätbebyggt område
vid likvidvärdets bestämmande när värdestegring inträder under fastighetsregleringens
gång. Bland dessa remissinstanser är fastighetsnämnden i
B 406
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Stockholm som framhåller att förrättningsmännen får alltför knapphändig
ledning av de jämförelser som ev. kan göras med de av kommittén så fullständigt
behandlade landsbygdsförhållandena.
Kommunal-tekniska föreningen tar upp vissa frågor som hänger samman
med likvidvärderingen vid genomförande av tomtindelning. För att ett tomtindelningsförslag
skall vara ekonomiskt genomförbart i saneringsfall fordras
att summan av de ingående fastigheternas och fastighetsdelarnas värden
enligt gällande utnyttjandemöjlighet understiger värdet av de administrativa
tomterna i tomtindelningsförslaget i avröjt skick och minskat med
kostnaderna för ev. evakuering, rivning och extraordinär grundläggning.
De enskilda fastigheternas och fastighetsdelarnas värden före den nya
tomtindelningen kan emellertid ligga både över och under medelvärdet för
de olika administrativa tomterna. Vid värdering i samband med fastighetsreglering
för genomförande av ny tomtindelning måste således likvidvärdet
på de skilda tomtdelarna bestämmas mot bakgrund av deras värde före
och efter ny tomtindelning så att man får en skälig vinstfördelning. Kostnaderna
för evakuering, rivning och extraordinär grundläggning måste uppskattas
och fördelas, varvid i synnerhet evakueringskostnaderna är svårbestämda.
Värderingen skall även beakta ev. gatukostnader och anslutningsavgifter
m. in. Dessa problem har inte berörts i någon nämnvärd utsträckning
av kommittén utan man får dra erforderliga slutsatser med ledning
av de utförliga kommentarer, som lämnats för landsbygdsförhållanden.
Detta torde inte vara till fyllest och kan i vissa fall bli vilseledande. När
kommittén talar om att ett markområde, som inte kan nyttjas fristående,
vanligen skall åsättas ett marginalvärde, får detta vidare inte tolkas så
att man vid beräkning av marginalvärden i stad bör utgå från s. k. kompletteringsköp.
Priser i samband med dylika köp grundar sig visserligen
på en form av marginalvärdering men under hänsynstagande till sådana
speciella omständigheter, som inte bör beaktas vid fastighetsreglering.
Fastighetsägareförbundet framhåller att likvidvärdet på ägolotterna eller
tomtdelarna måste bestämmas med hänsyn till uppkomna kostnader för
rivning, extraordinära kostnader för grundläggning och evakueringskostnader.
I vissa situationer kan man behöva ta hänsyn till gatubyggnadskostnader,
anslutningsavgifter m. m. Förbundet anser det vara en brist i förslaget
att dessa problem inte berörts.
Departementschefen. Bestämmelserna i denna paragraf har utformats på
grundval av övervägandena i inledningen till förevarande avsnitt. Departementsförslaget
överensstämmer i sak med kommitténs förslag.
I första stycket behandlas själva likvidregeln, som innebär att skillnaden
i värde mellan vad fastighet avstår och vad den erhåller vid regleringen
skall utjämnas genom ersättning i pengar. Denna skillnad utgör ju kapitalöverflyttning
och sådan skall ersättas till fullo.
B 407
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
För att bestämma kapitalöverflyttningens storlek måste de områden som
ingår i regleringen värderas. Reglerna därom tas npp i paragrafens andra
stycke. Principerna för likvidvärderingen är i vissa avseenden desamma
som för graderingsförfarandet. Betydelsefulla skillnader föreligger emellertid.
Likvidvärderingen skall alltid ske med hänsyn till det aktuella värdet
medan vid graderingen avvikelser därifrån skall ske i vissa avseenden.
Dessa avvikelser har i kommittéförslaget tagits upp i de tre sista punkterna
av 9 § andra stycket. Som jag anfört i anslutning till 9 § har jag ansett det
lämpligt att i dcpartementsförslaget redigera lagtexten så, att de för gradering
och likvidvärdering gemensamma reglerna tas upp i ett särskilt
stycke. Hänvisningen i förevarande paragraf gäller därför bara regeln i 9 §
andra stycket om att värderingen skall ske med hänsyn särskilt till ortens
pris och värderingsobjektets avkastning. Graderingen skall enligt en uttrycklig
bestämmelse alltid avse marken i obebyggt skick. Vid likvidvärderingen
skall emellertid grundregeln om ortens pris och objektets avkastning
givetvis gälla också i fråga om byggnad och annan anläggning.
Andra punkten i andra stycket avviker i departementsförslaget delvis från
kommitténs förslag. Det sakliga innehållet är dock väsentligen detsamma.
I överensstämmelse med kommitténs förslag föreskrivs sålunda att vid likvidvärderingen
skall tas hänsyn till egendomens användning för det ändamål
som lämpligen kan komma i fråga och föranleder det högsta värdet.
Vidare anges att värderingen skall avse de förhållanden som råder vid
tillträdet. Den sistnämnda bestämmelsen har allmän giltighet. Det synes
därför onödigt att i lagtexten särskilt ange att likvidvärderingen i motsats
till graderingsvärderingen skall gälla det vid tillträdet befintliga skogsbeståndet.
Efter dessa allmänna uttalanden angående likvidvärderingen vill jag något
beröra vissa speciella problem med anknytning till gradering och likvidvärdering
av mark inom tätbebyggelseområden.
Som förut har framhållits består skillnaden mellan graderingsvärde och
likvidvärde främst däri, att man vid bestämmande av graderingsvärdet
får se bort från tillfälliga förhållanden. Vid jordbruksförhållanden graderas
t. ex. skogsmarken som om den vore bevuxen med sådan skog, som
i betraktande av den föreliggande godhetsgraden hos marken är av genomsnittsbeskaffenhet
enligt förhållandena i orten. Man bortser således från
det faktiska skogsbeståndets beskaffenhet. På samma sätt får vid gradering
av åkerjorden bortses från de tillfälliga hävdeförhållandena. De tillfälliga
förhållandena kommer emellertid att bli beaktade vid likvidvärderingen.
Vid värdering av mark som är avsedd för tätbebyggelse kan vissa faktorer
urskiljas som konstituerar olikheter mellan graderingsvärde och likvidvärde.
Detta gäller till en början i fråga om vissa mervärden som ett
område kan ha utöver dess lämplighet för tätbebyggelse. Kommittén har
B 408
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
som exempel härpå anfört överflödiga skogsbestånd samt grus- och matj
ordsförekomster.
Kommittén har fäst uppmärksamheten också på vissa andra faktorer
som kan föranleda skiljaktigheter i värderingshänseende, nämligen sådana
förhållanden som förorsakar kostnader för att marken skall kunna tas i
anspråk för bebyggelse. De kostnader det här gäller är främst grundförstärkningskostnader,
gatubyggnadskostnader, gatumarksersättning, anslutningsavgifter
samt rivnings- och evakueringskostnader. Sådana kostnader
kan föranleda tillfälliga avvikelser från tätbebyggelsevärdet på exploateringsfär
dig mark och skall beaktas vid likvidvärderingen. Om de skall beaktas
också vid graderingen blir beroende av hur graderingsnivån valts.
Många gånger torde det, bl. a. för att undvika dubbelarbete, vara lämpligt
att liksom vid likvidvärderingen utgå från det aktuella värdet. Motsatsen
kan emellertid också komma i fråga. När förutsättningarna för tätbebyggelse
är mycket olika inom regleringsområdet, synes det exempelvis vara lämpligast
att graderingen avser fullt exploateringsfärdig och från byggnadskostnadssynpunkt
ordinär mark. I de fall då huvuddelen av marken på ett
likartat sätt avviker från ett sådant tillstånd, synes återigen inte några hinder
möta att fastighetsbildningsmyndigheten graderar marken i det aktuella
tillståndet.
Tätbebyggelsevärdena inom ett område beror i första hand av hur detaljplanen
för området är utformad. Det är därför naturligt att betrakta
saken så, att marken tagit åt sig huvuddelen av det av detaljplanen betingade
tätbebyggelsevärdet redan i och med planläggningen. Denna utgörs ju
inom stadsplanelagt område i allmänhet av en självständig åtgärd, tomtindelningen.
Har tomtindelning ägt rum, utgör den efterföljande fastighetsregleringttn
bara ett rättsligt genomförande av tomtindelningen, som
knappast påverkar värdet av de enskilda fastigheterna. Eftersom
värdet på marken sålunda huvudsakligen konstitueras genom planens
utformning, kommer likvidvärdet vid reglering av tomtindelad mark i
allmänhet att nära ansluta till värdet på marken efter regleringen.
Ibland kommer den slutliga detaljplaneringen att ske inom
fastighetsregleringens ram. Detta är fallet då tomtindelning inte
ägt rum inom stadsplanelagt område samt när det är fråga om
område med byggnadsplan. Visserligen förhåller det sig så, att det är stadsplanen
som konstituerar markvärdet, eftersom stadsplanen anger bebyggelserätten.
Sedan planen fastställts torde värdenivån i största utsträckning
ansluta sig till den optimala tomtindelning som planförfattaren förutsatt.
Vissa värdebestämmande faktorer kan emellertid påverkas av regleringen
och bli beroende av hur denna genomförs. Kommunal-tekniska föreningen
har i sitt yttrande berört detta spörsmål och framhållit att vinst kan uppkomma
till följd av att en ökad grad av ändamålsenlighet ernås genom att
de nya fastigheterna öppnar möjlighet till bättre planlösningar för bebyg
-
B 409
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
gelsen. Jag delar föreningens uppfattning att en sådan Adnst bör fördelas
mellan avträdaren och tillträdaren på ett sådant sätt att också avträdaren
får en skälig del av denna vinst. Såsom jag förut har framhållit är avträdaren
vid fastighetsreglering principiellt berättigad till del i regleringsvinsten.
Huvuddelen av vinsten inom bebyggelseområden kommer i allmänhet
att beaktas redan vid likvidvärderingen. Att förlägga någon större del av
vinstfördelningen till kostnadsfördelningen vid reglering inom bebyggelseområden
kan knappast komma i fråga, eftersom kostnadsbeloppen i regel
är så obetydliga att de inte ger utrymme för en rättvis vinstfördelning.
Innebörden av sista stycket andra meningen i paragrafen är att man vid
likvidvärderingen alltid skall ta hänsyn till det ändamål vartill fastigheten
lämpligen används och som därigenom föranleder det högsta värdet.
11 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser om jämkning av likvider.
Kommittén. Med hänsyn till den ekonomiska mekanism som kommittén
funnit böra väljas har den allmänna likvidvärderingen enligt 10 § utformats
som en ägovärdering, där varje äga åsätts ett värde som är lika för avträdare
och tillträdare av marken. Också värderingen av byggnad avses följa
samma princip. Denna metod kan i allmänhet ge en önskvärd fördelning av
regleringsvinsten, men i vissa fall, särskilt vid s. k. sned skiftesläggning,
kan mindre tillfredsställande resultat någon gång uppkomma. Genom att
vid sidan av den allmänna regleringslikviden inrätta en särskild likvid,
som skulle användas vid sned skiftesläggning och i liknande situationer,
skulle man kunna undvika dessa olägenheter. Tanken på en sådan likvid
har kommittén dock avvisat. Samtidigt har det emellertid stått fullt klart
att fastighetsägarna måste få betryggande garantier mot förlust genom en
sned skiftesläggning eller eljest till följd av det sätt varpå regi eringen genomförs.
Av denna anledning men också av andra skäl behöver man i vissa begränsade
fall kunna jämka det resultat som den allmänna regleringslikviden
enligt 10 § leder till.
Bestämmelserna i första stycket första punkten avser det fall att en ekonomisk
uppgörelse enbart på grundval av 10 § skulle medföra formlig förlust
för någon sakägare i hans egenskap av ägare till viss fastighet. Sådan förlust
kan komma till uttryck på olika sätt, nämligen dels genom att fastigheten
undergår värdeminskning utan att ägaren ens efter särskilt yrkande kan få
ersättning därför enligt annat lagrum, dels genom att ägaren, i det fall att
fastigheten blir förstärkt och därigenom stiger i värde, får utge ersättning
för tillskottsj orden eller annan likvid med belopp, som överstiger den faktiska
värdestegringen. Förluster av dessa slag kan uppkomma inte bara
som en följd av sned skiftesläggning utan också i andra fall, där fastighet
genom en reglering eller genom därmed sammanhängande arbeten lider
B 410
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
men i något hänseende, som inte kan beaktas vid bestämmandet av övriga
likvider. Som exempel kan nämnas att fastigheten genom regleringen får
sådan ändrad storlek och utformning att därtill hörande byggnad blir överflödig
och fastigheten till följd därav undergår en värdeminskning. Att
märka är att skada av personlig art inte skall beaktas i detta sammanhang.
Frågan i vad mån sådan skada skall gottgöras regleras i 12 §.
Den särskilda anordning som föreslås för att förlust av nu angiven beskaffenhet
skall undvikas innebär att resultatet av den ekonomiska uppgörelsen
enligt 10 § jämkas i behövlig omfattning eller, som det uttryckts i lagtexten,
på det sätt som behövs till förhindrande av förlusten och i övrigt finnes
skäligt. Det ersättningsbelopp som enligt 10 § tillgodoräknas fastighetsägaren
skall följaktligen höjas just så mycket att förlusten blir täckt. Samtidigt
måste emellertid belopp som påförts andra fastighetsägare med anledning
av vad de mottagit vid regleringen i motsvarande mån höjas så att
summan av de ersättningar som de olika sakägarna har att fordra helt
stämmer överens med summan av vad som skall utges. Enligt den förordade
lösningen skall sistnämnda höjning verkställas på grundval av en skälighetsbedömning.
Det lämpligaste resultatet härvid torde nås, om den eller de
fastigheter som haft nytta av att regleringen genomförts på det sätt som
förorsakat jämkningen påförs den höjning som åsyftats med jämkningen.
Om det inte visar sig möjligt att urskilja någon särskild nytta i detta avseende,
bör betalningsskyldigheten fördelas efter den allmänna nyttan av
regleringen på samma sätt som skyldigheten att gälda regleringskostnaderna
skall fördelas, i fall där en separat fördelning av dem inte äger rum.
I den speciella situation som a\rses i 14 § kan även annan än sakägare tänkas
bli ålagd den ökade ersättningsskyldigheten.
Kommittén framhåller att en direkt motsvarighet till den här förordade
jämkningsmöjligheten saknas i gällande rätt men att JDL som villkor för
skifte och ägoutbyte föreskriver att förfång inte får uppkomma, vilket ju
innebär att fastighet inte får undergå värdeminskning annat än i vissa
bestämda avseenden där ersättning utgår. Detta förfångsvillkor ersätts
alltså nu med en regel, varigenom den som skulle lida förfång tillförsäkras
ekonomisk gottgörelse. Enligt kommitténs mening finns det anledning
räkna med att förutsättningarna för regelns tillämpning kommer att vara
för handen bara i enstaka situationer. Trots detta kan emellertid förrättningsmännen
komma att känna sig nödsakade att tämligen ofta företa
utredningar och beräkningar för att bedöma om en jämkning skall äga rum.
Det kunde därför övervägas att som villkor för en jämkning kräva att
förlusten är av mera påtaglig beskaffenhet eller åtminstone att yrkande
om jämkning framställts. Kommittén har dock inte funnit det tillrådligt
med några inskränkande
kunna förutsätta att den föreslagna anordningen även utan sådana villkor
inte skall behöva tynga förrättningsförfarandet.
B 411
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
I det följande av första stycket behandlas en helt annan situation än den
som är för handen, när det gäller att förebygga en förlust med anledning
av regleringen. Här avses det fall att fastighetsregleringen till följd av det
sätt varpå värderingen enligt 10 § utförs skulle leda till att viss fastighetsägare
blir otillbörligt gynnad. Även detta fall torde bli sällsynt, och kanske
skulle det kunna lämnas oreglerat, eftersom det här inte är fråga om att
hindra direkt skadliga verkningar utan bara att medverka till en mer skälig
vinstfördelning. Behov av en jämkning i sådant syfte uppkommer, när likvidvärdet
för en äga eller en byggnad som frångår en fastighet på grund av
värderingstekniska skäl kommer att sättas betydligt högre än det värde
ägan eller byggnaden faktiskt haft för fastigheten i fråga. Om en jämkning
av likvidresultatet här inte skulle vara möjlig, skulle fastighetsägaren för
den egendom han avträder få tillgodoräkna sig en ersättning som visserligen
inte översteg egendomens värde för regleringsfastigheterna i allmänhet
men som inte skulle stå i rimlig proportion till den begränsade möjligheten
han haft att utnyttja egendomen på ett lönsamt sätt. Den åsyftade situationen
torde i huvudsak föreligga i sådana fall, där en fastighet berörs av
regleringen bara på det sättet att ett mindre ägoskifte, som är beläget på så
betydande avstånd från fastighetens brukningscentrum att det knappast
kan med fördel brukas därifrån, ingår i regleringsområdet samt fastigheten
vid regleringen avstår ägan utan att erhålla markvederlag för den. Motsvarande
situation kan tänkas uppkomma vid överföring av byggnad.
På grund av vad som nu har anförts har som huvudförutsättning för
tillämpning av ifrågavarande jämkningsregel i andra punkten av första
stycket angetts att det enligt 10 § beräknade värdet för område eller byggnad,
som genom överföring frångår fastighet, skall i väsentlig mån överstiga
den värdeminskning överföringen innebär för fastigheten. Eftersom det
ligger i sakens natur att jämkningsmöjligheten dessutom måste vara beroende
av förhållandena i det enskilda fallet och att förrättningsmännen här
liksom i övrigt vid ställningstaganden av betydelse för vinstfördelningen
måste få tämligen fria händer att laga efter lägligheten, har i övrigt som
villkor för att den ekonomiska uppgörelsen enligt 10 § på denna grund skall
få justeras bara föreskrivits att det med hänsyn till omständigheterna prövas
skäligt. Även frågan om hur jämkningen skall genomföras måste överlämnas
åt förrättningsmännens bedömande. Självklart är att det ersättningsbelopp
som tillgodoräknas ifrågavarande fastighet skall minskas, men
när det gäller att avgöra vilka andra fastigheter som skall erhålla motsvarande
befrielse från skyldigheten att utge likvider kan närmare riktlinjer
inte anges.
I andra stycket av paragrafen regleras en form av jämkning som betingas
av att en s. k. markreserv står till förfogande vid regleringen och att kostnaden
för dennas anskaffande inte helt motsvarar likvidvärdet därför. Som
förut påpekats torde större fastighetsregleringar vanligen inte komma till
B 412 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
stånd utan att en sådan reserv redan finns eller kan skapas. Olika sätt kan
tänkas för reservens tillskapande. Med tillämpning av de möjligheter att
minska fastigheter som 8 § medger kan viss tillskottsj ord erhållas. I den
mån en reserv bildas på detta sätt uppkommer inga problem. Ett och samma
värde kommer nämligen då att läggas till grund för beräkning av såväl
vad avträdaren blir berättigad till som vad tillträdaren har att utge. Vanligen
torde emellertid endast högst begränsade markreserver kunna tillskapas
på nu angiven väg. Däremot torde det inte bli ovanligt att en tillräcklig
reserv kan erhållas på det sättet att markägare frivilligt ställer mark
till förfogande genom att enligt 18 § medge avsteg från förbudet i 8 § mot
väsentlig minskning av fastighet. Markägaren kan därvid betinga sig viss
bestämd ersättning för vad han sålunda avstår. Motsvarande förfarande
torde kunna tillämpas också beträffande mark, som anskaffats av statlig
myndighet eller kommunalt organ för att vissa fastigheter skall förstärkas
eller tillföras ersättning in natura för mark som tagits i anspråk för vägändamål
eller annat liknande behov. Slutligen kan tillgång till förstärkningsjord
erhållas genom inlösen i samband med regleringen. Oberoende av om
reserven bildats genom frivilliga uppgörelser eller genom tvångsförvärv
enligt vad sist sagts kan självfallet den situationen lätt inträffa att markens
anskaffningskostnad, varmed förstås sakägarnas utgifter för att marken
ställs till förfogande som förbättringsreserv, avviker från det enligt 10 §
beräknade värdet. För att summan av debetposterna vid den ekonomiska
uppgörelsen i samband med regleringen skall nå upp till samma belopp som
kreditposterna, måste här viss justering göras. Såvitt gäller den i reserven
ingående jorden skall de senare posterna oavsett likvidvärdet sättas lika
med anskaffningskostnaden. Följaktligen måste även de ersättningsbelopp
som påförs vissa av fastighetsägarna höjas eller, om anskaffningen av reserven
kunnat ske till belopp som understigit likvidvärdet, i motsvarande mån
nedsättas. De bestämmelser som nu föreslås innebär därför att sådan jämkning
som avses i första stycket av paragrafen skall ske också där det påkallas
av att kostnaden för markreservens anskaffande inte motsvarar det
vid likvidvärderingen beräknade värdet. Eftersom bestämmelserna bör
gälla inte bara mark utan också byggnader, om sådana blir disponibla för
rationaliseringsändamål, talas i lagtexten om egendom som vid regleringen
används för förstärkning av däri ingående fastigheter.
Det har inte funnits möjligt eller lämpligt att i lagen närmare ange hur
det underskott resp. överskott som kan uppkomma i anledning av att en
regleringsreserv står till förfogande skall fördelas. I flertalet fall torde det
mest skäliga resultatet uppkomma, om en brist påförs de fastigheter som
vinner förstärkning i proportion till den storleksförbättring som kommer
dem till del. Möjligheten att tillämpa en annan fördelningsgrund måste
emellertid hållas öppen. Det kan sålunda finnas anledning att göra åtskillnad
mellan fastigheter allt efter som de vinner förstärkning i byggnader,
B 413
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
i inägojord eller i skog och att även skilja mellan dem som får förstärkning
i skogsmark och dem, som får sitt skogsbestånd utökat. Vidare kan det visa
sig önskvärt att låta också andra fastigheter, vilka utan att undergå förbättring
av beskaffenhet som nu har angetts vinner fördelar genom förekomsten
av en markreserv, få bidra till kostnaden för dess tillskapande.
För den händelse anskaffningskostnaden kunnat hållas så låg att visst
överskott uppkommer och det gäller att avgöra vilka fastigheter som skall
komma i åtnjutande därav, torde motsvarande betraktelsesätt kunna anläggas
som när det är fråga om fördelning av en brist. Särskild orsak att
avvika från en schematisk fördelning av överskottet efter storleken av den
förstärkning fastigheterna undergått kan föreligga i de fall, då mark av
någon anledning ställts till förfogande till särskilt lågt pris, understigande
den värdenivå som tillämpats vid likvidvärderingen. Förmånen av att
erhålla förstärkning efter denna prisnivå kan stundom med hänsyn till
gällande jordpolitiska riktlinjer anses böra begränsas till fastigheter av
visst slag, samtidigt som det kan vara nödvändigt eller lämpligt att låta
också andra fastigheter undergå viss storleksförbättring.
Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att formuleringen av lagtexten i första
stycket första punkten bör ändras så att den stämmer bättre överens med
vad kommittén anfört i sin motivering. Hovrätten anför.
Den jämkning, om vilken talas i första stycket, skall enligt lagtexten ske
i.på det sätt, som erfordras till förhindrande av dylik förlust och i övrigt
finnes skäligt». I motiven yttras, att det ersättningsbelopp som enligt 10 §
tillgodoräknas fastighetsägaren skall höjas just så mycket att förlusten blir
täckt. Lagtextens formulering överensstämmer inte med detta motivuttalande.
Såvitt hovrätten kan finna innefattar dock motivuttalandet en riktig
ståndpunkt. Jämkningen till förmån för den som eljest skulle lida förlust
skall således inte ske med högre belopp än att förlusten täcks. Lagtextens
ord »och i övrigt finnes skäligt» torde hänföra sig endast till fördelningen
av detta belopp mellan övriga sakägare.
Distriktslantmätaren i Ludvika distrikt anser att bestämmelsen i första
stycket andra punkten bör utgå. Vid värdering enligt gällande rätt bortser
man från vilket värde en äga har för den fastighet, som innehaft ägan före
skiftet. Enligt distriktslantmätarens mening finns det inte någon godtagbar
anledning att frånkänna ägaren till områden och byggnader, som används
för jordbruksändamål och som före regleringen har ett för ägaren lågt avkastningsvärde,
rätt till det förväntningsvärde, som de på grund av sin
allmänna belägenhet äger. Han bör i likhet med vad som anses godtagbart,
när det gäller bebyggelsemark, tillgodoräknas det latenta värde som aktualiseras
genom fastighetsregleringen. Att detta sällan kan bli lika med det
maximala avkastningsvärdet hänger samman med att man vid en fastighetsreglering
beträffande betydande områden måste räkna med möjligheten
B 414 Knngl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
att hänföra dem till olika enheter. Vid graderingen måste man således bestämma
ett värde, som ligger inom vad som får anses rimligt med hänsyn till
de enheter, vari områdena efter regleringen kan komma att ingå. Med
hänsyn till den före regleringen föreliggande ovissheten beträffande enheternas
utformning efter regleringen synes det latenta värdet hos visst
område inte skäligen kunna anses överstiga graderingsvärdet. En av orsakerna
till att man, när det gäller jordbruksfastigheter, gärna synes vilja
räkna med avkastningsvärdena med hänsyn till den före en reglering rådande
fastighetsindelningen torde vara, att man vill ha möjlighet att räkna
fram den värdehöj ande effekten av regleringen. Därvid får man ett gynnsammare
resultat, om man utgår från nämnda avkastningsvärde. Enligt
distrikt slantmätarens mening ligger den värdehöj ande effekten främst däri
att regleringen aktualiserar och frigör de latenta värdena hos de berörda
områdena.
Lantmäteristyrelsen ifrågasätter om inte också anläggning bör nämnas
i lagtexten i andra punkten av första stycket vid sidan av område och byggnad.
Styrelsen åberopar som skäl härför kommitténs uttalanden i anslutning
till 10 §.
Jämkningsregeln i andra stycket bör enligt Svea hovrätts mening uttryckligen
begränsas till att avse bara det fallet då förstärkningsjord anskaffas
genom inlösen.
Hovrätten vitsordar, att bestämmelsen har sitt berättigande, såvitt gäller
jord som anskaffas genom inlösen. Anskaffningskostnaden kommer i dessa
fall säkerligen inte sällan att överstiga egendomens likvidvärde och en jämkning
måste ske därest den som tillträder de inlösta ägorna inte ensam eller
inte alls skall påföras det överskjutande beloppet. Det bör påpekas att förslaget
bygger på att en fastighetsägare mot sin vilja skall kunna åläggas
att mottaga förstärkningsjord, låt vara med den begränsning som följer
av 8 § andra punkten. Principerna för avgörandet av vilken eller vilka fastigheter
som detta belopp skall påföras diskuteras av kommittén och hovrätten
har inte anledning att göra någon erinran mot vad därutinnan anförs.
Om däremot lantbruksnämnden eller enskild sakägare förklarar sig beredd
att ställa en markreserv till förfogande mot viss ersättning, som överstiger
markens likvidvärde, kan förrättningsmännen inte beakta ett sådant erbjudande,
om inte någon annan sakägare förklarar sig villig att mottaga
förstärkningsjorden efter detta högre värde. Det saknas i lagförslaget stöd
för en behörighet för förrättningsmännen att självständigt besluta härom.
All mark som vid regleringen överförs från en fastighet till en annan skall
ju, försåvitt inte inlösen beslutas, värderas enligt principerna i 10 §, och från
detta stadgande kan avsteg ske allenast genom överenskommelse enligt
18 § första stycket. Har sakägare förklarat sig villig att mottaga förstärkningsjorden
efter det värde jordens ägare begär föreligger en sådan överenskommelse.
Därmed synes emellertid något behov av den särskilda jämkningsregel
11 § andra stycket innehåller inte uppkomma för fall av detta
slag. Huruvida medgivandet, att förstärkningsjorden övertages till ett
värde som överstiger likvidvärdet, göres av ägaren till den fastighet, som
direkt skall mottaga de särskilda ägor markreserven består av, eller ägaren
B 415
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
till en fastighet som endast medelbart kommer i åtnjutande av förstärkningen,
eller slutligen av annan sakägare som är intresserad av att markreserven
står till förfogande, kan visserligen inverka på hur likviden kommer
att gestalta sig rent bokföringsmässigt men förändrar inte det faktum
att sådan överenskommelse om avsteg från 10 § föreligger, som synes utesluta
tillämpning av en särskild jämkningsregel enligt 11 § andra stycket.
Då hovrätten befarar, att det senare stadgandet mot bakgrund av uttalandena
i motiven kommer att utgöra grund för uppfattningen, att förrättningsmännen
är behöriga att självständigt eller så att säga å regleringslagets vägnar
förhandla och träffa uppgörelse om anskaffning av en markreserv mot
ersättning som överstiger likvidvärdet, föreslår hovrätten att stadgandet
uttryckligen begränsas att avse det fall då förstärkningsjord anskaffas
genom inlösen. Om förrättningsmännen anses böra äga den antydda behörigheten
torde krävas ett särskilt stadgande härom i lagen.
Departementschefen. Den i första stycket första punkten upptagna jämkningsbestämmelsen
har till syfte att hindra att förlust uppkommer för en
fastighetsägare vid tillämpning av 10 §. Sådan förlust kan uppkomma på
olika sätt. Det kan t. ex. förhålla sig så, att fastighetens värde minskas
utan att ägaren har möjlighet att få gottgörelse enligt andra regler. Exempel
härpå är att en byggnad blir överflödig genom regleringen. Förlust
kan också uppstå genom att likviden överstiger den värdehöjning på fastigheten
som inträtt till följd av marköverföring eller annan åtgärd. Enligt
bestämmelserna i första punkten skall sådana förluster täckas genom
jämkning av likviden. Kommitténs förslag har i sali lämnats utan erinran
av remissinstanserna utom så till vida att Svea hovrätt förordat den ändringen
av lagtexten att jämkningen inte skall ske med högre belopp än som
behövs för att täcka förlusten. Jag finner hovrättens anmärkning befogad
och departementsförslaget har utformats enligt hovrättens förslag.
Bestämmelsen i första stycket andra punkten syftar, såsom kommittén
uttalat, till att motverka att en viss fastighetsägare blir otillbörligt gynnad
vid värdering enligt 10 §. Kommittén har uttalat en viss tveksamhet om behovet
av en sådan regel eftersom denna inte syftar till att förhindra direkt
skadliga verkningar utan bara att medverka till en mer skälig vinstfördelning.
I ett remissyttrande har föreslagits att regeln skall utgå ur lagtexten eftersom
den kan befaras leda till att avträdaren inte kan tillgodoräknas ett
skäligt förväntningsvärde.
Den omständigheten att värderingen vid fastighetsreglering skall ske
som ägovärdering kan i vissa situationer leda till otillfredsställande resultat,
om inte möjlighet till jämkning erbjuds. Visserligen bör regelsystemet
främst syfta till att hindra att förluster uppkommer genom regleringen,
men det är enligt min mening angeläget att systemet i görlig mån utformas
så att en i positiv mening så rättvis vinstfördelning som möjligt kan verkställas.
Den av kommittén nu föreslagna bestämmelsen tjänar detta syfte
och bör därför tas in i lagen. De vid remissbehandlingen framförda farhågorna
om att regeln skulle motverka att avträdaren får tillgodoräkna sig för
-
B 416
Kungl. Majds proposition nr 128 år 1969
väntningsvärde synes mig inte vara befogade. Om likvidvärderingen, såsom
ibland kan tänkas ske, leder till ett resultat som i väsentlig mån överstiger
ett realistiskt förväntningsvärde, bör jämkning kunna ske för att åstadkomma
en rimlig vinstfördelning.
I departementsförslaget har med beaktande av lantmäteristyrelsens anmärkning
gjorts sådant tillägg i lagtexten till första stycket andra punkten
att även likvidvärdet för anläggning kan jämkas.
Bestämmelsen i andra stycket av paragrafen avser det fallet att en markreserv
fördelas vid regleringen. Som kommittén har framhållit kan eu markreserv
skapas på olika sätt. I den mån tillskotts jord erhålls inom ramen
för reglerna i 8 § är värderingsfrågan enkel så till vida som marken skall
åsättas samma värde för avträdare och tillträdare. En större markreserv
måste emellertid bildas på annat sätt, nämligen antingen genom att inlösen
sker eller genom att ägaren frivilligt ställer ett större område till förfogande.
Sistnämnda grupp av fall innefattar såväl fall då enskild markägare medger
minskning av fastighet utöver vad som medges enligt 8 § som då t. ex.
lantbruksnämnden ställer mark till förfogande. I princip är det här fråga
om identiska situationer, eftersom i båda fallen fastighetens ägare måste
medge att fastighetens värde minskas utöver den gräns som har angetts
i 8 §. Förvärvet av markreserv är givetvis en viktig förhandlingsfråga, som
sakägarna skall ha möjlighet att öva inflytande på. Prisfrågan måste därvid
få stor betydelse. Kommittén har i sitt betänkande inte närmare berört därmed
sammanhängande problem. Svea hovrätts yttrande ger mig emellertid
anledning att något närmare gå in på prisfrågans behandling vid fastighetsreglering.
I realiteten innebär en storleksförändring i samband med reglering en
överlåtelse av mark. Ibland är förhållandena därvid enkla och företer stor
likhet med en vanlig markförsäljning. Det kan i sådana fall utan vidare
stå klart att ett markområde genom regleringen skall överföras till en bestämd
fastighet. Om regleringen inte kompliceras av annan marköverföring,
blir prisfrågan en angelägenhet bara för de två berörda fastigheterna. Betingar
sig avträdaren därvid ett högre pris för marken än likvidvärdet beräknat
enligt 10 § andra stycket, behövs enligt 18 § samtycke av ägaren till
den fastighet som skall motta marken för att överföringen skall kunna
äga rum.
Det är emellertid inte detta okomplicerade fall som regleras i denna
paragraf. I stället är det fråga om den situation som föreligger när förstärkningsjord
skall fördelas mellan olika fastigheter. När förstärkningsjorden
anskaffas är det i regel inte möjligt att i detalj bedöma hur denna skall
slutligen fördelas mellan olika fastigheter. Anskaffandet av förstärkningsj
orden och fördelningen av denna sker i allmänhet på olika stadier av förrättningen.
Anskaffandet måste i regel vara avslutat innan slutgiltig
fastighetsplan upprättas. Det är med hänsyn härtill inte alltid möjligt att
B 417
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
anordna regelrätta förhandlingar mellan sakägarna om villkoren för anskaffande
av marken. De sakägare som slutligen skall ta emot förstärkningsjorden
kan sålunda inte tillförsäkras ett sådant direkt inflytande
på frågan om priset för förstärkningsjorden som vid vanligt köp. Visserligen
är det ofta möjligt att i stora drag urskilja vilka fastigheter som
skall få ta emot åtminstone mera betydande förstärkningsbelopp och de
bör då vid förhandlingar få tillfälle att ta ställning till prisfrågan. Om sakägarna
mera allmänt motsätter sig det begärda priset, bör fastighetsbildningsmyndigheten
i allmänhet avstå från att ta marken i anspråk för förstärkning.
Ett formellt krav på sakägarnas samtycke till varje avvikelse från
likvidvärdet vid anskaffandet av förstärkningsj orden skulle emellertid tynga
förrättningshandläggningen. Därtill kommer att när förstärkning anskaffas
genom inlösen det är svårt att förutse hur stor anskaffningskostnaden
slutligen kommer att bli.
Det sagda leder till att man måste räkna med att det behövs en regel som
ger fastighetsbildningsmyndigheten rätt att mellan sakägarna fördela den
skillnad som kan uppstå mellan anskaffningskostnaden och likvidvärdet på
förstärkningsj orden. Ett sådant behov gör sig gällande inte bara när anskaffningskostnaden
överstiger likvidvärdet utan också när motsatsen
föreligger, dvs. anskaffningskostnaden är lägre än likvidvärdet. I sistnämnda
fall blir det fråga om att fördela en vinst mellan sakägarna.
I likhet med kommittén anser jag att fördelningen mellan sakägarna
av de berörda skillnaderna mellan anskaffningskostnad och likvidvärde
tekniskt bör genomföras genom jämkning av likvidvärdet. En bestämmelse
därom har sålunda tagits upp i andra stycket av denna paragraf. Jag anser
emellertid att det behövs ett visst skydd för sakägarna mot att tvingas
betala alltför högt pris för förstärkningsj orden. Den begränsning som här
är nödvändig torde lämpligen kunna utformas i överensstämmelse med motsvarande
regel i 8 § till förhindrande av obegränsad ökning av graderingsvärdet.
Bestämmelsen har därför fått det innehållet att avvikelse från likvidvärdet
inte får medföra avsevärd olägenhet för sakägare.
I det föregående har endast berörts fall när förstärkningen utgjorts av
mark. Som kommittén har framhållit kan en förstärkning emellertid också
omfatta byggnader och andra anläggningar. Av lagtextens formulering
följer att bestämmelserna är tillämpliga också i sådant fall.
12 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning för personlig skada.
Kommittén. Enligt gällande fastighetsbildningslagstiftning saknas möjlighet
att bereda sakägare gottgörelse för personlig skada med anledning av
omreglering oavsett om skadan skulle uppkomma genom att hans fastig27
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 418 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
het undergår minskning genom ägokravsj ämkning i enlighet med vad som
gäller därom eller till följd av de ändringar fastigheten i övrigt underkastas.
Uppkomsten av personligt men utgör inte heller hinder mot laga
skifte eller ägoutbyte. Visserligen får sådan åtgärd inte äga rum, om den
skulle leda till förfång för delägare, men med förfång avses inte skada av
personlig art utan bara sådan värdeminskning på fastighet som inte skall
särskilt kompenseras. Starka skäl talar onekligen för den ståndpunkt gällande
rätt sålunda intar. Genom tämligen noggranna regler om hur skiftesläggningen
skall verkställas och omregleringarna i övrigt skall genomföras
har risken för uppkomst av mera betydande personliga skador i allt väsentligt
eliminerats. I praktiken har något behov av att kunna beakta dylika
skador inte heller framträtt. Härtill kommer att särskilda regler om att
man vid skiften och ägoutbyten skulle ha att ta hänsyn till i vad mån personligt
intrång förorsakades skulle vålla stora svårigheter och ytterligare
tynga förrättningsverksamheten.
Den omständigheten att skadeverkningar av ifrågavarande beskaffenhet
hittills kunnat lämnas obeaktade i regleringssammanhang innebär inte att
man också för framtiden kan avstå från att meddela bestämmelser i syfte
att förebygga sådana verkningar. Samtidigt är dock att märka att, även om
regleringsverksamheten kommer att bedrivas efter andra linjer än tidigare
och förfarandet i betydande mån förenklas, vissa grundläggande principer
är avsedda att behållas i stort sett orubbade. Av främsta betydelse i detta
sammanhang är t. ex. att möjligheten att utan ägarens medgivande låta en
fastighet undergå storleksminskning inte i någon nämnvärd omfattning
vidgas genom förslaget. De hittillsvarande fixa gränserna för tillåtna minusjämlcningar
avskaffas visserligen och bestämmelserna därom ersätts med
en mera allmänt hållen regel om att fastighets graderingsvärde inte får
undergå väsentlig minskning, men ändringen är huvudsakligen av formell
beskaffenhet och inte avsedd att göra mera omfattande storleksförskjutningar
möjliga. Varken denna ändring eller den omläggning av regleringsverksamheten
som i övrigt skall komma till stånd torde medföra att behovet
av särskilda regler med anledning av ev. personliga skador kommer
att i allmänhet göra sig gällande med större styrka än tidigare. Kommittén
har därför ansett sig kunna avstå från att föreslå generella bestämmelser
i ämnet och har funnit denna uppfattning så mycket mera välgrundad som
en närmare reglering av frågan skulle tvinga fram ett mera omständligt och
tyngande förfarande, vilket skulle vara till större nackdel för sakägarna.
Att personlig skada i vissa speciella situationer skall kunna uppmärksammas
och gottgöras har dock synts uppenbart. Vid inlösen, som i realiteten
innebär ett expropriationsförfarande, bör sålunda dylik skada ersättas på
samma sätt som vid expropriation. Frågan härom behandlas i 8 kap. Vidare
har det funnits påkallat att man i vissa fall, när en fastighetsreglering innebär
att ett ingripande sker beträffande befintlig bebyggelse, kan beakta
B 419
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
skador av detta slag och bereda de skadelidande ersättning. De särskilda
regler som betingas härav har tagits upp i denna paragraf.
Hittillsvarande bebyggelsereglerande åtgärder vid omregleringar gäller
bara utflyttning, varför problemet med intrång med anledning av att någon
tvingas att avstå byggnad inte aktualiserats. Enligt kommittéförslaget skall
det emellertid nu bli möjligt att på helt annat sätt än tidigare företa åtgärder
som påverkar bebyggelsen. Vissa inskränkningar kommer visserligen
att gälla beträffande överföring av byggnader från en fastighet till en annan,
men om sådan åtgärd i betydande mån underlättar möjligheterna
att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning och väsentlig olägenhet inte
uppkommer för sakägare, skall överföringen företas utan medgivande av
den förutvarande ägaren. Har byggnaden bara obetydligt värde, behöver enbart
kravet på frånvaro av väsentlig olägenhet vara uppfyllt. Även om byggnadens
ägare genom detta villkor skyddas mot mera betydande skador, kan
dock skyldigheten för honom att avträda byggnaden medföra ett kännbart
intrång i exempelvis en affärsrörelse och för detta intrång bör han kunna
få gottgörelse vid sidan av den ersättning för själva byggnaden och för
skada på fastigheten som tillkommer honom enligt 10 och 11 §§. Detta bör
gälla oavsett om byggnaden och den mark där byggnaden är uppförd tillhör
samme person eller byggnaden stått på ofri grund, överföringen innebär
ju under alla förhållanden att byggnaden övergår i tillträdarens ägo och
risken för skadeverkningar är lika stor i båda fallen. För att ersättningsfrågan
emellertid inte skall behöva komplicera förfarandet i varje situation,
när byggnad på annat sätt än genom frivillig uppgörelse byter ägare vid en
fastighetsreglering, har det synts kommittén angeläget att som villkor för
att här ifrågavarande likvid skall utgå uppställa det kravet att synnerliga
skäl föreligger.
Det är inte bara en regleringsåtgärd varigenom en byggnad överförs till
ny ägare som kan förorsaka avträdaren ett kännbart men som bör kunna
ersättas. Även vissa vid fastighetsreglering företagna servitutsåtgärder, kanske
främst bildande av servitut, kan vålla motsvarande skador. Fn upplåtelse
av servitutsrättighet enligt 7: 1 kan sålunda förutsätta att ägaren till
den härskande fastigheten tar i anspråk visst utrymme i byggnad på den
tjänande fastigheten, exempelvis för att över fastigheten kunna anordna
en utfart till gata, och förutom den ersättning för själva servitutsupplåtelsen
— innefattande jämväl gottgörelse för intrång på fastigheten — som
tillkommer den tjänande fastighetens ägare bör denne kunna kompenseras
för övrigt intrång på samma sätt som om äganderätten till byggnaden frångått
honom och under motsvarande villkor. Motsvarande problem uppkommer
också när byggnad avstås för rivning på sätt kommittén har förordat
i redogörelsen för bebyggelsefrågor vid fastighetsreglering. Dessa frågor
regleras emellertid inte i denna paragraf utan kommer att behandlas i 23 §.
Enligt det anförda är det bara ägaren av byggnad som kan bli berättigad
B 420 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
till ersättning för personlig skada. Det är dock tydligt att även innehavare
av särskild rätt till fastighet kan skadas på samma sätt och i lika hög grad
som ägaren. Detta inträffar när rättigheten innefattar befogenhet att utnyttja
byggnad på fastigheten. Också sådan rättighetshavare bör därför i
detta hänseende behandlas lika med ägaren. En lösning i enlighet härmed
torde bli av särskilt intresse för nyttjanderättshavare och innebär ett avsteg
från den eljest vid fastighetsreglering tillämpade, sedan gammalt gällande
principen att sådana rättigheter inte beaktas vid omregleringar. Med
hänsyn till att ersättningsrätten blir begränsad till sådana särskilda rättigheter
som är knutna till byggnad och att den kommer att gälla endast i vissa
speciella situationer, när byggnad överförs eller berörs av servitutsåtgärd,
torde några nämnvärda svårigheter inte uppkomma för förrättningsmännen
att i det särskilda fallet skaffa sig kännedom om vilka rättighetshavare
som på den grund att de kan bli berättigade till ersättning är att
behandla som sakägare enligt 33 §.
Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf har utformats i enlighet
med de nu redovisade övervägandena. I andra stycket av kommittéförslaget
(tredje stycket i departcmentsförslaget) behandlas därefter ett
särskilt problem som uppkommer när ersättning utgår till rättighetshavare,
vare sig denne såsom ägare av byggnad på ofri grund tvingas att genom
överföring avstå denna byggnad eller rättigheten varit knuten till en byggnad,
som utgjort fastighetstillbehör, och den helt eller delvis upphör genom
överföring eller servitutsåtgärd. Rättigheten har ju inneburit en belastning
på fastigheten och torde ofta ha medfört en minskning av fastighetens
värde. Dess likvidvärde bestäms emellertid utan hänsyn till denna
minskning, varför en överkompensation skulle inträda, om fastighetsägaren
skulle vid sidan av rättighetshavaren få tillgodoräkna sig full ersättning.
I likhet med vad som sker vid expropriation bör därför det på själva
fastigheten belöpande ersättningsbeloppet minskas med den ersättning som
skall tillkomma rättighetshavaren, dock högst med den värdeminskning för
fastigheten som rättigheten inneburit. Eftersom en sådan nedsättning av
vad fastighetsägaren skall få tillgodoräkna sig skulle kunna leda till att
fordringsrätt, som äger företräde framför den särskilda rättigheten, blir
äventyrad, skall nedsättningen inte få ske undantagslöst. Viss oskadlighetsprövning
behövs, och bara om resultatet av denna utvisar att minskningen
av det för fastigheten beräknade ersättningsbeloppet inte kan skada
innehavare av fordringar med bättre rätt, får minskningen äga rum. Ger
prövningen vid handen att sådant förfång uppkommer, skall i stället den
för innehavaren av den särskilda rättigheten beräknade ersättningen utgå
med motsvarande lägre belopp. Denna anordning är avsedd att leda till
samma resultat som det speciella förfarande som enligt 30 § och 57 § andra
stycket ExL skall iakttas vid bestämmande och fördelning av expropriationsersättning.
På grund av de särskilda förhållanden som råder vid fas
-
B 421
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tighetsreglering och som innebär att fastigheten i fråga måhända inte blir
berättigad till någon ersättning alls utan i stället blir ålagd ersättningsskyldighet,
kan den enligt ExL tillämpade metoden inte komma till användning.
En oskadlighetsprövning genom förrättningsmännen blir i stället
ofrånkomlig. Sådan prövning kommer att behöva fullgöras av dem även i
andra sammanhang och behöver inte inge några betänkligheter.
Vad beträffar skyldigheten att utge den likvid som det här är fråga om
har i tredje stycket (fjärde stycket i departementsförslaget) föreskrivits
att skyldigheten skall fördelas mellan sakägarna efter vad som finnes skäligt
med hänsyn till deras nytta av att regleringen genomförs på sådant sätt
att dylik likvid skall utgå. Ofta torde det inte möta några svårigheter att
fastställa vilken eller vilka fastigheter som har nytta av att reglering genomförs
på angett sätt. Om det inte visar sig möjligt att urskilja någon
särskild nytta i detta avseende, kommer ersättningsskyldigheten enligt vad
som avsetts med bestämmelsen att fördelas efter den allmänna nyttan av
regleringen på samma sätt som regleringskostnaderna i fall där en separat
fördelning av dem inte skall ske.
Kommittén påpekar att enligt 18 § undantag från bestämmelserna i denna
paragraf får ske, om samtycke föreligger från de sakägare vilkas rätt är
beroende därav. Detta innebär bl. a. att ersättning för personlig skada kan
komma att utgå också i andra situationer än dem som behandlats här.
Remissyttrandena. Flera remissinstanser framhåller att möjligheten att ersätta
personlig skada vid fastighetsreglering bör utvidgas utöver vad kommittén
har föreslagit. Sålunda anser lantmätareföreningen det vara en brist
att personlig skada inte kan ersättas vid fastighetsreglering i samma omfattning
som vid inlösen. Näringslivets bgggnadsdelegation, industriförbundet
och SAF anser att den av kommittén föreslagna bestämmelsen är stötande
och strider mot allmänna rättsgrunder samt uttalar att huvudprincipen
bör vara att även personlig skada skall ersättas i skälig omfattning. Stadsdomar
ef öreningen och bankinspektionen anser att bestämmelsen är onödigt
restriktiv och förordar att ersättning skall utgå utan särskilda begränsningar.
Kommunal-tekniska föreningen framhåller att om man inför ökade möjligheter
att besluta om ersättning för personlig skada skulle användningen
av fastighetsregleringsinstitutet öka också i fråga om mera komplicerade
tätortsförhållanden. Föreningen anser att möjlighet här bör finnas att ersätta
personlig skada som uppkommer för ägare av grannfastighet.
Svea hovrätt ifrågasätter om det möjligen kan vara befogat att i paragrafens
första stycke ta in ett uttryckligt förbehåll om att bestämmelsen
över huvud taget inte skall gälla för det fall att rivning av byggnad beslutats.
Vad som föreskrivits om byggnad bör enligt lantmäteristgrelsen gälla
B 422
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
också i fråga om anläggning av större betydelse, exempelvis cistern och bensinpump.
Styrelsen erinrar vidare i anslutning till andra stycket om att
ordet »nedsättas» och »nedsättning» har två helt olika betydelser när de
hänförs till ersättningsbelopp. Styrelsen vill för sin del föreslå att orden
utbyts mot »minskas» och »minskning».
Departementschefen. Som kommittén har framhållit saknas i den gällande
fastighetsbildningslagstiftningen regler som ger möjlighet att generellt ersätta
sakägare för personlig skada vid omregleringar. Något behov av att
kunna beakta personliga skador har enligt kommitténs uppfattning inte
framträtt i praktiken och det system för omreglering som nu föreslås medför
inte att behovet av särskilda regler med anledning av ev. personliga
skador kommer att i allmänhet göra sig gällande med större styrka än
tidigare. Vad som har anförts från remissinstanserna rubbar enligt min
mening inte denna bedömning. Jag delar alltså kommitténs uppfattning att
reglerna om ersättning för personlig skada bör begränsas till i huvudsak
sådana situationer där ingripande sker beträffande befintlig bebyggelse.
Som jag kommer att närmare utveckla i det följande anser jag dock att en
utvidgning av ersättningsreglerna är nödvändig beträffande arrende.
Jag vill särskilt framhålla att jag anser att de föreslagna reglerna ger
tillräckliga möjligheter att använda fastighetsreglering även i komplicerade
fall inom tätorter, eftersom de ersättningsfall som kan komma upp
där huvudsakligen gäller just ingripanden beträffande byggnader. De föreslagna
bestämmelserna inrymmer möjligheter att i stor omfattning hålla
såväl byggnadens ägare som rättighetshavare skadelösa. Att utvidga bestämmelsernas
tillämpningsområde till att omfatta också krav på ersättning
för personlig skada från ägare till sådan fastighet som angränsar regleringsområdet
bör inte komma i fråga. Om ägare av fastighet som inte ingår i
regleringen lider skada, är han oförhindrad att i vanlig civil väg fordra ersättning
härför, t. ex. med åberopande av allmänna grannelagsrättsliga
principer. Enligt min mening bör förrättningen inte belastas med frågor
av detta slag.
Departementsförslaget avviker i första stycket från de av kommittén
föreslagna reglerna i två hänseenden. Kommittén har föreslagit att rätt till
ersättning skall föreligga bara om det finns synnerliga skäl till det. Inskränkningen
har motiverats med att ersättningsfrågor inte bör få komplicera
förfarandet i varje situation. Enligt min mening kan önskemålet om
ett förenklat förfarande emellertid inte få utgöra ett tillräckligt skäl för
en sådan begränsning av ersättningsrätten. Kravet på synnerliga skäl har
därför inte tagits upp i departementsförslaget.
Som lantmäteristyrelsen har påpekat kan även den som äger eller nyttjar
en anläggning tillfogas personlig skada i samband med överföring. Detta
är desto mer påtagligt som anläggning enligt 7 § inte skyddas mot överfö
-
B 423
Iiungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ring i samma utsträckning som byggnad. I departementsförslaget tas därför
upp den regeln att vad som föreskrivits om byggnad skall gälla också
beträffande anläggning.
I andra stycket av departementsförslaget har införts en regel som saknar
motsvarighet i kommittéförslaget. Regeln gäller ersättning till arrendator
som lider skada genom regleringen. Fastighetsreglering kan på skilda sätt
få kännbara verkningar för arrendatorn. Av 33 § följer att arrendet upphör
att gälla i den mark som genom regleringen frångår värdfastigheten. Även
i den mån arrendet fortsätter att gälla i värdfastigheten kan värdet av arrenderätten
förringas genom att exempelvis fastighetens läge förändras eller
arealen minskas. Genom reglerna i 34 och 35 §§ är visserligen sörjt för att
skadliga verkningar för arrendatorn om möjligt skall kunna undvikas.
Men dessa regler utgör inte någon fullständig garanti för att sådana inte
trots allt inträder. I 8 kap. av förslaget till JB torde — delvis efter mönster
av gällande regler i 2 kap. NJL — komma att tas in bestämmelser om rätt
för arrendatorn att säga upp avtalet eller att kräva nedsättning av arrendet
i vissa fall. Dessa befogenheter kan emellertid inte ge arrendatorn ett fullgott
skydd mot förlust med anledning av en fastighetsreglering. Enligt min mening
bör därför en särskild ersättningsregel tas upp i FBL och den skada
som uppkommer genom fastighetsregleringen bör regleras i samband med
förrättningen. Främsta skälet för detta är att det ingalunda är givet att sådan
skada skall ersättas av värdfastighetens ägare. I stället bör skadestånd
läggas på ägarna av de fastigheter som har nytta av att regleringen genomförs
på sådant sätt att skadan uppkommer. Den prövning som förutsätts
härför utförs lämpligast vid förrättningen. Även praktiska skäl och kostnadshänsyn
kan anföras för en sådan ordning. Skadeståndsregeln har i departementsförslaget
utformats efter samråd med arrendelagsutredningen
och i nära anslutning till den regel om nedsättning av arrendet och om uppsägning
av avtalet som utredningen avser att föreslå i JB.
Tredje stycket i departementsförslaget motsvarar andra stycket i kommittéförslaget.
De här upptagna bestämmelserna tar sikte på det fallet att
ersättning enligt första eller andra stycket utgår till en rättighetshavare.
Det likvidvärde som tillgodoräknas ägaren av den fastighet som belastats
av rättigheten skall enligt dessa bestämmelser minskas med ett belopp som
motsvarar den värdeminskning som rättigheten kan ha inneburit för fastigheten.
Enligt andra punkten skall därvid beaktas att panthavare med
bättre rätt i fastigheten inte lider förfång. Oskadlighetsprövning skall sålunda
ske. Visar denna att förfång uppkommer skall, i stället ersättning till
rättighetshavaren minskas med motsvarande belopp.
Paragrafens sista stycke motsvarar tredje stycket i kommittéförslaget.
Här regleras hur skyldigheten att betala ersättning enligt denna paragraf
skall fördelas mellan sakägarna. Fördelningen skall ske efter vad som är
skäligt med hänsyn till den nytta var och en har av att regleringen genom
-
B 424
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
förs på sådant sätt att ersättning skall utgå. Beträffande förhållandet mellan
reglerna i tredje och fjärde styckena vill jag påpeka att, om minskning sker
av fastighetens likvid enligt tredje stycket, fördelningen enligt fjärde stycket
skall avse skillnaden mellan vad som skall utgå till rättighetshavaren och
det belopp varmed fastighetens likvidvärde minskats.
13 §.
I denna paragraf regleras kostnadsfördelningen.
Kommittén. Fördelningen av regleringskostnaderna spelar en viktig roll,
då det gäller att tillgodose sakägarnas krav på ekonomisk rättvisa. Med hänsyn
härtill har kommittén ansett önskvärt att ta upp de behövliga bestämmelserna
härom i nära anslutning till övriga bestämmelser om den ekonomiska
uppgörelsen mellan sakägarna.
De kostnader som här behandlas utgörs av förutom förrättningskostnaderna
alla utgifter för arbeten, anläggningar och liknande åtgärder, som
utförs vid regleringen och alltså ingår som ett led i regleringsverksamheten.
Dessutom måste fördelningen uppenbarligen omfatta kostnaderna för andra
sådana åtgärder och arbeten som utan att utföras vid själva regleringen
dock förutsatts vid den allmänna likvidvärderingen. Om dessa kostnader
inte inbegrips, rycks grunden för likvidberäkningen delvis undan och den
åsyftade vinstfördelningen kan inte ernås.
Kommittén anser nödvändigt att enhetliga bestämmelser gäller för fördelningen
av de gemensamma regleringskostnaderna. Nyttoprincipen eller
som den också kan kallas båtnad sprincipen bör därvid vinna tillämpning.
Med fastighets nytta bör i detta sammanhang förstås den värdehöjning som
fastigheten undergår genom regleringen, minskad med enskilda fullföljdskostnader,
omställningskostnader och anpassningsförluster. Vid nyttoberäkningen
måste emellertid hänsyn tas även till likvider mellan fastighetsägarna.
För att fastighets nytta skall erhållas måste därför dess värdehöjning
minskas med den likvid som ägaren har att utge. Om ägaren i stället får ta
emot sådan ersättning, skall beloppet läggas till värdehöjningen (bet. s.
325).
En fastighetsreglering består vanligen av en omfördelning av ägorna samt
av ett större eller mindre antal därmed kombinerade åtgärder, som är mer
eller mindre intimt förbundna med varandra. I den mån båtnad av och kostnad
för olika åtgärder kan särskiljas kan det självfallet visa sig att en viss
åtgärd är mera lönsam än en annan. Berör dessa båda åtgärder huvudsakligen
olika fastigheter, får man uppenbarligen en mera rättvis vinstfördelning,
om kostnaden för vardera åtgärden fördelas för sig än om kostnadsbeloppen
sammanräknas och fördelas efter en enhetlig grund. En separat kostnadsfördelning
blir av särskild betydelse, så snart en förbättringsåtgärd berör en
sådan faktor som blivit beaktad vid likvidvärderingen. De särskilda kostnaderna
för åtgärden bör då om möjligt betalas av just den som genom det
B 425
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
sätt, varpå värderingen skett, drar fördel av åtgärden och inte belasta även
andra fastighetsägare. Om åtgärden däremot inte påverkar någon vid värderingen
beaktad faktor, föreligger inte samma anledning att verkställa en
separat kostnadsfördelning. En sådan kan emellertid vara fördelaktig av det
skälet att möjligheterna att tillämpa vissa schablonmetoder och att i övrigt
åstadkomma förenklingar därigenom kan underlättas. Har samtidigt likvidvärderingen
skett med hänsyn till arronderingsfaktorerna, kan det kanske
bli möjligt att helt undvara en båtnadsberäkning.
Ett förfarande med separat kostnadsfördelning i största möjliga utsträckning
torde bli särskilt användbart vid fastighetsreglering i skogsmark. Där
kan i regel kostnaderna för verkställda vägbyggnader utan svårighet urskiljas
och fördelas för sig. I vissa fall bör man kunna förfara på samma
sätt med en annan betydande kostnadspost, nämligen den som avser själva
skogsvärderingen. Återstående kostnader torde ofta utan olägenhet kunna
fördelas efter någon schablonmetod, t. ex. efter värdet av den mark som går
i byte. När det är fråga om fastighetsreglering av inägojord bör även en
separat fördelning kunna ske, speciellt i fråga om sådana åtgärder som torrläggning
och stenröjning. I vissa fall kan det emellertid vara förenat med
svårigheter att i båtnadshänseende skilja olika åtgärder beträffande inägoj
orden från varandra. Det kan vidare någon gång inträffa att en separat
kostnadsfördelning skulle komplicera beräknings- och redovisningsarbetena,
och den bör då givetvis undvikas, om inte rättvisesynpunkterna likväl motiverar
dess användning.
På grund av vad nu har anförts om kostnadsfördelningen synes den nya
lagstiftningen böra ställa upp som en huvudprincip, att samtliga av en fastighetsreglering
föranledda gemensamma kostnader skall fördelas mellan
sakägarna efter den nytta var och en av dem kan anses erhålla genom regleringen.
Därjämte bör den undantagsregeln gälla att kostnad för särskild
åtgärd får, om det lämpligen kan ske, fördelas för sig. Den särskilda nyttan
av åtgärden blir då fördelningsgrund, men denna nytta behöver inte beräknas
genom en formlig kalkyl utan bör kunna erhållas som resultat av en
schematisk uppskattning. Om det förhåller sig så att åtgärden kunnat utföras
utan samband med regleringen och om annan fördelningsgrund i så
fall skulle ha tillämpats, bör emellertid denna grund tillämpas även vid den
separata fördelningen inom regleringens ram. Den omständigheten att t. ex.
en väganläggning, som kunnat genomföras fristående, blir inordnad i en
fastighetsreglering bör nämligen inte få leda till att bestämmelserna rörande
kostnadsfördelningen i lagen om enskilda vägar sätts ur kraft.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att båtnadsfördelning är
principiellt riktig men framhåller att båtnaden ibland är svår att precisera.
Schematisering och förenklade metoder bör kunna tillåtas. Det synes sålunda
inte uteslutet att i vissa fall graderingsvärde eller annat dylikt begrepp,
B 426
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
med tillräcklig noggrannhet kan användas som uttryck för båtnadens relativa
fördelning mellan de särskilda fastigheterna. Metoden med fördelning
efter graderingsvärden bör dock enligt styrelsens mening inte komma till
uttryck i lagtexten, överlantmätaren i Örebro län framför liknande synpunkter.
Lantmätareföreningen framhåller att det i det praktiska handlandet
är till stor fördel att båtnadsvärderingen kan göras mycket enkel.
Beträffande båtnadsberäkningen inom tätbebyggelseområden har stadsjuristen
i Stockholm erinringar mot kommitténs uttalanden.
Beträffande tätbebyggelseområden anges i kommittéförslaget, att det torde
vara svårt att påvisa en direkt båtnad av fastighetsbildningen. Begleringsområdets
totala värde påstås ofta vara i stort sett detsamma före och
efter regleringen, vilket främst sammanhänger med att marken redan före
regleringen tagit åt sig huvuddelen av tätbebyggelsevärdet. Denna tes är inte
invändningsfri. Om man nämligen genom sammanläggning av flera små
tomter inom ett kvarter åstadkommer en enda fastighet, lär tomtvärdet ofta
bli mycket högre än det, som summan av de enskilda tomterna representerar.
Genom gemensamhetsanordningar kan också en avsevärd värdeökning
uppkomma. Påståendet att de båtnadsposter, som främst ifrågakommer vid
tätbebyggelseområden, är inbesparade kostnader för lagfarter m. m. samt
räntevinster, som uppkommer genom att marken till följd av regleringen
kan bli nyttjad för tätbebyggelse tidigare än som eljest varit möjligt, torde
sålunda vara felaktigt.
Svea hovrätt påpekar att kostnader för gemensamt arbete inte kan hänföras
under begreppet förrättningskostnader enligt 2:6. De där upptagna
fördelningsreglerna för det fall att förrättningen inställs gäller därför inte
kostnad för gemensamt arbete. Hovrätten anser att frågan bör lösas genom
en lagregel.
Departementschefen. Kommitténs förslag till regel för fördelning av regleringskostnaderna
bygger på nyttoprincipen och innebär att varje fastighet
som ingår i regleringen skall ta del i kostnaderna efter den nytta (båtnad)
som regleringen medför för fastigheten. Båtnadsberäkningen vid jordbruksoch
skogsbruksregleringar har behandlats ingående av kommittén som därvid
pekat på de osäkerhetsmoment som är förenade med beräkningen. Kommittén
har emellertid uttalat att båtnaden inte sällan torde kunna beräknas
på ett relativt enkelt sätt utan något formligt beräkningsarbete. Såvitt angår
jordbruks- och skogsbruksregleringar har kommitténs uttalanden inte mött
någon erinran vid remissbehandlingen. I fråga om regleringar inom tätbebyggelseområden
är enligt kommitténs mening båtnaden relativt begränsad
och lätt att beräkna. Denna mening har kritiserats vid remissbehandlingen.
Kommitténs uttalanden om båtnadsberäkningen inom tätbebyggelseområden
synes ha avsett sådant fall där fastighetsreglering medför en på grund
av gällande byggnadsbestämmelser i stort sett given ändring av fastighetsindelningarna.
Som jag har anfört i anslutning till 10 § anser man att förvän
-
B 427
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tan om den nya fastighetsindelningen normalt påverkar värdena så, att dessa
redan före regleringen nära ansluter sig till värdena enligt den nya indelningen.
Vid försäljning av en fastighet före regleringen skulle den alltså
betinga ett pris som i stort sett motsvarar dess värde efter regleringen. Att
förhållandena i praktiken ter sig på det sättet torde vara uppenbart. Detta
leder till att fastigheternas faktiska värdeändring genom regleringen är
mycket liten i dessa fall och att likvidvärdet torde kunna bestämmas till
lägst det förväntningsvärde som föreligger före regleringen, även om ett
värde beräknat med hänsyn till att regleringen inte skulle komma till stånd
skulle vara betydligt lägre.
Med en fastighets värdestegring genom en reglering torde normalt böra
avses skillnaden mellan fastighetens värde om reglering kommer till stånd
och om så inte är fallet. Möjligheterna att genomföra en båtnadsuppskattning
efter denna princip är emellertid begränsade i de fall då en reglering
måste komma till stånd, t. ex. för att stadsplanens intentioner skall kunna
realiseras. I dessa fall kan man knappast tala om ett alternativ som kan
tjäna syftet som jämförelseobjekt. Teoretiskt kan man tänka sig som alternativ
att regleringen inte kommer till stånd men detta kan i praktiken leda
till en oskälig kostnadsfördelning. Normalt torde alternativet »icke reglering»
böra utformas som den bästa lösning som kan åstadkommas vid befintlig
fastighetsindelning. Om värderingen sker på detta sätt, kommer båtnaden
ofta att bli betydande. Vid fastighetsregleringar där slutresultatet inte
är så uppenbart att det kan påverka värdena redan före regleringen i någon
högre grad kommer fastighetsvärdenas ändring under själva regleringen att
stämma bättre överens med de båtnadsbelopp som beräknas som skillnaden
i värde mellan det fall att regleringen inte kommer till stånd och då så inte
är fallet. Detta torde främst gälla i de fall då en plan över lämplig tomtindelning
inte gjorts upp före fastighetsregleringen och i de fall då bildande
av servitut m. m. kan aktualiseras.
Av det anförda torde framgå att nyttoberäkningen ibland måste vara förenad
med vissa svårigheter. Vid regleringar som gäller just tätbebyggelseområden
torde de av kommittén förordade förenklade beräkningsmetoderna
ofta kunna komma till användning. Det är då tänkbart att utgå från t. ex.
fastigheternas areal eller likvidvärde som grund för kostnadsfördelningen.
Dessa beräkningsmetoder ger emellertid inte ett direkt uttryck åt den nytta
som fastigheterna har av regleringen, eftersom effekten av regleringen inte
med nödvändighet behöver stå i bestämd relation till arealen eller likvidvärdet.
Mot bakgrunden av det anförda anser jag att bestämmelsen om kostnadsfördelningen
bör utformas på ett sådant sätt att den inrymmer också andra
fördelningsmetoder än nyttoberäkning. Med hänsyn till att bestämmelsen
avser mycket skiftande situationer kan dessa metoder inte närmare anges i
lagen. Jag anser det vara till fyllest att bestämmelsen får det innehållet att
B 428
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
kostnadsfördelningen sker efter vad som är skäligt. Det bör emellertid klart
framhållas att därvid främst skall beaktas den nytta som varje sakägare kan
anses erhålla av regleringen.
Kostnadsreglerna i denna paragraf har utformats på grundval av de nu
redovisade övervägandena. Reglerna i första stycket avser i första hand
sådana kostnader som angetts i 2: 6. De i nämnda lagrum upptagna bestämmelserna
om fördelning av kostnader när förrättning inställs och om överenskommelse
om fördelning av förrättningskostnaderna är tillämpliga även
vid fastighetsreglering.
Vid fastighetsreglering kan det också bli fråga om fördelning av kostnader
för vissa arbeten, anläggningar och liknande åtgärder. I fråga om sådana
kostnader är emellertid bestämmelserna i 2:6 inte tillämpliga. Jag anser
inte att det finns något behov av en särskild bestämmelse för fördelning av
sådana kostnader för det fall att förrättningen inställs. Den fördelningsregel
som föreslås i nu förevarande paragraf är väl lämpad för fördelning av
nämnda kostnader även när förrättning inställs. Fastighetsbildningsmyndigheten
är givetvis oförhindrad att vid prövningen efter skälighet beakta
grunderna för 2: 6.
I paragrafens andra stycke tas upp bestämmelser om separat kostnadsfördelning.
Departementsförslaget stämmer i denna fråga överens med kommitténs
förslag men vissa redaktionella jämkningar har gjorts.
14 §.
1 paragrafen regleras skyldigheten för expropriant eller liknande att svara
för regleringskostnaderna.
Kommittén. En fastighetsreglering kan vara till stor fördel för den, som
föranstaltat om expropriation eller liknande tvångsförvärv. Denne kan sålunda
vinna befrielse från skyldighet att utge ersättning för skada eller annan
olägenhet, som genom regleringen avhjälps, minskas eller förebyggs.
Utan närmare motivering synes det klart, att sådan fördel bör medföra förpliktelse
för honom att ta del i betalningsansvaret för regleringskostnaderna,
oavsett om han begagnat sig av rätten att ta initiativ till regleringen eller
inte. Med avseende på betalningen av dessa kostnader bör han alltså likställas
med sakägarna, och på samma sätt som dessa bör han bli betalningsskyldig
i förhållande till sin nytta av regleringen. I enlighet härmed bör han
— om regleringen inte medför annan nytta än den som består i att intrång
med anledning av expropriationen eller motsvarande förfarande undanröjs
eller hindras —■ svara för samtliga regleringskostnader. Ofta torde emellertid
genom regleringen samtidigt vinnas andra fördelar, som inte är beroende
av expropriationsåtgärden, och då bör en fördelning äga rum. En för
-
B 429
Kungl. Maj:ts proposition nr t28 år 1969
utsättning för tillämpning av den föreslagna anordningen måste självfallet
vara att nyttan av regleringen för den som påkallat expropriationsåtgärden
kan fastställas med nödvändig säkerhet. Expropriationsåtgärden måste följaktligen
ha fortskridit så långt att en återgång inte riskeras.
Vad som nu sagts om regleringskostnaderna och skyldigheten för annan
än sakägare att svara för kostnaderna torde böra tillämpas också beträffande
ersättning enligt 12 §. I de fall, då fastighetsreglering företas i samband
med ett ingripande av expropriationskaraktär, kan detta binda planläggningen
på sådant sätt att det inte lämpligen går att undvika skada som avses
i nämnda lagrum. Det är då skäligt att den, på vars föranstaltande ingripandet
verkställs, får svara för den särskilda ersättning, som skall utgå för
skadan, allt efter den nytta han får av regleringen. Om jämkning enligt 11 §
sker för att hindra att fastighetsägaren lider förlust genom regleringen, bör
det likaså vara möjligt att låta initiativtagaren till expropriationsåtgärden
stå för den av jämkningen föranledda höjningen av den allmänna regleringslikviden.
Att härutöver ålägga honom skyldighet att ta del i utgivandet
av likvider, som beslutas vid regleringsförrättningen, är inte tillrådligt eller
påkallat. I den mån sakägare inte kan genom regleringen få full kompensation
för skada, som åsamkas honom direkt genom tvångsingripandet, bör
han kunna göra anspråk på expropriationsersättning eller motsvarande gottgörelse.
På grundval av här redovisade överväganden har kommittén utformat
föreskrifterna i denna paragraf. Med tillämpning av dessa bör givetvis ingen
åläggas betalningsskyldighet utan att han dessförinnan haft tillfälle att vid
förrättningen anföra vad han i denna del anser nödigt. Särskild föreskrift
härom har tagits in i ett andra stycke.
Departementschefen. Enligt 3 § kan den för vars räkning mark tas i anspråk
genom expropriation eller liknande tvångsförvärv påkalla fastighetsreglering.
Förutsättningen härför är att olägenhet av expropriationen eller
åtgärden kan undanröjas, minskas eller förebyggas genom regleringen.
Också fastighetsreglering som påkallats i annan ordning t. ex. genom
officialinitiativ av överlantmätaren, kan medföra att olägenhet av expropriation
m. m. kan undanröjas, minskas eller förebyggas. Även i dessa fall bör
•nvetvis den som vinner en sådan fördel få ta del i kostnaderna för regle
o
ringen.
1 anslutning till 3 § har framhållits att expropriant och liknande företagare
inte har ställning av sakägare. Genom reglerna i förevarande paragraf likställs
de emellertid med sakägare i fråga om skyldigheten att ta del i kostnaderna
för regleringen. Detta gäller oavsett vem som påkallat regleringen.
Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Departementsförslaget
har utformats med beaktande av de jämkningar som
vidtagits beträffande 3 § andra stycket.
B 430
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år W69
15 §.
1 paragrafen regleras vidräkningsförfarandet. Dessutom meddelas bestämmelser
om förfallodag, avbetalning och ränta.
Kommittén. I denna paragraf föreslår kommittén i huvudsaklig överensstämmelse
med 14 kap. 14 § JDL, att vidräkning skall upprättas som utvisar
vad var och en av fastighetsägarna har att ta emot och ge ut i ersättningar.
Vidräkningen skall i princip omfatta alla de likvider som förekommer vid
fastighetsregleringen. Härav följer att den kan verkställas först efter det att
törrättningsmännen tagit ställning i de olika ersättningsfrågorna, dvs. allra
tidigast i samband med att ersättningsbesluten meddelas. I vidräkningsinstrumentet
skall för varje fastighet anges det belopp, som efter verkställd
avräkning återstår att uppbära eller erlägga. Även om flera fastigheter hör
till samme ägare och vissa förenklingar skulle kunna vinnas genom att
betrakta dennes samlade fastighetsinnehav som en enhet, måste vidräkningen,
liksom även de bakomliggande ersättningsbesluten, knyta an till de
särskilda fastigheterna enligt den officiella fastighetsindelningen, detta beroende
dels på den förmånsrätt som den ersättningsberättigade kommer att
åtnjuta, dels på den i 16 § för vissa fall föreskrivna fördelningen av ersättningsbelopp
mellan inteckningshavare. Eftersom även annan än fastighetsägare
någon gång kan beröras av likvidbeslut, bör vidräkningen emellertid
inte avse enbart förhållandet i likvidhänseende mellan de olika fastigheterna,
utan den måste gälla också alla dem, som är berättigade till ersättning
eller förpliktade att ge ut sådan.
Uppenbart är att en särskild vidräkning bör kunna undvaras i enkla fall,
t. ex. när en enda form av ersättning förekommer vid regleringen. Något uttryckligt
undantag från skyldigheten att upprätta vidräkning för sådana
fall har kommittén inte ansett behövligt. I fall av detta slag bör nämligen
i själva ersättningsbeslutet utan svårighet kunna föras in alla de uppgifter
som skall framgå av ett vidräkningsinstrument. Om så har skett bör beslutet
anses innefatta en vidräkning.
För sakägarna skulle det självfallet vara fördelaktigt, om den ekonomiska
uppgörelse som vidräkningsförfarandet innebär kunde omfatta också regleringskostnaderna
enligt 13 §. Det är dock svårt att här åstadkomma en
gemensam behandling av likvider och kostnader. Vid den tidpunkt då förrättningen
avslutas och vidräkningen måste vara verkställd, torde förrättningsmännen,
även om de arbeten som avses i 13 § i allmänhet blivit slutförda,
vanligen inte ha kännedom om kostnadsbeloppen. Vidare måste uppmärksammas,
att de vid förrättningen meddelade ersättningsbesluten skall
kunna verkställas på samma sätt som domstols lagakraftägande dom, sedan
förrättningen avslutats och vunnit laga kraft. Därvid får vidräkningsinstrumentet
tjänstgöra som exekutionsurkund. Om vidräkningen även skall omfatta
regleringskostnaderna i allmänhet, kan det inte komma i fråga att till
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 431
lägga vidräkningshandlingarna en sådan uppgift, eftersom förrättningsmännen
inte har prövat andra kostnadsbelopp än dem som avser förrättningskostnaderna
och en prövning från deras sida måste vara en förutsättning
för att exigibiiitet skall tillåtas. Tanken på ett allmänt vidräkningsförfarande,
omfattande såväl likvider som kostnader, har främst av dessa skäl
måst uppges. Kommittén framhåller emellertid att det anförda inte bör få
hindra att vissa kostnader i speciella fall skall kunna inbegripas i vidräkningen.
Har förrättningsmännen meddelat ett formligt beslut angående förrättningskostnad,
som därvid blivit till beloppet fixerad, eller har ett slutligt
avgörande annars kommit till stånd beträffande viss kostnadspost, t. ex.
genom att sakägarna godkänt det för ett visst arbete debiterade beloppet,
bör vad sakägarna på grund därav har att utge enligt den tillämpliga kostnadsfördelningsnormen
kunna beaktas av förrättningsmännen, när vidräkningen
verkställs. Kommittén har därför föreslagit, att vidräkningen må, om
och i den mån det lämpligen kan ske, omfatta i 13 § avsedd kostnad under
förutsättning att kostnadsbeloppet fastställts av förrättningsmännen eller
blivit genom godkännande eller eljest slutligt bestämt.
I enlighet med hittillsvarande bestämmelser skall också i fortsättningen
förlallodag sättas ut för de belopp som efter den verkställda avräkningen
skall erläggas.
F. n. kan avbetalning av vad som skall erläggas enligt avräkningen tillåtas,
och det är tydligt att denna möjlighet till successiv betalning bör behållas.
Den enda nyhet i detta avseende som kommittén föreslår är en regel av innebörd
att avbetalningen skall ske årligen med minst en femtedel av beloppet.
Härigenom hindras att fastigheterna under en lång följd av år belastas
med oguldna likvidbelopp, vilket skulle kunna vålla olägenheter av skilda
slag. Kommittén utgår vidare från att man, när avbetalning medges, bara
mera undantagsvis skall behöva utnyttja hela femårsperioden. De flesta avbetalningarna
torde utan olägenhet kunna begränsas till kortare tid.
Frågan om den ersättningsberättigades rätt till ränta på ännu inte förfallet
likvidbelopp diskuterades redan vid tillkomsten av JDL. Man ansåg dock
att det inte fanns tillräcklig anledning att införa en sådan rätt (prop.
1926: 38 s. 389, NJA II 1926 s. 677). Denna slutsats måste ses mot bakgrunden
av bl. a. tillträdesreglerna i JDL. Dessa regler innebär att tillträde vid
laga skifte och ägoutbyte inte kan ske förrän efter förrättningens avslutande,
såvida inte delägarna ingår överenskommelse med annat innehåll. Förfallodagen
för likviderna kan därför alltid, när inte särskild överenskommelse
träffats, förläggas till tillträdesdagen eller annars på lämpligt sätt
anpassas efter denna. Enligt den nya lagen skall emellertid förrättningsmännen
kunna besluta om tillträde redan före förrättningens avslutande,
om det bakomliggande fastighetsbildningsbeslutet vunnit laga kraft. Eftersom
vidräkningen till följd härav kan komma att verkställas tämligen lång
tid efter tillträdet och en förfallodag i anslutning till detta då inte kan be
-
B 432 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
stämmas, kommer frågan om möjligheten att tillgodose den ersättningsberättigades
ränteanspråk i ett nytt läge. Också i övrigt kan det i avbetalningsfallen
vara i hög grad motiverat med ränta på belopp, som ännu inte
förfallit till betalning. Tvingas någon att avträda mark, som helt eller delvis
skall likvideras i pengar, och kan ersättningen inte tillhandahållas honom
redan i samband med avträdandet, kan det alltså finnas skäl att låta honom
komma i åtnjutande av räntegottgörelse.
Att på grund av vad nu sagts införa en allmän regel om att ränta skall
utgå på belopp, som skall betalas enligt den verkställda avräkningen, kan
emellertid inte komma i fråga. Förhållandena kan vara i hög grad varierande,
och i vissa fall skulle en skyldighet för den betalningspliktige att betala
ränta för förfluten tid kunna framstå som högst oskälig. Med hänsyn till
svårigheten att genom en allmängiltig bestämmelse slå fast den tidpunkt,
från vilken räntan skall beräknas, har kommittén funnit att det bör överlämnas
åt förrättningsmännen att efter prövning av omständigheterna i det
enskilda fallet avgöra om ränta skall utgå och i så fall från vilken dag. Förrättningsmännen
skall härvid beakta, att ett fullt rimligt och skäligt resultat
uppkommer för såväl den betalningsberättigade som den betalningsskyldige,
och bör se till att vidräkningen verkställs på sådant sätt att detta blir möjligt.
Tillträdesdagen torde vanligen utgöra den lämpligaste tidpunkten, när
den är gemensam för båda kontrahenterna.
Även räntesatsen bör bestämmas av förrättningsmännen. Att på sätt som
skett i ExL och vissa andra författningar, som tillåter att mark tas i anspråk
innan ersättning därför ännu erlagts, genom en lagregel fixera räntans storlek
synes inte lämpligt. Situationen ter sig inte sällan helt annorlunda vid
fastighetsreglering, och den ränta som här kan komma i fråga bör fastställas
med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Vid avbetalning
eller annars då förhållandena är tämligen likartade med dem som är för
handen vid vanlig kreditgivning bör den räntesats som skulle varit tillämplig
för sakägarnas del, om lån av motsvarande beskaffenhet tagits upp i allmän
kreditinrättning, vara vägledande. Detta innebär också att en rörlig
ränta bör föreskrivas, om det inte är fråga om bara en kortare tidrymd. I
andra fall åter kan det finnas skäl att bestämma räntan med hänsyn till de
berörda sakägarnas möjligheter till ekonomiskt utbyte av ifrågavarande
egendom. Om de företagna regleringsåtgärderna är av expropriationsliknande
karaktär, kan det slutligen synas mest skäligt att i överensstämmelse
med stadgandet i 55 § ExL låta räntan utgå efter sex procent om året.
Den föreslagna regleringen av räntefrågan kan möjligen uppkalla vissa
betänkligheter med hänsyn till den diskretionära prövningsrätt som i detta
avseende måste tilläggas förrättningsmännen. Kommittén påpekar emellertid
att dessa redan när det gäller att fastställa själva ersättningsbeloppen
har vidsträckta möjligheter att förfara efter omständigheterna för att ett
skäligt resultat skall uppnås samt att de i konsekvens härmed bör äga att
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 433
tämligen fritt besluta om den tilläggsförpliktelse som skyldigheten att betala
ränta innebär.
I det föregående har nämnts, att ersättningsbeslut skall kunna, sedan förrättningen
avslutats och vunnit laga kraft, verkställas på samma sätt som
domstols lagakraftägande dom och att vidräkningsinstrumentet därvid torde
tå tjänstgöra som exekutionsurkund. I detta sammanhang uppkommer
frågan huruvida en särskild föreskrift härom fordras. F. n. föreligger otvivelaktigt
utan stöd av någon lagregel exigibilitet i vad gäller penninglikvider
enligt JDL. Detta beror uppenbarligen på att skifte och ägoutbyte tidigare
alltid skulle fastställas av domstol eller ägodelningsdomare. När fastställelseprövningen
år 1953 för flertalet fall överflyttades till överlantmätaren,
synes den omständigheten att överprövning av judiciell myndighet upphörde
inte ha inverkat på möjligheterna till utsökning. Inte heller synes
överlantmätarens prövning kunna tilläggas någon betydelse för bedömning
av Irågan om exigibilitet. Det kan också nämnas, att ersättning, som beslutas
vid förrättning enligt 1952 års lag om sammanföring av samfälld vägmark
med angränsande fastighet m. m., torde på samma sätt som likvid
enligt JDL kunna utsökas, sedan förrättningen vunnit laga kraft, och detta
oberoende av att sådan förrättning aldrig varit föremål för fastställelseprövning
av vare sig judicell eller administrativ myndighet. Enligt kommitténs
mening får det anförda anses ge vid handen, att någon uttrycklig bestämmelse
om exigibilitet inte behövs för den nya lagens del.
Enligt 26 § i kommittéförslaget kan undantag från föreskriften i denny
paragraf om att samtliga likvider skall ingå i vidräkning medges beträffande
flyttningsersättning.
Remissyttrandena. Flera remissinstanser har förordat att räntereglerna
ges ett mera preciserat innehåll än kommittén har föreslagit.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att en bestämmelse om verkställbarhet
av ersättningsbeslut bör tas in i lagtexten.
Departementschefen. Det av kommittén föreslagna vidräkningsförfarandet,
varom bestämmelser meddelas i första stycket, har lämnats utan erinran
av remissinstanserna. Departementsförslaget stämmer i sakligt hänseende
överens med kommitténs förslag. I stället för benämningen vidräkning
används i departementsförslaget termen avräkning.
Paragrafens andra och tredje stycken innehåller regler om förfallodag,
avbetalning och ränta. I förhållande till kommittéförslaget har enbart vissa
redaktionella ändringar vidtagits. De betänkligheter som uttalats från en del
remissinstanser när det gäller räntereglernas utformning har alltså inte
föranlett mig att avvika från kommitténs förslag. Kommitténs ingående belysning
av de problem som är förbundna med räntefrågan visar tydligt att
det knappast låter sig göra att binda förrättningsmännens prövning genom
28—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 434
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
stramare regler. Men jag vill betona att räntefrågan givetvis bör tas upp vid
förhandling med sakägarna så, att dessa får tillfälle att anföra sina synpunkter.
På detta sätt torde det i regel bli möjligt att få till stånd en överenskommelse
mellan sakägarna.
Vad angår verkställbarheten av ersättningsbeslut delar jag den uppfattning
som kommittén har uttalat. Någon särskild regel om att beslutet kan
läggas till grund för exekution tas alltså inte upp i FBL.
16 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om nedsättning av ersättningsbelopp
hos myndighet.
Kommittén. Genom en reglering kan fastighet undergå sådan värdeminskning
att den inte längre utgör full säkerhet för fordran, som den svarar för.
Problemet att i sådant fall trygga fordringshavarnas rätt uppmärksammades
vid tillkomsten av JDL, och under förarbetena till lagen upprättades
olika förslag, genom vilka borgenärerna skulle beredas förmånsrätt till de
likvidbelopp som utgår till fastighetens ägare. Främst på grund av svårigheterna
att finna en praktiskt lämplig lösning avstod man emellertid från
att reglera frågan (prop. 1926:38 s. 391, NJA II 1926 s. 685). I samband
med senare partiella reformer angående ökade möjligheter till ägokravsjämkning
aktualiserades frågan på nytt. Därvid upptogs i 8 kap. 2 § sista
stycket och 13 kap. 2 § sista stycket JDL bestämmelser om att likvid för
minskad tilldelning vid tvångsägoutbyte och vid laga skifte skall erläggas
och fördelas på samma sätt som expropriationsersättning, om den ersättningsberättigade
fastigheten på grund av inteckning eller eljest häftar för
fordran eller annan rättighet. Undantag härifrån gäller dock, om innehavarna
av samtliga sådana fordringar och rättigheter lämnar medgivande till det
eller det är uppenbart att fastighetsbildningen inte kan skada rättighetshavaren.
Även om vissa anmärkningar kan riktas mot nyssnämnda bestämmelser i
JDL, är enligt kommitténs mening den bakomliggande tanken fullt riktig
och godtagbar också med hänsyn till framtida förhållanden. Sålunda bör
inteckningshavare och därmed likställda rättsägare inte få hindra önskvärda
ändringar i fastighetsindelningen, fastän deras ställning till följd av
sådana ändringar kan försämras. Kompensation bör emellertid beredas dem
genom att utgående ersättningar används till betalning av fastigheterna åvilande
skulder. Med hänsyn till de föreslagna möjligheterna att genom fastighetsreglering
åstadkomma ganska betydande ändringar i olika avseenden
är det uppenbarligen ofrånkomligt med ett skydd av detta slag till förmån
för dessa rättsägare. Självfallet uppkommer även nu svårigheter, när det
gäller att anordna ett förfarande med nedsättning och fördelning av likvid
-
B 435
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
belopp, men dessa synes främst bero på att ovisshet råder om vilken eller
vilka myndigheter som lämpligen bör ha hand om uppbörden av likvidbeloppen.
Kommittén har inte till uppgift att behandla de organisationsfrågor
som kan inverka på ett ställningstagande i detta avseende men har sökt
komma till rätta med svårigheterna genom att utforma sitt förslag i hithörande
delar på sådant sätt att en anpassning lätt skall kunna ske efter
blivande organisationsändringar.
Nedsättning till förmån för andra än fastighetsägaren bör i princip ske
beträffande alla slag av penningersättningar vid fastighetsreglering. Den
omständigheten att fastigheten efter verkställd avräkning är berättigad till
ett likvidbelopp måste, oavsett vilken eller vilka likvider som tillerkänts
fastighetsägaren, innebära att fastigheten minskat i värde. Ett förbehåll bör
dock göras, nämligen i fråga om ersättning för personlig skada med anledning
av att egendom genom inlösen frånhänds ägaren eller att denne annars
tvingas avträda byggnad. I den mån likvidbeloppet motsvarar sådan ersättning
bör nedsättningsskyldighet av naturliga skäl inte föreligga. Att även
flyttningsersättning i vissa fall bör behandlas på särskilt sätt framgår av
26 §. Som förutsättning för att nedsättning och fördelning av likvidbelopp
skall äga rum bör ytterligare det kravet ställas upp att fastigheten på grund
av inteckning eller eljest häftar för fordran eller rätt till avkomst eller annan
förmån. Enligt nuvarande nedsättningsregler i JDL skall också annan
särskild rättighet, exempelvis nyttjanderätt, beaktas i detta sammanhang.
Någon motsvarighet härtill synes emellertid inte böra tas upp i den nya
lagen, eftersom fördelningen inte kan ske så att innehavaren av dylik rättighet
får uppbära någon del av det nedsatta beloppet. Skydd för honom måste
i stället anordnas på annat sätt, om det är önskvärt.
Eftersom nedsättning och fördelning alltid blir en ganska omständlig
procedur och de fordringshavare, mellan vilka fördelningen skall ske, vanligen
torde önska ta emot betalning i denna form bara om deras säkerhet
verkligen sätts i fara genom regleringen, bör det finnas möjlighet för dem
att avstå från fördelning av likvidbelopp utan att de på grund därav skall
träffas av några menliga följder beträffande rätten till betalning ur fastigheten.
I likhet med vad som f. n. gäller bör alltså ett medgivande från deras
sida föranleda att nedsättning underlåts och att fastighetens belastning
kvarstår oförändrad. Måhända skulle det här finnas skäl att kräva medgivande
även från innehavare av nyttjanderätt eller annan sådan rättighet
som inte medför rätt till betalning ur fastigheten, dock bara under förutsättning
att fastigheten tillika häftar för fordran med bättre rätt. För dylik
rättighetshavare kan det nämligen från teoretisk synpunkt vara av vikt att
framförliggande fordringar får betalning ur utfallande likvidbelopp, eftersom
risken för att rättigheten skall behöva uppoffras vid en exekutiv försäljning
därigenom kan minskas något. Om innehavarna av dessa fordringar
inte själva anser sig böra fordra betalning — och det är bara detta
B 436
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
fali som är av intresse i sammanhanget — har man emellertid all anledning
räkna med att det för rättighetshavarens del kommer att i praktiken vara
skäligen betydelselöst om likvidbeloppet fördelas eller inte. Eftersom det
vidare är angeläget med enklast möjliga förfarande, har det synts tillräckligt
att innehavarna av samtliga fordringar och sådana förmåner som är
förbundna med rätt till betalning ur fastigheten samtycker till att fördelning
inte äger rum. Kommittén har inte funnit anledning att begränsa möjligheterna
för innehavare av inteckning i viss fastighet att avstå från fördelning
av likvidbelopp i det fall att inteckningen belastar också annan fastighet.
Någon sådan begränsning gäller inte f. n. och bör av praktiska skäl
inte införas om inte ett påtagligt behov därav gör sig gällande.
Enligt nuvarande regler kan likvid för minskad tilldelning utbetalas
direkt till fastighetsägaren, förutom efter medgivande från inteckningshavarna,
också om det finnes uppenbart att åtgärden inte länder dem till skada.
Denna möjlighet till s. k. oskadlighetsprövning från förrättningsmännens
sida fyller en praktiskt viktig funktion och bör behållas. Förrättningshandläggningen
underlättas härigenom väsentligt, men dessutom vinns fördelar
för inteckningshavarna. Dessa torde nämligen ofta ha svårt att själva ta
ställning till frågan om behovet av en fördelning. I regel måste de, om de
inte vill riskera förluster och inte heller i onödan ta emot förtidsbetalning,
företa närmare undersökningar och inhämta upplysningar om den fastighetsbildning
som skall genomföras, men tack vare den på förrättningsmännens
ansvar verkställda prövningen befrias de härifrån. Det är emellertid
tydligt att förrättningsmännen å sin sida måste iaktta stor varsamhet så att
inteckningshavarnas ställning inte äventyras. Enligt vad som uttalades vid
tillkomsten av nuvarande regler i 8 kap. 2 § sista stycket JDL skulle det
föreskrivna villkoret om att ett ägoutbyte uppenbarligen inte kunde lända
inteckningshavare till skada inte anses uppfyllt, om det förelåg den ringaste
tveksamhet därom hos den prövande myndigheten (prop. 1951:159 s. 93,
NJA II 1952 s. 124).
Att märka i detta sammanhang är emellertid att nuvarande fastighetsbildningslagstiftning
i en annan situation föreskriver en liknande prövning till
skydd för inteckningshavare och motsvarande rättsägare, varvid kravet på
frånvaro av menliga verkningar formulerats på ett sätt som möjliggör en
något friare tillämpning, dock utan att ifrågavarande rättsägare utsätts för
någon egentlig riskökning. Efter en år 1947 genomförd ändring av SML skall
sålunda enligt 8 § första stycket och 14 § tredje stycket sammanläggning i
vissa fall vara beroende av huruvida åtgärden väsentligen är utan betydelse
för rättsägare varom nu är fråga. Rörande skälen till lagändringen hänvisar
kommittén till vad lagrådet och departementschefen uttalade i ärendet
(prop. 1947: 232 s. 297 och 306, NJA II 1948 s. 54 och 65). Kommittén har i
sitt betänkande med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
m. m. (SOU 1963: 23) funnit den genom 1947 års lagändring införda formu
-
B 437
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
leringen böra godtas i vissa motsvarande situationer i fråga om inrättande
av gemensamhetsanläggningar. Samma ståndpunkt har kommittén ansett
sig böra inta vid utarbetande av förevarande lagförslag. Oskadlighetsprövning
kommer enligt förslaget att kunna äga rum inte bara med stöd av denna
paragraf utan även enligt 18 § andra stycket, 7:8 andra stycket samt
12: 6 och 12: 11 andra stycket.
Finner förrättningsmännen att fördelning av likvidbelopp skall verkställas,
skall de uttryckligen förordna att beloppet jämte den ränta därå som
kan utgå inte skall erläggas till fastighetsägaren utan i stället betalas in till
viss angiven myndighet, som Kungl. Maj :t bestämt. Visserligen bör själva
fördelningen ske hos länsstyrelsen på samma sätt som andra liknande fördelningar,
men det har inte synts lämpligt att anförtro länsstyrelsen uppgiften
att utöva tillsyn över att ifrågavarande likvidbetalningar fullgörs och
att vid behov företa åtgärder för beloppens uttagande hos de betalningsskyldiga.
F. n. bedriver lantmäteristyrelsens kameralsektion sådan verksamhet i
fråga om förrättningskostnader som skall betalas enligt lantmäteritaxans
föreskrifter. Dess uppgifter i detta hänseende kommer att åtminstone tills
vidare kvarstå. Det synes därför kommittén mest ändamålsenligt att sektionen
samtidigt får ta hand om bestyret med de likvidbelopp som skall fördelas.
Den myndighet som skall ombesörja uppbörden av de för fördelning avsedda
likvidbeloppen bör lämpligen bereda vederbörande fastighetsägare tillfälle
visa att han träffat uppgörelse med inteckningshavarna om att han
skall få lyfta de inbetalade medlen. Även om inteckningshavarna inte under
själva förrättningen ansett sig kunna avstå från att låta medlen användas
till betalning av fastighetens skulder, kan det mycket väl tänkas att de, sedan
regleringen väl blivit slutförd och de bättre kan överblicka resultatet,
finner det med sin fördel mest förenligt att någon fördelning inte kommer
till stånd. Om fastighetsägaren på detta stadium kan styrka att han fått inteckningshavarnas
medgivande, bör myndigheten som uppburit medlen genast
överlämna dem till ägaren, men i annat fall skall medlen tillställas vederbörande
länsstyrelse. Beträffande den därpå följande fördelningen och
verkan därav bör vad som gäller om expropriationsersättning vinna motsvarande
tillämpning. Det bör emellertid uppmärksammas att för fastighetsägare
fastställd expropriationsersättning i princip endast fördelas mellan
honom och innehavare av fordringsinteckningar. Innehavare av rätt till avkomst
eller annan förmån njuter inte till någon del betalning ur den fastighetsägaren
tillkommande ersättningen, eftersom särskild ersättning bestäms
för sådan rättighetshavare. När fastighetsreglering äger rum, fastställs emellertid
inte någon sådan särskild ersättning utom vid inlösen. Genom en särbestämmelse
måste därför sörjas för att rättighetshavare av detta slag kommer
att på samma sätt som innehavare av fordringsinteckningar få del av
det för fastighetsägaren bestämda och för fördelning avsedda ersättnings
-
B 438
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
beloppet. Sålunda bör föreskrivas att innehavare av rätt till avkomst eller
annan förmån skall njuta betalning enligt samma grunder som gäller enligt
utsökningslagen (UL), om egendom säljs utmätningsvis utan förbehåll om
sådan rättighets bestånd. En sådan bestämmelse finns i 149 § UL.
De lagstadganaen som föranleds av vad ovan sagts har tagits upp i första
stycket av 16 §. När det anges som en förutsättning för reglernas tillämplighet
att fastighet genom regleringen undergår värdeminskning, inbegrips
självklart det fall att fastigheten genom regleringen helt utplånas. Kommittén
påpekar särskilt att det bara är fastighetsägare tillkommande ersättningsbelopp
som skall behandlas enligt reglerna i första stycket. På grund
av särskild föreskrift i 8: 6 kommer dock i vissa fall vid inlösen även för
rättighetshavare fastställd ersättning att kunna behandlas på samma sätt.
Via sidan av de i första stycket föreslagna bestämmelserna behövs uppenbarligen
tämligen ingående tillämpningsföreskrifter. Särskilt förfarandet
hos den myndighet som skall ha hand om uppbörden torde behöva närmare
regleras i sådan ordning.
Genom nuvarande vidräkningsförfarande fastställs inte bara de olika
belopp som skall utges. Beträffande varje betalningspliktig bestäms också
till vilken eller vilka han skall erlägga vad han är skyldig. Oftast fungerar
detta betalningssystem tillfredsställande, men ibland, särskilt vid mera omfattande
regleringar, framträder ett starkt behov av ett organ för förmedling
av betalningstransaktionerna. Redan f. n. tillämpas ett begränsat clearingförfarande
beträffande sådana förrättningskostnader som ersättning till
gode män, sakkunnigt biträde och syssloman. Enligt lantmäteritaxan får
nämligen sådana kostnadsbelopp utbetalas av statsmedel, och det åligger då
den eller de betalningsskyldiga att återbetala vad som sålunda förskjutits.
Kommittén har den uppfattningen att det skulle vara till stor fördel, om
man hade möjlighet att vid vissa regleringar förfara på motsvarande sätt i
fråga om likviderna och sådana kostnader som omfattas av vidräkningen.
Med hänsyn till den förmånsrätt som torde komma att föreskrivas synes
statsverket inte behöva riskera några förluster av betydelse genom att på
detta sätt träda in som förmedlare av betalningarna. Givetvis uppkommer
vissa administrationskostnader samt ränteförlust, om utbetalningar skall
äga rum innan några medel hunnit inflyta, men ersättning härför kan utan
svårighet beredas statsverket, om det anses önskvärt, genom tillägg till de
förrättningsavgifter som författningsenligt skall utgå.
På grund av vad som nu sagts har kommittén i sitt förslag tagit upp en
föreskrift av innebörd att förrättningsmännen även i andra fall än då fördelning
av likvidbelopp mellan inteckningshavarna skall äga rum får förordna
att in- och utbetalningar av belopp, som skall betalas i anledning av
regleringen, skall verkställas genom myndighets förmedling enligt vad särskilt
är stadgat. När sådant förordnande meddelats, skall självfallet i vidräkningen
inte behöva anges till förmån för vilka som de olika inbetalning
-
B 439
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
arna sker. De särskilda föreskrifter som fordras angående clearingförfarandet
torde kunna utfärdas i administrativ väg. Det förutsätts bl. a. att närmare
riktlinjer på detta sätt skall meddelas om i vilka fall förfarandet skall
få användas.
För att undvika varje tveksamhet har kommittén i sista stycket av paragrafen
uttryckligen föreskrivit, att myndighet, som på grund av det tidigare
innehållet i paragrafen skall ta emot betalning, har att vidta erforderliga åtgärder
för medlens uttagande hos den betalningsskyldige.
Remissyttrandena. Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan framhåller
att av 8: 6 andra stycket i kommittéförslaget framgår, att bestämmelserna
i 5: 16 om nedsättning av fastighetsägare tillkommande ersättningsbelopp
avses vara tillämpliga även när det är frågan om inlösen helt eller
delvis av fastighet. I 5: 16 talas emellertid endast om »fastighet, som genom
regleringen undergår värdeminskning». Uttrycket synes därför böra kompletteras
så att det framgår att bestämmelserna avser även inlösenfallet.
Svea hovrätt avstyrker den i förhållande till gällande rätt ändrade formuleringen
enligt vilken intecknad rättighet av annat slag än fordran och rätt
till avkomst eller annan förmån över huvud taget inte behöver uppmärksammas
vid tillämpning av 16 §. Hovrätten medger att de skäl som kommittén
har anfört måhända är bärande i de flesta fall men framhåller att skyddet
för rättighetshavarna blir synnerligen illusoriskt för de fall då fastighetsägaren
vid regleringstillfället själv är innehavare av inteckning eller innehar
ett avsevärt ägarhypotek. Enligt hovrättens mening bör gällande bestämmelser
inte överges.
De av kommittén föreslagna reglerna om undantag från nedsättningsskyldigheten
möter erinringar från några remissinstanser. Svea hovrätt anser
sålunda att förslaget är otillfredsställande såvitt angår gemensamma inteckningar.
Hovrätten erinrar om kommitténs uttalande, att den inte funnit anledning
att begränsa möjligheterna för innehavare av inteckning i viss fastighet
att avstå från fördelning av likvidbelopp i det fall att inteckningen
belastar även annan fastighet, och att någon sådan begränsning inte gäller
och av praktiska skäl inte bör införas med mindre ett påtagligt behov därav
gör sig gällande. I denna fråga är hovrätten av annan uppfattning och anser
att fastighetskreditens intresse kräver en översyn av gällande bestämmelser.
Innehavare av särinteckning i fastighet, som inte ingår i regleringen
men är gemensamt intecknad med sådan fastighet, kan få sin säkerhet
starkt försämrad, om sistnämnda fastighet genom regleringen undergår värdeminskning
eller kanske fullständigt utplånas utan att likviden går till
betalning av den gemensamma inteckningen. Det bör observeras att sådana
särinteckningar inte heller behöver uppmärksammas vid den oskadlighetsprövning
som sker enligt 18 § andra stycket. Förrättningsmännen kommer
alltså att vara okunniga om förekomsten av sådana inteckningar. Förslaget
B 440
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
är i dessa hänseenden inte tillfredsställande. Särskilt vid regleringar inom
tätorter torde sådana situationer som här avses i viss utsträckning kunna
uppkomma.
Flera remissinstanser betonar önskvärdheten av en förstärkning av skyddet
för inteckningshavarna vid oskadlighetsprövningen. Hypoteksombudsmannaföreningen
framhåller sålunda att nedsättning bör få underlåtas bara
om det finnes uppenbart att åtgärden inte skadar inteckningshavarna. Föreningen
motsätter sig kommitténs förslag till uppmjukning av detta krav.
Inteckningshavarnas ställning får i första hand ses mot bakgrund av att
dessa i förslaget inte fått ställning som sakägare och följaktligen saknar
möjlighet att anföra besvär över förrättningsmannens beslut i fråga om
ev. företagen oskadlighetsprövning. Förrättningsmannen åliggande officialprövning
även av inteckningshavarnas intressen är avsedd att utgöra garanti
för att några men för inteckningshavarna ej skall uppstå. Även om
föreningen med sin erfarenhet har stort förtroende för den omdömesgillhet
som lantmäteriets företrädare visar i frågor av detta slag, är förslaget principiellt
inte helt invändningsfritt från inteckningshavarsynpunkt. Förrättningsmannens
beslut är enligt förslaget i viktiga hänseenden att likställa
med domstols dom och kan således för inteckninghavare liksom för sakägare
vara av lika ingripande betydelse som ett sådant avgörande. Det måste
därför ställas synnerligen stränga krav på förrättningsmannens bedömning
av om en fastighetsreglering kan tänkas menligt inverka på inteckningshavarnas
ställning. Inte sällan torde en inteckningshavare i det enskilda fallet
kunna ha en annan uppfattning än förrättningsmannen. Det måste nämligen
fastslås att varje värdeminskning kan vara av betydelse från säkerhetssynpunkt.
Detta blir givetvis särskilt fallet när det är fråga om toppbelåning,
exempelvis vid högt liggande inteckningslån med statlig garanti. Det synes
inte heller kunna tas för givet att långivarens bedömning av ett fastighetsobjekt
från ren kreditsynpunkt alltid stämmer överens med förrättningsmannens
ekonomiska värdering. Otvivelaktigt kan fall uppkomma där det
ter sig svårt för att inte säga omöjligt för en förrättningsman att avgöra om
en riskgränssituation från belåningssynpunkt föreligger. För en långivare
är det därför uppenbarligen i hög grad angeläget att kravet på frånvaro av
menliga verkningar inte sätts så lågt att hans ställning kan komma att
äventyras. Risken för felaktiga bedömningar blir naturligtvis större ju
lägre kravet ställs.
Liknande synpunkter framförs också av bl. a. Svea hovrätt, bankinspektionen
och sparbanksföreningen.
Hovrätten för Nedre Norrland anser att det inte tillräckligt klart sagts ut
i lagtexten att som huvudregel skall gälla att fördelningen av inbetalda medel
skall ske genom länsstyrelsens försorg.
Svea hovrätt anser att den av kommittén föreslagna regeln om betalning
till innehavare av rätt till avkomst eller annan förmån inte är helt ändamåls
-
B 441
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
enlig. Om en fastighetsreglering berör en fastighet, som besväras av sådan
rättighet, torde det i allmänhet förhålla sig så, att rättigheten i och för sig
inte påverkas av regleringen. Det synes då vara onödigt att, så snart någon
inteckningshavare begär det, ålägga rättighetshavaren att ta emot betalning
ur likvidbeloppet med verkan att rättigheten upphör. Om rättighetshavaren
inte vill ta emot betalning, bör likvidbeloppet kunna gå till fördelning mellan
innehavare av inteckningar med sämre rätt.
Det av kommittén föreslagna uppbörds- och clearingförfarandet är praktiskt
och ändamålsenligt anser lantmäteristyrelsen. Förfarandet bör enligt
styrelsens mening ordnas genom en central myndighet, så att specialiserad
personal kan sköta uppgifterna. Eftersom dessa är nära förbundna med
lantmäteriets arbetsområde bör styrelsens kameralsektion — som redan har
erfarenhet på området — vara mest skickad att handha ifrågavarande uppdrag.
Styrelsen, som anser det vara av stor vikt att fastighetsbildningsärendena
i alla delar fullgörs på snabbaste och smidigaste sätt, är sålunda för
sin del beredd att genom sin kameralsektion åta sig hithörande uppgifter.
Clearingförfarandet tillstyrks även av överlantmätarna i Uppsala och
Norrbottens län samt chefen för lantmäteriets specialenhet nr 1 i Göteborgs
och Bohus län.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att om likvidförfarandet inte skall
ske genom myndighets försorg i samtliga fall bör en ersättningsberättigad
alltid kunna vända sig till myndighet för uttagandet av ersättningsbelopp.
Om ersättning inte kan tas ut bör han enligt länsstyrelsens mening som
regel få ersättning för sin förlust av allmänna medel.
Departementschefen. Kommittén har i förslaget till denna paragraf tagit
upp regler till skydd för innehavare av begränsad sakrätt i fastighet som
minskar i värde genom fastighetsreglering. Reglerna ansluter i materiellt
hänseende i allt väsentligt till det system som i gällande lagstiftning föreskrivits
för bl. a. ägoutbyte utom i det avseendet att skyldigheten att säkerställa
att ersättningsbeloppen tillgodoförs inteckningshavare och liknande
rättsägare väsentligt utvidgas genom de nya reglerna. I paragrafen meddelas
först en generell föreskrift för fastighetsbildningsmyndigheten att förordna
om nedsättning av ersättningsbelopp som tillkommer fastighetsägaren
för fördelning mellan innehavare av begränsade sakrätter. Denna föreskrift
får enligt de följande reglerna i paragrafen sättas åsido, om samtliga
innehavare av begränsade sakrätter medger det eller om förrättningsmännen
prövar regleringen vara väsentligen utan betydelse för rättighetshavarna.
Den ordning för rättighetshavarnas skydd som kommittén sålunda föreslagit
har i sina huvuddrag lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Bortsett från de detaljändringar, som framgår av det följande bär departementsförslaget
utformats i enlighet med kommitténs förslag.
Enligt kommittéförslaget skall nedsättning äga rum, om fastighet under -
B 442
Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969
går värdeminskning. Härmed åsyftas även det fall att inlösen skett. Detta
bör för tydlighetens skull framgå av lagtexten. I departementsförslaget har
därför lagtexten kompletterats i detta hänseende.
Som förutsättning för att nedsättning och fördelning av likvidbelopp skall
ske har kommittén ställt upp bl. a. det kravet att fastigheten på grund av
inteckning eller eljest svarar för fordran eller rätt till avkomst eller annan
förmån. Som kommittén har framhållit avviker förslaget i detta avseende
från nedsättningsreglerna i JDL, enligt vilka också annan särskild rättighet
såsom nyttjanderätt skall beaktas i detta sammanhang. Kommitténs förslag
har i denna del inte mött någon erinran vid remissbehandlingen. Jag delar
kommitténs uppfattning att nedsättning bör komma i fråga bara i sådana
fall då någon rättighetshavare kan få uppbära del av det nedsatta beloppet.
Formuleringen av lagtexten har i departementsförslaget anpassats efter
motsvarande bestämmelser i annan lagstiftning, t. ex. 3 kap. 6 § i förslaget
till JB och 36 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.
Som kommittén har framhållit blir nedsättning och fördelning en omständlig
procedur och det är därför angeläget att begränsa denna till fall när
rättighetshavarnas intresse gör den påkallad. Undantag från nedsättningsoch
fördelningsskyldigheten tillåts enligt kommittéförslaget i första hand
i det fallet när innehavarna av samtliga fordringar och förmåner avstår
från tillämpning av nedsättningsförfarandet. Har fastighetsbildningsmyndigheten
förordnat om nedsättning, kan utbetalning ske direkt till fastighetsägaren,
om det hos myndighet visas att de nyssnämnda rättsägarna medgett
att medlen utbetalas till honom.
Medgivande till utbetalning av ersättning direkt till fastighetsägaren skall
enligt kommitténs förslag lämnas av innehavarna av samtliga fordringar
och förmåner, för vilka fastigheten svarar. Enligt kommitténs mening är
det tillräckligt att — förutom fordringshavarna — innehavare av sådan
förmån som är förbunden med rätt till betalning ur fastigheten samtycker
till att fördelning inte äger rum. Svea hovrätt har anfört erinringar mot förslaget
i denna del och framhållit att också inskriven nyttjanderätt bör skyddas
i detta sammanhang. Jag delar hovrättens uppfattning och anser inte att
önskemålet att förenkla förfarandet väger så tungt att det skydd nyttjanderättshavarna
nu har bör avskaffas. I departementsförslaget har därför uppställts
krav på medgivande av innehavarna av samtliga fordringar och andra
rättigheter, för vilka fastigheten svarar, för att utbetalning direkt till fastighetsägaren
skall få ske.
Kommittén har berört frågan om innehavare av inteckning i viss fastighet
skall kunna avstå från fördelning av likvidbelopp i det fall att inteckningen
belastar också annan fastighet. Någon begränsning gäller inte f. n. i det
avseendet och enligt kommitténs mening bör av praktiska skäl någon ändring
inte göras, om det inte finns ett påtagligt behov. Problemet har vid re
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 443
missbehandlingen uppmärksammats av Svea hovrätt, som därvid gjort gällande
att kommittéförslaget inte är tillfredsställande. Hovrätten har berört
de problem som uppkommer när en fastighet som besväras av en gemensam
inteckning minskar i värde genom fastighetsreglering. Såsom hovrätten
påpekat kan innehavaren av särinteckning i fastighet som är gemensamt intecknad
med den aktuella regleringsfastigheten få sin säkerhet försämrad
om regleringsfastigheten undergår värdeminskning utan att likviden går till
betalning av den gemensamma inteckningen. Det sagda gäller såväl då den
särintecknade fastigheten ingår i regleringen som då den inte berörs därav.
En förutsättning för att denna ogynnsamma effekt skall inträda är att särinteckningen
gäller med lika rätt som eller sämre rätt än den gemensamma
inteckningen. Om de fastigheter som besväras av gemensam inteckning är i
olika ägares hand, måste i detta sammanhang också beaktas det förhållandet
att, om regleringsfastigheten minskar i värde, detta leder till att den andra
fastighetens ansvar för den gemensamma inteckningen ökar. Ägaren av den
andra fastigheten kan således ha ett intresse av att utbetalning sker till innehavaren
av den gemensamma inteckningen.
Med hänsyn till att storleksförändringar enligt förslaget skall kunna ske
i avsevärt större omfattning än de nuvarande ägoutbytesreglerna medger
torde det vara ofrånkomligt att utforma regelsystemet på ett annat sätt än
kommittén har föreslagit. Jag vill här påpeka att i 6 kap. 14 § i förslaget
till JB tagits upp regler som gäller inteckningshavares möjlighet att avstå
från sin rätt till betalning vid fördelning av medel genom myndighets försorg.
Om reglerna genomförs, kommer de att gälla också i fråga om medel
som nedsatts enligt denna paragraf. Reglerna innebär att om rättsägare före
fördelningen avstått från sin rätt till betalning fördelningen inte inverkar
på inteckningen. I fråga om gemensam inteckning gäller emellertid detta
bara om samtycke till avståendet lämnats av såväl ägare till övriga av inteckningen
besvärade fastigheter som innehavare av panträtt eller annan
rättighet som är inskriven, om rättigheten gäller i en eller flera av fastigheterna
med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen. Föreligger inte
sådana medgivanden i behövlig utsträckning, är inteckningshavaren oundgängligen
skyldig att ta emot betalning. De nämnda reglerna om sakägarmedgivanden
stämmer överens med vad som enligt 22 kap. 11 § i förslaget
till JB föreskrivits för relaxation.
Att en fordringshavare avstår från tillämpning av bestämmelsen om nedsättningsskyldigheten
har principiellt samma innebörd som att han avstår
från rätten till betalning. Jag anser därför att reglerna i förevarande paragraf
bör utformas i överensstämmelse med de nyss nämnda föreskrifterna
i förslaget till JB såvitt gäller gemensam inteckning. Lagtekniskt synes en
anknytning till relaxationsbestämmelsen i JB mest lämplig. I departementsförslaget
har sålunda upptagits den bestämmelsen att, om fastigheten besvä
-
B 444 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1989
ras av gemensam inteckning, fordras för att utbetalning direkt till fastighetsägaren
skall få ske de medgivanden som i 22 kap. 11 § i förslaget till
JB föreskrivits för relaxation.
Kommittén har i sitt förslag tagit upp en regel som innebär att den myndighet
som enligt förrättningsmännens beslut uppburit likvidmedlen får
betala ut dessa direkt till fastighetsägaren, om denne hos myndigheten visar
att inteckningshavarna och andra rättsägare inte vidare motsätter sig utbetalningen.
Med hänsyn till att den prövning som måste föregå en sådan utbetalning
kan vara av mycket kvalificerad beskaffenhet, anser jag att prövningen
bör ankomma på fördelningsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen. Utbetalningen
i den här avsedda situationen bör således inte få ske förrän ärendet
överlämnats till länsstyrelsen. Som jag förut har nämnt gäller enligt
förslaget till JB en allmän regel om att inteckningshavare kan avstå från
sin rätt till betalning före fördelningen. Om samtliga rättsägare avstår från
denna rätt, får utbetalning ske till fastighetsägaren. Eftersom frågan om
utbetalning direkt till fastighetsägaren sålunda fått en generell lösning i
förslaget till JB, behövs inte några särskilda regler i ämnet i FBL.
Nedsättning och fördelning av likvidersättning skall enligt kommittéförslaget
kunna underlåtas också efter s. k. oskadlighetsprövning av fastighetsbildningsmyndigheten.
Reglerna härom avviker inte från de bestämmelser
som nu gäller för ägoutbyte i annan mån än att kravet på frånvaro av
menliga verkningar för inteckningshavare och motsvarande rättsägare formulerats
på annat sätt. Därigenom blir en något friare tillämpning möjlig.
Enligt kommitténs mening behöver någon egentlig riskökning för rättsägarna
inte befaras. Åtskilliga remissinstanser har emellertid kritiserat kommittéförslaget
i denna del och förordat att den formulering som finns i JDL
behålls.
Den nu aktuella formuleringsfrågan berördes, som kommittén har påpekat,
ingående vid de ändringar som år 1947 genomfördes i SML. Lagrådet
ansåg därvid att kravet på frånvaro av menliga verkningar för de berörda
rättsägarna borde uttryckas i enlighet med formuleringen i 8 kap. 4 § JDL.
Dåvarande departementschefen godtog emellertid inte lagrådets förslag,
utan vidhöll att kravet borde uttryckas så, att sammanläggningen är väsentligen
utan betydelse för inteckningshavare och andra rättighetshavare. Departementschefen
framhöll att en sådan lydelse redan godkänts i flera analoga
sammanhang och ifrågasatte om inte 8 kap. 4 § JDL borde jämkas till
överensstämmelse med vad som sålunda föreslagits. Tillräckliga skäl att då
ta upp denna fråga ansågs emellertid inte föreligga.
Kommitténs nu framlagda förslag står som framgår av det sagda i överensstämmelse
med de överväganden som departementschefen gjorde i samband
med 1947 års ändringar i SML och som resulterade i den lydelse som
SML nu har i den här aktuella delen (8 § första stycket och 14 § tredje stycket).
Den av kommittén föreslagna lydelsen har därefter tagits upp också i
B 445
Kungl. Majrts proposition nr 128 år 1969
andra liknande sammanhang, såsom lagen om gemensamhetsanläggningar
och förslaget till JB. Jag anser inte att situationen för inteckningshavare
och andra rättsägare vid oskadlighetsprövning enligt detta och andra lagrum
i PBL företer sådana särdrag att det är motiverat att här ställa upp
starkare krav än som gäller i andra liknande sammanhang. Departementsförslaget
har därför utformats i enlighet med kommitténs förslag.
Vid remissbehandlingen har en remissinstans tolkat kommittéförslaget så,
att om regleringen är av betydelse för vissa rättighetshavare godkännande
krävs även från sådan innehavare av rättighet för vilken regleringen är väsentligen
utan betydelse. Detta ger mig anledning framhålla att systemet
givetvis inte är avsett att fungera på det sättet, att man har att välja mellan
antingen medgivanden från samtliga rättighetshavare eller oskadlighetsprövning
beträffande samtliga rättighetshavare. Ett blandat förfarande måste
vara möjligt och synes mig i hög grad lämpligt. I praktiken torde förfarandet
i allmänhet bli det, att fastighetsbildningsmyndigheten företar oskadlighetsprövning
i fråga om så många rättigheter som möjligt och anskaffar
medgivanden bara i fråga om de rättigheter, för vilka regleringen inte prövas
vara utan väsentlig betydelse.
Vid prövning av frågor enligt paragrafens första stycke måste fastighetsbildningsmyndigheten
ha tillgång till aktuella uppgifter om inskrivna rättigheter.
Prövningen skall avse förhållandena när beslutet meddelas. Det ankommer
på fastighetsbildningsmyndigheten att på lämpligt sätt inhämta
uppgifter ur fastighetsböckerna. Därvid bör medverkan från inskrivningsmyndigheten
kunna påräknas i den mån så behövs och det är lämpligt. För
att få kännedom om vem som innehar pantbrev blir fastighetsbildningsmyndigheten
hänvisad till att skaffa upplysning genom sakägarna i den mån
uppgift om innehavet inte framgår av fastighetsboken. Den som innehar
pantbrev är legitimerad att lämna sådant medgivande som här avses. Någon
närmare utredning om förekomsten av ev. ägarhypotek torde i allmänhet
inte behöva företas av fastighetsbildningsmyndigheten.
Liksom fallet i princip är enligt gällande rätt kan fastighet inte anses
svara eller häfta för rättighet som upplåtits genom vanligt avtal och inte åtnjuter
skydd genom inskrivning.
Kommittén har föreslagit att nedsättning enligt denna paragraf skall ske
hos myndighet som Kungl. Maj :t bestämt. Den myndighet som här närmast
avses är lantmäteristyrelsen. Sedan medlen uppburits av denna myndighet
skall de överlämnas till vederbörande länsstyrelse, som har att verkställa
fördelningen mellan rättsägarna. Den sålunda föreslagna ordningen har inte
mött någon erinran från remissinstanserna. Även jag anser förslaget ändamålsenligt.
Som hovrätten för Nedre Norrland påpekat bör den redaktionella
utformningen av paragrafen ändras så, att det tydligare framgår att fördelningen
av medlen skall ombesörjas av länsstyrelsen. För fördelningen skall
\ enlighet med kommittéförslaget reglerna om expropriationsersättning äga
B 446
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
motsvarande tillämpning. Med hänsyn till att institutet avkomsträtt enligt
förslaget till JB kommer att avskaffas, har den av kommittén föreslagna regeln
om betalning till innehavare av sådan rätt inte tagits med i departementsförslaget.
Frågan hur befintliga avkomsträtter skall skyddas bör regleras
i samband med övergångsbestämmelserna till lagen.
Kommitténs förslag till ett allmänt clearingförfarande genom myndighets
förmedling har tagits upp i departementsförslaget utan ändringar i sak.
I paragrafens sista stycke återfinns den av kommittén föreslagna regel
som ålägger myndigheten att kräva ut medlen hos den betalningsskyldige.
Denna regel utesluter inte att en ersättningsberättigad sj älv kan vidta åtgärder
för att ta ut sin fordran. Vid smärre förrättningar kan det ofta visa sig
onödigt tyngande att låta likvidförfarandet ske genom myndighetens försorg.
En remissinstans har uttalat att, om ersättning inte kan tas ut av den
betalningspliktige, den som är berättigad till betalningen bör få ersättning
för sin förlust av allmänna medel. Detta förslag är jag för min del inte
beredd att biträda. Den betalningsberättigades trygghet mot förluster bör i
stället tryggas genom bestämmelser om förmånsrätt. Denna fråga kommer
att tas upp i samband med följ dlagstiftningen till FBL.
17 §.
I denna paragraf regleras förfarandet vid utbetalning av likvid som tillkommer
delägare i samfällighet.
Kommittén. I förrättningstekniskt hänseende är en ordning som innebär
att likvid, som tillkommer delägarna i samfällighet, tillhandahålls för deras
gemensamma räkning mest praktisk. Men detta förfaringssätt bör tillåtas
bara under vissa bestämda förutsättningar. Sålunda fordras först och främst
att för samfälligheten finns känd styrelse eller förvaltare med befogenhet
att uppbära likvidbeloppet. Detta innebär emellertid inte någon allvarlig inskränkning
i möjligheterna att använda detta enklare förfaringssätt. Beträffande
alla större samfällighetsbildningar, där antalet delägare gör det
angeläget att man undviker en uppdelning av ersättningsbelopp på de olika
delägarna, torde det nämligen som regel finnas någon form av förvaltning,
som får föra talan för den samfällda marken och som därmed också får
anses berättigad att ta emot och kvittera ersättningar. Som ytterligare villkor
för att detta förfaringssätt skall få tillämpas måste fordras att likviden
gäller åtgärd, som inte medför att delaktigheten i samfälligheten rubbas.
Ändring av samfällighetens område och instiftande av servitut, som belastar
området, är exempel på dylika åtgärder. Om däremot ny delägare tagits upp
i samfälligheten och likviden avser ersättning till övriga delägare för den
minskning i delaktigheten som sålunda uppkommit för dem, bör likvidmedlen
uppenbarligen inte få tillställas samfällighetsförvaltningen, utan de skall
B 447
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
betalas ut direkt till de ersättningsberättigade. Slutligen måste det kravet
ställas upp att det inte av hänsyn till inteckningshavarna i någon av de delägande
fastigheterna visar sig nödvändigt att den på fastigheten belöpande
delen av likvidmedlen fördelas mellan inteckningshavarna. Om medlen i
annat fall skall betalas in genom förmedling av myndighet, bör det däremot
inte utgöra hinder mot att låta styrelse eller förvaltare uppbära medlen.
Om förrättningsmännen i vidräkningshandlingarna föreskrivit att visst
ersättningsbelopp skall tillställas styrelse eller förvaltare för samfällighet,
bör den som sålunda har att uppbära beloppet även ha rätt att vidta åtgärder
för indrivning. Kommittén anser att en uttrycklig bestämmelse härom
behövs. Enskild delägare i samfälligheten torde därmed inte vara berövad
möjlighet att, om styrelsen eller förvaltaren underlåter att utnyttja sin indrivningsrätt,
själv kräva ut den andel av ersättningsbeloppet som tillkommer
honom.
Denna paragraf avser endast det fall att delägarna i samfälligheten är
mottagare av ersättning. För den motsatta situationen — när delägarna skall
ge ut ersättning för åtgärd som berört samfälligheten —- är det inte möjligt
att direkt ålägga själva samfälligheten och ännu mindre dess förvaltningsorgan
att fullgöra betalningen. Om det emellertid upplyses att gemensamma
medel för utbetalning finns tillgängliga, synes det meningslöst att förrättningsmännen
noga räknar ut och i vidräkningshandlingarna anger det belopp
som var och en av delägarna har att utge. De bör i stället kunna ta
upp hela ersättningsbeloppet samt anmärka, att varje delägare skall betala
så stor del av beloppet som svarar mot hans andel i samfälligheten.
Departementschefen. Kommitténs förslag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen
och departementsförslaget har med vissa jämkningar i
redaktionellt hänseende utformats helt enligt kommittéförslaget.
Överenskommelser mellan sakägare m. m.
18 §.
I första stycket av paragrafen anges vilka av de föregående reglerna i kapitlet,
som får sättas åsido med sakägarnas samtycke. Andra stycket innehåller
regler till skydd för rättsägare, som inte själva kan bevaka sin rätt
vid förrättningen. I tredje stycket tas upp en formföreskrift för marköverföring
i vissa fall.
Kommittén. Kommittén anser att en vidsträckt dispositionsfrihet för sakägarna
bör tillåtas vid fastighetsreglering. Därigenom kan förrättningsförfarandet
i hög grad förenklas, och vidare är den omständigheten att de enskildas
individuella önskemål kan tillgodoses ägnad att mera aktivt engagera
dem i regleringsarbetet, vilket i sin tur främjar ett gott resultat. Själv
-
B 448 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
fallet kan sådana bestämmelser som tillkommit i det allmännas intresse inte
få efterges, men i den mån de särskilda villkoren för fastighetsreglering bara
har till ändamål att skydda de enskilda mot oskäliga ingrepp bör det stå sakägarna
fritt att avstå från eu tillämpning av dem. Viss varsamhet måste
dock iakttas av hänsyn till sådana rättsägare som inte får föra talan vid
förrättningen och alltså därvid inte själva kan bevaka sin rätt. Dessutom
måste uppmärksammas att syftet med annan särskild lagstiftning inte motverkas.
I första stycket av denna paragraf anges vilka föregående regler i kapitlet
som sålunda får sättas åsido. Vad först angår de allmänna regleringsvillkorcn
i 4 och 5 §§ är det tydligt att bestämmelserna om båtnadsvillkoret och
förbudet mot fastighetsreglering uteslutande i storleksförbättrande syfte
utan olägenhet kan ges dispositiv karaktär. Genom överenskommelse mellan
ägarna av de fastigheter som berörs skall alltså reglerna i 4 § första och
andra styckena kunna sättas ur kraft, dock med de inskränkningar som
framgår av det följande. Som tidigare påpekats har däremot bestämmelsen i
4 § sista stycket om partiell reglering inte bara till ändamål att skydda enskild
sakägare. Den är också av betydelse från allmän synpunkt och bör därför
alltid upprätthållas. Också de i 5 § upptagna allmänna regleringsvillkoren
är av sådan beskaffenhet att någon dispositionsfrihet enligt kommitténs
mening inte lär komma i fråga. På samma sätt förhåller det sig med
bestämmelserna i 6 § första stycket.
I fråga om den i 6 § andra stycket fastslagna riktlinjen angående sättet
för regleringens genomförande liksom också villkoren i 7 och 8 §§ angående
de särskilda fastigheternas utformning samt bestämmelserna i 10—12 §§
om ersättningar saknas anledning frånkänna sakägarna rätt att medge avvikelser.
Med samtycke av de sakägare, vilkas rätt är beroende därav, bör sålunda
avsteg från dessa bestämmelser kunna ske. På samma sätt bör avsteg
kunna ske från 13 och 14 §§, men härför måste fordras medgivande av alla,
som därigenom kan betungas, oavsett huruvida de är sakägare i vanlig mening
eller inte. Eftersom dessa båda paragrafer bl. a. avser betalning av förrättningskostnaderna
samt frågan om möjligheterna att träffa överenskommelse
rörande sådana kostnader blivit på visst sätt reglerad i 2: 6, anser
kommittén att en uttrycklig föreskrift bör ges om att vad 2: 6 innehåller i
denna del skall gälla även i fall som här avses.
Den tämligen begränsade beslutanderätt som enligt gällande lagstiftning
tillkommer sakägarna vid fastighetsbildningsförrättning förutsätter att åtminstone
de vid sammanträde närvarande sakägarna är ense. För vissa fall,
då fråga är om mera betydelsefulla avgöranden, fordras dessutom att överenskommelsen
upprättats skriftligen, undertecknats av sakägarna och bestyrkts
av gode männen eller förrättningslantmätaren. Om en på sådant sätt
träffad överenskommelse, eller förening som den kallas, biträtts av företrädare
för fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende,
B 449
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
skall lantmätaren ofödröjligen överlämna handlingen till länsstyrelsen för
inhämtande av vederbörande myndighets godkännande. Utan sådant är föreningen
icke gällande.
Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till vad som nu sagts om förening.
För att överenskommelse eller samtycke, som avges enligt denna paragraf,
skall få bindande verkan och beaktas av förrättningsmännen bör sålunda
särskild form inte krävas utom för ett visst fall som kommittén senare
lar upp. Om överenskommelse eller samtycke inte avfattats skriftligen, bör
dess innehåll emellertid tas upp i protokollet eller annan handling, som
biläggs förrättningsakten. Det torde inte behöva särskilt påpekas, att stor
omsorg därvid måste ägnas åt avfattningen så att oklarhet om innebörden
inte framdeles uppkommer. Det är vidare att rekommendera att förrättningsmännen
till tryggande av bevisningen låter dem som avgett viljeförklaringen
bestyrka uppteckningen. Något krav på obligatoriskt godkännande
i efterhand av allmän myndighet i vad gäller fastighet, som står under dess
inseende, har inte heller ställts upp. Den, som vid en förrättning företräder
sådan fastighet, bör kunna med bindande verkan företa alla de rättshandlingar
och andra åtgärder som inryms i den fullmakt som meddelats honom.
Begränsar denna hans möjlighet att ingå överenskommelse eller avge samtycke
som här avses, bör det i princip ankomma på honom att införskaffa
erforderligt medgivande. För att förrättningsmännen skall kunna bedöma
giltigheten av dylik förklaring måste de följaktligen gå in på prövning av
behörighetsfrågan, men detta gäller ju inte bara då fastighet av publik natur
berörs utan måste alltid ske så snart sakägare företräds av ombud. I vad
män en fullmakt medför behörighet för ombudet att på huvudmannens vägnar
träffa överenskommelse eller avge samtycke får bedömas enligt allmänna
rättsgrundsatser. Bestämmelserna i RB om rättegångsombuds behörighet
torde därvid tjäna till viss ledning men kan inte anses i full utsträckning
tillämpliga, bl. a. därför att möjligheterna att på förhand bedöma vilka olika
frågor som kan komma upp till bedömande ofta är betydligt mer begränsade
vid förrättning för fastighetsreglering än vid handläggning av mål inför
domstol.
Andra stycket i paragrafen innehåller en regel till skydd för de olika rättsägare
som inte har möjlighet att vid förrättningen själva bevaka sina intressen.
Utformningen har skett med 8 kap. 4 § andra stycket JDL som förebild,
men i enlighet med vad som har anförts i anslutning till 16 § första stycket
har kravet på frånvaro av menliga verkningar för ifrågavarande rättsägare
för det fall att medgivande från deras sida inte föreligger angetts något annorlunda.
De sakrätter som avses i den här aktuella bestämmelsen utgörs
av inte bara intecknade rättigheter utan också andra, för vilka fastighet
häftar, bl. a. sådana som gäller med bästa rätt eller grundas på 11 kap. 2 §
i den nu gällande jordabalken. Det kan framhållas att exempelvis ointecknade
nyttjanderätter eller avkomsträtter, som inte åtnjuter skydd enligt
29 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 450 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
nyssnämnda lagrum, ansetts inte vara av sådan beskaffenhet att fastighet
kan sägas häfta därför (jfr lagrådets yttrande i samband med en år 1951
företagen ändring i 8 kap. 4 § JDL; prop. 1951: 159 s. 178, NJA II 1952 s.
129). Vissa synpunkter kan visserligen anses tala för att alla rättigheter av
nyttjanderättstyp — framför allt sådana arrende- och hyresrätter vilka efter
nyttjanderättshavarens tillträde på grund av särskilda regler äger bestånd
mot ny ägare av fastigheten — omfattas av de föreslagna bestämmelserna.
Kommittén har emellertid funnit övervägande skäl tala för att inte göra
något avsteg från vad som hittills gällt vid ägoutbyte. Den vidsträckta avtalsfrihet
som alltsedan 1951 års lagändring förelegat vid denna form av fastighetsbildning
har såvitt kommittén kunnat finna inte utnyttjats på sådant sätt
att en ändring i detta hänseende är motiverad. Härtill kommer att det skulle
vara förenat med betydande svårigheter, om förrättningsmännen mera allmänt
skulle behöva anskaffa upplysningar om ointecknade nyttjanderätter
och undersöka huruvida innehavarna av dem lämnar medgivande till den
åtgärd som det är fråga om.
Den omständigheten att sakägarnas dispositionsfrihet kan begagnas i direkt
syfte att åstadkomma en ensidig överföring av fast egendom från en
ägare till en annan ger upphov till vissa speciella problem. Först och främst
uppställer sig frågan huruvida transaktioner, som till sin natur är att hänföra
till köp, verkligen skall få genomföras med hjälp av fastighetsreglering.
Härvid kan konstateras att sådana åtgärder redan i viss utsträckning är
tillåtna. Det byte av jord mot pengar som f. n. kan ske vid ägoutbyte och
skifte är, även om fastighets uppskattningsinnehåll på denna väg kan minskas
med högst tio eller i vissa fall tjugofem procent, i realiteten att jämställa
med överlåtelse. Dessa åtgärder kan emellertid erbjuda en mycket praktisk
lösning, när det gäller att åstadkomma en rationalisering av fastighetsförhållandena,
och då några allvarliga olägenheter med dem inte förmärkts,
kan det inte vara tal om att nu hindra dem.
Enligt kommitténs mening kan inte ens ett bibehållande av de nuvarande
begränsningarna av möjligheterna att genom fastighetsreglering företa köpliknande
åtgärder på övertygande sätt motiveras. Det enda skäl som anförts
till stöd för att sakägarna inte bör tillerkännas full avtalsfrihet på detta område
har varit att de särskilda regler som kringgärdar fastighetsköpet kan
kringgås. Som framgår av vad som nyss sagts om möjligheterna till frivillig
minskning av fastighets uppskattningsinnehåll, tillåts emellertid redan nu
ett inte alldeles obetydligt åsidosättande av dessa regler utan att man haft
anledning att reagera däremot. Av mera väsentlig betydelse är emellertid att
man inte utan vidare kan utgå från att det vanliga fastighetsköpet är den
enda lämpliga formen för ett överflyttande mot penningersättning av äganderätt
till fast egendom. Kommittén håller för sin del bestämt före, att en
överföring inom fastighetsregleringens ram i vissa situationer kan från såväl
enskild som allmän synpunkt vara en väl så fördelaktig transaktion som ett
B 451
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
regelrätt köp, vilket i här ifrågavarande fall vanligen måste följas av avstyckning
och sammanläggning samt olika lagfarts- och inteckningsåtgärder.
I många fall torde överföring genom fastighetsreglering möjliggöra väsentliga
förenklingar. Särskilt kan framhållas den betydelse detta förfarande
får om fastighetsindelningen skall anpassas efter plan, som fastställts enligt
bySSnadslagstiftningen. De syften man avsett att vinna med de nuvarande
köpreglerna är värda allt beaktande, men dessa syften torde mycket väl
kunna tillgodoses även om åtgärderna genomförs vid fastighetsreglering.
Möjligen kan statens fiskaliska intresse att uppbära lagfartsstämpel anses
böra kräva att sakägarna i allmänhet bör verkställa transaktionen såsom ett
regelrätt köp. Häremot måste emellertid invändas, att detta intresse inte bör
få lägga hinder i vägen för den i andra avseenden mest lämpliga handläggningsformen.
Dessutom torde det även med hänsyn till bortfallet av lagfartsstämpeln
vanligen ställa sig avgjort förmånligare i ekonomiskt hänseende
för statsverket att en önskvärd rationaliseringsåtgärd genomförs på ett enkelt
sätt genom frivilliga uppgörelser vid fastighetsreglering än med anlitande
av köp och ett därpå följande tämligen omständligt förfarande, som
kan kräva en omfattande arbetsinsats från olika myndigheters sida.
På grund av vad som nu sagts anser kommittén, att fastighet i princip bör
med ägarens samtycke kunna genom fastighetsreglering ändras på sådant
sätt att dess graderingsvärde undergår även en väsentlig minskning. Fastigheten
bör till och med kunna helt utplånas. En förutsättning måste givetvis
alltid vara att ev. inteckningshavare lämnar sitt medgivande, när deras rätt
sätts i fara. Emellertid fordras härutöver vissa bestämmelser för att den
nödvändiga överensstämmelsen med reglerna om fastighetsköpet skall vinnas.
Dessa bestämmelser har tagits upp i tredje stycket av denna paragraf.
De innebär till en början, att de vid köp av fast egendom gällande formkraven
skall upprätthållas beträffande de viljeförklaringar, som ligger till
grund för de nu aktuella fastighetsregleringsåtgärderna. Härigenom vinns
samma garantier som vid köp för att äganderättsförhållandena blir klara
och otvetydiga samt att föryttring av fast egendom inte sker utan moget
övervägande. Vidare föreskrivs att gällande villkor för avhändande av fast
egendom skall äga tillämpning. Detta medför att man vid dessa transaktioner
fullt ut skall tillämpa alla sådana villkor som äkta makes samtycke
enligt 6 kap. 4 § giftermålsbalken (GB) och rättens tillstånd enligt
15 kap. 16 § FB samt iaktta andra inskränkningar, på grund av testamentariskt
förordnande eller eljest, i ägarens rätt att avyttra sin egendom.
Remissyttrandena. Den avtalsfrihet som kommittén har föreslagit i denna
paragraf, tillstyrks i princip av flertalet remissinstanser. Lantmäteristyrelsen
framhåller att det föreslagna systemet medverkar till snabbhet, smidighet
och lägre kostnader för förfarandet. Flertalet överlantmätare betonar
värdet av avtalsfriheten. Överlantmätaren i Gotlands län betecknar paragra
-
B 452
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ten som den mest revolutionerande i hela lagförslaget och framhåller att
den ger möjlighet till långt gående förenklingar och till rationell fastighetsbildning.
Några överlantmätare och lantbruksnämnder framhåller att flertalet fastighetsregleringar
kommer att äga rum under full enighet mellan sakägarna,
varför detta fall bort konstrueras som huvudregel och inte som undantag.
Överlantmätaren i Älvsborgs lån ifrågasätter om inte den långtgående
avtalsfrihet, som för åtskilliga fall erbjudits sakägarna, kommer att innebära
ett alltför stort avsteg från den önskvärda stadgan i fastighetsbildningsproceduren.
Överlantmätaren syftar inte bara på ökat risktagande i
fråga om fastighetskrediten utan över huvud på osäkerheten om hur en viss
fastighet slutligen till storlek och värde kommer att gestalta sig sedan den
väl blivit intagen i en fastighetsreglering. Att intressenterna, när de är
överens, medgetts rätt att minska fastighetens värde i strid med regeln i
5: 8 är en diskutabel sak, och en gräns i fråga om värdeavvikelsen är enligt
överlantmätarens mening nödvändig.
Sparbanksföreningen anser att det vore önskvärt att oskadlighetsprövningen
alltid kunde ske genom medgivanden från inteckningshavarna.
Överlantmätaren i Örebro län erinrar om att regleringar, som innebar enbart
marköverlåtelse och därmed ändringar av fastigheters värde, kan ske
utan inteckningshavares medgivande, om förrättningsmännen finner åtgärden
vara väsentligen utan betydelse för panträttshavarna. Eftersom avsikten
inte är att inskränka nuvarande möjlighet i berörda hänseende (maximalt
25 °/o) omspänner uttrycket »väsentligen utan betydelse» tydligen en
tämligen vid marginal, överlantmätaren hyser betänklighet mot den svävande
formuleringen.
Överlantmätaren i Kristianstads län uttalar tveksamhet om lämpligheten
av att göra 5: 8 dispositiv. Därigenom öppnas enligt överlantmätarens mening
möjlighet att åstadkomma en olämplig fastighetsindelning inom t. ex.
planområden.
Överlantmätaren i Jämtlands län ifrågasätter, om inte till befrämjande
av stadga och säkerhet i förrättningsförfarandet — överenskommelse bör
upprättas skriftligen och undertecknas av vederbörande sakägare.
Reglerna i andra stycket äger sådan självständig och principiell betydelse
att de bör brytas ut till en särskild paragraf, lämpligen tillsammans med
tredje stycket, anser Svea hovrätt. Hovrätten framhåller att andra stycket
är avsett att slå fast ett generellt krav på oskadlighetsprövning, när regleringsåtgärd
grundar sig på överenskommelse eller samtycke. Det skall alltså
inte, såsom den föreslagna placeringen och utformningen av bestämmelserna
ger sken av, gälla bara vid överenskommelse eller samtycke som i
första stycket avses (se exempelvis 23 § tredje stycket och 6:4).
Beträffande tredje stycket understryker Svea hovrätt att förrättningsmännen
i frågor av detta slag måste handla med största noggrannhet, efter
-
B 453
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
som prövningen sker för bevakande av intressen som kan tillkomma peisoner
som inte är representerade vid förrättningen. Hovrätten framhåller
också att prövningen till stor del innefattar en nyhet för förättningsmännen
och kräver större insikter på civilrättens område än förrättningsmännen i
allmänhet f. n. torde äga.
Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område beklagar att i förslaget
inte anges huruvida den i tredje stycket angivna viljeyttringen utgör ett
laga fång.
Departementschefen. Kommitténs förslag till regler om dispositionsfrihet
för sakägarna vid fastighetsreglering har fått ett övervägande gynnsamt
mottagande av remissinstanserna. För egen del anser jag att kommittéförslaget
i huvudsak är väl avvägt och lämpligt att läggas till grund för lagstiftningen
i ämnet. Otvivelaktigt förhåller det sig så, som påpekats vid remissbehandlingen,
att flertalet regleringar kommer att genomföras under
full enighet mellan sakägarna. Mot den bakgrunden kunde det vara naturligt
att utforma regelsystemet med frivilligfallen som huvudregel och
tvångssituationer som undantag. Av lagtekniska skäl anser jag emellertid
att den av kommittén föreslagna ordningen är att föredra.
Paragrafens första stycke överensstämmer i departementsförslaget i sakligt
hänseende med kommitténs förslag utom i ett avseende. Som jag har anfört
vid 5 § bör sakägarna kunna medge avsteg från den bestämmelse som
upptagits i första stycket av nämnda paragraf. Detta har beaktats vid utformningen
av förevarande paragraf.
Kommittén har funnit att några formföreskrifter rörande överenskommelse
och samtycke, som anges enligt denna paragraf, inte bör tas upp
utom för visst fall. Jag biträder kommitténs överväganden i denna fråga.
Som kommittén framhållit bör överenskommelse och samtycke emellertid
las upp i protokollet eller annan handling som biläggs akten. Uttrycklig
föreskrift därom bör tas in i de närmare bestämmelser om protokoll som
förutsätts komma att meddelas av Kungl. Maj :t. Genom en sådan ordning
får anses tillfredsställande sörjt för att nödig ordning och stadga i förfarandet
iakttas. Givetvis kan det ofta vara lämpligt att sakägarna till tryggande
av bevisningen får skriva under överenskommelsen. Ett formellt krav
på sådan underskrift bör emellertid inte ställas upp.
I paragrafens andra stycke tas upp regler om oskadlighetsprövning. Förslaget
stämmer överens med kommitténs förslag. Reglerna anknyter direkt
till de i första stycket upptagna bestämmelserna om dispositionsfrihet för
sakägarna. Jag anser det därför inte lämpligt att, såsom Svea hovrätt föreslagit,
bryta ut reglerna till en särskild paragraf. Om särskilda åtgärder
får genomföras efter överenskommelse mellan sakägarna bara med den begränsning,
som tas upp i andra stycket, anges detta i departementsförslaget
i de särskilda lagrummen (se t. ex. 5: 24 och 28).
B 454
Ktingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
I fråga om utformningen av reglerna om oskadlighetsprövning kan jag
hänvisa till vad jag har uttalat vid 16 §.
Kommittén har ingående behandlat frågan om reglerna i 8 § bör vara
dispositiva, dvs. om fastighet skall med ägarens samtycke kunna ändras på
sådant sätt att dess värde undergår även väsentlig minskning. Kommittén
har funnit att så bör vara fallet. Vid remissbehandlingen har kommitténs
ståndpunkt i stort sett lämnats utan erinran. I samband med vissa ändringar
som år 1968 vidtagits i JDL har jag tagit ställning till de frågor som är
förbundna med sakägarnas dispositionsfrihet i fråga om storleksförändringar
(se prop. 1967: 167). De problem som här möter är i stort sett desamma
enligt den nya lagen. Invändningarna mot dispositionsfrilieten torde
minska i styrka med hänsyn till att skyddet för rättighetshavarnas intressen
i skilda avseenden är bättre tillgodosett i förslaget till FBL än som
varit möjligt enligt JDL. Jag har därför inte tvekat att ansluta mig till kommitténs
förslag, men jag vill understryka vikten av att den s. k. oskadlighetsprövningen
företas med stor omsorg. Det är från rättssäkerhetssynpunkt
angeläget att inteckningshavarnas medgivanden till åtgärden inhämtas
så snart det kan befaras att deras rätt på minsta sätt kommer i fara.
Jag anser det dock inte påkallat att ställa upp ett ovillkorligt krav på att
sådant medgivande alltid skall lämnas. Ett sådant krav skulle många gånger
onödigt tynga förfarandet och erfarenheterna från tillämpningen av nu
gällande regler om oskadlighetsprövning talar inte för att en skärpning av
bestämmelserna i detta hänseende skulle vara nödvändig.
En särskild fråga när det gäller andra stycket är huruvida det bör tilllämpas
på nyttjanderättshavare. Kommittén har uttalat att endast inskrivna
nyttjanderätter bör beaktas och jag kan ansluta mig till denna uppfattning.
Ett ovillkorligt krav på medgivande av varje nyttjanderättshavare
skulle medföra de av kommittén anförda praktiska svårigheterna men dessutom
risker för att en lämplig fastighetsindelning skulle komma att motverkas.
Att arrendator som tillträtt arrendet enligt skriftligt avtal gavs
samma skydd som innehavare av inskriven nyttjanderätt vid de ändringar
som år 1968 vidtogs i JDL hängde samman med den svaga ställning som
nyttjanderättshavare i övrigt har enligt JDL. I departementsförslaget har
emellertid arrendators ställning vid fastighetsreglering stärkts väsentligt.
Genom 35 § har sålunda nyttjanderättshavare tillerkänts ställning som sakägare
vid förrättningen, om regleringen är av betydelse för honom. Avsikten
med denna bestämmelse är att nyttjanderättshavare, och då främst arrendator,
skall ha möjlighet att komma till tals vid förrättningen på ett så
tidigt stadium att han kan påverka planläggningen. Otvivelaktigt kan man
räkna med att det då ibland inträffar att fastighetsägaren och hans arrendator
har olika önskemål om hur regleringen bör genomföras. I den mån
intressemotsättningarna har betydelse för frågan om en storleksförändring
av fastigheten skall få genomföras med stöd av överenskommelse, talar en
-
B 455
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ligt min mening övervägande skäl för att arrendatorns önskemål bör få
vika för fastighetsägarens. Arrendatorn bör sålunda inte kunna hindra att
åtgärden genomförs genom att vägra lämna sitt medgivande. Arrendatorns
intresse tillgodoses i nödvändig utsträckning genom bestämmelserna i 34 §
och genom de regler som på olika sätt skyddar honom mot ekonomisk
skada.
I fråga om innebörden av uttrycket att fastighet svarar för rättighet hänvisar
jag till vad som anförts vid 16 §.
Med anledning av vad en överlantmätare uttalat om att dispositionsfriheten
i fråga om reglerna i 8 § kan leda till olämplig fastighetsbildning
inom planområden vill jag framhålla att dispositionsfriheten givetvis inte
gäller de allmänna villkoren för fastighetsbildningen. Reglerna i 18 § avser
enbart intresseavvägningen mellan olika enskilda intressen. Ett förtydligande
i detta hänseende har gjorts i departementsförslaget. I den mån det
allmännas intressen av fastighetsbildningen berörs föreligger sålunda inte
dispositionsfrihet för sakägarna.
1 paragrafens tredje stycke tas upp regler om formkrav för samtycke till
minskning av fastighets graderingsvärde utöver vad som medges enligt 8 §.
I departementsförslaget anges att samtycke skall vara skriftligen upprättat
för att kunna läggas till grund för regleringen. Kommittéförslaget föreskrev
att fastighetsägarens underskrift dessutom skulle vara styrkt av vittnen.
Eftersom vittneskravet i fråga om köp av fast egendom inte upprätthållits
i förslaget till JB, har jag ansett att ett sådant krav inte heller bör
föreskrivas i detta sammanhang. Utöver vad jag nu har nämnt har tredje
stycket i departementsförslaget, bortsett från vissa redaktionella jämkningar,
utformats i enlighet med kommitténs förslag.
När fråga uppkommer om tillåtligheten av minskning i fastighets graderingsvärde,
skall prövningen ske med hänsyn till de förhållanden som gäller
vid den tidpunkt då medgivandet lämnas. Viss tid måste alltid förflyta från
det medgivandet lämnats till dess de fulla rättsverkningarna av beslutet om
ändring i fastighetsindelningen inträder genom att ändringen införs i fastighetsregistret.
Om fastigheten under denna tid byter ägare, rubbas inte giltigheten
av förre ägarens medgivande. Enligt 4: 40 är nämligen den nye
ägaren bunden av vad den förre ägaren medgett. Att en ny ägare till fastigheten
sålunda blir bunden av en tidigare ägares medgivande lär i regel inte
behöva leda till några olägenheter. Enligt min mening finns inte anledning
att införa sådana föreskrifter som hindrar lagfarts- och inteckningsåtgärder
beträffande fastigheten sedan medgivande till minskning lämnats. Med
hänsyn till att en avsevärd tid ibland kan förflyta från det att medgivandet
lämnas tills registrering sker kan det emellertid vara önskvärt med någon
form av publicitet beträffande medgivandet. Såväl den som avser att förvärva
fastigheten som den som skall ha inteckning i denna har ett påtagligt
intresse av att få kännedom om att vissa ändringar förestår beträffan
-
B 456
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
de fastighetens graderingsvärde. En sådan publicitet kan lämnas genom att
anteckning om medgivandet till minskningen av graderingsvärdet antecknas
i fastighetsregistret eller fastighetsboken. Eftersom en eventuell anteckning
inte bör få några rättsverkningar, är det inte nödvändigt att ta upp
några regler i denna fråga i PBL. I samband med följ dlagstiftningen bör
emellertid närmare övervägas om en anteckning av angivet slag behövs och
om så anses vara fallet, huruvida anteckningen skall införas i fastighetsboken
eller i fastighetsregistret. De föreskrifter som kan bli nödvändiga
synes därvid kunna meddelas av Kungl. Maj :t.
I fråga om innebörden av regeln att samma villkor som för avhändelse
gäller vid minskning av fastighets graderingsvärde enligt tredje stycket
hänvisar jag till vad jag uttalade vid ändringarna i JDL år 1968.
19 §.
Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Genom paragrafen
likställs tomträtt med fastighet vid tillämpning av 16 § och 18 §
andra stycket.
Departementschefen. Som jag har anfört i inledningen till tredje avdelningen
har jag funnit det påkallat att i departementsförslaget ta upp en
bestämmelse till skydd för den som innehar fordran eller annan rättighet
med säkerhet i tomträtt. Liksom fallet är beträffande den som har inteckning
i fast egendom kommer den som har inteckning i tomträtt inte att få
ställning som sakägare vid förrättningen. Skyddet för inteckning i tomträtt
bör tillgodoses genom att reglerna i 16 § och 18 § andra stycket får motsvarande
tillämpning.
Säkerheten utgörs i detta fall väsentligen av byggnad eller annan anläggning
som tillhör tomträttshavaren. Om det vid fastighetsreglering vidtas åtgärd
som innebär att säkerheten minskar i värde, skall den ersättning som
utgår som likvid nedsättas för fördelning mellan inteckningshavarna enligt
reglerna i 16 §.
Vid genomförande av fastighetsreglering med tillämpning av reglerna om
avtalsfrihet i 18 § skall rättighet i tomträtt åtnjuta samma skydd enligt
paragrafens andra stycke som rättighet i fast egendom. I fråga om panträtt
är intresset här knutet till åtgärder beträffande byggnader och andra anläggningar,
som utgör kreditunderlag. Åtgärder som innebär minskning av
tomträttsfastighetens område torde emellertid inte påverka kreditunderlaget
för tomträtten på sådant sätt, att det finns anledning för fastighetsbildningsmyndigheten
att uppmärksamma förhållandet vid fastighetsregleringen.
År minskningen av tomträttens värde avsevärd, har tomträttshavären
möjlighet att enligt 13 kap. 12 § i förslaget till JB påkalla jämkning i
tomträttsavgäldens belopp. Fastighetsbildningsmyndigheten har emellertid
inte möjlighet att ta upp en sådan jämkningsfråga vid förrättningen. Där
-
B 45?
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
emot har myndigheten att pröva frågan om regleringen medför personlig
skada för tomträttshavaren. Tomträttshavare är nämligen sakägare vid fastighetsregleringen
enligt vad därom i 35 § föreskrivits beträffande nyttjanderättshavare.
Enligt 16 § skall dock nedsättning av ersättning för personlig
skada inte äga rum.
20 §.
I denna paragraf — som motsvarar 19 § i kommittéförslaget -—- behandlas
frågan om förhållandet mellan marköverföring och jordförvärvslagen eller
andra lagar om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom.
Gällande rätt. Jordförvärvslagen och andra lagar som innehåller inskränkningar
i fråga om rätten att förvärva fast egendom äger inte tillämpning pa
marköverföring. Detta torde ha sin förklaring i att möjligheterna till marköverföring
innebärande ändring av fastighets storlek ända tills helt nyligen
varit ganska hårt begränsade. Frågan kom emellertid i annat läge genom
de ändringar i JDL som föreslogs i prop. 1967: 167 och som innebar att
procentgränsen för delägarnas rätt att träffa överenskommelse om ägokravsjämkning
som medför minskning av fastighet vid ägoutbyte eller laga
skifte slopades. Den föreslagna lagstiftningen har trätt i kraft den 1 april
1968 (SFS 1968: 73).
Förhållandet till lagstiftningen om inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom är vid tillämpning av de nya bestämmelserna om frivillig
ägokravsjämkning utformat på huvudsakligen följande sätt.
Om fastighets uppskattningsinnehåll ökas väsentligt skall i lag eller annan
författning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
äga motsvarande tillämpning. Därvid skall, om tillstånd eller annan
prövning av myndighet skulle fordras vid förvärv av egendom som svarar
mot ökningen, frågan om tillstånd till ökningen underställas myndigheten.
Underställning med hänsyn till bestämmelserna i jordförvärvslagen behövs
dock endast om fastighet som ökas är avsedd för jordbruk eller skogsbruk
och anledning finns till antagande att ökningen kan med större fördel föras
till annan fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.
Beträffande den lagstiftning som här är av intresse torde i detta sammanhang
kunna hänvisas till den nämnda propositionen (s. 99, 139 och 151).
Kommittén. Möjligheterna att öka fastighets uppskattningsinnehåll utan
att hindras av förvärvsförbuden torde enligt kommitténs mening knappast
ha missbrukats. Det är emellertid inte tillfredsställande att förbuden kan
kringgås. En spärr behövs därför mot sådana storleksändringar som strider
mot de intentioner som ligger bakom de särskilda förbuden.
Den begränsning som sålunda behövs torde endast böra avse åtgärder,
för vilka krävs sakägarnas frivilliga medverkan. Om fastighet utan till
-
B 458
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1960
lämpning av dispositionsfrihetsreglerna i 18 § utökas med stöd av de allmänna
bestämmelserna om fastighetsreglering, föreligger inte någon avsikt
att kringgå den särskilda lagstiftningen om inskränkningar i rätten till förvärv
av fast egendom. I nämnda lagstiftning är f. ö. den principen genomförd
att förvärv, som sker genom expropriation eller eljest utan medverkan
av fångesmannen, inte är underkastade förvärvsprövning.
Begränsningen av sakägarnas dispositionsfrihet bör bara gälla sådan storleksökning
som återverkar på graderingsvärdet. En förstärkning som hänför
sig till likvidvärdet och inte samtidigt verkar höjande på det mera långsiktiga
graderingsvärdet är inte av så varaktig beskaffenhet att den bör
jämställas med vanligt fastighetsförvärv. Inte heller varje obetydlig ökning
av graderingsvärdet bör beaktas i detta sammanhang. En mindre ökning
är oftast betingad av planläggningstekniska eller förrättningstekniska skäl
och bör obehindrat få komma till stånd. Bara om ökningen av graderingsvärdet
är alt anse som väsentlig, finns det anledning att inskrida.
Eftersom vid fastighetsreglering företagna transaktioner, som innebär
ensidig överföring av fast egendom, står de ordinära förvärven nära, skulle
det kunna synas naturligt, om de inrymdes under bestämmelserna i den
särskilda lagstiftningen med krav på förvärvstillstånd i vissa fall. Det är
emellertid inte möjligt att konstruera dessa frivilliga utökningar av fastighets
storlek som laga fång i jordabalkens mening, och nuvarande förvärvslagstiftning
kan därför inte tillämpas på dem. Om sakägarnas möjligheter
att på detta sätt genomföra storleksökningar skall begränsas i enlighet med
det anförda, måste därför eu särskild ordning anvisas för prövning av sakägarnas
dispositioner.
Vad beträffar frågan hur denna prövning lämpligen bör anordnas erinrar
kommittén om jordförvärvslagens bestämmelser. Dessa innebär att fråga
om förvärvstillstånd vid tillskottsförvärv visserligen i princip skall underställas
lantbruksnämndens prövning men under vissa förutsättningar kan
underlåtas. Det har överlämnats åt förrättningsmännen att bedöma om de
angivna förutsättningarna är för handen.
Den nämnda anordningen, som synes ha löst samordningen i detta hänseende
mellan JDL och jordförvärvslagen på ett i stort sett praktiskt och
smidigt sätt kan inte direkt omsättas på ensidig överflyttning av fast
egendom i samband med fastighetsreglering. En godtagbar samordning
torde emellertid här kunna vinnas på ett likartat sätt, nämligen genom att
låta överflyttningar, som enligt förrättningsmännens bedömande är förenliga
med förvärvslagstiftningens syften, utan vidare fullföljas men samtidigt
ålägga förrättningsmännen att i alla tveksamma fall samråda med
den myndighet, som haft att avgöra förvärvsfrågan om ett regelrätt köp
förelegat. Närmare bestämmelser om i vilken utsträckning sådant samråd
skall ske bör meddelas av Kungl. Maj :t.
Den föreslagna lösningen gäller i första hand jordförvärvslagen men kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 459
tillämpas även i fråga om andra lagar med inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom. Här är emellertid att märka att förvärvstillstånd enligt
dessa lagar i stor utsträckning skall meddelas av Kungl. Maj :t. När så är
förhållandet, bör förrättningsmännen hänvisas att samråda med vederbörande
länsstyrelse eller annan länsmyndighet, vars verksamhetsområde
berörs. Genom föreskrifterna rörande samrådsförfarande! torde böra närmare
regleras inte bara när samråd skall äga rum utan också till vilken
myndighet förrättningsmännen har att för olika fall vända sig. På samma
sätt bör även behövliga bestämmelser meddelas om myndigheternas handläggning
av samrådsärendena, bl. a. om skyldighet för dem att i vissa fall
underställa Kungl. Maj :t fråga om storleksökning av fastighet innan sådan
ökning tillstyrks.
Departementschefen. I samband med de år 1968 genomförda ändringarna i
JDL infördes bestämmelser som innebär att inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom, som föreskrivits i lag eller författning, skall äga motsvarande
tillämpning på marköverföring vid omreglerande förrättning om
marköverföringen med stöd av överenskommelse eller samtycke innebär
storleksförändring av viss omfattning mellan berörda fastigheter. De skäl
som anfördes för nämnda bestämmelser äger samma giltighet vid marköverföring
av motsvarande slag i samband med fastighetsreglering. FBL
hör därför innehålla bestämmelser av motsvarande innehåll.
Bestämmelserna har i departementsförslagel utformats i nära anslutning
till den lydelse som 8 kap. 4 a § JDL numera har.
Vad beträffar frågan om i vilken utsträckning förvärvslagstiftningen
skall vara tillämplig på storleksökning genom fastighetsreglering har bestämmelsen
utformats så, att förvärvslagstiftningen skall beaktas bara om
ökningen är väsentlig. Vid bedömning av frågan huruvida ökningen skall
anses som väsentlig kan ledning hämtas av vad som anförts i anslutning
till 8 § för det fall då fastighet undergår minskning. En förutsättning för
att förvärvslagstiftningen skall vara tillämplig är vidare att ägaren av den
fastighet som ökas samtycker till åtgärden. Det sagda innebär att paragrafén
är tillämplig i samtliga fall då storleksökningen genomförs med tillämpning
av bestämmelserna i 18 §. Men ytterligare en del fall går in under
förevarande paragraf. Om ökningen väl kan betecknas som väsentlig men
likväl inte har sådan omfattning att den medför avsevärd olägenhet för
ägaren, skall förvärvslagstiftningen äga tillämpning.
I princip skall frågan om tillstånd till ökningen underställas den myndighet
som enligt de särskilda författningarna har att lämna tillstånd till
förvärv av fast egendom. Närmare föreskrifter om formerna för underställning
bör dock inte meddelas i FBL utan meddelas av Kungl. Maj:t.
De fall där förvärvstillstånd torde vara vanligast gäller tillämpningen av
jordförvärvslagen. Liksom f. n. är fallet enligt 8 kap. 4 a § JDL bör sär
-
B 460 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
skilda bestämmelser gälla för sådan tillståndsprövning. De föreslagna bestämmelserna
innebär att underställning skall äga rum i samma utsträckning
som vid avstyckning. Av lagtexten framgår när sådan underställning
skall ske. Om tillstånd till marköverföring vägras vid underställning
uppkommer inte sådan lösningsplikt för staten som enligt 10 § jordförvärvslagen
kan inträda när köp blir ogillt genom vägrat förvärvstillstånd.
Vill ägaren till den fastighet som avstår marken ha frågan om förvärvstillstånd
prövad på sådant sätt att lösningsplikt för staten kan uppkomma
om tillstånd vägras, står möjligheten öppen att gå vägen över köp i stället
för marköverföring eller att, sedan tillstånd till marköverföring vägrats, låta
upprätta köp och få förvärvslrågan prövad på grundval av köpet.
Inskränkningar i rätten att nyttja egendom som ingår i fastighetsreglering
21 §.
I denna paragraf, som motsvarar 20 § i kommittéförslaget, meddelas regler
om inskränkning i markägarens rätt att under pågående fastighetsreglering
utnyttja fastighetens naturtillgångar.
Kommittén. I gällande lagstiftning har meddelats vissa bestämmelser om
inskränkningar vid laga skifte i delägarnas rätt att under pågående förrättning
nyttja sin mark. Ändamålet med bestämmelserna är i främsta rummet
att säkerställa riktigheten av de olika uppskattningarna till grund för tilldelning
och likvider, men de avser också att hindra sådana åtgärder från
enskild sakägares sida som skulle kunna föregripa skiftesläggningen eller
annars vara till skada. Inskränkningen inträder vanligen automatiskt under
olika skeden av förrättningen. Föreskrifterna gäller nyttjandet av skog och
torvmosse samt bortförande av matjord och vanhävd av jord.
Kommittén anser att också i den nya lagstiftningen behövs vissa begränsningar
av sakägarnas rätt att under en omreglering disponera över sin mark.
Sålunda bör enligt kommitténs mening lagen ge möjligheter att hindra åtgärder
som kan ge upphov till oriktiga ersättningsbeslut eller försvåra regleringen,
exempelvis genom att på olämpligt sätt binda fastighetsplanen. Intresset
koncentrerar sig härvid främst på sakägarnas rätt att under pågående
reglering avverka skog. Eu viss kontroll häröver är nödvändig, eftersom
en avverkning i hög grad kan påverka planläggningen och, om den
okontrollerad äger rum mellan likvidvärdering och tillträde, lätt kan äventyra
värderingsresultatet. I likhet med gällande rätt bör den nya lagen begränsa
möjligheten till bortförande av matjord. Någon motsvarighet till det
gällande förbudet mot vanhävd anser sig kommittén inte böra föreslå. Med
hänsyn till torvmossarnas minskade betydelse har kommittén inte heller
funnit nödvändigt att föreslå någon bestämmelse om deras användning.
Kommittén avvisar tanken att låta de föreslagna begränsningarna inträda
B 461
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
automatiskt. De måste enligt kommitténs mening göras beroende av ett i
varje särskilt fall meddelat förordnande, som bl. a. anger räckvidden av
begränsningen. Avgörandet bör tillkomma förrättningsmännen. Kommittén
förutsätter att förrättningsmännen därvid tillmäter sakägarnas uppfattning
den största betydelse.
Med anledning av vad sålunda anförts föreslår kommittén en regel som
innebär att förrättningsmännen kan förordna att avverkning av skog eller
bortförande av matjord inte får ske. Eftersom ett absolut förbud av detta
slag ofta skulle innebära ett onödigt strängt ingripande och det vanligen torde
vara tillräckligt med viss insyn i och kontroll över sakägarnas åtgöranden
bör förrättningsmännen genom sitt förordnande även kunna föreskriva att
avverkning eller bortförande av matjord skall få företas bara under närmare
angivna villkor. Särskilt beträffande avverkningarna torde det bli av betydelse
för förrättningsmännen att kunna avstå från ett generellt förbud men
i stället ha möjlighet att som villkor uppställa t. ex. att viss förhandsanmälan
görs eller att avverkningen sker efter viss i särskild ordning verkställd
utstämpling.
1 enlighet med vad kommittén anfört om syftet med inskränkningarna i
sakägarnas rätt att förfoga över sin egendom har i andra stycket angetts att
förordnande rörande sådan inskränkning får meddelas bara om det kan befaras
att utan detsamma regleringen skulle försvåras eller oriktiga ersättningsbelopp
skulle bli fastställda. Vidare har föreslagits att ingen får genom
sådant förordnande fråntas rätt att på mark, som ingår i fastighets enskilda
ägovälde, avverka skog till husbehov eller under längre tid företa annan
form av avverkning som är förenlig med god skogsvård. Detta särskilda förbehåll
har ansetts behövligt som skydd för den, som för sitt uppehälle kan
vara beroende av tillgång till skogsförnödenheter eller inkomster från skogen.
Behov av liknande skydd gör sig inte gällande med samma styrka beträffande
samfälld mark, och förbehållet torde inte utan olägenhet kunna
avse även sådan mark.
Remissyttrandena, Överlantmätaren i Jämtlands län framhåller att gemensamhetsskogar
torde bli vanliga i framtiden, varför förbehåll för avverkning
för husbehov inte bör begränsas till mark som ingår i fastighets enskilda
ägovälde.
Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag att det är nödvändigt
att tillägga fastighetsbildningsmyndigheten befogenhet att inskränka
markägares möjligheter att utnyttja fastighets naturtillgångar under pågående
fastighetsreglering. Detta gäller främst i fråga om skogsavverkning
och bortförande av matjord. Men också andra former av utnyttjande kan
försvåra regleringens genomförande på sådant sätt att det finns skäl att
hindra det. Jag anser det därför befogat att i någon mån vidga paragrafens
tillämpning utöver vad kommittén har föreslagit. Det bör sålunda vara möj
-
B 462
Kungl. Majds proposition nr 128 år 1969
ligt att ge föreskrifter också beträffande grus- och sandtäkt. I departementsförslaget
har första stycket ändrats i enlighet härmed.
I andra stycket anges förutsättningarna för att förordnande enligt första
stycket skall kunna meddelas. Särskilt om det gäller skogsavverkning, kan
ett sådant förordnande på ett kännbart sätt påverka en enskild markägares
ekonomi. Det är därför angeläget att förordnande inte meddelas utom när
det töreligger starka skäl för det samt att inskränkningarna inte görs mera
omfattande än som är nödvändigt. Ofta torde förbudet kunna begränsas på
lämpligt sätt, exempelvis till mark som går i byte. I departementsförslaget
bär föreslagits den skärpningen av förutsättningarna för förordnande att
sådant får meddelas bara om det kan befaras att regleringen eljest skulle
väsentligt försvåras eller att oriktiga ersättningsbelopp fastställes.
Genom denna skärpning av förutsättningarna för förordnande framhävs
ytterligare vad kommittén har uttalat om möjligheten att anpassa utformningen
av förordnandet efter behovet i det särskilda fallet. Jag vill särskilt
framhålla det angelägna i att fastighetsbildningsmyndigheten inte inskränker
markägarens rätt att förfoga över fastigheten mera än som är nödvändigt.
I regel torde ett generellt förbud kunna undvikas om myndigheten får
möjlighet att godkänna och kontrollera markägarnas åtgärder.
I likhet med kommittén anser jag att avverkning av skog till husbehov
inte skall få hindras genom förbud av fastighetsbildningsmyndigheten. Inte
heller bör någon under längre tid vara hindrad att företa annan form av avverkning
som är förenlig med god skogsvård. Delta följer emellertid enligt
min mening redan av de allmänna principer som angetts för myndighetens
befogenhet att inskränka markägarnas rätt att utnyttja fastigheten under
regleringen. I lagtexten har därför inte tagits upp något särskilt förbehåll i
dessa avseenden.
Genom den sålunda vidtagna ändringen bortfaller den begränsning av förbehållet
för skogsavverkning för husbehov till enskild mark, som kommittén
bär föreslagit. Husbehovsavverkning på samfälld mark lär väl i framtiden
bli en undantagsföreteelse. I den mån sådan avverkning blir aktuell får det
ankomma på fastighetsbildningsmyndigheten att i det enskilda fallet avgöra
om avverkningen medför sådan olägenhet att det finns skäl att ge föreskrifter
därom under fastighetsreglering.
Kommitténs förslag har i övrigt underkastats bara vissa redaktionella
ändringar. Dessa föranleder endast det påpekandet att — som framgår av
rubriken till förevarande avsnitt — förordnande som här avses givetvis kan
meddelas bara i fråga om område som ingår i fastighetsregleringen.
22 §.
Denna paragraf, som motsvarar 22 § i kommittéförslaget, innehåller regler
om byggnadsförbud i samband med fastighetsreglering.
B 463
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén. Enligt kommitténs mening behövs en särskild begränsning av
sakägarnas möjligheter att under pågående omreglering verkställa vissa
byggnadsåtgärder. Någon sådan begränsning finns inte f. n. men har länge
efterlysts. Den framtvingas nu genom den planläggningsregel som föreslås
i 7 § första stycket och som innebär att viktiga rättsverkningar vid fastighetsreglering
knyts till innehavet av byggnad. I förevarande paragraf har
kommittén därför föreslagit att förrättningsmännen, om det finnes påkallat,
får förordna att byggnad inte får uppföras inom regleringsområdet utan
deras medgivande. Eftersom en mera omfattande upprustning av en redan
befintlig byggnad i vissa fall kan, på samma sätt som nybyggnad, inverka
menligt på planläggningsarbetet, har bestämmelsen utsträckts att omfatta
också iståndsättande av byggnad. För att sakägarna inte skall vållas kännbara
olägenheter genom förordnanden av detta slag har emellertid samtidigt
föreskrivits, att framställning om medgivande till åtgärd som här avses inte
får lämnas utan bifall om det inte på sannolika skäl kan antas att åtgärden
skulle väsentligt försvåra regleringen eller, när det är fråga om nybyggnad,
sökanden kan hänvisas att uppföra byggnaden på annan plats, som är lika
lämplig för ändamålet.
Förordnanden av detta slag torde få sin huvudsakliga tillämpning inom
områden, där skyldighet att söka byggnadslov inte föreligger. Endast undantagsvis
kan det finnas anledning för förrättningsmännen att inskrida med
ett förordnande, när byggnadsnämnden har möjlighet att övervaka varje
särskild byggnadsåtgärd. Sker det, bör självfallet nära samarbete med byggnadsnämnden
äga rum.
Någon straffsanktion för överträdelse av ifrågavarande förordnanden anser
kommittén inte behövlig, eftersom en verksam påföljd av annat slag kan
tillgripas. I 24 § andra stycket föreskrivs nämligen att flyttning av byggnad,
som uppförts eller iståndsatts i strid med sådant förordnande, skall kunna
beslutas utan hinder av att ägaren därigenom vållas vissa kostnader och
olägenheter.
Remissyttrandena. Stadsjuristen i Stockholm anser nödvändigt att samarbetet
mellan fastighetsbildningsmyndigheten och byggnadsnämnden får
formen av att byggnadsförbud enligt denna paragraf anmäls till och godkänns
av byggnadsnämnden. Om så inte sker, kan den egendomliga situationen
inträffa att byggnadslov meddelas av byggnadsnämnden trots att vid
förrättning förbud utfärdats mot ett byggnadsföretag. Stadsförbundet anser
att till undvikande av konflikter en samordning bör säkerställas så att behövliga
förbud meddelas av byggnadsnämnden eller efter byggnadsnämndens
hörande. Byggnadsstyrelsen framhåller att det bör klarläggas att de
föreslagna bestämmelserna inte avser den tillståndsprövning som enligt
byggnadslagstiftningen ankommer på byggnadsnämnden och inte heller de
förordnanden om förbud m. m. som tillkommer planmyndigheterna. Styrel
-
B 464 Kungl. Maj. ts proposition nr i28 år W69
sen betonar nödvändigheten av samarbete och anser det ofrånkomligt med
föreskrifter om obligatorisk underrättelseskyldighet från fastighetsbildningsmyndigheten
till byggnadsnämnden. Överlantmätaren i Kristianstads
län fäster uppmärksamheten på vissa oklarheter i samspelet mellan förslaget
och byggnadslagstiftningen samt ifrågasätter om inte förbud vid fastighetsreglering
inom planområde bör efter framställning från fastighetsbildningsmyndigheten
utfärdas av länsstyrelsen efter byggnadsnämndens hörande.
Departementschefen. Jag är ense med kommittén om behovet av en särskild
begränsning av sakägarnas möjligheter att under pågående fastighetsreglering
verkställa vissa byggnadsåtgärder. Den av kommittén föreslagna regeln
har därför efter vissa redaktionella ändringar tagits upp i departementsförslaget.
Förordnanden som här är i fråga skall grundas på förrättningstekniska
skäl och bör vara av tillfällig natur. Motivet bör vara att underlätta
förrättningsförfarandet och att säkerställa förrättningsresultatet. Enligt min
mening är det naturligt att beslutanderätten i dessa frågor ankommer på
fastighetsbildningsmyndigheten. Någon konflikt mellan denna myndighet
och byggnadsnämnden anser jag inte behöva befaras. Från flera remissinstanser
har framhållits vikten av att samråd sker mellan fastighetsbildningsmyndigheten
och byggnadsnämnden. Jag vill gärna understryka betydelsen
av sådant samråd och även framhålla önskvärdheten av att samrådet
är ömsesidigt.
I likhet med kommittéförslaget innehåller departementsförslaget en föreskrift
om att medgivande till åtgärd som här avses inte får vägras av fastighetsbildningsmyndigheten
i annat fall än om åtgärden skulle väsentligt försvåra
regleringen. I allmänhet torde det saknas anledning att vägra medgivande
till åtgärder som är nödvändiga för byggnadens fortbestånd. I motsats
till kommittén anser jag det inte motiverat att medgivande till nybyggnad
skall kunna vägras bara av det skälet att sökanden kan hänvisas att
uppföra byggnaden på annan plats som är lika lämplig för ändamålet. En
sådan regel skulle ge fastighetsbildningsmyndigheten större befogenheter än
som rimligen är påkallade. De situationer som kommitténs förslag i denna
del avser att reglera torde det i regel vara möjligt att komma till rätta med
genom förhandlingar med sakägare och byggnadsnämnd.
23 §.
I denna paragraf, som motsvarar 21 § i kommittéförslaget, meddelas närmare
bestämmelser om giltigheten av förordnande enligt 21 och 22 §§.
Kommittén. Eftersom inga inskränkningar i fråga om sakägarnas utnyttjande
av sin mark inom regleringsområdet skall inträda automatiskt, är det
av vikt att ett giltigt förordnande om begränsning av utnyttjandet kan meddelas
utan dröjsmål under regleringsförrättningen. Förrättningsmännens
B 465
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 11)69
förordnande bör därför lända till omedelbar efterrättelse, sedan det bringats
till sakägarnas kännedom. Uppläsning av förordnandet på förrättningssammanträde
torde vanligen utgöra den enklaste och bästa publicitetsformen
och har genom föreskrift i första stycket, som närmare behandlar frågan
om sättet för förordnandets tillkännagivande, angetts som enda förutsättning
för giltigheten. Emellertid bör möjlighet finnas att också utan sådant
uppläsande få till stånd en giltig begränsning. I vissa fall kan nämligen saken
vara så brådskande att ett sammanträde inte kan avvaktas. Vidare kan
det förhålla sig så att ett förordnande endast berör några få personer, varför
ett allmänt tillkännagivande på sammanträde kan vara obehövligt. Av dessa
skäl har i första stycket också föreskrivits, att ett förordnande under alla
omständigheter blir gällande mot den som genom förrättningsmännens försorg
blivit underrättad om det. Något krav på formlig delgivning har inte
uppställts. Gentemot den som är sakägare bör en vid förrättningen beslutad
form för överbringande av meddelanden kunna tillämpas.
Kommittén har vidare föreslagit regler som innefattar rätt för förrättningsmännen
att ändra eller återkalla förordnande samt regler om automatiskt
upphörande av sådant förordnande. Vidare har kommittén föreslagit
en bestämmelse om straffpåföljd för överträdelse av förordnande.
Departementschefen. Paragrafföljden har i departementsförslaget ändrats
så, att denna paragraf placerats efter den paragraf som behandlar byggnadslorbud.
Reglerna i förevarande paragraf har därigenom kunnat göras direkt
tillämpliga även på förordnande om byggnadsförbud.
Departementsförslaget avviker från kommitténs förslag i såväl sakligt
som redaktionellt hänseende.
Reglerna i första stycket anknyter till de publicitetsbestämmelser som
meddelats i 4: 17 fjärde stycket. Enligt dessa bestämmelser åligger det fasLighetsbildningsmyndigheten
att läsa upp beslutet för sakägarna, om det
meddelas vid sammanträde. Denna skyldighet att läsa upp beslutet är ovillkorlig
och föreligger således även om bara ett fåtal sakägare berörs av det.
I denna paragraf föreskrivs att uppläsningen får den verkan att förordnande
enligt 21 eller 22 § får omedelbar giltighet. Denna verkan gäller i
förhållande till alla de av förordnandet berörda sakägare som i vederbörlig
ordning kallats till sammanträdet, oavsett om de varit närvarande eller inte.
Beslut som innefattar förordnande enligt 21 eller 22 § kan meddelas också
i annan ordning än vid sammanträde. Det torde bli vanligt att sådana beslut
meddelas på förrättningslantmätarens kontor utan att sakägarna är närvarande.
Enligt 4: 17 fjärde stycket skall i sådant fall underrättelse om beslutet
omedelbart avsändas med posten till sakägare och annan som får besvära
sig över det. Att byggnadsnämnden i förekommande fall skall underrättas
om beslutet får anses följa av samrådsprincipen. I första stycket andra
punkten i denna paragraf föreskrivs att förordnande som meddelas på annat
30 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 466
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960
sätt än vid sammanträde skall gälla mot var och en som fått kännedom om
det. Förordnandet gäller således med omedelbar verkan i första hand mot
den som fått underrättelse därom genom myndighetens försorg enligt den
nyssnämnda regeln i 4: 17 men också mot den sakägare som på annat sätt
fått reda på förordnandet.
Förordnande enligt 21 eller 22 § kan ofta innebära ett kännbart intrång i
markägarens handlingsfrihet. Det bör därför inte bestå under längre tid än
som är motiverat med hänsyn till det ändamål som det skall tillgodose. När
förordnandet inte längre behövs, bör fastighetsbildningsmyndigheten ex
officio upphäva det. I andra stycket föreskrivs sålunda att förordnandet
skall upphävas när ändamålet därmed förfallit. Även utan uttrycklig bestämmelse
kan förordnandet när som helst omprövas av fastighetsbildningsmyndigheten.
Kommittéförslaget innehåller också vissa regler om automatiskt upphörande
av förordnande. Sålunda föreslår kommittén en regel av den innebörden
att förordnandet skall anses förfallet, om regleringen enligt slutligt avgörande
inte skall äga rum eller inte omfatta den mark som förordnandet
avser. Dessa rättsverkningar av ett avgörande angående regleringens omfattning
får emellertid anses följa av de allmänna principerna för fastighetsregleringen.
De sålunda föreslagna reglerna har därför inte tagits upp i departementsförslaget.
I övrigt har kommitténs förslag till regler om automatiskt
upphörande av förordnande i sak oförändrade tagits upp i departementsförsiaget.
Den straffbestämmelse som kommittén har tagit upp som ett tredje stycke
i 21 § har i departementsförslaget fått en annan utformning och tagits upp
som en särskild paragraf (36 §).
Rivning och flyttning av byggnad
Detta avsnitt omfattar 24—29 §§ och motsvarar 23—28 §§ i kommittéförslaget.
Kommittén. Vissa tvångsingripanden beträffande byggnader bör kunna
företas i samband med fastighetsreglering. De tvångsmässiga åtgärder som
kan komma i fråga är av två slag. Ägare skall sålunda kunna tvingas att
antingen avstå från sin byggnad eller underkasta sig flyttning. Ett avstående
kan i sin tur ske i form av överföring till annan fastighet (7 §) eller genomföras
på det sättet att byggnaden rivs (24 §) med påföljd att marken där
byggnaden stått, kan utan hinder disponeras för överföring. Kommittén påpekar
att det ligger i sakens natur att om det föreligger skyldighet att söka
byggnadslov måste samråd med byggnadsnämnden äga rum så att hinder
enligt byggnadslagstiftningen inte möter mot åtgärden.
Remissyttrandena. Beträffande bebyggelsefrågorna har vid remissbehandlingen
erinringar mot kommittéförslagets principer framförts huvudsakli
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1!)69 B 467
gen endast i fråga om fastighetsbildningsmyndighetens kompetens i dessa
frågor.
Stadsjuristen i Stockholm anser sålunda att den behörighet som i förslaget
tillagts förrättningsmännen att besluta om rivning och flyttning av byggnad
bör tillkomma byggnadsnämnden. Stadsjuristen påpekar att de objekt,
som kan drabbas av beslut av här ifrågavarande natur, illustreras med
»fältlador och andra sådana ekonomibyggnader» (bet. s. 339) men rivningsförordnandet
torde principiellt även kunna gälla byggnader inom en storstads
bebyggelse. Beslut om rivning av enskild tillhörig byggnad får av byggnadsnämnd
meddelas endast om byggnad till följd av eftersatt underhåll
företer avsevärda skador (51 § BS). I kommitténs motiv erinras inte om
dessa bestämmelser. För beslut om flyttning av byggnad krävs liksom för
beslut om rivning, enligt förslaget att vissa allmänt angivna lämplighetsförutsättningar
föreligger. Även bestämmelsen om flyttning torde ha sitt berättigande
i fråga om fältlador och dylikt men synes inte kunna tillämpas på
stadsförhållanden med sluten bebyggelse. Flyttning av byggnad torde liksom
rivning inom stadsplan kräva byggnadslov, eftersom uppsättandet av
byggnaden på ny tomt torde anses innefatta nybyggnad. Inte heller detta
förhållande påpekas i förslaget. Flyttning, lika litet som rivning av byggnad,
synes därför i stad inte lämpligen kunna beslutas av förrättningsmännen,
eftersom dessa inte har utbildning för att avgöra dylika ärenden, som inte
endast eller ens i huvudsak rör den lämpliga fastighetsindelningen utan
måste bedömas från bland annat stadsplanetekniska, fastighetsekonomiska,
estetiska, historiska och kulturella synpunkter.
Liknande synpunkter framförs av flera andra remissinstanser.
Departementschefen. Kommitténs förslag angående bebyggelsefrågorna vid
fastighetsreglering har fått ett övervägande gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.
Jag har inte funnit anledning att frångå förslaget annat
än i fråga om vissa detaljer. Beträffande dessa återkommer jag i samband
med motivering till de särskilda bestämmelserna.
En viss tveksamhet har vid remissbehandlingen uttalats om samordningen
mellan de nu föreslagna bestämmelserna och vissa regler i byggnadslagstiftningen.
Det har sålunda hävdats bl. a. att kompetenskonflikter skulle
kunna uppkomma i skilda hänseenden mellan fastighetsbildningsmyndigheten
och byggnadsnämnden.
Enligt byggnadslagstiftningen gäller skyldighet att söka byggnadslov för
vissa av de åtgärder, beträffande vilka enligt kommittéförslaget fastighetsbildningsmyndigheten
tillagts beslutanderätt. Så är t. ex. fallet med rivning
av byggnad inom stadsplaneområde. Rivning av byggnad i samband med
fastighetsreglering skall enligt förslaget ombesörjas som eu regleringsåtgärd.
Den allmänna regeln i 4:25 om samråd med de myndigheter, vilkas
verksamhetsområden berörs av åtgärden, innebär i detta sammanhang att
R 468 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
fastighctsbildningsmyndigheten skall samråda med byggnadsnämnden innan
rivningsåtgärden beslutas. T den mån det kan behövas en närmare reglering
av formerna för detta samråd, synes regler därom dock inte böra tas
in i FBL utan meddelas av Kungl. Maj :t.
Vad som har anförts om rivning äger tillämpning också i fråga om flyttning
av byggnad. Som stadsjuristen i Stockholm framhållit innefattar uppsättandet
av byggnad på en annan tomt nybyggnad, för vilken byggnadslov
behövs. Det är sålunda uppenbart att beslut om flyttning inte skall meddelas,
om inte byggnadsnämnden lämnat byggnadslov.
24 §.
I denna paragraf, som motsvarar 23 § i kommittéförslaget, tas upp bestämmelser
om dels villkor för rivning av byggnad, dels ersättning med
anledning av rivning.
Kommittén. För att en byggnad tvångsvis skall avstås för rivning bör såsom
särskilt villkor krävas att byggnaden, om den i egenskap av tillbehör
har anknytning till viss fastighet, är eller genom regleringen blir obehövlig
för fastigheten. Redan kravet på att åtgärden skall i betydande mån underlätta
möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning torde i allmänhet
innebära att fastigheten inte får ha behov av byggnaden, men kommittén
anser det vara av betydelse att detta villkor blir uttryckligen fastslaget.
Undantag härifrån och från nyssnämnda allmänna villkor om åtgärdens
önskvärdhet från allmän synpunkt bör emellertid också medges
beträffande byggnader som har bara obetydligt värde. Om en ändamålsenlig
fastighetsindelning främjas genom att en sådan byggnad bortskaffas, bör
ägaren alltså få finna sig i att avstå byggnaden för rivning, förutsatt att
väsentlig olägenhet inte uppkommer för honom.
Rivningen är att betrakta som en gemensam fullfölj dsåtgärd och bör
verkställas på samma sätt som andra sådana åtgärder. I den mån rivningen
förorsakar kostnader, som överstiger vad som kan inflyta genom tillvarataget
byggnadsmaterial, får dessa betalas i likhet med övriga regleringskostnader.
Givetvis möter det inte hinder att uppdra åt den förutvarande
ägaren av byggnaden att ombesörja rivningen om denne är villig att utföra
arbetet.
Den som tvingas avstå eu byggnad för rivning har rätt till ersättning för
det byggnadskapital som han förlorar. Ersättningen, som i detta fall bör
betalas på samma sätt som regleringskostnaderna, kan bestämmas bara
med hänsyn till värdet för ägaren som går miste om sin byggnad. Det är
värdet av byggnaden på den plats där den har varit uppställd, som skall
beaktas. Förutom ersättning till ägaren bör även utgå gottgörelse till innehavare
av begränsad sakrätt som innefattar befogenhet att nyttja byggnaden,
i samma omfattning som om befogenheten upphört till följd av en
dverföringsåtgärd.
B 469
Kungl. Mnj.ts proposition nr 128 år 196!)
Det har särskilt angetts att paragrafens bestämmelser om villkor för rivning
och om ersättning får åsidosättas med samtycke av de sakägare vilkas
rätt är beroende därav. Samtycke i fråga om byggnad som utgör tillbehör
till sådan fastighet som häftar för fordran eller annan rättighet, skall dock
inte tillerkännas verkan annat än under de i 18 § andra stycket angivna
förutsättningarna.
Remissyttrandena. Svea hovrätt ifrågasätter om inte ersättningsregeln bör
utformas så att ersättning för byggnad som avstås för rivning skall bestämmas
enligt samma grunder som gäller för fall när byggnad överförs till den
som tillträder den mark på vilken byggnaden är belägen. Hovrätten framhåller
att villkoren för rivning och överföring i huvudsak är desamma. Ersättningsreglerna
skiljer sig emellertid något. I överföringsfallet tillgodoräknas
ägaren byggnadens likvidvärde, varvid den sålunda utgående ersättningen
enligt 11 § första stycket kan jämkas om likvidvärdet undereller
överstiger byggnadens värde under de före överföringen rådande förhållandena.
Ägaren kan dessutom med stöd av 12 § tillerkännas ersättning
för skada av personlig art till följd av frånträdandet, om synnerliga skäl
föreligger. I rivningsfallet föreslår kommittén bara att till ägaren skall utgå
ersättning för byggnadens värde för denne. Vad som skall anses ligga däri
anser hovrätten något ovisst. Framför allt uppkommer frågan om detta
innesluter ersättning för all sådan personlig skada som vid synnerliga skäl
kan föranleda ersättning enligt 12 §, exempelvis intrång i affärsrörelse.
Om så inte anses vara fallet blir den som får avstå sin byggnad för rivning
sämre ställd än den, vars byggnad överförs. Om åter sådan personlig ersättning
ingår i det subjektiva värdet blir han bättre ställd än denne som
bara vid synnerliga skäl får ersättning för personlig skada. Hovrätten anser
att en sådan skillnad mellan ersättningsreglerna inte är lämplig. Också lantmäteristyrelsen
och överlantmätaren i Hallands län framhåller att ersättningsregeln
är oldar i fråga om gottgörelse för personlig skada.
Hovrätten för Nedre Norrland och bankföreningen anser att det bör komma
till uttryck i själva lagtexten att sakägarnas dispositionsrätt enligt tredje
stycket inte tillerkänns verkan annat än under de i 18 § andra stycket angivna
förutsättningarna.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna villkoren för beslut om
rivning av byggnad har tagits upp i departementsförslaget utan ändringar
i sak.
I fråga om ersättningsregelns utformning torde det inte vara möjligt att,
som Svea hovrätt förordat, göra de för överföringsfallet föreslagna reglerna
tillämpliga även vid rivning av byggnad. Byggnad som överförs kan likvidvärderas
och ersättningsbeloppet fastställas i enlighet med de principer som
skall gälla beträffande den allmänna regleringslikviden, således med hän
-
B 470
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
syn till båda avträdare och tillträdare. När byggnaden avstås för rivning
är situationen en annan, eftersom ersättningen kan bestämmas bara med
hänsyn till det värde byggnaden har för avträdaren. Jag anser det därför
motiverat att ersättningsregeln för rivning utformas på det sätt som kommittén
föreslagit. Som kommittén framhållit innebär regeln att byggnadens
ägare skall få ersättning för det byggnadskapital han förlorar.
Liksom i överföringsfallet och vid inlösen bör vid rivning av byggnad
utgå ersättning också för personlig skada. Som Svea hovrätt framhållit är
kommittéförslaget oklart i denna fråga. En särskild regel om sådan ersättning
har därför tagits upp i departemenlsförslaget som en hänvisning till
12 §. Också i fråga om ersättning till innehavare av särskild rättighet gäller
bestämmelserna i 12 §. Ersättning som utgår med anledning av rivning
av byggnad skall betalas enligt samma grunder som föreskrivits i 13 § beträffande
regleringskostnaderna.
I sista stycket meddelas bestämmelser om att sakägare, vilkas rätt är beroende
av det, får komma överens om avvikelse från bestämmelserna i denna
paragraf. Som kommittén framhållit äger regeln om dispositionsfrihet
inte giltighet annat än under de i 18 § andra stycket angivna förutsättningarna.
Detta bör som några remissinstanser har påpekat komma till uttryck
i lagtexten.
25 §.
Paragrafen, som motsvarar 24 § i kommittéförslaget, reglerar frågan om
flyttning av byggnad eller annan anläggning.
Gällande rätt. Villkoren för utflyttning vid laga skifte anges i 13 kap. 15 §
JDL. Utflyttning skall i nödig utsträckning ske, om det fordras för att begränsa
antalet skiften eller för att åstadkomma förmånlig ägoanordning i
övrigt. Samtidigt krävs emellertid att de fördelar, som vinns av utflyttningen,
skall med hänsyn till brukningsförhållandena inom skifteslaget
vara större än kostnaderna och olägenheterna. Frågan om vilka delägare
som skall flytta regleras i 16 §. Arronderingssynpunkten skall härvid vara
avgörande så att lämpligt skifte så långt sig göra låter befordras, men samtidigt
skall tillses att utflyttningskostnaden inte uppgår till oskäligt belopp.
Vid lika förhållanden skall frågan avgöras genom lottning om inte överenskommelse
kan träffas. Vidare ställs upp den regeln, att delägare inte får
förpliktas att flytta ut, om flyttningen prövas för honom medföra hinder
i hans näring eller eljest lända honom till förfång. Slutligen meddelas i 17 §
en bestämmelse om valet av tomtplats för den utflyttande och i 18 § anges,
att till utflyttning hänförs inte bara flyttning av byggnader och andra
nyttiga anläggningar inom en hel ägolott utan även en partiell flyttning.
B 471
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Dalalagen innehåller dessutom den kompletterande bestämmelsen, att inom
lagens tillämpningsområde delägare inte mot sitt bestridande får förpliktas
att utflytta ur by.
Kommittén. Kommittén finner det uppenbart att utflyttning i den omfattning
som i äldre tider kunde förekomma vid skifte av sammanbyggda jordbruksbyar
inte vidare kan och bör komma till utförande. Redan under den
tid JDL varit i tillämpning har det traditionella utflyttningsinstitutet kommit
att avsevärt förlora i betydelse. Detta hänger samman med ett flertal
olika faktorer, som medverkar till att fördelarna av utflyttning numera
sällan kan anses uppväga de kostnader och olägenheter som är förbundna
därmed. Trots detta anser kommittén att en möjlighet att förordna om flyttning
av byggnad i samband med fastighetsreglering bör införas i den nya
lagen som ett medel att komma till rätta med de svårigheter som orsakas
av befintlig bebyggelse.
Vid utformningen av flyttningsinstitutet i den nya lagen måste beaktas
att flyttningen för de enskilda kan få väl så kännbara verkningar som andra
bebyggelsereglerande åtgärder. Den kan sålunda medföra åtskilliga olägenheter
av personlig art för den flyttande och bli mycket kostnadskrävande.
Det finns följaktligen anledning att ställa upp tämligen stränga fordringar
för att flyttning skall få komma till stånd annat än som en frivillig åtgärd.
De redan i det föregående (se under 5:7) berörda allmänna villkoren
rörande åtgärdens önskvärdhet från allmän synpunkt och frånvaron av väsentlig
olägenhet för sakägare finner kommittén välmotiverade.
Kommittén framhåller att kravet på att en åtgärd inte får vålla väsentlig
olägenhet är avsett att möjliggöra ett större hänsynstagande till de enskildas
förhållanden än som är möjligt med den begränsning som förfångsbegreppet
enligt JDL har. På detta sätt kan man tillgodose även syftet med
specialbestämmelsen i datalagen. Att mindre olägenheter, som inte kan karakteriseras
som väsentliga, bör tillåtas anser kommittén oundvikligt för
att institutet inte skall bli helt ineffektivt. De uppställda villkoren hindrar
i och för sig inte flyttning av byggnad, även om den står på mark som inte
skall gå i byte, men det kommer säkerligen att bli ovanligt att åtgärden
i dylikt fall främjar uppkomsten av ändamålsenlig fastighetsindelning i sådan
grad att den kan tillåtas.
Som ett särskilt villkor för att flyttning av byggnad skall få beslutas vid
fastighetsreglering bör enligt kommitténs mening i likhet med vad som f. n.
gäller ställas upp det kravet att fördelarna med flyttningen är av större
betydelse än de därmed förbundna kostnaderna och olägenheterna. Vidare
anser kommittén att det är nödvändigt med en uttrycklig föreskrift om att
annan lämplig byggnadsplats, över vilken byggnadens ägare kan förfoga
efter regleringen, blir anvisad. Det ligger i sakens natur att, om skyldighet
att söka byggnadslov föreligger, samråd med byggnadsnämnden måste äga
B 472
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
rum så att hinder enligt byggnadslagstiftningen inte möter mot flyttning
till den avsedda platsen.
Departementschefen. Som kommittén har framhållit kan behovet av flyttningsinstitutet
inte förväntas bli särskilt framträdande men å andra sidan
är det inte tänkbart att helt avvara det. I fråga om villkoren för flyttning
av byggnad är jag i stort sett ense med kommittén. Flyttning får således
ske, om åtgärden väsentligt underlättar möjligheterna att vinna en ändamålsenlig
fastighetsindelning. Vidare fordras att fördelarna överväger de
kostnader och olägenheter som är förbundna med flyttningen. Slutligen
gäller att beslut om flyttning inte får meddelas, om åtgärden medför väsentlig
olägenhet för ägaren.
I kommittéförslaget har som ett ytterligare villkor för flyttning angetts
att annan lämplig plats, över vilken ägaren förfogar efter regleringen, kan
anvisas för byggnadens uppställande eller återuppförande. Jag delar kommitténs
uppfattning att fastighetsbildningsmyndigheten vid prövning av
fråga om flyttning skall ske har att beakta bl. a. om lämplig plats för placering
av byggnaden står till buds. Är så inte fallet, måste emellertid flyttningen
anses medföra väsentlig olägenhet för sakägaren och beslut om flyttning
får då med hänsyn till bestämmelsen i första stycket sista punkten
inte meddelas. Jag anser det därför överflödigt att i lagtexten ta in ett särskilt
villkor om lämplig byggnadsplats.
Paragrafens andra stycke innehåller vissa bestämmelser om flyttning av
byggnad som uppförts eller iståndsatts i strid med fastighetsbildningsmyndighetens
beslut.
I sista stycket har föreskrivits att flyttning i vissa fall får ske på begäran
av byggnadens ägare.
26 §.
I paragrafen ges regler om tid och sätt för utförande av flyttning som
beslutats vid fastighetsreglering. Paragrafen motsvarar 25 § i kommittéförslaget.
Kommittén. Enligt första stycket i denna paragraf skall i samband med
beslut om flyttning viss tid bestämmas, inom vilken åtgärden skall vara
slutförd. I gällande lagstiftning finns ett liknande stadgande i 14 kap. 5 §
JDL. Någon motsvarighet till vad detta lagrum i JDL dessutom innehåller
— om uppskov i visst fall med flyttning till efter det tillträde av de nya
skifteslotterna ägt rum och om särskild ersättning med anledning av sådant
uppskov — fordras inte i detta sammanhang på grund av den utformning
de av kommittén föreslagna tillträdesreglerna fått.
Beträffande sättet för utförande av flyttning anser kommittén lämpligast
att byggnadens ägare i princip får verkställa arbetet mot ersättning. Det
Kangl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 473
ligger i hans intresse att flyttningen fullgörs på bästa sätt, och genom alt
han ombesörjer utförandet får han tillfälle att, om han så önskar göra behövliga
ändringar och förbättringar utöver dem som betingas av flyttningen.
Det är emellertid tydligt att det i vissa fall kan ställa sig svårt för en sakägare
som inte själv önskat flytta att ha hand om arbetet. Om han så vill
bör det därför inte möta hinder att låta flyttningen utföras som en gemensam
fullföljdsåtgärd. Det är emellertid att märka att sakägaren inte får en
ovillkorlig rätt att själv slippa ombesörja åtgärden. I synnerhet i sådana fall
när det är fråga om en byggnad, som är bristfällig eller annars i behov av
ombyggnad eller bättring, kan det vara mest rimligt att ägaren får stå för
utförandet även om han inte önskar det.
Departementschefen. Enligt första stycket bestämmer fastighetsbildningsmyndigheten
den tid inom vilken flyttningen skall vara verkställd. Det är
angeläget att de önskemål som byggnadens ägare kan ha beaktas därvid så
att han får rimlig tid på sig för att utföra flyttningen.
Beträffande andra stycket vill jag framhålla att det sällan torde bli anledning
vägra utförande av flyttning som gemensamt arbete i sådana fall
när byggnadens ägare är negativt inställd till åtgärden. För den sakägare
som skall ta emot den mark varifrån byggnaden skall flyttas är det av betydelse
att flyttningen inte fördröjs eller försvåras. Om det finns anledning
räkna med bristande vilja eller förmåga hos byggnadens ägare att själv
verkställa flyttningen, kan det vara lämpligt att fastighetsbildningsmyndigheten
får möjlighet förordna att flyttningen skall utföras som gemensamt
arbete även om ägaren inte yrkat det. I departementsförslaget har därför
gjorts det tillägget att flyttning får verkställas som gemensamt arbete, om
det begärs eller fastighetsbildningsmyndigheten eljest anser att det är lämpligt.
27 §.
Paragrafen motsvarar 26 § i kommittéförslaget och innehåller bestämmelser
om ersättning till den som själv ombesörjer flyttning.
Kommittén. När byggnadens ägare själv ombesörjer flyttningen, bör ersättningen
till honom motsvara den på visst sätt beräknade flyttningskostnaden.
Ersättningen bör kunna jämkas om byggnaden är i sådant skick att
flyttningen medför en standardförbättring. Hänsyn bör vidare kunna tas
till möjligheten att överlåta byggnaden till annan och i stället uppföra eu
helt ny byggnad. På grund av de möjligheter till överföring också av byggnad
som den nya lagen ger torde emellertid en överlåtelse av byggnad i
samband med flyttning bli mindre vanlig. Även annars när ägaren inte ämnar
återuppföra byggnaden kan en jämkning av den beräknade ersättningen
vara påkallad för att överkompensation skall hindras.
B 474 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1961)
Kommittén laster uppmärksamheten på förslaget i tredje stycket om
rätt för förrättningsrnännen att låta flyttningsersättningen utbetalas utan
att den ingår i den vidräkning som sägs i 15 §. Föreskriften hänger samman
med att flyttningen inte sällan torde komma att utföras innan allt likvidarbete
under regleringen avslutats, och att den flyttande bör komma i åtnjutande
av den här aktuella ersättningen redan i samband med att flyttningen
äger rum och i varje fall inte först längre tid därefter. Genom den föreslagna
anordningen kan även undvikas att flyttningsersättningen blir fördelad
mellan rättsägarna i den flyttandes fastighet. En sådan fördelning
torde mera sällan behövas till skydd för dessa rättsägare och skulle kunna
försvåra flyttningen. För att möjliggöra viss kontroll av att ersättningen
blir använd på rätt sätt har föreslagits att skälig del därav enligt särskilt
beslut skall kunna innehållas, tills det visas att arbetena med flyttningen
blivit fullgjorda. Härigenom kan hindras att den som ålagts flytta inte bara
uppbär 1''lyttningsersättning och sedan underlåter att verkställa åtgärden
utan även säljer byggnaden eller anläggningen.
Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att bestämmelsen i tredje stycket
är onödigt stel och befarar att den kan leda till stötande resultat, särskilt
som det inte finns möjlighet att förlänga den för flyttningen bestämda tiden.
Påföljden av att flyttning inte verkställts inom föreskriven tid synes
enligt hovrättens mening kunna inskränkas till att den flyttande går miste
om förmånsrätten för flyttningsersättningen.
Departementschefen. I likhet med kommittéförslaget tar departementsförslaget
i första stycket upp en regel som ger ägare av byggnad eller anläggning
rätt till ersättning för de beräknade flyttningskostnaderna i den
mån dessa hänför sig till åtgärder som han skall ombesörja. Jag har emellertid
inte ansett nödvändigt att tynga lagtexten med en fullständig reglering
av ersättningsrätten. I sak är jag ense med kommittén i fråga om vad
flyttningsersättningen skall avse. I första hand skall sålunda gottgörelse
utgå för vad som beräknas åtgå för att sätta upp byggnaden eller anläggningen
på den nya platsen. Även kostnader för att ställa i ordning såväl den
gamla som den nya byggnadsplatsen samt för flyttning av trädgård eller
annan plantering som hör till byggnaden är ersättningsgilla. Vidare kan
ersättning utgå för att förse byggnaden med vatten, avlopp, elektrisk kraft
eller dylikt i den mån anordningar därför funnits på den gamla byggnadsplatsen.
Som flyttningskostnader räknas givetvis också utgifter för flyttning
av inventarier samt hyra av nödiga lokaler under flyttningstiden.
Paragrafens andra stycke stämmer i sak överens med kommitténs förslag.
I tredje stycket har tagits upp regler om hur flyttningsersättning skall betalas.
Som jag har framhållit tidigare skall flyttning enligt huvudregeln
ombesörjas av byggnadens ägare. Eftersom flyttningsersättningen be
-
B 475
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
stäms innan flyttningen verkställts, är det värdefullt att fastighetsbildningsmyndigheten
får möjlighet att på ett verksamt sätt kontrollera att ersättningen
kommer till avsedd användning. De föreslagna reglerna ger myndigheten
möjlighet att bestämma att betalningen skall erläggas på ett sätt som
är lämpligt med hänsyn till behovet i det enskilda fallet. I regel torde betalningen
kunna ske direkt mellan sakägarna i sådana fall där fastighetsbildningsmyndigheten
förordnat att ersättningen inte skall ingå i avräkning
enligt 15 §. Ibland kan det emellertid vara lämpligare att förordna om betalning
via clearingkonto.
Den av kommittén föreslagna regeln att den flyttandes rätt till ersättningsbelopp
i visst fall kan förfalla tjänar två syften. I första hand hindras
därigenom att ersättning utbetalas, om byggnadens ägare underlåter att
verkställa flyttningen. Dessutom är regeln avsedd att utöva påtryckning
på denne att verkställa flyttningen inom den fastställda tiden. Regeln innebär
att den flyttande förlorar rätten till hela det innestående ersättningsbeloppet.
Har byggnadens ägare verkställt en del av de med flyttningen förbundna
arbetena men underlåtit att utföra andra -— t. ex. att ställa i ordning
den gamla byggnadsplatsen — medför regeln sålunda att han går för1
ustig inte bara den del av den innestående ersättningen som belöper på de
kvarstående arbetena utan även vad som utgör ersättning för arbete som
bär utförts.
Som Svea hovrätt har påpekat finns det anledning befara att den föreslagna
regeln kan leda till obilliga resultat. Omständigheter som inte kunnat
förutses när tidpunkten för flyttning bestämdes och som byggnadens
ägare inte råder över kan göra det omöjligt för honom att genomföra flyttningen
i rätt tid. Förlust av rätten till ersättningsbelopp bör enligt min mening
inte inträda i sådana fall, utan bara om dröjsmålet med flyttningen
beror på den flyttandes försumlighet. I departementsförslaget har regeln
modifierats i enlighet härmed.
28 §.
Paragrafen innehåller vissa särregler dels för det fall att flyttningen beslutats
med stöd av 25 § andra eller tredje stycket, dels för det fall att överenskommelse
i ersättningsfrågan träffats mellan sakägarna. En motsvarande
bestämmelse finns i 27 § i kommittéförslaget.
Kommittén. Undantag i fråga om rätt till ersättning bör enligt kommitténs
mening gälla för det fall att flyttningen avser byggnad som blivit uppförd
eller satt i stånd under pågående reglering utan vederbörligt medgivande.
I fråga om byggnad som iståndsatts bör ersättning dock kunna utgå med
belopp som bestäms med hänsyn till byggnadens beskaffenhet i ej iståndsatt
skick. Bestämmelser i dessa hänseenden tas upp i första stycket av
paragrafen.
B 476
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196!)
I andra stycket föreslår kommittén en särbestämmelse om ersättningens
fördelning, när flyttningen beslutats på grund av yrkande från ägarens sida
och alltså utan tillämpning av tvångsreglerna men även utan att överenskommelse
angående ersättningen träffats. En sådan flyttning är kanske bara
av obetydligt värde för sakägarna i allmänhet och bör då till huvudsaklig
del bekostas av ägaren själv. En sådan fördelning av betalningsansvaret för
ersättningen kommer visserligen till stånd i dessa frivilligfall utan särskild
föreskrift, eftersom flyttningsersättningen som allmän regel bör erläggas
enligt samma grunder som skall gälla i fråga om regleringskostnaderna,
vilket ju innebär att nyttan blir avgörande. Men om kravet att fördelarna
med flyttningen skall överväga kostnaderna och olägenheterna inte upprätthålls
här, måste tillses att ingen förutom ägaren belastas med högre
ersättningsbelopp än som svarar mot nyttan för honom.
Som tredje stycke föreslår kommittén en bestämmelse om att överenskommelse
mellan sakägarna om ersättningen eller fördelningen av ersättningsskyldigheten
skall gälla med den begränsning som följer av 18 § andra
stycket.
Remissyttrandena- Svea hovrätt framhåller att den i 18 § andra stycket
intagna begränsningen av sakägarnas avtalsfrihet skall gälla generellt vid
fastighetsreglering. Hovrätten anser det förvillande att i förevarande lagrum
ta in en särskild erinran om bestämmelsen.
Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer i sak med
kommitténs förslag.
I likhet med kommittén anser jag det behövligt att i paragrafens tredje
stycke ta in en hänvisning till den begränsning av sakägarnas avtalsfrihet
som föreskrivits i 18 § andra stycket. Tveksamhet om begränsningens giltighet
i detta fall kan annars lätt uppkomma.
29 §.
Paragrafen, som motsvarar 28 § i kommittéförslaget, innehåller föreskrifter
om att fastighetsbildningsmyndighetens avgörande av fråga om rivning
eller flyttning skall tas upp i fastighetsbildningsbeslutet.
Departementschefen. Föreskrifterna i denna paragraf stämmer överens
med kommitténs förslag. Fastighetsbildningsmyndighetens avgörande av
fråga om rivning av byggnad eller flyttning av byggnad eller anläggning
skall sålunda tas in i fastighetsbildningsbeslutet. Föreskrifter om ersättning
med anledning av bebyggelsereglerande åtgärder meddelas däremot som
fristående beslut i likhet med andra avgöranden av likvidfrågor.
B 477
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Tillträde
30 §.
Paragrafen motsvarar 29 § i kommittéförslaget och innehåller regler om
tillträde av mark och byggnad i samband med fastighetsreglering.
Kommittén. Med tillträde förstås i detta sammanhang att den, som vid
regleringen tilldelas mark eller byggnad med äganderätt, tar den nya egendomen
i besittning. Som tillträde bör emellertid också räknas att mark i
enlighet med servitutsbeslut vid regleringen tas i anspråk för väg eller annan
anläggning, varvid ägaren sålunda helt undandras markens utnyttjande.
Tidpunkten för tillträde vid laga skifte skall i 15 kap. 1 § JDL bestämmas
av delägarna genom överenskommelse. För sådan överenskommelse
fordras att alla närvarande delägare är ense, och vidare gäller att tillträdet
inte får förläggas senare än ett år från det skiftet blivit genom lagakraftägande
beslut fastställt. Om överenskommelse inte träffas, skall enligt föreskrift
i samma lagrum tillträdet ske så snart skiftet blivit fastställt, men
när klander anförts, ankommer det på ägodelningsrätten att bestämma
tiden.
Genom att den nya fastighetsbildningslagen öppnar möjlighet att åstadkomma
en definitiv fastighetsplan redan innan regleringsförrättningen
blivit slutförd kommer frågan om tidpunkten för tillträdet i väsentligt ändrat
läge, och det finns inte längre något skäl att låta ett tillträde under pågående
förrättning vara beroende av enighet bland sakägarna. I stället är
det angeläget att så mycket som möjligt underlätta för de sakägare som
önskar ett snabbt genomförande av regleringen att utan dröjsmål få ta sin
nya egendom i besittning. Kommittén har på grund härav ansett sig böra
frångå gällande ordning och överlämna åt förrättningsmännen att tämligen
fritt bestämma, när tillträdet skall äga rum.
Någon begränsning av förrättningsmännens möjligheter att förlägga tillträdet
till tidpunkt, innan regleringen blivit i sin helhet slutförd, synes inte
böra föreskrivas. Ett bindande fastighetsbildningsbeslut utgör dock alltid
en förutsättning för att tillträde skall komma i fråga. Sakägare skall nämligen
inte kunna åläggas att avträda egendom, förrän det genom lagakraftägande
beslut blivit avgjort att egendomen skall frångå honom. En bestämmelse,
som uttryckligen anger detta förhållande, har funnits önskvärd. Att
också vissa av de förrättningsgöromål som är att hänföra till verkställighetsåtgärderna
måste ha blivit utförda, innan tillträde kan äga rum, är
uppenbart. Det ligger sålunda i sakens natur att behövliga gränsutstakningar
verkställts inom det område som berörs. Däremot är det inte nödvändigt
att likvidvärderingen utförts, även om det i regel torde vara fördelaktigast
att denna äger rum före tillträdet.
B 478 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Vad härefter beträffar frågan om rätten att låta tillträdet anstå till efter
det förrättningen avslutats och den beslutade fastighetsbildningen blivit
slutligt gällande är det tydligt att ett visst anstånd kan vara påkallat eller
ändamålsenligt så att sakägarna får tillfälle till nödiga förberedelser och
kan invänta lämplig årstid, men å andra sidan är det klart att något längre
dröjsmål inte bör tillåtas. I nära överensstämmelse med vad som f. n. gäller
beträffande skiftesdelägarnas rätt att träffa överenskommelse om tidpunkten
har därför föreskrivits, att tillträdet i princip inte bör anstå längre än
ett år från det anteckning om regleringen verkställts i fastighetsregistret.
Främst med tanke på speciella situationer, som kan uppkomma när byggnad
skall flyttas och flyttningen beräknas inte kunna bli verkställd före
ettårstidens utgång, har undantag medgetts, om särskilda skäl föranleder
till det. Visserligen skall enligt den närmast följande paragrafen byggnad
eller anläggning, som skall flyttas, kunna få stå kvar även viss tid efter tillträdet
av den gamla platsen. Denna rätt gäller emellertid inte villkorslöst,
och den nu föreslagna möjligheten att vid särskilda skäl uppskjuta tillträdet
torde därför kunna vara av betydelse i flyttningsfallet. Den omständigheten
att anledning till utnyttjande av denna undantagsmöjlighet är för
handen beträffande en del av den egendom som vid regleringen går i bvte
berättigar inte förrättningsmännen att utan vidare förlägga tillträdet av all
egendom till en senare tidpunkt. Ett förfarande med besittningstagande vid
olika tillfällen av skilda delar bör i stället tillämpas, så snart det visar sig
praktiskt lämpligt.
Genom det föreslagna sättet att bestämma tidpunkten för tillträdet bar
sakägarna inte fått någon självständig beslutanderätt. Detta innebär emellertid
ingalunda att de skall vara avstängda från möjlighet att öva inflytande
på frågans avgörande. I denna såväl som andra regleringsangelägenheter
skall förrättningsmännen överlägga med sakägarna om den bästa lösningen,
och inte minst här är det angeläget att sakägarnas önskemål blir
tillgodosedda, om dessa inte är oförenliga eller strider mot gällande föreskrifter.
Bestämmelserna om tiden för tillträdet har tagits upp i första stycket av
denna paragraf. I andra stycket föreskrivs att tillträde för den händelse
bestämmelse därom inte meddelats, skall äga rum så snart anteckning om
regleringen skett i fastighetsregistret. Genom denna föreskrift blir det möjligt
för förrättningsmännen att i en hel del fall underlåta att särskilt yttra
sig i tillträdesfrågan. Föreskriften torde främst bli av betydelse, om fastighetsbildningsbeslutet
meddelas först i samband med förrättningens avslutande
och det inte finns anledning låta anstå med tillträdet.
När enligt gällande rätt skiftesdelägarna träffar överenskommelse om tillträdet,
behöver de inte bestämma en enhetlig tidpunkt för hela skifteslaget.
Det står dem fritt att dela upp skifteslaget på sätt som de finner lämpligt
B 479
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
med hänsyn till skiftesarbetets fortskridande och att fastställa särskilda
tillträdesdagar för de olika delarna. Denna möjlighet har också blivit utnyttjad
i praktiken, vilket ofta skett på det sättet att inrösningsjorden och
avrösningsjorden behandlats var för sig. Eftersom ett successivt besittningstagande
torde bli av största betydelse vid tillämpningen av den nya lagstiftningen,
bl. a. för att underlätta att stommen av tekniska anordningar
kan börja byggas ut på ett tillräckligt tidigt stadium och att utrymme i tid
kan erhållas för byggnad som skall flyttas eller eljest skall uppföras, har
de föreslagna tillträdesreglerna utformats så att ett samtidigt tillträde inte
är nödvändigt. Det är emellertid uppenbart att en sakägare härigenom kan
få avträda mark, innan han bar rätt att överta den jord, som tillerkänts
honom som vederlag. Om detta är till väsentlig olägenhet för honom, synes
gottgörelse böra utgå. Kommittén har därför i tredje stycket föreskrivit,
att skälig ersättning får tillerkännas honom av den, som har fördel av att
samtidigt tillträde inte äger rum (jfr 14 kap. 5 § andra stycket JDL). Rätten
till ersättning har i detta fall ansetts kunna göras beroende av att yrkande
därom framställs under förrättningen. Att bestämmelsen skall vinna motsvarande
tillämpning i en likartad situation vid inlösen följer av 8: 7.
Förrättningsmännens beslut om tidpunkten för tillträde bör kunna meddelas
när som helst under förrättningens gång. Även om tillträde skall ske
under pågående förrättning, torde emellertid förrättningsmännen vanligen
inte böra yttra sig i frågan förrän fastighetsbildningsbeslutet vunnit laga
kraft. Att redan i anslutning till detta beslut ange en tillträdesdag, som då
måste bestämmas i förhållande till den ännu ovissa tidpunkten för fastighetsbildningsbeslutets
lagakraftvinnande, kommer visserligen att vara tilllåtet
men torde i allmänhet inte böra ske, eftersom det då saknas möjlighet
att förlägga tillträdet till en viss med hänsyn till årstiden och andra förhållanden
lämplig dag. Såvitt gäller mark, som är avsedd till vägar och
andra anläggningar, kan det dock tänkas vara fördelaktigt att förrättningsmännen
redan i samband med fastighetsbildningsbeslutet uttalar sig i tillträdesfrågan,
så att gemensamma arbeten snarast kan sättas i gång även
för den händelse markägare inte frivilligt skulle medge tillträde för sådant
ändamål. Det bör emellertid uppmärksammas att, om förrättningsmännen
låter ett uttalande rörande tillträdet inflyta i fastighetsbildningsbeslutet,
detta uttalande inte formellt hör till beslutet och alltså inte omfattas av
ett förordnande om särskild fullföljd. Behov av att kunna göra tillträdesfrågan
till en preliminärfråga, har inte ansetts föreligga. Vad förrättningsmännen
bestämmer innebär i själva verket ett förordnande om fastighetsbildningsbeslutets
verkställande i visst hänseende. Även om de någon gång
skulle förfara felaktigt och förlägga tillträdet till en tidpunkt, då fastighetsbildningsbeslutet
ännu inte vunnit laga kraft, skall enligt 31 § ett besittningstagande
dessförinnan inte kunna framtvingas.
B 480 Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
Remissyttrandena. Svea hovrätt uttalar att de av kommittén föreslagna
bestämmelserna i denna paragraf torde ha utarbetats framför allt med
tanke på förhållandena vid fastighetsreglering i glesbygd. Bestämmelserna
synes, åtminstone med bortseende från situationen vid inlösen, innefatta en
för dessa fall ändamålsenlig reglering av frågorna om tillträde och ersättning
i anslutning därtill. Hovrätten är däremot tveksam om bestämmelserna
lämpar sig väl vid fastighetsreglering inom bebyggelseområden med fastställd
detaljplan. Hovrättens invändningar riktar sig mot regeln i tredje
stycket och tar närmast sikte på förhållandena vid inlösen.
Lantmäteristijrelsen anser att det bör komma till klart uttryck att inte
endast mark utan också särskilda rättigheter av i lagtexten inte omnämnt
slag kan bli föremål för tillträde, exempelvis fiskeservitut.
Departementschefen. I anslutning till 1:2 har jag framhållit att rättsverkningarna
av en fastighetsbildning i flera hänseenden inträder först i och
med registreringen. Genom registreringen blir sålunda de ändringar i fastighetsindelningen
som innefattas i fastighetsbildningsbeslutet definitiva. Detta
innebär att t. ex. marköverföring gäller från det registrering skett. I
princip kan därmed ägaren av en ombildad fastighet ta i besittning den
mark, som tilldelats honom vid fastighetsregleringen, eller börja utöva ett
servitut, som instiftats till förmån för fastigheten.
Det sagda kommer till uttryck i den av kommittén föreslagna bestämmelsen
att tillträde skall äga rum så snart registrering verkställts om inte särskilt
beslut om tillträde har meddelats. Ofta kan det emellertid vara angeläget
att tillträdet sker vid en tidpunkt som med hänsyn till årstiden eller
andra omständigheter bedöms som lämplig. Det bör därför finnas regler
som ger möjlighet att från fall till fall bestämma eu lämplig tidpunkt för
tillträde.
Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att beslutanderätten i fråga
om tillträde skall tillkomma fastighetsbildningsmyndigheten. Jag vill emellertid
understryka vad kommittén uttalat om att myndigheten skall överlägga
med sakägarna i denna såväl som andra regleringsangelägenheter.
Enligt kommittéförslaget bör beslut om tidpunkten för tillträdet kunna
meddelas när som helst under förrättningens gång. En sådan ordning är
emellertid förenad med vissa olägenheter vid verkställighet av beslutet.
Enligt min mening bör tidpunkten för tillträdet inte i allmänhet bestämmas
förrän fastighetsbildningsbeslutet vunnit laga kraft i sådana fall när särskilt
fastighetsbildningsbeslut meddelas utan samband med förrättningens
avslutande. Något uttryckligt hinder föreligger dock inte för att fastighetsbildningsmyndigheten
i samband med att fastighetsbildningsbeslutet meddelas
föreskriver att tillträde skall äga rum när beslutet vunnit laga kraft.
En sådan ordning bör dock användas bara när man kan räkna med att
talan mot beslutet inte kommer att föras. Efter det att fastighetsbildnings
-
B 481
Kungl. Mnj:ts proposition nr 128 år 1969
beslutet vunnit laga kraft kan förrättningen inte inställas på grund av återkallelse
(se 4:32). Om fastighetsbildningsbeslutet meddelas först i samband
med förrättningens avslutande, ligger det i sakens natur att beslut om tillträde
måste meddelas samtidigt. Skulle ett sådant beslut överklagas, ankommer
det på domstolen att bestämma ny tid för tillträdet.
I lagtexten anges de gränser inom vilka fastighetsbildningsmyndigheten
kan förlägga tidpunkten för tillträdet. Tillträdet får sålunda inte äga rum
före fastighetsbildningsbeslutets lagakraftvinnande. Den senaste tidpunkt
som får bestämmas för tillträdet är ett år efter registreringen. Den sistnämnda
regeln är emellertid inte ovillkorlig. Om särskilda skäl föranleder
till det, kan tillträdet förläggas till en senare tidpunkt.
Reglerna gäller i fråga om tillträde av såväl mark som byggnad. Beslutet
blir giltigt mot var och en som genom fastighetsbildningsbeslutet är skyldig
att frånträda mark eller byggnad. Att tillträdet gäller också vid t. ex. servitut
torde inte behöva särskilt uttalas i lagtexten. Om en byggnad som
skall tillträdas är uthyrd, måste fastighetsbildningsmyndigheten vid meddelande
av tillträdesbeslut beakta de särskilda regler som gäller beträffande
hyresgästs skyldighet att avträda lägenhet. Har under förrättningen
träffats överenskommelse om att hyresgästen skall avträda lägenheten
i samband med överföring av byggnad, föreligger inte hinder för
fastighetsbildningsmyndigheten att förordna om tillträde också i fråga
om den av hyresgästen hyrda lägenheten. Om sådan överenskommelse
inte träffats, måste emellertid beslutet om tillträde utformas med beaktande
av att hyresgästen inte är skyldig avträda lägenheten förrän han i föreskriven
ordning blivit uppsagd. Fastighetsbildningsmyndighetens beslut om
tillträde till byggnaden bör i så fall innehålla förbehåll om den rätt som
kan tillkomma hyresgästen.
Något ovillkorligt krav att fastighetsbildningsmyndigheten skall meddela
beslut om tidpunkten för tillträde tas inte upp i lagtexten. Eftersom frågan
om tillträdet är viktig från praktisk synpunkt, får det anses angeläget att
ett formligt beslut i regel meddelas. Skulle ett sådant beslut inte ha meddelats,
sker tillträdet enligt regeln i andra stycket så snart registrering skett.
I tredje stycket har tagits upp en regel om ersättning vid fall av successivt
besittningstagande. Om väsentlig olägenhet uppkommer för sakägare
som måste avträda mark innan han själv får tillträda vad som tillerkänts
honom som vederlag, kan skälig ersättning tillerkännas honom. Den som
har fördel av att samtidigt tillträde inte sker skall betala ersättningen. För
att ersättning skall utgå krävs att yrkande därom framställs under förrättningen.
Ersättning som här avses skall tas upp till avgörande i samband
med övriga ersättningsfrågor.
31 §.
Denna paragraf innehåller regler om avträdarens rätt att i vissa hänseen31—Bihang
till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 482 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
den förfoga över marken sedan tillträde skett. Paragrafen motsvarar 30 §
i kommittéförslaget.
Kommittén. Regeln i första stycket om rätt för avträdare att under ett år
behålla vissa upplag på mark, som han frånträder, motsvarar 15 kap. 3 §
JDL men har i förslaget utvidgats att omfatta även byggnader och anläggningar,
som skall flyttas. Det har dessutom gjorts beroende av att tillträdaren
inte åsamkas olägenhet av betydelse. Föreskrifterna avser givetvis
bara upplag, som fortfarande tillhör avträdaren, och det gäller alltså inte
beträffande sådana ämnen, vilka utgjort tillbehör till fastighet och till följd
därav kommit att vid regleringen följa den mark där de är upplagda. Vidare
kan påpekas att avträdarens rätt att enligt denna paragraf tillfälligt behålla
byggnad eller annat inte förutsätter att särskilt beslut därom meddelats
av förrättningsmännen.
I andra stycket har tagits upp en från 15 kap. 2 § JDL hämtad bestämmelse,
varigenom avträdaren berättigas att bärga gröda, som vid tillträdet
växer på åkern. Beroende på hur likvidvärderingen verkställs, är det i vissa
fall motiverat att i stället låta den nye ägaren tillgodogöra sig grödan. Förrättningsmännen
bör därför kunna medge avsteg från den sålunda fastslagna
principen. Att de berörda sakägarna skall, såsom f. n. är uttryckligen
föreskrivet, ha möjlighet att efter överenskommelse göra motsvarande avvikelse
är självklart och behöver inte särskilt påpekas i lagtexten.
Paragrafens tredje stycke behandlar frågan om rätt för sakägare att, i
stället för att lyfta ersättning i pengar, tillgodogöra sig skogsprodukter på
mark, som han avträtt, och motsvarar närmast 14 kap. 9 § JDL. Då den
avverkningsrätt varom här är fråga bör i förmånsrättshänseende behandlas
på samma sätt som penninglikvider, torde den särskilda lag om säkerhet
för utbekommande av ersättning i anledning av fastighetsbildning som
fordras i anslutning till den nya lagen om fastighetsbildning böra innehålla
bestämmelser också om avverkningsrätten. Vidare bör tillses att rättigheten
blir antecknad i fastighetsboken.
Det är uppenbart att en avverkningsrätt av ifrågavarande slag inte enbart
är av godo. Bl. a. kan rättigheten innebära en hård belastning för den nye
ägaren. Tillämpning av den föreslagna naturalikviden bör därför endast få
ske, då fördelarna — vilka består däri att penningersättningarna kan nedbringas
— får anses uppväga olägenheterna. Kommittén har på grund härav
föreslagit, att avträdaren får på detta sätt berättigas att tillgodogöra sig
skogsförnödenheter på mark, som han avträtt, blott där det prövas lämpligt
för att penningsersättning skall undvikas.
I likhet med vad som gäller beträffande den nuvarande naturalikviden
ävensom frivilligt upplåten avverkningsrätt bör ifrågavarande rättighet få
utövas under högst fem år. Denna tid bör räknas från det regleringen blivit
B 483
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
slutligt gällande eller med andra ord från det anteckning om fastighetsbildningen
verkställts i fastighetsregistret. Det skall emellertid åligga förrättningsmännen
att uttryckligen ange den tid som i varje särskilt fall skall
gälla, och inte sällan torde det därvid vara möjligt och lämpligt att bestämma
en kortare tidsfrist än fem år. För att oklarheter rörande omfattningen
av avverkningsrätten inte framdeles skall uppkomma, måste fordras att
förrättningsmännens beslut hänför sig till ett visst bestämt skogsbestånd,
som skall vara särskilt utstämplat. Det torde oftast vara lämpligt att utstämplingen
sker under medverkan av skogsvårdsstyrelsen. Härigenom
vinnes bästa garantier mot att avverkningen senare blir hindrad på grund
av gällande föreskrifter angående skogsvården.
Om ersättning, som jämlikt 14 kap. 9 § JDL bestämts att utgå i skogsförnödenheter,
inte kan enligt gällande föreskrifter uttas i sin helhet inom
den bestämda tiden, skall återstoden utgöras i penningar. För detta ändamål
skall naturaersättningen alltid i samband med att den fastställs uppskattas
i penningar. För den händelse avverkningsrätt som upplåtes enligt
de nu föreslagna reglerna inte kan utnyttjas, synes ävenledes kompensation
i form av penningersättning böra beredas avträdaren. Rätten till sådan ersättning,
vilken skall utges av markägaren, bör vara beroende av att avverkningen
hindrats till följd av omständighet som uppkommit utan att avträdaren
haft möjlighet att inverka därpå. De hinder som härvidlag främst
kommer i åtanke är sådana som grundar sig på bestämmelse i lag eller
annan författning, men även hinder av annat slag bör kunna föranleda
ersättning. Enligt kommitténs mening bör någon uppskattning för penningersättningens
bestämmande inte ske redan då avverkningsrätten upplåtes,
utan först sedan det visat sig att vissa skogsförnödenheter inte kan uttas
inom angiven tid bör ersättningsbeloppet fixeras. Visserligen torde regleringsförrättningen
i regel då vara slutförd och något avgörande från förrättningsmännens
sida inom den ursprungliga förrättningens ram inte
kunna erhållas. Detta synes emellertid inte innebära någon större olägenhet.
Avträdaren och markägaren torde nämligen ofta komma överens om ersättningens
storlek, och kan inte enighet åstadkommas, synes frågan lämpligen
böra efter talan av avträdaren bli föremål för allmän domstols prövning,
om den inte hänskjuts till skiljemän. Uppstår tvist huruvida rätt till ersättning
föreligger, torde även den med fördel kunna prövas av allmän
domstol.
För att inte markägaren under längre tid skall behöva riskera att bli utsatt
för krav på ersättning som här avses, har kommittén velat införa en
ettårig preskriptionstid. Sålunda föreslås, att avträdaren skall, om han vill
göra gällande anspråk på ersättning, i laga ordning väcka sin talan därom
inom ett år från det den för skogsförnödenheternas uttagande bestämda
tiden utgick vid äventyr att rätten till talan förloras. I sådana fall där för
-
B 484
Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
utsättningar för frivillig uppgörelse finns torde en sådan vanligen kunna
komma till stånd, innan ettårstiden går till ända, och saken behöver då
givetvis inte dras inför domstol.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att det skulle vara fördelaktigt
om regeln i första stycket omfattade upplag utan inskränkning beträffande
däri ingående material. Av stor betydelse från ekonomisk synpunkt
kan bl. a. vara industriupplag. Av denna anledning föreslås att exemplifieringen,
som närmast torde vara aktuell för jordbruksfastigheter, utgår.
Svea hovrätt framhåller att den i tredje stycket reglerade ersättningsformen
innebär att bestämmelserna i 16 § om fördelning av ersättningsbelopp
inte blir tillämpliga. Hovrätten erinrar om att förrättningsmännen vid sin
prövning av om förevarande ersättningsform skall användas måste beakta
även inteckningshavares intressen. Möjligen bör en sådan erinran på något
sätt införas i lagtexten. Det kan t. o. m. tänkas, att det bör ställas upp en
fordran på att inteckningshavare lämnar medgivande, om detta inte är
uppenbart onödigt.
Departementschefen. I första stycket av paragrafen har tagits upp en regel
som ger avträdaren rätt att vid marköverföring tillfälligt ha kvar byggnad
eller annan anläggning samt upplag på den mark som tillträtts av den nye
innehavaren. Flyttningen får således anstå till senast ett år efter tillträdesdagen.
Som lantmäteristyrelsen framhållit är den av kommittén föreslagna
exemplifieringen av upplag alltför ensidigt inriktad på jordbruksförhållanden.
I departementsförslagets lagtext talas därför bara om upplag.
Enligt kommittéförslaget är rätten att ha kvar byggnad och annat beroende
av att tillträdaren inte åsamkas olägenhet av betydelse. Detta villkor
är enligt min mening inte väl förenligt med kommitténs förslag att avträdarens
rätt att ha kvar byggnad och annat inte förutsätter särskilt beslut
av fastighetsbildningsmyndigheten. I likhet med kommittén anser jag att
paragrafen bör få den utformningen att det inte behövs ett beslut av myndigheten
för att avträdaren skall få ha kvar byggnad och annat på den avträdda
marken. Det bör emellertid klart framgå av lagtexten att myndigheten
skall kunna förordna om att flyttningen skall ske vid en tidigare tidpunkt.
Vid den prövning som sålunda företas av myndigheten kan givetvis
beaktas huruvida tillträdaren tillskyndas olägenhet av betydelse om flyttningen
får anstå i enlighet med huvudregeln. Jag anser det emellertid inte
behövligt att i lagtexten närmare ange villkoren för att undantag från huvudregeln
skall ske. Det får ankomma på myndigheten att i det enskilda
fallet göra en skälig avvägning mellan motstridande intressen.
I första stycket andra punkten har tagits upp en regel om rätt att bärga
gröda.
Bestämmelserna i tredje stycket om rätt för den som avträder skogsmark
B 485
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
att avverka och tillgodogöra sig skog motsvarar i stort sett kommitténs
förslag. Villkoret för att uttag av skog in natura skall få användas har dock
jämkats på det sättet att det anges att ett sådant förfarande skall få användas,
om det främjar genomförandet av regleringen. Den av kommittén föreslagna
formuleringen kan föranleda den uppfattningen att metoden skall
användas bara för att underlätta finansieringen av en marköverföring. Det
finns emellertid andra bärande skäl för att använda detta förfarande. Jag
har därvid främst i åtanke önskemålet att åstadkomma en ekonomisk riskutjämning
mellan tillträdare och avträdare. I tider när virkespriserna fluktuerar
starkt kan det underlätta genomförandet av en marköverföring, om
likviderna kan nedbringas genom naturaprestationer under en övergångsperiod.
Sakägarnas egna önskemål torde böra beaktas vid tillämpningen av
bestämmelserna men ett formligt krav på samtycke bör inte ställas upp.
Med anledning av vad Svea hovrätt uttalat om beaktande av inteckningshavarnas
intresse när avträdaren får tillgodogöra sig skog på den avträdda
marken vill jag framhålla att detta förfarande inte är konstruerat som ett
likvidförfarande. Förfarandet innebär att avträdaren förbehålls rätt att under
en viss tid och i viss omfattning tillgodogöra sig markens avkastning.
I princip får ett sådant tillgodogörande anses vara utan betydelse föi
inteckningshavarna. Enligt min mening saknas därför skäl att i förevarande
sammanhang meddela särskilda föreskrifter till skydd för dessa.
32 §.
Paragrafen motsvarar 31 § i kommittéförslaget och innehåller bestämmelser
om rätt för tillträdaren att erhålla handräckning för att komma i
besittning av mark eller byggnad, som förts över till annan fastighet.
Kommittén. Enligt 15 kap. 4 § JDL kan skiftesdelägare, som vägras att
tillträda sin ägolott på föreskriven tid, få nödig handräckning av utmätningsmannen
i orten för att komma i besittning av ägolotten. En motsvarande
regel har tagits upp i denna paragraf. Även om det i allmänhet kan
vara berättigat att med avseende på verkställigheten likställa förrättningsmännens
avgöranden med domstols dom, synes en regel av detta slag inte
vara obehövlig. Beredande av tillträde med anledning av fastighetsreglering
torde nämligen knappast kunna anses som sådan verkställighet, som får
ombesörjas av utmätningsmannen utan särskilt förordnande av överexekutor.
Den föreslagna bestämmelsen innebär att handräckning kan meddelas,
om tillträde vägras enligt beslut i överensstämmelse med bestämmelsen i
29 § första stycket. Villkoret att beslutet skall stå i överensstämmelse med
nämnda bestämmelse får till följd att handräckning inte far lämnas om inte
ett lagakraftvunnet fastighetsbildningsbeslut kan åberopas som grund för
B 486 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tillträdet. När det dessutom utsägs att handräckning kan erhållas för tillträde
enligt vad eljest gäller utan att särskilt beslut i tillträdesfrågan föreligger,
åsyftas den i 29 § andra stycket behandlade situationen.
Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att det bör klart framgå av lagtexten
att handräckning inte får lämnas, om inte fastighetsbildningsbeslutet
vunnit laga kraft. Kommunal-tekniska föreningen befarar att bestämmelserna
i den föreslagna paragrafen kan leda till komplikationer med hänsyn
till bestämmelserna om hyresreglering i fall det finns hyresgäster i byggnad
som skall tillträdas.
Departementschefen. Fastighetsbildningsmyndighetens avgöranden kan,
som kommittén har framhållit, i allmänhet verkställas på samma sätt som
domstols dom i tvistemål. Enligt 37 § UL kan sådan dom, sedan den vunnit
laga kraft, verkställas av utmätningsmannen utan särskilt bemyndigande
bl. a. då någon blivit förpliktad att avträda fast egendom eller »därest
dömt är om flyttning i eller ur hus». Kan domen inte verkställas enligt
reglerna i 37 § UL, ankommer det på överexekutor att förordna om verkställighet
och sättet därför.
Som kommittén har framhållit torde verkställighet som går ut på att
bereda någon tillträde med anledning av fastighetsreglering knappast
kunna anses som sådan verkställighet som får ombesörjas av utmätningsmannen
utan särskilt förordnande av överexekutor. För att tillträde skall
få äga rum måste fastighetsbildningsbeslutet ha vunnit laga kraft. Däremot
ställs inte upp något krav på att beslutet om tillträde skall ha vunnit laga
kraft för att verkställighet skall få ske. Detta beror på att sådant beslut
inte kan särskilt överklagas. Fastighetsbildningsmyndighetens beslut om
tillträde innebär i själva verket ett förordnande om fastighetsbildningsbeslutets
verkställande i visst hänseende.
Jag delar alltså kommitténs uppfattning att det behövs en bestämmelse
om handräckning av utmätningsman för verkställighet av fastighetsbildningsmyndighetens
beslut angående tillträde.
Som jag har framhållit i samband med reglerna om tillträde bör fastighetsbildningsmyndigheten
i allmänhet uttryckligen ange en bestämd tillträdesdag.
Detta är av betydelse inte minst för att underlätta verkställighéten.
I utmätningsmannens prövning måste emellertid alltid ingå en undersökning
huruvida fastighetsbildningsbeslutet vunnit laga kraft. Att så skett
är ju såsom framgår av 30 § en förutsättning för att tillträde skall få äga
rum. Jag anser emellertid inte att detta behöver särskilt anges i lagtexten
till denna paragraf.
Handräckning enligt denna paragraf kan också gälla mot nyttjanderättshavare.
Kommittén har inte föreslagit någon bestämmelse som reglerar hyresgästs
ställning vid överföring av byggnad. Det är denna brist i förslaget
B 487
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
som ligger Bakom kommunal-tekniska föreningens uttalade farhågor för
att handräckningsregeln kan leda till komlikationer med hänsyn till bestämmelserna
om hyresreglering. I departementsförslaget till 33 § har emellertid,
som jag redan nämnt, tagits upp regler om fastighetsregleringens
inverkan på hyresrätt. Reglerna innebär att hyresrätt i princip upphör att
gälla vid överföring av byggnad, men att hyresgästen åtnjuter samma besittningsskydd
som vid exekutiv försäljning av fastighet. En uppsägning
av hyresgästen med anledning av att byggnad genom regleringen går över
i ny ägares hand kan således prövas enligt bestämmelserna i hyresregleringslagen.
Vid bestämmande av tidpunkten för tillträdet skall fastighetsbildningsmyndigheten
enligt uttrycklig bestämmelse i 30 § första stycket beakta de
regler som gäller angående hyresgästs skyldighet att avflytta. Ofta torde det
förhålla sig så, att det vid bestämmandet av tidpunkten för tillträdet ännu
inte är klart, om hyresrätten skall gälla mot tillträdaren. Fastighetsbildningsmyndigheten
måste då lämna frågan om tillträde till lägenheten öppen
och beslutet kan inte ligga till grund för handräckning enligt denna paragraf
mot hyresgästen. Vägrar hyresgästen att avflytta sedan han i vederbörlig
ordning blivit uppsagd av tillträdaren, får denne söka vräkning av
hyresgästen i vanlig ordning.
Beslut om tillträde enligt 30 § första stycket kan i vissa fall gälla också
i förhållande till hyresgäst. Om nämligen hyresgäst vid förrättningen medgett
att hyresrätten upphör, är fastighetsbildningsmyndigheten oförhindrad
att meddela beslut om tillträde i enlighet med medgivandet. Handräckning
kan då begäras med åberopande av beslutet.
Nyttjanderätt
33 och 34 §§.
Paragraferna innehåller bestämmelser om verkan av överföring av mark
eller byggnad beträffande däri upplåten nyttjanderätt resp. om fastighetsbildningsmyndighetens
åtgärder beträffande utövning av nyttjanderätt, som
berörs av beslut om marköverföring. Motsvarighet till 33 § saknas i kommittéförslaget.
34 § motsvarar 32 § i samma förslag.
Kommittén. Under förarbetena till JDL uppmärksammades att nyttjanderättshavare
ofta kunde lida skada genom laga skifte, men oavsett huruvida
denne kunde få sin förlust ersatt med tillämpning av 2 kap. 27 § NJL ansågs
skadan inte vara av beskaffenhet att böra beaktas i skiftesärendet
(NJA II 1926 s. 251). I överenstämmelse härmed har JDL inte tillerkänt
innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt utom servitut ställning
av sakägare vid skiftesförrättningar. Särskilda bestämmelser angående
vissa slag av nyttjanderätt har emellertid tagits upp i JDL, nämligen i 1 kap.
B 488
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
17 § angående rätt för dels innehavare av vissa ständiga besittningsrätter,
dels boställshavare samt arrendator av publik fastighet att, vanligen efter
tillstånd av vederbörande myndighet, framställa och biträda yrkande om
laga skifte eller påfordra äldre delnings bestånd, i 10 kap. 6 § andra stycket
angående bestämmande, då gemensamhetsskog avsätts, av visst område
vari särskild rättighet får utövas samt i 13 kap. 10 § angående behandlingen
av lägenhet, som avsöndrats för viss tid eller livstid.
När fastighetsreglerande åtgärder företas enligt den nya lagstiftningen
blir det enligt kommitténs mening lika litet som vid tillämpning av gällande
rätt möjligt att generellt beakta åtgärdernas inverkan på särskilda rättigheter
av nyttjanderättskaraktär. Som framhålls vid 4:12 av kommittéförslaget
skall nyttj anderättshavare i princip inte heller betraktas som sakägare.
Att vid fastighetsreglering helt bortse från förekomsten av dessa särskilda
rättigheter skulle emellertid kunna medföra stötande konsekvenser.
Sådana verkningar bör självfallet i möjligaste mån undvikas, och kommittén
vill erinra om att i såväl 7 § som 12 § av detta kapitel tagits upp bestämmelser,
som i vissa avseenden skyddar rättighetshavare av detta slag. Det
kan även påpekas att vid tillämpningen av reglerna i 6 § andra stycket de
med olika planläggningsalternativ under en reglering sammanhängande
olägenheterna också för nyttj anderättshavare skall beaktas och i viss utsträckning
kan påverka sättet för regleringens genomförande. Det har emellertid
synts kommittén möjligt att även härutöver bereda nyttj anderättshavare
visst skydd i samband med fastighetsreglering. Om mark, som är
föremål för en nyttjanderättsupplåtelse, får sin fastighetstillhörighet ändrad
vid regleringen, skall sålunda i vissa fall nytt område kunna bestämmas
för nyttj anderättens utövning på ägor, som efter regleringen hör till
den fastighet vars ägare upplåtit rättigheten. En regel med sådan innebörd
har tagits upp i 32 § av kommitténs förslag.
Enligt de föreslagna bestämmelserna skall förrättningsmännen företa en
åtgärd av ifrågavarande slag endast under förutsättning dels att antingen
nyttjanderättshavaren eller ägaren av den fastighet varifrån upplåtelsen
skett begär det, dels att åtgärden med hänsyn till omständigheterna lämpligen
bör äga rum. Sistnämnda begränsning är nödvändig därför att förhållandena
ibland kan vara sådana att ett nytt område för nyttj anderättens
utövning över huvud inte kan bestämmas. Fastigheten kanske kommer att
efter regleringen sakna för ändamålet lämpad mark. Vidare kan det tänkas
att på grund av nyttj ander ättsavtalets innehåll och andra förhållanden en
särskild nyttjanderättsreglering framstår som obehövlig eller i varje fall
mindre önskvärd. Den återstående upplåtelsetidens längd torde härvid ofta
böra tillmätas stor betydelse. Även möjligheten att genom överenskommelse
med den, som vid regleringen får det med upplåtelsen avsedda området,
låta nyttj anderättshavaren också i fortsättningen bruka samma område
skall självfallet beaktas. Eftersom denna möjlighet vanligen torde erbjuda
B 489
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
den enklaste och bästa lösningen, har i kommittéförslaget föreskrivits att
förrättningsmännen i första hand skall få till stånd en sådan överenskommelse.
Motsvarighet till bestämmelserna i 1 kap. 17 § och 13 kap. 10 § JDL har
kommittén inte ansett böra inflyta i den nya lagen. Genom den i 1:5 föreslagna
bestämmelsen jämställs innehavare av ständig besittningsrätt med
fastighets ägare, och i övrigt synes de i JDL nämnda speciella rättigheterna
av nyttjanderättskaraktär numera vara utan praktisk betydelse. Detta gäller
inte arrende av publik fastighet, men sådant arrende torde inte böra
föranleda några särskilda fastighetsbildningsregler. Frågan i vad mån en
bestämmelse som svarar mot 10 kap. 6 § andra stycket JDL bör tas upp i
lagen behandlas av kommittén i anslutning till bestämmelserna i 6: 2—4
om bildande av gemensamhetsskog.
Remissyttrandena. I remissyttrande över jordabalksutredningens reviderade
förslag till jordabalk år 1963 tog lantmäteristyrelsen upp frågan om
samspelet mellan fastighetsbildning och särskilda rättigheter i hela dess
vidd. Styrelsen utgick därvid från att en nyttjanderätt inte torde belasta
det tidigare utövningsområdet i den mån detta genom marköverföring gått
ifrån upplåtelsefastigheten. Denna slutsats ansågs följa av att det inte torde
vara möjligt att inordna rättigheten bland de rättigheter som upplåtits i
den fastighet som tilldelats utövningsområdet. Vad nu sagts behövde dock
inte under alla förhållanden tillämpas i fråga om hyresrätt. Enligt styrelsens
mening gäller i fråga om upplåtna rättigheter som princip att en rättighet
som irite är rättsligen lokaliserad automatiskt anpassar sig till upplåtelsefastighetens
nya område, men att en rättsligen lokaliserad rättighet
inte längre kan utövas. Lantmäteristyrelsen har som stöd för den förstnämnda
grundsatsen åberopat reglerna i 2 kap. 27 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom (NJL), vilka synes vila
på antagandet att arrenderätten följer fastigheten till dennas nya ägor. Vad
angår lokaliserade rättigheter finner lantmäteristyrelsen i gällande rätt stöd
för sin uppfattning att rättigheten inte kan utövas när området överförs
till annan fastighet i vissa bestämmelser i JDL (13 kap. 10 §, 10 kap. 6 §).
Lantmäteristyrelsen berör också de av fastighetsbildningskommittén föreslagna
reglerna i 5: 32 (5:34 i departementsförslaget). Efter redogörelse
för förslaget framhåller styrelsen att de föreslagna reglerna inte i huvudsak
avser det fallet att nyttjanderätten är av sådan innebörd att den gäller hel
fastighet och utan vidare följer fastigheten till dess nya ägor. I ett dylikt
fall är det nämligen inte behövligt att bestämma ett nytt utövningsområde
eller att försöka få till stånd en överenskommelse om utövning på de gamla
ägorna. Reglerna avser i stället närmast det fallet att nyttjanderätt förelegat
till en mera begränsad del av upplåtelsefastigheten och detta utövningsområdé
genom fastighetsregleringen gått ifrån fastigheten. Styrelsen anser att
B 490 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
förslagets innebörd är att om ett nytt utövningsområde blir bestämt av fastighetsbildningsmyndigheten
fortsätter det gamla nyttjanderättsavtalet i
princip att gälla bara med den ändring som betingas av att utövningsområdet
flyttas. Nyttjanderätten torde i dylikt fall behålla det företrädesläge
den med hänsyn till ursprunglig upplåtelsetidpunkt eller inskrivning innehaft.
Är ny ttj anderätten ett arrende synes det, sedan det nya området bestämts,
vara möjligt för arrendatorn att påkalla jämkning av arrendeavgiften
med stöd av 2 kap. 27 § NJL, om avkomsten och nyttan av arrendet
förringats. Vid försämring av mer än ringa betydelse synes arrendatorn
också kunna med stöd av samma lagrum säga upp avtalet. Betydelsen av
lagrummet som underlag för åtgärder mot avtalet minskas emellertid av
att nyttjanderättshavaren enligt fastighetsbildningskommitténs förslag skall
anses som sakägare vid fastighetsregleringen i avseende på fråga om bestämmande
av nytt utövningsområde (5:33 i kommittéförslaget, 5:35 i
departementsförslaget). Genomförs de av kommittén föreslagna reglerna
utan ändringar i NJL, synes enligt styrelsen oklarheten hos gällande rätt
komma att stå kvar i sådana fall, då tillämpning av 5: 32 inte påyrkas. Också
om sådan tillämpning påkallas synes det oklart vilket rättsläge som
skall föreligga mellan nyttjanderättshavaren och ägaren av den fastighet,
vari nyttjanderätten upplåtits i fall då fastighetsbildningsmyndigheten beslutar
att nytt utövningsområde inte skall bestämmas samt i fall då överenskommelse
om fortsatt nyttjanderätt träffas mellan nyttjanderättshavaren
och markens nye ägare. — Lantmäteristyrelsen berör också det fallet
att byggnad överförs i samband med fastighetsreglering och tar därvid upp
frågan om överföringens inverkan på hyresrätt. Även om det med hänsyn
till kommittéförslagets principiella restriktivitet mot överföring av bebyggd
mark torde komma att höra till undantagen att mark, på vilken finns en
helt eller delvis uthyrd byggnad, förs över till annan fastighet, kan detta
inte uteslutas, bl. a. till följd av att överföringsreglerna är dispositiva. Styrelsen
erinrar också om att fastighetsregleringsinstitutet kan komma att
få vidsträckt användning för rationalisering av fastighetsindelningen inom
tätbebyggda områden. Fråga uppställer sig då vilken ställning innehavare
av hyresrätt skall få vid överföring av byggnad. Är hyresrätten intecknad
ingår hyresrättens innehavare bland de rättighetshavare, som vid frivillig
omreglering har ett avgörande inflytande på frågan om omregleringens
tillåtlighet. Oavsett detta kommer emellertid, om bebyggd mark överförs
från en fastighet till en annan, byggnaden att enligt de av kommittén föreslagna
reglerna i vissa fall tillfalla marktillträdaren och alltså byta ägare,
nämligen dels i alla de fall då byggnaden före omregleringen utgör tillbehör
till den mark på vilken den är belägen och dels i vissa av de fall då byggnaden
före omregleringen tillhör servituts- eller nyttjanderättshavare. Det
synes inte i gällande rätt finnas någon omedelbart tillämplig bestämmelse,
som ger vid handen att hyresrätten i dessa fall kan anses gälla mot nye
B 491
Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ägaren. Om man utgår från att hyresrätten upphör föreligger i stället formella
förutsättningar att ta upp fråga om ersättning till hyresgästen enligt
de av fastighetsbildningskommittén föreslagna reglerna om ersättning för
personlig skada med anledning av fastighetsreglering (12 §). Dessa bestämmelser
ger nämligen bl. a. vid handen att om särskild rätt till den fastighet
på vilken byggnaden finns innefattar befogenhet att utnyttja byggnaden,
och om denna befogenhet upphör genom överföringen, rättighetshavaren
är berättigad till skadeersättning, dock bara om det finns synnerliga skäl.
Innehavare av hyresrätt torde få hänföras till denna i princip ersättningsberättigade
kategori oavsett om hyresrätten avser hus som är fast eller lös
■egendom. I avseende på ersättningsfrågan skall hyresrättsinnehavaren enligt
uttrycklig föreskrift anses som sakägare (5:33 i kommittéförslaget).
När det gäller själva fastighetsregleringen torde hyresrättsinnehavaren enligt
styrelsens mening inte bli sakägare. Det sist sagda hindrar inte att hyresrättsinnehavarens
intressen i själva fastighetsregleringsfrågan avses erhålla
ett visst beaktande vid förrättningen. Om syftet med fastighetsreglering
kan vinnas genom olika utföranden, skall nämligen regleringen verkställas
på det sätt, som utan att lönsamheten eller utbytet i övrigt oskäligt
försämras föranleder minsta olägenhet (6 § andra stycket). Vid tillämpningen
av denna grundläggande bestämmelse skall de med olika planläggningsalternativ
under en reglering sammanhängande olägenheterna också
för nyttjanderättshavare — vilka i stort sett inte anses som sakägare —- beaktas
och i viss utsträckning kunna påverka sättet för regleringens genomförande
(bet. s. 411). — Vad som i detta sammanhang synes böra övervägas
är enligt styrelsens mening närmast en lämplig regel i frågan om
hyresrättens bestånd gentemot den nye husägaren. Den rimligaste lösningen
synes vara att låta hyresrätten gälla. I överensstämmelse med reglerna rörande
arrende- och hyresrätters bestånd gentemot ny ägare vid överlåtelse
kan dock övervägas att göra de begränsningarna, att för upplåtelsens giltighet
skall fordras att skriftligt avtal föreligger samt att tillträde ägt rum.
I remissyttrandet över fastighetsbildningskommitténs förslag hänvisar
styrelsen till sitt yttrande över det reviderade jordabalksförslaget. Beträffande
de frågor som kommittén behandlat i 32 § påpekar styrelsen att frågan
om möjligheter att tvångsvis överföra nyttjanderätt har betydelse för
fastighetsplanens uppgörande. Enligt styrelsens mening är det av vikt att
problemet ägnas uppmärksamhet. Styrelsen anser dock att problemet kan
lösas fristående från den nya fastighetsbildningslagen.
Överlantmätaren i Örebro län anser att betänkligheter inte bör möta mot
en tvångsregel av det slag lantmäteristyrelsen har nämnt. Som skäl åberopas
å ena sidan de kännbara konsekvenser en fastighetsreglering i dylikt
fall kan få för nyttjanderättsliavaren och å andra sidan det förhållandet
att betydelsen av nyttjanderättens bestånd för den nye ägaren enkelt kan
värdemässigt bestämmas.
B 492 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Departementschefen. I samband med remissen till lagrådet av förslaget
till bl. a. 7 kap. i den nya jordbalken uttalade jag att den av lantmäteristyrelsen
i remissyttrandet över jordabalksutredningens förslag upptagna frågan
om samspelet mellan fastighetsbildning och särskilda rättigheter torde
få ägnas uppmärksamhet i samband med beredningen av förslaget till ny
fastighetsbildningslag (remissprotokollet s. 404). Kommitténs förslag till
32 § ger mig anledning att nu ta upp frågan.
Flera bestämmelser i kommittéförslaget bygger på principen att nyttjanderätt
som är upplåten i mark, vilken överförs i samband med fastighetsreglering,
upphör att gälla i den överförda marken. Som exempel kan nämnas
5:7 och 12 samt 32. Samma princip ligger också till grund för vissa
bestämmelser i JDL. Även om principen kan anses fast, bör den enligt min
mening komma till direkt uttryck i lagtexten. En sådan bestämmelse synes
kunna placeras som 33 § i departementsförslaget och få det innehållet att
om överföring till annan fastighet eller till samfällighet sker av mark, som
är upplåten med nyttjanderätt, nyttjanderätten upphör att gälla i den överföfda
marken. Motsvarande regel gäller också beträffande byggnad. Det är
emellertid nödvändigt att göra åtskillnad med hänsyn till arten av nyttjanderättsavtal.
Har nyttjanderätten upplåtits genom arrende, skall nyttjanderätten
till byggnad som omfattas av arrendet upphöra vid överföring
av byggnaden. Då arrendesituationen föreligger är nämligen anledningen
till att byggnaden förs över till annan fastighet vanligtvis den att byggnaden
behövs för den nya fastigheten medan arrendatorn har ringa eller inget
behov av byggnaden efter regleringen.
Har nyttj anderätten upplåtits genom hyresavtal, är situationen emellertid
en annan. Tillträdaren torde i allmänhet inte ha behov av att omedelbart
kunna disponera över hyresobj ektet. Under alla omständigheter är det nödvändigt
att hyresgästens besittningsskydd kan beaktas vid äganderättens
övergång. Detta synes mig lämpligen kunna ske genom en konstruktion
som motsvarar vad som enligt 133 § UL gäller vid exekutiv försäljning av
fast egendom. Jag föreslår alltså en regel av det innehållet att hyresrätten
blir gällande mot tillträdaren, om denne inte säger upp hyresavtalet inom
en månad från det registrering skett. Regeln har placerats i 33 § i departementsförslaget.
Har uppsägning skett, skall i fråga om tid för avflyttning gälla vad därom
i lag föreskrivs för det fall att hyresgäst sägs upp på grund av frivillig överlåtelse
av fastighet. Enligt 3 kap. 37 § NJL skall hyresgästen i sådant fall
avträda lägenheten på tid som anges i 5 § nämnda kap.
Uppsägning som här avses faller under 7 § lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering in. m. Hyresgästen kan således dra uppsägningen
under hyresnämnds prövning. Likaså kan hyresgästen påkalla nytt hyresavtal
enligt lagen den 7 december 1956 (nr 568) om rätt i vissa fall för
B 493
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
hyresgäst till nytt hyresavtal. Beträffande ändringar i nämnda bestämmelser,
som föreslagits i prop. 1968: 91, hänvisas till innehållet i propositionen.
De här föreslagna bestämmelserna om fastighetsreglerings inverkan på
hyresrätten får betydelse i skilda avseenden pa förrättningens handläggning.
Såsom jag har anfört i anslutning till 30 § skall fastighetsbildningsmyndigheten
beakta reglerna vid bestämmande av tillträde. Hyresrätten
skall också beaktas i samband med avgörandet av ersättningsfrågorna. Enligt
12 § kan sålunda hyresgästen berättigas till ersättning för den skada
som förorsakas honom till följd av att hyresrätten upphör genom överföringen.
Med hänsyn härtill kan ersättningsfrågorna inte slutligt avgöras av
fastighetsbiidningsmyndigheten förrän klarhet vunnits om hyresrätten skall
gälla mot tillträdaren eller inte. Detta får i sin tur återverkningar i fråga
om tidpunkten för förrättningens avslutande. Enligt 4: 29 far nämligen avslutningsbeslut
inte meddelas förrän alla ersättningsfrågor avgjorts.
Om nyttjanderätt till följd av bestämmelsen i 33 § upphör att gälla i ett
genom regleringen överfört område, är det betydelsefullt att möjlighet öppnas
för att anpassa nyttj anderättens utövningsområde med hänsyn till den
uppkomna situationen. I 34 § har tagits upp regler som i viss mån erbjuder
sådana möjligheter. Reglerna tar främst sikte pa det fallet att en lokaliserad
nyttjanderätt föreligger. Om nyttj anderätten avser en hel fastighet, gäller
den automatiskt i upplåtelsefastighetens nya område. Sistnämnda princip
bör dock inte lagfästas i FBL. Det får närmare övervägas om en sådan regel
bör inflyta i JB.
I 34 § har föreskrivits att fastighetsbiidningsmyndigheten kan bestämma
nytt utövningsområde, om sakägare begär det och åtgärden är lämplig. Innebörden
av ett sådant beslut är endast att utövningsområdet anpassas efter
den nya fastighetsindelningen. Myndigheten har inte på grund av dessa bestämmelser
befogenhet att föreskriva ändrade villkor i annat hänseende för
utövandet av nyttj anderätten. Vid bestämmandet av utövningsområdet är
myndigheten i princip oberoende av sakägarnas yrkanden, men det ligger
i sakens natur att deras önskemål bör beaktas i största möjliga utsträckning.
Som kommittén framhållit bör fastighetsbiidningsmyndigheten beakta
möjligheten att försöka få till stånd en överenskommelse mellan tillträdaren
och nyttj anderättshavaren om att nyttj anderätten också i fortsättningen
skall utövas på det gamla området. Kommittén har inte föreslagit några
regler som ger fastighetsbiidningsmyndigheten möjlighet att tvångsvis föra
över nyttj anderätten till den fastighet som genom regleringen erhållit utövningsområdet.
Jag är inte heller benägen att f. n. lägga fram förslag om
sådana regler. Det torde i allmänhet vara möjligt att förhandlingsvägen nå
en överenskommelse om överföring av nyttj anderätten i de fall när en sådan
är lämplig. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om att fastighets
-
B 494
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
bildningsmyndigheten skall aktivt medverka till att få en överenskommelse
till stånd är enligt min mening närmast av instruktionskaraktär. Bestämmelsen
har därför inte tagits med i departementsförslaget.
De ändringar som i övrigt har gjorts i den av kommittén föreslagna lagtexten
är av redaktionell karaktär. Jag vill särskilt framhålla att överföring
av mark till samfällighet omfattar både det fallet att mark överförs till en
förut bildad samfällighet och det fallet att mark tas in i en nybildad samfällighet.
35 §.
Paragrafen motsvarar 33 § i kommitténs förslag och innehåller regler om
i vilken mån rättighetshavare skall anses som sakägare vid förrättningen.
Kommittén. Om åtgärd företas enligt 32 § (34 § i departementsförslaget),
måste nyttjanderättshavaren, vare sig det är han eller fastighetsägaren som
påkallat åtgärden kallas till sammanträde, om sådant hålls och han inte
redan är tillstädes, och behandlas som sakägare. Också i vissa andra situationer
kommer innehavare av särskild rätt att kunna beröras på sådant sätt
att han får ställning som sakägare. Att servitutshavare i princip skall hänföras
till kretsen av sakägare torde inte behöva uttryckligen lagfästas. Beträffande
övriga rättighetshavare har det däremot synts angeläget att deras
talerätt kommer till klart uttryck. Med anledning härav har i denna paragraf
angetts att nyttjanderättshavare skall i den mån hans rätt berörs anses
som sakägare vid tillämpning av 32 § liksom i andra fall då vid regleringen
upplyses att han äger byggnad, som berörs av åtgärd med stöd av
23 eller 24 § (24 resp. 25 §§ i departementsförslaget) eller som är uppställd
på mark vilken är avsedd att överföras. Enligt en föreslagen tilläggsbestämmelse
skall detsamma också gälla i annat fall, när fråga kommer upp om
ersättning till innehavare av särskild rättighet, vilket kan ske enligt 12 och
23 §§ samt 8: 6. Inte bara innehavare av nyttjanderätt utan också exempelvis
innehavare av avkomsträtt blir att behandla som sakägare i sistnämnda
situation. Att servitutshavare också formellt omfattas av denna bestämmelse
får inte tolkas så att talerätt i övrigt inte skulle tillkomma dylik rättighetshavare.
Departementschefen. I denna paragraf har tagits upp bestämmelser om i
vilken utsträckning innehavare av vissa rättigheter skall behandlas som
sakägare vid förrättning för fastighetsreglering. Bestämmelsen gäller enligt
departementsförslaget nyttjanderätt och samfällighetsrätt. Reglerna innebär
en viss utvidgning av sakägarbegreppet i förhållande till kommitténs
förslag. Rättighetshavarna är nämligen sakägare, om deras rätt berörs av
B 495
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
regleringen. Detta innebär att rättighetshavare skall träda in i förrättningen
så snart det finns anledning anta att nyttj anderätten eller samfällighetsrätten
kan påverkas av regleringsåtgärderna. Därvid görs dock den begränsningen
att inte varje obetydlig inverkan på rättigheten skall föranleda att
rättighetshavaren får ställning sam sakägare. Det krävs att regleringen är
av betydelse för honom. Tanken med de föreslagna bestämmelserna är att
rättighetshavaren skall beredas möjlighet att hävda sina intressen vid bestämmandet
av regleringens omfattning, sättet för dess genomförande (6 §)
och utformningen av fastighetsplanen så, att skadliga verkningar för
honom såvitt möjligt undviks.
Av vad som anförts vid 18 § framgår att nyttjanderättshavare som sakägare
inte har en ställning som är fullt jämförbar med fastighetsägarens.
Om fråga uppkommer om minskning av fastighets graderingsvärde utöver
vad som är tillåtet enligt 8 §, får åtgärden genomföras om fastighetsägaren
lämnat sitt samtycke. Nyttj anderättshavarens medgivande till åtgärden
krävs emellertid inte enligt 18 § första stycket. Av andra stycket i nämnda
paragraf följer dock att om nyttjanderätten är intecknad samtycke av nyttjanderättshavaren
till minskning av graderingsvärdet kan fordras.
A nsv ar sbestämmelser
36 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för överträdelse av skogsavverkningsförbud
m. m. I kommittéförslaget finns en ansvarsbestämmelse
i 21 § tredje stycket.
Kommittén. Enligt 20 § i kommittéförslaget har förrättningsmännen befogenhet
att förordna om förbud mot avverkning av skog och bortförande
av jord under pågående fastighetsreglering. Kommittén anser att det måste
finnas möjlighet att inskrida mot överträdelse av sådant förbud. En straffsanktion
är därvid den enda tänkbara möjligheten. I 21 § föreslås därför
en regel som innebär att överträdelse av förordnande enligt 20 § skall anses
som olovligt brukande, om ej överträdelsen utgör annat brott.
Vid JDL:s tillkomst löstes motsvarande problem på det sättet att i 5 kap.
5 § togs upp en bestämmelse, enligt vilken överträdelse av lagligen beslutad
eller eljest gällande inskränkning i rätten att nyttja skifteslagets ägor under
laga skifte skulle anses som missbruk av rätt i samfälld skog och mark.
På grund av särskild straffbestämmelse, som då fanns inskriven i 24 kap.
6 § strafflagen, bestraffades sådant missbruk med böter. Sistnämnda bestämmelse
upphävdes emellertid år 1948. Det förfarande som bestämmelsen
avsett att motverka ansågs då kunna bestraffas enligt vissa andra lagrum
i strafflagen. I regel torde också missbruk av rätt i samfälld mark kunna
bestraffas såsom olovligt tillgrepp eller skadegörelsebrott, möjligen någon
gång som annat brott enligt strafflagen. Sådana situationer, då någon
B 496 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
på fastighets enskilda mark varöver han enligt eljest gällande regler äger
förfoga, företar eller låter företa åtgärd i strid med vad som gäller enligt
fastighetsbildningslagstiftningen, synes emellertid inte alltid kunna inordnas
under något av de nu gällande strafflagbuden. Förfarandet synes närmast
vara att jämställa med olovligt brukande. Enligt 10 kap. 7 § brottsbalken
skall nämligen innehavare av fastighet dömas till böter för olovligt
brukande, om han brukar fastigheten till men för annans rätt därtill genom
att olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur beta eller vidta
annan dylik åtgärd. Förfarande som nyss sagts är inte till men för rättighetshavare
och kan därför inte direkt bestraffas enligt sistnämnda lagrum,
men eftersom det mycket väl kan bli till skada för de övriga sakägarna eller
i varje fall för den sakägare, som genom regleringen får sig marken tillagd,
synes lagrummets tillämplighetsområde inte bli på olämpligt sätt utsträckt,
om det görs tillämpligt på denna form av otillbörligt handlande. Med hänsyn
härtill och eftersom det synes mindre lämpligt med en självständig
straffbestämmelse, förordar kommittén en bestämmelse, enligt vilken överträdelse
av förordnande enligt 20 § skall anses som olovligt brukande, om
överträdelsen inte utgör annat i brottsbalken omförmält brott.
Departementschefen. Som kommittén har uttalat är det nödvändigt att det
ges möjlighet att inskrida mot överträdelser av sådana förbud som det här
gäller. Under fastighetsregleringen har ägarna av marken kvar rådigheten
över denna ända tills tillträdet sker. Avsikten med avverkningsförbud eller
förbud att bortföra jord m. in. är att underlätta förrättningen och säkerställa
regleringsresultatet. Man vill därmed i första hand hindra att markägarna
vidtar åtgärder som kan försvåra regleringen eller inverka menligt
på fastighetsplaneringen. Man vill också förhindra att markägarna försäljer
skog eller jord, som avsetts följa med marken vid marköverföring. Beräkningen
av likvider kan genom sådana försäljningar bli felaktiga.
Mot kommitténs förslag att göra 10 kap. 7 § brottsbalken tillämplig på
alla överträdelser av förbud kan skilda anmärkningar riktas. Brottsbeskrivningen
är i och för sig inte särskilt träffande för de här avsedda situationerna.
Även lagtekniska och systematiska skäl kan anföras mot kommittéförslaget.
överträdelse av ett förbud att avverka skog eller bortföra jord m. in. innebär
i regel inte i första hand ett förnärmande av annans enskilda rätt. Den
ursprunglige ägaren till fastigheten besitter denna ända tills tillträde av de
omreglerade fastigheterna sker. Inte förrän förrättningen fortskridit så
långt att det fastställts att ett markområde skall överföras till annan fastighet
och ersättningen därför blivit bestämd kan överträdelsen anses utgöra
en direkt kränkning av annans enskilda rätt. Överträds avverkningsförbud
eller förbud att bortföra jord under ett tidigare skede av förrättningen
synes det mig naturligt att betrakta överträdelsen mera som riktad mot
B 497
Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969
fastighetsbildningsmyndigheten än mot en enskild person. Det är förrättningsverksamheten
som behöver ett straffrättsligt skydd. Någon skada för
enskilda lär i allmänhet inte uppkomma genom överträdelse av meddelat
förbud, om överträdelsen äger rum på ett sådant stadium av förrättningen
att hänsyn kan tas till den vid likviden. Däremot kan det uppkomma kostnader
och besvär för myndigheten. Sker överträdelserna på ett senare stadium
av förrättningen, måste man räkna med risken att förrättningsresultatet
blir felaktigt. En sådan konsekvens måste anses menlig för myndigheten
lika väl som för den enskilde som kan bli lidande därav.
Enligt min mening bör frågan lagtekniskt lösas så, att en särskild ansvarsbestämmelse
tas in i FBL. En sådan regel är nödvändig även om vissa fall
av överträdelser av skogsawerkningsförbud m. m. kan vara att hänföra under
brottsbalkens bestämmelser om förmögenhetsbrott. Bestämmelsen i
FBL har i departementsförslaget placerats som sista paragraf i 5 kap. Genom
bestämmelsen straffbeläggs uppsåtlig överträdelse av sådant förordnande
som meddelats med stöd av 21 §. Straffet är böter eller fängelse i
högst ett år.
6 KAP.
Särskilda bestämmelser om samfällighet
I detta kapitel har samlats vissa bestämmelser om fastighetsreglering,
som alla kännetecknas av att de berör samfällighet. Enligt kommitténs
förslag handlar kapitlet om samfälld ägolott. Av skäl som redovisats vid
1:3 används i departementsförslaget i stället uttrycket samfällighet.
Bestämmelserna i kapitlet skall gälla vid sidan av reglerna i 5 kap. men
bar inte tagits upp bland dessa, eftersom de är av mera speciell innebörd.
Kapitlet omfattar i departementsförslaget sju paragrafer mot nio i kommitténs
förslag. Nedskärningen av paragrafantalet beror dels på att bestämmelsen
i 3 § i kommittéförslaget överförts till 2 § i departementsförslaget,
dels på att 5 § i kommittéförslaget saknar motsvarighet i departementsförslaget.
Bestämmelserna har också disponerats om på så sätt att samtliga
regler om avtalsfrihet för sakägare vid bildande av samfällighet förts samman
till en paragraf (3 § i departementsförslaget). Kommittéförslaget har
även i övrigt underkastats åtskilliga jämkningar av formell natur.
I materiellt hänseende föreligger inga mera betydande avvikelser mellan
bestämmelserna i departementsförslaget och motsvarande regler i kommitténs
förslag. 2 §, som behandlar frågan om bildande av gemensamhetsskog,
har anpassats efter de ändringar i 3 kap. som skett vid beredningen
och som jag tidigare redogjort för. Vidare har 7 § departementsförslaget
32 -— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 498
Kungi. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
(9 § kommittéförslaget) jämkats i fråga om förutsättningarna för att rätt
till ersättning vid överföring av samfälld mark skall vara beroende av framställt
yrkande.
Som nyss nämnts saknar departementsförslaget motsvarighet till 5 § i
kommitténs förslag. Enligt denna paragraf får samfällighet bildas om
ägarna till flera fastigheter kommer överens om att samfällighet skall för
fastigheterna utläggas av område som behövs för att bevara fast fornlämning
och bereda ett med hänsyn till fornlämningens art och betydelse nödigt
utrymme däromkring. Kommittén erinrar om att 10 kap. 11 § JDL
föreskriver obligatorisk prövning vid laga skifte huruvida samfällighetsbildning
för nu angivna ändamål bör komma till stånd. Enligt kommitténs
mening är det uppenbart att en motsvarande ordning inte bör gälla vid
fastighetsreglering. Däremot bör det inte möta hinder att på frivillig väg
bilda samfälligheter av fornminnesområden. Om vissa fastighetsägare inom
en trakt visar sig positivt inställda till tanken på att gemensamt ta hand
om vården av ett fornminnesmärke och de träffar överenskommelse härom,
bör fastighetsbildningslagstiftningen bereda dem möjlighet att få till stånd
en fast anknytning av fornminnesområdet till deras fastigheter.
Mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen har vid remissbehandlingen
invändningar framställts av bl. a. riksantikvarieämbetet. Ämbetet
framhåller att en samfällighet av det slag som det här är fråga om i allmänhet
torde kunna få endast ringa omfattning, ofta mindre än vad som förutsätts
i 3 § lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen, och att det därför
synes fördelaktigare om fornminnesområdena blir kvar inom fastigheternas
enskilda mark. Vidare anförs att det efter samfällighetsbildning föreligger
väsentligt större risk för att fornminnesområdet så småningom blir
vanvårdat, eftersom några garantier knappast torde kunna ges för att framtida
delägare i samfälligheten är villiga att vårda området. Med hänsyn till
vad ämbetet sålunda anfört har jag funnit att kommittéförslaget i denna
del inte bör genomföras.
De samfälligheter som bildas med stöd av departementsförslaget är av
samma konstruktion som samfälligheter enligt gällande rätt. Samfälligheterna
utgör alltså inte särskilda fastigheter. Det har gjorts gällande att detta
är en olägenhet och att samfälligheterna borde kunna intecknas för sig.
Enligt min mening kan en sådan lösning inte komma i fråga i nuvarande
läge. En möjlighet att särinteckna samfälligheter kräver en invecklad civilrättslig
och exekutionsrättslig reglering. Även om en sådan möjlighet skulle
vara av värde för vissa former av samfälligheter, är det dessutom uppenbart
att den helt saknar intresse för de flesta samfälligheter.
1 §•
Paragrafen innehåller huvudregeln om bildande av samfällighet.
B 499
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Gällande rätt. Enligt nuvarande bestämmelser är möjligheterna att avsätta
mark som gemensam för flera fastigheter ganska vidsträckta. Om man bortser
från en i praktiken knappast utnyttjad möjlighet att som en fristående
åtgärd bilda s. k. gemensamhetsskog, kan samfällighetsbildning emellertid
förekomma bara i samband med delningsåtgärd och sker därvid i den formen
att viss mark som ingår i delningsmassan undantas från delningen. Sin
största betydelse har samfällighetsbildningen vid laga skifte, och i 10 kap.
JDL regleras förutsättningarna för dess tillämpning i sådant sammanhang.
I 10 kap. 1 § anges vissa fall då undantag från skifte skall äga rum.
Utmål till behövliga vägar och avloppsdiken samt, när det krävs, tjänliga
ställen till hämtning av sten, sand, lera, grus, torv och vatten ävensom för
vattning av kreatur skall sålunda undantas, i den mån behovet inte tillgodoses
genom att servitut bildas vid förrättningen. Detta förbehåll beträffande
servitut innebär inte att servitutsåtgärden skall äga företräde utan är bara
att uppfatta som ett påpekande att utvägen med servitut ofta står öppen
och att någon samfällighetsbildning inte kommer i fråga om denna åtgärd
tillgrips. Enligt 2 § finns en mera allmän rätt att undanta mark från skifte. I
detta lagrum föreskrivs nämligen att mark får undantas för att tillgodose
annat för delägarna gemensamt behov än som anges i 1 §, om det inte
hindrar en lämplig och redig skiftesläggning. Bestämmelsen, som innehåller
samma förbehåll beträffande servitutsbildning som 1 §, tillåter också undantag
av mark för enbart vissa delägares gemensamma räkning. Av förarbetena
synes framgå att man med bestämmelserna i 2 § haft främst sådana ändamål
i åtanke som upplagsplatser, hamn- och lastageplatser, fäbodvallar och
skolhusplatser.
Vid sidan av föreskrifterna i 1 och 2 §§ innehåller 10 kap. JDL särskilda
bestämmelser om avsättande vid laga skifte av gemensamhetsskog (5 och
6 §§) och om undantag från skifte av område som behövs för att bevara
fast fornlämning (11 §). Vidare kan nämnas att kapitlet också innehåller
regler om undantag för gemensam räkning i vissa fall då det inte är fråga
om att tillskapa en ny samfällighet utan bara gäller att hindra delning av
en redan bestående. Dessa regler avser dels samfällt strömfall och annat
vattentäckt område (3 §), dels fiske som inte delats förut (7 §). Möjlighet
finns dessutom att från delningen utesluta äga, om denna inte kan med
erforderlig säkerhet uppskattas i jämförelse med skifteslagets övriga ägor
eller om den har särskilt lågt värde (8 §). Mark som utesluts i enlighet härmed
undantas inte för gemensamt behov och blir således inte efter skiftet
samfälld för delägarna, om den inte redan dessförinnan var samfälld.
Fråga om undantag av mark från skifte enligt vad som nu sagts avgörs
av de vid frågans behandling närvarande delägarna, om alla är ense, men
lagligheten av deras beslut skall alltid prövas av förrättningsmännen. Föreligger
inte enighet, tillkommer det förrättningsmännen att obundna av del
-
B 500 Knngl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ägarnas mening träffa avgörandet. Beträffande ordningen för avsättande
av mark till gemensamhetsskog gäller särskilda regler.
Kommittén. Kommittén framhåller att fastighetsreglering till skillnad
från laga skifte inte är konstruerad som en regelrätt delningsåtgärd. Samfällighetsbildning
i regleringssammanhang kommer därför inte att kunna
ske i överensstämmelse med nuvarande tillvägagångssätt så, att mark undantas
från delning och därigenom får karaktär av samfälld egendom för
delägarna i ett visst skifteslag. För att samfällighet skall bildas genom fastighetsreglering
måste behövlig mark särskilt avstås till samfälligheten och
delaktigheten i denna bestämmas. Dessutom måste en ekonomisk uppgörelse
ske mellan dem som avstått marken och delägarna i samfälligheten. Den
skiljaktighet som här framträder mellan gammal och ny lagstiftning ligger
endast på det formella planet och torde inte behöva ägnas mera ingående
uppmärksamhet. Av vida större intresse är frågan i vilken utsträckning
samfällighet skall få bildas enligt den nya lagen.
Att en samfällighetsbildning också i fortsättningen kommer att kunna innebära
betydande fördelar för de delägande fastigheterna anser kommittén
ligga i öppen dager. Därigenom kan i vissa fall mark som annars skulle ha
varit uppdelad på de olika fastigheterna och inte kunnat effektivt utnyttjas
föras samman till en enhet och komma till bättre och mera rationell användning
för ändamål som är av betydelse för fastigheterna. Delaktigheten
i samfälligheten kan därvid bestämmas efter vad varje fastighet avstått till
samfälligheten. På så sätt kan man undvika att åtgärden medför någon egentlig
förändring av fastigheternas storlek. Det är emellertid också möjligt att
genomföra en samfällighetsbildning så, att en önskvärd komplettering sker
av en eller flera fastigheter som inte inom egna gränser kan tillgodose sitt
behov av viss nyttighet eller som annars saknar behövlig tillgång till visst
utrymme. Sålunda kan samfällighet helt eller delvis utläggas för fastigheter
utan att dessa till samfälligheten avstår någon del av sin enskilda
mark.
Den omständigheten att en förbättring av fastighetsindelningen ofta kan
vinnas på ett relativt enkelt sätt genom att samfällighet bildas talar enligt
kommittén närmast för att de nuvarande möjligheterna till samfällighetsbildning
behålls oförminskade. Förekomsten av samfälligheter ger emellertid
lätt upphov till vissa olägenheter, och utvägen med samfällighetsbildning
som medel att få till stånd en önskvärd rationalisering framstår därför
inte alltid som den mest fördelaktiga lösningen. Olägenheterna med samfälligheterna
framträder när ändringar i fastighetsindelningen skall genomföras.
När en samfällighet berörs av sådan ändring, måste förrättningsarbetet
ofta göras mera omfattande än som skulle ha behövts, om markens användning
för gemensamt ändamål tryggats på annat sätt, t. ex. genom upplåtelse
av en begränsad rättighet som kunnat stå kvar med oförändrad giltig
-
B 501
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
het också efter genomförandet av senare fastighetsbildningsåtgärder och
som inte behövt omfatta växande skog och andra tillbehör till den fasta egendomen,
vilka saknar betydelse för det gemensamma ändamålets tillgodoseende.
Särskilt beträffande utmål till vägar och diken har man inte sällan
funnit att samfällighetsbildningen föranleder merarbete vid efterföljande
fastighetsbildning.
De anmärkta olägenheterna med samfälld mark är enligt kommitténs
mening av sådan art att de kommer att göra sig gällande även beträffande
nya samfälligheter och oavsett om dessa blir noggrant och fullständigt redovisade.
Vidare bör uppmärksammas att det ibland är svårt att få till stånd en
ändamålsenlig förvaltning av samfälld mark. En reform av lagstiftningen
om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor
torde visserligen kunna avhjälpa vissa svårigheter av detta slag, men i synnerhet
när det är fråga om mindre områden med förhållandevis obetydligt
värde lär det inte kunna undvikas att ett samfällt ägande vållar onödiga
komplikationer i förvaltningshänseende. Härtill kommer att det för den
enskilde delägaren i samfälld mark ofta framstår som en bestämd olägenhet
att han inte kan förfoga över marken efter eget gottfinnande utan är beroende
av visst samarbete med övriga delägare.
Kommittén har på grund av det anförda kommit till den uppfattningen
att det från såväl allmän som enskild synpunkt är påkallat med viss återhållsamhet
i fråga om rätten att vidta åtgärder som innebär att nya samfälligheter
bildas. I första hand kan komma i fråga att på det sättet begränsa
möjligheterna till samfällighetsbildning att endast vissa bestämda, i lagen
särskilt angivna ändamål får tillgodoses. Kommittén anser sig emellertid
inte kunna förorda en sådan begränsning, eftersom en tillräckligt fullständig
uppräkning av de olika situationer då samfällighet lämpligen bör
få bildas inte torde kunna åstadkommas utan stora svårigheter. I stället
bör som en allmän regel gälla att samfällighet skall få komma till stånd
för att tillgodose varje ändamål, som är av stadigvarande betydelse för två
eller flera fastigheter. Härav följer att samfälligheten alltid måste vara till
nytta för fastigheterna som sådana. Därmed hindras att samfälld mark
avsätts enbart i syfte att tillfredsställa fastighetsägarnas rent personliga
behov och önskningar.
Kommittén anser att en ytterligare begränsning av samfällighetsbildningen
behövs och att denna bör vinnas genom att en särskild förutsättning rörande
åtgärdens lämplighet uppställs för sådana fall då samma syfte kan tillgodoses
också i annan ordning. Det finns skäl som talar för att uppkomsten
av nya samfälligheter bör hindras, när motsvarande resultat kan nås på
bättre och lämpligare sätt genom annan regleringsåtgärd eller eljest på
annan väg. Om en begränsning med denna innebörd föreskrivs, framtvingas
en allmän jämförelse mellan å ena sidan samfällighetsbildningen och å
andra sidan alla övriga tänkbara åtgärder och lämnas företräde åt den lös
-
B 502
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ning som med hänsyn såväl till kostnaderna som till verkningarna i övrigt
är den mest fördelaktiga från allmän och enskild synpunkt. Härigenom kan
man enligt kommittén vanligen inte tillskapa samfällighet för att säkerställa
att behövlig mark till gemensamma vägar eller diken blir tillgänglig. Med
hänsyn till de olägenheter som enligt vad erfarenheten visar ofta är förbundna
med förekomsten av samfällda vägar och diken tillgodoses ändamål av
detta slag i regel bäst genom servitut. Men bestämmelsen innebär inte att
ett ovillkorligt förbud mot samfällighetsbildning i dessa fall uppställs.
Detta är betydelsefullt, eftersom förhållandena i enstaka situationer kan
vara sådana att särskilt vägmark bör kunna avsättas som samfälld. Bl. a.
i samband med mera omfattande fastighetsregleringar kan det visa sig
vara till fördel och ägnat att förenkla regleringarnas genomförande, om vägfrågan
och andra liknande spörsmål kan lösas genom samfällighetsbildning.
På grund av det anförda har kommittén i denna paragraf tagit upp en
bestämmelse att samfällighet får bildas för att tillgodose ändamål som är
av stadigvarande betydelse för två eller flera fastigheter, såvida inte ändamålet
kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Samtidigt har angetts
att samfälligheten skall bildas av behövlig mark. Härav anses följa att den
mark som krävs för ändamålet skall avstås till samfälligheten. Närmare
föreskrifter om vad som skall gälla beträffande rätten att sålunda ta i
anspråk mark för gemensamt ändamål meddelas inte i detta sammanhang
utan återfinns i 5 kap., vars allmänna bestämmelser om bl. a. skyldighet för
ägare av fastighet att på vissa villkor underkasta sig regleringsåtgärder för
förbättring av andra fastigheter i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse
vid den speciella form av fastighetsreglering som det här är fråga
om.
Kommittén påpekar att det enligt JDL är tillåtet att även mot skiftesdelägares
bestridande undanta mark från skifte och på så sätt påtvinga
honom delaktighet i samfällighet mot att han får vidkännas minskning av
sin fastighet. Samfälligheten skall visserligen tillgodose ett för de olika fastigheterna
gemensamt behov, men dess betydelse i detta hänseende kan
dock vara ganska begränsad. Om man samtidigt beaktar att samfällighetsbildningen
ställer särskilda krav på inbördes samverkan mellan delägarna i
den samfällda marken och att möjligheterna till ett fritt utnyttjande av
marken vanligen är begränsade, synes den nuvarande ordningen inte helt
tillfredsställande. En ändring är enligt kommitténs mening önskvärd i all
synnerhet som samfällighetsbildning hädanefter kommer att kunna verkställas
som en helt fristående åtgärd.
Därför behövs en särskild föreskrift som tillerkänner de blivande delägarna
i samfälligheten ett vidgat inflytande på frågans avgörande. Att för alla fall
kräva frivillig medverkan från de berörda fastighetsägarnas sida skulle
dock uppenbarligen vara att gå för långt. Under förutsättning att de allmänna
regleringsvillkoren är uppfyllda, bör samfällighet som är av mera väsent
-
B 503
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
lig betydelse för vissa fastigheter kunna inrättas för fastigheterna utan hinder
av att någon eller några av sakägarna motsätter sig detta. Vid föreskriftens
närmare utformning beaktar kommittén att ett gemensamt utnyttjande
av viss mark ofta kan vinnas såväl genom samfällighetsbildning
som genom tillskapande av servitut och att verkningarna för de enskildas del
torde bli i stort sett desamma oavsett vilken lösning som väljs. Samma villkor
för att sakägare skall utan frivilligt åtagande anslutas till gemenskapen, bör
därför uppställas i det ena och det andra fallet. Bestämmelsen har med
anledning härav getts en lydelse som nära ansluter till reglerna i 7 kap.
om bildande av servitut genom fastighetsreglering. Sålunda har föreslagits
att samfällighet inte utan stöd av överenskommelse mellan delägarna får
utläggas för andra fastigheter än dem, för vilkas användning det är av synnerlig
vikt att de har del i samfälligheten.
När samfälld mark f. n. avsätts vid skifte, får skiftesdelägarna i regel
automatiskt andel i marken efter den vid skiftet tillämpade delningsgrunden.
Genom det sätt varpå samfällighetsbildning hädanefter kommer att
verkställas måste vid åtgärden alltid anges vilken rätt till delaktighet som
tillkommer fastigheterna. Olika grunder är härvid tänkbara. Sålunda kan
till varje fastighet som har att avstå viss mark läggas en däremot svarande
andel i samfälligheten, men det kan ofta finnas skäl att i stället lägga de
olika fastigheternas behov av samfälligheten eller den omfattning vari de
beräknas komma att utnyttja det gemensamma området till grund för delaktighetens
bestämmande. Kommittén har inte ansett sig böra meddela bindande
föreskrifter i detta hänseende. Möjlighet måste här finnas att förfara
på det sätt som är mest ändamålsenligt i det enskilda fallet utan att de enskildas
berättigade intressen åsidosätts. Genom en särskild bestämmelse
föreslås därför att fastighets andel i samfälld ägolott skall bestämmas efter
vad som med hänsyn till omständigheterna finnes ändamålsenligt och skäligt.
För vissa speciella samfällighetsbildningar har kommittén funnit särskilda
regler vara nödvändiga. Sålunda innehåller kommittéförslaget bestämmelser
i 2—4 §§ om avsättande av gemensamhetsskog, i 5 § om bildande av
samfällighet för att fast fornlämning skall bevaras och i 6 § om uppdelning
av bestående samfällighet. Att 1 § inte gäller i fall som på detta sätt särbehandlats
anses stå klart utan uttrycklig föreskrift.
Kommittén tar också upp frågan om det behövs en specialreglering beträffande
möjligheterna att bilda betes- och fiskesamfälligheter och framhåller
att man vid tillämpningen av JDL inte ansett sig kunna utnyttja vare sig
10 kap. 2 § eller annat lagrum för att tillskapa betessamfällighet. Vidare
påpekas att i direktiven för fastighetsbildningssakkunniga betonades vikten
av att jordbruksfastigheter erhöll tillgång till lämplig betesmark och
uttalades bl. a. att en utveckling i riktning mot anordnande av bete som
är gemensamt för flera fastigheter torde böra främjas. Kommittén erinrar
B 504 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
också om sitt uttalande vid 3: 3 angående den alltjämt stora betydelsen av
att lämpligt bete anordnas för jordbruksfastigheterna och om den numera
allmänt erkända uppfattningen att skogsbete inte är en önskvärd betesform.
Tidigare ansågs ett avlysande av skogsbetena vara beroende av möjligheterna
att bilda gemensamma kulturbeten, och det var då naturligt att
man från det allmännas sida särskilt ville främja införandet av betessamfälligheter.
Enligt kommitténs mening är möjligheterna att tillskapa gemensamhetsbeten
knappast av den betydelse för avvecklingen av skogsbetena
som tidigare antagits. Med hänsyn till att gemensamhetsbetet enligt vad
som upplysts för kommittén torde vara en lämplig form för betesfrågans
lösning i vissa trakter bör möjligheten att bilda samfälligheter för sådant
ändamål emellertid hållas öppen. Några särskilda föreskrifter rörande betessamfälligheter
behövs däremot inte.
Beträffande frågan om rätten att bilda samfällighet för att åstadkomma
samfällt fiske är läget det att gällande lagstiftning inte medger att nya samfälligheter
bildas för sådant ändamål. Om de av kommittén föreslagna reglerna
om bildande av samfällighet inte förses med särskilda undantagsbestämmelser,
kommer fiskesamfälligheter att kunna tillskapas såväl genom
att vattenområde jämte fisket däri avsätts till samfällighet som genom att
samfällighet bildas enbart av fisket när detta enligt 1:4 skall jämställas
med mark. Eftersom rätten till fiske i många fall genom olika delningsåtgärder
splittrats på ett olämpligt sätt, kan det uppenbarligen vara till stor
fördel med en samfällighetsbildning. Därigenom skapas förutsättningar för
att hindra att en fiskerättsägare genom överdrivet fiskande eller på annat
sätt skadar fisket för sina grannar och för att även i övrigt ordna en mera
ändamålsenlig fiskevård. Samma resultat kan emellertid redan nu under
vissa betingelser vinnas på en annan väg, nämligen med tillämpning av lagen
om fiskevårdsområden. Denna omständighet kan otvivelaktigt med visst
fog åberopas som skäl mot att i lagstiftningen införa en möjlighet att tillskapa
särskilda fiskesamfälligheter. Det är emellertid att märka alt man
genom att hilda fiskevårdsoinråde inte kan påverka de bestående äganderättsförhållandena.
Om dessa behöver ändras, t. ex. därför att det finns ett
flertal mindre lotter som var för sig inte medger ett rationellt fiske, och ett
slutgiltigt uppordnande av förhållandena inte står att vinna med anlitande
av annan fastighetsregleringsåtgärd, torde bildande av samfällighet utgöra
en ändamålsenlig lösning som inte bör vara utesluten, även om de mest
framträdande olägenheterna skulle kunna undanröjas genom att fiskevårdsområde
inrättas. Kommittén understryker emellertid att samfällighetsbildning
inte är avsedd att få ovillkorligt företräde utan att i stället den
form av gemenskap skall väljas, som i det enskilda fallet framstår som den
mest fördelaktiga.
På grund av dessa överväganden har kommittén inte föreslagit någon
begränsning av möjligheterna att bilda samfällighet för att få till stånd ett
B 505
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
samfällt ordnande av fiskeförhållandena. Med hänsyn till den betydelse som
det i olika sammanhang kan ha vid tillämpningen av lagen om rätt till fiske
och lagen om fiskevårdsområden om fiske är att anse som skiftat eller ej
påpekas att tillkomsten av samfällighet med fiskerätt visserligen medför
att fisket blir samfällt men inte innebär att det blir oskiftat i den mening
som avses i dessa båda lagar.
Remissyttrandena. Kommittéförslaget godtas i allt väsentligt av remissinstanserna.
Näringslivets bgggnadsdelegation, industriförbundet och SAF
uttalar att möjligheten att genom fastighetsreglering bilda samfälligheter
i stort utgör ett lämpligt komplement till lagstiftningen om gemensamhetsanläggningar.
På några håll framför man invändningar mot den föreslagna lagtexten.
Lantmäteristgrelsen erinrar om att som villkor för utläggande av samfällighet
liksom för bildande av servitut anges att åtgärden skall vara av »synnerlig
vikt» för viss fastighet. I hithörande motiv (bet. s. 418 och452) används
också uttrycket »väsentlig betydelse» för att beteckna villkoret. Enligt styrelsens
mening motsvarar det senare uttrycket bäst den avvägning som krävs
i dessa situationer. Styrelsen föreslår därför att lagtexten ändras i enlighet
härmed. Styrelsen anser det vidare önskvärt att av lagtexten klart framgår
att bestämmelserna i 1 § inte avser samfälligheter som bildas enligt 2—6 §§
i kommittéförslaget. Denna uppfattning delas av överlantmätaren i Jönköpings
län.
Kommitténs förslag att man inte bör införa särskilda begränsningar i
fråga om bildande av fiskesamfälligheter biträds av Svea hovrätt. Hovrätten
påpekar att lagen om fiskevårdsområden i vissa fall inte erbjuder samma
möjligheter som de föreslagna reglerna om servitutsbildning att åstadkomma
en önskvärd fiskegemenskap. I 6 § första stycket andra punkten lagen om
fiskevårdsområden föreskrivs exempelvis att, om fiskevårdsområde skulle
omfatta ett eller flera vart för sig oskiftade fisken, samtycke krävs bl. a.
från minst en delägare inom varje sådant fiske. Ett motsvarande hänsynstagande
till de oskiftade fiskena sker också i fråga om möjligheterna att
inom fiskevårdsområde upplåta fiskerätt (10 § andra stycket andra punkten).
Om det sålunda någon gång stöter på svårighet att genom bildande av fiskevårdsområde
skapa förutsättningar för behövlig fiskevård, bör det enligt
hovrätten inte vara uteslutet att genom fastighetsreglering söka få till stånd
en för ändamålet nödvändig samfällighetsbildning. Också fiskeristyrelsen
ansluter sig till kommittéförslaget på denna punkt och framhåller att bestämmelserna
om samfällighet utgör ett välkommet komplement till lagen
om fiskevårdsområden när det gäller att ordna en ändamålsenlig fiskevård.
Departementschefen. I likhet med remissinstanserna kan jag i allt väsentligt
ansluta mig till kommittéförslaget. Departementsförslaget har därför
B 506 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
i sakligt hänseende utformats helt i enlighet med vad kommittén förordat.
Jag vill här endast understryka kommitténs uttalande om att samfällighet
vanligen inte bör tillskapas för att trygga behovet av mark till gemensamma
vägar och diken eller liknande ändamål utan att detta behov i regel bör tillgodoses
genom bildande av servitut. Som kommittén framhållit visar nämligen
erfarenheten att olägenheter ofta är förenade med samfällda vägar och
diken.
I redaktionellt hänseende har paragrafen fått en annan utformning än
kommittén föreslagit. Bestämmelsen om samfällighetsbildning på grundval
av överenskommelse mellan delägarna har flyttats till 3 §, som i departeinentsförslaget
innehåller bestämmelser om överenskommelse som underlag
för samfällighetsbildning i allmänhet, dvs. oavsett om samfälligheten är av
det slag som avses i 1 eller 2 §.
Bestämmelsen om att samfällighet får bildas bara om det är av viss betydelse
för delägarfastigheterna har jämkats på det sättet att uttrycket »synnerlig
vikt» bytts ut mot »väsenlig betydelse». Det senare uttrycket ger enligt
min mening en bättre uppfattning om den värdering som här bör göras.
Motsvarande ändring har gjorts också i 7 kap. vid angivande av förutsättningarna
för att bilda servitut genom fastighetsreglering. Nyssnämnda bestämmelse
har i departementsförslaget fått bilda andra stycket i 1 §.
Tredje stycket i departementsför slaget motsvarar andra stycket i kommitténs
förslag.
I enlighet med synpunkter som framförts vid remissbehandlingen har i
fjärde stycket i departementsförslaget tagits upp en bestämmelse, som uttryckligen
anger att 1 § inte gäller i fråga om sådan samfällighetsbildning
som regleras av särskilda föreskrifter i det följande (2 och 4 §§ i departementsförslaget).
2 §•
Paragrafen behandlar frågan om bildande av gemensamhetsskog, dvs.
samfällighet för skogsbruksändamål. Motsvarande bestämmelser återfinns
i kommittéförslaget i 2 och 3 §§.
Gällande rätt. De bestämmelser i JDL som handlar om avsättande av
gemensamhetsskog vid laga skifte finns som redan nämnts i 10 kap. 5 och
6 §§. Innebörden av bestämmelserna är i korthet följande.
Skiftesdelägare, som önskar att på deras ägolotter belöpande skogsmark
eller viss del därav skall avsättas till gemensamhetsskog, kan med bindande
verkan träffa förening därom. Detta gäller oavsett om marken är samfälld
eller delad. Om marken är samfälld, kan gemensamhetsskog under vissa
betingelser bildas även oberoende av delägarnas vilja. För sistnämnda fall
fordras att skifte av skogsmarken inte medför övervägande nytta för delägarna
i allmänhet och kan ske utan någon delägares förfång. Om deläga
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 507
re sätter sig emot att gemensamhetsskog bildas, får samfälligheten bildas
endast under den ytterligare förutsättningen att marken inte kan fördelas
så, att alla ägolotter som äger del i marken erhåller »formliga, välbelägna och
för skötseln av skogen förmånligt anordnade skiften». Kan sådana skiften
anordnas för någon eller några ägolotter, får utbrytning av andel som belöper
på sådan ägolott i regel inte vägras. Anslag av husbehovsskog skall
dessutom utläggas för ägolott som annars inte skulle få tillgång till sådan
skog. Delaktigheten i gemensamhetsskog bestäms efter den mark som varje
delägare avstått. Om mark som avsätts besväras av servitut, skogsawerkningsrätt
eller annan nyttjanderätt skall, om det är nödvändigt, visst område
bestämmas på vilket rättigheten därefter får utövas. Rättigheten skall
därvid så länge den består medföra inskränkning i delaktigheten för ägaren
av den lott varifrån den upplåtits.
JDL tillåter också att gemensamhetsskog bildas i sammanhang med
avstyckning (19 kap. 12 §) eller som en fristående åtgärd (20 kap. 4 §). I
dessa fall fordras alltid att samtliga sakägare är eniga om åtgärden.
Bestämmelser om delning av gemensamhetsskog som tillskapats med stöd
av JDL finns i 1 kap. 13 §. Sådan skog får skiftas bara om alla delägare är
ense om det eller särskilda skäl, såsom ändrade förhållanden i fråga om
möjligheterna att utnyttja det avsatta området, föranleder därtill och det
finnes uppenbart att skiftet inte länder till förfång för delägare som bestrider
delningen. På grund av särskilda lagföreskrifter får skifte inte äga rum
på vissa slags samfällda skogar, exempelvis de s. k. besparingsskogarna i
Dalarna och allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län samt
häradsallmänningarna.
Av vad som nyss anförts framgår att man enligt JDL inte kan tvinga en
fastighetsägare att avstå sin enskilda mark till gemensamhetsskog. I dalalagen
infördes emellertid år 1948 särskilda regler (13 § andra stycket) om
skyldighet för ägare av mindre skogslotter, som inte kan få ändamålsenlig
användning som självständiga fastigheter, att i vissa fall vid laga skifte
underkasta sig att deras skogsmarksinnehav läggs ut som gemensam ägolott.
Enligt gällande registreringsbestämmelser skall nytt upplägg anordnas
i jordregistret för den grupp av fastigheter som ingått i sådan ägolott. Detta
torde innebära att ägolotten registreras som särskild fastighet. Lagstiftningen
om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter blir inte tillämplig på ägolotten, utan förvaltningen
regleras genom lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om samäganderätt.
Kommittén. Kommittén anlägger först vissa allmänna synpunkter
och betonar därvid att en av dess mest väsentliga uppgifter måste vara
att utforma regleringsinstitutet i fastighetsbildningslagen på sådant sätt att
genomförandet av en bättre fastighetsindelning av skogsmarken verksamt
B 508 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
underlättas. Det är uppenbart att de framtida fastighetsregleringarna kommer
att i betydande utsträckning vara inriktade på att förbättra förhållandena
just i fråga om skogsmarken. På många håll i landet präglas skogsmarken
av en långt driven parcellering och de särskilda skogsskiftena är
ofta olämpligt utformade från brukningssynpunkt. Ett belägg för den dominerande
ställning som skogsmarksregleringarna kommer att inta har kommittén
fått genom den av lantmäteristyrelsen år 1957 verkställda inventeringen
rörande behovet av olika slags lantmäteriåtgärder. Det vid inventeringen
redovisade behovet av fastighetsreglering i fråga om mark för jordoch
skogsbruksändamål omfattade för hela riket en ungefärlig areal av 5,5
milj. ha eller omkring en femtedel av all produktiv mark. Huvuddelen av
den sålunda angivna arealen eller 4,9 milj. ha utgjorde skogsmark, och därav
bedömdes så stor del som cirka 3,1 milj. ha vara i trängande behov av
omreglering.
Den omreglering som fordras för skogsmarkens del torde visserligen, säger
kommittén, i första hand böra ta sikte på en förbättrad ägoanordning. Skogsskiftena
bör således ges en lämpligare form, deras antal bör minskas och
fastighetsindelningen bör anslutas till ett ändamålsenligt utbyggt skogsvägnät.
En förbättring i enbart dessa avseenden är emellertid i många fall
inte tillräcklig. Även efter en genomförd omarrondering med sammandragning
av skogen i så få skiften som de bestående äganderättsförhållandena
medger kommer fastighetsindelningen inte alltid att bli lämplig. Till följd
av den parcellering som tidigare ägt rum torde skiftena ofta bli alltför små
för att tillåta ett ändamålsenligt skogsbruk enligt moderna principer med ett
rationellt utnyttjande av arbetskraft, maskiner och transportmedel. I vissa
fall torde åtgärder till förbättring av ägoanordningen på sätt nu sagts över
huvud taget inte vara möjliga. För att ett tillfredsställande resultat av omregleringsverksamheten
skall nås, lär det därför inte sällan bli nödvändigt
att samla de splittrade skogsmarksinnehaven i större enheter. Detta kan ske
antingen genom omfördelning av äganderätten till marken så, att tillräckligt
stora fastigheter kan utläggas eller genom samfällighetsbildning som innebär
att flera små skogsinnehav förs samman under enhetlig förvaltning.
Kommittén anser att man i största möjliga utsträckning bör överlämna åt
de enskilda fastighetsägarna att avgöra hur den nödvändiga storleksrationaliseringen
i skogsmarken skall vinnas. Så snart det finns förutsättningar
för att genom frivilliga överenskommelser få till stånd en behövlig förstärkning
av skogsenheterna, bör delägarna därför få bestämma vilken metod
som skall tillämpas. Om jordägarna emellertid inte kan enas om en lösning
efter den ena eller den andra linjen, bör i lagen närmare regleras inte
bara i vilken omfattning de enskilda skogsägarna måste underkasta sig åtgärder
i storleksförbättrande syfte utan också på vad sätt förbättringen skall
åstadkommas. Kommittén anser sig utan mera ingående överväganden
omedelbart kunna slå fast att samfällighetsbildning eller alltså avsättande
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 509
av gemensamhetsskog i allmänhet bör ha företräde, eftersom denna åtgärd
får anses vara betydligt mindre ingripande än en sådan omfördelning av
äganderätten till den fasta egendomen som genomförs utan medgivande av
vederbörande sakägare. När mark tas in i gemensamhetsskog kommer ägaren
visserligen inte att i fortsättningen ensam få sköta förvaltningen, men genom
delaktigheten i den gemensamma marken behåller han sitt fastighetskapital
och riskerar således inte att såsom vid annan form av storleksrationalisering
behöva helt eller delvis avstå detta kapital.
Bedömningen av hithörande frågor bör enligt kommitténs mening också
ske mot bakgrund av att man under senare år även på enskilt håll visat ökat
intresse för gemensamhetsbildningar i skogsmarken. I samband med att jordbruk
förstärkts med skog har rationaliseringsorganen i samförstånd med
jordägarna sökt tilldela flera jordbruksfastigheter i en bygd gemensam
skog för att därigenom undvika att lämpliga skogsbruksenheter splittras.
Att det härvid mött vissa svårigheter att få till stånd gemensamhetsskogar
har inte berott på en negativ inställning till saken från de enskildas sida utan
hänger samman med att andel i den mark, som skall bilda gemensamhetsskog,
med nuvarande lagstiftning inte utan vidare kan sammanläggas med
eller på annat sätt tillföras fastighet som skall ha del i samfälligheten, om
det inte sker i samband med laga skifte. Såvitt kommittén kan bedöma kommer
den angivna formen av kompletteringsverksamhet att få ökad användning.
Intresset för viss gemensamhet i skogsbruket har även tagit sig andra
uttryck under senare år. Kommittén pekar på att det på flera håll förekommer
frivillig samverkan mellan olika fastighetsägare i syfte att eliminera
olägenheterna med den dåliga arronderingen och de små fastigheterna. Denna
samverkan över fastighetsgräns avser i vissa fall endast samarbete i fråga
om försäljning av skogsprodukter och anskaffande av arbetskraft. Att en
gemensam verksamhet som är begränsad på detta sätt inte minskar behovet
av fastighetsreglering och ersätter en regelrätt samfällighetsbildning
torde ligga i öppen dager. Emellertid förekommer också ett betydligt mera
allsidigt samarbete, som innebär att fastighetsägarna oberoende av ägogränser
och fastighetsindelning låter genomföra avverkningar och föryngringsåtgärder
i gemensam regi. En sådan samverkan är uppenbarligen
av stort värde, och det finns all anledning att se till att den får ökad utbredning.
Vissa olägenheter med ett splittrat fastighetssystem kvarstår
dock även vid en dylik omfattande produktionssamverkan. Det är bl. a.
nödvändigt att hålla reda på alla fastighetsgränser och noggrant redovisa
hur virkesuttag och andra åtgärder fördelar sig på de olika ägorna. Det är
vidare att märka att de fördelar som teoretiskt kan vinnas genom en långt
gående produktionssamverkan är beroende av att en betydande och ibland
fullständig anslutning från ägarna av fastigheter inom ett visst område
kommer till stånd. I praktiken har det visat sig svårt att vinna en tillräck
-
B 510
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ligt omfattande anslutning, och i varje fall finns det inga garantier för att
den blir bestående för framtiden. Möjlighet att genom avtal om samverkan
förplikta framtida ägare av fastighet att fullfölja samarbetet föreligger
inte.
Vid utformningen av den nya lagens bestämmelser om bildande av gemensamhetsskog
är det enligt kommittén i första hand angeläget att se till att
lagstiftningen kommer att bereda tillräckligt vidsträckta möjligheter att avsätta
sådan skog när sakägarna är ense om åtgärden. Bl. a. måste mark som
frivilligt ställs till förfogande på ett enkelt sätt kunna ombildas till gemensamhetsskog
för vissa fastigheter utan att dessa behöver avstå någon
del av sin enskilda mark. Men det torde vara nödvändigt att i begränsad
omfattning tillåta att gemensamhetsskog bildas, även om alla berörda sakägare
inte lämnar sitt medgivande. Vid övervägande av de villkor som i sådana
fall bör uppställas för samfällighetsbildningen bör å ena sidan eftersträvas
att lagstiftningen ger förutsättningar för att tillskapa en i alla avseenden
förbättrad fastighetsindelning. Möjligheterna att mot fastighetsägares
bestridande avsätta honom tillhörig mark till gemensamhetsskog bör
därför inte kringskäras alltför hårt. Å andra sidan bör beaktas att man
på enskilt håll alltjämt kan hysa ganska starka betänkligheter mot gemensam
äganderätt till skogsmark. En långtgående rätt för förrättningsmännen
att utan hänsyn till de enskilda sakägarnas inställning besluta om inrättande
av gemensamhetsskog skulle därför kunna på ett olyckligt sätt
motverka strävandena att mera aktivt engagera sakägarna i rationaliseringsarbetet
i övrigt. Möjligheterna att tvångsvis avsätta gemensamhetsskog torde
alltså böra inskränkas till vissa bestämda situationer, där behovet av samfällighetsbildningen
är särskilt framträdande och det inte finns anledning
befara att olägenheter av betydelse skall uppkomma för de enskilda. Upplysnings-
och bidragsverksamhet kan främja bildande av gemensamhetsskogar
på frivillig väg. Också en förbättring av lagstiftningen om förvaltningen
av samfällda ägor torde bidra till att öka förståelsen och intresset
för gemensamhetsskogar. Det misstroende man på sina håll hyser mot gemensamhetsskogar
synes nämligen till inte ringa del bero på vissa brister
i nuvarande förvaltningsbestämmelser.
En väsentlig fråga är om hela fastigheter skall kunna tas in i gemensamhetsskog.
Kommittén finner uppenbart att så bör få ske. Om detta inte tillåts,
kan en önskvärd förstärkning av nuvarande alltför obetydliga skogsinnehav
inte vinnas annat än genom inlösenåtgärder.
En samfällighetsbildning som innebär att fastigheter avstår all sin enskilda
mark men i gengäld får andel i de gemensamt avsatta ägorna skapar
emellertid vissa registreringstekniska problem. Dessa bör enligt kommittén
inte förbigås i detta sammanhang, eftersom de kan anses inverka på själva
ägolottsbildningen. Det gäller sålunda att avgöra hur man lämpligast bör
förfara i registreringshänseende med de enheter som till följd av samfällig
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 511
hetsbildningen kommer att helt sakna enskilt ägovälde. Två olika lösningar
är här tänkbara. Antingen kan dessa enheter även i fortsättningen betraktas
som särskilda fastigheter, s. k. andelsfastigheter. Eller också kan samfälligheten
registreras som en fastighet för sig med påföljd att enheterna i
fråga avförs ur fastighetsregistret och alltså inte längre behandlas som självständiga
fastigheter utan bara som ideella andelar i den nybildade gemensamma
fastigheten.
Efter övervägande av olika fördelar och nackdelar med vardera av de nu
skisserade registreringsmetoderna förordar kommittén den förstnämnda.
Denna metod gör det möjligt att i en och samma gemensamhetsskog på ett
enkelt sätt ta in såväl hela fastigheter som delar av fastigheter. Denna omständighet
bör enligt kommitténs mening tillmätas största betydelse, eftersom
uppkomsten av lämpliga enheter i skogsmarken därigenom väsentligt
underlättas. Metoden att registrera samfälligheten som självständig fastighet,
praktiseras redan i fråga om de gemensamma ägolotter som enligt datalagen
kan utläggas gemensamt för vissa mindre skogsinnehav. Ett sådant
registreringsförfarande förutsätter i princip att endast hela fastigheter avsätts
till samfälligheten och kan inte utan betydande komplikationer förenas
med en rätt att i samma ägolott ta in även delar av sådana fastigheter som
för framtiden skall bestå såsom självständiga enheter. Också andra skäl
kan enligt kommittén åberopas mot en tillämpning av denna metod.
Den förordade metoden att lösa registreringsfrågan är enligt kommitténs
mening inte helt invändningsfri. Metoden innebär att andelsfastigheter tillskapas
och innebär därmed ett frångående av grundsatsen att varje fastighet
som tillskapas eller ändras skall vara lämpad att stadigvarande användas
för visst självständigt ändamål. I detta avseende kan andelsfastigheter uppenbarligen
inte anses utgöra godtagbara fastigheter. Avsteg från den angivna
principen bör emellertid här kunna godtas med hänsyn till den särställning
som gemensamhetsskog intar. Till skillnad från fastigheter i allmänhet bildas
ju sådan samfällighet just i syfte att för framtiden ägas av flera. Även om
man vid fastighetsbildning bör sträva efter att indelningen i fastigheter
stämmer överens med indelningen i brukningsenheter och att varje fastighet
sålunda kommer att användas för ett särskilt självständigt ändamål, kan
kravet på fastighets lämplighet för sådant ändamål utan olägenhet efterges
om det inte finns risk för att sambruket mellan två eller flera fastigheter
upplöses. Den i 3: 9 föreslagna bestämmelsen om de krav som i allmänhet
bör uppställas på en fastighet medger också att fastighet som inte uppfyller
dessa krav får bildas, om fastighetsindelningen därigenom förbättras utan
att i annat avseende undergå försämring av någon betydelse och om en mera
ändamålsenlig indelning inte motverkas. Med stöd av denna undantagsregel
bör uppkomsten av andelsfastigheter i nu ifrågavarande fall alltså kunna
tillåtas, dock endast under förutsättning att brukningsförhållandena förbättras
och att en upplösning av den brukningsenhet vari fastigheterna ingår
B 512
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
inte kan befaras. Någon risk för oreda i fastighetsindelningen synes inte
föreligga. Inte heller uppkommer någon svårighet att i fastighetsregister
redovisa andelsfastighet. Den registrering av sådana fastigheter som redan
nu kan förekomma vållar inga problem.
När det gäller detaljutformningen av bestämmelserna
erinrar kommittén om sitt tidigare uttalande att det i första hand bör ankomma
på jordägarna att, när de kan enas, själva bestämma huruvida en
förbättring av fastighetsindelningen i skogsmarken skall ske genom att
gemensamhetsskog bildas. En rätt för dem att på frivillig väg avsätta sådan
skog synes inte vålla några problem, och denna samfällighetsbildning behöver
inte närmare regleras genom speciella villkor av det slag som uppenbarligen
blir nödvändiga för det fall att enighet inte kan nås. I 4 § i kommittéförslaget
har därför tagits upp en bestämmelse om att gemensamhetsskog
får bildas efter medgivande från ägarna av de berörda fastigheterna
utan hinder av vad som annars skall gälla för att dylik åtgärd får komma
till stånd.
Möjligheterna att bilda gemensamhetsskog utan fastighetsägares frivilliga
medverkan bör enligt kommittén inskränkas till situationer där behovet
av ett ingripande är särskilt framträdande och det inte finns anledning
befara att olägenheter av betydelse skall uppkomma för de enskilda. Avvägningen
mellan de motsatta intressen som gör sig gällande på detta område
är en ytterligt grannlaga uppgift, och delade meningar kommer alltid
att råda om hur långt man bör gå för att tillgodose önskemål i den ena eller
den andra riktningen. Kommittén har efter övervägande av de olika omständigheter
som ansetts böra inverka på bedömningen kommit till den
uppfattningen att gemensamhetsskog bör få tillskapas i tre fall, nämligen
dels då en höggradig parcellering inom visst skogsmarksområde föreligger
och bildandet av gemensamhetsskog utgör förutsättning för att skogen skall
användas på ett tillfredsställande sätt, dels i samband med större och mera
genomgripande fastighetsregleringar för att säkerställa ett fullgott regleringsresultat,
dels vid upphävande av skogsservitut mot vederlag i mark.
De lagbestämmelser som behövs i dessa hänseenden har tagits upp i 2 §, där
de olika fallen behandlas i särskilda stycken.
Enligt den föreslagna föreskriften i 2 § första stycket skall skogsmark
som är uppdelad mellan olika fastigheter på sådant sätt att ett tillfredsställande
utnyttjande av skogen väsentligt hindras kunna avsättas till gemensamhetsskog,
om den nödvändiga förbättringen av möjligheterna att
utnyttja skogen inte kan påräknas genom ändrad ägoanordning. Kommittén
betonar att det för en tillämpning av regeln förutsätts att skogen inom ett
område är splittrad i skiften som tillhör ett inte alltför begränsat antal olika
fastigheter och att dessa skiften är så små att de inte ens med bästa möjliga
utformning kan på ett nöjaktigt sätt användas för skogsproduktion. Om
mark inom området hör till en fastighet som har skog även på annat håll
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 513
och sammanföring till en godtagbar enhet av fastighetens samlade skogsinnehav
kan väntas komma till stånd antingen vid pågående förrättning
eller genom senare fastighetsbildning, bör fastighetens mark inte mot ägarens
bestridande kunna tas in i gemensamhetsskogen. Villkoret att en förbättring
genom omarrondering inte skall kunna påräknas innebär inte att
ett absolut hinder mot en sådan rationalisering skall föreligga. Det får anses
vara tillräckligt att förhållandena är sådana att en behövlig arronderingsförbättring
inte beräknas bli genomförd. Som förutsättning för att fastighetsägare
enligt detta stycke skall kunna åläggas avstå mark till gemensamhetsskog
bör vidare gälla att samfälligheten får sådan omfattning och
utformning att den kan få fullt ändamålsenlig användning för skogsbruk.
Detta innebär enligt kommittén att skogen i stort sett skall uppfylla de för
skogsbruksfastighet föreskrivna lämplighetsvillkoren, dock med undantag
för kravet på jämn avkastning. Om man inte på detta sätt kan få garantier
för att skogen kan ge ett ekonomiskt tillfredsställande utbyte, synes nämligen
ingen böra fråntas möjligheten att genom individuell drift utnyttja sin
skogsmark.
Kommittén framhåller att det nu anförda äger tillämpning bara på sådan
mark som ingår i fastighets enskilda ägovälde. För ägarna av mark
som redan är samfälld och som används för skogsproduktion, torde det inte
innebära några egentliga olägenheter om marken tas in i en samfällighet som
är särskilt inrättad för sådant ändamål. Ägarna har ju inte heller dessförinnan
kunnat förfoga över skogen oberoende av varandra. I fråga om avsättande
av samfälld mark till gemensamhetsskog saknas därför anledning
att upprätthålla krav på att denna skall utgöra en i alla avseenden fullt
lämplig enhet. Åtgärden får under alla omständigheter anses innebära en
förbättring av fastighetsindelningen.
Ytterligare en inskränkning i möjligheterna att bilda gemensamhetsskog
av fastighets enskilda mark föreslås i 2 § första stycket i kommittéförslaget.
Sådan mark får sålunda avsättas, bara om den är utan väsentlig betydelse
för att den fastighet vartill marken hör skall få det egna behovet av skogsprodukter
tillgodosett. Kommittén har funnit denna särregel påkallad särskilt
med hänsyn till jordbruksfastigheternas speciella behov av virke för att
uppföra och underhålla byggnader, för bränsle och för stängsel och liknande.
Gemensamhetsbildning enligt de sålunda föreslagna reglerna är avsedd
att kunna tillämpas såväl i som utan samband med annan regleringsåtgärd.
Ett fristående avsättande av gemensamhetsskog avses emellertid komma
att äga rum endast i vissa situationer då behovet av en samfällighetsbildning
framstår som alldeles uppenbart och samfälligheten kan få lämplig
utformning utan att omreglering av ägorna behöver vidtas. Såsom ett led
i en mera omfattande fastighetsreglering kan avsättande av gemensamhetsskog
enligt 2 § första stycket väntas ske i större utsträckning, men kommittén
säger sig vara på det klara med att föreskriften ändå kommer att i
33 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 514 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
praktiken få en tämligen begränsad räckvidd. Detta är en följd av de inskränkande
villkor som funnits nödvändiga. Villkoren är visserligen inte
särskilt stränga, om man betraktar varje villkor för sig, men tillsammans
kommer de otvivelaktigt att medföra ett inte obetydligt hinder mot bildande
av gemensamhetsskog.
Vid genomförandet av fastighetsregleringar som berör ett flertal fastigheter
och innebär en genomgripande sanering av fastighetsförhållandena
framträder behovet av att kunna bilda gemensamhetsskog starkare än annars.
Detta hänger samman med att sådana omfattande regleringar är ovanligt
kostnadskrävande och dessutom ofta medför anpassningsförluster och
andra omställningssvårigheter för fastighetsägarna. Det är därför särskilt
angeläget att en fullständig förbättring av fastighetsindelningen uppnås
så att ytterligare regleringsåtgärder inte blir nödvändiga inom kort. Av
dessa skäl, som närmare utvecklats i anslutning till bestämmelserna i 8 kap.,
har kommittén ansett sig böra uppställa ett krav på att behövliga storleksförbättringar
äger rum vid regleringar av detta slag, och i syfte att möjliggöra
en sådan rationalisering föreslås i nämnda kapitel vissa regler om inlösen.
Dessa regler innebär skyldighet för ägare av i första hand sådana
fastigheter som inte uppfyller kraven på tillräcklig storlek att avstå sin
egendom mot ersättning i pengar. Från dessa regler ges emellertid tämligen
vittgående undantag. Sålunda skall det inte vara tillåtet att inlösa fastighet,
om det är till avsevärd olägenhet för ägaren eller brukaren. Dessutom får
fastighet med jordbruk inte inlösas när den innehas av en aktiv jordbrukare.
Eftersom en önskvärd storleksförbättring av skogsenheterna kan vinnas
också genom att gemensamhetsskog bildas och en sådan åtgärd enligt vad
som tidigare framhållits i allmänhet bör föredras framför inlösen, har reglerna
om inlösen vidare försetts med det förbehållet att de inte skall gälla
fastighet som tas in i gemensamhetsskog. För att detta förbehåll skall få
praktisk betydelse som skydd för ägarna av ofullständiga skogsfastigheter
mot att tvingas avstå all rätt till skogsmarken, behövs en utvidgning av
möjligheterna att vid sådana regleringar som det här är fråga om bilda gemensamhetsskog
utan stöd av överenskommelse mellan fastighetsägarna.
Med anledning härav tas i 2 § andra stycket i kommittéförslaget upp en
särskild bestämmelse om bildande av gemensamhetsskog vid fastighetsreglering
av sådan ingripande karaktär som avses i 8: 1. Genom föreskriften,
som är avsedd att kunna tillämpas i kombination med bestämmelserna i
6: 2 första stycket, öppnas möjlighet att avsätta i regleringen ingående
skogsmark som samfällighet, när denna inte kan utläggas i enheter som
är varaktigt lämpade för individuell drift. Genom denna regel — som alltså
tillåter att gemensamhetsskog bildas även om de i första stycket angivna förutsättningarna
inte är för handen — kommer i första hand rena skogsfastigheter
att kunna tas in i gemensamhetsskog i sådana fall då de annars
kunnat drabbas av inlösen. Även fastigheter som inte uteslutande är avsedda
B 515
Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
för skogsbruksändamål kan emellertid beröras. Med tillämpning av bestämmelsen
skall sålunda sådan skogsmark inom regleringsområdet som hör till
dylik fastighet kunna avsättas, om fastighetens totala skogsmarksinnehav
inte uppfyller de för skogsbruksfastighet föreskrivna lämplighetskraven.
En betydelsefull modifikation föreslås dock. Enligt uttrycklig föreskrift kan
nämligen mark som tillhör jordbruksfastighet inte tas i anspråk. Lämpligheten
av fastighet pa vilken drivs jordbruk skall, säger kommittén, även i
fråga om skogstillgångarna bedömas huvudsakligen med beaktande av andra
synpunkter än rent skogliga. Med hänsyn därtill har det inte ansetts tillrådligt
att beträffande sådan fastighet medge en utvidgning av annars föreliggande
möjligheter att tvångsvis avsätta mark till gemensamhetsskog.
Frågan huruvida en fastighet är att anse som jordbruksfastighet bör enligt
kommittén avgöras med hänsyn till förhållandena efter regleringen. De
förändringar denna kan medföra skall alltså komma i betraktande härvid
liksom också i andra fall vid bedömning av frågor om föreskriftens tillämpning.
Som villkor för bildande av gemensamhetsskog enligt 2 § andra stycket
bör enligt kommitténs mening i övrigt gälla att sådan åtgärd får ske endast
i den mån möjligheterna att utnyttja skogen förbättras. Något krav på att
gemensamhetsskogen kommer att utgöra en i alla avseenden fullt lämplig
enhet bör inte uppställas. En sammanföring av mindre skogsinnehav till en
större förvaltningsenhet kan, även om denna inte erhåller så stor omfattning
som i och för sig skulle ha varit önskvärt, innebära väsentliga förbättringar,
och det är angeläget att dessa kan genomföras i detta sammanhang.
Att i likhet med vad som är avsett att gälla i fråga om inlösen som villkor
för åtgärden kräva att den inte skall förorsaka avsevärd olägenhet för enskild
synes inte pakallat. En samfällighetsbildning i de fall som det här är
fråga om torde enligt kommittén knappast ge upphov till sådan olägenhet.
Eftersom en fastighetsreglering som avses i 2 § andra stycket alltid har
till ändamål att åstadkomma bästa möjliga fastighetsindelning, bör förrättningsmännen
vid en sådan reglering ha befogenhet att utan särskilt yrkande
från sakägares sida besluta om de samfällighetsbildningar som lagligen
kan komma till stånd och som främjar syftet med regleringen. En ovillkorlig
skyldighet för förrättningsmännen att tillämpa 2 § första eller andra
stycket bör emellertid inte föreskrivas. Omständigheterna i det enskilda fallet
kan ibland vara sådana att fastighet eller del därav inte bör avsättas
till gemensamhetsskog, trots att hinder däremot inte skulle möta. Om inlösen
anses vara att föredra i visst fall, t. ex. för att en ofullständig jordbruksfastighet
skall kunna förstärkas med enskild skogsmark, skall förrättningsmännen
ha möjlighet att avstå från samfällighetsbildning.
2 § tredje stycket i kommittéförslaget behandlar frågan om bildande av
gemensamhetsskog i ett mycket speciellt fall, nämligen i samband med servitutsutbrytning.
Kommittén hänvisar till sina uttalanden i anslutning till
B 516 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
7 kap. om att en avveckling av bestående skogsfångsservitut är önskvärd
och att ett upphävande av dessa servitut ofta inte torde kunna ske, om inte
den tjänande fastigheten avstår viss skogsmark till den härskande fastigheten.
Med hänsyn till den ståndpunkt till den lagtekniska lösningen av de
problem, som hänger samman med skogsfångsservituten, som redovisas i
7 kap. utelämnas den närmare redogörelsen för kommitténs förslag i 6: 2
tredje stycket.
Kommittén framhåller att dess tidigare gjorda uttalanden i fråga om bildande
av gemensamhetsskog bygger på den principen att delaktigheten i
den samfällda skogen bestäms på sådant sätt att någon storleksförskjutning
inte inträder mellan de delägande fastigheterna. Till grund för fastställandet
av delägarnas andelar i skogen skall alltså läggas graderingsvärdet för den
mark som var och en avstår. Denna regel, som nära stämmer överens med
vad som f. n. gäller, har inskrivits i 3 § i kommitténs förslag. Eftersom en
avrundning av andelstalen kan vara mycket praktisk för samfällighetsförvaltningen
och inte gärna kan få några menliga konsekvenser för de enskilda
delägarna, föreslås att vid andelarnas bestämmande får företas den mindre
jämkning som kan befinnas lämplig. När de fastighetsägare vilkas rätt är
därav beroende medger det, skall även andra avvikelser från huvudregeln
vara tillåtna. En regel härom föreslås i 4 §.
Kommittén framhåller att det beträffande servitut inte fordras någon
reglering som motsvarar den som f. n. finns i JDL i fråga om mark som
vid avsättandet till gemensamhetsskog besväras av servitut. Den nya lagen
kommer nämligen att ge tillräckliga möjligheter att anpassa kvarstående
servitutsrättigheter efter de ändringar i fastighetsindelningen som beslutas.
I fråga om nyttjanderätt — särskilt skogsavverkningsrätt — som besvärar
den avsatta marken kan det däremot synas föreligga ett behov av en särskild
anordning för att säkra rättighetens fortsatta bestånd även sedan den mark
som rättigheten enligt upplåtelsen avsett tagits in i gemensamhetsskog och
alltså inte längre ingår i ägoområdet för den fastighet varifrån upplåtelsen
skett. Det är emellertid att märka att detta behov inte uteslutande hänför
sig till bildande av gemensamhetsskog utan gör sig gällande vid alla slag av
fastighetsreglerande åtgärder, när mark som belastas av nyttjanderätt får
sin fastighetstillhörighet ändrad. Att mera generellt och i större utsträckning
än som skett i 5 kap. reglera detta spörsmål kan enligt kommittén inte
komma i fråga. Inte heller bör särskilda bestämmelser av det slag JDL innehåller
i detta avseende meddelas för gemensamhetsskogarna. Stora svårigheter
skulle uppkomma, om delar av sådan skog skulle reserveras för utövning
av nyttj anderätten. Därigenom skulle fördelarna med samfällighetsbildningen
kunna till betydande del gå förlorade och fastighetsägarna få möjlighet
att genom upplåtelser av olika rättigheter åtminstone temporärt hindra
att den mark de avstår dras in i den gemensamma förvaltningen.
B 517
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Remissyttrandena. De föreslagna bestämmelserna om bildande av gemensamhetsskog
tillstyrks eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.
Exempel på kritiska röster saknas emellertid inte. Hovrätten för Nedre
Norrland intar en allmänt negativ inställning till kommittéförslaget i denna
del. Från skogsägare- och skogsindustrihåll riktas invändningar mot de av
kommittén föreslagna tvångsbestämmelserna. Införande av sådana bestämmelser
avstyrks bestämt av skogsägareförbundet, lantbruksförbundet, RLF
och skogsägareföreningarnas riksförbund.
Några remissinstanser godtar förslaget men anför vissa reservationer
mot dess tvångsbestämmelser. Hit hör Svea hovrätt och skogsstyrelsen. I
andra yttranden ifrågasätts däremot, om inte möjligheterna att tvångsvis
bilda gemensamhetsskog bör utvidgas. Uttalanden i denna riktning görs av
överlantmätaren i Gotlands län samt av lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i Värmlands län.
Bland de invändningar och kritiska synpunkter som riktats mot kommittéförslaget
vid remissbehandlingen kan nämnas följande.
Hovrätten för Nedre Norrland anser att bestämmelserna om bildande av
gemensamhetsskog innefattar ett starkt ingrepp i den personliga äganderätten
och ifrågasätter, om inte andra rationaliseringsvägar bör beträdas.
Önskemålen om större behandlingsytor inom skogsbruket torde i stor utsträckning
kunna tillgodoses genom frivillig samverkan mellan skogsägarna.
Det förtjänar enligt hovrätten vidare att övervägas, om man inte bör följa
en linje som anvisats av kommitténs expert, juris doktorn Gunnar Prawitz
(bet. s. 801), nämligen att föra samman skilda skogslotter till mer eller
mindre gemensam förvaltning i skogsbruksområden och att till främjande
av en sådan utveckling genomföra en lagstiftning efter mönster av gällande
regler om jakt- och fiskevårdsområden.
Skogsägareförbundet uttalar att tvångsregler möjligen kan vara befogade
i fråga om mindre skogslotter som ägs av enskilda och kanske är mer eller
mindre vanskötta men däremot inte i det fall att skogen tillhör någon som
sköter skogsbruket väl. Också den omständigheten alt det enskilda storskogsbruket
i regel har en annan målsättning för skogsskötseln än bondeskogsbruket
och att dess mindre skogslotter är infogade i en större förvaltningsenhet
visar enligt förbundet det irrationella i att söka inordna storskogsbrukets
markinnehav i en gemensamhetsskog. Visserligen kan det finnas
fall då ett sådant förfarande kan vara ändamålsenligt, men sammanförandet
bör då ske helt frivilligt. Liknande uttalanden görs av andra remissinstanser.
Skogsstyrelsen är sålunda tveksam om lämpligheten av att
tvångsvis bilda gemensamhetsskog, när de berörda skogsägarna har olika
hushållningsmål för sitt skogsbruk. Domänstyrelsen anser det otillfredsstäl
-
B 518
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
lande om viss fastighet eller fastighetsdel som kan förvaltas på ett lämpligt
sätt av domänverket skall kunna tas in i gemensamhetsskog. Bestämmelserna
om bildande av gemensamhetsskog bör därför enligt styrelsen få en
sådan utformning att skälig hänsyn tas till fastighetsägarens möjligheter
att själv sköta förvaltningen på ett ändamålsenligt sätt. Skogsindustriernas
samarbetsutskott framhåller att för skogsindustrins del synes möjligheten
att tvångsvis bli indragen i en gemensamhetsskog vara förenad med stora
olägenheter, bl. a. eftersom nödvändigt råvarnunderlag därigenom kan undandras
industrin.
Flera remissinstanser understryker att tvångsreglerna bör tillämpas med
varsamhet. Skogsindustriernas samarbetsutskott uttalar att innan en skogsägare
tvingas avstå mark till en gemensamhetsskog måste det stå klart att
han inte kan få sitt fastighetsinnehav inom regleringsområdet utlagt så, att
det ensamt eller tillsammans med andra honom tillhöriga fastigheter kan
bilda lämpliga brukningsenheter. Samarbetsutskottet ifrågasätter vidare
om en dyrbar lantmäteriförrättning är det mest rationella sättet att organisera
den gemensamma driften. Lantbruksförbundet, RLF och skogsägareföreningarnas
riksförbund anser att tvångsbestämmelserna bör tillämpas
bara i sådana fall då det visar sig oundgängligen nödvändigt för att man
skall nå en ändamålsenlig lösning. Även Svea hovrätt anser att en viss försiktighet
bör iakttas. Hovrätten framhåller att gemensamhetsskogen som
grundval för skogsbruk är en hittills ganska oprövad driftsform, vilken jämförd
med det enskilda skogsbruket uppenbarligen är förenad med bestämda
nackdelar, bl. a. genom att det kollektiva ägandet minskar den enskildes
intresse och ansvar för driften och en god skogsskötsel. Dessutom krävs en
förvaltningsapparat som ibland blir tyngande.
Några remissinstanser ifrågasätter å andra sidan om inte tvångsmöjligheterna
bör utvidgas. Ett uttalande i denna riktning görs av överlantmätaren
i Gotlands län, som påpekar att enligt förslaget kan en lämplig omfattning
på gemensamhetsskogen hindras av att man inte i denna kan ta in sådana
små parceller som utgör den enda tillgången för jordbruksfastigheter. Synpunkter
av liknande slag framförs av lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i Värmlands län. Dessa framhåller att kommittén till jordbruksfastighet
räknar alla fastigheter på vilka drivs jordbruk. Enligt andra stycket
i kommittéförslaget får sådan fastighet inte tas in i gemensamhetsskog, även
om den skulle kunna lösas in enligt bestämmelserna i 8 kap. Den gjorda
gränsdragningen mellan jordbruksfastighet och skogsbruksfastighet är inte
lämplig. Om jordbruksdelen sysselsättnings- och inkomstmässigt är obetydlig,
bör reglerna om skogsbruksfastighet vara tillämpliga. Vid bildande
av gemensamhetsskog föreligger ett fall då det inte kan vara lämpligt att
fastighet som huvudsakligen används för skogsbruk men i vars ägovidd ingår
ett kanske obetydligt jordbruk betraktas som jordbruksfastighet. Om
t. ex. jordbruksdelen till en sådan fastighet är utarrenderad som sidoarrende
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 519
till ett annat jordbruk, förefaller det uppenbart att skogsbruksdelen skall
kunna tas in i gemensamhetsskog.
Ett klarläggande av möjligheten att tillägga fastighet andel i gemensamhetsskog
även om denna är belägen inom annan kommun önskas av överlantmätaren
och hushållningssällskapet i Östergötlands län. överlantmätaren
upplyser att jordbrukarna i länets centrala slättbygd visat stort intresse
för att förvärva skogsfastigheter i länets södra och norra skogsbygder
för att där kunna sysselsätta sin arbetskraft med skogsarbete under vintern.
Dessa skogsfastigheter ligger vanligen i annan kommun än slättjordbruket,
och ofta är flera jordbrukare intresserade av att gemensamt förvärva
en större skogstrakt för att utnyttja denna samfällt. Det skulle vara
tillfredsställande om lagen öppnade möjlighet att åstadkomma en bindning
mellan den tilltänkta gemensamhetsskogen och slättjordbruken.
Konkreta förslag till ändringar i de av kommittén förordade bestämmelserna
framförs av Svea hovrätt. Till grund för några av dessa ändringsförslag
ligger den uppfattning om olägenheterna med skogsdrift i gemensamhetsskogens
form som hovrätten enligt vad tidigare nämnts gett uttryck åt. I
första stycket första punkten bör enligt hovrätten uttrycket »erforderlig
förbättring» ersättas med en formulering som klart anger att gemensamhetsskog
får bildas, endast om fördelarna därav väsentligt överväger dem
som följer av enbart en omarrondering eller om en sådan inte lämpligen kan
ske. Hovrätten erinrar vidare om att enligt andra stycket i kommittéförslaget
kan i gemensamhetsskog tas in varje skogsbruksfastighet som inte fullt
ut uppfyller lämplighetskravet i 3: 5, om bara möjligheterna att utnyttja
skogen undergår någon om än aldrig så ringa förbättring. Enligt hovrättens
mening bör i stället ett krav på en väsentlig förbättring av brukningsförhållandena
uppställas.
Hovrätten förordar också vissa andra jämkningar i kommittéförslaget.
Satsen i första stycket andra punkten »att den kan erhålla fidlt ändamålsenlig
användning för skogsbruk» synes enligt hovrätten med fog kunna
uppfattas som ett krav på att villkoren i 3: 5 skall vara uppfyllda. I motiven
(bet. s. 432) sägs emellertid innebörden av kravet vara »att skogen i stort
sett skall uppfylla de för skogsbruksfastighet föreskrivna lämplighetsvillkoren,
dock med undantag för kravet på jämn avkastning». Vidare talas
om att skogen måste komma att »ingå i enhet, som medger ekonomiskt
tillfredsställande utbyte av skogsbruket». Hovrätten framhåller att om dessa
uttalanden skall gälla synes bestämmelsen böra utformas så, att det bara
sägs att gemensamhetsskogen skall medge ekonomiskt tillfredsställande
skogsdrift. I fråga om andra stycket anser hovrätten att det generella förbehåll
som görs för mark som hör till jordbruksfastighet bör omprövas i
samband med den översyn av bestämmelserna i 3: 6 och 7 som torde krävas
sedan jordbruksutredningens arbetsresultat lagts fram. Beträffande den
språkliga utformningen bör en jämkning ske så, att relativsatsen i slutet
B 520 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
av stycket inte kan uppfattas som syftande på såväl jordbruksfastighet som
annan fastighet.
Mot den i 3 § i kommittéförslaget upptagna bestämmelsen om fastighets
andel i gemensamhetsskog har lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i Värmlands län vissa erinringar. Det kan enligt dessa remissinstanser
ifrågasättas om det alltid är rättvist att graderingsvärdena bestämmer andelstalen
i gemensamhetsskog. Om en markägare vill tillföra gemensamhetsslcogen
mark där det aktuella virkesförrådet är mycket lågt i förhållande
till det för orten normala kan, framhålls det, tillskottsmarkens graderingsvärde
bli ganska högt i förhållande till dess marknadsvärde. En sådan markägare
skulle således kunna — visserligen mot likvid — tvinga sig till större
och värdefullare skoglig avkastning under åtskilliga år framåt än vad hans
marktillskott i och för sig kan lämna. En sådan konsekvens är inte godtagbar.
Departementschefen. Den alltmer omfattande mekaniseringen av skogsbruket
har medfört att skogsskiftenas storlek och utformning har fått större
betydelse för det ekonomiska resultatet av skogsbruket än tidigare. Som ett
belysande exempel på detta kan nämnas att enligt en för en tid sedan framlagd
undersökning dålig arrondering i ett fall föranledde drygt 40 % högre
awerkningskostnad än god arrondering. Det är följaktligen från företagsekonomisk
och nationalekonomisk synpunkt av största vikt att skogsmarken
i landet har en tillfredsställande arrondering. Detta är f. n. inte fallet. En av
lantmäteristyrelsen i slutet av år 1967 publicerad utredning (styrelsens meddelande
nr 4: 1967) visar att omkring 3 milj. ha skogsmark eller 13 % av
landets totala skogsmarksareal är i behov av en förbättrad arrondering.
Kommittén har sett som en av sina mest väsentliga uppgifter att utforma
fastighetsregleringsinstitutet så, att genomförandet av en förbättrad fastighetsindelning
i skogsmarken underlättas. För att ett tillfredsställande
resultat av omregleringsverksamheten skall nås är det enligt kommittén
inte sällan nödvändigt att samla de splittrade skogsinnehaven i större enheter.
Detta kan ske antingen genom en omfördelning av äganderätten till
marken så att tillräckligt stora fastigheter som är lämpade för individuell
drift kan utläggas eller genom samfällighetsbildning. Kommittén anser
att det i största möjliga utsträckning bör överlämnas åt de enskilda fastighetsägarna
att avgöra vilken metod som skall tillämpas. Om enighet inte
kan vinnas mellan fastighetsägarna, menar kommittén att företräde i allmänhet
bör tillkomma samfällighetsbildning, dvs. avsättande av gemensamhetsskog,
eftersom denna åtgärd är betydligt mindre ingripande än en
omfördelning av äganderätten till den fasta egendomen. Kommittén framhåller
härvid att fastighetsägaren får behålla sitt fastighetskapital genom
den delaktighet i samfälligheten som han förvärvar och således inte som
vid annan form av storleksrationalisering behöver helt eller delvis avstå
B 521
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
detta kapital. Eftersom man på enskilt håll fortfarande kan hysa betänkligheter
mot en gemensam äganderätt till skogsmark, förordar kommittén att
möjligheterna att avsätta gemensamhetsskog tvångsvis inskränks till vissa
bestämda situationer, där behovet av samfällighetsbildningen är särskilt
framträdande och det inte finns anledning att befara påtagliga olägenheter
för de enskilda. I de fall då sakägarna är ense om att bilda gemensamhetsskog
öppnar kommittéförslaget däremot vidsträckta möjligheter till detta.
Vid remissbehandlingen har inga egentliga invändningar riktats mot förslaget
att gemensamhetsskog får avsättas, om fastighetsägarna är ense om
det. Däremot kritiseras i några yttranden förslaget att sådan samfällighet
får bildas tvångsvis. Härvid framhålls att önskemålen om större behandlingsenheter
inom skogsbruket i stor utsträckning kan tillgodoses genom frivillig
samverkan mellan fastighetsägarna. Vidare framkastas tanken på en lagstiftning
efter mönster av gällande regler om jakt- och fiskevårdsområden
för att främja ett sammanförande av olika skogslotter till gemensam förvaltning.
Frivillig samverkan över fastighetsgräns mellan skogsägare förekommer
redan i betydande omfattning. Enligt den tidigare omnämnda av lantmäteristyrelsen
år 1967 framlagda utredningen var vid inventeringstillfället av
den totala areal arronderingsbehövande skogsmark som tillhörde privata
skogsägare, 2,2 milj. ha, 536 000 ha eller 24 % ansluten till skogsbruksområden
och 205 000 ha till samverkansområden. Härvid är dock att märka
att samverkansområdena, som förekommer i de fyra nordligaste länen, i
viss utsträckning sammanfaller med skogsbruksområden. I likhet med
kommittén anser jag att verksamheten för att främja frivillig samverkan
mellan skogsägare är av stort värde. Emellertid kvarstår som kommittén
framhållit vissa olägenheter av en splittrad fastighetsindelning också vid
en sådan samverkan. Sålunda är det nödvändigt att vid förvaltningen beakta
fastighetsgränserna och redovisa hur avverkning och andra åtgärder fördelar
sig på de olika fastigheterna. Vidare är det svårt att vinna den anslutning
från fastighetsägarnas sida som är önskvärd. Samverkansområdena får
därför ofta en mindre lämplig omfattning. Härtill kommer att det f. n. saknas
möjlighet att sakrättsligt trygga de överenskommelser om samverkan
som träffas. Det är visserligen tänkbart att man genom lagstiftningsåtgärder
kan komma till rätta med en del av dessa svårigheter. Denna fråga torde
falla inom ramen för det uppdrag som anförtrotts åt skogspolitiska utredningen
som tillsatts med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 3 juni
1965 (se 1966 års riksdagsberättelse, Jo: 28). Det synes emellertid svårt att
helt bemästra de olägenheter som orsakas av de bestående fastighetsförhållandena.
Jag vill i detta sammanhang peka på att den nämnda utredningen
enligt sina direktiv har att undersöka även möjligheterna att stimulera
byten av skogsmark samt fastighetsregleringsåtgärder för att nå en förbättrad
arrondering. Jag erinrar också om att 1960 års jordbruksutredning
B 522
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
i sitt betänkande »Den framtida jordbrukspolitiken, Mål och medel» (SOU
1966:31) som ett led i rationaliseringsarbetet förordat att äganderätten till
mindre, inte rationella brukningsenheter byts ut mot andelar i gemensamhetsskog
(s. 82).
På grund av vad sålunda anförts anser jag att FBL bör innehålla regler
som gör det möjligt att föra samman mindre skogsmarksinnehav till större
enheter. Som kommittén understrukit bör det i största möjliga utsträckning
överlämnas åt fastighetsägarna att avgöra hur den behövliga storleksrationaliseringen
i skogsmarken skall vinnas. Enligt reglerna i 5 kap. har
fastighetsägarna möjlighet att genom överenskommelser överföra skogsmark
från en fastighet till en annan och sålunda förstärka den senare fastigheten.
En annan utväg som står till buds är att fastighetsägarna träffar
avtal om överlåtelse av skogsmark och att sammanläggning sedan sker med
stöd av bestämmelserna i 12 kap. Utsikterna att få till stånd överenskommelser
torde emellertid vara ganska begränsade, eftersom fastighetsägarna
ofta är obenägna att avstå från sitt fasta kapital. Ett sätt att på frivillighetens
väg åstadkomma storleksrationaliseringar i skogsmark utan att fastighetsägarna
går miste om sitt fasta kapital är att de ges tillfälle att träffa
överenskommelse om bildande av gemensamhetsskog. Jag anser uppenbart
att en möjligliet att träffa sådana överenskommelser bör öppnas.
Införandet av en möjlighet till frivilliga överenskommelser torde emellertid
inte vara tillräckligt för att åstadkomma godtagbara resultat. Det är
inte rimligt att en skogsägare i alla lägen skall ha möjlighet att hindra
att hans mark tas i anspråk i storleksförbättrande syfte. I dessa fall liksom
i övrigt i fastighetsbildningssammanliang gäller enligt min mening
att lämpligt utformade tvångsregler utgör ett nödvändigt komplement
till bestämmelser som förutsätter enighet mellan fastighetsägarna. Mindre
samarbetsvilliga personer skulle annars få möjligheter att helt omintetgöra
även mycket angelägna rationaliseringsföretag eller att utverka särskilda
förmåner för sin medverkan. Med hänsyn till att sådana företag
omfattar ett stort antal sakägare skulle det säkerligen många gånger
uppstå svårigheter att genomföra önskvärda rationaliseringar på ett
ändamålsenligt sätt, om inte tvångsregler fanns att tillgripa. Jag ansluter
mig därför till kommitténs ställningstagande att FBL bör innehålla
regler som innebär att de enskilda skogsägarna i viss omfattning
är skyldiga att underkasta sig åtgärder i storleksförbättrande syfte. En
av de åtgärder som därvid bör komma i fråga är inlösen. Med hänsyn
till sin allmänna karaktär och sina konsekvenser för fastighetsägarna bör
inlösen uppenbarligen inte tillgripas förrän alla andra utvägar försökts.
Bildande av gemensamhetsskog bör enligt min mening komma att framstå
som en betydligt mindre ingripande åtgärd än inlösen, även om vissa regler
införs som ger möjlighet att tvinga in skogsägaren i en gemensamhetsskog.
De behövliga tvångsbestämmelserna om inrättande av gemensamhetsskog
har sin plats i förevarande paragraf.
B 523
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Vid remissbehandlingen har spörsmålet vilka tvångsregler som bör komma
i fråga ägnats betydande uppmärksamhet. Bl. a. har man från några
håll gjort uttalanden som går ut på att tvångsbestämmelserna bör utformas
så, att skälig hänsyn tas till fastighetsägarnas möjligheter att själva på ett
tillfredsställande sätt sköta skogsbruket. I samband härmed har yppats
tvivelsmål om lämpligheten av att tvångsvis bilda gemensamhetsskog när
•de berörda skogsägarna har olika hushållningsmål för sitt skogsbruk. Enligt
min mening kan det inte komma i fråga att i lagen införa särskilda bestämmelser
som tar sikte på den aktuelle ägarens förhållanden. Jag vill emellertid
erinra om att i de två huvudfall då gemensamhetsskog kan bildas
-enligt kommitteförslaget är fastighetsbildningsmyndigheten inte ovillkorligen
skyldig att genomföra samfällighetsbildningen så snart de i lagen angivna
förutsättningarna föreligger. I den praktiska tillämpningen torde det
komma att finnas ett visst utrymme för hänsynstagande till omständigheter
av det slag som remissinstanserna avsett.
I några remissyttranden görs uttalanden om att gemensamhetsskog bör
få bildas tvångsvis bara om det är oundgängligen nödvändigt för att nå
en ändamålsenlig lösning. Jag kan så till vida instämma häri att dylik
samfällighetsbildning bör tillgripas först om en behövlig förbättring av
möjligheterna att utnyttja skogen inte kan beräknas ske genom en förbättrad
ägoanordning. Däremot bör som jag tidigare har understrukit inrättande
av gemensamhetsskog ges företräde framför inlösen när det gäller
storlekslörbättande åtgärder i skogsmarken. Kommittéförslaget synes vila
på de principer som jag sålunda anser bör gälla.
Svea hovrätt har i sitt remissyttrande förordat restriktiva regler rörande
bildande av gemensamhetsskog under motivering att skogsdrift i denna
form är förenad med bl. a. den nackdelen att den förutsätter en förvaltningsapparat
som ibland är tyngande. Jag är medveten om att de nuvarande
reglerna om samfällighetsförvaltning har vissa brister. Förslag till nya
sådana regler utarbetas emellertid f. n. inom lantmäteristyrelsen. Enligt
vad jag inhämtat beräknas ett betänkande i ämnet bli framlagt under innevarande
år. Jag räknar med att man kan nå en väsentlig förbättring av
regelsystemet och att förvaltningen av gemensamhetsskogarna på ett smidigt
sätt skall kunna anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. Mot de
olägenheter som ev. kan vara förenade med förvaltningen av gemensamhetsskogar
står de uppenbara fördelarna med den produktionssamverkan
som uppnås på detta sätt. Jag kan därför inte finna att den speciella driftform
som det här är fråga om utgör någon anledning till att göra reglerna
om inrättande av gemensamhetsskog restriktivare än vad kommittén föreslagit.
Med hänsyn till de betänkligheter som enskilda sakägare kan hysa
mot gemensam äganderätt till skog bör emellertid, som kommittén har anfört,
möjligheterna att tvångsvis bilda gemensamhetsskog inskränkas till
vissa bestämda situationer, där behovet av samfällighetsbildning är särskilt
B 524 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
framträdande och det inte finns anledning befara att påtagliga olägenheter
uppkommer för de enskilda.
Kommittén har förordat att i gemensamhetsskog skall få tas in inte bara
delar av fastigheter utan också hela fastigheter. De enheter som efter samfällighetsbildningen
inte kommer att inneha något enskilt ägovälde skall
också i fortsättningen betraktas och registreras som särskilda fastigheter,
s. k. andelsfastigheter. Förslagen har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen.
Inte heller jag finner anledning till erinran mot kommittéförslaget
i denna del.
Jag övergår härefter till att behandla frågan vilka särskilda villkor som
bör uppställas vid sidan om bestämmelserna i 3 och 5 kap. för att mark
skall få tas in i gemensamhetsskog. Härvid är till en början att märka
att 4 § i kommittéförslaget innehåller en föreskrift enligt vilken gemensamhetsskog
får bildas efter medgivande från ägarna av berörda fastigheter
utan hinder av sådana särskilda villkor. En motsvarighet till denna
föreskrift finns i 3 § i departementsförslaget, som jag senare återkommer
till.
Kommittén föreslår att gemensamhetsskog skall få bildas tvångsvis i tre
olika fall. Det första fallet avser den situationen att skogsmarken är uppdelad
mellan olika fastigheter på sådant sätt att ett tillfredsställande utnyttjande
av skogen hindras väsentligt. Gemensamhetsskog får då bildas,
om behövlig förbättring av möjligheterna att utnyttja skogen inte kan påräknas
genom ändrad ägoanordning. Fastighets enskilda mark får emellertid
tas in i gemensamhetsskog, bara om marken är utan väsentlig betydelse
för att fastighetens eget behov av skogsprodukter skall bli tillgodosett
samt gemensamhetsskogen får sådan omfattning och utformning att
den på ett fullt ändamålsenligt sätt kan användas för skogsbruk. Svea
hovrätt har i sitt remissyttrande föreslagit att gemensamhetsskog i detta
fall skall få bildas bara när fördelarna därav väsentligt överväger dem som
följer enbart av en omarrondering eller när en sådan inte lämpligen kan
ske. Denna anmärkning har samband med hovrättens tidigare redovisade
uppfattning om olägenheterna med en samfällighetsförvaltning. Enligt min
mening finns det ingen anledning att frångå kommittéförslaget på denna
punkt. Däremot har vissa andra jämkningar gjorts i den av kommittén
föreslagna lagtexten. Sålunda har orden »mellan fastigheter» fått utgå ur
första punkten för att inte det missförståndet skall uppstå att bara fastigheternas
enskilda mark åsyftas med bestämmelsen. Det krav som bör uppställas
på gemensamhetsskogens arrondering för att fastighets enskilda
mark skall få tas i anspråk har vidare i departementsförslaget utformats
så, att gemensamhetsskogen skall medge ekonomiskt tillfredsställande
skogsdrift. Detta innebär att gemensamhetsskogen skall uppfylla de krav
B 525
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
som enligt vad jag har utvecklat i anslutning till 3 kap. bör ställas på en
skogsbruksfastighet för att denna skall anses lämplig för sitt ändamål.
Den andra situation då enligt kommittéförslaget gemensamhetsskog får
bildas är när skogsmark berörs av sådan större och mera genomgripande
fastighetsreglering vid vilken inlösen kan komma i fråga enligt bestämmelserna
i 8 kap. Marken skall då kunna tas in i gemensamhetsskog om
möjligheterna att utnyttja skogen förbättras och marken inte hör till jordbruksfastighet
eller annan fastighet vars slcogsmarksinnehav medger ekonomiskt
tillfredsställande skogsdrift och ändamålsenlig skogsskötsel. Förslaget
om att gemensamhetsskog får bildas i denna situation hänger samman
med kommitténs ställningstagande att en sådan åtgärd är att föredra
framför inlösen. Med hänsyn till samfällighetsförvaltningens nackdelar anser
Svea hovrätt att man bör uppställa krav på en väsentlig förbättring av
brukningsförhållandena för att skogsmark skall få tas in i gemensamhetsskog.
Av skäl som framgår av vad jag tidigare har anfört på denna punkt
kan jag inte ansluta mig till detta förslag. I några remissyttranden har
påpekats att den av kommittén i anslutning till 3 kap. gjorda gränsdragningen
mellan begreppen jordbruksfastighet och skogsbruksfastighet leder
till otillfredsställande resultat vid tillämpningen av de nu aktuella bestämmelserna
om bildande av gemensamhetsskog. Med anledning härav vill jag
erinra om att begreppet jordbruksfastighet — som jag närmare har berört
i anslutning till 3 kap. — getts en snävare innebörd i departementsförslaget
än i kommittéförslaget. Det syfte som ligger bakom de nyssnämnda remissuttalandena
torde få anses tillgodosett genom denna ändrade begreppsbestämning.
Det tredje fallet då kommittén anser att gemensamhetsskog bör få bildas
är när skogsfångsservitut upphävs mot vederlag i mark. Med hänsyn till
att skogsfångsservitut inte bör få bildas för framtiden är avvecklingen av
de servitut av detta slag som redan finns enligt min mening en övergångsfråga.
Jag avser därför att återkomma till det nu aktuella fallet i ett senare
sammanhang.
Utöver vad jag tidigare särskilt har angett innefattar departementsförslaget
vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur i förhållande till
kommitténs lagtext. Jag har redan antytt att en viss överarbetning av bestämmelserna
om gemensamhetsskog kan visa sig behövlig när resultatet
av skogspolitiska utredningens arbete föreligger. Det är tänkbart att även
andra former av gemensamhetsbildningar inom skogsmarken då kan aktualiseras.
I 3 § i kommittéförslaget finns regler om fastställande av delaktighet
i gemensamhetsskog. Bestämmelserna i detta ämne bör i stället tas upp
som sista stycke i 2 §. Enligt kommitténs förslag bestäms fastighets andel
i gemensamhetsskog efter graderingsvärdet av den mark som fastigheten
avstår med den mindre jämkning som förrättningsmännen kan finna lämp
-
B 526 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
lig. Ett par remissinstanser har ifrågasatt riktigheten av denna metod och
framhållit att den kan leda till att en markägare genom att avstå mark till
gemensamhetsskog får större avkastning av skogen under de närmaste åren
än han skulle ha fått, om han behållit marken. Även om så skulle bli fallet,
bör man enligt min mening inte välja någon annan metod än den som kommittén
har föreslagit. Som jag har framhållit i samband med redogörelsen
för den ekonomiska mekanismen vid fastighetsreglering har graderingsvärdena
till uppgift att medverka till en sådan fördelning av det fasta
kapitalet som på längre sikt ter sig lämplig och rättvis. Att tillfälliga ändringar
i fastigheternas avkastning kan uppkomma till följd av fastighetsreglering
är oundvikligt och ingenting särskilt utmärkande för situationen
vid bildande av gemensamhetsskog. De ekonomiska följderna av sådana
ändringar får utjämnas genom penninglikvider. Jag vill emellertid framhålla
att bestämmelserna i 2 § sista stycket är av dispositiv natur. Med samtycke
av berörda fastighetsägare kan sålunda delaktigheten bestämmas efter
det aktuella värdet av den mark som avstås. Någon likvid kommer då inte
att utgå.
Jag vill avslutningsvis något beröra den av ett par remissinstanser aktualiserade
frågan i vad mån det är möjligt att tillägga fastighet andel i gemensamhetsskog
som är belägen inom annan kommun. FBL öppnar goda möjligheter
att bilda samfällighet och tillföra fastigheter andelar i sådan, särskilt
när enighet föreligger mellan sakägarna. Ofta kan detta ske genom
enbart fastighetsreglering. I andra fall krävs att olika fastighetsbildningsåtgärder
kombineras för att det åsyftade resultatet skall nås. Varken kommittéförslaget
eller departementsförslaget innehåller några särskilda restriktioner
när det gäller att tillföra fastighet andel i samfällighet som ligger
inom annan kommun. De i 3: 15 upptagna begränsningarna i möjligheten
att genomföra fastighetsbildning över gräns för förvaltningsområde avser
nämligen inte denna situation. Som jag kommer att framhålla under rubriken
till 13 kap. kan emellertid samfällighetsband över kommungräns ge
upphov till vissa problem, om det blir aktuellt att tillföra fastigheten visst
markområde av samfälligheten. Det är därför önskvärt att man undviker
att låta fastighet inneha andel i samfällighet inom annan kommun. I 13: 3
töreslås bestämmelser om att fastighetsbildningsmyndigheten vid genomförande
av fastighetsbildning enligt 6 kap. skall sträva efter att inte knyta
sådana samfällighetsband. Vidare finns i samma lagrum en föreskrift som
berättigar myndigheten att i vissa fall utan ansökan företa fastighetsreglering
för att bryta samfällighetsband som uppkommit genom indelningsändring.
Av vad jag nu har anfört torde framgå att man bör iaktta återhållsamhet
med att tillföra fastighet andel i samfällighet inom annan kommun. Om
bestämda fördelar från fastighetsindelningssynpunkt står att vinna genom,
en sådan anordning, bör den emellertid kunna genomföras.
B 527
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
3 §•
Denna paragraf innehåller regler om dispositionsfrihet när samfällighet
bildas enligt 1 eller 2 §. Motsvarighet till dessa bestämmelser finns i 1 och
4 §§ i kommittéförslaget.
Kommittén. Enligt 1 § i kommittéförslaget får samfällighet inte utan stöd
av överenskommelse mellan delägarna utläggas för andra fastigheter än sådana
för vilkas användning det är av synnerlig vikt att de har del i samfälligheten.
Kommittén understryker att överenskommelse mellan delägarna
krävs för att man vid bildande av samfällighet skall ta in en fastighet utan
att det är av synnerlig vikt för fastigheten. Det är alltså inte tillräckligt
att fastighetens ägare själv samtycker till åtgärden. Medgivande från övriga
delägare bör krävas, eftersom de kan ha intresse av att gemenskapen
inte sträcks ut till en vidare krets.
I detta sammanhang erinrar kommittén om skyldigheten för förrättningsmännen
att enligt 5:18 andra stycket pröva, om en regleringsåtgärd
som genomförs med stöd av överenskommelse eller samtycke är till skada
för inteckningshavare eller med dem jämställda rättsägare. Kommittén
framhåller att en samfällighetsbildning vanligen torde bli utan betydelse
för innehavare av fordringar i fastighet som berörs, om fastigheten får
andel i den samfällda marken och andelens värde inte understiger värdet
av det som fastigheten avstår genom åtgärden. När den för samfällighetsbildningen
behövliga marken tillhör fastighet som besväras av inteckning
för nyttjanderätt eller annan sådan särskild rättighet, blir däremot den
nämnda prövningen alltid av stor vikt som skydd mot frivilliga dispositioner
som är till skada för rättighetshavaren.
Enligt 4 § i kommittéförslaget får gemensamhetsskog bildas efter medgivande
från ägarna av de berörda fastigheterna utan hinder av de villkor
som annars gäller för en sådan åtgärd. Kommittén betonar att bestämmelserna
i 3 kap. inte kan åsidosättas genom ett sådant samtycke. Inte heller
kan reglerna i 5 kap. sättas ur kraft, om inte förutsättningar för dispositionsfrihet
enligt bestämmelserna i detta kapitel föreligger. För att samtycke
över huvud taget skall kunna beaktas fordras vidare, så snart åtgärden
berör fastighet som svarar för fordran eller annan rättighet, att oskadlighetsprövningen
enligt 5: 18 andra stycket inte utfaller med negativt
resultat.
Kommittén påpekar att ett frivilligt avsättande av mark till gemensamhetsskog
bör kunna kombineras med en tvångsvis genomförd åtgärd. Den
som under alla förhållanden är skyldig att avstå mark till sådan samfällighet
och att ingå som delägare bör inte kunna hindra att samfällighetsbildningen
till följd av den frivilliga anslutningen får större omfattning,
vilket regelmässigt torde vara till allmän fördel. Samtycke skall följaktligen
inte krävas i detta fall. Att fastighetsägarna skall kunna medge avsteg
B 528
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
från den i 3 § i kommittéförslaget (2 § fjärde stycket i departementsförslaget)
fastslagna principen om bestämmande av delaktigheten i gemensamhetsskog
blir enligt kommittén av stor betydelse. Därigenom möjliggörs att
kompletteringsjord utläggs gemensamt för flera fastigheter utan att dessa
avstår någon mark.
Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att det i vissa fall kan vara mindre
välbetänkt att låta delägarna i en gemensamhetsskog vara utan inflytande
på frågan om samfällighetens utvidgning genom tillskott. Den princip som
ligger till grund för föreskriften i 1 § första stycket andra punkten i kommittéförslaget,
eller att delägarna i en samfällighet kan ha intresse av att
gemenskapen inte utsträcks till en vidare krets, saknar enligt hovrättens
mening ingalunda relevans i fall av detta slag. Liknande uttalanden görs av
lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Värmlands län. Dessa understryker
särskilt att en delägare i gemensamhetsskogen kan ha intresse av
att hans inflytande inte minskar eller av att en annan delägare inte får en
alltför dominerande ställning.
Departementschefen. Som jag har anfört i anslutning till 1 § har jag funnit
lämpligt att föra samman reglerna om dispositionsfrihet vid bildande av
samfällighet till en särskild paragraf. Enligt kommittéförslaget gäller olika
förutsättningar för denna dispositionsfrihet vid bildande av gemensamhetsskog
och vid bildande av andra samfälligheter. I det förra fallet räcker det
med att den fastighetsägare som avstår mark samtycker till åtgärden, medan
i det senare fallet krävs att samtliga tillämnade delägare i samfälligheten
träffar överenskommelse i saken. Några remissinstanser har ifrågasatt
om inte överenskommelse mellan delägarna bör fordras även när gemensamhetsskog
bildas. Härvid har framhållits att det skäl som kommittén
vid 1 § åberopat till stöd för kravet på överenskommelse, nämligen att delägare
i en samfällighet kan ha intresse av att gemenskapen inte sträcks ut
till en vidare krets, har betydelse också när gemensamhetsskog bildas.
Situationen vid bildande av gemensamhetsskog skiljer sig från den som
föreligger vid annan samfällighetsbildning på så sätt att en förutsättning
för att någon skall kunna mot övriga sakägares vilja få andel i samfälligheten
är att han avstår mark till denna. Om han är beredd att göra detta,
torde det i regel kunna antas att samfällighetsbildningen är till påtaglig fördel
för honom och hans fastighet. Också ur en annan synvinkel framstår
förhållandena vid bildande av gemensamhetsskog som särpräglade. Visserligen
kan en utvidgning av samfälligheten medföra minskat inflytande på
förvaltningen för vissa delägare. Nackdelarna härav är emellertid i detta
fall begränsade med hänsyn till de garantier för en tillfredsställande skogshushållning
som reglerna i skogsvårdslagen ger. Fördelarna av att samfälligheten
tillförs så mycket mark som möjligt är också särskilt framträdande
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 529
vid bildande av geraensamhetsskog. Jag vill härvid hänvisa till vad som
tidigare har anförts om de stora behandlingsytornas betydelse för ett ändamålsenligt
skogsbruk.
Mot bakgrund av vad sålunda anförts har departementsförslaget utformats
i enlighet med principerna i kommitténs förslag. De redaktionella jämkningar
i förhållande till kommittéförslaget som skett torde inte behöva närmare
kommenteras. I lagtexten har särskilt utsagts att de nu aktuella dispositionsfrihetsreglerna
gäller med den begränsning som anges i 5: 18 andra
stycket.
4 §•
I denna paragraf, som motsvarar 6 § i kommittéförslaget, ges bestämmelser
om uppdelning av samfällighet.
Kommittén. Kommittén framhåller att en samfällighet, särskilt om den
tillkommit i äldre tid utan att ändamålet med samfällighetsbildningen närmare
prövats, kan omfatta mark som inte längre bör behållas som en enhet.
En uppdelning av de gemensamma ägorna i olika samfälligheter med helt
eller delvis skilda delägare kan i sådant fall vara en lämplig åtgärd, och
den bör kunna genomföras, även om förutsättningarna för att bilda en ny
samfällighet inte föreligger. Också en uppdelning i nya samfälligheter med
samma delägare kan behöva genomföras, t. ex. för att avstyckning av andel
i samfällt strömfall med lämplig omfattning skall kunna äga rum. Kommittén
föreslår i denna paragraf bestämmelser som avser att möjliggöra
åtgärder av nu angivet slag.
Eftersom en uppdelning av samfällighet kan komma i fråga i en mångfald,
sinsemellan olikartade situationer, har som särskilt villkor för åtgärden
föreskrivits endast att det på grund av särskilda skäl skall finnas påkallat
att delar av samfälligheten utgör samfälligheter för sig. Delaktigheten
i de nya samfälligheterna skall bestämmas enligt samma regel som gäller
vid samfällighetsbildning enligt 1 §.
Departementschefen. Departementsförslaget har i sakligt hänseende utformats
helt enligt kommittéförslaget, som har lämnats utan erinran av remissinstanserna.
5 §.
I denna paragraf behandlas frågan i vad mån åtgärder varigenom överföring
sker av andel i samfällighet skall vara underkastade de regler som
gäller i fråga om bildande av samfällighet. I kommittéförslaget finns motsvarande
bestämmelser i 7 §.
34 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 530 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén. Kommittén anser att fastighetsägares skyldighet och även
hans rätt att inträda som delägare i samfällighet bör bedömas efter samma
grunder, oavsett om frågan gäller att bilda en ny samfällighet eller att ändra
kretsen av delägare i en redan bestående. Detta bör gälla oberoende av om
han avstår mark till samfälligheten eller inte. Också i fråga om regleringsåtgärder
som innebär att den som redan är delägare i samfällighet får sin
delaktighet utökad anlägger kommittén motsvarande betraktelsesätt.
Enligt kommittéförslaget skall de tidigare bestämmelserna i detta kapitel
om bildande av samfällighet äga motsvarande tillämpning beträffande åtgärd,
varigenom mark överförs till befintlig samfällighet mot upplåtelse av
rätt till delaktighet däri eller överföring annars sker av andel i samfällighet.
Kommittén understryker att föreskriften inte avser åtgärder som enbart
innebär att det samfällda ägoområdet ändras utan att rätten till delaktighet
därvid påverkas. De allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering i 5 kap.
skall uteslutande vara normerande för sådana åtgärder.
Såvitt gäller samfällighet av beskaffenhet som avses i 1 § är den närmare
innebörden av föreskriften den att fastighet skall, med eller utan avstående
av mark till samfälligheten, kunna tillföras andel däri, under förutsättning
att det ändamål samfälligheten är avsedd att tjäna är av varaktig betydelse
för fastigheten och att ändamålet inte kan för fastighetens del med större
fördel tillgodoses på annat sätt. Om ej överenskommelse om åtgärdens genomförande
träffas, skall det dessutom vara av synnerlig vikt för fastighetens
användning att samfällighetsandelen tillkommer fastigheten. Enligt
1 § i kommittéförslaget (3 § i departementsförslaget) fordras att alla som
är avsedda att ingå som delägare biträder dylik överenskommelse. Detta
långtgående krav på frivillig medverkan vid bildandet av samfällighet hänger
samman med att den enskilde delägaren ofta har intresse av att gemenskapen
inte utsträcks till en vidare krets. Om så sker torde nämligen hans inflytande
i samfälligheten vanligen minskas. När samfällighetsbildningen väl kommit
till stånd och andelstalen blivit bestämda, föreligger enligt kommittén inte
längre ett lika stort behov av medgivande från alla delägare. När en andelsöverföring
i sådant fall sker med stöd av överenskommelse, bör inte krävas
att ägarna av fastigheter vilkas andelstal inte undergår någon som helst
ändring biträder överenskommelsen. Kommittén har låtit detta komma till
uttryck i förevarande paragraf.
Hänvisningen i denna paragraf till bestämmelserna om gemensamhetsskog
innebär att fastighetsägare är skyldig att mot erhållande av andel i befintlig
sådan samfällighet avstå mark till gemensamhetsskogen under förutsättning
att marken kunnat avsättas enligt 2 §, om en nybildning av samfälligheten
i stället ägt rum. Den andel i gemensamhetsskogen som därvid skall
upplåtas bestäms i princip med hänsyn till graderingsvärdet av vad som
avstås. För att skogsmark som frivilligt ställs till förfogande skall få avsättas
till befintlig gemensamhetsskog utan att förutsättningarna enligt 2 §
B 531
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
föreligger fordras inte medgivande från dem som redan är delägare. Andel
i gemensamhetsskog skall kunna överföras till fastighet även utan att denna
avstår mot andelen svarande mark till samfälligheten. Eftersom en sådan
åtgärd får anses innebära ett avsteg från 3 § i kommittéförslaget (2 § fjärde
stycket i departementsförslaget) fordras emellertid samtycke av de berörda
fastighetsägarna.
Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att kommitténs förslag kan
leda till en betydande ökning av antalet fastigheter som har del i samfällighet
utan att åtgärden biträds av delägare för vilken andelstalet inte ändras.
Föreskriften torde bygga på antagandet att en sådan delägare inte i
denna sin egenskap lider nämnvärt intrång genom en ökning av antalet
delägande fastigheter om bara hans eget andelstal inte ändras. I praktiken
kan emellertid enligt hovrättens mening uppkomma ett inte alldeles betydelselöst
intrång för honom. Sålunda kan hans inflytande vid förvaltningen av
samfälligheten komma att minskas eller möjligheten att utnyttja denna
försämras. Det sistnämnda kan vara fallet i fråga om en gemensam båtplats
eller ett samfällt fiske.
Departementschefen. Svea hovrätt har i sitt remissyttrande ifrågasatt
lämpligheten av den i andra punkten i kommittéförslaget upptagna bestämmelsen.
Hovrätten har därvid anfört att en ökning av antalet fastigheter
som har del i en samfällighet kan innebära att intrång uppkommer för delägare
genom att dennes inflytande vid förvaltningen minskas eller att hans
möjlighet att utnyttja samfälligheten försämras. Riktigheten härav kan
uppenbarligen inte förnekas. I de fall delägarens rättsställning påverkas i
beaktansvärd grad torde emellertid hans andelstal i praktiken alltid ändras.
Bestämmelsen i andra punkten blir då inte tillämplig, och åtgärden får inte
genomföras utan delägarens medgivande. Jag har därför inte funnit anledning
att avvika från kommittéförslaget på denna punkt.
Inte heller i övrigt har jag funnit anledning till någon erinran i sak mot
de av kommittén föreslagna bestämmelserna. I formellt hänseende har dock
vid departementsbehandlingen gjorts vissa jämkningar i kommitténs lagtext.
6 §•
Denna paragraf, som motsvarar 8 § i kommittéförslaget, reglerar frågan
om kompensation för mark eller delaktighet i samfällighet som frångår
fastighet vid bildande eller uppdelning av samfällighet.
Kommittén. Kommittén erinrar om att fastighet, som går miste om mark,
enligt 5: 2 skall tilläggas vederlag i annan mark eller samfällighetsandel,
om inte ersättning i pengar anses mera ändamålsenlig. Behov av att i sam
-
B 532
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ma utsträckning kunna bereda fastighet vederlag i mark föreligger enligt
kommittén också när fastigheten tillhörig mark tas i anspråk för bildande
av samfällighet och motsvarande andel i samfälligheten inte upplåts för
fastigheten. Genom bestämmelserna i denna paragraf vill kommittén tillgodose
detta behov.
Principen om naturavederlag skall vinna motsvarande tillämpning när
nya samfälligheter bildas genom uppdelning enligt 4 §. Vad som därvid
kan avstås är dock inte mark utan rätt till delaktighet i den uppdelade samfällighetens
mark.
Remissyttrandena. Slcogsägareförbundet, skogsindustriernas samarbetsutskott
och industriförbundet framhåller att ett bolag bör ha rätt till kompensationsförvärv
när det tvingas avstå skogsmark till gemensamhetsskog
mot vederlag enbart i pengar.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna har
efter vissa redaktionella jämkningar tagits upp i departementsförslaget.
De av några remissinstanser gjorda uttalandena om önskvärdheten av att
ett bolag som tvingas avstå mark till gemensamhetsskog får rätt till kompensationsförvärv
torde ej ha någon aktualitet sedan 1925 års s. k. bolagsförbudslag
upphört att gälla och 1965 års jordförvärvslag trätt i kraft.
7 §•
Paragrafen, som motsvarar 9 § i kommittéförslaget, innehåller en preklusionsregel
i fråga om anspråk på ersättning för mark som överförs från samfällighet.
Gällande rätt. Enligt 1952 års sammanföringslag kan samfälld mark av
visst slag överföras till fastighet som gränsar till samfälligheten. Sammanföringen
skall i första hand kunna avse vägmark, men lagen kan tillämpas
också på mark som är avsedd till avloppsdike samt på bäck eller annat
mindre vattendrag (1 §). Som förutsättning för sammanföring gäller att
marken inte längre behövs för gemensamt ändamål och att lämpligare fastighetsindelning
vinns eller fastighetsindelningens överensstämmelse med
fastställd generalplan eller detaljplan främjas (3 och 4 §§). Fråga om sammanföring
prövas vid lantmäteriförrättning. Rätt att påkalla sådan förrättning
tillkommer ägaren av fastighet som gränsar till den samfällda marken
(5 §). Sedan ansökan gjorts av behörig person, kan annan ägare av fastighet
som gränsar till den samfällda marken senast vid första förrättningssammanträdet
begära sammanföring. Förrättningsmännen kan också ex
officio vid detta sammanträde väcka fråga om sammanföring. Om ägaren
av den fastighet som den samfällda marken avses att sammanföras med
inte medger åtgärden, får denna ske endast om olägenhet inte uppstår för
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 533
ägaren (9 §). Förfarandet vid sammanföring är i viss mån förenklat i förhållande
till vad som gäller vid andra lantmäteriförrättningar. Sålunda
fordras inte någon fullständig utredning om delaktigheten i den samfällda
marken. Vidare skall fråga om ersättning till delägare för hans andel i mark
som genom sammanföringen frångår fastigheten tas upp till prövning, endast
för den händelse yrkande därom framställs innan förrättningsmännen
meddelar sitt utlåtande om sammanf öring (10 §). Denna konstruktion har
ansetts kunna tillåtas med hänsyn till att den sammanförda marken i det
alldeles övervägande antalet fall har ett obetydligt värde (prop. 1952:40
s. 48 och 52).
Kommittén. Den marköverföring som enligt kommittéförslaget är avsedd
att kunna äga rum inom fastighetsregleringens ram är, säger kommittén,
konstruerad på i huvudsak samma sätt som sammanföringen enligt 1952
års lag och kommer att ge lika goda möjligheter som denna att avveckla
onyttiga samfälligheter på ett från fastighetsindelningssynpunkt lämpligt
sätt. Samtidigt kommer tidigare framförda önskemål om en utvidgning av
tillämpningsområdet för sammanföringsinstitutet (se 3LU 1959: 8) att tillgodoses.
Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna om fastighetsreglering
bör följaktligen förbindas med ett upphävande av nuvarande särlagstiftning
om sammanföring. Därvid bör man tillse att de förenklingar i
förrättningshandläggningen som f. n. är tillåtna i ärenden angående sammanföring
i motsvarande utsträckning kan tillämpas även i fortsättningen.
Genom dessa förenklingar har betydande arbetsekonomiska fördelar kunnat
vinnas utan att rättssäkerhetskravet blivit eftersatt, och det är angeläget
att den föreslagna reformen inte medför ett mera formbundet och tyngande
förfarande.
Att på grund av det anförda medge särskilda lättnader i fråga om lantmätarens
skyldighet att vid fastighetsbildning utreda äganderättsförhållandena
fordras enligt kommitténs mening inte. 4: 12 har utformats med tanke
på att handläggningen av sammanföringsfallen inte skall försvåras och innebär
att utredningen skall verkställas i den omfattning som finnes påkallad
med hänsyn till fastighetsbildningens art och förhållandena i övrigt.
Speciella regler blir emellertid nödvändiga för att man skall få en motsvarighet
till den nuvarande bestämmelsen om att ersättning med anledning av
sammanföring skall utgå bara i den mån yrkande därom framställs. Enligt
de allmänna reglerna i 5 kap. skall nämligen förrättningsmännen ex officio
ta upp fråga om ersättning i pengar eller annat vederlag för vad som överförs
genom fastighetsreglering. Om inte undantag görs från denna skyldighet,
kommer den möjlighet till förenkling som 4: 12 är avsedd att bereda inte
att kunna helt utnyttjas och förrättningsmännen tvingas att ta befattning
med ersättningsfrågor även om de är av mycket ringa betydelse.
Den särskilda preklusionsregel som sålunda fordras beträffande över -
B 534 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
föring av samfälld mark tas upp i 9 § i kommittéförslaget. Kommittén framhåller
att regeln avfattats i nära överensstämmelse med bestämmelserna i
1952 års lag om sammanföring. Den har emellertid inte begränsats till att
avse blott vägmark och mindre vattendrag utan skall i princip gälla all mark
som överförs från samfällighet till fastighet eller annan samfällighet. När
sådan överföring äger rum, skall ersättning till delägare i marken inte utgå
vare sig i pengar eller i annan form, om inte delägaren uttryckligen begärt
ersättning. Som förutsättning för en tillämpning av denna regel skall emellertid
gälla antingen att marken inte längre behövs för det ändamål vartill
den varit avsedd eller att sådant behov blir tillgodosett utan hinder av överföringen.
Till skillnad från 1952 års lag krävs inte att marken dessutom skall
vara onyttig för annat gemensamt ändamål. Ändringen i detta hänseende
sammanhänger med att man åtminstone i sådana fall då överföringen sker
till annan samfällighet måste anta att det finns ett visst behov av marken
för gemensamt ändamål. I stället har kommittén som villkor för tillämpning
av ifrågavarande preklusionsregel ansett sig böra kräva att fastighets andel
i marken inte representerar ett mera betydande värde för fastigheten. Om
det finns anledning anta att fastighets andel i marken utgör en i förhållande
till fastighetens hela värde väsentlig tillgång, skall sålunda frågan om ersättning
för marken tas upp till prövning utan yrkande. Behov av ett sådant
villkor har redan med gällande lagstiftning framträtt beträffande bebyggelseområden,
där samfälld vägmark som inte längre fordras för sitt ändamål
kan ha ett betydande tätbebyggelsevärde. Andel i sådan mark kan i dessa
fall utgöra en fastighets mest värdefulla tillgång. Villkoret blir emellertid
av särskild betydelse för framtiden genom att preklusionsregeln hädanefter
skall omfatta samfälld mark över huvud taget.
Den föreslagna regeln innebär att delägare som önskar ersättning kan
framställa sitt anspråk intill dess beslut meddelas om förrättningens avslutande.
En förlängning av preklusionsfristen i förhållande till vad som
gäller enligt 1952 års lag har härigenom skett. Detta har varit möjligt, eftersom
ersättningsfrågan enligt fastighetsbildningslagen inte behöver avgöras
redan i samband med att beslut rörande själva fastighetsbildningen meddelas.
Kommittén anser att det är av väsentlig betydelse att delägarna i den
samfällda marken blir underrättade om vad de har att iaktta om de önskar
ersättning för marken. Enligt 1952 års lag skall behövliga upplysningar
härom tas in i kungörelser och kallelser rörande förrättningen. Detsamma
torde i princip böra gälla enligt den nya lagen. När överföring av samfälld
mark ingår som ett led i en större omreglering kan det emellertid vara svårt
att redan vid kallelsernas utfärdande avgöra om en överföringsåtgärd av det
slag som här avses skall äga rum. Kommittén föreslår därför en bestämmelse
som öppnar möjlighet för fastighetsbildningsmyndigheten att lämna
delägarna motsvarande meddelande även under förrättningens gång. För
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969 B 535
att delägare inte skall drabbas av rättsförlust, måste fordras att denna underrättelse
sker på samma sätt som gäller beträffande kallelse till första
förrättningssammanträdet. Det krav på delgivning som härigenom uppställs
kommer enligt kommitténs mening att medföra vissa olägenheter, men i
regel bör kollektivdelgivning kunna tillämpas. Därigenom reduceras olägenheterna
avsevärt. Ett muntligt tillkännagivande vid förrättningssammanträde
bör vidare vara tillräckligt beträffande delägare som är närvarande
vid sammanträdet.
Remissyttrandena. Svea hovrätt ifrågasätter starkt lämpligheten av den
bestämmelse i kommittéförslaget som innebär att frågan om ersättning för
överförd mark skall tas upp utan yrkande bara i det fall att fastighets andel
i marken utgör en i förhållande till fastighetens hela värde väsentlig tillgång.
Bestämmelsen kan, påpekar hovrätten, bli tillämplig också vid överföring
av mark av betydande värde, om bara de delägande fastigheterna representerar
ett tillräckligt högt värde. Det kan vidare inträffa att ersättning
utan särskilt yrkande skall utgå till en fastighet men inte till en annan som
har lika stor andel i den överförda marken. Hovrätten anser att detta inte
är rimligt. Enligt hovrättens mening bör principen om att ersättning skall
utgå bara efter yrkande gälla endast när fastighets andel i marken är av obetydligt
värde. Liknande utttalanden görs av lantmäteristyrelsen, överlantmätaren
i Gävleborgs län och häradshövdingeföreningen. Överlantmätaren i
Norrbottens län framhåller att det finns samfälligheter i vilka hundratals obetydliga
ägostyckningslotter har andel. Huvuddelen av fastigheten kan därvid
ibland utgöras av samfällighetsandelen. Med det obetydliga värde som denna
andel ofta representerar torde enligt gällande lag en ersättningsprövning inte
alltid ha aktualiserats. Kommitténs förslag kan i sådana fall göra förfarandet
mindre enkelt, överlantmätaren anser det tillräckligt att ersättning utgår
när andelen har ett påtagligt värde.
Departementschefen. De i 1952 års sammanföringslag upptagna bestämmelserna
om överföring av samfälld mark har visat sig vara av mycket stort
värde när det gällt att på ett enkelt sätt avveckla onyttiga samfälligheter.
Det är i hög grad angeläget att sådant arbete inte försvåras i framtiden. Som
kommittén framhållit har röster också höjts för en viss utvidgning av möjligheterna
till sammanföring. En närmare undersökning angående de möjligheter
till överföring av samfälld mark som föreligger enligt de allmänna
bestämmelserna om fastighetsreglering i FBL å ena sidan och bestämmelserna
i sammanföringslagen å den andra visar följande.
Enligt 5:4 första stycket FBL skall, som jag tidigare har redovisat, som
förutsättning för fastighetsreglering gälla att en lämpligare fastighetsindelning
eller eljest en mera ändamålsenlig markanvändning vinns. Detta villkor
torde till sin innebörd helt svara mot föreskriften i 4 § första stycket
B 536 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
sammanföringslagen som säger att sammanföring får ske endast i den mån
lämpligare fastighetsindelning vinns eller fastighetsindelningens överensstämmelse
med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning
främjas. Ett ytterligare villkor för fastighetsreglering är enligt
5:4 första stycket vidare att fördelarna skall överväga de med regleringen
förbundna kostnaderna och olägenheterna. De föreskrifter i sammanföringslagen
som nyssnämnda bestämmelse bör jämföras med synes vara 1 §,
3 § första stycket och 9 § tredje stycket. 1 § begänsar sammanföringsmöjligheterna
till att gälla endast vägmark, mark som är avsatt till avloppsdike
samt bäck eller annat liknande mindre vattendrag. Enligt 3 § första stycket
är det en förutsättning för sammanföring att behov av marken inte föreligger
för gemensamt ändamål eller att behovet blir tillgodosett utan att
marken behålls som samfälld. I 9 § tredje stycket föreskrivs att sammanföring
av vägmark med fastighet vars ägare inte påkallar eller medger sammanföringen
får ske, bara om den inte medför olägenhet för ägaren. En
sammanställning av de nu angivna bestämmelserna synes ge vid handen att
möjligheterna att överföra mark från samfällighet är betydligt större enligt
FBL än enligt sammanföringslagen. Bestämmelserna i FBL torde knappast
lägga hinder i vägen för någon sammanföring som nu kan genomföras enligt
sammanföringslagen, medan de i åtskilliga fall tillåter en åtgärd som
sammanföringslagen förbjuder. I detta sammanhang bör framhållas att
5: 4 första stycket enligt 5: 18 första stycket kan åsidosättas efter överenskommelse
mellan ägarna av berörda fastigheter.
Enligt 5: 4 andra stycket får fastighetsreglering som kan antas komma att
väsentligt försvåra eller fördyra genomförandet av den ytterligare reglering
som kan behövas inte genomföras. Frågan huruvida denna föreskrift innebär
någon inskränkning i de möjligheter till överföring av samfälld mark som
föreligger enligt sammanföringslagen måste ses mot bakgrund av de regler
om initiativ till förfarandet som gäller enligt FBL och sammanföringslagen.
I FBL finns de aktuella bestämmelserna i 5: 3—6. Rätt att påkalla sammanföring
tillkommer enligt 5 § första stycket sammanföringslagen ägaren av
fastighet till vilken den samfällda marken gränsar. I 9 § ges emellertid ytterligare
bestämmelser om initiativ till sammanföring. Om marken gränsar
förutom till sökandens fastighet också till annan fastighet, kan ägaren till
denna fastighet senast vid första förrättningssammanträdet begära sammanföring.
Förrättningsmännen kan också vid första sammanträdet väcka
fråga om sammanföring av mark som ingår i den berörda samfälligheten.
Vid en jämförelse mellan bestämmelserna om initiativ till marköverföring
i FBL och sammanföringslagen framträder den skillnaden att förrättningsmännen
enligt den senare lagen men inte enligt den förra har rätt att ex
officio utsträcka förrättningen till att gälla annan del av samfälligheten än
som avses med framställt yrkande. Till grund för denna initiativrätt för
förrättningsmännen ligger tanken att hela den samfällda marken bör sam
-
B 537
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
manföras med angränsande fastigheter i ett sammanhang (prop. 1952:40
s. 17). Det är i hög grad önskvärt att detta kan ske även enligt FBL och
frågan hlir då om bestämmelsrena i 5 kap. tillgodoser detta önskemål. Härvid
är att märka att det förbud mot partiella regleringsåtgärder som finns i
5:4 andra stycket torde bli tillämpligt också i fråga om sådan marköverföring
som det här är fråga om. Av detta följer att sakägare enligt 5: 5 första
stycket blir behörig att begära fastighetsreglering som berör hela samfälligheten.
Om sakägare inte vill framställa sådant yrkande kan officialinitiativ
enligt 5: 3 tänkas komma i fråga. Visserligen är fastighetsregleringens
genomförande i dessa fall enligt det s. k. opinionsvillkoret i 5: 5 andra stycket
beroende av att visst motstånd inte föreligger mot regleringen från sakägarnas
sida. Sådant motstånd torde emellertid endast undantagsvis kunna
konstateras. Om behovet av fastighetsregleringen är synnerligen angeläget,
är enligt tredje stycket i samma paragraf opinionsvillkoret inte tillämpligt.
Det anförda torde visa att goda möjligheter föreligger att i de fall då villkoren
i 5: 4 första stycket FBL är uppfyllda få till stånd önskvärda överföringar
av samfälld mark genom fastighetsreglering.
Efter den nu gjorda undersökningen är jag beredd att ansluta mig till
kommitténs uppfattning att en önskvärd avveckling av onyttiga samfällighe:er
kan ske inom ramen för fastighetsregleringsinstitutet och att nuvarande
särlagstiftning om sammanföring bör upphävas. En förutsättning härför är
emellertid som kommittén har understrukit att den enkla förrättningshandläggning
som f. n. är tillåten i sammanföringsärenden kan tillåtas också
enligt FBL.
När det gäller fastighetsbildningsmyndighetens skyldighet att utreda äganderättsförhållandena
vid fastighetsbildning finns de grundläggande bestämmelserna
i 4:11, som i sak helt motsvarar kommitténs förslag i denna del.
I likhet med kommittén anser jag att det inte behövs några särbestämmelser
om äganderättsutredning för de nu aktuella fallen. Däremot krävs speciella
regler för att man skall få en motsvarighet till den nuvarande ordningen att
ersättning skall utgå endast i den mån yrkande framställs.
Kommittén har utformat den behövliga preklusionsregeln i nära anslutning
till de i 3 § första stycket sammanföringslagen upptagna villkoren för
sammanföring. Som förutsättning för tillämpning av regeln har sålunda
angetts att behov av marken för det ändamål vartill den varit avsedd inte
längre föreligger eller att sådant behov blir tillgodosett utan hinder av överföringen.
Enligt min mening saknas det anledning att uppställa ett sådant
villkor i detta sammanhang. Anledningen till att rätten till ersättning i
sammanföringslagen gjorts beroende av yrkande är att den överförda marken
i det övervägande antalet fall ansetts ha ett mycket obetydligt värde
för de fastigheter som har andel i marken. Denna uppfattning torde ha grundats
inte bara på de i 3 § första stycket sammanföringslagen upptagna villkoren
för sammanföring utan också på den i 1 § gjorda avgränsningen av
B 538
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
lagens tillämpningsområde. När överföring av samfälld mark i fortsättningen
helt skall ske enligt samma grunder som gäller för annan marköverföring
synes den nödvändiga begränsningen av tillämpningsområdet för preklusionsregeln
i detta kapitel böra göras på så sätt att man direkt anknyter
till markens värde för de delägande fastigheterna. Något ytterligare inskränkande
villkor synes varken behövligt eller lämpligt.
I enlighet härmed har i första stycket i departementsförslaget angetts att
när mark överförs från samfällighet skall ersättning i pengar eller annat
vederlag utgå till fastigheten endast om yrkande därom framställs under
förrättningen eller det finns anledning anta att fastighetens andel i marken
inte har ett obetydligt värde. Genom den utformning bestämmelsen sålunda
fått blir utredning om vilka fastigheter som har del i samfälligheten
alltid överflödig när värdet på hela samfälligheten är obetydligt. Även om
så inte är fallet, torde en detaljerad utredning om delaktigheten i regel kunna
underlåtas. Utformningen torde också tillgodose den kritik som riktats
mot det i kommittéförslaget inskrivna villkoret rörande fastighetsandelens
värde.
Andra stycket i departementsförslaget har, frånsett vissa jämkningar av
redaktionell natur, avfattats helt enligt kommitténs förslag.
7 KAP.
Särskilda bestämmelser om servitut
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Inledning
I departementsförslaget innehåller detta kapitel nio paragrafer mot tolv i
kommittéförslaget. Denna nedskärning av lagmaterialet hänger samman
med att de i kommittéförslaget upptagna reglerna om upphävande av servitut
som avser rätt till skogsfång eller bete och om markvederlag vid sådant
upphävande ansetts vara av övergångskaraktär och därför inte böra ha sin
plats i själva lagen. Dessa frågor får övervägas närmare i anslutning till
arbetet med följ dlagstiftningen.
Departementsförslaget bygger i allt väsentligt på kommittéförslaget. De
ändringar som vidtagits är huvudsakligen av formell natur. En av de få
materiella ändringar som gjorts är att förslaget om ovillkorligt förbud mot
att genom fastighetsreglering bilda kraftledningsservitut mjukats upp på
så sätt att sådant servitut får bildas, om åtgärden sker i samband med annan
fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.
Under remissbehandlingen har i några yttranden ifrågasatts huruvida inte
möjligheten att genom privata upplåtelser instifta servitut borde avskaffas
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 539
och all servitutsbildning således ske vid förrättning. Detta spörsmål har jag
berört i samband med remissen till lagrådet den 11 februari 1966 av delförslaget
till JB (s. 16). Jag uttalade då att ett fullständigt slopande av möjligheten
att avtalsvis tillskapa servitut skulle medföra praktiska olägenheter
och i onödigt stor utsträckning ta ifrån fastighetsägarna en fast inrotad
dispositionsrätt över fastigheterna samt att JB därför borde innehålla regler
om servitut av privaträttslig typ. Jag har inte funnit skäl att frångå denna
uppfattning. Departementsförslaget förutsätter alltså i likhet med kommittéförslaget
att servitut skall kunna tillkomma också på privaträttslig väg.
Beredningen av kommitténs förslag har samordnats med beredningen av
servitutsreglerna i 14 kap. av förslaget till JB. Samordningen har resulterat
i att vissa bestämmelser i lagberedningens förslag till JB utmönstrats ur
balken och ersatts av en hänvisning till FBL (se 14 kap. 16 § i det den 20
januari 1967 till lagrådet remitterade delförslaget till JB). Detta innebär
bl. a. att bestämmelserna i förevarande kapitel om ändring och upphävande
av servitut, som kommittén förutsatt, kommer att bli fullt ut tillämpliga
också på avtalsservitut.
Bildande av servitut vid fastighetsbildningsförrättning
Gällande rätt. Enligt JDL, vars bestämmelser i hithörande delar är normerande
också inom tillämpningsområdet för FBLS, kan förrättningsservitut
tillskapas bara i samband med att vissa ändringar genomförs i fastighetsindelningen.
Sålunda får vid laga skifte och avstyckning servitut till förmån
för en fastighet som ingår i förrättningen under vissa förutsättningar läggas
på annan sådan fastighet. Om servitut får bildas också vid ägoutbyte är
tveksamt, men i praktiken torde det inte sällan ha förekommit att man låtit
skiftesreglerna i detta hänseende vinna motsvarande tillämpning. Det är att
märka att servitut kan bildas bara till förmån för uttryckligen angivna eller
därmed jämförbara ändamål (10 kap. 9 § JDL). På grund härav har man i
rättspraxis ansett att vissa slags servitut inte kan tillskapas genom förrättning.
Detta gäller t. ex. servitut som avser rätt till skogsfång, bete, jakt och
fiske (NJA 1930 s. 14 och 1946 s. 278 samt 1932 s. 693 och 1935 s. 38).
Kommittén. Att den nya lagen på samma sätt som hittillsvarande jorddelningslagstiftning
måste inrymma bestämmelser som tillåter att servitut bildas
i sammanhang med att ändringar i fastighetsindelningen genomförs anser
kommittén inte behöva närmare motiveras. Kommittéförslaget innebär
emellertid att servitut som fordras för komplettering av fastighet skall kunna
bildas efter prövning vid fastighetsbildningsförrättning även utan samband
med att själva fastighetsindelningen ändras. Till stöd för detta ställningstagande
anför kommittén att ett starkt behov framträtt av att kunna
företa fristående regleringsåtgärder av berörda slag och att någon principiell
B 540 Knngl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
skillnad inte föreligger mellan sådana åtgärder och egentlig ägoreglering.
Också i andra hänseenden utvidgas enligt förslaget möjligheterna att bilda
fastighetsbildningsservitut. Förslaget innehåller sålunda inte någon motsvarighet
till JDL:s uppräkning av de olika servitutsändamålen utan förutsätter
att det allmänna servitutsbegreppet, sådant detta utbildats genom doktrin och
rättspraxis, skall tillämpas vid fastighetsbildning. Kommittén uttalar i detta
sammanhang att förrättningsservituten kommer att få en helt annan användning
än tidigare inom byggnadskvarter genom att nuvarande särskilda
ordning för tomtbildning föreslås bli upphävd och ersatt med annars gällande
fastighetsbildningsinstitut. Härvid erinrar kommittén om att en stadsplan
ofta innebär sådana dispositioner beträffande kvartersmark att markens
användning för avsett ändamål inte skulle kunna tryggas, om inte servitutsrättigheter
tillskapades. Som exempel härpå nämns att de förbud mot
anordnande av utfart till viss gata som inte sällan förekommer i stadplan
gör det nödvändigt att fastigheter utmed gatan får sin utfartsfråga löst genom
servitut. Vidare påpekas att det i plansammanhang ibland förutsätts
att fastighets behov av vatten och avlopp tillgodoses genom att ledningsservitut
bildas. Slutligen framhålls att den moderna stadsbyggnadstekniken
i stor omfattning kräver att den fasta egendomen används för väsentligt artskilda
ändamål inom olika horisontella plan och att servitutsinstitutet därvid
torde ha en viktig uppgift att fylla, eftersom inte bara vertikala utan
också horisontella begränsningar utan olägenhet kan fastställas för utrymme
som får användas med stöd av servitut.
Remissyttrandena. Förslaget att servitut skall få bildas vid fastighetsbildningsförrättning,
även utan samband med ändring av fastighetsindelningen,
tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
Lantmäteristyrelsen anser att det är ett väsentligt fastighetsbildningsintresse
att servitutsåtgärder medges i långt större utsträckning än som hittills
skett, eftersom stiftande av servitut ofta är den lämpligaste utvägen att
komplettera en fastighet. Styrelsen understryker också att servitutsbildningen
är fördelaktig från allmän synpunkt genom att man får ett mera ekonomiskt
utnyttjande av marken än som annars skulle vara möjligt. Skogsindustriernas
samarbetsutskott accepterar huvudtanken bakom förslaget
men understryker vikten av att servitutsbegreppet hålls stramt.
Kommitténs uttalanden om stadsfastigheternas behov av servitut understryks
av bl. a. överlantmätarna i Norrbottens samt Göteborgs och Bohus
län. Med anledning av påpekandet att de förbud mot att anordna utfart till
viss gata som ofta finns i stadsplaner i regel gör det nödvändigt att fastigheter
utmed gatan får sin utfartsfråga löst genom servitut erinrar lantmäteristyrelsen
om de överväganden som redovisats i fastighetsbildningskommitténs
betänkande »Nya medel för plangenomförande» (SOU 1963: 78)
och om att man därvid valt en lösning som anknyter till 2 kap. i lagen om
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 541
enskilda vägar. Enligt styrelsens mening bör servitutsbildning i sammanhang
med fastighetsreglering emellertid vara det normala tillvägagångssättet.
Stadsjuristen i Stockholm anser det i och för sig tillfredsställande att
möjlighet öppnas att bilda servitut i samband med fastighetsbildning i stad.
Enligt hans mening har emellertid verkningarna av reformen i viss mån
överskattats av kommittén. Han efterlyser regler som möjliggör ett realiserande
av servituten.
Spörsmålet om anordnande av en lämplig registrering av fastighetsbildningsservitut
tas upp i ett par remissyttranden. Svea hovrätt understryker
att ämnet inte bör lämnas obeaktat när man upprättar förslag till följ dförfattningar.
Fastighetsköpare och andra intresserade bör enligt hovrätten på
ett någorlunda enkelt sätt kunna skaffa sig kännedom om de förrättningsservitut
som vilar på en fastighet. Nuvarande möjligheter härtill finner hovrätten
inte vara helt tillfredsställande. Uttalanden av samma innebörd görs
av överlantmätaren i Skaraborgs län.
Departementschefen. Kommittén har föreslagit att fastighetsbildningsservitut
skall få bildas inte bara som hittills i samband med ändringar i
fastighetsindelningen utan också genom fristående förrättning. Detta förslag
har allmänt godtagits av remissinstanserna. Också jag ansluter mig
till förslaget.
Kommittéförslaget innebär också i annat hänseende en utvidgning av
möjligheterna att tillskapa fastighetsbildningsservitut. Jag syftar härvid på
att förslaget inte har någon motsvarighet till uppräkningen i 10 kap. 9 § JDL
av tillåtna servitutsändamål och att i stället det allmänna servitutsbegreppet
skall tillämpas vid fastighetsbildning. Inte heller detta förslag har mött
någon kritik under remissbehandlingen men man har understrukit vikten av
att servitutsbegreppet ges en snäv avgränsning. Också på denna punkt kan
jag biträda kommittéförslaget. Några skäl kan knappast åberopas till stöd
för att i detta hänseende låta andra regler gälla för fastighetsbildningsservituten
än för upplåtelseservituten. Jag vill också erinra om att i det
tidigare till lagrådet remitterade förslaget till JB har uppställts vissa grundförutsättningar
för att servitut skall föreligga. Härigenom torde servitutsbegreppet
vinna i klarhet och en från allmänna synpunkter önskvärd begränsning
av institutets tillämpningsområde uppnås. I fråga om tillämpningsområdet
för servitut enligt FBL torde en ytterligare begränsning ligga
i kravet på att servitutet skall vara av väsentlig betydelse för den härskande
fastigheten.
Behovet av servitutsbildning till förmån för stadsfastigheter torde som
kommittén och vissa remissinstanser framhållit komma att öka högst
betydligt i framtiden. Ett genomförande av kommitténs förslag är enligt
min mening ägnat att i rimlig utsträckning fylla detta behov. Av särskilt
intresse är att förslaget synes kunna bidra till en lösning på problemet hur
B 542 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
man skall kunna hindra utfart till vissa gator som är avsedda för genomgångstrafik.
Kommittén har tidigare i ett särskilt betänkande (SOU 1963:
78) lagt fram vissa förslag till lösningar på bl. a. detta spörsmål. Betänkandet
har emellertid inte lett till lagstiftning i denna del. Som kommittén
i nämnda betänkande (s. 36) framhållit förutsätter en stadsplanebestämmelse
om förbud mot utfart från fastighet att dennas behov av utfart blir
tillgodosett på annat sätt (jfr SOU 1945: 15 s. 494). Om reglerna i 5
och 7 kap. genomförs, kan byggnadsnämnden ta initiativ till att vägservitut
bildas till förmån för fastighet som skulle beröras av ett utfartsförbud
och därigenom skapa förutsättningar för meddelande av sådant
förbud.
Några remissinstanser har tagit upp frågan om registrering av servitut.
Med anledning härav vill jag erinra om att fastighetsregisterutredningen
i sitt betänkande »Fastighetsregistrering» (SOU 1966:63) föreslagit att
fastighetsregister och fastighetsbok i tekniskt avseende skall sammanföras
i ett gemensamt register och förutsatt att detta register skall innehålla
uppgifter om servitut och servitutsliknande rättigheter (bet. s. 192).
Vissa ställningstaganden till utredningens förslag har redan skett (prop.
1968: 1 bil. 4 p. A 12, 3LU 5, rskr 80). Frågan hur fastighetsregister
och fastighetsbok skall samordnas liksom frågan om det närmare innehållet
i registren torde komma att beaktas vid den fortsatta beredningen
av utredningens förslag och under utredningens fortsatta arbete.
Ändring och upphävande av servitut vid fastighetsbildningsförrättning
Gällande rätt. Beträffande upplåtelseservitut med undantag för vissa
slcogsfångs- och betesservitut anses gälla att fastighetsägarna i normala fall
har frihet att genom enskilda rättshandlingar ändra och upphäva rättigheten
(jfr SOU 1960: 25 s. 401). Enligt lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)
om servitut (ServL) kan vidare ägare av tjänande fastighet under närmare
angivna betingelser tvinga fram begränsning av servitutsområde, flyttning
av servitut och avlösning eller annat upphävande av sådan rättighet. Flyttning
av skogsfångs- och betesservitut kan i särskilda fall påkallas av ägaren
av den härskande fastigheten. I fråga om servitut som innefattar rätt att ta
vindfallen eller torr skog kan denne under vissa förutsättningar också genomdriva
ändring av servitutsbefogenheterna så att han får rätt att ta
skogsprodukter av annat slag. Prövningen av nu angivna frågor ankommer
på allmän domstol. Föreligger tvist om löseskillingen vid avlösning, skall
dock denna bestämmas av tre ojäviga skiljemän.
Vid sidan av ServL erbjuder JDL möjligheter att få till stånd åtgärder
beträffande servitut. Sålunda kan vissa slags servitut i samband med laga
skifte utbrytas, vilket innebär att servitutet upphävs mot att den tjänande
fastigheten avstår viss mark till förmån för den härskande fastighetens
B 543
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ägare, eller också kan vid skiftet särskilt område avsättas för rättighetens
utövning (1 kap. 21 §). Likaså kan vid laga skifte servitut som utövas
inom visst område flyttas till annat område för vinnande av lämplig
skiftesläggning (13 kap. 9 §). Utan sammanhang med laga skifte kan
slutligen skogsfångs- och mulbetesservitut utbrytas (20 kap. 3 §).
Kommittén. Enligt kommittén fordras för framtiden en mera fullständig
och enhetlig reglering än den som nu finns i fråga om möjligheterna att
ingripa mot bestående servitutsförhållanden när dessa hindrar en önskvärd
markanvändning eller inte längre fyller någon nyttig funktion. Till en
början konstateras att ändring och upphävande av servitut måste kunna
komma till stånd i stort sett i samma omfattning som föreslås bli fallet
beträffande ändringar i själva fastighetsindelningen och att servitutsrätt
i varje fall inte som f. n. bör vara mer orubblig än äganderätt till fast
egendom. Vidare bör i princip samma slags åtgärder komma i fråga, oavsett
om servituten tillkommit enbart genom enskilda rättshandlingar eller efter
viss officialprövning. Beträffande ordningen för åtgärdernas genomförande
ligger det nära till hands att låta frågor om ändring eller upphävande av
upplåtelseservitut prövas vid allmän domstol och motsvarande spörsmål rörande
övriga servitut vid fastighetsbildningsförrättning.
Kommittén anser att en fullt genomförd uppdelning mellan olika myndigheter
när det gäller handläggningen av servitutsfrågorna inte är tänkbar.
Det är nämligen uppenbart att man åtminstone i viss utsträckning måste
ha möjlighet att disponera över upplåtelseservitut vid fastighetsbildningsförrättning.
Fråga om upphävande av servitut i fall då markvederlag kan
komma i fråga måste sålunda alltid behandlas som ett fastighetsbildningsspörsmål
och prövas i den ordning som är föreskriven för handläggning
av sådana frågor. På samma sätt förhåller det sig med en annan grupp
av servitutsåtgärder som väntas bli aktuella i stor omfattning, nämligen
åtgärder som är betingade av ändringar i fastighetsindelningen. När fastighetsreglering
äger rum i syfte att inom ett område åstadkomma så
ändamålsenliga fastighetsförhållanden som omständigheterna medger, bör
det anförtros åt förrättningsmännen att besluta om åtgärder också beträffande
bestående servitut, även om rättigheterna grundar sig på avtal
och servitutsåtgärderna inte utgör en nödvändig förutsättning för att regleringen
i övrigt skall komma till utförande. Över huvud taget är det enligt
kommitténs mening naturligt och riktigt att, när fastighetsindelningen är
föremål för omreglering, servitutsförhållandena samtidigt underkastas de
ändringar som anses påkallade för att åstadkomma en ändamålsenlig markanvändning.
Kommittén kommer därför till den slutsatsen att i fastighetsbildningslagen
måste tas upp bestämmelser som tillåter en fullständig reglering av
bestående servitutsförhållanden i samband med fastighetsbildningsförrätt
-
B 544
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ning. En sådan reglering bör tillåta såväl begränsning, flyttning och annan
ändring av område för utövning av servitutsrätt som upphävande med eller
utan markvederlag av sådan rättighet. Däremot bör man inte ta med någon
motsvarighet till den nuvarande möjligheten att ändra vissa skogsfångsservitut.
De servitutsåtgärder som skall regleras i fastighetsbildningslagen och
som rör förrättningsservitut eller i varje fall servitut som tillkommit vid
fastighetsbildning bör enligt kommitténs mening kunna ske inte bara i samband
med ändringar i fastighetsindelningen utan också helt fristående. I
fråga om upplåtelseservitut är det i och för sig inte nödvändigt att medge
en fristående reglering, eftersom en domstolsprövning i stället är tänkbar.
Med hänsyn till att man bör undvika en lösning som medför att likartade
frågor beträffande samma slags servitut i vissa fall prövas vid allmän domstol
och i andra fall vid förrättning, talar emellertid övervägande skäl för
att upplåtelseservituten behandlas på samma sätt som fastighetsbildningsservituten.
En bidragande orsak till detta ställningstagande är att ett domstolsförfarande
oftast blir mera omständligt och kostsamt än förrättningshandläggning.
Kommittén menar också att den senare handläggningsformen,
som redan enligt gällande rätt ansetts fullt betryggande och lämplig
för vissa fall, med fördel kan tillämpas även i övriga situationer, särskilt
som vissa förenklingar därigenom blir möjliga. Slutsatsen blir att fastighetsbildningslagens
regler om ändring och upphävande av servitut bör göras
fullt ut tillämpliga på upplåtelseservituten och att motsvarande bestämmelser
i ServL bör upphävas. Kommittén understryker emellertid att avsikten
inte är att upphäva den avtalsfrihet som f. n. råder beträffande en stor del
av upplåtelseservituten.
Remissyttrandena. Kommittéförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran
av samtliga remissinstanser. På åtskilliga håll hälsas det med tillfredsställelse.
Lantmäteristijrelsen uttrycker särskilt sin tillfredsställelse med
att onyttiga och hindrande villaservitut genom ett enkelt förfarande kan
upphävas. Överlantmätaren i Norrbottens lön finner de möjligheter som
skapas för att ändra och upphäva bestående servitut — också upplåtelseservitut
— synnerligen angelägna. Detta gäller enligt överlantmätaren såväl
för plangenomförande i tätorter som för rationalisering av jord- och
skogsbruk.
Departementschefen. Kommittén har vid utformningen av reglerna om
ändring och upphävande av servitut utgått från att sådana åtgärder bör
kunna komma till stånd i stort sett i samma omfattning som ändringar i
själva fastighetsindelningen. Jag vill ansluta mig till denna grunduppfattning.
Vid sina fortsatta överväganden i ämnet har kommittén kommit fram
till att den nya lagen bör innehålla bestämmelser som gör det möjligt att
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 545
inte bara i samband med fastighetsbildningsförrättning utan också helt fristående
förordna om begränsning, flyttning och annan ändring av område
för utövning av.servitut samt om upphävande av sådan rättighet. Någon
erinran mot dessa principiella ställningstaganden från kommitténs sida har
inte gjorts under remissbehandlingen. Också jag finner kommittéförslaget
på denna punkt välgrundat. Jag är vidare ense med kommittén om att någon
motsvarighet till bestämmelsen i 5 a § ServL om rätt att få till stånd ändring
av servitutsbefogenheterna beträffande vissa skogsfångsservitut inte bör
tas upp i FBL. Som framgår av vad jag har anfört i inledningen till kapitlet
ansluter jag mig likaså till kommitténs ståndpunkt att reglerna om ändring
och upphävande av servitut bör göras fullt ut tillämpliga också på upplåtelseservituten.
Som en följd härav har någon motsvarighet till de nuvarande
bestämmelserna i detta ämne i ServL inte tagits upp i 14 kap. av förslaget
till JB.
SPECIALMOTIVERING
1 §•
Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om bildande
av servitut genom fastighetsreglering.
Kommittén. Som villkor för servitutsbildning bör enligt kommitténs mening
föreskrivas att servitutet är av synnerlig vikt för att fastighet skall
erhålla ändamålsenlig användning. Detta villkor — som tas upp i första
stycket av kommitténs förslag -—innebär en skärpning av det allmänna
kravet i 5:4 att fastighetsreglering skall medföra lämpligare fastighetsindelning
eller eljest mera ändamålsenlig markanvändning och att fördelarna
därav skall uppväga de med regleringen förbundna kostnaderna
och olägenheterna. En sådan skärpning krävs för att hindra att servitutsinstitutet
får en alltför vidsträckt användning, vilket skulle kunna medföra
skadliga verkningar. Kommittén betonar att det måste vara angeläget för
den enskilde att inte behöva tvingas in i det gemensamhetsförhållande som
servitutsbildningen ger upphov till, om inte åtgärden är av mera väsentlig
betydelse för annan fastighet. Inte heller för det fall att ägaren av den
tjänande fastigheten medger servitutsbildningen bör kravet på synnerlig
vikt efterges. Detta ställningstagande föranleds främst av en strävan att
onödiga och tämligen betydelselösa servitut skall undvikas. I fråga om
servitut som inte uppfyller detta krav hänvisar kommittén till möjligheten
att träffa avtal om servitut och låta detta vinna sakrättsligt skydd genom
inteckning. För att undanröja tveksamhet om möjligheten vid förrättning
att genomföra nybildning av servitut i förening med upphävande av ett
bestående upplåtelseservitut föreslår kommittén att till bestämmelsen i
35 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 546
Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969
första stycket fogas ett tillägg enligt vilket förekomsten av avtalsservitut
eller liknande rättighet, som utan särskild prövning kan bringas att upphöra,
inte skall beaktas vid bedömningen huruvida servitutsbildningen är
av synnerlig vikt.
Kommittén erinrar om att servitut enligt allmänna regler inte får innefatta
förpliktelse för den tjänande fastighetens ägare att fullgöra positiva
prestationer. I 2 § ServL görs emellertid undantag härifrån på så sätt att
enligt överenskommelse i servitulsavtal den tjänande fastighetens ägare
kan åläggas att underhålla på fastigheten befintlig väg, byggnad eller inrättning
som fordras för servitutets begagnande. En motsvarande ordning
bör inte gälla beträffande servitut som instiftas utan stöd av samtycke
från den tjänande fastighetens ägare. I andra stycket av paragrafen tar
kommittén därför upp ett uttryckligt förbud mot att i fråga om servitut
som bildas genom fastighetsreglering föreskriva att den tjänande fastighetens
ägare skall fullgöra underhållsskyldighet. Om emellertid denne och
ägaren av den härskande fastigheten är ense om att underhållsfrågan skall
ordnas genom den tjänande fastighetens försorg, bör hinder inte möta att
beslut i enlighet med överenskommelsen meddelas i fastighetsbildningsärendet.
I andra stycket i kommittéförslaget föreslås vidare att fastighetsbildningsservitut
inte skall få tillskapas för viss tid eller göras beroende av
villkor. Kommittén har sålunda inte funnit lämpligt att införa fastighetsbildningsåtgärder,
vilkas giltighetstid på förhand begränsas. Det har ansetts
ligga i sakens natur att sådana åtgärder inte heller skall få göras
beroende av olika omständigheter över vilka de enskilda sakägarna efter
gottfinnande kan disponera, såsom att avgäld eller annat vederlag erläggs
i viss ordning. Emellertid har kommittén inte bedömt det som lämpligt
att utesluta möjligheten att vid stiftande av fastighetsbildningsservitut föreskriva
att rättigheten skall gälla endast så länge ändamålet därmed inte
tillgodosetts på annat, närmare angivet sätt. En sådan bestämmelse kan
få praktisk betydelse i sådana fall där ett vägbehov omedelbart måste tillgodoses
genom servitutsbildning men det står klart att vägfrågan ganska
snart kommer att lösas i annan ordning, t. ex. genom anläggandet av allmän
väg. Om det inte är möjligt att »redan när servitutet bildas» på detta
sätt begränsa dess giltighet, skulle särskild förrättning för att upphäva
servitutet många gånger bli nödvändig.
Kommittén understryker nödvändigheten av att servitutsbeslut får ett
fullständigt innehåll och en noggrann utformning, varvid i allmänhet visst
område för servitutets utövning bör anges och dess gränser närmare fixeras.
Slutligen tar kommittén upp frågan om gottgörelse till den tjänande
fastighetens ägare med anledning av servitutsbildningen och konstaterar
att bestämmelserna i 5 kap. innefattar en lämplig reglering i ämnet. Om
frivillig överenskommelse inte träffas, skall sålunda ersättningsbeloppet
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 547
enligt 5: 10 första stycket bestämmas med ledning av de värdeförändringar
fastigheterna undergår. Det är uppenbart att värdet av servitutet
för den härskande fastigheten, det s. k. positiva värdet, vanligen inte stämmer
överens med servitutets negativa värde, dvs. den minskning av den
tjänande fastighetens värde som föranleds av servitutsbelastningen. Frågan
om det ena eller andra värdet skall läggas till grund för ersättningen eller
om denna skall bestämmas till ett belopp mellan dessa värden, måste enligt
kommittén överlämnas åt förrättningsmännen att lösa med hänsyn till förhållandena
i det enskilda fallet. Kommittén hänvisar härvid till de i avsnittet
om den ekonomiska mekanismen vid fastighetsreglering angivna
synpunkterna (bet. s. 321). Det framhålls emellertid att ersättning för
servitut som bildas vid expropriation eller enligt EVL eller VL skall bestämmas
med hänsyn till servitutets negativa värde och att det därför kan finnas
anledning att låta denna norm vinna tillämpning också i vissa fall då servitut
bildas genom fastighetsreglering, åtminstone om åtgärden sker fristående.
Remissyttrandena. Beträffande kravet på att servitut skall vara av synnerlig
vikt för den härskande fastigheten hänvisar lantmäteristyrelsen
till sitt uttalande vid 6: 1 i kommittéförslaget. Styrelsen uttalar där att det
i motiven (bet. s. 451) använda uttrycket »väsentlig betydelse» bäst motsvarar
den avvägning som bör ske i de fall som nu avses. Svea hovrätt
för fram tanken att man skulle tillåta eftergift från kravet på synnerlig
vikt i fall då sakägarna är ense. Hovrätten anser emellertid sannolikt att
förrättningsverksamheten därigenom onödigt skulle tyngas av ärenden om
bildande av servitut som är utan större betydelse för den härskande fastigheten.
Uttrycket synnerlig vikt torde emellertid enligt hovrätten kunna
ges en mindre rigorös tolkning när överenskommelse föreligger. Stöd för
denna uppfattning hämtas från vissa motivuttalanden till 10:3 första
stycket (bet. s. 552).
överlantmätaren i Älvsborgs län är tveksam om lämpligheten av att
öppna möjlighet att träffa överenskommelse om skyldighet för ägare av
tjänande fastighet att fullgöra viss prestation. En efterkommande ägare
har enligt överlantmätarens mening ofta en helt annan uppfattning om
åtagandet än den som ingick överenskommelsen.
Samme överlantmätare ifrågasätter om tillräckliga skäl anförts mot systemet
med tidsbegränsade jorddelningsservitut och uttalar att någon olägenhet
inte försports i de fall då systemet förekommit.
Förbudet att göra förrättningsservitut beroende av villkor diskuteras
av Svea hovrätt, som framhåller att förbudet sannolikt kommer att
begränsa möjligheterna att bilda servitut inom planområde, eftersom bl. a.
erläggande av periodiskt vederlag ibland torde vara en förutsättning för
sådan servitutsbildning. Emellertid anser hovrätten att behovet av att mot
B 548
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
vissa periodiska avgifter tillskapa servitut eller servitutsliknande rättigheter
med bästa förmånsrätt blir tillräckligt tillgodosett genom lagen om
gemensamhetsanläggningar. Någon anledning att frångå kommitténs ståndpunkt
i denna del finns därför inte.
Lantmäteristyrelsen och ett flertal överlantmätare understryker kommitténs
uttalande rörande nödvändigheten att servitutsbeslut får ett fullständigt
innehåll och en noggrann utformning.
Departementschefen. De av kommittén i denna paragraf föreslagna grundläggande
bestämmelserna om bildande av servitut genom fastighetsreglering
har i stort sett godtagits av remissinstanserna. Också jag har funnit
förslaget på denna punkt väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
På sätt lantmäteristyrelsen föreslagit i sitt yttrande har den i paragrafens
första stycke upptagna allmänna förutsättningen för servitutsbildning formän
väg. Om det inte är möjligt att, redan när servitutet bildas, på detta
ändamålsenliga användning. Denna formulering ger enligt min mening
bättre uttryck åt den värdering som här bör göras än den av kommittén
använda formuleringen att åtgärden skall vara av synnerlig vikt. Motsvarande
ändring har tidigare vidtagits i 6: 1. Av de skäl som kommittén och
Svea hovrätt framfört anser jag att denna grundförutsättning bör vara
uppfylld också i de fall då ägaren av den tjänande fastigheten medger
servitutsbildningen. Den omständigheten att medgivande föreligger bör inte
heller leda till att villkoret tolkas mindre restriktivt än annars. Om servitutsbildning
inte kan medges men syftet lämpligen kan uppnås genom
servilutsavtal som ges sakrättslig verkan genom inskrivning, bör fastighetsbildningsmyndigheten
erinra sakägarna om denna möjlighet.
I andra stycket av departementsförslaget behandlas begränsningen av
möjligheterna att vid bildande av lörrättningsservitut föreskriva underhållsskyldighet
för den tjänande fastighetens ägare. Bestämmelserna stämmer
i sak överens med kommittéförslaget. Inte minst med hänsyn till
efterkommande ägare är det viktigt att underhållsskyldigheten framgår
klart av beslutet. Över huvud taget är det mycket angeläget att servitutsbeslutet
får ett fullständigt innehåll och en noggrann utformning. I anslutning
härtill vill jag understryka kommitténs uttalande om att utövningsområdet
för servitut tydligt bör anges i fastighetsbildningsbeslutet. Att så
sker är av stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt.
Kommitténs förslag att, med visst undantag, förbjuda tidsbegränsade
eller villkorade fastighetsbildningsservitut är enligt min mening välgrundat.
Bestämmelserna i denna fråga har i departementsförslaget införts i ett
tredje stycke av paragrafen. Som Svea hovrätt har framhållit torde behovet
att mot periodiskt vederlag upplåta servitut eller servitutsliknande rättighet
med bästa rätt i huvudsak kunna tillgodoses genom lagen om gemensam
-
B 549
Knngl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
hetsanläggningar. I övrigt får rättigheter av det slag som det här är fråga om
bildas enligt JB:s bestämmelser om servitut och samfällighetsrätt.
I tredje stycket i departementsförslaget har också tagits upp den av
kommittén föreslagna undantagsbestämmelsen att hinder inte möter att
bilda servitut som automatiskt skall upphöra när ändamålet med servitut^
tillgodosetts på annat, närmare angivet sätt. En sådan bestämmelse synes
av praktiska skäl inte kunna undvaras. Eftersom det ibland kan bli svårt
att avgöra om ett sådant servitut skall anses ha upphört, bör föreskriften
tillämpas med viss återhållsamhet. Bara i de fall då det vid förrättningstillfället
framstår som klart att behovet av servitut är kortvarigt, bör denna
lösning väljas.
2 §.
Paragrafen innehåller vissa bestämmelser som i förhållande till 1 §
begränsar möjligheterna att genom fastighetsreglering tillskapa servitutsrättigheter.
Kommittén. Servitut som innefattar rätt till skogsfång har åtminstone
tidigare i stor utsträckning upplåtits inom vissa delar av landet. Dessa
servitut anses ha medfört betydande olägenheter, särskilt med hänsyn till
skogsvården. Kommittén föreslår därför särskilda regler i syfte att på ett
effektivt sätt främja en avveckling av dessa servitut. Ett uttryckligt förbud
mot att genom fastighetsreglering tillskapa nya skogsfångsservitut bedöms
emellertid också nödvändigt. En bestämmelse därom har därför tagits upp
i första stycket av paragrafen. Möjligheten att genom fastighetsreglering
bilda betesservitut bör däremot enligt kommitténs mening inte helt uteslutas.
I fråga om denna servitutsform föreslås inte heller någon allmän
avveckling av det slag som är avsedd att komma till stånd beträffande
skogsfångsservituten. I något enstaka fall kan det enligt kommitténs mening
vara av synnerlig vikt att fastighet tillförsäkras rätt till bete på annan
fastighets mark.
Kommittén föreslår också att servitut för framdragande av elektriska
starkströmsledningar skall förbjudas. Som skäl härför anges att det knappast
synes vara ett fastighetsbildningsintresse att sådana rättigheter tillskapas.
I andra stycket föreslås en inskränkning i rätten att genom fastighetsleglering
tillskapa servitut som kan bildas enligt VL eller efter prövning
vid särskild förrättning enligt annan lag. Kommittén anser att man alltid
bör sträva efter största möjliga enhetlighet med avseende på de materiella
förutsättningarna att bilda servitut för att tillgodose samma eller likartade
ändamål. Detsamma gäller om den formella handläggningen av likartade
servitutsfrågor. Helt fristående servitutsåtgärder bör därför inte tillåtas
B 550 Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
enligt fastighetsbildningslagen, om de kan genomföras med stöd av annan,
särskilt för ändamålet tillkommen lagstiftning. Ett generellt förbud mot att
bilda sådana servitut vid fastighetsbildningsförrättning skulle emellertid
medföra betydande olägenheter, beroende på det nära sambandet mellan sådana
frågor och rena fastighetsbildningsfrågor. Kommittén finner därför
lämpligt med en bestämmelse av den innebörden att servitut av ifrågavarande
slag skall få tillskapas efter prövning vid fastighetsbildningsförrättning,
om åtgärden äger rum i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd
och den är av betydelse för dennas genomförande.
Vad beträffar servitut som kan bildas med stöd av VL synes det kommittén
nödvändigt att föreskriva viss ytterligare inskränkning i möjligheterna
till servitutsbildning vid fastighetsbildningsförrättning. Med hänsyn
till den speciella sakkunskap vattendomstolarna besitter på detta område
är det inte lämpligt med förrättningsprövning i annat fall än då ägaren
till den fastighet som skall belastas av servitutet underkastar sig åtgärden.
Denna inskränkning i rätten att vid fastighetsbildningsförrättning pröva
fråga om att bilda servitut för ändamål som regleras i VL föreslås emellertid
gälla bara sådana rättigheter som kan tillskapas enligt 2—6 kap. VL. Beträffande
de i 7 och 8 kap. VL behandlade servituten för torrläggning och
avledande av avloppsvatten kan det dock inte undvikas att de fastighetsbildande
myndigheterna får befogenhet att — oberoende av fastighetsägarnas
frivilliga medverkan — i anslutning till fastighetsbildning tillskapa
servitut. En annan ordning skulle nämligen i alltför hög grad komplicera
handläggningen av sådana inte sällan förekommande fastighetsregleringar
som förutsätter en samtidig lösning av torrläggnings- eller avloppsfrågor.
Vad gäller bestämmelsen i paragrafens tredje stycke erinrar kommittén
om att servitut rörande rätt att dra fram vattenledning för husbehovsförbrukning
f. n. kan komma till stånd enligt särskild lag i ämnet den
28 juni 1918 (nr 526). Med hänsyn till att kommittén föreslår regler som
innebär att servitut kan bildas efter ett ganska enkelt förrättningsförfarande,
bör dessa regler ersätta 1918 års lag. Eftersom rätten att dra fram
vattenledning för husbehovsförbrukning är av beskaffenhet som avses i
2 kap. VL, anser kommittén att det är nödvändigt att i detta sammanhang
föreskriva undantag från de bestämmelser som föreslagits i andra stycket.
Rättighet av ifrågavarande slag skall sålunda kunna tillskapas vid fastighetsbildningsförrättning
oberoende av om åtgärden sker i samband med
annan fastighetsbildning och oavsett om ägaren till den tjänande fastigheten
motsätter sig åtgärden.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag att förbjuda att skogsfångsservitut
bildas genom fastighetsreglering tillstyrks eller lämnas utan erinran
av samtliga remissinstanser.
Rörande frågan om tillåtligheten av betesservitut finner Svea hovrätt
B 551
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
inte skäl till erinran mot kommitténs ställningstagande. Hovrätten påpekar
därvid att förrättningsprövningen får anses ge garantier för att
sådana servitut inte tillskapas utan att det föreligger starka skäl. Skogsägare
förbundet har däremot den åsikten att betesservitut inte bör få bildas
vid förrättning. De skäl som kommittén har anfört i frågan anses inte
vara bärande. Förbundet framhåller att utvecklingen går mycket snabbt
mot en fullständig avveckling av skogsbetet. Samma mening framförs av
skogsindustriernas samarbetsutskott och överlantmätarna i Västernorrlands
och Jämtlands län. Den sistnämnde anser att inte heller servitut
som avser slåtter, jakt eller fiske bör få bildas i samband med fastighetsbildning.
Kommitténs förslag om förbud att bilda servitut för framdragande av
elektriska starkströmsledningar möter invändningar från flera remissinstanser,
bl. a. Svea hovrätt, lantmäteristyrelsen, vattenfallsstyrelsen, häradshövdingeföreningen,
skogsindustriernas samarbetsutskott och vattenkraftföreningen.
Uppfattningen att servitutsbildningen i dessa fall knappast är
ett fastighetsbildningsintresse godtas av Svea hovrätt. Emellertid anser hovrätten
att förbudet skulle binda eller försvåra fastighetsplaneringen vid
åtskilliga regleringsförrättningar, eftersom servitut av detta slag är synnerligen
vanliga. När mark som belastas av sådant servitut skall överföras
från en fastighet till en annan, måste det därför finnas möjlighet att genom
förrättningsbeslut bilda servitut som innefattar rätt att ha ledning framdragen
över marken i de fall en upplåtelse inte frivilligt görs av den tillträdande
fastighetens ägare eller servitutshavaren motsätter sig en privat
servilutsbildning med hänsyn till inteckningssäkerheten. Hovrätten anser
att en ändring av förslaget på denna punkt är ofrånkomlig.
Några av de kritiska remissinstanserna framlägger förslag hur problemet
med dessa servitut skall lösas. Lantmäteristyrelsen och vattenkraftföreningen
förordar en regel som innebär att servituten kan bildas under de
förutsättningar som anges i 7: 2 andra stycket i kommittéförslaget. Enligt
överlantmätaren i Skaraborgs län bör sådana bestämmelser införas att
man vid fastighetsreglering kan trygga rätten till starkströmsledning, även
när ägare av fastighet, till vilken överförs område där servitutet de facto
ligger, vägrar att underteckna nytt avtal angående detta, öv er lantmätaren
i Kopparbergs län föreslår i likhet med vattenfallsstyrelsen och skogsindustriernas
samarbetsutskott sådan ändring av 5: 7 första stycket i kommittéförslaget
att starkströmsledning hänförs till servituts- eller nyttjanderättshavare
tillhörig byggnad som där avses.
De konkurrensproblem som uppstår när servitut med bästa rätt kan
bildas också enligt annan lagstiftning har föranlett uttalande endast av Svea
hovrätt, som inte har några principiella invändningar mot förslaget. Hovrätten
anser visserligen att regeln i andra stycket är onödigt stel, särskilt
när servitut inte innefattar befogenheter av typiskt vattenrättslig art utan
B 552 Kungl. Maj. ts proposition nr 12S år 1969
exempelvis rätt att ta väg till en vattenbyggnad (2 kap. 14 § och 11 kap. 17 §
29 VL), men vill ändå inte förorda någon ändring på denna punkt. Däremot
efterlyser hovrätten ett klargörande av vad som skall anses ligga i att den
tjänande fastighetens ägare »inte motsätter sig servitutsbildningen» eller,
som det sägs i motiven, att han »underkastar sig åtgärden». Enligt hovrätten
ligger det närmast till hands att däri inlägga ett krav dels på medgivande
av regleringsåtgärden som sådan, dels på att överenskommelse om likvid
med anledning av åtgärden träffats. Motivet att förbehålla prövningen åt
vattendomstol —- att denna har särskild sakkunskap på området — anses
närmast tala för att alla med servitutsbildningen sammanhängande frågor,
också den ekonomiska uppgörelsen, skall vara ostridiga för att servitut skall
få bildas genom fastighetsreglering.
Departementschefen. Kommitténs förslag att skogsfångsservitut inte skall
få bildas genom fastighetsreglering har godtagits av remissinstanserna.
Med hänsyn till de starka skäl som talar för förslaget är denna inställning
inte oväntad och jag har utan tvekan anslutit mig till kommitténs mening.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att enligt det tidigare till lagrådet
remitterade förslaget till JB får skogsfångsservitut inte heller bildas genom
privaträttslig upplåtelse.
I fråga om betesservituten har kommittén inte velat uppställa något
liknande förbud. Vissa remissinstanser har emellertid hävdat att ett sådanl
bör meddelas. Som kommittén har framhållit kan det emellertid i vissa
fall vara av vikt för en fastighet att den tillförsäkras rätt till bete på
annan fastighet. Den betesform som härvid i regel kommer i fråga torde
vara kulturbete. Den omständigheten att utvecklingen går i riktning mot
en avveckling av skogsbetet utgör därför inte tillräckligt skäl att helt förbjuda
betesservituten. Inte heller synes det lämpligt att i lagen införa
olika regler för skilda slag av betesservitut. Något förbud mot att bilda
sådana servitut har därför inte tagits upp i departementsförslaget. På denna
servitutsavtal som ges sakrättslig verkan genom inskrivning, bör fastighetspunkt
skiljer sig detta från JB-förslaget. Betesservitut bör nämligen inte fä
komma till stånd utan att frågan om behovet av servitutet prövats i fastighetsbildningssammanhang.
Det finns naturligtvis många former av servitut som man numera kan
ställa sig tveksam till. Förhållandena är emellertid så växlande att det
är svårt att plocka ut några grupper som — i likhet med skogsfångsservituten
— alltid måste anses mindre önskvärda. Jag är därför inte
beredd att föreslå några regler om förbud mot ytterligare kategorier av
servitut. De behövliga garantierna mot att olämpliga servitut tillskapas
ligger i de åsyftade fallen i att fastighetsbildningsmyndigheten skall pröva
om servitutet får bildas.
Enligt kommittéförslaget får servitut som innefattar rätt till fram -
B 553
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
dragande av elektrisk starkströmsledning inte bildas genom fastighetsreglering.
Mot förslaget i denna del har under remissbehandlingen från
några håll riktats stark kritik. Man har därvid pekat på behovet av ett
mer tillfredsställande skydd för innehavaren av sådant servitut vid fastighetsreglering.
Med anledning av samma kritik har jag tidigare föreslagit
att bestämmelserna i 5: 7 om förbud mot överföring av bebyggd mark
görs tillämpliga också beträffande mark på vilken finns elektrisk starkströmsledning.
I fråga om kraftledningsservitut innebär detta att servitutsområdet
inte får överföras till annan fastighet om inte kraftledningens ägare
tillförsäkras motsvarande rätt att behålla ledningen på samma mark. För
att inte fastighetsplaneringen skall försvåras i alltför hög grad synes det
nödvändigt att fastighetsbildningsmyndigheten samtidigt ges möjlighet att
vid regleringen pröva frågor om bildande av kraftledningsservitut. Däremot
anser jag det varken önskvärt eller lämpligt att servitut av detta slag får
bildas fristående. I förevarande paragraf bör därför tas upp en bestämmelse
som inskränker rätten att genom fastighetsreglering bilda kraftledningsservitut
till att omfatta de fall då åtgärden sker i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd.
Jag vill i denna del tillägga att servitutsfrågan kan komma i ett annat
läge som följd av den utredning om sakrättsligt skydd för vissa ledningar
som jag ämnar begära bemyndigande att tillkalla.
Bestämmelser som på angivet sätt begränsar rätten att bilda fastiglielsbildningsservitut
finns redan i andra stycket i kommitténs lagförslag. Dessa
bestämmelser avser servitut som kan upplåtas enligt VL eller efter förrättningsprövning
enligt annan lag. Någon principiell invändning mot förslaget
i denna del har inte framkommit under remissbehandlingen, och den av
kommittén förordade lösningen har utan ändring i sak tagits upp i departementsförslaget.
I fråga om servitut som avses i 2—6 kap. VL har kommittén som särskilt
villkor för servitutsbildning genom fastighetsreglering föreskrivit att
ägaren till den tjänande fastigheten inte motsätter sig åtgärden. Svea hovrätt
har i sitt remissyttrande ansett att bestämmelsen bör tolkas så, att
alla med servitutsbildningen sammanhängande frågor skall vara ostridiga
för att servitutet skall kunna komma till stånd genom fastighetsreglering.
Enligt min mening skulle emellertid ett sådant krav föra för långt. I de
fall då ägaren till den tjänande fastigheten inte framställer någon erinran
vare sig mot att servitutet bildas eller mot att ersättningsfrågan avgörs
genom förrättningsbeslut synes det saknas anledning att vägra att servitutsfrågan
prövas i denna ordning.
De inskränkningar i rätten att genom fastighetsreglering bilda servitut
som enligt vad som nu anförts har funnits påkallade har i departementsförslaget
tagits upp i paragrafens andra stycke.
B 554
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Tredje stycket i departementsförslaget har i sak oförändrat överförts
från kommittéförslaget.
3 §•
I paragrafen uppställs vid sidan av de allmänna villkoren för fastighetsreglering
och som en närmare utveckling av dessa vissa särskilda villkor
för ändring av servitut. Vidare anges vilka ändringsåtgärder som kan
komma i fråga.
Gällande rätt. Enligt 4 § andra stycket ServL kan beträffande skogsfångs-
och mulbetesservitut den tjänande fastighetens ägare utverka förordnande
av domstol om att ett servitut, som enligt avtalet är obegränsat,
skall för viss tid eller tills vidare lokaliseras, dvs. begränsas till att gälla
bara viss del av fastigheten. En förutsättning är dock att åtgärden är till
fördel för den tjänande fastigheten och inte innebär förfång för den härskande
fastigheten. Enligt grunderna för första stycket i samma paragraf
torde också andra slags servitut genom domstolsavgörande kunna lokaliseras.
Härför synes dock krävas starkare skäl än de nyss angivna.
Också JDL ger möjlighet till lokalisering av servitut (1 kap. 21 §).
Sålunda kan i fråga om tidsbegränsade eller villkorsbundna skogsfångsoch
mulbetesservitut vid laga skifte avsättas visst område, på vilket servitutshavaren
äger att med markägarens uteslutande utöva servitutet. Som
villkor härför gäller att ägaren av någondera fastigheten påkallar åtgärden
och att den kan ske utan någons förfång. Vissa andra servitut kan på
yrkande från ägaren av den tjänande fastigheten lokaliseras, om det kan
ske utan förfång för servitutshavaren.
Beträffande lokaliserade servitut gäller enligt 5 § ServL att de på vissa
villkor kan genom förordnande av domstol förflyttas till annat ställe på
den tjänande fastigheten. En första förutsättning härför är att ändrade
förhållanden inträtt. Ägaren av den tjänande fastigheten kan då få till
stånd en flyttning, om servitutets utövande på den bestämda platsen medför
märkligt men vid fastighetens bruk och flyttningen kan ske utan förfång
för den härskande fastigheten. Den härskande fastighetens ägare kan fordra
förflyttning endast av skogsfångs- och mulbetesservitut. För sådan flyttning
krävs att servitutet på grund av de ändrade förhållandena inte längre kan
i avsedd utsträckning begagnas på det bestämda stället. Om märklig olägenhet
genom förflyttning tillskyndas den tjänande fastigheten, får flyttningen
inte medges.
I samband med laga skifte kan förflyttning av lokaliserat servitut ske
imder mindre stränga villkor än enligt ServL. För vinnande av lämpligt
skifte kan sålunda servitut förflyttas till annat område »som är jämngott
för ändamålet och icke avsevärt svårare att begagna» (13 kap. 9 § JDL).
B 555
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
Kommittén. I fråga om sådana upplåtelseservitut, som inte gäller med
bästa rätt i de tjänande fastigheterna, skulle det uppkomma svårigheter,
om man öppnade vidsträckta möjligheter till ändring av bestående rättigheter.
Särskilt med tanke på detta har kommittén valt att i ganska nära
överensstämmelse med gällande rätt begränsa de tillåtna ändringarna till
sådana som syftar till att reglera möjligheterna att utnyttja föreliggande
rättigheter utan att det innebär en egentlig ökning eller minskning av
servitutsbelastningen. Behovet av en mera genomgripande omvandling av
servitutsförhållandena tillgodoses enligt kommitténs förslag på annat sätt,
nämligen genom ett upphävande av servitut, ev. i kombination med en
nybildning av sådan rättighet. Ändringsinstitutet har därför i förslaget fått
en tämligen begränsad räckvidd. Därigenom skall utövningsområdet för
ett lokaliserat servitut kunna begränsas eller flyttas till annan del av den
tjänande fastigheten eller på annat sätt jämkas. Om servitutet inte är
lokaliserat, skall särskilt utövningsområde inom fastigheten kunna anvisas.
I samband med att utövningsområdet ändras på detta sätt skall nya eller
ändrade föreskrifter rörande sättet för utövningen kunna meddelas.
Som villkor för ändringsåtgärd har i förslaget angetts att servitutet
hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten och att
denna olägenhet kan undanröjas genom ändringen. Möjligheten till ingripande
i detta fall motiveras med att servitutet måste anses allvarligt skada
det allmänna intresset av att marken kommer till lämplig användning.
Något krav på att missförhållandet uppkommit till följd av ändrade förhållanden
kan, uttalar kommittén, uppenbarligen inte uppställas. Inte heller
kan krävas att servitutsändringen inte får leda till mera väsentlig olägenhet
för den härskande fastigheten.
Med hänsyn till den stora betydelsen av att servitutsförhållanden inte
försvårar ett plangenomförande har det vidare ansetts böra särskilt utsägas
i lagtexten att hinder mot den tjänande fastighetens användning i
enlighet med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan skall på samma
sätt som hinder mot fastighetens ändamålsenliga utnyttjande kunna föranleda
servitutsändring.
I betänkandet anges ytterligare ett fall då ändring av servitut medges,
nämligen när åtgärden är till väsentlig fördel för endera av de båda
servitutsfastigheterna — den tjänande eller den härskande — och den inte
medför olägenhet av betydelse för den andra fastigheten. Dessa villkor
ansluter sig i viss mån till vad som enligt 5 § ServL gäller beträffande
flyttning av servitut. Förslaget innebär emellertid en väsentlig nyhet genom
att det utan särskild begränsning medger ändring också till förmån för
den härskande fastigheten, vars ägare f. n. har möjlighet att kräva flyttning
bara när det är fråga om skogsfångs- och mulbetesservitut. Enligt kommitténs
mening saknas grundad anledning att inte i detta hänseende behandla
de båda servitutsfastigheterna helt lika. En annan skiljaktighet i
B 556
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
förhållande till gällande rätt består i att förslaget inte innehåller något
krav på att åtgärden skall vara föranledd av ändrade förhållanden. Med
hänsyn till att det från allmän synpunkt är önskvärt att marken används
på bästa sätt har kommittén ansett lämpligt att i detta fall, när en väsentlig
fördel står att erhålla, tillåta servitutsändring, även om denna någon gång
skulle komma att grundas på förhållanden som förelegat redan när servitutet
bildades.
Frågan om ersättning med anledning av servitutsändring anser kommittén
böra lösas efter samma principer som i övrigt gäller för den ekonomiska
uppgörelsen mellan sakägarna vid fastighetsreglering.
Remissyttrandena. Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av så
gott som samtliga remissinstanser.
Cheferna för lantmäteriets specialenheter nr 5 och 7 i Kopparbergs län
anmärker på den gjorda avgränsningen av ändringsinstitutet och anser förslaget
otillräckligt när det gäller ändring av lokaliserat servitut. Kommittén
anses inte ha tagit hänsyn till det inte alls ovanliga fallet att utövningsområdet
för sådant servitut genom markbyte tillfaller annan fastighet än
den som enligt avtal är tjänande. Möjligheten att genom ändring eller upphävande
av servitut, med åtföljande beslut om nybildning av servitut med
motsvarande innehåll, belasta den fastighet som tilldelats det avtalade utövningsområdet
blir då beroende av vederbörande fastighetsägares medgivande.
De av kommittén i 3 och 4 §§ föreslagna villkoren för ändring och upphävande
av servitut diskuteras ingående av Svea hovrätt. Det första av dessa
villkor, att servitutet hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande
fastigheten, kritiseras av hovrätten, som finner lagförslaget och motivuttalandena
på denna punkt oförenliga med annars gällande principer på
servitutsrättens område. Hovrätten erinrar om att det inte är förbjudet att
upplåta servitut som hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande
fastigheten. Om ett sådant servitut tillskapats avtalsvis, ev. med hög
ersättning till den tjänande fastighetens ägare, skulle det vara stötande,
om denne eller hans efterträdare i äganderätten skulle kunna få servitutet
ändrat eller upphävt utan att ens påstå att ändrade förhållanden förelåg.
Det nyss anförda har enligt hovrätten i viss mån giltighet även beträffande
ändringsgrunden att väsentlig fördel kan beredas den tjänande eller den
härskande fastigheten utan olägenhet av betydelse för den andra fastigheten.
Hovrätten finner det mest tilltalande att även i detta fall kräva ändrade förhållanden.
Att ändring kan ske när servitut hindrar fastighets användning i
enlighet med detaljplan har hovrätten inget att erinra mot. Enligt hovrättens
mening bör i JB tas in en bestämmelse av huvudsakligt innehåll att
servitut inom detaljplanerat område får upplåtas bara i den mån inte planens
genomförande motverkas eller fastighets användning enligt planen
B 557
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
hindras. En sådan civilrättslig reglering i JB synes följdriktigt kunna kompletteras
med de av kommittén föreslagna bestämmelserna i 3 och 4 §§ om
ändring och upphävande av servitut som hindrar fastighets användning enligt
detaljplan. Dessa bestämmelser skulle då, framhåller hovrätten, få betydelse
främst i fråga om servitut som tillkommit före planen och är oförenliga
med denna.
Överlantmätaren i Jämtlands län ifrågasätter om man inte som ytterligare
villkor för ändring av servitut som hindrar den tjänande fastighetens ändamålsenliga
nyttjande eller användning enligt detaljplan borde föreskriva
att ändringen inte får leda till märkligt men för den härskande fastigheten.
Departementschefen. I fråga om ändringsinstitutets avgränsning ansluter
jag mig till kommittéförslaget. Jag anser således att reglerna om ändringsåtgärder
i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt bara bör syfta
till att åstadkomma en reglering av möjligheterna att utnyttja ett servitut
utan att medföra någon nämnvärd ökning eller minskning av servitutsbelastningen.
Några remissinstanser har ansett att ändringsreglerna bör utformas
så, att de blir tillämpliga när utövningsområdet för ett lokaliserat
servitut genom fastighetsreglering överförs från en fastighet till en annan.
Behov av servitutsåtgärd i dessa fall torde uppkomma endast om servitutet
upphör att gälla till följd av marköverföringen. Är servitutsrättigheten av
väsentlig betydelse för den härskande fastigheten, kan fastighetsbildningsmyndigheten
då enligt 1 och 9 §§ i departementsförslaget utan särskild ansökan
och utan medgivande från ägaren av den fastighet som erhåller marken
besluta om bildande av ett nytt servitut. Någon anledning att utvidga
ändringsreglerna till att omfatta också denna situation föreligger därför
inte.
Svea hovrätt har ansett sig kunna påvisa en bristande överensstämmelse
mellan de av kommittén i denna och följande paragraf föreslagna villkoren
för ändring och upphävande av servitut, å ena sidan, och reglerna om bildande
av avtalsservitut, å andra sidan. Hovrätten har därvid bl. a. pekat på att
hinder inte möter att upplåta ett servitut som hindrar ett ändamålsenligt
utnyttjande av den tjänande fastigheten. Enligt hovrättens mening skulle
det vara stötande om ägaren av den tjänande fastigheten utan att ens påstå
att ändrade förhållanden inträtt skulle kunna på angivna grund få servitutet
ändrat eller upphävt.
Det är ett starkt allmänt intresse att tillgängliga markresurser används
på ett så effektivt sätt som möjligt. Mot denna bakgrund kan man uppenbarligen
inte tillåta att ett servitut hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande
av den tjänande fastigheten. I de fall då missförhållandet uppkommit efter
det servitutet bildades är det tydligt att det botemedel som behövs bör utgöras
av regler om ändring och upphävande av servitut. Om förhållandena
redan från början är sådana att ett ifrågasatt servitut måste sägas inkräkta
B 558
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
på den tjänande fastighetens lämplighet för sitt ändamål, synes det däremot
mest tilltalande att hindra att servitutet bildas. I fråga om fastighetsbildningsservitut
torde de i 3 och 5 kap. upptagna bestämmelserna innefatta ett
sådant hinder. Också de regler som gäller beträffande andra slag av tvångsservitut
torde ge ett tillräckligt skydd för att den tjänande fastigheten behåller
sin funktionsduglighet. Vad gäller upplåtelseservitut kan det synas ligga
nära till hands att i JB som villkor för giltigheten av ett sådant servitut föreskriva
att servitutet skall främja en ändamålsenlig markanvändning. Som
jag närmare har utvecklat vid remissen till lagrådet av servitutskapitlet i
förslaget till JB skulle en sådan lösning emellertid vara opraktisk och vålla
tillämpningssvårigheter. Jag har kommit fram till att det är lämpligare att
i stället för att införa en bestämmelse av nyss angivet slag i JB göra bestämmelserna
om ändring och upphävande av servitut i FBL tillämpliga också
i de fall som det nu är fråga om (se 14 kap. 16 § i förslaget till JB). Som jag
har påpekat vid den nyssnämnda remissen till lagrådet kan den i JB upptagna
beskrivningen av servitutets funktion sägas utgöra en civilrättslig grundval
för de ingripanden som kan ske med stöd av de nyss angivna bestämmelserna.
Jag är alltså ense med kommittén om att servitut som hindrar ett ändamålsenligt
utnyttjande av den tjänande fastigheten skall få upphävas, även
om ändrade förhållanden inte kan påvisas.
Också i fråga om den av kommittén föreslagna ändringsgrunden att väsentlig
fördel kan beredas den tjänande eller den härskande fastigheten utan
olägenhet av betydelse för den andra fastigheten har Svea hovrätt ifrågasatt
att man bör kräva ändrade förhållanden. Med hänsyn till önskvärdheten
av att markresurserna utnyttjas på bästa sätt anser jag emellertid — i likhet
med kommittén —• att inte heller här något sådant krav bör införas.
Jag kan också i övrigt ansluta mig till kommitténs ståndpunldstaganden.
Detta innebär bl. a. att jag inte anser nödvändigt att uppställa det villkoret
för ändring av ett servitut som hindrar ett ändamålsenligt eller planenligt
utnyttjande av den tjänande fastigheten att ändringen inte leder till märkligt
men för den härskande fastigheten. De i 3 och 5 kap. upptagna allmänna
bestämmelserna, vilka skall tillämpas vid sidan av reglerna i detta kapitel,
torde nämligen innebära tillräckligt skydd mot att den härskande fastigheten
försämras på ett inte godtagbart sätt.
På grund av vad jag nu har anfört har paragrafen utformats i nära anslutning
till kommitténs förslag.
4 §•
Paragrafen innehåller huvudreglerna angående upphävande av servitut
genom fastighetsreglering.
Gällande rätt. De nuvarande möjligheterna att upphäva servitut är inte
enhetligt reglerade. Förutom att flertalet upplåtelseservitut kan bringas att
B 559
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
upphöra, om ägaren av den härskande fastigheten samtycker till det, medger
ServL ägaren av den tjänande fastigheten rätt att under vissa förutsättningar
få till stånd ett upphävande efter prövning av domstol. Enligt 7 §
ServL kan sålunda domstol förklara servitut förfallet, om det till följd av
ändrade förhållanden blivit onyttigt. Är servitutet inte onyttigt men är nyttan
ringa i förhållande till den börda som uppkommer för den tjänande
fastigheten, kan domstolen i stället med stöd av samma lagrum förordna om
avlösning av servitutet, varvid löseskillingens belopp i brist på överenskommelse
bestäms av tre ojäviga skiljemän.
Vid sidan av ServL erbjuder JDL vissa möjligheter att få till stånd ett
upphävande av servitut, nämligen genom utbrytning. Utbrytning innebär att
servilutshavaren får avstå från att begagna annans jord men i stället med
äganderätt får visst markområde från den tjänande fastigheten. Utbrytning
kan äga rum antingen i samband med laga skifte eller som fristående åtgärd.
Enligt 1 kap. 21 § JDL får servitut som består i rättighet att fiska eller ta
torv, sten, sand, grus, lera e. d. utbrytas vid laga skifte. Som villkor
anges att ägaren av den tjänande fastigheten framställer yrkande därom
och att åtgärden kan genomföras utan förfång för servitutshavaren. I fråga
om skogsfångs- och mulbetesservitut gäller att de skall utbrytas om det begärs
av ägaren till någondera fastigheten och det kan ske utan någons förfång.
Utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut som fristående åtgärd
kan enligt 20 kap. 3 § ske på yrkande av den tjänande fastighetens ägare
eller, i fråga om andra servitut än sådana som tillkommit genom avtal, på
yrkande av servitutshavaren, om det medför nytta utan att lända till någons
förfång. Utbrytning av avtalsservitut får ske på begäran av servitutshavaren,
om det visas att servitutet äventyras.
Inom område där FBLS är tillämplig kan enligt 6 kap. 12 § denna lag
utbrytning ske utan samband med laga skifte i samma utsträckning som
enligt JDL. Den härskande fastighetens ägare har emellertid, oavsett hur
servitutet tillkommit, möjlighet att få till stånd utbrytning bara om servitutet
äventyras.
Kommittén. I första stycket av kommitténs förslag upptas en bestämmelse
om att servitut får upphävas, om den härskande fastigheten inte längre
behöver servitutet. Bestämmelsen motsvarar i sak regeln i 7 § ServL om att
servitut kan förklaras förfallet, om det till följd av ändrade förhållanden
blivit onyttigt. Kommittén vill emellertid inte ställa upp ett oavvisligt krav
på att ändrade förhållanden skall ha inträtt. Det kan inte uteslutas att ett
servitut någon gång tillkommit utan tillräckligt ingående överväganden och
att det inte; ens från början varit till någon påtaglig nytta för den härskande
fastigheten. Med hänsyn till den kännbara belastning servitutet i sådant fall
ändå kan innebära för den tjänande fastigheten är det önskvärt att rättigheten
kan upphävas.
B 560
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Första stycket tar också upp en bestämmelse om att servitut får upphävas,
om det inte utövats under avsevärd tid och omständigheterna i övrigt
är sådana att det måste anses övergivet. Denna bestämmelse har kommittén
hämtat från lagberedningens förslag till JB. Kommittén anser att bestämmelsen
är värdefull som medel att komma till rätta med sådana servitut
som nära nog fallit i glömska men ändå kan vara till stor olägenhet för den
tjänande fastigheten genom att det alltid föreligger viss risk för att de någon
gång i framtiden äter kan göras gällande.
För det fall att nyttan av servitutet är ringa i jämförelse med belastningen
på den tjänande fastigheten är det, anser kommittén, nödvändigt att behålla
kravet på att ändrade förhållanden skall ha inträtt för att servitutet
skall få upphävas.
Kommittén erinrar om bestämmelserna i 3 § om ändring av servitut som
hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten eller
dess användning i enlighet med detaljplan. Kommittén anser att ett upphävande
av servitutet bör komma till stånd, om det åsyftade resultatet inte
kan vinnas enbart genom en ändring. En föreskrift härom har tagits upp i
4 § andra stycket i kommittéförslaget.
I de fall då ett servitut innefattar flera mer eller mindre fristående befogenheter
synes man, uttalar kommittén, i regel böra betrakta varje befogenhet
för sig som ett servitut, på vilket lagens bestämmelser om upphävande
utan vidare är tillämpliga. Förhållandena kan emellertid ibland vara sådana
att ett sådant betraktelsesätt inte kan anläggas. Med anledning härav har i
tredje stycket av paragrafen föreskrivits att, när sådant förhållande som
sägs i paragrafen föreligger bara beträffande viss befogenhet som ingår i ett
servitut, denna får upphävas, om det kan ske utan att servitutet i övrigt
äventyras. Bestämmelsen är enligt kommittén avsedd att möjliggöra också
en sådan lokal begränsning av utövningsområdet för ett servitut som annars
inte skulle kunna vinnas. Föreskriften anses härigenom få särskild betydelse.
Eftersom tillämpningsområdet för 3 § inskränkts på sätt som skett, kan
nämligen önskvärda omvandlingar av servitut ofta inte genomföras på annat
sätt än genom partiellt upphävande i förening med viss nybildning.
Kommittén berör slutligen frågan om ersättning vid upphävande av servitut
och finner därvid uppenbart att bindande anvisningar om valet av
värdenivå varken kan eller bör lämnas men att de tidigare förda resonemangen
om de centrala vinstfördelningsproblemen bör kunna tjäna till ledning.
Kommittén framhåller att man vid bestämmande av servitutets värde
bör ta hänsyn till eventuell med servitutet förbunden avgiftsskyldighet. När
det är fråga om ett fristående upphävande av servitut, kan det emellertid
finnas anledning att ta viss hänsyn till ExL:s bestämmelser om ersättning
i motsvarande fall vid rättighetsexpropriation. Enligt dessa får rättighetshavaren
inte någon del av vinsten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 561
Remissyttrandena. Den i första stycket angivna grunden för upphävande
av servitut —• att den härskande fastigheten inte längre behöver servitutet
— kritiseras av Svea hovrätt. De av kommittén i motiven gjorda uttalandena
går enligt hovrätten inte fria från invändning. För att ett servitut skall kunna
bildas fordras att det uppfyller ett för den härskande fastigheten nyttigt
ändamål. Genom fastställelsetalan vid domstol liksom vid fastighetsbestämning
kan prövas om en genom avtal upplåten rättighet avsett ett lagligt
servitutsändamål och om följaktligen ett servitut verkligen föreligger till
förmån för en fastighet. Genom fastighetsreglering bör endast kunna prövas
om förhållandena efter servitutets tillkomst ändrats så väsentligt att servitutsändamålet
förfallit. Hovrätten förordar därför att första punkten i paragrafen
i nära överensstämmelse med 18 § första stycket i servitutskapitlet
i lagberedningens förslag till JB avfattas så, att servitut kan upphävas om
till följd av ändrade förhållanden ändamålet därmed är att anse som förfallet.
Hovrätten påpekar också att motivuttalandena motsägs av lagtexten
som förutsätter att fastighet inte längre har behov av servitut. Enligt överlantmätaren
i Blekinge län bör inte som villkor för ändring av servitut vars
nytta är ringa i förhållande till belastningen för den tjänande fastigheten
uppställas att ändrade förhållanden skall ha inträtt, eftersom sådana kan
vara svåra att påvisa och den ringa nyttan kan hänga samman med att det
avsedda syftet med servitutet erfarenhetsmässigt kan ha visat sig vara
irrelevant.
Upphävandegrunderna i andra stycket föranleder också vissa uttalanden.
Svea hovrätt hänvisar till sitt yttrande över 3 §. överlantmätaren i Uppsala
län framhåller att bestämmelserna kan medföra stora nackdelar för den
härskande fastigheten. Med hänsyn till det allmänna båtnadsvillkoret i 5: 4
samt möjligheterna till ersättning enligt 5: 10 och 11 får emellertid fastighetens
rätt anses vara tillgodosedd. Tvångsbestämmelserna bör därför tolereras,
eftersom de är av stor betydelse för den tjänande fastigheten.
Departementschefen. I princip bör det uppenbarligen åligga fastighetsbildningsmyndigheten
att vid prövning av fråga om ändring eller upphävande
av servitut först undersöka om den ifrågasatta rättigheten utgör
ett giltigt servitut. Om så ej är fallet, kan beslut inte meddelas om ändring
eller upphävande av rättigheten. Eftersom en förutsättning för giltigheten
av en servitutsupplåtelse är att rättigheten skall tillgodose ändamål av
stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten, bör reglerna om
upphävande av servitut inte omfatta det fall att den upplåtna rättigheten
från början inte fyllt något verkligt behov för nämnda fastighet. I departementsförslaget
har lagtexten därför utformats så, att servitut får upphävas
om det till följd av ändrade förhållanden inte behövs för den
härskande fastigheten. Vid den praktiska tillämpningen av ifrågavarande
36 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 128
B 562 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
bestämmelse torde fastighetsbildningsmyndigheten emellertid i regel kunna
presumera att servitutet från början fyllt ett behov hos den härskande
fastigheten och sålunda inrikta prövningen på de förhållanden som råder
vid tiden för förrättningen. Bara i särskilda fall synes myndigheten ha
anledning att efterforska hur situationen tedde sig vid upplåtelsetillfället
och pröva om ett giltigt servitut verkligen föreligger.
Vad som nu anförts har i viss mån tillämpning även för det fall att nyttan
av servitutet är ringa i jämförelse med belastningen på den tjänande
fastigheten. Lagtexten har därför ptformats så, att kravet på att ändrade
förhållanden skall ha inträtt också gäller för detta fall. Det nämnda kravet
skall, som nyss framhållits, dock mera sällan aktualiseras vid den praktiska
tillämpningen.
I fråga om paragrafens andra stycke får jag hänvisa till de uttalanden
som jag har gjort i anslutning till 3 § rörande motsvarande grunder för
ändring av servitut.
Tredje stycket har utan ändringar i sak överförts från kommittéförslaget.
5 §.
I denna paragraf — som motsvarar 6 § i kommitténs förslag — medges
vissa undantag från de särskilda villkor för ändring och upphävande av
servitut som uppställts tidigare i kapitlet.
Kommittén. När frågan om tillåtligheten av att genom fastighetsreglering
ändra fastighetsindelningen är beroende av att ett servitut ändras eller
upphävs, bör frågan huruvida servitutsåtgärden får genomföras enligt kommitténs
mening bedömas uteslutande enligt de allmänna villkoren i 5 kap.
En sådan ordning är nödvändig för att servitutsförhållandena inte skall
åtnjuta större orubblighet än själva fastighetsindelningen och kunna hindra
högst önskvärda regleringsåtgärder. Prövningen huruvida de allmänna
regleringsvillkoren är uppfyllda skall ske med utgångspunkt från den
samlade effekten av ändringen i fastighetsindelningen och servitutsåtgärden.
En bestämmelse av den innebörd som nyss angetts har tagits upp i
första stycket av 6 §. Bestämmelsen har dock begränsats att gälla bara
under förutsättning att indelningsändringen kan komma till stånd utan
stöd av överenskommelse mellan berörda sakägare eller av sakägares
samtycke. Det skulle vara stötande om vissa enskilda sakägare genom frivilliga
dispositioner kunde sätta de till skydd för andra sakägare tidigare
i kapitlet uppställda villkoren ur kraft.
I andra stycket första punkten föreslår kommittén en bestämmelse som
tillgodoser ett i viss mån likartat syfte som bestämmelsen i första stycket,
nämligen att underlätta en önskvärd regleringsåtgärd. Ändring i fastighetsindelningen
motsvaras här av åtgärd varigenom servitut nybildas. Om
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969 B 563
servitut skall bildas enligt 1 § och det konstateras att en redan bestående
servitutsrättighet inte kan oförändrat ntövas jämsides med det nya servitutet,
får enligt denna regel den äldre rättigheten i den omfattning det
är nödvändigt ändras eller upphävas utan att de särskilda föreskrifterna
i detta kapitel iakttas. En underförstådd förutsättning är dock att nybildningen
och följ dåtgärden beträffande den äldre rättigheten prövas tillsammans
medföra en så mycket mera ändamålsenlig markanvändning, att
fördelarna överväger de kostnader och olägenheter, som är förenade med
åtgärden, liksom att övriga regleringsvillkor enligt 5 kap. är uppfyllda.
Andra punkten i andra stycket tar sikte på det fallet att ett avtalsservitut
skall upphöjas till ställning av förrättningsservitut. Kommittén
anser att det ligger i öppen dager att de villkor för att upphäva servitut
som tidigare föreskrivits i detta kapitel inte behöver iakttas i denna
situation. Ett uttrycklig stadgande i frågan anses emellertid nödvändigt.
Vid åtgärder av detta slag skall formellt sett särskilda ersättningar fastställas
för upphävandet och nybildningen. Den förstnämnda ersättningen
torde aldrig behöva nedsättas för fördelning mellan innehavarna av inteckningar
i den härskande fastigheten utan skall avräknas mot den ersättning
som ägaren av denna fastighet har att betala med anledning av nybildningen.
Om den tjänande fastigheten besväras av inteckning som har
förmånsrätt framför avtalsservitutet, får inteckningshavaren ett fullgott
skydd genom bestämmelsen i 8 § andra stycket.
Remissyttrandena. Svea hovrätt uttalar att de betänkligheter hovrätten
hyser mot bestämmelserna i 3 och 4 §§ om ändring och upphävande
av servitut inte på motsvarande sätt gäller första stycket i förevarande
paragraf. Mot förslaget i denna del har hovrätten ingen erinran.
Föreskrifterna i andra stycket anses på ett par håll böra omkonstrueras.
Svea hovrätt erinrar om motivuttalandet att en underförstådd förutsättning
för tillämpning av regeln i första punkten är att regleringsvillkoren enligt
5 kap. är uppfyllda. Denna förutsättning bör enligt hovrättens mening
komma till uttryck i lagtexten. Hovrätten föreslår därför att i första stycket
skall tas upp en andra punkt som innebär att föreskrifterna i första stycket
i kommitténs förslag äger motsvarande tillämpning om tillåtligheten av
att bilda servitut enligt 1 § beror på att redan bestående servitut ändras
eller upphävs. I anslutning därtill bör jämkning ske av första punkten
i andra stycket, vilken i likhet med andra punkten i samma stycke bara bör
föreskriva att den med en servitutsbildning enligt 1 § nödvändigt förbundna
åtgärden med avseende på bestående rättighet skall genomföras för att
rättigheterna inte skall kollidera med varandra. — För det fall att upplåtelseservitut
ersätts med fastighetsbildningsservitut och servitutsbelastningen
alltså ökar för innehavare av inteckningar med bättre rätt än
avtalsservitut är det enligt överlantmätaren i Jämtlands län att föredra
B 564 Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969
att ersättningen för det nybildade servitutet, när så anses nödvändigt, nedsätts
för fördelning mellan rättsägarna i den tjänande fastigheten framför
att åtgärden blir beroende av inteckningshavarnas medgivande.
Departementschefen. Som kommittén i skilda sammanhang har framhållit
bör det inte få vara svårare att rubba servitut än att ändra fastighetsindelningen.
Härav följer att sådana frågor om ändring och upphävande
av servitut, som uppkommer vid ändring i fastighetsindelningen genom
fastighetsreglering, bör bedömas utelutande enligt de allmänna bestämmelserna
i 3 och 5 kap. Enligt min mening bör detta gälla inte bara när
tillåtligheten av fastighetsregleringen är beroende av servitutsåtgärden utan
också annars när denna är av betydelse för genomförandet av regleringen.
Den av kommittén i paragrafens första stycke upptagna regeln har i
departementsförslaget omformulerats i enlighet härmed.
I likhet med kommittén anser jag att bestämmelsen bör gälla bara under
förutsättning att ändringen i fastighetsindelningen kan komma till stånd
utan stöd av överenskommelse mellan sakägare eller utan sakägares samtycke.
Denna reservation har sålunda tagits upp också i departementsförslaget.
Kommittén har uppmärksammat den situationen att man vid bildande
av servitut enligt 1 § finner att den nya rättigheten helt eller delvis skulle
kollidera med en redan befintlig servitutsrättighet. Det synes uppenbart
att den ifrågasatta servitutsbildningen i detta fall bör komma till stånd,
bara om det äldre servitutet upphävs eller ändras så, att rättigheterna kan
utövas vid sidan av varandra. Möjlighet härtill bör sålunda öppnas. Som
kommittén har framhållit i motiven bör emellertid nybildningen och åtgärden
med det äldre servitutet kunna genomföras, endast om de allmänna
regleringsvillkoren i 5 kap. är uppfyllda. I likhet med Svea hovrätt anser
jag att denna förutsättning bör framgå av lagtexten. Detta synes bli fallet
om man efter mönster från första stycket anger att ändring och upphävande
i det berörda fallet får ske utan att de tidigare i kapitlet föreskrivna
villkoren iakttas. Andra stycket i departementsförslaget har utformats
i enlighet härmed.
Andra punkten i andra stycket i kommittéförslaget innehåller en uttrycklig
föreskrift om upphävande av servitut som ersätts av fastighetsbildningsservitut.
Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte tagits
upp i departementsförslaget. I den angivna situationen torde nämligen
servitutet komma att upphävas enligt 4 §, eftersom den härskande fastigheten
inte längre kan anses ha behov av det äldre servitutet.
Jag vill slutligen instämma i kommitténs uttalanden rörande avräkning
i fråga om de olika ersättningar som skall utgå när man upphöjer ett
avtalsservitut till förrättningsservitut. I likhet med kommittén anser jag
att innehavare av inteckning med bättre rätt i den tjänande fastigheten
B 565
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
än avtalsservitutet har ett fullgott skydd genom att hans medgivande till
åtgärden krävs enligt 8 §. Från praktisk synpunkt är avräkning uppenbarligen
att föredra framför en ordning som innebär att de olika ersättningarna
nedsätts för fördelning mellan inteckningshavarna i den härskande och den
tjänande fastigheten.
6 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt för de enskilda sakägarna
att komma överens om ändring och upphävande av servitut genom fastighetsreglering
också i andra fall än de som tidigare angetts. I kommittéförslaget
tas motsvarande bestämmelser upp i 7 §.
Gällande rätt. Som förut antytts anses i fråga om upplåtelseservitutet
i regel gälla att sakägarna har frihet att genom enskilda rättshandlingar
ändra och upphäva rättigheten. Beträffande skogsfångs- och mulbetesservitut
som inte är tidsbegränsat och som varit gällande av ålder eller tillkommit
före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten
av den härskande fastigheten gäller emellertid särskilda regler. Enligt
dessa regler, som finns i 7 a § ServL, är medgivande av fastighetens ägare
att servitutet helt eller delvis skall upphöra utan verkan om inte medgivandet
godkänts av domstol. Sådant godkännande kan lämnas bara under vissa
noggrant angivna förutsättningar.
Beträffande jorddelningsservitut i egentlig mening torde gälla att de inte
kan hävas genom avtal mellan parterna (jfr prop. 1937:232 s. 46).
Kommittén. Kommittén understryker att bestämmelserna i 3 kap. skall
iakttas också i de fall som avses med denna paragraf och att det allmänna
intresset av kontroll därigenom tillgodoses. Det påpekas också att inteckningshavarna
skyddas genom den i 5:18 andra stycket föreskrivna prövningen.
Av den omständigheten att i lagtexten bara talas om överenskommelse
får enligt kommittén inte dras den slutsatsen att ensidig förklaring av den
härskande fastighetens ägare om avstående av servitutsrätt inte skall tillmätas
samma betydelse som en överenskommelse i det fall då förklaringen
inte är förknippad med krav på ersättning i någon form eller annars förbunden
med villkor som måste godkännas av den tjänande fastighetens
ägare.
Departementschefen. Departementsförslaget har i sak utformats helt i
överensstämmelse med kommittéförslaget, som inte mött någon kritik vid
i emissbehandlingen. Pa sätt som skett i andra liknande sammanhang har
emellertid lagtexten kompletterats så, att det klart framgår att bestämmelsen
i 5 kap. 18 § andra stycket äger tillämpning i förevarande situation.
B 566
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
7 och 8 §§.
I dessa paragrafer som motsvarar 8 § i kommitténs förslag, föreskrivs
vissa begränsningar i möjligheterna att genom fastighetsreglering ändra
eller upphäva servitut.
Kommittén. De servitut som bildats med stöd av VL eller dessförinnan
gällande vattenrättsliga lagstiftning lämpar sig enligt kommittén uppenbarligen
inte för behandling vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen.
Ett uttryckligt förbud att ändra eller upphäva dessa servitut enligt bestämmelserna
i detta kapitel är därför motiverat. Sådana servitut som avses i 7
och 8 kap. VL intar emellertid en särställning dels genom att de i stor utsträckning
inverkar på möjligheterna att ändra fastighetsindelningen eller
vidta andra fastighetsbildande åtgärder, dels genom att de utan egentliga
olägenheter för de vattenrättsliga intressena torde kunna tas upp till behandling
vid fastighetsbildningsförrättning. Enligt bestämmelsen i 2 § kan
sådant servitut också — utan medgivande av den tjänande fastighetens ägare
— nybildas i samband med vissa fastighetsbildningsåtgärder. Rättigheten
bör då även kunna ändras och upphävas i samma ordning. På grund härav
har i 8 § första stycket i kommittéförslaget inskrivits ett absolut förbud att
genom fastighetsreglering ändra eller upphäva servitut som bildats enligt
2—6 kap. VL eller motsvarande äldre lagstiftning. Beträffande servitut
som tillkommit med stöd av 7 och 8 kap. VL eller motsvarande äldre bestämmelser
har föreskrivits att ändring eller upphävande får ske endast
om åtgärden äger rum i samband med fastighetsbildningsåtgärd för vars
genomförande den är av betydelse.
Kommittén anser att inskränkningar kan vara motiverade också beträffande
andra slag av tvångsservitut än de nyss behandlade. I 65 § EVL
finns sålunda särskilda bestämmelser om prövning vid vägförrättning av
ändringar av servitut och liknande frågor. Behovet av att låta de nu
aktuella reglerna omfatta dessa servitut är därför inte så framträdande.
Samtidigt måste man emellertid konstatera att det skulle innebära en onödig
omgång, om särskild förrättning enligt 65 § EVL måste begäras varje gång
en ändring eller upphävande av vägservitut aktualiseras i samband med en
fastighetsbildningsförrättning. Kommittén har därför likställt servitut enligt
EVL med servitut enligt 7 och 8 kap. VL. På samma sätt har förfarits
med servitut som bildats enligt lagen om ägofred och som kan omprövas
med stöd av 38 § samma lag.
Bestämmelsen i 8 § andra stycket i kommittéförslaget (8 § i departementsförslaget)
sammanhänger med att kommittén förutsätter att likvider
som fastighetsägaren blir ålagd att utge i anledning av fastighetsbildning
skall under viss tid utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.
Någon risk för innehavarna av inteckningar i fastigheten anses inte upp
-
B 567
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 dr 1969
komma härigenom, eftersom det måste antas att fastighets värde genom fastighetsbildningen
stiger minst så mycket att olägenheterna med förmånsrätten
vägs upp. När likviden avser åtgärd beträffande ett servitut som inte
gällt med bästa rätt i fastigheten, kan det emellertid tänkas att värdestegringen
inte har någon betydelse för de inteckningar som gäller med bättre rätt
än servitutet. Kommittén föreslår därför att servitutsåtgärden görs beroende
av att inteckningshavare inte motsätter sig den. Denna regel bedöms som
lämplig därför att den passar också i de fall då servitut hävs mot vederlag
i mark. Den tjänande fastigheten får ju då, påpekar kommittén, avstå
mark som fri från inteckningsbelastning övergår till den härskande fastigheten
utan att inteckningshavarna får någon kompensation. Om servitutsåtgärden
är väsentligen utan betydelse för inteckningshavarna, bör den
få genomföras även mot deras bestridande. Genom detta förbehåll anses
vetorätten inte komma att i praktiken få några menliga verkningar, eftersom
det ytterligt sällan lär förekomma att en fastighets kreditvärde är så
hårt utnyttjat att ett upphävande av servitut som belastar fastigheten
kan få några menliga verkningar på inteckningar med förmånsrätt framför
servitutet.
Remissyttrandena. Det är bara bestämmelserna i andra stycket av 8 §
i kommittéförslaget som föranleder uttalanden från remissinstanserna. I
redaktionellt hänseende invänder Svea hovrätt att stycket inte har något
sakligt samband med innehållet i första stycket och att det därför bör
brytas ut till en särskild paragraf. Kommitténs redigering medför risk
för missförstånd rörande räckvidden av regeln i andra stycket. Regeln
kan enligt hovrättens mening uppfattas så som om den endast avsåg
sådana servitut som omtalas i första stycket.
Överlantmätaren i Jämtlands län kritiserar det sakliga innehållet i andra
stycket. När ett avtalsservitut upphävs mot vederlag i mark är det, anser
överlantmätaren, bättre att ersättningen för markvederlaget, i fall då det
anses behövligt, nedsätts för fördelning mellan rättsägarna i den tjänande
fastigheten än att åtgärden görs beroende av inteckningshavarnas medgivande.
Svea hovrätt hänvisar till 5: 18 andra stycket och hovrättens yttrande
i anslutning därtill samt föreslår att orden »icke mot inteckningshavares
bestridande» i kommitténs lagtext ersätts av »icke utan inteckningshavares
medgivande». Hovrätten anser vidare att ordet »väsentligen»
bör utgå. Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan uttalar, liksom
beträffande 5: 16, att bestämmelsen bör utformas så, att godkännande inte
fordras om det är uppenbart att överenskommelsen inte kan skada intecknin
gshavare.
Departementschefen. Kommitténs förslag till regler som begränsar möjligheterna
att i samband med fastighetsreglering ändra eller upphäva vissa
B 568
Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
servitut som bildats enligt VL och vissa andra lagar har inte mött någon
kritik vid remissbehandlingen. Reglerna är enligt min mening ändamålsenliga
och de har därför utan ändringar i sak tagits upp i departemensförslaget.
Sedan kommittén avlämnade sitt förslag har tillkommit en ny kategori
av servitut, nämligen sådana som tillskapas med stöd av lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.
Sådana servitut bör enligt min mening jämställas
med servitut enligt lagstiftningen om ägofred och enskilda vägar. Detta
har beaktats vid avfattningen av lagtexten. Med hänsyn till det ringa sambandet
mellan de nu behandlade reglerna och de som kommittén har tagit
upp i andra stycket av 8 § har paragrafen uppdelats i två paragrafer. De
regler som jag nyss har förordat har därvid tagits upp i 7 §.
När ett servitut ändras eller upphävs, skall i vissa fall ersättning utgå
till den härskande fastigheten. Kommittén utgår från att rätten till ersättningar
skall vara förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
i den tjänande fastigheten. Eftersom detta kan leda till försämrad säkerhet
för innehavare av inteckningar i fastigheten med bättre rätt än servitutet,
fordras en skyddsregel till förmån för dessa. Jag är ense med kommittén
om att den lämpligaste lösningen på detta problem är att ge inteckningshavarna
rätt att hindra servitutsåtgärden i de fall den kan antas ha
betydelse för dem. Som kommittén anfört har denna lösning den fördelen
att den passar också på de fall då servitut upphävs mot vederlag i mark.
Ett vid remissbehandlingen framfört påstående att det i denna situation
skulle vara att föredra att ersättningen för markvederlaget nedsätts till
fördelning mellan rättsägarna i den tjänande fastigheten synes bero på
en missuppfattning av förslagets innebörd. Vid upphävande av servitut
mot markvederlag skall penninglikvid uppenbarligen utgå till den tjänande
fastigheten bara i den mån vederlagsmarken har högre värde än servitutet.
Sådan likvid skall nedsättas enligt reglerna i 5: 16. Detta ger emellertid inte
ett tillfredsställande skydd åt de inteckningshavare det här gäller. Vare
sig likvid skall utgå eller inte innebär ju servitutsåtgärden för deras del
att mark motsvarande servitutets värde övergår till den härskande fastigheten
fri från inteckningsbelastning utan att de bereds någon kompensation
härför.
I fråga om principerna för den oskadlighetsprövning som fastighetsbildningsmyndiglieten
enligt kommittéförslaget skall kunna företa vill jag
hänvisa till vad jag har anfört vid 5: 16. Jag har där kommit fram till
att kravet på att menliga verkningar inte får uppkomma bör formuleras
som kommittén har förordat, nämligen att den åtgärd det är fråga om
skall vara väsentligen utan betydelse för inteckningshavarna.
För den händelse det inte kan konstateras att åtgärden på sätt nyss
angetts är oskadlig, har kommittén gjort åtgärden beroende av att den inte
bestritts av inteckningshavare. Enligt 5:16 och 18 krävs emellertid i
B 569
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
motsvarande fall ett positivt medgivande från inteckningshavarnas sida.
Jag ansluter mig till vad Svea hovrätt yttrat om att krav på sådant medgivande
bör uppställas också i den nu aktuella skyddsregeln.
Bortsett från de jämkningar som jag sålunda har redovisat har departementsförslaget
utformats i enlighet med vad kommittén föreslagit. Av
skäl som jag redan antytt har bestämmelserna emellertid brutits ut till en
särskild paragraf, 8 §.
9 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten
att i vissa fall ex officio pröva fråga om servitutsåtgärd. I kommittéförslaget
har paragrafen sin motsvarighet i 12 §.
Kommittén. I första stycket föreslås rätt för förrättningsmännen att
utan särskild ansökan ta upp fråga om att genom fastighetsreglering bilda,
ändra eller upphäva servitut, när det finnes vara av betydelse för annan fastighetsregleringsåtgärd
och det sker i samband med denna. Föreskriften
anges ha till främsta syfte att i fråga om servitutsåtgärd som skulle medföra
ett mera ändamålsenligt resultat av annan aktuell regleringsåtgärd
eller underlätta eller förbilliga dennas genomförande förenkla handläggningen
genom att befria förrättningsmännen från skyldighet att undersöka
huruvida vederbörlig ansökan om åtgärden kan anses föreligga och i förekommande
fall bereda sakägare tillfälle att ansöka därom. Den utvidgning
av förrättningsföremålet som härigenom kan komma till stånd anses vara
till övervägande fördel för sakägarna och inte ägnad att inge några betänkligheter.
I andra stycket föreslås en bestämmelse som hänger samman med den
i 6:2 tredje stycket föreskrivna skyldigheten för förrättningsmännen att
vid upphävande av skogsfångsservitut mot markvederlag avsätta vederlagsmarken
till gemensamhetsskog.
Remissyttrandena. Endast Svea hovrätt berör denna paragraf närmare
i sitt yttrande. Hovrätten ställer sig av skäl som hovrätten utvecklat i anslutning
till 5: 6 i princip avvisande till regeln i första stycket och väcker
därför frågan om inte detta stycke bör utgå. Enligt hovrätten måste det
förutsättas att förrättningsmännen vid sin bedömning av spörsmålet,
huruvida en ansökan om fastighetsreglering skall anses innefatta begäran
om vidtagande av viss erforderlig eller önskvärd servitutsåtgärd, på samma
sätt som när det är fråga om ändringar i fastighetsindelningen, utgår från
sökandens syfte med sin ansökan.
Departementschefen. Bestämmelsen i första stycket om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten
att i samband med pågående fastighetsreglering
B 570
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
besluta om servitutsåtgärder som är av betydelse för regleringen har kritiserats
av Svea hovrätt som ifrågasatt om inte stycket bör utgå. Normerande
för myndighetens behörighet att vid fastighetsreglering pröva servitutsåtgärder
bör enligt hovrättens mening vara sökandens syfte med sin ansökan.
I fråga om servitutsåtgärder ställer det sig ofta vanskligt att bedöma om
de faller inom ramen för vad som avsetts med den till grund för regleringsförrättningen
liggande ansökningen. Som kommittén har antytt måste den
föreslagna bestämmelsen därför vara ägnad att förenkla handläggningen
genom att den befriar fastighetsbildningsmyndigheten från skyldighet att
närmare undersöka denna fråga. Det torde också från skilda synpunkter
vara önskvärt att frågan inte behöver komma under bedömande vid överklagande
av förrättningen. Några beaktansvärda nackdelar synes inte vara
förenade med den föreslagna regeln. Det torde kunna förutsättas att fastighetsbildningsmyndigheten
vid tillämpningen därav iakttar viss återhållsamhet
och inte mot berörda sakägares bestridande tar upp servitutsfrågor
som är av påtaglig betydelse för dessa. På grund av det anförda har jag
kommit till den uppfattningen att kommitténs förslag bör genomföras.
Den bestämmelse som kommittén tagit upp i andra stycket av sitt förslag
har ett direkt samband med förslaget om särskilda regler för bildande av
gemensamhetsskog i samband med att skogsfångsservitut upphävs mot
vederlag i mark. Av skäl som jag har anfört vid 2 § har bestämmelsen ej
tagits upp i departementsförslaget.
8 KAP.
Särskilda bestämmelser om inlösen
Detta kapitel motsvarar 8 kap. i kommitténs förslag. Kapitlet innehåller
åtta paragrafer mot sju i kommittéförslaget. 1 departementsförslaget har
nämligen som 8 § tillagts en bestämmelse om förskott på ersättning för
inlöst mark. I övrigt skiljer sig departementsförslaget från kommittéförslaget
endast i detaljfrågor.
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Inledning. Enligt uttalande i direktiven för kommitténs utredningsuppdrag
ligger det i sakens natur att så arbetskrävande och dyrbara åtgärder
som en fastighetsreglering av typen omskifte inte får tillgripas utan att
det finns garantier för att åtgärderna kommer att leda till en genomgripande
förbättring av fastighetsindelningen. Denna uppfattning stämmer
överens med tidigare uttalanden och ställningstaganden från statsmakternas
sida. Vid 1947 års principbeslut om riktlinjerna för jordbrukspolitiken
förutsattes att skiftesinstitutet skulle reformeras så, att det kunde leda till
B 571
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
en verklig sanering av fastighetsförhållandena inom skifteslaget. Man borde
inte tvingas lägga ut fastigheter som från början framstod såsom olämpliga
med hänsyn till sin beskaffenhet och brukarens försörjningsmöjligheter.
Redan påföljande år upptogs i särlagstiftningen för delar av Kopparbergs
län vissa föreskrifter, som syftade till att vinna en storleksförbättring i anslutning
till laga skifte enligt dalalagen. Bestämmelserna öppnade möjlighet
till inlösen av mindre jordinnehav för att främja en förstärkning av ofullständiga
jordbruk.
lnlösenrätten enligt datalagen innebär att ägare av obebyggda jordbruksfastigheter,
som omfattar mindre än 1 ha åker, kan vid skifte åläggas att
mot ersättning i pengar avträda sin åker jämte övrig inrösningsjord, som i
stället tilläggs annan delägare. Den till fastigheten hörande avrösningsjorden
kan också under vissa förutsättningar utläggas i gemensam ägolott tillsammans
med annan sådan jord. Med hänsyn till den provisoriska karaktären
av 1948 års lagstiftning — det förutsattes att den endast skulle gälla i
avbidan på en omarbetning av rikslagstiftningen — ansåg man sig böra gå
fram med försiktighet och ställa upp särskilt stränga krav för inlösen, önskemål
om en utvidgning av möjligheterna till inlösen gjorde sig emellertid
snart gällande och lantmäteristyrelsen fick i uppdrag att utreda frågan.
Styrelsen avgav år 1954 en promemoria med förslag i ämnet. Förslaget har
emellertid inte föranlett någon lagstiftningsåtgärd.
Kommittén. Kommittén framhåller att frågan om att låta fastighetsregleringar
avse förbättringar också i fråga om fastigheternas storlek ingalunda
är av intresse bara för Dalarnas del. Även beträffande övriga delar av landet
har utvecklingen, framför allt under senare år, medfört ett starkt behov
av fastighetsreglerande åtgärder som — i fall då de inte enbart är inriktade
på att åstadkomma förbättring i vissa begränsade avseenden — innefattar
en total översyn av fastighetsbeståndet och resulterar i ett såvitt möjligt fullständigt
avhjälpande av föreliggande brister. Den jordägande befolkningen
synes numera allmänt positivt inställd till tanken på en reform i denna
riktning. Från olika håll har också omvittnats att de framtida fastighetsregleringarna
i motsats till de äldre skiftena ofta måste medföra en radikal
omdaning av fastighetsindelningen och alltså inte bara syfta till en omarrondering.
Uttalanden i denna riktning har i allmänhet föranletts av jordbruksekonomiska
överväganden och får ses mot bakgrunden av önskemålet att
tillräckligt bärkraftiga jordbruksenheter bildas. Enligt kommitténs mening
är behovet av en lagstiftning, som möjliggör att arronderings- och storleksförbättringar
vidtas samtidigt, numera särskilt stort beträffande skogsmarken.
Vid utformningen av det framtida regleringsinstitutet måste enligt kommittén
stor hänsyn tas också till önskemålen att kunna på ett enkelt men
samtidigt effektivt sätt genomföra en ändamålsenlig fastighetsindelning i
B 572
Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
enlighet med detaljplan enligt byggnadslagstiftningen. Inte minst av denna
orsak fordras att regleringsinstitutet lämnar utrymme för tämligen vidsträckta
ändringar av fastigheternas storlek. Motsvarande problem föreligger
i vissa fall inom områden, där tätbebyggelse uppkommit utan att plan
ännu upprättats.
Kommittén tvekar inte om att åtgärder i storleksförbättrande syfte bör
ingå som ett led i mera omfattande och ingripande fastighetsregleringar. Det
är ett starkt intresse från allmän synpunkt att brister i fastighetsindelningen
blir snabbt och effektivt undanröjda och ett successivt genomförande av
olika förbättringsåtgärder inom samma område är ofta dyrare, särskilt
genom att det sammanlagt kräver en större insats av fackutbildad personal.
Fördelarna med en förbättrad ägoanordning kan dessutom delvis gå förlorade,
om inte nödvändiga storleksförändringar samtidigt äger rum.
Storleksrationaliseringen eller, såvitt gäller planområden, anpassningen
av fastigheternas omfattning efter föreliggande planer bör i vissa fall ingå
som ett obligatoriskt led i regleringsförfarandet. Kommittén föreslår i detta
kapitel bestämmelser, vilka närmare anger när och under vilka former fastigheter
och fastighetsdelar skall avstås för att de eftersträvade ändringarna
skall vinnas. Särskilda bestämmelser om hur den mark som sålunda eller
på annat sätt anskaffats för kompletteringsändamål skall tillföras de fastigheter
som behöver förstärkning och som fortfarande skall bestå såsom självständiga
enheter anses inte nödvändiga. Bestämmelserna i 5 kap. är tillräckliga
också för denna situation. Inlösen bör dock inte få ske med mindre
den egendom som avstås kan omhändertas vid regleringen genom att överföras
till annan fastighet på sådant sätt att fastighetsindelningen förbättras.
Kommittén anser uppenbart att den nuvarande principen om att man i
första hand skall lita till frivilliga dispositioner bör upprätthållas även för
framtiden. När det gäller att vid fastighetsreglering trygga behovet av en
förbättringsreserv, har man därför att först och främst använda den mark
som fastighetsägarna självmant kan ställa till förfogande. I allmänhet är det
önskvärt att man redan i god tid före en planerad fastighetsreglering träffar
anstalter för att säkra tillgången på tillskottsjord.
Enligt kommitténs mening lär det emellertid inte vara möjligt att i alla
situationer erhålla en tillräckligt omfattande förbättringsreserv, om inte
särskilda medel kan tillgripas. Att enbart lita till frivilliga dispositioner visar
sig säkerligen fullt tillräckligt i många fall men man kan inte bortse från
att enstaka fastighetsägare stundom kan ställa sig avvisande till en medverkan
och därigenom omintetgöra en för övriga sakägare fördelaktig och från
samhällssynpunkt angelägen rationalisering. Det bör därför finnas vissa
tvångsmöjligheter. En fastighetsägare bör i samband med vissa fastighetsregleringar
kunna tvingas att avstå sin fasta egendom eller att godta större
minskning av fastighetsinnehavet än de tämligen små jämkningar som 5: 8
tillåter. Enligt kommitténs mening kan det inte undvikas att den enskildes
B 573
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
intressen får på detta sätt i enstaka fall stå tillbaka för allmännyttan. Även
den jordägande befolkningen synes numera i allmänhet inse nödvändigheten
härav. En självklar förutsättning för att någon skall kunna utsättas för
ett ingripande av ifrågavarande slag måste dock vara att han erhåller full
kompensation i pengar.
Ett ianspråktagande av fast egendom i samband med fastighetsreglering
enligt vad kommittén anfört kommer att få karaktären av inlösen och synes
inte till sina grunddrag väsentligt skilja sig från nuvarande rätt till inlösen
vid skifte enligt datalagen. Från rättssäkerhetssynpunkt synes det inte påkallat
med en särskild prövning i administrativ väg huruvida de i lagen
angivna förutsättningarna för en tilllämpning av reglerna om inlösen är för
handen och huruvida sådan inlösen skall ske i det särskilda fallet. Denna
prövning bör utan olägenhet för vare sig de enskilda sakägarna eller det
allmänna kunna inordnas i det rättsliga system som sedan gammalt är uppbyggt
för handhavandet av fastighetsbildningsangelägenheter och som enligt
kommittéförslaget är avsett att behållas. Med hänsyn till rättssäkerheten
synes en i enlighet härmed anordnad judiciell prövning av inlösenfrågan
med möjlighet att låta frågan i sista hand bedömas av högsta domstolen vara
att föredra framför ett rent administrativt förfarande. Genom att man avstår
från en diskretionär prövning torde det dock enligt kommitténs mening bli
nödvändigt att i lagen något mera utförligt reglera förutsättningarna för
inlösen.
Beträffande tillämpningsområdet för de tänkta bestämmelserna om inlösen
uttalar kommittén att behovet av en storleksrationalisering i anslutning
till fastighetsreglering främst gör sig gällande i fråga om mera omfattande
och ingripande regleringar. Inlösenförfarande såsom ett extraordinärt
medel för att skapa ett i storlekshänseende ändamålsenligt fastighetsbestånd
bör därför i princip få tillgripas bara när fastighetsregleringen har till ändamål
att åstadkomma bästa möjliga fastighetsindelning inom regleringsområdet.
Dessutom bör fordras att regleringen inte är av alltför ringa omfattning
och att den inte bara berör ett mindre antal fastigheter. Endast när en allmän
översyn av fastighetsindelningen företas inom ett större område och
ett flertal sakägare berörs torde regleringen dra sådana kostnader och vara
av så ingripande karaktär att det kan anses försvarligt att tillgripa ett
expropriationsliknande förfarande. Slutligen bör uppställas ett särskilt krav
på att ett verkligt betydande allmänt intresse av en storleksförbättring i det
enskilda fallet föreligger. Bara om så är förhållandet kan förväntas att alla
tänkbara resurser för att understödja regleringsverksamheten blir insatta
och att det åsyftade resultatet uppnås.
För att syftet med den nya lagens bestämmelser om fastighetsregleringen
som ett instrument för en allsidig omdaning av fastighetsindelningen skall
vinnas, fordras att inlösenmöjligheterna utvidgas i jämförelse med dalalagens
motsvarande reglering och att förutsättningarna för ett ingripande
B 574
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
anges på annat sätt. I samband därmed måste övervägas, om inte särskilda
ersättningsregler bör uppställas till skydd för dem, som i egenskap av ägare
eller innehavare av fordran eller annan rättighet har intressen i den egendom
som utsätts för inlösen. Från inlösen bör i princip undantas alla fastigheter
som med hänsyn till bebyggelse eller eljest anses böra bestå för framtiden.
Sådana fastighetsägare som av sociala och befolkningspolitiska skäl
anses böra bevaras vid sin fasta egendom bör på lämpligt sätt skyddas mot
att behöva avstå egendomen. Befrielse från inlösen kan behöva medges i
ytterligare några fall i syfte att motverka vissa stötande konsekvenser. I
varje fall bör undvikas att avsevärd olägenhet uppkommer för sakägare. Av
lättförklarliga skäl bör undantag i princip göras beträffande fastigheter,
som genom att intas i gemensamhetsskog bidrar till en önskvärd strukturrationalisering
i skogsmarken. För att möjliggöra komplettering av ofullständiga
brukningsenheter kan det dock under vissa förutsättningar vara
motiverat att ta i anspråk också sådana fastigheter liksom även sådana fastigheter
som med hänsyn till sin omfattning i och för sig är godtagbara.
De nu skisserade riktlinjerna för inlösen kan enligt kommittén inte tilllämpas,
om inlösen skall ske inom tomtindelad mark för att underlätta att
delar av samma tomt blir förenade i en ägares hand.
Ett spörsmål som vidare aktualiseras i förevarande sammanhang är det
huruvida inlösenbestämmelserna skall gälla statens egendom. Enligt ExL
kan fastighet som tillhör kronan inte exproprieras. Detta förhållande synes
emellertid i huvudsak vara föranlett av det sätt varpå medgivande till expropriation
skall lämnas (se NJA II 1918 s. 100 och 1950 s. 191) och torde inte
böra påverka räckvidden av de tänkta fastighetsbildningsreglerna. BL:s regler
om marklösen är inte begränsade på liknande sätt och inte heller datalagen
innehåller någon motsvarande begränsning till förmån för staten. För
fastighetsbildningslagstiftningen skulle det f. ö. vara helt främmande med
särskilda regler genom vilka staten skulle i egenskap av fastighetsägare
inta en privilegierad ställning. Kommittén anser det följaktligen inte böra
komma i fråga att undanta staten tillhörig egendom från inlösen.
Beträffande frågan om hur och efter vilka normer den i anledning av inlösen
utgående ersättningen skall bestämmas framhåller kommittén till en
början, att var och en som träffas av ett inlösenbeslut i samband med fastighetsreglering
i princip bör inta samma rättsställning som om hans egendom
exproprieras. Genom att inlösenfrågorna och övriga regleringsspörsmål är
i väsentlig mån invävda i varandra och ofta beroende av varandra kan uppgiften
att i första instans bestämma inlösenersättningen inte på samma sätt
som i fråga om expropriationsersättningen anförtros åt domstol. Beslutanderätten
måste i stället tillkomma samma organ som har att besluta om
ändringar i fastighetsindelningen. Avgörandet måste alltså i första hand
träffas av förrättningsinännen. Det skulle visserligen vara teoretiskt tänkbart
att hänskjuta frågan till domstol och låta regleringsförrättningen vila
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 575
i avbidan på en lagakraftägande dom i saken, men detta skulle medföra
betydande praktiska olägenheter. Kommittén anser att uppgiften att besluta
rörande inlösenersättningarna inte skiljer sig från många andra göromål
som åvilar förrättningsmännen och som är minst lika väsentliga för sakägarna.
Vederlag för vad som tas i anspråk genom inlösen skall enligt kommitténs
förslag på samma sätt som expropriationsersättning alltid utgå i pengar och
i princip bestämmas efter samma grunder som sådan ersättning. Den frågan
uppställer sig därför omedelbart huruvida de allmänna bestämmelserna i
5 kap. om olika likvider vid fastighetsreglering är utformade så att de kan
tillämpas också på inlösenfallen och leda till åtminstone praktiskt taget
samma resultat som ExL:s ersättningsregler. Kommittén erinrar härvid om
vad som uttalats redan i redogörelsen för den ekonomiska mekanismen vid
fastighetsreglering. I anslutning till behandlingen av frågorna om den allmänna
likvidvärderingen har där framhållits att värderingssystemen vid
likvidvärdering och vid bestämmandet av löseskilling i samband med expropriation
inte kommer att förete större inbördes avvikelser, men att skiljaktigheter
inte helt kan undvikas. Samtidigt har påpekats att någon motsvarighet
till den ersättning för skada på restfastighet som förekommer vid
expropriation i allmänhet inte behövs vid fastighetsreglering, eftersom nyttan
av utförda åtgärder vanligen helt överväger de negativa biverkningar
som samtidigt uppkommer. I undantagsfall torde det dock kunna föreligga
anledning att vid fastighetsreglering bestämma likviderna så, att förlust av
ifrågavarande slag förhindras. På grund härav har reglerna i 5 kap. fått
det innehållet att resultatet av den ekonomiska uppgörelsen vid fastighetsreglering
kan justeras i erforderlig omfattning, om de negativa verkningarna
av regleringen någon gång skulle bli av större betydelse för en fastighet
och kunna förorsaka dess ägare förlust. På detta sätt har tämligen god överensstämmelse
uppnåtts med ExL:s regler om löseskilling och ersättning för
skada på restfastighet. Om ersättning till fastighetsägare för personlig skada
eller till innehavare av särskild rättighet som avstås inte skulle aktualiseras
vid inlösen, kan det också göras gällande att bestämmelserna i 5 kap. innefattar
en reglering av ersättningsfrågorna som är godtagbar även med hänsyn
till inlösenfallen. Det är emellertid uppenbart att inlösen — till skillnad
från vad som i allmänhet gäller i fråga om åtgärder i samband med fastighetsreglering
— kan orsaka fastighetsägare personligt intrång och rättighetshavare
skada, som inte kommer att kunna kompenseras enligt de föreslagna
allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering men som skulle
bli gottgjord vid expropriation. Endast enligt 5: 12 skall möjlighet föreligga
att vid fastighetsreglering besluta om gottgörelse i sådant hänseende, men
bestämmelsens tillämpningsområde är strängt begränsat och den kan ingalunda
anses motsvara vad som gäller enligt expropriationslagstiftningen.
Att utvidga bestämmelsens räckvidd så att den kommer att stå i överens
-
B 576
Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
stämmelse med denna lagstiftning är enligt kommitténs mening varken påkallat
eller praktiskt genomförbart. Med tanke på inlösenfallen föreligger
emellertid ett oavvisligt krav på regler som sträcker sig längre i ifrågavarande
hänseende. Kommittén har därför funnit att vissa ersättningsbestämmelser
inte kan undvaras i 8 kap. Främst på grund av det nära samband som
råder mellan de olika ersättningsposterna vid ett ianspråktagande av egendom
genom inlösen anser kommittén det inte möjligt att låta dessa särbestämmelser
avse ersättning endast till fastighetsägare för personlig skada och
till innehavare av särskild rättighet, som helt eller delvis uppoffras genom
inlösen. I kapitlet har därför tagits upp en fullständig reglering av samtliga
ersättningsfrågor som kan uppkomma vid inlösen. Härigenom vinns även
den fördelen att man i formellt hänseende kan få en bättre anslutning till
ExL:s ersättningsregler.
Kommittén tar också upp spörsmålet huruvida inlösen skall vara beroende
av att yrkande därom i viss ordning framställs vid förrättningen. Till
stöd för en sådan uppfattning kan göras gällande att en initiativrätt för
förrättningsmännen i viss mån är svår att förena med deras ställning såsom
beslutande organ i angelägenheter, där olika intressen, såväl allmänna som
enskilda, står emot varandra. Förrättningsmännen kan emellertid inte begränsa
sin verksamhet till att i stort sett bara besluta i kontroversiella frågor
av olika slag utan måste aktivt delta i det utredningsarbete som fordras
för att genomföra ändringar i fastighetsindelningen och själva ombesörja
åtminstone huvuddelen av detta arbete. Vid fastighetsreglering måste bl. a.
ankomma på dem att svara för arbetet med att upprätta fastighetsplan.
Att de härvid skall ha frihet att utan särskilda yrkanden pröva olika tänkbara
lösningar är alldeles uppenbart. En sådan rätt tillkommer dem enligt
nuvarande ordning, och en övergång till ett annat system har över huvud
taget inte ifrågasatts från något håll och skulle f. ö. inte vara möjlig. Mot
bakgrunden härav framstår det som fullt naturligt att förrättningsmännen
även skall ha att ex officio pröva i vad mån inlösen skall äga rum. Inlösenfrågan
hänger f. ö. så intimt samman med hela planläggningsfrågan att en
särbehandling knappast skulle vara praktiskt genomförbar.
Enligt kommitténs mening kan man inte med fog göra gällande att förtroendet
för förrättningsmännen och deras objektivitet blivit lidande på att
de vid hittillsvarande fastighetsregleringar på eget initiativ tagit upp olika
planläggningsfrågor av djupt ingripande karaktär, t. ex. frågor om utflyttning.
Det finns inte heller grundad anledning anta att en framtida ordning
som förutsätter att de självmant skall äga väcka inlösenfrågor kommer att
äventyra förtroendet för dem. En annan lösning av ifrågavarande spörsmål
skulle dessutom framtvinga en vidlyftig administrativ apparat. För att inlöseninstitutet
inte skall bli verkningslöst som instrument i de allmänna
rationaliseringssträvandenas tjänst, är det nämligen inte möjligt att lägga
enbart i de enskilda sakägarnas hand att avgöra i vad mån institutet skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 577
tillämpas. Om förrättningsmännen skulle berövas sin initiativrätt, måste
man följaktligen överlämna åt något annat allmänt organ att så noga följa
de fastighetsregleringar vid vilka inlösen kan komma i fråga att de kunde
framställa yrkande därom så snart det fanns anledning till det.
På grund av vad nu anförts har kommittén inte i de paragrafer som reglerar
inlösen i anslutning till större fastighetsregleringar infört någon
begränsning av förrättningsmännens rätt att självmant ta upp frågor om
inlösen. I den mån en inlösenåtgärd skulle visa sig ägnad att främja syftet
med regleringen får det enligt kommittén t. o. in. anses vara en skyldighet
för förrättningsmännen att överväga inlösen, även om detta inte påkallats
från annat håll.
Två av kommitténs experter har i särskilda yttranden till betänkandet
anfört avvikande mening beträffande inlöseninstitutet.
överdirektören Hans Wetterhall (bet. s. 817) anser mindre lämpligt att
förrättningsmännen själva framträder som det allmännas talesmän i inlösenfrågan.
Förfarandet bör i stället utformas så, att lantbruksnämnden
inträder som företrädare för det allmänna vid inlösenfrågans behandling
såväl under förrättningen som vid ev. efterföljande domstolsförhandling.
Därigenom vinner man att lantbruksnämnden automatiskt kommer att få
svara för rättegångskostnader och för sådana ersättningar i samband med
inlösen som inte skäligen kan tas ut vid överföring av marken till den nye
ägaren.
Lantbruksdirektören A. E. Larsson (bet. s. 800) motsätter sig att bestämmelser
om tvångsinlösen över huvud införs i fastighetsbildningslagen. Larsson
anser att olägenheterna överväger den nytta som institutet kan medföra
och befarar att inlösenförfarandet kan medföra höjning av prisnivån när
det gäller lantbruksnämndernas frivilliga inköpsverksamhet samt föranleda
tidsutdräkt för regleringsföretagens genomförande. Beträffande utformningen
av inlösenförfarandet delar Larsson de synpunkter Wetterhall anfört.
Remissyttrandena. Inlöseninstitutet tillstyrks i princip av flertalet remissinstanser.
Positiva yttranden avges sålunda av lantmäteristyrelsen, överlantmätarna,
tekniska högskolan i Stockholm, 1960 års ecklesiastika boställsutredning,
stadsförbundet, lantmätareföreningen och LO.
En viss tveksamhet uttalas av lantbruksstgrelsen, lantbruksförbundet,
RLF och skogsägareföreningarnas riksförbund.
Avstyrkande yttranden avges av flera lantbruksnämnder och hushållningssällskap
samt häradshövdingeföreningen. Erinringar mot en tillämpning
av inlösen inom tätorter anförs av Svea hovrätt, stadsjuristen i Stockholm
och fastighetsägareförbundet.
LO anser att det är ett betydande samhällsintresse att motverka ett splittrat
markinnehav med bristfällig skötsel av jordbruk och skog. Bestämmel37
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 578
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
serna om inlösen bör därför inte göras alltför snäva utan tillåta en betydande
tillämpning.
Lantmätareföreningen anser att inlösenreglerna i allt väsentligt är lämpliga.
Den smidiga fastighetsanpassning som institutet medger är ett värdefullt
element inom fastighetsregleringens ram. Proceduren vid inlösen bör
såvitt möjligt integreras i fastighetsregleringen och inlösen måste kunna
avse fastigheter för alla olika önskemål. Inlösen inom förrättningens ram
innebär dessutom ett komplement till lantbruksnämndernas inköpsverksamhet
inom regleringsmogna områden.
Behovet av inlösen för förbättring av fastighetsstrukturen i vissa jordbruks-
och skogsbrukstrakter är oomtvistligt anser Svea hovrätt. Hovrätten
anser att det inte bör inge betänkligheter att ett expropriativt förfarande
med vittgående beslutanderätt för förrättningsmännen kan anlitas om syftet
med och förutsättningarna för inlösen anges på sådant sätt, att användningen
av detta förfarande blir klart avgränsad, samt sakägarnas rättsställning
i övrigt regleras på ett tillfredsställande sätt.
Om lämpligheten av tvångsinlöseninstitutet från jordbruksrationaliseringssynpunkt
råder stor tveksamhet hos lantbrukssigrelsen, lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen. Lantbruksstgrelsen framhåller sålunda
åtskilliga olägenheter med institutet men vill likväl inte nu avvisa
tvingande regler rörande anskaffande av mark för jordbruksrationalisering.
Enligt styrelsens mening ligger det i sakens natur att den nya lagen, liksom
gällande rätt, på flera punkter måste innehålla regler av tvingande natur.
Frågan är dock, om det kan vara lämpligt att gå så långt som till tvångsinlösen
av fastighet. Ett lösningsförfarande kan antas bli förenat med flera
allvarliga olägenheter. Sålunda kan man räkna med att inlösen kan väcka
viss ovilja mot fastighetsregleringar och kanske medverka till att sakägare
avstår från att ta initiativ till sådana förrättningar. Det kan också befaras,
att den relativt höga prisnivå, som troligen blir en följd av tvångsinlösen,
kan inverka på den allmänna prisnivån i orten till förfång för lantbruksnämndens
normala förvärv av markreserver. Förrättningar där tvångsinlösen
kommer att tillämpas kan också komma att dra ut på tiden, eftersom
beslut om inlösen säkert många gånger kommer att överklagas.
Liknande invändningar görs av flertalet lantbruksnämnder och hushållningssällskap.
Omkring hälften av dessa samt några slcogsvårdsstyrelser
ansluter sig till reservanterna Wetterhalls och/eller Larssons uppfattningar
och avstyrker förslaget. Ett representativt yttrande för denna grupp av
remissinstanser är det som avgetts av lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i Värmlands län. I detta yttrande anförs bl. a.
Kommitténs huvudmotiv för att införa dessa bestämmelser är att därigenom
öppna möjligheter till anskaffande av en rationaliseringsreserv av tillräcklig
storlek. Sällskapet och nämnden anser det vara en grundläggande
förutsättning, att rationaliseringsreserv i tillräcklig omfattning står till för
-
B 579
Kung}. Maj.ts proposition nr 128 dr 1969
togande, om fastighetsreglering av mera genomgripande natur skall komma
till stånd. Om sådan reserv icke finns redan innan regleringen börjar saknas
i allmänhet förutsättningar för fastighetsreglering avseende jord- och
skogsbruk. Emellertid vill sällskapet och nämnden ifrågasätta om den mark,
som kan anskaffas genom inlösen i samband med fastighetsreglering, kan
bli av så stor omfattning i jämförelse med vad lantbruksnämnden kan skaffa
på frivillig väg, att den påverkar förutsättningarna för en lämplig fastighetsreglering.
Är rationaliseringsreserven av mindre omfattning kan fastighetsreglering
göras endast i begränsad utsträckning. Erfarenheten har visat
att fastigheter lämpliga som tillskottsmark inom ett område kommer i handeln
med vissa tidsmellanrum. Lantbruksnämnden har vid sådana tillfällen
disponerat den tillgängliga fastigheten för vissa åtgärder och något år senare
då ytterligare någon fastighet blivit tillgänglig har åtgärderna fortsatt. Det
har ansetts nödvändigt att ge därav intresserade jordbrukare tillfälle till
arealutvidgningar så snabbt som möjligt. Erfarenheten har också visat att
den jordbrukare, som en gång ökat sitt åkerinnehav, är mer angelägen än
andra att fortsätta utökningen. Brukare av mindre och medelstora jordbruk
tycks vilja vänja sig så småningom vid att driva så stora företag, som den
moderna utvecklingen synes peka mot. En allt för stor, snabbt genomförd
arealutvidgning, som väsentligt ändrar företagets karaktär, kan äventyra
brukarens likviditet. Successiva rationaliseringar och fastighetsregleringar
synes därför bli de vanligaste. Vid sådana regleringar saknas anledning att
tvångsinlösa fastighet. Inom områden, där fastighetsindelningen är mycket
irrationell, kan successiva åtgärder av ovan antytt slag bli meningslösa. Sådana
områden återfinns i vissa delar av länets skogsmarker, men endast i
ringa grad i de delar av länet, där bärkraftiga kombinerade jordbruk kan
bildas.
Inom lantbruksorganisationen finns en viss erfarenhet av expropriation
för förstärkning av ofullständiga jordbruk. Detta rationaliseringsmedel har
prövats, men i stort sett övergetts av olika orsaker. Sällskapet och nämnden
anser det skäligen onödigt att genom annan lagstiftning försöka aktualisera
detta rationaliseringsinstrument. Sällskapet och nämnden vill därför instämma
i vad experterna Larsson och Wetterhall anfört i sina särskilda yttranden
om inlösen. Sällskapet och nämnden anser att regler om inlösen för
bär avsett ändamål hör hemma i rent politisk lagstiftning, och om större
möjligheter till inlösen anses böra öppnas, kan detta ske genom ändringar i
ExL så att expropriation för förstärkning av ofullständiga jordbruk kan ske
på enklare sätt och till lägre kostnader för det allmänna.
Klart positiva är yttrandena av lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i Kopparbergs län. Nämnden bygger sitt yttrande på erfarenheterna
av skiftesverksamheten i länet och framhåller betydelsen av en skärpt inlösenmöjlighct
för att underlätta bildandet av en rationaliseringsreserv. I
yttrandet anförs.
Av utomordentligt intresse — inte minst med tanke på fastighetsregleringar
inom detta läns storskiftesbygd — är givetvis innehållet i 8 kap. med
dess förslag till inlösenbestämmelser. Uppenbart är att en omfattande fastighetsreglering
— motsvarande t. ex. ett nu pågående laga skifte enligt
dalalagen och som kostar det allmänna avsevärda belopp i olika avseenden
— inte bör tillåtas med mindre ett fullt utnyttjande av resurserna kan
garanteras liksom att det resultat som erhålls innebär så påtagliga förbätt
-
B 580
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ringar i fastighets-, företagsamhets- och övriga allmänna förhållanden att
de kan sägas bära regleringskostnaderna. För jordbrukets och skogsbrukets
del innebär detta för just sådana typiska småbruks-, sterbhus- och ägosplittrade
områden som länets storskiftesbygd i främsta rummet en storleksrationalisering
av synnerligen betydande omfattning. Av de medel, som f. n.
står till buds att anskaffa en rationaliseringsreserv, nämligen inlösen enligt
dalalagen, 5 § jordförvärvslagen, bolagsförbudslagen, expropriation och
aktiv inköpsverksamhet genom lantbruksnämnden, torde inköpsverksamheten
utan tvekan ha den största omfattningen. Som exempel kan nämnas
alt inom Sollerö laga skifte omfattar den inlösta arealen 42 ha medan den
av lantbruksnämnden inköpta uppgår till 571 ha, inom Siljansnäs 0 resp.
330, inom Nusnäs 3 resp. 165 och inom Selja-Hemus och Långlet 30 resp.
1 000 ha (i de 1 000 ha ingår dock även vissa områden inom Oxberg och
Gopshus). Det bör emellertid beaktas att redan förekomsten av ett inlösningsförfarande
kan ha medverkat till frivilliga överlåtelser som inte avspeglas
i statistiken liksom till vissa saneringar inom t. ex. sterbliusen.
Resultatet av den aktiva inköpsverksamheten är i högsta grad beroende
av med vilka resurser den kan bedrivas. Motståndet mot försäljning (liksom
ofta till varje positiv åtgärdi av mycket små och diffusa enheter från t. ex.
sterbhus utan påtaglig anknytning till ifrågavarande bygd är många gånger
utomordentligt irriterande i rationaliseringsarbetet. Värdet av ägandet sätts
dock mycket högt även om det uppenbarligen inte ligger i annat än affektionsvärde
eller utgör insteg till jakt eller fiskemöjligheter. Då rationaliseringsarbetet
i form av föreslagen fastighetsreglering och övriga samverkande
faktorer måste tänkas gå betydligt fortare än nuvarande skiftesförfarande
och jämväl ge helt andra resultat är det uppenbart att även takten i
inköpsverksamheten måste bli en annan. En ökad takt i den frivilliga inköpsverksamheten
beror i främsta rummet på vilka resurser som ställs till
förfogande. Men därtill kommer i slora delar av Kopparbergs län de traditionellt
rotade hindren emot försäljning utan tvång. Då nu befintliga resurser
dock inte ger tillräckliga resultat snabbt nog, synes det nämnden angeläget
att vid större fastighetsregleringar storleksrationaliseringen säkras i
annan ordning. Enda framkomliga vägen synes då vara att skapa ett inlösningsförfarande
av vidare omfattning än det som nu står till buds i datalagen.
Förekomsten av en skärpt inlösningsmöjlighet torde öka utsikterna
att lösa frågorna genom inköpsverksamheten. I vad mån det av kommittén
föreslagna i realiteten kommer alt ge en tillräcklig reserv kan kanske icke
nu avgöras. Ytterligt intressant skulle det vara att ha denna fråga testad
genom t. ex. en genomgång av fastighetslängden för någon socken vilket lätt
skulle kunna ske i samband med stundande fastighetstaxering. Det torde
vara klart att inlösenförfarandet kan bli av kontroversiell natur. Den vars
mark blir föremål för inlösen kan reagera såväl mot förrättningsmännen
som mot de markägare som tillgodogörs en storleksrationalisering. Möjligheten
att anföra besvär över inlösenförrättningen torde här lämna tillräckliga
rättsgarantier. Av betänkandet synes icke klart framgå i vad mån inlösen
skall kunna ske av mark tillhörig bolag, domänverket, stiftelser av
olika slag o. s. v. Nämnden utgår emellertid från att så skall kunna ske.
Skogsvårdsstijrelsen i Jönköpings län anser att någon form av tvångsinlösen
är befogad i samband med större fastighetsregleringar. Institutet kan
bidra till alt vanlig försäljning i flera fall kommer till stånd men det torde
få liten praktisk betydelse.
B 581
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
1960 års ecklesiastika boställsutredning tillstyrker förslaget men framhåller
vikten av att inlösen kan tillgripas bara i samband med en aktuell
fastighetsreglering och inte för att trygga behovet av en markreserv för
framtida ändamål.
Lantbruksförbundet, RLF och skogsägareföreningarnas riksförbund anför
i sitt gemensamma yttrande principiella betänkligheter mot tvångsinlösen
och anser att institutet bör få tillämpas endast i undantagsfall. Tvångsinlösen
innebär ett mycket allvarligt ingrepp i den enskilde jordägarens rättssfär.
Kommittén har också uttalat att man vid rationaliseringsverksamheten
i princip bör lita till frivilliga dispositioner och att man först och främst har
att använda den mark, som jordägarna själva kan ställa till förfogande. I
enlighet härmed har kommittén uppställt olika, förhållandevis långtgående
rekvisit för att inlösen skall få ske. Det oaktat vill organisationerna
uttala sin principiella tveksamhet beträffande tillskapandet av en inlösen
rätt. Å andra sidan torde en ändamålsenlig fastighetsreglering stundom
kunna i praktiken underlättas, om det finns förutsättningar att tillgripa
tvångsinlösen. Med hänsyn till inlöseninstitutets sålunda dubbelbottnade
natur torde det bli svårt att tillämpa. Vid sammanvägning av fördelar och
nackdelar med institutet har organisationerna funnit sig böra framhålla att
inlösenförfarande liksom nu bör tillgripas endast i rena undantagsfall, där
trängande skäl gör sig gällande med synnerlig styrka. Organisationerna
framhåller också önskvärdheten av att tvångsmässiga ingripanden kombineras
med att den som avstår marken får möjlighet till en lämplig värdebeständig
placering av det frigjorda kapitalet.
Häradshövdingeföreningen anser att kommittén inte har anfört några
bärande skäl för tvångsinlösen. Föreningen framhåller att den möjlighet till
tvångsinlösen som här öppnas i viktiga avseenden skiljer sig från expropriation.
Det föreslagna institutet gör det nämligen möjligt att tvinga fastighetsägare
att avstå sin egendom enbart på grund av rationaliseringsskäl.
Bortsett från tomtindelade områden synes några vägande skäl för en så
ingripande åtgärd inte ha förebragts. Att i princip tillåta inlösen i samband
med fastighetsreglering, som av behörig plan- eller länsmyndighet bedöms
kunna ha betydelse för rationalisering inom »ett större område», utgör en
betydligt längre gående inskränkning i den enskilda bestämmanderätten än
som föranleds av antagna cxpropriationsbestämmelser. Den omständigheten,
att viss begränsad lösningsrätt införts för att komma till rätta med de
säregna och besvärliga fastighetsförhållandena i Kopparbergs län, kan enligt
föreningens uppfattning alls inte åberopas som skäl för en allmän rätt till
tvångsinlösen.
Några remissinstanser ifrågasätter som redan antytts om det finns något
behov av regler om inlösen när det gäller mark inom planområden. Svea
hovrätt anser att kommittén inte har visat att det är nödvändigt att i fastighetsbildningslagen
införa ett expropriativt förfarande vid sidan av de
B 582
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
tvångsmedel byggnads- och expropriationslagstiftningen tillhandahåller för
att bringa fastighetsindelningen i överensstämmelse med fastställd detaljplan.
Enligt hovrätten bör man också beakta de möjligheter till ägokravsjämkning,
som finns vid fastighetsreglering inom planområde. Om förslaget
genomfördes skulle en besvärande dualism uppkomma mellan reglerna för
tvångsförvärv enligt byggnads- och expropriationslagarna, å ena, och fastighetsbildningslagen,
å andra sidan, eftersom det finns vissa skillnader mellan
de olika regelsystemen bl. a. i fråga om vissa faktorer som inverkar på
värderingen, tillträde och det processuella förfarandet. Det är vidare ovisst
om den kommunala förrättningsorganisationen kan på nöjaktigt sätt fullgöra
de nya uppgifter främst när det gäller värderingsfrågor, som följer med
inlösen inom bebyggelseområden.
Även stadsjuristen i Stockholm anser att inlösen bör användas enbart
beträffande jord- och skogsbruk. Reglerna i 8: 1 torde syfta till att möjliggöra
ordnade fastighetsförhållanden inte bara inom byalag utan synes kunna
tillämpas även på en storstadssanering av exempelvis typen regleringen
av Nedre Norrmalm i Stockholm. Ett liknande alternativ till 45 § BL har
redan tidigare lagts fram, nämligen i det förslag om rätt till tomtexpropriation
för enskild som finns i betänkandet »Saneringsfrågan» (SOU 1954:31,
s. 74). Förslaget föranledde inte någon proposition till riksdagen. Inte heller
fastighetsreglering i kombination med inlösen synes utgöra något realistiskt
alternativ till en sanering i kommunal regi inom större stadsområden. Ett
inlöseninstitut vid sidan av zon- och tomtexpropriation synes ägnat att skapa
lörvirring. Det bör därför begränsas till att uteslutande gälla jordbruksoch
skogstastigheter. I detta sammanhang behöver man endast peka på den
långt ifrån otänkbara situationen, att under det att kommunen förbereder
zonexpropriation inom ett saneringsområde och måhända redan fått tillstånd
härtill, fastighetsägare inom området begär fastighetsreglering i kombination
med inlösen, byggnadsförbud och rivningsförordnanden m. m. Den
fråga som då uppstår är om saneringen skall genomföras med hjälp av båda
instituten samtidigt eller om något av dem skall ha försteg framför det andra.
Om ett antal tomtindelade kvarter är i behov av omreglering, torde f. ö.
ett inlösenförfarande inte kunna sättas igång utan att ny tomtindelning
fastställs (jfr 3: 12). Endast i det fall då ett stadsplaneområde ännu inte
tomtindelats skulle stadgandet kunna tillämpas. Att i dylika fall föregripa
tomtindelningen genom en fastighetsreglering i förening med inlösen synes
emellertid klart olämpligt.
Fastighetsägareförbundet anser att oklarheter rörande inlöseninstitutets
tillämplighet inom tätbebyggt område gör att en överarbetning av förslaget
bör ske. Förbundet har inte kunnat bilda sig någon mera bestämd mening i
frågan för vilka syften och i vilka situationer inom förbundets verksamhetsområden
som institutet skulle kunna komma att tillämpas. Av motiven
framgår att fastighetsreglering i kombination med inlösen inte är avsedd att
B 583
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ersätta de medel som annars är tillgängliga Aid genomförandet av detaljplan.
Enligt motiven förhåller det sig i stället så, att inlösen bör ske bara
när övriga utvägar att nå det åsyftade målet visat sig A''ara stängda.
I några yttranden diskuteras frågan om inlösenbestämmelserna bör gälla
också statens egendom. Överlantmätaren i Jämtlands län ifrågasätter sålunda,
om inte jord- och skogsbruksfastigheter som förvaltas av lantbruksnämnd
eller domänverket bör undantas från inlösen eftersom de ändå torde
ställas till förfogande i erforderlig mån. Också andra för särskilt ändamål
disponerade kronofastigheter, t. ex. renbetesland, bör undantas. Överlantmätaren
i Kalmar län är av motsatt uppfattning och anser att kommitténs
ställningstagande till frågan om inlösen av statens fastigheter är självklar.
Beträffande förfarandet vid inlösen framförs åtskilliga kritiska synpunkter.
Det av experten Wetterhall skisserade förfarandet har sålunda
anslutning från åtskilliga remissinstanser. Bland dessa märks främst lantbruksstijrelsen,
som anser det lämpligt att det allmänna i fråga om inlösen
företräds av rationaliseringsorganet. Styrelsen framhåller, att förrättningsmannen
härigenom slipper att agera mot vissa sakägare till förmån för
andra. Dessutom blir det möjligt att med allmänna medel utjämna den
värdeskillnad som kan bli en följd av att prisnivån vid tvångsinlösen troligen
kommer att bli högre än det värde fastigheten kan ha för rationaliseringsändamål.
På detta sätt vinner man också den fördelen, att det inom
regleringsområdet kommer att finnas bara en typ av rationaliseringsreserv,
nämligen den mark, som rationaliseringsorganet kan tillhandahålla. Givetvis
kan det erbjuda vissa svårigheter att i förrättningsförfarandet inordna en
lösningsrätt för lantbruksnämnden. Detta bör dock rrara möjligt t. ex. genom
att förrättningsmannen, innan beslut om inlösen fattas vid förrättningen,
inhämtar lantbruksnämndens medgivande till sådant beslut, varefter beslutet
fattas vid förrättningen och får överklagas i judiciell ordning till jorddomstolen.
Sedan beslutet vunnit laga kraft har lantbruksnämnden att i inlösningsärendet
föra talan för det allmänna och betala uppkommande kostnader.
Den inlösta marken behandlas därefter som annan rationaliseringsreserv
i lantbruksnämndens hand.
Liknande synpunkter angående utformningen av förfarandet framförs av
flertalet lantbruksnämnder och hushållningssällskap samt skogsstyrelsen.
Wetterhalls linje kritiseras av lantmäteristyrelsen och tekniska högskolan
i Stockholm. I det sistnämnda yttrandet förordas kommittéförslaget och
framhålls att Wetterhalls förslag har samma nackdelar som det nuvarande
expropriationsförfarandet. Skall inlösen få praktisk betydelse måste förfarandet
enligt högskolans mening utformas på annat sätt än expropriation
eftersom erfarenheten har visat, att expropriation av mark för förstärkning
av jordbruk blivit ett så komplicerat förfarande, att det knappast kommit
till användning.
B 584
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Lantmäteristijrelsen yttrar i denna del.
På marköverföringens område kan urskiljas tre olika grader: frivillig
marköverföring, som begränsas i huvudsak endast av i 5:4 tredje stycket
5: 18 och 19 tvångsvis marköverföring inom ramen för reglerna i särskilt
5: 7 och 8 samt inlösen som regleras av ytterligare bestämmelser i 8 kap. utöver
de enligt 5 kap. tillämpliga. De olika grader, som sålunda föreslagits
och vilka i princip redan accepterats i gällande lagstiftning såsom betydelsefulla
och i många fall nödvändiga komponenter i regleringssammanhang,
bör självfallet inte mer än nödvändigt avgränsas från varandra. I praktiken
bildar de ofta ett gemensamt mönster. Vid en och samma förrättning kan
samtliga grader förekomma och gripa in i varandra. Genom behandling på
enhetligt sätt och inom samma ram kan åstadkommas smidighet och enkelhet
i förfarandet. Mot bakgrunden av det sagda måste ifrågasättas lämpligheten
av att det allmänna, representerat av statligt eller kommunalt organ,
griper in i vissa stadier för att uppträda såsom part. Förutom att därigenom
riskeras ett tyngre processuellt förfarande mister själva regleringsföretaget
lätt sin karaktär av uppgörelse mellan intressenterna med påföljd att deras
aktiva medverkan äventyras. Styrelsen vill härutöver understryka vad kommittén
under 8: 1 anfört om förrättningsmännens ställning vid inlösen.
Vidare må anmärkas att spörsmålet om ekonomiskt bistånd från det allmänna
till en fastighetsreglerings genomförande icke har ett sådant direkt
samband med proceduren för inlösen att en sammankoppling med hänsyn
därtill är motiverad. På grund av det anförda och då något reellt behov av
det allmännas partsmedverkan icke synes föreligga vare sig vid inlösen eller
vid övriga former av överföring ansluter sig styrelsen till vad kommittén i
detta hänseende kommit fram till. Styrelsen avstyrker följaktligen de förslag
som i denna del upptagits i särskilda yttranden av experterna herrar
Larsson och Wetterhall. Att en nära kontakt måste hållas med vederbörande
statliga och kommunala instanser är däremot självfallet med hänsyn bl. a.
till förrättningsinstitutets allmänna uppläggning.
Bankinspektionen anser, att förslaget om att förrättningsmännen skall
äga besluta i frågor om inlösen ger dem befogenheter som med hänsyn till
de för den enskilde vittgående verkningarna av beslutet är alltför vida från
principiell synpunkt. Som kommittén har anfört är vissa praktiska olägenheter
förknippade med att hänskjuta inlösenfrågan till domstol. Trots detta
bör man emellertid närmare överväga, om inte en fristående domstolsprövning
i överensstämmelse med reglerna för expropriation kan genomföras i
anslutning till fastighetsregleringsförrättningen. Inspektionen vill inte ifrågasätta
önskvärdheten av att inlösen kan ske i samband med fastighetsreglering.
Det synes emellertid inspektionen tveksamt, om den enskilde fastighetsägarens
rättssäkerhet blir tillbörligen tillgodosedd genom det föreslagna
förfarandet. Denna tvekan gäller särskilt inlösen enligt 8: 1. Vid expropriation
prövas frågan om tillstånd till åtgärden av Kungl. Maj :t efter ett omfattande
remissförfarande, varefter det ankommer på expropriationsdomstol
att bestämma ersättningen och besluta i övriga frågor rörande expropriationen.
Enligt förslaget läggs prövningen i samtliga dessa hänseenden på
förrättningsmännen. Redan enligt förslaget i övrigt har förrättningsmännen
Kangl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 585
att avgöra mycket väsentliga frågor om ingrepp i äganderätten till den fasta
egendomen. Det är emellertid inte meningen att en enskild fastighetsägare
genom fastighetsreglering skall tvångsvis berövas mark annat än i relativt
obetydlig omfattning. Inlöseninstitutet öppnar däremot åtminstone teoretiskt
möjligheter att tvångsvis överföra mark av betydande omfattning och
värde. Inspektionen anser att det är viktigt, att prövningen av den enskildes
skyldighet att avstå egendom inte utan synnerligen vägande skäl sker genom
ett enklare förfarande än vad som gäller för expropriation. Ingripandet kan
för den enskilde fastighetsägaren framstå som grundat på alltför begränsade
överväganden. Det lär t. ex. — trots att förrättningsmännen enligt förslaget
skall betraktas som domstolsinstans — sällan kunna komma i fråga, att
sakägarna i samma omfattning som inför expropriationsdomstolen kan förebringa
utredning i värderingsfrågan.
överlantmätaren i Malmöhus län anser att sakägare och förrättningsmän
bör ha möjlighet att helt eller delvis överföra ett inlösenärende till expropriationsdomstol.
Överlantmätaren i Skaraborgs län delar kommitténs uppfattning att det
inte är lämpligt att helt anknyta till ExL. Däremot skulle det måhända vara
på sin plats att närmare undersöka en uppbyggnad som anknyter till konstruktionen
i BL. Detta skulle innebära, att beslut om inlösen meddelas vid
förrättning medan ersättningen bestäms av expropriationsdomstolen. Fastställande
av löseskilling enligt 8:5 måste ju ske enligt expropriationsrättsliga
grundsatser som ligger vid sidan av förrättningens övriga värderingsnormer.
Det kan också antas att hörande av vittnen inte sällan kan komma
att begäras. Det är också sannolikt att förrättningsmännen kommer att
meddela separat fastighetsbildningsbeslut som enligt 15: 1 får särskilt överklagas.
En väsentlig nackdel med värdering genom domstol är å andra sidan,
att de rättegångskostnader som kommer att belasta marken torde bli avsevärt
högre.
Stadsförbundet godtar i princip att prövning av inlösenfrågorna sker vid
förrättning med judiciell överprövning men ifrågasätter om förrättningsmännen
vid bestämmandet av ersättningsbeloppen skall tilläggas en så fri
prövningsrätt som föreslagits. Visserligen har man, framhåller förbundet,
såväl vid den allmänna likvidvärderingen i 5 kap. som vid utformningen av
ersättningsreglerna i 8 kap. avsett att få en nära anslutning till motsvarande
bestämmelser i ExL. Emellertid har kommittén ansett det påkallat att
inom ramen för ersättningsstadgandena ge förrättningsmännen en relativt
fri prövningsrätt. Även bestämmelserna om ränteberäkning (5: 15) avviker
från ExL:s mera fasta regler. Till grund för fastighetsbildningskommitténs
ståndpunkt i dessa avseenden synes ligga att inlösenreglerna bygger på att
fastighetsregleringen medför vinst. Denna vinstfördelning har inte ansetts
böra bindas alltför hårt. I motsats till expropriation, som innebär en ensidig
överföring har man här en ofta dubbelsidig överflyttning av mark eller rät
-
B 586 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tighet. Blir det endast fråga om ensidig överföring skall värdering ske i enlighet
med ExL:s föreskrifter. Ränteregeln måste ses i belysning av att
lagen avser en mångfald situationer och att det är omöjligt att få en lagregel
som löser alla dessa fall. Enligt förbundets mening kan dessa synpunkter
inte frånkännas berättigande. Emellertid torde det med hänsyn till önskvärdheten
av att all tvångsöverföring av mark och rättigheter bör behandlas
efter någorlunda likartade principer vara påkallat att de föreslagna inlösenreglerna
överses i syfte att få en mera omedelbar anknytning till vad som
gäller i expropriationssammanhang.
En förstärkning av sakägarnas ställning vid inlösen krävs av Svea hovrätt
samt överlantmätarna i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus och Örebro
län. Det framhålls att sakägarna fått en sämre ställning vid fastighetsreglering
än vid expropriation i så måtto att sakägarna inte får ersättning för
kostnaderna i samband med inlösen.
Svea hovrätt framhåller att förslaget i denna del innefattar ett avsteg från
grundsatsen att den som utsätts för ett tvångsmässigt ingripande av expropriationskaraktär
skall få ersättning för sina utgifter. Det är härvid att
märka, att sakägarens talan kan avse såväl befogenheten av anspråket på
inlösen som storleken av ersättningen. Ersättning för utgifter bör därför
tillerkännas sakägaren på samma sätt som vid expropriation. Hovrätten
anser att det förhållandet att förrättningsmännen ex officio har att bestämma
löseskillingen för inlöst egendom härvid inte har någon betydelse. Dessutom
bör beaktas att ersättningar av annat slag än marklösen, exempelvis
ersättning för skada eller intrång på restfastighet, för rättighet som avstås
eller för personlig skada, inte lär komma att tillerkännas sakägare annat än
efter särskilt yrkande därom. Hovrätten anser att det är ett villkor för förslagets
genomförande att sakägarnas rättsställning vid förrättningen i nu
förevarande avseenden vederbörligen tillgodoses.
Överlantmätaren i Örebro län framhåller angelägenheten av att vissa allmänna
regler för tvångsförvärv får samma utformning i fastighetsbildningslagstiftningen
som i ExL. Expropriantens ställning enligt förslaget är oklar.
En nödvändig förutsättning för tvångsinlösen bör vidare vara, att yrkande
därom framställs av någon part, antingen fastighetsägare eller allmänt organ
som föranstaltat om fastighetsregleringen. Särskilt vid domstolens prövning
av besvär i saken är det angeläget att partsställningen är klar.
Departementschefen. Som framhållits i utredningsdirektiven för kommittén
ligger det i sakens natur att så arbetskrävande och dyrbara åtgärder
som en fastighetsreglering av typen omskifte inte bör få tillgripas om inte
regleringen leder till en genomgripande förbättring av fastighetsindelningen.
Regleringen bör leda till en verklig sanering av fastighetsbeståndet, varvid
inte minst en storleksrationalisering är ett framträdande intresse.
Utvecklingen inom jordbruk och skogsbruk leder till större 1''öretagsen -
B 587
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
heter. Om önskvärdheten härav torde det numera inte råda delade meningar.
Den statliga jordbrukspolitiken söker att på olika sätt främja denna utveckling.
Lantbruksnämndernas verksamhet med köp och försäljning av
mark är av stor betydelse för storleksrationaliseringen inom jordbruk och
skogsbruk. Det statliga ekonomiska stödet till jordbrukets yttre rationalisering
är därvid en viktig del i statens insatser.
För att storleksrationalisering skall kunna genomföras är det nödvändigt
att mark kan anskaffas för förstärkning av de fastigheter som behöver kompletteras.
I den hittills bedrivna rationaliseringsverksamheten inom jordbruk
och skogsbruk har sådan mark huvudsakligen anskaffats genom frivilliga
upplåtelser, i regel genom lantbruksnämndernas förmedling. Som
kommittén har framhållit bör en förbättringsreserv även i fortsättningen
anskaffas i första hand genom frivilliga dispositioner. En betydande sådan
markreserv bör i allmänhet finnas redan innan en omfattande fastighetsreglering
påbörjas. I många fall är det emellertid inte tillräckligt att helt
lita till frivilliga dispositioner. Enligt kommitténs mening bör det finnas
möjlighet att i samband med vissa fastighetsregleringar ålägga fastighetsägaren
att helt eller delvis avstå sin fasta egendom.
I fråga om jordbruks- och skogsbruksförhållandcn har förslaget i stort
sett fått ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna. Invändningarna
grundas huvudsakligen på antaganden om att inlöseninstitutet kan väcka
ovilja hos sakägarna mot fastighetsregleringar och verka höjande på prisnivån.
Det har också hävdats att inlösen kan få betydelse bara som ett medel
att undanröja punktvis förekommande hinder mot en ändamålsenlig
fastighetsindelning och således inte kan utgöra något effektivt medel för att
skapa en markreserv som kan användas i syfte att uppnå en storleksrationalisering.
1960 års jordbruksutredning har i sitt betänkande (SOU 1966:31 B s. 78)
berört markanskaffningsfrågornas betydelse för rationaliseringen av jordbruket.
Utredningen har därvid framhållit att lantbruksföretagens kortsiktiga
och framför allt långsiktiga anpassning fördröjs och motverkas av flera
tröghetsfaktorer. Enligt utredningen märks främst svårigheterna att till de
enskilda företagen anskaffa bl. a. den mark som behövs för en rationell
drift. I många av våra bästa jordbruksbygder, särskilt intill växande tätorter,
kan det ofta vara svårt att till godtagbara priser förvärva mark för
rationaliseringsändamål. Utredningen framhåller att strukturomvandlingen
försvåras av att jord och skog betraktas som en värdebeständig tillgång som
man tvekar att göra sig av med. Den sistnämnda synpunkten belyses också
genom det remissyttrande över fastighetsbildningskommittens förslag som
avgetts av lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Kopparbergs län.
Behovet av inlösen för strukturförbättring av jordbruk och skogsbruk har
framhållits av ett flertal andra remissinstanser.
Farhågorna för att inlöseninstitutet skulle misskreditera fastighetsregle -
B 588
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ringarna hos sakägarna är enligt min mening betydligt överdrivna. Jag kan
inte heller dela uppfattningen att inlösen skulle försvåra lantbruksnämndernas
frivilliga inköp av tillskottsmark. Snarare torde det kunna förväntas
att verkan blir den motsatta, eftersom en frivillig uppgörelse bör vara lättare
att uppnå om fastighetsägaren vet att marken kan tvångsvis avhändas
honom. Jag har den uppfattningen att inlöseninstitutet kommer att få sin
största betydelse just därigenom att det kommer att utgöra ett effektivt
medel att driva på en frivillig uppgörelse. Inlösen torde därför inte behöva
tillgripas i någon större omfattning. Detta måste anses som en uppenbar fördel,
eftersom förrättningsliandläggningen därigenom kan ske betydligt enklare
och snabbare.
Även farhågorna för att inlösen kan höja prisnivån vid lantbruksnämndernas
frivilliga inköp synes överdrivna. Jag återkommer till prisfrågan
närmare i samband med värderingsbestämmelserna men vill redan nu framhålla
att man med hänsyn till dessa bestämmelser har anledning räkna med
att prisnivån vid inlösen i regel kommer att nära ansluta till marknadsprisnivån.
Av stor betydelse i sammanhanget är att inlösenmöjligheten skapar
en god förhandlingsposition för lantbruksnämnderna, vilket i sin tur är
ägnat att inverka gynnsamt på marknadsprisnivån.
I det föregående har jag berört inlöseninstitutet enbart med hänsyn till
jordbruks- och skogsbruksförhållanden. Kommittéförslaget innebär emellertid
att inlösen skall kunna ske också inom bebyggelseområden. Invändningar
mot förslaget har i den delen rests av främst Svea hovrätt och stadsjuristen
i Stockholm, som anser att inlösen inte bör komma i fråga inom
bebyggelseområden. Enligt hovrättens mening behöver man inte något expropriativt
förfarande vid sidan av de tvångsmedel som byggnads- och
expropriationslagstiftningen tillhandahåller. I båda yttrandena framhålls
att en besvärande dualism skulle uppkomma mellan de olika regelkomplexen.
Tvångsmedlen enligt BL och ExL är, såvitt de tar sikte på bebyggelseområden,
i första hand inriktade på situationer där det av en eller annan
anledning är nödvändigt eller önskvärt att kommunen kan ta på sig ett direkt
ansvar för att bebyggelseplaneringen genomförs. De i FBL upptagna
reglerna om inlösen är inte primärt inriktade på sådana situationer, låt
vara att de ibland kan visa sig användbara för att nå också syften som omfattas
av BL:s eller ExL:s bestämmelser. I stället är de att betrakta som ett
komplement till reglerna om marköverföring vid fastighetsreglering. Närmare
bestämt är de avsedda att komma till användning i sådana fall när
det inte är möjligt att enbart med reglerna i 5 kap. få till stånd storleksförändringar
som skapar förutsättningar för en planenlig fastighetsindelning
och därmed också en planmässig bebyggelse. Sin största betydelse torde
inlösen få inom områden med byggnadsplan och inom sådana områden
där detaljplan saknas. En viss användning inom område med stadsplan är
också tänkbar. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att inlösen
-
B 589
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
reglerna behövs beträffande tätbebyggelseområden. Här liksom annars är
det naturligtvis nödvändigt med intimt samråd mellan fastighetsbildningsmyndighet
och planmyndighet. Som jag flera gånger framhållit finns det
inte någon anledning befara att inte sådant samråd skall fungera på ett
tillfredsställande sätt, framför allt om samrådet sker ömsesidigt. Jag delar
med hänsyn till det anförda inte de vid remissbehandlingen framförda farhågorna
för en besvärande dualism vid tillämpningen av de i olika lagar
förekommande bestämmelserna av expropriationskaraktär.
På grund av dessa överväganden ansluter jag mig till kommitténs förslag
att i FBL ta upp regler om inlösen. Jag godtar också kommitténs förslag att
inlösenreglerna skall erhålla generell giltighet och således kunna tillämpas
såväl inom jordbruks- och skogsbruksområden som inom bebyggelseområden.
Av de skäl kommittén har anfört bör även egendom som tillhör staten
kunna inlösas.
En central fråga är hur inlösenförfarandet skall utformas. Enligt kommitténs
förslag är förfarandet helt integrerat med förrättningsförfarandet i
övrigt. I kommittébetänkandet och under remissbehandlingen har emellertid
även andra lösningar diskuterats. Bankinspektionen har sålunda framkastat
ett förslag som innebär att inlösen bör ske genom en fristående domstolsprövning
i stort sett enligt reglerna om expropriation. I ett annat remissyttrande
har framförts den tanken att inlösenförfarandet skulle konstrueras
så, att beslut om inlösen skulle meddelas vid förrättningen men att
frågan om fastställande av ersättning skulle hänskjutas till domstol. I sitt
särskilda yttrande har överdirektören Wetterhall skisserat ett system som
så till vida stämmer överens med kommittéförslaget som fråga om inlösen
skall helt handläggas av förrättningsmännen men innebär att förfarandet
utformas som ett regelrätt tvisteförfarande mellan två parter.
Det av kommittén föreslagna förfarandet har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser. Den av Wetterhall förordade lösningen
har vunnit anslutning från några remissinstanser, främst lantbruksstyrelsen
och några lantbruksnämnder.
Enligt kommitténs förslag är inlöseninstitutet reellt konstruerat som en
marköverföring mot ersättning i pengar. Förslaget måste därför ses i sammanhang
med de övriga former av marköverföring som FBL ger möjlighet
till. Förutom frivillig marköverföring, som är av mindre intresse i detta
sammanhang, ger bestämmelserna i 5:8 möjlighet att tvångsvis överföra
mark i viss utsträckning. För sådan överföring har angetts den begränsningen
att fastigheten inte genom regleringen får undergå väsentlig minskning.
Inlöseninstitutet innebär en utvidgning av bestämmelserna i 5: 8. Som
lantmäteristyrelsen har påpekat bildar de olika slagen av marköverföring i
praktiken ofta ett gemensamt mönster. De kan förekomma vid samma förrättning
och gripa in i varandra. Det är därför angeläget att de kan behandlas
på ett enhetligt sätt. Särskilt är detta fallet med överföring enligt 5:8
B 590
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
och inlösen enligt 8 kap. Jag vill i detta sammanhang även understryka det
intima samband som råder mellan marköverföringen och utarbetandet av
fastighetsplan.
Enligt min mening är det av kommittén föreslagna integrerade förfarandet
från effektivitetssynpunkt helt överlägset de andra lösningar som diskuterats
vid remissbehandlingen. Betänkligheterna mot förslaget synes främst
grundade på hänsyn till sakägarnas krav på rättssäkerhet. Det integrerade
förfarandet ger emellertid ett fullgott skydd för sakägarna i detta hänseende.
Jag behöver bara peka på det förhållandet att den fastighetsägare som
drabbas av att hans fastighet inlöses kan få beslutet därom överprövat av
domstol såväl i fråga om skyldigheten att avstå fastigheten som beträffande
ersättningsfrågan. Enligt departementsförslaget kan prövning alltid erhållas
i två domstolsinstanser. Det kan knappast anses vara någon olägenhet för
fastighetsägaren att ett förrättningsförfarande föregått behandlingen av
saken i domstolen. Förrättningsförfarandet är enligt min mening väl lämpat
för avgörande av sådana frågor som uppkommer i samband med inlösen.
Detta gäller främst frågan om fastighetsägarens skyldighet att avstå marken
till inlösen. Denna fråga är, som jag förut har framhållit, nära förbunden med
planläggningen av regleringsområdet. Vad beträffar värderingen vid inlösen
torde denna inte vara mera komplicerad än de värderingsuppgifter som i
övrigt ankommer på fastighetsbildningsmyndigheten. Det måste enligt min
mening vara en uppenbar fördel att inlösenvärderingen kan ske i samband
med värderingen i övrigt vid förrättningen. Värderingsarbetet kan då bedrivas
effektivare och ge ett mera enhetligt bedömande än om avgörandet av
ersättningsfrågorna splittras på olika myndigheter.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag alltså i likhet med kommittén
att inlösen bör ske helt inom ramen för förrättningsförfarandet. En
betydelsefull fråga vid utformningen av ett sådant inlösenförfarande är
huruvida inlösen skall vara beroende av att yrkande därom framställs i viss
ordning vid förrättningen. Enligt kommitténs mening bör fastighetsbildningsmyndigheten
ex officio kunna pröva om och i vad mån inlösen skall
äga rum. Enligt Wetterhalls förslag får inlösen ske bara på begäran av en
företrädare för det allmänna.
För egen del anser jag att Wetterhalls förslag inte är väl förenligt med
förrättningsförfarandets allmänna uppbyggnad. Det har inte ifrågasatts
annat än att fastighetsbildningsmyndigheten skall självständigt leda förrättningsarbetet
och kunna ta initiativ till ändringar i skilda hänseenden.
Dessa ändringar är ofta mycket ingripande. Detta gäller särskilt i fråga om
upprättandet av fastighetsplanen. Flyttning av byggnader och ändring av
ägogränser är exempel på åtgärder som kan ha stor betydelse för sakägarna.
Genomförandet av sådana åtgärder kan inte lämpligen göras beroende av
yrkanden från sakägarnas sida. Förrättningsförfarandet skiljer sig på ett
B 591
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
avgörande sätt från det vanliga domstolsförfarandet genom att fastighetsbildningsmyndigheten
inte i fråga om sättet för genomförande av de särskilda
åtgärderna i samband med regleringen är bundna av sakägarnas yrkanden
utan har frihet att pröva olika lösningar. I likhet med kommittén
anser jag det fullt naturligt att förrättningsmännen då skall kunna ex officio
ta upp också frågan om inlösen skall äga rum. Jag delar också kommitténs
uppfattning att förtroendet för förrättningsmännen och deras objektivitet
inte kan bli lidande på en sådan ordning. Som lantmäteristyrelsen
anmärkt har frågan om ekonomiskt bistånd från det allmänna vid
inlösen inte ett sådant samband med utformningen av förfarandet att det
motiverar en lösning i enlighet med Wetterhalls förslag. Frågan om ekonomiskt
bistånd är inte begränsad till inlösen och kan mycket väl lösas
även inom ramen för det av kommittén föreslagna förfarandet. Eftersom
inlösen i de flesta fall varken bör eller i praktiken torde kunna genomföras
utan statligt stöd, bör givetvis fastighetsbildningsmyndigheten inhämta besked
i stödfrågan från lantbruksnämnden innan beslut om inlösen meddelas.
På grund av dessa överväganden har jag kommit till den uppfattningen
att kommitténs förslag i fråga om förfarandet vid inlösen bör godtas.
I några remissyttranden har vissa frågor om sakägarnas ställning vid inlösen
uppmärksammats. Det gäller främst deras möjlighet att förebringa
utredning och bevisning vid förrättningar samt deras rätt till ersättning för
kostnader. För förrättningsförfarandet i allmänhet gäller att möjlighet till
upptagande av muntlig bevisning saknas. Likaså saknas möjlighet att besluta
om ersättning till sakägare för utredningskostnader. Enligt min mening
bör en annan ordning inte gälla i dessa hänseenden vid inlösen. Visserligen
skulle sakägarnas egna utredningar ibland kunna vara värdefulla
för en allsidig belysning av de spörsmål som uppkommer vid inlösen, men
som jag förut har anfört är det inte lämpligt att konstruera förrättningsförfarandet
så, att fullständig bevisupptagning skall kunna äga rum inför
fastighetsbildningsmyndigheten. Sakägarnas utredning skulle sålunda ändå
i vissa fall bli ofullständig. Förfarandet bör därför utformas så, att sakägarnas
egen utredning och bevisning — som kan vara motiverad huvudsakligen
i mera komplicerade fall — koncentreras till den första domstolsinstansen.
Att genom direkta bestämmelser hindra sakägarna från att
förebringa egen utredning vid förrättningen kan visserligen inte komma i
fråga, men en förstärkning av sakägarnas ställning i detta hänseende i
förhållande till kommitténs förslag bör inte företas. Den föreslagna ordningen
främjar enligt min mening ett snabbt förrättningsförfarande utan att
äventyra rättssäkerheten. Några nämnvärda kostnader för den som utsätts
för inlösen torde inte behöva uppkomma vid förrättningen. En regel som
gav möjlighet för sådan sakägare att få kostnadsersättning i förrättnings
-
B 592
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
instansen skulle motverka koncentrationen av sakägarnas utredning och bevisning
till domstolen.
SPECIALMOTIVERING
1 §•
Bestämmelserna i denna paragraf anger vissa grundläggande förutsättningar
för inlösen.
Kommittén. Kommittén framhåller att bestämmelserna i denna paragraf
inte utgör en fullständig reglering av villkoren för tillämpning av inlöseninstitutet.
Ytterligare bestämmelser i detta hänseende meddelas i 2 och 3 §§.
I 1 § behandlas främst frågan vilka fastighetsregleringar som kan förbindas
med inlösen. Föreskrifterna om vilken egendom som får tas i anspråk finns
i 2 och 3 §§. Inlösen av mark inom tomtindelat kvarter för att olika delar
av en tomt skall förenas i samme ägares hand regleras helt fristående i 4 §.
Som en första förutsättning för att inlösen skall tillåtas måste enligt kommittén
gälla att ingripandet äger rum i samband med en fastighetsreglering,
som har till ändamål att åstadkomma en mera allmän förbättring av fastighetsbeståndet.
Det är bara i sådana fall, då regleringen innebär en total översyn
av fastighetsförhållandena inom ett visst område och den alltså på sätt
och vis är att jämställa med de hittillsvarande arronderingsskiftena, som
det finns anledning att samtidigt eftersträva förbättringar i storlekshänseende.
Har regleringen ett mera begränsat syfte och avses därmed inte annat
än att genomföra en eller ett par på förhand bestämda förbättringsåtgärder,
t. ex. att överföra viss mark från en fastighet till en annan eller att bilda
eller upphäva visst servitut, ligger det i sakens natur att regleringen inte bör
få utvidgas till att omfatta också sådana storleksförbättrande åtgärder som
inlösen. För att ange denna förutsättning har kommittén föreslagit att regleringen
skall ha till uppgift att inom ett område åstadkomma så ändamålsenliga
fastighetsförhållanden som omständigheterna medger.
Härutöver bör emellertid fordras att regleringsområdet är av större omfattning
och att förrättningen berör ett större antal sakägare. I annat fall
kan regleringen inte förutsättas kräva sådana kostnader och arbetsinsatser
och i övrigt medföra sådana konsekvenser för sakägarna i allmänhet att
enstaka fastighetsägare bör kunna tvingas avstå sin egendom, om detta
fordras för att ett ändamålsenligt helhetsresultat skall vinnas.
För såväl förrättningsmännen som sakägarna måste det vara önskvärt att
tydliga regler uppställs för vad som skall gälla i nu angivet hänseende rörande
regleringens omfattning och beskaffenhet, så att tveksamhet inte ens under
förrättningens inledande skede behöver råda beträffande frågan huruvida
B 593
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
inlöseninstitutet skall få tillämpas. Inte minst för att förrättningshandläggningen
skall underlättas är det av betydelse att ovisshet inte föreligger beträltande
denna fråga. Å andra sidan är det förenat med betydande svårigheter
att genom noggranna och entydiga regler i lagtexten exakt ange vilka
regleringar som skall förbindas med inlösen. Kommittén har därför sett sig
nödsakad att föreslå en så allmänt hållen formulering som att regleringen
skall avse ett större område, omfattande mark till ett flertal fastigheter med
skilda ägare.
Vid tillämpningen av paragrafen är det önskvärt att tillräcklig hänsyn tas
till de lokala förhållandena. Omreglering inom bebyggelseområden, där fastigheternas
storlek vanligen är förhållandevis ringa, kräver t. ex en helt annan
måttstock vid bedömningen av kravet på regleringsområdets storlek än
när det är fråga om jordbruks]ord eller skogsmark. Över huvud taget synes
ett större antal regleringsfastigheter kunna medföra att kravet på regleringens
totala omfattning sätts något lägre än annars. Det föreliggande regleringsbehovet
synes också böra påverka bedömningen. Om i regleringen ingår
vissa områden, där arronderingsförhållandena är godtagbara och några
mera omfattande markbyten inte är att vänta, bör sålunda den omständigheten
att dessa områden formellt berörs knappast få inverka på prövningen
av frågan huruvida det finns förutsättningar för inlösen.
Utöver de nu behandlade begränsningarna av inlösenrälten och bl. a. som
en följd av att dessa begränsningar inte kan mera noggrant bestämmas i lagtexten
har det synts angeläget att för inlösen uppställa ett särskilt krav på
att vid regleringen skall föreligga ett väsentligt allmänt intresse att regleringen
utmynnar i behövliga ändringar av fastigheternas storlek. Genom ett
sådant villkor vinner man bl. a. garantier för att de olika hjälpmedel som
från det allmännas sida kan tillhandahållas för att underlätta och understödja
ett genomförande verkligen kommer att stå till förfogande. Åtminstone
vid omregleringar utanför bebyggelseområden torde några mera betydande
storlek sförbättringar inte kunna komma till stånd utan att det allmänna
lämnar bistånd i olika former. Det är särskilt de enskildas behov av
medel till skilda slag av investeringar som stegras i hög grad, när de vid
sidan av de mera normala regleringskostnaderna har att svara för utgifter
i samband med förvärv av tillskottsjord och dessutom kanske även för den
utbyggnad av de fasta anläggningarna som kan bli en följd av storleksökningen.
Det är därför motiverat att inlösen begränsas till sådana fall, där det
kan förväntas att man på olika håll och främst hos de organ som har till
uppgift att främja en rationalisering av fastighetsbeståndet är beredd att
göra en samlad insats. Genom det samråd som skall äga rum med dessa
organ torde det inte vara svårt för förrättningsmännen att vinna överblick
över dessa frågor.
Kommittén framhåller att det är bara sådana fastigheter som ingår i regleringen
som skall kunna inlösas. Formellt sett inbegrips enligt förslaget även
38 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 128
B 594 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
fastigheter som inte berörs på annat sätt än att de har del i samfällighet
inom regleringsområdet liksom helt utanför detta område belägna fastigheter
som åtnjuter viss servitutsrätt inom området. På grund av de i det
följande uppställda särskilda villkoren för inlösen anser kommittén att en
alltför vidsträckt användning av inlöseninstitutet trots detta inte behöver
riskeras.
Genom utformningen av paragrafen fastslås vidare vissa för all inlösen
utmärkande drag, nämligen dels att åtgärden innebär skyldighet för ägaren
av den egendom som det är fråga om att avstå egendomen, dels att avståendet
är beroende av ett särskilt beslut från förrättningsmännen. Kravet på
att ett uttryckligt förordnande om inlösen skall meddelas vid förrättningen
gör att inlösenfallen blir klart avgränsade från de övriga ändringar beträffande
innehavet av fast egendom som följer av en fastighetsreglering. En
dylik avgränsning är nödvändig främst genom att särskilda ersättningsregler
är avsedda att gälla beträffande den inlösta egendomen. Kravet på ett
uttryckligt beslut underlättar också för de enskilda att bevaka sin rätt.
Kommittén påpekar emellertid att avgörandet av en inlösenfråga skall tas
upp i fastighetsbildningsbeslutet och därigenom kan komma att meddelas
samtidigt med att ändringarna i fastighetsindelningen slutligt bestäms. Genom
en uppdelning av fastighetsbildningsbeslutet möjliggörs dock i många
fall ett separat förordnande om inlösen.
Remissyttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland anser att lagrummet
skulle vinna i tydlighet, om det avfattades i närmare anslutning till vad
kommittén uttalat i sin motivering. Förutsättningen för den ifrågavarande
fastighetsregleringen skulle sålunda anges vara att det är fråga om ett mera
betydande område, som omfattar mark till ett större antal fastigheter.
Överlantmätarna i Gotlands samt Göteborgs och Bohus län ifrågasätter,
om inte paragrafen borde omformuleras, så att obetydliga »skräpfastigheter»
kan inlösas även om de är utan betydelse för att utöka annan fastighet.
överlantmätaren i Jönköpings län anser att paragrafens formulering bör
utvisa att reglerna är tillämpliga vid fastighetsreglering för att genomföra
detaljplan.
Näringslivets byggnadsdelegation och SAF framhåller att det inte är möjligt
att avgöra för vilka syften och i vilka situationer bestämmelsen skall
tillämpas, eftersom de jordbrukspolitiska förutsättningarna saknas inom
tätbebyggda områden. Det är därför inte möjligt att bedöma verkningarna
och lämpligheten av inlösen inom tätbebyggelse. I motiven måste en närmare
precisering härav ske. Därvid måste det vara en förutsättning att fastighetsreglering
i kombination med inlösen inte är avsedd att i normala fall
ersätta stadsplaneinstitutet vid ifrågasatt omstrukturering eller sanering av
befintliga byggnadstomter.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna grundläggande förutsättningarna
för inlösen har i sak godtagits av remissinstanserna.
B 595
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
I likhet med kommittén anser jag att inlösen inte bör komma i fråga i
andra fall än då fastighetsregleringen syftar till en allmän förbättring av
fastighetsbeståndet. Detta villkor har kommit till uttryck i lagtexten. Ett
så starkt tvångsmedel som inlösen innebär är i allmänhet inte försvarbart
i annat fall än då regleringen omfattar en total omreglering av ett område
och kan leda till en allmän förbättring av fastighetsbeståndet. En sådan förbättring
bör innebära tillskapandet av en fastighetsindelning som även på
längre sikt kan väntas bli ändamålsenlig.
Som villkor för att inlösen skall få ske måste krävas att regleringen inte
är av alltför begränsad omfattning och att den inte berör bara ett fåtal sakägare.
Villkoret har i departementsförslaget uttryckts så, att regleringen
skall gälla ett område som omfattar mark till ett flertal fastigheter med
skilda ägare. Kravet på områdets omfattning måste helt naturligt få olika
innebörd om regleringen gäller jordbruks- och skogsbruksfastigheter eller
om den avser område för bebyggelse. Att närmare precisera kravet på
områdets omfattning är såsom kommittén framhållit knappast möjligt. Det
är enligt min mening oegentligt att ställa upp ett formligt krav på att regleringen
skall avse ett större område, om detta krav inte kan ges en entydig
innebörd. Jag har ansett det vara tillräckligt att beträffande regleringsområdets
omfattning ange att det skall bestå av ett flertal fastigheter med
skilda ägare.
I förening med övriga villkor torde dessa krav vara tillräckliga för att
utesluta att inlösen tillämpas inom alltför små områden. Jag kan helt ansluta
mig till de synpunkter på frågan om regleringsområdets omfattning
som kommittén har utvecklat. För tillämpningen av inlöseninstitutet inom
jordbruks- och skogsområden torde dessa synpunkter ge tillräcklig ledning.
I några remissyttranden har uttalats ovisshet om i vilka fall inlösen skall
kunna ske inom planområden. Såvitt gäller fastighetsreglering inom område
med stadsplan bör enligt min mening inlösen inte ske om regleringen omfattar
ett mindre område än ett normalt kvarter. Beträffande kvarter som är
ovanligt stort bör inlösen kunna komma i fråga även om inte hela kvarteret
berörs av regleringen. Det sagda kan tjäna till ledning även vid reglering
inom område med byggnadsplan, där kvartersliknande indelning förekommer.
Förutom nu angivna villkor skall enligt förslaget gälla att det föreligger
ett väsentligt allmänt intresse av att regleringen leder till storleksförändringar.
Detta intresse gör sig gällande på olika sätt. Såvitt gäller landsbygdsförhållanden
bör regleringen i allmänhet leda till att rationella jordbruksoch
skogsbruksenheter bildas. Därvid är behovet av tillskottsjord framträdande
och en ökning av vissa fastigheter är det primära intresset. Även i
sådana fall när behovet av förstärkning av vissa fastigheter kan vara mindre
framträdande eller när detta behov kan tillgodoses på annat sätt än genom
inlösen, kan det föreligga ett allmänt intresse av att undanröja irrationella
fastigheter, som inte rimligen bör få bestå som särskilda enheter efter det
B 596
Rungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
att området genomgått en fullständig reglering. I ett par remissyttranden
har pekats på behovet av inlösen av sådana »skräpfastigheter». Förslaget inrymmer
enligt min mening en viss möjlighet till inlösen av dylik fastighet.
Förutsättningen härför måste givetvis vara att fastigheten kan disponeras
på sådant sätt att fastighetsbeståndet inom regleringsområdet förbättras
genom åtgärden.
Förutsättningarna för inlösen inom planområde måste bedömas med utgångspunkt
från bestämmelserna i byggnadslagstiftningen. Anpassning av
fastigheternas omfattning efter fastställda planer utgör alltid ett väsentligt
allmänt intresse. En sådan anpassning kan givetvis ofta ske utan någon
ändring av fastigheternas storlek eller genom en sådan storleksförändring
som är förenlig med bestämmelserna i 5: 8. Ibland är det emellertid inte
möjligt att genomföra planen utan att större storleksförändringar vidtas.
Fastighetsbildningen bör därvid ske i intimt samråd med byggnadsnämnden.
För att inlösen skall kunna ske måste krävas att storleksförändringen
är nödvändig för att åstadkomma en ändamålsenlig bebyggelse i enlighet
med stadsplanen. I fall av detta slag torde inlösen dock ofta vara utesluten
på grund av föreskrifterna i 2 och 3 §§. I fråga om sådan inlösen av kvartersmark
som syftar till att förena olika delar av tomt i samme ägares hand
gäller som kommittén har framhållit föreskrifterna i 4 §.
2 §.
Paragrafen innehåller närmare bestämmelser om när inlösen enligt 1 §
får ske.
Kommittén. Inlösen bör få ske bara om den egendom som inlöses omhändertas
på sådant sätt att lämplig fastighetsindelning inom regleringsområdet
främjas. För att det angivna villkoret skall anses uppfyllt, fordras att
inom regleringsområdet finns åtminstone någon fastighet, med vilken den
inlösta egendomen med fördel kan förenas och till vilken egendomen vid
en tillämpning av institutet även kommer att överföras, oavsett om detta
sker i förstärkningssyfte eller för att förrättningstekniska fördelar skall
vinnas. Inlösen enbart i syfte att samla förbättringsreserv för användning
framdeles eller inom annat område bör alltså inte vara medgiven.
Den nu föreslagna bestämmelsen -— som tas upp i första stycket av 2 § —
torde enligt kommittén komma att få viss betydelse för bedömningen av
vilka fastigheter söm skall förstärkas vid regleringen och alltså inte själva
skall komma i fråga för inlösen. Detta spörsmål regleras annars inte närmare
i lagen. Den i 5:6 andra stycket uttryckta allmänna principen för
sättet att bedriva regleringsarbetet — att syftet med en reglering skall utan
att utbytet därav oskäligt försämras vinnas med minsta olägenhet — kommer
att lämna nödvändig ledning. Mera detaljerade regler för avvägningen
av de olika fastighetsägarnas motsatta intressen i detta hänseende kan inte
B 597
Kungl. J\laj:ts proposition nr 128 år 1969
lämpligen meddelas och torde f. ö. inte heller behövas. Av särskild vikt torde
bli att man vid bestämmandet av vilka fastigheter som skall förstärkas och
vilka som skall inlösas tar tillräcklig hänsyn till omfattningen och beskaffenheten
av det befintliga byggnadsbeståndet på de olika fastigheterna. Genom
principen att minsta möjliga olägenhet skall eftersträvas kommer denna
synpunkt att automatiskt vinna beaktande. Kommittén påpekar vidare
att valmöjligheterna ofta torde bli tämligen begränsade genom de särregler
till skydd mot inlösen som tas upp i andra stycket och i följande paragraf.
Det sätt på vilket tillgängliga lån och bidrag till underlättande av storleksrationaliseringens
finansiering blir fördelade kommer dessutom inte sällan
att i praktiken bestämma kretsen av de fastigheter som kan komma i fråga
för en förstärkning.
Den nu behandlade bestämmelsen i första stycket kommer att tjäna till
ledning, också när det gäller att avgöra om fastighet som drabbas av inlösen
skall avstås i sin helhet eller endast till en del. Närmare bestämmelser
angående omfattningen av ett ingripande kan inte meddelas, utan frågan
måste bedömas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Om det
är fråga om inlösen av fastighet som är olämplig på grund av sin ringa
storlek, torde vanligen hela fastigheten böra tas i anspråk. Om emellertid
en de! därav skulle kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt antingen för
sig eller efter sammanläggning med annan egendom och ägaren är beredd
att ändra användningen, kan det vara på sin plats att ta undan denna del
från inlösen. Detta torde bli av betydelse främst i fall då ägaren vill behålla
visst område såsom byggnadstomt.
Den omständigheten att möjlighet till inlösen i vissa fall måste finnas innebär
ingalunda att detta medel alltid skall tillgripas, så snart storleksförbättringar
behövs. Tvärtom förhåller det sig så, att inlösen bör få ske endast
när övriga utvägar att nå det åsyftade målet visar sig vara stängda. Av detta
skäl har kommittén i första stycket av paragrafen såsom ytterligare villkor
för inlösen angett att syftet med åtgärden inte skäligen kan vinnas på annat
sätt. Till följd härav måste alltid före en inlösen undersökas, om inte egendomen
kan anskaffas på frivillig väg. Även om innehavaren skulle förklara
sig beredd att avhända sig egendomen, skall dock ett inlösenförfarande kunna
äga rum för den händelse det visar sig omöjligt att nå en frivillig uppgörelse
på rimliga villkor.
Andra stycket av paragrafen i kommittéförslaget innehåller närmare
regler om den egendom som inlösen kan avse. Avgränsningen av inlösenfastigheterna
bör i första hand ske genom en anknytning till lämplighetsvillkoren
i 3 kap. Fastighet, som med hänsyn till omfattningen uppfyller de i
nämnda kapitel uppställda kraven på lämplighet, skall sålunda inte få tas
i anspråk utom i vissa angivna undantagsfall. Med fastighet som nu sagts
har genom uttrycklig föreskrift jämställts sådan, som ingår i eller är avsedd
att i samband med regleringen tas in i gemensamhetsskog. Såvitt gäller
B 598
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
skogsmark kan nämligen en önskvärd strukturrationalisering ofta vinnas
genom att gemensamhetsskog bildas. Om så sker och fastighet, som inte
lämpar sig att bestå som självständig enhet avsedd för individuell drift, tas
in i gemensamhetsskogen, skall fastigheten enligt vad kommittén framhållit
i anslutning till reglerna i 6 kap. i princip vara fredad från inlösen. Med att
fastighet ingår eller tas in i gemensamhetsskog förstås här enligt kommittén
att fastigheten äger eller förvärvar andel i sådan skog mot att ha avstått
eller avstå sitt enskilda ägovälde eller i varje fall all enskild mark av någon
som helst betydenhet.
De undantagssituationer, då även de nu angivna fastigheterna skall kunna
inlösas, är sådana då marken behövs för komplettering av ofullständiga fastigheter
och en sådan annars inte skulle kunna ernås. Särskilt enheter som
saknar nödiga byggnader eller är försedda med bristfälliga sådana har, fastän
de i övrigt kan vara lämpliga, ansetts kunna användas för dylik komplettering.
Med anledning härav har regeln i andra stycket av kommittéförslaget
om vilka fastigheter som i princip skall gå fria från inlösen försetts
med förbehåll för det fall att annan i regleringen ingående fastighet
annars inte skulle kunna tillföras nödvändig förstärkning. Närmare villkor
för undantagsregelns tillämpning har inte föreskrivits i detta sammanhang,
eftersom bestämmelserna i första stycket av paragrafen torde ge tillräcklig
vägledning.
Ytterligare ett undantag föreslås från huvudregeln att en med hänsyn till
storleken lämplig fastighet liksom även sådan som ingår i gemensamhetsskog
inte skall beröras av inlösen. Om en fastighet bara till viss del ligger
inom regleringsområdet och den mark som ingår i regleringen därvid varken
kan förläggas så, att den lämpligen kan användas tillsammans med
fastighetens övriga ägor eller kan med fördel utnyttjas för sig, skall något
hinder mot inlösen av marken inte föreligga på grund av huvudregeln.
Detta innebär i realiteten att utskifte eller annan sådan del av en fastighet
skall i inlösenhänsCende betraktas såsom en fristående enhet i de fall, då
praktisk möjlighet saknas att genom ändringar i fastighetsindelningen förena
delen med fastighetens återstående ägor på ett sätt som är lämpligt med
hänsyn till den gemensamma användningen. Kommittén betonar emellertid
att inlösen inte är avsedd att kunna äga rum, om det från brukningssynpunkt
inte finns något behov av att de olika delarna blir förlagda i närheten
av varandra. Detta torde vara av särskild betydelse beträffande fastigheter
som består av såväl jordbruksjord som skogsmark. Den situation som bestämmelsen
syftar på torde ändå inte bli alldeles ovanlig. Visserligen bör
området för en fastighetsreglering av det slag som det här är fråga om i
princip avgränsas så, att till en och samma fastighet hörande ägor, som är
avsedda för gemensamt utnyttjande och därför bör vara belägna på lämpligt
sätt i närheten av varandra, helt och hållet ingår i regleringen. Inom trakter
B 599
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
med särskilt tilltrasslade fastighetsförhållanden torde det dock ofta visa sig
svårt att upprätthålla denna grundsats.
Remissyttrandena. Stadsförbundet anser att inlösen i samband med fastighetsreglering
bör tillgripas subsidiärt inte bara i förhållande till de av kommittén
nämnda frivilliga överenskommelserna utan också i förhållande till
markförvärv med stöd av ExL och BL.
Flera remissinstanser motsätter sig att inlösen får ske av en fastighet
som i och för sig är lämplig. Näringslivets byggnadsdelegation och SAF
anser sålunda att inlösen i sådant fall svårligen kan medverka till en bättre
fastighetsindelning, eftersom förfaringssättet innebär att en lämplig fastighet
ersätts med en annan. Liknande synpunkter uttalas av fastighetsägareförbundet,
som tillägger att förfaringssättet visserligen får anses vara ett
nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att inlöseninstitutets tvångsmedel
skall få träda i funktion. Överlantmätarna i Jönköpings, Kopparbergs
och Örebro län samt distriktslantmätaren i Ludvika distrikt uttalar liknande
synpunkter.
överlantmätaren i Jämtlands län anser att när inlösen till förstärkning av
jordbruksfastighet skall ske, bör ofullständig jordbruks- eller skogsbruksfastighet,
även om den är avsedd att tas in i gemensamhetsskog, komma i
fråga för inlösen framför fullständig sådan fastighet. Han förordar att detta
kommer till uttryck i lagtexten.
Departementschefen. I första stycket tas upp två viktiga villkor för att
inlösen skall få ske. Det första villkoret har i departementsförslaget uttryckts
så, att inlösen får ske endast om egendomen kan överföras till annan
fastighet. I sakligt hänseende skiljer sig departementsförslaget inte
från vad kommittén förordat men det torde klarare uttrycka vad det här är
fråga om. Regeln innebär att det inlösta området måste kunna tillföras annan
fastighet inom regleringsområdet vid den reglering då inlösen sker.
Eftersom inlösen inte kan ske vid annan fastighetsbildningsform än fastighetsreglering,
kan föreningen av området med annan fastighet inte gärna
tänkas ske i annan form än genom marköverföring. Som jag förut påpekat
är inlösen till sin natur inte annat än marköverföring mot vederlag i pengar.
På vilket sätt den inlösta egendomen skall disponeras anges inte uttryckligen
i lagtexten. Av anknytningen till bestämmelserna om marköverföring
följer emellertid att egendomen kan överföras till såväl annan fastighets
enskilda ägoområde som samfällt område. En uppdelning av det inlösta
området mellan flera fastigheter är givetvis också möjlig.
I kommittéförslaget har särskilt framhållits att det måste fordras att
området omhändertas på sådant sätt att en ändamålsenlig fastighetsindelning
främjas. I sak har jag inte någon erinran häremot. Enligt min mening
B 600
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
är det emellertid inte nödvändigt med en uttrycklig bestämmelse i frågan,
eftersom villkoret måste anses följa redan av vad som föreskrivits i 1 §.
I första stycket har vidare föreskrivits att inlösen får ske bara om syftet
med åtgärden inte skäligen kan vinnas på annat sätt. Denna subsidiära
karaktär hos inlöseninstitutet bör understrykas. Såsom framhållits i olika
sammanhang skall fastighetsbildningen i första hand vara fastighetsägarnas
angelägenhet. Genom förhandlingar inom och utom ramen för förrättningsförfarandet
bör eftersträvas att såvitt möjligt åstadkomma en ändamålsenlig
fastighetsbildning genom frivilliga överenskommelser. Sådana
överenskommelser kan syfta antingen till en frivillig överlåtelse eller till
ett markbyte. Inlösen bör därför inte få ske i annat fall än då sådana överenskommelser
inte kan komma till stånd på rimliga villkor. Det är — som
jag redan framhållit — min uppfattning att inlöseninstitutet kommer att
få sin största betydelse genom att stimulera till frivillig överlåtelse. Innan
fastighetsbildningsmyndigheten förordnar om inlösen måste alltid utredas,
om den aktuella egendomen kan förvärvas på frivillig väg. Om så inte är
fallet, bör beslut om inlösen kunna meddelas.
Stadsförbundet har i sitt remissyttrande berört frågan huruvida inlösenbestämmelserna
skall gälla subsidiärt i förhållande till inte bara frivilliga
överenskommelser utan också expropriations- och byggnadslagstiftningen.
Med anledning härav vill jag nämna att jag avser att föreslå att
reglerna i ExL om expropriation av mark för stärkande av ofullständigt
jordbruk skall upphävas. Vad angår förhållandet mellan inlösen enligt FBL
och byggnadslagstiftningens olika bestämmelser om inlösen hänvisar jag
till vad som anförts i inledningen till kapitlet.
Med hänsyn till inlöseninstitutets karaktär ligger det nära till hands att
utgå från att inlösen inte får avse fastighet som uppfyller lämplighetskraven
i 3 kap. Kommittén har emellertid ansett att inlösen bör kunna få ske
även i sådana fall, om marken behövs för komplettering av ofullständiga
fastigheter och sådan komplettering annars inte skulle kunna uppnås. De
nya jordbrukspolitiska riktlinjerna enligt 1967 års beslut torde emellertid
innebära att det inte vidare blir aktuellt att ta i anspråk rationella jordbruks-
eller skogsbruksfastigheter för att förstärka sådana företag som inte
uppfyller kravet på lönsamhet. Med rationella fastigheter avses då i allmänhet
inte jordbruksfastigheter som saknar ekonomibyggnader eller har bristfälliga
sådana.
På grund av vad som nu har anförts har någon motsvarighet till den
föreslagna undantagsbestämmelsen inte tagits upp i departementsförslaget.
1 andra stycket av detta förslag har i stället utan reservation utsagts att
fastighet som uppfyller lämplighetsvillkoren i 3 kap. inte får till någon del
inlösas. Detta innebär en avvikelse från kommittéförslaget också i det hänseendet
att en fastighet inte undantas från inlösen endast därför att den
storleksmässigt uppfyller villkoren i 3 kap. Enligt min mening måste man
B 601
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
vid prövningen av om en fastighet skall gå fri från inlösen beakta inte bara
omfattningen av de ägor som bör till fastigheten utan även ägosammansättningen,
byggnadsbeståndet och övriga omständigheter som påverkar
frågan om fastigheten kan anses lämplig för sitt ändamål. Också behovet av
investeringar i byggnader eller andra anläggningar måste komma med i
bedömningen. Om man vid en sådan prövning kommer till att fastigheten
kan ge tillfredsställande lönsamhet, bör inlösen inte få ske.
I andra stycket har också tagits upp en regel om att mark som ingår i
eller är avsedd att tas in i gemensamhetsskog inte får inlösas. Detta gäller
oavsett om fastigheten uppfyller lämplighetsvillkoren eller inte. Bortsett
från att förutnämnda reservation utelämnats stämmer regeln i sak överens
med kommittéförslaget.
Tredje stycket i departementsförslaget innehåller en bestämmelse som i
viss mån utgör ett undantag från huvudregeln om att fastighet som uppfyller
lämplighetsvillkoren i 3 kap. inte får inlösas. Den situation som avses
är emellertid ganska speciell eftersom bestämmelsen tar sikte enbart på
markområde som efter regleringen skulle komma att ha ett sådant läge i
förhållande till fastighetens övriga ägor att det inte lämpligen kan användas
tillsammans med dessa och inte heller kan med fördel utnyttjas för sig.
Området kan då enligt departementsförslaget inlösas trots att fastigheten
med hänsyn till omtånget uppfyller lämplighetskravet. Bestämmelsen ansluter
till den av kommittén föreslagna undantagsbestämmelsen av liknande
innehåll, men innefattar en viss utvidgning av denna. Tillämpningen är
nämligen inte begränsad till det fall när regleringen berör endast en viss del
av fastigheten. Även i övrigt bör nämligen inlösen kunna ske när det på
grund av naturförhållandena eller andra omständigheter visar sig omöjligt
att göra fastighetsindelningen på sådant sätt att en fastighet får sina ägor
samlade på ett från brulcningssynpunkt ändamålsenligt sätt. Om ett markområde
sålunda skulle få ett i förhållande till fastighetens huvuddel avskilt
läge, är i allmänhet förhållandena sådana att området skulle komma till
bättre användning om det införlivades med en annan fastighet. För att inlösen
skall få ske fordras givetvis att det inlösta området kan överföras till en
annan fastighet och sålunda få en mera ändamålsenlig användning. Kommittén
har framhållit att bestämmelsen främst tar sikte på utskifte och
annan sådan del av fastighet. Med den av mig föreslagna utformningen av
bestämmelsen bör denna kunna få en viss användning även vid fastighetsreglering
inom bebyggelseområden. Den kan där användas för att hindra
att det uppkommer irrationella fastigheter eller för att undanröja sådana.
3 §.
Paragrafen tar upp särskilda villkor för inlösen med hänsyn till ägarens
eller brukarens förhållanden.
B 602 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén. Frågan om inlösen skall få ske måste givetvis bedömas med
hänsyn inte bara till de föreliggande fastighetsförhållandena utan också
i viss utsträckning till omständigheter av personlig art. Särskilda skyddsregler
bör uppställas till förmån för vissa fastighetsägare och inlösen bör
inte i något fall tillåtas, om avsevärd olägenhet skulle uppkomma för sakägare.
En motsvarande inskränkning gäller beträffande rätten att få expropriera
mark för stärkande av ofullständigt jordbruk, och kommittén anser
naturligt att samstämmighet i detta hänseende kommer att råda med
ExL. I nära anslutning till 110 § andra stycket ExL har kommittén därför
föreslagit en regel om att inlösen av egendom inte får ske, om därigenom
skulle uppkomma avsevärd olägenhet för ägaren eller brukaren. Därvid
skall hänsyn inte tas till anordning som vidtagits i syfte att hindra inlösen.
Kommittén påpekar att den föreslagna bestämmelsen skyddar även nyttj
anderättshavare.
I överensstämmelse med de överväganden som ligger till grund för motsvarande
regler i 110 § fjärde stycket ExL, har kommittén funnit det av
sociala och befolkningspolitiska skäl angeläget att trygga de aktiva jordbrukarnas
ställning och genom särskilda lagregler befria dem från att behöva
underkasta sig inlösen. Kommittén föreslår därför att jordbruksfastighet
som tillhör enskild person får helt eller till väsentlig del tas i anspråk
genom inlösen endast under förutsättning att ägaren inte är mantalsskriven
på fastigheten och att han uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning
än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket.
Remissyttrandena. Stadsjuristen i Stockholm framhåller att bestämmelserna
i denna liksom föregående paragraf utformats med hänsyn främst till
landsbygdsförhållanden, trots att de skall gälla även för städerna. I 2 §
undantas sålunda fastigheter som är avsedda att tas in i gemensamhetsskog,
en typ av fastigheter som sällan torde förekomma inom stadsområden.
I 3 § finns det för reglering av fastighetsförhållanden i stad egendomliga
stadgandet att inlösen inte får ske, om »avsevärd olägenhet» uppkommer
för ägaren eller brukaren. Detta skulle för städernas del innebära att
om en i och för sig lämplig ändring av tomterna inom ett kvarter gjorde det
nödvändigt att inlösa en fastighet som tillhörde ett affärsföretag som inte
kunde finna någon annan lokal, så skulle man få inställa förrättningen.
Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag nödvändigt att
begränsa inlösenrätten även genom regler som tar hänsyn till ägarens eller
brukarens personliga förhållanden. Sådana regler gäller redan nu i fråga
om expropriation för stärkande av ofullständigt jordbruk och den regel om
att avsevärd olägenhet inte får uppkomma för ägaren eller brukaren, som
tagits upp i denna paragraf anknyter direkt till en bestämmelse i 110 § ExL.
Med olägenhet avses i detta sammanhang i första hand skada av ekonomisk
B 603
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
art. Det är då att märka att enligt ersättningsbestämmelserna skall full
gottgörelse för skada utgå till ägaren av den inlösta egendomen. Sådan ersättning
motsvaras emellertid ofta inte av något värde för den som mottar
egendomen. Det är därför i övriga sakägares intresse att inlösen inte medges
i fall då den inlösta fastighetens ägare eller brukare genom inlösen
skulle vållas en ekonomisk skada, som inte står i skäligt förhållande till
den rationaliseringsvinst som förfarandet skulle innebära.
I samband med tillkomsten av 110 § ExL anförde föredragande departementschefen
åtskilliga synpunkter angående innebörden av begreppet avsevärd
olägenhet (prop. 1947:75). Synpunkterna äger i allt väsentligt giltighet
också i fråga om inlösen. Det står sålunda klart att den olägenhet som
avses inte behöver vara av uteslutande ekonomisk art. Det syfte att främja
en rationell fastighetsindelning som bär upp förslaget om inlösen bör naturligen
inte föranleda att man vid behandlingen av de enskilda inlösenfallen
helt avstår från att pröva om inlösen är lämplig med hänsyn till olägenheter
av inte ekonomisk art som skulle tillskyndas fastighetens ägare. Skulle
dessa olägenheter överstiga vad ägaren rimligen bör vara nödsakad att finna
sig i med hänsyn till vikten av att den yttre rationaliseringen skall komma
till stånd, torde inlösen inte böra äga rum. Den här berörda regeln får otvivelaktigt
störst betydelse vid fastighetsreglering på landsbygden. Bestämmelsen
är emellertid inte begränsad till sådana förhållanden utan gäller också
för tätortsförhållanden. De olägenheter av inte ekonomisk art som där
kan uppkomma för ägaren eller brukaren torde dock endast sällan vara av
sådan vikt att de kan vinna beaktande. Ligger fastigheten inom planområde,
är nämligen intresset av plangenomförandet i allmänhet så starkt med hänsyn
till både allmänna intressen och andra markägares enskilda intressen att
olägenheterna för inlösenfastighetens ägare bara i begränsad omfattning
kan beaktas vid den intresseavvägning som skall ske i enlighet med vad jag
förut har anfört.
Kommittén har i sitt förslag tagit upp en regel om skydd mot inlösen för
sådana enskilda personer som är mantalsskrivna på jordbruksfastighet och
som har sin huvudsakliga utkomst av jordbruket. Förslaget är uttryck för
en strävan att få samstämmighet mellan inlösen enligt FBL och expropriation
för rationaliseringsändamål enligt 110 § ExL. Förslaget bygger också
på de jordpolitiska riktlinjer som gällde vid tidpunkten för kommitténs
arbete och som främst kom till uttryck i 1955 års jordförvärvslag.
Under den tid som har förflutit sedan kommittéförslaget lades fram har
jordpolitiken i väsentliga hänseenden ändrats. 1965 års jordförvärvslag
bygger sålunda i flera avseenden på andra värderingar än 1955 års lag. Av
betydelse i sammanhanget är också de av statsmakterna år 1967 antagna
riktlinjerna för jordbrukspolitiken.
Den statliga jordbrukspolitiken har som ett av sina främsta mål att skapa
förutsättningar för bildande av rationella och ekonomiskt bärkraftiga en
-
B 604 Knngl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
heter. Behovet av strukturrationalisering och annan rationalisering inom
jordbruket är f. n. trängande. I fråga om många av de nu befintliga jordbruken
saknas rimliga tekniska och ekonomiska förutsättningar för en
rationell drift. Det är därför ofrånkomligt att ett stort antal jordbruk måste
komma att upphöra som självständiga företag och jorden tas i anspråk för
förstärkning av andra jordbruk. Rationaliseringar måste ske huvudsakligen
under frivillig medverkan från jordbrukarnas sida och under hänsynstagande
till enskildas sociala och ekonomiska trygghet. Erfarenheterna av den
hittills bedrivna rationaliseringsverksamheten visar att från jordbrukarnas
sida i stort sett visats en positiv attityd till rationaliseringsåtgärder. Man
kan emellertid inte bortse från att ett visst motstånd mot sådana åtgärder
ibland möter. Även om ett sådant motstånd ofta är grundat på mycket beaktansvärda
skäl, är så ingalunda alltid fallet. Den av kommittén föreslagna
regeln skulle innebära ett absolut hinder mot inlösen av jordbruksfastigheter
som tillhör aktiva jordbrukare. Bestämmelsen skulle sålunda hindra att sådana
fastigheter, som inte uppfyller kravet på lönsamhet och som inte genom
regleringen kan i erforderlig mån förstärkas, används för förstärkning
av annan fastighet. Enligt min mening står en sådan bestämmelse inte i samklang
med den allmänna målsättningen för jordbrukspolitiken. De sociala
och befolkningspolitiska skäl som anförts för en sådan regel bör kunna i
nödig utsträckning beaktas vid en prövning från fall till fall. Som jag förut
nämnt skall inlösen inte kunna ske, om därigenom uppkommer avsevärd
olägenhet för ägaren. Denna bestämmelse möjliggör en avvägning mellan
å ena sidan behovet av storleksrationalisering i samband med regleringen
och å andra sidan jordbrukarens intresse av att ha kvar sin mark. En sådan
avvägning skall ske med beaktande av jordbrukarens berättigade krav
på social och ekonomisk trygghet, varvid särskilt de statliga stödåtgärderna
kan bli av betydelse.
På grund av dessa överväganden har jag i departementsförslaget inte
tagit upp den i andra stycket av kommittéförslaget upptagna bestämmelsen.
Eftersom jag utgått från att bestämmelserna i ExL om expropriation för
rationaliseringsändamål kommer att upphävas, innebär detta ställningstagande
inga samordningsproblem när det gäller förhållandet till ExL.
4 §.
Paragrafen innehåller regler om rätt för ägare av tomtdel att inlösa återstoden
av tomten.
Kommittén. Den form av inlösen som regleras i denna paragraf har enbart
till syfte att underlätta åtgärder för att bringa fastighetsindelningen inom
tomtindelat kvarter i överensstämmelse med tomtindelningen. I detta fall
fordras inga inskränkningar av det slag som berörts i 1—3 §§. Ett särdrag
hos denna form av inlösen är att tillämpningen förutsätter yrkande av en
-
B 605
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
skild sakägare och att inlösen sker direkt till förmån för denne. Kommittén
anser att ett sådant inlösenförfarande inte behöver inge några betänkligheter,
eftersom motsvarande möjlighet till tvångsförvärv föreligger redan
enligt gällande lagstiftning. Det skulle kunna göras gällande att denna möjlighet,
som är reglerad i 46 § BL, är tillräcklig och att fastighetsbildningslagstiftningen
därför inte bör innehålla liknande bestämmelser om lösen av
tomtdel. Frågan bör emellertid enligt kommitténs mening ses mot bakgrunden
av nuvarande svårigheter att på ett enkelt och smidigt sätt genomföra
tomtindelning, när en planlagd tomt består av flera fastigheter eller fastighetsdelar
med skilda ägare.
Kommittén har i betänkandet (s. 508) ingående diskuterat olika lösningar
för att fullfölja tomtbildningen, sedan tomtindelningen vunnit laga kraft.
Enligt kommitténs mening är det önskvärt att man i samband med fastighetsreglering
inom tomtindelat kvarter får ökade möjligheter att ändra
fastighets omfattning. Genom att i ökad omfattning tillgripa fastighetsreglering
vinner man bl. a. den fördelen att gottgörelse för vad som tas i
anspråk kommer att så långt det är möjligt utgå i form av markvederlag.
Efter ingående överväganden av olika lösningar har kommittén stannat
för en lösning, som innebär att man vid sidan av de allmänna reglerna i
5 kap. inför en form av inlösen av i stort sett samma omfattning och innehåll
som enligt 46 § BL. Skillnaden i förhållande till förfarandet enligt BL
ligger däri att avgörandet i första instans träffas vid förrättning för fastighetsreglering.
Om mer än en delägare i tomten förklarar sig beredd att
överta de övrigas delar, skall vidare frågan om företrädet mellan dem bedömas
också med hänsyn till sådan ändring i fastighetsindelningen som
gehom överföring enligt 5 kap. kan komma till stånd vid samma förrättning.
Eftersom det stått sakägare fritt att dessförinnan genom ett särskilt
förfarande få dylik indelningsändring verkställd, synes det kommittén rimligt
att man vid behandlingen av inlösenfrågan kan vid avgörande av vem
inlösenrätten skall tillkomma utgå från förhållandena sådana de gestaltar
sig efter ett genomförande av den ändring som grundas på 5 kap. Detta är
motiverat även av praktiska skäl. Om föreliggande möjligheter att verkställa
överföringar enligt 5 kap. inte skulle få beaktas, skulle nämligen följden
i stor utsträckning bli att fristående sådana åtgärder påkallades, innan
inlösenfrågorna väcktes.
Kommitténs förslag har avfattats i enlighet med de sålunda redovisade
övervägandena. Att yrkande om inlösen skall framställas vid fastighetsreglering
hindrar enligt kommittén självfallet inte att inlösenfrågan kan
tas upp och behandlas helt fristående, även om det torde bli vanligt med en
kombination av olika åtgärder, överföringen av de inlösta tomtdelarna till
den fastighet till vars förmån inlösen sker måste dock alltid beslutas i anslutning
till inlösen. Vidare bör påpekas att den uppskattning som kan behöva
äga rum för avgörande av företrädesfrågan mellan olika delägare skall
B 606
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
på samma sätt som vid tillämpning av 46 § BL ske med hänsyn tagen också
till värdet av byggnad på tomtdel. Att vid uppskattningen tomtdelar skulle
åsättas lika värden har förefallit så osannolikt att en särskild regel om
företrädet i sådant fall ansetts kunna undvaras.
Med det förslag till inlösen av tomtdel till förmån för enskild som kommittén
lägger fram uppkommer frågan, om motsvarande regler i BL skall
behållas eller upphävas. Enligt kommitténs uppfattning kommer lagrummet
att förlora avsevärt i betydelse genom att möjlighet öppnas att som en fastighetsreglerande
åtgärd besluta om lösen av tomtdel. Det är dock ej uteslutet
att sakägare någon gång kan ha grundad anledning att låta en inlösenfråga
prövas omedelbart av domstol, och det har därför synts kommittén
opåkallat att utesluta ett sådant förfaringssätt. Viss jämkning av 47 §
BL bör emellertid under alla omständigheter övervägas så att man vid bedömning
av kommunens rätt att lösa planlagd tomt, som består av flera
fastigheter eller fastighetsdelar med skilda ägare, kan beakta inte bara en
av delägare instämd talan utan även en begäran om fastighetsreglering.
Remissyttrandena. Reglerna om inlösen av tomtdel tillstyrks eller lämnas
utan erinran av flertalet remissinstanser.
Kommunal-tekniska föreningen framhåller sålunda att möjligheten att
genom inlösen förvärva del av tomt som enligt fastställd tomtindelning till
särskilda delar är i olika ägares hand får anses önskvärd och ändamålsenlig
som en komplettering av nu gällande bestämmelser i BL rörande
tvångsförvärv av tomtdel. Med hänsyn till att ett förrättningsförfarande i
regel torde kunna ge ett snabbare och billigare resultat än det tids- och
kostnadskrävande expropriationsförfarandet, tillstyrker föreningen den
föreslagna anordningen. Liknande synpunkter uttalas av stadsförbundet
och näringslivets byggnadsdelegation, som också understryker behovet av
en jämkning av 47 § BL.
Byggnadsstyrelsen anser att förslaget anvisar ett enkelt och ändamålsenligt
förfarande i åtskilliga situationer, men styrelsen kan ändå inte underlåta
att framhålla de komplikationer som kan uppstå. Styrelsen syftar
bl. a. på förhållandet till bestämmelserna i 47 och 48 §§ BL. Ett problem
som uppmärksammats särskilt är att frågan, vilken inlösenregel som skall
användas i det enskilda fallet, skall avgöras enbart med hänsyn till den tidpunkt
när ansökan inkommit till vederbörande olika myndigheter. Här föreligger
ett av de fall då samspelet med byggnadslagstiftningen gör det nödvändigt
med ytterligare utredning med sikte även på frågan om ev. ändringar
i BL.
Tillstyrkande uttalanden görs även av stadsbyggnadskontoret och byggnadsnämnden
i Göteborg, kommunförbundet, fastighetsägareförbundet,
stadsingenjören i Nacka samt överlantmätarna i Kronobergs och Kristianstads
län.
B 607
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Några remissinstanser är tveksamma till förslaget.
Överlantmätaren i Uppsala län ifrågasätter sålunda lämpligheten av att
införa den föreslagna inlösenmöjligheten och samtidigt behålla möjligheten
till inlösen enligt 46 § BL. Han föredrar att inlösen får ske endast enligt
fastighetsbildningslagen och anför som skäl härför bl. a. procedurens större
smidighet. Överlantmätaren i Södermanlands lån synes föredra inlösen enligt
BL men avstyrker inte kommitténs förslag.
Även överlantmätaren i Östergötlands län är tveksam. Han efterlyser
också klara bestämmelser om förfaringssättet när olika ägare ungefär samtidigt
framställer lösningsanspråk men använder sig av olika vägar.
Stadsjuristen i Stockholm ifrågasätter om de föreslagna bestämmelserna
är lämpliga. Förslaget påstås innebära att fastighetsreglering blir ett i flera
avseenden bättre instrument vid rättslig tomtbildning än det som erbjuds
i BL. Skillnaden är att enligt förslaget avgörandet träffas vid förrättning för
fastighetsreglering, medan enligt BL de nödvändiga besluten fattas av domstol.
Det kan ifrågasättas, om en sådan dubblering behövs och är ändamålsenlig.
Komplikationer inträder bl. a. med hänsyn till kommunens rätt och
skyldighet att lösa tomtdel i fall då de enskilda fastighetsägarna inte kan
komma överens eller vidtar åtgärder för inlösen, något som kommittén
också uppmärksammat genom en allmän hänvisning till att 47 § BL behöver
jämkas.
Enbart Svea hovrätt avstyrker helt förslaget. Kommitténs förslag bör
enligt hovrätten ses mot bakgrund av att man samtidigt föreslår att den
fastighetsbildande verkan som tomtindelning f. n. har skall slopas. Om
sistnämnda förslag, till vilket hovrätten ställer sig kritisk, genomförs, kan
väl tänkas att fastighetsreglering som medel för tomtbildning blir av en
viss betydelse. Trots detta anser hovrätten att förslaget i denna paragraf
inte är ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Till en början kan framhållas
att de vid tomtlösen förhärskande frågorna, nämligen dels den värdering
som skall ligga till grund för avgörande av vem lösningsrätten tillkommer,
dels bestämmandet av den ersättning som skall utgå, inte utgör egentliga
fastighetsbildningsfrågor. Förrättningsorganisationen är inte uppbyggd
med tanke på sådana typiskt domstolsmässiga uppgifter. Expropriationsdomstolarna
däremot är väl rustade för dessa uppgifter. Vidare skulle den
dualism mellan BL och fastighetsbildningslagstiftningen, som följer av de
enligt förslaget i åtskilliga hänseenden olikformiga reglerna om ersättning
och tillträde m. m., bli särskilt besvärande vid tomtlösen med hänsyn till att
de olika regelsystemen är avsedda att tillgodose samma ändamål, dvs. sammanförande
av olika delar av en tomt i en ägares hand. Förslaget skulle
medföra att ifrågavarande redan nu svåröverskådliga rättsområde blev än
mer svåröverskådligt och komplicerat, och skulle därigenom föranleda
rättsosäkerhet. Slutligen kan invändas att i vissa situationer, då tvist om
lösningsrätten föreligger, skulle kunna uppkomma svårbedömbara frågor av
B 608
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
planläggningsteknisk natur och om räckvidden av möjligheten till minusavvikelse
enligt 5: 8 i förslaget. Sådana frågor kan f. ö. aktualiseras även om
meningsskiljaktighet råder bara i ersättningshänseende, eftersom i viss utsträckning
olika ersättningsregler gäller beträffande egendom som tas i anspråk
med stöd av 5: 8 och sådan som inlöses. På grund av vad sålunda anförts
föreslår hovrätten att institutet tomtdelslösen inte genomförs. Om man
vid den överarbetning av förslaget såvitt gäller fastighetsbildningsfrågorna
inom stadsplanelagt område som kommittén förordat kommer till den uppfattningen
att nya medel för att underlätta tomtbildningen är nödvändiga,
bör andra vägar prövas.
Kommunal-tekniska föreningen, stadsingenjören i Nacka och distriktslantmåtaren
i Ludvika distrikt anser att reglerna om företräde vid inlösen
även bör avse det i BL angivna och teoretiskt och praktiskt väl tänkbara
fallet att de som påyrkar inlösen äger tomtdelar av lika värde.
Fastighetsägareförbundet motsätter sig bestämt att uppskattningen av
tomtdelarnas värde skall kunna ske med beaktande av de ändringar i fastighetsindelningen,
som samtidigt genomförs med tillämpning av 5 kap.
Förbundet framhåller att den föreslagna sammankopplingen av reglerna
om avstående av mark enligt 5 kap. och de nu föreslagna inlösenreglerna
kan leda till att fastighet eller fastighetsdel kan komma att undergå successiva
minusjämkningar. Resultatet av denna mekanism kan befaras bli att
fastighetsägarens rådighet över fastigheten går förlorad, och fastighetsägaren
kan därigenom komma att lida avsevärt men.
överlantmätaren i Skaraborgs län framhåller att vid fastighetsreglering
och inlösen enligt 4 § kan tolkningen av bestämmelserna i 5:7 om fastighetsreglering
på bebyggd mark få särskilt intresse. Av motiven framgår
sambandet ej fullt tydligt. Ett klarläggande uttalande synes därför önskvärt.
Departementschefen. Kommittén har tagit upp bestämmelser som syftar
till att möjliggöra att delar av tomt, som tillhör olika ägare, skall kunna
sammanföras i en ägares hand i samband med fastighetsreglering. Bestämmelserna
innebär att delägare i tomt skall få lösa till sig återstoden av
tomten.
Kommittéförslaget har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen.
Den tveksamhet som kommit till uttryck gäller huvudsakligen
de föreslagna lösningarna av konkurrensproblemen. Svea hovrätt
har dock helt avstyrkt förslaget, varvid hovrätten främst framhållit att inlösenfrågor
av förevarande art lämpligen bör handläggas av domstol och
att dualismen mellan FBL och byggnadslagstiftningens regler skulle bli
besvärande.
Fastighetsbildningen kommer alltid att utgöra ett nödvändigt element
i det förfarande som skall leda fram till bildandet av en tomt. Det är då
B 609
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
naturligt att ett inlösenförfarande får ingå som ett led i förrättningsförfarandet.
För markägaren blir detta förfarande enklare, snabbare och billigare
än om olika myndigheter skall ha hand om skilda delar av förfarandet.
Värderingen kan i dessa fall knappast bjuda större svårigheter för fastighetsbildningsmyndigheten
än de som eljest kan förekomma vid fastighetsreglering.
Inte heller prioritetsfrågorna är av sådan svårighetsgrad att man
rimligen kan resa betänkligheter mot förslaget att låta fastighetsbildningsmyndigheten
avgöra dem. Jag ansluter mig alltså till kommitténs förslag.
Kommittén har diskuterat frågan om reglerna i 46 § BL bör behållas
eller upphävas, om de föreslagna reglerna införs. Enligt kommitténs
mening talar övervägande skäl för att behålla de särskilda reglerna i BL.
För egen del är jag av motsatt uppfattning. Det kan inte råda någon tvekan
om att det skulle vara olämpligt att i två olika lagar ha bestämmelser som
tjänar exakt samma syfte men som inte är helt parallella. Det sagda gäller
särskilt med hänsyn till att värderingsreglerna enligt de olika lagarna inte
är enhetligt utformade. Något verkligt behov av två skilda inlösensystem
synes mig heller inte föreligga. Jag avser därför att i samband med följdlagstiftningen
föreslå att 46 § BL upphävs och att 47 § jämkas.
Rätten att lösa tillkommer vid konkurrens mellan två eller flera den vars
tomtdel vid uppskattning åsätts det högsta värdet. I departementsförslaget
har i enlighet med vad som f. n. gäller enligt 46 § BL tagits upp en regel för
det fall att tomtdelarna åsatts lika värde. I sådant fall tillkommer lösningsrätten
den som först framställt begäran därom.
Vid konkurrens mellan delägarna i tomt om rätt att inlösa skall varje
tomtdels värde anses lika med hela den ersättning som skall utgå vid inlösen.
Uppskattningen skall således avse inte bara ersättningen för marken
utan också därpå befintlig byggnad samt sådan skada med anledning av
inlösen för vilken ersättning skall utgå.
I sista punkten av paragrafen har i enlighet med kommitténs förslag
tagits upp en bestämmelse som innebär att uppskattningen av värdet skall
ske med beaktande av de ändringar i fastighetsindelningen som samtidigt
genomförs med tillämpning av 5 kap. I anslutning härtill vill jag framhålla
att en förutsättning för att inlösen skall tillåtas enligt denna paragraf är
att inlösen avser hela återstoden av tomten. Inlösen får således inte avse
bara en del av denna återstod. Förrättningen måste alltså leda till att hela
tomten blir definitivt förenad i en ägares hand. Bedömningen av inlösenfrågan
skall ske med utgångspunkt från de marköverföringar som kunnat
företas med stöd av reglerna i 5 kap. utan inlösen. De överföringar som därvid
kan komma i betraktande får emellertid inte gälla överföring mellan de
fastigheter som inbördes konkurrerar om rätten att inlösa.
Liksom fallet f. n. är enligt 46 § BL möter i princip inte något hinder att
inlösen avser bebyggd mark. I regel torde den omständigheten att en byggnad
är belägen på en del av den blivande tomten medföra att värdet av det
39 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 610
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
bebyggda området är högre än övriga delar, varför lösningsrätten i allmänhet
tillkommer ägaren av det bebyggda området. Vid överföring av bebyggd
mark gäller reglerna i 5: 7 även för det fall att inlösen skall äga rum.
Detta innebär bl. a. att överföring av byggnad får ske om överföringen i
betydande mån ökar möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning
och byggnaden behövs för fastigheten. Dessa villkor torde i allmänhet
vara uppfyllda när det gäller att genomföra fastighetsbildning i
enlighet med tomtindelning.
5 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om fastställande av ersättning
för inlöst egendom.
Kommittén. Första stycket i kommitténs förslag motsvarar 7 § första
stycket ExL. Löseskillingen skall alltså bestämmas med hänsyn särskilt
till ortens pris och egendomens avkastning. Samma princip gäller även för
den allmänna likvidvärderingen (5: 9 andra stycket och hänvisningen dit
i 5: 10 andra stycket). Beträffande skada på restfastighet anser kommittén
att ersättningen bör kunna jämkas, om regleringen även medför nytta för
restfastigheten. Detta innebär en viss modifikation av grundsatsen i 9 §
ExL, vilket stadgande medger ersättning för skada på restfastighet endast
i den mån skadan överstiger nyttan. Modifikationen är nödvändig för att
restfastighetens ägare inte skall berövas varje andel i regleringsvinsten.
Eftersom inlösen utgör ett led i en pågående omreglering och den inlösta
egendomen därvid kommer att disponeras som annan i regleringen ingående
egendom, finns det inte anledning att föreslå någon motsvarighet till
regeln i 7 g andra stycket ExL om att expropriationsersättningen skall
jämkas med hänsyn till åtgärder, som den exproprierande är pliktig vidta till
förhindrande av skada eller intrång. Inte heller regeln i 8 § ExL har någon
motsvarighet i förslaget. Det finns alltså ingen uttrycklig föreskrift om att
man vid bestämmande av löseskillingen för inlöst egendom inte får ta hänsyn
till sådan ändring i värdet som uppstår bara till följd av inlösen eller
det avsedda ändamålets genomförande. Detta sammanhänger med att vinstfördelningen
i allmänhet vid fastighetsreglering enligt kommitténs mening
inte bör bindas och att det inte under alla förhållanden bör vara uteslutet
att låta även den inlösta egendomens ägare få en skälig andel i vinsten.
Efter mönster i 10 § ExL har i andra stycket föreskrivits att inlösenersättningen
inte får fastställas med beaktande av värdehöjning, som åstadkommits
genom åtgärd i uppenbar avsikt att vinna högre ersättning. Bestämmelsen
gäller så snart åtgärden vidtagits efter det att frågan om fastighetsreglering
blivit väckt.
B 611
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1069
Remissyttrandena. Stadsjuristen i Stockholm tar upp spörsmålet om tidpunkten
för värderingen och finner det i hög grad otillfredsställande att en
bestämd sådan inte blivit fixerad i lagtexten. I yttrandet anförs.
Beslut om inlösen av fastighet och om bildandet av servitut i samband
med fastighetsreglering innefattar generellt sett expropriation av fastighet
eller särskild rätt till fastighet till förmån för annan enskild fastighet, låt
vara att exproriationen icke alltid behöver ha begärts av den, till vars förmån
expropriationen äger rum. Särskilda regler om värderingen har därför
befunnits erforderliga. Förslaget upptar under 8:5 sådana regler, vilka
ansluter till ExL:s 7—10 §§. Det kan ifrågasättas, om expropriation i samband
med fastighetsreglering inte i alla delar bör ske i enlighet med ExL:s
föreskrifter. Betydande olikformighet uppkommer nämligen, om vid fastighetsreglering
andra regler skall gälla än de som anges i ExL och BL. Beträffande
den i förslaget allmänt uppställda regeln, att ägaren är berättigad
till löseskilling motsvarande egendomens värde med hänsyn särskilt till
ortens pris och egendomens avkastning hänvisas till vad som föreskrivs
angående den allmänna likvidvärderingen vid fastighetsbildning. Värdeberäkningen
med hänsyn till ortens pris och avkastningsvärdet synes emellertid
enligt motsvarande principer för likvidvärderingen inte överensstämma
med den beräkning av värdet, som skall göras enligt ExL. Enligt ExL
utgörs värderingstidpunkten, då det gäller förhandstillträdda fastigheter, av
tidpunkten för tillträdet och i övriga fall av tidpunkten för domen. Enligt
förslaget skall denna praxis inte gälla vid fastighetsreglering. De flexibla
utgångspunkterna för värdering i samband med fastighetsbildning och sålunda
även vid fastighetsreglering tar sig uttryck i att värderingen ibland
kan befinnas böra ske med tanke på tillståndet före omregleringen och i
andra fall med hänsyn till tillståndet efter denna sedan alla förbättringsåtgärder
genomförts och i åter andra fall kan värderingen knytas till ett
mellanliggande tillstånd. Valet av dessa tidpunkter skall enligt förslaget
träffas från den allmänna utgångspunkten »så att ett skäligt resultat uppnås».
Departementschefen. Kommittén har utformat värderingsreglerna i nära
anslutning till expropriationslagstiftningens värderingsbestämmelser. Remissinstanserna
har inte haft någon erinran mot en sådan lösning och inte
heller mot de avvikelser som gjorts i vissa detaljfrågor. Kommitténs förslag
bör enligt min mening godtas.
Vad beträffar den prisnivå som kommer att tillämpas med den nu föreslagna
utformningen av värderingsreglerna har — som jag närmare berört
i den allmänna motiveringen — vissa farhågor uttalats för att reglerna skall
leda till alltför höga priser. Man har därvid utgått från den värdering som
sker vid expropriationsdomstolarna. I detta sammanhang vill jag framhålla
att värderingsförfarandet vid inlösen i ett betydelsefullt hänseende avviker
från värdering vid expropriation. Vid expropriation har den som exproprierar
i princip bevisbördan i fall av osäkerhet om rätta värdet. Detta förhållande
har otvivelaktigt ofta verkat i höjande riktning på värdena. Vid
inlösen enligt FBL åvilar emellertid ansvaret för utredningen förrättningsmännen.
B 612
Kungl. Maj:ts proposition, nr 128 år 1969
En värdering oberoende av vad ägaren fordrat eller övriga sakägare medgett
är nödvändig bl. a. med hänsyn till att rättighetshavarnas intresse måste
skyddas. Om förhållandena emellertid är sådana att begränsade sakrätter
inte berörs av inlösen, torde det inte möta hinder att medge en viss dispositionsfrihet
för sakägarna. I sådana fall är det därför möjligt att låta ramen
för värdena utgöras av vad som å ena sidan begärts av markens ägare
och å andra sidan medgetts av övriga sakägare.
Vad angår tidpunkten för värderingen gäller samma princip vid inlösen
som vid värdering enligt 5 kap. Fastighetsbildningsmyndigheten får alltså
själv bestämma denna efter vad som anses skäligt. Förslaget avviker i denna
del från vad som gäller vid expropriation. Detta beror på att vinstfördelningen
i allmänhet vid fastighetsreglering inte bör bindas så, att det alltid
blir uteslutet att låta även den inlösta egendomens ägare få en skälig andel
i vinsten.
6 §•
I paragrafen upptas i första stycket regler om inverkan av inlösen på
särskilda rättigheter och om ersättning till innehavare av sådana. I andra
stycket ges vissa föreskrifter om nedsättning hos myndighet av ersättning
med anledning av inlösen.
Kommittén. Innehavare av särskild rättighet till fastighet som inlöses
måste på samma sätt som vid expropriation av fastigheten avstå rättigheten.
Egendomen skall alltså — liksom annan egendom som vid regleringen
tilldelas däri ingående fastigheter — i princip övergå till den nye
ägaren fri från all särskild rätt. Ett undantag härifrån måste emellertid
medges. Vid regleringen bör sålunda i samband med inlösen kunna bestämmas
att särskild rättighet skall kvarstå. Detta gäller servitut som med
hänsyn till innehåll och förmånsrätt skulle ha kunnat bildas vid regleringen.
Om denna undantagsregel inte infördes, kunde följden bli att förrättningsmännen
samtidigt med inlösen skulle behöva meddela beslut om
bildande av servitut med samma innehåll som en genom inlösen upphävd
rättighet, som gällt med bästa rätt. Kommittén påpekar vidare att vissa
rättigheter, särskilt sådana som en gång tillskapats genom ett expropriationsförfarande,
inte alltid torde bli utsläckta genom att den egendom som
de belastar exproprieras samt att verkan av inlösen av egendomen utan
särskilt stadgande bör vara densamma i detta hänseende.
Enligt kommittén bör den som tillträder inlöst egendom också kunna
låta särskild rättighet kvarstå. I samband med att förrättningsmännen beslutar
om inlösen kan det inte avgöras, om en rättighet på denna grund
kommer att lämnas orubbad. Detta är dock ingen olägenhet. Det väsentliga
är att klarhet i saken föreligger vid tiden för likvidvärderingen. Denna möjlighet
att låta rättighet stå kvar efter medgivande kan emellertid tillämpas
B 613
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
bara beträffande sådana särskilda rättigheter som gäller med bästa rätt.
Intecknade rättigheter exempelvis kan ej i något fall i samband med en
reglering överflyttas så att de efter regleringen belastar en annan fastighet.
Beträffande gottgörelse till innehavare av särskild rätt som skall upphöra
att gälla föreslår kommittén, att 5 § skall äga motsvarande tillämpning.
Förebilden härtill har hämtats från 11 § ExL. I fråga om förfarandet vid
uppskattningen, när rättighet avstås i samband med inlösen av fastighet,
hänvisas till vad som är föreskrivet om expropriation i motsvarande avseende.
Hänvisningen innebär att, om rättigheten medför förminskning av
fastighetens värde, uppskattningen av fastigheten skall på sätt föreskrivs
i 30 § ExL avse värdet med hänsyn tagen till den belastning rättigheten
utgör. Dessutom skall fastighetens värde utan denna belastning uppskattas
för den händelse fastigheten tillika besväras av fordran som har bättre rätt
än den särskilda rättigheten. Härigenom kan man vid fördelningen av ersättningen
tillse att innehavaren av denna rättighet får sin ersättning
minskad i den mån det behövs för betalning av fordringen enligt 57 § andra
stycket ExL. En förutsättning för att fordringshavare sålunda skall kunna
helt eller delvis komma i åtnjutande av ersättningsbelopp, som bestämts
för innehavare av särskild rättighet, är att detta belopp inbetalas och fördelas
enligt 5:16 första stycket på samma sätt som fastighetsägarens ersättning.
Med anledning härav har kommittén i ett särskilt stycke av paragrafen
tillagt en bestämmelse, enligt vilken förrättningsmännen skall kunna
förordna om inbetalning av rättighetshavares ersättning till myndighet för
fördelning mellan rättsägare i fastigheten.
Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att bestämmelsen i första stycket av
kommittéförslaget är svårtydd i fråga om vilka rättigheter som skall lämnas
orubbade vid inlösen. Detta torde enligt hovrätten delvis bero på att gällande
rätt är svårtolkad både i fråga om vilken verkan ett expropriativt förfarande
har på rättigheter till egendom som tas i anspråk och i vad mån
rättigheter, som hänför sig till visst markområde, består vid en överföring
av området i samband med omskifte eller ägoutbyte. Till en del beror emellertid
svårigheten att förstå stadgandet på att kommittén med rättighets
»beskaffenhet» åsyftar rättighetens »innehåll och förmånsrätt», vilket ingalunda
kan anses självklart. Enligt hovrättens mening skulle bestämmelsen
bli lättare att tillämpa om, såsom i motiven synes förutsättas, förbehållet
i första punkten uttryckligen begränsades till att avse bara rättighet med
förmånsrätt framför intecknade rättigheter i den egendom som löses.
Departementschefen. Som kommittén föreslagit skall inlöst egendom övergå
till den nye ägaren fri från all särskild rätt. Detta fastslås i första stycket
av paragrafen. Kommittén har föreslagit att vissa undantag skall göras
härifrån. Detta gäller enligt kommitténs uttalande servitut som med hän
-
B 614
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
syn till innehåll och förmånsrätt skulle ha kunnat bildas vid regleringen.
Motivet härtill är att det skulle innebära en onödig omgång att behöva på
nytt instifta servitut som upphört genom inlösenförfarandet.
Jag ansluter mig i sak till kommittéförslaget i nämnda hänseende. Enligt
min mening vinner emellertid lagtexten i klarhet om det där tydligt anges
att’ med undantaget åsyftas just servitut. I departementsförslaget har därför
lagtexten jämkats i enlighet med det sagda.
Som kommittén har framhållit kan inskrivna rättigheter inte i något fall
överflyttas i samband med en reglering så, att de efter regleringen belastar
en annan fastighet. Detta innebär i fråga om servitut att ett inskrivet avtalsservitut
inte kan flyttas över till en annan fastighet genom förordnande
av fastighetsbildningsmyndigheten. Om servitutet i sådant fall skall gälla
i en annan fastighet torde det lämpligaste förfaringssättet vara att myndigheten
meddelar beslut om bildande av servitut med samma innehåll som
den genom inlösen upphävda rättigheten.
I likhet med vad som gäller beträffande exproprierad mark bör rättighet
lämnas orubbad, om den som tillträder marken efter inlösen medger det.
En bestämmelse därom har tagits upp i departementsförslaget i enlighet
med vad kommittén har föreslagit.
7 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet vid inlösen.
Kommittén. De bestämmelser som föreslås i denna paragraf har till
ändamål att tillförsäkra ägaren av den egendom som inlöses samt andra
rättsägare möjlighet att bevaka sina intressen och framställa ersättningsanspråk
på i huvudsak samma sätt som vid expropriation. För att lantmätaren
skall få kännedom om innehavare av särskilda rättigheter föreslår
kommittén viss upplysningsplikt för ägaren i likhet med vad som gäller
enligt 22 § andra stycket ExL. Enligt 5:33 blir varje innehavare av sådan
rättighet att anse såsom sakägare och skall alltså på samma sätt som fastighetsägare
få tillfälle att vid förrättningen framställa ersättningsanspråk
med anledning av inlösen och att där utföra sin talan i denna del. Förordnande
om inlösen skall tas upp i fastighetsbildningsbeslutet. Inlösenfrågan
kan därigenom göras till en preliminärfråga. Kommittén påpekar
att ersättningsfrågan inte kommer att avgöras genom samma beslut utan
tas upp och behandlas tillsammans med övriga ersättningsfrågor.
Om den inlösta egendomen tillträds, innan ersättningen betalats —- något
som med de i 5 kap. föreslagna tillträdesreglerna mycket väl kan ske och
som även kan vara i hög grad påkallat -— måste avträdaren kunna få
kompensation för att han går miste om egendomens avkastning under mellantiden.
Kommittén föreslår därför att 5:29 tredje stycket skall äga motsvarande
tillämpning i den nu angivna situationen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1069
B 615
Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att särskild underrättelse enligt
första stycket bör meddelas inte bara fastighetsägaren utan även innehavare
av sådan särskild rätt till egendomen, som genom inlösenförfarandet
kan komma att utsläckas.
Departementschefen. Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet
med kommitténs förslag. Bestämmelserna om vad som skall gälla när tillträde
sker innan ersättningen för den inlösta marken betalats har dock
utelämnats. Hänvisningen till bestämmelserna om tillträde i 5:30 är överflödig
med hänsyn till att lagrummet ändå gäller även vid inlösen. Dessutom
torde frågan komma att sakna nämnvärd praktisk betydelse med hänsyn
till de bestämmelser om förskott som tas upp i 8 § i departementsförslaget.
Det påpekande som gjorts av Svea hovrätt har beaktats vid utformningen
av första stycket i departementsförslaget.
8 §•
Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, innehåller
bestämmelser om förskott på inlösenersättning.
Inledning. Enligt 36 § ExL kan den exproprierande få tillstånd att ta
marken i anspråk innan expropriationsmålet ännu blivit slutligt avgjort.
Som villkor för sådant tillträde, s. k. förhandstillträde, skall föreskrivas att
den exproprierande ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen
jämte ränta. Om det inte är uppenbart att ersättningen blir obetydlig, skall
domstolen på yrkande av fastighetens ägare som ytterligare villkor för
tillträde föreskriva att den exproprierande betalar visst förskott i avräkning
på den ersättning som slutligt kommer att fastställas i målet.
Remissyttrandena. Frågan om tidpunkten för utbetalning av ersättningen
för inlöst mark har vid remissbehandlingen uppmärksammats i några
yttranden.
Häradshövdingeföreningen påpekar sålunda att en fastighetsägare kan
få vänta länge efter tillträdet innan han får uppbära ersättningen. Detta
är inte godtagbart. Bestämmelserna bör utformas så att ersättning för inlösen
erläggs inom rimlig tid. Svea hovrätt framhåller att inlösen i allmänhet
kommer att ske i samband med stora och komplicerade förrättningar
och att en avsevärd tid därför kan komma att förflyta mellan frånträdandet
och ersättningens utbetalning. Det är uppenbart att detta kan
vålla sakägare betydande olägenhet och även ekonomisk förlust, i synnerhet
om inlösen sker av hel fastighet eller väsentlig del därav och egendomen
har ett inte obetydligt värde. Bestämmelsen i 5:29 (5:30 i departementsförslaget)
till vilken 8:7 tredje stycket i kommittéförslaget hänvisar och
B 616
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
vilken innefattar möjlighet att tillerkänna sakägare ersättning för väsentlig
olägenhet av att tillträde inte sker samtidigt beträffande all i regleringen
ingående egendom, bereder enligt hovrättens mening inte tillfredsställande
skydd mot att sakägare genom avståendet av sin egendom lider rättsförlust.
Hovrätten anser att reglerna i ExL bör bli tillämpliga även vid inlösen i
samband med fastighetsreglering i sådana fall då sakägare annars kan vållas
förlust eller väsentlig olägenhet. Hovrätten vill inte i detalj gå in på hur
detta skall lösas men framhåller att vid den tidpunkt, då skyldighet att avträda
inlöst egendom tidigast kan inträda eller alltså då lagakraftvunnet
fastighetsbildningsbeslut föreligger, detta beslut torde utvisa vilka fastigheter,
som fått nytta av att inlösen skett och alltså kan förpliktas att utge
en preliminärt bestämd lösesumma.
Också lantmäteristijrelsen berör problemet i sitt yttrande men är av
annan uppfattning än Svea hovrätt. Styrelsen framhåller att inlöseninstitutet
enligt kommitténs förslag är så beskaffat att frånträde av den inlösta
fastigheten sker samtidigt med att marken tillträds av de markägare som
tilldelats marken enligt fastighetsbildningsbeslutet. Något behov av förskottsbetalning
av inlösenersättningen föreligger därför knappast och i
varje fall inte i större utsträckning än som eljest är fallet i fråga om ersättningar
vid fastighetsreglering. De markägare vilkas innehav utökats
genom att inlösen skett kan givetvis få problem med att anskaffa behövligt
kapital men sådana problem föreligger även i övrigt vid storleksrationalisering
och är oberoende av det sätt på vilket marken anskaffas. För att
lösa dessa problem torde de kreditmöjligheter som normalt står till buds
— häri inbegripet ev. föreliggande möjligheter att få statliga kreditgarantier
— böra utnyttjas. En tänkbar anordning är att i vissa fall lösa kreditfrågan
inom ramen för det av kommittén förordade uppbörds- och clearingförfarandet.
Styrelsen hänvisar i denna fråga till vad styrelsen anfört under
5:16.
Departementschefen. Som Svea hovrätt har framhållit kommer inlösen
huvudsakligen att ske i samband med stora och komplicerade förrättningar.
Vid sådana kan en avsevärd tid förflyta från det ägaren avträder sin egendom
till dess den slutligt fastställda ersättningen kan utbetalas till honom.
Detta förhållande kan givetvis vålla avsevärd olägenhet, om egendomen har
ett värde av någon betydenhet. Visserligen innefattar bestämmelsen i 5:30
tredje stycket en viss möjlighet att kompensera fastighetsägaren i en sådan
situation, men som hovrätten framhållit är skyddet mot rättsförlust inte
tillfredsställande. Jag delar därför hovrättens uppfattning att bestämmelser
om förskottsbetalning i överensstämmelse med vad som gäller enligt ExL
bör införas för inlösenförfarandet. I den mån förskottsmöjligheten utnyttjas
minskar utrymmet för en tillämpning av 5: 30, vilket synes vara en fördel.
I första stycket av förevarande paragraf har tagits in den regeln att
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 617
fastighetsbildningsmyndigheten får föreskriva att förskott skall utgå i avräkning
på inlösenersättningen. Beslut om förskott kan meddelas först sedan
tillträde skett och förutsätter yrkande från den som avstått marken.
Eftersom inlösenersättningen inte fastställs förrän i samband med det
allmänna likvidbeslutet, måste en preliminär beräkning av värdet på den
inlösta egendomen göras. Förskott på inlösenersättning bör, liksom fallet
är vid expropriation, inte komma i fråga om det är uppenbart att förskottet
bara blir obetydligt. Inte heller bör förskott utgå, om den slutliga fastställelsen
är nära förestående.
Lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande berört de finansieringssvårigheter
som kan uppkomma vid förskottsbetalning. Det kan synas naturligt
att i de fall då regleringen avser jordbruks- och skogsbruksområden lösa
detta problem genom att lantbruksnämnderna får utge förskottet. En sådan
lösning skulle ligga helt i linje med lantbruksnämndernas allmänna
verksamhet i syfte att främja jordbrukets yttre rationalisering. Det kan
emellertid knappast komma i fråga att ålägga annan än sakägare skyldighet
att utge förskott. Visserligen torde lantbruksnämnden såsom innehavare
av en regleringsreserv ofta vara sakägare i större regleringsföretag, men
det är inte alltid som det förhåller sig så. Jag har därför inte ansett mig
kunna utforma förslaget så, att lantbruksnämnden skall erlägga förskottet
när regleringen gäller jordbruks- och skogsbruksområden. Som en för
sådana områden och bebyggelseområden gemensam regel måste i stället
gälla att förskottet skall utges av sakägarna enligt fastighetsbildningsmyndighetens
bestämmande.
Otvivelaktigt kan det ibland bereda vissa svårigheter att på ett tidigt
stadium av förrättningen fastställa vilken eller vilka sakägare som bör
svara för förskottet. Eftersom emellertid förskott skall utgå först sedan
fastighetsbildningsbeslutet vunnit laga kraft, torde det i allmänhet vara
möjligt för förrättningsmännen att med ganska stor säkerhet bedöma vilka
fastigheter som har nytta av att inlösen sker. Givetvis bör förrättningsmännen
sträva efter att fördela skyldigheten att betala förskott på sådant
sätt att den preliminära fördelningen så nära som möjligt ansluter till
den slutliga fördelningen av ersättningsskyldigheten.
Om regleringen avser jordbruks- och skogsbruksområde, bör det i många
fall vara möjligt att lösa förskottsfrågan och andra frågor om statligt stöd
med anledning av inlösen enligt reglerna för sådant stöd till jordbrukets
yttre rationalisering. En viss översyn av dessa bestämmelser torde bli
behövlig och kan genomföras i samband med följdlagstiftningen.
Vid upprättandet av den slutliga avräkningen enligt 5: 15 skall förskottet
beaktas. I samband därmed kan också ränta fastställas att utgå, vilket kan
bli aktuellt särskilt i de fall då lantbruksnämnden utgett förskottet.
Beträffande betalning av förskott skall bestämmelserna i 5: 16 äga tilllämpning.
B 618 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
Mot beslut om förskott får talan fullföljas särskilt enligt bestämmelserna
i 17 kap. Fastighetsdomstolens beslut i sådan fråga får inte överklagas.
9 KAP.
Särskilda bestämmelser om gemensamma arbeten
Detta kapitel motsvarar 9 kap. i kommitténs förslag. Antalet paragrafer
är oförändrat och de sakliga avvikelser som gjorts från kommittéförslaget
gäller enbart detaljer.
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Gällande rätt. Enligt 10 kap. 1 § JDL skall utmål för vägar och avloppsdiken
undantas av oskifto, i den mån behovet inte tillgodoses genom servitut.
De närmare bestämmelserna om förrättningsmännens skyldigheter när
utmål avsätts finns i 10 §. I fråga om väg skall bestämmas inom vilken
tid vägarbetet skall vara utfört. Kostnaderna för arbetet skall i princip
fördelas mellan samtliga skiftesdelägare efter den delningsgrund som tilllämpas
vid skiftet. Så snart någon delägare begär det skall förrättningsmännen
efter undersökning upprätta plan och kostnadsförslag för vägbyggnaden
samt fördela kostnaderna. Om det ifrågasätts att andra än
skiftesdelägare skall ta del i byggandet av en väg skall vägen inte tas
upp i planen och kostnadsförslaget. I denna situation förutsätts förrättning
i stället komma till stånd enligt EVL. Om så blir fallet skall kostnaderna
för vägens byggande fördelas på samma sätt som om vägfrågan lösts vid
skiftet.
Om utmål för avloppsdike undantas åligger det förrättningsmännen att
företa avvägning och undersökning i syfte att utröna den lämpligaste
sträckningen för diket. Om företaget inte berör andra än skiftesdelägare
skall förrättningsmännen på begäran upprätta plan och kostnadsförslag
för dikningsarbetets utförande.
Någon samordning mellan de nyssnämnda bestämmelserna i JDL och
VL har inte genomförts. Det finns t. ex. inga regler om den verkan dikningsplan,
som upprättats vid laga skifte, har vid prövning enligt VL.
Inte heller VL behandlar de särskilda spörsmål som uppkommer, när torrläggningsföretag
skall genomföras i anslutning till fastighetsreglering. Alla
frågor om dikning på annans mark och om gemensam dikning måste tas
upp vid syneförrättning, om man vill ha ett för framtiden bindande avgörande,
och handläggningen är densamma oavsett om ändringar i fastig
-
B 619
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
hetsindelningen samtidigt skall vidtas eller ej. I stort sett gäller detsamma
beträffande vattenavledning och invallning, men det finns begränsad möjlighet
att få sådana företag prövade omedelbart av vattendomstol. Också EVL,
som alltså är avsedd att tillämpas beträffande byggande av sådan i samband
med skifte projekterad väg vartill jämväl andra än skiftesdelägarna skall
bidra, saknar varje föreskrift om samordning av förfarandet vid vägförrättning
med skiftesförfarandet.
Kommittén. Under den tid som förflutit efter tillkomsten av JDL har
behovet av att i samband med fastighetsreglerande åtgärder kunna ta upp
frågor om utbyggnad av tekniska anläggningar kommit att framträda allt
tydligare. Enligt vad numera står klart fordras sålunda vid varje mera
genomgripande fastighetsreglering en ändamålsenlig stomme av mer eller
mindre kollektiva anläggningar, främst vägar och diken, innan fastighetsplanen
kan utarbetas i detalj. Redan skiftesstadgekommittén framhöll nödvändigheten
av att torrläggningsfrågorna inte bara beaktades vid fastighetsregleringarna
utan också blev lösta i samband med dessa förrättningar.
Denna uppfattning har vunnit allmänt erkännande, men inom den moderna
fastighetstekniken fäster man minst lika stor vikt vid att man under
regleringsskedet bygger ut vägsystemet inom regleringsområdet. Vägarna
är liksom de öppna dikena i stor utsträckning bestämmande för fältformen
och fältstorleken. Vägnätet inverkar dessutom på frågan om en lämplig
fastighetsstruktur på det sättet att det är avgörande för transportavstånden.
Också den omständigheten att de vid en reglering utlagda fastigheterna
bör kunna tas i drift utan dröjsmål talar för att de olika anläggningarna
skall, åtminstone i den mån de inte bara berör viss fastighet, utföras
i ett sammanhang i anslutning till regleringen. Förutom väg- och dikesarbeten
kan sådana åtgärder som sanering av bebyggelse, förbättring av
sanitära förhållanden samt undanröjande av olika slags brukningshinder
visa sig nödvändiga för att en reglering skall kunna genomföras och det
finns i så fall starkt fog för att låta även dem ombesörjas i gemensam regi.
På grund av vad nu sagts har fastighetsbildningskommittén ansett det
angeläget att i den nya lagen ta upp vissa föreskrifter om behandlingen
av ifrågavarande problem. Redan genom stadgandet i 5:1 tredje stycket
har fastslagits att för sakägare gemensamma arbeten kan verkställas som
ett led i genomförandet av fastighetsreglering. Härutöver fordras emellertid
närmare bestämmelser såväl om vilka anläggningar och andra åtgärder
som på detta sätt skall komma till utförande som om den ordning i vilken
olika frågor skall tas upp. Dessa bestämmelser jämte vissa regler rörande
själva utförandet återfinns i 9 kap. I fråga om väg- och dikningsarbeten
uppkommer i detta sammanhang speciella problem med hänsyn till de
särskilda regler som enligt VL och EVL gäller för dylika företag. Möjligheterna
att komma till rätta med de svårigheter av samordningsnatur
B 620 Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
som här möter är av väsentlig betydelse för räckvidden och utformningen
av bestämmelserna i detta kapitel.
Problemet att få till stånd en samordning mellan fastighetsregleringar
och diknings- eller andra torrläggningsarbeten kan enligt kommittén tänkas
löst efter i huvudsak två linjer. Den ena lösningen bygger på att torrläggningsfrågor,
som är av betydelse för en fastighetsreglering, skall behandlas
vid fastighetsbildningsförrättningen och avgöras helt inom ramen
för denna förrättning. Den andra går ut på att torrläggningsfrågorna formellt
behandlas vid en separat syneförrättning, som handläggs enligt VL,
och att man sörjer för en intim samordning av de båda förrättningarna.
Det senare alternativet förutsätter vissa ändringar i VL, främst rörande
initiativet till syneförrättning för torrläggning och handläggningen av syneförrättningen.
Dessutom fordras vissa bestämmelser rörande skyldigheten
att bidra till kostnaderna för utförande av torrläggning i anslutning till
fastighetsreglering samt angående underhållsfrågornas reglering och möjligheterna
att få till stånd en omprövning av beslut i torrläggningsfrågor.
Utan några mera ingående undersökningar står det klart att den förstnämnda
av de här omförmälda båda lösningarna inte är genomförbar i alla
situationer. Det är sålunda utan vidare uppenbart att mera invecklade
torrläggningsföretag inte lämpligen kan handläggas under en fastighetsregleringsförrättning.
Eftersom dessa företag bör kunna, oavsett om de
genomförs samtidigt med en fastighetsreglering eller ej, underkastas prövning
av den på detta område särskilt sakkunniga instans som vattendomstolen
utgör, synes de alltid böra behandlas i den i VL stadgade ordningen.
Alternativet med en separat syneförrättning måste således tillgripas vid
alla större företag. De mindre invecklade torrläggningsfallen är emellertid
utan tvekan vanligast, när fråga om torrläggning uppkommer i samband
med fastighetsreglering, och i fråga om dessa är det enligt kommitténs
mening värt att överväga om de inte kan behandlas helt inom ramen för
fastighetsregleringsförrättningen. Ett system med två skilda förrättningar
vid sidan av varandra måste nämligen alltid föra med sig vissa olägenheter.
En sammanslagning av de båda förrättningarna skulle ge praktiska
fördelar för såväl förrättningsmännen som sakägarna. Dessutom skulle en
mera fullständig enhetlighet uppnås vid bedömningen av torrläggningsoch
regleringsfrågorna. I den mån det kan ske utan att man åsidosätter
allmänna och enskilda intressen av betydelse, bör mindre torrläggningsföretag,
som är av vikt för genomförandet av en fastighetsreglering, handläggas
som en ren regleringsåtgärd vid sidan av VL:s bestämmelser.
Vid avgörande av vilka företag som skall kunna behandlas på detta sätt
synes VL:s regler om skyldighet att inhämta besked från vattendomstol
om ett företags tillåtlighet böra vara vägledande. VL indelar torrläggningsföretagen
i tre huvudgrupper, nämligen dikning, vattenavledning och invallning.
I fråga om vattenavledning och invallning föreskrivs en långt
-
B 621
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
gående förprövningsskyldighet, och ett vid syneförrättning avgivet utlåtande
angående sådant företag skall i stor utsträckning underställas vattendomstolens
prövning. I fråga om dikning föreligger däremot förprövningsskyldighet
endast när överenskommelse inte kan träffas. Avdikning av kärr,
mosse och annan dylik vattendränkt mark följer dock bestämmelserna för
vattenavledning, om dikningen märkbart kan inverka på vattenförhållandena
i vattendrag, sjö eller annan vattensamling. Underställning till vattendomstol
av synemännens utlåtande angående vanlig dikning förekommer
endast beträffande anordnande eller ändring av vattenavlopp genom järnväg
eller allmän väg, såvida synemännen i denna del avvikit från vad
vederbörande kommunikationsmyndighet föreslagit.
På grund av vad som sålunda gäller om skyldighet att till vattendomstol
hänskjuta prövning av torrläggning synes det inte böra komma
i fråga att låta vare sig invallningar, vattenavledningar eller med vattenavledningar
likställda avdikningar handläggas som rena fastighetsregleringsåtgärder.
Däremot torde övrig dikning utan olägenhet från allmän
synpunkt kunna tas upp och avgöras under fastighetsreglering. Särskild
anledning att i det allmänna samfärdselintresset bereda vattendomstol tillfälle
att pröva avlopp genom järnväg eller allmän väg synes knappast
föreligga. De allmänna regler fastighetsbildningslagen kommer att innehålla
om förrättningsmännens skyldighet att samråda med sidoordnade myndigheter
och om möjligheterna att vid fastighetsbildning bevaka det allmännas
intresse torde vara till fyllest i detta hänseende.
En särskild fråga är huruvida hänsynen till de enskilda sakägarna nödvändiggör
en ytterligare begränsning av de dikningsföretag som enligt det
hittills anförda synas kunna behandlas som fastighetsregleringsfrågor.
Kommittén påpekar, att de föreslagna reglerna självfallet inte kan tillerkänna
markägarna exakt samma ställning som de skulle få vid tillämpning av
VL. Det skulle därför kunna övervägas att låta markägare få befogenhet
att yrka att dikningsföretaget hänskjuts till särskild syneförrättning enligt
VL, när det vid fastighetsreglering uppkommer fråga om att utföra
dikning under själva regleringsförrättningen. En sådan anordning skulle
emellertid kunna få mindre önskvärda konsekvenser. Eftersom det dessutom
endast torde röra sig om tämligen obetydliga skiljaktigheter mellan
de enskildas ställning i det ena och det andra fallet, synes det knappast
påkallat att tillerkänna markägare en ovillkorlig rätt att påverka sättet
för handläggningen av torrläggningsfrågan. Förrättningsmännen bör emellertid
ha möjlighet att, om det skulle visa sig mindre lämpligt att ombesörja
ett dikningsföretag inom regleringsförrättningens ram, föranstalta
om dess behandling vid syneförrättning. Givet är att förrättningsmännen
vid sin bedömning i denna del skall fästa stort avseende vid sakägarnas
inställning.
Vad härefter beträffar spörsmålet om utförande av vägföretag i regle -
B 622 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ringssammanhang synes det uppenbart att man inte kan anföra samma betänkligheter
mot att i allmänhet handlägga vägbyggnadsfrågor vid en regleringsförrättning
som när det gäller torrläggningarna. Enligt EVL skall
fråga om byggande av väg och vad som hänger samman därmed i allmänhet
prövas vid förrättning. Sådan förrättning handläggs i väsentliga delar
enligt regler som stämmer överens med vad som gäller för fastighetsbildningsförrättningar.
I stort sett samma principer kommer också att tilllämpas
vid bestämmandet av sakägarnas rättigheter och skyldigheter med
avseende å vägföretag. Härtill kommer att överprövningen av beslut vid vägförrättning
i allmänhet skall ske på sätt som gäller för fastighetsbildning.
Slutligen är att märka att redan bestämmelsen i 10 kap. 10 § JDL låter de
vägfrågor som uppkommer vid laga skifte behandlas helt utan tillämpning
av den särskilda väglagstiftningen, såvida inte andra än skiftesdelägarna
berörs. En motsvarande ordning bör enligt kommittén tillämpas även för
framtiden, men någon begränsning till vägföretag, som uteslutande angår
de av fastighetsregleringen berörda sakägarna, har inte synts motiverad..
Särskilt med hänsyn till de föreskrifter om bildande av servitut genom
fastighetsreglering som föreslås bör det inte uppkalla några betänkligheter
att låta även ägare av sådana fastigheter som annars inte skulle ingå i en
reglering få sin vägfråga ordnad inom regleringsförrättningens ram. I likhet
med vad som enligt det förut anförda föreslås beträffande dikningsföretag
bör emellertid förrättningsmännen vid sådan förrättning ha befogenhet
att föranstalta om prövning i annan ordning av en vägfråga. Om det
finnes lämpligt, bör alltså en övergång till handläggning enligt EVL kunna
komma till stånd. Det kan förutsättas att denna möjlighet främst kommer
att utnyttjas, när ett vägföretag visar sig beröra ett större antal fastigheter
utanför det egentliga regleringsområdet. För att en lämplig samordning
skall kunna ske mellan regleringsförrättningen och vägförrättningen
fordras vissa ändringar i EVL.
Kommittén föreslår alltså att vissa arbeten med tekniska anläggningar
som är av betydelse för regleringsfastigheternas ändamålsenliga användning
skall kunna utföras under regleringsförrättningen och ingå som ett
moment i själva regleringen. Det är inte bara diknings- och vägbyggnadsföretag
utan också andra liknande arbeten som är av gemensamt intresse
som kan komma i fråga. Det har emellertid stått klart för kommittén att
en viss begränsning måste ske när det gäller förrättningsmännens skyldigheter
att ta befattning med de förslag som här kan bli aktuella. Sedan man
vid regleringsförrättningen fattat beslut om gemensamma arbeten, bör det
enligt kommitténs mening inte åvila förrättningsmännen att föranstalta
om arbetenas utförande och att utöva den närmaste tillsynen över verkställigheten.
I stället bör det ankomma på sakägarna att själva eller genom
särskilt organ bringa åtgärderna till utförande. En anordning med viss tillsyn
från förrättningsmännens sida synes emellertid lämplig.
B 623
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Följande tre möjligheter att anordna ifrågavarande gemensamma arbeten
torde enligt kommittén böra övervägas: 1) arbetena ombesörjs av sakägarna
helt och hållet på det sätt som de kan ena sig om; 2) en eller flera
sysslomän utses för att bringa arbetena till utförande; eller 3) en särskild
association bildas, motsvarande den samfällighetsbildning med förvaltning
genom styrelse som förekommer enligt VL och EVL och som enligt lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar kan bildas för att utföra, underhålla
och driva i lagen avsedd anläggning.
Den förstnämnda möjligheten synes alltid böra hållas öppen. Detta bör
omnämnas i lagtexten men synes i övrigt inte behöva föranleda särskilda
bestämmelser. Speciellt i fråga om mindre företag torde det ofta vara
lämpligt att låta sakägarna själva organisera genomförandet och ev. inom
sig utse ett arbetsutskott, utan att man därför skall behöva bilda en tvångssamfällighet
med styrelse eller utse syssloman enligt lagens föreskrifter.
Förfarandet förutsätter dock att varje delägare frivilligt accepterar majoritetens
beslut. Skulle oenighet uppkomma om någon åtgärd eller skulle sakägare
vägra betala erforderligt bidrag till företaget, måste man kunna gå
över till en annan organisationsform.
Vad beträffar valet mellan syssloman och samfällighet med styrelse
(alternativ 2 och 3) måste först och främst framhållas att det förra alternativet
i motsats till det senare inte kräver någon vidlyftigare lagreglering.
Sysslomans verksamhet bör på tillfredsställande sätt kunna regleras genom
ett fåtal bestämmelser, som inte behöver föranleda något tungrott förfarande.
De gemensamma angelägenheterna kan genom denna organisationsform
otvivelaktigt skötas på ett mycket enkelt och smidigt sätt. De praktiska
erfarenheterna från den hittillsvarande regleringsverksamheten, vid vilken
gemensamma arbeten utförts med anlitande av sysslomän, ger belägg härför.
Samtidigt möjliggörs en för sakägarna fullt betryggande ordning. Sålunda
kan valet av sysslomän ankomma på sakägarna och begränsas att
gälla viss tid. Om skäl därtill visas föreligga, bör syssloman omedelbart
kunna entledigas.
I förhållande till den nu skisserade ordningen med sysslomän som är
ansvariga för de gemensamma arbetena företer en lösning enligt alternativ
3 betydande skiljaktigheter. Denna lösning innebär att en särskild tvångssamfällighet
bildas, och härför fordras en omfattande lagreglering, som
enligt vad erfarenheterna från liknande anordningar inom annan lagstiftning
visar även i enkla fall framtvingar en vidlyftig apparat för att driva
verksamheten. Mot denna lösning talar även den omständigheten att samfällighetsförvaltningen
ofta ej utan särskilda svårigheter skulle kunna avvecklas
i samband med de gemensamma arbetenas färdigställande. Först
sedan alla skulder som samfälligheten kan ha ådragit sig blivit infriade kan
den upplösas, såvida inte förbindelsernas behöriga fullgörande tryggas genom
någon speciell, i lag reglerad anordning. Det skulle kunna göras gäl
-
B 624 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
lande att det inte innebär någon olägenhet, om en samfällighet av ifrågavarande
slag kommer att bestå för framtiden. Den skulle då kunna ombesörja
underhållet av den gemensamma anläggning som samfälligheten utfört.
En samfällighet som tillskapats enligt särskilda regler i fastighetsbildningslagen
skulle på detta sätt komma att anförtros exakt samma uppgifter
som normalt skall handhas av samfällighet enligt VL, EVL eller lagen om
vissa gemensamhetsanläggningar. Detta kan enligt kommitténs mening inte
vara lämpligt. Hur önskvärt det än kan vara att man i samband med en
fastighetsreglering kan på ett enkelt sätt träffa avgöranden rörande det
framtida underhållet, synes det inte tillrådligt att man, helt vid sidan av
den ordning som särskilt anvisats i VL m. fl. lagar, vid regleringsförrättningen
träffar avgöranden om underhållet. Kommittén tillägger att anläggningar,
som inte faller in under någon av de nämnda författningarna, knappast
är av sådan natur att underhåll eller förnyelse kräver att särskilda
tvångssamfälligheter bildas. Oavsett vilket alternativ som väljs för utbyggnaden
av en gemensam anläggning synes alltså underhållsfrågan böra lösas
med tillämpning av eljest föreliggande lagstiftning.
Även om vad som sålunda anförts kan synas innefatta tillräckligt starka
skäl för att godta den betydligt enklare lösningen med sysslomän, återstår
att bedöma om finansieringen av de gemensamma arbetena i samband med
fastighetsreglering kan anses göra det nödvändigt att sakägarna går samman
i en särskild association. I denna fråga är till en början att märka att
enligt de regler som samtidigt föreslås i 5: 13 sakägarna i princip är skyldiga
att betala kostnaderna för gemensamma arbeten. Sinsemellan skall de
ta del i dessa kostnader efter de i nämnda lagrum angivna grunderna.
Kostnadsfördelningen bestäms alltså av förrättningsmännen och detta sker
ofta inte förrän i samband med att regleringsförrättningen avslutas. Eftersom
de gemensamma arbetena kan påbörjas redan under pågående förrättning
och snarast skall fullbordas, måste förskott kunna tas ut av sakägarna,
såvida inte de medel som behövs anskaffas genom upplåning eller på annat
sätt. Det gäller därför närmast att avgöra, om ett system med enbart sysslomän
gör det möjligt att driva in behövliga bidrag samt om ekonomiskt
stöd från det allmännas sida kan lämnas och upplåning ske utan en mer
vidlyftig organisation.
När det gäller möjligheterna att driva in förskott på anläggningskostnaderna
finns det enligt kommittén inga skäl varför man inte skulle kunna
lösa frågan utan att bilda en särskild samfällighet och uppdra åt dess styrelse
att verkställa uttaxeringen. Även förrättningsmännen eller ännu hellre en
eller flera sysslomän bör kunna anförtros en motsvarande rätt att verkställa
utdebitering och att på grundval därav indriva medel.
Möjligheterna att ordna finansieringsfrågan med anlitande av statsbidrag
är uppenbart helt oberoende av vilket organisationssystem som
väljs. Vid fastighetsregleringar av större omfattning utgår redan nu bidra
-
B 625
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
gen normalt som företagsbidrag till det gemensamma företaget som sådant
och utan individuell prövning med hänsyn till brukarens ekonomi och
brukningsenhetens storlek. Om det finns syssloman eller om enskild sakägare
har utsetts att verkställa åtgärden, uppbärs bidragen av denne. Hinder
anses ej heller möta mot att syssloman, om så är lämpligt, administrerar
anläggning som berör endast en sakägare och uppbär statsbidrag för denna.
Vad som sålunda redan nu gäller bör uppenbarligen kunna tillämpas även
för framtiden.
I detta sammanhang framhåller kommittén att det i och för sig skulle
underlätta förfarandet vid fastighetsreglering, om staten förskotterade vissa
eller alla kostnader även för de nödvändiga gemensamma arbetena och
därefter vid förrättningens avslutande — efter avdrag av ev. beviljat statsbidrag
-— debiterade sakägarna dessa kostnader tillsammans med förrätlningskostnaderna.
Därvid kunde behövliga anstånd med betalningen
beviljas eller föreskrift meddelas om betalning med årliga belopp under
visst antal år. Ett sådant tillvägagångssätt praktiseras på vissa håll utomlands,
exempelvis i Finland och Nederländerna, och skulle innebära stora
fördelar. Redan på ett relativt tidigt skede under fastighetsregleringen kan
det nämligen behövas medel för gemensamma arbeten, och det måste innebära
ett komplicerande moment att vid denna tid anskaffa dem genom utdebitering
eller upplåning, önskvärdheten av viss förskottering torde föreligga
oberoende av om arbetena organiserats av samfällighet med styrelse
eller på annat sätt. Kommittén förordar därför att visst anslag ställs till
förfogande för ändamål som nu sagts. Hur frågan härom löses inverkar
dock inte på lagstiftningens utformning i den fråga som diskuteras här.
Om den nu anvisade lösningen med en förskottering av allmänna medel
inte kan realiseras, är det sannolikt att upplåning av kapital ibland kan behöva
ske. Frågan är emellertid, om något större behov av gemensam upplåning
föreligger, eftersom den enskilde fastighetsägaren i regel har möjlighet
att själv ta upp lån, om han inte annars kan betala sitt bidrag. Det är
även att märka att man efter tillkomsten av lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
torde komma att låta åtminstone vissa större anläggningar
inom bebyggelseområdet utföras med tillämpning av denna speciallagstiftning.
I jordbruks- och skogsbruksfallen sker långivningen numera i regel
med stöd av lånegaranti. Den enskilda lånevägen torde vanligen komma
att anlitas, när medel måste upplånas för finansieringen av de gemensamma
arbeten som det nu är fråga om, och detta synes gälla vare sig en särskild
samfällighet bildas för arbetenas ombesörjande eller ej. En viss fördel
kan det även sägas vara att endast de som verkligen behöver lån för att
kunna betala sin andel uppträder som låntagare.
Om gemensam upplåning anses böra ske — behovet torde då inskränka
sig till anläggning för jordbruk och skogsbruk — är det sannolikt att statligt
stöd i någon form kommer att utnyttjas i flertalet fall. Bestämmelserna
40—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
BC26
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
för sådant stöd torde kunna konstrueras så, att de inte motverkar strävandena
att åstadkomma en enkel handläggning av de mera omfattande fastighetsregleringarna.
Av det anförda framgår enligt kommitténs mening att det inte är påkallat
att det mera invecklade alternativet med tvångssamfällighet väljs för att
behövliga medel skall kunna anskaffas för utförande av anläggningar och
andra gemensamma åtgärder under en regleringsförrättning. Genom att
sysslomän anlitas enligt de allmänna reglerna om förrättningsförfarandet
bör en fullgod lösning även av finansieringsfrågan kunna vinnas under
förutsättning att särskilda bestämmelser meddelas om rätt för syssloman
att verkställa uttaxering. Eftersom denna lösning också i övrigt företer
övervägande fördelar, har kommittén ansett sig böra ge företräde däråt och
inte funnit anledning att i sitt förslag ta upp bestämmelser enligt vilka även
samfällighetsalternativet skulle kunna komma till användning. Den förordade
lösningen förutsätter emellertid att en regleringsförrättning, vid
vilken man beslutat utföra gemensamt arbete av något slag, inte bör få avslutas
förrän arbetet blivit verkställt. Under hela den tid som sysslomän är
verksamma för att ombesörja uppgifter som anförtrotts dem enligt FBL,
måste de nämligen ha möjlighet att hänskjuta vissa frågor till förrättningsjnännen.
Samtidigt måste förrättningsmännen lia möjlighet att utöva viss
kontroll. Den omständigheten att avslutandet av en regleringsförrättning
alltså kan komma att fördröjas till följd av ett gemensamt arbete kan kanske
synas utgöra viss olägenhet, men enligt kommitténs mening är detta
inte fallet. Frågan om regleringsförrättningens avslutande är i dessa fall
av enbart formell betydelse. Samtliga avgöranden rörande den vid förrättningen
beslutade fastighetsindelningen skall såsom preliminärfrågor kunna
göras till föremål för särskild överprövning, och sådan anteckning i fastighetsregistret
varigenom fastighetsbildningen blir slutligt gällande kan i så
fall ske utan binder av att förrättningen inte blivit formellt avslutad.
Till sist framhåller kommittén att problemet med de utbyggda anläggningarnas
underhåll inte blir löst med vare sig en frivillig utbyggnad av
anläggningarna enligt sakägarnas frivilliga åtagande eller med sysslomannaalternativet.
Som kommittén förut påpekat skulle ej heller ett genomförande
av samfällighetsalternativet enligt särskilda regler i fastighetsbildningslagen
medföra att anläggningarnas bibehållande i funktionsdugligt
skick tryggades. Enligt kommitténs mening bör underhållsfrågan lösas på
så sätt att man genom särskilda stadganden, som förs in i VL, EVL och
lagen om vissa gemensamhetsanläggningar tillerkänner förrättninmsmännen
rätt att vid fastighetsreglering föranstalta om sådan prövning av underhållsfrågorna
som avses i de olika specialförfattningarna.
I sitt särskilda yttrande till fastighetsbildningskommitténs betänkande
har överdirektören Wetterhall utvecklat vissa synpunkter på hur finansieringen
av gemensamma arbeten bör ordnas. Wetterhall anser att det av
B 627
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
kommittén föreslagna systemet med syssloman kan fungera väl beträffande
företag som kan finansieras utan gemensamma lån. Samma system kan
väljas också när staten ger ekonomiskt stöd åt företag av större omfattning.
Om man emellertid hänvisas till att till väsentlig del skaffa medel
till gemensamt arbete i annan ordning än genom statsbidrag och statliga
förskott, kommer finansieringsfrågan enligt Wetterhall i ett annat läge.
Vid större regleringar torde gemensamma lån vara av avsevärd praktisk
betydelse och inte sällan bli en förutsättning för ett snabbt och effektivt
genomförande. Organisationen för arbetena måste då utformas så, att den
som är ansvarig för dessa får befogenhet och praktiska möjligheter att ta
upp sådana lån. En förutsättning härför är att en sammanslutning med
karaktär av juridisk person bildas, och vidare torde möjligheterna att ställa
säkerhet bli av utslagsgivande betydelse.
Remissyttrandena. Förslaget godtas i sina huvuddrag av flertalet remissinstanser.
Samordningen mellan den föreslagna fastighetsbildningslagen och speciallagstiftningen
berörs i några yttranden. Lantmäteristyrelsen framhåller
sålunda att det är synnerligen eftersträvansvärt alt finna en lämplig formel
för samordning av fastighetsbildningens regelsystem med bestämmelser rörande
tillskapande och vidmakthållande av tekniska anläggningar som är
av betydelse för fastighetsindelningen. Mot bakgrunden av teknisk-ekonomiska
synpunkter kunde det te sig mest rationellt om behovet av regler för
fastighetsbildning och för de tekniska anläggningarna tillgodosågs i en enda
gemensam lag. Detta skulle givetvis inte hindra att man i en del situationer
kunde inskränka sig till att tillämpa ett fåtal regler, motsvarande exempelvis
bara en enda av nu gällande speciallagar. Behovet i varje särskilt fall
fick givetvis avgöra. Det är emellertid inte möjligt att f. n. eller inom överskådlig
framtid åstadkomma en så långt gående koordination. Detta bör dock
inte hindra att man vidtar samordningsåtgärder i den utsträckning sådana
bedöms realistiska och genomförbara. De huvudsakliga åtgärder som behöver
vidtas för att skapa och vidmakthålla tekniska anläggningar av gemensam
karaktär är enligt styrelsen markupplåtelse, utbyggnad, reglering av
användning och underhåll, fastställande av ersättningar samt fördelning av
kostnader. Inom fastighetsregleringens ram kan man enligt föreliggande
förslag utföra samtliga dessa moment utom reglering av underhåll och fördelningen
av kostnaderna härför. Väsentliga inskränkningar har visserligen
tagits upp i 1 § andra stycket men de skäl för detta som redovisats i motiven
får enligt styrelsens mening anses bärande.
Svea hovrätt påpekar att förslaget innebär att FBL delvis träder i stället
för vatten- och väglagstiftningen och finner inte skäl till erinringar däremot.
Hovrätten anför följande.
B 628 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Vad beträffar förhållandet till vattenlagens torrläggningsbestämmelser
anser sig kommittén kunna förorda en sådan anordning, eftersom varken
allmänna eller enskilda intressen av betydelse därigenom lär åsidosättas.
Med den begränsning i fråga om torrläggningsföretagens beskaffenhet, som
föreslås i 1 § andra stycket, finner hovrätten från synpunkten av det allmännas
intresse inte anledning till erinran mot kommitténs ställningstagande
i förevarande avseende. Större tveksamhet kan nog hysas, såvitt gäller
hänsynen till de enskilda sakägarna. Av flera skäl torde emellertid fastighetsbildningskommitténs
förslag även ur denna synpunkt böra godtas.
Såvitt gäller skyldigheten att deltaga i ett dikningsföretag samt fördelningen
av kostnaderna för detsamma må bemärkas, att båtnadsprincipen är vägledande
såväl i 7 kap. VL som i förevarande lagförslag samt att på grund
av 5: 13 andra stycket i förslaget VL:s bestämmelser kommer att i viss utsträckning
bli direkt tillämpliga även vid fastighetsreglering. Skiljaktigheterna
i rättsställning för de enskilda sakägarna enligt VL:s bestämmelser
och förslagets lär inte heller eljest vara av nämndvärd betydelse. Slutligen
må framhållas, alt förrättningsmännen på grund av 1 § tredje stycket kan
underlåta att ta upp fråga om dikningsföretags genomförande, då detta på
grund av sakägares invändning eller eljest finnes inte lämpligen böra ske
som ett led i regleringen. De anförda synpunkterna leder enligt hovrättens
mening till att betänkligheter inte behöver hysas mot ett accepterande i
princip av kommitténs förslag, såvitt gäller dikningsföretag.
Vad sålunda yttrats om dikningsföretagen torde väsentligen kunna åberopas
även beträffande förhållandet till reglerna i EVL. Visserligen torde förutsättningarna
för att fastighet över huvud taget skall kunna åläggas att
deltaga i vägbyggnadsföretag inte vara helt desamma enligt EVL som i kommittéförslaget.
Enligt 10 § första stycket nyssnämnda lag skall nämligen
i vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller flera fastigheters
ändamålsenliga brukande, dessa samfällt deltaga. Under vilka förutsättningar
en fastighet skall kunna förpliktas att deltaga i ett såsom gemensamt
arbete vid fastighetsreglering utfört vägbyggnadsföretag utsägs inte
direkt i kommittéförslaget. Av förslagets grunder och bestämmelserna i
5:13 torde dock följa att fastighet kan åläggas att bidra till kostnaderna
så snart fastigheten har nytta av byggnadsföretaget och alltså utan att företaget
visas vara av synnerlig vikt för fastigheten, låt vara att det föreslagna
kravet på synnerlig vikt för samfällighets- och servitutsbildning (6: 1 och
7:1) innefattar en viss garanti för att inte nyanläggning av väg sker utan
att det är av synnerlig vikt för fastigheter som skall deltaga i kostnaderna
för arbetet. Några principiella invändningar behöver denna skillnad inte
föranleda, eftersom det vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen är
fråga om fastigheter, som gemensamt undergår omreglering och även gällande
rätt, 10 kap. 10 § JDL, i motsvarande hänseende torde innefatta en
från bestämmelserna i lagen om enskilda vägar avvikande reglering.
I anslutning till det senast sagda tar hovrätten upp frågan i vad mån
fastighet, som ej berörs av fastighetsreglering, kan åläggas ta del i kostnaden
för gemensamt arbete. Hovrätten framhåller att oklarheten i förslaget
i detta hänseende bör undanröjas genom en uttrycklig bestämmelse. Det bör
enligt hovrättens mening med fog kunna göras gällande att en fastighet
utanför regleringsområdet inte skall kunna åläggas att ta del i ett gemen
-
B 629
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
samt arbete under andra förutsättningar än som uppställs i den speciella
lagstiftning som gäller beträffande sådant företag som det är fråga om.
Enligt 10 kap. 10 § JDL förutsätts att, då andra än skiftesdelägarna bör ta
del i ett vägbyggnadsföretag, detta skall komma till utförande efter förrättning
enligt EVL. Likaså föreslog skiftesstadgekommittén att, när ett torrläggningsföretag
berörde jord utanför skifteslaget dikningslagens bestämmelser
skulle bli tillämpliga beträffande sådan jord. Enligt fastighetsbildningskommitténs
mening skall något principiellt hinder inte möta mot att
ett vägbyggnads- eller dikningsföretag som handläggs enligt fastighetsbildningslagen
berör även fastighet utanför regleringsområdet. Stödet i sakligt
hänseende för att ålägga en fastighet, som ligger utanför regleringsområdet
och beträffande vilken alltså ingen regleringsåtgärd vidtas, att ta del i kostnaderna
för ett gemensamt arbete förefaller emellertid oklart, eftersom någon
hänvisning till VL (exempelvis 7 kap. 20 § och 8 kap. 9 och 14 §§) eller
EVL (10 §) inte sker. Varken 1: 1 första stycket, 5: 1 tredje stycket eller
5: 13 i förslaget ger klar ledning för en reglering av denna fråga. Förhållandet
framträder tydligast i de fall då kommittéförslagets regler materiellt
sett avviker från den reglering som innefattas i annan lag. Exempel härpå
erbjuder skyldigheten att ta del i vägbyggnadsföretag. Om sålunda ett i
samband med fastighetsreglering utfört vägbyggnadsföretag består i ombyggnad
eller förbättring av en befintlig väg, vartill viss utanför regleringsområdet
belägen fastighet redan har vägrätt, uppkommer fråga dels huruvida
utan tydligare lagstöd förrättningsmännen över huvud taget äger — under
påstående att företaget är till nytta för sistnämnda fastighet — ålägga
fastighetens ägare att ta del i kostnaden, dels om fastighetsägaren med hänvisning
till 10 § första stycket EVL kan, trots att han vidgår att företaget är
till nytta för hans fastighet, bestrida skyldighet att ta del i företaget, under
påstående att detta inte är av synnerlig vikt för hans fastighet.
I några remissyttranden tar man upp frågan om gemensamma arbeten
inom tätbebyggelseområden. Industriförbundet framhåller sålunda att kommittén
alltför knapphändigt berört denna fråga. Även lantmäteristijrelsen
framhåller att förslaget så gott som uteslutande tar sikte på anläggningar
för jordbruksfastigheter, varvid dikning och vägbyggnad träder i förgrunden.
Styrelsen understryker att man inom tätbebyggelseområden behöver
åtskilliga andra slag av tekniska anläggningar än kommittén omnämnt.
Uppräkningen i 1 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar ger exempel.
Styrelsen förutsätter att samtliga dessa slag av anläggningar skall kunna
tillskapas i samband med fastighetsreglering. Det har i motiven hänvisats
till att lagen om vissa gemensamhetsanläggningar efter tillkomsten bör
kunna användas vid tillskapandet av åtminstone vissa större anläggningar
inom bebyggelseområden. Om detta blir fallet uppges eller offras emellertid
de fördelar, som utförandet inom regleringens ram otvivelaktigt medför.
Lagen om gemensamhetsanläggningar förutsätter nämligen att de berörda
B 630
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
fastigheterna är färdigbildade. Frågan huruvida inte lagen om gemensamhetsanläggningar
kan mera direkt samordnas med fastighetsbildningslagen
bör övervägas ytterligare. Styrelsen vill inte i detta sammanhang framföra
något yrkande i saken. Sammanfattningsvis uttalar lantmäteristyrelsen att
styrelsen t. v. kan ansluta sig till den uppläggning som kommittén presenterat.
I några remissyttranden berörs samordningen med lagen om vissa gernensamhetsanläggningar
med hänsyn främst till hur arbetet skall utföras och
finansieras.
Fastighetskontoret och fastighetsnämnden i Stockholm framhåller sålunda
att genomförandet av ett visst fastighetsbildningsförslag kan vara
beroende av att en viss gemensam anläggning, t. ex. gemensam utfart,
parkeringsanläggning eller värmecentral, kommer till stånd. Detta medför
att sådan anläggning bör kunna bli utförd under förrättningen och att frågor
angående kapitalanskaffning, underhåll och drift måste kunna lösas som
ett led i förrättningen. Detta torde kunna ske, om förutsättningar skapas för
att bilda association motsvarande samfällighetsbildning enligt lagen om
vissa gemensamhetsanläggningar. Som ett alternativ kan man utnyttja den
av kommittén föreslagna sysslomannainstitutionen. Också stadsbyggnadskontoret
i Stockholm berör dessa problem men föreslår inte associationsbildning.
Kontoret framhåller att det kanske vanligaste gemensamhetsfallet,
nämligen en utfartsväg för fyra å fem fastigheter, egentligen borde kunna
lösas helt inom ramen för en fastighetsreglering. Underhåll av en sådan
väg kräver knappast normalt, att de berörda fastighetsägarna är organiserade
i någon förening eller samfällighetsbildning. Det förefaller därför
onödigt betungande för ägarna att även i sådana enkla fall kräva förrättning
enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Möjligheten att senare
påkalla sådan gemensamhetsförrättning finns ju alltid för ägaren, om
oenighet skulle uppstå. Förrättningsmännens åliggande att föranstalta om
prövning av underhållsfrågan enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,
såsom föreskrivits i 9: 7, borde därför kanske inte vara obligatoriskt.
Om de deltagande fastigheterna är flera till antalet eller gemenskapen, förutom
väg, avser t. ex. garage och värmeanläggning, torde enligt stadsbyggnadskontoret
anläggningens underhåll och drift kräva en fastare organiserad
samverkan mellan fastighetsägarna. I sådana fall måste förrättning
enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar säkerligen äga rum, och
det synes då saknas anledning att utföra anläggningen inom fastighetsbildningsförrättningens
ram.
Även lantbruksstyrelsen tar upp organisationsfrågan. Styrelsen anser att
kommittéförslaget som helhet medför avsevärda fördelar i jämförelse med
gällande rätt. Styrelsen framhåller att det nu blir möjligt att i ett sammanhang
skapa en »stomme» för fastighetsbildningen, som de nya ägogränserna
i stor utsträckning kan anslutas till. Det föreslagna systemet med sysslo
-
B 631
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
män, som skall ombesörja dessa gemensamma arbeten, kommer nog i
många fall, främst när det blir fråga om mindre investeringar, att fungera
tillfredsställande. Vid större regleringar kan man emellertid vänta sig, att
gemensamma investeringar kan komma att kräva avsevärda belopp, vilka
nödvändigtvis måste anskaffas lånevägen. För att möjliggöra att gemensamma
lån kan tas upp i nödvändig omfattning torde det bli nödvändigt
att i sådana fall skapa en samfällighet, som i egenskap av juridisk person
kan stå för lånen. Regler bör därför intas härom i lagen t. ex. efter förebild
från bestämmelserna i EVL.
Kravet på associatiotisbildning enligt Wetterhalls förslag biträds av
flertalet lantbruksnämnder och hushållningssällskap.
Överlantmätaren i Norrbottens län framhåller att en anläggningsverksamhet
på ett tidigt stadium av förrättningen ställer krav på att kreditfrågorna
löses smidigt. Detta gäller både landsbygds- och tätortsfallen. Särskild
medelstilldelning för denna verksamhet är önskvärd. Eftersom inte
minst tätorts- och stadsförhållanden kan komma att beröras av verksamheten
är det enligt överlantmätaren naturligt att medlen hålls skilda från
motsvarande anslag för jordbruksrationaliseringen.
Tekniska högskolan i Stockholm anser att en särskild sammanslutning
med karaktär av juridisk person inte behövs, förutsatt att reglerna för statligt
stöd anpassas till en enklare organisation. Som kommittén framhållit
är det i synnerhet önskvärt att en sådan ordning skapas att staten kan förskottera
vissa eller alla kostnader för de gemensamma arbetena.
Svea hovrätt uttalar att den föreslagna organisationsformen för arbetets
utförande med en eller flera sysslomän, vilkas verksamhet står under visst
inseende av förrättningsmännen, synes ägnad att underlätta ett snabbt utförande.
Departementschefen. Jag har i skilda sammanhang haft anledning peka
på att olika omständigheter gör en samverkan över fastighetsgränserna
alltmer angelägen. Särskild anledning att uppehålla mig vid denna fråga
hade jag när jag anmälde fråga om remiss till lagrådet av förslag till lag om
vissa gemensamhetsanläggningar (prop. 1966:128 s. 92). Även då fråga
om remiss till lagrådet av förslag till lagstiftning om samfällighetsrätt (15
kap. i den nya jordabalken) anmäldes, upphöll jag mig vid detta ämne. I
båda fallen gällde det lagstiftning i syfte att etablera en samverkan mellan
redan färdigbildade fastigheter och det är naturligt att en sådan lagstiftning
innebär vissa problem, i synnerhet om den — som fallet är med lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar — skall inrymma vissa tvångsmoment.
I ett läge då fastighetsindelningen ännu inte är låst är förutsättningarna
goda för att man skall kunna utforma fastigheterna på ett sätt som beaktar
den tekniska och ekonomiska utvecklingen i samhället. Detta kan leda till
att behovet av samverkan med andra fastigheter minskar eller helt försvin
-
B 632
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ner. Men på vissa områden kan eller bör en sådan samverkan inte undvaras.
Som exempel på samverkan över fastighetsgränserna kan nämnas byggandet
av vägar. Vid fastighetsreglering bär vägfrågorna emellertid betydelse
också från en annan synpunkt. Vägnätet inom regleringsområdet är avcentral
betydelse vid upprättandet av skiftesplanen. En tillfredsställande
fastighetsindelning kan ofta skapas bara under förutsättning att ett nytt
vägnät skapas eller att det befintliga beståndet av vägar kompletteras. Särskild
betydelse har vägfrågorna vid omarrondering av skogsmark. Också
andra gemensamma arbeten än vägar kan givetvis ha betydelse för en fastighetsreglering.
Kommittén har särskilt uppehållit sig vid dikningsföretag.
Sådana torde emellertid numera spela mindre roll. Väsentligt större betydelse
har olika anläggningar som är av betydelse för tätbebyggelse.
Mot den bakgrund jag nu skisserat är det mycket viktigt att fastighetsbildningsmyndigheten
ägnar stor uppmärksamhet åt sådana frågor som gäller
samverkan mellan olika fastigheter och över huvud åt behovet av anläggningar
som kan vara av betydelse för flera fastigheter inom regleringsområdet.
Kommittén har i detta kapitel tagit upp regler om utförande av gemensamma
arbeten i samband med fastighetsreglering. Enligt kommittéförslaget
skall sådana arbeten kunna verkställas efter beslut av fastighetsbildningsmyndigheten.
Vissa undantag, som skall närmare beröras i fortsättningen,
har föreskrivits med hänsyn främst till bestämmelserna i vissa
speciallagar. Enligt kommitténs förslag skall gemensamma arbeten utföras
av sakägarna själva eller av särskilt förordnade sysslomän.
Kommittéförslaget har fått ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna.
Det är bara beträffande organisationen av arbetena och finansieringen
av dessa som tveksamhet uttalats.
Det av kommittén föreslagna regelsystemet synes mig i väsentliga delar
innehålla goda lösningar av de problem som här möter. Jag anser därför
att förslaget är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
De frågor som hänger samman med samordningen mellan fastighetsbildningslagstiftningen
och bestämmelserna i särskilda lagar om olika slag av
gemensamma arbeten har ingående behandlats av kommittén. Kommittén
har därvid först tagit upp spörsmålet om samordning mellan fastighetsreglering
och frågor rörande diknings- eller andra torrläggningsarbeten.
Beträffande sådana arbeten finns en utförlig reglering i VL. Kommitténs
förslag innebär att vissa slag av torrläggningsfrågor skall handläggas enligt
bestämmelserna i VL medan andra sådana frågor kan behandlas vid fastighetsbildningsförrättningar.
Enligt förslaget skall sålunda invallning, vattenavledning eller med vattenavledning
likställd avdikning inte kunna handläggas som ren fastighetsregleringsåtgärd,
medan fråga om annan dikning skall kunna tas upp och
avgöras under fastighetsregleringen. Det skall dock ankomma på fastighets
-
B 633
Kungl. Mctj:ts proposition nr 128 år 1969
bildningsmyndigheten att i sistnämnda fall pröva om dikningen lämpligen
skall ombesörjas inom ramen för förrättningen. Myndigheten har möjlighet
att, om lämplighetsskäl talar för det, förordna att fråga om dikning skall
handläggas enligt bestämmelserna i VL. Kommittén har framhållit att myndigheten
vid denna prövning bör fästa särskilt avseende vid sakägarnas
önskemål om sättet för frågans handläggning.
Den föreslagna regleringen av torrläggningsfrågornas behandling nödvändiggör
vissa ändringar i VL. I samband med förslaget till sådana ändringar
skall jag närmare behandla de ytterligare spörsmål som uppkommer
vid samordningen mellan fastighetsreglering och torrläggning.
Beträffande vägföretag innebär förslaget att sådana skall kunna utföras
antingen som gemensamt arbete enligt bestämmelserna i FBL eller i den
ordning som föreskrivs i EVL. Vilken ordning för arbetets utförande som
skall väljas ankommer det på fastighetsbildningsmyndigheten att bestämma.
Avgörandet grundas därvid väsentligen på en bedömning av vilken ordning
som är lämpligast i det särskilda fallet. Om företaget är sådant att
arten och omfaLtningen av fastighetsregleringen väsentligt ändras får dock
företaget inte utföras enligt bestämmelserna i FBL.
Som allmänt villkor för att vägbyggnad skall kunna utföras som ett gemensamt
arbete inom ramen för en fastighetsreglering gäller att företaget
främjar det syfte som avses med regleringen. I allmänhet skall alltså fordras
att vägen möjliggör en förbättrad fastighetsindelning inom regleringsområdet.
I fråga om fastighets skyldighet att ta del i vägbyggnadsföretag
skiljer sig reglerna i FBL i viss mån från reglerna i EVL. Enligt EVL skall
företaget vara av synnerlig vikt för två eller flera fastigheters ändamålsenliga
brukande för att en fastighet skall vara skyldig ta del i företaget.
Svea hovrätt har i sitt yttrande tagit upp frågan huruvida en fastighet,
som annars inte berörs av regleringen, kan tvingas att ta del i utförandet av
ett vägbyggnadsföretag eller annat slag av gemensamt arbete. Enligt hovrättens
mening bör en uttrycklig bestämmelse i detta ämne tas in i lagen.
Frågan om fastighets skyldighet att ta del i gemensamt arbete hänger
samman med spörsmålet om regleringens omfattning. Som jag har framhållit
i annat sammanhang skall regleringen i princip företas i den omfattning
som är förenlig med syftet i ansökningen. Fastighetsbildningsmyndigheten
har därvid att tolka ansökningen med hänsyn till vad sökanden kan
ha avsett med denna. 15:6 har angetts att då det är fråga om reglering som
avser en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom ett område skall
myndigheten beakta att regleringen får en omfattning som är avpassad
efter bl. a. befintliga eller avsedda anläggningar. Riktpunkten skall därvid
vara att största möjliga fördel uppkommer utan att förrättningsarbetet
onödigt försvåras. Av fastighetsregleringsinstitutets allmänna konstruktion
följer att olika slag av åtgärder skall kunna företas inom ramen för reglering.
Gemensamma arbeten är därvid att jämställa med t. ex. marköver41
—Bihcing till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 634 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
föring eller servitutsbildning. Det finns enligt min mening inte anledning att
anlägga ett annat betraktelsesätt i fråga om de gemensamma arbetena än
beträffande t. ex. servitutsbildning när det gäller spörsmålet om en fastighet
skall gå in i regleringen. Fastighet som inte berörs av regleringen på
annat sätt än att den skall ta del i ett inom förrättningens ram utfört gemensamt
arbete är således att anse som ingående i regleringen och dess
ägare blir sakägare vid förrättningen. Jag vill erinra om vad jag även i andra
sammanhang framhållit nämligen att regleringen omfattar hela det komplex
av fastigheter som är föremål för åtgärder i samband med regleringen, oavsett
åtgärdernas beskaffenhet. Med hänsyn till det anförda anser jag inte
behövligt att i lagen ta in en särskild bestämmelse av det slag som hovrätten
förordat.
När det gäller frågan om fastighets skyldighet att ta del i ett vägbyggnadsföretag
eller annat slag av gemensamt arbete i samband med regleringsförrättning
är kostnadsfördelningen av särskilt intresse. Gäller företaget
endast fastigheter som även i övrigt berörs av regleringen är det utan vidare
klart att de allmänna bestämmelserna i 5: 13 skall tillämpas. Fördelningen
av kostnaderna skall då ske med hänsyn främst till den nytta som varje
fastighet har av regleringen. Lagrummet ger också möjlighet till särskild
fördelning av kostnaderna för företaget. En separat kostnadsfördelning bör
i allmänhet företas beträffande gemensamma arbeten. Detta gäller särskilt
när företaget omfattar fastighet som annars inte berörs av regleringen. En
separat kostnadsfördelning är då enda möjligheten att åstadkomma en rättvis
uppdelning mellan sakägarna. Lagen ger möjlighet att därvid tillämpa
de bestämmelser för kostnadsfördelning som kan finnas i speciallagar,
exempelvis i EVL.
Kommittén har i sin motivering till förevarande kapitel huvudsakligen
uppehållit sig vid sådana slag av gemensamma arbeten som kan bli aktuella
inom jordbruksområden. Det är emellertid uppenbart att åtskilliga slag av
tekniska anläggningar behövs också inom tätbebyggelseområden. Härvid
kommer främst i blickpunkten sådana anläggningar som avses i 1966 års
lag om vissa gemensamhetsanläggningar. Där har i 1 § angetts parkeringsanläggning,
förbindelseled, gårdsutrymme, lekplats, anordning till skyddi
för grundvatten, ledning, värmeanläggning och tvättstuga. I motiven till
lagen anges ytterligare typer av anläggningar som t. ex. bryggor, småbåtshamnar
och friluftsbad. Alla dessa slag av gemensamhetsanläggningar är
av sådan beskaffenhet att de kan behöva utföras i samband med en regleringsförrättning.
Den lagtext som tas upp i departementsförslaget är så
allmänt utformad att den möjliggör en mycket vidsträckt tillämpning och
anpassning efter den fortgående utvecklingen. Det enda villkor som uppställs
är att det gemensamma arbetet skall främja regleringens syfte.
Behov av gemensamhetsanläggningar av det slag som avses i den särskilda
lagen därom torde ofta uppkomma i samband med ändring i fastig
-
B 635
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
hetsindelningen och hänför sig då till den planerade indelningen. Samtidigt
kan utformningen av fastighetsindelningen vara beroende av om en gemensam
anläggning kan komma till stånd. Detta ömsesidiga beroende mellan
fastighetsindelning och gemensamhetsanläggning aktualiserar en rad samordningsproblem
som måste lösas i detta sammanhang. Lagreglerna bör enligt
min mening utformas så, att de möjliggör viss valfrihet i fråga om
metodiken.
Inrättande av gemensamma anläggningar bör, såsom kommittén har
tänkt sig, kunna utföras helt inom ramen för fastighetsregleringen och med
tillämpning bara av reglerna i FBL. Ett sådant förfaringssätt kan vara särskilt
lämpligt när det gäller företag som är av mindre omfattning och som
bara gäller de fastigheter som annars berörs av regleringen. Reglerna om
samfällighetsrätt i 15 kap. JB erbjuder för sådana fall en möjlighet till lösning
av de sakrättsliga problem som behöver lösas i sammanhanget.
Det bör också vara möjligt att genomföra fastighetsbildningsförrättning
parallellt med en särskild förrättning enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.
Det förhållandet att samma förrättningmän kan handlägga
båda förrättningarna garanterar att erforderlig samordning kan komma till
stånd. En sådan ordning kan vara lämplig om fastighetsindelningens utformning
inte är omedelbart beroende av att gemensamhetsanläggning inrättas.
Slutligen bör regler införas som möjliggör en formell sammankoppling
av de olika förrättningarna. Dessa regler måste ge möjlighet att handlägga
förrättningar enligt bestämmelserna i de särskilda lagarna i ett tidsmässigt
sammanhang. Som jag nyss har framhållit finns det ofta ett ömsesidigt
beroende mellan inrättandet av en gemensamhetsanläggning och utformningen
av fastighetsindelningen. Det måste därför vara möjligt att samordna
förrättningarna på sådant sätt att detta beroendeförhållande kan beaktas.
Detta spörsmål bör lämpligen lösas på det sättet att förrättningarna avgörs
genom ett gemensamt beslut.
Vad som nu sagts om samordningen med förrättning enligt lagen om
vissa gemensamhetsanläggningar äger giltighet även beträffande förrättning
enligt EVL. Samordningen mellan FBL och speciallagstiftningen får
bara delvis sin lösning genom reglerna i detta kapitel. Jag avser emellertid
att i samband med följ dlagstiftningen föreslå ändringar i speciallagarna i
enlighet med de nu angivna riktlinjerna.
Kommittén har diskuterat olika möjligheter att lösa frågan hur gemensamma
arbeten skall utföras och hur det därmed sammanhängande problemet
om finansieringen av gemensamma företag skall angripas. Den lösning
som valts innebär att uppgiften med arbetets ombesörjande i första hand
lagts på sakägarna själva. Förslaget innefattar emellertid också bestämmelser
som öppnar möjlighet att utse en eller flera sysslomän med uppgift att
verkställa arbetet. Kommittén har avvisat alternativet med en särskild
B 636
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
associationsbildning för handhavande av de angelägenheter som hänger
samman med företaget. Detta alternativ har dock fått en viss anslutning vid
remissbehandlingen, varvid man särskilt gjort gällande att en sådan lösning
skulle erbjuda fördelar från finansieringssynpunkt.
För egen del anser jag det självklart att sakägarna alltid bör ha möjlighet
att själva ombesörja arbetet. Som alternativ härtill anser jag det av kommittén
föreslagna alternativet med sysslomän vara att föredra framför
alternativet med associationsbildning. Jag har den uppfattningen att den av
kommittén föreslagna lösningen kommer att göra det möjligt att genomföra
de gemensamma företagen på ett enkelt och smidigt sätt. Förslaget tillgodoser
såväl kravet på effektivitet vid företagets genomförande som sakägarnas
intresse av medinflytande.
Också i fråga om finansiering av gemensamma arbeten kan jag ansluta
mig till kommitténs förslag. Som kommittén framhållit är det uppenbart
att gemensamma arbeten inom jordbruket och skogsbruket i stor utsträckning
kommer att utföras med statligt stöd i olika former. Det möter enligt
min mening inte några större svårigheter att anpassa bestämmelserna om
sådant stöd efter den utformning av FBL som kommittén har föreslagit.
Beträffande bebyggelseområden torde statligt stöd för gemensamma arbeten
i allmänhet inte kunna påräknas. Det är därför nödvändigt att här huvudsakligen
räkna med att sakägarna själva får ombesörja finansieringen. Jag
vill emellertid framhålla att flertalet större anläggningar inom bebyggelseområden
torde komma att utföras med tillämpning av lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.
Genom denna lag öppnas möjlighet till associationsbildning
för en betydande grupp av företag. Om ett gemensamt arbete
skall utföras enligt bestämmelserna i detta kapitel blir det i allmänhet nödvändigt
att låta arbetet utföras genom sysslomän, om ax-betet är av sådan
omfattning att en mera betydande kapitalinsats krävs. Finansieringen ordnas
då genom att fastighetsbildningsmyndigheten fastställer hur stor del av
anläggningskostnaderna som varje fastighet skall förskottsvis svara för.
Sysslomännen har befogenhet att uttaxera behövliga belopp i enlighet med
myndighetens beslut. Givetvis utesluts inte härigenom att sakägarna gemensamt
eller individuellt tar upp lån för att klara finansieringen.
Som kommittén påpekat innehåller dess förslag inte några bestämmelser
om hur det framtida underhållet av gemensamma anläggningar skall anordnas.
I enlighet med vad kommittén förordat avser jag att föreslå att
frågan löses genom särskilda bestämmelser i speciallagstiftningen varigenom
fastighetsbildningsmyndigheten tillerkänns rätt att föranstalta om
sådan prövning av underhållsfrågorna som avses i de olika författningarna.
I vissa fall —- speciellt mer okomplicerade sådana — bör fastighetsbildningsmyndigheten
kunna verka för att sakägarna ordnar frågan om det
framtida underhållet genom samfällighetsavtal enligt reglerna i 15 kap. av
förslaget till ny jordabalk. Ett sådant avtal, som förutsätter frivillighet
Kungl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1969 B 637
mellan berörda sakägare, utgör ofta en lämplig lösning av förevarande
spörsmål.
SPECIALMOTIVERING
1 §•
I denna paragraf anges vilka arbeten med tekniska anläggningar och
liknande åtgärder som skall utföras under regleringsförrättning och behandlas
som regleringsangelägenheter.
Kommittén. En förutsättning för att ett arbete skall utföras som en gemensam
åtgärd skall, enligt vad kommittén föreslår, vara att arbetet är av
betydelse för att det med fastighetsregleringen avsedda syftet skall vinnas.
Som sådana arbeten kan i första hand räknas åtgärder för en utbyggnad av
den stomme av tekniska anläggningar som skall vara grundläggande för
fastighetsindelningen inom regleringsområdet, men dessutom inbegrips bebyggelsereglerande
åtgärder och även andra arbeten, som fordras för att
mark inom regleringsområdet skall komma till åsyftad användning. Viss
begränsning måste emellertid göras. Annars skulle flertalet s. k. fullföljdsåtgärder
komma att falla in under reglerna om gemensam verkställighet,
fastän de i många fall kan vara av sådan begränsad räckvidd att den enskilde
sakägaren, som har intresse av att de blir utförda och även kommer
att få svara för åtminstone huvuddelen av kostnaderna, själv bör få avgöra
när och hur de skall verkställas. Avgränsningen har i förslaget skett på det
sättet att som villkor för att ett arbete skall behandlas som för sakägarna
gemensamt uppställts ett krav på att arbetets fullgörande inte lämpligen
bör utföras av enskild sakägare. Detta villkor är enligt kommittén avsett
att inte bara tillerkänna den enskilde rätt att själv få ombesörja åtgärder,
som i huvudsak endast berör honom, utan även utgöra en garanti mot att
förrättningsverksamheten blir onödigt omfattande och att man vid dess
bedrivande tvingas syssla med ett antal detaljfrågor till men för handläggningen
av mera väsentliga uppgifter. Det är emellertid självklart att sakägarna
eller vissa av dem alltid kan enas om att visst arbete, som på grund
av den föreslagna begränsningen inte formellt kan utföras i gemensam regi,
ändå skall behandlas i motsvarande ordning. Efter överenskommelse med
syssloman kan t. ex. åt honom uppdras att ombesörja även åtgärd som berör
bara en eller få sakägare. Lagens regler om bl. a. uttaxering av bidrag blir
inte tillämpliga i sådant fall, men när enighet föreligger torde finansieringen
inte vålla några svårigheter och inte heller i övrigt behöver komplikationer
uppkomma.
Enligt bestämmelse i första stycket av denna paragraf skall förrättningsmännen,
när de angivna villkoren är uppfyllda beträffande visst arbete.
B 638 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
besluta om dess utförande under regleringsförrättningen som ett för sakägarna
gemensamt arbete. Det fordras alltså ett särskilt uttalande i beslutsform
av förrättningsmännen för att följande paragrafer i detta kapitel
jämte vad lagen i övrigt kan innehålla om gemensamma arbeten skall lända
till efterrättelse. Som framgår av 16: 1 andra stycket i kommittéförslaget
skall beslutet i denna del, om någon är missnöjd därmed, överklagas särskilt.
Denna ordning har ansetts påkallad med hänsyn till avgörandets betydelse
för sakägarna, kanske framför allt i sådana fall, då någon gör gällande
att visst företag i stället för att handläggas under regleringsförrättningen
skall tas upp och prövas i den särskilda ordning som VL eller EVL
föreskriver.
I andra stycket av paragrafen anges i överensstämmelse med kommitténs
uttalanden vid kapitelrubriken att förrättningsmännens ifrågavarande beslut
inte får avse inval lning eller företag på vilket VL:s bestämmelser om
vattenavledning är tillämpliga. Främst i syfte att förhindra att man som en
regleringsangelägenhet behandlar diknings- eller vägbyggnadsföretag som
berör ett flertal andra fastigheter än de egentliga regleringsfastigheterna
har kommittén dessutom föreslagit ett förbud mot att under fastighetsreglering
ombesörja företag av sådan beskaffenhet att arten och omfattningen
av regleringen därigenom skulle väsentligt ändras. Visserligen ar
arbeten med tekniska anläggningar och liknande åtgärder ofta av stor betydelse
för en fastighetsreglering, men dessa arbeten får inte så dominera
regleringen att denna väsentligen ändrar karaktär. Mindre genomgripande
regleringar, som inte har till uppgift att inom visst område åstadkomma
bästa möjliga fastighetsförhållanden utan bara är avsedda att åstadkomma
vissa på förhand bestämda ändringar i fastighetsindelningen eller servitutsförhållandena,
torde genom det uppställda förbudet inte kunna ge upphov
till gemensamma arbeten annat än av begränsad omfattning.
Medan andra stycket av paragrafen i kommittéförslaget uttrycker vissa
ovillkorligen gällande inskränkningar i möjligheterna att under en regleringsförrättning
ta upp olika anläggningsfrågor, ger tredje stycket förrättningsmännen
rätt att efter en lämplighetsprövning avstå från att handlägga
ärenden om dikning och vägbyggnad som en regleringsfråga. Särskilt i fall
då sakägare motsätter sig handläggningen av dylikt företag vid fastighetsregleringen
eller intressemotsättningar beträffande företagets genomförande
kan förutses, bör enligt kommittén en övergång till handläggning vid syneförrättning
enligt VL eller sådan särskild förrättning som sägs i EVL vara
att föredra. Det är emellertid av vikt att frågan om sådan särskild prövning
inte ställs på framtiden utan verkligen kommer till stånd under pågående
regleringsförrättning. Man bör därför vid denna kunna besluta om att prövning
skall inledas enligt VL och EVL. För att detta skall möjliggöras och
för att även en lämplig samordning i övrigt mellan de olika förrättningarna
skall vinnas, förutsätter kommittén att både VL och EVL underkastas vissa
B 639
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ändringar. På grund av det anförda tas i tredje stycket av denna paragraf
upp en regel som innebär att, om utförandet av torrläggnings- eller vägbyggnadsföretag
finnes inte lämpligen böra äga rum vid regleringen, förrättningsmännen
får besluta, att frågan om företagets genomförande skall
prövas i den i speciallagstiftningen föreskrivna ordningen. Regeln föreslås
gälla även det fall som behandlas i andra stycket. Sedan beslutet vunnit
laga kraft bör lantmätaren, enligt bestämmelser som meddelas av Kungl.
Maj :t, vidta nödiga åtgärder för initiativrättens utövande enligt de nya
regler i VL och EVL som förutsätts bli utfärdade.
Remissyttrandena. Under hänvisning till vad styrelsen anfört under kapitelrubriken
framhåller lantmäteristyrelsen att exemplifieringen av gemensamma
anläggningar i kommittéförslaget är ensidig och vilseledande.
Styrelsen föreslår därför att denna kompletteras med exempel från tätbebyggelseområdet
eller helt får utgå.
Svea hovrätt erinrar om den särskilda betydelse det har för sakägarna att
beslut om utförande av gemensamt arbete föregås av noggrann planläggning
och kostnadsberäkning och att utredningen härom redovisas i förrättningsmännens
beslut om arbetets utförande såsom gemensamt arbete. Med
hänsyn till innehållet i 4: 14 och 25 synes dock enligt hovrätten inte behövligt
att i förevarande lagrum ta in särskild erinran om förrättningsmännens åligganden
i detta hänseende.
Bestämmelsen i tredje stycket om förrättningsmännens rätt till lämplighetsprövning
i vissa fall kan enligt hovrättens mening föranleda tvekan, om
prövningsrätten är beroende av att förrättningsmännen samtidigt hänskjuter
frågan om företagets genomförande till prövning i särskild ordning även
i fall som inte avses i andra stycket. Eftersom det av motiven synes framgå
att något dylikt beroendeförhållande inte är tänkt, torde den diskretionära
prövningsrätten enligt hovrättens mening i stället böra inskrivas i en särskild
punkt i andra stycket.
Förrättningsmännens nyssnämnda befogenhet att besluta, att fråga om
företags genomförande skall prövas i viss annan ordning, synes enligt hovrättens
mening kunna medföra komplikationer i vissa avseenden, bl. a. beträffande
ansvaret för förrättningskostnaderna om företaget inte kommer
till utförande. Huruvida kommittéförslaget i denna del bör tillstyrkas kan
inte slutligt bedömas, förrän förslag till ändringar i VL och EVL lagts fram.
Departementschefen. I den allmänna motiveringen har jag utförligt behandlat
frågan vilka slag av gemensamma arbeten som bör kunna utföras
inom ramen för en fastighetsreglering. Den närmare beskrivningen av dessa
arbeten tas upp i denna paragraf. I departementsförslaget anges att det skall
vara fråga om arbete med teknisk anläggning eller liknande företag. Det
B 640
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
torde inte vara nödvändigt att som exempel ange vissa typer av arbeten. Jag
vill emellertid erinra om att förutom de typer av arbeten som nämnts i den
allmänna motiveringen också vissa slag av bebyggelsereglerande åtgärder,
såsom rivning och flyttning av byggnad, skall kunna utföras som gemensamma
arbeten. Sådana åtgärder har tidigare berörts i anslutning till 5 kap.
Som allmänna villkor för att ett arbete skall kunna utföras som gemensam
åtgärd gäller enligt bestämmelserna i första stycket att arbetet kan
antas främja det med fastighetsregleringen avsedda syftet och inte lämpligen
bör ombesörjas av enskild sakägare. Dessa villkor stämmer i sak överens
med vad kommittén bär föreslagit.
Givetvis är det, som Svea hovrätt påpekat, av särskild betydelse att gemensamt
arbete föregås av noggrann planering. En sådan planering utförs i
allmänhet av särskilda specialister, t. ex. av lantbruksnämndens eller skogsvårdsstyrelsens
experter. Det är också angeläget att kostnads- och statsbidragsfrågor
är väl utredda innan beslut fattas om att utföra arbetet. Lantmäteriväsendet
har redan f. n. en betydande erfarenhet på detta område.
Det synes mig inte behövligt att i FBL meddela närmare föreskrifter i dessa
frågor.
Andra stycket upptar i överensstämmelse med kommitténs förslag vissa
ovillkorligen gällande inskränkningar i möjligheterna att vid fastighetsreglering
ta upp olika anläggningsfrågor. Denna begränsning gäller för alla slag
av gemensamma arbeten och inträder om företaget skulle väsentligt ändra
arten och omfattningen av regleringen. Regeln avser främst att hindra att
begränsade regleringar tyngs med omfattande gemensamma arbeten som
inte lämpligen bör utföras inom regleringens ram. Invallning och företag
på vilket VL:s bestämmelser om vattenavledning är tillämpliga får enligt uttrycklig
föreskrift i andra stycket över huvud inte utföras som gemensamt
arbete enligt bestämmelserna i detta kapitel.
I tredje stycket har tagits in bestämmelser som tillerkänner fastighetsbildningsmyndigheten
rätt att besluta om genomförande av vissa slag av företag
i den ordning som föreskrivs i speciallagstiftning. Det gäller här sådana företag
som regleras av särskilda bestämmelser i VL, EVL eller lagen om vissa
geinensamhetsanläggningar. Förutsättningarna för att sådant beslut skall
kunna meddelas är antingen att hinder föreligger enligt paragrafens andra
stycke för att företaget utförs som en åtgärd under regleringen eller att fastighetsbildningsmyndigheten
efter lämplighetsprövning funnit att sådant
utförande inte bör ske. Den nu föreslagna bestämmelsen förutsätter sådana
ändringar i speciallagarna att fastighetsbildningsmyndigheten får befogenhet
att ta initiativ till förrättningar enligt dessa lagar. Förslag om sådana
ändringar kommer, som jag redan har nämnt, att läggas fram i samband
med följ dlagstiftningen.
Bestämmelserna i första stycket om gemensamt arbete har den innebörden
att arbetet skall utföras om de angivna villkoren är uppfyllda. Det ge
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 641
mensamma arbetet utgör sålunda ett obligatoriskt led i regleringsarbetet. I
tredje stycket har bestämmelsen modifierats så till vida som fastighetsbildningsmyndigheten
fått möjlighet att efter lämplighetsprövning besluta att
företaget skall genomföras enligt reglerna i speciallagstiftningen. Med anledning
av vad Svea hovrätt anfört i sitt remissyttrande vill jag framhålla
att regeln i tredje stycket inte medför rätt för fastighetsbildningsmyndigheten
att efter lämplighetsprövning underlåta att förordna om arbetets genomförande.
Den diskretionära prövningen hänför sig bara till ordningen
för genomförandet.
2 §•
Denna paragraf innehåller bestämmelser om hur gemensamt arbete skall
ombesörjas.
Kommittén. Kommittén föreslår att gemensamt arbete i första hand skall
ombesörjas av sakägarna själva på det sätt de kan finna lämpligt. För att
ett resultat skall åstadkommas på denna väg fordras att alla som berörs
av företaget är ense om dess utförande och att behövliga medel på ett eller
annat sätt ställs till förfogande. Något formligt avtal behöver inte ingås,
utan det måste av naturliga skäl vara tillräckligt att sakägarna visar sig
vara ense om utförandet eller i varje fall att ingen motsätter sig att lämna
sin medverkan, när sådan påfordras. För den händelse någon vägrar att
delta, skall var och en av de övriga kunna efter hänvändelse till förrättningsmännen
framtvinga att arbetet genomförs med anlitande av syssloman.
Även sakägare som inte själv vill frivilligt medverka kan ha intresse
av att övergång sker till sysslomannaalternativet och bör ha befogenhet att
påkalla sådan övergång, eftersom han kan komma att betjänas av den anläggning
som det är fråga om och därför vid den slutliga kostnadsfördelningen
också kan bli ålagd att bidra till kostnaderna för utbyggnaden. Enligt
4: 37 kan förrättningsmännen även självmant föranstalta om att gemensamt
arbete anförtros åt syssloman.
Frågan huruvida uppdrag att verkställa gemensamt arbete skall anförtros
åt en eller flera sysslomän får enligt kommittén bedömas från fall till
fall. Anses flera böra tillsättas, får särskilt övervägas om de i alla delar
skall handha uppdraget gemensamt. En särskild anordning med majoritetsbeslut
bland sysslomännen skulle medföra svårigheter och bör därför
enligt kommitténs mening inte införas.
Departementschefen. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen
bör det alltid vara möjligt för sakägarna att själva ombesörja utförandet av
ett gemensamt arbete. Denna princip fastslås inledningsvis i förevarande
paragraf. Eftersom denna ordning förutsätter fullständig enighet mellan sakägarna
torde den i praktiken bli möjlig att tillämpa bara i fråga om enklare
arbeten och då sakägarna är få.
B 642
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Den mest användbara organisationsformen för att utföra gemensamt arbete
blir säkerligen sysslomannainstitutet. Initiativet till arbetets utförande
genom sysssloman kan alltid tas av en sakägare. Något särskilt skäl behöver
inte anföras utan rätten att begära sådan organisation av det gemensamma
arbetet är ovillkorlig. Övriga sakägare kan inte heller hindra att syssloman
utses. Även fastighetsbildningsmyndigheten har rätt att ta initiativ i frågan,
om myndigheten finner att det är behövligt för arbetets ändamålsenliga genomförande.
Det ankommer på myndigheten att se till att syssloman utses.
I regel torde fråga därom komma upp vid sammanträde med sakägarna.
Skulle sakägare annars framställa begäran om utseende av syssloman, åligger
det givetvis myndigheten att kalla till sammanträde med sakägarna för
val av syssloman. Särskild bestämmelse därom anser jag inte behövlig.
Beträffande valet av sysslomän finns bestämmelser i 4: 36. De närvarande
sakägarna får genom omröstning själva bestämma om en eller flera sysslomän
skall utses. Personvalet avgörs på samma sätt.
Sysslomans uppgift i förevarande fall är att omhänderha arbetet och vad
som hänger samman med detta. Han skall alltså organisera arbetet och utöva
tillsynen över det. Det är angeläget att frågorna om arbetets omfattning
och sättet för genomförandet blivit ordentligt utredda innan förrättningsbeslutet
om arbetets genomförande träffas. Att kostnadsberäkning och finansieringsplan
upprättas före beslutet är också i allmänhet nödvändigt. Sysslomannauppdragets
innebörd kan med hänsyn till de skiftande förhållandena
inte närmare anges i lagen utan får framgå av omständigheterna i det enskilda
fallet. I allmänhet torde det inte ankomma på sysslomannen att personligen
utföra eller leda arbetet, men beträffande smärre företag kan det
ibland vara lämpligt att arbetet utförs under sysslomannens omedelbara
ledning och med hjälp av arbetskraft som han anlitar. Vanligen torde det
dock vara mest lämpligt att arbetet utförs av en entreprenör. Sysslomannens
uppgift blir då att företräda sakägarna i förhållande till entreprenören,
träffa avtal med denne och övervaka arbetets utförande. Sakägarna har att
svara för de kostnader som uppkommer genom sysslomannens åtgärder
inom ramen för det uppdrag han erhållit. Sysslomannen förfogar därvid
över de medel som enligt särskilda föreskrifter skall ställas till hans förfogande
för arbetets genomförande. Som framgår av följande paragraf kan
sysslomannen genom utdebitering hos sakägarna ta ut de medel som fordras
för finansieringen av företaget. Av denna konstruktion följer att sysslomannen
inte utan särskilt bemyndigande får ordna finansieringen av företaget
på annat sätt än genom utdebitering. Han är sålunda inte behörig att
ta upp lån för sakägarnas räkning. Det torde emellertid ofta visa sig nödvändigt
att finansiera ett företag genom lån. Särskilt blir detta fallet, om
arbetet skall utföras med statlig rationaliseringshjälp. I sådana fall torde
det vara lämpligt att sakägarna bemyndigar sysslomannen att ombesörja
lånet och även i övrigt föra förhandlingar med det statliga rationaliseringsorganet.
Det är därför angeläget att fastighetsbildningsmyndigheten i sam
-
B 643
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
band med att syssloman utses tar upp frågan om sysslomannens befogenheter.
Sysslomannens ställning är, i den mån särskilda bestämmelser inte
meddelats i FBL, att bedöma enligt vad som gäller beträffande syssloman
i allmänhet. Även utan uttrycklig föreskrift gäller således bestämmelserna
i 18 kap. handelsbalken.
3 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser om provisorisk fördelning av kostnaderna
för gemensamt arbete och om utdebitering av sådana kostnader.
Kommittén. Kommittén påpekar att övergång till sysslomannaförvaltning
ofta är betingad av svårigheterna att lösa finansieringsfrågan. Vad som i
materiellt hänseende fordras för att reglera sakägarnas bidragsskyldighet är
strängt taget bara en regel om skyldighet för sakägarna att efter viss norm
förskottera kostnader för arbetet i fråga. Frågan om den slutliga betalningsskyldigheten
för företaget regleras nämligen av 5: 13. De bidrag som sysslomannen
skall kunna ta ut är således endast att betrakta som förskott i avbidan
på att den slutliga kostnadsfördelningen enligt 5:13 kommer till stånd.
Beträffande principerna för uttagande av förskott anser kommittén tämligen
uppenbart att det bör ankomma på förrättningsmännen att så snart
behov av förskott yppas, upprätta en provisorisk kostnadsfördelning. Det
får därefter ankomma på sysslomannen att på grundval av denna verkställa
uttaxering av behövliga bidrag.
Några normer för den provisoriska fördelningen har kommittén inte ansett
sig böra eller kunna ange. Det är uppenbart att förrättningsmännen skall
eftersträva ett resultat som så mycket som möjligt kommer att stämma överens
med det slutliga avgörandet rörande kostnaderna för företaget, men samtidigt
får en viss schematisering anses önskvärd. Beslut om fördelningen
torde i allmänhet komma att meddelas redan i samband med att sysslomannen
utses och det bör inte komma i fråga att på detta tidiga stadium
göra alltför ingående undersökningar för att utröna hur stor nytta de olika
sakägarna kommer att ha av företaget. Fördelningen är ju bara tillfällig och
skall inte påverka det slutliga ekonomiska resultatet av regleringen. Det
säger sig självt att förrättningsmännen mycket väl skall kunna låta vissa
sakägare gå helt fria från skyldigheten att utge förskott. Trots den begränsade
betydelsen av den provisoriska fördelningen synes sakägarna böra ges
rätt att få den underkastad prövning av jorddomstolen. Föreskrift härom
tas upp i 16: 1 andra stycket i kommittéförslaget. Däremot bör jorddomstolens
avgörande inte få överklagas.
Vad härefter angår sysslomannens uttaxering har i nära anslutning till
vad som gäller enligt annan lagstiftning beträffande likartade spörsmål föreskrivits,
att debiteringslängd vid behov skall upprättas och läggas fram för
granskning på sammanträde med sakägarna samt att längden skall ange
B644 Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
det belopp som uttaxeras, vad som belöper på varje sakägare samt tiden för
inbetalningen.
Remissyttrandena, överlantmätaren i Gotlands län anser att det bör klart
framgå av lagtexten att det inte är sysslomannen utan lantmätaren som
håller det sammanträde som avses i paragrafen. Han ifrågasätter också,
huruvida inte föreskriften om debiteringslängd borde ändras och — med
hänsyn till vad som torde bli praxis — gå ut på att lantmätaren skall upprätta
denna längd.
Departementschefen. Kommitténs förslag har i allt väsentligt lämnats
utan erinran av remissinstanserna, och departementsförslaget har i sak utformats
i enlighet med vad kommittén föreslagit. Jag har således inte funnit
skäl frångå kommitténs förslag i fråga om upprättande av debiteringslängd.
Denna åtgärd torde inte bli så komplicerad att man behöver befara
att sysslomannen inte skall klara av uppgiften. Man kan räkna med att för
ändamålet avsedda blanketter kan tillhandahållas av fastighetsbildningsmyndigheten
åtminstone i vissa fall. Erfarenheterna av t. ex. vägsamfälligheters
sätt att sköta liknande utdebitering talar för att uppgiften bör kunna
med fördel skötas av sysslomannen.
Lagtexten bär i departementsförslaget underkastats smärre jämkningar i
förhållande till kommitténs förslag. Den föreslagna formuleringen av sista
punkten torde visa att det sammanträde på vilket debiteringslängden läggs
fram för granskning skall ledas av fastighetsbildningsmyndigheten.
4 §•
Paragrafen tar upp bestämmelser om rättelse av utdebiteringslängd och
om utsökning av debiterat belopp.
Kommittén. Kommittén föreslår att sakägare skall ha möjlighet att vinna
rättelse av uttaxering, som han anser vara lagstridig. Han kan t. ex. finna
att sysslomannen vid upprättandet av debiteringslängden inte följt den av
fastighetsbildningsmyndigheten verkställda provisoriska fördelningen eller
anse att det belopp som uttaxerats inte behövs. Kommittén föreslår att rättelse
skall vinnas genom stämning på sysslomannen vid allmän domstol.
Om inhibitionsbeslut inte meddelas, skall uttaxeringen omedelbart leda till
utsökning på samma sätt som lagakraftvunnen dom angående åläggande av
betalningsskyldighet. Kan debiterat belopp inte tas ut hos viss sakägare bör
bristen fördelas mellan övriga sakägare. Eftersom det här bara är fråga
om en förskottering av kostnaderna för ett företag och en slutlig uppgörelse
rörande kostnaderna under alla omständigheter måste äga rum senare, synes
inte nödvändigt med en bestämmelse om att vad som i händelse av brist
B 645
Kungl. Mnj:ts proposition nr 128 år 1969
iios någon sakägare tas ut hos annan skall, om den försumlige därefter fullgör
sin förskotteringsskyldighet, tillgodoräknas den som gjort inbetalningen.
Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag att sakägare bör
ha möjlighet att vinna rättelse av ett utdebiteringsbeslut som han är missnöjd
med. Kommittén har föreslagit att sådan rättelse skall sökas hos domstol.
Jag anser emellertid att ett enklare förfarande än stämning till domstol
bör kunna tillämpas. De bedömningar som kan komma i fråga vid överprövning
av utdebitering ligger enligt min mening helt inom fastighetsbildningsmyndighetens
kompetens, och det synes naturligt att låta överprövningen
ankomma på denna myndighet. Denna myndighet är väl skickad att
pröva i synnerhet sådana frågor som gäller beslutets överensstämmelse med
den provisoriska fördelningen och behovet av den verkställda utdebiteringen.
I departementsförslaget har alltså föreskrivits att sakägare som är missnöjd
med utdebiteringen kan begära rättelse därav hos fastighetsbildningsmyndigheten.
Sådan begäran skall framställas sist vid det sammanträde
då längden läggs fram för granskning vid förrättningsammanträde enligt
bestämmelsen i föregående paragraf. Skriftlig framställning om rättelse behövs
inte. Givetvis är det önskvärt att myndigheten avgör saken omedelbart
vid sammanträdet, men om vidare utredning anses behövlig blir i allmänhet
ett nytt sammanträde nödvändigt. För att underlätta ett snabbt avgörande
bör syssloman som upprättat dcbiteringslängden vara närvarande vid sammanträdet.
Fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall kunna överprövas
av fastighetsdomstolen. Däremot skall fastighetsdomstolens beslut inte kunna
överklagas.
Andra och tredje styckena i paragrafen har i sak utformats i enlighet med
kommitténs förslag. Andra stycket har därvid jämkats på grund av den ändring
i förhållande till kommitténs förslag som skett i första stycket. I tredje
stycket har utsagts att det är sysslomannen som skall göra fördelningen.
Det är självklart att han därvid skall förfara på samma sätt som vid upprättandet
av debiteringslängd enligt bestämmelserna i 3 §.
5 §•
Denna paragraf handlar om tillsyn över sysslomannens förvaltning och
om den rätt att klandra förvaltningen som tillkommer sakägarna.
Kommittén. Kommittén framhåller att de här föreslagna bestämmelserna
gäller bara när syssloman utsetts för att ombesörja gemensamt arbete. För
de fall då syssloman eljest anlitas vid en fastighetsbildningsförrättning
fordras inte någon närmare reglering i dessa hänseenden, utan allmänna
rättsgrundsatser torde lämna tillräcklig ledning. Så snart det är fråga om ett
gemensamt arbete, kommer emellertid sysslomannen att som framgår av det
B 646
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
föregående få sköta vissa ekonomiska angelägenheter, och det har främst
med hänsyn därtill synts kommittén påkallat med särskilda regler.
I första stycket av paragrafen föreskrivs att syssloman skall avge redovisning
för sin förvaltning i samband med att han slutför sitt uppdrag eller
av annan orsak frånträder detta. Andra stycket ger förrättningsmännen befogenhet
att, på ansökan av sakägare eller självmant, förelägga sysslomannen
att lämna redogörelse för sin förvaltning, medan denna ännu pågår.
Enligt samma regel kan förrättningsmännen också föranstalta om särskild
granskning av förvaltningen. Kommittén anser att sakägarna inte bör ha eu
ovillkorlig rätt att få till stånd ett ingripande av nu angivet slag, utan det
skall alltid ankomma på förrättningsmännen att pröva om fog därför föreligger.
De kostnader som förorsakas av särskild granskning torde få behandlas
som övriga kostnader med anledning av det gemensamma arbetet. I detta
sammanhang erinrar kommittén vidare om sakägarnas men även förrättningsmännens
möjligheter enligt 4: 37 att besluta om sysslomannens entledigande.
De särskilda bestämmelserna om rätt för sakägare att föra talan mot
sysslomannen med anledning av hans förvaltning har skrivits in i tredje
stycket. Sådan talan skall enligt kommitténs förslag väckas genom stämning
till allmän underrätt och i allmänhet anhängiggöras senast inom sex månader
från det sysslomannen framlade sin redovisning.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna, vilka
lämnats utan erinran av remissinstanserna, är enligt min mening naturliga
och ändamålsenliga. De har därför — med ett undantag — utan ändring
i sak tagits upp i departementsförslaget.
Undantaget gäller den tid inom vilken klander skall anföras. Bestämmelserna
i paragrafen bör enligt min mening ses i sammanhang med de
regler som gäller för den allmänna ekonomiska uppgörelsen mellan sakägarna.
Det är angeläget att denna kan avslutas så snart som möjligt.
För att kostnaden för gemensamt arbete skall kunna tas med i avräkning
enligt 5: 15 krävs att kostnaden blivit slutligt fastställd, dvs. antingen godkänts
av sakägarna eller eljest gällande genom att klandertalan mot redovisningen
inte vidare kan föras. En begränsning i förhållande till kommittéförslaget
av tiden för väckande av klandertalan ger möjlighet till en
snabbare uppgörelse mellan sakägarna och ökar möjligheterna att ta med
kostnaden för gemensamt arbete i avräkningen. Jag anser därför att klandertiden
bör avkortas till tre månader. Detta torde inte behöva medföra några
olägenheter.
6 §•
Paragrafen innehåller föreskrift om skyldighet för syssloman att inhämta
sakägarnas mening i mera betydelsefulla frågor och om skyldighet
B 647
Kungl. Maj:ts proposition nr t28 år 1969
för fastighetsbildningsmyndigheten att på begäran av syssloman anordna
förrättningssammanträde.
Kommittén. Kommittén påpekar att av 3 och 5 §§ framgår att både debiteringslängd
och redovisning skall läggas fram av sysslomannen på sammanträde
med sakägarna. Sådant sammanträde hålls inom förrättningens
ram och bör enligt kommittén behandlas som varje annat förrättningssammanträde.
På begäran av sysslomannen bör lantmätaren därför vara honom
behjälplig att sätta ut sammanträdet. Det kan finnas anledning för sysslomannen
att även i andra fall ta upp vissa frågor till behandling vid förrättningssammanträde,
även om man får förutsätta att det samarbete mellan
syssloman och sakägare som alltid bör äga rum vanligen kan ske mera
formlöst. Särskilt angeläget kan det vara för sysslomannen att han får tillfälle
att med sakägarna dryfta frågor, i vilka det kan vara tveksamt hur han
lämpligen bör handla för att sakägarnas intressen bäst skall tillgodoses.
Sysslomannen kan ofta ställas inför avgöranden som i hög grad påverkar
sakägarnas ställning, exempelvis i ekonomiskt hänseende, och det måste
vara värdefullt att han får tillfälle att vid förrättningssammanträde inhämta
deras mening. Denna möjlighet kommer kanske att behöva utnyttjas
främst när det gäller för sysslomannen att anta anbud för utförande av visst
arbete på entreprenad. Även om det vid en gemensam överläggning på sammanträde
visar sig att enighet inte kan uppnås mellan sakägarna, bör samrådet
kunna underlätta sysslomannens ställningstagande och vara ägnat att
minska riskerna för att sakägare i efterhand utkräver ansvar av honom
under påstående att han gjort sig skyldig till fel eller försummelse och
därigenom vållat sakägarna skada. I praktiken torde det vara så gott som
uteslutet att ålägga en syssloman skadeståndsansvar på grund av oförstånd
i visst avseende, om han handlat i överensstämmelse med den mening som
huvuddelen av sakägarna gett till känna.
Också av en helt annan anledning kan det enligt kommittén vara av vikt
för sysslomannen att sammanträde med sakägarna kommer till stånd, nämligen
för att frågan om ersättning till honom för hans arbete skall bli prövad.
Detta torde oftast lämpligen ske just vid förrättningssammanträde. Något
hinder mot att sådan fråga tas upp och avgörs redan innan uppdraget slutförts
möter inte, och om uppdraget är omfattande kan det vara i hög grad
skäligt att arvode bestäms med jämna mellanrum för närmast förfluten tid.
Mot den nu angivna bakgrunden har kommittén föreslagit att lantmätaren
skall på framställning av sysslomannen utsätta sammanträde med sakägarna
för behandling av varje fråga som äger samband med sysslomannens uppdrag.
Remissyttrandena. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Värmlands
län ifrågasätter om inte syssloman bör få möjlighet att själv kalla
B 648
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
till och hålla sammanträde enligt 6 § i de fall då sådana frågor skall behandlas
som inte kräver förrättningslantmätarens närvaro.
Departementschefen. Av vad jag förut har anfört framgår att sysslomannen
inom gränserna för sitt uppdrag intar ställning av företrädare för sakägarna.
Sysslomannens sätt att förvalta uppdraget har ofta stor betydelse
för sakägarna. Det är därför angeläget att dessa får möjlighet att under arbetets
fortgång ge till känna sin mening om arbetets bedrivande. Även för
sysslomannen kan det vara av värde att få veta sakägarnas mening i frågor
av större vikt. Samrådet mellan sysslomannen och sakägarna är enligt min
mening av så stor betydelse att en uttrycklig föreskrift därom bör inflyta i
lagen. I departementsförslaget har därför i denna paragraf tagits upp en
bestämmelse om att syssloman skall inhämta sakägarnas mening i frågor
av större vikt. Som exempel på sådana frågor kan nämnas finansieringen
av företaget och antagande av entreprenadanbud.
Angående de former i vilka sakägarnas mening skall inhämtas synes någon
uttrycklig föreskrift inte behövlig. Om sysslomannen finner det lämpligt,
kan han själv anordna en sammankomst med sakägarna. Ofta torde det
emellertid visa sig lämpligt att sammanträdet utlyses genom fastighetsbildningsmyndighetens
försorg. Detta torde särskilt vara fallet, om det finns
många intressenter i företaget. I enlighet med kommitténs förslag har i
paragrafen upptagits en föreskrift om skyldighet för myndigheten att sätta
ut sammanträde med sakägarna, om sysslomannen begär det.
7 §•
I denna paragraf tas upp bestämmelser om skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten
att ta initiativ till lösning av frågan om det framtida
underhållet av anläggning som utförts enligt bestämmelserna i denna lag.
Departementschefen. Såsom förut har framhållits kan något avgörande av
frågan om det framtida underhållet av anläggning som utförts som gemensamt
arbete inte träffas i samband med regleringen. För de viktigaste slagen
av sådana anläggningar har i speciallagstiftningen tagits in regler om anordnandet
av underhållet och driften av anläggningen. Detta gäller i fråga om
anläggningar som avses i VL, EVL och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.
Jag avser att i samband med följ dlagstiftningen föreslå sådana ändringar
i dessa lagar att fastighetsbildningsmyndigheten får möjlighet att vid
regleringsförrättningen ta initiativ till att underhålls- och driftsfrågor löses
enligt de nämnda lagarna. Genom de bestämmelser som föreslås i denna paragraf
åläggs fastighetsbildningsmyndigheten att ta sådant initiativ.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 649
FJÄRDE AVDELNINGEN
Övriga fastighetsbildningsåtgärder
10 KAP.
Avstyckning
Detta kapitel innehåller de särskilda föreskrifter som skall gälla i fråga
om avstyckning. Departementsförslaget innebär inga större ändringar i förhållande
till kommittéförslaget. En regel som gör avstyckning från tomträttsfastighet
beroende av att fastighetsägaren och tomträttshavaren träffat
avtal om inskränkning av området för tomträtten har emellertid tillkommit.
I övrigt är avvikelserna från kommitténs förslag huvudsakligen av formell
natur.
Kommittén. Det nuvarande avstyckningsinstitutet, som närmare regleras i
19 kap. JDL och 5 kap. FBLS, har — framhåller kommittén — till främsta
funktion att åstadkomma en delning av fastigheten i överensstämmelse med
äganderättsförhållandena i sådana fall då olika områden av en och samma
fastighet kommit att tillhöra skilda ägare. Det är emellertid också möjligt
att dela upp en fastighet som befinner sig i en ägares hand, om en framtida
övergång av de olika delarna till skilda innehavare är att vänta eller delarna
annars är avsedda att utnyttjas var för sig. Utmärkande för avstyckningen
är att den till skillnad från andra delningsåtgärder inte medför någon förändring
beträffande äganderätten till den i delningen ingående egendomen
och inte heller inrymmer något tvångsmoment. Visserligen kan den som på
grund av överlåtelse blivit ägare till ett markområde inte motsätta sig att en
avstyckning kommer till stånd, om ägaren till återstoden av fastigheten
begär det, men det normerande för avstyckningen blir i detta fall den verkställda
överlåtelsen, och vid åtgärdens genomförande kan man inte utan
stöd av överenskommelse mellan markägarna avvika från överlåtelsehandlingens
innehåll. Har någon överlåtelse inte ägt rum, är det ägaren till den
fastighet varifrån avstyckningen skall ske — styckningsfastigheten — som
ensam har att bestämma hur åtgärden skall genomföras. Fastighetsbildningsmyndigheten
har inte rätt att göra avsteg från hans anvisningar men
skall vägra tillstånd till avstyckning, om en fastighetsbildning i enlighet med
vad han bestämt skulle strida mot de i lagen uppställda villkoren för avstyckning.
Detta hindrar emellertid inte att förrättningsmännen genom sin
rådgivande verksamhet faktiskt utövar ett starkt inflytande på sättet för
avstyckningen så att bästa möjliga fastighetsindelning främjas.
42 — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 650
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén erinrar också om att delningen vad fastighetsredovisningen
beträffar genomförs på det sättet att en av styckningsdelarna, den s. k. stamfastigheten,
behandlas som om den vore identisk med den odelade fastigheten
och behåller dess registerbeteckning, såvida den inte samtidigt ingår i
sammanläggning. Den andra styckningsdelen betraktas däremot som en nybildad
enhet och registreras som särskild fastighet, om inte sammanläggning
sker.
Avstyckning är f. n. den i särklass vanligaste fastighetsbildningsåtgärden.
Kommittén anser att det ligger i öppen dag att man också för framtiden
behöver en form av fastighetsbildning som motsvarar de nuvarande avstyckningarna.
Fastighetsreglering kan visserligen i stor utsträckning ersätta
avstyckning och sammanläggning när det gäller att förstärka ofullständiga
jordbruks- och skogsbruksfastigheter. Förhållandena kan emellertid
ibland vara sådana att de önskade förbättringarna inte kan vinnas genom
fastighetsreglering, överföring av viss mark från en fastighet till en annan
kan hindras t. ex. av inteckningsförhållandena. En kombination av avstyckning
och sammanläggning bör därför också i fortsättningen vara en framkomlig
väg att nå det åsyftade målet.
Kommittén anser inte att några väsentliga ändringar i avstyckningsinstitutets
allmänna uppbyggnad är påkallade. Bara i fråga om vad som skall
kunna utbrytas genom avstyckning föreslås en ändring av mera principiell
betydelse. Medan nuvarande lagstiftning tillåter avstyckning endast för att
avskilja visst bestämt markområde, bör enligt kommitténs mening också
andel i samfällighet kunna avstyckas självständigt. Under vissa förutsättningar
bör till och med rätt till fiske kunna avstyckas.
Kommittén behandlar också frågan om sambandet mellan de allmänna
civilrättsliga reglerna om överlåtelse av fast egendom och fastighetsbildningsreglerna.
Härvid erinras om att lagberedningen i 1960 års förslag till
JB tagit upp regler enligt vilka överlåtelse av område av fastighet görs beroende
av att laga delning på grund av överlåtelsen söks inom sex månader
från fånget och att med anledning av sådan ansökan delning kommer till
stånd. En reglering i enlighet med lagberedningens förslag anses väl ägnad
att undanröja den nuvarande dualismen mellan de allmänna civilrättsliga
reglerna och fastighetsbildningslagstiftningen. Samtidigt anser sig kommittén
kunna konstatera att ett genomförande av lagberedningens förslag inte
synes påverka utformningen av bestämmelserna om avstyckning. Beträffande
frågan om rätt för sökande av avstyckningsförrättning att ensidigt
återkalla sin ansökan finns emellertid skäl att överväga särskilda bestämmelser.
Om den ene av kontrahenterna i ett avtal om överlåtelse av del av
fastighet sökt avstyckning inom den föreskrivna tiden, bör han inte i något
fall utan den andre kontrahentens medgivande kunna återkalla ansökningen
och på så sätt föranleda att avtalet blir ogiltigt.
I fråga om det närmare innehållet i jordabalksreglerna framhåller kom -
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
B 651
mittén vikten av att onödigt stränga villkor för giltigheten av överlåtelseavtal
inte uppställs och att villkoren anpassas efter föreliggande möjligheter
att genom fastighetsbildning fullfölja avtalen. Med hänsyn härtill framstår
en av lagberedningen föreslagen bestämmelse (4 kap. 9 §) att andei i samfälld
mark inte får överlåtas annat än när andelen registrerats som särskild
fastighet som väl långtgående och inte helt motiverad. Om också sådana
samfällighetsandelar för framtiden skall kunna göras till föremål för avstyckning
och alltså i fråga om utbrytningsmöjligheterna likställas med
områden, är en jämkning av jordabalksförslaget ofrånkomlig.
Ett annat samordningsproblem som tas upp av kommittén är frågan om
överensstämmelse mellan fastighetsindelningen och föremålet för tomträttsupplåtelse.
Kommittén erinrar om att 4 kap. 2 § NJL innehåller en regel om
att tomträtt inte får upplåtas i andel eller område av fastighet eller i flera
fastigheter gemensamt. Vidare anses gälla att avtal om ändring av objektet
för en verkställd tomträttsupplåtelse förutsätter att en motsvarande ändring
av fastighetsindelningen redan genomförts (SOU 1952: 28 s. 92, NJA II
1953 s. 400). En fastighet som besväras av tomträtt kan alltså ingå i sammanläggning
eller delas, trots att det i det enskilda fallet inte finns några
garantier för att tomträttens objekt anpassas efter den ändrade fastighetsindelningen.
Lagberedningen har i 1960 års förslag till JB föreslagit sådana
ändringar i JDL och FBLS att avstyckning liksom också delning genom laga
skifte inte skall få ske beträffande tomträttsfastighet, om inte fastighetsägaren
och tomträttshavaren träffat avtal om att området för tomträtten
skall inskränkas så, att rättigheten kommer att besvära endast en fastighet
och ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande.
Kommittén anser för sin del å ena sidan att någon erinran knappast kan
göras mot att låta avstyckning från fastighet vari tomträtt upplåtits bero
av att fastighetsägaren och tomträttshavaren kunnat enas om en inskränkning
av rättighetens omfattning till en av styckningsdelarna. En sådan anordning
synes inte medföra annan olägenhet än att förrättningsmännen
tvingas att vid varje avstyckningsförrättning undersöka om styclcningsfastigheten
är föremål för tomträttsupplåtelse. Å andra sidan har kommittén
inte blivit övertygad om fördelen med och än mindre nödvändigheten av
att upprätthålla principen att tomträtt inte ens efter delningsförrättning
skall få besvära mer än en fastighet. När kommittén anser sig böra avstå
från att förorda en reglering enligt lagberedningens förslag är anledningen
emellertid att detta inte innefattar en fullständig lösning av hela frågekomplexet
rörande sambandet mellan fastighetsindelningen och objekten för
tomträttsupplåtelser. De av lagberedningen föreslagna begränsningarna av
rätten till fastighetsbildning avser inte ägoutbyte och andra fastighetsreglerande
åtgärder. Att göra fastighetsreglering beroende av sådana villkor som
att överenskommelse rörande anpassning av tomträttsupplåtelserna ingåtts
kan uppenbarligen inte komma i fråga. Åtminstone beträffande åtgärder av
B 652
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
detta slag blir det därför nödvändigt att, om en rättslig reglering av ifrågavarande
samordningsproblem anses påkallad, finna en lösning genom ändring
av reglerna om själva tomträttsinstitutet. Först i samband med en sådan
ändring bör man närmare överväga, i vad mån särskilda villkor för
övriga former av fastighetsbildning skall införas i fastighetsbildningslagstiftningen.
Slutligen kan nämnas att kommittéförslaget inte har någon motsvarighet
till de bestämmelser som nu finns i 19 kap. 24 § JDL och 5 kap. 16 § FBLS
om avstyckad lägenhets ansvar för vissa fordringar som belastar styckningsfastigheten.
Enligt kommitténs mening bör frågan om avstycknings
verkan i detta hänseende inte regleras i fastighetsbildningslagstiftningen.
Möjligen kan det vara lämpligt att ta upp en föreskrift i ämnet bland övergångsbestämmelserna
till fastighetsbildningslagen.
Remissyttrandena. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Värmlands
län anser att man vid avstyckning, liksom vid fastighetsreglering, bör
kunna företa en oskadlighetsprövning rörande inteckningshavarnas säkerhet.
Av förrättningsakten bör vidare alltid framgå i vad mån servitut eller
andra rättigheter som besvärar stamfastigheten berör styckningslotten.
Alla möjligheter bör nämligen tillvaratas för att underlätta såväl inskrivningsdomarens
som sakägarnas åtgärder för att göra styckningslotten gravationsfri.
Det påpekas att lantmätaren eller honom underställd personal
i regel vid fältarbetena får tillfälle att på ett enkelt sätt inhämta behövliga
uppgifter utan nämnvärt merarbete.
Departementschefen. I likhet med kommittén finner jag uppenbart att man
också för framtiden behöver ett fastighetsbildningsinstitut av en typ som
motsvarar det nuvarande avstyckningsinstitutet. Jag delar också kommitténs
uppfattning att den allmänna strukturen av detta institut bör behållas
väsentligen oförändrad. Som jag senare närmare kommer att utveckla är
jag också ense med kommittén om att andel i samfällighet i fortsättningen
bör kunna avstyckas självständigt.
Vad angår frågan om sambandet mellan de civilrättsliga reglerna om överlåtelse
av fast egendom och fastighetsbildningsreglerna vill jag erinra om
4 kap. 7 § i det tidigare till lagrådet remitterade förslaget till JB. Enligt
denna paragraf är köp av visst område av fastighet eller fastighet med undantag
av visst område giltig bara om fastighetsbildning sker i överensstämmelse
med köpet genom förrättning som avslutas senast sex månader
efter upprättandet av köpehandlingen eller som vid nämnda tid är sökt under
åberopande av köpet eller pågår på grundval av detta. Denna lösning
överensstämmer i stort sett med vad lagberedningen föreslagit. Enligt det
remitterade förslaget skall de nyss angivna reglerna äga motsvarande tilllämpning
även vid överlåtelse av andel i samfälld mark, medan lagbered
-
B 653
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ningen förordat alt sådan överlåtelse alltid skall vara ogiltig. Förslaget innebär
alltså en samordning mellan förslagen till JB och FBL i enlighet med
vad kommittén har rekommenderat.
Beträffande det andra av kommittén berörda samordningsproblemet —
frågan om överensstämmelse mellan fastighetsindelningen och föremålet
för tomträttsupplåtelse — kan jag däremot inte helt ansluta mig till kommitténs
synpunkter. Som kommittén påpekat får enligt 4 kap. 2 § NJL tomträtt
inte upplåtas i andel eller område av fastighet eller i flera fastigheter gemensamt.
En tomträttsupplåtelse måste således anknyta till den legala
fastighetsindelningen. Enligt min mening bör då inte heller sambandet mellan
föremålet för tomträtten och fastighetsindelningen senare kunna brytas.
Eftersom en delning av tomträttsfastigheten inte anses medföra en motsvarande
uppdelning av tomträtten (prop. 1953: 177 s. 73), bör därför som
lagberedningen förordat den principen lagfästas att fastigheten inte får
delas utan att området för tomträtten inskränks till en av styckningsdelarna.
Vid fall av fastighetsreglering synes förhållandena ställa sig annorlunda.
I detta fall torde nämligen i princip gälla att tomträtten automatiskt
anpassar sig till de ändringar fastigheten undergår.
Mot den nyss angivna bakgrunden har i 3 § av detta kapitel tagits upp bestämmelser
som gör avstyckning av tomträttsfastighet beroende av att tomträtten
inskränks till en av de nya fastigheterna. Liknande bestämmelser har
införts i klyvningskapitlet. Som kommittén har anfört får denna reglering
till följd att fastighetsbildningsmyndigheten tvingas att undersöka om fastigheten
i fråga är föremål för tomträttsupplåtelse. Detta kan ske genom
förfrågan hos vederbörande inskrivningsmyndighet. I regel torde det emellertid
vara känt för fastighetsbildningsmyndigheten inom vilka områden
tomträtt förekommer.
I likhet med kommittén anser jag att någon motsvarighet till de nuvarande
bestämmelserna i 19 kap. 24 § JDL och 5 kap. 16 § FBLS om avstyckad
lägenhets ansvar för odlingslån och vissa andra fordringar i stamfastigheten
inte bör tas upp i detta kapitel. Var föreskrifter i ämnet lämpligen
bör införas får övervägas närmare i annat sammanhang.
Frågan om avstyckat områdes befrielse från ansvar för panträtt i stamfastigheten
har behandlats i det den 11 februari 1966 till lagrådet remitterade
förslaget till JB. Beträffande avstyckning från samfälld mark kommer
ytterligare överväganden att ske i anslutning till arbetet med följ dlagstiftning
till JB. Det bör med hänsyn härtill f. n. inte komma i fråga att, som
några remissinstanser antytt, i fastighetsbildningslagstiftningen ta upp regier
om att sådan befrielse skall kunna ske genom en form av oskadlighetsprövning
vid förrättningen. Inte heller bör FBL innehålla regler om skyldighet
för fastighetsbildningsmyndigheten att medverka till att styckningslotten
enligt vanliga regler befrias från gravationer. Lantmäteripersonalen kan
emellertid vid förrättningen ofta på ett enkelt sätt övertyga sig om huruvida
B 654
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
servitut eller annan rättighet berör styckningslotten. Det synes då naturligt
att anteckning härom sker i förrättningsakten. Denna anteckning kan sedan
tjäna till ledning för inskrivningsmyndigheten när yttranden avges i
sammanläggningsärenden eller nya upplägg görs i fastighetsboken. När det
är fråga om avstyckning för sammanläggning måste det anses önskvärt att
fastighetsbildningsmyndigheten också i övrigt ägnar uppmärksamhet åt
gravationsförhållandena. Till denna fråga återkommer jag i anslutning till
bestämmelserna om sammanläggning i 12 kap.
1 och 2 §§.
Paragraferna, som motsvarar 1 § i kommitténs förslag, innehåller regler
om delningsobj ektet vid avstyckning och om syftet med delningsåtgärden.
Vidare ges definitioner på vissa begrepp som används i fortsättningen av
kapitlet.
Gällande rätt. F. n. får avstyckning ske endast genom att visst markområde
avskiljs. Som beteckning på vad som sålunda kan brytas ut används
i 19 kap. 1 § JDL uttrycket ägovidd, vilket innebär att styckningslotten inte
behöver utgöras av ett sammanhängande område på marken. I 5 kap. 1 §
FBLS anges däremot styckningsobjektet som område, vilket i praxis tolkats
så att styckningslottens ägor skall ligga i ett sammanhang (RÅ 1922 s. 147).
JDL föreskriver dessutom att den ägovidd som avstyckas skall vara bestämd
till gränserna. I fråga om beskaffenheten av den enhet varifrån styckningslotten
bryts ut uttalas både i JDL och FBLS att avstyckning skall ske från
fastighet. I JDL påpekas dessutom uttryckligen att avstyckning är tillåten
såväl av mark som genom laga delning brutits ut för viss fastighet som av
mark som är samfälld för flera fastigheter. Vidare finns i JDL en bestämmelse
om att avstyckning i viss utsträckning också får ske från sämjelott,
om sämjedelningen skett före den 1 januari 1928. I 5 kap. 19 a § FBLS
hänvisas för visst fall till nyssnämnda bestämmelse.
Avstyckning kan enligt såväl JDL som FBLS ske i syfte att styckningslotten
skall utgöra fastighet för sig. Enligt JDL får avstyckning också äga
rum för sammanläggning av styckningslotten med annan fastighet eller
fastighetsdel som avstyckas för ändamålet. Som förutsättning härför gäller
emellertid också att sammanläggning kan ske enligt därom gällande bestämmelser.
Samma villkor gäller också för avstyckning som görs för att
stamfastigheten skall läggas samman med annan fastighet eller fastighetsdel.
Kommittén. De i kommittéförslaget upptagna reglerna om delningsobjektet
vid avstyckning anger förutom beskaffenheten av den egendom som vid av
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S år 1969
B 655
styckning får läggas ut som styckningslott också syftet med delningsåtgärden,
nämligen att den avstyckade egendomen skall utgöra fastighet för sig
eller ingå i sammanläggning. Att avstyckning också kan förbindas med
sammanläggning av stamfastigheten och annan fastighet eller fastighetsdel
anser kommittén inte behöva sägas ut i detta sammanhang.
Objektet för avstyckning beskrivs i första hand som viss ägovidd av
fastighets enskilda mark. Redan härav måste anses framgå att styckningslotten
inte får ha en obestämd omfattning på marken. Ett tillägg i enlighet
med nuvarande bestämmelser i JDL om att ägovidden skall vara till gränserna
bestämd behövs därför inte. Med den föreslagna formuleringen vill
kommittén ge uttryck åt principen att styckningslotten inte behöver bestå
av ett sammanhängande område. Bestämmelsen om att viss ägovidd av
fastighets enskilda mark får avstyckas innebär att det inte är tillåtet att
till en och samma styckningslott avskilja mark från olika fastigheters enskilda
ägoområden. Bestämmelsen är däremot inte avsedd att hindra avstyckning,
varigenom flera olika styckningslotter läggs ut samtidigt. Avskiljandet
av varje särskild lott blir, åtminstone i de fall där de olika lotterna
bryts ut från skilda fastighetsrättsliga enheter, att anse som en fastighetsbildningsåtgärd
för sig.
Enligt kommittéförslaget kan avstyckning också avse mark som är samfälld
för flera fastigheter. Kommittén framhåller att förslaget i denna del
inte innebär något avsteg från gällande rätt och inte torde behöva motiveras
närmare. Utbrytning skall i detta fall kunna omfatta all mark, som ingår
i viss samfällighetsbildning, men också bara en del av sådan enhet. En
underförstådd förutsättning för att samfällighet i sin helhet skall få avstyckas
är att inte någon andel däri brutits ut till särskild fastighet. Hinder
mot att till en och samma styckningslott bryta ut mark från två eller flera
samfälligheter bör enligt kommitténs mening inte möta, om någon skiljaktighet
inte föreligger i fråga om delaktigheten i de olika samfälligheterna.
I händelse av sådan skiljaktighet måste olika styckningslotter läggas ut
och ev. sammanläggning av dem äga rum.
Kommittén anser inte att i den nya lagen bör tas upp någon bestämmelse
motsvarande den som enligt JDL gäller för avstyckning av mark från sämjelott,
eftersom möjlighet till en mera allmän legalisering av sämjedelningarna
torde komma att införas vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande. När
fråga uppkommer om avstyckning från sämjelott, bör därför kunna krävas
att denna förvandlas till en reguljär fastighet genom legalisering.
I frågan huruvida avstyckning bör få ske av andel i samfällighet påpekar
kommittén till en början att när viss ägovidd f. n. avstyckas från fastighet
som äger del i samfällt område kan vid förrättningen bestämmas att med
den utbrutna ägo vidden skall följa all rätt som styckningsfastigheten har
i samfälligheten eller viss andel av samma rätt. Den nu aktuella frågan gäller
B 656
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
huruvida det i fortsättningen skall vara nödvändigt för ett avskiljande från
fastighet av samfällighetsandel att detta sker i anslutning till att viss mark
bryts ut från fastigheten.
Enligt kommitténs mening har ett behov av att mera fritt kunna disponera
över andelar i samfälld mark länge gjort sig gällande. Tidigare har särskilt
hävdats att det för tillgodoseende av vattenkraftsintresset skulle vara av vikt
att andelar i oskiftade strömfall kunde avstyckas. Under senare år har
emellertid i stället önskvärdheten av att främja en frivillig rationalisering
inom jordbruket och skogsbruket åberopats som skäl för att tillåta avstyckning
av andel i samfällighet. Särskilt fördelaktigt skulle det vara om samfällighetsandel
genom avstyckning och sammanläggning kunde föras över
från en fastighet till annan. Även när alla andelar i en samfällighet efter
olika förvärv förenats i samme ägares hand och en avstyckning av hela samfälligheten
kan synas mest naturlig, kan förhållandena vara sådana att en
avstyckning i stället måste ske av olika samfällighetsandelar och sammanläggning
av andelarna därefter äga rum. Om någon eller några andelar
redan blivit utbrutna och registrerade som självständiga fastigheter, vilket
kan ha skett redan enligt äldre lagstiftning, är nämligen avstyckning av
samfälligheten som sådan utesluten.
Kommittén anser att det finns all anledning att tillmötesgå önskemålen
om att också andel i samfällighet skall få avstyckas för sig. En sådan reform
behöver inte medföra några olägenheter av betydelse i vare sig prinicipiellt
eller praktiskt hänseende. Med hänsyn till önskvärdheten av ordning och
reda i fastighetsredovisningen synes det vara fullständigt likgiltigt, om en
samfällighetsandel avskiljs från fastighet genom fristående åtgärd eller om
andelen bryts ut tillsammans med ett markområde. Den omständigheten
att den ifrågasatta anordningen kan ge upphov till s. k. andelsfastigheter
— en typ av fastigheter som i allmänhet är mindre önskvärd — bör enligt
kommitténs bedömning inte påverka ett ställningstagande. Genom att som
villkor för en andelsavstyckning uppställa krav på sammanläggning kan
man nämligen i den utsträckning det finnes påkallat hindra att andelsfastigheter
bildas.
Kommittén föreslår alltså att också fastighet tillkommande andel i samfällighet
skall få avstyckas. Sådan andelsavstyckning anses äga rum endast
om andelen avskiljs från styckningsfastigheten utan samband med utbrytning
därifrån av visst markområde. Omfattar avstyckningen viss ägovidd,
kan andelen nämligen läggas till styckningslotten med tillämpning av 2 § i
kommittéförslaget. Utbrytningen behöver inte omfatta styckningsfastighetens
hela delaktighet i samfälligheten utan kan mycket väl begränsas till en
viss andel av denna rätt. Däremot måste fordras att den andel som avstyckas
hänför sig till en viss samfällighet i dess helhet och inte avser bara visst
område av samfälligheten. Någon ändring åsyftas emellertid inte i nuvarande
praxis enligt vilken man vid avstyckning tilldelat styckningslott
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969 B 657
andel i endast en av flera samfällda sjöar i vilka styckningsfastigheten
ägt del.
Beträffande frågan huruvida andelsavstyckning bör förenas med villkor
om sammanläggning av andelen med en redan bildad fastighet eller utbruten
ägovidd erinrar kommittén om att 3 kap. innehåller noggranna bestämmelser
angående beskaffenheten av de fastigheter som skall få uppkomma
genom fastighetsbildning. Att vid sidan av dessa föreskrifter införa särregler
med samma syfte i avstyckningskapitlet bör komma i fråga, bara
om det kan konstateras att de allmänna bestämmelserna inte är tillräckliga
för att hindra olämpliga avstyckningar. Eftersom det allmänna lämplighetskravet
i 3: 1 lägger absolut hinder i vägen för tillkomsten av andelsfastigheter,
blir spörsmålet om de i 3:9—11 upptagna undantagsreglerna ger
anledning till mera skärpta bestämmelser i fråga om avstyckning av samfällighetsandelar.
Av betydelse för bedömningen av denna fråga är att
andelsfastigheter under vissa, låt vara tämligen speciella förhållanden,
måste kunna godtas. Kommittén erinrar härvid om vad den anfört vid behandlingen
av bestämmelserna i 6 kap. angående bildande av gemensamhetsskog.
Efter en undersökning av hur problemet gestaltar sig i fråga om var
och en av de nyss angivna undantagsbestämmelserna konstaterar kommittén
att de allmänna villkoren i 3 kap. utgör tillräcklig garanti för att den
föreslagna möjligheten att låta samfällighetsandelar avstyckas för sig inte
behöver förbindas med en speciell föreskrift om att styckningslotten alltid
måste ingå i sammanläggning. Endast i undantagsbetonade situationer
torde man riskera att andelsfastigheter uppkommer. Med hänsyn till de
speciella förhållanden som därvid föreligger får en fastighetsbildning med
sådana verkningar anses vara till övervägande fördel från allmän synpunkt.
Kommittén kommer slutligen in på frågan huruvida avstyckning av rätt
till fiske bör tillåtas. F. n. kan visserligen i samband med avstyckning av
ägovidd till denna läggas styckningsfastigheten tillkommande särskild fiskerätt,
om inte därigenom uppkommer men av någon betydelse för fisket.
I övrigt kan man inte förfoga över fisket genom avstyckning. Enligt 1: 4
skall rätt till fiske som inte är förenat med rätten till grunden anses jämställd
med mark. Om någon särskild regel om undantag härifrån inte meddelas,
får kommittéförslaget den innebörden att fristående avstyckning av
sådan fiskerätt som nyss nämnts blir tillåten. Kommittén kommer till den
slutsatsen att ett absolut hinder mot fastighetsbildning av detta slag inte
bör resas. Samtidigt betonas emellertid att avstyckning av fiskerätt som
avses bestå som särskild fastighet inte torde komma att tillåtas annat än
i mycket sällsynta fall. Härvid hänvisar kommittén till sitt uttalande vid
3: 8 angående frågan om bildande av särskilda fiskefastigheter. En konsekvens
av den redovisade ståndpunkten blir att också andel i särskild fiskesamfällighet
kommer att kunna avstyckas.
B 658
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Remissyttrandena. Frågan huruvida avstyckning från sämjelott bör medges
i den nya lagstiftningen diskuteras i åtskilliga yttranden. Ett flertal
överlantmätare finner med hänsyn till den rikliga förekomsten av sämjedelningar
angeläget att i varje fall under en övergångstid möjlighet till avstyckning
från sämjelott står till buds. Till samma slutsats kommer en lantbruksnämnd
och ett hushållningssällskap under motivering att legalisering av
sämjedelning visserligen är ett enkelt institut men ändå medför avsevärt
merarbete och kostnader.
Mera preciserade förslag till lösningar på problemet läggs fram i ett par
yttranden. Överlantmätaren i Kopparbergs län framhåller att äganderätten
till fast egendom inom stora delar i länet regelmässigt är knuten till
sämjelotter. Om inom sådana områden avstyckning måste föregås av sämjedelningslegalisering,
kommer detta uppenbarligen att medföra en ökad
belastning på lantmäteriorganisationen. Detta minskar dess möjligheter
att utan orimlig tidsutdräkt tillgodose behovet av nybildning av fastigheter
för bostadsändamål och annat. Det är å andra sidan ett ytterst angeläget
önskemål att fastighetsförhållandena i länet snarast normaliseras, och i
denna process framstår legaliseringen som ett oundgängligt första led.
Behovet av att slopa legaliseringskravet vid avstyckning från sämjelott blir
också mindre framträdande i den mån som en ny legaliseringslag inriktas
på ett snabbare och enklare förfarande än det nuvarande. Med hänsyn härtill
är det inte motiverat att för Kopparbergs län införa en automatiskt
verkande undantagsregel som skulle vidmakthålla den hos jordägarna inte
sällan förekommande benägenheten att låta allt bli vid det gamla. För att
behovet av en säkerhetsventil skall tillgodoses, bör emellertid lantmäteristyrelsen
få rätt att dispensvägen tillåta avstyckning från sämjelott, när ett
fasthållande av legaliseringskravet skulle leda till en alltför hård arbetsbelastning
på den berörda organisationen. Styrelsen bör därvid ha befogenhet
att delegera prövningen och beslutanderätten till överlantmätaren.
Distriktslantmätaren i Ludvika distrikt förordar i stället att man under
en övergångstid av tio år likställer sämjelott med fastighet. Lantmäteristyrelsen
anser att båda lösningarna är värda att beaktas, det sist redovisade
dock under förutsättning att det inskränks till att avse enbart fastighetsbildning
genom avstyckning. Huruvida något av dem — eller ev. en kombination
av båda — bör förordas är emellertid en fråga som styrelsen anser
böra stå öppen tills förslag om ny legaliseringslag lagts fram. Styrelsen
tillägger att sämjedelning enligt rådande praxis alltid kan upphävas
när berörda delägare kommer överens därom och att avstyckning då skall
ske från hela fastigheten med samtliga delägare som sakägare.
Förslaget att tillåta avstyckning av andel i samfällighet godtas av samtliga
remissinstanser. Skogsindustriernas samarbetsutskott betecknar förslaget
som ett betydande framsteg och anser att det bör hälsas med tillfredsställelse
inte minst av kraftindustrin. Också vattenkraftföreningen uttalar
B 659
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
sin tillfredsställelse med förslaget. Svea hovrätt och lantmäteristgrelsen
tillstyrker uttryckligen förslaget och ansluter sig till kommitténs resonemang.
Hovrätten rekommenderar en viss återhållsamhet när man utnyttjar
möjligheten att avstycka samfällighetsandel. I likhet med kommittén anser
hovrätten emellertid att det inte behövs några begränsningar utöver dem
som innefattas i 3 kap. Överlantmätaren i Östergötlands län understryker
att avstyckade samfällighetsandelar i regel bör läggas samman med reguljära
fastigheter och bara i undantagsfall bilda självständiga fastigheter.
Bl. a. framhålls att andelsfastigheter lätt blir bortglömda vid försäljningar,
bouppteckningar och arvskiften, vilket kan vålla mycket besvär när förhållandena
senare måste ordnas upp. Liknande synpunkter framförs av överlantmätaren
i Jämtlands län, som ifrågasätter om det inte i lagtexten bör
föreskrivas att andelsfastigheter får nybildas bara när synnerliga skäl
föreligger.
Viss tvekan inför förslaget uttalas av överlantmätaren i Gotlands län,
som anser att möjligheten att bilda särskilda andelsfastigheter inger betänkligheter.
Sådana fastigheter måste accepteras i fråga om gemensamhetsskog
men knappast i andra sammanhang. Med hänsyn till möjligheten att
genom fastighetsreglering föra över andel i samfällighet från en fastighet
till en annan ifrågasätter överlantmätaren om man behöver kunna avskilja
andel genom avstyckning.
När det gäller avstyckning av rätt till fiske tillstyrks kommitténs förslag
av fiskeristgrelsen. Styrelsen understryker emellertid att sådan avstyckning
bör tillåtas endast i fall då risk för skada i fiskevårdshänseende uppenbarligen
inte föreligger. I fråga om möjligheten att genom avstyckning bilda
fastighet som enbart består av andel i sådan samfällighet som utgörs av
enskilt fiske uttrycker styrelsen emellertid farhågor för att de fastighetsrättsliga
frågorna om fiskets fördelning kommer att bli mycket invecklade.
Styrelsen ifrågasätter vidare om inte en sådan avstyckning av andelar kan
medföra en överdriven uppdelning av fisket och om något mera uttalat
behov av anordningen verkligen föreligger. Överlantmätaren i Gotlands län
anser det tveksamt om avstyckning av fiskerätt bör tillåtas, oavsett om det
gäller fastighets enskilda fiske eller dess andel i samfällt fiske. Enligt hans
mening bör fastighetsregleringsinstitutet skapa tillräckliga möjligheter till
överföring av sådan rätt. Också överlantmätaren i Hallands län uttalar att
en ändring i förslaget på denna punkt bör övervägas. Om särskild fiskefastighet
får bildas, skulle den situationen uppstå att vattenområdet utgör
en fastighet och fisket inom området en annan fastighet. Även om sådana
förhållanden redan existerar, bör detta inte leda till efterföljd. Liknande
synpunkter framförs av överlantmätaren i Jämtlands län.
Slutligen kan nämnas två uttalanden om förhållandet mellan fisket och
andra näringar. Hushållningssällskapet i Kopparbergs län anser att fisket,
som inom en snar framtid väntas få ökad ekonomisk betydelse, inte bör
B 660
Kungl. Maj:ts proposition nr 12& d: 196i
delas upp utan förbehållas det aktiva jordbruket som en till detta hörande
tillgång. Skogsindustriernas samarbetsutskott betonar å sin sida att det
bl. a. från turistnäringens synpunkt är angeläget att kommitténs uttalande
att avstyckning av fiskerätt skall få ske bara i sällsynta undantagsfall inte
tolkas alltför rigoröst.
Departementschefen. Jag har ansett lämpligt att i lagtexten definiera begreppen
styckningslott och stamfastighet, vilkas innebörd inte direkt framgår
av kommitténs lagförslag. I samband därmed har det funnits nödvändigt
att lagmaterialet delas upp i två skilda paragrafer.
Kommitténs förslag att i fortsättningen helt förbjuda avstyckning från
sämjelott har mött vissa invändningar vid remissbehandlingen. De önskemål
som därvid framförts har jag emellertid inte ansett mig kunna tillmötesgå.
Skälet är framför allt att det från allmän synpunkt är ett intresse
av största vikt att fastighetsförhållandena i de trakter där sämjedelningar
förekommer snarast normaliseras. Som en första åtgärd för åstadkommande
av en sådan ordning har genom lag den 25 maj 1962 (nr 166) utfärdats
ett allmänt förbud mot sämjedelning av fast egendom. Vidare har nyligen
till lagrådet remitterats förslag till lag om erkännande av privat jorddelning
som fastighetsbildning (legaliseringslag). Syftet med detta förslag
är att få till stånd en så fullständig avveckling som möjligt av sämjedelningar
och andra privata jorddelningar. Avvecklingen av den irreguljära
fastighetsbildningen skall enligt förslaget kunna ske genom en enkel förrättning,
s. k. legalisering, som ger den privata delningen samma verkan som en
laga delning. Emellertid torde det inte alltid kunna förväntas att markägarna
utan vidare skall ta initiativ till en legaliseringsförrättning. Ett av de påtryckningsmedel
som härvid bör komma i fråga är att som villkor för avstyckning
från sämjelott föreskriva att legalisering först sker. Att ett sådant
krav kan medföra en ökad arbetsbelastning för lantmäteriet är uppenbart.
De olägenheter som kan följa härav torde emellertid mer än väl uppvägas
av de fördelar som är förknippade med att legalisering sker i ökad
utsträckning. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas att legaliseringsförrättning
och avstyckningsförrättning kan kombineras och att därigenom
viss arbetsbesparing kan åstadkommas. Jag anser därför kommitténs ståndpunkt
på denna punkt väl motiverad.
Samtliga remissinstanser har godtagit kommitténs förslag att tillåta avstyckning
av andel i samfällighet. Också jag finner de skäl kommittén
anfört för sitt ställningstagande bärande. En remissinstans har ifrågasatt
behovet av en sådan anordning under hänvisning till möjligheterna att
genom fastighetsreglering föra över andelar i samfälld mark från en fastighet
till en annan. Som kommittén framhållit torde det emellertid i vissa
fall vara omöjligt att genomföra en sådan åtgärd, exempelvis på grund av
inteckningsförhållandena. över huvud taget synes det vara ägnat att främja
B 661
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969
en smidig handläggning av fastighetsbildningsärendena att man kan nå
fram till ett önskat resultat på olika vägar. I likhet med kommittén anser
jag att de i 3 kap. upptagna allmänna fastighetsbildningsvillkoren innebär
tillräcklig garanti för att andelsfastigheter inte uppkommer i andra fall
än då det framstår som fördelaktigt från allmän synpunkt.
Jag vill slutligen ansluta mig till kommitténs ställningstagande i fråga
om tillåtligheten av att avstycka sådan rätt till fiske som avses i 1: 4. Anledningen
till att fiske som inte är förenat med rätten till grunden jämställts
med mark är ju, som framhållits i anslutning till nämnda paragraf, att
behov visat sig föreligga att låta sådana fristående rättigheter ändras på
motsvarande sätt som fastigheternas markområden. På grund härav bör
det inte komma i fråga att helt förbjuda avstyckning av rättigheterna. Inte
heller synes det nödvändigt att ställa upp särskilda villkor för avstyckning
av detta slag. Olämplig fastighetsbildning hindras i tillräcklig utsträckning
av bestämmelserna i 3 kap., av vilka 8 § här har särskilt intresse. Med
tillämpning av dessa bestämmelser synes också frågan om avvägningen
mellan olika näringars intressen kunna få en tillfredsställande lösning i
varje särskilt fall.
3 §•
Denna paragraf uppställer vissa särskilda villkor för avstyckning från
fastighet som är belastad med tomträtt. Paragrafen saknar motsvarighet i
kommitténs förslag.
Departementschefen. Av skäl som närmare utvecklats vid kapitelrubriken
bör som förutsättning för avstyckning från tomträttsfastighet gälla att fastighetsägaren
och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området
för tomträtten till en av styckningsdelarna. En bestämmelse härom
har tagits upp i denna paragraf. Med hänsyn till vad som enligt förslaget
till JB gäller om sådant avtals giltighet mot den som har rättighet i tomträtten
har som villkor för avstyckning vidare föreskrivits att ansökan
om inskrivning av avtalet skall ha förklarats vilande enbart i avvaktan på
fastighetsbildning. I övrigt torde innehållet i paragrafen inte kräva några
kommentarer.
4 §.
Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser som öppnar möjlighet
att genom särskild föreskrift låta styckningslotten få del i vissa styckningsfastigheten
tillkommande rättigheter. I andra stycket ges regler om verkan
av att sådan föreskrift inte meddelats. I kommitténs förslag återfinns motsvarande
föreskrifter i 2 §.
B 662 Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
Gällande rätt. I 19 kap. 12 § andra stycket JDL föreskrivs att vid avstyckning
skall bestämmas om och i vad mån med avstyckad ägo vidd skall följa
rätt till delaktighet i område som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt
ändamål, i äga som annars är samfälld för styckningsfastigheten
och annan fastighet eller i särskilda rättigheter och förmåner som tillkommer
styckningsfastigheten. I paragrafen meddelas samtidigt närmare bestämmelser
i fråga om disposition av andel i fiske och av andel i allmänning
eller därmed jämförlig samfällighet som är av vikt som stöd för jordbruket.
Dessa bestämmelser är i huvudsak av jordpolitisk natur. Vid avstyckning
enligt FBLS är möjligheterna att ge styckningslotten del i samfälligheter
eller särskilda rättigheter mer begränsade. I sådant fall medges endast att
område som avstyckas tilläggs rätt till delaktighet i område som vid mätningsförrättning
avsatts för gemensamt behov, om en sådan disposition
fordras för att styckningslottens vägbehov skall tillgodoses (5 kap. 6 § tredje
stycket).
Kommittén. Kommittén framhåller att 19 kap. 12 § andra stycket JDL medför
att inverkan av avstyckning på rättigheter som tillkommer styckningsfastigheten
inte inträder automatiskt utan alltid är beroende av ett särskilt
förordnande i avstyckningsärendet. Sålunda har det ansetts åligga förrättningsmännen
att i alla fall då till styckningsfastigheten hör delaktighet i
samfällighet eller särskild rättighet, som kan tilläggas styckningslotten, uttala
sig i frågan, även om avsikten är att all rätt skall bli kvar hos stamfastigheten
(NJA 1929 s. 218 och 1931 s. 55). På grund härav brukar förrättningsmännen
för säkerhets skull i avstyckningsprotokollet föreskriva
att alla inte särskilt nämnda rättigheter skall tillkomma stamfastigheten.
Vid de framtida avstyckningarna bör enligt kommittén på motsvarande
sätt som hittills bestämmelser kunna meddelas i det särskilda fallet angående
fördelningen mellan styckningsdelarna av andel i samfälligheter och av
särskilda rättigheter som hör till styckningsfastigheten. Kommittén anser
det emellertid angeläget att undvika den nuvarande ordningen, som tvingar
förrättningsmännen att beträffande alla förekommande andelar och rättigheter
ta ställning till om de skall vara knutna till stamfastigheten eller till
styckningslotten. I stället bör man i viss utsträckning införa en automatisk
reglering av fördelningen mellan styckningsdelarna. Andelar och rättigheter
som inte genom särskilt förordnande av förrättningsmännen tilläggs
styckningslotten bör utan vidare tillkomma stamfastigheten. En sådan ordning
synes väl förenlig med avstyckningens natur och på intet sätt ägnad
att äventyra klarheten och redan i fastighetsväsendet. Det i 2: 5 i kommittéförslaget
reglerade fallet kräver emellertid en avvikande föreskrift. Om rättigheten
kan betjäna eller vara till nytta endast för viss mark och just denna
mark avstyckas, är det mest lämpligt att rättigheten tillkommer styck
-
B 663
Iiungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ningslotten, även för den händelse särskild föreskrift därom inte meddelas
av förrättningsmännen.
Mot den nyss angivna bakgrunden föreslår kommittén en regel om att
vid avstyckning från fastighet till vilken hör andel i samfällighet eller särskild
rättighet får bestämmas att andelen eller rättigheten skall i sin helhet
eller till viss del tilläggas styckningslotten. Kommittén understryker att
bestämmelsen skall tillämpas också när avstyckningen gäller samfälld mark
och alltså sker från flera fastigheter. Vidare påpekas att bestämmelsens
räckvidd inte är begränsad till avstyckning varigenom viss ägovidd bryts ut.
Det är emellertid uppenbart att det inte bör få förekomma att till styckningslott
som bara omfattar viss andel i samfällighet knyts rätt till delaktighet
i annan samfällighet. I allmänhet bör särskild rättighet inte heller
få tilläggas styckningslott som består enbart av samfällighetsandel. En sådan
anordning torde emellertid vara ändamålsenlig när det är fråga om en
rättighet som tillskapats i syfte att underlätta utnyttjandet av samfälld mark
vari styckningsfastigheten äger del, t. ex. rätt att för tillträde till den samfällda
marken ta väg över annans ägor.
Kommittén framhåller att varje servitut, oavsett hur det bildats, liksom
också annan rättighet som tillkommer fastighet skall kunna disponeras enligt
förrättningsmännens bestämmande. Detta stämmer överens med vad
som hittills gällt enligt JDL.
Den föreslagna bestämmelsen innebär i princip att en särskild uppdelning
skall äga rum, om inte hela andelen eller rättigheten skall tillkomma
en av styckningsdelarna. Uppdelning av delaktighet i samfällighet skall inte
kunna ske i annan form än att viss bestämd andel fastställs för styckningslotten.
När det gäller särskild rätt för fastighet att utnyttja annan fastighets
ägoområde för något ändamål, kan emellertid en lokal fördelning mycket
väl tänkas ske.
Vissa rättigheter — exempelvis rätt att för utfart begagna viss väg — kan
enligt kommitténs mening vara av sådan beskaffenhet att de inte lämpar sig
för en bestämd fördelning på vare sig ena eller andra sättet. Om det vid
avstyckning visar sig att båda styckningsdelarna behöver ha del i sådan
rättighet, bör det vara medgivet att underlåta en uppdelning och i stället
låta delarna gemensamt komma i åtnjutande av rättigheten. Undantag bör
därför medges från grundsatsen att rättighet vari styckningslotten bör få
del skall till viss angiven del tilläggas lotten.
Till undvikande av varje missförstånd understryker kommittén att de
föreslagna bestämmelserna om uppdelning inte är tillämpliga när förrättningsmännen
finner att en rättighet skall i sin helhet vara bibehållen vid
stamfastigheten. I motsats till vad som gäller enligt JDL skall förrättningsmännen
alltså inte meddela uttryckligt förordnande om vilka rättigheter
som är avsedda att vara förenade med denna styckningsdel. Genom en före
-
B 664 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
skritt i paragrafens andra stycke fastslås i själva lagen att samtliga ifrågavarande
rättigheter skall tillkomma stamfastigheten, i den mån inte annat
bestäms vid förrättningen. Föreskriften skall inte heller gälla om annat följer
av 2:5 eller av andra särskilda bestämmelser. Genom hänvisningen till
2: 5 kan sådan särskild rättighet som på grund av sitt innehåll har anknytning
just till styckningslotten bli tilldelad denna, även om förrättningsmännen
skulle underlåta att meddela förordnande därom. Påpekandet att särskilda
bestämmelser skall lända till efterrättelse har föranletts av bestämmelserna
i 67 § EVL. Enligt dessa bestämmelser skall vissa i lagen avsedda
rättigheter efter fastighetsdelning automatiskt hänföras till de nybildade
fastigheterna.
Remissyttrandena. Svea hovrätt erinrar om att lagberedningen i 1960 års
förslag till JB i 19 kap. 13 § föreslagit att om härskande fastighet delas och
därvid inte bestäms vilken eller vilka av de nya fastigheterna servitut skall
tillkomma gäller detta, om inte annat följer av upplåtelsen, till förmån för
var och en av de nya fastigheterna. Hovrätten finner det förvånande att
kommittén inte tagit någon notis om detta förslag. Det måste nämligen anses
nödvändigt att en enhetlig rättsregel, som avser såväl rättshandlingsservitut
som andra rättigheter, gäller angående avstycknings verkan på sådana
styckningsfastigheten tillkommande rättigheter om vilka bestämmelser inte
meddelats vid avstyckningsförrättningen. En sammanjämkning av förslagen
bör därför ske. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen har bl. a. den
fördelen framför den av lagberedningen förordade regeln att den är ägnad
att främja ordningen i fastighetsförhållandena genom att motverka en uppsplittring
av okända och outövade rättigheter och således underlätta en slutlig
avveckling av dessa. Förrättningsmännen bör med sakägarna ta upp frågan
om det finns några rättigheter beträffande vilka bestämmelser bör
meddelas samt klargöra avstyckningens verkningar i det nu aktuella hänseendet.
Hovrätten understryker vidare att förrättningsmännen till förekommande
av rättsosäkerhet bör yttra sig angående alla kända rättigheter som
på grund av 2:5 skall tillkomma viss styckningsdel.
Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna innebär i förhållande
till gällande rätt sakligt sett den avvikelsen att möjlighet öppnats att låta
rättighet som inte lämpligen kan delas upp tillkomma styckningsdelarna
gemensamt och att i själva lagen slagits fast att andelar och rättigheter skall
tillfalla stamfastigheten, i den mån inte annat föreskrivs vid förrättningen
eller följer av särskilda bestämmelser. Någon invändning mot dessa förslag
har inte framställts vid remissbehandlingen. Också jag har kommit till den
uppfattningen att förslaget på denna punkt bör godtas. Som Svea hovrätt
påpekat har lagberedningen i 1960 års förslag till JB tagit upp en bestämmelse
enligt vilken upplåtelseservitut vid delning av härskande fastighet
B 665
Kunql. Maj :ts proposition nr 128 år 1969
skall gälla till förmån för var och en av de nya fastigheterna om inte annat
bestäms vid förrättningen eller följer av upplåtelsen. Vid övervägande av
de båda förslagen har jag kommit till den slutsatsen att den av kommittén
förordade bestämmelsen är att föredra. Praktiska hänsyn har därvid fått
fälla utslaget. Denna regel synes nämligen ägnad att i viss mån underlätta
förrättningshandläggningen och att främja ordning och reda i fastighetsförhållandena.
Med anledning av vad Svea hovrätt anfört angående behandlingen
vid förrättningen av rättigheter som avses i 2: 5 vill jag framhålla
att tvekan inte kan råda om att fastighetsbildningsmyndigheten i fråga om
kända sådana rättigheter som skall tillfalla styckningslotten bör meddela
beslut enligt bestämmelserna i paragrafens första stycke. I den mån det
behövs för undvikande av rättsosäkerhet, bör i protokollet också omnämnas
vilka rättigheter av angivet slag som förutsätts tillkomma stamfastigheten.
I enlighet med vad jag sålunda har anfört överensstämmer departementsförslaget
i sak med kommittéförslaget. I det till lagrådet remitterade förslaget
till JB har den tidigare berörda, av lagberedningen föreslagna bestämmelsen
fått utgå.
Beträffande begreppet särskild rättighet bör framhållas att det inte innefattar
befogenhet som bara är att anse som en integrerande del i äganderätten
till fast egendom (jfr SOU 1944: 46 s. 141). Om fiske är förenat med
rätten till grunden, kan det därför inte vid avstyckning disponeras på annat
sätt än tillsammans med grunden. Vidare är att märka att fiske, som varken
är förenat med rätten till grunden eller utgör servitut, enligt 1: 4 i fastighetsbildningshänseende
jämställs med mark. Vid avstyckning skall sådant fiske
följaktligen inte behandlas som särskild rättighet utan som markområde.
Fiskeservitut är däremot att hänföra till särskild rättighet.
5 §•
Paragrafen, som motsvarar 3 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser
om bildande av samfällighet och servitut vid avstyckning.
Kommittén. Enligt 19 kap. 12 § tredje stycket JDL kan vid avstyckning jord
eller lägenhet tas undan som gemensam för sakägarna, om det sker för
ändamål som vid laga skifte kan tillgodoses genom avsättande av samfällighet.
1 FBLS saknas en motsvarande bestämmelse om samfällighetsbildning.
Enligt kommitténs mening bör det framtida avstyckningsinstitutet i detta
avseende anknyta till de nuvarande landsbygdsreglerna. Möjlighet bör således
finnas att av mark som tillhör styckningsfastigheten bilda en samfällighet
för de olika styckningsdelarna eller vissa av dem. Inte minst vid avstyckning
i städer och andra orter där FBLS nu äger tillämpning framträder
ofta ett starkt behov av att kunna tillgodose ändamål som är av betydelse
för såväl stamfastighet som styckningslott genom att avsätta viss mark
43 — Bihcing till Riksdagens protokoll 1969 1 saml. Nr 128
B 666
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
som gemensam. Kommittén finner naturligast och riktigast att bestämmelserna
om samfällighet i 6 kap. gäller fullt ut också beträffande motsvarande
åtgärd vid avstyckning. I första stycket av paragrafen har tagits in en regel
med denna innebörd.
Kommittén understryker att styckningsfastigheten tillkommande fiske
inom dess eget vattenområde inte med stöd av den föreslagna bestämmelsen
skall kunna avsättas som samfällt och därigenom skiljas från rätten till
grunden. Den begränsning som detta möjligen kan innebära i förhållande
till gällande rätt anser kommittén vara sakligt välmotiverad.
Frågan i vilken utsträckning man vid avstyckning kan belasta en av
styckningsdelarna med servitut till förmån för annan styckningsdel behandlas
i gällande lagstiftning i 19 kap. 12 § tredje stycket JDL och 5 kap. 6 §
andra stycket FBLS. Bestämmelsen i JDL hänvisar till vad skiftesreglerna
innehåller om de ändamål som får tillgodoses genom servitut som bildas vid
avstyckning. De enligt 10 kap. 9 § JDL vid laga skifte gällande villkoren att
servitutet skall avse ett behov som måste tillgodoses för att skiftet skall kunna
utföras utan delägares förfång och att rättigheten inte får medföra avsevärt
men för den tjänande fastigheten saknar således tillämplighet vid avstyckning.
Servitut kan därför bildas ganska fritt vid avstyckning. Kravet på
styckningsdelarnas lämplighet garanterar emellertid att en fastighet inte
blir oskäligt hårt belastad. Enligt bestämmelsen i FBLS får däremot servitut
bildas vid avstyckning bara i den omfattning detta är tillåtet vid laga skifte.
Kommittén erinrar om att 7 kap. föreslås innehålla bestämmelser rörande
möjligheterna att genom fastighetsreglering bilda servitut och framhåller
att de till stöd för dessa bestämmelser åberopade skälen uppenbarligen äger
giltighet i fråga om varje åtgärd som företas i anslutning till fastighetsbildning
och som medför att servitut med bästa rätt bildas. Det finns därför
grundad anledning att låta bestämmelserna vinna tillämpning också utanför
fastighetsregleringens ram och att beträffande avstyckning hänvisa till
reglerna i 7 kap. Särskilt det i 7: 1 inskrivna kravet på att servitutsåtgärden
skall vara av synnerlig vikt för fastighets ändamålsenliga användning innebär
en nyhet som kan väntas få betydelse i avstyckningssammanhang. Kommittén
anser emellertid att någon mera väsentlig begränsning av möjligheterna
att genom förrättningsbeslut belasta en styckningsdel till förmån för
annan styckningsdel inte följer härav och att några menliga återverkningar
på avstyckningsverksamheten inte är att befara.
På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén att första stycket i
paragrafen utformas så att bestämmelserna i 7 kap. om bildande av servitut
genom fastighetsreglering skall äga motsvarande tillämpning vid avstyckning
såvitt avser förhållandet mellan styckningsdelarna eller vissa av dem.
Om det vid avstyckning uppkommer behov av att till förmån för styckningsdel
lägga servitut på annan fastighet än sådan som berörs av delningen, kan
det bli nödvändigt att med direkt tillämpning av 7 kap. företa en reglerings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 667
åtgärd, varvid gemensam handläggning vid en och samma förrättning bör
kunna äga rum.
I ett avseende föreslås kompletterande bestämmelser. Det är enligt kommittén
mycket vanligt att, när en fastighet har andel i samfälld vägmark,
också ett stort antal från fastigheten avstyckade områden behöver rätt att
begagna vägen. Om styckningslotternas vägbehov skulle tillgodoses på det sättet
att de vid avstyckning fick viss del av styckningsfastighetens andel i den
samfällda marken, skulle följden bli att rätten till delaktighet i denna mark
splittrades på en stor mängd fastigheter av vilka flertalet skulle äga en
ytterst ringa bråkdel. Detta kunde vålla olägenheter både med hänsyn till
fastighetsredovisningen och för samfällighetsförvaltningen. Vidare skulle
styckningslotterna tillerkännas delaktighet i hela den samfällda ägolotten,
fastän de säkerligen i många fall bara hade behov att utnyttja en begränsad
sträcka av vägen. Inte minst detta skulle vara otillfredsställande. För att
undgå de nu angivna olägenheterna har man åtminstone tidigare i praxis
använt sig av servitut i stället för att fördela styckningsfastighetens andel
i den samfällda vägmärken, dvs. man har tillagt de avstyckade områdena
rätt att nyttja vägen som ett stamfastigheten åvilande servitut. Motsvarande
förfarande har i viss begränsad utsträckning tillämpats också i fråga om
annan samfälld mark än vägmark.
Kommittén hyser emellertid tvivel om lämpligheten av att för framtiden
tillämpa förfarandet med servitutsbildning. I detta sammanhang hänvisas
till ett rättsfall (NJA 1957 s. 787) där högsta domstolen uttalat att servitut
inte kan föreligga med utövning begränsad till kvotdel av samfälld äga. En
annan tänkbar utväg skulle vara att ge styckningslotten del i samfälligheten,
inte i form av rätt till viss andel däri utan bara som en befogenhet att använda
den samfällda egendomen i visst angivet hänseende. Befogenheten
skulle betraktas som ett utflöde av den andelsrätt som bibehålls vid stamfastigheten
och vara beroende av att denna andelsrätt består. Å andra sidan
skulle styckningslottens ägare sakna varje möjlighet att hindra sådana åtgärder
som skulle innebära att hans rätt utslocknade. En försäljning av den
samfällda egendomen skulle t. ex. kunna ske utan att återverkningarna därav
för styckningslottens del beaktades. Denna lösning bör därför inte godtas.
Övervägande skäl talar för att man i stället tillämpar metoden att som ett
stamfastigheten åvilande servitut tillerkänna styckningslotten rätt att i
behövlig omfattning begagna den samfällda marken. Kommittén erinrar om
att fastighetsbildningssakkunniga på sin tid förordade detta förfaringssätt,
dock bara för att tillgodose styckningslottens vägbehov, och att lösningen
också vunnit förespråkare i litteraturen (Hillert, Servitut — förmån och
last _ s. 321). Till skydd för delägarna är emellertid enligt kommitténs
mening vissa begränsande villkor nödvändiga. Metoden bör sålunda användas
bara i situationer där man inte behöver riskera att servitutsbildningen
ger upphov till större olägenheter och i fall där det av praktiska skäl är
B 668 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
särskilt önskvärt att kunna tillgripa denna åtgärd. I sistnämnda hänseende
bör det krävas — förutom att servitutet skall vara av synnerlig vikt för
styckningslotten — att dennas behov att äga tillgång till den samfällda marken
inte lämpligen kan tillgodoses genom att den erhåller viss del i samfälligheten.
Vid sidan härav bör det kravet uppställas att olägenhet av betydelse
inte får antas uppkomma för delägarna i den samfällda marken. Kommittén
anser sig inte böra begränsa tillämpningen av förfarandet till samfälld
vägmark, eftersom ett visst praktiskt behov av att kunna utnyttja servitutsbildningen
gjort sig gällande också i fråga om andra slag av samfälligheter.
Med de nyss förordade begränsande villkoren torde en alltför vidsträckt användning
inte behöva befaras, även om en särskild spärregel med hänsyn till
samfällighetcns ändamål inte uppställs. Kommittén betonar att det servitut
som instiftas bara får innefatta rätt att utnyttja marken för det med samfällighetsbildningen
avsedda ändamålet.
Remissyttrandena. Kommittéförslaget hälsas på åtskilliga håll med tillfredsställelse.
Näringslivets byggnadsdelegation, industriförbundet och SAF
understryker sålunda behovet — särskilt i stadsbyggnadssammanhang -—
av att vid avstyckning komplettera fastigheter med servitut. Ett liknande
uttalande görs av överlantmätaren i Norrbottens län.
Den föreslagna möjligheten att tillskapa servitut med utövning på samfälld
mark kritiseras av några remissinstanser. Svea hovrätt framhåller att
förslaget på denna punkt inte är helt invändningsfritt från principiell synpunkt.
Också de praktiska verkningarna av sådan servitutsbildning är oklara,
exempelvis angående vilken hänsyn andra delägare i den samfällda marken
än ägaren av den tjänande fastigheten är skyldiga att vid förfogande
genom majoritetsbeslut över marken visa den härskande fastigheten. Om
tillämpningen — på sätt fastighetsbildningssakkunniga föreslog — begränsats
till samfälld vägmark, skulle några betänkligheter mot förslaget knappast
behövt hysas. Hovrätten ställer sig emellertid kritisk till en så generell
regel som nu föreslås, även om den kompletterats med bestämmelser som
ger viss garanti för att en delägares intresse inte lider intrång av betydelse
genom servitutsbildningen. Också överlantmätaren i Jämtlands län anser att
bestämmelsen är för generellt avfattad och befarar att den skall inbjuda till
olämplig servitutsbildning.
För en utvidgad tillämpning av bestämmelsen uttalar sig däremot lantmäteristgrelsen.
Styrelsen erinrar om att ett stort antal av de byskiften vid
vilka samfälligheter avsatts för särskilda ändamål har ägt rum för mer än
100 år sedan. En samfällighet används därför i dag ofta inte för det ursprungligen
avsatta ändamålet utan kanske för något helt annat. I en del
fall har samfällda ägolotter aldrig eller bara kort tid blivit använda på det
sätt man avsåg när de bildades. Som exempel kan nämnas platser för skvaltkvarnar,
linsänkeplatser, fägator och skolplaner. Med hänsyn härtill bör
B 669
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
enligt styrelsens mening servitutsbildningen inte kopplas samman med det
ändamål för vilket samfälligheten blivit avsatt. Villkoret att servitutsbildningen
inte får medföra men av någon betydelse för delägare i den samfällda
marken synes tillräckligt för att samfällighetsdelägarnas berättigade
intressen skall bli tillgodosedda. Styrelsen förutsätter därvid att villkoret
ansluter såväl till det ursprungligen bestämda ändamålet som till den för
dagen aktuella markanvändningen. Överlantmätaren i Kopparbergs län
framför liknande synpunkter.
Departementschefen. Förslaget att göra bestämmelserna i 6 och 7 kap. tilllämpliga
vid avstyckning när det är fråga om förhållandet mellan styckningsdelar
synes ändamålsenligt. Det har också godtagits av samtliga remissinstanser.
Departementsförslaget har därför i sak utformats i överensstämmelse
med kommitténs förslag.
Som kommittén framhållit bör avstyckningsförrätlning kunna kombineras
med fastighetsreglering varigenom till förmån för styckningsdel läggs
servitut på annan fastighet än sådan som berörs av delningen. I denna del
vill jag hänvisa till vad jag anfört vid 5: 1 om tolkningen i regleringssammanhang
av begreppet fastighet.
Kommittén har funnit påkallat att komplettera nyss berörda regler om
servituts- och samfällighetsbildning med en föreskrift som ger fastighetsbildningsmyndigheten
befogenhet att vid avstyckning av ägovidd från fastighet
med andel i samfällighet belasta stamfastigheten med servitut som
innefattar rätt för styckningslottens ägare att nyttja mark som ingår i samfälligheten.
De skäl kommittén anfört till stöd för detta förslag är enligt
min mening vägande. Samtliga remissinstanser synes också vara eniga om
behovet av bestämmelser med denna innebörd. Däremot bryter sig meningarna
om vilka förutsättningar som bör uppställas för att metoden med ser.
dtutsbildning skall få tillgripas. Kommittén har i detta hänseende föreslagit
regler som innebär att styckningslottens behov att ha tillgång till den
samfällda marken inte lämpligen kan tillgodoses genom att den erhåller
viss del i samfälligheten och att olägenhet av betydelse inte kan antas uppkomma
för delägare i den samfällda marken. Däremot har kommittén —
i motsats till på sin tid fastighetsbildningssakkunniga — inte ansett sig böra
inskränka förfarandet till samfälld vägmark. Vid remissbehandlingen har
bl. a. Svea hovrätt riktat kritik mot en så generell regel som den föreslagna.
Även om, som kommittén själv funnit, vissa betänkligheter kan hysas mot
den föreslagna konstruktionen, är dessa emellertid enligt min mening inte
av den arten att de motiverar en inskränkning av regeln till att gälla enbart
samfälld vägmark. Med hänsyn härtill och till kommitténs uttalande om
att det finns ett praktiskt behov av att kunna bilda servitut även i fråga om
andra slag av samfälligheter finner jag mig inte böra frångå kommittéförslaget
i denna del. Det är emellertid tydligt att bestämmelsen kommer att
B 670
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
få sin största betydelse i fråga om samfälld vägmark. Att styckningslott tillläggs
andel i sådan mark bör i fortsättningen endast undantagsvis få förekomma.
Enligt kommitténs förslag kan servitutet bara avse rätt att använda marken
för det med samfällighetsbildningen avsedda ändamålet. Som lantmäteristyrelsen
påpekat används samfälligheter numera ofta för ett helt annat
ändamål än som avsågs vid deras tillkomst. Det synes knappast finnas någon
anledning att förbjuda bildande av servitut som innefattar rätt att begagna
marken för det aktuella ändamålet, även om detta avviker från det ursprungliga.
Det får emellertid anses uteslutet att ägaren av styckningslotten
på grund av servitutet skall kunna få en mer vidsträckt rätt att nyttja marken
än den som delägarna i marken har. Med anledning härav har i departementsförslaget
angetts att servitut skall avse ändamål för vilket ägaren av
stamfastigheten får nyttja marken. I övrigt har den av kommittén föreslagna
bestämmelsen tagits upp sakligt sett oförändrad i departementsförslaget.
6 §•
Paragrafen reglerar frågan vem som äger rätt att påkalla avstyckning.
Föreskrifter i detta ämne återfinns i 4 § första stycket och 5 § i kommittéförslaget.
Gällande rätt. Enligt 19 kap. 6 § JDL och 5 kap. 2 § andra stycket FBLS
kan avstyckning begäras av fastighetens ägare. Om den ägovidd som skall
avstyckas blivit överlåten till annan, kan även förvärvaren söka avstyckning.
Kommittén. I kommittéförslaget meddelas i 4 § första stycket bestämmelser
rörande vem som kan begära avstyckning när en fastighetsdel tillhör
annan än den som äger fastigheten i övrigt. Den avsedda situationen anges
i lagtexten på det sättet att del av fastighet genom överlåtelse eller annat
fång kommit i särskild ägares hand. Med fastighetsdel förstås därvid såväl
viss ägovidd av fastighets enskilda mark som fastighets andel i samfälld
ägolott. Också mark som är samfälld för flera fastigheter betraktas som del
av fastighet. Kommittén framhåller att de föreslagna bestämmelserna gäller
inte bara vid överlåtelse utan också vid annat fång. Det synes alldeles
uppenbart att både överlåtaren och den till vilken överlåtelsen skett skall
ha rätt att ansöka om avstyckning. Kommittén understryker att de bestämmelser
angående giltigheten av arealöverlåtelse som lagberedningen tagit
upp i sitt förslag till JB gör att det blir av särskild betydelse att initiativrätten
tillerkänns båda de kontrahenter som ingått rättshandlingen. Bestämmelserna
har fått sådan utformning att det utan vidare framgår att de
äger tillämpning inte bara när det område som skall avstyckas blivit överlåtet
utan också när överlåtelsen avsett återstoden av styckningsfastigheten.
B 671
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Av allmänna rättsgrundsatser följer att, om den rätt som tillkommer överlåtaren
eller den till vilken överlåtelsen skett övergått till annan, också
denne är behörig att ansöka om avstyckning. Uttrycklig föreskrift härom
kan därför undvaras.
I 5 § i förslaget behandlas sådana fall då det inte är fråga om utbrytning
på grund av överlåtelse. Enligt denna paragraf kan bara ägaren till den
fastighet varifrån avstyckningen är avsedd att äga rum begära fastighetsbildningen.
Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna har upptagits i departementsförslaget
utan saklig ändring. Av redaktionella skäl har det emellertid
befunnits lämpligt att sammanföra dem till en enda paragraf som endast
handlar om vem som äger rätt att påkalla avstyckning.
7 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur avstyckningen skall genomföras
när det inte är fråga om utbrytning på grund av köp eller annat fång.
Kommittéförslaget tar upp motsvarande regler i 5 §.
Gällande rätt. Enligt 19 kap. 14 § JDL ankommer det på fastighetens ägare
att med iakttagande av vad som föreskrivs i kapitlet bestämma hur avstyckningen
skall verkställas. Om fastigheten ägs av flera gemensamt och dessa
inte kan förena sig om hur avstyckningen skall verkställas, skall enligt paragrafens
andra stycke beslut meddelas att avstyckningen inte kan äga rum.
Bestämmelser med samma innehåll finns i 5 kap. 9 § FBLS.
Kommittén. Kommittéförslaget stämmer i sak överens med gällande bestämmelser.
Kommittén understryker att fastighetsägaren ensam har att
bestämma hur avstyckningen skall verkställas och att fastighetsbildnings*
myndigheten inte på egen hand kan träffa något avgörande rörande själva
fastighetsbildningen mer än att vägra tillstånd till avstyckning. När det i
paragrafen anges att ett godkännande av fastighetsägaren har samma verkningar
som anvisningar från hans sida innebär detta formellt sett en nyhet,
men i realiteten är det bara ett lagfästande av nuvarande ordning enligt vilken
lantmätaren vanligtvis verkställer planläggningsarbetet på egen hand
och därefter inhämtar ägarens godkännande.
Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till den nuvarande föreskriften
att avstyckning inte skall tillåtas, om styckningsfastigheten ägs av flera
gemensamt och dessa inte kan komma överens om hur avstyckningen skall
verkställas. Härmed åsyftas emellertid ingen ändring i gällande rätt. Kommittén
anser att redan av allmänna regler följer att den som tillsammans
med andra innehar fastighet under samäganderätt eller i enkelt bolag är för
-
B 672
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
hindrad alt utan övriga delägares medverkan eller samtycke ansöka om avstyckning
eller bestämma hur sådan fastighetsbildning skall genomföras.
Delta gäller också beträffande delägare i bysamfällighet eller annan samfälld
mark, om han inte till stöd för sin behörighet att handla på allas vägnar
kan åberopa särskilt förordnande. En uttrycklig föreskrift i paragrafen om
att enighet skall föreligga mellan delägarna skulle lätt kunna föranleda den
felaktiga slutsatsen att en motsatt princip gäller i det fall som avses i 4 § i
kommittéförslaget eller eljest vid fastighetsbildning.
I detta sammanhang påpekar kommittén att ansökan om avstyckning
eller annan fastighetsbildningsåtgärd inte omedelbart bör avvisas på den
grund att sökanden enbart är delägare i den fastighet han uppger sig företräda.
Tillfälle skall först beredas honom att visa att han handlar med de
övrigas samtycke.
Remissyttrandena. Överlanlmätaren i Östergötlands län anser det önskvärt
att förrättningsmännens aktiva engagemang i lokaliseringen och utformningen
av nya fastigheter kommer till uttryck i lagtexten. Nuvarande
bestämmelser tillämpas mycket olika av skilda förrättningsmän. En del
engagerar sig starkt i lokaliseringen och utformningen av nya fastigheter
medan andra i huvudsak nöjer sig med att undersöka om vad ägaren i första
hand önskar kan vara godtagbart.
Departementschefen. Jag har inte funnit skäl till erinran i sak mot kommitténs
förslag. Någon anledning att i förevarande sammanhang i lagtexten
understryka att fastighetsbildningsmyndigheten bör ta aktiv del i lokaliseringen
och utformningen av nya fastigheter anser jag inte föreligga. Att
myndigheten skall verka för att från skilda synpunkter bästa möjliga resultat
erhålls vid olika fastighetsbildningsåtgärder ligger i sakens natur och
har tidigare betonats. Syftet med förevarande paragraf är bara att ge uttryck
för att avstyckning inte får verkställas på ett sätt som strider mot
fastighetsägarens önskemål.
8 §•
I denna paragraf meddelas föreskrifter hur avstyckning skall verkställas
när styckningslotten har annan ägare än stamfastigheten. Vidare ges
vissa särbestämmelser om återkallelse av ansökan om avstyckning i sådana
fall. I kommittéförslaget finns motsvarande regler i 4 §.
Gällande rätt. Om den ägovidd som skall avstyckas blivit överlåten till
annan, skall den om överlåtelsen upprättade avhandlingen läggas till grund
för avstyckningsförrättningen. Denna föreskrift, som finns i 19 kap. 15 §
JDL, torde äga tillämpning också när överlåtelsen i stället omfattat den del
som är avsedd att utgöra stamfastighet. Samma lagrum i JDL innehåller
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 673
vidare regler om rätt för sakägarna att ingå skriftlig överenskommelse
— förening — som skall lända till efterrättelse vid avstyckningen. Denna
s. k. föreningsrätt föreligger när sakägarna, utöver vad överlåtelsehandlingen
innehåller, träffar överenskommelse i ämne som angår förrättningen.
Som exempel på överenskommelser i sådana ämnen anges i lagtexten att
med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i område som vid
lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål, i äga som eljest är
samfälld för styckningsfastigheten och annan fastighet eller i särskilda
rättigheter och förmåner som tillkommer styckningsfastigheten, att jord
eller lägenhet skall undantas för gemensamt ändamål eller att servitut till
förmån för en i styckningen ingående fastighet skall läggas på annan sådan
fastighet. Huruvida jämkning av gränserna för den överlåtna jorden skall
kunna komma till stånd genom förening är i någon mån ovisst. I tillämpningen
torde emellertid jämkningar av detta slag inte sällan förekomma,
medan däremot mera betydande förändringar av arealen allmänt anses
otillåtna. 119 kap. 15 § föreskrivs också att tvist mellan sakägarna om den
rätt som enligt överlåtelsehandlingen eller träffad förening tillkommer var
och en av dem skall underställas ägodelningsrättens prövning.
Bestämmelser med i huvudsak samma innehåll som de i 19 kap. 15 § JDL
finns i 5 kap. 10 § FBLS.
Några särskilda bestämmelser om återkallelse av ansökan om avstyckning
finns f. n. inte.
Kommittén. Kommittén har kommit till den slutsatsen att gällande bestämmelser
i ämnet torde böra bibehållas utan egentlig ändring. Avstyckningsinstitutets
främsta uppgift är att möjliggöra en anpassning av den officiella
fastighetsindelningen efter den civilrättsligt giltiga indelningen i äganderättsliga
enheter. För att denna uppgift skall fullgöras och den eftersträvade
anpassningen vinnas, bör ingångna köpeavtal och motsvarande rättshandlingar
rörande den fasta egendomen i princip bli normerande för hur
avstyckningarna skall utföras, så att i varje särskilt fall varken mer eller
mindre bryls ut än som omfattas av rättshandlingen. Kommittén har därför
från JDL fört över bestämmelsen att överlåtelsehandlingen skall läggas
till grund för avstyckningen. Bestämmelsen skall iakttas av förrättningsmännen,
även om det inte yrkas av någon sakägare. Om sökanden inte
uttryckligen angett vare sig att överlåtelse skett eller att sådan inte ägt
rum, måste alltså förrättningsmännen höra efter hur det förhåller sig härmed.
Det ligger i sakens natur att överlåtelsehandlingen kan följas bara
i fråga om sådant som är av betydelse för fastighetsbildningen. Också beträffande
frågor av sådan betydelse bör emellertid förrättningsbeslut kunna
undvaras, om den av sakägarna avtalade lösningen ändå kan vinna sakrättslig
giltighet. Innehåller överlåtelsehandlingen bestämmelse om att styckningsdel
skall belastas med servitut till förmån för annan styckningsdel,
B 674
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
får det sålunda inte vara ett oeftergivligt krav att ett fastighetsbildningsservitut
i enlighet med handlingen tillskapas vid förrättningen. Vidare bör
den överlåtna egendomen också utan direkt stöd i handlingen kunna utläggas
som två eller flera styckningslotter, om förvärvaren begär det och
något hinder mot en sådan uppdelning annars inte möter. Detta förfarande
torde vara tillåtet redan i gällande rätt.
Förslaget innehåller inte några särskilda bestämmelser för det fall att
flera överlåtelser rörande samma fastighet föreligger. Vad som f. n. anses
gälla i denna del bör enligt kommitténs mening lända till efterrättelse
också för framtiden. Sålunda förutsätts att den som genom olika avtal från
samme överlåtare förvärvat skilda delar av en och samma fastighet bör
kunna få hela den förvärvade egendomen utlagd som en styckningslott.
Risken för oreda i gravationshänseende, som fastighetsbildningssakkunniga
ansett tala mot ett sådant förfarande, synes kommittén högst obetydlig
och bör inte få hindra en praktisk lösning. Om förhållandena är sådana
att någon, som förvärvat viss bestämd ägovidd av en fastighet, i sin tur överlåter
en del av vad han bekommit, bör avstyckning på grund av den senare
överlåtelsen inte få ske, förrän den tidigare lett till utbrytning. Har två särskilda
områden av samma fastighet genom olika förvärv kommit att i äganderättsligt
hänseende skiljas från fastigheten i övrigt och även sinsemellan,
torde däremot inte hinder föreligga mot avstyckning av varje område för
sig oavsett ordningen för överlåtelserna. Om den första överlåtelsen emellertid
skett på det sättet att den omfattat den odelade fastigheten med
undantag för det ena av områdena, torde det senare områdesförvärvet inte
kunna leda till avstyckning innan sådan fastighetsbildning på grund av
den tidigare rättshandlingen kommit till stånd (NJA 1933 s. 563).
Rätten för sakägarna att få en av dem ingången överenskommelse om
avstyckningen beaktad vid sidan av själva överlåtelsehandlingen bör enligt
kommitténs mening behållas. Motivet för denna s. k. föreningsrätt är framför
allt dess stora praktiska betydelse. Föreningsrätten har inte heller gett
upphov till några egentliga problem, och några olägenheter torde inte heller
vara att befara för framtiden. De invändningar som från principiell synpunkt
möjligen kan riktas mot institutet kan inte anses särskilt tungt vägande.
Kommittén erinrar härvid om att sakägarna, så snart avstyckningen
genomförts, kommer att ha vidsträckta möjligheter att på frivillig väg låta
den avstyckade lägenheten ändras genom fastighetsreglering.
Förening mellan sakägarna har, påpekar kommittén, i stor utsträckning
använts för att avhjälpa ofullständigheter i en överlåtelsehandling
som upprättats före avstyckningsförrättningen. Sådana kompletteringar
har ofta visat sig nödvändiga därför att sakägarna inte före förrättningen
haft fullständig kännedom om att styckningsfastigheten har andel i samfälligheter
eller andra rättigheter eller inte insett betydelsen av att styckningslotten
erhöll sådana särskilda rättigheter. Föreningsrätten enligt kom
-
B 675
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
mittéförslaget torde komma att väsentligen användas i detta syfte men bör
också kunna komma till användning för att komplettera överlåtelsehandlingens
uppgifter om ägovidd. Det bör vidare inte vara uteslutet att genom
en överenskommelse rätta till fel som influtit i avhandlingen eller göra
mindre jämkningar i handlingens innehåll i övrigt. Att institutet tillämpats
också i sådant syfte är enligt kommitténs mening obestridligt. Hittills
har emellertid stor försiktighet iakttagits så snart det uppkommit fråga
om ändringar i egentlig mening. I allmänhet torde sakägarna därvid ha
hänvisats att genomföra ändringarna i den ordning som är föreskriven för
överlåtelse av fast egendom. Något avsteg från vad som sålunda tillämpats
har inte åsyftats. Liksom hittills bör förening kunna användas också som
medel att undanröja otydlighet i överlåtelsehandlingen, men förrättningsmännen
bör ha möjlighet att obundna av sakägarna bestämma sig för en
viss tolkning av handlingens innehåll.
Bestämmelsen om sakägarnas rätt att genom särskilt avtal påverka avstyckningen
har tagits upp i andra stycket i kommitténs förslag till 4 §
och i omedelbar anslutning till huvudregeln om att överlåtelsehandlingen
skall läggas till grund för avstyckningen. Kommittén erinrar om att det
i jorddelningslagstiftningen hittills använda uttrycket förening som beteckning
på en mellan sakägarna träffad uppgörelse om viss fastighetsbildning
inte begagnas på något ställe i förslaget. I stället talas om överenskommelse
mellan sakägarna. Eftersom det ansetts mest tillrådligt att också för framtiden
upprätthålla kravet på skriftlighet i detta sammanhang, föreskrivs
att skriftlig överenskommelse som sakägarna träffat rörande fråga av betydelse
för avstyckningen skall beaktas vid sidan av överlåtelsehandlingen.
Kommittén har inte funnit sig böra från gällande lagstiftning föra över
där angivna exempel på olika frågor i vilka sakägarna kan träffa överenskommelse.
Detsamma gäller den nuvarande föreskriften om att överenskommelsen
skall avse förhållande utöver vad överlåtelsehandlingen innehåller.
En sådan föreskrift synes nämligen mindre väl förenlig med att en
överenskommelse mellan sakägarna kan innefatta en mindre jämkning i
överlåtelsen. Det är enligt kommitténs mening förenat med uppenbara svårigheter
att i lagtexten närmare ange hur långt sakägarnas rätt att sålunda
besluta om direkt avvikelse från den ursprungliga rättshandlingen skall
sträcka sig. Det bör därför inte föreskrivas annat än att överenskommelsen
skall beaktas endast i den mån den inte väsentligen strider mot vad överlåtelsehandlingen
innehåller.
En annan bestämmelse i gällande rätt som saknar motsvarighet i förslaget
är att tvist mellan sakägarna om den rätt som enligt överlåtelsehandlingen
eller träffad förening tillkommer dem skall underställas domstols
prövning. Kommittén hänvisar i denna del till sina uttalanden vid
4: 39.
I 4 § tredje stycket i kommitténs förslag tas upp en särbestämmelse om
B 076 Kungl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969
återkallelse. Kommittén erinrar om att de allmänna reglerna i 4:33 om
återkallelse av ansökan om fastighetsbildning uttryckligen begränsats i
fråga om avstyckning så, att de då skall gälla bara i den mån annat inte är
föreskrivet i 10 kap. Den särbestämmelse som nu är i fråga och som just
åsyftas med förbehållet i 4:33 innebär att förrättning för avstyckning på
grund av verkställd överlåtelse inte i något fall skall inställas omedelbart
när sökanden återkallar sin talan. Övriga sakägare skall alltid, oberoende
av om sammanträde hållits och om de fört talan vid förrättningen, underrättas
och få möjlighet att begära att förrättningen fortsätts. Detta sammanhänger
med att avtal om överlåtelse av fastighetsdel för sin giltighet
kan vara beroende av att utbrytning sker genom avstyckning som begärs
inom viss tid från överlåtelsen. Har den ene kontrahenten i rätt tid ansökt
om avstyckning, skulle i sådant fall den andre kontrahenten, som kanske
avstått från att själv påkalla utbrytning därför att han känt till att frågan
väckts, försättas i en oförmånlig ställning, om han inte kunde hindra att
förrättningen inställs. Kommittén erinrar om att enligt gällande lagstiftning
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet och enligt
lagberedningens förslag till JB kan förvärv av del av fastighet bli beroende
av villkor som nyss angetts.
Bestämmelsen om återkallelse gäller bara överlåtelsefall och därmed
jämförbara situationer. Detta framgår av bestämmelsens placering i paragrafen.
Om lantmätaren när återkallelse sker saknar kännedom om huruvida
överlåtelse föreligger och vilka som är sakägare, måste upplysningar
härom införskaffas innan beslut kan meddelas med anledning av återkallelsen.
Remissyttrandena. Övcrlantmätaren i Gotlands län anser att kommitténs
uttalande att förrättningsmännen oberoende av överenskommelse mellan
sakägarna kan bestämma sig för viss tolkning av den överlåtelsehandling
som ligger till grund för avstyckningen inte stämmer överens med vad som
hittills ansetts gälla. Vidare kan bestämmelsen att en mellan parterna
träffad skriftlig överenskommelse skall beaktas i den mån den inte väsentligen
strider mot vad överlåtelsehandlingen innehåller vålla oklarhet. Enligt
överlantmätarens mening bör överenskommelse som strider mot överlåtelsehandlingen
få karaktären av ett tillägg till denna handling så att överenskommelsens
giltighet inte kan sättas i fråga. Ett vanligt förfarande är
att ny överlåtelsehandling upprättas under förrättningsmännens medverkan.
Lantmäteristyrelsen tar upp frågan hur man skall förfara när det råder
tveksamhet om en vid avstyckningsförrättning företedd handling innefattar
laga fång och handlingen inte kan kompletteras. Förrättningsmännen bör
i sådant fall kunna hänvisa berörda sakägare att ansöka om vilande lagfart
och förklara förrättningen vilande i avvaktan på utgången i lagfarts
-
B 677
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ärendet. Av inskrivningsdomarens beslut torde nämligen framgå om laga
fång föreligger eller inte.
Den föreslagna särbestämmelsen om återkallelse kan enligt överlantmätaren
i Göteborgs och Bohus län många gånger leda till tidsödande och
kostsamma undersökningar om vilka som är sakägare vid en förrättning
utan att detta kan anses stå i rimlig proportion till nyttan därav, överlantmätaren
påpekar att en ansökan som återkallas blir arkiverad. Om en annan
sakägare vill ta upp ärendet på nytt, bör den tidigare ansökningen i nu
förevarande hänseende kunna gälla till förmån för honom. Enligt överlantmätarens
uppfattning skulle arbetet med ett sådant förfaringssätt utan
tvivel förenklas avsevärt. Lantmäteristyrelsen å sin sida anser att någon
vidlyftig utredning i frågan om överlåtelse föreligger inte kan krävas. Lantmätaren
bör sålunda kunna nöja sig med att hos sökanden höra efter om
överlåtelse skett och i så fall till vem. Om svar inte lämnas inom en för
ändamålet medgiven lämplig tidrymd, synes man få utgå från att överlåtelse
inte föreligger. Behövliga föreskrifter rörande tillvägagångssättet
härvid bör kunna meddelas av Kungl. Maj :t.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna har i
departementsförslaget tagits upp i stort sett oförändrade. Vid bedömningen
av frågan om sakägares rätt att genom skriftlig överenskommelse avvika
från den handling som ligger till grund för avstyckningen bör enligt min
mening det avgörande vara att överenskommelsen inte strider mot vad som
varit avsett vid tillkomsten av denna handling. För att detta skall komma
till uttryck i lagtexten har denna jämkats. I övrigt har bara gjorts redaktionella
avvikelser från kommittéförslaget.
Som kommittén framhållit måste fastighetsbildningsmyndigheten ha
möjlighet att obunden av sakägarna bestämma sig för en viss tolkning av
innehållet i den s. k. grundavhandlingen. När en verklig tvist råder mellan
sakägarna om den rätta tolkningen, synes myndigheten dock böra anmoda
sökanden att väcka talan vid allmän domstol för att få till stånd ett avgörande
i frågan. Om talan inte väcks, torde hinder föreligga mot avstyckningen
och förrättningen böra inställas.
Om ovisshet råder om den till stöd för avstyckningen åberopade handlingen
innefattar laga fång, synes det åtminstone i vissa fall ändamålsenligt
att fastighetsbildningsmyndigheten tillämpar det förfarande lantmäteristyrelsen
föreslagit i sitt remissyttrande, dvs. hänvisar förvärvaren att söka
lagfart på grundval av handlingen.
Den föreslagna särbestämmelsen om återkallelse av avstyckning förutsätter
som kommittén framhållit att — om fastighetsbildningsmyndigheten
när återkallelse sker saknar kännedom om att överlåtelse skett och
vilka som är sakägare — undersökningar härom görs. Att vissa svårigheter
ibland kan uppstå att få fram de nödiga uppgifterna ligger i sakens natur.
B 678
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
För undvikande av dessa olägenheter har en remissinstans föreslagit att
sakägare som inte återkallat i stället för att ha möjlighet att fordra förrättningens
fortsättande skall kunna göra ny ansökan om avstyckning och
därvid till stöd för överlåtelsens giltighet kunna åberopa att den tidigare
ansökningen skett inom den föreskrivna tidsfristen. En sådan anordning
skulle emellertid komma att strida mot syftet med att i ifrågavarande ogiltighetsbestämmelser
— i första hand 4 kap. 7 § JB — föreskrivits en bestämd
tidsfrist för ansökan om avstyckning, nämligen att frågan om förvärvets
giltighet inte skall hållas svävande någon längre tid. Jag har därför
inte ansett mig kunna förorda en lösning efter dessa linjer utan anslutit
mig till kommittéförslaget. Det kan emellertid inte begäras att myndigheten
företar några mera omfattande efterforskningar för att utröna om överlåtelse
skett. I regel får det anses tillräckligt att han tar kontakt med sökanden
och tillfrågar denne hur saken förhåller sig. Om han därvid får
till svar att någon överlåtelse inte skett, torde förrättningen kunna inställas.
Kan något svar inte erhållas från sökanden, bör lantmätaren förfara
efter omständigheterna. Han får således bedöma om det finns skäl
att göra ytterligare efterforskningar i saken eller om förrättningen omedelbart
kan inställas. Jag vill betona att den sakägare som är angelägen om
att en fastighetsöverlåtelse inte drabbas av ogiltighet till följd av utebliven
fastighetsbildning gör klokt i att själv alltid ge sig till känna hos fastighetsbildningsmyndigheten,
även om han vet att annan sakägare sökt avstyckning.
9 §.
Paragrafen, som motsvarar 6 § i kommittéförslaget, reglerar frågan om
kostnadsansvaret vid avstyckning.
Gällande rätt. Enligt 19 kap. 27 § JDL skall kostnaderna för avstyckningsförrättning
där det finns flera sakägare fördelas i enlighet med vad som
överenskommits mellan sakägarna eller, om sådan överenskommelse inte
träffats, efter vad förrättningsmännen prövar skäligt i varje fall. Denna
bestämmelse skall på grund av hänvisning i 5 kap. 2 § FBLS tillämpas också
vid avstyckning enligt sistnämnda lag.
Kommittén. Enligt kommittéförslaget skall kostnaderna för avstyckning
betalas av sökanden. Detta gäller emellertid inte när avstyckning sker efter
överlåtelse av del av fastighet. Betalningsansvaret skall då fördelas efter
förrättningsmännens bestämmande, om inte annat följer av 2:6, som bl. a.
föreskriver att överenskommelse mellan sakägarna i kostnadsfrågan skall
lända till efterrättelse, om inte betalningsskyldigheten äventyras.
B 679
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Remissyttrandena. Kommittéförslaget har föranlett erinran bara från
fastighetsägareförbundet, som uttalar att parternas möjligheter att träffa
frivilliga överenskommelser om betalningen av förrättningskostnaderna
åsidosatts, utan att några bärande skäl för detta redovisats. Enligt förbundets
mening bör betalningsansvaret i första hand fördelas efter vad
sakägarna överenskommit och i andra hand efter vad förrättningsmännen
prövar skäligt.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna reglerna motsvarar i stort
sett innehållet i gällande rätt. Den avvikelsen har emellertid gjorts att möjlighet
öppnats för fastighetsbildningsmyndigheten att åsidosätta överenskommelse
mellan sakägarna, om denna skulle medföra att betalningsskyldighetens
fullgörande äventyras. Jag finner en sådan spärr befogad och
vill härvid hänvisa till vad jag anfört vid 2: 6. Departementsförslaget stämmer
därför i sak överens med vad kommittén förordat. I formellt hänseende
har bl. a. gjorts den jämkningen att den i lagtexten gjorda reservationen
för det fall att 2: 6 är tillämplig fått utgå, eftersom det ändå är tydligt att
de kostnadsregler som tas upp där och som är gemensamma för alla slag
av förrättningar alltid skall tillämpas vid sidan av de föreskrifter som meddelats
beträffande de särskilda fastighetsbildningsåtgärderna.
11 KAP.
Klyvning
Kapitlet behandlar den form av delning som fastighetsbildningskommittén
kallar klyvning. Med klyvning avses en uppdelning av fastigheter som
till särskilda kvotdelar ägs av flera gemensamt. Departementsförslaget
stämmer i huvudsak överens med kommitténs förslag. De skillnader som
föreligger beror i huvudsak på att beredningen av kommitténs förslag skett
under beaktande av det till lagrådet remitterade förslaget till vissa delar av
en ny jordabalk.
Kommittén. Kommittén erinrar om att klyvning av fastighet i JDL inordnats
under begreppet laga skifte. F. n. förstås därför med laga skifte inte
bara omdelning av förut skiftade ägor däri inbegripet delning av samfälld
mark — omskifte — utan också uppdelning av fastighet mellan delägarna
eller s. k. klyvningsskifte.
Eftersom kommittéförslaget innebär att sådan fastighetsbildning som
motsvarar det hittillsvarande omskiftet hänförs till det nya institutet fastighetsreglering,
uppkommer frågan om klyvningsskiftet skall behållas som
B 680 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ett särskilt fastighetsbildningsinstitut eller om den nya lagen inte alls skall
ta upp någon motsvarighet därtill. Kommittén har övervägt möjligheten
att åstadkomma behövliga delningar för upplösning av samäganderättsförhållanden
inom avstyckningens ram men funnit att en lämplig lösning inte
kan nås på detta sätt. I och för sig skulle en utbyggnad av reglerna om avstyckning
vara tänkbar så att de tillät utbrytning också av ideella andelar
i fastighet. En sådan utbrytning skulle emellertid innebära en ändring i
fråga om objektet för äganderätten, och ett visst tvångsmässigt inslag vid
utbrytningen skulle inte kunna undvaras. Särskilt med hänsyn härtill skulle
ett inordnande av klyvningsfallen under avstyckningsinstitutet medföra att
denna fastighetsbildningsform delvis fick en ny karaktär. Genom den särreglering
som skulle bli nödvändig med tanke på klyvningsfallen skulle
avstyckningsinstitutet förlora sin enhetlighet och i realiteten sönderfalla
i två olika delningsformer. På grund härav och för att den nya lagens reglering
av möjligheterna att åstadkomma olika fastighetsindelningar inte skall
bli svåröverskådlig, har kommittén valt att låta motsvarigheten till det hittillsvarande
klyvningsskiftet utgöra en delningsform för sig med benämningen
klyvning.
Kommittén säger sig vara medveten om att klyvningen inte på långt när
kommer att få samma praktiska användning som utbrytning av fastighetsdelar
genom avstyckning. Fristående klyvningar torde f. n. ytterst sällan
kunna tillåtas på grund av villkoret i 1 kap. 8 § JDL om att de ägolotter
som läggs ut — bortsett från fall av sammanläggning — skall med avseende
på storlek och beskaffenhet samt med hänsyn till övriga förhållanden
kunna på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning som särskilda
fastigheter. De nu föreslagna jordpolitiska restriktionerna vid uppdelning
av fastighet är minst lika stränga och går i vissa hänseenden betydligt
längre. Trots detta torde klyvningen inte bli betydelselös. I sådana fall då
delägarens andel kan sammanläggas med annan honom tillhörig fast egendom,
bör klyvning många gånger kunna vara en praktisk delningsform.
Klyvning och sammanläggning torde bli av särskilt stor betydelse i samband
med större fastighetsregleringar och därvid verksamt kunna bidra
till ett mera ändamålsenligt fastighetsbestånd. Särskilt kan detta bli fallet
i Kopparbergs län.
Klyvningsinstitutet enligt kommittéförslaget skiljer sig inte väsentligt
från motsvarande äldre delningsformer. Allt vad som tillhör klyvningsfastigheten
skall i princip fördelas mellan de lotter som läggs ut. Fastigheten
kommer härigenom att utplånas som bestående enhet, och i stället
bildas nya fastigheter av de utlagda lotterna, om inte dessa ingår i sammanläggning.
Som i viss mån en nyhet betecknar kommittén att upplösningen
av gemenskapen inte skall drivas längre än som påkallats i varje särskilt
fall. Om två eller flera delägare inte framställt önskemål om utbrytning av
vissa andelar, skall sålunda gemensam lott läggas ut för dem, även om
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969 B 681
hinder i jordpolitiskt hänseende inte skulle möta mot en längre gående
uppdelning.
När det gällt att i detalj reglera klyvningsförfarandet har de föreslagna
bestämmelserna om fastighetsreglering i viss utsträckning tjänat till ledning.
Kommittén har övervägt att i kapitlet om klyvning meddela bestämmelser
också angående sådana byggnadsreglerande åtgärder som flyttning
men har inte funnit detta påkallat, bl. a. därför att när klyvning, som ofta
blir fallet, företas i samband med fastighetsreglering blir de i 5 kap. meddelade
bestämmelserna av byggnadsreglerande natur tillämpliga.
Remissyttrandena. Kommitténs ställningstagande till frågan om behovet
av ett klyvningsinstitut godtas på de allra flesta håll. Överlantmätaren i
Norrbottens län framhåller att klyvning behövs för att i speciella fall anpassa
fastighetsindelningen till äganderättsförhållandena. Klyvning i förening
med sammanläggning eller fastighetsreglering i förening med klyvning
och sammanläggning kan tänkas bli vanlig, medan parcelleringsfallen
kommer att höra till undantagen. Lantmäteristyrelsen har inte något att
erinra mot förslaget och delar kommitténs uppfattning att institutet kommer
att få relativt liten praktisk användning. Av intresse är enligt styrelsens
mening den av kommittén i annat sammanhang (bet. s. 601) angivna
möjligheten att omvandla fastighet till samfällighet genom en klyvning
varvid fastighetens hela enskilda ägovälde avsätts som samfällt för klyvningslotterna,
i förening med sammanläggning av dessa lotter med de fastigheter
som skall ha del i samfälligheten. Förfarandet synes kunna bli ett
lämpligt instrument för samfällighetsbildning också mellan fastigheter som
har gemensam ägare, under förutsättning att överföring enligt 6:7 i kommittéförslaget
samtidigt tillämpas.
Tekniska högskolan anser att klyvningsinstitutet utan olägenhet kan utmönstras.
Det helt övervägande antalet klyvningsfall kommer att ske i förening
med sammanläggning. I dessa fall kan fastighetsregleringsinstitutet
användas med fördel. I de mycket sällsynta fall då nybildning av fastigheter
genom klyvning är motiverad, synes det inte föreligga större svårigheter
att genomföra sådan genom fastighetsreglering eller avstyckning.
Departementschefen. Som jag närmare kommer att herörå i anslutning till
2 § vilar bestämmelserna om giltigheten av förvärv av fastighetsandel i det
till lagrådet remitterade förslaget till JB på den förutsättningen att sådan
andel kan brytas ut genom laga delning. Med hänsyn härtill och till vad
kommittén anfört är det uppenbart att ett särskilt klyvningsinstitut behövs,
låt vara att den praktiska användningen kommer att bli ganska begränsad.
I enlighet med kommitténs förslag, som gödtagits av remissmyndigheterna,
bör institutet byggas upp huvudsakligen efter mönster av motsvarande
äldre fastighetsbildningsformer. Den av kommittén föreslagna
44 — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 682
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 är 1969
nyheten att gemensam lott skall läggas ut för de sakägare som inte begärt
utbrytning av sina andelar finner jag ändamålsenlig.
I departeinentsförslaget har reglerna om giltigheten av andelsförvärv i
JB-förslaget och klyvningsreglerna samordnats. En närmare redogörelse
härför kommer jag att lämna vid 2 §. I överensstämmelse med vad som föreslagits
i fråga om avstyckning har klyvning av fastighet, som är belastad
med tomträtt, gjorts beroende av att föremålet för tomträtten inskränks
till att avse en av de fastigheter som bildas vid klyvningen. Angående motiven
härför hänvisar jag till vad jag har anfört under rubriken till 10 kap.
1 och 2 §§.
I dessa paragrafer regleras vissa för klyvningsinstitutet grundläggande
frågor. Sålunda anges de situationer i vilka klyvning kan komma i fråga.
Vidare ges bestämmelser om vem som kan ta initiativ till klyvning, om hur
lotterna skall läggas ut och om återkallelse av klyvningsansökan. 1 § motsvaras
av samma lagrum i kommittéförslaget, medan 2 § saknar motsvarighet
i detta.
Kommittén. I 1 § karakteriseras klyvningen som en uppdelning i lotter som
är avsedda att utgöra fastigheter för sig eller ingå i sammanläggning. Vidare
uppställs det kravet att fastigheten skall innehas under samäganderätt.
Kommittén framhåller att endast hel fastighet kan vara objekt för
klyvning och anser att det utan vidare framgår att fastigheten genom delningen
upphör att bestå som självständig enhet. Samfällighet kan följaktligen
inte klyvas, och detta gäller även för det fall att samfälligheten utgör
gemensam ägovidd för fastigheter eller annars enbart består av mark som
är gemensam för fastigheter helt utan enskilt ägovälde. Genom villkoret
att klyvningsfastigheten skall innehas under samäganderätt utesluts vidare
en uppdelning efter ideella andelar av fastighet som har en enda ägare.
Något behov av en sådan uppdelning föreligger inte. Inte heller skall klyvning
kunna komma till stånd beträffande fastighet, om denna tillhör flera
men ingår i sådan egendomsgemenskap utan fixerade andelar i fastigheten
som kan föreligga vid enkelt bolag.
I 1 § första stycket i kommittéförslaget anges vidare att klyvning sker
på yrkande av delägare i fastigheten. Härigenom fastslås principen att ett
anlitande av denna delningsform uteslutande är en delägarnas angelägenhet.
Något initiativ utifrån skall lika litet som enligt gällande rätt få förekomma.
Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser om lottbildningen vid
klyvning och föreskriver att särskilda lotter skall läggas ut endast för de
delägare som påyrkat utbrytning av sina andelar. Övriga delägares andelar
bör enligt kommitténs mening läggas ut som en gemensam lott, eftersom
det är önskvärt att man inte i något fall driver delningen längre än de en
-
B 683
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S år 1969
skilda sakägarna begärt. Om eu grupp delägare visserligen yrkar utbrytning
av sina andelar men begär att få dessa förlagda i gemensam lott, skall
enligt förslaget deras önskemål tillgodoses. Förslaget överensstämmer i
detta hänseende med gällande rätt (13 kap. 11 § tredje stycket och 13 §
JDL).
Kommittén understryker att de sålunda föreslagna reglerna angående
lottbildningen gäller bara i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelserna
i 3 kap. Det är uppenbart att delning i enlighet med delägarnas
yrkanden ofta inte kan tillåtas av det skälet att någon eller några av de
lotter som begärts utlagda inte kan godtas med hänsyn till jord- och planpolitiska
överväganden. Till följd härav har i andra stycket också tagits
upp en föreskrift om att anordningen med gemensam lott skall tillämpas
i den vidgade omfattning som påkallas av att hinder möter mot den av
delägarna begärda uppdelningen. Kommittén vill inte bestrida att det någon
gång vid tillämpningen kan visa sig vanskligt att ta ställning till vilka
delägare som mot sin vilja skall få sina andelar utlagda tillsammans. Med
tillämpning av principen i 6 § i kommittéförslaget att delningen skall genomföras
med minsta olägenhet bör det emellertid vara möjligt att nå en
lösning som är godtagbar med hänsyn till förhållandena i det enskilda
fallet. Det enda alternativet till den föreslagna regleringen skulle vara att
på sätt som får anses ha skett genom regleringen i JDL (1 kap. 8 § och 13
kap. 11 § tredje stycket) tillämpa bestämmelserna om tvångsförläggning i
gemensam lott bara beträffande sådana delägare för vilka särskilda lotter
av godtagbar beskaffenhet inte kan utläggas. Enligt kommitténs mening
är detta alternativ inte att föredra.
Remissyttrandena. Svea hovrätt påpekar behovet av en samordning av 1 §
i kommittéförslaget och 4 kap. 8 § i lagberedningens förslag till JB. Samma
skäl som föranlett kommittén att i 10:4 första och tredje styckena föreslå
särskilda regler beträffande förfarandet när begäran om avstyckning återkallas
bör vidare leda till en motsvarande reglering i fråga om klyvning
som grundar sig på överlåtelse av eller annat fång till andel i fastighet
med bestämmelse att andelen skall utbrytas.
Departementschefen. Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna om
klyvning av fastighet som innehas under samäganderätt finner jag inte anledning
till erinran. Av motiven till 2 § tredje stycket i kommittéförslaget
synes framgå att kommittén avsett att klyvning i princip skall kunna äga
rum också av sämjedelad fastighet. Denna ståndpunkt torde vara välmotiverad.
Eftersom samäganderättslagen inte är tillämplig på sämjedelad fastighet,
fordras emellertid särskilda bestämmelser om klyvning av sådan
fastighet. Dessa bestämmelser synes lämpligen böra tas upp i promulgationslagen.
B 684 Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
Som Svea hovrätt påpekat i sitt remissyttrande krävs en samordning
mellan klyvningsreglerna och vissa bestämmelser i förslaget till JB. I 4 kap.
8 § i förslaget regleras det fall att en köpehandling, som avser andel av
fastighet, inte innehåller bestämmelse om att andelen skall utbrytas genom
laga delning. Köparen skall då anses inneha fastigheten under samäganderätt
med den eller de andra delägarna. Om i köpehandlingen bestämts att
andelen skall utbrytas, är köpet beroende av att ansökan om laga delning
sker inom viss tid efter köpet och att sådan delning senare kommer till
stånd. Bestämmelserna förutsätter alltså att klyvning kan ske när ett köp
avser andel av fastighet. Eftersom det inte är fråga om samäganderätt, bör
de av kommittén föreslagna reglerna kompletteras så, att klyvning blir
möjlig också i detta fall.
I likhet med vad som har föreslagits i fråga om avstyckning bör vidare
införas sådana bestämmelser i fråga om rätt att påkalla klyvning och om
återkallelse av ansökan att den ene kontrahenten i köpeavtalet inte mot
den andres vilja kan göra köpet ogiltigt. De sålunda behövliga föreskrifterna,
vilka liksom avstyckningsreglerna bör kunna tillämpas också beträffande
andra fång än köp, har tagits upp i 2 § i departementsförslaget.
3 §.
Paragrafen, som motsvarar 2 § i kommittéförslaget, behandlar förutsättningarna
för att klyvning skall få ske.
Kommittén. I kommittéförslaget föreskrivs till en början att klyvning
inte får äga rum, om därvid inte läggs ut särskild lott för någon delägare
som påyrkat utbrytning av sin andel i klyvningsfastigheten eller gemensam
Lott för vissa delägare i enlighet med vad de yrkat. Kommittén framhåller
att detta villkor sammanhänger med grundsatsen att endast delägare är
berättigad påkalla klyvning. Om ingen av delägarna kan vinna bifall till
sin begäran om utbrytning, bör följdriktigt någon delning inte få ske. Villkoret
har en motsvarighet i 1 kap. 8 § JDL, som förutsätter att ägolott kan
läggas ut för den som sökt klyvningsskifte.
Enligt 1 kap. 14 § JDL får fastighet, som med hänsyn till läge och beskaffenhet
i övrigt företrädesvis ägnar sig till byggnadsplats eller vars
värde till huvudsaklig del består i strömfall, fiske eller annan dylik förmån
eller i byggnader eller andra anläggningar, inte mot delägares bestridande
undergå klyvningsskifte, om det inte är uppenbart att skiftet inte länder
honom till förfång. I FBLS, som beträffande klyvningsskifte innehåller en
hänvisning i tillämpliga delar till JDL, finns ett ovillkorligt förbud mot
skifte på fastighet eller område som med hänsyn till läget och beskaffenheten
företrädesvis ägnar sig till byggnadsplats (6 kap. 11 § andra stycket).
Kommittén framhåller att dessa bestämmelser härrör från en tid då delningsrätten
i princip var fri och en splittring av fastighet i vissa fall kunde tän
-
B 685
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
kas leda till en väsentlig värdeminskning. Regler med motsvarande inne*
håll behövs inte i den nya lagen, eftersom de föreslagna jordpolitiska villkoren
har sådant innehåll att en värdeminskning av någon betydelse till följd
av fastighetsbildning får anses utesluten. Till skydd för jordbruket, skogsbruket
och fiskevården föreslås särskilda regler mot en från allmän synpunkt
skadlig splittring av fastighetsbeståndet, och därmed tillgodoses också den
enskildes intresse av att inte behöva underkasta sig en delningsåtgärd som
kan vara ekonomiskt ofördelaktig. Beträffande fastigheter för andra ändamål
utgör det allmänna lämplighetskravet enligt kommitténs mening en
tillräckligt effektiv spärr. Om exempelvis en fastighet som är avsedd för
bebyggelse kan uppdelas i olika delar som var för sig är lämpliga, är det
inte tänkbart att delningen medför en sänkning av delningsobjektets värde.
När det gäller fastigheter med byggnader och andra mera värdefulla anläggningar
utesluter det nyss anförda enligt kommitténs mening inte att en
viss begränsning av delningsrätten kan vara motiverad av andra skäl. Om
det för någon av delägarna läggs ut en lott som på grund av därtill hörande
anläggningar i värde väsentligt överstiger hans andel i klyvningsfastiglietens
värde, kan han nämligen försättas i en svår situation genom den
ersättning han kommer att få utge till övriga delägare samt med tanke på
det besvär och de kostnader som ett vidmakthållande av byggnaderna i
gott och räntabelt skick kan medföra. Han synes därför inte mot sin vilja
böra tvingas att under alla förhållanden ta emot en lott med sådana övervärden.
Kan inte heller annan delägare tilldelas byggnaderna i fråga, bör
följden bli att någon delning inte kan äga rum.
I gällande rätt framträder detta problem inte på samma sätt, eftersom
klyvningsskifte inte anses omfatta byggnader och andra liknande anläggningar
som utgör tillbehör till jorden. Frågan har emellertid inte lämnats
helt oreglerad, utan i 14 kap. 4 § JDL meddelas bestämmelser om att förrättningsmännen
skall besluta i saken, när delägarna inte kan enas om
vilken eller vilka som med eller utan mellanavgift i pengar skall överta
gemensamma byggnader och anläggningar. Därvid skall iakttas att delägare
inte får mot sitt bestridande åläggas lösa flera eller större byggnader
och anläggningar än som behövs för bruket av hans ägolott. Finner förrättningsmännen
att frågan inte kan ordnas, skall de hänvisa delägarna att
beträffande den gemensamma egendomen begära förordnande enligt lagen
om samäganderätt. Klyvningen hindras alltså inte, men byggnaderna och
.mläggningarna förblir tills vidare under samäganderätt.
När det gäller att avgöra under vilka närmare förutsättningar som delägare
skall kunna vägra att ta emot en klyvningslott med övervärde i byggnader
eller andra anläggningar är det naturligt att i första hand söka paralleller
med motsvarande situation vid fastighetsreglering. Kommittén
finner emellertid att situationen vid klyvning inte är helt likartad med den
som föreligger vid fastighetsreglering, där fråga kan uppkomma om att
B 686 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tillföra sakägare en byggnad vari denne tidigare inte haft ens den ringaste
andel. Vid fastighetsreglering finns anledning att starkt begränsa skyldigheten
att överta befintliga byggnader, men vid klyvning bör inte lika
stränga villkor uppställas. Ett visst skydd för den enskilde behövs dock.
Vad som vid klyvning bör tillmätas betydelse synes vara de rent ekonomiska
olägenheterna för delägare att tvingas överta byggnadskapital i större
omfattning än som motsvarar hans andel i klyvningsfastigheten men däremot
inte sådana omständigheter som att han inte behöver anläggningarna
i fråga, vilka ju redan till viss del tillhör honom. Enligt kommitténs bedömning
bör den nödvändiga begränsningen anges på så sätt att delägare
inte får betungas oskäligt.
Kommittén föreslår därför att klyvning av en fastighet med byggnad
eller annan anläggning skall tillåtas bara om delningen kan utföras på sådant
sätt att delägare inte betungas oskäligt genom att byggnaden eller anläggningen
tillförs honom. Bestämmelsen tas upp i andra stycket av förslaget
till 2 §. Det anses inte påkallat att uttryckligt ange att bestämmelsen
gäller bara i händelse av delägares bestridande. Om delägaren inte motsätter
sig att byggnad eller anläggning tillförs honom, kan en sådan anordning
inte anses oskäligt betungande för honom.
I tredje stycket första punkten i kommittéförslaget behandlas frågan om
upplösning av samäganderätt till fastighet skall ske genom försäljning enligt
samäganderättslagen eller genom klyvning, när sådan kan komma i
fråga. Bestämmelsen motsvarar 1 kap. 22 § JDL. Enligt 7 § samäganderättslagen
skall delningen i princip ha företräde, men om domstol redan
förordnat att fastigheten skall utbjudas till försäljning för delägarnas gemensamma
räkning, får delningen ske bara om det visas att någon försäljning
inte kommer till stånd. Kommittén föreslår att samma ordning
skall gälla också i fråga om klyvning.
I återstoden av tredje stycket i kommittéförslaget behandlas en annan
prioritetsfråga, nämligen förhållandet mellan klyvning och legalisering av
sämjedelning. Om en delägares andel i viss fastighet brutits ut genom giltig
sämjedelning, bör enligt kommittén klyvning inte tillåtas, om legalisering
av sämjedelningen i stället kan komma till stånd. Eftersom det emellertid
står delägarna i den sämjedelade fastigheten fritt att när de alla är
ense låta sämjedelningen återgå, bör inte enbart förekomsten av en sådan
privat jorddelning hindra klyvning. Det bör dessutom fordras att åtminstone
någon delägare begärt legalisering och att slutligt avgörande i anledning
av hans framställning inte föreligger. Den föreslagna bestämmelsen är avsedd
att gälla inte bara när hela klyvningsfastigheten ingått i sämjedelningen
utan också när delägares andel endast delvis blivit utbruten.
Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att det kan tänkas fall då de
i 3 kap. föreskrivna allmänna fastighetsbildningsvillkoren inte utgör till
-
B 687
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
räcklig garanti mot ofördelaktiga ekonomiska verkningar för sakägare.
Sålunda kan klyvningsobjektets värde före delningen vara högre än klyvningslotternas
sammanlagda värde med avdrag för klyvningskostnaderna,
något som kan inträffa särskilt om dessa blir höga. Med höga byggnadskostnader
kan det också inträffa att byggnadsbeståndet på klyvningsfastigheten
inte kan anpassas till de vid klyvningen bildade fastigheterna. På
detta sätt kan det uppkomma en värdeminskning som medför att klyvningen
totalt sett leder till en ekonomisk förlust för delägarna. Tillräckliga
skäl att frångå gällande rätts krav på att delningen inte får leda till
förfång för delägare synes därför inte föreligga. Hovrätten föreslår att ett
villkor med sådan innebörd tas in i 2 § i kommittéförslaget. Villkoret torde
få betydelse inte minst för inteckningshavare och liknande rättsägare som
saknar talerätt vid förrättningen. Naturligtvis skall villkoret kunna åsidosättas
genom överenskommelse mellan sakägarna. Bestämmelse härom bör
tas in i 8 § första stycket. Oskadlighetsprövning enligt andra stycket i samma
paragraf kommer därigenom att äga rum, om klyvningen genomförs
med stöd av sådan överenskommelse.
Andra stycket i kommittéförslaget bör enligt överlantmätaren i Uppsala
lön ändras. Överlantmätaren menar att kommittén fäst alltför stort avseende
vid den mottagande delägarens ekonomiska ställning och att bestämmelserna
i 14 kap. 4 § JDL om att delägare inte får åläggas att lösa flera
och större byggnader än som behövs för bruket av hans ägolott utgör en
rättvisare grund för frågans avgörande. Om delägarna inte kan enas om
byggnadernas fördelning, bör klyvningen inte komma till stånd.
Lantmåteristyrelsen påpekar att föreskriften i tredje stycket andra punkten
motsättningsvis innebär att andel för vilken särskild lott redan utlagts
genom sämjedelning under viss förutsättning kan utbrytas genom klyvning.
Bestämmelsen synes därför strida mot regeln i 1 § första stycket att
fastighet som får klyvas skall innehas under samäganderätt. Av motiven
till 2 § framgår emellertid att den där förutsatta klyvningsmöjligheten avser
det fallet att delägarna kommit överens om att sämjedelningen skall
upphöra och att klyvning i stället skall ske. Styrelsen anser att lagtexten
bör förtydligas i denna del. Enligt överlantmätaren i Norrbottens lån kan
det företräde som legaliseringsförrättning fått framför klyvning många
gånger innebära olägenheter. Om en mycket dålig fastighetsindelning skulle
uppkomma genom legalisering men klyvning kan ge en godtagbar lösning,
förefaller det mindre tilltalande att tvingas välja legalisering. Sämjedelningens
självläkande effekt i vissa fall vid ändrad äganderätt gör vidare
att det kan vara olämpligt att mera generellt splittra fastigheter i överensstämmelse
med sådan delning.
Departementschefen. Kommitténs förslag att en förutsättning för klyvning
skall vara att någon lott kan läggas ut i enlighet med framställt yrkande
B 688
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
liar inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Också jag finner
att ett sådant villkor är på sin plats. I departementsförslaget har därför
tagits upp en bestämmelse av denna innebörd.
En allmän förutsättning för att laga skifte skall få ske är enligt gällande
rätt att skiftet inte får lända delägare till förfång (1 kap. 1 § JDL). Rätten
att få till stånd klyvningsskifte är vidare enligt särskilda bestämmelser,
som äger tillämpning endast beträffande vissa slags fastigheter, ytterligare
beskuren (1 kap. 14 § JDL och 6 kap. 11 § FBLS). Kommittén har i sitt
förslag inte tagit upp någon motsvarighet till dessa bestämmelser utan ansett
att de i 3 kap. angivna allmänna fastighetsbildningsvillkoren innefattar
tillräckligt skydd för den enskilde mot ogynnsamma ekonomiska verkningar
av klyvning. Svea hovrätt har emellertid i sitt remissyttrande uttalat
att det kan tänkas förekomma fall då reglerna i 3 kap. inte ger tillräcklig
garanti för att ekonomiska olägenheter inte uppstår för delägarna och
att det nuvarande kravet på att klyvningen inte får leda till förfång för
delägare därför bör behållas.
Även om det inte är alldeles otänkbart att fall kan inträffa då klyvningen
medför ekonomisk förlust för någon av delägarna trots att den inte strider
mot de i 3 kap. uppställda fastighetsbildningsvillkoren, är det enligt min
mening uppenbart att sådana situationer måste bli mycket sällsynta. I regel
kan sådan förlust tänkas uppkomma bara om kostnaderna för klyvningen
är höga. I sådana fall finns det emellertid vissa möjligheter att utjämna
vinster och förluster mellan delägarna genom en skälig fördelning av kostnaderna.
10 § öppnar möjlighet till en sådan fördelning. Mot denna bakgrund
anser jag inte nödvändigt att här införa en särskild bestämmelse om
att klyvningen inte får lända sakägare till förfång.
I departementsförslaget har i andra stycket tagits upp en motsvarighet
till 10:3. Härigenom görs klyvning av fastighet som är belastad med tomträtt
beroende av att området för tomträtten genom avtal mellan fastighetens
ägare och tomträttshavaren inskränkts till en av klyvningslotterna
och att ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande endast i avbidan
på fastighetsbildningen. Angående motiven härför vill jag hänvisa
till mina uttalanden i avstyckningskapitlet.
Beträffande frågan under vilka förutsättningar en delägare skall kunna
vägra att godta en klyvningslott med övervärde i byggnader och andra anläggningar
är jag ense med kommittén om att det saknar betydelse huruvida
delägaren behöver anläggningarna eller inte. Det avgörande bör vara
vilka ekonomiska följder det har för delägaren att han tillförs en sådan
lott. I 3 § tredje stycket i departementsförslaget har därför som villkor för
att delägare skall vara skyldig att överta byggnadskapital angetts att avsevärd
olägenhet inte uppkommer för honom.
I frågan huruvida upplösning av samäganderätt till fastighet i vissa fall
skall ske genom försäljning enligt samäganderättslagen eller genom klyv
-
B 689
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1961)
ning har departementsförslaget utformats helt i enlighet med kommitténs
förslag som i sin tur stämmer överens med gällande rätt. Bestämmelserna
har tagits upp i fjärde stycket.
Kommitténs uttalanden i anslutning till tredje stycket i dess förslag om
förhållandet mellan klyvning och legalisering av sämjedelning är inte fullt
klart till sin innebörd. Jag har emellertid uppfattat saken så, att kommittén
ansett att klyvning i princip bör få ske av sämjedelad fastighet. Som tidigare
berörts har jag anslutit mig till denna ståndpunkt och funnit nödvändigt
att bestämmelser härom tas upp i promulgationslagen. Genom den föreslagna
legaliseringslagen öppnas möjlighet till en omfattande legalisering
av sämjedelningar och andra privata jorddelningar. Otvivelaktigt stämmer
det bäst överens med grunderna för denna lag att legalisering får företräde
framför klyvning så snart någon delägare begärt legalisering. Trots att jag
alltså är beredd att ansluta mig till kommitténs förslag också i denna del,
innehåller departementsförslaget inte någon regel i ämnet. Också denna
bestämmelse torde nämligen ha sin rätta plats i promulgationslagen.
Med anledning av uttalanden vid remissbehandlingen vill jag framhålla
att det bör öppnas möjlighet att kombinera legaliseringsförrättning med
fastighetsreglering. En sådan anordning kan bli av särskilt värde med hänsyn
till att legaliseringen ofta leder till en mindre lämplig fastighetsbildning
i de fall då sämjelotterna är i behov av omarrondering eller annan förbättring.
4 §.
Paragrafens första stycke behandlar frågan om tilldelningen vid klyvning.
I andra stycket ges vissa särbestämmelser rörande delningsgrunden.
Paragrafen motsvaras av 3 § i kommittéförslaget.
Kommittén. I första stycket i kommittéförslaget meddelas regler av samma
innehåll som de som avses gälla beträffande markfördelningen vid fastighetsreglering.
Jämförelsegrunden vid delningen skall utgöras av graderingsvärdet,
och när detta skall fastställas skall det ske efter de i 5 kap.
angivna grunderna. Motsvarande möjligheter som vid fastighetsreglering
skall också finnas att vid utläggande av klyvningslott för viss delägare
låta graderingsvärdet av vad som tillförs lotten avvika från delägarens
andel i den odelade fastighetens graderingsvärde.
Med anledning av föreskrifterna i första stycket om att klyvningsfastiglietens
andelar i samfälld mark skall fördelas mellan klyvningslotterna på-ipekar
kommittén att förslaget inte kräver att fastighetens andel i samfällighet
skall brytas ut i samband med klyvningen. I denna del skiljer sig
förslaget från gällande rätt, som i 1 kap. 5 § andra stycket JDL innehåller
en regel om utbrytning av andel i vissa samfälligheter.
Principen att varje delägares andelstai i klyvningsfastigheten i princip
B 690
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
utgör delningsgrund måste modifieras i två fall, nämligen dels när en del
av klyvningsfastigheten redan tidigare genom en lagligen gällande förrättning
uppdelats mellan delägarna, dels när ett område på marken brutits ut
enbart från andel i fastigheten. I fråga om förstnämnda fall framhåller
kommittén att nuvarande registreringsbestämmelser för landsbygden innebär
att, om bara avrösningsjorden till en fastighet ingår i skiftet, de därvid
utlagda lotterna inte skall registreras som särskilda fastigheter, förutsatt
dock att fastigheten även omfattar inrösningsjord. Också i fortsättningen
torde det kunna förekomma att en fastighets avrösningsjord är helt eller
delvis uppdelad mellan delägare i fastigheten genom lagligen gällande förrättning.
Vid klyvning enligt den nya lagen bör innehavet på grund av den
äldre delningen utgöra delningsgrund såvitt avser den delade marken och förhållandet
mellan de vid delningen utlagda lotterna. I paragrafens andra
stycke har därför föreskrivits att innehavet enligt den verkställda delningen
skall beaktas vid beräkningen av hur stor del av klyvningsfastighetens graderingsvärde
som belöper på viss delägare. Vidare har beträffande den
andra undantagssituationen föreskrivits att, om avsöndring, avstyckning
eller därmed jämförlig åtgärd tidigare skett från andel i fastigheten, hänsyn
skall tas också till detta.
Departementschefen. De i första stycket i kommittéförslaget upptagna bestämmelserna
är tämligen självklara om de betraktas med utgångspunkt
från gällande rätt och kommitténs förslag i fråga om fastighetsreglering.
De har inte heller föranlett någon erinran under remissbehandlingen. Bestämmelserna
har därför utan ändring i sak tagits upp i första stycket i
departementsförslaget. Av 9 § framgår att bestämmelsen om grunden för
tilldelning gäller bara om delägarna inte kommit överens om annat.
Den i andra stycket i kommittéförslaget upptagna bestämmelsen om att
innehavet vid en tidigare laga delning skall beaktas vid beräkningen av delägares
andel i klyvningsfastighetens graderingsvärde saknar motsvarighet
i departementsförslaget. Enligt min mening bör nämligen registreringsbestämmelserna
i framtiden utformas så, att de lotter som lagts ut vid sådan
delning som avses i bestämmelsen skall registreras som särskilda fastigheter.
Det kommer då aldrig att inträffa att en del av en klyvningsfastighet
tidigare delats mellan delägarna genom laga delning.
Den andra av kommittén i samma stycke föreslagna särbestämmelsen,
som innebär att man vid bestämmande av delningsgrunden skall ta hänsyn
till avstyckning eller därmed jämförlig åtgärd som skett från andel i klyvningsfastigheten,
har däremot utan saklig ändring tagits upp i departementsförslaget.
5 §.
Paragrafens första stycke, som motsvarar 4 § i kommittéförslaget, inne -
B 691
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
håller bestämmelser om skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten att
ge föreskrifter om fördelningen mellan klyvningslotterna av särskilda rättigheter
som hör till klyvningsfastigheten. I andra stycket har tagits upp
en bestämmelse som reglerar det fall att sådan föreskrift inte meddelats.
Bestämmelsen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.
Kommittén. Kommittén framhåller att 3 § i dess förslag föreskriver att
klyvningsfastighetens enskilda ägoområden och dess andelar i samfälld
mark skall fördelas mellan klyvningslotterna. Till fastigheten hör emellertid
ofta — utöver rätt till del i samfälligheter — särskilda rättigheter,
såsom servitut eller delaktighet i häradsallmänning eller liknande.
Också beträffande sådan rättighet skall vid klyvningen bestämmas om den
i sin helhet skall tilläggas viss lott eller uppdelas mellan lotterna eller vissa
av dem. I likhet med vad som skall gälla beträffande avstyckning kan delningen
tänkas ske antingen genom angivande av andelstal eller fastställande
av särskilda utövningsområden på marken för de olika lotterna. 4 § i
kommittéförslaget innehåller bestämmelser härom. Kommittén erinrar i
detta sammanhang om innehållet i 2: 5, som innebär att frågan i vissa fall
regleras automatiskt, om förrättningsmännen skulle underlåta att vid klyvningen
bestämma till vilken eller vilka lotter rättighet skall höra.
Kommittén påpekar att vissa rättigheter kan vara av sådan beskaffenhet
att de inte lämpar sig för en bestämd fördelning vare sig genom angivande
av andelstal eller eljest. Vid avstyckning kan enligt förslaget i sådana fall
bestämmas att rättigheten tillkommer styckningsdelarna gemensamt. Motsvarande
förfarande bör kunna användas vid klyvning.
Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att paragrafen innebär att förrättningsmännen
—- till skillnad från vad som är avsett att gälla vid avstyckning
— alltid skall uttala sig om alla klyvningsfastigheten tillkommande
rättigheter. Emellertid kan det inträffa att viss rättighet förbises
vid förrättningen. Det är uppenbarligen avsett att rättighet varom bestämmelse
av denna anledning inte ges vid förrättningen skall tillhöra klyvningslotterna
gemensamt, om inte annat följer av 2:5 i kommittéförslaget.
Hovrätten menar emellertid att det inte föreligger någon anledning att låta
denna princip, som överensstämmer med 19 kap. 13 § i 1960 års JB-förslag,
komma till uttryck i lagtexten. Överlantmätaren i Jämtlands län anser däremot
att det behövs en bestämmelse av innehåll att klyvningsfastigheten
tillkommande särskild rättighet som inte genom uttrycklig föreskrift disponerats
vid klyvningen i första hand skall höra till de olika genom klyvningen
uppkomna fastigheterna efter tidigare andel i klyvningsfastigheten.
Departementschefen. Uppenbarligen bör fastighetsbildningsmyndigheten
vara skyldig att vid klyvning meddela föreskrifter beträffande fördelning
-
B 692 Kungl. Maj:ts proposition nr t28 år 1969
en mellan klyvningslotterna av särskilda rättigheter som hör till klyvningsfastigheten.
De regler som kommittén föreslagit i detta hänseende har inte
mött någon erinran under remissbehandlingen. Också jag finner bestämmelserna
ändamålsenliga. Jag föreslår därför att de med vissa formella
jämkningar upphöjs till lag. Om myndigheten av någon anledning inte
skulle meddela föreskrift som nyss sagts, kommer som kommittén framhållit
vissa rättigheter ändå på grund av bestämmelserna i 2:5 att tillfalla
någon eller några av klyvningslotterna.
Ett par remissinstanser har tagit upp frågan om behovet av en subsidiärt
tillämplig lagregel beträffande andra rättigheter än sådana som omfattas
av 2:5. I denna fråga vill jag till en början erinra om att lagberedningen
i 19 kap. 13 § i 1960 års förslag till JB förordade en bestämmelse om att
avtalsservitut efter delning av härskande fastighet skulle gälla till förmån
för var och en av de nya fastigheterna, om inte annat bestämdes vid förrättningen
eller följde av upplåtelsen. Som jag närmare berört vid 10:4
har denna bestämmelse fått utgå i det till lagrådet remitterade förslaget
till JB. Emellertid torde någon tvekan inte kunna råda om att den princip
som ligger till grund för den av lagberedningen föreslagna regeln bör vinna
tillämpning i fråga om klyvningsfastighet tillkommande särskild rättighet.
Det torde vara till fördel från rättssäkerhetssynpunkt att principen blir
lagfäst. På grund härav har i departementsförslaget till paragrafen fogats
ett andra stycke med den innebörden att rättighet varom särskild föreskrift
ej meddelats vid förrättningen skall, såvitt inte annat följer av 2:5
eller andra särskilda bestämmelser, tillfalla de vid klyvningen utlagda lotterna
gemensamt. Vid utformningen av bestämmelsen har 10:4 andra
stycket i viss mån fått tjäna som mönster.
6 §.
I paragrafen meddelas bestämmelser om bildande av samfällighet och
servitut i samband med klyvning. Paragrafen är i sak identisk med 5 § i
kommittéförslaget.
Kommittén. I 5 § första stycket i kommittéförslaget föreskrivs att bestämmelserna
i 6 kap. om bildande av samfällighet och i 7 kap. om bildande av
servitut genom fastighetsreglering skall äga motsvarande tillämpning vid
klyvning såvitt avser förhållandet mellan klyvningslotterna eller vissa av
dem. Kommittén framhåller att föreskriften stämmer överens med 10:3
första stycket och inte torde kräva några kommentarer utöver dem som
lämnats vid detta lagrum. Ingenting hindrar att klyvningsfastighetens hela
enskilda ägovälde avsätts som samfällt. Ett sådant förfarande förutsätter
emellertid i allmänhet att klyvningslotterna samtidigt läggs samman med
andra fastigheter.
B 693
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
Andra stycket innehåller en särbestämmelse som utvidgar möjligheterna
att vid klyvning avsätta mark som samfällighet när det på grund av markens
beskaffenhet eller dess läge möter svårighet att värdera marken i jämförelse
med övriga i klyvningen ingående ägoområden eller markens värde
är så lågt att kostnaderna för en delning inte står i skäligt förhållande till
värdet. En motsvarande bestämmelse finns i 10 kap. 8 § JDL, som i de
angivna situationerna vid såväl klyvningsskifte som omskifte tillåter att
äga utesluts från delningen, om uteslutningen är till väsentlig fördel för
delägarna och inte hindrar lämpligt och redigt skifte. Eftersom 6:1 medger
att annan samfällighet än gemensamhetsskog bildas endast för ändamål
som är av stadigvarande betydelse för de delägande fastigheterna och
dessutom i princip kräver att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för
fastigheternas användning, behövs enligt kommitténs mening en särbestämmelse.
I annat fall tvingar man fram en delning av klyvningsfastighetens
samtliga ägor, även om delningen i vissa delar är ovanligt svårgenomförbar
eller onödigt kostsam. De förrättningstekniska fördelarna av
att kunna avstå från delning i sådana fall väger otvivelaktigt tyngre än
olägenheterna med en samfällighetsbildning som inte i och för sig är behövlig
och fyller ett för fastigheterna nyttigt ändamål. Med hänsyn till de
allmänna fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. finner kommittén inte påkallat
att i likhet med vad som f. n. gäller enligt 10 kap. 8 § JDL kräva att
förfarandet Skall vara till väsentlig fördel och att det inte hindrar en lämplig
indelning.
Departementschefen. Departementsförslaget har, bortsett från vissa redaktionella
jämkningar, utformats i enlighet med kommitténs förslag.
7 §•
Paragrafen, som motsvarar 6 § i kommittéförslaget innehåller en allmän
bestämmelse iom sättet för klyvningens genomförande.
Kommittén. Kommittén uttalar att det ligger i sakens natur att klyvning
nästan alltid kan tänkas genomförd på flera sätt. När olika lösningar sålunda
är tänkbara, skall enligt vad som nu föreslås det alternativ väljas
som medför minsta olägenhet utan att oskälig kostnad uppstår. Också fastighetsreglering
skall enligt 5:6 andra stycket genomföras med iakttagande
av denna grundsats. Eftersom sådan fastighetsbildning i motsats till
klyvning sker i syfte att förbättra fastighetsindelningen och återverkningarna
på det ékonomiska nettoresultatet därvid ansetts böra tillmätas största
vikt, har 5:6 emellertid fått en något avvikande utformning.
För det fall att visst område av klyvningsfastigheten varit föremål för en
lagligen gällande delning, kan; det enligt kommitténs mening i vissa fäll
B 694
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 är 1969
visa sig lämpligt att delägare får behålla den mark han innehar på grund
av den äldre delningen. Frågan härom bör bedömas med ledning av den nu
föreslagna bestämmelsen, varvid hänsyn torde böra tas också till att de
tekniska arbetena i samband med klyvningen kan förenklas och kostnaderna
bringas ned, om den äldre delningen inte rubbas.
Departementschefen. Departementsförslaget har utformats helt enligt de
tankegångar som kommittén utvecklat. Det ligger i sakens natur att klyvningen
i regel skall ske på det sätt delägarna begär, om de är överens.
8 §•
I paragrafen meddelas bestämmelser om ersättning mellan delägare och
om tillträde vid klyvning. Kommittéförslaget innehåller motsvarande regler
i 7 §.
Kommittén. Kommittén framhåller att det vid klyvning uppkommer flera
spörsmål som bör lösas på likartat sätt som motsvarande fall vid fastighetsreglering.
I vissa avseenden torde den önskade enhetligheten vinnas
bäst genom att man i kapitlet om klyvning hänvisar till motsvarande föreskrifter
om fastighetsreglering. Så synes kunna ske när det gäller likvidoch
tillträdesfrågorna. I denna paragraf föreslås därför att bestämmelserna
i 5 kap. om ersättning mellan sakägare vid fastighetsreglering och om tillträde
skall äga motsvarande tillämpning vid klyvning.
Kommittén understryker att i fråga om ersättning mellan delägarna gäller
inte bara de materiella reglerna i 5 kap. om när ersättning skall utgå
och hur den skall bestämmas utan också de särskilda föreskrifterna om hur
ersättningen skall betalas. Regeln om att 5 kap. skall äga motsvarande tilllämpning
innebär att vad som sägs om fastighet i 5 kap. vid klyvning i vissa
fall måste tillämpas beträffande andel i fastighet.
Departementschefen. Kommitténs förslag har inte mött någon erinran vid
remissbehandlingen. Departementsförslaget har i sak utformats helt enligt
kommitténs förslag.
9 §.
Paragrafen, som i sak är identisk med 8 § i kommittéförslaget, reglerar
frågan om sakägarnas dispositionsfrihet vid klyvning.
Kommittén. Kommittén anser att sakägarnas dispositionsfrihet bör avse
förutom 6 § i kommittéförslaget också den i 3 § behandlade frågan om tilldelningen
och frågan om delägares rätt till ersättning. Att delägare dessutom
bör kunna avstå från en tillämpning av 2 § andra stycket varigenom
B 695
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1969
han skyddas mot att i visst avseende oskäligt betungas synes uppenbart.
Som kommittén uttalat i anslutning till denna bestämmelse kan emellertid
en anordning inte gärna anses betungande för delägare, om denne förklarat
att han inte har något att erinra däremot. En uttrycklig föreskrift om rätt
till avsteg från 2 § andra stycket är därför onödig.
Enligt 5:18 andra och tredje styckena samt 5:19 i kommittéförslaget
gäller vissa begränsningar i sakägares frihet att vid omreglering av honom
tillhörig fastighet medge avsteg från vissa materiella lagbestämmelser. Genom
en hänvisning i andra stycket av denna paragraf har kommittén gjort
dessa bestämmelser tillämpliga på delägare i klyvningsfastighet i fråga om
honom tillkommande andel i fastigheten.
Departementschefen. Bortsett från vissa redaktionella jämkningar har departementsförslaget
utformats i enlighet med kommitténs förslag, som allmänt
godtagits av remissinstanserna.
10 §.
I paragrafen, vars motsvarighet i kommittéförslaget är 9 §, behandlas
frågan om kostnadsansvaret vid klyvning.
Kommittén. F. n. skall enligt 17 kap. 1 § JDL kostnaderna för klyvning av
fastighet genom laga skifte i princip betalas av delägarna i förhållande till
det uppskattade ägobelopp som var och en av dem erhåller vid skiftet. Till
grund för denna princip torde, framhåller kommittén, ligga den uppfattningen
att delägarnas fördel av klyvningen är beroende av de utbrutna andelarnas
storlek och att en uppdelning av kostnaderna i enlighet med den
tillämpade delningsgrunden därför är mest skälig. Detta betraktelsesätt
synes inte kunna godtas för framtiden. Visserligen bör nyttan av klyvningen
vara av utslagsgivande betydelse, men särskilt med hänsyn till de föreslagna
tämligen vidsträckta möjligheterna att utlägga gemensam lott för
olika delägare också mot deras bestridande kan man inte utgå från att
varje delägare får nytta av klyvningen i förhållande till storleken av hans
andel i klyvningsfastigheten. I många fall torde det inte heller bli möjligt
att närmare uppskatta fördelen för de olika delägarna. Kommittén föreslår
därför att det skall åligga förrättningsmännen att göra en skälighetsbedömning
och grunda fördelningen på resultatet av denna, om inte annat
föranleds av 2: 6. För det fall att samtliga delägare får sina andelar utlagda
i särskilda lotter, torde en fördelning i överensstämmelse med gällande
norm ofta vara den mest skäliga.
Departementschefen. Jag har anslutit mig till de av kommittén redovisade
övervägandena rörande kostnadsfördelningen vid klyvning. Departementsförslaget
stämmer därför sakligt sett överens med vad kommittén förordat.
B 696
Kungli Maj:ts proposition nr 128 år 1969
I: redaktionellt hänseende har bl. a. gjorts den jämkningen att den i lagtexten
gjorda reservationen för det fall att 2:6 är tillämplig fått utgå.
Skälen härför framgår av vad jag har anfört vid 10: 9.
12 KAP.
Sammanläggning
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Inledning
Detta kapitel omfattar i departementsförslaget 14 paragrafer mot 13 i
kommitténs förslag. 1—6 §§ behandlar de särskilda villkor som uppställs
för sammanläggning vid sidan av de allmänna fastighetsbildningsvillkoren
i 3 kap. I 7 § ges vissa föreskrifter om verkningarna av sammanläggning.
Därefter följer särbestämmelser för förfarandet i sammanläggningsärenden
(8—13 §§). Kapitlet avslutas med en kostnadsregel (14 §).
I sakligt hänseende skiljer sig departementsförslaget från kommitténs
förslag främst i fråga om förfarandereglerna. Båda förslagen innebär att
ärenden om sammanläggning i likhet med andra fastighetsbildningsärenden
skall handläggas vid förrättning och att huvudansvaret för den sakrättsliga
prövningen skall bäras av inskrivningsmyndigheten. Den väsentliga skillnaden
mellan förslagen består i att enligt kommittéförslaget sker den slutliga
sakrättsliga prövningen först när ärendet kommit till registerföraren
för registrering och alltså efter det förrättningen avslutats samt vunnit laga
kraft, medan enligt departementsförslaget samtliga villkor för sammanläggningen
prövas på förrättningsstadiet.
Också vissa andra men mindre betydelsefulla avvikelser har gjorts från
kommittéförslaget. Som exempel kan nämnas att kravet på medgivande till
sammanläggningen från innehavare av särinteckning med sämre rätt än
gemensamma inteckningar behålls i departementsförslaget, som alltså stämmer
överens med gällande rätt. Kommittén hade däremot föreslagit att villkoret
skulle slopas.
I formellt hänseende bär kommittéförslaget underkastats åtskilliga jämkningar.
Därvid har en samordning skett mellan bestämmelserna i detta kapitel
och vissa föreskrifter med inskrivningsrättslig anknytning i förslaget
till JB. Denna samordning har lett till att kapitlet i terminologiskt hänseénde
avviker såväl från kommittéförslaget som från gällande rätt.
... : Officialinitiativ vid sammanläggning
Kommittén. Med hänsyn till de ändamål som den officiella fastighetsindelningen
skall fullfölja är det enligt kommitténs mening betydelsefullt att
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 697
denna indelning ansluter sig så nära som möjligt till den faktiska indelningen
av jorden i brukningsenheter. Av denna anledning är det önskvärt
att s. k. privat jorddelning förhindras, men det är av samma skäl också
ett viktigt intresse från allmän synpunkt att, om flera fastigheter brukas
tillsammans och utgör en lämplig enhet som bör bestå för framtiden, den
officiella indelningen anpassas efter den faktiska indelningen genom att
fastigheterna slås ihop till cn fastighet. Särskilt för den jordpolitiska verksamheten
är det viktigt att en sådan anpassning främjas. Kommittén konstaterar
emellertid samtidigt att sammanläggningar i de berörda situationerna
är tämligen betydelselösa för den enskilde fastighetsägaren.
Nuvarande ordning för sammanläggning förutsätter initiativ från den
enskildes sida. Sammanläggning utan ägares begäran kan ske bara vid laga
skifte som handläggs enligt särbestämmelserna i dalalagen eller i anslutning
till äganderättsutredning enligt 1962 års lag om äganderättsutredning
m. m. Fråga har väckts om en sådan reform av lagstiftningen att sammanläggningar
skulle mera generellt genomföras oberoende av enskilt initiativ.
Kommittén ansluter sig till dem som redan av praktiska skäl avfärdat tanken
på en långtgående reform. Det kan sålunda enligt kommitténs mening inte
komma i fråga att göra en allmän inventering av fastighetsbeståndet i landet
och att i anslutning därtill verkställa sammanläggningar i alla de fall
då ändamålsenliga sambruk föreligger. Enbart för inventeringen och den
jordpolitiska bedömningen skulle krävas en orimligt stor insats av personal.
Härtill skulle komma svårigheterna med att ordna upp inteckningsförhållandena.
En mindre radikal lösning skulle vara att man inriktade sig bara
på de fall då bestående lämpliga brukningsenheter hotas av uppdelning genom
äganderättsöverlåtelser eller då sådana överlåtelser medför att nya
brukningsenheter bildas av flera fastigheter. Kontrollen kunde då knytas
till lagfartsansökningarnas behandling. Också här skulle det emellertid
möta praktiska svårigheter, eftersom kontrollen skulle förutsätta kännedom
om lagfartssökandenas tidigare fastighetsinnehav. Möjligen skulle man
kunna tänka sig att tvångsvis genomföra sammanläggning, när samme person
sökte lagfart samtidigt på flera fastigheter som visade sig vara avsedda
att brukas gemensamt, men det kan med fog ifrågasättas om en sådan begränsad
anordning skulle få någon egentlig praktisk betydelse. Det synes
också mindre lämpligt att på detta sätt ex officio genomföra sammanläggningar
bara beträffande en i viss män godtyckligt utvald mindre grupp av de
olika fall som man vill nå.
Kommittén avvisar alltså tanken på att tillerkänna det allmänna en rätt
att påkalla sammanläggningar som fristående fastighetsbildningsåtgärder.
Enligt kommitténs mening bör man i stället försöka att på indirekt väg
styra utvecklingen på sådant sätt att de från allmän synpunkt önskvärda
sammanläggningarna i största möjliga utsträckning kommer till under fastighetsägarnas
medverkan,
45 — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 698
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén understryker att dess negativa inställning till ett officialinitiativ
inte hänför sig till sammanläggningsåtgärder som utgör led i en mera
omfattande fastighetsreglering eller som utgör en förutsättning för att annan
fastighetsbildningsåtgärd skall kunna komma till stånd. I 8 § föreslår
kommittén bestämmelser om officialinitiativ i sådana situationer. I fråga
om kommitténs motiv härför hänvisas till vad som anförs vid denna paragraf.
Departementschefen. Jag finner de av kommittén anförda skälen för att
man inte bör införa officialinitiativ i fråga om fristående sammanläggningsåtgärder
övertygande. Några bestämmelser om sådant initiativ finns därför
inte i departementsförslaget. Däremot innehåller detta i likhet med kommittéförslaget
regler om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten att i vissa
fall i samband med annan fastighetsbildning utan ansökan pröva fråga om
sammanläggning (8 § i båda förslagen).
Sammanläggnings beroende av gravationsförhållanden
Gällande rätt. För att sammanläggning av fastigheter skall få ske fordras
enligt nuvarande ordning att vissa villkor i fråga om fastigheternas sakrättsliga
förhållanden är uppfyllda. Bl. a. uppställs vissa krav som har anknytning
till inteckningsbelastningen i fastigheterna. Bestämmelser härom
finns i 14 § SML samt i 3 kap. 3 § FBLS vartill hänvisas i 4 kap. samma lag.
Enligt dessa bestämmelser får sammanläggning ske bara om något av
följande fall föreligger.
1. Inte mer än en av fastigheterna besväras av beviljad eller sökt inteckning.
2. Två eller flera av fastigheterna är besvärade på angivet sätt, men ingen
av fastigheterna svarar för andra inteckningar än sådana som gäller i
samma inbördes ordning i var och en av de andra. Den omständigheten att
i någon av fastigheterna dessutom finns inteckning med sämre rätt hindrar
dock inte sammanläggning, om innehavare av sådan inteckning medgett
åtgärden.
3. Mer än en av fastigheterna besväras i annat fall än som nyss nämnts
av beviljad eller sökt inteckning, och samtliga inteckningsliavare har medgett
sammanläggning på grundval av ett förslag till förmånsordning för
inteckningarna i den nybildade fastigheten som upprättats av ägodelningsdomaren
och godkänts av sökanden.
Vid tillämpning av dessa villkor skall avseende inte fästas vid inteckning
för servitut eller nyttjanderätt, om rättigheten inte rör mark som skall ingå
i sammanläggningen. Inte heller skall man beakta inteckning som begärts
dödad i fastighet som ingår i sammanläggningen, såvida hinder mot dödningsåtgärden
inte föreligger om sammanläggningen genomförs. Vidare
B 699
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
skall kravet på inteckningshavares medgivande till sammanläggningen inte
gälla, om denna är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet.
Vid upprättande av förmånsordning skall ägodelningsdomaren se till att
inteckningshavares säkerhet rubbas så litet som möjligt. Om det finnes
lämpligt, kan han sätta ut sammanträde med sakägarna för förhandling om
förmänsordningen.
När sammanläggning genomförs på grundval av förslag till förmånsordning,
skall detta fastställas till efterrättelse i sammanläggningsbeslutet (15 §
tredje stycket SML och 3 kap. 3 § åttonde stycket FBLS).
Kommittén. I betänkandet redogörs för vissa i lagstiftningssammanhang
gjorda uttalanden beträffande inteckningsförhållandenas betydelse för möjligheterna
att verkställa sammanläggningar (se närmare bet. s. 582—584).
Vidare erinrar kommittén om att lagberedningen i sitt förslag till JB (SOU
1960: 24—26) i anslutning till behandlingen av institutet registrerad bruksenhet
tagit upp hithörande problem till närmare undersökning. Enligt lagberedningens
förslag skall inteckningsförhållandena vid bildande av bruksenhet
regleras i första hand på grundval av överenskommelse mellan de
olika rättsägarna (26 kap. 7 § i förslaget). Om och i den mån överenskommelse
inte träffas, skall konflikten lösas genom beslut av myndighet. Lagberedningen
utgår härvid från grundtanken att en intecknings läge i den
särskilda fastigheten bör bestämma dess företräde i bruksenheten och omsätter
denna princip i en särskild metod som kallas lägemetoden. Strikt
tillämpad innebär denna metod en matematiskt sett fullständig anpassning
till inteckningarnas inbördes lägen i de särskilda fastigheterna. Vid tilllämpning
av metoden skall panträtt som konkurrerar med annan panträtt
eller med annan rättighet kunna delas upp. För att förebygga tillämpningssvårigheter
uppställer lagberedningen inte som ovillkorligt krav att varje
rättighet skall i bruksenheten åtnjuta samma säkerhet som förut. Det är
tillräckligt att rättigheten kan antas få väsentligen lika god säkerhet som
tidigare. Fastän den antydda regleringen av gravationsförhållandena i allmänhet
torde medföra att belastningarna i de särskilda fastigheterna kan
utan väsentligt förfång för någon rättsägare inordnas i bruksenheten, kan
man enligt beredningens mening inte bortse från att i vissa situationer hinder
däremot visar sig föreligga. Till en sådan situation kan särskilt medverka
den omständigheten att av de rättigheter som det här gäller är bara
intecknad panträtt delbar. En liknande situation kan föreligga, när någon
av fastigheterna häftar för fordran som äger förmånsrätt framför intecknad
panträtt. Med hänsyn härtill har särskilt föreskrivits att, om inte varje
rättighet kan få det företräde i bruksenheten som skall tillkomma rättigheten
och inte heller den vars rätt är i fråga lämnat samtycke till avvikelsen,
hinder föreligger att bilda bruksenheten (26 kap. 12 § i förslaget).
Den omständigheten att som lagberedningen funnit de ifrågavarande fasr
B 700
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
tigheternas gravationsförhållanden kan vara sådana att en tvångsvis verkställd
inteckningsreglering inte är genomförbar måste enligt kommittén få
vissa konsekvenser beträffande sammanläggningarna. Kommittén påpekar
att ingen av de remissinstanser som yttrat sig över beredningens förslag
gjort gällande att beredningen bort gå längre och föreslå obligatorisk inteckningsreglering
för alla fall, medan däremot vissa remissinstanser betecknat
beredningens förslag som alltför långtgående. Genom den utredning lagberedningen
verkställt och vad som förekommit vid remissbehandlingen finner
kommittén fastslaget att frågan om tillåtligheten av sammanläggning
måste bedömas med hänsyn också till åtgärdens inverkan på rätiighetshavarnas
ställning. Det är således inte möjligt att låta ett avgörande angående
sammanläggning bli gällande utan att eu undersökning av inteckningsfrågorna
ägt rum dessförinnan och det därvid befunnits att en eventuellt nödvändig
inteckningsreglering kan ske.
Av lagberedningens utredning anser kommittén vidare framgå alt inteckningsreglering
ofta kommer att innebära en vidlyftig procedur, om den inte
grundas på överenskommelse mellan rättsägarna. Med hänsyn härtill är
kommittén inte beredd att förorda att man i sammanläggningsärendena
övergår till en ordning som motsvarar den som lagberedningen föreslagit
för bildande av bruksenhet, om inte påtagliga fördelar samtidigt kan vinnas
genom att man på detta sätt skulle få vissa möjligheter att oberoende av
inteckningshavarnas medverkan bestämma företrädet för inteckningarna i
de nybildade fastigheterna. Erfarenheterna från tillämpningen av nu gällande
sammanläggningsregler torde ge vid handen att sammanläggningar
endast mycket sällan om ens någonsin hindras av att inteckningshavare
vägrar lämna medgivande till behövliga åtgärder eller att de för sin medverkan
ställer villkor som omöjliggör eller försvårar sammanläggningar.
Kommittén har därför kommit till den uppfattningen att införandet av nya
regler genom vilka inteckningsfrågorna skulle, åtminstone inom vissa gränser,
kunna lösas också mot inteckningshavares bestridande inte skulle vara
till någon större nytta eller fylla ett praktiskt behov. Snarare kan det befaras
att sådana regler skulle verka tyngande och motverka en ändamålsenlig
omläggning av förfarandet i sammanläggningsärendena.
På grund av vad som sålunda anförts finner kommittén att spörsmålet
rörande sammanläggningarnas beroende av gravationsförhållanden bör lösas
på i huvudsak samma sätt som i nuvarande lagstiftning. Viss prövning
av inteckningsfrågorna skall således äga rum innan sammanläggning kommer
till stånd, och i de fall då särskild inteckningsreglering därvid befinns
nödvändig skall den göras under frivillig medverkan av de berörda rättsägarna
efter i stort sett samma principer som hittills.
Departementschefen. Lagberedningens förslag om bildande av s. k. registrerade
bruksenheter avvisades i samband med att Kungl. Maj :t den 8 de
-
B 701
Kungl. Maj:tv proposition nr 128 år 1969
cember 1961 tog upp frågan om det fortsatta arbetet med en ny jordabalk
och tillkallade en särskild utredningsman med uppgift att överarbeta lagberedningens
förslag i vissa delar (se 1962 års riksdagsberättelse, I Ju 48).
De föreslagna bestämmelserna om inteckningsreglering har därför kommit
alt helt sakna aktualitet inom jordabalkens ram. Detta hindrar naturligtvis
inte att liknande bestämmelser införs för sammanläggning. I likhet med
kommittén anser jag emellertid att detta inte bör ske, om man inte kan
konstatera att det innebär bestämda fördelar. Jag har anslutit mig till kommitténs
uppfattning — som fått stöd vid remissbehandlingen — att några
sådana fördelar inte kan påvisas.
Förfarandet vid sammanläggning
Gällande rätt. Sammanläggning har f. n. formen av ett ansökningsförfarande
med ägodelningsdomaren som första instans. Enligt SML åligger det
sökanden att förebringa utredning av lantmätare rörande frågan om sammanläggningens
lämplighet från fastighetsbildningssynpunkt, om sådan utredning
annars inte är tillgänglig. Ägodelningsdomaren har att inhämta
utlåtande i frågan från överlantmätaren. Vidare skall ägodelningsdomaren,
om han inte samtidigt är inskrivningsdomare i domsagan, inhämta dennes
yttrande huruvida hinder mot sammanläggningen föreligger med hänsyn till
de sakrättsliga villkoren. Om efter yttrandets avgivande men innan sammanläggning
skett ändring inträffar i något av de förhållanden som avses
med yttrandet, skall inskrivningsdomaren så fort ske kan underrätta ägodelningsdomaren
om förändringen. När sammanläggning kombinerats med
avstyckning, skall ägodelningsdomaren i samband med sammanläggningen
också pröva avstyckningen och övriga vid samma förrättning vidtagna åtgärder
i och för fastställelse.
Kommittén. Kommittén framhåller att det bereder åtskilliga svårigheter
att på lämpligt sätt samordna de olika prövningsmoment som förekommer
i sammanläggningsärendena. Bedömningen av sammanläggningarnas jordoch
planpolitiska verkningar kan sålunda inte gärna anförtros åt andra
organ än dem som har hand om övriga fastighetsbildningsfrågor, medan
prövningen av de sakrättsliga villkoren måste ombesörjas av befattningshavare
som har nära anknytning till inskrivningsväsendet. Sistnämnda
prövning måste ske i så nära anslutning till sammanläggningens genomförande
att inskrivningsförhållandena inte hinner ändras fram till dess beslutet
om sammanläggning blir slutligt gällande.
Särskilt med hänsyn till den nyss angivna omständigheten kan man enligt
kommittén göra gällande att den nuvarande ordningen bör behållas i sina
huvuddrag. Denna ordning har emellertid vissa brister, och den kan bara
med stora svårigheter inordnas i det regelsystem som kommittén föreslår
B 702 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
beträffande fastighetsbildning i allmänhet. Det förhållandet att ägodelningsdomaren
inte är avsedd att behållas torde visserligen vara utan betydelse,
eftersom dennes åligganden utan olägenhet kan överflyttas på inskrivningsdomaren.
Av större vikt är däremot att fastställelseprövningen skall avskaffas
och att fastighetsbildningsåtgärder skall få full rättsverkan först
med registreringen. Sammanläggning kommer sålunda inte att anses genomförd
förrän i och med att de fastigheter som ingår i sammanläggningen
avförs ur fastighetsregistret och den nybildade fastigheten antecknas däri.
Detta innebär i sin tur att sådana ändringar rörande inskrivningsförhållandena
som påverkar sammanläggningens tillåtlighet kan inträda så länge
registrering inte skett. Tanken på att motverka olägenheten härav genom
ett temporärt förbud mot inskrivningsåtgärder beträffande de berörda fastigheterna
avvisas av kommittén. Som skäl härför anges att ett sådant förbud
skulle kunna få kännbara verkningar för fastighetsägarna och motverka
strävandena att förmå dem att begära sammanläggning samt att det
skulle innebära en belastning för inskrivningsväsendet.
Kommittén påpekar vidare att samma materiella villkor av jord- och
pianpolitisk innebörd skall gälla för all fastighetsbildning, oberoende av
vilket fastighetsbildningsinstitut som kommer till användning och att sammanläggning
i detta hänseende inte intar någon särställning. Med hänsyn
härtill och till vikten av största möjliga enhetlighet i förfarandet synes det
lämpligast att sammanläggningsärendena prövas av samma myndigheter
och i samma huvudsakliga ordning som fastighetsdelningar och regleringsåtgärder.
Kommittén erinrar om att en önskad ändring i fastighetsindelningen
i vissa situationer kan vinnas antingen genom fastighetsreglering
eller genom sammanläggning, nämligen i kombination med avstyckning.
I dessa fall torde det oftast inte vara möjligt att på förhand, innan lantmätaren
verkställt viss utredning, avgöra vilken väg som bör väljas. Också detta
bidrar till önskvärdheten av att frågor om sammanläggning handläggs på
samma sätt som övriga fastighetsbildningsåtgärder. Ännu större betydelse
bör kanske tillmätas det förhållandet att sammanläggningen både i dessa
situationer och annars kan vara beroende av att viss annan fastighetsbildning
kommer till stånd, liksom denna kan kräva att sammanläggningen
genomförs. När olika åtgärder på detta sätt är beroende av varandra på
sådant sätt att ett vägrat tillstånd till den ena medför att också den andra
hindras, är det enligt kommitténs mening förenat med både arbetsekonomiska
och andra praktiska fördelar att en gemensam handläggning kan äga
rum. Om inte ett samtidigt avgörande kan träffas angående de olika åtgärderna,
blir det nödvändigt att tillgripa lösningen med villkorliga beslut, vilket
enligt vad erfarenheten visar ofta är mindre lämpligt.
Vad sålunda anförts finner kommittén starkt tala för en sådan omläggning
av förfarandet beträffande sammanläggningarna att detta kommer
att i stora drag stämma överens med den ordning som är avsedd att tilläm
-
B 703
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
pas vid handläggningen av övriga fastighetsbildningsåtgärder. Det är emellertid
uppenbart att detta medför vissa komplikationer beträffande prövningen
av de sakrättsliga villkoren för sammanläggning. Olägenheterna med
detta alternativ är ändå utan tvekan mindre väsentliga än de som skulle
vara förbundna med att behålla det nuvarande systemet med den formella
beslutanderätten förlagd till en befattningshavare vid domstol. Sammanläggningsinstitutet
i kommittéförslaget bär utformats mot denna bakgrund.
Visserligen behövs en speciell anordning för att prövningen med hänsyn till
inskrivningsförhållandena skall på någorlunda smidigt sätt kunna passas
in i handläggningen, men eljest skall förfarandet följa de regler som föreslås
för fastighetsbildning i allmänhet. Kommittén påpekar att den omständigheten
att fråga om sammanläggning alltid skall tas upp vid förrättning
inte innebär att sammanträde måste hållas och hänvisar därvid till
innehållet i 4: 11.
I frågan hur man bör anordna prövningen angående de sakrättsliga förhållandena
framhåller kommittén att det kan synas ligga närmast till hands
att förrättningsmännen åläggs att under pågående sammanläggningsförrättning
inhämta yttrande från inskrivningsdomaren och att först sedan denne
förklarat hinder inte föreligga från inskrivningssynpunkt meddela beslut
om fastighetsbildningen. Konturerna till en lösning i enlighet härmed har
antytts av fastighetsbildningssakkunniga i en preliminär promemoria angående
sammanläggning som de sakkunniga upprättat i november 1952.
Enligt detta förslag skulle ansökan om sammanläggning göras hos distriktslantmätaren,
vars första åtgärd skulle vara att preliminärt pröva ärendet
från fastighetsbildningssynpunkt. Om denne därvid fann alt hinder mot
sammanläggningen mötte, blev någon prövning av ärendet i inskrivningshänseende
aldrig aktuell. 1 annat fall skulle distriktslantmätaren snarast
underrätta inskrivningsdomaren om ärendet samt själv så snart som möjligt
med sakägarna ta upp frågor om ev. inskrivningsåtgärder. För detta
ändamål borde han på enklaste möjliga sätt anskaffa utredning om inskrivningsförhållandena.
Vid behov borde han samråda med inskrivningsdomaren.
Lantmätaren skulle när så behövdes lämna sökanden råd och
hjälp att få dödningsåtgärdcr till stånd. Om sådana åtgärder inte var
möjliga eller lämpliga, skulle utvägen med förmånsordning tillgripas. Uppgiften
att upprätta och fastställa sådan tillkom inskrivningsdomaren. Sedan
visshet erhållits om att hinder inte förelåg från inskrivningssynpunkt samt
ärendet också i övrigt var klart att avslutas, skulle lantmätaren förordna
om sammanläggning.
De sakkunniga uppehöll sig ganska ingående vid frågan hur ett remissoch
underrättelseförfarande mellan lantmätaren och inskrivningsdomaren
skulle kunna utformas så, att det fyllde rimliga krav på såväl säkerhet som
enkelhet. De kom därvid till den slutsatsen att beslut om sammanläggning
principiellt inte borde få meddelas, såvida inte inskrivningsdomaren funnit
B 704 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1969
ärendet klart från inskrivningssynpunkt. Hade inskrivningsdomaren avgett
yttrande enligt vilket sammanläggningsliinder inte förelåg, ansågs det i allmänhet
inte nödvändigt att formligen inhämta nytt yttrande, om lantmätaren
dröjde med sammanläggningsbeslutet över nästa inskrivningsdag. Det
syntes fullt betryggande, menade de sakkunniga, med en regel som för
sådana fall ålade lantmätaren att på lämpligt sätt under hand förvissa sig
om att några ändringar inte inträffat efter yttrandets avgivande. Om ändringar
hade skett, borde emellertid nytt yttrande infordras.
Vid en rundfrågning som de sakkunniga gjorde i anledning av promemorian
framfördes vissa anmärkningar mot förslaget. Från domarhåll betonades
svårigheterna att på ett betryggande sätt hålla lantmätaren underrättad
om ändringar i inskrivningsförhållandena, vilka svårigheter hängde samman
med att förutsättningarna för nödvändiga inskrivningsdödningar lätt
rubbades. Starka betänkligheter uttalades också mot blotta tanken på att
lantmätaren skulle grunda sitt avgörande på underhandsmeddelanden.
Sverige lantmätareförening förklarade sig inte kunna godta att huvudansvaret
för undanröjande av hinder från inskrivningssynpunkt övervältrades på
distriktslantmätarna. Därigenom skulle åstadkommas en inte önskvärd förskjutning
i lantmätarnas arbetsuppgifter till men för deras planerande och
plangenomförande verksamhet, vilken måste anses vara den väsentliga.
Av vad som förekommit i samband med remissbehandlingen av fastighetsbildningssakkunnigas
promemoria säger sig kommittén ha blivit övertygad
om att den av de sakkunniga skisserade lösningen för hur prövningen
av de sakrättsliga villkoren för sammanläggning bör anordnas inte är genomförbar
utan väsentliga modifikationer. Den omständigheten att sammanläggningar
enligt kommitténs förslag i fortsättningen inte skall erhålla
full rättsverkan förrän i och med registreringen leder också till att den i
promemorian antydda ordningen måste frångås. I stället blir det nödvändigt
att anordna förfarandet så, att inskrivningsdomarens slutliga prövning
kommer att ske på så sent stadium att registrering regelmässigt kan ske
omedelbart därefter. Det alternativ som då osökt erbjuds är att man låter
förrättningsmännen bedöma frågan om sammanläggningens tillåtlighet med
hänsyn till de jord- och planpolitiska villkoren och, om hinder i dessa avseenden
inte möter, meddela fastighetsbildningsbeslut som innefattar förordnande
om sammanläggning, varefter de avslutar förrättningen. Först sedan
fastighetsbildningsbeslutet vunnit laga kraft och sammanläggningsärendet
kommit till registerföraren för anteckning i fastighetsregistret inhämtas
yttrande från inskrivningsdomaren i frågan huruvida hinder föreligger med
hänsyn till inskrivningsförhållandena. Omedelbart efter det att inskrivningsdomaren,
som när det visar sig påkallat skall ta upp frågan om upprättande
av särskild företrädesordning för inteckningarna, i yttrande förklarat
inskrivningsförhållandena vara sådana att sammanläggningen kan
genomföras verkställs registreringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 196!) B 705
Kommittén finner det ganska uppenbart alt ett förfarande i huvudsaklig
överensstämmelse med detta alternativ kommer att visa sig fylla de krav
på ändamålsenlighet och säkerhet som måste uppställas och att man inte
enligt något annat alternativ kan vinna en mera fördelaktig lösning. Vissa
modifikationer i den angivna principlösningen synes emellertid önskvärda
och möjliga att få till stånd. Sålunda bör förrättningsmännen åläggas att
beakta vissa sakrättsliga förhållanden som inverkar på sammanläggningen
och som vanligen kan bedömas utan större svårighet. Även om den slutliga
prövningen härvid måste verkställas av inskrivningsdomaren, är det angeläget
att man redan under pågående förrättning uppmärksammar ev. hinder
av detta slag så att man antingen kan vidta åtgärder för att undanröja
dem eller inställa förrättningen, innan alltför mycket arbete nedlagts,
Till de frågor som i enlighet härmed bör tas upp av förrättningsmännen
kan hänföras prövningen av äganderätts- och lagfartsförhållandena samt
av andra speciella förhållanden, exempelvis förekomsten av återköpsrätt
och tomträtt, vilka i hög grad påverkar möjligheterna att tillåta sammanläggning.
Däremot kan det enligt kommitténs uppfattning inte lämpligen
åläggas förrättningsmännen att verkställa någon förhandsprövning av
fastigheternas gravationsförhållanden och sammanläggningens beroende
därav. Kommittén anser det dock önskvärt att förrättningsmännen i samband
med sina undersökningar av övriga förutsättningar för sammanläggning
ägnar största möjliga uppmärksamhet också åt inteckningsförhållandena
och, gärna i samråd med inskrivningsdomaren, klarlägger vilka inteckningsdödningar
och andra åtgärder som kan vara nödvändiga samt att
de uppmanar vederbörande fastighetsägare att låta utföra dessa åtgärder.
Ett sådant förfarande från lantmätarnas sida får anses ingå som ett led i
deras allmänna rådgivningsverksamhet. Av stor betydelse för inskrivningsdomarens
kommande prövning är att förrättningsmännen i varje fall utreder
i vad mån intecknade nyttj anderätter och servitut rör mark som skall
ingå i sammanläggningen samt vidare vilka som innehar fordringsinteckningar
beträffande vilka anteckning om innehavaren inte gjorts i fastighetsboken.
Att inskrivningsdomarens prövning sker först i samband med registreringen
av fastighetsbildningen innebär självfallet, anför kommittén, en olägenhet
på det sättet att allt det arbete som lagts ned vid förrättningen och
i samband med en ev. domstolsprövning kan bli onyttigt. Risken att så
blir fallet är emellertid i huvudsak av enbart teoretisk art. Endast i rena
undantagsfall torde det bli omöjligt att få till stånd nödvändiga åtgärder
beträffande inteckningsförhållandena.
I det fall att inskrivningsdomarens yttrande innebär att sammanläggningen
hindras skall enligt 16:9 i kommittéförslaget sammanläggningsfrågan
hänskjutas till jorddomstolen genom underställning. Om domstolen skulle
finna att vad inskrivningsdomaren anfört mot sammanläggningen inte bind
-
B 706
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
rar denna eller att den anmärkta bristen avhjälpts, skall sammanläggningsfrågan
av domstolen återförvisas till registerföraren, som med hänsyn till
tänkbara förändringar måste inhämta nytt yttrande från inskrivningsdomaren.
Om domstolen däremot i likhet med inskrivningsdomaren skulle finna
att fastighetsbildningen inte kan genomföras, skall den undanröja förrättningen.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande sammanläggningsförfarandet
bedöms mycket olika av skilda remissinstanser, men flertalet tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran.
Några remissinstanser ställer sig positiva till den av kommittén föreslagna
lösningen men framhåller vissa olägenheter med denna. Hit hör lantmäteristyrelsen,
som föreslår vissa modifikationer i förfarandet till avhjälpande
av olägenheterna. Svea hovrätt uttalar allvarliga betänkligheter från
praktisk synpunkt mot förslaget, men med hänsyn främst till önskvärdheten
av ett enhetligt förfarande vid fastighetsbildningen ställer man sig inte
helt avvisande till huvudprinciperna i förslaget.
Förslaget avstyrks helt av bl. a. lantbruksstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
häradshövdinge för eningen, sparbanksföreningen, hypoteksombudsmannaföreningen,
Sveriges jordbrukskasseförbund och Sveriges allmänna hypoteksbank.
Dessa remissinstanser förordar allmänt att den nuvarande ordningen
behålls. Också stadsdomarföreningen avstyrker. Enligt föreningens
mening bör förfarandet i stället ordnas efter de riktlinjer som dragits upp
i fastighetsbildningssakkunnigas promemoria.
Som en förtjänst hos förslaget framhålls från skilda håll att det innebär
att man får ett enhetligt fastighetsbildningsförfarande och att möjligheterna
till samordning mellan olika fastighetsbildningsåtgärder ökas. Överlantmätaren
i Kronobergs län betonar att förrättningslantmätaren får kontakt med
ärendet i dess begynnelsestadium och därmed kan föreslå den mest ändamålsenliga
omfattningen av sammanläggningen. För sakägarens del innebär
förslaget fördelar så till vida att han på ett tidigt stadium får ärendet
överlämnat till den myndighetsperson som normalt sköter fastighetsbildningsfrågorna
i orten samt hjälper och råder allmänheten i sådana frågor.
Från flera håll hävdas att kommittéförslaget innebär alt förfarandet blir
tidskrävande och besvärligt. I samband härmed uttalar några remissinstanser
att en tillfredsställande ordning över huvud taget inte kan vinnas om
inte inskrivningsväsendet och fasliglietsbildningsväsendet samordnas närmare.
I flera remissyttranden påpekas att det föreslagna systemet har den
nackdelen att den definitiva sakrättsliga prövningen sker först när förrättningshandläggningen
och ev. domstolsprövning avslutats. Detta betyder
att det utförda arbetet går till spillo och att de nedlagda kostnaderna är
bortkastade, om den sakrättsliga prövningen resulterar i att sammanläggningen
inte kan genomföras. Kommitténs uttalande om att detta kommer
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 707
att inträffa bara i rena undantagsfall och att risken härför huvudsakligen
är enbart teoretisk kritiseras av bl. a. häradshövdingeföreningen som anser
att uttalandet troligen präglas av obefogad optimism. Föreningen erinrar därvid
om att kommittén kraftigt understryker att inskrivningsdomaren skall
iaktta största möjliga skyndsamhet (bet. s. 596) och att den tid som skall
lämnas sökanden för att vidta behövliga åtgärder inte får sättas längre än
som verkligen är nödvändigt (bet. s. 627). Kravet på skyndsamhet kan
enligt föreningen i många fall tillgodoses bara om inskrivningsdomaren
begagnar sin rätt att lämna negativt besked. Liknande synpunkter framförs
av Svea hovrätt, som anser att kommittén på ett anmärkningsvärt sätt underskattat
det arbete som hos ägodelningsdomarna läggs ned på att undanröja
sakrättsliga hinder mot sammanläggningarna och de svårigheter som
möter därvid. Utan detta arbete skulle antalet avslagna ansökningar om
sammanläggning Arara mycket större än det f. n. är. Hovrätten påpekar också
att kommittén vid sin bedömning av riskerna för att förrättningar skall
undanröjas på grund av sakrättsliga hinder utgår från nuvarande förhållanden
och erfarenheterna från dessa. Skall sammanläggning, som kommittén
föreslår, kunna ske också mot fastighetsägares vilja, torde det kunna
stöla på nästan oövervinnliga svårigheter att undanröja sakrättsliga hinder.
Också andra praktiska olägenheter med den av kommittén förordade
ordningen påtalas. Överlantmätaren i Örebro län framhåller att det inte
sällan visar sig att en sökt sammanläggning inte kan genomföras på grund
av särskilda inteckningsförhållanden i någon av de fastigheter som ingår i
sammanläggningen. I sådana fall har saken enligt gällande lag enkelt kunnat
ordnas genom att sökanden uteslutit den hindrande fastigheten ur ansökningen,
varefter nytt yttrande inhämtats från överlantmätaren och beslut
meddelats om sammanläggning av övriga fastigheter. Enligt förslaget
måste i sådant fall ärendet vandra vägen förrättningsmannen—överlantmätaren—inskrivningsdomaren—överlantmätaren—jorddomstolen,
som skall
undanröja förrättningen. Därefter måste ny förrättning sökas och verkställas
och vandringen via överlantmätaren till inskrivningsdomaren och tillbaka
till överlantmätaren åter göras. Skogsindustriernas samarbetsutskott
erinrar om att kommittéförslaget bygger på den förutsättningen att registreringen
faktiskt äger rum innan inskrivningsförhållandena kan ha ändrats
och att inskrivningsdomarens utlåtande helst bör expedieras på sådan veckodag
att inte bara registrering hinner verkställas utan också inskrivningsdomaren
hinner få besked därom före nästa inskrivningsdag. Utskottet frågar
sig hur detta teoretiska förfarande skall kunna realiseras i praktiken.
Exempel på invändningar av mera principiell art saknas inte heller.
Skogsindustriernas samarbetsutskott finner det sålunda otillfredsställande
att lorrättningsmänncn skall kunna meddela ett beslut som, trots att det
vinner laga kraft, kanske aldrig kommer att få någon positiv rättsföljd.
Tekniska högskolan i Stockholm anser att konstruktionen med villkorligt
Ii 708
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är W69
gällande beslut ger anledning till vissa betänkligheter. Häradshöodingeföreningen
betecknar det som en barock idé att — som kommittén föreslår —
anordna ett officialförfarande för överprövning i hovrätt (jorddomstol) av
ett besked från inskrivningsdomare att inteckningshinder föreligger. Vad
som i verkligheten vinns med underställningen är att sökanden får lång tid.
på sig att vidta de åtgärder som han dittills försummat. Föreningen anser
att detta är bra men att det inte motiverar ett liovrättsförfarande. Ett liknande
uttalande görs av stadsdoinarföreningen, som också anser det onaturligt
att inte lantmätaren i normalfallen skall få göra sammanläggningen
färdig på så sätt att den utan vidare prövning skall få föras in i fastighetsregistret.
Lantmäteristgrelsen förordar som redan nämnts en modifiering av kommittéförslaget.
Styrelsen anför bl. a.
Det kan ifrågasättas om inte inskrivningsdomarens behandling av sammanläggning
i vissa fall bör ännu närmare knytas an till förrättningsförlarandet.
En sådan effekt skulle erhållas om förrättningsmännen efter att
ha meddelat fastighetsbildningsbeslutet (bet. s. 595) inte omedelbart avslutade
förrättningen men väl, med tillämpning av 16:1 tredje stycket, förordnade
att talan däremot finge fullföljas särskilt. Sedan beslutet vunnit
laga kraft skulle yttrande inhämtas från inskrivningsdomaren, vilken på
grundval av beslutet skulle vidtaga åtgärder exempelvis beträffande särskild
företrädesordning för inteckningar. Efter »klarsignal» från inskrivningsdomaren
kunde förrättningen definitivt avslutas. Eftersom prövningen i
övrigt redan förut blivit i stort sett undangjord, torde besvär efter avslutandet
inte behöva påräknas annat än i sällsynta undantagsfall. Besvärstidens
slut måste dock givetvis avvaktas innan registrering finge äga rum, och
registerföraren finge jämväl avvakta nytt och definitivt yttrande från inskrivningsdomaren.
Delta borde dock i de flesta fall kunna baseras på det
tidigare yttrandet och i tiden avpassas så att det förelåge hos registerföraren
strax efter det förrättningen vunnit laga kraft. — Genom det enligt förestående
modifierade förfarandet skulle möjliggöras något större smidighet i
fall då åtgärder avseende inteckningsförhållanden erfordras för sammanläggningen.
Tidsavståndet mellan avslutande och registrering blir det minsta
tänkbara. Återkallelse är möjlig praktiskt laget hela tiden fram till
registreringen antingen under själva förrättningen eller genom besvär stalan;
enligt kommitténs modell synes sådan återkallelse ej vara möjlig under
den tid inskrivningsdomarens åtgärder avvaktas efter det förrättningen
vunnit laga kraft. En annan fördel med det modifierade förfarandet är alt
fastighetsbildningsbeslutet bör kunna omprövas och ändras med hänsyn
till inskrivningsdomarens yttrande eller annat som kan inträffa fram till
den tidpunkt då förrättningen avslutas (jfr bet. s. 268). Att mer än ett yttrande
från inskrivningsdomaren i vissa fall får inhämtas redan enligt kommitténs
förslag torde framgå av det som anförts å s. 633—634. — Fördelarna
med nu skisserade förfarande torde bli uppenbara i de mera segslitna fall,
då sammanläggningsärenden av olika skäl fordrar lång tid för behandlingen
hos inskrivningsdomaren eller för handläggning i anledning av besvär eller
underställning. Däremot saknas anledning att använda förfarandet i enkla
fall utan inteckningsreglering. I stort sett torde modifikationen kunna rymmas
inom lagförslaget, men eu jämkning av 12 kap. 9 § synes påkallad.
B 709
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Vad angår handläggningen av själva registreringen hos registerföraren, så
föreligger otvivelaktigt stor risk att den i mera komplicerade fall och vid
otillräcklig personaltillgång inte medhinns mellan två inskrivningsdagar.
Särskilt vid ojämn tillströmning av dylika ärenden — som ju stundom kan
uppstå hos överlantmätaren dit yttranden får påräknas från ett flertal inskrivningsdomare
— kan en dylik effekt lätt inträffa. Av denna anledning
vill styrelsen för sin del, i motsats till vad kommittén förordat (bet. s. 589),
föreslå att det övervägs eu kortare tids automatiskt förbud mot inskrivningar.
En lämplig tidsrymd synes vara tre veckor från det inskrivningsdomaren
avgivit sitt yttrande, dock längst till dess rapport om registreringen
inkommit till inskrivningsdomaren.
Stadsdomarföreningen anser det självklart att sammanläggningsförfarandet
skall läggas i lantmätarens händer men kan inte godta den av kommittén
föreslagna lösningen. Föreningen erinrar om fastighetsbildningssakkunnigas
tanke att lantmätaren under pågående sammanläggningsförrättning
skulle inhämta yttrande från inskrivningsdomaren och att han därefter, om
hinder mot sammanläggningen inte mötte från inskrivningssynpunkt, skulle
meddela beslut om den nya fastighetsbildningen. Föreningen uttalar sin
förvåning över att kommittén böjt sig för de föga välgrundade anmärkningar
som från ett par håll riktades mot denna lösning, som inte bara på ett
följdriktigt sätt anslöt sig till grundtankarna i kommitténs förslag utan
också väl bemästrade de svårigheter som är förbundna med sammanläggningsförfarandet.
Enligt föreningens mening bör den slutliga lösningen utarbetas
efter de av fastighetsbildningssakkunniga uppdragna riktlinjerna.
De remissinstanser som förordar att det nuvarande sammanläggningsförfarandet
behålls gör i allmänhet detta under hänvisning till de olägenheter
som är förenade med kommittéförslaget. Överlantmätaren i Östergötlands
län ifrågasätter starkt om det finns anledning att frångå en metod som
fungerat väl. Visserligen skulle ett bibehållande av det nuvarande förfarandet
inte stämma överens med förslagets princip om full rättsverkan först
efter fullbordad registrering. Enligt överlantmätarens mening kan man
emellertid göra undantag från denna princip i fråga om sammanläggningsärenden.
Några remissinstanser framkastar tanken att man skall göra eu kategoriklyvning
så att den nu gällande ordningen tillämpas i fråga om vissa slags
sammanläggningar. Överlantmätaren i Jönköpings län anser sålunda att
man bör öppna möjlighet till ett särskilt ansökningsförfarande beträffande
sammanläggningar som inte är beroende av annan fastighetsbildning. Det
kunde därvid räcka med en ansökan till överlantmätaren, som skulle ha att
behandla ärendet på samma sätt som en till honom jämlikt 4: 30 i kommittéförslaget
insänd förrättning. Liknande synpunkter framförs av överlantmätaren
i Jämtlands län och hgpoteksombudsmannaföreningen. Lantbruksstgrelsen
erinrar om att inom stora delar av landet sker skogs- och jordbrukets
storleksrationalisering vanligen genom sammanköp av hela fastigheter.
B 710
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Det är ofta angeläget att sådant sammanköp konfirmeras genom sammanläggning.
Att införa krav på lantmäteriförrättning för att kunna genomföra
sammanläggning av detta slag skulle medföra ökade kostnader och i flera
fall onödig tidsutdräkt. Prövning av sammanläggningen med hänsyn till de
allmänna fastighetsbildningsvillkoren kan enligt styrelsen inte sägas vara
av samma betydelse som vid annan fastighetsindelning, eftersom någon
olämplig sönderdelning av naturliga produktionsområden inte kan komma
till stånd. Den lämplighetsprövning som ändå bör ske kan tillgodoses genom
att överlantmätaren eller lantbruksnämnden — om så fordras efter särskild
utredning av lantmätare — intygar att sammanläggningen är lämplig från
ekonomisk synpunkt. Härefter meddelar inskrivningsdomaren, om hinder
ej möter med hänsyn till ägareförhållanden och gravationer, beslut om
sammanläggning.
Departementschefen. Enligt gällande rätt sker sammanläggning genom ett
ansökningsförfarande hos ägodelningsdomaren. I fråga om fastigheter på
landet gäller att ägodelningsdomaren innan han avgör ärendet skall inhämta
yttrande från överlantmätaren och inskrivningsdomaren. I yttrandet
skall uppges om hinder möter mot sammanläggningen från fastighetsbildnings-
resp. inskrivningssynpunkt. När avstyckning kombinerats med
sammanläggning, ankommer det på ägodelningsdomaren att i samband med
sammanläggningen pröva huruvida avstyckningsförrättningen kan fastställas.
Kommittén har föreslagit att sammanläggningsförfarandet skall följa de
regler som gäller för fastighetsbildning i allmänhet. I fråga om den sakrättsliga
prövningen förordas emellertid en speciell anordning. Enligt förslaget
skall förfarandet utformas på i huvudsak följande sätt. Ansökan
görs hos fastighetsbildningsmyndigheten, som vid förrättning tar upp frågan
och prövar om åtgärden är förenlig med de allmänna fastighetsbildningsvillkoren
och de i 12 kap. upptagna särskilda sammanläggningsvillkoren,
dock med undantag för dem som avser fastigheternas gravationsförhållanden.
Om hinder mot sammanläggningen i berörda hänseenden inte föreligger,
skall myndigheten meddela fastighetsbildningsbeslut och avsluta
förrättningen. Sedan detta beslut vunnit laga kraft och ärendet kommit till
registerföraren för anteckning i fastighetsregistret, skall denne inhämta
yttrande från inskrivningsmyndigheten huruvida sammanläggning kan ske
med hänsyn till inskrivningsförhållandena. Om inskrivningsmyndigheten
finner att hinder mot sammanläggningen inte möter, skall fastighetsbildningen
registreras. I annat fall skall registerföraren underställa sammanläggningsfrågan
jorddomstolens prövning.
Under remissbehandlingen har kommittéförslaget utsatts för ganska hård
kritik. Förslaget påstås vara krångligt och tidsödande, men också från mera
principiella utgångspunkter riktas invändningar mot förslaget.
B 711
Kungi. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Den framförda kritiken är enligt min mening i stort sett välgrundad. I
principiellt hänseende framstår det som egendomligt att den slutliga prövningen
av de sakrättsliga förhållandena enligt förslaget skall ske först sedan
ett fastighetsbildningsbeslut som innefattar förordnande om sammanläggning
meddelats och vunnit laga kraft. Att detta beslut sedan skall kunna
underställas domstols prövning och därvid kunna undanröjas är inte heller
invändningsfritt ur principiell synvinkel.
Att den av kommittén föreslagna lösningen också är förenad med praktiska
olägenheter anser jag uppenbart. Som kommittén själv antytt kan det
arbete och de kostnader som nedlagts vid förrättningen och vid en ev.
domstolsprövning vara helt bortkastade, om den slutliga sakrättsliga prövningen
leder till att sammanläggningen inte kan genomföras. Risken härför
har visserligen av kommittén bedömts vara av huvudsakligen teoretisk art.
Som några remissinstanser framhållit kan emellertid denna bedömning
knappast anses vara realistisk, om man i likhet med kommittén samtidigt
inför möjlighet till officialinitiativ i sammanläggningsärenden och kräver
skyndsam handläggning från inskrivningsmyndighetens sida. Också i övrigt
framstår den föreslagna handläggningsordningen som i hög grad tillkrånglad.
Som ett belysande exempel härpå kan nämnas den situation som uppstår,
om det vid inskrivningsmyndighetens prövning av sammanläggning
som omfattar mera än två fastigheter visar sig att inteckningsförhållandena
i en av fastigheterna hindrar sammanläggningen och sökanden därför vill
utesluta denna fastighet ur ansökningen. Enligt förslaget måste ärendet då
först gå till jorddomstolen, som skall undanröja det meddelade fastighetsbildningsbeslutet.
Härefter måste ny förrättning sökas och verkställas samt
ärendet på nytt vandra till registerföraren och inskrivningsmyndigheten
och åter till registerföraren, som slutligen registrerar fastighetsbildningen,
om hinder från inskrivningssynpunkt inte längre föreligger. Fallet kan inte
betecknas som opraktiskt.
Sammanfattningsvis vill jag uttala att den av kommittén förordade lösningen
är mindre tilltalande i principiellt hänseende och att den påtagligt
strider mot den strävan efter enkla och smidiga handläggningsformer som
annars präglar kommittéförslaget.
Lantmäteristyrelsen har lagt fram ett utkast till ett förfarande som i vissa
delar avviker från kommitténs förslag. Enligt detta utkast skall fastighetsbildningsmyndigheten,
efter att ha meddelat fastighetsbildningsbeslutet,
med stöd av 16: 1 i kommittéförslaget kunna förordna att talan mot beslutet
skall fullföljas särskilt. Förrättningen avslutas alltså inte omedelbart.
Om fastighetsbildningsbeslutet vinner laga kraft, skall fastighetsbildningsmyndigheten
inhämta yttrande från inskrivningsmyndigheten. Efter »klarsignal»
från denna skall så förrättningen avslutas. Sedan besvärstiden löpt
ut, skall registerföraren avvakta nytt yttrande från inskrivningsmyndigheten
och slutligen, om hinder inte möter, registrera fastighetsbildningen.
B 712
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Även om lantmäteristyrelsens förslag i vissa fall skulle möjliggöra ett
något smidigare förfarande än kommitténs, kan det enligt min mening inte
anses fylla rimliga krav på snabbhet och enkelhet. I principiellt hänseende
är det snarast än mer betänkligt än kommittéförslaget. Bl. a. synes det inte
stå särskilt väl i överensstämmelse med grunderna för 16: 1 tredje stycket
i kommittéförslaget (jfr bet. s. 727) att fastighetsbildningsmyndigheten i
den av lantmäteristyrelsen angivna situationen förordnar att talan mot
fastighetsbildningsbeslutet skall föras särskilt.
Enligt min mening är det över huvud inte möjligt att på grundval av kommitténs
förslag åstadkomma en från principiella och praktiska synpunkter
godtagbar handläggningsordning för sammanläggningsärendena. Andra lösningar
får därför övervägas.
En omständighet som talar för att man skall behålla den nuvarande ordningen
med en befattningshavare vid domstol som beslutande i sammanläggningsärendena
är tillgången till fastighetsböckerna och därmed möjligheterna
att ta reda på det aktuella inskrivningsrättsliga läget. Som kommittén
uttalat kan emellertid vägande skäl anföras till stöd för att dessa
ärenden prövas av samma myndigheter och i huvudsakligen samma ordning
som andra fastighetsbildningsåtgärder. Sålunda vinns stora praktiska
fördelar genom att man kan företa olika fastighetsbildningsåtgärder som är
beroende av varandra till gemensam handläggning. Vidare blir det möjligt
för fastighetsbildningsmyndigheten att i de fall då en önskad ändring i fastighetsindelningen
kan åstadkommas antingen genom fastighetsreglering
eller genom sammanläggning, ev. i kombination med avstyckning, på
ett enkelt sätt övergå från den ena åtgärden till den andra. Jag anser att
de nu anförda synpunkterna bör tillmätas sådan vikt att man i första hand
bör undersöka möjligheten att låta all sammanläggning ske vid förrättning.
Först om det härvid visar sig uteslutet att nå en ändamålsenlig lösning,
bör alternativet med domstolshandläggning närmare övervägas. I detta
fall kan det också förtjäna prövas, om man bör tillämpa olika förfaranden
för olika typer av sammanläggningsärenden.
Om man väljer lösningen att konstruera sammanläggning som ett förrättningsförfarande,
ligger det som kommittén påpekat närmast till hands
att fastighetsbildningsmyndigheten åläggs att inhämta yttrande från inskrivningsmyndigheten
och att fastighetsbildningsbeslut meddelas först
sedan denna avgett »klarsignal». Ett förslag i denna riktning framlades på
sin tid av fastighetsbildningssakkunniga. Enligt detta förslag skulle inskrivningsmyndigheten
också upprätta och fastställa förslag till förmånsordning.
Den av fastighetsbildningssakkunniga förordade lösningen har
emellertid avvisats av kommittén under hänvisning bl. a. till vissa uttalanden
som gjordes vid en rundfrågning som de sakkunniga lät företa. I svaren
betonades svårigheterna att hålla fastighetsbildningsmyndigheten underrättad
om de ändringar i inskrivningsförhållandena som kunde ske efter det
B 713
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
att inskrivningsdomaren avgett sitt yttrande. Vidare gjordes från lantmätarehåll
erinringar mot att huvudansvaret för undanröjande av sakrättsliga
hinder skulle övervältras på distriktslantmätarna till men för deras planerande
och plangenomförande verksamhet.
Sistnämnda invändning kan enligt min mening helt lämnas åt sidan. Det
gäller här att tillskapa ett så rationellt förfarande i sammanläggningsärendena
som möjligt. Uppenbarligen kan man därvid inte vara bunden av den
uppdelning av arbetsuppgifter mellan olika befattningshavare som f. n.
gäller.
Större vikt måste tillmätas vad som anförts om svårigheterna att hålla
fastighetsbildningsmyndigheten underrättad om ändringar i inskrivningsförhållandena.
Emellertid är att märka att i viss mån samma problem
möter i gällande rätt. Enligt 12 § SML skall nämligen ägodelningsdomaren,
om han inte också är inskrivningsdomare i domsagan, inhämta yttrande i
sammanläggningsärende från inskrivningsdomaren. Problemet har i samma
lagrum lösts på så sätt att inskrivningsdomaren ålagts skyldighet att underrätta
ägodelningsdomaren, om förändring därefter inträffar i något av
de förhållanden som han haft att yttra sig om. Det synes svårt att förstå
varför man inte skulle kunna tillämpa motsvarande förfarande, om sammanläggningsärendena
handläggs vid förrättning. Föreskrifter om sådan
underrättelseskyldighet torde kunna meddelas av Kungl. Maj :t. I detta
sammanhang vill jag erinra om att frågan om automatisk databehandling
(ADB) på inskrivningsväsendets område f. n. övervägs av den med stöd av
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 december 1965 tillkallade inskrivningskommittén.
En övergång till ADB på detta område torde vara ägnat att i
hög grad öka möjligheterna för fastighetsbildningsmyndigheten att hålla
sig å jour med inskrivningsförhållandena.
Kommittén har som ytterligare skäl för att frångå fastighetsbildningssakkunnigas
förslag åberopat den omständigheten att sammanläggning i
fortsättningen inte skall få full rättsverkan förrän i och med registreringen
och att sådana ändringar i inskrivningsförhållandena som påverkar sammanläggningens
tillåtlighet således kan ske efter det att förrättningen avslutats.
Redan tidigare har kommittén (bet. s. 589) avvisat tanken på att
man skulle införa ett temporärt förbud mot inskrivningsåtgärder beträffande
de berörda fastigheterna. Motiveringen är att ett sådant förbud skulle
kunna få kännbara verkningar för fastighetsägarna och motverka strävandena
att förmå dem att begära sammanläggning samt att det skulle innebära
en belastning för inskrivningsväsendet. Kommitténs uttalanden på denna
punkt synes något överdrivna. Om de berörda fastighetsägarna av fastighetsbildningsmyndigheten
underrättas om att ett sammanläggningsbeslut
medför inskrivningsförbud under viss tid, har de möjlighet att ansöka om
behövliga inskrivningsåtgärder före beslutet. Att ett inskrivningsförbud bör
kombineras med sådan upplysningsskyldighet för fastighetsbildningsmyn46
— Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
15 714 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196!)
digheten synes klart. Tydligt är också att förbudet måste begränsas till att
avse en förhållandevis kort tidrymd. Om dessa förutsättningar uppfylls,
kan några mera påtagliga olägenheter för fastighetsägarna inte följa av
förbudet. Ökningen av inskrivningsmyndigheternas arbetsbörda torde också
vara av begränsad omfattning. Ett inskrivningsförbud kan enligt min uppfattning
knappast undvaras om man även när det gäller sammanläggningar
vill acceptera konstruktionen att en fastighetsbildningsåtgärd blir slutligt
gällande först i och med registreringen. Frågan om ett sådant förbud
får tas upp i anslutning till arbetet med följdlagstiftningen.
På grund av vad som sålunda anförts finner jag å ena sidan att de invändningar
som framförts mot fastighetsbildningssakkunnigas förslag inte
kan tillmätas avgörande betydelse. Inte heller i övrigt synes förslaget ha
några påtagliga nackdelar. Å andra sidan är det klart att förslaget har betydande
förtjänster. Det tillgodoser sålunda i betydande grad önskemålet om
enhetlighet i förfarandet vid fastighetsbildningsåtgärder enligt FBL. Att
sammanläggningar i likhet med andra sådana åtgärder handläggs vid förrättning
och att sammanläggningsbeslutet blir slutligt gällande, om det vinner
laga kraft, måste från såväl principiella som praktiska synpunkter anses
tilltalande.
På de anförda skälen anser jag att fastighetsbildningssakkunnigas förslag
bör ligga till grund för förfarandet i sammanläggningsärenden enligt FBL.
På en punkt vill jag emellertid förorda en annan lösning än de sakkunniga.
Dessa förutsätter att inskrivningsmyndigheten skall fastställa förslaget till
företrädesordning att gälla i och för sammanläggning. Enligt min mening är
det från principiell synpunkt olämpligt att förslaget fastställs innan det
är klart om sammanläggningen kommer till stånd. Det bör därför ankomma
på fastighetsbildningsmyndigheten att i samband med fastighetsbildningsbeslutet
fastställa förslaget till företrädesordning. Uppgiften att upprätta
förslaget bör emellertid anförtros åt inskrivningsmyndigheten. I princip bör
också ansvaret för att behövliga godkännanden inhämtas åvila inskrivningsmyndigheten,
men denna bör här liksom annars vid sin befattning med
sammanläggningsärendena kunna påkalla bistånd av fastighetsbildningsmyndigheten.
Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av ett förtroendefullt
samarbete mellan fastighetsbildnings- och inskrivningsmyndigheterna.
I enlighet med vad jag nu har anfört synes gången av ett sammanläggningsärende
i normalfallen böra te sig på följande sätt. Ansökan görs hos
fastighetsbildningsmyndigheten, som först prövar om sammanläggning kan
ske med hänsyn till de allmänna fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. Om
hinder på denna grund inte möter mot bifall till ansökningen, skall fastighetsbildningsmyndigheten
underrätta inskrivningsmyndigheten om ärendet.
Fastighetsbildningsmyndigheten skall sedan undersöka om de i detta
kapitel föreskrivna särskilda sammanläggningsvillkoren är uppfyllda. Be
-
B 715
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
träffande de villkor som avser fastigheternas graA^ationsförhållanden skall
någon prövningsskyldighet inte åvila myndigheten, men förrättningslantmätaren
bör som ett led i sin allmänna rådgivningsverksamhet ägna uppmärksamhet
även åt dessa frågor. Han bör sålunda på lämpligt sätt skaffa
in uppgifter rörande fastigheternas sakrättsliga förhållanden och, gärna i
samråd med inskrivningsmyndigheten, med sökanden ta upp frågor om
behövliga inskrivningsåtgärder. I viss utsträckning bör förrättningslantmätaren
därvid lämna sökanden råd och hjälp. Om fastighetsbildningsmyndigheten
vid den prövning som den har att göra inte finner hinder möta mot
sammanläggningen, skall yttrande inhämtas från inskrivningsmyndigheten.
Skulle det därvid konstateras att hinder mot sammanläggningen föreligger
med hänsyn till inskrivningsförhållandena, skall inskrivningsmyndigheten
vidta åtgärder för att avlägsna hindren. Därvid kan kontakt tas med sökanden,
inteckningshavare och liknande rättsägare samt med fastighetsbildningsmyndigheten,
vars medverkan till nödvändiga inskrivningsåtgärder
kan påkallas. Att fastighetsbildningsmyndigheten på allt sätt bör bistå inskrivningsmyndigheten
i denna verksamhet är självklart. Om företrädesordning
för inskrivningarna i den sammanlagda fastigheten visar sig nödvändig,
skall inskrivningsmyndigheten upprätta förslag till sådan och —
ev. med hjälp av fastighetsbildningsmyndigheten — inhämta de godkännanden
som behövs. Inskrivningsmyndigheten bör därvid kunna hålla
sammanträde med sökanden och rättighetshavarna. I sitt yttrande skall
inskrivningsmyndigheten lämna en redogörelse för inskrivningsförhållandena
och klart ange huruvida hinder möter mot sammanläggningen eller
inte. I förekommande fall skall till yttrandet fogas förslag till företrädesordning
med behövliga godkännanden. Samtidigt med att yttrandet avges
gör inskrivningsmyndigheten en anteckning härom i fastighetsboken. Fastighetsbildningsmyndigheten
skall därefter hållas underrättad om sådana
ändringar beträffande inskrivningsförhållandena som har betydelse för
sammanläggningen. När fastighetsbildningsmyndigheten fått inskrivningsmyndighetens
yttrande, tas sammanläggningsärendet åter upp till handläggning.
Om yttrandet innebär att hinder från inskrivningssynpunkt inte
möter, bör sammanläggning ske så snart som möjligt. I motsatt fall bör
myndigheten undersöka om det finns möjlighet att genomföra den åsyftade
fastighetsbildningen på annat sätt än genom sammanläggning. Om denna
väg inte är framkomlig, kan det i vissa fall vara lämpligt att med sökanden
ta upp frågan huruvida denne inte bör avstå från sammanläggningen eller
utesluta någon fastighet därur. För den händelse sammanläggning sker på
grundval av företrädesordning, skall denna fastställas till efterrättelse i
fastighetsbildningsbeslutet. Inskrivningsmyndigheten skall omedelbart underrättas
om sammanläggningsbeslut. I och med detta besked upphör dess
skyldighet att upplysa fastighetsbildningsmyndigheten om ändringar i inskrivningsförhållandena.
I stället inträder inskrivningsförbud beträffande
B 716
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
de av sammanläggningen berörda fastigheterna. Detta förbud varar till dess
inskrivningsmyndigheten fått meddelande om att fastighetsbildningen registrerats.
SPECIALMOTIVERING
Villkor för sammanläggning
1 §•
I denna paragraf anges främst vilka objekt som får ingå i sammanläggning.
Vidare innehåller paragrafen vissa grundläggande villkor rörande de
sakrättsliga förhållandena.
Kommittén. Som huvudregel fastslås i kommittéförslaget i nära anslutning
till innehållet i SML att det bara är självständiga fastigheter som sammanläggs.
Kommittén framhåller att man med den innebörd fastighetsbegreppet
har i kommittéförslaget inte behöver — på sätt som skett i 3 § SML
—■ särskilt säga ut att fastighet inte får ingå i sammanläggning, innan
den tagits upp i fastighetsregistret. Eftersom den styckningsdel som utgör
stamfastighet vid avstyckning är att anse som en för sig bestående fastighet,
möter inte hinder att med stöd av den föreslagna huvudregeln låta fastighet
med undantag av del som samtidigt avstyckas ingå i sammanläggning.
Några särbestämmelser av jordpolitislc art angående beskaffenheten av
sammanläggningsobjekten finner kommittén inte behövliga. Regeln i 4 kap.
1 § FBLS om det antal ägoområden som den nybildade fastigheten högst får
innehålla saknar således motsvarighet i kommittéförslaget. Inte heller 2 §
första stycket SML har någon motsvarighet i förslaget. I lagrummet föreskrivs
att, när två eller flera fastigheter som består av enbart andelar i viss
samfällighet tillsammans omfattar hela samfälligheten, ingen av fastigheterna
får sammanläggas med annat än någon av de övriga, om inte sammanläggningen
inbegriper alla andelarna eller sker under laga skifte på samfälligheten.
Bestämmelserna vilar på den uppfattningen att man vid en blivande
reform av registreringssystemet bör sträva efter att ur fastighetsregistret
mönstra ut alla fastigheter utan enskilt ägovälde och att man i avbidan på
reformen bör förbjuda sådana sammanläggningar av andelsfastigheter som
kan vålla oreda i fastighetsredovisningen. Kommittén anser emellertid att
föreskrifterna sträcker sig längre än som betingas av syftet med dem och
att de hindrar vissa sammanläggningar som skulle innebära en utmönstring
av bestående andelsfastigheter. Som framgår av kommitténs uttalanden i
andra sammanhang delar kommittén f. ö. inte uppfattningen att andelsfastigheter
under alla omständigheter bör förbjudas. Med hänsyn till dessa förhållanden
saknas enligt kommitténs mening anledning att i detta kapitel
införa en särskild spärr mot att andelsfastigheter ingår i sammanläggning.
Frågan i vad mån sådana enheter skall få sammanläggas bör i stället helt
B 717
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
bedömas med ledning av de i 3 kap. föreskrivna materiella villkoren för
fastighetsbildning i allmänhet.
Andra stycket i 2 § SML innehåller också en begränsning av sammanläggningsmöjligheterna.
Begränsningen gäller fastighet som utgörs av vattenverk
eller fiskeri varmed äganderätt till grunden inte är förenad och innebär
att sådan fastighet får ingå i sammanläggning endast om däri ingår
också den fastighet till vilken grunden hör. Dessa fastighetstyper har liksom
andelsfastigheterna befunnits oförenliga med det fastighetssystem man
ansett sig böra sträva efter. Begränsningen i fråga bidrar emellertid inte,
uttalar kommittén, till en avveckling av fastigheterna utan motverkar snarare
en önskad sanering av fastighetsförhållandena. Särskilt kan påpekas
att det ibland är angeläget från allmän synpunkt att fiskerätt som utgör särskild
fastighet förenas med annan fastighet, även om denna inte omfattar
det vattenområde fisket avser. Eftersom bestämmelserna i 3 kap. får anses
innefatta en tillräckligt uttömmande reglering också i nu förevarande hänseenden,
föreslår kommittén inte någon motsvarande begränsning av sammanläggningsmöjligheterna.
Om en sådan inskränkning skall föreskrivas,
bör den göras tillämplig också beträffande sådan med byggnad på ofri tomt
i stad förenad besittningsrätt som är att hänföra till fast egendom. Det torde
nämligen i allmänhet innebära en olämplig fastighetsbildning att fastighet
av detta slag sammanläggs annat än med den fastighet som omfattar tomtmarken.
Bestämmelserna i 3 kap. får emellertid anses utgöra en tillräcklig
spärr också här.
Enligt föreskrift i andra stycket i kommittéförslaget skall vad som i kapitlet
sägs om fastighet som sammanläggs med annan gälla också sådan
fastighetsdel eller andel i fastighet som genom avstyckning eller klyvning
bryts ut för sammanläggning. Helt i överensstämmelse med vad som gäller
enligt 1 § andra stycket SML skall alltså fastighetsdelar och andelar i fastigheter
kunna sammanläggas, men bara under förutsättning att en utbrytning
samtidigt äger rum. För framtiden innebär detta att frågorna om delningsåtgärden
och sammanläggningen skall tas upp vid en och samma förrättning
och avgöras gemensamt genom samma fastighetsbildningsbeslut.
Med uttrycket fastighetsdel åsyftar kommittén i detta sammanhang sådan
ägovidd som enligt 10 kap. kan avstyckas, vare sig det är fråga om viss del
av fastighets enskilda ägovälde eller för flera fastigheter samfälld mark.
Också fastighet tillkommande andel i samfällighet inbegrips under uttrycket.
I fråga om möjligheterna att låta andel i fastighet ingå i sammanläggning
bör enligt kommittén uppmärksammas att kravet på en samtidig utbrytning
av andelen får till följd att det i själva verket inte är andelen utan den för
andelen utlagda klyvningslotten som sammanläggs. Genom att klyvningsoch
sammanläggningsfrågorna prövas samtidigt behövs inte någon motsvarighet
till föreskriften i 6 § SML om sammanläggning av andel i fastighet
som ingår i laga skifte.
B 718 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén avvisar den av bl. a. fastighetsbildningssakkunniga framförda
tanken att fastighetsandelar i vissa fall borde kunna sammanläggas utan en
samtidig utbrytning av andelarna. Denna utväg beräknades få betydelse
främst när det gällde att avsätta gemensamhetsskog och förse fastigheter
med delaktighet däri. Kommittén hänvisar till bestämmelserna i 6 kap. om
bildande av samfällighet genom fastighetsreglering och uttalar att något
praktiskt behov av att genom sammanläggningar bilda samfällighet knappast
torde komma att föreligga. Också andra skäl åberopas till stöd för kommitténs
ställningstagande (se bet. s. 601).
Vid sidan av de förut behandlade reglerna angående sammanläggningsobjekten
föreskrivs i kommittéförslaget som villkor för sammanläggning
att de fastigheter som berörs av åtgärden skall vara i samme ägares hand
och innehas med lika rätt. Villkoret att fastigheterna skall vara i samme
ägares hand innefattar, understryker kommittén, ingen ändring i förhållande
till vad som f. n. anses gälla. Visserligen heter det i 1 § SML och
4 kap. 1 § FBLS att fastigheterna skall vara i en ägares hand. Detta uttryckssätt
har emellertid i tillämpningen uppfattats endast som ett krav på
att fastigheterna skall ha samme ägare. Sammanläggning hindras alltså inte
f. n. av att fastigheterna tillhör flera rättssubjekt, men det fordras att var
och en av delägarna har lika stor andel i varje fastighet. Den föreslagna
omformuleringen har bara till uppgift att låta den åsyftade innebörden
komma till bättre uttryck.
Också kravet att fastigheterna skall innehas med lika rätt har motsvarighet
i gällande rätt (5 § SML och 4 kap. 1 § FBLS). Kravet innebär bl. a. att
sammanläggningshinder föreligger, om någon av fastigheterna men inte alla
är underkastad sådan begränsning i fråga om ägarens förfoganderätt som
enligt 11 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 1) angående lagfart å
fång till fast egendom skall anmärkas i lagfartsbeviset eller om annars beträffande
endast någon av fastigheterna på grund av lagföreskrift eller särskild
rättshandling gäller förbud för ägaren att överlåta eller med gäld belasta
fastigheten. Den omständigheten att fastigheterna inte är av samma
jordnatur skall däremot inte i och för sig utgöra hinder mot sammanläggning.
Kommittén behandlar frågan om tillämpning av de nu angivna sammanläggnings
villkor en på äkta makars fastigheter närmare under 2 §. Redan i
detta sammanhang understryks emellertid att villkoren innebär att sammanläggning
i princip inte är tillåten vare sig av fastigheter som tillhör makar
var för sig eller av fastigheter som tillhör bara den ene av makarna men
inte innehas av honom med samma rätt i äktenskapet. Fastigheter som till
viss del utgörs av makes enskilda egendom och till annan del av hans giftorättsgods
får således inte sammanläggas.
Kommittén tar också upp frågan om möjligheterna att sammanlägga fastigheter,
som hör till skilda socknar eller annars är belägna inom olika förvaltningsområden.
I 5 § SML och 4 kap. 1 § FBLS föreskrivs vissa inskränk
-
B 719
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ningar i detta hänseende. Enligt kommittéförslaget skall generella regler tilllämpas
för alla slag av fastighetsbildningsåtgärder som rör mark inom olika
förvaltningsområden. Några särbestämmelser härom tas således inte upp i
detta kapitel. Kommittén hänvisar till föreskriften i 3: 15 i dess förslag men
betonar att förslaget innebär betydande lättnader i förhållande till vad som
f. n. gäller. Särskilt påpekas att nuvarande förbud mot sammanläggning av
fastigheter som är belägna inom skilda socknar helt försvinner.
Remissyttrandena. Svea hovrätt berör i sitt yttrande bestämmelsen att fastigheter
som sammanläggs skall innehas med lika rätt. Hovrätten påpekar
att regeln innebär en ändring av gällande rätt i fråga om sammanläggning
av områden som enligt fastställd tomtindelning skall utgöra tomt, eftersom
3 kap. FBLS inte innehåller något villkor av detta slag. En följd av förslaget
blir att också sammanläggning av mark av ofri natur med fri grund inte
får ske. Vid tillkomsten av FBLS ansåg man sig inte kunna förbjuda sådan
sammanläggning (3 kap. 8 § FBLS). Det förefaller hovrätten som om skälet
till detta ställningstagande fortfarande kvarstår. Vid uppgörande av
stadsplaner och tomtindelningar torde man nämligen inte ta hänsyn till om
marken utgör fri eller ofri grund. Intill dess en allmän avveckling av institutet
besittningsrätt till ofri tomt i stad skett, bör ifrågavarande villkor uppmjukas
något vid sådan sammanläggning som syftar till att genomföra en
tomtbildning. Om det i det enskilda fallet visar sig vara förenat med avsevärd
olägenhet att få fastighets eller markområdes egenskap av ofri jord
upphävd, bör villkoret kunna efterges. Vad sålunda anförts beträffande ofri
jord i stad torde också gälla i fråga om mark som är av fideikommissnatur.
Regler av antydd innebörd synes lämpligen kunna tas in i en övergångsbestämmelse.
Frågan om man skall tillåta sammanläggning över sockengräns diskuteras
i åtskilliga remissyttranden. Från flera håll understryks härvid fördelarna
med kommitténs ställningstagande i frågan. Överlantmätaren i Gotlands
län ger emellertid uttryck åt viss tveksamhet inför förslaget och ifrå
gasätter om fördelarna uppväger de olägenheter som kan uppstå beträffande
fastighetsregistrering och fastighetsbokföring. Överlantmätaren påpekar att
förslaget öppnar möjlighet till marköverföring genom fastighetsreglering
utan att motsvarande olägenheter uppkommer.
Departementschefen. Kommittéförslaget har i stort sett godtagits av remissinstanserna.
Svea hovrätt har emellertid ansett påkallat att kravet på
att fastigheter som sammanläggs skall innehas med lika rätt uppmjukas
något vid sammanläggning som sker i syfte att genomföra tomtbildning.
Hovrätten bär därvid framhållit att villkoret omöjliggör sammanläggning
av mark, som innehas med full äganderätt, med mark som innehas med s. k.
ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt. Denna uppfattning är
B 720
Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1969
inte helt riktig. Ständig besittningsrätt av det slag som avses är fast egendom
(övergångsbest. p. 4 till lagen om vad som är fast egendom). Samtidigt
är visserligen också marken fast egendom. Men i fastighetsregister och fastighetsbok
framträder enligt gällande bestämmelser bara en fastighet, en
s. k. ofri tomt. Det torde i praxis inte heller ha framkommit något behov
att upprätthålla åtskillnad mellan marken och besittningsrätten. De lagfarter
och andra inskrivningar som förekommer i fråga om sådan tomt torde
avse besittningsrätten och införas på tomtens upplägg i fastighetsboken.
Stadens rätt till tomten gör sig gällande enbart som en lösningsrätt. Med
hänsyn till vad som nu har anförts kan jag inte finna att det av kommittén
uppställda villkoret att fastigheterna skall innehas med lika rätt i och för
sig hindrar att fastighet som utgörs av besittningsrätt till ofri tomt ingår i
sammanläggning. Till kommitténs uttalande om lämpligheten av att sådan
fastighet sammanläggs annat än med en fastighet som omfattar tomtmarken
återkommer jag i anslutning till 3 §.
Däremot är jag ense med hovrätten om att kravet på att fastigheterna
skall innehas med lika rätt hindrar att fastighet som innehas som fideikommiss
sammanläggs med annan fastighet. Uppenbarligen skulle komplikationer
i skilda hänseenden kunna uppkomma, om man tillät sådan sammanläggning.
Starka skäl måste enligt min mening åberopas för att det skall
kunna komma i fråga att göra något undantag från ifrågavarande förbud
mot sammanläggning. Såvitt jag har mig bekant har det inte yppats något
påtagligt praktiskt behov av att sammanlägga mark av fideikommissnatur
med annan mark. I detta sammanhang vill jag erinra om att de s. k. familjefideikommissen
skall avvecklas enligt lagen den 6 december 1963 (nr 583)
om avveckling av fideikommiss.
På grund av vad sålunda anförts har jag inte funnit påkallat att — utöver
vad som följer av bestämmelserna i 2 och 3 §§ — medge något undantag
från regeln om att fastigheter som sammanläggs skall innehas med lika
rätt.
Kommittéförslaget innebär att förbudet mot sammanläggning av fastigheter
över sockengräns helt slopas. En överlantmätare har uttryckt viss
tveksamhet inför denna reform under åberopande av de olägenheter som
kan uppkomma vid fastighetsredovisningen och fastighetsbokföringen. Också
på denna punkt har jag anslutit mig till kommittéförslaget. Jag vill härvid
hänvisa till vad jag anfört i anslutning till 3: It.
Inte heller i övrigt har jag funnit anledning till erinran mot de ställningstaganden
kommittén gjort i anslutning till förevarande paragraf. Departementsförslaget
avviker därför från kommittéförslaget endast i redaktionellt
hänseende.
2 §•
Denna paragraf behandlar frågan om sammanläggning av fastigheter som
tillhör äkta makar och innehåller vissa avsteg från de i 1 § angivna villko
-
B 721
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ren att de i sammanläggning ingående fastigheterna skall vara i samme
ägares hand och innehas med lika rätt.
Kommittén. Kommittén framhåller att det redan vid tillkomsten av lagen
den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs län (dalalagen) uttalades önskemål
om särregler för att möjliggöra sammanläggning av makars fasta egendom
utan hinder av olikheter i fråga om rätten till de särskilda fastigheterna.
Sedan riksdagen i skrivelse hemställt om utredning i frågan (rskr 1932:
348), upprättades inom justitiedepartementet en promemoria i ämnet. I
denna inskränktes utredningen till frågan om ändringar i dalalagens sammanläggningsbestämmelser.
Efter remissbehandling av promemorian och
viss överarbetning av det däri framlagda lagförslaget samt lagrådsgranskning
avgavs proposition med förslag till ändrad lydelse av datalagen (prop.
1939: 29). Propositionen bifölls utan ändring av riksdagen. Vid lagrådsremissen
uttalade föredragande departementschefen att det syntes väl motiverat
att söka lösa frågan om ökade möjligheter att sammanlägga makar tillhöriga
fastigheter i första hand beträffande Kopparbergs län. För landet i
övrigt borde frågan om ändrade bestämmelser i detta hänseende omprövas i
samband med en mera genomgående omarbetning av SML.
Enligt den berörda lagändringen skall vid laga skifte enligt särbestämmelserna
i dalalagen fastigheter som tillhör makar var för sig eller innehas
med olika rätt i äktenskapet, om laga hinder annars inte möter, sammanläggas
till en fastighet i den särskilda ordning som gäller för sammanläggning
enligt datalagen. Som villkor för sammanläggningen skall emellertid
gälla att makarna samtycker därtill och att de träffar avtal angående sin rätt
i den genom sammanläggning bildade fastigheten. Om de fastigheter som
sammanläggs tillhör ena maken enskilt och såsom giftorättsgods, skall i avtalet
bestämmas att fastigheten skall i sin helhet vara den makes enskilda
egendom eller giftorättsgods. Tillhör fastigheterna makarna var för sig,
skall avtalet i stället innehålla bestämmelse om att den nybildade fastigheten
skall utgöra egendom, vari makarna äger var sin andel såsom enskild
egendom eller giftorättsgods. Om annat inte avtalats, skall vardera makens
andel utgöra hälften. Innefattar avtalet gåva, skall bestämmelserna i 8 kap.
5 § GB äga motsvarande tillämpning. Särskilda bestämmelser meddelas
vidare dels för det fall att äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas
förmögenhetsförhållanden, dels angående upprättandet av avtal, vilket
skall göras skriftligen, bestyrkas av lantmätaren och i huvudskrift biläggas
protokollet, dels slutligen om undantag i fråga om fastighet, som genom
gåva eller testamentariskt förordnande tillfallit make med föreskrift att den
skall vara hans enskilda egendom. Sedan dalalagen år 1948 underkastats
vissa ändringar som inte berör innehållet i nu återgivna bestämmelser, återfinns
dessa i 7 §.
46* — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 722
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
Genom en hänvisning gäller bestämmelserna i datalagen också vid tilllämpning
av 1962 års lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall.
Frågan om att införa bestämmelser motsvarande dem i dalalagen för hela
riket berördes, fastän mera i förbigående, av fastighetsbildningssakkunniga
i den av dem år 1952 upprättade preliminära promemorian angående sammanläggning.
I flera av yttrandena över promemorian uttalades starka sympatier
för en sådan lagstiftningsåtgärd. Kommittén säger sig under sitt
utredningsarbete ha fått erfara att man särskilt bland olika befattningshavare
inom lantmäteriet ser det som en angelägen reform att sammanläggningar
av makars fastigheter inte skall hindras av sådana, ofta på rena tillfälligheter
beroende förhållanden som olikheter i fråga om makarnas rätt
till de särskilda fastigheterna. För egen del har kommittén den uppfattningen
att tiden nu är mogen för en reform i detta hänseende. Erfarenheterna
från Dalarna är enbart gynnsamma. Visserligen kan göras gällande att
nya bestämmelser på detta område inte blir av lika stor betydelse inom
övriga delar av riket som reglerna för Dalarna visat sig vara med hänsyn
till de säregna fastighetsförhållandena där, men det råder inte någon
tvekan om att de kommer att vara nyttiga. Bl. a. undviks överlåtelser mellan
äkta makar i syfte att möjliggöra sammanläggning. Sådana transaktioner
är kostsamma, och de enskilda kontrahenterna har svårt att inse varför de
behövs. En ändring av rikslagstiftningen för att underlätta ifrågavarande
sammanläggningar ligger också helt i linje med det numera allt starkare
allmänna intresset av att vinna överensstämmelse mellan den officiella fastighetsindelningen
och den faktiska indelningen i brukningsenheter. Det är
inte sällsynt att dessa enheter består av fastigheter, som var för sig eller
till olika delar ägs av äkta makar eller innehas med olika rätt i äktenskapet.
En uppmjukning av ifrågavarande sammanläggningshinder bör enligt
kommitténs mening ske på samma sätt som i 1939 års lagstiftningsärende,
dvs. genom metoden med särskilda avtal i vilka makarnas rätt i den nybildade
fastigheten bestäms. Något behov av att gå längre än som skett i datalagen
föreligger inte, men det finns å andra sidan inte heller anledning att
begränsa räckvidden av reformen så, att sammanläggningsmöjligheterna i
rikslagstiftningen inte blir lika vidsträckta som vid dalaskiftena. Kommittén
anmärker emellertid att man vid 1939 års reform uttalade vissa betänkligheter
mot att fastigheter som tillhörde makar på vilkas förmögenhetsförhållanden
äldre GB var tillämplig, skulle på sätt som föreslagits och även
genomfördes kunna sammanläggas på grundval av avtal mellan makarna.
Inom lagrådet påtalades sålunda att vissa ogynnsamma verkningar i detta
fall skulle kunna uppkomma för den ene eller den andre makens borgenärer.
Faran för missbruk ansågs emellertid vara ringa med hänsyn till att
anordningen inskränktes till att gälla sammanläggning i samband med laga
skifte. Enligt vad som samtidigt uttalades skulle ett annat läge inträda, om
en liknande anordning skulle komma att lagfästas i syfte att inom riket i
B 723
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
dess helhet underlätta sammanläggningar av makars fastigheter utan samband
med laga skifte (prop. 1939:29 s. 23). Med anledning härav påpekar
kommittén att antalet äktenskap på vilka äldre GB alltjämt tillämpas har
nedgått högst väsentligt under senare år och att frågan därför numera har
en mycket begränsad räckvidd. Inom en inte alltför avlägsen framtid förlorar
den helt betydelse. Kommittén anser därför att problemet angående
sammanläggning av makars fastigheter, när bestämmelserna i äldre GB
gäller beträffande makarnas förmögenhetsförhållanden, bör behandlas i övergångsbestämmelserna.
Om vissa skiljaktigheter mellan dalalagen och kommitténs förslag uttalar
kommittén följande.
För att man vid dalaskiftena skall få tillämpa de särskilda reglerna om
sammanläggning av makars fastigheter fordras att makarna samtycker till
åtgärden. Eftersom sammanläggningen samtidigt är beroende av att makarna
träffar avtal med visst innehåll angående verkningarna av åtgärden, har
en uttrycklig lagföreskrift om samtycke synts överflödig.
Beträffande formerna för avtalet mellan makarna föreligger överensstämmelse
med dalalagen så till vida som skriftlig form krävs. Däremot anser
kommittén det inte påkallat att avtalet bestyrks av lantmätaren, bl. a. därför
att det inte bör fordras att makarna inställer sig inför lantmätaren. Eftersom
avtalet står äktenskapsförordet mycket nära, bör det emellertid i likhet
med sådant förord bestyrkas av vittnen. Det är av betydelse att avtalet
underkastas viss prövning i fråga om innehållet. Sålunda bör kontrolleras
att makarna inte överskridit de befogenheter som lagen medger dem att
bestämma hur den nybildade fastigheten skall ägas och med vilken rätt i
äktenskapet den skall innehas. Enligt kommitténs mening kan denna kontroll
inte gärna utövas av annan än inskrivningsdomaren, som äger tillgång
till avskrift av makarnas fångeshandlingar och därför lätt kan skaffa sig
kännedom om den rätt i äktenskapet med vilken fastigheterna innehas.
Frågan om inskrivningsdomarens kontroll behandlas närmare vid 9 § i kommittéförslaget.
Enligt 4: 13 i samma förslag skall avtalet i huvudskrift eller
avskrift ingå i förrättningsakten. För att underlätta för makarnas borgenärer
att få kännedom om avtalet och dess innehåll torde också vissa publiceringsåtgärder
böra vidtas. I varje fall synes, på i huvudsak samma sätt
som gäller i fråga om äktenskapsförord, avskrift av avtalet böra tillställas
äktenskap sregistret och överlämnas till den domstol som anges i 8 kap.
11 § GB för att tas in i dess protokoll över ärenden angående äktenskapsförord.
Tidningskungörande som föreskrivs i nämnda lagrum för det fall
att gåva föreligger bör däremot inte tillämpas. Vanligen torde det bli mycket
svårt att avgöra huruvida ett avtal innefattar gåva. Det synes få ankomma
på registerföraren att i samband med sammanläggningens registrering vidta
de föreslagna publiceringsåtgärderna. Behövliga föreskrifter härom bör utfärdas
i administrativ väg.
I 7 § tredje stycket dalalagen föreskrivs i nära anslutning till 6 kap. 8 §
B 724
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
2 GB att de särskilda reglerna om sammanläggning av makars fastigheter
inte skall gälla i fråga om fastighet, som make erhållit i gåva av annan än
andre maken med villkor att den skall vara hans enskilda egendom eller
som make bekommit genom testamente med sådant villkor eller som tillfallit
make i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente meddelat
sådan föreskrift. Anledning saknas emellertid att tillämpa denna inskränkning
i sådana fall då den nybildade fastigheten kommer att enligt det ingångna
avtalet tillhöra samme make som hans enskilda egendom. Kommittén
har låtit detta komma till uttryck i lagtexten.
Kommittén finner det angeläget påpeka att de nya bestämmelserna skall
gälla inte bara i sådana fall då de olika fastigheterna alla tillhör den ene
maken eller då någon eller några av fastigheterna i sin helhet tillhör den
ene maken och de återstående är den andres egendom. Avsikten är att sammanläggning
skall kunna äga rum, också när någon eller några fastigheter
är i äganderättsligt hänseende spittrade mellan makarna. Den föreslagna
utformningen av bestämmelserna utesluter inte en sådan tillämpning.
Verkningarna på lagfartsförhållandena av att sammanläggning sker på
grundval av avtal enligt denna paragraf regleras närmare i 7 §. Enligt förordningen
den 30 juni 1948 (nr 418) om särskilt undantag från skyldighet
att utgiva lagfartsstämpel och skatt för gåva efter vissa lantmäteriförrättningar
inom Kopparbergs län inträder inte skyldighet att erlägga lagfartsstämpel
eller skatt för gåva med anledning av att ena maken genom avtal
som avses i 7 § dalalagen erhållit större andel än förut i makarnas fasta
egendom. Motsvarande befrielse i fråga om lagfartsstämpeln behövs inte
för framtiden. Såsom framgår av vad som anförs vid 7 § skall avtalet inte
läggas till grund för någon lagfartsansökan. I fråga om gåvoskatt saknas
enligt kommitténs mening tillräcklig anledning att i de säkerligen ytterst
sällsynta situationer då makarna genom avtalet bestämt sina andelar i den
nybildade fastigheten på sådant sätt att skattepliktig gåva föreligger medge
undantag från skyldigheten att betala gåvoskatt.
Remissyttrandena. Flera remissinstanser uttalar sin tillfredsställelse över
att kommittéförslaget öppnar möjlighet att sammanlägga fastigheter som
tillhör äkta makar var för sig eller innehas med olika rätt.
En detaljanmärkning mot förslaget görs av Svea hovrätt, som inte finner
det tillfredsställande att tidningskungörelse inte skall ske när förmögenhetsöverföring
äger rum genom sådant avtal som regleras i denna paragraf.
Det till stöd härför angivna skälet att det vanligen torde vara svårt att avgöra
om ett avtal innefattar gåva är enligt hovrättens mening föga övertygande.
Det bör kunna åläggas lantmätaren att yttra sig härom i förekommande
fall, och för honom kan det inte vara särskilt svårt att ta ställning
till om avtalet innebär förmögenhetsöverföring. Kungörandet torde böra ske
på det i 8 kap. 11 § andra stycket GB föreskrivna sättet och verkställas genom
registerförarens försorg.
B 725
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Departementschefen. Som kommittén har funnit måste tiden nu anses
mogen för att i rikslagstiftningen föra in regler som gör det möjligt att sammanlägga
fastigheter som ägs av äkta makar var för sig eller som inte innehas
med samma rätt i äktenskapet. Enligt min mening är de av kommittén
föreslagna bestämmelserna väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning
i ämnet. Bestämmelserna har därför med vissa redaktionella jämkningar
tagits upp i 2 § i departementsförslaget.
Avtal enligt denna paragraf skall avse makarnas rätt i den fastighet som
uppkommer, om den tilltänkta sammanläggningen kommer till stånd. Möter
hinder mot sammanläggningen, kommer avtalet således att sakna all verkan.
I likhet med Svea hovrätt anser jag det nödvändigt att avtal mellan makar
som innefattar gåva kungörs i tidning. Jag vill också ansluta mig till den
av hovrätten framförda tanken på att fastighetsbildningsmyndigheten bör
yttra sig huruvida avtalet innebär förmögenhetsöverföring. Föreskrifter
härom och om kungörelseskyldigheten bör meddelas av Kungl. Maj :t.
De speciella problem som hänger samman med att äldre GB kan vara tilllämplig
på makarnas egendomsförhållanden bör uppenbarligen lösas i promulgationslagen.
3 §•
Första stycket i denna paragraf innehåller särskilda bestämmelser för det
fall att någon av de fastigheter som ingår i sammanläggning besväras av
en genom rättshandling tillkommen rättighet att återta eller lösa fastigheten.
I andra stycket behandlas frågan under vilka villkor en fastighet som besväras
av tomträtt får ingå i sammanläggning.
Gällande rätt. Enligt 8 § tredje stycket SML och 3 kap. 13 § sjätte stycket
FBLS får fastighet som är föremål för återköpsrätt inte sammanläggas med
annan fastighet utan medgivande av återköpsrättens innehavare. Samma
princip gäller också när någon annars har villkorlig eller ovillkorlig rätt att
lösa fastighet, dock inte i fråga om lösningsrätt enligt lagen den 18 juni
1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen) och inte heller beträffande
arrendators förköpsrätt. Kravet på medgivande från innehavare av återköpsrätt
hänger samman med att objektet för rättigheten anses bli utvidgat
genom sammanläggningen (prop. 1924: 190, NJA II 1925 s. 217). Med hänsyn
härtill har det tidigare ansetts givet att för sammanläggning måste krävas
rättighetshavarens medgivande. Genom åtgärden försämras nämligen
dennes ställning på det sättet att en väsentlig ökning av köpeskillingen vid
återköp kan bli följden.
Kommittén. Kommittén finner inte anledning frångå den ståndpunkt som
gällande rätt intar i fråga om krav på samtycke från innehavare av åter
-
B 726
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
köpsrätt. Bestämmelse härom har tagits upp i första stycket första punkten
i kommittéförslaget.
Lösningsrätter som grundar sig på upplåtelse eller liknande rättshandling
torde, framhåller kommittén, få anses begränsade till den jord de avsåg
förut fastän denna sammanlagts med annan (SOU 1944:46 s. 281, SOU
1960: 25 s. 598). En utsvällning av sådan lösningsrätt, vilken torde förekomma
endast i samband med testamente eller gåva och som skall finnas anmärkt
i fastighetsboken, till hela den genom sammanläggningen bildade
fastigheten kan inte tänkas äga rum. Om lösningsrätten följaktligen kommer
att gälla bara i en del av den nya fastigheten, förutsätter en utövning
av rättigheten att denna del kan genom fastighetsbildning utbrytas till en
särskild enhet. Risken för att detta inte kan ske är emellertid betydande,
och av denna anledning bör i överensstämmelse med vad som f. n. gäller
enligt SML sammanläggningen vara beroende av medgivande från rättighetshavarens
sida. I första stycket i kommittéförslaget har därför i omedelbar
anslutning till bestämmelsen med krav på samtycke av den som innehar
återköpsrätt föreskrivits att samma regel skall äga motsvarande tillämpning,
när någon eljest genom avtal eller annan rättshandling tillförsäkrats
villkorlig eller ovillkorlig rätt att återta eller lösa fastighet.
Förutom nu angivna lösningsrätter förekommer sådana som omedelbart
har sin grund i en lagbestämmelse. Här möter först och främst den lösningsrätt
som innefattas i expropriation eller annat därmed jämförligt tvångsförvärv
av fast egendom. Eftersom ett sådant förvärv redan i och för sig är
av fastighetsbildande verkan (SOU 1960: 25 s. 599), kan uppenbarligen den
omständigheten att fastighet som kan göras till föremål för inlösen efter
sammanläggningen kommer att ingå som en del i en större fastighet inte
inverka på lösningsrättens omfattning eller utövning. En särskild lösningsrätt
till exproprierad egendom föreligger enligt 68 § ExL, som innebär att
egendom som blivit exproprierad kan återförvärvas under vissa betingelser.
Beträffande sådant förvärv gäller emellertid i tillämpliga delar vad som är
föreskrivet om expropriation. Om återförvärvet avser endast del av fastighet,
fordras alltså inte någon särskild fastighetsbildande åtgärd för att avskilja
området.
En särställning bland förevarande rättigheter intar — uttalar kommitén
— i viss mån sådan lösningsrätt som tillkommer nyttjanderättshavare enligt
ensittarlagen. När denna lösningsrätt omfattar visst område av fastighet,
är det en förutsättning för dess utövning att området kan avskiljas genom
särskild fastighetsbildande åtgärd, men avskiljandet är väsentligen oberoende
av vanliga materiella villkor för fastighetsbildning. Dessutom gäller
att vissa jämkningar av områdets gränser får företas i syfte att möjliggöra
delningsåtgärden.
Beträffande arrendators förköpsrätt, som är grundad på lagen den 22
december 1943 (nr 884) om förköpsrätt, gestaltar sig enligt kommittén
Kunql. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 727
förhållandena helt annorlunda. Föremål för denna lösningsrätt är fastighet
som antingen sammanfaller med det arrenderade området eller vars odlade
jord till större delen ingår i arrendet. Förköpet skall avse hela fastigheten.
Om sammanläggning äger rum efter arrendeupplåtelsen, kommer alltså
förköpsrätten att omfatta hela den nybildade fastigheten. Härigenom stiger
den i anledning av förköpet utgående löseskillingen, men dessutom kan förutsättningarna
för rättighetens utövning rubbas med påföljd att förköpsrätten
kan gå helt förlorad. Dessa förhållanden uppmärksammades bl. a.
vid 1947 års reform av SML. Fastighetsbildningssakkunniga, vilkas förslag
låg till grund för lagändringarna, föreslog inte införandet av något särskilt
sammanläggningsvillkor i anledning av de angivna verkningarna på förköpsrätten.
Enligt deras mening skulle det vara betänkligt att inskränka
möjligheten till sammanläggning och i flertalet ärenden tynga sammanläggningsförfarandet
med utredningar angående arrendeförhållandena. Det lagförslag
som genom proposition förelädes 1947 års riksdag anslöt sig på denna
punkt till fastighetsbildningssakkunnigas ståndpunkt. I sitt utlåtande
över propositionen framhöll andra lagutskottet (2 LU 1947:47 s. 87) att
utskottet uppmärksammat att sammanläggning såväl enligt gällande rätt som
efter genomförandet av de i propositionen föreslagna ändringarna i vissa
fall kunde inverka på arrendators förköpsrätt. Några praktiska olägenheter
därav hade emellertid dittills inte uppkommit. Om sådana olägenheter framdeles
skulle visa sig, förutsatte emellertid utskottet att konstruktionen av
förköpsrätten skulle tas upp till övervägande eller att andra åtgärder skulle
vidtas i syfte att motverka olägenheterna. Frågan har därefter behandlats
av lagberedningen, som i samband med framläggande av förslaget till JB
föreslog en bestämmelse att på jordbruksarrende helt eller delvis upplåten
fastighet inte skulle få ingå i sammanläggning, om förköpsrätt var förenad
med arrendet och arrendenämnden inte lämnat medgivande till sammanläggningen.
Som enda motiv härför anförde lagberedningen att, även om det fick
antas att sammanläggning inte skedde enbart i syfte att eliminera arrendators
förköpsrätt, olägenheterna av den nuvarande ordningen ändå med
en ökad användning av sammanläggningsinstitutet kunde väntas bli mera
framträdande, varför man borde överväga om inte en ändring på denna
punkt lät sig genomföras utan något mera väsentligt förfång för andra intressen
(SOU 1960: 25 s. 601).
Kommittén förklarar sig beträffande den nu behandlade frågan obetingat
ansluta sig till den mening som kom till uttryck i 1947 års lagstiftningsärende.
Erfarenheterna från senare år kan inte åberopas som stöd för den
uppfattningen att en särskild skyddsregel till förmån för arrendatorerna är
behövlig. Såvitt kommittén kunnat finna, har inga olägenheter framkommit
med nuvarande ordning. Någon anledning att för framtiden befara sådana
finns inte heller. Om likväl regler till skydd för arrendatorerna skulle visa
sig behövliga, synes frågan om ändring av förköpsrättens konstruktion böra
B 728
Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 196!)
tas under noga övervägande. En spärr mot sammanläggningarna av i stort
sett den innebörd lagberedningen föreslagit skulle väsentligt tynga och försvåra
den från allmän synpunkt betydelsefulla sammanläggningsverksamheten.
Beträffande de legala lösningsrätterna nämner kommittén till sist att 4
kap. 6 § i 1734 års JB innehåller en ålderdomlig bestämmelse om lösningsrätt
till byggnad på ofri tomt i stad. Som redan anförts vid 1 § utgör rätt
till ofri tomt en s. k. ständig besittningsrätt som betraktas såsom fast egendom.
Av redogörelsen vid nämnda lagrum torde emellertid också framgå att
egendom av denna karaktär inte kan väntas komma att ingå i sammanläggning
annat än tillsammans med den mark till vilken besittningsrätten är
knuten. Den särskilda lösningsrätten, som i regel tillkommer staden såsom
markägare, torde med hänsyn härtill kunna lämnas åsido i detta sammanhang.
På grund av vad sålunda anförts rörande de olika lösningsrätter som
grundas på ett positivt lagstadgande anser sig kommittén inte böra som villkor
för sammanläggningen kräva medgivande av sådan rättighets innehavare.
Kommittéförslaget stämmer härvid — utom i fråga om arrendators
förköpsrätt — helt överens med det förslag till nya sammanläggningsregler
som utarbetats av lagberedningen (SOU 1960: 26 s. 239). Första stycket avser
sålunda endast återköpsrätt och annan lösningsrätt som är grundad på
rättshandling. Om anspråk på legal lösningsrätt redan gjorts gällande och
talan därom väckts vid domstol, hindrar detta givetvis sammanläggning (se
4 § andra stycket).
I andra stycket föreslår kommittén i nära anslutning till bestämmelser
som lagberedningen föreslagit beträffande bildandet av bruksenhet (26 kap.
3 g förslaget till JB) dels att fastighet som besväras av tomträtt eller vattenfallsrätt
inte får sammanläggas med annan fastighet vari förekommer
rättighet som skulle utgöra hinder för inskrivning i fastigheten av tomträtten
eller vattenfallsrätten, dels att fastighet vari tomträtt är upplåten inte
heller eljest får sammanläggas, såvida inte tomträtten utvidgas till att avse
hela den genom sammanläggning bildade fastigheten. Som motiv härför
åberopar kommittén följande av lagberedningen anförda synpunkter (SOU
1960:25 s. 607).
De regler som gäller i fråga om inskrivning i fastighet av tomträtt och
vattenfallsrätt är gemensamma för båda instituten. För att dessa rättsbildningar
skall kunna fylla sin uppgift som självständiga objekt för rättigheter
av olika slag uppställs för deras inskrivning bl. a. det kravet att fastigheten
inte är besvärad av sökt eller beviljad inteckning (2 § lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av
fång till sådan rätt). I fastighet som besväras av inskriven tomträtt eller
vattenfallsrätt får inte heller meddelas inteckning för fordran eller annan
rättighet (16 § andra stycket, 42, 54, 55, 58 och 58 a §§ förordningen den 16
juni 1875, nr 42 s. 12, angående inteckning i fast egendom). Konsekvensen
Kungl. Mnj.ts proposition nr 128 år 1969
B 729
härav vid sammanläggning är att tomträtten resp. vattenfallsrätten också
i den efter sammanläggningen nybildade fastigheten måste erhålla företräde
framför varje annan inskriven rättighet samt ytterligare att i samma
fastighet över huvud taget inte får förekomma inskrivning med sämre rätt
än tomträtten eller vattenfallsrätten. En förutsättning härför är att de i
sammanläggningen ingående fastigheterna är fria från gravationer, frånsett
tomträtten eller vattenfallsrätten. Varken i SML eller i FBLS har tagits
upp några särskilda bestämmelser om de villkor varunder fastighet som
besväras av tomträtt eller vattenfallsrätt får ingå i sammanläggning. Med
hänsyn till de grunder varpå tomträtten och vattenfallsrätten är uppbyggda
måste dock förutsättas att de nu framhållna synpunkterna bör iakttas redan
vid tillämpningen av gällande rätt. Till förebyggande av rättsosäkerhet
på detta område har emellertid ansetts att de bör uttryckligen lagfästas.
Beträffande det särskilda villkoret angående tomträttens utvidgning
erinras om att upplåtelse av tomträtt alltid skall avse viss fastighet. Sådan
rättighet får inte upplåtas i område eller andel av fastighet eller i flera fastigheter
gemensamt (4 kap. 2 § NJL). Inte heller får tomträtt uppdelas på
särskilda områden av den fastighet i vilken den upplåtits (4 kap. 9 § samma
lag). I förarbetena till nu gällande tomträttsbestämmelser har också betonats
att ändring av det område upplåten tomträtt avser förutsätter, vid utvidgning
att området sammanlagts med det område som skall tillkomma
och vid inskränkning att det område som skall frångå tomträtten avskilts
genom fastighetsbildande åtgärd (SOU 1952:28 s. 92, NJA II 1953 s. 400).
Eftersom tomträtten sålunda alltid till sitt objekt skall stämma överens
med den bestående fastighetsindelningen, bör fastighet som besväras av
tomträtt inte heller få ingå i sammanläggning, såvida inte tomträtten samtidigt
utvidgas till att avse hela den genom sammanläggning bildade fastigheten.
Sådan utvidgning förutsätter att avtal därom träffas mellan fastighetsägaren
och tomträttsliavaren och regleras närmare i 4 kap. 21 § NJL.
En sammanläggning, som skulle få till följd att endast en del av den nybildade
fastigheten blir objekt för tomträtten, förhindras sålunda genom det
uppställda kravet på utvidgning. Tydligt är att inte heller sammanläggning
av fastigheter som var för sig besväras av tomträtt kan genomföras. Om den
av tomträtt besvärade fastigheten sammanläggs med fastighet som inte till
någon del består av enskild mark, kan någon utvidgning av tomträtten inte
komma i fråga, och villkoret skall uppenbarligen inte gälla för detta fall.
I fråga om vattenfallsrätt är läget ett annat. Upplåtelse av sådan rätt kan
omfatta såväl hel fastighet som område av fastighet. Vattenfallsrätt som en
gång upplåtits anses också kunna utan ändrad fastighetsindelning utvidgas
till att avse annan fastighet eller del av fastighet. Med hänsyn härtill saknas
anledning att vid sammanläggning av fastighet som besväras av sådan rättighet
upprätthålla ett krav på rättighetens utvidgning.
Remissyttrandena. Kommitténs ställningstaganden har lämnats utan er -
B 730
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
inran av samtliga remissinstanser. Svea hovrätt ansluter sig uttryckligen till
kommitténs mening att förekomsten av förköpsrätt för arrendator inte bör
leda till någon inskränkning av sammanläggningsmöjligheterna.
Departementschefen. Jag kan i stort sett ansluta mig till kommitténs ställningstaganden
i de frågor som behandlas i denna paragraf. På en punkt vill
jag emellertid redovisa en avvikande uppfattning. I fråga om fastighet som
utgörs av sådan besittningsrätt till ofri tomt i stad som är att anse som fast
egendom har kommittén uttalat att det i allmänhet torde innebära en olämplig
fastighetsbildning, om fastigheten sammanläggs annat än med en fastighet
som omfattar tomtmarken, och att bestämmelserna i 3 kap. därför utgör
en tillräcklig spärr mot sådan sammanläggning. Enligt min mening är detta
påstående knappast riktigt även bortsett från det förhållandet att, som jag
anfört vid 1 §, tomtmarken inte brukar redovisas för sig, skild från besittningsrätten.
Från jord- och planpolitisk synpunkt torde det inte ha någon
betydelse att eu av de fastigheter som ingår i sammanläggning utgörs av
rätt till ofri tomt. Vad som orsakar komplikationer är att fastigheten är
belastad med lösningsrätt. En begränsning av sammanläggningsmöjligheten
som anknyter till detta förhållande kan komma i fråga. Med hänsyn till att
några nya upplåtelser av rätt till ofri tomt inte får ske har jag funnit att
frågan lämpligen bör övervägas i samband med promulgationslagen. Jag vill
i detta sammanhang nämna att en avveckling av institutet ofri tomt f. n.
övervägs inom justitiedepartementet. Det är emellertid ännu för tidigt att
avgöra om en sådan avveckling är möjlig och hur den ev. bör ske.
Också de bestämmelser som kommittén har föreslagit beträffande sammanläggning
av fastighet som besväras av återköpsrätt eller vattenfallsrätt
har ansetts böra tas upp i promulgationslagen. Enligt remissen den It februari
1966 av delförslaget till JB skall nämligen institutet vattenfallsrätt
avskaffas. Vidare har förslag om upphävande av lagen om återköpsrätt upprättats
inom departementet. Jag ämnar inom den närmaste tiden anmäla
förslaget för remiss till lagrådet.
Utöver vad som följer av det anförda har vissa jämkningar gjorts i kommittéförslaget.
Bl. a. har andra punkten i andra stycket getts en utformning
som korresponderar med innehållet i 10:3.
4 §•
Paragrafen uppställer som villkor för sammanläggning att fastigheternas
lagfarts- och äganderättsförhållanden är klara.
Gällande rätt. Enligt 14 § första stycket SML får fastigheter inte sammanläggas,
om inte sökanden erhållit lagfart på dem. Om någon av fastigheterna
förvärvats genom fång som enligt äldre lag inte varit lagfartspliktigt,
behövs emellertid inte lagfart på fastigheten när sökandens åtkomst styrks
på annat sätt. Är fråga om fastighetsdel som avstyckas för sammanlägg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 731
ning, skall dessa bestämmelser gälla beträffande den fastighet varifrån avstyckning
sker. Har fastighetsdelen överlåtits för sammanläggning, fordras
i stället för beviljad lagfart att sökanden gjort ansökan om lagfart och att
ansökningen förklarats vilande endast i avbidan på avstyckningens fastställande.
I FBLS uppställs motsvarande krav på beviljad lagfart (3 kap.
3 § första stycket och 4 kap. 2 § andra stycket). Någon särregel för det fall
att område överlåtits för sammanläggning finns däremot inte. Detta hänger
samman med att man enligt FBLS inte kan kombinera avstyckning och
sammanläggning.
I 13 § SML och 3 kap. 2 § tredje stycket FBLS föreskrivs att fastighet
inte får ingå i sammanläggning, om talan är väckt angående klander av
ägarens förvärv eller om rätten till fastigheten eljest finnes tvistig eller om
fastigheten är utmätt eller beslut meddelats om dess försäljning i exekutiv
ordning.
Kommittén. Lagfartskravet behöver enligt kommitténs mening inte motiveras
närmare. De regler härom som finns i SML synes med endast obetydliga
jämkningar kunna överföras till den nya lagen. De har tagits upp i
första stycket i kommittéförslaget.
Med hänsyn dels till det officialinitiativ som i vissa fall skall få förekomma
vid sammanläggning, dels till möjligheterna att sammanlägga äkta makars
fastigheter har lagfartsvillkoret inte formulerats i enlighet med vad
som f. n. gäller såsom ett krav på att de i sammanläggning ingående fastigheterna
skall vara lagfarna för sammanläggningssökanden. I stället anges
att fastigheternas ägare skall ha erhållit lagfart. En uttrycklig föreskrift
i detta sammanhang om att denne i de fall då han på grund av äldre lag
inte varit lagfartspliktig skall styrka sin åtkomst synes kommittén opåkallad.
Redan av det i 1 § inskrivna kravet på att de olika fastigheterna
skall vara i samme ägares hand torde följa att utredning om äganderätten
alltid måste förebringas i ärendet, om inte lagfart föreligger och inte heller
särskilda omständigheter gör äganderätten otvivelaktig. Eftersom villkoret
att ägaren fått lagfart måste anses uppfyllt beträffande viss fastighet, även
om lagfarten utan att vara meddelad just på fastigheten i fråga ändå omfattar
denna, saknas anledning att i lagtexten särskilt påpeka att i fråga
om fastighetsdel som avstyckas för sammanläggning skall lagfartskravet i
princip hänföras till styckningsfastigheten.
När det gäller verkan av klandertalan m. m. innebär kommitténs förslag
en obetydlig utvidgning i förhållande till gällande rätt. Sålunda har talan
angående utövning av lösningsrätt, vartill också bör räknas expropriationstalan,
angetts som sammanläggningshinder. I likhet med lagberedningen
(SOU 1960:25 s. 610) anser kommittén att det inte stämmer överens med
lösningsrättens karaktär att såsom tidigare ifrågasatts hänföra detta fall
under bestämmelsen att äganderätten till fastigheten är tvistig. Vid lös
-
B 732
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ningsrättens utövning förutsätts ju tvärtom att den från vilken inlösen
sker är fastighetens ägare och att dennes äganderätt övergår på den lösningsberättigade.
Beträffande det fall att fastighet skall säljas i den ordning utsökningslagen
föreskriver har kommittén gett lagtexten en utformning som bättre
stämmer överens med gällande exekutionsrättsliga bestämmelser.
Slutligen påpekar kommittén att sammanläggningshinder som består i
att talan instämts på grund av föreskrift i lagfartsförordningen eller i speciallagstiftningen,
t. ex. ExL, skall antecknas i fastighetsboken. Enligt föreskrift
i utsökningslagen (85 § andra och femte styckena) skall motsvarande
anteckning göras, när fastighet blivit utmätt eller är föremål för betalningsfastställelse
eller, när ägaren är i konkurs, försäljning enligt utsökningslagen
begärts.
Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att undantaget från kravet på
lagfart för ägaren, när det är fråga om fastighetsdel som överlåtits för
sammanläggning, i kommittéförslaget liksom i gällande rätt (14 § SML)
är utformat så, att det är svårt att tillämpa i det fall att fastighetsdelen
överlåtits på nytt innan sammanläggningen genomförs. Den siste förvärvarens
lagfartsansökan måste nämligen förklaras vilande inte bara i avbidan
på laga delning utan också av det skälet att fångesmannen ännu inte erhållit
lagfart. Otydligheten bör enligt hovrättens mening lämpligen undanröjas
genom en omformulering av bestämmelsen. Förslagsvis kan denna
ske så, att det krävs att förvärvaren gjort lagfartsansökan som kan vinna
bitall, om delningen kommer till stånd (jfr lagberedningens förslag till JB
28 kap. 7 § och motiven därtill, SOU 1960: 25 s. 722).
Departementschefen. Uppenbarligen bör som villkor för sammanläggning
i princip uppställas att ägaren erhållit lagfart på de berörda fastigheterna.
I kommittéförslaget har i överensstämmelse med vad som f. n. gäller undantag
härifrån gjorts bl. a. för det fall att fastigheten förvärvats genom
fång som ägaren enligt äldre rätt inte varit skyldig att lagfara. Lagberedningen
har inte tagit upp denna undantagsregel i sitt förslag till sammanläggningslag
(SOU 1960:26 s. 224). Detta hänger samman med att beredningen
i 28 kap. 15 § i förslaget till JB som generell förutsättning för beviljande
av lagfart uppställt att fångesmannen erhållit lagfart. De fall då
enligt äldre rätt fångesmannen inte varit lagfartspliktig har ansetts böra
behandlas i JB:s promulgationslag (SOU 1960:25 s. 738). I remissen till
lagrådet den 11 februari 1966 av delförslaget till JB har lagberedningens
förslag på denna punkt godtagits. Med hänsyn härtill har den av kommittén
föreslagna undantagsregeln inte tagits upp i departementsförslaget till
FBL.
I enlighet med gällande rätt har kommittén gjort undantag från lagfartskravet
också för det fall att fastighetsdel överlåtits för sammanläggning
B 733
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
och den till vilken överlåtelsen skett gjort ansökan om lagfart, som förklarats
vilande endast i avbidan på laga delning. Som Svea hovrätt påpekat
i sitt remissyttrande uppkommer vissa svårigheter vid tillämpningen
av denna undantagsregel om fastighetsdelen överlåts på nytt innan fastighetsbildningen
kommer till stånd. Denna svårighet undanröjs, om man som
hovrätten föreslagit formulerar om regeln så, att den kommer att avse det
fall att ansÖKan om lagfart av den nuvarande ägaren av fastighetsdelen
kan vinna bifall, om fastighetsbildningen genomförs. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att 20 kap. 4 § i det den 11 februari 1966 till lagrådet
remitterade delförslaget till JB innebär att förvärvare av fastighet i vissa
fall får söka lagfart på föregående ägares förvärv (jfr SOU 1960: 25 s. 722).
Ett genomförande av denna regel kommer att få betydelse i förevarande
sammanhang.
Genom att göra en ytterligare jämkning i undantagsbestämmelsen synes
man kunna tillgodose ett annat syfte. 1965 års jordförvärvslag innehåller
i 8 § andra stycket en bestämmelse som säger att, om giltigheten av förvärvstillstånd
är beroende av att fånget leder till sammanläggning och ansökan
om lagfart gjorts och förklarats vilande endast i avbidan på fastighetsbildningens
genomförande, sammanläggning inte får hindras av att
lagfarten inte beviljats. En likalydande bestämmelse fanns i 7 § andra stycket
1955 års jordförvärvslag, vars giltighetstid utgick den 1 juli 1965. Kommittén
har övervägt att överföra sistnämnda bestämmelser till förevarande
paragraf men avstått härifrån med hänsyn till den tidsbegränsade giltigheten
av 1955 års jordförvärvslag. Vid tillkomsten av 1965 års jordförvärvslag,
som inte är tidsbegränsad, påpekade en remissinstans att bestämmelsen
i 8 § andra stycket egentligen hörde hemma i fastighetsbildningslagarna.
Föredragande departementschefen uttalade med anledning härav att frågan
torde få prövas i samband med reformen av fastighetsbildningslagstiftningen
(prop. 1965: 41 s. 75). Enligt min mening bör bestämmelsen nu inarbetas i
FBL. Detta kan ske genom att man formulerar den tidigare berörda undantagsbestämmelsen
så, att den kommer att omfatta också det fall att överlåtelse
sker av hel fastighet.
På grund av vad sålunda anförts har första stycket i departementsförslaget
fått det innehållet att fastighet får ingå i sammanläggning, endast
om ägaren erhållit lagfart på fastigheten eller ansökan om lagfart förklarats
vilande och hinder mot bifall till ansökningen inte föreligger, om
fastighetsbildningen kommer till stånd.
De i andra stycket i kommittéförslaget upptagna bestämmelserna har
med vissa redaktionella jämkningar överförts till departementsförslaget.
5 §•
Paragrafen motsvarar 5 och It §§ i kommittéförslaget. I paragrafen behandlas
de sammanläggnings villkor som berör inteckningar och liknande
inskrivningar i fastigheterna.
B 734
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
Kommittén. I första stycket av kommittéförslaget tas upp ett generellt förbud
mot sammanläggning i de fall då två eller flera av fastigheterna besväras
av inteckning. Från detta förbud medges emellertid i samma stycke
undantag för två särskilt angivna situationer. Genom det sätt varpå förutsättningarna
för förbudet formulerats behöver man enligt kommittén inte
— på sätt som skett i gällande lagstiftning — uttryckligen ange att sammanläggning
är tillåten, när inte mer än en av fastigheterna är besvärad
av inteckning.
Det första undantaget från nyssnämnda förbud avser den situationen att
alla förekommande inteckningar gäller i samma fastigheter med samma
inbördes företrädesrätt. I likhet med gällande rätt tillåter emellertid kommittéförslaget
sammanläggning, även om särinteckning finns i någon av de
gemensamt intecknade fastigheterna. En förutsättning härför är emellertid
att särinteckningen gäller med sämre rätt än den eller de gemensamma inteckningarna.
Kommittén påpekar att sammanläggning utan hinder av
ordalagen i nuvarande föreskrifter har ansetts kunna ske, om särinteckningen
gäller i mer än en av fastigheterna. En analogisk tillämpning har
också ansetts tillåten, om flera särinteckningar finns, men i så fall fordras
att varje särinteckning gäller i samma fastigheter som den närmast framförliggande
eller i en eller flera av dessa (se Henkow och von Schultz, Avstyckning
och sammanläggning beträffande fastigheter å landet, s. 239).
Någon ändring i detta hänseende åsyftas ej. Däremot föreslår kommittén
en ändring i det avseendet att det nuvarande kravet på medgivande till
sammanläggningen av särinteckningshavaren inte längre skall upprätthållas.
Kommittén erinrar om att fastighetsbildningssakkunniga i samband med
framläggandet år 1944 av sitt förslag till ny lag om sammanläggning föreslog
att detta krav skulle slopas men att avsteg härifrån gjordes i den proposition
till ändringar i JDL in. in. som förelädes 1947 års riksdag (prop.
1947: 232 s. 257). Kommittén understryker vikten av att inga onödiga hämmande
sammanläggningsvillkor uppställs. Härefter anför kommittén.
Visserligen torde kravet på medgivande av särinteckningshavare sällan
ha hindrat en sammanläggning. I regel är dylik inteckningshavare beredd
att lämna sitt medgivande. Det kan emellertid vara förenat med praktiska
svårigheter, särskilt när fråga är om annan inteckningshavare än kreditinrättning,
att komma i förbindelse med honom och erhålla samtycket. Det
må även påpekas att särinteckningen, då den såsom nästan alltid är fallet
utgöres av en fordringsinteckning, måste i legitimationssyfte uppvisas i
ärendet. Med hänsyn till dessa förhållanden synes villkoret böra bibehållas
endast under förutsättning att det verkligen är ägnat att trygga inteckningshavarens
ställning. För den inteckningshavare som, vid bedömning
av vad han kan bliva tvingad att i händelse av exekutiv auktion satsa för
att skydda sin rätt, räknat med framförliggande gemensamma inteckningars
hela belopp är villkoret betydelselöst. Därom torde allmän enighet råda.
Den inteckningshavare åter som icke räknat på nu angivet sätt torde oftast
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 735
sakna förutsättningar att överblicka vilka verkningar i förevarande hänseende
som sammanläggningen får för hans del och enligt vad erfarenheten
visar lämnar han i regel sitt samtycke. Därmed försättes han i samma
situation som om villkoret i fråga icke gällt. Till stöd för villkorets bibehållande
kan visserligen i detta fall åberopas att inteckningshavaren genom
att samtycka till åtgärden får stå sitt kast, därest han vid en exekutiv
auktion skulle få svårt att skydda sin rätt. Med lika starkt fog kan emellertid
göras gällande att han, även om han utan att ha lämnat medgivande
till sammanläggningen skulle råka i samma svårigheter, har sig själv att
skylla. Oavsett huruvida sammanläggning verkligen kommer till stånd, kan
ju läget för honom vid ett exekutivt förfarande bli detsamma som om de
gemensamt intecknade fastigheterna är sammanlagda, och detta har han
bort taga i beräkning redan när han mottog särinteckningen såsom pant.
I betraktande härav synes det nuvarande kravet på att särinteckningshavare
skall medgiva sammanläggning sakna berättigande. Enligt kommitténs
mening är i varje fall fördelarna med ett bibehållande av villkoret så obetydliga
och osäkra att de icke rimligen motiverar att sammanläggningsproceduren
kompliceras.
Kommittén har därför formulerat det första undantaget från huvudregeln
så, att sammanläggning får ske i det fall att inte någon av fastigheterna
häftar för andra inteckningar än sådana som är i samma inbördes
ordning gällande också i var och en av de andra eller, om i någon av fastigheterna
dessutom finns särskild inteckning, denna gäller med sämre rätt
än den eller de gemensamma inteckningarna.
Den andra undantagssituationen då enligt kommittéförslaget avsteg tilllåts
från nyssnämnda huvudregel avser det fall att särskild företrädesordning
fastställts för inteckningarna i den genom sammanläggning bildade
fastigheten. Den bestämmelse som föreslås i denna del skiljer sig i huvudsak
endast i formellt hänseende från vad som nu gäller. Medan det f. n.
är ägodelningsdomaren som upprättar förslag till förmånsordning samt —
om inteckningshavarna medgett sammanläggningen på grundval av förslaget
och detta godkänts även av sökanden — förordnar om sammanläggning
och fastställer förslaget, avses en annan ordning gälla för framtiden.
Enligt den av kommittén föreslagna lösningen skall inskrivningsdomaren i
princip endast avge yttrande till registerföraren i frågan huruvida hinder
mot sammanläggning möter med hänsyn till de sakrättsliga villkoren. Inskrivningsdomaren
måste emellertid anförtros uppgiften att inte bara upprätta
förslag till företrädesordning utan också fastställa detta, när behövliga
medgivanden lämnats. Fastställelsen kan inte i likhet med vad som
f. n. sker äga rum i samband med att själva sammanläggningen beslutas
utan har ansetts lämpligen böra meddelas i anslutning till inskrivningsdomarens
övriga handläggning av ärendet. Med anledning härav har nu ifrågavarande
undantagssituation i kommittéförslaget beskrivits på det sättet att
företrädesordningen för inteckningarna i den genom sammanläggning bildade
fastigheten skall ha fastställts i enlighet med vissa närmare bestämmelser
som meddelas i It §.
B 736 Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969
I andra stycket i kommittéförslaget ges — i överensstämmelse med gällande
rätt — föreskrifter om att vid tillämpning av första stycket avseende
inte skall fästas vid inteckning för servitut eller nyttjanderätt, om den intecknade
rättigheten inte rör mark som skall ingå i sammanläggningen,
eller vid inteckning, vars dödning blivit hos inskrivningsdomaren sökt i
fastighet varom är fråga, såvida hinder mot dödningsåtgärden inte föreligger
om den avsedda fastighetsbildningen genomförs. Med den avsedda
fastighetsbildningen avser kommittén inte bara själva sammanläggningen
utan även annan åtgärd, som genomförs i samband därmed och varav sammanläggningen
är beroende.
Vidare föreslås i andra stycket att, om andelar i någon av fastigheterna
sinsemellan är olika belastade av inteckningar, var och en av andelarna skall
vid prövningen av de i första stycket angivna villkoren anses såsom särskild
fastighet. Kommittén erinrar om att man i tillämpningen tvekat om
vilken ståndpunkt gällande rätt skall anses inta i detta hänseende och finner
därför att ett klarläggande är påkallat (se SvJT 1963 rf. s. 27 och vid
detta rättsfallsreferat meddelade hänvisningar). Den föreslagna lösningen
hänger samman med att i princip samtliga inteckningar genom sammanläggningen
sväller ut att gälla i hela den nybildade fastigheten och ligger
helt i linje med strävandena att rättighetshavares ställning inte skall utan
hans eget medgivande få försämras genom sammanläggningen. För det fall
att de i sammanläggningen ingående fastigheterna ägs av mer än ett rättssubjekt
och varje delägare innehar samma andel i var och en av fastigheterna,
saknas emellertid enligt kommittén anledning att vid tillämpning
av förevarande paragraf betrakta de olika delägarnas andelar som särskilda
enheter, förutsatt dock att det är mellan de olika delägarnas andelar som
den bristande överensstämmelsen i inteckningsbelastningen föreligger. F. n.
torde i detta fall inteckningar i en enstaka delägares fastighetsandelar
svälla ut att gälla endast i hans andel av den nybildade fastigheten (se
Henkow och von Schultz, Avstyckning och sammanläggning beträffande
fastigheter å landet s. 251), och några skäl att ändra på detta förhållande
finns inte. Ett förbehåll med hänsyn härtill har tagits upp i kommittéförslaget.
Om en delägares fastighetsandelar är på det sättet särinteclmade
att dessa andelar, ifall de utgjort särskilda fastigheter, inte skulle ha kunnat
sammanläggas med varandra, medför den föreliggande olikheten i inteckningsbelastningen
att föx-behållet i fråga inte är tillämpbart. De andelar
som inte är likformigt belastade skall följaktligen var för sig betraktas
som fastigheter.
I tredje stycket slutligen har kommittén inskrivit en från gällande rätt
överförd bestämmelse enligt vilken fordran eller annan rättighet som utan
inteckning åtnjuter skydd enligt It kap. 2 § i 1734 års JB jämställs med
inteckning. Bestämmelsen skall gälla vid tillämpning inte bara av denna
paragraf utan också av 6 och 11 §§ i kommittéförslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 737
Remissyttrandena. Förslaget att man skall slopa kravet på att innehavare
av särinteckning med sämre rätt än gemensamma inteckningar skall medge
sammanläggning diskuteras i några yttranden. Enligt bankinspektionens
mening kan vissa betänkligheter anföras mot kommitténs lösning. Inspektionen
finner emellertid inte sådana reella olägenheter vara förbundna med
förslaget att den vill motsätta sig att det genomförs. Svea hovrätt anser
däremot att någon ändring av gällande rätt inte bör ske på denna punkt.
Enligt hovrätten har kommittén förbisett de särskilda verkningar som kan
inträda för en särinteckningshavare när fastighet som är subsidiärt ansvarig
för en gemensam inteckning med bättre rätt sammanläggs med den
primäransvariga fastigheten. Om det nämligen finns annan för samma
gemensamma inteckning subsidiärt svarande fastighet med ansvarighet
före den som skall ingå i sammanläggningen, kommer denna att få som
konsekvens att den andra subsidiäransvariga fastighetens ansvar före den
särintecknade fastigheten bortfaller. Hovrätten illustrerar det anförda med
följande exempel. Från den intecknade fastigheten A avstyckas och överlåts
först a1 och därefter a2. Ägaren till a1 låter inteckna och belåna sin
fastighet. Långivaren fäster avseende vid att aOs ansvar för den kvarliggande
gemensamma inteckningen kan aktualiseras först om brist uppstår vid
försäljning inte bara av A, som kanske saknar eget värde, utan också av
a2. Sammanläggs därefter A och a1, bortfaller a2:s subsidiäransvar före a1
med försämrad inteckningssäkerhet för innehavare av särinteckningen i a1
som direkt följd. Liknande synpunkter anförs av häradshövding ef öreningen.
Svea hovrätt riktar också vissa invändningar mot de i andra styckets
första punkt upptagna bestämmelserna. Att kommittén försökt reglera förhållandet
mellan det inteckningsrättsliga och fastighetsbildningsrättsliga
fastighetsbegreppet finner hovrätten i och för sig värdefullt. De föreslagna
reglerna kan emellertid enligt hovrätten knappast sägas utmärka sig för
tydlighet eller lättfattlighet. Hovrätten påpekar härvid att uttrycket att
»andelar i någon av fastigheterna ej äro föremål för samma inteckningsbelastning»
inte kan anses liktydigt med att någon andel häftar för andra
inteckningar än sådana som är i samma inbördes ordning gällande i fastigheten
i övrigt. Vidare ger uttrycket att »den bristande överensstämmelsen
i fråga om inteckningsbelastningen hänför sig till de olika delägarnas andelar»
inte en tillräckligt klar antydan om att förbehållet i fråga inte gäller,
om inteckningsförhållandena inom en delägares andelar inte är fullt likformiga.
Hovrätten anför vidare.
Genom hänvisningen i andra stycket av förevarande j>aragraf och i 7 §
första stycket till fall, som avses i 2 §, innebär förslaget, att vid den gravationsrättsliga
bedömningen av förutsättningarna för sammanläggning av
makars fastigheter som sker på grund av avtal enligt 2 § det inteckningsrättsliga
fastighetsbegreppet undantagslöst skall ligga till grund för bedömningen,
därest andelar i någon fastighet är olikformigt intecknade, samt att
B 738 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
när sådant avtal ligger till grund för sammanläggningen inteckningarna
alltid skall flyta ut att gälla i hela den nybildade registerfastigheten. Dessa
principer torde vara välbetänkta i de fall då avtalet enligt 2 § innebär att en
äganderättslig reglering mellan makarna skall ske. Däremot synes det icke
lika naturligt att tillämpa samma principer i den situationen, då makarna
är samägare till fastigheterna men den ene eller båda av dem äger sina
andelar med olika rätt i äktenskapet och avtalet enligt 2 § alltså endast går
ut på att vardera makens andelar skall vara dennes enskilda egendom eller
giftorättsgods. Denna situation avses visserligen icke direkt med ordalagen
i 2 § första stycket tredje punkten men skall uppenbarligen analogivis
regleras enligt samma punkt. Om därvid exempelvis den ene makens fastighetsandelar
är intecknade men den andres är gravationsfria kan det synas
innebära ett både onödigt och olämpligt avsteg från den eljest gällande
grundsatsen i 7 § första stycket i fråga om inteckningars utsvällning vid
sammanläggning, att inteckningarna i den ene makens andelar flyter ut i
den andres andel i den sammanlagda fastigheten. Denna konsekvens kan
visserligen undvikas genom att makarna i stället ingår äktenskapsförord,
vilket i nu åsyftade fall icke kommer att innefatta överlåtelse och därför
icke behöver kungöras eller lagfaras. Det är likväl knappast tillfredsställande
att en sådan skillnad som den nu antydda skall hestå i fråga om
rättsverkningarna i nu förevarande hänseende mellan ett avtal enligt 2 §
och ett äktenskapsförord av samma innehåll. Hovrätten föreslår därför att
hänvisningarna i 5 § andra stycket och 7 § första stycket till 2 § ändras så,
att endast de fall då sammanläggning sker med stöd av avtal som innebär
att den nybildade fastigheten skall utgöra egendom vari makarna äger var
sin andel kommer att avses med hänvisningarna.
Departementschefen. Den nu aktuella paragrafen har i departementsförslaget
fått en utformning som i flera hänseenden avviker från kommittéförslaget.
Detta hänger samman med mitt ställningstagande i fråga om förfarandet
i sammanläggningsärendena. Kravet på att förslag till företrädesordning
skall godkännas av fastighetsägaren och innehavare av inskrivna rättigheter,
om inte sammanläggningen är väsentligen utan betydelse för dem,
har sålunda överförts till denna paragraf från It § i kommittéförslaget.
Också i vissa andra hänseenden skiljer sig departementsförslaget från
kommittéförslaget. Kommittén har i 5 § första stycket förordat den ändringen
i gällande rätt att det nuvarande kravet på att innehavare av särinteckning
med sämre rätt än gemensamma inteckningar skall medge sammanläggningen
slopas. Den av kommittén förda argumenteringen går ut på
att sammanläggningen inte direkt kan medföra försämrad inteckningssäkerhet
för särinteckningsinnehavaren utan på sin höjd en något förändrad rättsställning
vid exekutiv auktion. Såsom några remissinstanser påpekat synes
kommittén emellertid ha förbisett de särskilda verkningar som sammanläggning
kan ha för innehavare av särinteckning i fastighet som är subsidiärt
ansvarig för gemensam inteckning med bättre rätt. Jag vill härvid hänvisa till
det i Svea hovrätts yttrande anförda exemplet, som otvetydigt visar att det kan
inträffa att sammanläggningen får till följd att särinteckningsinnehavarens
säkerhet minskas. Enligt min mening utgör risken för att sådan rättsförlust
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 739
kan inträffa tillräckligt skäl för att behålla kravet på medgivande från särinteckningshavarens
sida. Några större praktiska olägenheter torde inte
vara förenade därmed. Till en början är att märka att medgivande från
inteckningshavaren inte behövs, om sammanläggningen är väsentligen utan
betydelse för honom. I de allra flesta fall torde utan vidare kunna konstateras
att så är fallet. När medgivande någon gång behövs, synes några svårigheter
knappast möta att inhämta det. Till stöd härför kan åberopas kommitténs
uttalande att kravet på medgivande hittills endast sällan hindrat
sammanläggning.
På grund av vad sålunda anförts har i departementsförslaget tagits upp
en motsvarighet till nuvarande bestämmelse om att innehavare av särinteckning
med sämre rätt än gemensamma inteckningar skall medge sammanläggning
som inte är väsentligen utan betydelse för hans rätt.
5 § andra stycket i kommittéförslaget innehåller regler om hur föreskrifterna
i första stycket skall tillämpas när andelar i någon av de fastigheter
som ingår i sammanläggningen inte är likformigt inteckningsbelastade.
Enligt förslaget skall vid prövningen av de i första stycket upptagna villkoren
var och en av andelarna anses som en särskild fastighet. Den anvisade
lösningen hänger samman med att i princip alla inteckningar sväller ut att
gälla i hela den genom sammanläggningen bildade fastigheten. För det fall
att fastigheterna ägs av mer än ett rättssubjekt och varje delägare har
samma andel i var och en av fastigheterna samt inteckningsförhållandena
i delägarens andelar är likformiga har kommittén funnit anledning saknas
att betrakta de olika delägarnas andelar som särskilda fastigheter. Som skäl
härför anges att inteckningar i enstaka delägares fastighetsandelar i detta
fall sväller ut att gälla bara i hans andel i den nybildade fastigheten. Om
en delägares fastighetsandelar inte är likformigt belastade, skall däremot
enligt förslaget dessa var för sig betraktas som fastigheter.
Jag kan i stort sett ansluta mig till vad kommittén sålunda föreslagit. Att
fastighetsandelar som är olikformigt inteckningsbelastade vid tillämpningen
av första stycket anses som särskilda fastigheter i de fall då inteckningarna
genom sammanläggningen sväller ut att gälla i hela den nybildade fastigheten
synes nödvändigt för att inteckningshavarna skall erhålla ett tillfredsställande
rättsskydd. Enligt min mening måste man anlägga samma betraktelsesätt
också när inteckningarna efter sammanläggningen bara skall besvära
viss delägares andel i den sammanlagda fastigheten. Dessa fall skiljer
sig från de föregående på så sätt att man vid tillämpningen av första stycket
skall tänka sig att sammanläggning sker av de fastighetsandelar som har
samme ägare. Först om villkoren i första stycket är uppfyllda beträffande
varje sådan tänkt sammanläggning, får sammanläggning av de olika fastigheterna
ske. Vad jag nu anfört kan belysas med följande exempel. Fastigheterna
Åby l1 och 21 ägs till hälften av A och till hälften av B. A:s andel i
båda fastigheterna besväras av en inteckning på 10 000 kr. och en inteckning
B 740 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
på 20 000 kr., vilka inteckningar gäller i nämnd ordning. B:s andel i Åby l1
besväras av en inteckning på 5 000 kr., medan hans andel i Åby 21 är gravatationsfri.
Vid prövning om sammanläggning kan ske på grund av inteckningsförhållandena
anses varje andel i de båda fastigheterna som en särskild fastighet.
Man frågar sig härefter om sammanläggning kan ske av A:s hälft av
Åby l1 med hans hälft i Åby 21. Uppenbarligen är detta fallet. På samma sätt
konstateras att hinder inte föreligger mot sammanläggning av B:s andelar i
de båda fastigheterna. Härmed är klart att hinder mot den sökta sammanläggningen
av Åby l1 och Åby 21 inte möter från inteckningssynpunkt. Om
exemplet varieras på så sätt att B:s hälft i Åby 21 besväras av en inteckning
på 15 000 kr., fordras för sammanläggning antingen att någondera av inteckningarna
på 5 000 kr. och 15 000 kr. dödas eller att företrädesordning
upprättas för inteckningarna i B:s andel i den fastighet som bildas genom
sammanläggningen av Åby l1 och Åby 21.
Om sammanläggning sker på grundval av sådant avtal mellan makar som
anges i 2 §, skall enligt 7 § första stycket i kommittéförslaget inteckning
som tidigare gällt bara i viss delägare tillhörig fastighetsandel alltid svälla
ut att besvära hela den nybildade fastigheten. Som Svea hovrätt framhållit
i sitt remissyttrande synes det knappast naturligt att tillämpa denna princip
när makarna är samägare till fastigheterna men den ene eller båda av dem
äger sina andelar med olika rätt i äktenskapet och avtalet enligt 2 § bara
går ut på att vardera makens andelar skall vara hans enskilda egendom
eller giftorättsgods. 1 likhet med hovrätten anser jag att en utsvällning av
inteckningarna i den ene makens fastighetsandelar till att omfatta också
den andres andel i den nybildade fastigheten inte är motiverad i detta fall.
Prövningen om sammanläggning kan ske med hänsyn till inteckningsförhållandena
skall därför ske enligt de principer som jag nyss har utvecklat.
Svea hovrätt har i sitt yttrande förklarat att de av kommittén föreslagna
bestämmelserna i andra stycket knappast kan sägas utmärka sig för tydlighet
eller lättfattlighet. Jag kan helt ansluta mig till denna karakteristik.
Som framgår av vad jag tidigare anfört torde bestämmelsernas sakliga innehåll
inte heller gå fritt från anmärkning. Att i en koncentrerad lagtext
uttrycka hur bestämmelserna skall tolkas i de olika situationer som kan
uppkomma synes möta stora svårigheter. Behovet av ett klarläggande av
rättsläget får anses i huvudsak täckt genom de uttalanden i ämnet som nu
gjorts. Av betydelse i detta sammanhang är också att enligt det till lagrådet
remitterade förslaget till JB får inteckning ske bara i hel fastighet. Vidare
måste ansökan om inteckning som angår fastighet, som svarar för beviljad
eller sökt inteckning, avse samma fasta egendom som denna. Ett
genomförande av detta förslag leder uppenbarligen till att det i framtiden
blir allt ovanligare att fastighetsandelar har olikformig inteckningsbelastning.
Också detta förhållande bidrar till att minska behovet av lagbestämmelser
i frågan.
B 741
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
I enlighet med dessa överväganden har bestämmelserna i 5 § andra stycket
första punkten i kommittéförslaget inte tagits upp i departementsförslaget.
Bestämmelserna i andra punkten i samma stycke har utan saklig ändring
tagits upp i departementsförslaget och där fått inleda andra stycket. Till
andra punkten i andra stycket har överförts föreskriften i 11 § andra stycket
andra punkten i kommittéförslaget att fastighetsägares eller inteckningshavares
medgivande till sammanläggning inte behövs, när denna är väsentligen
utan betydelse för honom, överflyttningen hänger samman med den
ändring beträffande förfarandet som vidtagits vid departementsbehandlingen
och som jag tidigare har berört. I förhållande till gällande rätt innebär
departementsförslaget den jämkningen att kravet på godkännande från
fastighetsägaren efterges under samma förutsättning som nu gäller för inteckningshavare.
Att så sker synes följdriktigt med hänsyn till att villkoret
om fastighetsägarens godkännande uppställts därför att denne som innehavare
av ägarhypotek kan ha samma intresse av företrädesordningen som
inteckningshavarna.
Tredje stycket i kommittéförslaget saknar motsvarighet i departementsförslaget.
Anledningen härtill är att den särskilda förmånsrätten för ogulden
köpeskilling helt skall avskaffas enligt det den 11 februari 1966 till lagrådet
remitterade delförslaget till JB. Huruvida någon övergångsbestämmelse av
det innehåll som kommittén förordat behövs får övervägas i ett senare
sammanhang.
6 §•
I denna paragraf behandlas inverkan på sammanläggningsmöjligheterna
av vissa gravationer som belastar fastigheterna på annan grund än inteckning.
Gällande rätt. Enligt 8 § första och andra styckena SML och 4 kap. 3 §
FBLS får sammanläggning inte äga rum, om någon av fastigheterna häftar
för vissa uppräknade betalningsåligganden såvida inte den som på grund
av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § JB äger säkerhet för fordran eller
annan rättighet i annan av fastigheterna medgett sammanläggningen eller
denna är väsentligen utan betydelse för honom.
Utmärkande för de fordringsrätter som här avses är att de samtliga åtnjuter
förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken eller däremot svarande
lagrum och alltså gäller framför intecknade fordringar. Genom sammanläggningen
sväller gravationerna ut så att de gäller i hela den nybildade
fastigheten. Härigenom kan innehavare av inteckningar i fastighet som
inte besväras av sådan gravation få sitt läge försämrat genom sammanläggningen.
Det finns även andra fordringsrätter än de särskilt uppräknade
som åtnjuter motsvarande förmånsrätt men till dem skall f. n. ingen hän
-
B 742 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
syn tas vid bedömningen huruvida förutsättningar för sammanläggning är
för handen.
Kommittén. Behovet av en översyn av ifrågavarande bestämmelser är enligt
kommittén uppenbart särskilt som vissa av ifrågavarande gravationer
kan förutsättas numera ha upphört, men delade meningar kan råda om hur
en omarbetning bör verkställas. Ett sätt att lösa problemet skulle vara att
utan särskild uppräkning ange att förekomsten av varje fordran som utgår
ur fastighet med förmånsrätt framför intecknad fordran skall föranleda
att innehavare av inteckning i annan fastighet måste medge sammanläggningen,
om denna inte prövas vara väsentligen utan betydelse för honom.
En sådan lösning skulle emellertid leda till avsevärda olägenheter främst
genom att åtskilliga av dessa betalningsåligganden inte finns antecknade i
fastighetsboken eller annars överskådligt registrerade. Utredningsarbetet
vid sammanläggningarna skulle därför tyngas på ett sätt som inte skulle
stå i rimligt förhållande till de fördelar man skulle vinna. Särskilt kan
framhållas att flertalet av ifrågavarande gravationer avser så obetydliga
belopp att de uppenbarligen lämnar inteckningshavarnas ställning orubbad
vid sammanläggning. Man skulle likväl med den antydda lösningen inte i
sammanläggningsärendena kunna underlåta att utreda i vad mån gravationer
av detta slag finns och vilka belopp de avser. Först sedan utredning
härom verkställts kan nämligen en oskadlighetsprövning äga rum.
För kommittén synes i stället den utvägen vara att föredra att man genom
en uttrycklig lagregel fastställer att bara sådana belastningar av ifrågavarande
slag skall beaktas som blivit antecknade i fastighetsboken. Utredningssvårigheterna
skulle med detta alternativ helt bortfalla. Samtidigt
vinner man att just de mera betydande gravationerna, såsom skyldighet
att återbetala avdikningslån och att utge likvider med anledning av fastighetsbildningsåtgärder,
vilka kan tänkas någon gång vid sammanläggning
försämra inteckningshavares säkerhet, kommer att påverka sammanläggningsmöjligheterna.
Departementschefen. Den av kommittén förordade regeln har utan ändring
i sak överförts till departementsförslaget. Med anledning av de exempel
som kommittén har anfört vill jag erinra om att inskrivningskommittén i en
promemoria i maj 1967 föreslagit vissa reformer i syfte att förenkla fastighetsbokföringen.
Ett av de förslag kommittén har lagt fram gäller anteckningarna
om återbetalningsskyldighet beträffande avdikningslån. Inskrivningskommittén
anser att anteckningarna numera har så liten betydelse
att de kan avföras ur fastighetsböckerna. På grundval av kommitténs förslag
har riksdagen nyligen förelagts proposition (1968: 89) med förslag
till vissa lagändringar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Verkan av sammanläggning
B 743
7 §•
I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser angående verkningarna
av sammanläggning.
Kommittén. I första stycket i kommittéförslaget föreskrivs -— i nära överensstämmelse
med nuvarande regler i 16 och 17 §§ SML samt 3 kap. 4 och
5 §§ FBLS — att inteckningar och andra gravationer, som besvärar någon
eller några av de i sammanläggning ingående fastigheterna, efter åtgärdens
genomförande skall besvära hela den nybildade fastigheten. Kommittén
framhåller att de föreslagna bestämmelserna innebär att rättigheternas
sakrättsliga anknytning genom sammanläggningen övergår till den nybildade
fastigheten och att fordringsrätternas materiella objekt utvidgas till
att omfatta hela denna fastighet. Detta gäller också för det fall att rättighet
hänfört sig endast till en andel i någon av de fastigheter som ingår i
sammanläggningen. För den händelse dessa fastigheter tillhör två eller
flera, vilka var och en äger lika stor andel i varje fastighet, och viss rättighet
belastat endast en delägares egendom, skall emellertid enligt en särskild
regel rättigheten besvära bara denne delägares andel i den nybildade fastigheten.
Någon ändring i förhållande till gällande rätt torde inte åstadkommas
härigenom (se Henkow och von Schultz, Avstyckning och sammanläggning
beträffande fastigheter å landet, s. 251). När sammanläggning
sker av fastigheter som är i äganderättsligt hänseende splittrade mellan
makar och var och en av makarna inte äger samma andel i varje fastighet
— vilket betyder att åtgärden måste ske med stöd av 2 g — kan särregeln
enligt kommitténs mening inte tillämpas utan risk för rättsförluster.
Frågan i vad mån omfattningen av servitut, nyttjanderätter och liknande
rättigheter utvidgas genom sammanläggningen bör enligt kommittén, i
likhet med vad som f. n. synes gälla, bedömas med hänsyn till den grundläggande
rättshandlingens innehåll eller vad som annars bestämts vid rättighetens
tillkomst (se prop. 1947:232 s. 264).
Till sist påpekar kommittén beträffande första stycket att genom en uttrycklig
bestämmelse fastslås att sådana inteckningar som enligt bestämmelsen
i 5 § andra stycket andra punkten i kommittéförslaget skall lämnas
obeaktade vid den i den nämnda paragrafen föreskrivna prövningen av
förutsättningarna för sammanläggning inte skall belasta den nybildade
fastigheten. Detta innebär ingen nyhet.
Andra stycket, som också äger motsvarighet i de nyss angivna bestämmelserna
i gällande lagstiftning, tar sikte på den situationen att någon på
grund av tidigare rätt till viss fastighet, som genom sammanläggning upphör
att bestå som självständig enhet, söker inteckning eller fullföljer in
-
B 744
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
teckningsansökning beträffande fastigheten. Under förutsättning att hinder
mot bifall till ansökningen, exempelvis med hänsyn till äganderättsförhållandena,
inte föreligger, skall inteckningen enligt kommittéförslaget utan
att nytt inteclcningsmedgivande behöver inhämtas fastställas att gälla i hela
den nybildade fastigheten.
Enligt 18 § SML och 3 kap. 6 § FBLS gäller f. n. att sammanläggning inte
för den nybildade fastigheten medför vidsträcktare rätt i fråga om andel
i samfällighet eller annan särskild rättighet eller förmån än som tillkommit
de i sammanläggning ingående fastigheterna. Någon bestämmelse med
detta innehåll har kommittén inte ansett sig böra ta upp i den nya lagen,
eftersom motsvarande princip torde gälla även utan uttrycklig lagregel.
Med hänsyn till den särskilda möjlighet till sammanläggning av makars
fastigheter som föreslås i 2 § har kommittén funnit nödvändigt att genom
en regel som tagits upp i tredje stycket av förevarande paragraf reglera
verkningarna i lagfartshänseende av sådan sammanläggning. Om makarna
i enlighet med lagens föreskrift genom avtal bestämt att den nybildade
fastigheten skall utgöra egendom vari makarna äger var sin andel, får själva
äganderättsfrågan anses löst. När sammanläggningen blir slutligt genomförd,
kommer vardera maken att äga den andel i den nya fastigheten som
angetts i avtalet eller, om detta inte innehåller någon bestämmelse härom,
hälften av fastigheten. Någon särskild föreskrift i denna paragraf om verkningarna
i detta avseende behövs enligt kommittén inte. Däremot måste
tillses att lagfartsförhållandena ordnas så, att vardera maken kommer att
för framtiden anses inneha lagfart på just den andel i den nya fastigheten
som skall tillhöra honom. Enligt den särskilda lagstiftning som möjliggör
sammanläggning av makars fasta egendom vid laga skifte inom delar av
Kopparbergs län eller vid äganderättsutredning uppkommer inte något
problem i detta hänseende genom att nya lagfarter på den i skiftet ingående
eller med äganderättsutredningen avsedda egendomen skall meddelas
enligt särskilda regler. Den möjligheten står självfallet öppen att på motsvarande
sätt föreskriva skyldighet för makar vilkas fastigheter ingår i
sammanläggning med stöd av 2 § att under åberopande av sammanläggningen
söka lagfart på den egendom som därigenom tillkommer dem. Speciella
regler bl. a. angående stämpelavgiften skulle behövas för en sådan
lösning. Kommitén har emellertid funnit det enklare att genom en föreskrift
i denna paragraf lösa problemet så, att den för vardera maken tidigare
gällande lagfarten förklaras skola i och med sammanläggningen hänföras
till den andel i den nybildade fastigheten som tillkommer maken
antingen på grund av föreskrift i avtalet eller, om sådan föreskrift saknas,
på grund av vad 2 § innehåller om hälftendelning.
Departementschefen. Vid departementsbehandlingen har beträffande de i
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 745
första stycket i kommittéförslaget reglerade frågorna en samordning skett
mellan förslaget till FBL och det till lagrådet remitterade delförslaget till
JB. 6 kap. 15 § i sistnämnda förslag innehåller en bestämmelse om att inteckning
i fastighet, som sammanläggs med annan fastighet, efter sammanläggningen
omfattar hela den nybildade fastigheten. Frågan om sammanläggnings
inverkan på det materiella objektet för en inteckning är således
reglerad i JB. I FBL bör därför i detta ämne endast hänvisas till 6 kap.
15 § i JB.
Beträffande sådana fordringar som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken eller
annars oberoende av panträttsupplåtelse besvärar fastighet som ingår i
sammanläggning bör uppenbarligen i fortsättningen liksom hittills gälla att
hela den nybildade fastigheten skall utgöra underlag för betalningsskyldigheten.
En bestämmelse härom bör las upp i FBL.
Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att frågan i vad mån omfattningen
av servitut, nyttjanderätter eller liknande rättigheter påverkas
av sammanläggning får bedömas med hänsyn till den grundläggande rättshandlingens
innehåll och omständigheterna vid dess tillkomst (jfr prop.
1947:232 s. 264). Någon lagbestämmelse härom synes inte behövlig.
Däremot bör enligt min mening FBL innehålla en föreskrift som anger
att den sakrättsliga anknytning, som föreligger i fråga om fordran eller
rättighet i någon av de i sammanläggning ingående fastigheterna, i och
med sammanläggningen övergår på den nybildade fastigheten. En sådan
bestämmelse är nödvändig för att det sakrättsliga skydd som anknytningen
till en bestående fastighet medför inte skall gå förlorat. Bestämmelsen bör
gälla i fråga om såväl fordringsrätter som andra rättigheter. I likhet med
vad kommittén har förordat bör vidare genom en uttrycklig regel fastslås
att sådana inskrivningar som enligt 5 § skall lämnas utan avseende vid den
där omnämnda prövningen inte skall gälla i den nybildade fastigheten.
Bestämmelsen rörande den sakrättsliga anknytningen har i departementsförslaget
tagits upp i paragrafens första stycke, medan de regler som berör
rättigheternas materiella objekt införts i andra stycket.
I kommittéförslagets första stycke finns vissa bestämmelser som tar
sikte på det fall att rättighet hänför sig endast till andel i någon av de
i sammanläggning ingående fastigheterna. Med den reservation som följer
av vad jag har anfört vid 5 § kan jag helt ansluta mig till det sakliga
innehållet i dessa bestämmelser. Som jag också framhållit i anslutning till
5 § torde emellertid inskrivningar i fastighetsandelar i framtiden bli alltmer
ovanliga. Bl. a. med hänsyn härtill har det inte synts lämpligt att belasta
den nya lagstiftningen med särskilda regler i ämnet.
Tredje och fjärde styckena i departementsförslaget är i sakligt hänseende
identiska med andra och tredje styckena i kommittéförslaget.
47—Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 746 Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969
Förfarandet vid sammanläggning
8 §•
Denna paragraf inleder det avsnitt i kapitlet som berör spörsmål av övervägande
förfarandemässig karaktär. I paragrafen behandlas frågan om
initiativet till sammanläggning.
Kommittén. Till komplettering av den grundsats, som kommit till uttryck
redan i 2: 2 och som innebär att det i princip fordras ansökan för att
sammanläggning skall få ske, har i första stycket av förevarande paragraf
angetts vem som har rätt att ansöka om sammanläggning. Att det skall
vara fastigheternas ägare som skall utöva denna rätt stämmer överens med
vad som f. n. gäller och torde inte kräva någon motivering. Kommittén
vill påpeka att det intresse av att fastigheter sammanläggs i anslutning till
vissa delningsåtgärder som annan än fastigheternas ägare kan ha blir tillgodosett
genom föreskriften i andra stycket i kommittéförslaget. Beträffande
den i första stycket föreslagna regeln att ansökan om sammanläggning
av fastigheter får göras av fastigheternas ägare bör vidare framhållas
att, i de fall då flera ägare finns, samtliga måste begära åtgärden eller i
varje fall förklara sig instämma i en redan gjord ansökan. I fråga om
ansökningen gäller i övrigt bestämmelserna i 4 kap.
Kommittén framhåller att dess negativa inställning till ett officialinitiativ
rörande sammanläggning av fastigheter som tillsammans ingår i en
brukningsenhet inte gäller sådana sammanläggningsåtgärder som utgör
led i en mer omfattande fastighetsreglering. När fastighetsförhållandena
inom ett område är föremål för en allmän omgestaltning av den typ som
närmast motsvarar det nuvarande omskiftet, visar det sig nästan alltid mest
ändamålsenligt och bäst överensstämmande med jordägarnas önskemål att
varje ägares samlade fastighetsinnehav behandlas som en enda enhet. Om
någon innehar olika fastigheter eller delar av olika fastigheter, bör man
därför skapa garantier för att enheten inte framdeles upplöses på annat sätt
än genom ny fastighetsbildning. För detta ändamål bör sammanläggning
äga rum i anslutning till regleringen. Vanligtvis torde fastighetsägaren inte
ha något att erinra mot en sammanläggning, men det skulle ändå vara
otillfredsställande, om man för en sådan åtgärd skulle vara beroende av
att en formell ansökan görs. En anordning motsvarande den som härvid
gäller enligt dalalagen synes med fördel kunna införas i rikslagstiftningen.
Kommittén förordar därför att fråga om sammanläggning i detta fall får
tas upp utan ansökan av ägaren.
Om en fastighetsbildningsåtgärd är beroende av att sammanläggning kommer
till stånd, kan det enligt kommittén vara motiverat med ett officialinitiativ.
Äger den som ansökt om förstnämnda åtgärd inte själv de fastigheter
vilkas sammanläggning är nödvändig för fastighetsbildningen och är
B 747
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
fastigheternas ägare ointresserad av frågan, synes ingen erinran kunna
göras mot att förrättningsmännen får motsvarande initiativrätt som vid de
mera genomgripande fastighetsregleringarna. Särskilt vid avstyckning på
grund av överlåtelse och vid klyvning kan anordningen beräknas bli av
betydelse.
I frågan om fastigheternas ägare skall kunna motsätta sig en sammanläggning
hänvisar kommittén till reglerna om sammanläggning i dalalagen
och lagen om äganderättsutredning in. m. Enligt dessa regler får sammanläggning
inte äga rum, om ägaren bestrider åtgärden och han ej uppenbart
saknar fog härför. En liknande anordning synes böra införas bland de
nya sammanläggningsreglerna i fastighetsbildningslagen. Uttryckssättet att
ägaren ej uppenbart saknar fog för sitt bestridande bör emellertid undvikas
för framtiden, eftersom det inte lämnar någon egentlig vägledning för bedömningen
av vilka skäl för bestridandet som skall godtas. Kommittén uttrycker
i stället saken så, att sammanläggning inte får äga rum, om åtgärden
bestrids av ägaren och den kan antas medföra olägenhet av någon betydelse
för honom. Härav torde framgå att också rent personliga olägenheter skall
beaktas och att enbart en mindre risk för uppkomsten av men i något hänseende
inte är tillräcklig. Viss grad av sannolikhet skall föreligga. Slutligen
understryker kommittén att vilka obetydliga olägenheter som helst inte skall
beaktas. Om sammanläggningen får menliga verkningar i ekonomiskt hänseende
för ägaren, måste detta i allmänhet anses utgöra tillräcklig grund
för hans bestridande. Sammanläggning av en högt belånad fastighet med
en ointecknad fastighet kan exempelvis vara till sådan skada för ägaren
att åtgärden inte bör få genomföras mot hans bestridande.
Med hänsyn till det intresse fastighetsägaren sålunda kan ha av sammanläggningen
föreslås en särskild föreskrift om att förrättningsmännen,
innan de på eget initiativ beslutar i sammanläggningsfrågan, skall lämna
honom tillfälle att yttra sig i frågan. Det är alltså inte tillräckligt att han
blivit kallad till förrättningen. Om han inte är personligen närvarande
vid handläggningen och kan erhålla muntliga upplysningar om vad saken
gäller, måste särskild skrivelse tillställas honom med uppgift om den avsedda
sammanläggningen och med anmaning att inom viss angiven tid låta
förrättningsmännen få besked om sin inställning. Innehas de olika fastigheterna
under samäganderätt, skall varje delägare underrättas.
Remissyttrandena. Reglerna i paragrafens andra stycke om officialinitiativ
avstyrks bestämt av fastighetsägareförbundet som understryker att fråga
om sammanläggning alltid ansetts vara en fastighetsägarens ensak. Även
om förbundet i annat sammanhang accepterat ett visst inflytande och en
ökad kontroll från det allmännas sida beträffande fastighetsbildning, synes
det inte ankomma på det fastighetsbildande organet att i nu förevarande
sammanhang av eget initiativ ta upp frågor som hänger samman med
B 748
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
fastigheternas gravationsförhållanden. I sådana angelägenheter bör enligt
förbundets mening fastighetsägaren och inteckningshavarna äga oinskränkt
rätt att besluta. Svea hovrätt ställer sig i princip inte avvisande till officialinitiativ
men anser att de praktiska möjligheterna att mot fastighetsägarnas
vilja genomföra sammanläggningar är så små att hovrätten inte kan tillstyrka
kommittéförslaget i denna del. Hovrätten anser att det föreslagna
officialinitiativet skulle medföra ett avsevärt och till största delen onyttigt
arbete för inskrivningsdomarna.
Hovrätten tar härefter upp de av kommittén förordade lagbestämmelserna
om officialinitiativ till närmare granskning och anför.
I andra stycket regleras två fall av officialinitiativ till sammanläggning.
Det senare fallet, eller att sammanläggningen erfordras för genomförandet
av annan fastighetsbildning, bör principiellt sett föranleda, inte ett officialinitiativ
utan en vidgad behörighet för den som ansökt om den fastighetsbildning,
som är beroende av att sammanläggning av annans fastigheter äger
rum, att påkalla även sistnämnda åtgärd. Hovrätten hänvisar i denna del
till lagberedningens förslag (SOU 1960: 24 och 26) till ändringar i JDL (3
kap. 14 § fjärde stycket och 19 kap. 6 § tredje stycket) samt förslag till lag
om sammanläggning av fastigheter på landet (13 § tredje stycket) genom
vilka ändringsförslag sistnämnda väg beträtts. Med den av kommittén i
princip upprätthållna grundsatsen att fastighetsbildningen är en fastighetsägarnas
egen angelägenhet synes hovrätten bäst förenligt att i detta fall i
stället för ett rent officialinitiativ välja en lösning med utvidgad behörighet
för enskild sakägare att begära sammanläggning som kräves för genomförande
av annan fastighetsbildning.
De av kommittén (s. 581) åberopade skälen för att förrättningsmännen
utan ansökan skall kunna upptaga fråga om sammanläggning av fastigheter
som beröres av fastighetsreglering med syfte att inom ett område
åstadkomma bästa möjliga fastighetsförhållanden finner hovrätten i och
för sig beaktansvärda. Den dragna parallellen med dalalagens motsvarande
bestämmelser är dock tvivelaktig. Även om man bortser från att fastighetsägarens
möjlighet att förhindra en ifrågasatt sammanläggning enligt dalalagen
är väsentligt större än enligt kommitténs förslag, eftersom sammanläggning
enligt dalalagen endast får ske om det är uppenbart att fastighetsägaren
ej har olägenhet av sammanläggningen, har nämligen de särskilda
förhållandena inom Kopparbergs län medfört att fastigheterna där ofta icke
besväras av gravationer.
En viss utvidgning av möjligheterna till officialinitiativ förordas av cheferna
för lantmäteriets specialenheter nr 5 och 7 i Kopparbergs län. Uppkommer
vid fastighetsreglering som åsyftar en allmän förbättring av fastighetsförhållandena
inom visst område fråga om sammanläggning av en fastighet
inom regleringsområdet med en fastighet utanför detta och framstår
denna åtgärd som den mest ändamålsenliga, är det enligt dessa remissinstanser
angeläget att förrättningsmännen kan ta initiativ till sammanläggningen.
B 749
Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om möjlighet
till officialinitiativ vid sammanläggning har godtagits av de allra flesta
remissinstanserna. Endast fastighetsägareförbundet har ställt sig helt avvisande
till förslaget i denna del. Förbundet har därvid anfört att sammanläggning
alltid ansetts vara en fastighetsägarens sak och att fastighetsbildningsmyndigheterna
inte bör ex officio ta upp frågor som rör fastigheternas
gravationsförhållanden.
Av vad som anförts vid kapitelrubriken framgår att jag är av den uppfattningen
att sammanläggning liksom annan fastighetsbildning i regel
inte bör genomföras utan ansökan från enskild sakägare. Emellertid bör
man kunna göra undantag från denna regel, om så finnes påkallat med
hänsyn till allmänna intressen av viss styrka. Sådant undantag har i 5:3
gjorts beträffande fastighetsreglering, och jag kan inte finna något skäl
varför en liknande avvikelse inte skulle kunna göras i fråga om sammanläggning.
Att fastighetsbildningen kan ha sina återverkningar på fastigheternas
gravationsförhållanden är ingenting speciellt utmärkande för sammanläggning
utan gäller i lika hög grad beträffande fastighetsreglering.
Något principiellt hinder mot att införa officialinitiativ vid sammanläggning
föreligger således inte enligt min mening. Emellertid kan man i likhet
med Svea hovrätt ställa frågan om ett sådant initiativ har någon uppgift
att fylla med hänsyn till fastighetsägarnas möjligheter att hindra
sammanläggningen. Svaret på denna fråga torde vara beroende på vad man
vill uppnå med ett officialinitiativ. Om avsikten bara är att framtvinga sammanläggning
mot fastighetsägarens vilja, synes möjligheterna att vinna
målet mycket begränsade. Som framgår av kommitténs uttalanden är emellertid
ändamålet med de föreslagna bestämmelserna främst att förenkla
handläggningen vid sammanläggningsförrättningar genom att fastighetsbildningsmyndigheten
inte behöver övertala fastighetsägaren att göra en
formell ansökan om åtgärden. Eftersom fastighetsägare ofta är ganska ointresserade
av sammanläggning, får det anses vara av inte ringa betydelse att
frågan härom kan tas upp ex officio, när det från allmän synpunkt är önskvärt
att sammanläggning kommer till stånd. I regel torde man kunna räkna
med att fastighetsägaren inte sätter sig på tvären och försöker hindra åtgärden,
sedan denna blivit föremål för prövning.
På grund härav anser jag att frågan om införande av officialinitiativ till
sammanläggning inte bör avvisas av det skälet att fastighetsägaren kan försvåra
eller omöjliggöra åtgärden. Tydligt är emellertid att officialinitiativet
bör utnyttjas med viss urskillning.
Det första av de fall i vilka fastighetsbildningsmyndigheten enligt kommitténs
förslag skall kunna utan ansökan ta upp fråga om sammanläggning
är det som föreligger när fastigheterna berörs av en fastighetsreglering som
syftar till en allmän omgestaltning av fastighetsbeståndet inom ett visst
B 750 Knngl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
område. Som kommittén uttalat måste garantier vinnas för att ett fastighetskomplex
som vid en sådan reglering behandlats som en enhet inte därefter
delas upp genom privata rättshandlingar. Från både principiell och
praktisk synpunkt är det mest tilltalande att den sammanläggning som behövs
kan ske oberoende av enskilt initiativ. Jag har därför i departementsförslaget
tagit upp en bestämmelse om rätt till officialinitiativ för detta fall.
Det synes inte föreligga tillräckliga skäl att låta bestämmelsen avse även
sammanläggning av fastighet inom regleringsområdet med fastighet utanför
detta. Jag vill i detta sammanhang erinra om att regleringsområdet enligt
5: 6 skall bestämmas med beaktande av bl. a. den befintliga fastighetsindelningens
beskaffenhet. Det finns alltså möjlighet att låta sådana fastigheter
som skulle kunna beröras av en sammanläggning av detta slag omfattas
av fastighetsregleringen.
Enligt kommittéförslaget skall fastighetsbildningsmyndigheten vidare ha
rätt att ta initiativ till sådan sammanläggning som utgör en förutsättning
för att en annan fastighetsbildningsåtgärd skall kunna komma till stånd.
Svea hovrätt bär i sitt remissyttrande hävdat att den här avsedda situationen
principiellt sett inte bör föranleda ett officialinitiativ utan behörighet
för den som ansökt om den fastighetsbildning som är beroende av sammanläggningen
att påkalla också sistnämnda åtgärd. Enligt min uppfattning
innebär den av kommittén förordade lösningen sådana praktiska fördelar
att ev. betänkligheter i principiellt hänseende bör få vika. Jag har därför
anslutit mig till kommittéförslaget också i denna del.
I fråga om möjligheterna för fastigheternas ägare att motsätta sig sammanläggning
avviker kommittéförslaget något från de bestämmelser om
officialinitiativ som f. n. finns i dalalagen och lagen om äganderättsutredning
m. in. Enligt dessa bestämmelser får sammanläggning inte äga rum,
om fastighetsägaren bestrider åtgärden och han ej uppenbart saknar fog
härför. I kommittéförslaget har regeln formulerats så, att sammanläggning
inte får ske om åtgärden bestrids av ägaren och den kan antas medföra
olägenhet av någon betydelse för honom. Också på denna punkt har jag
anslutit mig till kommittéförslaget.
I enlighet med vad som nu anförts överensstämmer departementsförslaget,
frånsett vissa formella jämkningar, helt med kommittéförslaget.
9 §•
I paragrafen ges föreskrifter om skyldighet att inhämta yttrande från inskrivningsmyndigheten
och om den prövning av sammanläggningsärendet
som skall ske innan sådant yttrande begärs.
Kommittén. I kommittéförslaget anges till en början i vilken omfattning
förrättningsmännen skall pröva de olika sammanläggningsvillkoren. Härvid
föreskrivs att förrättningsmännens prövning skall ske utan beaktande av
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 751
de i 5 och 6 §§ i kommittéförslaget upptagna villkoren. Samtliga övriga
förutsättningar för sammanläggning skall däremot bedömas vid förrättningen.
Detta torde i regel kräva en hänvändelse till vederbörande inskrivningsavdelning
för kontroll att brister i fråga om lagfartsskyldigheten och
andra omständigheter som utgör hinder för sammanläggning, t. ex. instämd
klandertalan, inte förekommer. Visar det sig härvid att sammanläggningen
hindras, skall sökanden självfallet få skäligt rådrum att avhjälpa bristen,
om det är möjligt. Försummar sökanden detta eller är hindret sådant att
det inte kan avlägsnas, skall förrättningsmännen inställa förrättningen. I
samband med att förrättningsmännen fullgör den nu nämnda kontrollen,
som de inte skall kunna undandra sig, torde de lämpligen böra under hand
inhämta uppgifter också om fastigheternas inteckningsbelastning och om
vad som bör göras för att ev. hinder i detta hänseende skall avlägsnas.
Detta gäller dock uppenbarligen endast för det fall att förrättningen
inte skall inställas. Kommittén anser önskvärt att förrättningsmännen också
biträder sökanden för att få till stånd nödvändiga inteckningsåtgärder.
Bl. a. av det skälet att denna rådgivningsverksamhet inte får ta sådana
proportioner att lantmätarens övriga arbetsuppgifter hindras, torde någon
lagstadgad skyldighet att på detta sätt tillhandagå sökanden inte böra införas.
Av stor betydelse för inskrivningsdomarens kommande prövning av
ärenden där särskilda åtgärder med hänsyn till gravationsförhållandena
behövs är att förrättningsmännen utreder i vad mån intecknade nyttjanderätter
och servitutsrättigheter rör mark som skall ingå i sammanläggningen
samt vidare vilka som innehar fordringsinteckningar beträffande vilka
anteckning om innehavaren inte gjorts i fastighetsboken.
I fortsättningen av kommittéförslaget regleras registerförarens handläggning
av sammanläggningsärendena. I överensstämmelse med de av kommittén
tidigare angivna allmänna synpunkterna rörande förfarandet föreskrivs
att ett av förrättningsmännen meddelat beslut om sammanläggning
inte får läggas till grund för anteckning i fastighetsregistret och således
inte skall lända till efterrättelse, om inte registerföraren med ledning av
inhämtat yttrande från inskrivningsdomaren finner hinder mot sammanläggning
ej möta vare sig enligt 5 och 6 §§ eller annan bestämmelse i detta
kapitel. Endast hinder varom upplysning kan inhämtas från fastighetsboken
skall uppmärksammas i detta sammanhang.
Enligt kommittén torde i själva lagen inte behöva närmare regleras vilka
handlingar som skall tillställas inskrivningsdomaren när yttrande begärs
från honom. Om inte hela förrättningsakten överlämnas till honom, bör
han i varje fall få del av sådan utredning rörande inteckningsförhållandena
som kan ha förebringats under förrättningen.
Kommittén erinrar om sitt uttalande vid 2 § att sådant avtal mellan makar
som avses där måste underkastas viss granskning. Sålunda måste kontrolleras
att avtalet är lagligen beskaffat med hänsyn till den rätt med
B 752
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
vilken makarna innehar de fastigheter som ingår i sammanläggningen.
Denna kontroll utövas bäst av inskrivningsdomaren och bör äga rum i
samband med dennes prövning av sammanläggningsärendet i övrigt. Kommittén
anser att detta kräver en särskild föreskrift. Fastighetsboken torde
nämligen inte lämna tillräckliga upplysningar i detta hänseende, utan innehållet
i makarnas fångeshandlingar måste också beaktas.
Remissyttrandena. Häradshövdingeföreningen delar kommitténs uppfattning
om att det är önskvärt att förrättningsmännen i samband med sina
undersökningar av övriga förutsättningar för sammanläggning uppmärksammar
också inteckningsförhållandena och klarlägger vilka inteckningsåtgärder
som kan behövas och att de lämnar fastighetsägaren biträde vid
utförande av dessa åtgärder. Föreningen finner i dagens läge i hög grad
önskvärt att lantmätarna bl. a. vid avstyckningsförrättningar för sammanläggning
ägnar uppmärksamhet åt förefintliga inskrivningsrättsliga hinder.
Föreningen rekommenderar att föreskrift härom ges i instruktionsväg.
Också skogsindustriernas samarbetsutskott anser det viktigt att lantmätaren
i största möjliga utsträckning blir ansvarig för att sakrättsliga hinder
också i fråga om gravationsförhållandena undanröjs. Utskottet framhåller
härvid att lantmätaren har en mer direkt kontakt med sakägarna än inskrivningsdomaren
och att det därför ställer sig lättare för honom att skaffa
in behövliga samtycken och handlingar. Det kan visserligen inte undvikas
att ett remissförfarande till inskrivningsdomaren måste ske. Om emellertid
lantmätaren förberett det slutliga ordnandet av gravationsförhållandena,
skulle inskrivningsdomarens möjligheter att själv aktivt medverka till en
positiv lösning öka avsevärt. För att inte inskrivningsförhållandena skall
kompliceras onödigt under pågående förrättning, kan man tänka sig att
lantmätaren så snart ansökan om sammanläggning inkommit lämnar inskrivningsdomaren
underrättelse härom för anteckning i fastighetsboken.
Därigenom skulle inskrivningsdomaren få möjlighet att avstyra onödiga
inskrivningsåtgärder som kan försvåra förrättningen.
Departementschefen. De synpunkter kommittén har framfört rörande fastigtighetsbildningsmyndighetens
befattning med de sakrättsliga frågorna i sammanläggningsärcndena
bör i huvudsak äga tillämpning också om förfarandet
i dessa ärenden ges den utformning som jag tidigare föreslagit. Prövningen
av ärendet innan yttrande inhämtas från inskrivningsmyndigheten
bör alltså omfatta samtliga förutsättningar för sammanläggning med undantag
för de i 5 och 6 §§ uppställda villkoren rörande fastigheternas gravationsförhållanden.
Om fastighetsbildningsmyndigheten vid denna prövning
finner att hinder möter mot sammanläggningen, bör bestämmelserna om
inställande av förrättning i 4: 31 tillämpas.
I likhet med kommittén anser jag det lämpligt att fastighetsbildnings -
B 753
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
myndigheten i samband med den prövning av sakrättsliga frågor som enligt
vad nyss anförts åligger den också ägnar uppmärksamhet åt inteckningsförhållandena
och tar reda på vilka hinder mot sammanläggning som kan
föreligga i detta hänseende. Uppenbarligen är det också önskvärt att myndigheten
är positivt verksam för att avlägsna ev. hinder. Som en remissinstans
påpekat ställer det sig ofta lättare för fastighetsbildningsmyndigheten
än för inskrivningsmyndigheten att skaffa in behövliga skriftliga
medgivanden och andra handlingar. Jag vill emellertid ansluta mig till
kommitténs uppfattning att någon bestämmelse om skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten
att på detta sätt medverka till sammanläggningens
genomförande inte bör tas upp i själva lagen. Huruvida som en remissinstans
ifrågasatt föreskrift i ämnet bör ges instruktionsvis torde få övervägas
i annat sammanhang.
I ett remissyttrande har framkastats tanken på att fastighetsbildningsmyndigheten
skall underrätta inskrivningsmyndigheten om inkomna sammanläggningsansökningar
för att denna skall ges tillfälle avstyra onödiga
inskrivningsåtgärder som kan försvåra åtgärden. En liknande underrättelseskyldighet
åvilar enligt gällande rätt (19 § andra stycket SML och 3 kap.
7 § andra stycket FBLS) ägodelningsdomaren. Jag finner det ändamålsenligt
att denna anordning behålls. För undvikande av onödig skriftväxling
synes fastighetsbildningsmyndigheten dock böra underkasta ärendet en
preliminär granskning, innan inskrivningsmyndigheten underrättas. Föreskrifter
om underrättelseskyldigheten torde kunna meddelas av Kungl.
Maj :t. Detsamma bör gälla beträffande frågan vilka handlingar som skall
tillställas inskrivningsmyndigheten när yttrande begärs från denna.
Som kommittén förutsatt bör inskrivningsmyndighetens yttrande avse
frågan huruvida hinder mot sammanläggningen möter inte bara enligt 5
och 6 § § utan också enligt annan bestämmelse i detta kapitel. Kommittén
har vidare utgått från att endast hinder som framgår av fastighetsboken
därvid skall beaktas. Enligt min mening bör emellertid hänsyn tas också till
sådana förhållanden som visserligen inte finns antecknade i fastighetsboken
men som myndigheten ändå känner till.
I likhet med kommittén har jag funnit nödvändigt att inskrivningsmyndigheten
åläggs kontrollera att avtal mellan makar enligt 2 § är lagligen
beskaffat med hänsyn till den rätt varmed fastigheterna innehas av makarna.
En bestämmelse härom har tagits upp i 10 § i departementsförslaget.
10 §.
Denna paragraf behandlar liksom 11 § inskrivningsmyndighetens handläggning
av sammanläggningsärendena.
Kommittén. Enligt kommitténs mening är det av stor vikt att inskrivningsdomaren
handlägger sammanläggningsärenden med skyndsamhet. För att
47* — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 754 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
utesluta dröjsmål kunde man överväga den ordningen att frågan skall tas
upp på inskrivningsdag. En sådan ordning skulle emellertid vålla vissa
svårigheter med hänsyn till att inskrivningsdomaren inte bara skall avge
yttrande i ärendet utan också verka för att ev. hinder avlägsnas. För att
kunna utföra sistnämnda åliggande måste inskrivningsdomaren ha viss
frihet att handla efter omständigheterna i det enskilda fallet på sätt
som bäst gagnar sammanläggningsverksamheten. Inskrivningsdomarens
befattning med ifrågavarande ärenden bör därför inte jämställas med
handläggningen av de ordinarie inskrivningsärendena. Vikten av skyndsam
handläggning understryks genom en bestämmelse som ålägger inskrivningsdomaren
att när han mottagit begäran om yttrande avge detta så
snart ske kan. Om inskrivningsdomaren finner att något av de föreskrivna
villkoren inte är uppfyllt, bör han emellertid först söka åstadkomma komplettering
eller rättelse. Med anledning härav föreslås en regel som innebär
att inskrivningsdomaren, om hinder finnes möta mot sammanläggningen
och detta är av beskaffenhet att kunna avlägsnas utan dröjsmål, bör
anmana sökanden eller annan som kan antas vara villig och i stånd att
medverka till att hindret undanröjs att vidta härför behövliga åtgärder
samt lämna honom skäligt rådrum för detta. I It § i kommittéförslaget
föreskrivs att inskrivningsdomaren dessutom vid behov skall ta upp frågan
om upprättande av företrädesordning för inteckningarna innan han avger
sitt yttrande.
Kommittén betonar att det i viss mån måste bli en omdömessak att avgöra
hur långt inskrivningsdomaren bör gå i sina försök att möjliggöra en
sammanläggning. Med den föreslagna bestämmelsen om anmaning till vederbörande
att undanröja föreliggande hinder torde det stå klart att han
har viss skyldighet att medverka till att sammanläggningsfrågan får en
positiv lösning, såvida inte sammanläggningen hindras på sådant sätt att
en rättelse inom rimlig tid ej är att påräkna. Men samtidigt är det uppenbart
att ärendets avgörande inte får fördröjas i onödan. Bl. a. kan påpekas
att den tid som lämnas för att vidta rättelse inte får sättas längre än som
verkligen är nödvändigt och att inskrivningsdomaren måste ägna sådan
uppmärksamhet åt ärendet att han när rättelse sker eller den utsatta tiden
går till ända omedelbart kan ta upp frågan till nytt bedömande.
Kommittén understryker att inskrivningsdomaren i sitt yttrande inte
skall inskränka sig till att återge vad fastighetsboken innehåller av betydelse
för sammanläggningen utan att han skall göra ett bestämt uttalande
i frågan huruvida hinder i de hänseenden som avses med yttrandet föreligger
eller inte. I den mån sammanläggningen är beroende av sådana omständigheter
som att den är väsentligen utan betydelse för någon eller att
inteckning för servitut eller nyttjanderätt inte rör mark, som skall ingå i
sammanläggningen, ankommer det alltså på inskrivningsdomaren att göra
ett bedömande. Enligt kommittéförslaget skall registerföraren i princip
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969 B 755
vara bunden av den slutsats som inskrivningsdomaren redovisat i sitt yttrande.
I anslutning härtill tar kommittén upp frågan huruvida inteckningshavare
eller motsvarande rättsägare skall äga rätt att föra talan med anledning
av att inskrivningsdomaren ansett sammanläggning kunna komma
till stånd. Kommittén undersöker hur detta problem är löst i gällande rätt
och redogör därvid för vissa i lagstiftningssammanhang gjorda uttalanden
(se närmare bet. s. 628). Sammanfattningsvis uttalas att frågan ingalunda
är självklar. Oavsett vilken innebörd gällande rätt har i detta avseende
anser sig kommittén kunna konstatera att med nuvarande förfarande saknar
en besvärsrätt för inteckningshavaren i stort sett praktisk betydelse.
Om inteckningshavarens intressen någon gång skulle bli åsidosatta genom
en sammanläggning, torde detta nästan alltid bero därpå att hans medgivande
till sammanläggningen inte inhämtats på grund av att denna ansetts
väsentligen vara utan betydelse för honom eller att, såvitt gäller inteckning
för servitut eller nyttjanderätt, rättigheten ansetts inte röra mark
som skall ingå i sammanläggning. I sådana fall får emellertid inteckningshavaren
säkerligen ytterst sällan kännedom om sammanläggningsbeslutet
i sådan tid att han hinner begagna sig av den ordinära besvärsrätten. Även
om sådan besvärsrätt skulle anses tillkomma honom, blir den följaktligen
så gott som alltid utan praktiskt värde för honom. Det torde vidare ytterst
sällan förekomma att sammanläggning till skada för inteckningshavare
genomförs med åsidosättande i något avseende av de för åtgärden uppställda
materiella villkoren. Om detta någon gång ändå skulle inträffa,
synes inteckningshavaren alltså i praktiken huvudsakligen vara hänvisad
att söka vinna rättelse genom att anlita extraordinära rättsmedel. Enligt
vad erfarenheten visar har detta inte orsakat några olägenheter.
Mot bakgrunden av vad som sålunda f. n. faktiskt gäller synes det kommittén
ej ägnat att uppkalla några egentliga betänkligheter om man för
framtiden inte tillerkänner inteckningshavare eller motsvarande rättsägare
ställning av sakägare i sammanläggningsärendena och inte låter dem anföra
besvär över inskrivningsdomarens handläggning eller registerförarens åtgärd
att på grundval av inskrivningsdomarens yttrande anteckna sammanläggning
i fastighetsregistret. Det finns ingen anledning anta att de ändringar
rörande sammanläggningsförfarandet som föreslås skall medföra
en ökad risk för att sammanläggningar kommer att genomföras felaktigt
till skada för rättighetshavare. Om de ifrågavarande rättsägarna skulle
garanteras möjlighet att i ordinär väg föra talan mot åtgärder i sammanläggningsärenden,
skulle detta i hög grad försvåra sammanläggningsverksamheten.
Risken för att genomförda sammanläggningar i stället kommer
att äventyras genom att domvillobesvär anförs får betraktas som obetydlig
och innebär enligt kommitténs mening en väsentligt mindre olägenhet än
en tyngande ordning enligt vilken samtliga rättsägare i varje samman
-
B 756
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
läggningsärende skulle, åtminstone om de inte förklarat sig medge sammanläggning,
underrättas om inskrivningsdomarens yttrande samt registreringen
inte skulle kunna ske förrän den för dem bestämda klagotiden gått till
ända.
Kommittén anser därför att inskrivningsdomarens ställningstagande till
frågan huruvida hinder med hänsyn till de sakrättsliga förhållandena möter
mot sammanläggningen inte bör kunna överklagas i ordinär väg.
Remissyttrandena. Svea hovrätt anmärker att formuleringen i lagtexten att
inskrivningsdomaren skall avge sitt yttrande »så snart ske kan» antyder att
han skall vara skyldig att med åsidosättande av övriga göromål besvara
registerförarens framställningar. En sådan förtursrätt för sammanläggningsärendena
finner hovrätten vara ägnad att förrycka arbetet på inskrivningsavdelningen.
Skogsindustriernas saniarbetsutskott erinrar om att inskrivningsdomaren
skall vara positivt verksam för sammanläggningens genomförande men att
detta enligt vad kommittén säger skall ske endast i så måtto att »det åligger
honom viss skyldighet att medverka till att sammanläggningsfrågan får en
positiv lösning». Uttalandet bör sammanställas med att kommittén finner
det uppenbart att ärendets avgörande inte får i onödan fördröjas. Enligt
utskottets mening ligger häri ett betonande av tidsfaktorn som är oroande.
Det måste väl vara så att det för sökanden regelmässigt är viktigare att
sammanläggningen verkligen kommer till stånd än att den går snabbt.
Motivskrivningen synes emellertid leda till antagandet att kommittén ansett
förhållandet vara det motsatta. Utskottet understryker bestämt att paragrafen
måste formuleras om så, att därav klart framgår att inskrivningsdomarens
arbete att åstadkomma de sakrättsliga förutsättningarna för
sammanläggning inte skall avbrytas förrän det står klart att arbetet är
utsiktslöst. Ett liknande uttalande görs av Svea hovrätt, som anser att man
kan nå det angivna syftet genom att orden »utan dröjsmål» får utgå ur
lagtexten.
Svea hovrätt påpekar vidare att det varken i 10 § eller i någon annan
paragraf i kommittéförslaget anges vad inskrivningsdomarens yttrande
skall innehålla. Av motiven framgår att kommitténs mening är att yttrandet
skall innefatta inte bara uppgift om vad fastighetsboken innehåller av
betydelse för sammanläggningen utan också ett bestämt uttalande i frågan
huruvida hinder i de hänseenden som avses med yttrandet föreligger eller
inte, varvid det ankommer på inskrivningsdomaren att göra vissa bedömanden.
Detta bör enligt hovrättens mening komma till uttryck i lagtexten.
Departementschefen. De förslag rörande inskrivningsmyndighetens befattning
med sammanläggningsärenden som kommittén redovisat under denna
paragraf synes i allt väsentligt kunna godtas också med den ändrade ut
-
B 757
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
formning av förfarandet i dessa ärenden som föreslås i departementsförslaget.
Vissa jämkningar bör emellertid göras.
Jag anser att kommittén med utgångspunkt från gällande rätt anfört
goda skäl för sin uppfattning att ifrågavarande ärenden inte lämpligen kan
jämställas med de vanliga inskrivningsärendena och att de således inte
bör tas upp på inskrivningsdag. Frågan har emellertid numera kommit i ett
något annat läge. Det till lagrådet remitterade delförslaget till JB innehåller
i 19 kap. 9 § bestämmelser som ger inskrivningsmyndigheten vidgad möjlighet
att uppskjuta avgörandet i inskrivningsärende. Dessutom pågår en
omfattande utredning angående inskrivningsväsendet genom inskrivningskommittén.
Jag vill med hänsyn härtill inte f. n. ta slutlig ställning till
kommitténs förslag på denna punkt utan torde få återkomma till frågan i
annat sammanhang.
Oavsett om ärendena skall tas upp på inskrivningsdag eller inte, bör de
behandlas skyndsamt. I kommittéförslaget har föreskrivits att yttrandet
skall avges »så snart ske kan». Detta uttryck synes inte som Svea hovrätt
påstått i sitt remissyttrande kunna tilläggas den innebörden att inskrivningsmyndigheten
omedelbart med åsidosättande av alla andra ämbetsuppgifter
skall besvara remissen. Uttrycket torde i stället vara att förstå
på det sättet att ärendet skall handläggas så snabbt som det är möjligt med
hänsyn till den aktuella arbetssituationen hos inskrivningsmyndigheten.
I departementsförslaget har därför endast gjorts den språkliga ändringen
att uttrycket ersatts med det modernare uttryckssättet »snarast möjligt».
Svea hovrätt har också anmärkt på att kommittéförslaget inte innehåller
uppgift om vad inskrivningsmyndighetens yttrande skall innehålla. I departementsförslaget
har med anledning härav föreskrivits att i yttrandet
skall anges om hinder möter mot sammanläggning enligt de tidigare i detta
kapitel upptagna bestämmelserna på grund av förhållande som framgår av
fastighetsboken eller som eljest är känt för myndigheten. Vidare har föreskrivits
att yttrandet skall innehålla upplysning huruvida ett i ärendet
åberopat avtal enligt 2 § är lagligen beskaffat med hänsyn till den rätt med
vilken de i sammanläggningen ingående fastigheterna innehas av makarna.
Att yttrandet därutöver skall redovisa de uppgifter som ligger till grund för
yttrandet synes självklart.
Kommittén har funnit önskvärt att ev. hinder mot sammanläggning
undanröjs och har därför föreskrivit viss skyldighet för inskrivningsmyndigheten
att medverka till att sammanläggningen kan genomföras.
Denna skyldighet har emellertid inskränkts till att gälla enbart sådana fall
när hindret är av beskaffenhet att kunna avlägsnas utan dröjsmål. I några
remissyttranden har gjorts uttalanden som går ut på att ett något vidsträcktare
ansvar för en positiv lösning bör åläggas inskrivningsmyndigheten.
Man har därför föreslagit att orden »utan dröjsmål» skall utgå ur
lagtexten. Också jag är av den uppfattningen att kommittén alltför snävt
B 758
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
begränsat ramen för inskrivningsmyndighetens medverkan i denna del.
Att utsträcka myndighetens åligganden till att omfatta alla de ärenden där
ett sammanläggningshinder kan avlägsnas skulle emellertid föra för långt.
Det torde vara nödvändigt att föreskriva en viss tidsgräns för att inte kravet
på skyndsamhet i handläggningen skall luckras upp för mycket. I departementsförslaget
har använts den formuleringen att hindret enligt inskrivningsmyndighetens
bedömande skall kunna avlägsnas utan oskäligt dröjsmål.
I frågan om inteckningshavare eller motsvarande rättsägare i ordinär
väg bör få föra talan mot inskrivningsmyndighetens yttrande har jag helt
anslutit mig till kommitténs mening. Som kommittén anfört skulle en
klagorätt i stort sett sakna praktisk betydelse för dessa rättsinnehavare
men i stället i hög grad försvåra sammanläggningsverksamheten. Med den
utformning förfarandet fått i departementsförslaget torde emellertid fastighetsägaren
i samband med fullföljd av talan mot förrättningen kunna påkalla
prövning av inskrivningsmyndighetens ställningstaganden.
Utöver vad som framgår av vad jag nu har anfört har företagits vissa
redaktionella jämkningar i kommittéförslaget.
11 §■
I denna paragraf föreskrivs skyldighet för inskrivningsmyndigheten att
pröva fråga om upprättande av företrädesordning för de inskrivningar som
skall gälla i den genom sammanläggning bildade fastigheten. I kommittéförslaget
motsvaras paragrafen av 11 § första stycket.
Kommittén. Om det behövs på grund av bestämmelserna i 5 §, skall inskrivningsdomaren
enligt kommittéförslaget undersöka huruvida förutsättningar
för sammanläggning kan skapas genom att företrädesordning fastställs
för de inteckningar som skall gälla i den nybildade fastigheten, om
sammanläggning sker. Kommittén framhåller att det är naturligt att undersökningen
görs innan inskrivningsdomaren avger sitt yttrande. Att inskrivningsdomaren
bara vid behov skall ta upp frågan om genomförandet
av den inteckningsreglering det här gäller innebär att han inte skall undersöka
möjligheterna att reglera inteckningarnas inbördes företräde, om han
finner att sammanläggningen hindras av en annan omständighet än gravationsförhållandena
och hindret inte kan undanröjas. Upprättande av företrädesordning
för inteckningarna skall inte heller förekomma, om föreliggande
hinder i inteckningshänseende lämpligen bör avlägsnas genom inteckningsdödning.
Det får förutsättas att inskrivningsdomaren i sistnämnda avseende
samråder med fastighetsägaren, om inte av handlingarna i ärendet framgår
eller annars är uppenbart vilken lösning som från dennes synpunkt är att
föredra.
B 759
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
En inteckningsreglering skall i princip inte få äga rum utan inteckningshavarnas
medgivande. Eftersom en sådan reglering kan få samma verkningar
för fastighetsägaren som en postposition, bör i regel även dennes samtycke
krävas. Med anledning härav bör enligt kommittén inskrivningsdomaren
när han upprättar förslag till företrädesordning handla i nära samförstånd
med inteckningshavarna och fastighetsägaren, men något bestämt
tillvägagångssätt därvid synes lika litet som enligt gällande rätt böra föreskrivas.
I nära anslutning till reglerna i 14 § fjärde stycket SML och 3 kap.
3 § fjärde stycket FBLS innehåller kommittéförslaget endast att förslaget
skall upprättas under iakttagande av att inteckningshavares säkerhet rubbas
i minsta möjliga mån samt att, om det finnes lämpligt, sammanträde får
hållas för förhandling angående förslaget. Beträffande sådant sammanträde
gäller f. n. på grund av uttrycklig bestämmelse att det skall kungöras minst
fjorton dagar förut i allmänna tidningarna och, om så finnes lämpligt, tidning
inom orten samt att sökanden och kända inteckningshavare som berörs
av sammanläggningen inom samma tid kallas genom rekommenderade brev.
Av förarbetena framgår att dessa föreskrifter om sammanträdes utlysande
visserligen i och för sig inte är nödvändiga, särskilt som formlöst sammanträde
med endast vissa inteckningshavare alltid skall kunna äga rum. De
har emellertid ansetts lämpliga för att ange vad som krävs för att inteckningshavare
skall anses rätteligen kallad så att han inte under åberopande
av 59 kap. 1 § 3 RB kan anföra besvär över domvilla, om han anser sin rätt
kränkt genom lagakraftvunnet förordnande om sammanläggning (prop.
1947: 232 s. 307, NJA II 1948 s. 69). Kommittén finner det inte fullt tilltalande
att av denna anledning meddela bestämmelser om utlysande av sammanträde.
Eftersom det dessutom förhåller sig så att man hittills i tillämpningen
allmänt undvikit att hålla sammanträden med de i lagen föreskrivna,
ganska besvärliga och kostsamma kungörelse- och kallelseåtgärderna,
bör det inte råda någon tvekan om att lagstiftningen ej i fortsättningen skall
innehålla bestämmelser av detta slag. Detta synes också stämma bäst överens
med kommitténs uppfattning att inteckningshavarna inte skall anses
som sakägare i sammanläggningsärenden.
Departementschefen. Som förutsättning för att inskrivningsmyndigheten
skall ta upp fråga om fastställande av företrädesordning har i kommittéförslaget
angetts att detta behövs på grund av bestämmelserna i 5 §. Denna
avfattning av lagtexten ger närmast det intrycket att företrädesordning bör
komma i fråga bara när det är uteslutet att avlägsna hindren mot sammanläggning
genom någon inteckningsåtgärd. Enligt min mening bör det finnas
möjlighet att tillgripa företrädesordning så snart en sådan lösning framstår
som lämpligare än t. ex. relaxation. Att stor betydelse härvid skall tillmätas
fastighetsägarens inställning till frågan är uppenbart. Om denne inte ger
till känna någon bestämd åsikt, synes inskrivningsmyndigheten böra ha
B 760
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ganska stor frihet att handla efter omständigheterna. I departementsförslaget
har därför endast föreskrivits att sådant förslag till företrädesordning
som anges i 5 § skall upprättas av inskrivningsmyndigheten. I övrigt överensstämmer
departementsförslaget i sak med kommittéförslaget.
12 §.
Paragrafen anger vilken inskrivningsmyndighet som skall avge yttrande
när de fastigheter som skall sammanläggas lyder under flera inskrivningsmyndigheter.
Kommittén. Om nuvarande absoluta hinder mot sammanläggning av fastigheter
inom skilda socknar eller förvaltningsområden av högre ordning bortfaller,
kan det inträffa att fastigheter som lyder under mer än en inskrivningsdomare
skall sammanläggas. Kommittén föreslår därför att registerföraren
skall avgöra frågan vem av inskrivningsdomarna som skall fullgöra
de uppgifter som enligt detta kapitel åligger sådan befattningshavare. Den
av inskrivningsdomarna till vilken registerföraren vänder sig med begäran
om yttrande skall sålunda handlägga ärendet. För att denne rätt skall kunna
fullgöra sin uppgift, måste han skaffa in nödvändiga aktuella upplysningar
från de övriga inskrivningsdomarna. Kommittén har tagit in en erinran
härom i lagtexten.
Departementschefen. Den ordning för handläggningen av sammanläggningsärendena
som föreslås i departementsförslaget har inte ansetts behöva
föranleda annan rubbning i kommitténs förslag än att uppgiften att avgöra
vilken inskrivningsmyndighet som bör avge yttrande flyttats från registerföraren
till fastighetsbildningsmyndigheten.
13 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsbildningsmyndighetens
fortsatta handläggning av sammanläggningsärende sedan inskrivningsmyndighetens
yttrande inkommit. Bestämmelsen i andra stycket har en motsvarighet
i 11 § andra stycket i kommittéförslaget.
Kommittén. Enligt kommittéförslaget ankommer det på inskrivningsdomaren
att fastställa ett av honom upprättat förslag till företrädesordning. Eftersom
fastställelsen av praktiska skäl måste meddelas före registreringen
och alltså innan sammanläggningens rättsverkningar inträder, anser kommittén
att fastställelsebeslutet inte kan erhålla ovillkorlig giltighet. I 11 §
andra stycket har därför föreskrivits att det fastställda förslaget till företrädesordning
länder till efterrättelse först från det sammanläggningen blir
slutligt gällande. Beträffande de särskilda verkningarna i inteckningshänse
-
B 761
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ende av att en fastställd företrädesordning innebär att en inteckning nedsätts
efter en annan eller att inteckningar i skilda fastigheter sätts att
gälla med olika rätt hänvisas till vad som enligt inteckningsförordningen
gäller om postposition. Enligt kommittén torde förordningens bestämmelser
härom vara analogt tillämpliga i förevarande sammanhang. Kommittén påpekar
att dess förslag rörande behandlingen av frågan om inteckningarnas
förmånsläge inte på något sätt skiljer sig från vad som f. n. gäller.
Kommittén tar också upp frågan i vad mån inskrivningsdomarens beslut
om fastställelse av företrädesordning skall få göras till föremål för besvärstalan.
Av betydelse för bedömningen av denna fråga torde, uttalar kommittén,
i första hand vara att sådant beslut i princip inte skall få meddelas mot
bestridande av någon som har ett berättigat intresse i saken. I betraktande
härav framstår behovet av en besvärsmöjlighet som högst obetydligt. Tar
man hänsyn också till det förhållandet att den vars rätt kanske kan ha
kränkts genom ett fastställelsebeslut vanligen inte får reda på beslutet förrän
klagotiden löpt ut och till de möjligheter att anlita särskilda rättsmedel
som RB anvisar, synes rättssäkerhetsintresset inte kräva att fullföljdsrätt
införs.
I 11 § tredje stycket föreslår kommittén en särbestämmelse rörande giltigheten
av ett beslut om fastställelse av företrädesordning. Bestämmelsen
avser det fall att inskrivningsdomaren sedan han meddelat ett fastställelsebeslut
skall avge förnyat yttrande i sammanläggningsärendet och han finner
att inteckningsförhållandena har ändrats så, att förutsättningarna för
beslutet rubbats. Enligt förslaget skall fastställelsebeslutet därvid anses
förfallet.
Departementschefen. Första stycket i departementsförslaget innehåller en
bestämmelse som ålägger fastighetsbildningsmyndigheten att snarast möjligt
företa sammanläggningsärendet till fortsatt prövning när inskrivningsmyndighetens
yttrande inkommit.
Andra stycket reglerar frågan om fastställande av företrädesordning. Som
jag har anfört under kapitelrubriken anser jag det från principiell synpunkt
mest tilltalande att fastighetsbildningsmyndigheten fastställer företrädesordningen
i fastighetsbildningsbeslutet. I gällande rätt tillämpas motsvarande
ordning. Den omständigheten att förslaget till företrädesordning i fortsättningen
skall upprättas av inskrivningsmyndigheten bör enligt min mening
inte hindra att förslaget fastställs av fastighetsbildningsmyndigheten.
Uppenbarligen medför detta inte att ansvaret för innehållet i företrädesordningen
överflyttas från inskrivningsmyndigheten till fastighetsbildningsmyndigheten.
Jag vill emellertid i detta sammanhang understryka att fastighetsbildningsmyndigheten,
innan inskrivningsmyndighetens yttrande
läggs till grund för ett sammanläggningsbeslut, har skyldighet att kontrollera
att de förhållanden som yttrandet grundas på inte har ändrats sedan
B 762
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
detta avgavs. Som jag tidigare anfört skall fastighetsbildningsmyndigheten
genom inskrivningsmyndighetens försorg hållas underrättad om sådana
ändringar. Om fastighetsbildningsmyndigheten vid denna kontroll finner
att en ny inskrivning tillkommit som bör beaktas i förslaget till företrädesordning,
måste nytt yttrande i ärendet begäras från inskrivningsmyndigheten,
som i samband därmed får se till att förslaget till företrädesordning
fullständigas.
Med den nu föreslagna lösningen undviker man konstruktionen med fastställda
företrädesordningar som bara har villkorlig giltighet. Detta är en
betydande vinst. Frågan om talan mot fastställelsebeslut kommer också i
ett något ändrat läge. Tydligt är att fastighetsägaren bör kunna genom besvär
i vanlig ordning över fastighetsbildningsbeslutet påkalla överprövning
av beslutet om fastställelse av företrädesordning. Inteckningshavare eller
liknande rättsägare som inte är att anse som sakägare i själva fastighetsbildningsfrågan
synes däremot inte böra äga föra talan mot fastställelsebeslutet.
I den delen ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att rättssäkerhetsintresset
inte kräver att fullföljdsrätt införs. Som kommittén framhållit
får behovet av rättsskydd anses tillgodosett genom att de i vissa fall
har möjlighet att anlita särskilda rättsmedel enligt bestämmelserna i RB.
Kostnader för sammanläggning
14 §.
Denna paragraf, som motsvarar 13 § i kommittéförslaget, behandlar frågan
om vem som skall betala kostnaderna för sammanläggning.
Kommittén. Kommittén framhåller att paragrafen avser endast sådana av
fastighetsbildningen direkt föranledda kostnader som omnämns i 2: 6 och
alltså inte utgifter för lagfarts- och inteckningsåtgärder. I normalfallet, när
ägaren till de fastigheter som ingår i sammanläggningen själv ansökt om
fastighetsbildningen, kan det inte komma i fråga att låta betalningsskyldigheten
åvila annan. Också när sammanläggningsfrågan enligt 8 § andra stycket
i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd tagits upp utan ansökan,
kan det vara motiverat att ägaren helt får svara för sådana kostnader
som uteslutande är att hänföra till sammanläggningen, i synnerhet som
kostnaderna aldrig kommer att uppgå till något större belopp. I vissa fall
kan det emellertid tänkas vara mest rimligt att låta annan sakägare vid förrättningen
helt eller delvis stå för kostnaderna. Frågan härom torde kunna
avgöras endast efter en skälighetsbedömning i det särskilda fallet. Om sakägarna
träffar överenskommelse om betalningen, skall föreskrifterna i 2: 6
om sådan överenskommelse självfallet tillämpas. Kommittén påpekar att
kostnader som är gemensamma för sammanläggningen och den andra fas
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 763
tighetsbildningen redan enligt nämnda lagrum skall fördelas efter vad som
är skäligt.
Departementschefen. Departementsförslaget har i sak utformats helt enligt
kommittéförslaget. I likhet med vad som skett beträffande kostnadsreglerna
ilo och 11 kap. har hänvisningen till 2: 6 uteslutits såsom överflödig.
13 KAP.
Fastighetsbildning för samordning med kommunal indelning
Detta kapitel innehåller särbestämmelser om sådan fastighetsbildning
som fordras för att fastighetsindelningen skall kunna anpassas till den
kommunala indelningen. Bestämmelserna bygger i allt väsentligt på kommittéförslaget.
Kommittén. Kommittén framhåller att det f. n. inte alltid råder full samstämmighet
mellan rikets indelning i förvaltningsområden och fastighetsindelningen
men att ett betydande mått av överensstämmelse ändå kommit
att upprätthållas. Detta hänger främst samman med att förvaltningsgränserna
i stor utsträckning är beroende av fastighetsgränserna på så
sätt att en ändring av fastighetsindelningen automatiskt medför en motsvarande
ändring av gränserna för de förvaltningsområden som berörs.
Bidragande orsaker till överensstämmelsen är också att de allmänna fastighetsbildningsreglerna
bara i begränsad omfattning tillåter fastighetsbildning
över förvaltningsgräns och att beslut om ändringar i förvaltningsindelningen
ofta ges sådant innehåll att sambandet med fastighetsindelningen
inte bryts. Om det inte är möjligt att meddela ett sådant beslut, skall
i vissa fall fastighetsindelning på grund av särskilda regler äga rum för
att sambandet skall återupprättas.
Önskvärdheten av att hindra åtgärder varigenom fastigheter kommer
att med sina ägor bli belägna på ömse sidor om gräns för förvaltningsområde
har, uttalar kommittén vidare, betonats i samband med debatten
rörande frågor om bästa sättet att vinna ökade möjligheter till fastighetsbildning
över sådan gräns för att främja rationaliseringsverksamheten.
Av särskild betydelse bär därvid ansetts vara att fastighetsindelningen
är anknuten till indelningen i borgerliga primärkommuner. Härigenom
kommer fastighetsindelningen endast sällan i strid med indelningen i förvaltningsområden
av högre ordning, vilken indelning oftast ansluter sig
till den kommunala.
Kommittén önskar en ordning som innebär att fastighetsbildning över
B 764
Kungl. Maj:ts proposition nr t28 år 1969
gräns för förvaltningsområde i fortsättningen skall kunna verkställas i
önskad utsträckning och att vissa jämkningar samtidigt skall ske i indelningen
i förvaltningsområden, så att sambandet mellan denna och fastighetsindelningen
inte bryts. I varje fall skall sambandet mellan fastighetsindelningen
och den kommunala indelningen upprätthållas. Den önskade
ordningen är avsedd att nås genom bestämmelserna i 3:15 och
ytterligare bestämmelser i en särskild lag om ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning i samband med vissa fastighetsbildande åtgärder.
I konsekvens med den ordning som sålunda är avsedd att gälla beträffande
fastighetsbildning över gräns för förvaltningsområde fordras
enligt kommitténs mening särskilda regler för att man skall få garantier
för att fastighetsindelningen anpassas till ändringar i indelningen i förvaltningsområden
som sker efter beslut i administrativ väg. Det är bestämmelser
med sådan uppgift som föreslås i detta kapitel.
Motsvarighet till dessa bestämmelser återfinns i gällande rätt i lagen
den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning
m. m. Enligt 1 § i denna lag gäller att om Kungl. Maj :t förordnat
om ändring av området för stad, köping som utgör egen kommun eller
socken och förordnandet innebär överflyttande av del av fastighet från
ett sådant förvaltningsområde till ett annat skall fastigheten delas i överensstämmelse
därmed. Detsamma skall tillämpas, om Kungl. Maj :t meddelat
beslut angående sträckningen av gräns för förvaltningsområde av
angivet slag och beslutet innebär överflyttande av fastighetsdel till annat
förvaltningsområde. Vidare gäller att, om i stad, landskommun eller samhälle
på landet skall föras fastighetsregister inom visst område och jordregister
inom ett annat område och fastighet ligger på ömse sidor om
gränsen mellan sådana områden, fastigheten skall delas efter denna gräns.
Kommittén menar att man vid utarbetande av nya regler på området
i första hand bör knyta an till den kommunala indelningen och låta denna
vara bestämmande för vilka fastighetsbildningsåtgärder som skall vidtas.
Att i detta sammanhang tillmäta den ecklesiastika indelningen motsvarande
betydelse har inte ansetts möjligt. Kommittén understryker vidare att
enhetliga regler rörande fastighetsregister avses komma att tillskapas och
att den indelning efter vilken fastighetsredovisningen kommer att ordnas i
princip inte bör få påverka fastighetsindelningen.
Fastighetsdelning enligt 1930 års lag sker genom avstyckning, som
utförs av lantmätare efter förordnande av länsstyrelsen (2 §). Vid sådan
förrättning åsidosätts principen att avstyckning kan utföras endast i överensstämmelse
med fastighetsägarens önskningar. Vidare efterges de materiella
villkoren för avstyckning. Kommittén uttalar att det för den nya lagstiftningens
del starkt kan ifrågasättas om avstyckningsinstitutet bör
tillämpas exklusivt i de situationer som det här är fråga om. Även om förhållandena
i många fall torde bli sådana att en anpassning av fastighets
-
B 765
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
indelningen efter den ändrade kommunindelning som beslutats inte kan
vinnas på annat sätt än genom fastighetsdelning och avstyckning därvid
är den naturliga delningsformen, synes det uppenbart att den eftersträvade
anpassningen av fastighetsindelningen inte sällan bör kunna nås utan
att en delningsåtgärd behöver tillgripas och alltså utan att någon ny självständig
fastighet bildas som kanske inte uppfyller lämplighetskraven.
Främst i sådana fall då den nya kommungränsen kommit att skära genom
mer än en fastighet ligger det nära till hands att genom fastighetsreglering
ordna fastigheternas ägor så att var och en i möjligaste mån får sin mark
förlagd enbart på ena sidan om gränsen. Med hänsyn till de fördelar som
kanske framför allt från allmän synpunkt är förbundna med en sådan
lösning bör fastighetsreglering inte vara enbart ett medel som vid sidan av
avstyckning tjänar syftet att åstadkomma samstämmighet mellan fastighetsindelningen
och kommunindelningen utan också ha visst företräde.
Därvid måste man emellertid undersöka vilka av de speciella i 5 kap. inskrivna
regleringsvillkoren som i dessa fall skall tillämpas. Man bör se
till att fastighetsägarna inte tvingas att låta sina ägor undergå en omreglering
som inte omedelbart fordras för en förbättring av brukningsförhållandena.
Ett tvångsvis genomförande av en reglering utan att det
s. k. båtnadsvillkoret är uppfyllt skulle vara stötande för rättskänslan,
även om fastigheterna inte försämrades och kostnaderna helt skulle bestridas
av det allmänna.
Vad som nyss anförts om att fastighet inte skall tillåtas vara belägen
i mer än en kommun och att fastighetsindelningen vid behov skall ändras
till överensstämmelse med den kommunala indelningen gäller, påpekar
kommittén, endast beträffande fastigheternas enskilda ägoområden. I
fråga om deras delaktighet i samfälligheter är det inte lämpligt att upprätthålla
ett motsvarande krav på samstämmighet. Så har inte heller skett i
gällande lagstiftning. Enligt 1 § i 1930 års lag får sålunda fastighets andel
i samfällighet som är belägen på annan sida om fastställd gräns för förvaltningsområde
än fastighetens enskilda mark inte avskiljas genom
sådan delning som avses med lagen. Först i samband med en utbrytning
av andelen varigenom för denna läggs ut visst markområde skall avstyckning
äga rum. I visst fall får emellertid samfälligheten i sin helhet omedelbart
avstyckas. En förutsättning härför är att ingen av de delägande fastigheterna
har enskild mark på den sida om förvaltningsgränsen där samfälligheten
ligger. Om fastighet har enskilda ägor som ligger på ömse
sidor om gränsen och alltså skall delas på grund av indelningsändringen,
skall det område som avstyckas tilläggas styckningsfastighetens andelar i
de samfälligheter som är belägna på samma sida av förvaltningsgränsen
som området. Detta framgår visserligen inte av lagtexten men har ansetts
följa av grunderna för lagstiftningen.
Enligt kommitténs mening behöver det i och för sig inte vara förenat
B 766 Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969
med några större olägenheter att en fastighet äger andel i samfällighet
som ligger i annan kommun än den som fastigheten tillhör. Först om
fråga senare uppkommer att tillföra fastigheten ett markområde av samfälligheten,
synes vissa problem på allvar aktualiseras. Dessa blir många
gånger av sådant slag att en utbrytning av området inte kommer att tilllåtas
med hänsyn till innehållet i 3: 15 i kommittéförslaget och i den särskilda
lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband
med vissa fastighetsbildande åtgärder. Till följd härav synes det önskvärt
att man i allmänhet undviker att låta en fastighet inneha andel i samfällighet
inom annan kommun. Ett ovillkorligt förbud mot sådana andelsförhållanden
bör emellertid inte uppställas.
Kommittén tar härefter upp spörsmålet i vad mån en samfällighet skall
kunna bestå av mark inom två eller flera kommuner. Visserligen kan det
synas berättigat att anlägga samma betraktelsesätt beträffande samfälligheter
som i fråga om fastigheters enskilda ägovälden och att kräva en
anpassning efter kommunindelningen, men det är ganska uppenbart att
det inte utan svårigheter går att i alla lägen upprätthålla ett krav på att
en samfällighet helt skall ligga inom en och samma kommun. Vissa större
samfälligheter, t. ex. gemensamhetsskogar, måste kunna sträcka sig över
kommungräns. I andra fall åter bör sambandet med kommunindelningen
kunna vinnas utan att man eftersätter vare sig enskilda eller allmänna
intressen. Kommittén har därför visserligen ansett att man i princip bör
kräva att en samfällighet skall vara belägen inom en kommun men att
vissa avsteg härifrån bör medges.
Remissyttrandena. Enligt lantmäterishjrelsen synes de föreslagna bestämmelserna
på ett rationellt sätt reglera frågan om fastighetsbildning
för åstadkommande av överensstämmelse mellan fastighetsindelning och
kommunal indelning. Den stelhet som karakteriserar nu gällande och tidigare
författningar på området synes också vara övervunnen. Liknande synpunkter
framförs av öv er lantmätaren i Södermanlands län.
Kommitténs ståndpunkt att inte tillmäta den ecklesiastika indelningen
samma betydelse som den kommunala kritiseras av överlantmätaren i
Gotlands län, som anser att ett slopande av sambandet mellan fastighetsindelningen
och den ecklesiastika indelningen förmodligen skulle komma
att medföra avsevärda praktiska olägenheter.
I anslutning till kommitténs uttalande om tillämpligheten av det s. k.
båtnadsvillkoret vid fastighetsreglering enligt bestämmelserna i detta
kapitel tar Svea hovrätt upp ett särskilt spörsmål. Hovrätten erinrar om
att enligt 13:5 i kommittéförslaget får kostnaderna för åtgärd med anledning
av kapitlets bestämmelser inte påföras sakägare. Vidare påpekas
att kommittén i frågan vilka kostnader som skall beaktas vid prövning
av om båtnadsvillkoret är uppfyllt uttalat (bet. s. 304) att endast utgifts
-
B 767
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
poster som belastar sakägarna skall räknas i sammanhanget. Detta och
andra motivuttalanden av kommittén kan föranleda uppfattningen att
kostnader som enligt 13: 5 inte får påföras sakägare inte heller skall
beaktas vid båtnadsberäkningen. Enligt hovrättens mening skulle båtnadsvillkoret
med denna tolkning urholkas väsentligt. En sådan rättstillämpning
bör därför inte tillåtas.
Departementschefen. Det är uppenbarligen från allmänna synpunkter
önskvärt att man kan få till stånd största möjliga samstämmighet mellan
rikets indelning i förvaltningsområden och fastighetsindelningen. Som
kommittén framhållit stämmer dessa olika slag av indelningar f. n. överens
i betydande omfattning. En bidragande orsak härtill har varit att gällande
fastighetsbildningslagstiftning intar en restriktiv ståndpunkt till frågan
om fastighetsbildning över förvaltningsgräns. Denna inställning har emellertid
också den olägenheten att önskvärda rationaliseringar ofta hindras.
Den av kommittén anvisade lösningen att fastighetsbildning i behövlig
omfattning skall kunna ske över gräns för förvaltningsområde men att
vissa jämkningar samtidigt skall vidtas i indelningen i förvaltningsområden
så att sambandet mellan denna och fastighetsindelningen om möjligt
kvarstår är enligt min mening ändamålsenlig. Som kommittén understrukit
framstår det som särskilt angeläget att sambandet mellan fastighetsindelningen
och indelningen i borgerliga primärkommuner inte bryts.
Den sålunda förordade regleringen innefattas i 3: 11 och i ett förslag till
lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med
fastighetsbildande åtgärder som upprättats inom departementet och som
jag senare ämnar anmäla för remiss till lagrådet.
För att den önskade överensstämmelsen mellan fastighetsindelningen
och indelningen i förvaltningsområden skall vinnas fordras emellertid vidare,
som kommittén framhållit, bestämmelser som medger en anpassning
av fastighetsindelningen till indelningen i förvaltningsområden i de fall då
den senare indelningen ändrats genom beslut i administrativ väg. Bestämmelser
av denna innebörd finns f. n. i 1930 års lag om delning av fastighet
vid ändring i rikets indelning m. m. Bestämmelserna avser bl. a. det fall
att del av fastighet kommer att tillhöra ett annat förvaltningsområde än
tidigare till följd av att område för socken ändrats genom administrativt
beslut. Enligt lagen skall fastigheten då delas efter den nya sockengränsen.
Kommittén har vid utarbetande av nya regler på området funnit att den
kommunala indelningen bör vara bestämmande för vilka fastighetsbildningsåtgärder
som skall vidtas. Härvid har kommittén hänvisat till att det
är denna indelning som i första hand skall beaktas vid fastighetsbildning
över förvaltningsgräns. Att i detta sammanhang tillmäta den ecklesiastika
indelningen motsvarande betydelse har kommittén inte ansett möjligt.
Jag delar kommitténs uppfattning att en anpassning av fastighetsindel
-
B 768
Kungl. Maj:1s proposition nr 128 år 1969
ningen också efter församlingsindelningen skulle kunna leda till en splittring
av fastighetsbeståndet och motverka det pågående rationaliseringsarbetet
inom jordbruket och skogsbruket. De olägenheter som kan uppstå
till följd härav väger betydligt tyngre än de nackdelar som den bristande
överensstämmelsen mellan ifrågavarande indelningsformer för med sig.
Sådan fastighetsindelning som avses i 1930 års lag sker genom avstyckning.
Enligt kommittéförslaget skall den eftersträvade anpassningen av
fastighetsindelningen till den kommunala indelningen i första hand åstadkommas
genom fastighetsreglering. Avstyckning får tillgripas först om
syftet inte kan nås genom fastighetsreglering. Enligt min mening är det
mindre lämpligt att i lagen ge företräde åt en viss fastighetsbildningsåtgärd.
En smidigare lösning synes vara att överlämna åt fastighetsbildningsmyndigheten
att efter samråd med fastighetsägarna välja den åtgärd som i det
särskilda fallet är mest ändamålsenlig.
I likhet med kommittén anser jag att ett tvångsvis genomförande av
fastighetsreglering inte bör ske, om inte det i 5: 4 upptagna s. k. båtnadsvillkoret
är uppfyllt. En första förutsättning för en sådan åtgärd skall sålunda
vara att en lämpligare fastighetsindelning eller en mera ändamålsenlig
markanvändning uppnås. Vidare skall gälla att fördelarna av åtgärden
överväger de därmed förbundna kostnaderna och olägenheterna. Syftet
med detta krav är att skydda sakägarna mot ekonomiskt ofördelaktiga
verkningar av fastighetsregleringen. Såsom kostnad i förevarande sammanhang
skall därför som kommittén påpekat (bet. s. 304) bara räknas
utgiftsposter som belastar sakägarna. Eftersom kostnad för reglering
som företas med stöd av reglerna i 13 kap. inte får påföras sakägare, skall
den således inte beaktas vid prövningen om båtnadsvillkoret är uppfyllt.
En sådan tolkning innebär inte att båtnadsvillkoret urholkas utan står helt
i överensstämmelse med grunderna för detta.
Kommitténs uppfattning att det är önskvärt att man i allmänhet undviker
att låta fastighet inneha andel i samfällighet inom annan kommun
men att det inte bör uppställas ett allmänt förbud mot sådana andelsförhållanden
synes väl grundad. Detsamma gäller den av kommittén uttalade
meningen att det i princip bör krävas att samfällighet är belägen inom
endast en kommun men att vissa avsteg härifrån bör tillåtas.
1 §•
I paragrafen anges de situationer i vilka fastighetsbildning som avses
i detta kapitel skall äga rum samt de särskilda bestämmelser som därvid
skall gälla.
Kommittén. Första stycket i kommittéförslaget reglerar det fall då fastighets
enskilda ägovälde ligger på båda sidor om gräns för borgerlig
primärkommun. Kommittén framhåller att denna situation vanligen torde
B 769
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
bero på att kommunindelningen ändrats genom beslut i administrativ
ordning. Det kan dock föreligga fall då på grund av nuvarande lagstiftning
fastighetsbildning skett på sådant sätt att en fastighetsindelning
som strider mot kommunindelningen uppkommit. Den föreslagna bestämmelsen
skall tillämpas oavsett anledningen till att kommungräns skär
tvärs genom en fastighet och innebär att fastighetsindelningen skall ändras
så, att man får överensstämmelse med den kommunala indelningen. I
enlighet med vad kommittén tidigare anfört föreskrivs vidare att ändringen
i första hand skall ske genom fastighetsreglering och att avstyckning
skall tillgripas endast när det åsyftade resultatet inte kan vinnas
genom fastighetsreglering. Om målet i något fall kan uppnås genom legalisering
av sämjedelning, bör denna lösning i stället väljas. Kommittén
anser att ett förbehåll härom bör tas in i lagtexten och att dess utformning
infe påverkas av hur den blivande legaliseringslagstiftningen kommer att
utformas.
Enligt förslagets första stycke gäller vidare att villkoren i 3 kap. inte
skall lägga hinder i vägen för fastighetsbildningen i fråga. Kommittén anför
att fastighetsbildning utan beaktande av gällande jord- och planpolitiska
restriktioner f. n. får äga rum enligt 1930 års lag och att allmänintresset
av att en anpassning av fastighetsindelningen efter den kommunala indelningen
kommer till stånd i förevarande speciella situationer väger
tyngre än de skäl som bär upp restriktionerna. Det är emellertid av vikt
att avsteg frän bestämmelserna i 3 kap. inte görs annat än när det verkligen
är påkallat med hänsyn till fastighetsbildningens ändamål. Därför
har föreskrivits att de ifrågavarande allmänna fastighetsbildningsvillkoren
får åsidosättas endast i den mån det är nödvändigt.
I fråga om fastighetsreglering föreslår kommittén att bestämmelserna
i 5: 4 skall få lämnas utan beaktande men endast under förutsättning
att sakägare inte motsätter sig detta. Kommittén erinrar om att båtnadsvillkoret
i 5: 4 första stycket enligt 5: 18 kan sättas ur kraft genom överenskommelse
mellan sakägarna. Den nu föreslagna ordningen skiljer sig
i sak inte nämnvärt från vad som i allmänhet skall gälla men innebär
ändå i praktiskt hänseende en viss lättnad, eftersom formlig överenskommelse
mellan de olika sakägarna inte krävs. Bestämmelsen i 5:4 andra
stycket med förbud mot fastighetsreglering som uteslutande sker i syfte
att ändra fastighets storlek är utan intresse i detta sammanhang, eftersom
de regleringar som det här är fråga om alltid genomförs för att man
skall vinna överensstämmelser mellan fastighetsindelningen och den kommunala
indelningen. Det synes slutligen naturligt att man av hänsyn till
allmänintresset skall kunna medge eftergift från det i 5:4 tredje stycket
inskrivna förbudet mot partiella regleringsåtgärder, trots att sakägarna
enligt 5: 18 inte äger någon dispositionsfrihet i detta hänseende, men att
man inte bör påtvinga den enskilde sakägaren en reglering i strid mot
B 770
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
förbudet. Övriga särskilda regleringsvillkor är, uttalar kommittén, uppenbarligen
av sådan beskaffenhet att undantag från dem inte bör tillåtas i
vidare mån än som följer av annars gällande föreskrifter om fastighetsreglering.
Andra stycket i kommittéförslaget behandlar frågan om samfällighet
bör få delas av kommungräns. Kommittén hänvisar till sitt tidigare uttalande
om att man inte skall resa krav på att en samfällighet under
alla förhållanden är belägen inom en och sannna kommun, även om man
bör tillse att det samfällda ägoområdet om möjligt är begränsat på detta
sätt. Därför föreslås bestämmelser av den innebörden att, om samstämmighet
med kommunindelningen kan vinnas utan att några av de villkor
för fastighetsbildning som uppställts till skydd för allmänna
eller enskilda intressen behöver efterges, en åtgärd i detta syfte bör
äga rum men inte annars. Bestämmelserna anger vidare fastighetsregleringen
som det enda sättet att uppnå det åsyftade resultatet. Avstyckning
i dessa situationer bör enligt kommitténs mening inte komma till stånd,
eftersom regleringsinstitutet erbjuder tillräckligt vidsträckta möjligheter
att vinna en anpassning efter kommunindelningen. Genom reglering bör
det samfällda ägoområdet oftast kunna i behövlig omfattning föras över till
en eller flera fastigheter eller andra samfälligheter, och i sista hand erbjuder
sig möjligheten till uppdelning enligt 6: 6 i kommittéförslaget.
Departementschefen. I enlighet med vad jag bär anfört under kapitelrubriken
har kommittéförslaget omarbetats så, att i lagen inte anges någon
viss ordning i vilken fastighetsreglering och avstyckning bör komma i
fråga för att den åsyftade överensstämmelsen mellan den kommunala indelningen
och fastighetsindelningen skall vinnas. Att sådan samstämmighet
kan åstadkommas genom legalisering av sämjedelning torde bli mycket
ovanligt. Om i något fall förutsättningarna härför föreligger, synes det ligga
i sakens natur att legalisering bör komma till stånd. Jag har därför inte
ansett det påkallat att i lagen göra någon erinran om möjligheten härtill.
Jag ansluter mig till kommitténs förslag i fråga om tillämpligheten av
de särskilda fastighetsregleringsvillkoren och vill i detta sammanhang
särskilt understryka att det i 5: 5 andra stycket inskrivna opinionsvillkoret
skall äga tillämpning beträffande fastighetsregleringar av förevarande
slag. Detta kan leda till att avstyckning måste tillgripas i vissa fall trots
att fastighetsreglering framstår som den från allmän synpunkt lämpligaste
åtgärden.
I paragrafen har, utöver vad som nyss nämnts, gjorts den ändringen att
möjlighet öppnats för fastighetsbildningsmyndigheten att använda sig av
avstyckning för att få till stånd överensstämmelse mellan de olika indelningarna
när samfällighet delas av kommungräns. Fall kan nämligen tänkas
förekomma då delägarna i samfälligheten vill få till stånd en utbrytning av
B 771
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
den mark som är belägen på endera sidan gränsen. Lagen bör enligt min
mening inte lägga hinder i vägen för att en sådan utbrytning sker i detta
sammanhang, om den annars är tillåten. I normalfallen torde emellertid
fastighetsreglering vara det lämpligaste sättet att undanröja den bristande
överensstämmelsen.
I övrigt har endast vidtagits vissa redaktionella jämkningar i kommittéförslaget.
2 §•
I paragrafens första stycke behandlas initiativrätten i fråga om åtgärd
som avses i 1 §. Andra stycket innehåller en regel som gör det möjligt
att vidta åtgärden innan beslut om indelningsändring trätt i kraft.
Kommittén. Kommittén menar att det ligger i sakens natur att fråga
om fastighetsbildning enligt 1 § skall få prövas utan hinder av att ansökan
därom inte gjorts men att en föreskrift härom ändå behövs. Frågan
om vilka förrättningsmän som skall handlägga ärendet bör bedömas helt
enligt de allmänna reglerna i 4 kap., vars bestämmelser också i övrigt skall
gälla. Emellertid bör det närmare regleras vilken myndighet som har att
svara för att förrättningsprövning kommer till stånd. Att ålägga förrättningslantmätaren
denna uppgift bedömer kommittén som mindre lämpligt,
eftersom inte sällan olika befattningshavare samtidigt skulle bli
behöriga att ta initiativ till fastighetsbildning med anledning av en och
samma ändring i den kommunala indelningen. Enligt 1930 års lag är det
länsstyrelsen som förordnar lantmätare att utföra i lagen föreskriven
delning. Kommittén anser för sin del det ligga närmare till hands att
överlantmätaren meddelar det behövliga förordnandet, särskilt som denne
också i andra sammanhang skall kunna ta initiativ till fastighetsbildning
och han bär det omedelbara ansvaret för länets lantmäteriväsende samt
i administrativt hänseende är förman för lantmäteripersonalen i länet.
I bestämmelsen om att ansökan om fastighetsbildningen inte krävs har
därför tillagts att förordnande om förrättningsprövning meddelas av överlantmätaren.
På denne ankommer därvid att bestämma vilken förrättningslantmätare
som skall ta upp fastighetsbildningen när flera kan komma
i fråga. I överensstämmelse med vad som gäller enligt 1930 års lag
bör i regel gemensam handläggning äga rum av alla fastighetsbildningsfrågor
som aktualiseras genom beslut om indelningsändring. Uttrycklig
föreskrift härom synes emellertid överflödig.
I paragrafens andra stycke har föreskrivits att, när beslut meddelats om
indelningsändring, förrättning får äga rum utan hinder av att ändringen
ännu inte trätt i kraft. Kommittén erinrar om att enligt lagen den 13 juni
1919 (nr 293) om ordning och villkor för ändring i kommunal och eckle
-
B 772
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
siastik indelning skall Kungl. Maj :ts förordnande om ändrad kommunindelning
träda i kraft vid det kalenderårs början som Kungl. Maj :t bestämmer,
dock inte tidigare än åtta månader efter det förordnandet
meddelats. Ganska lång tid kommer således alltid att förflyta innan en ny
indelning blir slutligt gällande. Det är enligt kommitténs mening angeläget
att denna tid blir utnyttjad för att de nödvändiga följdändringarna
beträffande fastighetsindelningen skall bli genomförda i så nära anslutning
till den primära indelningsändringen som möjligt.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen understryker att den föreslagna
regeln i andra stycket kommer att medverka till en snabbare koordination
mellan kommunal indelning och fastighetsindelning.
Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag att det bör
ankomma på överlantmätaren att ta initiativ till åtgärd som avses i 1 §.
Emellertid kan jag inte finna att detta förhållande utgör något skäl till
att frångå den allmänna regeln i 2: 2 att fråga om fastighetsbildning skall
tas upp efter ansökan. -Tåg vill i detta ämne hänvisa till vad jag anfört
vid 5:3. Med hänsyn härtill innehåller första stycket i departementsförslaget
endast en föreskrift om att överlantmätaren har rätt att påkalla
åtgärd som avses i 1 §. Som jag påpekat vid 5: 3 gäller det där upptagna
kravet på att fastighetsreglering som begärs av överlantmätaren måste vara
av större allmän betydelse inte för sådana regleringar som avses i detta
kapitel.
Mot bestämmelsen i andra stycket i kommittéförslaget har jag inte
någon erinran i sak. Bestämmelsen har därför med en mindre redaktionell
jämkning tagits upp även i departementsförslaget.
3 §.
I denna paragraf ges vissa regler som skall iakttas vid fastighetsbildning
som sker på grund av 1 §. Första stycket behandlar frågan hur man skall
undvika samfällighetsband över kommungräns, medan andra stycket reglerar
ett speciellt problem som uppkommer vid avstyckning från fastighets
enskilda mark enligt 1 §.
Kommittén. Kommittén anser, som redan framgått, att man i första
hand bör undvika att fastighet äger andel i samfällighet inom annan
kommun men att å andra sidan förekomsten av sådana delaktighetsförhållanden
inte helt skall uteslutas. När fastighetsindelningen ändras på
grund av bestämmelserna i 1 §, bör man alltså inte tillskapa ett samfällighetsband
över kommungränsen. Samtidigt är det önskvärt att man,
när åtgärden berör fastighet som redan äger andel i samfällighet på andra
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969 B 773
sidan kommungränsen, söker utföra fastighetsbildningen på sådant sätt
att detta förhållande inte vidare kommer att bestå. Kommittén anser att
det inte är möjligt att närmare ange när avsteg från huvudprincipen skall
tillåtas utan att fastighetsbildningsmyndigheten självständigt måste få
avgöra frågan efter en bedömning av förhållandena i det enskilda fallet
med hänsyn såväl till fastighetsindelningens lämplighet som förrättningstehniska
faktorer. Med anledning härav har i första stycket av paragrafen
föreskrivits att man vid genomförande av fastighetsbildning enligt bestämmelserna
i detta kapitel skall eftersträva att fastighet inte kommer
att ha andel i samfällighet inom annan kommun. Kommittén framhåller
vidare att, när förrättning sker med anledning av indelningsändring och
undersökning görs om vilken omfattning förrättningen skall ha, det kan
visa sig att fastighet inte berörts av indelningsändringen på annat sätt
än att samfällighet vari fastigheten äger del blivit hänförd till annan
kommun. Någon åtgärd enligt 1 § skall i detta fall inte äga rum beträffande
fastigheten, men enligt kommitténs mening kan det ändå vara lämpligt
att man vid förrättningen tar upp frågan om att avskära fastighetens
samband med den samfällda ägolotten. För att bereda möjlighet härtill
när det utan olägenhet kan ske, har kommittén i första stycket tillagt en
bestämmelse som berättigar förrättningsmännen att utan ansökan företa
fastighetsreglering för att bryta samfällighetsbandet.
När fastighetsbildningen sker i form av avstyckning torde något problem
hur delningen skall verkställas inte uppkomma utom beträffande frågan
vilken av de på var sin sida om kommungränsen belägna delarna som skall
utgöra styckningslott och vilken som skall vara stamfastighet. Enligt
7 § 1930 års lag gäller att förrättningsmännen efter överläggning med
jordägarna skall besluta vilken del som skall avstyckas samt att han
om inte särskilda förhållanden föranleder annat bör avstycka den del,
vars ägovidd är minst eller vars avstyckande orsakar den minsta kostnaden.
Kommittén föreslår i andra stycket av paragrafen en bestämmelse
som ansluter sig nära härtill. Något särskilt påpekande om att överläggningar
med fastighetsägaren skall äga rum har inte gjorts i lagtexten.
Kommittén förutsätter att sådana överläggningar alltid kommer till stånd.
Inte heller har uttryckligen angetts att kostnadssynpunkten skall tillmätas
någon betydelse. Genom att särskilda förhållanden skall kunna
föranleda avsteg från regeln om att ägoviddens storlek skall vara utslagsgivande,
kan enligt kommittén kostnaderna liksom också fastighetsägarens
önskemål tillräckligt beaktas.
Departementschefen. Departemenisförslaget innebär den sakliga ändringen
i förhållande till kommittéförslaget att möjlighet införts att undanröja ett
samfällighetsband över kommungräns genom avstyckning av samfällighetsandelen.
Enligt min mening finns det knappast någon anledning att helt för
-
B 774
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
bjuda ett sådant förfarade, om det någon gång skulle visa sig fördelaktigt att
begagna sig därav. Tydligt är emellertid att detta bara undantagsvis kan
tänkas bli fallet.
I övrigt har vidtagits vissa redaktionella jämkningar i kommittéförslaget.
Bl. a. har i första styckets andra punkt gjorts ett tillägg för att markera
att sådan åtgärd som där avses får äga rum endast om de till skydd för
allmänna och enskilda intressen uppställda fastighetsbildningsvillkoren
är uppfyllda. Jag vill i detta sammanhang framhålla att dessa villkor
torde medföra att bestämmelsen bara undantagsvis kan tillämpas på andelar
i gemensamhetsskog.
4 §•
Paragrafen föreskriver skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten att
underrätta berörda kommuner om förrättning som avses i detta kapitel.
Kommittén. Enligt 5 § 1930 års lag gäller bl. a. att förrättningsmannen
skall minst fjorton dagar före förrättning som äger rum enligt lagens bestämmelser
underrätta kommunens styrelse om tid och ställe för förrättningen.
Fastän det synes tveksamt om kommunen verkligen har något intresse
att bevaka vid fastighetsbildning som har till syfte att bringa fastighetsindelningen
i samklang med den kommunala indelningen och kommunen
uppenbarligen inte bör likställas med sakägare, anser sig kommittén
böra inskriva en motsvarande regel i den nya lagen. Det för kommunen
väsentliga synes vara att få kännedom om att en anpassning av fastighetsindelningen
efter kommungränsen är under prövning och om vilken lantmätare
som handlägger ärendet, så att kommunen kan framföra ev. synpunkter
på ärendets behandling. Meddelande om tid och plats för förrättningssammanträde
torde däremot vara utan vikt, i synnerhet som sammanträde
inte är obligatoriskt. Beträffande tidpunkten när underrättelsen
skall utgå har någon föreskrift inte meddelats, men kommunen bör naturligtvis
få kännedom om förrättningen i så god tid före dess avslutande att
önskemål från kommunens sida kan beaktas.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen ifrågasätter om inte underrättelsen
till kommunerna normalt kan ske på det sättet att dessa för kännedom
erhåller avskrift av överlantmätarens förordnande. Enligt styrelsen torde
därigenom det för kommunerna väsentliga primära önskemålet bli uppfyllt.
Överlantmätaren i Kristianstads län anser däremot önskvärt att en
bestämd kallelsetid införs till stöd såväl för förrättningsmännen som för
kommunerna, vilka kanske vill förbereda sina ställningstaganden i samband
med förrättningen.
B 775
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att
lagen bör innehålla en regel om att de berörda kommunerna skall underrättas
om förrättning som företas med stöd av detta kapitel. I likhet med
vad som annars gäller i fråga om kallelser och liknande meddelanden i
samband med förrättning bör som kommittén föreslagit underrättelsen ske
genom fastighetsbildningsmyndighetens försorg. Några närmare föreskrifter
rörande underrättelseförfarandet kan inte anses behövliga. Att underrättelsen
bör sändas ut i så god tid att kommunen får tillfälle att sätta sig
in i ärendet ligger i sakens natur. Hur lång tid som behövs torde variera
från fall till fall. Det synes med hänsyn härtill inte lämpligt att i lagen
föreskriva någon bestämd tidsfrist för underrättelseskyldighetens fullgörande.
Några ändringar i sak har alltså inte gjorts i kommitténs lagförslag.
Vissa redaktionella jämkningar har däremot företagits.
5 §•
Paragrafen reglerar vissa frågor om kostnader i samband med åtgärd
som företas med anledning av reglerna i detta kapitel.
Kommittén. I paragrafen föreskrivs till en början att kostnaderna för
åtgärd med anledning av kapitlets bestämmelser inte får påföras sakägare.
En motsvarande bestämmelse finns i 23 § i 1930 års lag. Nuvarande ordning
enligt vilken kostnaderna bestrids antingen av statliga eller av kommunala
medel föreslås sålunda bli bibehållen. Lika litet som enligt gällande
rätt bör, framhåller kommittén, frågan om kommunernas ekonomiska
förpliktelser mot varandra och i förhållande till staten regleras i anslutning
till bestämmelserna om fastighetsbildning. Det förhållandet att fastighetsbildning
enligt detta kapitel förs samman till gemensam handläggning
med annan fastighetsbildning anser kommittén inte kräva någon särskild
reglering av kostnadsfrågan. Kommittén påpekar att paragrafen avser inte
bara fastighetsbildningsåtgärder utan också fastighetsbestämningar som
företas med anledning av innehållet i kapitlet.
I överensstämmelse med vad som gäller enligt 17 § i 1930 års lag har
vidare i paragrafen meddelats en bestämmelse om att varje fastighetsägare
utan kostnad skall få utdrag rörande hans fastighet av förrättningskarta,
om sådan upprättats. Slutligen har föreskrivits att ersättning till syssloman
vid fastighetsbildning enligt kapitlet alltid skall bestämmas av förrättningsmännen.
Kommittén framhåller att det här skulle vara olämpligt att
tillämpa regeln i 4: 37 om att ersättningens storlek i första hand fastställs
genom överenskommelse med sakägarna, eftersom något betalningsansvar
inte skall åvila dessa.
B 776 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Remissyttrandena. Frågan om kostnadsfördelningen när fastighetsbildning
enligt förevarande kapitel kombineras med annan fastighetsbildning
berörs av ett par remissinstanser. Lantmäteristyrelsen uttalar att ltostnadsregeln
i första stycket i detta fall synes kunna tolkas så, att sakägare i
huvudsak skall betala bara för sådana åtgärder som inte omfattas av bestämmelserna
i 13 kap. Sakägarna kan på detta sätt tänkas erhålla något
större vinst än som normalt är att påräkna. Emellertid torde det också
för det allmänna vara av intresse att samordning av fastighetsbildningsåtgärderna
sker i så stor utsträckning som möjligt. Styrelsen anser därför
en viss generositet vara försvarlig och förordar den angivna tolkningen.
Överlantmätaren i Kristianstads län yttrar i sin tur att kostnaderna i den
berörda situationen bör fördelas mellan sakägare och kommun.
Departementschefen. Jag har inte funnit anledning till erinran i sak
mot kommittéförslaget. Med anledning av vad som i några remissyttranden
anförts i fråga om kostnadsansvaret vid gemensam handläggning av åtgärd
enligt detta kapitel och annan fastighetsbildningsåtgärd vill jag erinra
om att frågan om ansvaret för gemensamma kostnader är att bedöma
enligt 2: 6, dvs. dessa skall fördelas efter vad som är skäligt. Angående den
närmare innebörden härav vill jag hänvisa till de uttalanden som gjorts i
anslutning till nyssnämnda lagrum.
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
B 777
FEMTE AVDELNINGEN
F astighetsbestämning
14 KAP.
Som framgår av 1: 1 andra stycket i departementsförslaget kan frågor
om beskaffenheten av gällande fastighetsindelning samt om beståndet
och omfånget av vissa servitut avgöras genom fastighetsbestämning. De
närmare bestämmelserna om fastighetsbestämning meddelas i detta kapitel.
Såvitt avser fastighets gränser finns de grundläggande materiella
reglerna i 1 kap. av det förslag till ny jordabalk som remitterats till lagrådet.
Departementsförslaget ansluter sig i stort sett till kommitténs förslag.
I två frågor av viss principiell räckvidd har jag emellertid funnit anledning
att förorda andra lösningar än kommittén. Den ena frågan rör
förfarandet vid fastighetsbestämning, medan den andra är av materiell
betydelse.
Syftet med en fastighetsbestämning är att man skall få till stånd ett
för framtiden bindande avgörande i vissa indelnings- och servitutsfrågor.
Kommittén har föreslagit att fastighetsbestämningsfråga skall kunna tas
upp till prövning vid förrättning såväl när frågan uppkommer i samband
med fastighetsbildning som när den aktualiseras i annat sammanhang.
På denna punkt är jag ense med kommittén. Under åberopande av att en
domstolsprövning ger bättre rättssälcerhetsgarantier än ett förrättningsförfarande
har kommittén emellertid också föreslagit att en sakägare
skall ha möjlighet att få en fastighetsbestämningsfråga som tagits upp
vid förrättning hänvisad till prövning vid allmän domstol. Mot denna
anordning har vid remissbehandlingen riktats kritik som jag ansett inte
kunna frånkännas fog. Någon motsvarighet till anordningen återfinns
därför inte i departementsförslaget.
I 5 § andra stycket i kommittéförslaget finns bestämmelser som avser
att ge sakägarna möjlighet att vid bestämmandet av gränssträckningar
träffa överenskommelser som skall beaktas av förrättningsmyndigheten.
I nära anslutning till vad som f. n. gäller skall sakägarna
enligt dessa bestämmelser vara skyldiga att hålla sig till vissa angivna
gränssträckningar (s. k. pretentionslinjer). Enligt min mening uppfyller
kommittéförslaget i denna del inte nutida krav på enkelhet, klarhet och
konsekvens i lagstiftningen. I departementsförslaget (5 §) har anknytningen
till vissa pretentionslinjer därför övergetts och bestämmelserna i stället
48 — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 778
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
utformats så, att sakägarna får möjlighet att med bindande verkan träffa
överenskommelser om mindre och från såväl allmän som enskild synpunkt
betydelselösa avvikelser från den gränssträckning som är att anse som
den rätta.
I övrigt har vissa redaktionella jämkningar gjorts i de bestämmelser
som kommittén föreslagit i 14 kap. Som en följd härav har antalet paragrafer
i kapitlet ökat från nio till tio.
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Gällande rätt. De ställningstaganden till frågan om beskaffenheten av
gällande fastighetsindelning som fordras vid fastighetsbildningsförrättningar
kan f. n. ske antingen så, att förrättningsmännen efter behövliga
undersökningar bildar sig en uppfattning i saken och utan att redovisa sitt
bedömande annat än möjligen som en motivering grundar sina åtgärder
rörande själva fastighetsbildningen på detta eller så, att frågorna tas upp
och avgörs genom formligt beslut, varigenom ett för framtiden bindande
avgörande kommer till stånd. Avgöranden av nyss angivet slag har i
litteraturen betecknats som fastighetsbestämmande domar (Rodhe, Gränsbestämning
och äganderättstvist, s. 1). Sådana domar kan åstadkommas
på olika sätt.
Om tvist rörande äganderätten till jord uppstår sedan en fastighetsbildningsförrättning
påbörjats och tvistens avgörande är av betydelse för
förrättningens behöriga verkställande, skall tvisten enligt 3 kap. 12 § JDL
underställas ägodelningsrättens prövning. Bestämmelsen gäller laga skifte,
men på grund av hänvisningar är den tillämplig även vid andra former
av fastighetsbildning enligt JDL och FBLS. Vid underställningen skall
förrättningsmännen utan att uttala någon mening i saken hänskjuta
tvistefrågan till ägodelningsrätten. Det bör betonas att underställning kan
ske endast om tvist uppkommit. När sakägarna är ense i frågan, är förrättningsmännen
således hindrade att besluta om underställning, även om de
är av annan mening än sakägarna.
Vid fastighetsbildning uppkommande gränsfrågor, dvs. spörsmål om
rätta sträckningen av gräns mellan fastigheter, mellan fastighet och samfälld
mark och mellan olika samfällighetsbildningar, skall alltid prövas
på förrättningsstadiet genom gränsbestämning eller tomtmätning. Något
krav på att tvist skall föreligga upprätthålls inte i detta fall. I stället är
det en strävan att varje tveksamhet rörande gränser skall undanröjas,
om frågan har betydelse för fastighetsbildningen. Beträffande laga skifte
gäller till och med att samtliga gränser kring skifteslagets ägor alltid
skall bestämmas oberoende av hur de tillkommit (7 kap. 1 och 7 §§ JDL).
Vid avstyckning enligt JDL skall enligt 19 kap. 5 § skiftesreglerna i
B 779
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
princip tillämpas. På grund av en särbestämmelse (19 kap. 10 §) skall emellertid
i fråga om en förut i laga ordning bestämd gräns mot fastighe<t
som inte ingår i avstyckningsförrättningen gränsbestämning äga rum endast
om någondera sidan begär det eller lantmätaren finner det nödvändigt.
Är gränsen däremot inte i laga ordning bestämd, skall gränsbestämning
alltid ske utom i ett visst speciellt fall. Vad beträffar1 avstyckning
enligt 5 kap. FBLS skall frågan om gränsbestämning prövas mera fritt.
Ett fastställande av gränsens läge är här beroende av att yrkande framställts
på någondera sidan eller att förrättningsmannen finner det påkallat
(5 kap. 5 §).
Fastighetsbestämmande domar kan även meddelas fristående i förhållande
till fastighetsbildningsförrättning. Sålunda kan enligt allmänna processrättsliga
regler varje oviss fråga om hur gällande fastighetsindelning är
beskaffad prövas vid domstol, om ovissheten är till förfång för käranden.
På grund av särskilda rättegångsbestämmelser i JDL skall vissa mål som
anhängiggörs på detta sätt tas upp och avgöras av ägodelningsrätten i
stället för av den allmänna underrätten. Hit räknas dels äganderättstvister
som uppkommit efter påbörjande av en fastighetsbildningsförrättning
men inte är av sådan betydelse för förrättningen att de skall underställas
(21 kap. 16 §), dels alla mål angående fastighetsgränser (21 kap.
15 § 4). Beträffande gränsfrågor föreligger också möjlighet till fristående
förrättningsprövning såväl enligt JDL (20 kap. 1 §) som enligt FBLS
(2 kap.). I praktiken torde gränsfrågor så gott som alltid handläggas vid
förrättning.
Kommittén. Vissa anmärkningar kan enligt kommitténs mening riktas
mot de nuvarande reglerna om fastighetsbestämmande domar och fastighetsbiklningsförrättningarnas
beroende av sådana. Vad som främst faller
i ögonen är kanske den bristande överskådligheten i lagtekniskt hänseende.
Denna brist gör det svårt att i bestämmelserna läsa ut de principer efter
vilka ifrågavarande spörsmål skall bedömas. Inte heller det sakliga innehållet
i vissa av bestämmelserna går fritt från kritik. Det är sålunda anmärkningsvärt
att man anvisat helt olika behandling vid fastighetsbildning
av å ena sidan gränsfrågor och å andra sidan äganderättstvister utan att
ange vari skillnaden mellan dem består. Mindre lämpligt synes det också
vara att på sätt som i vissa avseenden skett i detalj reglera när en fastighetsbestämmande
dom fordras och på vad sätt den skall komma till stånd.
Härigenom blir förfarandet vid fastighetsbildning formbundet, vilket lätt
medför en onödig arbetsbelastning. Inte minst systemet med obligatorisk
underställning av tvistiga frågor finner kommittén vara ägnat att motverka
strävan efter förenklade handläggningsmetoder. Underställningsförfarandet
synes dessutom i sin nuvarande gestaltning ha vissa brister.
B 780 Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
Kommittén anser givet att den nya lagen måste innehålla bestämmelser
om behandlingen av de i samband med ändringar i fastighetsindelningen
ofta uppkommande frågorna om den bestående indelningens beskaffenhet. I
annat fall skulle man avsäga sig möjligheten att vinna för framtiden bindande
ställningstaganden i dessa frågor. Därmed är emellertid ingalunda
sagt att ett särskilt fastighetsbestämningsinstitut bör byggas upp och regleras
i lagen. De behövliga bestämmelserna skulle mycket väl kunna ordnas in
bland de allmänna reglerna om fastighetsbildning. Med hänsyn emellertid
till de fastighetsbestämmande domarnas räckvidd även utanför fastighetsbildningsärendena
och kanske framför allt till den omständigheten att likartade
regler om fastighetsbestämning utan samband med fastighetsbildning
bör meddelas samtidigt har kommittén funnit sig böra i en särskild
avdelning av lagen behandla fastighetsbestämningen som ett i förhållande
till fastighetsbildningen i viss mån fristående institut.
När det gäller frågan vilken myndighet som skall handlägga fastighetsbestämningar
ligger det enligt kommitténs mening nära till hands att låta
förrättningsmännen avgöra frågor om fastighetsindelningens beskaffenhet
som uppkommer vid fastighetsbildningsförrättningar. En förrättningsprövning
kan då ofta ske utan några mera omfattande kallelse- och kungörelseåtgärder.
Förrättningsmännen kan vidare förutsättas vara åtminstone
till vissa delar redan insatta i de frågeställningar som aktualiseras
vid fastighetsbestämningar. Härtill kommer att prövningen av en fastighetsbestämningsfråga
inte sällan bör kombineras med tekniska arbeten
ute på marken och med upprättande av karta. Sådana arbeten torde inte
utan svårighet kunna utföras på annat sätt än vid förrättning. Det finns
emellertid också vissa skäl som talar mot att man anförtror beslutanderätten
åt förrättningsmännen. Sålunda kan den rättsliga bedömning som det
här är fråga om komma att kräva förutom speciella insikter i fastighetsrätt
även en sådan juridisk allmänbildning som förrättningsmännen inte
alltid besitter. Vidare är det kontradiktoriska domstolsförfarandet särskilt
uppbyggt med tanke på domstolarnas uppgift att slita civilrättsliga tvister,
medan förrättningsförfarandet i första hand har andra uppgifter. Det bör
också uppmärksammas att vissa bevis, såsom förhör med vittne och med
part under sanningsförsäkran, inte kan tas upp vid förrättning. Slutligen
har de enskilda bättre möjligheter att få ersättning för utredningskostnader
och andra utgifter vid domstolsprövning än vid förrättning.
Vid övervägande av dessa olika synpunkter kommer kommittén till
den slutsatsen att en förrättningsprövning i princip bör äga rum men
att samtidigt betryggande garantier måste finnas att domstolshandläggning
kommer till stånd, när den kan antas vara att föredra från enskild
synpunkt. Eftersom en lösning med förrättningsprövning i väsentlig mån
betingas av önskemålet att i förrättningstekniskt och arbetsekonomiskt
avseende underlätta genomförandet av fastighetsbildningsåtgärder, har kom
-
B 781
Eungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
mittén övervägt att beträffande fristående fastighetsbestämningsfrågor
ytterligare begränsa möjligheterna att ta upp dem vid förrättning. Kommittén
har emellertid avvisat tanken härpå med hänsyn till att det vid
handläggningen av flertalet sådana frågor torde bli nödvändigt att på sätt
som f. n. sker vid gränsbestämning utreda och bedöma läget på marken av
olika gränser och förrättningsförfarandet i allmänhet är mest lämpligt för
denna utredning.
När det gäller att praktiskt genomföra principen att handläggning direkt
vid domstol i vissa fall skall träda i stället för förträttningsprövning
finner kommittén betydande svårigheter möta. Att i lagen uttryckligen
ange de olika situationer då avsteg skall ske från huvudregeln låter sig
inte göra. Den nuvarande uppdelningen i äganderättstvister och gränsfrågor
är i viss mån oklar och leder dessutom i stor utsträckning inte till
lämpligt resultat. I flertalet äganderättstvister utgör nämligen tolkningen
av äldre förrättningsavgöranden ett väsentligt moment och prövningen i
detta hänseende torde med fördel kunna i första instans omhänderhas av
förrättningsmännen. Inte heller finns det någon annan liknande uppdelning
som är ägnad att åstadkomma en lämplig kompetensfördelning mellan
domstol och förrättningsmän. Den naturligaste och bästa utvägen synes
därför vara att man låter förhållandena i varje enskilt fall avgöra om en
prövning direkt vid domstol skall komma till stånd. En sådan lösning
förutsätter emellertid att förrättningsmännen kan ombesörja att fastighetsbestämningsfrågan
vid behov bringas under domstolens prövning.
Att tillämpa underställning eller därmed jämförligt förfarande kan då
synas ligga nära till hands. Underställningsförfarandet har emellertid
sådana brister att det för framtiden helst bör undvikas i sin nuvarande
form. Härtill kommer att ett sådant förfarande inte kan förenas med den
instansordning som kommittén föreslår för fastighetsbildningsmålen. Underställning
till jorddomstol bör sålunda inte tillåtas av det skälet att
denna domstol, varifrån målen skall fullföljas direkt till högsta domstolen,
inte bör döma i första instans. Inte heller synes det tilltalande att låta
underställningen ske till den allmänna underrätten med hänsyn till den
högst speciella reglering av rättegångsförfarandet som skulle fordras för
underställningsmålens handläggning. Mera fördelaktigt synes det vara,
att förrättningsmännen kan hänvisa sakägarna att vid allmän domstol
föra fastställelsetalan rörande den fråga som det råder ovisshet om. Att
detta skulle innebära ett ganska omständligt förfarande anser kommittén
inte behöva tillmätas så stor betydelse, eftersom det här endast gäller att
i vissa, säkerligen mindre vanliga situationer, då särskilda skäl att övergå
till domstolsprövning visats föreligga, tillse att en sådan prövning kommer
till stånd under betryggande former.
Mot ett regelrätt hänvisningsförfarande kan emellertid enligt kommittén
dessutom invändas att man inte får några garantier för att den eller de
B 782
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
sakägare vilka förrättningsmännen uppmanat att väcka talan vid domstol
verkligen ställer sig uppmaningen till efterrättelse. Kommittén understryker
att det kan vara i hög grad olämpligt att en fastighetsbestämningsfråga
som uppkommer i samband med förrättning inte genast blir hänskjuten
till rättegång och avgjord så snart som möjligt. Det är därför
nödvändigt att modifiera den tänkta anordningen med hänvisning och
göra övergången till domstolsprövning beroende av att sakägare framställt
yrkande därom. Förrättningsmännen skall i så fall meddela den som
framställt yrkandet ett formligt föreläggande att inom viss angiven tid
visa att han väckt talan vid domstol, vid äventyr att förrättningsmännen
annars fullföljer handläggningen av fastighetsbestämningsfrågan.
Kommittén förordar emellertid en viss begränsning av sakägarnas rätt
att påkalla domstolsprövning. När det gäller behandlingen av gränsfrågor
är nämligen fördelarna med en förrättningsprövning så framträdande
att domstolshandläggning inte bör tillåtas, om frågan väl väckts vid fastighetsbestämning.
Enligt nuvarande ordning kan en sakägare bringa
gränsfrågor som tagits upp vid gränsbestämning under domstolsprövning
bara genom att överklaga förrättningsmännens avgörande. Några olägenheter
har inte kunnat märkas av detta. De svårigheter som i det särskilda
fallet kan uppkomma när det gäller att skilja mellan gränsfrågor och vissa
andra frågor rörande fastighetsindelningens beskaffenhet talar visserligen
mot den antydda lösningen. Svårigheterna torde emellertid inte bli så framträdande
att man bör avstå från en i andra avseenden önskvärd och lämplig
ordning. Det är vidare att märka att endast frågor som uteslutande
gäller vilken sträckning en gräns mellan vissa angivna fastigheter eller
andra enheter har är avsedda att underkastas en särreglering.
Med hänsyn till de olägenheter som i vissa fall, särskilt i samband med
genomförandet av fastighetsbildning, kan uppkomma genom en övergång
till domstolshandläggning har kommittén övervägt att som ytterligare
förutsättning härför föreskriva att oskäligt dröjsmål inte föranleds. Kommittén
har emellertid avstått från att lägga fram förslag i denna riktning
främst med hänsyn till att det betalningsansvar för rättegångskostnader
som sakägare riskerar att dra på sig, om han utan godtagbart skäl hindrar
ett fullföljande av fastighetsbestämning, torde verka tillräckligt avhållande.
Vad angår frågan i vilken utsträckning man vid fastighetsbildning skall
fordra att fastighetsbestämmande domar meddelas finner kommittén uppenbart
att gällande ordning med delvis ganska långtgående krav på att
fastighetsindelningen i olika situationer blir klarlagd inte bör behållas.
Behovet av fastighetsbestämning i samband med fastighetsbildning är inte
längre så stort som tidigare, och ett krav på obligatorisk fastighetsbestämning
kan innebära att fastighetsbildningsförrättningen i det enskilda
fallet tyngs helt i onödan. Det bör därför ankomma på förrättningsmän
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 783
nen att mera fritt bedöma när fastighetsbestämmande dom fordras och vad
den skall omfatta.
Enligt kommitténs mening bör även frågor som rör beståndet och omfånget
av servitut med fördel kunna jämställas med frågor angående
fastighetsindelningens beskaffenhet och således kunna tas upp vid fastighetsbestämning.
Förstnämnda slag av frågor kan nämligen vara minst lika
viktiga för genomförandet av vissa fastighetsbildningsåtgärder som typiska
indelningsspörsmål. En viss begränsning av möjligheterna att få till stånd
fastighetsbestämning beträffande servitutsfrågor behövs emellertid. Rättighet
som inte kan ändras eller upphävas vid fastighetsbildning bör exempelvis
inte kunna bli föremål för fastighetsbestämning.
Remissyttrandena. Kommitténs uppfattning att det behövs ett särskilt
fastighetsbestämningsinstitut har vid remissbehandlingen allmänt godtagits.
Endast häradshövding eför eningen motsätter sig reformen mera
bestämt. Föreningen anser att nuvarande regler utan större svårighet kan
överarbetas så, att man vinner större överskådlighet. Beträffande den av
kommittén påtalade olikheten i gällande rätt vid behandlingen av gränsfrågor
och äganderättsfrågor påpekas att kommittén själv inte stått främmande
för ett sådant särskiljande. Inte heller överlantmätaren i Östergötlands
län är övertygad om lämpligheten att slopa underställningsinstitutet,
som enligt överlantmätaren visat sig fungera väl.
Också förslaget att fastighetsbestämningsfrågor skall kunna i första
instans prövas vid förrättning har i regel mottagits positivt av remissinstanserna.
Lantmäteristgrelsen anser förslaget innebära ett steg mot ökad
förenkling utan att rättssäkerheten eftersätts. Tekniska högskolan menar
att förslaget innebär en rationell anordning som främjar samordning och
enhetlighet. Liknande uttalanden görs av ett flertal överlantmätare.
Svea hovrätt anser att det inte kan komma i fråga att beträffande gränsbestämningar
övergå till handläggning och avgörande i annan ordning än
vid förrättning. Visserligen kan vid gränsbestämning aktualiseras sådana
rättsliga frågor beträffande vilka prövning vid domstol skulle vara mer
ändamålsenlig. Att åstadkomma en lämplig reglering varigenom sådana
frågor utmönstras från förrättningshandläggning torde emellertid inte
vara möjligt. Däremot bör förrättningsförfarandet utformas så, att det
medger en mera domstolsmässig handläggning av frågor av denna beskaffenhet.
Vad angår äganderättstvisterna hyser hovrätten tvekan om
lämpligheten av att dessa prövas av förrättningsmän. Hovrätten framhåller
att sådana mål i allmänhet innehåller svåra rättsliga problem, ofta
med rättshistorisk och kameralrättslig anknytning, och att i målen ofta
föreligger ett utpräglat motsatsförhållande mellan olika sakägargrupper.
Man bör också beakta att ifrågavarande tvister, som i realiteten avser
B 784 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
äganderätten till fast egendom, är av stor betydelse för den enskilde. Den
som skall döma i sådana tvister bör därför äga ett mått av juridisk skolning
som f. n. inte kan förutsättas hos alla lantmätare och mätningsmän.
Något avgörande hinder mot förslaget synes detta inte utgöra, om behövlig
uppmärksamhet ägnas åt de ökade krav på juridisk utbildning för
lantmätare och motsvarande befattningshavare som föranleds av förslaget.
Hovrätten ställer emellertid som ett avgörande villkor för att den
skall kunna tillstyrka förslaget i denna del att reglerna om förrättningsförfarandet
omarbetas på det sätt hovrätten uttalat sig för vid 4 kap.
Häradshövdingeföreningen motsätter sig den föreslagna anordningen
med förrättningsprövning och säger sig bestämt vilja avstyrka att man i
svensk civillagstiftning inför institutet lekmannadomar.
Förslaget om rätt för sakägare att kräva övergång till handläggning
vid allmän underrätt har föranlett kritik från vissa reimissinstanser.
Göta hovrätt avstyrker förslaget. Hovrätten erinrar om att bland de synpunkter,
som talar för att en ny domstolsordning införs för prövningen av
jordmål, intar hänsynen till handläggningens snabbhet och domarnas
erfarenhet av specialmålen eu framskjuten plats. Om ägodelningsrätterna
avskaffas, kommer underrättsdomarnas erfarenhet av hithörande frågor
att begränsas, vilket medför att handläggningstiden förlängs för fastighetsbildningsförrättningar
vid vilka fastighetsbestämningsfrågor hänskjutits
till domstol. Mot kommittéförslaget talar vidare att det ofta är svårt
att skilja gränsbestämningsfrågor från äganderättstvister. Det kan inte
heller antas att äganderättstvister generellt sett fordrar mera komplicerade
överväganden än gränstvister och att förrättningsmännen av denna anledning
skall anses sakna tillräckliga kvalifikationer att avgöra dem.
Förslaget förutsätter f. ö. att enbart lantmätare med tillräcklig kompetens
skall självständigt handlägga förrättningar och att äganderättstvister
skall avgöras av förrättningsmännen när sakägaren inte fordrar att tvisten
skall avgöras av domstol eller när han inte ställer sig till efterrättelse
föreläggande att väcka talan vid allmän domstol. När det gäller kommitténs
uttalanden rörande fördelarna med domstolsprövning i förhållande till
förrättningsförfarande framhåller hovrätten att de synpunkter som kommittén
anfört kan anläggas också på avgörandet av gränstvister och åtskilliga
andra tvistefrågor som förrättningsmännen enligt förslaget kommer
att få lösa. Det kontradiktoriska förfarandet torde dessutom inte
böra överskattas i mål av detta slag, där partsförhållandet som sådant
ofta får ganska ringa betydelse. I fråga om möjligheterna att förebringa
bevisning vid förrättning påpekar hovrätten att förrättningsmännen f. n.
tar upp viss muntlig utredning, exempelvis rörande hävd. Någon olägenhet
härav synes inte ha uppstått, även om upptagningen inte kunnat ske
under edsansvar. Inte heller den omständigheten att bevisupptagning
regelmässigt kan ske endast i en instans bör inge betänkligheter. Vad
B 785
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
slutligen angår frågan om ersättning för rättegångskostnader åberopar
hovrätten kommitténs uttalande i anslutning till 4: 11 att spörsmålet om
fri rättshjälp på förrättningsstadiet bör tas under övervägande.
Också Suea hovrätt avstyrker förslaget i denna del. Hovrätten framhåller
att bestämmelserna om övergång till domstolshandläggning gör
förfarandet svåröverskådligt och komplicerat, bl. a. genom att den oklara
och svårtillämpade uppdelningen mellan gränsfrågor och andra indelningsfrågor
behålls. Från principiell synpunkt måste det vidare anses otillfredsställande
inte bara att det förfarande som lagen anvisar som huvudalternativ
— förrättningshandläggning — utformats på sådant sätt att
det inte för samtliga fall av fastighetsbestämning kan anses på ett fullt
betryggande sätt tillgodose enskilda sakägares intresse av att kunna bevaka
sin rätt utan också att bedömningen om förrättningsalternativet i det
särskilda fallet är godtagbart lagts i de enskildas händer. Hovrätten anser
vidare att förslaget kan leda till tolkningssvårigheter, exempelvis om sakägare
endast delvis efterkommer föreläggande att instämma vissa frågor
till domstol.
Överlantmätarna i Stockholms och Västernorrlands län ifrågasätter om
det behövs någon undantagsregel angående domstolsprövning med hänsyn
till att sakägarna är benägna att välja förrättningsför far ande för avgörande
av hithörande frågor. Över lantmätaren i Västernorrlands län påpekar
också att förrättningshandläggningen på marken i det fåtal kontroversiella
mål som här avses innebär en värdefull förberedelse för målets
slutliga avgörande i domstol.
Vissa remissinstanser tar upp frågan om inte förrättningsmännen bör
få exklusiv behörighet att pröva samtliga fastighetsbestämningsfrågor.
Göta hovrätt, tvä ledamöter i hovrätten för Nedre Norrland samt överlantmätaren
i Jämtlands län anser att en sådan ordning bör genomföras. Majoriteten
i hovrätten för Nedre Norrland finner sig inte kunna förorda att
man i detta hänseende avviker från kommittéförslaget. Hovrätten framhåller
att det ingalunda är sällsynt att vid fastighetsbildning vidlyftiga utredningar
måste göras angående fastighetsindelningens beskaffenhet och att
vanskliga avgöranden måste träffas. Eftersom här är fråga om tvister av
civilrättslig karaktär, måste domstolsförfarandet vara att föredra framför
den prövning som kan ske i samband med fastighetsbildningsförrättningen.
Om man trots detta anser sig i princip kunna acceptera förrättningsprövning
i dessa frågor, bör förrättningsmännen, när förhållandena är sådana
att en förrättningsprövning lämpligen inte bör äga rum, kunna hänvisa
sakägare att vid domstol föra fastställelsetalan rörande den fråga där det
råder tvist. Eftersom det med tanke på instansordningen inte är möjligt
att hänskjuta frågan till jorddomstol, återstår endast att låta prövningen
ske av allmän underrätt. Även om en sådan anordning inte går fri från
invändningar, synes den inte behöva ge anledning till allvarligare betänk48*
— Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 786
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ligheter. Det är dock här, betonar hovrätten, inte fråga om prövning av
fastighetsbildningsbeslut i egentlig mening utan av tvister av mera civilrättslig
natur, som också enligt gällande rätt prövas av allmän underrätt,
i den mån de inte aktualiserats efter påbörjandet av en jorddelningsförrättning.
Hovrätten erinrar också om att en likartad ordning är föreskriven
i vattenmål (It kap. 22—24 §§ VL).
Enligt några remissinstanser behövs vissa inskränkningar i sakägares
rätt att få till stånd domstolsprövning. Lantmäteristyrelsen hävdar att fråga
om rätta sträckningen av konstaterad gräns alltid bör handläggas vid förrättning,
eftersom sådana avgöranden bl. a. kräver åtskilliga utredningar
av teknisk natur. Som ytterligare förutsättning för övergång till domstol
bör krävas att oskäligt dröjsmål inte föranleds. Fastighetsbildningsärendena
rymmer nämligen inte sällan mycket kontroversiella spörsmål, och
taktiska åtgärder sakägare emellan i procedurfrågor kan inte alltid undvikas.
Även Göta hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland anser att förrättningsmännen
bör få rätt att pröva om frågan skall föranleda domstolsprövning.
Enligt den senare hovrätten bör det ligga i förrättningsmännens
skön att vägra hänvisning, om sakägares yrkande därom framställts i
oträngt mål eller tvistens avgörande inte kan anses vara av betydelse för
förrättningens behöriga verkställande.
Departementschefen. De nuvarande bestämmelserna om prövningen av
frågor rörande fastighetsindelningens beskaffenhet företer en splittrad
bild. Beträffande spörsmål av detta slag som uppkommer i samband med
fastighetsbildningsförrältning skiljer man mellan äganderättsfrågor, vilka
under vissa förutsättningar skall underställas ägodelningsrätten, och gränsfrågor,
som skall avgöras vid förrättningen. Tvistefrågor om fastighetsindelningens
beskaffenhet som uppkommer utan samband med fastighetsbildning
skall ibland prövas av allmän domstol och ibland av ägodelningsrätten.
Dessutom finns det möjlighet att göra gränsfrågor till föremål för
förrättningsprövning.
Även andra anmärkningar än den bristande överskådligheten kan som
kommittén framhållit riktas mot det nuvarande systemet. Det måste sålunda
betecknas som otillfredsställande att olika behandling anvisats för å
ena sidan gränsfrågor och å andra sidan äganderättstvister, utan att någon
klar skiljelinje dragits mellan de olika spörsmålen. Att vissa frågor obligatoriskt
skall underställas ägodelningsrättens prövning gör också förfarandet
osmidigt. Ett av de skäl som gör att underställningsinstitutet inte
kan anses ändamålsenligt i en modern process är att föremålet för rättegången
inte preciseras genom stämningsansökan.
Mot den nu angivna bakgrunden har jag i likhet med kommittén och
det stora flertalet remissinstanser funnit behövligt att det nuvarande regelsystemet
reformeras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 787
Uppenbarligen är det nödvändigt att också i fortsättningen ha bestämmelser
om behandlingen av fastighetsindelningsfrågor som aktualiseras vid
fastighetsbildningsförrättning. Som kommittén antytt skulle man annars
avliända sig möjligheten att erhålla för framtiden bindande avgöranden i
dessa frågor (s. k. fastighetsbestämmande domar) med risk för att grunden
för fastighetsbildningen senare skulle raseras. Jag anser också lämpligt
att på sätt kommittén förordat föra samman hithörande regler till en särskild
avdelning i lagen och låta dem utgöra ett i förhållande till fastighetsbildningen
i viss mån fristående institut, fastighetsbestämning.
Frågan vilken myndighet som skall kunna besluta i dessa ärenden angående
fastighetsindelningens beskaffenhet har diskuterats ingående av
kommittén, som därvid funnit praktiska skäl tala för att fastighetsbildningsmyndigheten
handhar beslutanderätten. Samtidigt framhålls emellertid
att det kontradiktoriska domstolsförfarandet är mer lämpat för prövningen
av sådana tvister som det här är fråga om. Vidare understryks att
vissa bevis, såsom förhör med vittne och med part under sanningsförsäkran,
inte kan tas upp vid förrättning. Slutligen påpekas att de enskilda
genom domstolsprövning får bättre möjligheter att få ersättning för kostnader.
Kommitténs överväganden mynnar ut i att förrättningsprövning i
princip skall äga rum men att handläggning inför domstol bör kunna ske
när det kan antas vara att föredra från enskild synpunkt. För att nå ett
sådant resultat har kommittén föreslagit bestämmelser av i huvudsak den
innebörden att fastighetsbildningsmyndigheten skall, om sakägare yrkar
att en fråga som tagits upp vid fastighetsbestämning omedelbart skall
prövas av domstol, förelägga sakägaren att inom viss tid visa att han väckt
talan vid allmän domstol i frågan, vid äventyr att förrättningsprövningen
annars fullföljs. Härifrån görs emellertid det undantaget att fråga som
endast rör sträckningen av viss gräns inte kan hänvisas till domstol.
Vid remissbehandlingen har man i allmänhet godtagit att fastighetsbestämningsfrågor
i princip prövas vid förrättning. Svea hovrätt har visserligen
uttalat betänkligheter mot att fastighetsbildningsmyndigheten skall
pröva äganderättstvister men har funnit detta kunna ske, under förutsättning
att lantmätarna får ökad utbildning i juridiska ämnen och att förrättningsförfarandet
ges en mer domstolsmässig karaktär. Förslaget att
öppna möjlighet till prövning vid allmän domstol av andra tvister än sådana
som enbart rör gränssträckningar har starkt kritiserats av några
remissinstanser. Härvid har hävdats att en sådan anordning fördröjer
fastighetsbildningsärendenas handläggning samt gör förfarandet svåröverskådligt
och komplicerat, bl. a. genom att den oklara och svårtillämpade
uppdelningen mellan gränsfrågor och övriga indelningsfrågor behålls.
Vidare har invänts att de synpunkter kommittén anfört till stöd för att
domstolshandläggning bör komma till stånd har tillämpning också på
gränsfrågor och andra tvistefrågor som förrättningsmännen enligt för
-
B 788 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
slaget har att pröva. Man har också pekat på att partsförhållandet i de
mål som det här gäller ofta har ringa betydelse och att värdet av det
kontradiktoriska domstolsförfarandet därför inte bör överskattas. Remissinstanserna
har dessutom erinrat om att kostnadsfrågan kommer i ett annat
läge om möjlighet till fri rättshjälp införs vid handläggningen redan på
förrättningsstadiet. Slutligen har gjorts gällande att det inte är tillfredsställande
att bedömningen huruvida förrättningsalternativet är godtagbart
lagts i de enskildas händer.
För egen del är jag så till vida ense med kommittén att frågor om fastighetsindelningens
beskaffenhet i princip bör prövas vid förrättning såväl
när de har samband med fastighetsbildning som när detta inte är fallet.
Frågan blir då, om man som kommittén föreslagit bör öppna möjlighet att
övergå från förrättningsprövning till handläggning vid domstol. Eftersom
en sådan anordning otvivelaktigt är ägnad att fördröja och komplicera
handläggningen av fastighetsbestämningsfrågorna, bör den enligt min mening
genomföras endast om det kan påvisas att ett undantagslöst fullföljande
av förrättningsprövningen skulle innebära påtagliga risker från
rättssäkerhetssynpunkt. Det torde knappast kunna förnekas att domstolsförfarandet
är överlägset förrättningsförfarandet när det gäller att på
ett säkert sätt avgöra tvister av rent civilrättslig natur. Emellertid företer
de nu aktuella frågorna om fastighetsindelningens beskaffenhet åtskilliga
särdrag som gör att fördelarna med en domstolsprövning minskar i betydelse.
I detta hänseende är särskilt att märka att processmaterialet i stor
omfattning är skriftligt, vilket gör att de bristande möjligheterna att ta
upp muntlig bevisning vid förrättning i regel inte vållar någon större olägenhet.
Det bör i detta sammanhang också framhållas att fastighetsbildningsmyndigheten
har särskilda förutsättningar att tolka de äldre förrättningshandlingar
som ofta utgör den tyngst vägande utredningen i målen.
Vidare bör beaktas att domstolsförfarandets kontradiktoriska karaktär
inte spelar samma roll från rättssäkerhetssynpunkt i dessa tvister, eftersom
partsställningen ofta inte är klart markerad.
Frågan om en övergång från förrättningsprövning till domstolshandläggning
har numera också kommit i ett något annat läge på grund av att
kommitténs förslag till domstolsorganisation frångåtts i departementsförslaget.
Enligt vad som nu föreslås skall det över fastighetsbildningsmyndigheten
finnas tre domstolsinstanser, nämligen först en till allmän
underrätt knuten domstol, därefter hovrätten och sist högsta domstolen.
Möjligheterna till bevisupptagning i de ärenden som i första instans prövas
vid förrättning har härigenom ökat. Om man så vill, kan man i de
fall som förs vidare till domstol betrakta förrättningshandläggningen som
ett försök att förlika parterna och som en förberedelse till domstolsprövningen.
Att fastighetsbildningsmyndigheten i övriga fall får träffa ett avgörande
som vinner rättskraft synes inte möta betänkligheter från rättssäker
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 789
hetssynpunkt. Kravet på att avgörandet får en klar och otvetydig avfattning
kan enligt min mening uppfyllas, även om beslutet fattas av fastighetsbildningsmyndigheten.
Samma krav gäller f. ö. i lika hög grad beträffande
myndighetens beslut i fastighetsbildningsfrågor. Som jag tidigare framhållit
förutsätter jag att undervisningen i juridiska ämnen, bl. a. processrätt,
i fortsättningen skall få större utrymme vid lantmäteriutbildningen.
På grund av vad sålunda anförts har jag frångått kommitténs förslag
att man under vissa förutsättningar skall kunna övergå från förrättningsprövning
till domstolshandläggning.
Vid remissbehandlingen har från några håll gjorts gällande att fastighetsbildningsmyndigheten
bör få exklusiv behörighet att handlägga frågor
om fastighetsindelningens beskaffenhet. Det är tydligt att vissa skäl kan
anföras för en sådan ordning. Emellertid bör beaktas att det ibland föreligger
ett samband mellan sådana frågor och frågor som faller under allmän
domstols behörighet och att en forumregel av antytt slag därför skulle
kunna medföra betydande processuella svårigheter. Försiktigheten synes
därför bjuda att man håller möjligheten att stämningsvägen få indelningsfrågor
prövade av allmän domstol öppen. Några större olägenheter synes
inte vara förenade härmed, eftersom erfarenheten torde visa att de inblandade
parterna är benägna att hänskjuta sådana frågor till förrättningsprövniing.
När det gäller spörsmålet i vilken utsträckning man vid fastighetsbildning
skall fordra att fastighetsbestämmande domar meddelas har kommittén
föreslagit att det skall ankomma på fastighetsbildningsmyndigheten att
ganska fritt bedöma när en sådan dom är påkallad och vad den skall omfatta.
Någon invändning häremot har inte gjorts vid remissbehandlingen.
Jag har anslutit mig till kommittéförslaget i denna del.
Kommittén har vidare förordat att frågor om beståndet och omfånget
av servitut skall — med vissa begränsningar — kunna avgöras genom
fastighetsbestämning. Även på denna punkt har kommittéförslaget i princip
godtagits av remissinstanserna. Inte heller jag finner anledning till
erinran mot kommitténs ställningstagande i principfrågan. Att vissa inskränkningar
bör göras i möjligheterna att få servitutsfrågor prövade vid
förrättning synes klart. Jag återkommer till detta spörsmål i specialmotiveringen
till 1 §.
SPECIALMOTIVERING
1 §•
I denna paragraf anges vilka frågor som får prövas vid fastighetsbestämning
samt under vilka förutsättningar fastighetsbestämning skall äga
rum.
Kommittén. Kommittén har övervägt att låta lagtexten innehålla en de -
B 790
Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
taljerad uppräkning av de fastighetsindelningsfrågor som förrättningsmännen
skall kunna avgöra men avstått från att tillämpa en sådan enumerationsmetod.
Risk föreligger nämligen alltid att uppräkningen inte blir
tillräckligt uttömmande, och ju vidlyftigare den blir desto större tolkningssvårigheter
uppkommer i tillämpningen. Kommittén har därför nöjt sig
med att återge vad som redan kommit till uttryck i 1: 1 eller att fråga om
fastighetsindelningens beskaffenhet får tas upp till prövning vid fastighetsbestämning.
En regel i enlighet härmed innebär, påpekar kommittén, att man förrättningsvägen
skall kunna pröva inte bara vilken sträckning som en
gräns mellan vissa angivna fastigheter har utan dessutom ta ställning till
om en sådan gräns över huvud taget föreligger och även i övrigt avgöra
sådana i 3 kap. 12 § JDL angivna frågor som avser fastighetsindelningen.
Därigenom blir det möjligt att vid fastighetsbestämning ta upp typiska
parcelltvister, som gäller ett helt ägoområdes tillhörighet till den ena eller
den andra fastigheten. På motsvarande sätt skall omfattningen på marken
av samfälligheter kunna fastställas, och även delaktighetsförhållandena
rörande samfälligheter skall kunna prövas. Det skall således finnas möjlighet
att förrättningsvägen få till stånd ett rättskraftigt avgörande angående
såväl förekomsten av en samfällighet som vilka fastigheter som
har del däri och efter vilken grund delaktigheten är bestämd. Även fråga
om fastighets rätt i allmänning får anses röra fastighetsindelningens beskaffenhet
och skall alltså kunna tas upp vid fastighetsbestämning. På
samma sätt förhåller det sig beträffande särskild rätt till fiske, som utgör
fastighet för sig eller uppkommit genom att man vid fastighetsbildning
brutit sambandet mellan fisket inom visst område och rätten till grunden.
Slutligen torde man på grund av en lagregel med nyss angiven innebörd
också kunna pröva fråga rörande sådan inom fastighet förekommande
gräns som tillkommit genom att del av fastigheten undergått laga delning
ulan att de därvid utlagda lotterna blivit registrerade som särskilda enheter.
Särskild uppmärksamhet bör enligt kommitténs mening ägnas åt avgöranden
rörande omfattningen av allmänt vattenområde. Det synes självklart
att man genom fastighetsbestämning i princip skall kunna avgöra
om visst område ingår i fastighetsindelningen eller inte. I fråga om allmänt
vattenområde har man dock brukat anse att detta varken bör eller kan
bestämmas med bindande verkan för framtiden. Denna uppfattning hänger
samman med att gränsen mot sådant område i motsats till gräns mellan
fastigheter är rörlig och förskjuts vid varaktiga ändringar av strandlinjen
och vattendjupet. Eftersom det emellertid funnits vara av praktiskt värde
att läget av den vid varje särskild tidpunkt gällande gränsen kan bestämmas,
har i 7 kap. 8 § JDL tagits upp speciella regler, genom vilka möjlighet
till gränsbestämning i dessa fall införts utan att något rättskraftigt av
-
B 791
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
görande därigenom kommer till stånd. Enligt uttrycklig föreskrift är
gränsbestämningen utan verkan i den mån vid en ny förrättning eller i
annan ordning visas att bestämningen avviker från vad som föreskrivs i
lag. Eftersom behovet att i framtiden få till stånd liknande avgöranden
är oförändrat, har kommittén inte funnit anledning att i detta hänseende
föreslå annan ändring än den som följer av att även andra frågor rörande
fastighetsindelningens beskaffenhet än gränsfrågor skall kunna avgöras
förrättningsvägen. Fastighetsbestämning bör alltså kunna avse även frågor
vilkas avgörande innebär ett ställningstagande till omfattningen av allmänt
vattenområde. Detta kräver en särskild föreskrift, varav framgår att avgöranden
av detta slag inte vinner rättskraft. En sådan bestämmelse finns i
5 § i förslaget.
Kommittén påpekar att rena äganderättsfrågor eller med andra ord sådana
där avgörandet gäller vem av olika pretendenter som -— oberoende
av hur gällande indelning gestaltar sig — äger bättre rätt till viss fast
egendom inte faller in under de frågor som skall kunna handläggas vid
fastighetsbestämning. I sådana fall då tvist om äganderätten till en fastighet
uppkommer i samband med fastighetsbildning, kan enligt förslaget den
tvistiga frågan visserligen formlöst bedömas vid fastighetsbildningen, men
ett rättskraftigt avgörande vinns endast genom talan i vanlig ordning vid
domstol. Om sakägaren anser att tvisten är av sådan beskaffenhet och betydelse
för fastighetsbildningen att det fordras ett avgörande som har
bindande verkan även utanför fastighetsbildningsärendet, har han alltså
att utan särskilt föreläggande av förrättningsmännen väcka talan vid
domstol. Förrättningen kan därefter förklaras vilande enligt 4: 39. Om
förrättningsmännen någon gång skulle finna att en rättskraftig dom beträffande
den tvistiga äganderättsfrågan utgör en nödvändig förutsättning
för att genomföra fastighetsbildningen men ingen av sakägarna ändå instämmer
talan, blir följden att förrättningsmännen inte kan ge tillstånd
till fastighetsbildningen.
När det gäller problemet i vad mån servitutsfrågor skall få prövas vid
fastighetsbestämning erinrar kommittén om sin tidigare deklarerade uppfattning
att beståndet och omfånget av servitutsrättigheter i princip bör
avgöras av förrättningsmännen på samma sätt som indelningsfrågorna
men att undantag kan fordras beträffande vissa slag av servitut. Eftersom
behovet att få till stånd en förrättningsprövning i dessa hänseenden är
väsentligt olika när ett avgörande fordras i samband med genomförandet
av fastighetsbildningsåtgärd och när det träffas i annat sammanhang,
synes en enhetlig lösning beträffande dessa undantag inte böra komma i
fråga. När servitutsfrågan uppkommer vid fastighetsbildning, bör begränsningen
av prövningsmöjligheterna gälla bara sådana servitut, som
inte kan ändras eller upphävas genom fastighetsbildning. Med hänsyn till
innehållet i de i 7 kap. föreslagna bestämmelserna bör alltså servitut som
B 792
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
avses i 2—6 kap. VL undantas. Vid fastighetsbestämning som inte fordras
för genomförandet av en samtidig fastighetsbildningsåtgärd saknas däremot
skäl att i någon större utsträckning tillåta prövning av servitutsfrågor.
Har servitut bildats genom enskild rättshandling, bör ev. oklarheter
rörande servitutets bestånd eller omfång således undanröjas efter prövning
vid domstol, om en frivillig uppgörelse inte kan nås. I fråga om
sådana servitut som tillkommit med stöd av fastighetsbildningslagstiftningen
synes det å andra sidan mest naturligt och lämpligt att man vid
förrättning får pröva innebörden av servitutsbildningen. Med rättigheter
av denna typ torde böra jämställas sådana som bildats vid avvittring eller
med stöd av lagstiftningen om enskilda vägar. Beträffande återstående
servitut finns ingen anledning att i bär avsedda fall medge fastighetsbestämning.
Kommittén understryker att det inte bara är beståndet av servitut som
kan fastställas vid fastighetsbestämning. Även frågor rörande rättighetens
omfång skall kunna prövas av förrättningsmännen. Detta innebär bl. a.
att man kan bestämma omfattningen av ett servitutsområde och läget på
marken av områdets gränser.
När det gäller att ta ställning till frågan i vilka situationer fastighetsbestämning
skall äga rum, bör man också skilja mellan det fall då fastighetsbestämningen
betingas av en pågående fastighetsbildningsförrättning
och det då bestämningen sker fristående eller åtminstone är utan egentlig
betydelse för genomförandet av en samtidig fastighetsbildningsåtgärd.
Gemensamt för all fastighetsbestämning är emellertid att förfarandet kan
jämföras med eu rättegång som utmynnar i en fastställelsedom, och kommittén
berör därför till en början vissa frågor av mera allmän innebörd
rörande användningen av institutet fastighetsbestämning.
Utbyggnaden av gränsbestämningen till det föreslagna fastighetsbestämningsinstitutet
som skall tillämpas vid sidan av det ordinära rättegångsförfarandet
motiveras huvudsakligen av önskemålet att vinna vissa processekonomiska
fördelar. Avsikten är således inte att göra avsteg från andra
allmänna processrättsliga grundsatser än sådana som hänger samman
med den formella handläggningen. På grund härav bör som en allmän
riktlinje gälla att fastighetsbestämning inte utan särskilda skäl får komma
till stånd, när domstolsprövning skulle ha varit utesluten till följd av
någon brist i processförutsättningarna och när alltså en instämd talan
skulle avvisats på grund av rättegångshinder. I detta sammanhang synes
man emellertid behöva uppmärksamma huvudsakligen bara sådana hinder
som hänför sig till sakens beskaffenhet och som kommit till uttryck i följande
lagrum i RB, nämligen 13 kap. 2 § om förutsättningarna för att
fastställelsetalan skall få föras, 13 kap. 6 § med förbud att pröva ny talan
angående fråga varom rättegång redan pågår mellan samma parter (litis
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969
B 793
pendens) och 17 kap. 11 § tredje stycket med förbud mot prövning av
fråga som redan blivit rättskraftigt avgjord (res judicata).
Att motsvarighet till RB:s regler om litispendens och res judicata bör
gälla vid fastighetsbestämning anser kommittén inte behöva närmare motiveras.
Det ligger i sakens natur att fråga som redan är föremål för prövning
vid domstol på grund av annan fastighetsbestämningsförrättning
eller som blivit rättskraftigt avgjord av domstol eller förrättningsmän inte
bör kunna tas upp vid fastighetsbestämning. Särskilda föreskrifter härom
torde inte behövas.
Kommittén erinrar om att enligt 13 kap. 2 § RB får talan om fastställelse
huruvida visst rättsförhållande består eller inte består tas upp till prövning,
under förutsättning att ovisshet råder om rättsförhållandet och att
ovissheten länder käranden till förfång. Angående rättsförhållanden av
prejudiciell betydelse för prövningen av den i ett visst mål redan instämda
talan gäller i stället att rättsförhållandet skall vara stridigt mellan parterna.
Omsatta på förevarande lagstiftningsområde skulle dessa regler innebära
att fastighetsbestämning endast borde få komma till stånd antingen
som en fristående åtgärd, om den som sökt bestämningen lider förfång
av att ovisshet råder om den med ansökningen avsedda frågan, eller också
i anslutning till en redan pågående förrättningsprövning, om fastighetsbestämningsfrågan
är prejudiciell i förhållande till denna och dessutom
tvistig. Med hänsyn till det starka allmänna intresset av att föreliggande
oklarheter rörande fastighetsbeståndet undanröjs synes emellertid prövningsmöjligheterna
inte böra begränsas så hårt, utan villkoren bör i någon
mån uppmjukas. Sålunda torde i förra fallet kravet på förfång böra efterges.
I stället bör fordras att prövningen inte är uppenbart utan betydelse
för sökanden. Härigenom vinns även den fördelen att förrättningsmännen
befrias från att gå in på en vansklig bedömning av förfångsfrågan. I de
fall då fastighetsbestämningen är av betydelse för en annan förrättningsåtgärd
och sker i samband med denna, bör bestämningen kunna komma
till stånd oberoende av om tvist konstaterats föreligga. Om förrättningsmännen
anser att ett avgörande är nödvändigt, måste detta vara fullt tillräckligt.
En annan sak är att förekomsten av en tvist ofta torde aktualisera
en fastighetsbestämning.
Kommittén övergår härefter till att närmare beröra bestämmelsen i
första stycket. Denna reglerar när förrättningsmännen skall ta initiativ
till fastighetsbestämning för prövning av fråga om fastighetsindelningens
beskaffenhet samt beståndet och omfånget av servitut, som bildats på annat
sätt än enligt 2—6 kap. VL eller motsvarande äldre lagstiftning. Utrymme
för eu sådan initiativrätt finns bara i samband med fastighetsbildning.
Visserligen skulle kunna övervägas att, när viss fastighetsbestämningsfråga
är under förrättningsmännens bedömande, tillåta dem att i viss utsträckning
utan särskild ansökan utvidga prövningen att avse även annan
B 794
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
fråga. Kommittén har dock ansett det mest tillrådligt att begränsa förrättningsmännens
möjligheter att självmant åstadkomma avgöranden som
är bindande för de enskilda sakägarna till vad som från allmän synpunkt
framstår som behövligt för att genomföra fastighetsbildningsåtgärder.
Som redan framgått anser kommittén att den nya lagen inte bör innehålla
något krav på obligatorisk fastighetsbestämning vid fastighetsbildning.
Behovet av sådan bestämning skall i stället få fritt bedömas av den
beslutande instansen. I nära anslutning till 5 kap. 5 § FBLS och till vad
som delvis gäller enligt 19 kap. 10 § JDL har kommittén därför föreskrivit
att, om det vid fastighetsbildning uppkommer fråga om fastighetsindelningens
beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av servitut, fastighetsbestämning
för prövning av frågan skall äga rum, när det med hänsyn
till fastighetsbildningen aktas nödigt. Behovet skall alltså i första hand
bedömas av förrättningsmännen och utslagsgivande vid bedömningen skall
vara, huruvida det för fastighetsbildningens ändamålsenliga genomförande
och för ett säkerställande av resultatet därav är påkallat med en fastighetsbestämmande
dom. Förrättningsmännen bör, understryker kommittén,
självfallet beakta önskvärdheten av att fastighetsbildningen inte onödigt
uppehålls och likaså sakägarnas inställning så att dessa helst inte mot sin
■välja tvingas in i en rättegång, låt vara i förrättningens form. Avgörande
vikt kan dock inte fästas vid deras samstämmiga önskemål om att undvika
en bestämning. Om någon sakägare begär fastighetsbestämning, är
detta en omständighet till vilken man måste ta hänsyn. Det har däremot
inte synts kommittén lämpligt att tillerkänna den enskilde sakägaren en
ovillkorlig rätt att i dessa situationer få till stånd fastighetsbestämning.
En sådan rätt skulle kunna utnyttjas på obehörigt sätt för att fördröja och
försvåra fastighetsbildningen. Med stöd av bestämmelsen i paragrafens
andra stycke skall emellertid varje sakägare kunna tvinga fram fastighetsbestämning
i där avsedda fall.
Andra stycket i kommittéförslaget behandlar förutsättningarna för fastighetsbestämning,
när denna inte betingas av en samtidig fastighetsbildningsåtgärd.
Som framgår av vad kommittén tidigare anfört skall en bestämning
i dessa fall avse frågor av samma art som i första stycket, dock
ej frågor rörande andra servitut än sådana som tillkommit vid avvittring
eller med stöd av lagstiftningen om fastighetsbildning eller om enskilda
vägar. För bestämningen krävs i princip att ansökan gjorts av sakägare
som har intresse av att få till stånd en fastighetsbestämmande dom. I
enlighet med det förut anförda har vidare en viss anpassning skett till 13
kap. 2 § RB genom att som villkor för förrättningsprövningen föreskrivits
att ett avgörande av den fråga ansökningen avser ej uppenbart är utan
betydelse för sökanden. Detta innebär att en begäran om prövning av
gränsfråga eller annan fastighetsbestämningsfråga som är fullkomligt klar
skall avvisas.
B 795
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén erinrar om att byggnadsnämnden enligt 2 kap. 1 § FBLS
kan föranstalta om tomtmätning. Även för framtiden behöver byggnadsnämnden
ha viss initiativrätt beträffande bestämning av gränser. Detta
behov gör sig främst gällande inom byggnadskvarter, där det för upprättande
och genomförande av tomtindelning ofta är av väsentlig betydelse
vilken sträckning fastighetsgränserna har. Inom område med detaljplan
eller område som är avsett att detaljplaneras kan det även i andra fall
vara av stor vikt för nämndens verksamhet att ovisshet rörande fastighetsgränserna
kan undanröjas. Behovet för byggnadsnämnden att få till
stånd fastighetsbestämmande domar inskränker sig emellertid inte till
frågor rörande fastigheternas omfattning. Eftersom förekomsten av servitutsrättigheter
kan inverka på planläggningsverksamheten, synes det
önskvärt och från allmän synpunkt påkallat att nämnden får möjlighet
att inom områden av nyss angivet slag föranstalta om fastighetsbestämning
också för prövning av sådana servitutsfrågor som skall kunna tas upp vid
fristående fastighetsbestämning. Med anledning härav har kommittén föreslagit
viss utvidgning av nämndens initiativrätt i förhållande till vad
som gäller f. n. Initiativet bör utövas genom ansökan på samma sätt som
när det är fråga om rätt för nämnden att föranstalta om fastighetsreglering.
Bestämmelse om den rätt som sålunda skall tillkomma byggnadsnämnden
har tagits upp i andra stycket i omedelbar anslutning till bestämmelsen
om sakägares rätt att begära fastighetsbestämning. Mellan dessa
båda föreskrifter råder överensstämmelse bl. a. i det avseendet att de
medger prövning av samma slags frågor. Kommittén betonar att nämnden
genom att söka fastighetsbestämning inte får ställning av sakägare. Nämnden
äger alltså inte föra talan i ärendet och kan inte påverka sakägarnas
utövning av den begränsade dispositionsrätt som tillkommer dem enligt
5 § andra stycket i kommittéförslaget.
Remissyttrandena. Några remissinstanser framför synpunkter på den
av kommittén föreslagna avgränsningen av fastighetsbestämningsinstitutet.
Överlantmätaren i Skaraborgs län anser att uttrycket »beskaffenheten av
gällande fastighetsindelning» är svävande och ifrågasätter om det inte
bör bytas ut eller om inte innebörden bör förklaras bättre än som
skett. Lantmäteristgrelsen anser att ett uttalande om tolkningen av uttrycket
»beståndet eller omfånget av servitut» är nödvändigt. Enligt styrelsens
uppfattning måste i likhet med vad som f. n. gäller i uttrycket
innefattas samtliga frågor som rör servituts materiella innehåll, t. ex.
frågan om servitut eller inte servitut, omfattning med avseende på olika
sortiment såvitt angår skogsservitut, tidsbegränsning, avgränsning på marken
och fastighetstillhörighet. Ett liknande klarläggande efterlyses av
överlantmätaren i Jämtlands lån.
Industriförbundet och skogsindustriernas samarbetsutskott tar upp kom -
B 796 Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
mitténs uttalande att förrättningsmännen inte kan meddela tillstånd till
fastighetsbildningen, om ett rättskraftigt avgörande i en ren äganderättsfråga
är en nödvändig förutsättning för dess genomförande men ingen av
sakägarna vill instämma talan till allmän domstol. Det kan ifrågasättas
om det inte varit smakligare att i sådant fall utrusta förrättningsmännen
med möjlighet att förelägga sakägare att inom viss tid genom stämning
anhängiggöra talan vid äventyr att ärendet annars avskrivs.
Flera remissinstanser ifrågasätter lämpligheten av att begränsa möjligheten
att vid fristående fastighetsbestämning få till stånd prövning av
servitut på sätt som skett i kommittéförslagets andra stycke. Lantmäteristyrelsen
framhåller att det ibland kan komma att framstå som mindre
praktiskt att servitutsfrågor i vissa situationer kan lösas förrättningsvägen
och i andra inte, detta oberoende av betydelsen för vederbörande
fastigheters funktionsduglighet. Med den föreslagna ordningen kan det i
något fall inträffa att en sakägare ansöker om fastighetsbildning endast
för att få en prejudiciell servitutsfråga prövad. Emellertid vill styrelsen
trots detta förorda att man tills vidare avgränsar institutet enligt kommitténs
förslag. Om erfarenheterna vid tillämpningen skulle styrka behovet
och lämpligheten av en utvidgning, bör frågan senare kunna tas upp
till omprövning. Överlantmätaren i Skaraborgs län finner det beklagligt
att fristående fastighetsbestämning inte kan omfatta prövning av servitut
som tillkommit genom enskild rättshandling, eftersom lantmäteriförrättning
är enklare och i regel av allmänheten föredras framför domstolsprövning.
Den ifrågavarande skillnaden kan dessutom synas egendomlig för
sakägaren för vilken servitutets ursprung ter sig likgiltigt. Också industriförbundet
och skogsindustriernas samarbetsulskott anser att inskränkningen
i prövningrätten vid fristående fastighetsbestämning inte är motiverad.
Med hänsyn till att tillfredsställande regler getts för den händelse
sakägare önskar få frågan prövad av allmän domstol synes det lämpligt
att även upplåtelseservitut kan prövas vid förrättning, som erbjuder ett
enklare och snabbare förfarande. Överlantmätaren i Gotlands län ställer
sig frågande till förslaget med hänsyn till att förrättningsmännen vid fristående
fastighetsbestämning inte får kompetens att behandla alla de
frågor som de äger pröva när fastighetsbestämningen aktualiseras i samband
med fastighetsbildning. Samma fråga bör enligt överlantmätarens
mening prövas i samma ordning, oavsett hur den aktualiserats.
Också bestämmelserna om byggnadsnämnds rätt att påkalla fastighetsbestämning
har föranlett erinringar. Svea hovrätt påpekar att, medan sakägare
kan få till stånd fastighetsbestämning endast om ett avgörande av
den uppkomna frågan ej uppenbart är utan betydelse för honom, någon
motsvarande begränsning inte har uppställts i lagtexten för fall när byggnadsnämnd
är sökande. Detta synes böra förstås så, att någon dylik begränsning
inte ansetts behöva föreskrivas beträffande byggnadsnämnd.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 797
Med den utformning lagtexten fått är frågan emellertid inte alldeles klar.
I några yttranden förordas en utvidgning av byggnadsnämnds rätt att
påkalla fastighetsbestämning. Byggnadsstyrelsen anser att formuleringen
»beträffande vilken fråga väckts om antagande av sådan plan» bör
ändras till »där fråga väckts om upprättande av sådan plan». Styrelsen
framhåller att behovet av fastighetsbestämning ofta framträder
i ett mycket tidigt skede av planarbetet, nämligen när grundkartan upprättas.
När fråga väckts om antagande av plan, är man i regel i ett ganska
sent stadium av planläggningsproceduren. Ett liknande uttalande görs av
kommunförbundet.
Överlantmätaren i Norrbottens län anser att ifrågavarande bestämmelse
bör formuleras om så, att den ansluter till föreskriften i 5: 3 om byggnadsnämnds
rätt att begära fastighetsreglering. Rätt att påkalla fastighetsbestämning
bör sålunda tillkomma byggnadsnämnden i fråga om område
där tätbebyggelse föreligger eller är att förvänta inom nära förestående
tid. Överlantmätaren framhåller att bl. a. byggnadslovgivning och tillsyn
över byggandet kan kräva möjlighet till fastighetsbestämning, även om
inte plan föreligger eller fråga väckts om antagande av plan. Detta kan
vara fallet beträffande tätbebyggelse av den typ som inte påkallar planläggning,
exempelvis vissa stagnerande bebyggelseagglomerationer på
landsbygden.
Väg- och vatienbyggnadsstyrelsen tar upp frågan om återupprättande
av gränsmarkeringar som raserats vid vägarbete. Eftersom det i dessa fall
inte råder tvist rörande gränssträckningar, ifrågasätter styrelsen om inte
ett förenklat förfarande för fastighetsbestämning kan komma till stånd
varigenom också väghållaren får rätt att söka förrättning med stöd av
vägrätten.
Departementschefen. Ett av huvudsyftena med denna paragraf är att dra
upp gränserna för fastighetsbestämningsinsti tutet. Som föremål för fastighetsbestämning
har kommittén härvid till en början angett fråga om fastighetsindelningens
beskaffenhet. Vid remissbehandlingen har en överlantmätare
ansett det önskvärt med en klarare avgränsning. Det enda tänkbara
alternativet till kommitténs förslag synes emellertid vara att man
räknar upp de särskilda frågor som skall kunna tas upp vid fastighetsbestämning.
Som kommittén anfört är en sådan enumerationsmetod förenad
med svårigheter både vid utformningen och vid tillämpningen av
lagen. Kommitténs lösning att ge lagtexten en mer allmän omfattning och
sedan i motiven anföra vissa exempel på frågor som skall kunna prövas
genom fastighetsbestämning är otvivelaktigt att föredra. Jag har därför anslutit
mig till kommittéförslaget.
I likhet med kommittén vill jag i detta sammanhang understryka att
frågor, som endast gäller vem av olika pretendenter som äger rätt till viss
B 798 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
fast egendom oberoende av beskaffenheten av gällande indelning, inte kan
tas upp vid fastighetsbestämning. Jag är också ense med kommittén om
att fastighetsbildningsmyndigheten omedelbart skall inställa förrättningen,
när ett avgörande i en äganderättsfråga av detta slag är nödvändigt för
att en fastighetsbildningsåtgärd skall kunna ske men ingen av sakägarna
vill väcka talan vid allmän domstol. Att som några remissinstanser ifrågasatt
införa regler om att fastighetsbildningsmyndigheten i dessa fall skall
förelägga sakägare att inom viss tid väcka talan, vid äventyr att ärendet
annars avskrivs, synes inte stämma väl överens med allmänna processrättsliga
principer och skulle dessutom vara ägnat att tynga förfarandet.
Beträffande servitut har kommittén föreslagit att beståndet och omfånget
av sådana rättigheter i princip skall kunna tas upp vid fastighetsbestämning.
Härigenom torde det vara möjligt att vid förrättning få prövade
samtliga frågor rörande servitutet som kan göras till föremål för
fastställelsetalan vid allmän domstol. Alla de rättigheter och förpliktelser
av sakrättslig natur som servitutet innebär synes således kunna omfattas
av fastighetsbestämning. Denna uppfattning synes sammanfalla med den
som kommit till uttryck i lantmäteristyrelsens remissyttrande.
Kommittén har ansett det nödvändigt att undanta vissa slags servitut från
möjligheten till förrättningsprövning. I detta hänseende har kommittén
gjort skillnad mellan det fall att ett avgörande i servitutsfrågan är nödvändigt
för att en fastighetsbildningsåtgärd skall kunna genomföras och
det fall att frågan kommer upp i annat sammanhang. I det förra fallet
har undantag gjorts bara för sådana servitut som inte skall kunna ändras
och upphävas genom fastighetsbildning, dvs. servitut som avses i 2—6
kap. VL. Vid fristående fastighetsbestämning kan enligt kommittéförslaget
prövning inte ske av andra servitut än sådana som kommit till vid avvittring
eller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller om enskilda
vägar. Avtalsservituten faller alltså utanför. Vid remissbehandlingen har
man på några håll ansett det omotiverat att fastighetsbildningsmyndigheten
inte får behörighet att vid fristående förrättning ta upp samtliga
frågor som får prövas i samband med fastighetsbildning. Själv anser jag
i likhet med kommittén att det inte finns anledning att medge att ett avtalsservitut
får prövas vid fristående förrättning. De tvister som här kan
uppstå avser vanligen tolkningen av upplåtelsehandlingen. Det torde
knappast kunna göras gällande att ett förrättningsförfarande i sådana fall
erbjuder några fördelar framför en domstolsprövning. Läget är helt annat,
när ett avgörande i en servitutsfråga är nödvändigt i samband med en fastighetsbildningsåtgärd.
önskvärdheten av att denna åtgärd genomförs så
snabbt och enkelt som möjligt måste då anses väga så tungt att förrättningsprövning
utan tvekan är att föredra. Jag kan därför inte finna annat
än att kommittén har goda skäl för sitt förslag att fråga om beståndet
eller omfånget av rättshandlingsservitut skall få prövas vid fastighets
-
B 799
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
bestämning när frågan kommit upp vid fastighetsbildning men inte annars.
Även i övrigt kan jag ansluta mig till vad kommittén har föreslagit rörande
tillämpningen av fastighetsbestämningsinstitutet på servitutsfrågor.
På en punkt bör en komplettering emellertid ske. Sedan kommittén lade
fram sitt förslag, har lagen om vissa gemensamhetsanläggningar trätt i
kraft. Enligt min mening bör servitut som bildats med stöd av denna lag
jämställas med servitut som tillkommit vid awittring eller enligt fastighetsbildningslagstiftningen
eller lagstiftningen om enskilda vägar.
I likhet med kommittén anser jag att motsvarighet till RB:s regler om
litispendens och res judicata bör gälla vid fastighetsbestämning och att
särskild föreskrift härom i FBL inte behövs. Jag delar också kommitténs
uppfattning om att de i 13 kap. 2 § RB upptagna villkoren för fastställelsetalan
inte bör i oförändrat skick gälla i fråga om fastighetsbestämning utan
att de bör uppmjukas något.
Departementsförslaget har utformats i enlighet med de allmänna överväganden
för vilka jag nu har redogjort. Första stycket behandlar det
fall att fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet
eller omfånget av annat servitut än som avses i 2—6 kap. VL uppkommer
vid fastighetsbildning. Det skall då åligga fastighetsbildningsmyndigheten
att självmant ta upp frågan vid fastighetsbestämning, om myndigheten
anser det behövligt för fastighetsbildningen. Departementsförslaget är på
denna punkt i sak identiskt med kommitténs förslag.
I andra stycket i departementsförslaget anges förutsättningarna för
fastighetsbestämning som inte sker i samband med fastighetsbildning. Till
en början föreskrivs att sådan fastighetsbestämning får på ansökan av
sakägare ske för prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet
eller om beståndet eller omfånget av servitut som kommit till vid awittring
eller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller om enskilda vägar
eller enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida inte frågans
avgörande uppenbarligen är utan betydelse för sökanden.
Departementsförslaget innehåller vidare en bestämmelse om att byggnadsnämnden
har samma rätt som sakägare att begära fastighetsbestämning
såvitt gäller område med stadsplan eller byggnadsplan eller område
beträffande vilket fråga väckts om upprättande av sådan plan. Departementsförslaget
avviker i denna del på två punkter från kommitténs förslag.
För det första har lagtexten förtydligats så, att därav klart framgår att
samma villkor skall gälla för byggnadsnämnden som för sakägare i fråga
om rätten att få till stånd fastighetsbestämning. Enligt min mening bör
nämligen det processuella kravet på fastighetsbestämningens betydelse för
sökanden vara uppfyllt, även när denna begärts av byggnadsnämnden.
För det andra har en utvidgning gjorts i fråga om byggnadsnämndens rätt
att söka fastighetsbestämning inom område som är avsett att detaljplaneras.
I kommitténs förslag anges som förutsättning härför att fråga
B 800
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
väckts om antagande av stadsplan eller byggnadsplan. Men hänsyn till att
behovet av fastighetsbestämning, som några remissinstanser framhållit,
ofta framträder på ett tidigt stadium av planarbetet, har departementsförslaget
fått den nyss angivna avfattningen, dvs. tidpunkten då fråga
väckts om upprättande av planen blir avgörande. Att medge byggnadsnämnden
rätt att begära fastighetsbestämning så snart tätbebyggelse föreligger
eller är att vänta inom nära förestående tid skulle vara att gå för
långt. Jag vill erinra om att byggnadsnämnden enligt 55 § 2 mom. byggnadsstadgan
kan förelägga den som sökt byggnadslov att inkomma med
behövlig utredning, vid äventyr att ansökningen annars förklaras förfallen.
I de fall då det för prövningen av byggnadslovsärende är nödvändigt att
fastighetsbestämning sker, har nämnden härigenom ett verksamt medel
att tvinga fram sådan.
Jag vill slutligen något beröra den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
aktualiserade frågan om ett förenklat förfarande för återupprättande av
gränsmarkeringar som raserats vid anläggningsarbete. Denna fråga hör i
viss mån samman med reglerna i 4: 27 om utstakning och utmärkning av
nytillkomna gränser och har i det sammanhanget tagits upp av kommunal-tekniska
föreningen i dess remissyttrande. Enligt min mening är i de
fall då någon tvekan om gränsmarkeringens ursprungliga läge inte råder
återupprättandet av denna en mätningsteknisk åtgärd som inte bör regleras
i FBL utan i bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t. I andra fall
måste uppenbarligen gränsens rätta läge fastställas genom fastighetsbestämning,
innan ny utmärkning kan ske. Att införa särskilda regler för
fastighetsbestämning av detta slag synes varken behövligt eller lämpligt.
De betämmelser om förfarandet vid fastighetsbestämning som meddelas i
fortsättningen av detta kapitel torde ge goda möjligheter till en snabb och
enkel handläggning i okomplicerade ärenden.
2 §•
Paragrafen innehåller vissa grundläggande bestämmelser om handläggningen
vid fastighetsbestämning.
Kommittén. Enligt kommittéförslaget skall fastighetsbestämning handläggas
vid förrättning, men kommittén har inte funnit någon mera utförlig
reglering av förrättningshandläggningen behövlig. I stället har hänvisning
skett till sådana bestämmelser i 4 kap. som kan vinna motsvarande tilllämpning
i detta sammanhang. Hänvisningen omfattar samtliga bestämmelser
om förrättningsmännen, om förrättningens inledande och grunderna
för handläggningen samt om kallelse till sammanträde. Föreskriften i
4:24 om underrättelse till byggnadsnämnden när förrättning avser mark
inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser bör dock inte gälla vid fastighetsbe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 801
stämning eftersom fastighetsbeståndet inte ändras. I sådana fall då nämnden
tagit initiativ till fastighetsbestämningen synes emellertid nämnden
böra hållas underrättad om vad som sker vid förrättningen och alltså få
meddelande om tid och plats för sammanträde på samma sätt som sakägarna.
De för fastighetsbildning meddelade bestämmelserna om förrättningens
fortsättande och slutförande kan inte tillämpas vid fastighetsbestämning
utom i vad de avser inställande av förrättning, återkallelse
och skyldighet för förrätlningsmännen att senast i samband med förrättningens
slutförande meddela beslut om fördelningen av förrättningskostnaderna.
Frågan om upprättande av karta och om kravet på dess noggrannhet
torde vid fastighetsbestämning kunna bedömas helt efter samma principer
som vid fastighetsbildning, varför hänvisning i denna del även skett
till 4 kap. F. n. gäller enligt 7 kap. 8 § JDL vissa särbestämmelser om beskaffenheten
av karta vid bestämning av gräns mot allmänt vattenområde.
Kommittén har inte funnit dessa vara av sådan beskaffenhet att de bör
tas upp i lag. Slutligen bär de i 4 kap. föreslagna särskilda bestämmelserna
genom hänvisning gjorts helt tillämpliga på fastighetsbestämningsförrättning,
dock med undantag för föreskriften i 4: 41 som rör åtgärd varigenom
indelningen i förvaltningsområden påverkas och som därför inte kan
vara av betydelse vid fastighetsbestämning.
Till följd av bestämmelsen i 14: 1 första stycket kommer fastighetsbestämning
inte sällan att äga rum i anslutning till genomförandet av fastighetsbildning.
Afl handläggningen därvid i allmänhet inte bör delas upp på
skilda förrättningar av vilken den ena avser fastighetsbildningen och den
andra fastighetsbestämningen synes uppenbart. Även fastighetsbestämning
som avses i 14: 1 andra stycket kan komma att i tiden sammanfalla med
fastighetsbildning som rör samma fastigheter, och gemensam handläggning
torde då också i regel vara lämplig. Kommittén föreslår därför att sådan
handläggning skall äga rum, om inte särskilda omständigheter föranleder
annat.
Enligt 7 kap. 8 § JDL skall vid bestämning av gräns mot allmänt vattenområde
sammanträde hållas med ombud för det allmänna samt med delägarna
i skifteslaget. Lantmätaren skall i god tid sända underrättelse om
sammanträdet till kammarkollegiet för förordnande av sådant ombud.
Motsvarigheter till dessa regler saknas i kommittéförslaget. Kommittén
finner nämligen uppenbart att allmänt vattenområde antingen tillhör
kronan eller saknar ägare. I det förra fallet är kronan otvivelaktigt sakägare
vid fastighetsbestämning och skall behandlas som sådan. Även i det
senare fallet torde emellertid kronan som förvaltare av det allmänna vattenområdet
och som målsman för det allmännas intresse vara behörig att
utöva sakägares befogenheter och böra behandlas på samma sätt. Särskild
föreskrift i civillag om utseende av ombud att föra talan för allmänt vattenområde
synes därför knappast behövlig. Om emellertid en lagregel
B 802
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
härom skulle finnas påkallad, bör den inte tas upp här, eftersom den
bör gälla även i andra sammanhang än vid tillämpningen av denna lag.
Frågan i vad mån sammanträde skall hållas vid fastighetsbestämning som
rör allmänt vattenområde kräver inte någon särbestämmelse i denna lag utan
bör bedömas helt enligt de allmänna reglerna om förrättningsförfarandet.
Remissyttrandena. Enligt lantmäteristgrelsens mening bör de skäl på
vilka ett fastighetsbestämningsbeslut grundas alltid redovisas i likhet med
vad som enligt 17 kap. 7 § RB gäller i fråga om dom. Om styrelsens tidigare
omnämnda förslag till skärpning av föreskriften i 4: 14 om redovisning
av beslutskäl genomförs, får en hänvisning till detta lagrum anses
till fyllest.
Kommunal-tekniska föreningen ifrågasätter om inte hänvisningen till
4: 33 andra stycket bör utgå. Föreningen framhåller att det vid tomtmätning
i stad inte är ovanligt att inga eller endast få sakägare infinner sig vid
förrättningstillfället. Detta hänger samman med den i städerna vanliga
arbetsmetodiken att man utstakar och utmärker gränserna redan före
förrättningstillfället och att sakägarna då får ta del av dessa. Om de utstakade
och utmärkta gränserna i huvudsak stämmer överens med sakägarnas
egen uppfattning, infinner de sig ofta inte vid förrättningen. Trots
detta handläggs och slutförs förrättningen. Även om tomtmätningsinstitutet
skulle utmönstras, synes det troligt att fastighetsbestämningar av liknande
slag kommer att bli ganska vanliga. Bestämmelsen i 4: 33 andra stycket
skulle leda till att sådana förrättningar måste inställas, om sakägarna i
enlighet med utbildad praxis inte infinner sig vid förrättningstillfället.
Samma fråga diskuteras även i lantmäteristgrelsens yttrande. Enligt styrelsens
mening kan man förutse att ett inte obetydligt antal av de förrättningar
som motsvarar tomtmätning kommer att handläggas utan sammanträde.
I så fall blir 4: 33 andra stycket inte tillämpligt. I övriga fall, nämligen
när stridiga intressen föreligger, skall sammanträde hållas, och det
synes då inte obefogat att sökanden visar sitt intresse genom att inställa
sig personligen eller genom ombud. De olägenheter som övergångsvis kan
uppstå med den föreslagna ordningen synes i huvudsak undanröjas, om sökandens
kallelse innehåller ett klart besked om påföljden av utevaro. Föreskrifter
om hur kallelser skall utformas i detta hänseende torde kunna
meddelas av Kungl. Maj :t.
Departementschefen. I likhet med lantmäteri styrelsen är jag av den
uppfattningen att ett fastighetsbestämningsbeslut alltid bör ange de skäl
som ligger till grund för beslutet. Jag erinrar om att bestämmelsen i 4: 17
tredje stycket om utformningen av beslut vid fastighetsbildningsförrättning
i departementsförslaget fått det innehållet att motiveringen för beslutet
skall anges, såvida detta inte framstår som överflödigt. Eftersom
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 803
motiveringen till ett fastighetsbestämningsbeslut alltid måste anses vara
av betydelse för sakägarna, synes det nu tillräckligt att hänvisa till nämnda
lagrum.
Kommunal-tekniska föreningen bar i sitt remissyttrande ifrågasatt om
man inte bör ta bort hänvisningen till bestämmelsen i 4 kap. om att förrättningssökanden
skall anses ha återkallat sin talan, om han underlåter
att infinna sig till första förrättningssammanträdet (33 § andra stycket i
kommittéförslaget, 32 § tredje stycket i departementsförslaget). Som skäl
härför anförs att tomtmätningsförrättning f. n. ofta handläggs utan hinder
av att samtliga sakägare uteblivit från förrättningssammanträdet och att
det inte är lämpligt att bryta mot den praxis som sålunda utbildat sig. Jag
vill emellertid erinra om att fastighetsbestämningsförrättning enligt hänvisningen
till 4: 14 i departementsförslaget (4: 11 i kommittéförslaget) skall
kunna handläggas utan sammanträde, om stridiga intressen inte föreligger.
Sammanträde torde därför nästan aldrig bli aktuellt i de fall som kommunal-tekniska
föreningen omnämner i sitt yttrande. När tvist föreligger i en
fastighetsbestämningsfråga och sammanträde därför måste hållas, är sökandens
närvaro i regel nödvändig. Underlåter sökanden ändå att infinna
sig, synes det rimligt att se detta som ett tecken på att han inte längre vidhåller
sin ansökan. En hänvisning till bestämmelsen i 4: 32 tredje stycket
har därför tagits upp i departementsförslaget. Att märka i detta sammanhang
är att med den lydelse bestämmelsen har i departementsförslaget
skall ansökningen inte anses återkallad, om det är uppenbart att den vidhålls
av sökanden.
Enligt kommittéförslaget skall föreskriften i 4:24 om att byggnadsnämnden
skall underrättas om sammanträde när förrättning avser mark
inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbeslämmelser inte gälla vid fastighetsbestämning.
Som skäl härför har kommittén angett att fastighetsbeståndet inte ändras
genom fastighetsbestämning. Detta är naturligtvis i och för sig riktigt. För
byggnadsnämndens planläggningsverksamhet kan det emellertid vara av
betydelse att nämnden får kännedom om pågående fastighetsbestämningar.
I departementsförslaget har därför tagits upp en hänvisning till
föreskriften i 4: 24. I detta sammanhang vill jag erinra om att 4:15 i departementsförslaget
innehåller en bestämmelse om att fastighetsbildningsmyndigheten
skall, om det finns anledning anta att förrättning kan handläggas
helt utan sammanträde, underrätta byggnadsnämnden om förrättning
som avser mark av nyss angivet slag. Denna bestämmelse blir genom
hänvisningen i förevarande paragraf även tillämplig på fastighetsbestämningsförrättning.
I likhet med kommittén har jag inte ansett det nödvändigt att i FBL ta
upp några bestämmelser om utseende av ombud för det allmänna när fastighetsbestämning
rör allmänt vattenområde. Jag delar också kommitténs
B 804 Ilungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
uppfattning att frågan huruvida sammanträde skall hållas vid sådan fastiglietsbestämning
bör bedömas helt enligt de allmänna bestämmelserna om
förrättningsförfarandet.
3 §.
Paragrafen innehåller regler om skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten
att klargöra fastighetsbestämningens omfattning för sakägarna
och att utreda de frågor som skall avgöras.
Kommittén. Eftersom fastighetsbestämningen har karaktär av rättegång
och det avgörande som träffas kommer att få samma betydelse för sakägarna
som domstols dom, måste man enligt kommitténs mening se till
att sakägarna inte lider rättsförluster genom att de inte får klart för sig
vad förrättningen innebär och inte förstår att bevaka sin rätt vid förrättningen.
Förrättningsmännen bör därför vara skyldiga att klargöra för sakägarna
i vilken omfattning förrättningen skall företas. Av det meddelande
härom som sålunda skall lämnas och som är avsett att i viss mån fylla
samma funktion som stämningsansökningen i vanliga tvistemål skall
tydligt framgå vilka frågor som skall avgöras vid förrättningen. Varje sakägare
skall alltså med ledning av meddelandet kunna bedöma vilket intresse
han har att bevaka. För att förrättningsförfarandet inte skall tyngas,
bör emellertid någon särskild form för beskedet inte föreskrivas. Det bör
kunna meddelas muntligen eller skriftligen, t. ex. i samband med kallelse
till sammanträde.
Kommittén tar också upp frågan huruvida anteckning om fastighetsbestämningen
bör göras i fastighetsboken. Enligt 21 kap. 36 § JDL skall ägodelningsdomaren
föranstalta om att sådan anteckning sker bl. a. när s. k.
äganderättstvist underställs ägodelningsrättens prövning eller annars anhängiggörs
vid ägodelningsrätten. Motsvarande skyldighet skulle i den
nya lagen kunna åläggas lantmätaren och skulle då inträda så snart fråga
om fastighetsbestämning tas upp till prövning. Även fastighetsbestämningar
som rör endast gränsfrågor borde i så fall omfattas av skyldigheten, eftersom
ett godtagbart motiv för en särbehandling av gränsfrågorna inte kan
åberopas. Härtill kommer att det är svårt att skilja dessa frågor från andra
fastighetsindelningsfrågor. Anteckningar i fastighetsboken skulle härigenom
bli en synnerligen vanlig företeelse med påföljd att lantmätarnas och
inte minst inskrivningsdomarnas verksamhet skulle tyngas. Med hänsyn
härtill och till att det synes tveksamt om anteckningar av detta slag skulle
vara till övervägande fördel för de enskilda rättsägarna, har kommittén
ansett sig inte böra framlägga något förslag i ämnet. Kommittén påpekar
också att det för de enskilda sakägarna skulle kunna vara av betydligt
större intresse att pågående fastighetsbildningsförrättningar antecknas i
fastighetsboken än att prövning vid fastighetsbestämning anmärks i
boken.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 805
I andra stycket i kommittéförslaget fastslås grundsatsen om förrättningsmännens
skyldighet att ex officio föranstalta om behövliga utredningar
för att en allsidig bedömning vid fastighetsbestämningen skall bli
möjlig. Genom förrättningsmännens försorg skall utredning verkställas
rörande de omständigheter som är av betydelse för bedömningen av de
frågor som tagits upp vid fastighetsbestämningen. Resultatet av utredningen
skall därefter läggas fram för sakägarna. En annan grundläggande
princip beträffande handläggningen måste enligt kommittén vara att varje
sakägare får tillfälle att vid förrättningen själv förebringa den övriga
utredning han önskar åberopa och att utföra sin talan. En särskild bestämmelse
härom behövs emellertid inte, eftersom hänvisningen i 2 § bl. a.
omfattar 4: 11 där motsvarande regler är inskrivna.
Remissyttrandena. Svea hovrätt påpekar att någon särskild form inte
föreskrivits för det besked förrättningsmännen har att lämna sakägarna
enligt första stycket. Med hänsyn till att beskedet får en liknande betydelse
som den stämningsansökningen har i domstolsförfarandet och för att
undanröja bevissvårigheter bör det föreskrivas att omfattningen av en
fastighetsbestämning skall anges i skriftlig form, exempelvis i kallelse
varav kopia finns i akten, eller antecknas i protokollet. När ett avgörande
av fastighetsbestämningsfråga kan ske omgående, bör dock skriftlig form
för beskedet kunna undvaras.
Lantmäteristyrelsen uttalar att det vid utredning i fastighetsbestämningsärenden
ofta är av stor betydelse att få del av dokument, som finns
att tillgå bara hos sakägare. Det är därför betydelsefullt att sakägare åläggs
skyldighet att tillhandahålla sådana handlingar. Regler härom finns redan
i nuvarande lagstiftning (3 kap. 1 § fjärde stycket JDL och 2 kap.
5 § andra stycket FBLS; jfr 38 kap. RB). Styrelsen anser att det är av
vikt att principen blir klart uttalad också i den nya lagen och att detta bör
ske i 4 kap. Dessutom är det önskvärt att första satsen i 14: 3 andra stycket
får följande lydelse: »Förrättningsmännen skola därjämte med ledning av
företett eller eljest tillgängligt utredningsmaterial sammanfatta och redovisa
de omständigheter» etc.
Svea hovrätt påpekar att avfattningen av andra stycket möjligen kan
ge upphov till den inte önskvärda tolkningen att endast de slutledningar
utredningen föranleder men däremot inte själva utredningsmaterialet behöver
läggas fram för sakägarna. Orden »resultatet av» bör därför utgå
ur lagtexten.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att
någon särskild form inte bör föreskrivas för det meddelande rörande» omfattningen
av fastighetsbestämningen som fastighetsbildningsmyndigheten
bör lämna sakägarna. Frågan i vad mån ett muntligt besked skall an
-
B 806 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tecknas i förrättningsprotokollet bör bedömas enligt bestämmelserna om
protokollföring.
Anteckning om fastighetsbestämning bör inte göras i fastighetsboken.
Tvister i hithörande frågor skall inte heller enligt det tidigare till lagrådet
remitterade förslaget till JB antecknas i fastighetsboken (jfr 19 kap. 20 §
i förslaget).
Med anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört om betydelsen för fasti
ghetsbildningsmyndigheten att få del av handlingar som innehas av sakägarna
vill jag erinra om att 4:8 i departementsförslaget innehåller bestämmelser
enligt vilka förrättningssökanden är skyldig att foga vissa
handlingar vid sin ansökan. Fastighetsbildningsmyndigheten kan även
enligt 4: 9 och 10 förelägga sökanden att fullgöra denna skyldighet, vid
äventyr att ansökan annars kan komma att avvisas. Att utrusta fastighetsbildningsmyndigheten
med en allmän rätt att ge editionsföreläggande
efter mönster av bestämmelserna i 38 kap. RB synes vara ägnat att framkalla
vissa betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Något större behov
av en sådan anordning kan inte heller antas föreligga. De handlingar som
här är aktuella finns i allmänhet att tillgå i offentliga arkiv e. d., och
andra handlingar torde sakägarna i regel vara villiga att på begäran förete.
Departementsförslaget innehåller därför inte några generella bestämmelser
om editionsföreläggande.
Svea hovrätt och lantmäteristyrelsen har förordat vissa omformuleringar
av andra stycket i kommittéförslaget. Enligt min mening står emellertid
ingenting att vinna med dessa. Det kan knappast råda någon tvekan om
att innebörden av kommittéförslaget är att fastighetsbildningsmyndigheten
skall ställa samman det utredningsmaterial som är av betydelse för fastighetsbestämningen
och att det är denna sammanställning som skall läggas
fram för sakägarna. Slutsatserna av utredningen skall givetvis redovisas
först i fastighetsbestämningsbeslutet.
På grund av vad som nu anförts har departementsförslaget, frånsett vissa
smärre redaktionella jämkningar, utformats i enlighet med kommittéförslaget.
4 §.
I denna paragraf, som motsvarar 5 § första och tredje styckena i kommittéförslaget,
meddelas vissa bestämmelser om fastighetsbestämningsbeslut.
Kommittén. Enligt 5 § första stycket i kommittéförslaget skall fråga som
behandlas vid fastighetsbestämning avgöras genom beslut av förrättningsmännen.
Avgörandet kallas fastighetsbestämningsbeslut. Enligt kommittén
är det uppenbart att beslutet skall grundas på resultatet av tidigare fastig
-
B 807
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
hetsbildningsåtgärder och på andra äldre avgöranden rörande den fasta
egendomens indelning och de till denna egendom knutna rättigheterna av
servitutskaraktär. Förrättningsmännen har naturligtvis ytterst att tillämpa
de materiella rättsregler beträffande fastigheternas omfattning och innehåll
som kommit till uttryck i annan lagstiftning eller som ändå anses
gälla. Dessa normer för de fastighetsbestämmande avgörandena har enligt
hittillsvarande betraktelsesätt varit av tvingande natur, och någon ändring
i detta avseende åsyftas inte. Vid fastighetsbestämning skall alltså i princip
hänsyn inte tas till uppgörelser, som sakägarna kan ha träffat i strid
mot vad som annars gäller, och den beslutande instansen skall vara obunden
av sakägarnas yrkanden och medgivanden. I fråga om sådana genom
avtal tillkomna servitut som inte omfattas av 7 a § ServL anses dock dispositionsfrihet
råda. Sådana rättigheter kan utan kontroll eller annan prövning
från det allmännas sida ändras eller upphävas genom överenskommelse
mellan de enskilda rättsägarna eller ibland till och med genom
ensidig viljeförklaring av ägaren till den härskande fastigheten. Som kommittén
har uttalat vid 7: 7 är avtalsfriheten i denna del avsedd att behållas
för framtiden, och motsvarande dispositionsrätt bör då föreligga vid fastighetsbestämning.
Uppenbart är dock att man genom fastighetsbestämning
inte skall få vidta åtgärd som syftar till att ändra servitut.
I 14:5 tredje stycket föreslår kommittén en viss begränsning av fastighetsbestämningsbeslutens
rättsbildande verkan. Att sådana beslut i princip
är att jämställa med domstols dom ligger enligt kommittén i sakens
natur. Detta innebär bl. a. att, sedan beslut i fastighetsbestämningsfråga
inte längre kan angripas med ordinära rättsmedel, beslutet äger rättskraft.
F. n. gäller emellertid visst undantag beträffande bestämning av gräns
mot allmänt vattenområde. Redan tidigare har kommittén gett uttryck för
sin uppfattning att nuvarande reglering av detta spörsmål bör behållas i
den nya lagstiftningen med den jämkningen att inte bara gränsbestämning
utan också andra avgöranden som träffas vid fastighetsbestämning och
rör omfattningen av allmänt vattenområde inbegrips. En föreskrift med
denna innebörd bär tagits upp i tredje stycket.
Departementschefen. Enligt första stycket i departementsförslaget skall
fråga som tagits upp vid fastighetsbestämning avgöras genom beslut av
fastighetsbildningsmyndigheten och avgörandet kallas fastighetsbestämningsbeslut.
I förhållande till kommittéförslaget innebär detta endast
den avvikelsen att en där gjord reservation för det fall att fastighetsbestämningsfråga
hänvisats till prövning vid allmän domstol fått utgå. Som
redan framgått kan sådan hänvisning inte ske enligt departementsförslaget.
I andra stycket i departementsförslaget anges att fastighetsbestämningsbeslut
som rör omfattningen av allmänt vattenområde är utan verkan i
den mån senare visas att det avviker från vad som föreskrivs i lag. Be
-
B 808
Iiungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
stämmelsen är i sak identisk med föreskriften i 14: 5 tredje stycket i
kommitténs förslag.
5 och 6 §§.
Dessa paragrafer innehåller vissa särbestämmelser beträffande fastighetsbestämning
som rör fråga om sträckningen av gräns. I kommittéförslaget
återfinns motsvarande bestämmelser i 14: 5 andra stycket.
Kommittén. Kommittéförslaget tar till en början upp vissa bestämmelser
som har till uppgift att ge sakägarna möjlighet att vid bestämmandet av
gränssträckningar träffa överenskommelser som skall beaktas. Kommittén
framhåller att förslaget i denna del bör ses mot bakgrunden av nuvarande
bestämmelser om gränsbestämning.
Enligt 2 kap. FBLS har sakägarna ingen som helst rätt att genom överenskommelser
inverka på prövningen av en gränsfråga. Detta utesluter emellertid
inte att en enhällig sakägareopinion i praktiken kan komma att
faktiskt utöva visst inflytande, om inte ett noggrant iakttagande av officialprincipen
är påkallat av hänsyn till det allmännas intressen eller inteckningshavares
säkerhet. När läget av gräns skall prövas i den ordning
som anges i JDL gäller något olika regler beroende på om gränsen förut
blivit bestämd i laga ordning eller inte. Gemensamt för båda dessa situationer
är dock att sakägarna har en begränsad dispositionsfrihet. Om de
vid bestämningen närvarande rågrannarna träffar förening rörande gränssträckningen,
skall förrättningsmännen under vissa betingelser inte meddela
något beslut, utan överenskommelsen tillerkänns verkan som ett bindande
avgörande. Vid lagens tillkomst ansågs denna föreningsrätt önskvärd med
hänsyn till de praktiska fördelarna av att kunna förenkla förrättningsprövningen
(NJA II 1926 s. 455).
I 7 kap. 3 § JDL behandlas i laga ordning bestämda gränser beträffande
vilka osäkerhet råder om rätta sträckningen eller hävden i varje fall inte
stämmer överens med tillgängliga kartor och handlingar. Detta lagrum
synes innebära bl. a. att förening mellan närvarande rågrannar får beaktas
endast om gränsen därigenom förläggs till någon av följande tre pretentionslinjer
eller till huvudsaklig sträckning mellan dessa, nämligen en
linje i överensstämmelse med hävden eller en linje enligt vad tillgängliga
kartor och handlingar visar eller slutligen en linje i överensstämmelse
med befintliga gränsmärken. När det är fråga om en gräns som förut inte
bestämts i laga ordning tillämpas 7 kap. 4 §. Denna paragraf innehåller
inga uttryckliga begränsningar av föreningsrätten, men avsikten har ändå
inte varit att sakägarna skall få godtyckligt bestämma gränssträckningen.
Förarbetena ger tydligt vid handen att man ansett sakägarna vara nödsakade
att också här huvudsakligen hålla sig till vissa pretentionslinjer,
även om dessa inte närmare beskrivits (prop. 1926: 38 s. 224, NJA II 1926
s. 457 och 468). Vidare gäller enligt båda de nu behandlade lagrummen
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969 B 809
i JDL att, innan förening undertecknas, utstakning skall när så fordras
ha skett av den gränssträckning varom enighet uppnåtts. Vad beträffar
kravet på att närvarande rågrannar skall ansluta sig till föreningen för att
denna skall få bindande verkan kan påpekas att förening inte kommer i
fråga, om marken på ömse sidor om gränsen tillhör samma rättssubjekt.
Förening anses även utesluten, om inte båda sidor är representerade vid
förrättningen. När marken på en sida om gränsen ägs av flera, synes det
emellertid vara tillräckligt, om en av delägarna är närvarande och biträder
överenskommelsen. Detta gäller åtminstone beträffande samfäilighetsbildningar
(NJA 1934 s. 401) men torde vara tillämpligt även i fall av samäganderätt.
Kommittén säger sig inte ha tvekat om att beträffande de rena gränsfrågorna
föreslå en dispositionsfrihet för sakägarna av i huvudsak den omfattning
som gäller för föreningsrätten enligt 7 kap. JDL. Mot att på detta
sätt utsträcka sakägarnas inflytande över förrättningsavgörandena även
till områden, där FBLS hittills varit tillämplig, kan några allvarliga invändningar
inte gärna resas. För landsbygdens del har föreningsrätten
visat sig kunna tillåtas utan olägenheter, och några sådana torde inte vara
att befara inom tillämpningsområdet för FBLS. Av särskild betydelse är att
de skäl som vid JDL:s tillkomst ansågs motivera föreningsrätten ingalunda
förlorat sin bärkraft. Tvärtom har under senare år behovet av att tillvarata
olika förenklingsmöjligheter blivit alltmer framträdande.
De bestämmelser som kommittén i detta hänseende föreslår ansluter sig
även i fråga om utformningen ganska nära till gällande rätt. Fn nyhet är
dock att någon skillnad inte görs mellan i laga ordning bestämda gränser
och andra gränser. Genom att införa enhetliga regler för alla slags gränser
vinner män bl. a. den fördelen att sakägarnas skyldighet att vid överenskommelse
rörande en gränssträckning hålla sig till en pretentionslinje av
viss beskaffenhet blir uttryckligen fastslagen också beträffande de fall som
nu behandlas i 7 kap. 4 § JDL. Kommittén har också strävat efter att i
lagtexten ange de tillåtna pretentionslinjerna tydligare än som skett i 7 kap.
3 § JDL. Någon saklig ändring i vad som i detta hänseende torde få anses
gälla avses inte, men något större frihet att avvika från de i lagen föreskrivna
linjerna medges. Förslaget tillåter sålunda att en av sakägarna anvisad
sträckning godtas, även om den inte stämmer överens med någon av
dessa linjer eller huvudsakligen framgår mellan dem. I detta fall krävs
dock att sträckningen är belägen i nära anslutning till en av nämnda
linjer. En annan nyhet är att förrättningsmännen hädanefter skall meddela
ett formligt beslut angående gränssträckningen också när avgörandet
träffas inom ramen för sakägarnas dispositionsfrihet. En ingången överenskommelse
måste ju alltid underkastas viss prövning av förrättningsmännen,
och det har ansetts lämpligt att resultatet av denna prövning öppet
49 — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 128
B 810 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
redovisas. Beslutet torde dock i dessa fall ofla kunna meddelas i form av
en hänvisning till den träffade överenskommelsen, och som motivering bör
det räcka med ett uttalande rörande den lagliga beskaffenheten av överenskommelsen.
I likhet med vad som f. n. gäller skall denna upprättas skriftligen
och undertecknas av sakägarna för att få beaktas. Någon fordran
på att överenskommelsen skall bestyrkas av förrättningsman på det sätt
som nu gäller beträffande förening enligt JDL uppställs däremot inte.
Även kravet på skriftlighet skulle kanske kunna efterges, men kommittén
har funnit mest tillrådligt att behålla kravet med tanke på de bevissvårigheter
som annars kan uppkomma. Vad beträffar frågan om vilka som skall
ta del i en överenskommelse för att denna skall läggas till grund för förrättningsmännens
beslut torde någon ändring inte böra göras i förhållande
till gällande rätt, om gränsfrågan behandlas och avgörs vid sammanträde.
Det bör sålunda vara tillräckligt att de sakägare som är närvarande vid
sammanträdet biträder överenskommelsen. Med hänsyn till de möjligheter
som enligt kommitténs förslag kommer att föreligga att handlägga förrättningen
utan sammanträde har kommittén emellertid föreskrivit att
överenskommelsen skall ingås mellan de sakägare som vid förrättningen
fört talan i gränsfrågan eller som är närvarande vid sammanträde då
frågan avgörs.
Kommittén påpekar att bestämmelserna om sakägarnas dispositionsfrihet
utformats så, att det inte blir möjligt att vid bestämning av gräns mot
allmänt vattenområde beakta överenskommelser mellan sakägarna. Beträffande
sådan gräns kan man inte anknyta till någon av de angivna pretentionslinjerna.
Kommittéförslaget reglerar inte bara sakägarnas rätt att påverka avgörandena
vid bestämmandet av gränssträckningar, utan där behandlas
dessutom frågan i vad mån avsteg i sådana sammanhang kan tillåtas från
en strikt tillämpning av gällande normer. Förslaget i denna del tar sikte
på förhållandena såväl vid överenskommelse som i andra fall och innebär
att man vid avgörandet utan hinder av bestämmelserna om sakägarnas
dispositionsrätt och vad som annars gäller kan göra mindre jämkningar,
vilka fordras för att gränsen skall få en i tekniskt avseende ändamålsenlig
sträckning. En motsvarande, fastän något mera vidsträckt jämkningsmöjlighet
finns i 1 kap. 5 § första stycket av lagberedningens förslag till
jordabalk (SOU 1960: 24). Den av kommittén nu föreslagna bestämmelsen
är avsedd att medge bara sådana obetydliga avsteg från den rätta eller
överenskomna gränssträckningen som är tekniskt motiverade och som inte
kan tänkas medföra att någondera sidans reella intressen åsidosätts.
Därigenom blir det möjligt att vid gränsbestämningar bortse från mindre
bukter som är utan egentlig betydelse och som fastighetsägarna därför,
särskilt såvitt gäller skogsmarken, har svårt att hålla reda på.
Kommittén framhåller att när man i anslutning till andra stycket talat
Kungl. Mnj:ts proposition nr 128 år 1969
B 811
om gräns har det skett utan att innebörden av denna term närmare klargjorts.
Av sammanhanget torde emellertid framgå att därmed åsyftas varje
gräns som kan komma under bedömande vid fastighetsbestämning. I första
hand avses sålunda fastighetsgräns och gräns för samfällighet men också
sådan gräns inom fastighet som tillkommit genom att del av fastigheten
undergått laga delning utan att de därvid utlagda lotterna registrerats
som särskilda enheter. I princip omfattar bestämmelsen dessutom gräns
för särskild fiskelott inom vattenområde där fisket ej är förenat med rätten
till grunden och för område som är avsett för utövning av servitut. Åtminstone
såvitt gäller servitutsgränser innebär detta en utvidgning i förhållande
till gällande rätt. Utvidgningen är en naturlig följd av att fastighetsbestämningsinstitutet
byggts ut att omfatta vissa servitutsfrågor och
torde inte behöva närmare motiveras.
Remissyttrandena. Svea hovrätt anmärker på den redaktionella utformningen
av andra stycket i kommittéförslaget. Hovrätten erinrar om att
överenskommelse om läget av en gräns skall kunna träffas utan att sammanträde
hålls. Överenskommelsen skall därvid biträdas av dem som vid
förrättningen fört talan i denna del. Uttrycket att sakägare fört talan
vid förrättningen i viss del (jfr 4: 7 och 33, 17: 15 och 19: 3 i kommitté
förslaget) synes hovrätten inte lika entydigt som motsvarande uttryck i
34 kap. 2 § RB. När uttrycket förekommer i kommittéförslaget, torde
det emellertid, framhåller kommittén, innebära att var och en som yttrat sig
skriftligen i viss fråga eller som varit närvarande vid sammanträde då frågan
behandlats, oavsett om han därvid yttrat sig eller ej, skall anses ha fört
talan i frågan. Sammanställningen av de två relativsatserna i början av
andra stycket kommer sannolikt att föranleda den missuppfattningen att
sakägare kan vara närvarande vid sammanträde utan att fördenskull anses
föra talan i de ämnen som därvid avhandlas. Ett liknande uttalande görs av
distriktslantmätaren i Ludvika distrikt.
Departementschefen. Jag delar kommitténs uppfattning att FBL bör
innehålla bestämmelser som öppnar möjlighet för sakägarna att med
bindande verkan träffa överenskommelse om sträckningen av en gräns.
De principiella betänkligheter som kan anföras mot en sådan anordning
synes inte väga särskilt tungt i förhållande till de praktiska fördelar som
den medför.
Kommittén har vid utformningen av bestämmelserna i stort sett byggt
på gällande rätt. Sakägarna är således i princip skyldiga att i överenskommelsen
hålla sig till vissa angivna s. k. pretentionslinjer, nämligen hävdelinje,
linje enligt gränsmärken och linje enligt kartor eller andra handlingar.
Vissa möjligheter att avvika från pretentionslinjerna föreligger
dock. I detta hänseende innebär kommittéförslaget den uppmjukningen i
förhållande till nuvarande regler att en överenskommen sträckning får
B 812 Kungl. Maj:1s proposition nr 128 år 1969
godtas inte bara om den sammanfaller med någon av pretentionslinjerna eller
är belägen mellan dessa utan också om den går i nära anslutning till någon
av dem.
Enligt min mening är kommittéförslaget i denna del inte helt tillfredsställande.
De föreslagna bestämmelserna är onödigt tillkrånglade och
svårtolkade, och den omständigheten att sakägarnas möjligheter att träffa
överenskommelse är beroende av att en eller flera pretentionslinjer kan
påvisas är ägnad att göra tillämpningen något stelbent och i viss mån
slumpbetonad. Det är vidare att märka att 1 kap. i det tidigare till lagrådet
remitterade jordabalksförslaget innehåller regler om fastighetsgränser
som kan leda till att den rätta sträckningen av en gräns inte utgörs av
någon av de pretentionslinjer som räknas upp i kommittéförslaget. Detta
gäller särskilt den i 1 kap. 5 § i jordabalksförslaget upptagna regeln om
vattenområdes delning efter närhet till strand.
En mer ändamålsenlig lösning synes vinnas om man konstruerar bestämmelserna
om dispositionsfrihet för sakägarna så, att dessa i princip
får rätt att träffa bindande överenskommelser om gränssträckningen men
att vissa inskränkande villkor uppställs. Huvudsyftet med dessa villkor
bör uppenbarligen vara att dra upp en skiljelinje mot reglerna om marköverföring
i 5 kap. En första förutsättning bör därför vara att den överenskomna
sträckningen inte väsentligt avviker från gränsens rätta läge. Med
sistnämnda uttryck avses den sträckning gränsen skall ha enligt reglerna i
jordabalksförslaget eller enligt de andra bestämmelser som är normerande
för gränsen. För att nyssnämnda syfte skall nås synes det också nödvändigt
att föreskriva att överenskommelsen inte skall beaktas, om den innebär en
beaktansvärd minskning i fastighets värde. Detta villkor torde få självständig
betydelse huvudsakligen vid förrättningar inom tätorter eller
andra områden med höga markvärden. Villkoret medför i dessa fall ett
skydd för de sakägare som inte biträtt överenskommelsen samt för inteckningshavare
och liknande rättsägare. Ytterligare en förutsättning för
överenskommelsens bindande verkan torde böra uppställas. Det är nämligen
inte helt uteslutet att en gränsjämkning kan komma i konflikt
med planintressen och andra samhällsintressen. Med hänsyn härtill bör
det krävas att överenskommelsen inte leder till olägenhet från allmän
synpunkt.
Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att fastighetsbildningsmyndigheten
bör meddela beslut angående gränssträckningen även när
avgörandet träffas inom ramen för sakägarnas dispositionsfrihet. Likaså
är jag ense med kommittén om att överenskommelse i gränsfrågan bör
upprättas skriftligen och undertecknas av sakägarna för att få beaktas.
Kommittén har föreslagit att överenskommelsen för att bli gällande skall
ingås mellan de sakägare som vid förrättningen fört talan i gränsfrågan
eller som är närvarande vid sammanträde då frågan avgörs. Vid remissbe
-
B 813
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
handlingen har inte riktats annan anmärkning mot denna bestämmelse än
att sammanställningen av de två relativsatserna kan föranleda den missuppfattningen
alt sakägare kan vara närvarande vid sammanträde utan att
föra talan i de frågor som därvid behandlas. Av vad jag anfört vid 4: 6
torde visserligen klart framgå vad som bör inläggas i uttrycket att sakägare
fört talan vid förrättning. För undvikande av varje missförstånd har den
kritiserade bestämmelsen fått en annan utformning i departementsförslaget.
I sakligt hänseende har jag inte funnit anledning till erinran mot den
av kommittén föreslagna bestämmelsen.
Som kommittén i överensstämmelse med gällande rätt förordat bör fastighetsbildningsmyndigheten,
innan överenskommelse i gränsfrågan undertecknas,
i behövlig omfattning utstaka den gränssträckning om vilken
enighet uppnåtts.
5 § i departementsförslaget har utformats på grundval av de överväganden
för vilka jag nu har redogjort. I lagtexten har uttryckligen angetts
att överenskommelse inte kan träffas om sträckningen av gräns som rör
allmänt vattenområde. I likhet med kommittén vill jag betona att en
överenskommelse förutsätter att marken på ömse sidor om gränsen tillhör
olika rättssubjekt och att båda sidor är representerade vid förrättningen.
I 6 § i departementsförslaget har utan saklig ändring tagits upp den
i slutet av 14:5 andra stycket i kommittéförslaget inskrivna bestämmelsen
om att fastighetsbildningsmyndigheten oberoende av sakägarnas överenskommelse
eller gällande lag kan företa sådana jämkningar som fordras
för att en gräns skall få en i tekniskt hänseende ändamålsenlig sträckning.
Som kommittén anfört hade lagberedningen i sitt förslag till jordabalk
tagit upp en liknande bestämmelse i 1 kap. 5 § första stycket. I det
den 11 februari 1966 till lagrådet remitterade delförslaget till jordabalk
har denna bestämmelse emellertid ersatts med en hänvisning till de särskilda
föreskrifter i ämnet som skulle komma att meddelas i lagen om
fastighetsbildning. Som skäl härför anförde jag (s. 89) att regeln var
av utpräglat lantmäteri teknisk natur och utgjorde en handlingsnorm för
förrättningsmän samt att den därför hade sin rätta plats i denna lag och inte
i balken. Jag har inte funnit anledning att frångå denna uppfattning. I
likhet med kommittén vill jag understryka att syftet med bestämmelsen
bara är att man skall kunna göra vissa obetydliga avsteg från den rätta
eller överenskomna gränssträckningen. Jag förutsätter alltså att bestämmelsen
tillämpas restriktivt.
De i 5 och 6 §§ i departementsförslaget upptagna reglerna gäller inte
bara gränser för fastigheter och för samfälligheter utan också vissa andra
gränser, t. ex. servitutsgränser. I detta hänseende vill jag hänvisa till vad
kommittén har anfört i sina motiv.
Vid behandlingen av lagberedningens förslag till jordabalk hade jag
att ta ställning till en i 1 kap. 10 § tredje stycket i förslaget inskriven
B 814
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
regel om visst undantag från den i första stycket i samma paragraf fastslagna
principen om vattenområdes delning efter närhet till strand. Enligt
undantagsbestämmelsen skulle det åligga förrättningsmännen att vid
gränsbestämning företa den jämkning som prövades rättvis och ändamålsenlig
med hänsyn till hävden, naturförhållandena och andra omständigheter.
Denna regel var avsedd att fylla samma syfte som bestämmelsen i
1 kap. 5 § första stycket. Men dessutom avsåg regeln att öppna möjlighet
att göra vissa avvikelser från principen om delning efter närhet till strand
när en strikt tillämpning av denna skulle leda till materiellt otillfredsställande
resultat, exempelvis när strändernas konfiguration skulle medföra
en alltför ojämn fördelning av vattenområdet. Jag uttalade vid remissen
(s. 88) att det syntes välbetänkt att ge möjlighet till jämkning
vid gränsdragningen i syfte att korrigera det resultat som skulle bli följden,
om reglerna i 1 kap. 10 § första stycket i beredningens förslag (1 kap.
5 § i det remitterade förslaget) tillämpades strikt. Frågan om en sådan
jämkningsmöjlighet borde emellertid få sin lösning i lagstiftningen om
fastighetsbildning.
Syftet med regeln i 1 kap. 10 § tredje stycket i lagberedningens förslag
är delvis tillgodosett genom bestämmelsen i 5 § i departementsförslaget. Det
torde inte sällan bli möjligt för fastighetsbildningsmyndigheten att genom
överenskommelse som där anges få till stånd en gränsdragning i
vattenområde som fyller rimliga anspråk på rättvisa. I de fall det inte går
att på detta sätt nå ett tillfredsställande resultat, finns det möjlighet att få
till stånd en ändring i fastighetsindelningen genom fastighetsreglering. Givetvis
förutsätter detta att de villkor som anges i 3 och 5 kap. är uppfyllda.
Genom regeln i 14: 2 är det sörjt för att frågan om fastighetsreglering kan
tas upp till handläggning vid samma förrättning som fastighetsbestämningen.
På grund härav och eftersom önskemålet om en från teknisk synpunkt
ändamålsenlig gränsdragning helt är tillgodosett genom den i 6 §
upptagna bestämmelsen, vilken är tillämplig på alla slag av gränser, får
frågan om en sådan jämkningsmöjlighet som åsyftas i 1 kap. 10 § tredje
stycket i lagberedningens förslag anses löst.
7 §•
I denna paragraf, som motsvarar 6 § i kommittéförslaget, meddelas bestämmelser
om vissa tekniska arbeten vid sådan fastighetsbestämning
som innebär att en gränssträckning fastställs.
Kommittén. Kommittén föreslår att en beslutad gränssträckning i enlighet
med vad som f. n. gäller skall anges på karta. Eftersom karta inte
för framtiden bör vara obligatorisk utan skall kunna undvaras i sådana
fall då den inte behövs för vare sig den förberedande utredningen eller
B 815
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
för att åskådliggöra fastighetsbestämningsbeslutet, föreslås vidare att
gränsen skall beskrivas på annat sätt i förrättningshandlingarna när karta
inte är tillgänglig vid förrättningen. Det närmare förfaringssättet bör enligt
kommitténs mening regleras genom bestämmelser som meddelas av Kungl.
Maj :t.
Rörande utstakning och utmärkning av beslutade gränssträckningar
meddelar kommittéförslaget vissa föreskrifter av allmän innebörd. Föreskrifterna
stämmer i stort sett överens med vad 4: 27 innehåller om
gränser som tillkommer genom fastighetsbildning. En särskild bestämmelse
om när utstakning skall ske har dock införts. Utstakning skall enligt
förslaget verkställas senast i anslutning till att fastighetsbestämningsbeslutet
meddelas. Några olägenheter av det slag som skulle uppkomma,
om en motsvarande regel skulle gälla vid fastighetsbildning, finner kommittén
inte vara att befara.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att karta inte kan undvaras
vid redovisning av fastighetsbestämning som innefattar fastställande
av gränssträckning. Styrelsen erinrar om att man i yttrandet över 4: 28
föreslagit viss jämkning av det där uppställda kravet på karta och
föreslår beträffande nu förevarande paragraf att mellansatsen »eller om
sådan icke finnes tillgänglig vid förrättningen» byts ut mot »samt om det
finnes erforderligt». Att karta bör finnas tillgänglig vid gränsbestämning
hävdas också av överlantmätarna i Kristianstads, Hallands och Skaraborgs
län samt av kommunal-tekniska föreningen.
Svea hovrätt anser att det är alltför obestämt att föreskriva att utstakning
skall ske »i anslutning till fastighetsbestämningsbeslutets meddelande».
Enligt hovrättens mening bör föreskriften innehålla att utstalcningen
skall ske »senast vid» beslutets meddelande, vilket enligt motiven
synes vara avsikten med bestämmelsen.
Departementschefen. Departementsförslaget har i huvudsak utformats
i enlighet med kommitténs förslag. Med anledning av vad lantmäteristyrelsen
anfört om nödvändigheten av karta vid fastighetsbestämning som
innefattar fastställande av gränssträckning vill jag erinra om att bestämmelserna
i 4:28 vid departementsbehandlingen utformats så, att karta
normalt skall upprättas vid fastighetsbildningsförrättning. Endast om
fastighetsbildningen kan genomföras och förrättningsresultatet kan åskådliggöras
utan karta, kan fastighetsbildningsmyndigheten underlåta att
framställa karta. Om man tillämpar dessa regler på fastighetsbestämningsförrättning,
torde de leda till att karta så gott som alltid måste upprättas
vid sådana förrättningar som rör bestämmande av gränssträckning. Att
genom en särbestämmelse göra upprättande av karta obligatoriskt vid sådana
förrättningar skulle däremot enligt min mening föra för långt. Om
B 816
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
det i något fall kan konstateras att en karta inte har någon funktion att
fylla, bör sådan uppenbarligen inte heller upprättas.
Svea hovrätts hemställan att lagtexten bör ange att utstakning skall ske
»senast vid» fastighetsbestämningsbeslutets meddelande i stället för
som kommittén föreslagit »i anslutning till» beslutets meddelande har
däremot tillgodosetts. Också i övrigt har vissa redaktionella jämkningar
gjorts i förhållande till kommittéförslaget.
8 och 9 §§
Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om meddelande av beslut vid
fastighetsbestämningsförrättning och om avslutande av sådan förrättning.
I kommittéförslaget finns motsvarigheter till bestämmelserna i 7 och 8 §§.
Kommittén. Kommittén erinrar om att 4: 29—31 i dess förslag reglerar
frågan om avslutandet av fastighetsbildningsförrättning och om de åtgärder
som skall vidtas i samband därmed. Dessa åtgärder har till främsta
syfte att underlätta för dem som har intressen att bevaka i samband med
fastighetsbildningen att få kännedom om vad förrättningen inneburit så
att de vid behov kan begära en överprövning. Bestämmelserna innebär
vidare att motsvarande åtgärder skall vidtas även när under pågående
fastighetsbildningsförrättning beslut meddelas som omedelbart får överklagas
trots att förrättningen ännu inte avslutats. Förhållandena är i stort
sett desamma vid fastighetsbestämning. En väsentlig olikhet föreligger
emellertid. Denna beror på att det allmänna inte har något intresse att
bevaka när det är bara frågor om fastighetsindelningens beskaffenhet och
om beståndet och omfånget av vissa servitut som är föremål för prövning
och någon ändring i de bestående förhållandena alltså inte åsyftas. En
annan skillnad består i att man inte behöver föreskriva särskild skyldighet
för lantmätaren att på marken utvisa läget av de bestämda gränserna,
eftersom behövlig utstakning vid fastighetsbestämning skall ske senast i
anslutning till avgörandet av gränsfrågan. Ett fastighetsbestämningsbeslut
torde inte heller någonsin vara av sådan beskaffenhet att det blir nödvändigt
med en anordning av det slag som föreskrivits beträffande fastighetsbildning
och som innebär att förrättningshandlingarna under vissa betingelser
skall hållas tillgängliga för granskning på förrättningsstället eller
i närheten av detta.
De nu anmärkta förhållandena medför, framhåller kommittén, att för
sådana fall då fastighetsbestämningsbeslut eller annat avgörande meddelas
under pågående förrättning och talan däremot skall föras omedelbart utan
hinder av att förrättningen alltjämt pågår krävs inga andra speciella lagregler
än en föreskrift att beslutet jämte karta och annan handling, som
behövs för att åskådliggöra beslutets innebörd, skall hållas tillgängligt hos
B 817
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
lantmätaren under klago tiden. En bestämmelse med detta innehåll är särskilt
påkallad med hänsyn till tryckfrihetsförordningens regler om när
allmänna handlingar skall anses upprättade. Bestämmelsen återfinns i
7 § i kommittéförslaget.
I 8 § föreslår kommittén bestämmelser om avslutande av fastighetsbestänmingsförrättning
och om åtgärder i samband därmed. Handläggs fastighetsbestämningen
gemensamt med fastighetsbildning, bör enligt kommitténs
mening 4:29—31 i dess förslag utan några reservationer lända
till efterrättelse beträffande den gemensamma förrättningen i dess helhet.
Hänvisning till dessa paragrafer har därför meddelats. I fråga om de fristående
fastighetsbestämningarna har föreskrivits att 4: 29—30 skall äga
motsvarande tillämpning. Bestämmelsen i 4:30 om att förrättningsakten
redan inom två veckor efter avslutandet skall överlämnas till överlantmätaren
eller den som är särskilt förordnad till registerförare har dock inte
ansetts böra gälla. Vid fastighetsbestämning bör akten i stället under
hela klagotiden ligga kvar hos lantmätaren där den på grund av allmänna
regier blir tillgänglig för sakägarna liksom för allmänheten över huvud
taget. Vidare har angetts att underrättelse till byggnadsnämnden om avslutandet
fordras enbart i fall när nämnden själv påkallat fastighetsbestämningen.
Enligt 4: 29 gäller nämligen att byggnadsnämnden så snart
fastighetsbildning berör område med vissa planer enligt byggnadslagstiftningen
eller med utomplansbestämmelser skall på samma sätt som sakägarna
hållas underrättad, för att nämnden skall få tillfälle att utöva sin
besvärsrätt. Vid fastighetsbestämning saknar byggnadsnämnden klagorätt
beträffande själva saken, och det skulle därför kunna vara motiverat att
här inte ålägga förrättningsmännen skyldighet att underrätta nämnden.
Det har dock ansetts lämpligt att nämnden i de fall då den sökt fastighetsbestämningen
får kännedom om när förrättningen slutförs.
Frågan om expediering till sakägarna av karta och andra handlingar
rörande avslutad fastighetsbestämning bör enligt kommitténs uppfattning
regleras i bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.
Remissyttrandena. Överlantmätaren i Kristianstads län anser att de av
kommittén föreslagna bestämmelserna innebär vissa besvär för sakägarna.
Han föreslår därför att behövliga kartor och handlingar i likhet med vad
som f. n. gäller vid gränsbestämning skall hållas tillgängliga i orten. I
samma riktning uttalar sig Svea hovrätt. Hovrätten förordar att 8 § i
kommittéförslaget kompletteras med en hänvisning till 4: 31 första stycket
andra punkten om tillhandahållande av handlingar för granskning på förrättningsstället.
Hovrätten betecknar kommitténs uttalande att ett fastiglietsbestämningsbeslut
inte någonsin torde vara av sådan beskaffenhet att
en anordning av detta slag är påkallad som väl kategoriskt. Enligt hovrättens
mening behövs anordningen i vissa, låt vara mera sällsynt förekommande
fall.
49* — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 818 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Departementschefen. Departementsförslaget är i sak identiskt med kommitténs
förslag. Jag har således inte ansett det motiverat att som några
remissinstanser ifrågasatt föreskriva skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten
att på vissa villkor hålla förrättningshandlingarna tillgängliga
på förrättningsstället eller i närheten av detta. Som anförts vid 4: 30
bör denna skyldighet begränsas med hänsyn till de kostnader och olägenheter
som den medför. I fråga om fastighetsbestämningsförrättning gäller
att utstakning skall ske senast vid meddelande av fastighetsbestämningsbeslutet.
Härigenom har de i orten bosatta sakägarna möjlighet att få reda
på förrättningsresultatet, och det torde endast undantagsvis föreligga någon
mer allmän önskan hos dem att närmare ta del av innehållet i förrättningshandlingarna.
Vill någon göra detta, synes det rimligt att han inhämtar
de önskade upplysningarna hos fastighetsbildningsmyndigheten.
Detta kan ofta ske genom ett enkelt telefonsamtal.
I formellt hänseende avviker departementsförslaget på några punkter
från kommitténs förslag. Innehållet i 9 § har sålunda delats upp i två
stycken av vilka det första avser det fall att fastighetsbestämningen handläggs
gemensamt med fastighetsbildning och det andra det fall att den handläggs
vid fristående förrättning. Med hänsyn till den utformning 4: 29
fått i departementsförslaget har vidare den i andra stycket upptagna särbestämmelsen
om underrättelse till byggnadsnämnden avfattats något annorlunda
än i kommittéförslaget. Skyldigheten att sända akten till registerföraren
när tiden för att anföra besvär över förrättningen gått ut har
slutligen ansetts lämpligen böra regleras i annan ordning. Den av kommittén
i detta hänseende föreslagna bestämmelsen saknar därför motsvarighet
i departementsförslaget.
10 §.
Denna paragraf, som motsvarar 9 § i kommittéförslaget, behandlar frågan
om kostnadsansvaret vid fastighetsbestämning.
Kommittén. Enligt 17 kap. 1 § femte stycket JDL är rågrannar och andra,
som utan att vara delägare i laga skifte haft del i skiftesförrättning, skyldiga
att ta del i kostnaderna för förrättningen och således även för en
därvid verkställd gränsbestämning i den omfattning som prövas skälig med
hänsyn till den nytta de haft av förrättningen. Rörande fristående gränsbestämning
föreskrivs vidare i 20 kap. 6 § 1 mom. samma lag att förrättningskostnaderna
skall fördelas efter vad förrättningsmännen prövar
skäligt.
Kommittén uttalar att en skälighetsbedömning torde vara ofrånkomlig
även beträffande fördelningen av kostnaderna för fastighetsbestämning
enligt den nya lagen. Till riktpunkt för denna bedömning bör dock tas
den nytta som varje sakägare har av fastighetsbestämningen. Föreskrift
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 819
härom meddelas i kommittéförslaget som dessutom innehåller ett förbehåll
för det fall att fastighetsbestämningen ingår som ett led i åtgärd enligt 13
kap. och därför helt skall bekostas med statliga eller kommunala medel.
Den nu föreslagna regeln leder enligt kommitténs mening i allmänhet till
lämpligt resultat också när byggnadsnämnden sökt fastighetsbestämningen.
Det torde nämligen även i dessa fall ofta vara till fördel för sakägarna
att föreliggande oklarheter avlägsnas, och det är därför naturligt att de
bekostar åtgärden. Emellertid kan det tänkas att en på begäran av byggnadsnämnden
genomförd fastighetsbestämning inte är av sådan nytta för
de enskilda att dessa rimligen bör åläggas att svara för kostnaderna utan
någon begränsning. I enlighet med den princip som kommit till uttryck i
2: 6 och avser det fall att fastighetsbildningsförrättning som begärts av
nämnden blir inställd har kommittén därför beträffande sakägarnas skyldighet
att betala kostnaderna infört ett förbehåll som innebär att betalningsskyldigheten
helt eller delvis kan åläggas kommunen.
Eftersom kommittén anser att de i 2: 6 upptagna bestämmelserna rörande
kostnadsfördelningen vid fastighetsbildning när överenskommelse
ingåtts mellan sakägarna eller när förrättningen inställs är lämpliga också
för fastighetsbestämningsinstitutet, har särskilt föreskrivits att vad nämnda
lagrum innehåller i dessa delar skall lända till efterrättelse.
Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att nyttan är föga lämpad som
norm vid kostnadsfördelningen i sådana fall då man begär förrättning för
att få en tvistefråga avgjord, eftersom regeln då närmast leder till att den
vinnande parten skall stå för kostnaderna. Enligt hovrättens mening bör
i dessa fall utgången av tvisten i första hand vara avgörande.
Departementschefen. Jag delar Svea hovrätts uppfattning att den nytta
sakägarna kan anses ha av en fastighetsbestämning inte alltid bör vara avgörande
vid fördelningen av förrättningskostnaderna. I departementsförslaget
har därför som huvudregel endast föreskrivits att kostnaderna för
fastighetsbestämning fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt.
Tydligt är emellertid att nyttosynpunkten även med denna formulering
ofta måste tillmätas stor betydelse. När en verklig tvist föreligger mellan
sakägarna och förrättningshandläggningen således i viss mån kan jämställas
med domstolsprövning, torde man emellertid vid sidan av nyttosynpunkten
böra ta hänsyn till utgången av tvisten. Även andra omständigheter
kan emellertid tänkas böra få inverka på bedömningen av kostnadsfrågan.
Med hänsyn till de skiftande förhållandena synes det vanskligt
att ange några mer bestämda riktlinjer för den skälighetsprövning
som här skall ske.
I departementsförslaget har som villkor för att kommun skall kunna
åläggas kostnadsansvar för förrättning som sökts av byggnadsnämnden
B 820
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
föreskrivits att särskilda skäl föreligger. Även kommittén torde ha åsyftat
att denna begränsning skall gälla, och jag har ansett det önskvärt att
den kommer till uttryck i själva lagtexten.
Utöver vad som framgår av vad jag nu har anfört har företagits vissa
redaktionella jämkningar i förhållande till kommittéförslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 821
SJÄTTE AVDELNINGEN
Rättegången i fastighetsbildningsmål
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Inledning
Som framgår av den inledande redogörelsen för lagförslagets huvudgrunder
har jag anslutit mig till kommitténs uppfattning att överprövningen
av fastighetsbildningsmyndighetens beslut och åtgärder bör anordnas
som en judiciell angelägenhet. Talan angående fastighetsbildnings- och
fastighetsbestämningsfrågor bör således liksom hittills fullföljas från
förrättningsinstansen till domstol.
Vad som främst sätter sin prägel på den nuvarande ordningen för överprövning
av en förrättning enligt lagstiftningen om fastighetsbildning är
fastställelseförfarandet. Detta innebär att förrättningen inte blir giltig
förrän den undergått viss eftergranskning och därvid funnits vara lagligen
beskaffad. I likhet med kommittén har jag ansett tiden vara mogen att
avskaffa fastställelseprövningen och övergå till ett system enligt vilket förrättningarna
blir slutligt bestående i och med att de vinner laga kraft. En
sådan reform aktualiserar frågan om man i fortsättningen bör ha någon
motsvarighet till den bevakning av enskilda och allmänna intressen som
f. n. ingår som led i fastställelseprövningen. Kommittén har vid sina överväganden
kommit till den slutsatsen att något behov inte föreligger av en
kontroll genom myndighets försorg till förmån för enskild rättsägare men
att en sådan kontroll är nödvändig till skydd för allmänna intressen. Jag
har funnit dessa ställningstaganden välgrundade. Också beträffande den
närmare utformningen av systemet för bevakningen av allmänna intressen
är jag i huvudsak ense med kommittén. På några punkter har jag emellertid
under intryck av kritik från vissa remissinstanser stannat för att föreslå
andra lösningar än kommittén. Skiljaktigheterna ligger emellertid väsentligen
på det formella planet. Jag kommer i det följande att i särskilda
avsnitt närmare redogöra för kommitténs, remissinstansernas och mina
egna överväganden i fråga om fastställelseprövning och efterbevakning till
förmån för enskilda och allmänna intressen.
Denna avdelning i kommittéförslaget innehåller en fullständig reglering
av frågan vilka domstolar som skall döma i de mål som enligt den nya lagen
fullföljs från förrättningsinstansen och i fråga om rättegången i sådana
mål. Förslaget innebär att prövningen av målen anförtros åt särskilda jorddomstolar,
som skall vara knutna till hovrätterna. Vid beredningen inom de
-
B 822
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
partementet av kommittéförslaget har domstolsfrågan ägnats mycket stor
uppmärksamhet. Till detta har bidragit dels att förslaget i denna del utsatts
för ganska hård kritik vid remissbehandlingen, dels att frågan ansetts
böra ses i sammanhang med vissa andra aktuella frågor på domstolsväsendets
område. De överväganden som härvid har skett och resultatet
av dem redovisas i det förslag till enhetlig underrättsorganisation m. m.
som jag senare denna dag ämnar anmäla för remiss till lagrådet. Jag har
redan i den allmänna inledningen i korthet redogjort för huvudinnehållet
i det förslag till domstolsorganisation för fastighetsbildningsmål m. m. som
jag har lagt fram i nyssnämnda ärende. Jag vill här bara erinra om att
särskilda fastighetsdomstolar skall inrättas för handläggning av fastighetsbildningsmål
och expropriationsmål. Meningen är att också en del andra
mål som har anknytning till fastighetsförhållanden skall prövas av fastighetsdomstolen.
Bestämmelser om denna domstol tas upp i en särskild
lag om fastighetsdomsto). De allmänna föreskrifter om domstolarna i fastighetsbildningsmål
som kommittén föreslagit i 15 kap. har i huvudsak ersatts
av bestämmelserna i nämnda lag. Denna innehåller också vissa förfaranderegler.
Eftersom fastighetsdomstolen skall pröva också andra typer
av mål än fastighetsbildningsmål, har dessa bestämmelser inte kunnat utformas
med utgångspunkt från att domstolsprövningen föregåtts av en
förrättningshandläggning. Detta har medfört att det i FBL behövs en ganska
utförlig kompletterande reglering av frågan om fullföljd till fastighetsdomstol
och om förfarandet vid domstolen. Bestämmelserna härom har i
departementsförslaget fått sin plats i 15 och 16 kap.
Enligt kommittéförslaget skall jorddomstolen döma direkt under högsta
domstolen. I den nu föreslagna lagen om fastighetsdomstol förutsätts
däremot att fullföljd från denna domstol skall ske till hovrätten. I 17 kap.
i departementsförslaget har tagits upp de särbestämmelser som bör gälla
i fråga om överklagande av fastighetsdomstolens avgöranden och om förfarandet
i hovrätten. Frågan om fastighetsbildningsmåls fullföljande i högsta
domstolen har i departementsförslaget liksom i kommittéförslaget behandlats
i 18 kap.
Fast ställelsepr övning
Gällande rätt. Enligt nuvarande ordning skall avslutad fastighetsbildningsförrättning
i regel undergå viss efterprövning oberoende av om besvär
anförts eller inte. Undantag härifrån gäller beträffande tomtmätningar
enligt FBLS samt vissa speciella former av fastighetsbildning, t. ex. sammanföring
enligt 1952 års lag om sammanföring av samfälld vägmark och
av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. samt legalisering enligt
1953 års lag om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 823
Om förrättningen vid nyssnämnda prövning finnes vara lagligen beskaffad
eller det i varje fall inte förekommer anledning till annat än att den är
så beskaffad, skall förrättningen fastställas. Beträffande förrättning som
innefattar avstyckning av mark för sammanläggning eller under villkor att
stamfastigheten ingår i sammanläggning gäller som förutsättning för fastställelse
att förordnande om sammanläggning samtidigt ges.
I fråga om förrättning som inte överklagats är huvudregeln efter en år
1953 genomförd lagändring att fastställelseprövningen verkställs av överlantmätaren.
Som avvikelse från denna huvudregel gäller att ägodelningsdomaren
prövar förrättning som är beroende av sammanläggning. Om överlantmätaren
eller ägodelningsdomaren finner att förutsättningar för fastställelse
inte är för handen, skall han hänskjuta ärendet till ägodelningsrättens
prövning. På samma sätt skall fastställelsefrågan hänskjutas till
ägodelningsrätten, om länsstyrelsen, lantbruksnämnden, byggnadsnämnden
eller, såvitt gäller avstyckning som är beroende av sammanläggning,
överlantmätaren framställt erinran mot förrättningen (21 kap. 43 § JDL).
Ägodelningsrätten har att för fastställelse pröva, utom förrättning som
liänskjutits till dess bedömande, även förrättning varemot talan fullföljts.
Enligt särskild föreskrift i JDL gäller nämligen att ägodelningsrätten när
besvär över förrättning anförts skall pröva förrättningen till alla delar,
även om klaganden framställt anmärkning däremot endast i viss del (21
kap. 42 § JDL).
Att märka är att även sådana förrättningar beträffande vilka fastställelseprövningen
tillkommer ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten skall
i första hand granskas av överlantmätaren, som har att avge yttrande i
ärendet till fastställelsemyndigheten (21 kap. 28 och 43 §§ JDL). Enligt
33 § lantmäteriinstruktionen får överlantmätaren inte meddela fastställelsebeslut
eller avge yttrande till ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt beträffande
förrättning eller åtgärd som kan antas vara av jordpolitiskt intresse,
utan att lantbruksnämnden fått tillfälle att ge sin mening till känna.
Inte heller får överlantmätaren utan att länsarkitekten erhållit tillfälle att
säga sin mening meddela fastställelsebeslut eller avge yttrande som nyss sagts
i fråga om avstyckningsförrättning som kan antas vara av intresse för de
myndigheter som handhar vården av bebyggelseplaneringen. Avstyrker länsarkitekten
den ifrågasatta ändringen i fastighetsindelningen och delar överlantmätaren
inte länsarkitektens mening, skall överlantmätaren inhämta
yttrande från länsstyrelsen.
I fråga om avstyckning enligt FBLS gäller en särskild ordning beträffande
fastställelseprövningen. Denna handhas här under alla förhållanden, således
också när besvär anförts, av länsstyrelsen eller den som Kungl. Maj :t
förordnat (5 kap. 14 och 21 §§ FBLS).
Några lagbestämmelser som anger i vilka hänseenden granskning av för -
B 824 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
rättning skall ske i samband med fastställelseprövningen finns inte. Av
förarbetena till JDL (NJA II 1926 s. 859) framgår emellertid att granskningen
i första hand skall innebära en kontroll av att vissa formella regler
iakttagits och att de allmänna intressen som beror av fastighetsbildningen
beaktats. Fastställelsemyndigheten skall vidare granska sådana delar av
förrättningen som har ingående betydelse för inteckningshavarna och andra
medelbart intresserade rättsägare. Eftersom de direkt berörda enskilda
rättsägarna har att med anlitande av vanliga rättsmedel själva ta till vara
sina intressen, bör deras inbördes rätt åtminstone inte omedelbart beaktas
vid fastställelseprövningen.
Frågan om syftet med och omfattningen av den obligatoriska efterhandsgranskningen
vid fastställelsen var föremål för vissa överväganden i samband
med nyssnämnda lagändring år 1953 varigenom överlantmätaren i
regel blev fastställelsemyndighet (prop. 1953: 63 s. 49, NJA It 1954 s. 71).
Föredragande departementschefen uttalade därvid att innebörden av gällande
rätt syntes vara att det i viss utsträckning lagts i fastställelsemyndighetens
hand att själv bedöma hur vidlyftig granskning som i varje särskilt
fall kunde anses påkallad. Departementschefen konstaterade vidare att
granskningen särskilt under senare år i praxis blivit mindre ingående än
tidigare och att vissa skäl förelåg att förmoda att granskningen i fortsättningen
skulle kunna inskränkas ännu mera utan fara för rättssäkerheten.
Departementschefen förutsatte att lantmäteristyrelsen med ledning av vunna
erfarenheter på området skulle lämna behövliga anvisningar i frågan.
Enligt anvisningar som därefter utfärdats av lantmäteristyrelsen skall
överlantmätaren vid sin granskning och prövning av förrättningar ägna särskild
uppmärksamhet åt att lagstiftningens syftemål i jordpolitiskt och
planpolitiskt avseende förverkligas och att möjligheterna i övrigt att åstadkomma
en ändamålsenlig fastighetsindelning och en lämplig lokalisering
av bebyggelsen tas till vara. Vidare anges att granskningen av fastighetsutredningar
och tekniska åtgärder vid förrättningar bör syfta till att förebygga
att fastställda förrättningar innehåller brister och felaktigheter som
kan vålla sakägare rättsförlust eller medföra oklarhet i framtiden i fråga
om innebörden av träffade avgöranden. Prövningen bör anpassas efter omständigheterna
och inte i något fall göras mera ingående än vad som fordras
för att säkerställa ett gott förrättningsresultat. Styrelsen förutsätter att
granskningen i regel skall utövas genom lämpligt anordnade stickprov men
understryker att uppmärksamhet skall ägnas åt att förrättningen grundats
på ett riktigt klarläggande av gällande fastighetsindelning, att vid förrättningen
meddelade bestämmelser av sakrättslig innebörd avfattats tillfredsställande,
att reglerna om kungörelse och kallelse iakttagits, att uppgivna
sakägare varit behöriga att föra talan samt att inteckningshavarnas rätt
beaktats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 825
Kommittén. Kommittén undersöker till en början skillnaden i rättsligt
hänseende mellan en fastställd förrättning och en enbart lagakraftvunnen
sådan och konstaterar att kravet på att en åtgärd skall fastställas av viss
myndighet innebär att beslutanderätten rörande åtgärden i realiteten överflyttas
på myndigheten i fråga från en underordnad instans. Däremot ger
enligt kommitténs mening ett fastställelsebeslut som sådant inte förrättningen
en högre kvalitet i något avseende. Sålunda kan även en fastställd
förrättning anses vara en nullitet och på grund därav frånlcännas bindande
verkan, och fastställelsen innefattar i varje fall efter tillkomsten av JDL
ingen garanti för orubblighet hos förrättningen.
Kommittén framhåller också att samtliga förrättningar enligt gällande
fastighetsbildningslagstiftning torde vara jämställda i verkställighetshänseende
och att någon skillnad således inte föreligger mellan förrättningar
som fastställts av domstol och andra förrättningar.
Härefter analyserar kommittén de principiella återverkningar som ett
slopande av fastställelseprövningen skulle få. Kommittén fastslår därvid
att en sådan reform skulle få till följd att beslutanderätten överfördes från
fastställelsemyndigheten, i regel överlantmätaren, till förrättningsmännen,
som därigenom skulle komma att framstå som en i verklig mening självständig
instans. Ett sådant överförande av beslutanderätten inverkar däremot
inte på själva förrättningarna och deras giltighet eller på möjligheterna
att tvinga fram verkställighet av slutligt gällande förrättningsbeslut.
Kommittén anser att reformen är av mindre genomgripande betydelse än
den lagändring som vidtogs år 1953 och som innebar att överlantmätaren i
stället för ägodelningsdomaren i regel skulle vara fastställelsemyndighet.
Med hänsyn till vad som sålunda anförts finner kommittén att från principiell
synpunkt något hinder inte kan resas mot en övergång till ett system
med enbart lagakraftvinnande förrättningar. En annan fråga är om det
med hänsyn till de praktiska fördelarna med fastställelseprövningen är
motiverat att behålla denna eller om nackdelarna väger över. Ett frångående
av hittillsvarande ordning behöver inte innebära att man avstår
från den eftergranskning som meddelandet av ett fastställelsebeslut förutsätter.
Även med ett system som innebär att förrättningarna blir slutligt
bestående i och med att de vinner laga kraft är det nämligen möjligt att anordna
kontroll i alla önskvärda hänseenden, om bara den granskande
myndigheten utrustas med rätt att fullfölja talan mot förrättningarna.
Kommittén erinrar vidare om att nuvarande fastställelseprövning inte
innefattar en allsidig och fullständig kontroll av förrättningarnas laglighet
och att utvecklingen i praxis mot allt större frihet för den ef ter granskande
att begränsa efterkontrollen godkänts genom vad som förekommit i 1953
års lagstiftningsärende. Några faror för rättssäkerheten torde inte ha
uppstått genom det sätt varpå prövningen numera bedrivs, och kommittén
B 826
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
anser sig utan vidare kunna slå fast att en övergång till en ordning med
en mera noggrann kontroll i efterhand av förrättningarna inte kan komma
i fråga. Det förhållandet att fastställelseprövningen inte innefattar en
fullständig eftergranskning synes utgöra ett fullt tillräckligt skäl att inte
behålla fastställelsesystemet. Förekomsten av en obligatorisk fastställelse
kan nämligen lätt ge alla dem som inte är fullt initierade i dessa frågor den
felaktiga föreställningen att en allsidig prövning av varje förrättnings laglighet
kommer att äga rum sedan förrättningen slutförts, varför de enskilda
sakägarna utan större risk för rättsförluster kan avstå från att
själva bevaka sina intressen. Kommittén menar att den ifrågasatta reformen
ligger helt i linje med de ställningstaganden som gjordes år 1953 och
närmast kan betraktas som ett naturligt fullföljande av dessa.
Även av andra orsaker är det enligt kommittén fördelaktigt att avskaffa
systemet med fastställelse. Inte minst önskvärdheten av att åstadkomma
klarhet i fråga om ansvaret för förrättningen motiverar reformen. Det är
också värdefullt att förrättningsmännen intar en i förhållande till överordnade
myndigheter fullt självständig ställning som beslutande organ i
frågor rörande fastighetsbildningslagstiftningens tillämpning. Deras avgöranden
bör därför bli slutligt bestående utan att fastställas i viss ordning.
På grund av vad som sålunda anförts förordar kommittén en allmän
övergång till ett system med förrättningar som får fulla rättsverkningar
utan att ha blivit fastställda i särskild ordning.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag att slopa fastställelseprövningen
har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.
Flera remissinstanser hälsar förslaget med tillfredsställelse. Lantmäteristijrelsen
anser sålunda tiden vara mogen att alltigenom övergå från fastställelse
till lagakraftvinnande samt understryker kommitténs uttalande
rörande önskvärdheten av att man vinner klarhet i fråga om ansvaret för
förrättningshandläggningen och rörande värdet av att förrättningsmännen
intar en i förhållande till överordnade myndigheter fullt självständig ställning.
Enligt styrelsens mening är den obligatoriska granskningen delvis en
kvarleva från tidigare organisations- och avlöningsförhållanden. Att slopandet
av fastställelseprövningen skulle medföra ökad risk för inteckningshavare
och jämställda rättsägare behöver inte befaras. Byggnadsstyrelsen
betonar särskilt att reformen skulle innebära tids- och effektivitetsvinster.
Systemet med lagakraftvinnande har vidare den fördelen att de beslut som
fattas vid förrättningen är slutgiltiga och inte kan rivas upp, om inte besvär
anförs. Reformen betecknas av lcommunal-tekniska föreningen som riktig
och ändamålsenlig inte minst med hänsyn till de möjligheter som öppnas
att snabbt åstadkomma fastighetsbildning i brådskande fall.
På andra håll godtar man inte förslaget lika reservationslöst. Göta hovrätt
anser sålunda vissa tvivel föreligga om inte en fastställelseprövning
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 827
krävs av hänsyn till intresset av fastighetsindelningens stabilitet. I fråga
om fastighetsbestämningar kan nämligen borttagandet av fastställelseprövningen
medföra risk för att nulliteter skall uppkomma i större
omfattning än hittills. Hovrätten finner det emellertid vara en mindre
lycklig lösning att behålla fastställelseprövningen enbart i ärenden
rörande fastighetsbestämning, särskilt med hänsyn till att förfarandet
är avsett att ha en renodlat judiciell karaktär. Det bör beaktas att åtskilliga
av de avgöranden som skall tillkomma genom fastighetsbestämning
torde vara av relativt ringa betydelse för fastighetsindelningen och
huvudsakligen ha intresse för de berörda sakägarna, medan i frågor av
större vikt förrättningsmännens avgöranden ofta kan antas bli överklagade.
På grund härav och eftersom utvecklingen gått i riktning mot allt större
inskränkningar i granskningsskyldigheten, anser sig hovrätten kunna biträda
kommitténs förslag. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att
man från principiell synpunkt kan tveka inför reformen endast med hänsyn
till att fastställelsens betydelse för exigibiliteten av förrättningsmännens
beslut inte helt klarlagts. Kommitténs skäl för sitt ställningstagande
synes emellertid bärande, och någon särskild bestämmelse om att förrättningsbeslut
skall likställas med domstols dom är inte nödvändig. Inte heller
från praktiska synpunkter kan några invändningar göras mot förslaget.
Det synes berättigat anta att antalet förrättningar som undanröjts eller
ändrats på grund av fel som upptäckts vid fastställelseprövningen är obetydligt,
vartill kommer att förrättningsförfarandet förenklas avsevärt enligt
kommitténs förslag.
Häradshövdingeföreningen betecknar förslaget snarast som en anpassning
av lagreglerna till det system som redan tillämpas inom ramen för
gällande författningsbestämmelser. Samtidigt påpekas emellertid att åtskilliga
smärre detaljer rättas till under fastställelseförfarandet enligt överlantmätarens
anvisningar. Det är därför av praktiska skäl önskvärt att
någon motsvarande möjlighet till jämkningar i detaljer kommer att stå
öppen även med det nya systemet. Liknande synpunkter framförs av Svea
hovrätt, som emellertid utgår från att en viss granskningsskyldighet under
alla förhållanden åvilar registerföraren i denna hans egenskap.
Överlantmätaren i Älvsborgs län framhåller att fördelarna med reformen
måste vägas mot olägenheten av att förekommande fel inte upptäcks på
ett tillräckligt tidigt stadium. Att avskaffandet av fastställelseprövningen
kan medföra risk för rättsförluster understryks av överlantmätaren i Hallands
län. Redan tidigare har förelegat svårigheter att få till stånd en enhetlig
rättstillämpning inom länen, och i fortsättningen torde sådana
svårigheter uppkomma inom varje lantmäteridistrikt. Enligt överlantmätarens
mening kan slopandet av fastställelseförfarandet därför komma att
medföra inte oväsentliga olägenheter. Uppfattningen att ett avskaffande av
fastställelseprövningen inte är helt utan risker delas också av länsarkitekten
B 828
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
i Kopparbergs län, som anser att den överprövning i judiciell ordning som
föreslagits genom underställning till jorddomstol kommer att få relativt
liten effekt, eftersom överlantmätaren tillagts begränsade befogenheter.
Departementschefen. Sedan lång tid tillbaka gäller som huvudregel att
fastighetsbildningsförrättning skall underkastas efterkontroll av domstol
eller annan myndighet innan den blir slutligt gällande. Om anledning därvid
inte förekommer till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad,
skall den fastställas. Någon fullständig kontroll av förrättningarnas laglighet
förekommer dock inte vid fastställelseprövningen. Innebörden av gällande
rätt får i stället anses vara att fastställelsemyndigheterna själva äger
att i viss utsträckning bedöma hur vidlyftig granskning som skall ägnas
varje ärende. Utvecklingen i praxis har under senare år gått mot en allt
större begränsning av efterkontrollen.
Kommittén har nu föreslagit att fastställelseförfarandet skall avskaffas
och att förrättningarna skall erhålla fulla rättsverkningar i och med att
de vunnit laga kraft. Förslaget har nästan genomgående godtagits av remissinstanserna,
låt vara att några av dem gett uttryck för viss tvekan inför
reformen.
I likhet med kommittén anser jag att några principiella betänkligheter
knappast kan resas mot förslaget. Som kommittén har uttalat ger fastställelsebeslutet
som sådant inte förrättningen en högre rättslig kvalitet i
något avseende. Sålunda är det inte uteslutet att även en fastställd förrättning
till följd av nullitet kan frånkännas bindande verkan. Vad angår fastställelsens
betydelse för verkställigheten av förrättningsavgörandena saknas
enligt min mening varje anledning att göra skillnad mellan förrättningar
som fastställts och sådana som enbart vunnit laga kraft. I vår nuvarande
lagstiftning finns också exempel på att inte fastställda förrättningar uttryckligen
tillerkänts exigibilitet. Jag kan här nöja mig med att hänvisa till bestämmelsen
i 40 § EVL.
Det avgörande bör alltså — som kommittén funnit — vara om en obligatorisk
fastställelse medför sådana praktiska fördelar att den bör behållas
eller om nackdelarna är så stora att den bör slopas.
Som skäl för att den nuvarande ordningen bör behållas har vid remissbehandlingen
anförts att åtskilliga felaktigheter f. n. upptäcks och rättas
till i samband med fastställelseprövningen och att ett slopande av denna
skulle kunna medföra att förrättningarna i ökad utsträckning blir nulliteter.
I detta hänseende anser jag mig i likhet med kommittén böra slå fast att ett
avskaffande av fastställelseförfarandet inte nödvändigtvis medför att man
avstår från en ef ter granskning av förrättningarna genom offentlig myndighet.
Behövlig kontroll i alla önskvärda hänseenden kan ordnas på annat
sätt, om den granskande myndigheten får rätt att fullfölja talan mot förrättningarna.
Härigenom kan man göra det möjligt att rätta till felaktig
-
B 829
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
heter i förrättningar i samma utsträckning som står till buds inom ramen
för fastställelseprövningen. Visserligen kan det knappast förnekas att
denna erbjuder särskilda möjligheter att på ett snabbt och smidigt sätt avhjälpa
brister i förrättningarna. Emellertid vill jag i detta sammanhang
erinra om bestämmelsen i 4: 42 enligt vilken fastighetsbildningsmyndigheten
på ett enkelt sätt kan korrigera vissa oriktigheter i förrättningen. F. ö.
torde det kunna förväntas att antalet felaktiga förrättningar — som redan
nu är obetydligt — i framtiden kommer att ytterligare minska till följd av
de tidigare redovisade förslagen till förenklingar i förrättningsförfarandet
och de förbättringar i lantmätarutbildningen som enligt vad jag har anfört
under rubriken till 4 kap. torde komma att genomföras.
För ett avskaffande av fastställelsesystemet synes tungt vägande skäl
kunna anföras. Som kommittén har framhållit kan förekomsten av en obligatorisk
fastställelse lätt inge den som inte är fullt insatt i dessa frågor
den felaktiga föreställningen att en allsidig prövning av varje förrättnings
laglighet kommer att äga rum och att de enskilda sakägarna därför utan
större risk för rättsförluster kan avstå från att själva bevaka sina intressen.
Att detta inte är tillfredsställande ligger i öppen dag. Också önskvärdheten
av att åstadkomma klarhet i fråga om ansvaret för förrättningshandläggningen
och att ge fastighetsbildningsmyndigheten en fullt självständig
ställning talar för att fastställelseprövningen avskaffas. En sådan reform
öppnar också möjligheter att i brådskande fall snabbt åstadkomma fastighetsbildning.
Det måste slutligen också ligga i följdriktighetens och klarhetens
intresse att förrättningarna får fulla rättsverkningar sedan fullföljdstiden
gått till ända utan att överklagande skett.
Med hänsyn till vad jag sålunda har anfört har jag anslutit mig till kommitténs
förslag att avskaffa fastställelseförfarandet och ersätta detta med
ett system som innebär att förrättningarna blir slutligt giltiga i och med
att de vinner laga kraft.
Efter bevakning till förmån för enskilda intressen
Kommittén. Till en början erinrar kommittén om sitt tidigare uttalande
att en skärpning av den nuvarande ganska ofullständiga granskning av
förrättningarna som sker i samband med fastställelseprövningen inte kan
komma i fråga. Frågan gäller sålunda om det över huvud taget finns anledning
att till förmån för de enskilda rättsägarna låta förrättningarna
granskas av myndighet som har befogenhet att påkalla rättelse av fel eller
brist som kan skada enskild person. Den nuvarande granskningen har inte
till primärt syfte att skydda sakägarna utan förutsätter att dessa själva
skall bevaka sina intressen. Med hänsyn härtill och till den nuvarande obetydliga
anmärkningsfrekvensen rörande förhållanden som kan vara till
skada för de enskilda kan en efterbevakning ex officio till förmån för sakägarna
undvaras utan egentlig risk för rättsförluster.
B 830 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Vad angår innehavarna av fordringsinteckningar och andra rättsägare
som saknar självständig talerätt framhåller kommittén att fastighetsägarnas
bevakning av sin rätt i allmänhet medför ett effektivt skydd för sådana
medelbart intresserade rättsägare. Vidare är att märka att förrättningsmännen
skall ägna särskild uppmärksamhet åt att dessas rätt inte äventyras.
Enligt kommitténs mening är det i det närmaste omöjligt att vid en
efterföljande granskning konstatera om förrättningsmännen verkställt de
behövliga oskadlighetsprövningarna med behövlig omsorg. Det framstår
därför som nära nog meningslöst att av hänsyn till inteckningshavarna låta
förrättningarna undergå en särskild eftergranskning, och kommittén anser
sig därför inte böra komplicera fastighetsbildningsproceduren genom att i
sitt förslag ta upp en motsvarighet till den granskning till förmån för enskild
rättsägare som f. n. sker i anslutning till fastställelseprövningen.
Kommittén diskuterar också frågan om inte inteckningshavarna i stället
bör få möjlighet att som sakägare följa förrättningarna redan från början
och i händelse av missnöje med förrättningsbeslut föra talan däremot. Erfarenheterna
sägs emellertid visa att en sådan anordning inte behövs.
Remissyttrandena. Kommitténs ställningstagande i fråga om granskning
genom myndighets försorg till förmån för enskilda rättsägare har genomgående
godtagits av remissinstanserna.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara av stor betydelse för
att de rent praktiska fördelarna med fastställelseförfarandets slopande inte
skall gå förlorade att detta inte ersätts med en ingående efterkontroll av
förrättningarna genom det allmännas försorg. En sådan är av ringa betydelse
för de enskilda sakägarna, eftersom dessa redan nu i händelse av
missnöje med förrättningsmännens beslut och åtgärder torde bevaka sin
rätt utan att förlita sig på att deras intressen skall tillvaratas vid fastställelseprövningen.
Med hänsyn till att den nuvarande granskningen, fastän
den enligt lagen inte är begränsad i något hänseende, enligt uttalade direktiv
i verkligheten sker som en stickprovskontroll är det enligt Svea hovrätts
mening mest följdriktigt att avskaffa granskningsskyldigheten till förmån
för enskilda intressen. Detla står också i överensstämmelse med den
skarpa åtskillnad mellan allmänna och enskilda intressen som i övrigt karakteriserar
kommitténs förslag.
Hgpoteksombudsmannaf öreningen påpekar att fastställelseprövningen
bl. a. har till uppgift att vara en garanti för inteckningshavarna. Föreningen
ifrågasätter därför om inte inteckningshavarskyddet bör kompletteras
med regler om besvärsrätt för inteckningshavare. För att inte värdet av en
sådan besvärsrätt skall bli illusoriskt, bör skyldighet samtidigt föreskrivas
för förrättningsmännen att i samband med förrättningens avslutande underrätta
kända inteckningshavare om denna.
Departementschefen. I likhet med kommittén och remissinstanserna anser
jag att någon eftergranskning genom myndighets försorg till förmån
B 831
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
för enskilda intressen motsvarande den som f. n. förutsätts ske inom ramen
för fastställelseprövningen inte bör föreskrivas i den nya lagen.
Frågan huruvida inteckningshavarna och motsvarande rättsägare bör
tillerkännas talerätt vid förrättningen och senare inför domstol är mer
tveksam. Eftersom avgörandena i fastighetsbildningsärendena inte sällan
kan påverka deras rättsställning, synes principiella skäl tala för att de
behandlas som sakägare. Emellertid skulle en sådan ordning i väsentlig
grad komplicera handläggningen av ärendena och stå i strid med strävandena
att göra denna så snabb, enkel och billig som möjligt. Som kommittén
har framhållit medför fastighetsägarnas bevakning av sin rätt i allmänhet
också ett effektivt skydd för ifrågavarande rättsägare. Härtill kommer
att fastighetsbildningsmyndigheten genom uttryckliga bestämmelser i lagen
ålagts skyldighet att se till att inteckningshavarnas intressen inte förnärmas.
På grund härav och eftersom erfarenheterna synes tala för att
något praktiskt behov av en utvidgad talerätt i fastighetsbildningsärenden
inte föreligger, har jag godtagit kommitténs förslag även i denna del.
Efterbevakning till förmån för allmänna intressen
Kommittén. Inledningsvis erinrar kommittén om att det i första hand
åligger förrättningsmännen att iaktta de bestämmelser som meddelats till
skydd för allmänna intressen och att förrättningsmännen därvid skall samråda
med de olika myndigheter, främst på länsplanet, vilkas verksamhetsområden
berörs av förrättningen. Med hänsyn till styrkan av de allmänna
intressen som inte sällan gör sig gällande vid fastighetsbildning och till den
ofta svårbedömbara och kontroversiella beskaffenheten av de därmed sammanhängande
spörsmålen kan det emellertid enligt kommitténs mening inte
komma i fråga att låta förrättningsmännens avgöranden under alla förhållanden
bli gällande utan rätt för det allmänna att påkalla en överprövning.
Den omständigheten att meningsskiljaktighet kan föreligga mellan
förrättningsmännen inbördes huruvida ett visst jord- eller planpolitiskt
villkor skall anses uppfyllt utgör på sitt sätt ett särskilt motiv för att en
prövning bör kunna komma till stånd i högre instans av de beslut som gäller
som förrättningsmännens.
Beträffande frågan hur talan i högre instans mot en avslutad förrättning
lämpligast bör fullföljas på det allmännas vägnar undersöker kommittén
först möjligheten att låta en företrädare för de olika samhällsintressena
följa varje ärende redan från förrättningens början och där utföra det allmännas
talan. En sådan ordning med allmänt ombud vid varje förrättning
är emellertid inte genomförbar i praktiken med hänsyn såväl till kostnaderna
som till svårigheterna att lösa personalfrågan. Ingen annan utväg
står därför öppen än att man ordnar en efterkontroll av de särskilda förrättningarna
för att utröna om därvid förekommit ställningstaganden som
B 832 Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
inte kan godtas från allmän synpunkt och om en prövning i högre instans
bör påkallas.
Kommittén övergår sedan till att pröva åt vilken eller vilka myndigheter
efterbcvakningen bör anförtros. Alternativet att varje specialmyndighet
vars verksamhet berörs skall utöva kontrollen avvisas som orealistiskt,
eftersom det förutsätter att alla tänkbara myndigheter måste underrättas
om varje avslutad förrättning och att de själva skall bedöma i vad mån
de har något intresse att bevaka. Inte heller kan det komma i fråga att
förrättningsmännen får i uppdrag att avgöra vilka myndigheter som i varje
särskilt ärende har anledning att utöva kontroll och att endast de sålunda
utvalda organen utrustas med befogenhet att fullfölja talan. Den enda rimliga
lösningen synes därför vara att formellt förlägga bevakningen av det
allmännas rätt till en enda myndighet, som i behövlig omfattning får samarbeta
med de specialmyndigheter som kan beröras i varje särskilt fall.
En betydande fördel med denna anordning är att förutsättningar därigenom
skapas för en verklig samordning av de olika samhällsintressen
som gör sig gällande vid fastighetsbildning. Härigenom undviks att olika
myndigheter i ett och samma ärende i realiteten kommer att föra talan
mot varandra. Med hänsyn till den centrala ställning i länet som överlantmätaren
intar när det gäller frågor som rör fastighetsförhållanden synes
det uppenbart att han skall bära huvudansvaret för bevakningen av allmänintresset
och svara för den behövliga samordningen. Rätten att fullfölja
talan mot förrättning bör därvid tillkomma överlantmätaren ensam.
Kommittén anser det emellertid inte tillrådligt att avskära sådana myndigheter
som vid sidan av lantmäteriorganisationen har direkta uppgifter
att verka för uppkomsten av en i jord- och planpolitiskt avseende ändamålsenlig
fastighetsindelning från möjligheten att helt oberoende av överlantmätarens
uppfattning få en fastighetsbildningsfråga underkastad domstols
prövning. De myndigheter som bör få bestämmanderätt i detta hänseende
är länsstyrelsen och lantbruksnämnden. Om dessa myndigheter formligen
begär fullföljd, skall överlantmätaren således inte kunna vägra sådan.
När överlantmätaren begär överprövning av en förrättning, är enligt
kommitténs mening vissa särbestämmelser rörande fullföljden nödvändiga.
Sålunda kan den tidsfrist som i allmänhet skall gälla vid överklagande av
förrättning inte tillämpas, utan en längre tid måste medges för att behövliga
undersökningar skall hinnas med. Vidare bör överlantmätaren inte ensidigt
föra talan som företrädare för allmänintresset, utan han bör vid fullföljd
verka för att också motstående enskilda intressen blir behörigen tillgodosedda.
Kommittén bedömer det därför som mest lämpligt att konstruera
den överlantmätaren förbehållna formen för överklagande som ett i förhållande
till besvärsinstitutet fristående rättsmedel, benämnt underställning.
Från det nu angivna regelsystemet görs ett undantag. Kommittén påpekar
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 833
att byggnadsnämnden intar en särställning bland de offentliga organ som
berörs av fastighetsbildningsåtgärder så till vida som nämnden bereds tillfälle
att i likhet med sakägare följa förrättningshandläggningen från början,
när det är fråga om åtgärder där nämnden har särskilda intressen att
bevaka. Det fordras därför inte att överlantmätaren åläggs att informera
nämnden om fastighetsbildningar som är av betydelse för dess verksamhet,
utan nämnden har att på egen hand bedöma när en överprövning är önskvärd
med hänsyn till de intressen den har att bevaka. Med hänsyn härtill
och eftersom det på grund av de lokala förhållandena i allmänhet ställer
sig svårt för överlantmätaren att upprätthålla ett närmare samarbete med
nämnderna i länet rörande enstaka fastighetsbildningsärenden, synes det
kommittén lämpligt att nämnderna utrustas med en självständig rätt att
föra talan mot förrättningsmännens beslut. Härvid bör det för sakägarna
gällande besvärsförfarandet tillämpas. Den självständiga fullföljdsrätten
anser kommittén vara värdefull som ett medel att utan vidlyftigare anordningar
tillgodose de lokala bebyggelseintressena.
Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen har olika meningar kommit
till uttryck rörande behovet av fullföljdsrätt på det allmännas vägnar i
fastighetsbildningsärenden. Kommitténs ståndpunkt att det allmänna bör
ha befogenhet att påkalla en överprövning av förrättningsmännens beslut
har godtagits av det övervägande flertalet remissinstanser, men några har
uttryckt tveksamhet i frågan. Endast en remissinstans har bestämt avstyrkt
att man inför ldagorätt för det allmänna.
Svea hovrätt anser det självfallet att inte bara de enskilda utan även företrädare
för det allmänna bör ha möjlighet att genom fullföljd dra förrättningsmännens
avgörande under domstols prövning. Överlantmätaren i
Skaraborgs län framhåller att erfarenheterna av den nu gällande granskningen
visat att den varit av värde. Han ansluter sig därför till kommitténs
ståndpunkt att viss eftergranskning bör behållas om fastställelseprövningen
slopas.
Lantbruksstyrelsen erinrar om att förrättningsmännen normalt bör inom
förrättningens ram bevaka allmänna intressen av olika slag, varvid de
enligt vad styrelsen i annat sammanhang förordat har att respektera beslut
som fattats av administrativa myndigheter och i övrigt i behövlig omfattning
samråda med de myndigheter vilkas intressen berörs. Det blir därför
knappast utrymme för överprövning från allmän synpunkt. Liknande synpunkter
anförs av byggnadsstyrelsen, ett flertal lantbruksnämnder och
stadsförbundet. Överlantmätaren i Norrbottens län betonar att med den
föreslagna formen för samverkan i länsråd blir fullfölj dsanordningen närmast
en säkerhetsventil som ytterst sällan behöver träda i funktion.
Länsarkitekten i Gävleborgs län anser önskvärt att en sådan ordning införs
att endast sakägare har rätt att överklaga fastighetsbildningsförrättning
B 834 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
och att således samma ordning tillämpas som gäller i fråga om planinstitut.
Tekniska högskolan, industriförbundet och skogsindustriernas samarbetsutskott
ifrågasätter också om klagorätt skall tillkomma annan än sakägare.
Högskolan framhåller därvid att en överprövning från allmänna organs
sida genom besvär eller underställning komplicerar och fördröjer förfarandet
och kan leda till att det allmänna för rättegångar över jordägarnas
huvuden. Enligt högskolans mening bör vidare överprövningen, om den
skall behållas, i möjligaste mån förenklas.
Distriktstanlmätarcn i Södertälje distrikt hävdar att det med hänsyn till
det föreslagna samrådsförfarandet under förrättningens gång varit en naturlig
och följdriktig åtgärd att inte medge fullföljdsrätt för tillgodoseende
av det allmännas intressen. Underställningsförfarandet innebär vidare att
man behåller formerna för den nuvarande fastställelseprövningen, vilket
bl. a. medför dubbelarbete samt onödig kontroll och granskning. Slutligen
hör underställningsförfarandet mindre väl samman med förslaget som i
övrigt är väl anpassat till tidens krav på enkelhet, snabbhet, rättssäkerhet
och ändamålsenlighet.
Den av kommittén föreslagna ordningen för utövandet av det allmännas
fullföljdsrätt har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
Vissa av lösningarna har emellertid föranlett kritik, särskilt
från domarhåll.
Kommitténs uttalande att en ordning med allmänt ombud vid varje förrättning
inte är genomförbar i praktiken har ej bemötts vid remissbehandlingen.
Nio ledamöter i nedre justitierevisionen framhåller emellertid
att som alternativ till en sådan lösning erbjuder sig inte bara det av kommittén
förordade systemet med eftergranskning av förrättningen sedan sakägarnas
besvärstid gått ut utan också ett system med kontroll innan förrättningen
vunnit laga kraft, varvid förrättningsmännen åläggs att underrätta
berörd myndighet om förrättningen och myndigheten utrustas med
samma möjlighet till talan som sakägarna. Detta system, som tillämpas vid
syneförrättningar enligt VL (10 kap. 42—44 §§), skulle enligt ledamöternas
mening innebära åtskilliga fördelar jämfört med den av kommittén föreslagna
ordningen. Sålunda skulle förrättningsbesluten vinna laga kraft tidigare
och mot alla parter vid ett tillfälle. Vidare skulle man uppnå en ansenlig
arbetsbesparing vid länslantmäterikontoren, varigenom lantmäteriutbildad
arbetskraft i stället kunde sättas in i förrättningsarbetet. Länsstyrelsen
och lantbruksnämnden skulle i förekommande fall få möjlighet
att som parter göra sig hörda redan i den första instansen. Med en lämplig
utformning av förfarandet skulle också syftet att göra förrättningsinstansen
självständig bli bättre tillgodosett. Instansens avgöranden skulle sålunda
inte som enligt förslaget efter det de vunnit laga kraft mot parterna kunna
»underställas» prövning genom beslut av myndighet som är förman till instansens
ordförande men samtidigt ombud (ställföreträdare) för saklegi
-
B 835
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
timerad part vid förrättningen (det allmänna). Slutligen kan det åtminstone
i vissa fall antas vara av värde för den dömande myndigheten att få del av
olika meningar hos skilda myndigheter, innan uppfattningarna genom
kompromisser eller uppgörelser bringats till närmare eller fullständig
överensstämmelse med varandra.
Göta hovrätt tar upp frågan om inte klagorätten bör handhas av länsstyrelsen
och lantbruksnämnden ensamma med hänsyn till att fullföljden
väsentligen kommer att avse frågor som tillhör dessa myndigheters verksamhetsområden.
Om en sådan ordning kunde införas, skulle man vinna
att formellt hinder inte förelåg att anlita överlantmätaren som expert
i jorddomstolen. Hovrätten uttalar emellertid att det kan vara mindre
lämpligt att överlantmätaren knyts fastare till jorddomstolen, eftersom
detta bl. a. kan ha en ofördelaktig inverkan på det viktiga samarbetet mellan
överlantmätaren och övriga länsmyndigheter. Kommitténs förslag att fullfölj
dsrätten på det allmännas vägnar skall tillkomma överlantmätaren
accepteras därför av hovrätten.
Ett flertal remissinstanser diskuterar lämpligheten av konstruktionen
att inte tillerkänna länsstyrelsen och lantbruksnämnden klagorätt i jorddomstolen
men väl rätt att hos överlantmätaren påkalla fullföljd. Industriförbundet
och skogsindustriernas samarbetsutskoti anser att reglerna om
rätt att påfordra fullföljd bör utmönstras. Enligt dessa remissinstanser
bör den som äger fullfölja talan självständigt bedöma om så skall ske
eller inte.
Göta hovrätt menar att något principiellt hinder inte föreligger att tillerkänna
länsstyrelsen och lantbruksnämnden självständig fullföljdsrätt
och att frågan därför främst bör lösas från rent praktiska synpunkter.
För den föreslagna ordningen talar dels det förhållandet att det nuvarande
underställningsförfarandet är anordnat på i princip samma sätt,
dels den omständigheten att det kan förväntas att såväl länsstyrelsen som
lantbruksnämnden i regel kommer att under hand begära att överlantmätaren
skall fullfölja talan med hänsyn till de intressen de företräder.
Hovrätten understryker också att samrådsförfarandet mellan myndigheterna
möjligen kan bli effektivare, om den formella fullföljdsrätten anförtros
åt överlantmätaren. Även lantmäteristyrelsen ansluter sig till kommittéförslaget.
Styrelsen finner det vara uppenbart att överlantmätaren
bör bära huvudansvaret för bevakningen av allmänintresset och svara för
den behövliga samordningen. Överlantmätaren i Kronobergs län anför att
den av kommittén förordade lösningen synes ändamålsenlig och att den
anknyter till den praktiska tillämpning av nuvarande bestämmelser som
utvecklats på skilda håll. överlantmätaren upplyser i detta sammanhang
att under de senaste tio åren ingen av de myndigheter i länet som tillsammans
med överlantmätaren äger klagorätt utnyttjat denna utan att
deras synpunkter i stället vid samråd eller genom yttranden framförts
B 836 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
till överlantmätaren, som därefter i förekommande fall beaktat dem i egna
besvär till domstolen.
Svea hovrätt ställer sig tveksam till kommittéförslaget. Till en början
ifrågasätter hovrätten om bestämmelser som bara har till syfte att främja
samverkan mellan statliga myndigheter har sin rätta plats i civillag. Den
föreslagna anordningen bygger vidare på den i viss mån fiktiva uppfattningen
att det allmänna utgör ett enhetligt begrepp vars olika företrädare
inte under några förhållanden bör ha möjlighet att i ett och samma mål
hävda olika meningar. Denna uppfattning bör emellertid inte utgöra någon
orubblig princip. De myndigheter som det här gäller bevakar nämligen
i viss utsträckning olika intressen, och det är naturligt att dessa inte
alltid helt sammanfaller. Om så i något enstaka fall skulle inträffa, bör
varje myndighet själv fullfölja talan. Att olika meningar om vad som från
allmän synpunkt är lämpligast samtidigt framförs i jorddomstolen synes
endast vara till fördel. Vid fullföljd till högsta domstolen skall enligt
förslaget liksom enligt gällande rätt självständig besvärsrätt föreligga.
Hovrätten anser därför att var och en av ifrågavarande myndigheter bör
kunna självständigt fullfölja talan till jorddomstol. Därmed är emellertid
inte sagt att inte överlantmätaren på det sättet bör bära huvudansvaret för
bedömningen av om fullföljd skall ske att det får ankomma på honom att
avgöra när samråd med övriga myndigheter behövs. Kommitténs ställningstagande
på denna punkt bör godtas, men det är tillräckligt att man i
en kungörelse inför bestämmelser i detta hänseende. Åtskilliga av de av
Svea hovrätt anförda synpunkterna återkommer i yttrandena från hovrätten
över Skåne och Blekinge, nedre justitierevisionen, häradshövdingarna
i Umeå domsaga och Västerbottens västra domsaga samt häradshövdingeföreningen.
I flera av dessa yttranden understryks det otillfredsställande
i att överlantmätaren enligt kommittéförslaget kan nödgas föra
talan mot ett beslut som han själv finner godtagbart. Häradshövdingen i
Västerbottens västra domsaga pekar även på de svårigheter som uppstår,
om överlantmätaren, länsstyrelsen och lantbruksnämnden vill framställa
mot varandra stridande ändringsyrkanden i jorddomstolen.
Lantbruksstyrelsen framhåller att, om i något enstaka undantagsfall
allmänt intresse av väsentlig betydelse inte beaktats vid förrättning, företrädaren
för detta intresse bör i vanlig ordning fullfölja talan till jorddomstolen.
I samma riktning uttalar sig skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings
län samt lantbruksnämnderna i Jönköpings och Kalmar län.
Kommitténs förslag att konstruera överlantmätarens klagorätt som ett
i förhållande till besvärsinstitutet fristående rättsmedel — underställning
—- har vid remissbehandlingen blivit föremål för delade meningar. På
lantmätarhåll har man i allmänhet godtagit förslaget, medan en del andra
remissinstanser, främst sådana med anknytning till domstolsväsendet,
kritiserat det.
B 837
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 dr 1969
Förslaget tillstyrks av lantmäteristyrelsen samt överlantmätarna i
Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs
och Norrbottens län. Dessa myndigheter åberopar därvid i allmänhet de
av kommittén anförda motiven.
De remissinstanser som avstyrker betonar i främsta rummet att överlantmätaren
i enkelhetens intresse bör ha att tillgripa samma rättsmedel
som gäller såväl för enskilda parter som för byggnadsnämnden samt att
förfarandet bör vara detsamma för fullföljd till jorddomstolen som för
fullföljd till högsta domstolen.
Göta hovrätt påpekar att överlantmätarens möjligheter att fullfölja talan
helt är inriktade på allmänintressena, ett förhållande som inte ändras
av att överlantmätaren under processen inte skall åsidosätta enskilda intressen.
Användningen av underställningsinstitutet är därför inte ägnat
att rubba överlanLmätarens ställning som företrädare för det allmänna.
De särbestämmelser som skall gälla för förfarandet vid överiantmätarens
fullföljd motiverar inte heller att denna konstrueras som ett fristående
rättsmedel. Svea hovrätt finner det obegripligt att behovet av samverkan
mellan olika myndigheter för bedömningen av om fullföljd skall äga rum
på det allmännas vägnar skall i och för sig kunna åberopas som skäl för
att ett särskilt rättsmedel tillskapas för det allmänna. Det förhållandet att
viss objektivitet förutsätts av representanter för det allmänna torde inte
heller motivera ett särskilt fullfölj dsför far ande för det allmänna. Den
verkliga orsaken till att kommittén föreslår införandet av institutet underställning
synes emellertid vara att de statliga myndigheterna har behov
av längre fullföljdsfrist än de enskilda. Detta skäl kan enligt hovrättens
mening inte godtas. Ifrågavarande myndigheter har tillgång till fastighetsbildningsrättslig
expertis som väsentligt snabbare och säkrare än den
enskilde förmår bedöma innebörden och lämpligheten av förrättningsavgöranden.
Vidare har inte bara myndigheterna behov av tidsutrymme för
samråd och överläggningar, utan detsamma gäller i minst lika hög grad
beträffande enskilda, vilka kan behöva konsultera advokat eller sakkunnig,
överlägga med sakägare eller rådfråga myndighet. Hovrätten påpekar
också att myndighetens handläggning av fullföljdsfrågan kan underlättas
om föreskriften i 4: 30 första stycket jämkas så, att överlantmätaren omedelbart
efter avslutad förrättning tillställs en avskrift av fastighetsbildningsbeslutet
och de handlingar som är nödvändiga för att bedöma om beslutet
kan godtas från plan- och jordpolitisk synpunkt. I sista hand föreligger
även för myndighet möjligheten att reservationsvis fullfölja talan,
en utväg som de enskilda ofta måste bli hänvisade till att utnyttja.
Några remissinstanser berör de olägenheter som uppstår till följd av att
fullföljdsfristerna enligt förslaget är olika för skilda kategorier klagoberättigade.
Häradshövdingen i Piteå domsaga påpekar att de föreslagna fullföljdsreglerna
innebär att frågan om en fastighetsbildningsåtgärd blivit
B 838 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
definitivt gällande efter utgången av besvärstiden hålls svävande under
ytterligare viss tid. Enhetliga regler för samtliga fullföljdsberättigade
skulle medföra en fastare och klarare ordning. Fastighetsägareförbundet
anser att förslaget kan komma att medföra osäkerhet i fråga om tidpunkten
när förrättningen vunnit laga kraft. Förbundet framhåller vidare att
betydande dröjsmål uppkommer genom överlantmätarens underställningsrätt,
vilket inom område där skyldighet att söka byggnadslov föreligger kan
inskränka fastighetsägarnas möjligheter att snabbt få sådant lov.
Överlantmätaren i Jönköpings län uttalar att det successiva lagakraftvinnandet
kan synas tillkrånglat. De olägenheter som kan vara förenade
med förslaget är emellertid av ringa betydelse i jämförelse med de vinster
detta medför i det övervägande flertalet ärenden. När det av handlingarna
framgår att vederbörande administrativa myndighet biträtt fastighetsbildningen
liksom i det stora antal fall då frågan inte är av större allmän betydelse
eller då det gäller fastighetsbildning inom stadsplan eller byggnadsplan,
kan nämligen förrättningen genom registrering bli gällande omedelbart
efter besvärstidens utgång, således tre veckor efter förrättningens avslutande.
Häradshövdingeföreningen anser att benämningen underställning är
mindre väl vald, eftersom den annars inom rättssystemet avser fall då den
beslutande myndigheten enligt vissa författningsmässiga regler själv påkallar
prövning av ett beslut i högre instans. I sådana fall har beslutet aldrig
karaktär av ett slutgiltigt avgörande, utan det vinner rättskraft först
genom den högre myndighetens fastställelse. Liknande synpunkter anförs
av Svea hovrätt, Göta hovrätt, nio ledamöter i nedre justitierevisionen samt
industriförbundet och skogsindustriernas samarbetsutskott.
Förslaget att tillerkänna byggnadsnämnderna en självständig fullfölj dsrätt
godtas i allmänhet av remissinstanserna. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser sålunda att det är naturligt att i de fall förrättning avser
mark inom område med stadsplan eller byggnadsplan det allmännas talan
fullföljs i högre instans av byggnadsnämnden, som haft tillfälle att följa
förrättningen från början. Lantmäteristgrelsen anför att det kan förefalla
onödigt tillkrånglat att byggnadsnämndens talerätt skall utövas för sig
och att det säkerligen också i en del fall skulle kunna åstadkommas förenklingar
om all bevakning från det allmännas sida ägde rum vid överlantmätaren,
ett alternativ som förmodligen för åtskilliga byggnadsnämnder
skulle te sig ändamålsenligt. Enligt styrelsens mening skulle det å
andra sidan, som kommittén uttalat, falla sig svårt för överlantmätaren
att rörande ett flertal enskilda fastighetsärenden upprätthålla ett närmare
samarbete med nämnderna i länet. Med hänsyn härtill och till vad
som i övrigt anförts i betänkandet anser styrelsen att bevakningen av
vissa fastighetsbildningsåtgärders lämplighet från allmän synpunkt kan
anförtros åt byggnadsnämnden.
Att besvärsinstitutet skall komma till användning vid fullföljd från
B 839
Iiungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
byggnadsnämndens sida kritiseras på några håll. Stadsjuristen i Stockholm
anser sålunda att byggnadsnämndens talan bör fullföljas genom underställning.
Från förvaltningsrättslig synpunkt ter det sig besynnerligt att
byggnadsnämnden, som förutsätts vara det kommunala organ hos vilket
stadsingenjören-förrättningsmannen skall vara anställd, skall stå som besvärssökande
gentemot den egna tjänstemannens åtgöranden i tjänsten.
Liknande tankegångar framförs av stadsingenjören och drätselkammaren
i Sundsvall. Även länsstgrelsen i Västernorrlands län anser att fullföljd
från byggnadsnämndens sida bör ske genom underställning. Länsstyrelsens
motivering härför är att nämnden bör ha samma fullföljdsmöjligheter
som överlantmätaren för att dess ställning som central planmyndighet
inte skall försvagas alltför mycket.
Departementschefen. Det betydelsefullaste inslaget i den nuvarande fastställelseprövningen
består i en kontroll av att allmänna intressen beaktats
vid förrättningen i tillräcklig utsträckning. Avskaffandet av fastställelseförfarandet
aktualiserar därför frågan huruvida det allmänna behöver
andra medel för att bevaka sina intressen vid fastighetsbildning och
påkalla en överprövning av fastighetsbildningsmyndighetens avgöranden.
Kommittén anser att en sådan överprövning behövs och hänvisar därvid
främst till styrkan av de allmänna intressen som inte sällan gör sig gällande
vid fastighetsbildning och till den ofta svårbedömbara och kontroversiella
beskaffenheten av de därmed sammanhängande spörsmålen. Till
detta ställningstagande ansluter sig det stora flertalet remissinstanser. På
några håll ifrågasätts emellertid behovet och lämpligheten av fullföljdsrätt
för det allmänna. Vissa remissinstanser ger uttryck åt den uppfattningen
att fastighetsbildningsmyndigheten bör respektera beslut som fattats av
administrativa myndigheter och att det därför knappast finns utrymme
för en överprövning från allmän synpunkt. I andra yttranden framhålls
att en överprövning komplicerar och fördröjer förfarandet och kan leda
till att det allmänna för rättegångar över jordägarnas huvuden.
För egen del vill jag till en början erinra om att jag tidigare har tagit
avstånd från tanken på att fastighetsbildningsmyndigheten i alla lägen
skall vara bunden av administrativa myndigheters beslut. Med denna utgångspunkt
anser jag starka skäl tala för att det allmänna bör kunna få
till stånd en överprövning av förrättningarna. Utöver vad kommittén har
anfört till stöd härför vill jag påpeka att en sådan ordning medverkar till
uppkomsten av en vägledande praxis i frågor av jord- och planpolitisk innebörd.
Inte minst med tanke på den allmänna utformning som getts åt
reglerna rörande villkoren för fastighetsbildning bör denna synpunkt tillmätas
stor betydelse.
Det är tyvärr ofrånkomligt att införande av bestämmelser om rätt för
det allmänna att påkalla överprövning i viss mån är ägnat att fördröja och
B 840
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
komplicera förfarandet i fastighetsbildningsärendena. Betydelsen av dessa
menliga verkningar beror emellertid av hur fullfölj dsreglerna närmare
utformas. Om man begränsar fullföljdstiden för det allmännas representanter
så mycket som möjligt och samtidigt öppnar möjlighet för dem att
avsäga sig fullfölj dsrätten, torde olägenheterna reduceras avsevärt.
Invändningen att en överprövning till förmån för samhällsintressen
kan leda till att det allmänna för rättegångar över jordägarnas huvuden
torde syfta på den situationen att skilda myndigheter inför domstol hävdar
olika meningar om tillåtligheten av en fastighetsbildningsåtgärd utan att
jordägarna ger uttryck för någon uppfattning i frågan. En sådan situation
måste emellertid antas bli sällsynt förekommande. Risken för att den någon
enstaka gång skulle uppkomma bör inte föranleda att man helt vägrar
det allmänna rätt att föranstalta om prövning i högre instans av fastighetsbildningsmyndighetens
avgöranden. Jag ansluter mig därför till kommittéförslaget
på denna punkt.
I frågan hur fullföijdsreglerna närmare bör utformas råder enighet mellan
kommittén och remissinstanserna om att det inte är möjligt att i praktiken
genomföra en anordning med ett allmänt ombud som skall följa
varje fastighetsbildningsärende från början och utföra det allmännas talan.
Som alternativ härtill har emellertid vid remissbehandlingen föreslagits
att man efter mönster från reglerna om syneförrättningar i VL skall
ålägga fastighetsbildningsmyndiglieten skyldighet att underrätta berörd
myndighet om förrättningen och utrusta myndigheten med samma rätt
att föra talan i ärendet som sakägarna. Införandet av ett sådant system
på fastighetsbildningens område skulle emellertid medföra stora svårigheter
i tillämpningen och vara ägnat att tynga förrättningsförfarandet.
Förslaget måste därför avvisas.
I likhet med kommittén har jag funnit att den enda praktiskt framkomliga
vägen är att anordna en efterkontroll av förrättningarna för att utröna
om en prövning i högre instans är påkallad från allmän synpunkt. Jag
delar också kommitténs uppfattning att det inte är tänkbart att eftergranskningen
skall utövas av alla specialmyndigheter vilkas verksamhetsområden
berörs eller av vissa myndigheter som i varje särskilt fall utvalts
av fastighetsbildningsmyndigheten.
Kommittén anser att bevakningen av det allmännas intressen formellt
bör förläggas till en enda myndighet, överlantmätaren, som därvid skall
ha att i behövlig omfattning samarbeta med de specialmyndigheter som
kan beröras i varje särskilt fall. Emellertid är det enligt kommitténs mening
inte tillrådligt att avskära sådana myndigheter som vid sidan av
lantmäteriorganisationen har direkta uppgifter att verka för uppkomsten
av en i jord- och planpolitiskt avseende ändamålsenlig fastighetsbildning
från möjligheten att helt oberoende av överlantmätaren få en fastighetsbildningsförrättning
underkastad domstols prövning. Kommittén föreslår
B 841
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
därför att överlantmätaren, som i princip ensam skall äga fullfölja talan
mot förrättning, inte skall kunna vägra sådan fullföljd, om den uttryckligen
begärs av länsstyrelsen och lantbruksnämnden.
Mot det av kommittén sålunda föreslagna systemet har vid remissbehandlingen
riktats kritik. Vad man därvid främst vänder sig mot är konstruktionen
att inte tillerkänna länsstyrelsen och lantbruksnämnden fullfölj
dsrätt men väl en ovillkorlig rätt att fordra att överlantmätaren överklagar
fastighetsbildningsmyndighetens beslut.
I likhet med kommittén anser jag att överlantmätaren bör ha huvudansvaret
för bevakningen av det allmännas intressen och att han därvid
bör samarbeta med de specialmyndigheter som berörs av varje särskild
förrättning och hålla dessa underrättade om frågor som är av betydelse
för deras ämbetsutövning. Dessa senare myndigheter har således i första
hand alt vända sig till överlantmätaren när en förrättning från deras synpunkt
inte kan godtas, varefter överlantmätaren skall på eget ansvar pröva
om han anser fullföljd påkallad. Som kommittén har funnit är det inte
lämpligt att avskära länsstyrelsen och lantbruksnämnden från möjligheten
att oberoende av överlantmätarens inställning få till stånd en överprövning
av fastighetsbildningsmyndighetens avgöranden. För mig framstår
det då som den naturliga ordningen att också dessa myndigheter får
självständig rätt att överklaga förrättningarna. Att kommittén inte valt
detta alternativ beror uppenbarligen på att man funnit angeläget att en
samordning kommer till stånd mellan de olika myndigheterna och ansett
att detta bäst kan ske om endast en enda myndighet formellt handhar fullfölj
dsrätten. Såsom antytts i vissa remissyttranden bör emellertid en samordning
mellan olika myndigheter lämpligen ske genom föreskrifter som
meddelas av Kungl. Maj :t. På sådant sätt kan man få en fullt lika effektiv
samordning som med kommitténs förslag.
Inte heller i övrigt kan jag finna att den av kommittén föreslagna konstruktionen
har några avgörande fördelar. Som framhållits vid remissbehandlingen
kan samtidigt mot förslaget riktas den allvarliga principiella
invändningen att överlantmätaren kan tvingas att fullfölja talan mot ett
förrättningsbeslut som han själv finner riktigt. Att ett genomförande av
förslaget också skulle medföra praktiska olägenheter ligger i öppen dag.
På grundval av dessa överväganden anser jag att FBL bör innehålla föreskrifter
om att såväl överlantmätaren som länsstyrelsen och lantbruksnämnden
äger fullfölja talan mot fastighetsbildningsförrättning till förmån
för allmänna intressen. Jag vill emellertid betona att det normala
bör vara att överlantmätaren för det allmännas talan och att länsstyrelsen
och lantbruksnämnden bör utnyttja sin fullföljdsrätt endast i de fall då
deras uppfattning skiljer sig från överlantmätarens.
Enligt kommitténs förslag skall ett särskilt rättsmedel -— underställning
— användas vid fullföljd mot förrättning på det allmännas vägnar. Som
50 — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 842
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
skäl härför anförs att en längre klagotid än den normala krävs i detta fall
med hänsyn till att nödvändiga undersökningar skall hinnas med. Vidare
betonas att det allmännas representanter inte ensidigt skall föra talan som
företrädare för allmänintresset utan också verka för att motstående enskilda
intressen blir tillgodosedda.
Enligt min mening är kommitténs argumentering inte bärande. Att det
allmännas representanter skulle behöva längre tid än de enskilda för att
förbereda ett överklagande kan knappast anses riktigt. Som Svea hovrätt
påpekar i sitt remissyttrande finns hos de myndigheter det här är fråga
om sakkunnig personal som snabbare och säkrare än de enskilda kan
sätta sig in i frågeställningarna och avgöra om fullföljd bör ske. Sakägarna
kan också sägas ha lika stort behov av rådrum för överläggningar
och undersökningar som myndigheterna. Inte heller den omständigheten
att samhällets representanter skall iaktta objektivitet vid utförande av
det allmännas talan kan motivera att man ställer ett särskilt rättsmedel
till deras förfogande.
Det har gjorts gällande att underställning är ett mer tilltalande rättsmedel
än besvär med hänsyn till förhållandena mellan överlantmätare och
byggnadsnämnd, å ena sidan, och fastighetsbildningsmyndigheten, å
andra sidan. Enligt min mening hindrar dessa förhållanden inte på något
sätt att man rör sig med ett enhetligt fullföljdsinstitut. Om de nämnda
förhållandena skulle beaktas, borde detta leda till att underställningsinstitutet
utformades på ett i grunden annat sätt än kommittén föreslagit.
Jag vill i detta sammanhang betona att talan vid fastighetsdomstolen givetvis
inte alltid behöver utföras av överlantmätaren personligen. Inom ramen
för gällande instruktioner kan överlantmätaren överlämna uppgiften åt
underlydande tjänsteman.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har jag kommit till den uppfattningen
att besvärsinstitutet bör tillämpas vid all fullföljd mot fastighetsbildningsmyndighetens
avgöranden och att samma fullföljdsfrister bör
gälla för samtliga klagoberättigade.
I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag det lämpligt
att byggnadsnämnden i de fall då lokala bebyggelseintressen berörs av en
fastighetsbildningsförrättning får rätt att fullfölja talan mot förrättningen
på det allmännas vägnar. Av vad jag nyss har anfört följer att även byggnadsnämnden
därvid har att anföra besvär.
15 KAP.
Fullföljd till fastighetsdomstol
Detta kapitel, som motsvarar 16 kap. i kommitténs förslag, behandlar frågan
om fullföljd till fastighetsdomstolen. Bl. a. meddelas bestämmelser om
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 843
behörig domstol, rättsmedel, fullfölj dsfrister, klagorätt, besvärsgrunder och
om avsägelse av fullföljdsrätt. I förhållande till kommitténs förslag innebär
departementsförslaget betydande avvikelser.
Av skäl som jag tidigare redovisat har huvuddelen av de bestämmelser
som kommittén tog upp i 15 kap. förts över till en särskild lag om fastighetsdomstol.
Eftersom det visat sig mindre lämpligt att i lagen om fastighetsdomstol
ta upp bestämmelser om vilka mål denna domstol skall pröva
har detta kapitel inletts med en paragraf om behörig domstol i mål som
fullföljs från fastighetsbildningsmyndigheten. I denna paragraf har också
införts termen fastighetsbildningsmål som beteckning på de mål fastighetsdomstolen
har att pröva enligt FBL.
Reglerna om fullföljd av talan på det allmännas vägnar har omarbetats
ganska genomgripande vid departementsbehandlingen. Till stor del är denna
omarbetning en följd av mina tidigare redovisade ställningstaganden att
länsstyrelsen och lantbruksnämnden skall ha självständig rätt att överklaga
fastighetsbildningsmyndighetens avgöranden i jord- och planpolitiska
frågor samt att all fullföljd till fastighetsdomstol skall ske genom besvär.
De ganska vidlyftiga och invecklade regler om förfarandet vid underställning
som finns i kommittéförslaget (7 och 10 §§) har på detta sätt blivit
överflödiga, och bestämmelserna om fullföljd av talan mot fastighetsbildnings-
och fastighetsbestämningsbeslut på det allmännas vägnar har koncentrerats
till två paragrafer i departementsförslaget (7 och 8 §§). Vissa
andra regler som systematiskt har samband med varandra men som i kommittéförslaget
splittrats på skilda paragrafer har förts samman till en enda
paragraf. Så är fallet med föreskrifterna om talan mot beslut om inställande
av förrättning som begärts av annan än sakägare (6 och 8 §§ i kommittéförslaget,
9 § i departementsförslaget) samt med bestämmelserna om
avsägelse av fullfölj dsrätt (6 och 10 §§ i kommittéförslaget, 11 § i departementsförslaget).
Reglerna om myndighets fullfölj dsrätt i departementsförslaget skiljer sig
från kommitténs förslag också på så sätt att bestämmelsen i 9 § andra
stycket i kommittéförslaget om skyldighet för registerföraren att hänskjuta
sammanläggningsfråga till domstol utmönstrats till följd av den ändrade
utformning sammanläggningsförfarandet fått i departementsförslaget.
Även i fråga om besvärstidens längd avviker departementsförslaget från
kommitténs förslag. Den normala besvärstiden har sålunda förlängts från
tre till fyra veckor. Samtidigt har tiden för särskild besvärstalan mot vissa
avgöranden av mindre räckvidd skurits ned från tre till två veckor. I samband
med dessa ändringar har bestämmelserna i 1 § i kommittéförslaget om
särskild besvärstalan mot beslut av fastighetsbildningsmyndigheten delats
upp i två paragrafer. Till 2 § i departementsförslaget har sålunda hänförts
de beslut där den kortare besvärstiden skall gälla, medan 3 § behandlar de
fall då besvärstiden skall vara fyra veckor.
B 844
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
De i 11 § upptagna reglerna om avsägelse av fullföljdsrätt skiljer sig inte
bara i formellt utan också i sakligt hänseende från de bestämmelser som
kommittén har förordat. Sistnämnda föreskrifter innebär att även ensidiga
förklaringar om avsägelse har bindande verkan. Departementsförslaget intar
i likhet med gällande rätt den motsatta ståndpunkten. I princip krävs
sålunda att samtliga klagoberättigade skall ha godkänt förrättningen för att
godkännandet skall vara giltigt.
1 §•
Denna paragraf anger vilka domstolar som skall döma i fastighetsbildningsmål
och förklarar innebörden av denna term. Vidare innehåller paragrafen
regler om forum i fastighetsbildningsmål. Motsvarigheter till bestämmelserna
finns i 15: 1 och 12 i kommittéförslaget.
Kommittén. Enligt 15:1 i kommittéförslaget skall för prövning av mål
som fullföljs från förrättningsmännen enligt bestämmelserna i fastighetsbildningslagen
(jordmål) vid hovrätterna finnas jorddomstolar. Kommittén
framhåller att jorddomstolens uppgift uteslutande blir att överpröva förrättningsinstansens
avgöranden. Detta innebär att talan i mål, som f. n. enligt
föreskrift i JDL skall efter stämning prövas av ägodelningsrätt, i fortsättningen
måste väckas vid allmän underrätt, om inte frågan kan tas upp vid
förrättning. I vad mån även mål rörande förhållanden som regleras i annan
lagstiftning skall handläggas i samma ordning som jordmålen och således
jämställas med dessa är enligt kommitténs mening en fråga som inte inverkar
på utformningen av den nu aktuella bestämmelsen.
I 15: 12 i kommittéförslaget anges till en början att jordmål prövas av
den jorddomstol inom vars domkrets den jord ligger som det är fråga om
i målet. Enligt kommitténs mening passar denna forumregel bra i flertalet
fall. Varje jordmål har otvivelaktigt alltid viss lokal anknytning, och belägenheten
av den jord som berörs skall alltså vara avgörande för vilken
jorddomstol som är behörig att ta upp målet. Ibland kommer emellertid
jorden att ligga inom två eller flera domstolars områden, varför en kompletterande
regel fordras. Det skulle vara tänkbart att formulera denna så, att
den domstol inom vars domkrets den största delen av jorden ligger blir behörig.
En sådan lösning skulle dock lätt kunna vålla svårigheter i tillämpningen
och kan över huvud taget inte tillämpas i mål om bestämning av
en gräns som sammanfaller med gränsen mellan domstolarnas jurisdiktionsområden.
Med hänsyn härtill har kommittén funnit det mest ändamålsenligt
att i de fall då jorden ligger inom mer än en domstols område
låta förrättningsmännen bestämma vilken av domstolarna som skall pröva
målet. Enligt en tilläggsbestämmelse skall således innehållet i förrättningsmännens
fullföljdshänvisning här tillmätas utslagsgivande betydelse.
B 845
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Remissyttrandena. Göta hovrätt ifrågasätter lämpligheten av att på sätt
skett i 15: 12 i kommittéförslaget göra forumfrågan beroende av förrättningsmännens
avgörande i de fall då den jord som målet rör är belägen
inom mer än en domstols jurisdiktionsområde. De av kommittén berörda
svårigheterna att tillämpa en forumregel motsvarande den nuvarande bestämmelsen
i 21 kap. 1 § andra stycket JDL finner hovrätten inte vara av
större praktisk betydelse. Hovrätten påpekar att motsvarande forumfrågor
avgjorts enligt samma princip i RB (10 kap. 10 § andra stycket) och VL
(11 kap. 10 § första stycket). En liknande forumregel i FBL bör möjligen
förenas med en bestämmelse om att förrättningsmännens föreskrifter om
forum för fullföljd av talan skall lända till efterrättelse. En annan tänkbar
lösning som i vart fall skulle kunna användas som kompletterande regel är
att jordmålet skall tas upp av den jorddomstol inom vars område förrättningslantmätaren
är stationerad.
Även hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingen i Västerbottens
västra domsaga finner nuvarande forumregel vara att föredra framför den
som kommittén föreslagit.
Nedre justitierevisionen ifrågasätter om förrättningsmännen vid meddelande
av fullfölj dshänvisning enligt andra punkten i 15: 12 bör lämnas helt
utan ledning vid valet mellan de domstolar under vilka jorden lyder enligt
första punkten.
Departementschefen. I departementsförslaget kallas de mål som enligt
FBL fullföljs från förrättningsinstansen fastighetsbildningsmål. Till dessa
räknas således även mål som rör fastighetsbestämningsfrågor. Som jag tidigare
har anfört skall fastighetsbildningsmålen prövas av en särskild fastighetsdomstol
och förslag till lag om fastighetsdomstol har upprättats inom
justitiedepartementet. Enligt 1 § i detta förslag skall fastighetsdomstolen ta
upp de mål och ärenden som anges i särskild lag eller författning. I förevarande
paragraf föreskrivs därför till en början att mål som fullföljs från
fastighetsbildningsmyndigheten enligt bestämmelserna i 15 kap. skall prövas
av fastighetsdomstol.
Paragrafen innehåller vidare bestämmelser om forum i fastighetsbildningsmål.
Motsvarande regler finns i 15: 12 i kommittéförslaget. Enligt huvudregeln
i detta lagrum skall målen prövas av den domstol inom vars
domkrets den i målet berörda jorden ligger. Denna bestämmelse har lämnats
utan erinran av remissinstanserna och har utan saklig ändring överförts
till departementsförslaget. För det fall att jorden lyder under mer än
en domstol skall det enligt kommittéförslaget tillkomma fastighetsbildningsmyndigheten
att bestämma vilken av domstolarna som skall pröva målet.
I likhet med vissa remissinstanser anser jag att förslaget i denna del inger
vissa betänkligheter. Från principiell synpunkt kan det inte anses tillfredsställande
att fastighetsbildningsmyndigheten i dessa fall helt fritt skall av
-
B 846
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
göra forumfrågan. I departementsförslaget har därför i stället föreskrivits
att fastighetsbildningsmål som rör mark under flera fastighetsdomstolar
skall tas upp av den domstol under vilken huvuddelen ligger. Denna bestämmelse
stämmer överens med föreskriften i 21 kap. 1 § andra stycket
JDL, och bestämmelser med samma innebörd finns även i RB och VL. Regeln
torde endast undantagsvis ge upphov till tolkningssvårigheter. I det
av kommittén berörda fallet att målet gäller bestämning av gräns som sammanfaller
med gränsen mellan domstolarnas jurisdiktionsområden synes
det naturligt att man låter storleken av de i målet berörda fastigheterna
vara avgörande.
Att som ifrågasatts i ett remissyttrande införa en bestämmelse om att
vad fastighetsbildningsmyndigheten i fullföljdshänvisningen föreskrivit om
forum skall lända till efterrättelse synes inte lämpligt. Sakägare som är
av annan uppfattning än myndigheten i forumfrågan bör nämligen kunna
få denna prövad av högre instans. Av allmänna regler torde följa att sakägarens
rätt alltid är bevarad, om han iakttar fullföljdshänvisningens uppgift
om forum.
2§.
2—-4 §§ i departementsförslaget anger de situationer då beslut av fastighetsbildningsmyndigheten
skall överklagas särskilt. Till 2 § har hänförts
vissa beslut beträffande vilka det ansetts motiverat att föreskriva en förhållandevis
kort fullföljdstid. I kommittéförslaget regleras frågan om fullföljd
mot dessa beslut i 1 § första och andra styckena.
Kommittén. I överensstämmelse med vad som f. n. gäller i fastighetsbildningssammanhang
hör enligt kommitténs mening en överprövning av beslut
och åtgärder under en förrättning i princip inte kunna påkallas förrän
efter förrättningens slutförande. Först i och med att förrättningsmännen
skilt sig från ett ärende genom att förklara sin prövning avslutad eller förrättningen
inställd skall alltså talan kunna fullföljas och besvärstiden börja
löpa. Detta bör gälla som en huvudregel, oavsett om förrättningsmännen
träffat sina avgöranden först i samband med förrättningens slutförande
eller de under förrättningens gång efter hand meddelat beslut och vidtagit
åtgärder av betydelse för de olika intressen som berörs. Kommittén, som
tagit upp en bestämmelse härom i 4 §, har funnit denna ordning mest ändamålsenlig,
eftersom förrättningsarbetet skulle störas och fördröjas, om ett
separat överklagande av skilda förrättningsavgöranden skulle allmänt tilllåtas.
Genom en samlad bedömning av de vid en förrättning förekommande
frågorna som förs vidare till domstol ökas dessutom i regel möjligheterna
att vinna ett materiellt riktigt och lämpligt helhetsresultat. Inte minst betydelsefullt
är att det i vissa fall kan vara svårt för sakägarna att innan
förrättningen slutförts överblicka räckvidden av ett beslut och att avgöra
B 847
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
om de skall besvära sig. Härtill kommer att det ofta skulle bli en belastning
för den prövande domstolen att vid särskilda tider behöva ta upp olika
spörsmål rörande en och samma förrättning. Att märka är emellertid att
vissa förrättningsbeslut avser frågor som är helt fristående i förhållande
till vad som i övrigt förekommer under samma förrättning och därigenom
lämpligen kan behandlas för sig i händelse av överprövning. Av vad kommittén
tidigare anfört rörande förrättningshandläggningen följer vidare att
ställningstagandena under pågående förrättning ibland kan vara av sådan
grundläggande betydelse för det följande förrättningsarbetet att ett slutligt
avgörande skulle vara till övervägande fördel. Detta gäller i synnerhet
när ett omfattande arbete återstår och det är angeläget med garantier mot
att detta utförs till ingen nytta. En omedelbar överprövning av förrättningsmännens
beslut i sådana fall bör därför tillåtas. Den föreslagna ordningen
för förrättningshandläggningen bygger också på den förutsättningen
att ett slutligt avgörande i vissa hänseenden skall kunna åstadkommas under
en förrättning, innan alla till förrättningen hörande åtgärder blivit vidtagna.
Detta innebär inte någon principiell nyhet. Även JDL föreskriver —
dock endast beträffande skiftesförrättningar — att förrättningsmännens beslut
i vissa frågor som i hög grad påverkar sättet för fastighetsbildningens
genomförande skall underkastas omedelbar överprövning i händelse av
missnöje (21 kap. 19 §). Enligt hittillsvarande terminologi har sådana frågor
brukat betecknas preliminärfrågor.
Första och andra styckena i kommittéförslaget innehåller en uppräkning
av beslut som under alla förhållanden skall överklagas särskilt. Uppräkningen
i första stycket omfattar bl. a. beslut, varigenom ansökan om fastighetsbildning
eller fastighetsbestämning avvisats, jäv mot förrättningsman
ogillats eller förrättningsmännen yttrat sig om ersättning till sakkunnigt biträde
eller syssloman. Beträffande avvisningsbesluten framhåller kommittén
att dessa enligt 4: 9 och 14: 2 kan meddelas av lantmätaren, innan en
förrättning ännu anses ha kommit till stånd. Med tanke på dessa fall är
det nödvändigt med en regel om särskild fullföljd. Regeln bör emellertid
omfatta även avgöranden genom vilka en ansökan under pågående förrättning
avvisas utan saklig prövning. När det gäller beslut om ogillande av jäv
mot förrättningsman innebär förslaget ingen ändring i förhållande till vad
som f. n. gäller rörande laga skifte enligt 21 kap. 18 § JDL. Visserligen
torde behovet att få en jävsfråga av detta slag preliminärt avgjord inte vara
särskilt framträdande vid förrättningar av mindre omfattning, men eftersom
det skulle medföra svårigheter att ha olika regler för olika förrättningar
föreslår kommittén att talan skall fullföljas särskilt i samtliga fall
då jäv ogillas. Härigenom får man också en viss anslutning till 49 kap. 3 §
RB. Att förrättningsmännens yttrande rörande ersättning till sakkunnig och
syssloman bör behandlas som en preliminärfråga hänger enligt kommittén
samman med att beslutet utan olägenhet kan bedömas fristående samt att
B 848
Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ett skyndsamt avgörande är angeläget för den ersättningsberättigade. Förslaget
i denna del innebär f. ö. i princip ingen nyhet.
Utöver de nu nämnda förrättningsavgörandena skall enligt första stycket
särskild talan föras även mot beslut om rättelse enligt 4: 42. Kommittén
påpekar att rättelse ofta kommer att beslutas av lantmätaren först efter
förrättningens avslutande. En särskild fullföljdsregel behövs därför. Också
när ett sådant beslut meddelas under förrättningens gång torde det inte
minst med hänsyn till sin fristående karaktär böra överklagas särskilt, om
sakägare inte är nöjd med beslutet.
Vad beträffar sättet för fullföljd mot ifrågavarande beslut föreskrivs i
kommittéförslaget att talan skall föras genom besvär. Berättigad att anföra
besvär är sakägare. Denna föreskrift innebär inte någon fullständig reglering
av talerätten, utan allmänna rättsgrundsatser avses vinna tillämpning.
Endast den sakägare som ett förrättningsavgörande gått emot skall
sålunda få påkalla överprövning. Eftersom beslut om ersättning till sakkunnig
och syssloman dessutom rör tredje mans rätt, anges vidare att talan
mot sådant ersättningsbeslut får i den för sakägare föreskrivna ordningen
föras även av annan som beslutet rör. Detsamma gäller beslut varigenom
ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning avvisats.
Sökanden bör uppenbarligen, oavsett om han verkligen är att anse som
sakägare eller inte, få till stånd en omprövning av avvisningsbeslutet.
Andra stycket i kommittéförslaget behandlar frågan om särskild fullföljd
mot vissa förrättningsbeslut som rör gemensamma arbeten vid fastighetsreglering.
Förrättningsmännens avgörande enligt 9:1 att gemensamt
arbete skall utföras inom regleringsförrättningens ram eller att fråga om
genomförande av torrläggnings- eller vägbyggnadsföretag skall prövas i särskild
ordning enligt annan lagstiftning omnämns här i första hand bland
de beslut mot vilka sakägarna skall föra särskild talan. Som kommittén
anfört vid 9: 3 skall en av förrättningsmännen verkställd provisorisk kostnadsfördelning
kunna omedelbart omprövas i jorddomstolen. Också beslut
om sådan fördelning anges därför i andra stycket. Där föreskrivs slutligen
att talan skall fullföljas särskilt när förrättningsmännen utnyttjat den rätt
som enligt 4:37 tillkommer dem att entlediga syssloman, om denne inte
anses handha gemensamt arbete på behörigt sätt, och att i hans ställe förordna
annan syssloman. Angående sättet för fullföljden i de fall som berörts
meddelas inte några självständiga regler, utan hänvisning sker i denna del
till första stycket.
Gemensamt för samtliga fall som regleras i 1 § i kommittéförslaget är att
den klagande har att inge sina besvär direkt till jorddomstolen och att detta
skall ske inom tre veckor från den dag då det beslut som besvären avser
meddelades. I fråga om skälen för att besvär stiden fastställts till tre veckor
hänvisar kommittén till vad som sägs vid 4 § om tiden för anförande av
besvär med anledning av avslutad eller inställd förrättning. Någon motsva
-
B 849
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
righet till regeln i 21 kap. 21 § JDL om förlängning i vissa fall av tiden
för anförande av besvär i preliminära skiftesfrågor behövs inte med hänsyn
till gällande allmänna regler om återställande av försutten tid. Dessa
regler torde erbjuda tillräckliga möjligheter för den som av laga förfall varit
hindrad att iaktta den föreslagna besvärstiden att trots tidens utgång anföra
besvär och få till stånd en prövning av besvären.
Remissyttrandena. Med hänsyn till att förrättning i vissa fall kan handläggas
utan sammanträde ifrågasätter lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i Värmlands län om besvärstiden alltid bör räknas från den dag
då beslutet meddelades. Det kan tänkas fall då billighetsskäl talar för att
besvärstiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna reglerna om särskild
besvärstalan vid förrättning bär utan större sakliga ändringar upptagits i
departementsförslaget. Av skäl som jag tidigare har utvecklat har dock kretsen
av avgöranden som får överklagas särskilt utvidgats till att omfatta
även beslut om förskott på inlösenersättning och om debitering av kostnader
för gemensamt arbete samt beslut i fråga om ersättning till sådan skadelidande
som avses i 4 kap. 38 §. I fråga om tiden för anförande av besvär
har jag funnit en viss differentiering påkallad. I detta hänseende vill jag
hänvisa till vad som anförs vid 6 §. De beslut beträffande vilka jag har ansett
tillräckligt med en förhållandevis kort fullföljdstid behandlas i denna paragraf.
Till en början omnämns här beslut varigenom ansökan om fastighetsbildning
eller fastighetsbestämning avvisats, jäv mot förrättningsman ogillats
eller fastighetsbildningsmyndigheten utlåtit sig om förskott på inlösenersättning
eller om ersättning till sakkunnigt biträde eller syssloman eller
skadelidande som avses i 4 kap. 38 § samt beslut om rättelse enligt 4: 42.
Vidare behandlas frågan om särskild fullföljd mot vissa förrättningsbeslut
som rör gemensamma arbeten vid fastighetsreglering. I lagtexten upptas
till en början beslut som innebär att gemensamt arbete skall utföras enligt
denna lag eller att fråga om genomförande av sådant arbete skall prövas i
särskild ordning enligt annan lagstiftning. Vidare anges beslut enligt 9:3
om fördelning av kostnaderna för gemensamt arbete eller enligt 9: 4 om
debitering av sådana kostnader. Slutligen nämns beslut om entledigande
av syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt arbete och om
att annan skall förordnas i hans ställe.
Besvärstiden är enligt departementsförslaget två veckor från den dag då
beslutet meddelades. I fråga om utgångspunkten för tidsberäkningen stämmer
förslaget således överens med vad kommittén förordat. Genom bestämmelserna
i 4: 17 fjärde stycket är det sörjt för att sakägarna skall få kännedom
om de beslur det här gäller. Att räkna besvärstiden från dagen
för delgivning av beslutet skulle medföra avsevärda praktiska olägenheter
50*—Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 850 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
med hänsyn till att förrättningarna inte sällan berör ett stort antal sakägare.
3 §•
Denna paragraf innehåller bestämmelser om särskild fullföljd mot vissa
beslut där en längre besvärstid än vad som anges i 2 § ansetts motiverad.
I kommittéförslaget behandlas frågan om fullföljd mot dessa beslut i 1 §
första och tredje styckena.
Kommittén. Bland de förrättningsavgöranden som enligt 1 § första stycket
i kommittéförslaget skall föranleda särskilt överklagande nämns även tillståndsbeslut.
I fråga om dessa beslut behövs enligt kommitténs mening inte
i detta sammanhang någon motivering till den föreslagna fullföljdsregeln.
Av kommitténs uttalanden i anslutning till 4: 26 framgår att hela anordningen
med dessa beslut enligt sitt syfte kräver att förrättningsmännens avgörande
skall vinna laga kraft innan förrättningen fortsätts.
Kommittén framhåller att den vid uppbyggnaden av förfarandet vid fastighetsbildningsförrättningar
eftersträvat en ordning som skall medge att
fastighetsbildningsbeslut i vissa fall vinner laga kraft innan nödvändiga värderingar
utförs och verkställighetsarbeten fullgörs. Visserligen skall fastighetsbildningsbesluten
i flertalet fall när förrättningarna är enkla meddelas
först i anslutning till att. förrättningarna avslutas. Ett särskilt överklagande
fyller inte då någon funktion. Så snart förhållandena är av mera komplicerad
natur skall emellertid en uppdelning av förrättningsarbetet i olika
etapper kunna ske. Därvid blir det av särskild betydelse att förrättningsmännens
avgöranden rörande själva fastighetsbildningen kan meddelas på
ett tidigare stadium och bli slutligt gällande under pågående förrättning.
För detta ändamål fordras att fastighetsbildningsbeslut kan överprövas särskilt.
Att i lagen direkt ange i vilka situationer sådan särskild fullföljd
skall förekomma har synts kommittén mindre lämpligt. Åt förrättningsmännen,
som bör ha tämligen fria händer att anpassa förfarandet på det sätt
som är lämpligast med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet,
bör i stället anförtros att bestämma när särskild talan mot ett fastighetsbildningsbeslut
skall tillåtas. Föreskriften om att förrättningsmännen skall
äga förordna om särskild fullföljd har tagits upp i 1 § tredje stycket i
kommittéförslaget. I samband därmed anges även att dylikt förordnande
får meddelas endast om det finnes ägnat att befordra en ändamålsenlig
förrättningshandläggning. I övrigt hänvisas till de i första stycket meddelade
reglerna om sättet för fullföljden. Vidare slås fast att den klagorätt
som här avses tillkommer sakägare. Tillkännagivande om förordnandet
måste lämnas vid fastighetsbildningsbeslutets meddelande. Detta följer av
4: 14 andra stycket.
Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt partiella fastighetsbildningsbe -
B 851
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
slut eller med andra ord beslut som inte innefattar medgivande till den
aktuella fastighetsbildningen i dess helhet. Dessa avgöranden kan i motsats
till de fullständiga fastighetsbildningsbesluten inte anses innebära ett
generellt ställningstagande till fastighetsbildningens tillåtlighet. Delbeslut
som inte meddelas i anslutning till tillståndsbeslut bör därför inte få bli
slutligt gällande om inte tillståndsfrågan redan avgjorts med bindande verkan.
Med anledning härav har i 1 § tredje stycket i kommittéförslaget tilllagts
en bestämmelse enligt vilken det för förordnande om särskild fullföljd
beträffande delbeslut fordras att tillståndsbeslut samtidigt meddelas
eller att lagakraftägande sådant beslut föreligger. Om delbeslut meddelas
samtidigt med tillståndsbeslut, förutsätts således att vid ett överklagande
gemensam överprövning av båda besluten kommer till stånd. Besvär i tillståndsfrågan
torde i varje fall alltid få anses omfatta även den avgjorda
fastighetsbildningsfrågan.
Vad som nu sagts om behovet av ett särskilt överklagande av förrättningsmännens
grundläggande beslut vid fastighetsbildning äger enligt kommittén
motsvarande giltighet beträffande fastighetsbestämning. Som kommittén
framhållit redan vid 14: 7 torde det i vissa fall när fastighetsbestämning
är av betydelse för en samtidig fastighetsbildning vara nödvändigt att
tillåta särskild fullföljd mot fastighetsbestämningsbeslutet. Till följd härav
har dessa avgöranden jämställts med de fullständiga fastighetsbildningsbesluten.
Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att sakägare bör ha möjlighet att
få befogenheten av förordnande om särskild fullföljd mot fastighetsbildnings-
eller fastighetsbestämningsbeslut prövad utan att behöva angripa
beslutets innehåll eller åtgärden att meddela beslutet vid den aktuella tidpunkten.
Eftersom det i någon mån är ovisst om en talan i jorddomstolen
som endast går ut på att få ett förordnande av ifrågavarande slag undanröjt
kan tas upp till prövning, bör ett klarläggande härav ske.
Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer, frånsett föreskriften
om besvärstidens längd, sakligt sett helt med vad kommittén
föreslagit. Angående skälen till den berörda olikheten vill jag hänvisa till
mina uttalanden vid 6 §.
Med anledning av vad Svea hovrätt anfört i sitt remissyttrande vill jag
framhålla att ett förordnande om att talan mot ett fastighetsbildnings- och
fastighetsbestämningsbeslut skall föras särskilt får anses utgöra en del av
beslutet. Härav torde följa att en sakägare, som är missnöjd med förordnandet,
kan få till stånd en överprövning därav genom att besvära sig över
fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet under påstående att
förordnandet inte är ägnat att främja en ändamålsenlig förrättningshandläggning.
B 852
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
4§.
I denna paragraf, som motsvarar 2 § i kommittéförslaget, anges vissa förrättningsavgöranden
som skall överklagas särskilt utan att någon bestämd
klagotid föreskrivits.
Kommittén. I kommitténs förslag till 2 § behandlas först det fallet att
sakägare menar att en förrättning uppehålls onödigt genom förrättningsmännens
beslut i något hänseende. Kommittén påpekar att vilandeförklaring
torde höra till de beslut som främst kan föranleda onödiga och för
sakägare menliga dröjsmål med förrättningar. Bestämmelsen, som motsvarar
49 kap. 6 § RB, omfattar emellertid även t. ex. förordnanden om vissa
sakkunnigutredningar. Vidare behandlar kommittéförslaget fall då någon
är missnöjd med förordnande enligt 5: 20 om inskränkning i rätten att verkställa
skogsavverkning eller att föra bort matjord inom område som ingår
i fastighetsreglering. Med hänsyn till svårigheterna att bringa sådant förordnande
till allmän kännedom är det mest tillrådligt att inte begränsa
klandermöjligheterna till viss tid. Samma besvärsregel bör gälla även beträffande
beslut varigenom medgivande till byggnadsarbete vägrats sedan
förordnande meddelats enligt 5: 22, även om hinder i och för sig inte skulle
möta att här låta en överprövning vara beroende av att besvären anförs
inom viss tid. Eftersom sökanden emellertid skulle äga möjlighet att efter
utgången av den föreskrivna tiden hos förrättningsmännen framställa ny
begäran om medgivande, har det synts opåkallat med en tidsbegränsning av
klagorätten.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna har
tagits upp i departementsförslaget utan ändring i sak.
5§.
Paragrafen — som motsvarar 3 § i kommittéförslaget — innehåller ett
förbud att föra talan mot beslut varigenom fastighetsbildningsmyndigheten
gillat jävsanmärkning.
Kommittén. Kommittén erinrar om att den föreslagna bestämmelsen motsvarar
3 kap. 9 § sista stycket JDL och 49 kap. 7 § RB.
Departementschefen. Departementsförslaget har, bortsett från vissa redaktionella
jämkningar, utformats helt i enlighet med kommitténs förslag.
6 §•
Denna paragraf, som motsvarar 4 § i kommittéförslaget, innehåller huvudregeln
om sakägares rätt att föra talan mot beslut och åtgärd vid förrättning.
B 853
Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1969
Kommittén. Kommittéförslaget innebär i princip att sakägare i alla andra
fall än de tidigare behandlade skall fullfölja sin talan genom besvär som
skall inges till jorddomstolen inom tre veckor från den dag då förrättningen
förklarades avslutad eller inställd. Kommittén erinrar om att motsvarande
bestämmelser i gällande lagstiftning finns i 21 kap. 20, 22 och 23 §§ JDL.
Dessa lagrum föreskriver emellertid en klandertid av trettio dagar utom
beträffande skiftesförrättningar, som kan överklagas inom fyrtiofem dagar
från slutförandet. Att kommittén nu föreslår en förkortning till tre veckor
hänger samman med önskemålet att förrättningarna snarast möjligt skall
leda till ett slutligt och bestående resultat. Enligt 52 kap. RB är tiden för
anförande av besvär över allmän underrätts beslut endast två veckor. Kommittén
har visserligen inte ansett tillrådligt att på förevarande område
tillämpa en så kort frist men har däremot funnit det lämpligt att anknyta
till den i 50 och 51 kap. RB föreskrivna tiden av tre veckor för ingivande
av vadeinlaga vid fullföljd av talan mot underrätts dom i såväl tvistemål
som brottmål. Den tid som en vadekärande har att iaktta torde få anses
fullt tillräcklig också för en klagande i jordmål.
Enligt de föreslagna bestämmelserna om fastighetsreglering skall i vissa
situationer även annan än sakägare i vedertagen mening kunna åläggas
skyldighet att utge ersättning eller att betala förrättningskostnad. Genom
ett särskilt tillägg till huvudregeln har kommittén likställt denne med
sakägare i fråga om rätten att föra talan mot beslut om sådant åläggande.
För det fall att en under förrättningen verkställd gränsutmärkning blivit
felaktig kan det vara svårt för sakägarna att före utgången av den föreslagna
korta besvärstiden om tre veckor få kännedom om felet och hinna
klandra åtgärden. Om fel av denna beskaffenhet någon gång skulle förekomma,
torde sakägarna knappast upptäcka det förrän de fått ta del av
förrättningskartan och kunnat jämföra dess visning av gränssträckningarna
med de på marken utsatta gränsmärkena. Med hänsyn till den betydelse i
materiellt hänseende, som utmärkningen i regel får, fordras emellertid garantier
för att sakägarna inte skall förlora sin klagorätt. Enligt nuvarande
ordning har problemet lösts på det sättet alt ett särskilt institut för rättelse
av fastställd förrättning införts. Om efter det att cn förrättning blivit
fastställd genom lagakraftägande beslut utrönts att fel uppstått vid utmärkande
på marken av ägogräns som tillkommit vid förrättningen, skali
nämligen enligt 21 kap. 47 § JDL rättelse sökas hos ägodelningsrätten inom
ett år från det kartan utgetts eller avsänts till vederbörande sakägare. Rättelse
i enlighet härmed kan ske även i andra fall när det förekommit fel
i mätning eller uträkning vid en förrättning. Vid bedömning i vad mån
någon motsvarande anordning krävs för framtiden behöver enligt kommitténs
mening endast fel vid gränsutmärkning uppmärksammas. I övrigt
torde de vanliga fullföljdsreglerna samt den i 4:42 reglerade rättelsemöjligheten
medföra en tillräckligt betryggande ordning. Vad gränsfrågorna be
-
B 854
Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969
träffar synes den enklaste lösningen vara att man förlänger besvärstiden
så, att sakägarna får en väl tillmätt tidsrymd inom vilken de hinner undersöka
om det finns anledning till erinran mot utmärkningen och eventuellt
begära rättelse. Denna utvidgade besvär smöjlighet får emellertid inte innebära
att själva den grundläggande förrättningsåtgärden försenas. Den omständigheten
att sakägarna fortfarande har rätt att föra talan rörande utmärkningen
även när denna ägt rum under själva förrättningen skall följaktligen
inte hindra att förrättningen betraktas såsom slutligt bestående
och att anteckning därom sker i fastighetsregistret.
På grund av vad nu sagts föreslås i andra stycket i kommittéförslaget
att sakägare även efter utgången av den annars gällande klagotiden om tre
veckor får genom besvär söka rättelse i gränsutmärkning som skett i anledning
av fastighetsbildning eller fastighetsbestämning men att han vid
fullföljd i sådant fall har att inkomma med sina besvär till jorddomstolen
inom ett år från den dag då anteckning om fastighetsbildningen eller fastighetsbestämningen
verkställdes i fastighetsregistret. Att på sätt som skett i
21 kap. 47 § JDL anknyta den särskilda klandertiden till förrättningskartans
utlämnande har inte synts lämpligt.
Vid utformningen av bestämmelsen i andra stycket rörande klagan över
gränsutmärkning har kommittén uppmärksammat att sådan utmärkning
enligt 4: 27 eller 14: 6 kan äga rum först efter förrättningens avslutande.
För det fall att lantmätaren sålunda fullgör arbetet utom ramen för förrättningshandläggningen,
torde det i regel ske först sedan han kunnat konstatera
att förrättningen leder till slutligt bestående resultat. Han torde alltså
vanligen invänta registreringen. Med hänsyn härtill har i särbestämmelsen
tillagts att, om gränsutmärkningen sker först efter registreringen,
den särskilda besvärstiden skall räknas från det utmärkningen slutfördes.
Anteckning om när detta skedde kommer att återfinnas i förrättningsakten.
Kommittén påpekar, att om en gräns fått felaktig sträckning utmärkt på
marken men felet hänför sig till utstakningen och inte till utmärkningen,
den nu föreslagna särbestämmelsen inte är avsedd att vinna tillämpning.
Ofta kan det emellertid vara svårt att i efterhand avgöra om felet uppkommit
vid den ena eller den andra åtgärden. I brist på annan utredning torde
klagandens uppgift att felet beror på utmärkningen få tas för god.
Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att den föreslagna
besvärstiden av tre veckor är för kort. Hovrätten framhåller att
sakägarna sällan anlitar biträde vid förrättningarna utan först sedan de
fått kännedom om förrättningsmännens beslut och att jämförelse därför
inte kan göras med brottmålen och tvistemålen vid de allmänna domstolarna.
Enligt hovrättens mening bör intresset av ett snabbt avgörande av
fullfölj dsfrågan vägas mot sakägarnas behov av rådrum för sina ställningstaganden.
För den händelse det allmännas talan skall fullföljas genom be
-
B 855
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
svär, bör besvärstiden lämpligen bestämmas till sex veckor och i annat fall
till fyra veckor. Göta hovrätt anser att den för fullföljd till högsta domstolen
föreslagna tiden, fyra veckor, bör gälla även vid fullföljd till jorddomstolen.
Denna åsikt delas av häradshövdingen i Västerbottens västra
domsaga.
Svea hovrätt anser att kommitténs förslag till nedskärning av besvärstiden
inte är någon angelägen reform. Genom möjligheten att godkänna
förrättning och därigenom åstadkomma att den vinner laga kraft före besvärstidens
utgång torde det i de flesta fall då meningsmotsättningar inte
föreligger vara sörjt för att onödig tidsutdräkt inte behöver uppkomma.
Om sakägare däremot är tveksam om han skall godta förrättningen, finns
det knappast anledning att driva fram ett ställningstagande i fullföljdsfrågan
inom den knappt tilltagna tiden av tre veckor. Hovrätten anser det
tänkbart att differentiera besvärstiden, exempelvis så, att för fullföljd enligt
16:1 första och andra styckena i kommittéförslaget bestäms en kortare
besvärstid än annars.
Beträffande paragrafens andra stycke erinrar Svea hovrätt om kommitténs
uttalande att, om en gräns fått felaktig sträckning utmärkt på marken
men felet hänför sig till utstakningen och inte till utmärkningen, den föreslagna
bestämmelsen om rättelse av gränsmärkning inte är avsedd att
vinna tillämpning. Hovrätten ifrågasätter om inte kommittén därmed åsyftar
en saklig ändring av vad som nu gäller enligt 21 kap. 47 § JDL. Det
synes svårt att förstå att sakägaren i fråga om, utstakningsfel som inte
uppmärksammats under förrättningen endast skall ha den ordinarie fullfölj
dsfristen till sitt förfogande för att upptäcka och besvära sig över felet.
Det är lika svårt för sakägaren att upptäcka att gränsen avviker från fastighetsbildningsbeslutet
i sådana fall som när avvikelsen uppkommit vid
utmärkningen. Hovrätten anser att det inte är någon fara med att låta ett
utmärkningsfel rättas även när det beror på felaktig utstakning.
Lantmäteristyrelsen anser att sådan ersättningsskyldig som avses i andra
punkten av första stycket bör få underrättelse om beslutet och att en erinran
härom bör tas in i anslutning till 4: 14 tredje stycket.
Departementschefen. Denna paragraf innehåller huvudregeln om sakägares
rätt att klaga över beslut och åtgärd vid förrättning. I överensstämmelse
med vad som f. n. gäller skall enligt kommittéförslaget besvärstiden
börja löpa först i och med att förrättningen förklarats avslutad eller inställd.
I 21 kap. 20, 22 och 23 §§ JDL föreskrivs en besvärstid av fyrtiofem
dagar i fråga om skiftesförrättningar och trettio dagar i fråga om andra
förrättningar. För att tillgodose önskemålet att förrättningarna så fort som
möjligt skall bli slutligt bestående föreslår kommittén att besvärstiden
skärs ned till tre veckor, dvs. den tid som enligt reglerna i 50 och 51 kap.
RB gäller för ingivande av vadeinlaga i tvistemål och brottmål.
B 856 Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Vid remissbehandlingen har från några håll gjorts gällande att den föreslagna
besvärstiden är för kort. Bl. a. påpekas att sakägarna i regel inte
anlitar biträde vid förrättningarna utan först sedan de fått kännedom om
fastighetsbildningsmyndighetens avgörande och att en jämförelse med tvistemålen
och brottmålen vid de allmänna domstolarna därför inte kan göras.
Enligt min mening kan denna invändning inte frånkännas fog. Även
från andra synpunkter framstår en omprövning av kommittéförslaget i
denna del som påkallad. Av skäl som jag har utvecklat närmare under
rubriken till denna avdelning är jag av den uppfattningen att besvärsinstitutet
bör tillämpas vid all fullföljd mot fastighetsbildningsmyndighetens
avgöranden och att samma fullföljdstid bör gälla för det allmännas representanter
som för andra klagoberättigade. Emellertid är det av vikt att de
av fastighetsbildningen berörda myndigheterna får tillfälle att göra undersökningar
och hålla överläggningar innan frågan om fullföljd på det allmännas
vägnar avgörs. En besvärstid av tre veckor framstår mot denna
bakgrund som alltför snävt tilltagen.
De nu anförda synpunkterna talar för en ej obetydlig förlängning av den
i 4 § i kommittéförslaget angivna besvärstiden. Genom en sådan förlängning
skulle man emellertid komma i konflikt med intresset av att förrättningarna
blir slutligt gällande så snart som möjligt. För främjande av detta
intresse har visserligen såväl i kommittéförslaget som i departementsförslaget
tagits upp bestämmelser om avsägelse av klagorätt. Möjligheterna
att på detta sätt få till stånd ett lagakraftvinnande före fullföljdstidens utgång
synes dock ganska begränsade. Om man mera allmänt vill tillgodose
önskemålet att förrättningarna skall lända till efterrättelse utan onödig
tidsspillan, torde detta inte kunna ske på annat sätt än att besvärstiden
görs så kort som möjligt.
En rimlig avvägning mellan de olika intressen som här står mot varandra
synes kunna vinnas om tiden för anförande av besvär över avslutad förrättning
bestäms till fyra veckor. Första stycket första punkten i departementsförslaget
har utformats i enlighet härmed. Jag är medveten om att det ibland
kan vara svårt att inom den föreskrivna tiden ta slutlig ståndpunkt till fullföljdsfrågan
och utarbeta en fullständig besvärsinlaga. I sådana fall står
dock möjligheten öppen att genom en enkel inlaga anföra besvär reservationsvis
och samtidigt hemställa om anstånd med att uppge grunderna för
besvärstalan samt ändringsyrkandena.
Som tidigare berörts anger 1 § i kommittéförslaget en besvärstid av tre
veckor även i fråga om de beslut som där behandlas. I ett remissyttrande
har ifrågasatts om man inte beträffande vissa av dessa beslut kan bestämma
en kortare besvärstid än den som annars skall gälla. Vid bedömande
av denna fråga kan till en början konstateras att de skäl som enligt vad
jag nyss har anfört talar för en förlängning av den av kommittén föreslagna
besvärstiden har full giltighet också beträffande en del av de i 1 §
B 857
Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969
i kommittéförslaget angivna besluten. Jag syftar i första hand på tillståndsbeslut
och sådana fastighetsbildningsbeslut beträffande vilka fastighetsbildningsmyndigheten
förordnat att särskild besvärstalan skall föras. Med
dessa avgöranden synes böra jämställas fastighetsbetämningsbeslut som
blivit föremål för förordnande av nyss angivet slag. I fråga om de andra
beslut som räknas upp i paragrafen torde det av hänsyn till de klagoberättigade
knappast vara påkallat med någon särskilt lång fullföljdstid. Besluten
avser här i regel frågor av okomplicerad natur, och avgörandet av
fullföljdsfrågan synes därför endast undantagsvis kräva mera ingående
överväganden. Med hänsyn härtill synes en besvärstid av två veckor fullt
tillräcklig beträffande dessa beslut. Detsamma gäller i fråga om vissa
andra beslut av liknande slag.
Det är mot denna bakgrund som 2 och 3 §§ i departementsförslaget fått
den avfattning som tidigare redovisats.
I 6 § första stycket andra punkten i departementsförslaget har utan saklig
ändring tagits upp den av kommittén föreslagna särbestämmelsen om fullföljd
av talan för vinnande av rättelse i gränsutmärkning. En remissinstans
har vänt sig mot att kommittén i motiven (bet. s. 731) uttalat att bestämmelsen
inte är avsedd att vinna tillämpning i de fall då en gräns fått en felaktig
sträckning utmärkt på marken men felet hänför sig till utstakningen
och inte till utmärkningen. Kommitténs ställningstagande torde hänga samman
med att utstakning som avviker från fastighetsbildningsbeslut skall
godtas under vissa förutsättningar enligt 4: 27 första stycket. Frågan huruvida
ett sådant godtagande skall ske eller inte synes lämpligen inte böra
kunna göras till föremål för prövning annat än efter fullföljd i vanlig ordning.
Jag ansluter mig därför till kommitténs uttalande. Som kommittén
antytt torde dock klagandens uppgift att felet beror på utmärkningen av
gränsen i regel få tas för god. Den föreslagna inskränkningen i särbestämmelsens
tillämpningsområde synes därför i praktiken knappast få några
menliga verkningar för sakägarna.
Sådan ersättningsskyldig som avses i andra stycket andra punkten i departementsförslaget
bör i likhet med sakägare få underrättelse om avslutningsbeslut
som inte meddelas vid sammanträde. Detta har beaktats vid utformningen
av 4: 29 andra stycket.
7 och 8 §§.
Dessa paragrafer reglerar frågan om rätt att på det allmännas vägnar
fullfölja talan mot tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut. I kommittéförslaget
finns motsvarande bestämmelser i 5, 7 och 10 §§.
Kommittén. Frågan om byggnadsnämndens klagorätt behandlas i kommittéförslaget
i 5 §. Kommittén framhåller att byggnadsnämnden, som
skall underrättas om varje enligt JDL handlagd förrättning inom ort där
B 858
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
det föreligger skyldighet att söka byggnadslov samt om skiften och avstyckningar
enligt FBLS, kan hos överlantmätaren göra erinran mot förrättning
som granskas av denne och att överlantmätaren i sådant fall skall
hänskjuta fastställelseprövningen till ägodelningsrätten (21 kap. 43 § JDL).
Om besvär över förrättning anförts, skall ägodelningsrätten i vissa fall inhämta
yttrande från byggnadsnämnden innan målet avgörs (21 kap. 42 §
JDL). Över beslut varigenom ägodelningsrätt eller hovrätt fastställt förrättning
inom sådan ort som nyss angetts får klagan föras av nämnden
(21 kap. 51 § 1 mom. JDL). Kommittén föreslår att byggnadsnämndens ställning
stärks genom att nämnden i viss utsträckning får en självständig rätt
att fullfölja talan mot förrättningsmännens avgöranden.
Vid bedömandet av vilka förrättningsavgöranden som byggnadsnämnden
skall kunna bringa under domstols prövning anser kommittén att en lokal
begränsning är nödvändig. I nära överensstämmelse med vad som f. n. gäller
har dess befogenheter därvid begränsats till fastighetsbildning inom
sådana områden där skyldighet föreligger att söka lov till nybyggnad i
allmänhet, eller alltså områden med fastställd generalplan eller med stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Vidare har angetts att
endast genom tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut avgjorda frågor skall
kunna föras vidare till domstol av nämnden.
Beträffande frågan vilket rättsmedel byggnadsnämnden skall anlita och
vad som bör iakttas för dettas utnyttjande föreslår kommittén som tidigare
berörts att det för sakägarna gällande besvärsförfarandet tillämpas.
Till följd av bestämmelserna i 4: 24 och 29 kommer nämnden att på samma
sätt som sakägarna få möjlighet att följa de förrättningar som berör dess
verksamhet och att få kännedom om beslut som därvid meddelas. I 5 § i
kommittéförslaget anges därför att talan mot de nyss angivna förrättningsbesluten
får fullföljas av nämnden på sätt och inom tid som gäller för
sakägare.
Huvudregeln om rätten att på det allmännas vägnar fullfölja talan mot
förrättningsbeslut tas i kommittéförslaget upp i 7 §. Kommittén hänvisar
till sitt tidigare ställningstagande att underställning härvid skall användas
och att överlantmätaren är den myndighet som främst skall bära ansvaret
för bevakningen av det allmännas rätt. överlantmätarens uppgift att bevaka
det allmännas rätt är inte avsedd att utövas under ensidigt hävdande
av allmänna intressen. Den objektivitet som kännetecknat överlantmätarens
hittillsvarande verksamhet i samband med fastställelseprövningen bör
inte uppges. På samma sätt som enligt nuvarande ordning skall det ankomma
på honom att i största möjliga utsträckning bidra till att de i målen
förekommande problemen av skilda slag blir utredda allsidigt.
Den fullföljd som det här är fråga om gäller endast fastighetsbildning. Vid
fastighetsbestämning kan knappast något sådant mera betydande allmänt
intresse beröras att en bevakning därav krävs på samma sätt som vid fas
-
B 859
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tighetsbildning. Kommittén anser sig härvid kunna bortse från. bestämningar
som påverkar omfattningen av allmänt vattenområde, eftersom en
särskild ordning i sådant fall förutsätts gälla redan på förrättningsstadiet
för tillvaratagande av det allmännas rätt. Inte ens alla avgöranden som
träffas vid fastighetsbildning är emellertid av beskaffenhet att behöva underkastas
en jord- och planpolitisk kontroll. Det är bara tillstånds- och
fastighetsbildningsbeslut som här är av intresse.
Enligt 7 § första stycket i kommittéförslaget skall överlantmätaren, om
han finner att tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut strider mot sådan
bestämmelse i lagen som meddelats för tillgodoseende av allmänt intresse
och han anser det vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att
beslutet inte blir gällande, underställa det jorddomstolens prövning med
yrkande om den ändring han finner påkallad. Ett ytterligare villkor för att
prövningen av ett förrättningsbeslut på detta sätt skall knnna hänskjutas
till domstol är att talan mot beslutet skall föras särskilt eller att förrättningen
blivit avslutad. På grund härav har i lagrummet särskilt angetts
att möjligheten till underställning föreligger endast när besked om ifrågavarande
beslut kommit överlantmätaren till handa enligt 4:30.
Som nyss nämnts är enligt kommittéförslaget överlantmätarens rätt att
ta initiativ till en domstolsprövning av förrättningsbeslut inskränkt till fall,
då beslutet enligt hans mening inte är lagligen grundat utan strider mot
bestämmelse som är meddelad för tillgodoseende av allmänt intresse. Till
sådana bestämmelser är enligt kommittén att hänföra samtliga i lagen föreslagna
regler av materiell innebörd som inte är underkastade sakägarnas
dispositionsfrihet. Förslaget i denna del bör ses mot bakgrund av kommitténs
strävan att i största möjliga omfattning undvika att fastighetsbildningsproceduren
kompliceras. Med hänsyn till de ökade kostnader som
en rättegång medför och till olägenheterna för sakägarna av att fastighetsbildningsfrågan
fördröjs genom en domstolsprövning är det angeläget att
överlantmätaren inte enbart på grund av osäkerhet om lagligheten av ett
beslut hänskjuter frågan därom till jorddomstolen. Inte heller skall underställning
få tillgripas av det skälet att överlantmätaren anser det möjligt
att vinna en från allmän synpunkt bättre lösning än den vid förrättningen
beslutade, om denna dock uppfyller de i lagen uppställda fordringarna. Det
måste alltså krävas att överlantmätaren för sin del tagit ställning till frågan
om lagligheten av beslutet och därvid funnit att detta inte stämmer överens
med de materiella villkor som föreskrivits till skydd för det allmännas intressen.
Likaså åligger det honom att precisera sin talan i ett bestämt yrkande.
Detta torde oftast innebära att det underställda beslutet skall helt
eller i viss angiven del undanröjas men ibland kan det tänkas gå ut på att
domstolen skall direkt föreskriva viss jämkning.
Bestämmelsen om överlantmätarens självständiga bevakning av allmänintresset
vid fastighetsbildning och hans möjligheter att besluta om under
-
B 860
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
ställning av tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut förutsätter viss skyldighet
för honom att granska de av förrättningsmännen meddelade avgörandena
av angivet slag. I den mån denna skyldighet kräver närmare reglering
bör föreskrifterna därom enligt kommitténs mening meddelas av Kungl.
Maj :t. Det är viktigt att denna kontroll inriktas på väsentligheter och att en
tidsödande och arbetskrävande detalj granskning av förrättningarna undviks.
Frågor av större principiell räckvidd bör ägnas speciell uppmärksamhet,
medan däremot en närmare granskning bör kunna underlåtas beträffande
beslut som varken kan innebära något mera väsentligt åsidosättande i det
enskilda fallet av vad man från det allmännas sida kan kräva eller beräknas
få verkningar utöver de fastighetsbildningsärenden som det är fråga
om. För att få ett lagstöd för en dylik av praktiska skäl motiverad begränsning
av efterkontrollen och för att dessutom fullföljd till domstol skall
undvikas i alla sådana fall då de värden som står på spel inte kan anses
uppväga kostnaderna och olägenheterna med ett rättegångsförfarande, har
kommittén gjort överlantmätarens beslut om underställning beroende av
att det enligt hans mening är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt
att förrättningsavgörandet inte blir gällande.
Rätten för överlantmätaren att på eget initiativ besluta om underställning
bör självfallet inte utövas utan att samråd ägt rum med de övriga
länsmyndigheter som kan ha anledning att närmare följa den aktuella fastighetsbildningen
och att anföra synpunkter rörande dess tillåtlighet och
sättet för dess genomförande. Av lantmäteriinstruktionens allmänna föreskrifter
följer även att överlantmätaren i bl. a. angelägenheter av nu ifrågavarande
slag har att verka för en samordning på länsplanet.
I fortsättningen av 7 § första stycket i kommittéförslaget anges att tillstånds-
eller fastighetsbildningsbeslut skall underställas av överlantmätaren
även i de fall då länsstyrelsen eller lantbruksnämnden begärt detta.
Till grund för denna bestämmelse ligger de överväganden som kommittén
redovisat under rubriken till sjätte avdelningen. Kommittén påpekar att
man funnit sig böra förorda att endast ett fåtal myndigheter tillerkänns
en ovillkorlig rätt att genom överlantmätarens förmedling få till stånd
underställning. Övriga allmänna organ vilkas verksamhetsområden berörs
i de aktuella fallen skall självfallet, liksom också organisationer av skilda
slag och enskilda personer, kunna vända sig till överlantmätaren med begäran
att viss fråga skall hänskjutas till jorddomstolen, men överlantmätaren
skall kunna besluta sådan åtgärd, endast om förutsättningarna för
underställning på hans eget initiativ är för handen.
Enligt föreskrift i 7 § andra stycket i kommittéförslaget åligger det överlantmätaren
att hålla länsstyrelsen och lantbruksnämnden orienterade om
sådana förrättningsbeslut som är av större allmän betydelse för deras ämbetsutövning.
Underrättelseskyldigheten skall fullgöras utan dröjsmål sedan
överlantmätaren fick kännedom om beslutets innebörd. Om det av
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
B 861
förrättningshandlingarna framgår att länsstyrelsen eller lantbruksnämnden
biträtt beslutet, behöver underrättelse till myndigheten inte ske. I andra
stycket behandlas vidare frågan om vad som bör gälla angående länsstyrelses
och lantbruksnämnds begäran om underställning. Det synes kommittén
naturligt att samma villkor föreskrivs som skall äga tillämpning beträffande
överlantmätarcns möjlighet att självmant besluta om underställning.
Fullföljd av talan mot visst beslut skall sålunda få krävas av myndigheten,
endast om beslutet enligt dess uppfattning strider mot bestämmelse
som lagen uppställer till skydd för det allmänna och myndigheten dessutom
finner att fullföljd är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.
Lagregeln härom har utformats som en hänvisning till vad som i motsvarande
hänseende gäller för överlantmätaren. Kommittéförslaget innehåller
vidare föreskrift om att begäran om underställning skall göras skriftligen
inom fyra veckor från utgången av den tid inom vilken besvär mot beslutel
skall anföras.
Den lokala begränsningen av underställningsmöjligheterna behandlas i
7 § tredje stycket i kommittéförslaget. Kommittén framhåller att en sådan
begränsning är betingad av önskemålet att i görligaste mån utan eftersättande
av väsentliga samhällsintressen förenkla och påskynda handläggningen
av fastighetsbildningsfrågor. Den kontroll som skall äga rum under
överlantmätarens ledning torde visserligen i alla enkla fastighetsbildningsärenden
kunna anordnas utan att en vidlyftig apparat med underrättelser
till olika myndigheter och med överläggningar för utjämning av motsatta
uppfattningar bland olika företrädare för det allmänna behöver sättas i
gång. Trots att efterbevakningen av allmänintresset sålunda kan beräknas
komma att i stor utsträckning verkställas på ett relativt snabbt och smidigt
sätt, är det självfallet angeläget att alla möjligheter till ytterligare förenklingar
tillvaratas. Såvitt kommittén kunnat finna bör sådana möjligheter
föreligga i första hand inom områden med detaljplan.
När vid planläggning träffats avgörande om visst områdes användning
för bebyggelse och angående den närmare regleringen av bebyggelsen, kan
det enligt kommitténs mening i samband med fastighetsbildning inom området
knappast uppkomma några svårbedömbara jordpolitiska spörsmål. Redan
i planärendet har i stort sett samtliga frågor om avvägning mellan tätbebyggelseintressena
och motstående intressen fått sin slutliga lösning, och
problemet vid fastighetsbildningen inskränker sig följaktligen främst till
frågan om att få till stånd en fastighetsindelning som inte strider mot planen
utan främjar markens användning i enlighet med vad planen förutsätter.
Uppgiften att på det allmännas vägnar öva kontroll härvid tillkommer,
förutom förrättningsmännen själva, även byggnadsnämnden, som för
ändamålet bör vara utrustad med rätt att självständigt anföra besvär över
tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut som avser mark inom ifrågavarande
områden. Att dessutom låta de organ som annars över förrättnings
-
B 862
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
männen skall handha bevakningen av allmänintresset vid fastighetsbildning
granska dessa förrättningsavgöranden och vid behov fullfölja talan
däremot har inte synts kommittén påkallat och i varje fall inte innebära
fördelar som motsvarar kostnaderna och olägenheterna.
På grund av vad som nu anförts har regeln i 7 § tredje stycket formulerats
så, att vad som föreskrivits tidigare i paragrafen inte gäller vid fastighetsbildning
inom område med stadsplan eller byggnadsplan. Beträffande
byggnadsplaneområden har dock det förbehållet gjorts att regeln skall
tillämpas endast när fastighetsbildningen rör mark som enligt planen är
avsedd för annat än jordbruksändamål. En viss utvidgning av regelns räckvidd
har kommittén emellertid samtidigt funnit möjlig. Ibland framgår
klart, utan att detaljplan upprättats och fastställts, att bebyggelseintressena
är av sådan dominerande betydelse att de särskilda krav till förmån för
jordbruk, skogsbruk m. fl. näringar som annars kan göra sig gällande vid
fastighetsbildning måste vika. När förhållandena är beskaffade på detta
sätt, kan det efter särskild prövning tänkas vara, lämpligt att helt lägga
i byggnadsnämndens hand att avgöra om talan på det allmännas vägnar
skall fullföljas mot tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut. Med anledning
härav har kommittén i tredje stycket angett att undantaget från vad paragrafen
i övrigt innehåller även gäller område beträffande vilket särskilt
förordnats att överlantmätaren inte skall pröva fastighetsbildnings tillåtlighet
från allmän synpunkt. Vidare har tillagts att förordnande av detta
slag skall meddelas av lantmäteristyrelsen samt gälla till dess det återkallats
av styrelsen.
Beträffande tillämpningen av bestämmelserna i tredje stycket påpekar
kommittén att en fastighetsbildningsåtgärd inte kan anses vara begränsad
till visst område enbart därför att de ändringar i fastighetsindelningen som
uppkommer hänför sig endast till området. Om t. ex. avstyckning sker av
viss ägovidd helt inom ett detaljplanerat område men därvid bestäms att
med styckningslotten skall följa rätt i samfällighet eller fiske utanför området,
kvarstår under alla förhållanden överlantmätarens skyldighet att
bevaka allmänintresset, och han är bibehållen vid sin rätt att besluta om
underställning. Fastighetsbildningen kan i detta fall inte anses vara begränsad
till detalj planeområdet.
Ytterligare föreskrifter rörande underställningsinstitutets tillämpning
finns i 10 § i kommittéförslaget. Enligt paragrafens första stycke skall den
som beslutat om underställning göra anmälan härom i skrivelse till jorddomstolen
samt överlämna hos honom befintliga handlingar som är av betydelse
för målets prövning. I skrivelsen skall anges de skäl som föranlett
fullföljden. Om annan myndighet begärt underställning hos överlantmätaren,
skall denne också yttra sig över vad myndigheten anfört. Andra
stycket i samma paragraf innehåller vissa tidsbegränsningar i fråga om
rätten till underställning. Underställning av tillstånds- och fastighetsbild
-
B 863
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ningsbeslut enligt 7 § i kommittéförslaget skall ske inom sex veckor från
det tiden för anförande av besvär över beslutet gick till ända.
Remissyttrandena. Några remissinstanser hyser tvivel om lämpligheten
av den i 5 § i kommittéförslaget gjorda avgränsningen i fråga om byggnadsnämndens
besvärsrätt. Lantmäteristijrelsen framhåller att utomplansområdena
numera ofta är så vidlyftigt tilltagna — i södra Sverige vanligen
hela kommuner — att det måste ifrågasättas om varje fastighetsbildning
inom sådant område kan ha intresse för byggnadsnämnden. Enligt 65 §
byggnadsstadgan måste vidare byggnadslov i vissa speciella fall sökas för
nybyggnad även utanför de områden som anges i kommittéförslaget. Ett
alternativ är enligt styrelsens mening att byggnadsnämndens intresseområde
definieras genom en kombination av lokal avgränsning och åtgärdsavgränsning.
I första hand kommer härvid i fråga samtliga stadsplane- och
byggnadsplaneområden samt områden med fastställd generalplan och områden
med sådana plantyper vilka på grund av övergångsbestämmelser i
byggnadslagstiftningen jämställs med detaljplan. Därutöver kommer i beaktande
fastighetsbildning för sådana ändamål för vilka det enligt byggnadsstadgan
föreligger skyldighet att söka byggnadslov. En avgränsning av
detta slag bör även gälla underrättelseskyldigheten vid förrättning (jfr 4:24
och 29). En annan möjlighet är att med utgångspunkt från kommitténs förslag
föreskriva undantag för sådan förrättning inom utomplansområde som
avser fastighetsbildning enbart för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och
därmed jämförligt behov. Såvitt styrelsen kan finna täcker det första alternativet
bäst det behov som föreligger för byggnadsnämnden att föra talan
vid fastighetsbildningsförrättning. Styrelsen vill därför ge företräde åt detta
alternativ.
Även överlantmätaren i Skaraborgs län påpekar att utomplansbestämmelser
fastställts för vidsträckta områden och att detta bör beaktas i förevarande
sammanhang. Distriktslantmätaren i Ludvika distrikt ifrågasätter
om det behövs en så omfattande besvärsrätt för byggnadsnämnderna som
föreslagits och om inte olägenheterna därav är större än de eventuella fördelarna.
En begränsning av fullfölj dsrätten till att avse — förutom de
ärenden i vilka nämnden intar ställning som sökande — de fall då nämnden
fört talan i ärendet kan svårligen antas komma att leda till att fastiglietsbildningsåtgärder
som inte står i överensstämmelse med lagen vinner
laga kraft. Distriktslantmätaren anser det inte rationellt att byggnadsnämnden
i flera omgångar skall befatta sig med ärenden där det inte råder
delade meningar om utgången. Stadsförbundet och kommunförbundet hyser
motsatt åsikt beträffande omfattningen av byggnadsnämndens besvärsrätt
och anser att besvärsrätten bör utvidgas ytterligare.
I fråga om 7 § i kommittéförslaget uttalar häradshövdingen i Piteå domsaga
att dess innehåll till största delen är av instruktionsmässig karaktär.
864 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Det synes tillräckligt att i lagen ange att överlantmätaren äger föra talan
mot förrättning på det allmännas vägnar.
Tredje stycket i samma paragraf har vid remissbehandlingen blivit föremål
för uppmärksamhet från skilda synpunkter, överlantmätaren i Uppsala
län finner det inte välbetänkt att helt lämna allmänbevakningen inom
detaljplanerade områden på landsbygden åt byggnadsnämnderna, eftersom
dessa inte brukar visa något intresse för avstyckningarna inom sådana områden.
Situationen är emellertid en annan inom de områden där kommunen
själv svarar för förrättningsverksamheten. Något behov av allmänbevakning
från överlantmätarens sida föreligger knappast beträffande sådana
områden. Undantagsbestämmelserna i tredje stycket bör därför avse dessa.
Överlantmätaren i Jämtlands län anser att byggnadsnämnden inte är tillräckligt
väl skickad att tillvarata allmänna intressen i fråga om byggnadsplaneområden.
Bevakningen av allmänintresset inom sådana områden bör
därför ske genom överlantmätarens försorg. Samme överlantmätare är kritisk
också mot den föreslagna möjligheten att beträffande vissa områden
utanför detaljplan förordna att överlantmätaren inte skall pröva fastighetsbildningens
lämplighet från allmän synpunkt. Fastighetsbildningsproblemen
i samband med begynnande eller väntad tätbebyggelse är mycket svårbemästrade
i planpolitiskt hänseende och ett genomförande av förslaget
i denna del kan antas komma att försämra länsstyrelsens möjligheter till
kontroll i plan- och bebyggelsefrågor. Även överlantmätaren i Östergötlands
län vänder sig mot tanken på att man genom förordnande skall undanta
vissa ej detaljplanerade områden från överlantmätarens prövning. Ett sådant
förordnande skulle få till följd att inte heller länsstyrelsen eller lantbruksnämnden
kan resa invändningar mot fastighetsbildningsförrättningar
inom området, vilket knappast kan anses rimligt. Också överlantmätaren
i Kristianstads län menar att ifrågavarande bestämmelse kan utgå, eftersom
den endast kan skapa missförstånd och olägenhet såväl för förrättningsmän
som för sakägare.
Svea hovrätt anser att lantmäteristyrelsen inte bör kunna meddela förordnande
enligt tredje stycket beträffande annat område än sådant inom
vilket byggnadsnämnden med stöd av 5 § i kommittéförslaget äger öva kontroll
över fastighetsbildningen på det allmännas vägnar. Förordnandet bör
därför kunna avse område med fastställd generalplan eller med utomplansbestämmelser
men däremot inte annat område utom detaljplan, även om
bebyggelseintressena skulle vara dominerande. Lantmäteristyrelsen förutsätter
att förordnande skall meddelas endast beträffande områden som har
sådan karaktär att byggnadslovsplikt införts genom utomplansbestämmelser.
Styrelsen understryker vidare att, när fråga uppkommer om förordnande,
yttrande bör inhämtas från länsstyrelsen i dess egenskap av planmyndighet
och dessutom i vissa fall även från lantbruksnämnden. Kommunal-telcniska
föreningen uttalar att det inte alltid är givet att utomplans
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 865
bestämmelser gäller för område som avses med förordnande. Eftersom
byggnadsnämnd uppenbarligen skall äga fullfölja talan mot beslut som
meddelats vid förrättning inom sådant område, bör lagtexten i 16:5 kommittéförslaget
kompletteras. Föreningen understryker också att lantmäteristyrelsen
när förordnande meddelas bör beakta de önskemål om gränsdragningen
för områdena som framförs av kommun. Med anledning av vad kommittén
anfört om när en fastighetsbildningsåtgärd skall anses vara begränsad
till visst område betonar föreningen att detta inte får leda till sådana
tolkningar att exempelvis fastighetsbildning inom ett detaljplanelagt område
anses beröra intressen utanför planområdet bara därför att de nybildade
fastigheterna för utfart behöver använda en väg som sträcker sig
utanför det detalj planelagda området.
Departementschefen. Som jag har utvecklat närmare under rubriken till
sjätte avdelningen har jag i fråga om bevakningen av det allmännas rätt
vid fastighetsbildningsförrättning funnit anledning att på vissa punkter
föreslå andra lösningar än kommittén. Sålunda bör enligt min mening länsstyrelsen
och lantbruksnämnden få en självständig rätt att överklaga förrättning
och inte endast som kommittén föreslagit rätt att hos överlantmätaren
påfordra fullföljd. Vidare bör all fullföljd av talan mot förrättning
ske genom besvär, och samma fullföljdsfrister bör gälla för samtliga klagoberättigade.
Mina ställningstaganden i dessa frågor har gjort det möjligt att förenkla
den lagtekniska regleringen av fullfölj dsrätten på det allmännas vägnar.
Medan kommittéförslaget tar upp bestämmelser härom i tre olika paragrafer,
behandlar departementsförslaget frågekomplexet i två paragrafer.
Under rubriken till sjätte avdelningen har jag gett uttryck åt uppfattningen
att byggnadsnämnden bör få rätt att på det allmännas vägnar fullfölja
talan mot förrättning vid vilken lokala bebyggelseintressen berörs.
Enligt 5 § i kommittéförslaget får byggnadsnämnden överklaga tillståndsoch
fastighetsbildningsbeslut som rör mark inom område med fastställd generalplan
eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.
Vid remissbehandlingen har riktats viss kritik mot den sålunda gjorda avgränsningen
av byggnadsnämndens besvärsrätt. Man pekar därvid på att
utomplansområdena ofta är så stora att byggnadsnämnden knappast har
något intresse av all fastighetsbildning som sker inom dessa. Vidare erinras
om att byggnadslov i vissa fall enligt 65 § BS måste sökas för nybyggnad
utanför de uppräknade områdena. Jag har trots denna kritik anslutit
mig till kommittéförslaget. I likhet med vad som gäller för sakägare bör
nämnden ha fullfölj dsrätt oavsett om den fört talan vid förrättningen eller
inte. Ett av lantmäteristyrelsen väckt förslag om att ramen för fullföljdsrätten
skall anges genom en kombination av lokal avgränsning och åtgärdsavgränsning
har otvivelaktigt vissa förtjänster. Emellertid lider förslaget
B 866
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
av den svagheten att en gränsdragning i enlighet därmed kommer att ge
upphov till svårigheter vid tillämpningen. Enligt min mening är det att föredra
att man klart och otvetydigt fastslår byggnadsnämndens kompetensområde,
även om gränsdragningen från saklig synpunkt inte framstår som
helt invändningsfri. Att nämnden får rätt att fullfölja talan även mot förrättningar
som inte kan anses röra de intressen den har att bevaka synes
inte ägnat att medföra några olägenheter, eftersom det torde få anses uteslutet
att nämnden i sådana fall begagnar sig av sin fullföljdsrätt. Om
nämnden är missnöjd med tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut i fråga
om mark som skall användas för sådant byggande som kräver byggnadslov
enligt 65 § BS, har den möjlighet att hos överlantmätaren eller länsstyrelsen
hemställa om fullföljd. Det ligger i sakens natur att byggnadsnämndens
synpunkter då kommer att väga tungt vid prövningen av fullfölj dsfrågan.
På grund av vad jag nu har anfört har den av kommittén föreslagna bestämmelsen
om rätt för byggnadsnämnden att fullfölja talan mot tillståndsoch
fastighetsbildningsbeslut utan saklig ändring förts över till departementsförslaget,
där den fått sin plats i 7 §.
Huvudregeln om talan på det allmännas vägnar mot fastighetsbildningsmyndiglietens
avgöranden finns i 8 § i departementsförslaget. Som jag tidigare
betonat skall ansvaret för bevakningen av det allmännas intressen vid
fastighetsbildning i första hand vila på överlantmätaren. Han bör i detta
syfte utrustas med rätt att få till stånd en överprövning av förrättningsavgöranden
som behöver underkastas kontroll i jord- och planpolitiskt hänseende.
Jag delar kommitténs uppfattning att det endast är tillstånds- och
fastighetsbildningsbeslut som här är av intresse. I enlighet med de överväganden
som jag tidigare har redogjort för skall samma rättsmedel och
samma fullföljdstid gälla för överlantmätaren som för sakägarna. Detta innebär
bl. a. att reglerna om särskild talan mot tillståndsbeslut och vissa
fastighetsbildningsbeslut är tillämpliga även vid fullföljd från överlantmätarens
sida.
I likhet med kommittén anser jag att överlantmätarens rätt att få till
stånd domstolsprövning av ett förrättningsbeslut bör vara begränsad till
sådana fall då beslutet enligt hans mening inte är lagligen grundat utan
strider mot bestämmelse som är meddelad för att tillgodose allmänt intresse.
överlantmätaren skall alltså för sin del ha tagit ställning till frågan
om lagligheten av beslutet och funnit att det inte är förenligt med de materiella
villkor som uppställs i FBL till skydd för det allmännas intressen.
Denna inskränkning i överlantmätarens fullföljdsrätt bör framgå av lagen.
Om överlantmätaren fullföljer talan mot ett tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut
utan att framställa ett bestämt påstående att beslutet är lagstridigt
på sätt nyss angetts, bör fastighetsdomstolen kunna avvisa hans
talan utan saklig prövning.
I kommittéförslaget har överlantmätarens överklagande vidare gjorts be -
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 867
roende av att han anser det vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt
att beslutet inte blir gällande. Syftet med denna bestämmelse är att
ge lagstöd för en begränsning av den efterkontroll av förrättningarna som
överlantmätaren skall göra när han bedömer fullfölj dsfrågan. Jag delar
visserligen helt kommitténs uppfattning att kontrollen bör inriktas på väsentligheter
och att en tidsödande och arbetskrävande detalj granskning bör
undvikas. I den mån en särskild föreskrift härom anses nödvändig, bör den
emellertid i likhet med övriga föreskrifter rörande eftergranskningen tas
upp i tillämpningsförfattningar eller instruktioner. I FBL bör endast tas
in de särskilda processrättsliga bestämmelser som skall gälla i fråga om
överlantmätarens fullföljdsrätt.
I enlighet med vad jag nu har anfört har i 8 § första punkten i departementsförslaget
föreskrivits att om överlantmätaren finner tillstånds- eller
fastighetsbildningsbeslut strida mot sådan bestämmelse i FBL som meddelats
för tillgodoseende av allmänt intresse får han fullfölja talan mot beslutet
på sätt och inom tid som gäller för sakägare.
Som jag nyss har antytt anser jag att länsstyrelsen och lantbruksnämnden
bör få en självständig rätt att fullfölja talan mot fastighetsbildningsförrättning.
Uppenbarligen bör samma processuella regler gälla i fråga om
dessa myndigheters fullfölj dsrätt som om överlantmätarens. I andra punkten
i 8 § första stycket har därför tagits upp en bestämmelse om att länsstyrelsen
och lantbruksnämnden skall ha samma rätt att föra talan mot
förrättningsbeslut som enligt första punkten tillkommer överlantmätaren.
Jag vill i detta sammanhang betona att det normala bör vara att överlantmätaren
för det allmännas talan och att länsstyrelsen och lantbruksnämnden
bör begagna sig av sin fullfölj dsrätt bara när deras uppfattning skiljer
sig från överlantmätarens. Jag räknar med att meningsmotsättningar mellan
länsmyndigheterna i regel skall kunna utjämnas vid samråd mellan
dem och att fullföljd från länsstyrelsens eller lantbruksnämndens sida skall
bli ovanlig.
Enligt 7 § tredje stycket i kommittéförslaget är det bara byggnadsnämnden
som kan fullfölja talan på det allmännas vägnar mot tillstånds- och
fastighetsbildningsbeslut som rör mark inom vissa tätbebyggelseområden.
Denna exklusiva fullfölj dsrätt avser i första hand fastighetsbildning inom
område med stadsplan eller med byggnadsplan. I fråga om byggnadsplan
skall bestämmelserna dock tillämpas endast när fastighetsbildningen rör
mark som enligt planen skall användas för annat än jordbruksändamål.
Beträffande andra områden än sådana som detaljplanerats skall lantmäteristyrelsen
kunna förordna att byggnadsnämnden ensam skall pröva frågan
om fullföljd på det allmännas vägnar. Under remissbehandlingen har från
skilda håll framförts kritik mot kommittéförslaget i denna del. Kritiken
riktar sig framför allt mot förslaget att man genom förordnande skall kunna
undanta fastighetsbildningen inom vissa inte detaljplanerade områden från
B 868
Iiungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
överlantmätarens, länsstyrelsens och lantbruksnämndens kontroll. Några
remissinstanser hävdar också att byggnadsnämnderna saknar intressen och
kvalifikationer för bevakningen av allmänna intressen inom byggnadsplaneområden.
För egen del vill jag i likhet med kommittén understryka önskvärdheten
av att man utnyttjar alla möjligheter att förenkla och påskynda handläggningen
av fastighetsbildningsfrågor där det kan ske utan att enskilda eller
allmänna intressen åsidosätts. Som kommittén framhållit har vid detaljplanläggningen
i stort sett samtliga frågor om avvägning mellan olika
intressen fått sin lösning i planärendet. Vid den efterföljande fastighetsbildningen
återstår i regel bara att pröva huruvida den tilltänkta fastighetsindelningen
överensstämmer med planen. Det synes fullt tillräckligt
att efterkoutrollen av fastighetsbildningsmyndighetens avgöranden i dessa
fall handhas enbart av byggnadsnämnden. En sådan ordning ligger också
helt i linje med den starka ställning nämnden annars har i plan- och bebyggelsefrågor.
På grund av vad som sålunda anförts har i 8 § andra stycket i departementsförslaget
angetts att bestämmelserna i första stycket om fullföljdsrätt
för överlantmätaren, länsstyrelsen och lantbruksnämnden inte gäller
vid fastighetsbildning inom område med stadsplan eller byggnadsplan. I
fråga om byggnadsplaneområden har dock undantagsregeln begränsats till
att avse endast de fall då fastighetsbildningen rör mark som enligt planen
är avsedd för annat än jordbruksändamål.
I de nu berörda delarna stämmer departementsförslaget överens med
kommittéförslaget. De i 7 § tredje stycket i sistnämnda förslag upptagna
föreskrifterna enligt vilka lantmäteristyrelsen beträffande visst område kan
förordna att överlantmätaren inte skall pröva fastighetsbildnings tillåtlighet
från allmän synpunkt saknar däremot motsvarighet i departementsförslaget.
Enligt min mening föreligger inte tillräckliga skäl att utsträcka
byggnadsnämndens exklusiva fullföljdsrätt till att även omfatta mark som
inte detaljplanerats. Fastighetsbildning inom sådana områden förutsätter
planmässiga avvägningar mellan olika intressen. Dessa bedömanden kan
ibland vara ganska komplicerade och ha betydande räckvidd. Det synes
därför inte tillfredsställande att de myndigheter som på länsplanet har
det närmaste ansvaret för fastighetsbildning och bebyggelseplanering skulle
berövas möjligheten att efterkontrollera och fullfölja talan mot fastighetsbildningsmyndighetens
avgöranden i dessa fall.
Genom den begränsning av tillämpningsområdet för undantagsbestämmelsen
i 8 § andra stycket som här förordats uppstår inte den bristande
överensstämmelse mellan de olika reglerna om fullföljd på det allmännas
vägnar som några remissinstanser påvisat hos kommittéförslaget. Rörande
tolkningen av bestämmelsen vill jag i likhet med kommittén understryka
att man vid bedömning av frågan om en fastighetsbildningsförrättning är
Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969 B 869
begränsad till visst område skall ta hänsyn inte bara till de ändringar i
fastighetsindelningen som genomförs utan också till de servitutsåtgärder
och de dispositioner rörande samfällighetsandelar och särskilda rättigheter
som beslutas vid förrättningen. I motsats till vad kommunal-tekniska föreningen
förutsatt i sitt remissyttrande skall överlantmätaren således ha
skyldighet att bevaka allmänintresset och äga fullfölj dsrätt när man vid
avstyckning inom detaljplanerat område tillägger styckningslotten rätt att
använda en väg som sträcker sig utanför området.
9 §•
I paragrafen meddelas bestämmelser om rätt för den som i annan egenskap
än sakägare begärt fastighetsbildningsförrättning att föra talan mot
beslut om inställande av förrättningen. I kommittéförslaget finns motsvarande
regler i 5 och 8 §§.
Kommittén. Enligt 5 § i kommittéförslaget kan byggnadsnämnden på
sätt och inom tid som gäller för sakägare fullfölja talan mot beslut varigenom
förrättning som begärts av nämnden förklarats inställd. Kommittén
framhåller att redan i 1 § i dess förslag ger byggnadsnämnden rätt att
överklaga beslut som innebär att nämndens ansökan om viss förrättningsprövning
avvisats. Om den begärda förrättningen efter prövning i materiellt
hänseende blir inställd, bör nämnden också vara berättigad att dra frågan
huruvida inställandet varit lagligen grundat under jorddomstolens prövning.
Motsvarande rätt att besvära sig över beslut om inställande av förrättning
bör tillkomma också annan som utan att vara sakägare ansökt om fastighetsreglering
enligt 5: 3 första stycket i kommitténs förslag.
I 8 § föreslås en bestämmelse som ger överlantmätaren rätt att genom
underställning föra talan mot beslut att inställa förrättning som påbörjats
efter hans förordnande. Kommittén understryker att den omständigheten
att överlantmätaren har viss initiativrätt inte innebär att han är berättigad
att föra talan vid förrättningen. Om förrättningsprövningen resulterar i att
viss fastighetsbildningsåtgärd beslutas, får han inte heller föra talan mot
beslut i vidare mån än som följer av 7 § i kommittéförslaget. Inställs förrättningen,
bör han emellertid inte vara utestängd från möjligheten att få
till stånd en prövning vid domstol av frågan om beslutets laglighet.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att den
som utan att vara sakägare ansökt om fastighetsbildningsförrättning bör
kunna föra talan mot beslut om inställande av förrättningen. I enlighet
med de överväganden för vilka jag tidigare har redogjort bör i fråga
om sådan talan tillämpas samma regler som gäller när sakägare fullföljer
talan. Bestämmelser av denna innebörd har tagits upp i 9 § i departementsförslaget.
Den krets av taleberättigade som uppräknas i paragrafen omfat
-
B 870
Kungl. Maj.ts proposition nr i28 år 1969
tar länsstyrelsen, överlantmätaren, lantbruksnämnden och byggnadsnämnden
samt den som ansökt om fastighetsreglering enligt 5: 3 andra stycket.
10 §.
Denna paragraf innehåller eu regel om rätt för fastighetsregistermyndiglieten
att genom besvär till fastighetsdomstolen söka rättelse i förrättning
som är behäftad med vissa grövre fel. En motsvarande bestämmelse finns
i 9 § i kommittéförslaget.
Kommittén. Enligt kommitténs mening bör fastighetsregisterföraren, om
han vid registrering av en förrättning skulle finna denna behäftad med sådant
svårare fel som skulle ge upphov till rättsosäkerhet kunna vidta åtgärder
för rättelse. En bestämmelse härom har tagits upp i 9 § första stycket
i kommittéförslaget. Bestämmelsen innebär att registerföraren skall
kunna underställa förrättningen jorddomstolens prövning i de delar som
berörs av felet. En förutsättning härför är dock att rättelse inte kan vinnas
på ett enklare sätt, nämligen i den ordning som anges i 4: 42.
Vid sidan av den nu nämnda underställningsmöjligheten, som anses bli
av betydelse främst för de enskilda rättsägarna, bör underställning på motsvarande
sätt och villkor kunna äga rum, när registrering över huvud taget
inte kan verkställas på grund av fel eller oklarhet i förrättningen samt när
registrering visserligen kan ske trots felet men fastighetsredovisningens tillförlitlighet
skulle äventyras genom felet. Kommittén framhåller att en rättelse
i dessa situationer är påkallad främst från allmän synpunkt. Erfarenheterna
från sådana speciella förrättningar som sammanföring av samfälld
vägmark med angränsande fastighet och legalisering av sämjedelningar,
vilka förrättningar inte är föremål för någon fastställelseprövning
utan blir bestående i och med att de vinner laga kraft, visar att det i enstaka
fall kan vara angeläget att registerföraren har befogenhet att föranstalta
om rättelse av fel och oklarheter som ger eller kan ge upphov till
betydande komplikationer.
Den föreslagna rätten för registerföraren att få till stånd en överprövning
i jorddomstolen innebär, understryker kommittén, ingalunda att han
skall underkasta förrättningarna någon granskning. Syftet med anordningen
är bara att registerföraren skall kunna ingripa, när han vid företagande
av registreringsåtgärd uppmärksammar fel av mera iögonfallande
beskaffenhet. Det skulle vara i hög grad stötande, om han t. ex. skulle
vara skyldig att stillatigande registrera en förrättning med brister som han
upptäckt och som skulle kunna få svåra konsekvenser. Samtidigt bör emellertid
med skärpa betonas att registerföraren inte skall bära ansvar för att
registrering sker av felaktiga förrättningar. Om sådant ansvar kunde utkrävas,
skulle han känna sig manad att ingå på en noggrann granskning,
vilket bör undvikas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 871
Med den utformning kommittén gett första stycket kommer registerföraren
formellt att kunna besluta om underställning av förrättning även i sådana
fall då förrättningen efter avslutandet redan prövats av domstol på
grund av besvär eller underställning enligt 7 § i kommittéförslaget. Kommittén
anser det i hög grad angeläget att man undviker att en förnyad
domstolsprövning på detta sätt kommer till stånd. Trots detta synes det inte
tillrådligt att genom uttrycklig bestämmelse inskränka registerförarens under
ställningsmöjligheter, eftersom det kan inträffa att han finner registrering
omöjlig på grund av fel eller oklarhet som inte kommit i dagen vid
den tidigare domstolsprövningen.
Enligt 10 § i kommittéförslaget gäller inte någon viss tid för registerförarens
underställning. Kommittén framhåller att, när registerföraren beslutar
om underställning, detta skall ske i samband med behandlingen av
en registreringsfråga. Av reglerna i 19 kap. följer att sådan fråga inte får
uppskjutas utan skall tas upp och avgöras omgående, sedan det inte längre
är möjligt att genom besvär eller underställning enligt 16: 7 angripa den
åtgärd som skall registreras.
Remissyttrandena. I några remissyttranden hävdas att 9 § första stycket
i kommittéförslaget bör utgå. Nedre justitierevisionen och byggnadsstyrelsen
uttalar att de fall då fastighetsregisterföraren skulle få anledning till
underställning är så ytterligt sällsynta att det inte är nödvändigt att anvisa
ett ordinärt rättsmedel för dem. En ledamot i nedre justitierevisionen anser
det också från principiell synpunkt otillfredsställande att ett besluts
rättskraft görs beroende av om talan fullföljs av ett rättssubjekt som inte
är att anse som företrädare för vare sig allmänna eller enskilda intressen.
Genom bestämmelsen utökas vidare antalet inkongruenta frister för fullföljd
av talan mot förrättningsbeslut, vilket leder till oklarhet om innebörden
av det i olika sammanhang uppställda kravet på att beslutet skall
ha vunnit laga kraft.
Stadsbyggnadskontoret i Stockholm understryker att kommittéförslaget
inte får uppfattas på sådant sätt att man i realiteten får en sorts fastställelseprövning.
Departementschefen. Om fastställelseprövningen som jag tidigare har
föreslagit avskaffas, torde det finnas ett behov av bestämmelser som gör
det möjligt att hos fastighetsdomstolen påkalla rättelse av vissa svårare
fel, som kan uppkomma vid förrättning enligt FBL och som inte kan avhjälpas
i den ordning som anges i 4: 42. Sådana fel kan komma i dagen
framför allt i samband med registreringen. I likhet med kommittén anser
jag därför att fastighetsregistermyndigheten bör få rätt att föra talan mot
förrättningsavgörandena. Eftersom det inte är möjligt att ange någon bestämd
tid inom vilken registrering skall ske, bör myndighetens fullföljds
-
B 872 Rungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
rätt inte vara inskränkt till viss tid. Det rättsmedel som sålunda bör ställas
till fastighetsregistermyndighetens förfogande får anses vara av extraordinär
natur, vilket innebär att avgörandena vinner laga kraft utan hinder
av myndighetens fullföljdsrätt. Min uppfattning skiljer sig på denna punkt
från den som kommittén har gett uttryck åt vid behandling av registreringsbestämmelsen
i 19: 2 (bet. s. 788).
Fullföljden bör även i detta fall ske genom besvär, och fastighetsregistermyndigheten
bör i samband med fullföljden framställa ett bestämt ändringsyrkande.
Domstolen torde emellertid inte vara bunden av detta yrkande
utan ha fria händer att besluta om den åtgärd för rättelse som kan anses
lämplig. Ibland kan det bli nödvändigt att undanröja förrättningen i den
del som berörs av felet och återförvisa denna till fastighetsbildningsmyndigheten.
Andra gånger bör det vara möjligt för domstolen att själv rätta felet,
och det ligger i sakens natur att denna utväg då bör väljas.
Enligt kommittéförslaget kan fastighetsregistermyndigheten söka rättelse
endast i avslutad förrättning. Emellertid torde det föreligga behov av en
rättelsemöjlighet även i de fall då registrering får ske under pågående förrättning
(19: 3 i kommittéförslaget, 19: 3 andra stycket i departementsförslaget).
Departemcntsförslaget har utformats så att detta behov tillgodoses.
Paragrafens tillämpningsområde synes också i ett annat hänseende böra
utvidgas i förhållande till vad kommittén har föreslagit. Om fastighetsredovisningens
tillförlitlighet skulle äventyras eller rättsosäkerhet på annat
sätt skulle uppkomma till följd av fel i en förrättning, är det enligt min
mening så angeläget att rättelse kommer till stånd att den omständigheten
att registrering skett inte bör få hindra att fastighetsregistermyndigheten
fullföljer talan. I departementsförslaget har rätten att fullfölja talan med
anledning av sådana fel därför inte gjorts beroende av att registreringsfrågan
samtidigt är föremål för prövning.
I likhet med kommittén vill jag understryka att den fullföljdsrätt som
enligt denna paragraf tillagts fastighetsregistermyndigheten inte innebär
att denna skall bära något ansvar för förrättningarnas laglighet. Detta ansvar
skall odelat vila på fastighetsbildningsmyndigheten. Det kan därför
inte med fog påstås att bestämmelserna leder till att fastställelseprövningen
i realiteten behålls.
Jag vill vidare erinra om att fastighetsdomstolen enligt 16:11 tredje stycket
i departementsförslaget självmant kan besluta om rättelse av sådant fel
som det här är fråga om. Detta gäller även om den fullföljda talan inte
avser den del av förrättningen som felet berör. Som jag tidigare har anfört
synes vidare bestämmelserna i 58 och 59 kap. RB vara analogiskt tillämpliga
på fastighetsbildningsprocessen. Rätten för myndighet att fullfölja talan
i fråga om felaktigheter som avses i förevarande paragraf torde dock få anses
uttömmande reglerad genom denna.
I fråga om förfarandet vid fastighetsdomstolen i mål som fullföljs av
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969 B 873
fastighetsregistermyndigheten gäller bestämmelserna i lagen om fastighetsdomstol
och i 16 kap. FBL. Av 16: 8 framgår att målen kan avgöras utan
huvudförhandling. Jag vill understryka att fastighetsregistermyndigheten
inte är att anse som sådan företrädare för allmänt intresse som omnämns i
16—18 kap. FBL. Detta innebär bl. a. att myndigheten inte äger föra talan
mot fastighetsdomstolens avgörande. Något behov av en sådan fullföljdsrätt
kan inte anses föreligga. Som kommittén har påpekat kan myndigheten
fullfölja talan enligt denna paragraf också i sådana fall då förrättningen
redan varit föremål för domstolsprövning.
11 §•
Denna paragraf reglerar frågan om avsägelse av fullföljdsrätt. I kommittéförslaget
finns motsvarande bestämmelser i 6 § och 10 § tredje stycket.
Kommittén. Enligt 49 kap. 1 § och 54 kap. 1 § RB gäller, påpekar kommittén,
att utfästelse av part i tvistemål att inte fullfölja talan mot underrätts
eller hovrätts dom skall lända till efterrättelse, om tvisten gäller sak
varom förlikning är tillåten och utfästelsen gjorts efter tvistens uppkomst.
Har den gjorts före domen, fordras dessutom att motparten på motsvarande
sätt utfäst sig att inte fullfölja talan. Även nuvarande fastighetsbildningslagstiftning
innehåller vissa regler som möjliggör för sakägarna att
med bindande verkan avsäga sig sin fullföljdsrätt, men räckvidden av dessa
regler är i hög grad begränsad. I 21 kap. 22 § JDL föreskrivs sålunda
att, när avstyckningsförrättning vid avslutandet blivit av fastighetens ägare
eller, om flera sakägare finns, av dem samtliga medelst påskrift på protokollet
godkänd, talan mot förrättningen inte får föras. I fråga om gränsbestämning
gäller vidare enligt 21 kap. 19 och 23 §§ samma lag att, vare sig
åtgärden sker under laga skifte eller inte, talan däremot inte får föras, om
bestämningen efter slutförandet blivit genom påskrift på förrättningsprotokollet
godkänd av samtliga sakägare. Sistnämnda regel infördes genom lagändring
år 1953, och till stöd därför åberopades den tidsvinst som skulle
uppkomma, om en gränsbestämning vid godkännande kunde fastställas
omedelbart utan att besvärstidens utgång behövde avvaktas (prop. 1953: 63
s. 51, NJA II 1954 s. 73).
I FBL bör enligt kommitténs mening en motsvarande anordning med
godkännande som utesluter ett begagnande av fullföljdsrätten införas, men
det saknas anledning att begränsa den till vissa typer av förrättningar. Som
skäl för anordningen kan man på samma sätt som skedde vid 1953 års
lagändring hänvisa till att förrättningarna därigenom snabbare kan leda till
slutligt bestående resultat. Detta syfte uppnås emellertid bara om samtliga
fullföljdsberättigade på angivet sätt avstår från rätten att fullfölja talan.
En förklaring av endast någon eller några av sakägarna om godkännande
medför inte den eftersträvade tidsvinsten, och det kan därför synas natur51
- - Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 128
B 874
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ligt att inte tillerkänna ensidiga förklaringar bindande verkan. Kommittén
anser emellertid anordningen vara av värde också i ett annat hänseende.
Den kan sålunda fylla en nyttig funktion genom att bidra till att domstolsprövning
kommer till stånd i minskad omfattning utan att klagorätten därför
blir otillbörligt beskuren. Från denna synpunkt kan anordningen
vara av väl så stor betydelse för såväl enskilda sakägare som det allmänna,
särskilt om man låter ett godkännande lända till efterrättelse, även utan att
samtliga fullföljdsberättigade anslutit sig därtill. Det kan ofta vara svårt
att vid eller efter eu förrättnings avslutande komma i förbindelse med alla
sakägarna och bereda dem tillfälle att avge förklaring att de är nöjda och
inte önskar föra talan mot förrättningen. I synnerhet de som endast i obetydlig
mån berörs av en åtgärd och därför har särskild anledning att underlåta
fullföljd brukar vara svåra att nå, eftersom de inte anser sig behöva
följa förrättningsarbetet närmare. Om övriga sakägare är beredda att godkänna
förrättningen, kan det vara angeläget att man har möjlighet att få
ett bindande besked från dem om att de inte skall fullfölja talan.
Det kan visserligen synas betänkligt att sakägare med bindande verkan
skall kunna avsäga sig fullföljdsrätt i frågor som inte är föremål för dispositionsfrihet.
De principiella invändningar man kan anföra mot den ifrågavarande
anordningen gäller emellertid oavsett om man upprätthåller ett krav
på att samtliga skall vara ense om avsägelsen eller man tillerkänner verkan
åt sådan förklaring från enstaka sakägares sida. Om man på sätt som skett
enligt JDL helt utesluter möjligheten till förhandsavsägelse och dessutom
låter avsägelsen ske i form av ett skriftligen lämnat godkännande, synes
invändningarna inte förtjäna större avseende.
På grund av det anförda innehåller 6 § i kommittéförslaget en regel om
att den som skriftligen godkänt förrättning inte skall äga föra talan i
jorddomstolen om ändring av vad som sålunda godkänts. Enligt kommitténs
mening ligger det i sakens natur att ett godkännande skall kunna lämnas
först sedan förrättningen avslutats. Eftersom det ofta torde vara värdefullt
att kunna begränsa godkännandet till visst bestämt förrättningsbeslut, har
detta medgetts enligt förslaget. Möjligheten härtill skall kunna utnyttjas
redan i anslutning till beslutets meddelande och synes främst komma att
tillgripas beträffande beslut i preliminärfrågor. Likaså skall åtgärd varigenom
gräns utmärkts på marken kunna godkännas av sakägare, med påföljd
att han är avstängd från rätten att anföra besvär över utmärkningen.
Utan att lagtexten lämnar direkt stöd härför bör det vid godkännande av
avslutad förrättning vara möjligt att från godkännande undanta viss del,
t. ex. förrättningsmännens avgörande av kostnadsfrågan eller gränsutmärkning,
som skett under förrättningen.
Vad som sålunda föreslagits rörande verkan av ett godkännande bör inte
gälla helt förbehållslöst. Om jorddomstolen på grund av underställning eller
besvär av annan än den som lämnat godkännandet kommer att ingå på
B 875
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
prövning av beslut eller åtgärd som avses med detta, har ju godkännandet
inte medfört någon nämnvärd fördel från processekonomisk synpunkt, och
det skulle i sådant fall framstå som meningslöst och obilligt att avvisa
en besvärstalan på den grund att klaganden redan förklarat sig godta vad
han sedermera önskar få överprövat i domstolen. Bestämmelsen att talan
inte tår föras om ändring av vad som godkänts har därför begränsats att
gälla bara under förutsättning att jorddomstolens prövning av det godkända
ändå inte skall äga rum. Med tanke på den nu åsyftade situationen kunde
det förtjäna övervägas att till förmån för den som lämnat ett godkännande
införa någon sorts motsvarighet till anslutningsvad enligt 50 kap.
2 § RB. Kommittén har emellertid inte funnit tillräckliga skäl att lägga
fram förslag härom.
Kommittén framhåller att inte bara sakägare utan också andra besvärsberättigade
skall kunna med bindande verkan lämna godkännande enligt
förslaget. I tillämpningen torde det bli av särskild vikt att byggnadsnämnden
skall kunna avsäga sig sina besvärsmöjligheter så att besvärstidens utgång
inte behöver avvaktas för att laga kraft skall inträda.
Vanligen torde ett godkännande böra tecknas på förrättningsprotokollet,
men kommittén har inte ansett sig böra uppställa ett oavvisligt krav härpå.
Även fristående skriftliga förklaringar bör enligt kommitténs mening godtas,
dock endast under förutsättning att de kommit lantmätaren eller fastighetsregisterföraren
till handa. Härigenom underlättas införskaffande av
giltiga godkännanden från sakägare som inte varit tillstädes vid förrättningen.
Självfallet måste avfattningen vara sådan att det av förklaringen
klart framgår vad godkännandet omfattar. Genom tillämpningsföreskrifter
bör sörjas för att godkännande som lämnas i form av ett fristående meddelande
kommer att tas in i förrättningsakten.
I det fall att förrättningsmännen enligt föreskrift i lagen grundat sitt avgörande
i något hänseende på överenskommelse mellan sakägare, uppkommer
frågan huruvida den som biträtt överenskommelsen även skall anses
ha avhänt sig rätten att föra talan mot avgörandet. Å ena sidan innefattar
överenskommelsen ett sådant förfogande över den materiella rätten som
inte kan återkallas, i varje fall inte utan medgivande av alla berörda. Å
andra sidan måste de som ingått överenskommelsen formellt anses ha kvar
sin besvärsrätt. Genom besvärstalan bör de därför var för sig kunna angripa
avgörandet på den grnnd att överenskommelsen av särskild anledning
är ogiltig.
Enligt 14:5 andra stycket i kommittéförslaget skall fastighetsbestämningsbeslut
rörande gränsfråga kunna grundas på överenskommelse, även
om inte samtliga sakägare biträtt överenskommelsen. Det räcker att denna
ingåtts av dem som vid förrättningen fört talan i ifrågavarande del eller
varit närvarande då gränsfrågan avgjordes. Frågan huruvida de sakägare
B 876
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
som inte deltagit i överenskommelsen kan föra talan mot fastighetsbestämningsbeslutet
bör enligt kommitténs mening bedömas på samma sätt som
motsvarande problem vid förening enligt nuvarande fastighetsbildningslagstiftning.
De frånvarande är formellt oförhindrade att föra talan mot beslutet,
men deras möjligheter att få till stånd en ändring är huvudsakligen
begränsade till fall då det visas att överenskommelsen inte är lagligen beskaffad
eller att beslutet inte skall grundas på överenskommelsen.
I 10 § tredje styeket i kommittéförslaget har föreskrivits att underställning
av visst beslut inte får äga rum enligt 7 och 8 §§ i förslaget, om överlantmätaren
tidigare förklarat att anledning till fullföljd på det allmännas
vägnar inte föreligger. Kommittén påpekar att överlantmätaren när han
själv är fastighetsregisterförare saknar anledning att lämna en förklaring
med detta innehåll. I stället kan han genom själva registreringen ge till
känna till talan inte kommer att fullföljas på det allmännas vägnar. Registreringsåtgärden
är avsedd att utgöra slutfasen i fastighetsbildningsproceduren,
och efter dess verkställande bör fastighetsbildningen inte kunna
angripas med allmänna rättsmedel. Med anledning härav har i tredje
stycket vidare föreskrivits att, sedan efter avslutad förrättning anteckning
om fastighetsbildning skett i fastighetsregistret, under förrättningen meddelat
beslut inte heller får underställas. Kommittén erinrar om att registrering
av fastighetsreglering ibland skall kunna ske utan hinder av att förrättningen
ännu inte avslutats. Alla till fastighetsbildningsbeslutet hörande
frågor måste emellertid då vara slutligt avgjorda.
Remissyttrandena. Några remissinstanser berör frågan om formerna för
byggnadsnämndens godkännande av förrättning. Distriktslantmätaren i
Ludvika distrikt framhåller att den tidsvinst som bestämmelserna om avsägelse
av besvärsrätt avses ge inte bör överskattas. Eftersom byggnadsnämnd
skall ha oinskränkt besvärsrätt inom område med fastställd generalplan
eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser och
dessa områden omfattar så gott som all mark där fastighetsbildning sker, är
det, om inte förrättningen avslutas vid sammanträde vid vilket byggnadsnämnden
är representerad, en så omständlig procedur att få nämndens
godkännande att tidsvinsten blir obetydlig, om den över huvud taget uppkommer.
Lantmäteristgrelsen anser att byggnadsnämnden vid förrättning
bör kunna låta sig representeras av ombud som kan godkänna förrättningen.
Hovrätten för Västra Sverige förordar att godkännande får bindande verkan
endast om samtliga besvärsberättigade avstått från rätten att fullfölja
talan. Hovrätten påpekar att efter det kommittén framlagt sitt betänkande
publicerats ett rättsfall (NJA 1963 s. 282) som frånkänt ensidigt godkännande
all verkan. Enligt hovrättens mening har kommittén inte anfört bärande
skäl för att frångå en sådan ordning. Svea hovrätt anser det tvivel
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 877
aktigt om den praktiska nyttan av att ensidigt godkännande får bindande
verkan blir särskilt stor.
Mot den föreslagna begränsningen av godkännandets verkan när jorddomstolens
prövning av det godkända ändå skall äga rum riktas kritik från
skilda synpunkter. Svea hovrätt hävdar att begränsningen kommer att
medföra tillämpningssvårigheter. Frågan huruvida sakägares besvärstalan
skall på grund av godkännande avvisas eller inte måste i regel prövas av
domstolen under målets förberedelse. Innan domstolen ingått i huvudsaklig
prövning av inte godkännande sakägares besvärstalan, kan det emellertid ej
sällan te sig ovisst om en sådan prövning kan leda till omprövning även
av godkända delar av förrättningen. Hovrätten anser att den föreslagna regeln
bör omprövas och belysas mot bakgrund av olika tänkta situationer.
Häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga anser nödvändigt
att en motsvarighet till anslutningsvad införs för att sakägare skall kunna
utöva rätten att klaga mot förrättning trots godkännande. Eftersom sakägare
när han skall avge ett godkännande eller bestämma sig för om han
skall klaga eller inte tänker på förrättningsresultatet i dess helhet, bör sådan
anslutningsklagan få omfatta hela förrättningen. Även hovrätten för
Västra Sverige är av den uppfattningen att undantaget från godkännandets
bindande verkan måste kompletteras med en motsvarighet till anslutningsvad
för att bli meningsfyllt.
I fråga om 10 § tredje stycket i kommittéförslaget påpekar Svea hovrätt
att bestämmelsen synes hindra att överlantmätaren, om han enligt 19: 2
tredje stycket innan fullföljdstiden gått till ända registrerat en bland flera
vid samma förrättning företagna fastighetsbildningsåtgärder, därefter fullföljer
talan beträffande andra åtgärder vid förrättningen. Bestämmelsen
torde därigenom motverka en i vissa fall lämplig handläggningsordning.
Avsikten med förslaget synes emellertid endast vara att när överlantmätaren
är registerförare skall anteckning i fastighetsregistret anses innefatta
förklaring att fullföljd inte skall ske mot åtgärd som avses med anteckningen.
Departementschefen. Jag har tidigare i skilda sammanhang understrukit
vikten av att fastighetsbildningsärenden handläggs så snabbt som möjligt
och att förrättningarna blir slutligt bestående utan onödig tidsspillan. Sistnämnda
synpunkt har beaktats bl. a. när det gällt att ta ställning till hur
lång tiden för fullföljd av talan mot förrättningsavgörandena bör vara. Denna
tid har i departementsförslaget satts så kort som ansetts möjligt med
hänsyn till de andra intressen som här kräver uppmärksamhet. Ibland föreligger
emellertid ett behov av att få till stånd ett slutligt bestående resultat
av en förrättning före fullföljdstidens utgång. Enligt min mening bör PBL
innehålla regler som gör det möjligt att i vissa fall tillgodose detta behov.
Lagen bör följaktligen innehålla regler om avsägelse av fullföljdsrätt. I
B 878
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
motsats till vad som är fallet med motsvarande föreskrifter i gällande rätt
bör dessa regler inte gälla bara vissa slag av förrättningar.
För att man skall åstadkomma slutgiltiga förrättningsavgöranden före
fullföljdstidens utgång krävs att samtliga klagoberättigade avsäger sig sin
fullföljdsrätt. I gällande rätt bär hithörande bestämmelser också utformats
så, att ensidiga förklaringar saknar bindande verkan. Kommittén har emellertid
föreslagit att motsatt princip skall gälla i fortsättningen. Som motivering
för en sådan reform har kommittén anfört att den skulle fylla en nyttig
funktion genom att bidra till att domstolsprövning kommer till stånd
i minskad omfattning. Förslaget har på denna punkt avstyrkts av en hovrätt
som ansett att kommittén inte anfört bärande skäl för att frångå den
nuvarande ordningen som frånkänner ensidigt godkännande all verkan.
Inte heller jag kan undgå att hysa tveksamhet inför förslaget. Om man
anser det önskvärt att domstolsprövning sker i så liten omfattning som
möjligt, synes den rätta vägen att nå detta mål vara att begränsa möjligheterna
att föra talan mot förrättningsavgörandena. Kommittéförslaget, som
innebär att fastighetsbildningsmyndigheten i viss mån skall vara verksam
i syfte att hindra att dess beslut och åtgärder överklagas, kan inte anses tillfredsställande
från principiell synpunkt. Det synes inte heller rimligt att eu
sakägare, som lämnat ett godkännande, under alla omständigheter skall vara
utestängd från möjligheten att föra talan mot vad som godkänts. Kommittén
har varit medveten härom och därför föreslagit att bestämmelsen om
att talan inte får föras med yrkande om ändring i vad som godkänts inte
skall gälla i de fall då det godkända ändå skall prövas av domstol. Som
några remissinstanser påpekat måste emellertid denna undantagsbestämmelse
för att bli meningsfylld kompletteras med en motsvarighet till institutet
anslutningsvad i den ordinära processen. Detta skulle emellertid i sin
tur medföra att regelsystemet komplicerades på ett icke önskvärt sätt.
På grund av vad som nu har anförts och då det som en remissinstans framhållit
torde vara tvivelaktigt om den praktiska nyttan av att ett ensidigt
godkännande får bindande verkan skulle bli särskilt stor, anser jag mig
inte kunna biträda kommitténs förslag i denna del. Som förutsättning för
att ett godkännande skall kunna beaktas bör alltså gälla att samtliga, som
kan föra talan i ordinär väg, avsagt sig fullföljdsrätten. I departementsförslaget
har sålunda föreskrivits att, om samtliga sakägare och andra, som
äger anföra besvär enligt bestämmelserna i 2—9 §§, genom påskrift på
förrättningsprotokollet eller i skriftligt meddelande som kommit fastighetsbildningsmyndigheten
eller fastighetsregistermyndigheten till handa godkänt
förrättning, förrättningsbeslut eller gränsutmärkning, talan mot vad
som godkänts inte får föras av dem.
Vid den praktiska tillämpningen av denna bestämmelse torde man emellertid
inte kunna upprätthålla ett krav på att länsstyrelsen och lantbruksnämnden
alltid själva skall avge godkännanden i den ordning som nu har
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 879
sagts. Ett sådant system skulle uppenbarligen bli alldeles för tungrott för
att bestämmelsen skulle ha någon egentlig uppgift att fylla. Kungl. Maj :t
torde därför böra meddela föreskrifter som ger överlantmätaren rätt att på
länsstyrelsens eller lantbruksnämndens vägnar godkänna förrättningar enligt
FBL. Enligt min mening behöver en sådan anordning inte innebära
något egentligt intrång i den fullföljdsrätt som tillkommer länsstyrelsen
och lantbruksnämnden. Det är nämligen att märka att möjligheterna att
utöva fullfölj dsrätten i normalfallen är beroende av att överlantmätaren
underrättar myndigheten om de förrättningsavgöranden där denna kan
antas ha intressen att bevaka. Närmare föreskrifter om överlantmätarens
skyldigheter i detta hänseende bör, som jag tidigare har framhållit, meddelas
av Kungl. Maj :t. I dessa föreskrifter bör samtidigt anges att överlantmätaren
när han fullgör sin underrättelseskyldighet skall undersöka
om länsstyrelsen eller lantbruksnämnden ämnar fullfölja talan mot förrättningen.
Uppenbarligen bör överlantmätarens befogenhet att avge godkännande
för länsstyrelsens eller lantbruksnämndens räkning göras beroende
av att myndigheten inte förklarar sig vilja utnyttja sin fullföljdsrätt.
Med anledning av vissa remissuttalanden vill jag erinra om att byggnadsnämnden
enligt 7 § byggnadsstadgan kan uppdra åt en eller flera ledamöter
i nämnden eller åt tjänsteman hos nämnden att på dess vägnar fatta beslut
i vissa grupper av ärenden, med undantag dock bl. a. för ärende som är av
principiell innebörd eller annars av större vikt. Denna delegationsregel synes
öppna goda möjligheter att förenkla nämndens behandling av fråga om
godkännande.
Kommittén har i 10 § tredje stycket tagit upp en bestämmelse som innebär
att överlantmätaren i de fall då han själv är registermyndighet inte behöver
avge en särskild förklaring att han inte tänker fullfölja talan. I stället
skall han genom själva registreringen anses ge till känna att talan inte
kommer att fullföljas på det allmännas vägnar. En sådan bestämmelse passar
emellertid inte in i det registreringssystem som ligger till grund för bestämmelserna
i 19 kap. och den saknar därför motsvarighet i departementsförslaget.
Om överlantmätaren är registermyndighet, är det uppenbarligen
praktiskt att han tar upp frågan om godkännande samtidigt med registreringsfrågan.
Formellt sett måste godkännande dock föreligga, innan registrering
kan ske. Överlantmätarens godkännande torde i allmänhet kunna
ske genom en enkel påskrift på handling eller omslag som hör till akten.
16 KAP.
Förfarandet vid fastighetsdomstol
Enligt 2 § i förslaget till lag om fastighetsdomstol skall angående rättegången
vid sådan domstol i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet
B 880
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196!)
i fråga om allmän domstol såvida inte särskilda bestämmelser är meddelade.
Detta innebär att fastighetsdomstolen i regel skall likställas med allmän
underrätt. När det gäller fastighetsbildningsmålen måste man emellertid
beakta att domstolen skall vara överinstans i förhållande till fastighetsbildningsmyndigheten.
Detta medför att vissa av RB:s bestämmelser om rättegången
i underrätt inte kan tillämpas på fastighetsdomstolens handläggning
av dessa mål. Jag syftar härvid särskilt på reglerna i 42 kap. om stämning
i tvistemål. I stället för dessa bör vissa bestämmelser i 52 kap. om besvär
vinna tillämpning.
På grund av fastighetsbildningsmålens speciella natur fordras emellertid
i FBL en ganska utförlig särreglering av förfarandet vid fastighetsdomstolen.
De sålunda behövliga bestämmelserna har tagits upp i detta kapitel,
som motsvarar 17 kap. i kommittéförslaget. Som jag tidigare berört, har
emellertid vissa föreskrifter i sistnämnda kapitel ansetts ha sådan räckvidd
att de förts över till lagen om fastighetsdomstol. Detta har lett till att paragrafföljden
i kommitténs förslag och departementsförslaget inte stämmer
överens.
I anslutning till 4 kap. har jag omnämnt att ett förslag till lag om delgivning
f. n. bereds inom departementet. Meningen är att denna lag i princip
skall vara tillämplig på processen vid fastighetsdomstol. Lagförslaget
kommer att innehålla särskilda regler om delgivning med delägare i samfälld
egendom samt om delgivning med en större personkrets genom anslag,
s. k. kollektivdelgivning. Till följd härav har bestämmelserna i 17:4 andra
stycket i kommittéförslaget om delgivning i sådana fall som nyss nämnts
blivit överflödiga och inte tagits upp i departementsförslaget.
Det system för fullföljd av talan på det allmännas vägnar som departementsförslaget
innehåller avviker som redan framgått från kommittéförslaget.
Detta har fått vissa återverkningar på utformningen av detta kapitel.
En paragraf i kommittéförslaget (17: 3) har fått utgå, och vissa andra bestämmelser
har jämkats (17:6, 10 och 14).
Också vissa mera fristående ändringar har gjorts. Reglerna om rättegångskostnader
(17:17) har omarbetats ganska genomgripande, sedan de
utsatts för kritik vid remissbehandlingen. Vidare har en av kommittén
föreslagen bestämmelse om rätt för domstolen att förelägga enskild klagande
att inställa sig till huvudförhandling vid påföljd att hans besvärstalan
annars förfaller (17:6 andra stycket) utmönstrats. Som en följd
härav har också vissa till denna bestämmelse anknytande föreskrifter i
17:7 och 8 slopats. Slutligen har regeln i 17: 14 tredje stycket om verkan
av att förrättningsman varit jävig flyttats till 4: 6 i departementsförslaget.
Utöver vad jag nu har anfört har företagits vissa andra jämkningar,
huvudsakligen av redaktionell natur.
1 §•
I paragrafen, som motsvarar 17: 1 i kommittéförslaget, anges den prov -
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 881
ning av de inledande åtgärderna för fullföljden som ankommer på fastighetsdomstolen.
Kommittén. Enligt kommitténs mening kan uppgiften att ta emot fullfölj
dsinlagan i jordmål och kontrollera att talan fullföljts på föreskrivet
sätt och inom rätt tid inte utan praktiska olägenheter anförtros åt förrättningsinstansen.
Till komplettering av reglerna om ingivande av fullföljdsinlaga
har därför föreskrivits att jorddomstolen skall, om talan i
jordmål inte är fullföljd på rätt sätt eller inom tid som för varje särskilt
fall kan vara föreskriven, omedelbart avvisa talan. Kommittén understryker
att genom prövningen att fullföljden skett på behörigt sätt endast åsyftas
en kontroll att föreskrivet rättsmedel kommit till användning.
Det är uppenbart att jorddomstolen även i andra fall än de som reglerats
i förslaget skall avvisa en fullföljd talan, om hinder föreligger mot
dess upptagande. För hesvärsmålens del kan uttryckligt stöd härför hämtas
i 52 kap. 5 § RB. Att besvärstalan även kan avvisas, om klaganden
underlåter att efterkomma föreläggande att komplettera en bristfällig besvärsinlaga,
följer av 52 kap. 6 § RB.
Remissyttrandena. Svea hovrätt föreslår att vissa paragrafer i 17 kap. i
kommittéförslaget omarbetas för att man skall vinna en smidigare handläggning
i jorddomstolen. Hovrätten anför:
De yttre förhållandena med avseende på den prövning jorddomstolen
har att företaga enligt 1 § skiljer sig i så måtto från dem som föreligger
då allmän domstol har att göra motsvarande prövning enligt RB att jorddomstolen,
då besvärsinlaga inkommer, saknar tillgång till aktmaterial
som grundval för prövningen. Jorddomstolens första åtgärd, då en besvärsinlaga
inkommer, bör därför vara att infordra förrättningsakten eller sådana
handlingar ur denna som erfordras för prövningen. Tänkbart är visserligen
att jorddomstolen i stället underhand inhämtar erforderliga uppgifter.
Hovrätten anser dock inte att ett sådant förfarande i allmänhet bör
rekommenderas. Det huvudsakliga skälet härtill är att jorddomstolen, samtidigt
som prövning enligt förevarande paragraf sker, bör underkasta besvärsiniagan
en formell granskning jämväl i andra avseenden, t. ex. angående
sakägares, ställföreträdares eller ombuds behörighet eller fråga om
godkännande föreligger. Väsentligt är nämligen enligt hovrättens uppfattning
att även dylik prövning sker, innan besvären remitteras till överlantmätaren
för yttrande eller förberedande åtgärd av annat slag vidtas. Eljest
riskeras nämligen att i och för sig lätt konstaterbara hinder för materiell
prövning av besvären uppmärksammas först sedan förberedelsearbete nedlagts
å målet. Jorddelningslagens regler om förfarandet då besvär inkommer
till ägodelningsdomaren (21 kap. 27—29 §§) har enligt hovrättens
erfarenhet inte alltid fungerat helt tillfredsställande ur nu nämnda synpunkt.
Genom att överlantmätaren enligt förslaget inte skall, såsom f. n.
sker, underkasta förrättningen någon granskning med avseende på den
formella förrättningshandläggningen skulle risken av för sen upptäckt av
föreliggande prövningshinder lätt kunna öka. Då den föreslagna lagtexten
51*—Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 882
Knngl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
(3 och 4 §§) utformats med tanke på en ordning enligt vilken förrättningshandlingarna
först i ett senare skede av handläggningen i jorddomstolen
skall tillställas denna, föreslår hovrätten att förslaget omarbetas i detta
avseende. Därvid måste beaktas att en åtgärd som jorddomstolen självfallet
inte får uppskjuta utgör expedierandet av en avskrift av besvärsinlagan
till registerföraren enligt 17:18 första stycket. En lämplig rutin synes vara
att jorddomstolen i samband med sistnämnda åtgärd infordrar akten eller
erforderliga handlingar ur denna från registerföraren, vilken det i sådant
fall bör åligga att efter handläggning av eventuell registreringsfråga tillställa
jorddomstolen förrättningshandlingarna eller att, om dessa finns på
annat håll, låta införskaffa och tillställa domstolen dem. Då besvären inte
gäller avslutad förrättning torde handlingarna böra infordras direkt från
lantmätaren. Först därefter bör de egentliga förberedelseåtgärderna från
domstolens sida vidtagas.
Liknande synpunkter framförs av häradshövdingen i Umeå domsaga.
Departementschefen. Jag delar kommitténs uppfattning att uppgiften att
ta emot fullföljdsinlagan och pröva de inledande åtgärderna för fullföljden
bör tillkomma domstolen. På grnnd härav innehåller 1 § i departementsförslaget
en bestämmelse om att domstolen omedelbart skall avvisa talan
i jordmål, om denna inte fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid.
Som kommittén framhållit har domstolen även att pröva huruvida andra
hinder för målets upptagande föreligger och, om så finnes vara fallet, avvisa
den fullföljda talan.
För att fastighetsdomstolen skall kunna fullgöra dessa uppgifter måste
den ha tillgång till vissa handlingar ur förrättningsakten. Som Svea hovrätt
anfört i sitt remissyttrande bör domstolens första åtgärd när en fullföljdsinlaga
inkommit vara att infordra förrättningsakten eller del därav. Denna
åtgärd är enligt min mening inte att hänföra till sådan åtgärd som avses
i 3 § andra stycket i departementsförslaget (4 § tredje stycket i kommittéförslaget).
Några lagbestämmelser i ämnet synes inte heller vara behövliga.
Infordrandet av förrättningshandlingarna torde ofta kunna ske genom ett
enkelt telefonsamtal. I de fall då förrättningsakten förvaras hos registerföraren,
kan domstolen också beställa handlingarna i samband med att
avskrift av besvärsinlagan expedieras till registerföraren enligt 16: 15 första
stycket. Jag vill i detta sammanhang betona vikten av att domstolen när
besvären gäller förrättning som inte slutförts inte infordrar större del av
akten än som verkligen behövs för målets prövning. Förrättningsarbetet
bör nämligen om möjligt fortgå utan hinder av den fullföljda talan.
2 §.
Denna paragraf föreskriver skyldighet för klaganden att tillhandahålla
behövliga avskrifter av besvärsinlagan och därvid fogade handlingar. I
kommittéförslaget finns motsvarande bestämmelser i 17:2.
B 883
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén. Kommittén erinrar om att det enligt 33 kap. 2 § RB åligger
part när från honom inkommen inlaga eller annan handling skall delges
att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Fordras för delgivningen
flera exemplar, är ingivaren skyldig att tillhandahålla dem alla. Om han
försummar detta, har han att bekosta avskrift av handlingen. Eftersom
jorddomstolen i regel kommer att behöva tillgång till minst två avskrifter
av varje besvär sinlaga, bär kommittén föreslagit att klaganden skall vara
skyldig att till domstolen inge två styrkta avskrifter av besvärsinlagan.
Även ytterligare avskrifter skall efter anmaning tillhandahållas, om domstolen
finner det behövligt för att kunna ombesörja delgivning och därmed
jämförlig åtgärd, varmed i detta sammanhang åsyftas överlämnande till
överlantmätaren och registerföraren av avskrift enligt vad som föreskrivs
i det följande av kapitlet. Om enskild klagande underlåter att fullgöra sin
skyldighet, skall domstolen på hans bekostnad låta ombesörja behövliga
avskrifter.
I princip bör domstolen enligt kommitténs mening ha tillgång till avskrifter
inte bara av själva besvärsinlagan utan också av handlingar som
fogats vid denna. Att ovillkorligen kräva avskrifter av alla besvärshandlingar
skulle emellertid kunna bli onödigt betungande. Enligt en i 21 kap.
54 § JDL upptagen föreskrift, som avser besvär till hovrätt över ägodelningsrätts
utslag eller beslut, är klaganden befriad från skyldighet att lämna
avskrift av sådana till besvärsinlagan hörande handlingar som utgörs
av kartor och ritningar eller är av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll
i rättegångsmål eller förrättningshandlingar. En motsvarande regel är på
sin plats i den nya lagen, särskilt som domstolen enligt 33 kap. 6 § RB
har möjlighet att i anslutning till delgivning av en inlaga föreskriva att
vid inlagan fogad karta, ritning eller annan bilaga av vidlyftig beskaffenhet
i stället för att överlämnas till den som söks för delgivning skall hållas
tillgänglig på rättens kansli. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att
avskrift av handling som nu angetts inte behöver tillhandahållas domstolen,
om avskriften kan undvaras utan väsentlig olägenhet. Bedömningen av
huruvida sådan olägenhet uppkommer bör i främsta rummet ske med beaktande
av vilka möjligheter som i det. enskilda fallet föreligger att vid
delgivning tillämpa nyssnämnda bestämmelser i RB och att vid underrättelse
till överlantmätarc eller registerförare om besvären låta honom vid
behov få ta del av originalexemplaret.
I kommittéförslaget föreskrivs inte skyldighet för myndighet som beslutar
om underställning att tillställa domstolen sin fullföljdsinlaga i mer än
ett exemplar, fastän domstolens arbete skulle underlättas om den inte
själv behövde ombesörja behövliga avskrifter. Kommittén anser att frågan
bör regleras genom bestämmelser som meddelats av Kungl. Maj :t.
Remissyttrandena. Svea hovrätt påpekar att jorddomstolen jämlikt 17: 18
första stycket i kommittéförslaget i åtskilliga fall har att ofördröjligen
B 884
Kiingl. Ma j.ts proposition nr 128 år 1969
översända avskrift av besvärsinlagan till registerföraren och att den därvid
inte hinner infordra felande avskrifter. Paragrafen bör därför utformas så,
att jorddomstolen får möjlighet att vid behov låta på klagandens bekostnad
ombesörja nödiga avskrifter utan att ha anmanat part att ge in avskrift.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna har vid
departementsbehandlingen ändrats i sak i två hänseenden. För det första
har bestämmelserna gjorts tillämpliga beträffande samtliga som fullföljer
talan till fastighetsdomstol. Någon anledning att här göra skillnad mellan
statliga myndigheter och andra klagande synes nämligen inte föreligga.
För det andra har av skäl som Svea hovrätt anfört i sitt remissyttrande
domstolen fått möjlighet att ombesörja nödvändiga avskrifter utan att först
anmana klaganden att tillhandahålla dessa. Jag vill dock betona att det
normala bör vara att klaganden bereds tillfälle att inkomma med avskrifterna.
Frågan om och i vad mån avgift skall utgå för avskrifter som domstolen
ombesörjer regleras i expeditionskungörelsen den 29 oktober 1964
(nr 618).
3 §•
Denna paragraf, som motsvarar 17: 3 och 4 i kommittéförslaget, reglerar
fastighetsdomstolens skyldighet att kommunicera besvärsinlagan och
att vidta andra förberedande åtgärder.
Kommittén. I 17: 3 i kommittéförslaget föreskrivs skyldighet för jorddomstolen
att när besvär anförts över tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut,
mot vilket överlantmätaren äger fullfölja talan, utan dröjsmål infordra
dennes yttrande över besvären. Kommittén framhåller att, när sakägare eller
annan anfört besvär över fastighetsbildningsmyndighetens avgörande i
något avseende, det kan ofta vara lämpligt för målets beredande att inhämta
överlantmätarens yttrande över besvären. Frågan om en sådan åtgärd skall
vidtas bör fritt bedömas av domstolen med hänsyn till beskaffenheten av
den fullföljda talan och till omständigheterna i övrigt. När besvären avser
fråga som överlantmätaren själv genom underställning kan bringa under
jorddomstolens prövning, bör han emellertid enligt kommitténs mening
alltid avge utlåtande i målet. Eftersom den omständigheten att besvär anförts
kan tänkas inverka på överlantmätarens bedömning av frågan huruvida
underställning skall äga rum, synes det angeläget att han i dessa fall
snarast blir underrättad om besvärstalan och om vad klaganden åberopar
till stöd för sin talan. Det måste vidare vara ett önskemål att han, om
underställning beslutas, får tillfälle att samtidigt med att han inger sin
fullföljdsinlaga till jorddomstolen yttra sig över besvären.
I 17:4 i kommittéförslaget behandlas bl. a. frågan huruvida fullföljdsinlagan
skall tillställas sakägare och andra parter som inte fullföljt talan
och tillfälle beredas dem att skriftligen bemöta vad som anförs i inlagan.
B 885
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Kommittén understryker att en sådan åtgärd kan vara av betydelse som
förberedelse för kommande förhandling i målet men att den också kan vara
påkallad i sådana fall då förhandling över huvud taget inte skall äga rum.
Enligt 17: 14 får nämligen jorddomstolen bifalla ändringssökandet endast
om alla motparter haft möjlighet att yttra sig i målet.
Trots att kommittén föreslår att jordmålen i regel skall handläggas vid
muntlig förhandling, varvid i princip en fullständig genomgång av målen
skall ske och all utredning förebringas, anser man inte behövligt med en
förberedande skriftväxling i alla fall. Jorddomstolen bör alltså ha fria
händer att avgöra när en fullföljdsinlaga skall kommuniceras. 17:4 första
stycket i kommittéförslaget innehåller i enlighet härmed en föreskrift om
att jorddomstolen, när den finner sakägare böra höras över anförda besvär
eller med anledning av underställning, skall delge sakägaren fullfölj dsinlagan
med därvid fogade handlingar och förelägga honom att inkomma
med skriftlig förklaring. Kommittén påpekar att även enskild part som inte
är sakägare omfattas av bestämmelsen. Enligt 17: 19 skall nämligen sådan
part likställas med sakägare.
I 17:4 andra stycket tas upp vissa särbestämmelser om delgivningen av
fullföljdsinlagan. Bestämmelserna avser endast fall då delgivningen sker
samtidigt med flera sakägare. I andra fall skall domstolen tillämpa de allmänna
delgivningsreglerna i RB. Bland dessa kan särskilt erinras om föreskriften
i 33 kap. 6 § att bilaga ibland i stället för att överlämnas till den
som söks kan hållas tillgänglig på rättens kansli. Eftersom detta ofta
torde ligga på stort avstånd från förrättningsstället och därmed i regel
också från sakägarnas bostadsort, förordar kommittén att domstolen, när
delgivning av handling sker med tillämpning av denna bestämmelse, förfar
på det sättet att handlingen hålls tillgänglig viss tid på kansliet i enlighet
med vad lagen föreskriver men dessutom viss annan tid hos exempelvis
förrättningslantmätaren eller annan myndighet i orten. Förfarandet kan
regleras närmare i bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.
Enligt 17:4 tredje stycket i kommittéförslaget skall jorddomstolen, när
det fordras för målets beredande till slutligt avgörande, utan dröjsmål förordna
om att yttrande inhämtas från överlantmätaren även i annat fall
än som avses i 17: 3 eller från byggnadsnämnden, annan myndighet eller
sakkunnig eller att skriftligt bevis företes, särskilt sammanträde med sakägare
hålls eller annan förberedande åtgärd vidtas. Kommittén framhåller att
motsvarighet till dessa bestämmelser finns i 21 kap. 29 § tredje stycket
JDL. Att sådan åtgärd som inhämtande av yttrande från överlantmätaren
särskilt nämnts i förslaget hänger samman med att den i 17:3 föreslagna
bestämmelsen innefattar krav på överlantmätarens hörande i endast vissa
jordmål, nämligen där han företräder ett mera partsbetonat intresse. Det
kan vara högst angeläget att domstolen också i andra mål kan utnyttja
den sakkunskap han besitter. Visserligen kan överlantmätaren kallas till
B 886
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
huvudförhandlingen för att där tillhandagå domstolen som sakkunnig. Hans
utredningar torde dock liksom andra expertyttranden oftast böra ha avgetts
före huvudförhandlingen för att målet med större säkerhet skall kunna
slutföras i ett sammanhang. Att även byggnadsnämndens hörande angetts
bland de olika förberedande åtgärder som kan komma i fråga beror främst
på nämndens uppgift att i vissa sammanhang bevaka allmänintresset vid
fastighetsbildning. Särskilt när sakägare anfört besvär i fråga som berör
detta intresse och förhandling i målet inte synes behövlig, kan det vara
nödvändigt att låta nämnden skriftligen yttra sig över besvären.
För att sakägare skall kunna förbereda sin talan inför jorddomstolen
kan det visa sig nödvändigt för honom att få ta del av förrättningshandlingarna,
kanske främst kartan. I sådana fall då handlingarna redan överlämnats
till domstolen kan det onekligen ställa sig svårt och kostsamt för
honom att få de behövliga uppgifterna, om han skulle vara hänvisad att
uppsöka domstolens kansli. Hos förrättningsmannen bör han emellertid
i regel ha möjlighet att få ta del av kopior av handlingarna eller att på
annat sätt få önskade upplysningar. Om annat lämpligt sätt att få del av
handlingarna inte står sakägaren till buds, bör han kunna vända sig till
jorddomstolen med begäran att förrättningsakten och eventuellt annat arkivmaterial
som domstolen infordrat tillfälligt överlämnas till myndighet
i orten för att han och även övriga sakägare där skall få ta del av innehållet.
Ett förfarande från domstolens sida i enlighet härmed får anses
utgöra en sådan förberedande åtgärd som domstolen vid behov skall förordna
om enligt 17: 4 tredje stycket i kommittéförslaget.
Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser föreskriften
i 17:3 i kommittéförslaget om skyldighet för jorddomstolen att inhämta
yttrande från överlantmätaren kan vålla svårigheter vid tillämpningen.
Bestämmelsen förutsätter att det av besvärsinlagan framgår dels att det
överklagade beslutet berör allmänt intresse, dels huruvida det allmännas
intresse bevakas av överlantmätaren eller byggnadsnämnden. Denna förutsättning
torde emellertid inte alltid vara uppfylld. Eftersom bestämmelsen
främst har till syfte att bereda överlantmätaren tillfälle att »anslutningsvis»
föra talan, kan den enligt hovrättens mening utgå och ersättas med
skyldighet att underrätta överlantmätaren om anförda besvär. Jorddomstolen
torde ändå inte underlåta att infordra yttrande från överlantmätaren,
om det visar sig att besvären avser jord- eller planpolitiska frågor.
Beträffande 17:4 första stycket i kommittéförslaget erinrar Göta hovrätt
om att enligt motiven (bet. s. 752) skall huvudförhandling ibland kunna
hållas utan att fullföljdsinlagan kommunicerats med övriga berörda sakägare.
Hovrätten anser att det strider mot allmänna principer för rättegångsförfarande
att motparterna först vid den muntliga förhandlingen får
del av klagandens yrkanden och vad denne har anfört till stöd för sin talan.
B 887
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Kommunicering bör således enligt hovrätten regelmässigt ske när muntlig
förhandling skall hållas, medan delgivning liksom enligt RB kan underlåtas
när mål avgörs på handlingarna och anledning till ändring i det
överklagade beslutet inte föreligger.
I fråga om 17:4 tredje stycket uttalar överlantmätaren i Jämtlands län
att erfarenheterna från gällande ordning motiverar att yttrande från överlantmätaren
skall inhämtas om inte särskilda skäl föranleder att sådant
yttrande är överflödigt. Lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings
län hävdar att bestämmelser bör meddelas om att jorddomstolen
skall inhämta yttrande från lantbruksnämnden i ärende rörande jord- och
skogsbruk, när nämnden inte är sakägare. Skogsvårdsstyrelsen anser dessutom
att yttrande bör infordras också från skogsvårdsstyrelsen beträffande
skogsbruksfrågor av större vikt.
Departementschefen. I första stycket i departementsförslaget har föreskrivits
att fastighetsdomstolen i de fall den finner sakägare böra höras
över anförda besvär skall delge sakägaren besvärsinlagan med därvid fogade
handlingar och förelägga honom att inkomma med skriftlig förklaring.
Om man bortser från de ändringar som följer av att underställningsinstitutet
utmönstrats, överensstämmer förslaget helt med föreskriften i 17:4
första stycket i kommittéförslaget. Med anledning av vad Göta hovrätt anfört
i sitt remissyttrande vill jag understryka att fastighetsdomstolen när
den avser att hålla muntlig förhandling i målet givetvis alltid bör kommunicera
besvärsinlagan med sådana sakägare vilka redan vid förrättningen
intagit en ståndpunkt, som strider mot den som klaganden intar i sina
besvär. Att föreskriva en ovillkorlig skyldighet för domstolen att kommunicera
inlagan även med övriga sakägare skulle enligt min mening vara
ägnat att komplicera och fördyra förfarandet i onödan. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att samtliga sakägare som kan antas ha något
intresse att bevaka i målet skall kallas till förhandlingen enligt reglerna
i 5 och 7 §§. Den som får sådan kallelse kan vända sig till domstolen och
begära att få ta del av besvärsinlagan före förhandlingen, om han anser
sig behöva det.
Andra stycket i departementsförslaget motsvarar 17:4 tredje stycket i
koinmittéförslaget och föreskriver skyldighet för fastighetsdomstolen att,
om det fordras för målets beredande eller avgörande, utan dröjsmål förordna
att yttrande skall inhämtas från överlantmätaren, byggnadsnämnden,
annan myndighet eller sakkunnig eller att skriftligt bevis skall företes,
särskilt sammanträde hållas eller annan liknande åtgärd vidtas. För att
markera att ifrågavarande åtgärder kan ha till syfte inte bara att bereda
målet till slutligt avgörande utan också att lämna material för avgörandet
har en viss jämkning skett i förhållande till kommittéförslaget.
Departementsförslaget saknar motsvarighet till föreskriften i 17: 3 i kom -
B 888
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
mittéförslaget som ålägger domstolen ovillkorlig skyldighet att inhämta
yttrande från överlantmätaren när besvären avser fråga som denne själv
kan bringa under domstolens prövning. De motiv som kommittén har anfört
till stöd för denna bestämmelse synes bortfalla, om mitt förslag om att
all fullföljd till fastighetsdomstolen skall ske genom besvär och samma
fullföljdsfrister tillämpas beträffande samtliga klagoberättigade genomförs.
Inte heller i övrigt kan jag finna något bärande skäl för bestämmelsen.
Ännu mindre synes det vara anledning att, som ifrågasatts av några remissinstanser,
göra inhämtande av yttrande från lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen
obligatoriskt i vissa fall. Det torde utan vidare kunna förutsättas
att domstolen inte underlåter att inhämta yttrande från överlantmätaren
och annan myndighet, om målet rör intressen som myndigheten har
att bevaka och besvären inte framstår som helt obefogade. Att överlantmätaren
och annan företrädare för allmänt intresse i vissa fall skall ges
tillfälle att — muntligen eller skriftligen — yttra sig innan fastighetsdomstolen
ändrar beslut eller åtgärd av fastighetsbildningsmyndigheten framgår
av 11 § första stycket.
De i 17:4 andra stycket i kommittéförslaget upptagna delgivningsbestämmelserna
har av skäl som jag har utvecklat närmare under kapitelrubriken
inte tagits upp i departementsförslaget. Den av kommittén i detta sammanhang
berörda bestämmelsen i 33 kap. 6 § RB torde komma att ersättas av
en föreskrift i lagen om delgivning enligt vilken delgivningsmyndigheten
kan förordna att handling eller bilaga i stället för att lämnas till den sökte
skall hållas tillgänglig hos myndigheten eller på plats som myndigheten
bestämmer. När fastighetsdomstolens kansli ligger långt från sakägarnas bostadsort,
kan domstolen således välja annan lämplig plats för tillhandahållandet.
Detta innebär en förenkling i förhållande till det förfarande som
kommittén rekommenderat med utgångspunkt från gällande rätt.
4 §■
Denna paragraf behandlar frågan om utsättande av huvudförhandling
i fastighetsbildningsmål. Paragrafen motsvaras till viss del av 17:5 första
stycket i kommittéförslaget.
Kommittén. Enligt kommitténs mening bör jordmålen i regel tas upp vid
muntlig förhandling. I enlighet med den terminologi som används i 21 kap.
JDL torde förhandlingen böra betecknas som huvudförhandling. I 17:5
första stycket i kommittéförslaget föreskrivs därför att jorddomstolen, så
snart målets beredande avslutats, bestämmer tid och plats för huvudförhandling
i målet.
Remissyttrandena. Svea hovrätt erinrar om att jorddomstolen enligt 17: 13
tredje stycket i kommittéförslaget i vissa fall får meddela utslag beträf
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 889
fande några av frågorna trots att handläggningen av de övriga inte avslutats.
När denna möjlighet utnyttjas, torde domstolen ibland behöva hålla
särskild huvudförhandling rörande fråga som avgörs för sig. Kommittéförslaget
bör därför kompletteras med en bestämmelse som svarar mot 50
kap. 13 § andra punkten RB.
Departementschefen. Med beaktande av vad Svea hovrätt anfört i sitt
remissyttrande har den av kommittén föreslagna bestämmelsen försetts
med ett tillägg enligt vilket huvudförhandling får utsättas för behandling
av rättegångsfråga eller del av saken som kan avgöras särskilt, trots att
målets beredande i övrigt inte avslutats. Bestämmelsen har dessutom jämkats
i redaktionellt hänseende.
5 §•
I denna paragraf behandlas frågan om kallelse till huvudförhandling.
Paragrafen motsvarar 17: 6 i kommittéförslaget.
Kommittén. Kommittén tar först upp frågan huruvida särskild kungörelse
rörande jorddomstolens sammanträde skall utfärdas. Enligt 21 kap. 10 §
JDL skall ägodelningsrättens sammanträde alltid kungöras i kyrka utom
i sådana fall då tid och ställe för sammanträdet tillkännagetts vid tidigare
sammanträde i samma mål. Genom en lagändring år 1938 infördes även
skyldighet för ägodelningsdomaren att låta med posten sända personliga
underrättelser till kända sakägare. Att märka är emellertid att i vissa mål
sådan underrättelse om sammanträde med ägodelningsrätten inte behöver
sändas, om sakägares närvaro uppenbarligen är utan betydelse för målets
avgörande, samt att ett genom kungörelse utsatt mål kan handläggas och
avgöras utan hinder av att personliga underrättelser inte utfärdats eller
inte kommit vederbörande till handa. I samma lagstiftningsärende hade
även tanken på att avskaffa kyrkokungörandet framförts, men föredragande
departementschefen förklarade, under hänvisning till att samma
kungörelsesätt var föreskrivet även beträffande lantmäteriförrättningarna,
att frågan inte borde tas upp i sammanhanget (prop. 1938: 144 s. 15, NJA
II 1938 s. 794).
Enligt kommitténs mening bör man sträva efter ett kallelseförfarande
som i största möjliga utsträckning ansluter till det som används vid de
allmänna domstolarna. De mål som enligt förslaget kommer att handläggas
vid jorddomstol får i alla väsentliga avseenden karaktär av tvistemål, låt
vara att antalet parter många gånger kan vara betydande och att partställningen
inte alltid är så klart markerad. På grund härav bör ett system
med personliga underrättelser tillämpas och avgörande betydelse tillmätas
dessa vid bedömande huruvida en förhandling blivit utsatt i laga ordning.
En sådan ordning ligger helt i linje med kommitténs förslag beträffande
B 890 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
kallelse till förrättningssammanträde. Samtidigt synes särskilda regler om
ett offentligt tillkännagivande av förhandlingen inför jorddomstolen kunna
undvaras. Behov av ett sådant kungörande föreligger inte. I vissa fall kan
dock ett kungörande ingå som ett led i delgivningsförfarandet.
Vad beträffar frågan vilka som skall kallas till huvudförhandling finner
kommittén självklart att sakägarna och andra enskilda parter i princip
skall underrättas. Trots att det inte torde finnas anledning att som sakägare
i jorddomstolen anse alla som vid förrättningen behandlats eller
skolat behandlas som sådana utan bara dem vilkas rätt berörs av den till
domstolen fullföljda talan, kan det förekomma att vissa av dessa senare
inte har något intresse att bevaka vid en huvudförhandling. Detta kan
exempelvis bero på att domstolen med hänsyn till det sätt varpå talan
fullföljts inte kan göra annan ändring i vad som bestämts vid förrättningen
än till deras fördel och att de själva inte yrkat någon ändring. Om deras
närvaro inte heller kan antas medverka till en förbättrad utredning i målet,
bör det vara möjligt att underlåta att kalla dem till förhandlingen. En kallelse
skulle lätt kunna vålla dem kostnader och besvär i onödan, eftersom
de i regel själva inte kan avgöra om deras inställelse skulle vara till någon
nytta och därför infinner sig av fruktan att deras rätt annars inte blir tillvaratagen.
Första stycket i kommittéförslaget föreskriver därför att kallelse
till huvudförhandlingen skall utfärdas på sakägarna men att kallelse
inte fordras på sakägare, vars närvaro vid förhandlingen uppenbarligen
är utan betydelse för hans rätt eller annars för målets avgörande. Att den
som anfört besvär alltid måste kallas anser kommittén inte behöva särskilt
framhållas. Hans närvaro måste alltid vara av betydelse när förhandling
skall hållas. Av 17: 19 framgår att bestämmelsen kommer att gälla också
enskild part som inte är sakägare.
I mål som på det allmännas vägnar bringats under jorddomstolens prövning
antingen genom besvär av byggnadsnämnden eller genom en av överlantmätaren
beslutad underställning bör den som föranstaltat om fullföljden
kallas till huvudförhandlingen. Detsamma gäller myndighet som genom
framställning till överlantmätaren påkallat underställning. Bestämmelser
härom tas upp i kommittéförslaget i omedelbar anslutning till föreskriften
om kallelse på sakägarna. Vidare har föreskrivits att företrädare
för allmänt intresse skall kallas även när sakägare anfört besvär i fråga
som rör sådant intresse. Detta innebär att överlantmätaren eller byggnadsnämnden
kommer att närvara vid huvudförhandlingen.
Enligt gällande rätt skall förrättningslantmätaren, när så prövas erforderligt,
kallas till ägodelningsrättens sammanträde, och vidare skall lantbruksnämnden
underrättas om sammanträdet, när ägodelningsdomaren
finner skäl därtill föreligga (21 kap. 10 § första stycket JDL). Dessutom
kan ägodelningsdomaren kalla överlantmätaren och länsarkitekten (21
kap. 13 § samma lag). Beträffande de båda sistnämnda befattningshavarna
B 891
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
sägs i lagtexten att de skall biträda ägodejningsrätten, men de intar otvivelaktigt
en i viss mån annan ställning än sådan sakkunnig som anlitas enligt
40 kap. RB.
Kommittén anser uppenbart att både överlantmätaren och förrättningslantmätaren
bör kunna höras muntligen i jorddomstolen, den förre även i
andra fall än när han skall kallas till huvudförhandling som företrädare för
det allmänna. RB:s regler om sakkunnig torde inte i allo vara och synes
inte heller böra vara tillämpliga på dem. Särskilda föreskrifter om deras
anlitande fordras följaktligen. Även länsarkitekten bör liksom hittills behandlas
på motsvarande sätt som överlantmätaren. Det kan emellertid vara
lika angeläget att också befattningshavare vid andra myndigheter vilkas
verksamhet berörs — t. ex. lantbruksnämnden och byggnadsnämnden —
muntligen inför domstolen kan framföra sina synpunkter på de föreliggande
frågorna och därmed bidra till en allsidig utredning i målet. Med anledning
härav föreslås i en särskild bestämmelse i första stycket i kommittéförslaget
att jorddomstolen, om det prövas behövligt, även i andra fall än
som avses med de förut behandlade bestämmelserna skall kalla företrädare
för eller befattningshavare vid myndighet vars verksamhet berörs av målet
att biträda domstolen vid huvudförhandlingen. Dessutom skall domstolen
kunna kalla förrättningslantmätaren att tillhandagå med upplysningar.
I andra stycket har kommittén i viss mån efter förebild i 50 kap. 14 § RB
föreskrivit att domstolen kan förelägga enskild klagande som kallas till
huvudförhandlingen att komma tillstädes vid påföljd att hans besvärstalan
annars förfaller. Kommittén understryker att den föreslagna bestämmelsen
till skillnad från föreskriften i RB inte innebär att domstolen under alla
förhållanden skall vara skyldig meddela föreläggande av detta slag. Om
klaganden utvecklat sin talan skriftligen och hans inställelse vid förhandlingen
inte behövs för utredningen i målet, bör det finnas möjlighet att låta
honom utebli och ändå få sin talan prövad. I andra stycket föreslås vidare
att domstolen skall förelägga vite, om klaganden skall infinna sig personligen
eller annan sakägare skall komma tillstädes eller inställa sig personligen.
Denna bestämmelse kan synas överflödig med hänsyn till huvudregeln
i 9 kap. 7 § RB men har föranletts av tillägget i detta lagrum om att,
när särskild föreskrift om föreläggande är meddelad, denna skall gälla.
Detta tillägg torde i varje fall kunna uppfattas så, att den av kommittén
föreslagna bestämmelsen om föreläggande för klagande att komma tillstädes
vid påföljd att hans besvärstalan förfaller utesluter tillämpning av
RB:s allmänna regel om vitesföreläggande.
I tredje stycket i kommittéförslaget föreskrivs att kallelse skall delges.
Kommittén påpekar att denna bestämmelse saknar motsvarighet i RB.
Remissyttrandena. Svea hovrätt påpekar att man vid tillämpning av 17:6
första stycket liksom av övriga bestämmelser i 17 kap. i kommittéförslaget
B 892 Knngl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
där uttrycket »sakägarna» eller »övriga sakägare» återfinns måste hålla i
minnet att därmed avses endast de som berörs av den fullföljda talan och
alltså inte alla de som varit sakägare vid förrättningen (jfr bet. s. 756 och
774). Anledning torde dock saknas att i lagtexten antyda detta förhållande.
Däremot anser hovrätten att man bör överväga att i lagen närmare precisera
vad som avses med uttrycket »företrädare för allmänt intresse». Hovrätten
anför härom.
Med uttrycket åsyftas otvivelaktigt överlantmätaren och byggnadsnämnden.
Tveksamt är om kommittén även inbegriper länsstyrelsen och lantbruksnämnden,
vilka enligt motiven (bet. s. 736) tänks kunna vid sidan av
överlantmätaren uppträda som målsmän för det allmänna. Av andra motivuttalanden
(exempelvis s. 757) synes likväl följa att kommittén ansett endast
överlantmätaren och byggnadsnämnden vara det allmännas företrädare.
Dessa i viss mån motsägande uttalanden kan föranleda osäkerhet vid
tillämpningen av 17:6. Vidare torde framgå av vad kommittén yttrar på
sistnämnda sida i betänkandet, att byggnadsnämnden anses vara det allmännas
företrädare endast i de fall då överlantmätaren enligt 16:7 tredje
stycket är förhindrad att pröva fastighetsbildningens tillåtlighet från allmän
synpunkt och alltså inte i samtliga fall då nämnden enligt 16:5 har
besvärsrätt. Om detta antagande är riktigt innebär det att, om jordmålet
avser fastighetsbildning inom område med utomplansbestämmelser, i vilket
fall byggnadsnämnden har klagorätt, nämnden inte obligatoriskt skall
kallas till huvudförhandling med anledning av sakägares fullföljda talan.
Inte ens i det läget, att byggnadsnämnden jämlikt 5:3 begärt en förrättning
som sedermera av sakägare överklagas till jorddomstolen, behöver
byggnadsnämnden obligatoriskt kallas till huvudförhandling, om fastighetsbildningen
inte skett inom detaljplanelagt område eller område med förordnande
enligt 16:7 tredje stycket. Detta är inte helt tillfredsställande.
Göta hovrätt ifrågasätter huruvida överlantmätaren eller företrädare för
annan myndighet som skall kunna påkalla underställning enligt 16:7 bör
på sätt föreskrivs i 17:6 första stycket tredje punkten kallas som sakkunnig
till förhandling. Även om inte talan i målet förs på det allmännas vägnar
eller målet annars angår allmänt intresse, medför dessa myndigheters
ställning i andra jordmål att det är mindre lämpligt att anlita dem som
sakkunniga. Vad myndigheterna anför bör enligt hovrättens mening inte
betraktas som bevisning utan bör bedömas på samma sätt som vad parterna
anför. Överlantmätaren samt företrädare för länsstyrelsen och lantbruksnämnden
bör därför inte i något fall kallas som sakkunniga utan endast
att närvara vid förhandlingen.
Bestämmelsen i 17:6 första stycket tredje punkten diskuteras även av
överlantmätaren i Jämtlands län, som erinrar om att kommittén i motiven
(bet. s. 758) talar om att företrädare eller befattningshavare vid myndighet
skall kallas att vid huvudförhandlingen biträda domstolen medan i lagtexten
sägs att sådan företrädare eller befattningshavare skall kallas att
som sakkunnig vara närvarande vid förhandlingen. Enligt överlantmätarens
mening bör i överensstämmelse med gällande bestämmelser i 21 kap.
B 893
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
13 § JDL införas en särskild föreskrift att överlantmätaren och länsarkitekten
skall kunna kallas att vid huvudförhandlingen biträda jorddomstolen.
Lantmäteristyrelsen är i viss mån tveksam om lämpligheten av föreskriften
i 17:6 första stycket sista punkten att förrättningslantmätaren kan
kallas till huvudförhandlingen. Styrelsen framhåller att det knappast på
annat håll inom rättsväsendet förekommer att ledamot av en lägre instans
kallas att inställa sig vid huvudförhandling hos en högre. Att förrättningslantmätaren
enligt nu gällande bestämmelser kan kallas till ägodelningsrättens
sammanträde kan förklaras med att lantmätaren i äldre tid anlitats
för att tillhandagå med kartor och handlingar och att verkställa vissa beräkningar.
Enligt styrelsens mening är det riktigare att i domstolen ingår
en lantmäteriutbildad ledamot som kan förmedla behövliga upplysningar
från lantmäteriteknisk synpunkt. Styrelsen förordar därför att föreskriften
— om den anses böra kvarstå — tillämpas endast i undantagsfall.
Bestämmelserna i 17:6 andra stycket och 17:7 rörande kallelse på enskild
klagande och påföljden av utevaro kritiseras av Göta hovrätt, som
yttrar.
Den föreslagna ordningen med alternativa påföljder — att talan förfaller
eller att målet avgörs i befintligt skick — synes inte förekomma i annan
lagstiftning. Enligt RB skall som påföljd för klagandens utevaro i tvistemål
i hovrätt föreskrivas att talan förfaller. Enligt JDL gäller, att målet
kan avgöras utan hinder av sakägares utevaro (21 kap. 30 §). Förslaget
innebär således en principiell avvikelse från vad eljest gäller för utevaro
från förhandling.
Därtill kommer att domstolen skall vara bunden av ett föreläggande
innehållande påföljden att talan förfaller vid klagandens utevaro. Denna
anordning synes såväl principiellt som praktiskt olämplig. Det kan salunda
inte krävas att jorddomstolen redan vid den tidpunkt då kallelserna utfärdas
regelmässigt skall ha ägnat målet så ingående studium, att definitiv
ställning kan tas till om målet kan avgöras utan hinder av klagandens
utevaro. Kallelserna torde vidare komma att ombesörjas av underordnad
befattningshavare, och det kan inte anses lämpligt att domstolen, då påföljden
ej såsom enligt RB är obligatorisk med hänsyn till målets natur, skall
i denna fråga vara bunden av kallelsens innehåll. Det kan å andra sidan
inte ifrågakomma vare sig att uppställa alternativa påföljder i kallelsen
eller att medge domstolen frihet att frångå den i kallelsen föreskrivna påföljden
att målet förfaller. Det synes därför erforderligt att begränsa påfölj
dsmöjligheterna till endera av dem som föreslagits. Därvid synes skäl
ej föreligga att göra avsteg från vad som gäller enligt JDL. Med hänsyn till
jordmålens natur synes det riktigast att de oavsett klagandens utevaro blir
föremål för materiell prövning; i förekommande fall kan huvudförhandlingen
naturligen inställas och ny huvudförhandling utsättas med den påföljd
i fråga om skyldighet att utgiva rättegångskostnader detta kan innebära
för klaganden. En synpunkt som även bör beaktas är att en överklagad
förrättning enligt förslaget i vissa fall skall kunna rättas även i inte
överklagad del; denna möjlighet bör ej kunna bli beroende av klagandens
utevaro. Enskild klagande bör således föreläggas att komma tillstädes vid
äventyr att målet avgörs utan hinder av hans utevaro.
B 894
Kungi. Maj:is proposition nr 128 år 1969
Även häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga anser att den nuvarande
regleringen i ämnet är att föredra framför den av kommittén föreslagna.
Den senare ordningen skulle kunna medföra att domstolen och
andra myndigheter, endast därför att klaganden försummat sig, får göra en
mycket lång resa på statens bekostnad och att motparterna åsamkas dryga
kostnader, om klaganden är insolvent.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att kallelse
till huvudförhandling bör ske genom personliga underrättelser och att
särskilda regler om offentligt tillkännagivande av förhandlingen kan undvaras.
I likhet med kommittén vill jag dock erinra om att ett kungörande
kan ingå som ett led i delgivningsförfarandet.
Paragrafen inleds i departementsförslaget med bestämmelser om kallelse
på sakägare. Bestämmelserna är i sak identiska med kommitténs förslag.
Till huvudförhandlingen skall alltså kallas samtliga sakägare med undantag
av sakägare vars närvaro vid förhandlingen uppenbarligen är utan betydelse
för hans rätt eller eljest för målets avgörande. Som påpekats i betänkandet
och i ett remissyttrande bör som sakägare i fastighetsdomstolen
inte anses alla som varit sakägare vid förrättningen utan bara de som berörs
av den fullföljda talan. Att märka i detta sammanhang är vidare att
enligt 16 § skall bestämmelserna tillämpas även på enskild part som inte är
sakägare.
De i kommittéförslaget upptagna reglerna om kallelse på den som fullföljt
talan på det allmännas vägnar eller begärt sådan fullföljd har kunnat
förenklas till följd av den omarbetning som gjorts av fullföljdsbestämmelserna
i 15 kap. Departementsförslaget innehåller sålunda endast den föreskriften
att, om talan fullföljts av företrädare för allmänt intresse, även sådan
klagande skall kallas till förhandlingen.
Enligt kommittéförslaget skall vidare företrädare för allmänt intresse kallas
till huvudförhandlingen när besvär som anförts av sakägare berör sådant
intresse. Som framhållits i ett remissyttrande kan det vara tveksamt
vilken myndighet som i det särskilda fallet skall företräda det allmännas
intressen. Ett klarläggande på denna punkt behövs därför. Till en början
synes det uppenbart att överlantmätaren bör kallas till huvudförhandlingen
när han själv kunnat fullfölja talan mot förrättningen. Enligt min mening
bör det inte heller råda något tvivel om att enbart byggnadsnämnden
skall kallas som företrädare för det allmänna när besvären rör sådan fastighetsbildning
som anges i 15:8 andra stycket. En annan sak är att det
ofta toide vara lämpligt att i dessa fall med stöd av bestämmelsen i tredje
stycket kalla även överlantmätaren för att tillhandagå med upplysningar i
målet.
Vad som inte är lika klart är om länsstyrelsen och lantbruksnämnden
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1069
B 895
bör kallas i de fall då de har klagorätt. Dessa myndigheter torde emellertid
endast undantagsvis ha något intresse av att inställa sig vid huvudförhandlingen.
En allmän skyldighet för fastighetsdomstolen att utfärda kallelser
på dem kan därför inte anses lämplig. Att åstadkomma någon lämplig avgränsning
av kallelseskyldigheten synes å andra sidan inte möjligt, eftersom
det ofta torde vara svårt för domstolen att bedöma när länsstyrelsen
eller lantbruksnämnden vill föra talan vid huvudförhandlingen. Frågan
synes kunna lösas på det sättet att överlantmätaren åläggs att underrätta
länsstyrelsen eller lantbruksnämnden om huvudförhandlingen i de fall då
myndigheten har intressen att bevaka i målet. Vid det samråd som bör äga
rum på länsplanet i fastighetsbildningsfrågor torde överlantmätaren lätt
kunna ta reda på om sådana intressen föreligger. De nödvändiga bestämmelserna
torde kunna meddelas av Kungl. Maj :t.
På grund härav har i departementsförslaget för det fall att sakägares
besvär rör allmänt intresse föreskrivits att överlantmätaren eller, om målet
avser sådan fastighetsbildning som anges i 15:8 andra stycket, byggnadsnämnden
alltid skall kallas till huvudförhandlingen.
I tredje stycket i departementsförslaget har tagits upp en bestämmelse
om att domstolen kan kalla även företrädare för eller tjänsteman vid myndighet
vars verksamhet berörs i målet att tillhandagå med upplysningar. Förslaget
skiljer sig i sak från vad kommittén förordat på så sätt att ifrågavarande
företrädare och befattningshavare inte betecknats som sakkunniga.
Som kommittén själv har framhållit i sina motiv bör RB:s regler om
sakkunnig inte helt vara tillämpliga på dem. Det synes därför mindre
lämpligt att använda begreppet sakkunnig i lagtexten. De upplysningar som
lämnas av den som inkallats med stöd av bestämmelsen torde få bedömas
enligt den i 35 kap. 1 § RB lagfästa principen om fri bevisprövning.
I likhet med vad kommittén förordat skall enligt departementsförslaget
även förrättningslantmätaren kunna kallas till fastighetsdomstolen för att
stå till tjänst med upplysningar. Avsikten med denna anordning är inte
som lantmäteristyrelsen synes ha utgått från i sitt remissyttrande att lantmätaren
skall tillföra domstolen sakkunskap i lantmäteritekniska frågor.
Han skall i stället lämna uppgifter om faktiska förhållanden som kommit
fram vid förrättningshandläggningen. Uppenbarligen måste det vara av
värde för domstolen att vid behov kunna använda förrättningslantmätaren
som upplysningskälla när det gäller sådana förhållanden. Jag vill understryka
att denne varken i detta sammanhang eller annars får aktivt engagera
sig för någon av de i målet inblandade parterna. Ett sådant engagemang är
nämligen helt oförenligt med förrättningslantmätarens ställning.
Departementsförslaget innehåller inte någon motsvarighet till föreskriften
i kommittéförslaget att domstolen kan förelägga enskild klagande som
kallas till huvudförhandlingen att infinna sig vid påföljd att hans besvärs
-
B 896
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
talan annars förfaller. Som Göta hovrätt påvisat i sitt remissyttrande talar
såväl praktiska som principiella skäl mot en sådan anordning. Eftersom
några fördelar inte synes vara förenade med bestämmelsen, har jag funnit
mig inte böra föreslå någon ändring i gällande rätt i detta hänseende.
Med hänsyn till att departementsförslaget sålunda inte tar upp någon
föreskrift om föreläggande för part eller annan att komma tillstädes vid
förhandling, är det uppenbart att huvudregeln i 9 kap. 7 § RB om vitesföreläggande
är tillämplig i fastighetsbildningsmål. Även den av kommittén
föreslagna tilläggsbestämmelsen om vitesföreläggande har därför fått utgå.
I likhet med kommitténs förslag innehåller departementsförslaget en bestämmelse
om att kallelse skall delges. Som jag har antytt under kapitelrubriken
är det meningen att allmänna bestämmelser om delgivning härvid
skall tillämpas.
6 §.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om verkan av att sakägare eller
annan som kallats till huvudförhandling uteblir.
Departementschefen. I denna paragraf har tagits upp en motsvarighet till
bestämmelsen i 21 kap. 30 § första stycket JDL om att mål får företas till
handläggning och avgörande utan hinder av att part eller annan som kallats
till huvudförhandling inte inställer sig. En bestämmelse med samma innehåll
finns i 17: 7 första stycket i kommittéförslaget. Uppenbarligen är det
lämpligt att man i kallelse till förhandling tar in en erinran om innehållet
i förevarande paragraf.
7 §•
Denna paragraf reglerar frågan om kallelse till förberedande förhandling
inför fastighetsdomstolen och utevaro från sådan förhandling.
Departementschefen. Av 3 § andra stycket framgår att även annan förhandling
än huvudförhandling kan bli aktuell i fastighetsbildningsmål. Härvid
bör de tidigare föreslagna bestämmelserna om kallelse till huvudförhandling
och om utevaro från sådan förhandling gälla i tillämpliga delar.
En regel med detta innehåll har tagits upp i denna paragraf. En liknande
bestämmelse finns i 17:8 i kommittéförslaget.
8 §•
Denna paragraf behandlar frågan om fastighetsbildningsmåls avgörande
utan huvudförhandling. I kommittéförslaget tas motsvarande bestämmelser
upp i 17:10.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 897
Kommittén. Enligt gällande rätt skall jorddelningsmål alltid företas till
handläggning vid huvudförhandling inför ägodelningsrätten. Undantag gäller
endast när ägodelningsdomaren finner att målet uppenbarligen inte kan
tas upp till prövning och när besvär anförts över att jäv mot förrättningsman
ogillats. Att motsvarande ordning med huvudförhandling, varvid de olika
målen blir föremål för en fullständig och koncentrerad genomgång under
medverkan av sakägare och andra parter, skall tillämpas även i fortsättningen
följer av de tidigare bestämmelserna i detta kapitel. Enligt kommitténs
mening lämpar sig emellertid vissa jordmål mindre väl för en sådan
handläggning än för ett rent skriftligt förfarande, och beträffande
andra mål kan det förekomma att fördelarna med en huvudförhandling
är mindre framträdande samtidigt som kostnaderna därför skulle bli så
betydande att den muntliga handläggningsformen bör undvikas. Genom att
jorddomstolen är överinstans i förhållande till förrättningsmännen och
dess prövning är begränsad till ett material som åtminstone i huvudsak
bedömts redan vid förrättningen gör sig behovet av en förhandling inte
alltid så starkt gällande. På samma sätt som hovrätt i särskilda fall kan
avgöra vädjade mål enbart på handlingarna bör därför jorddomstol under
vissa förutsättningar kunna döma i jordmål utan att huvudförhandling ägt
rum.
Möjligheterna för hovrätt att i vädjade tvistemål avstå från huvudförhandling
är, påpekar kommittén, strängt begränsade. Principen om muntlighet
i rättegången har ansetts vara av grundläggande betydelse inte bara
för underrättsförfarandet utan också, fastän kanske inte i lika hög grad,
för överinstansens prövning. Med hänsyn härtill tillåter RB (50 kap. 21 §)
ett avgörande på grundval av det skriftliga material som handlingarna i
målet innehåller bara i följande särskilda fall, nämligen när vadetalan
medgetts eller finnes uppenbart ogrundad, när tvisteföremålets värde
uppenbarligen inte uppgår till 1 500 kr. och inte båda parterna begärt huvudförhandling
samt slutligen när det endast är fråga om rättstillämpningen
och båda parterna begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling
och hovrätten finner uppenbart att sådan inte fordras. Undantagen
från muntlighetsprincipen gäller även prövning som inte avser själva
saken.
Vid utformningen av nu ifrågavarande bestämmelser rörande jordmålens
handläggning anser kommittén att normerna för behandlingen av tvistemål
i hovrätt kan i viss omfattning tjäna till ledning. På grund av jordmålens
särskilda beskaffenhet skulle det emellertid inte vara ändamålsenligt att
göra RB:s regler helt tillämpliga. Vissa modifikationer i principerna om
muntlighet och omedelbarhet vid handläggning av jordmål tillåts enligt
17: 9 i kommittéförslaget. Föreskriften i 17: 13 första stycket att jorddomstolens
avgörande skall grundas också på annat än vad som förekommit
vid huvudförhandling innebär likaledes ett ofrånkomligt men inte mindre
B 898
Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1969
betydelsefullt avsteg från dessa principer. I betraktande härav synes det
naturligt att man inte lika strängt som i 50 kap. RB bör upprätthålla
kravet på huvudförhandling i jordmålen. Ett motsvarande betraktelsesätt
ligger till grund för VL:s bestämmelser om rättegången i vattenmål. Enligt
11 kap. 80 § denna lag får vattendomstol, trots att den är första instans,
t. o. m. företa stämningsmål till avgörande utan huvudförhandling, om
parternas inställelse inför domstolen är obehövlig och de inte heller begärt
förhandling. Beträffande vattenöverdomstolen gäller enligt 11 kap. 105 §
att dit fullföljda mål kan avgöras utan huvudförhandling, om sådan saknar
betydelse för prövningen. Även om parterna på ömse sidor begärt sådan
förhandling, har domstolen viss möjlighet att avstå därifrån.
På grund av dessa överväganden finner sig kommittén böra tillerkänna
jorddomstolen en ganska vidsträckt befogenhet att bestämma i vad mån
muntlig förhandling inför domstol skall kunna undvaras. Avgörande för
domstolens ställningstagande skall vara en bedömning av frågan om en förhandling
kan tänkas medverka till att utredningen i målet blir mera fullständig.
Tydligt är att denna bedömning i sin tur påverkas av om syn på
stället anses böra äga rum. Kommittén utgår från att huvudförhandling
kommer att vara önskvärd i flertalet fall och att ett avgörande enbart på
handlingarna alltså kommer att bli en undantagsföreteelse. Domstolen bör
vidare vara skyldig att beakta önskemål av dem som för talan i målet. Begärs
huvudförhandling, skall sådan regelmässigt äga rum utom i vissa
speciella situationer då inte ens hovrätt skulle vara nödsakad att tillmötesgå
parts begäran om huvudförhandling.
Med anledning härav föreslår kommittén i första stycket att jorddomstolen
får företa mål till avgörande utan huvudförhandling, om domstolen
finner att huvudförhandling saknar betydelse för prövningen samt sakägare
och, när allmänt intresse berörs, företrädare därför inte begärt sådan
förhandling. Vidare föreslås att besvärsmål även annars skall få avgöras
utan huvudförhandling, om besvären anförts enligt 16:1 och 2 i
kommittéförslaget och inte avser tillstånds-, fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut
(15: 2 eller 4 i departementsförslaget). Den prövning
som jorddomstolen i sistnämnda fall har att göra motsvarar, påpekar
kommittén, hovrättens prövning av frågor som fullföljs besvärsvägen enligt
52 kap. RB och som aldrig kan föranleda huvudförhandling i hovrätten.
Även besvärstalan som jorddomstolen finner uppenbart ogrundad bör kunna
avgöras på handlingarna oberoende av om klaganden begär förhandling.
En motsvarande regel finns i 50 kap. 21 § RB.
I andra stycket i kommittéförslaget anges att huvudförhandling inte
behövs för prövning av mål som underställts av fastighetsregisterföraren
eller, i likhet med vad som gäller beträffande vädjade tvistemål, för prövning
som inte avser själva saken.
I nära anslutning till en i 50 kap. 22 § första stycket RB meddelad be -
B 899
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
stämmelse har kommittén i tredje stycket föreslagit att, när jorddomstolen
beslutat att mål skall avgöras utan huvudförhandling och det inte är uppenbart
att sakägare eller företrädare för allmänt intresse slutfört sin talan,
tillfälle därtill skall lämnas honom. Att domstolen utan hinder av tidigare
beslut kan förordna att huvudförhandling skall äga rum synes kommittén
så självklart att det inte behövs en särskild föreskrift därom.
Departementschefen. Kommittén har vid sina överväganden i frågan i vad
män jorddomstolen bör kunna företa mål till avgörande utan huvudförhandling
utgått från att domstolen i princip skall likställas med hovrätt i
processuellt hänseende. Även om en sådan principiell likställighet inte kan
sägas föreligga med den utformning domstolsorganisationen fått i departementsförslaget,
finns det goda skäl att vid bedömningen av frågan om
fastighetsbildningsmåls avgörande utan huvudförhandling hämta ledning
från bestämmelserna om hovrättsförfarandet i vädjade tvistemål. Prövningen
i fastighetsdomstol överensstämmer nämligen med den som förekommer
i dessa mål på så sätt att målet redan tidigare handlagts och bedömts
i en prövningsinstans. Detta förhållande är uppenbarligen ägnat att
minska behovet av huvudförhandling i fastighetsdomstolen. Särskilt påtagligt
är detta i de fall då någon ny utredning inte förebringas i fastighetsdomstolen
utan denna bara har att ompröva de skäl som legat till grund
för fastighetsbildningsmyndighetens avgörande.
I likhet med kommittén anser jag att det t. o. in. finns anledning att tillåta
att fastighetsbildningsmål avgörs utan huvudförhandling i något större utsträckning
än reglerna i 50 kap. RB medger i fråga om vädjade tvistemål.
Bedömningen i fastighetsbildningsmålen grundar sig nämligen oftare än i
vanliga tvistemål på skriftligt material, vilket gör att en muntlig handläggning
inte har samma betydelse som annars.
Vad jag nu har anfört innebär inte att jag anser att huvudförhandling
mera allmänt kan avvaras i fastighetsbildningsmål. I regel torde en huvudförhandling
vara nödvändig för att domstolen skall få bästa möjliga underlag
för sin bedömning. Avgörande utan huvudförhandlig bör komma i fråga
bara i de fall då det är helt klart att ett muntligt förfarande inte har någon
funktion att fylla. I likhet med kommittén anser jag att domstolen vid sin
bedömning av frågan i allmänhet bör beakta önskemål från den som för
talan i målet.
På grund av dessa överväganden har som huvudregel i departementsförslaget
angetts att fastighetsdomstolen kan företa mål till avgörande utan
huvudförhandling, om domstolen finner huvudförhandlingen sakna betydelse
för prövningen och sakägare eller företrädare för allmänt intresse
inte begär sådan förhandling.
Kommittén har vidare förordat en bestämmelse om att domstolen även
i annat fall än som nyss nämnts får avgöra mål utan huvudförhandling, om
B 900
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960
besvärstalan förts särskilt och inte avser tillstånds-, fastighetsbildningseller
fastighetsbestämningsbeslut. I dessa mål torde huvudförhandling regelmässigt
framstå som överflödig och därför inte böra komma till stånd
ens på begäran av part. En motsvarande bestämmelse har därför tagits upp
i departementsförslaget. Jag vill understryka att bestämmelsen givetvis
inte hindrar att huvudförhandling hålls, om sådan undantagsvis kan antas
komma att tillföra målet någon utredning av betydelse.
I likhet med kommittéförslaget innehåller departementsförslaget också
bestämmelser om att domstolen kan företa mål till avgörande utan huvudförhandling,
om det är uppenbart att besvärstalan är ogrundad eller
om talan fullföljts av fastighetsregistermyndigheten eller om prövningen
inte avser själva saken.
De nu berörda bestämmelserna har tagits upp i första och andra styckena
i departementsförslaget. Tredje stycket innehåller en bestämmelse om skyldighet
för fastighetsdomstolen att bereda sakägare eller företrädare för
allmänt intresse tillfälle att slutföra sin talan, om domstolen beslutat att
mål skall avgöras utan huvudförhandling och det inte är uppenbart att
talan redan slutförts. Liknande föreskrifter finns i kommittéförslaget och
i 50 kap. 22 § första stycket RB.
9 §•
Paragrafen, som motsvarar 17:11 i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser
om rätt för fastighetsdomstolen att meddela vissa interimistiska
beslut.
Kommittén. I kommittéförslaget har efter förebild från 21 kap. 33 § JDL
angetts att jorddomstolen, när talan fullföljts mot beslut vid förrättning
som inte avslutats, kan föreskriva att förrättningshandläggningen skall helt
eller till viss del avbrytas eller att handläggning som avbrutits skall fortgå
oberoende av den vid domstolen förda talan. Enligt förslaget skall föreskrift
som domstolen sålunda meddelat träda i kraft genast och gälla till
dess annat förordnats. Kommittén framhåller att redan 4:39 andra stycket
i dess förslag visar att domstolen skall kunna meddela vissa föreskrifter
rörande förrättningshandläggningen. I motsats till gällande rätt innehåller
kommittéförslaget inte någon regel om att mål, vari getts föreskrift om att
förrättningen skall avbrytas, skall företas till avgörande så snart som möjligt.
Enligt kommitténs mening bör man i stället i arbetsordning ange vilka
mål som skall behandlas med förtur.
Departementschefen. Departementsförslaget har i sak utformats helt enligt
kommitténs förslag.
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969 B 901
10 §.
I paragrafen meddelas föreskrifter om domstolens avgörande i själva
saken. Kommittéförslaget behandlar denna fråga i 17: 13.
Kommittén. Enligt 17 kap. 1 § RB kallas allmän domstols avgörande i
tvistemål dom när avgörandet avser själva saken, medan annat rättens avgörande
betecknas som beslut. I fråga om jorddelningsmålen tillämpas en
annan terminologi. Sålunda talas i 21 kap. JDL om rättens utslag eller
beslut, och någon närmare regel meddelas inte när den ena eller den andra
termen skall komma till användning. I stort sett torde utslag motsvara
domen inom den allmänna processen (prop. 1946: 134 s. 14, NJA II 1946
s. 639). Vissa avgöranden i jorddelningsmål brukar emellertid kallas beslut,
även om de avser den till ägodelningsrätten fullföljda saken, nämligen när
fullföljden gäller förrättningsfråga som är att jämställa med rättegångsfråga.
Den omständigheten att en klar gräns inte dragits upp mellan de
avgöranden som skall betecknas utslag och sådana som utgör beslut är
emellertid utan betydelse, eftersom samma regler gäller i fråga om såväl
fullföljden som förfarandet i överinstansen.
Enligt kommitténs mening bör hittillsvarande beteckningssätt för rättens
avgöranden på fastighetsbildningslagstiftningens område behållas. Med hänsyn
till att besvär är det rättsmedel som i alla fall skall användas vid fullföljd
mot jorddomstolens avgöranden skulle det inte vara lämpligt att beteckna
några av dem som domar. Också i fortsättningen bör man sträva
sfter att begagna olika termer för sådana avgöranden som avser själva
saken och övriga avgöranden. Det förhållandet att viss tveksamhet någon
gång kan komma att råda om vad som utgör själva saken och hur avgörandet
skall betecknas torde lika litet som enligt gällande ordning medföra
några olägenheter. På grund härav har kommittén i första stycket tagit
upp den regeln att jorddomstolens avgörande av saken sker genom utslag.
Från 21 kap. 31 § fjärde stycket JDL har vidare överförts bestämmelsen
att utslaget skall grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling
och vad handlingarna innehåller i övrigt. Den avvikelse från de
grundläggande principerna om muntlighet och omedelbarhet som härigenom
medges också i huvudförhandlingsmålen är betingad av jordmålens
speciella karaktär och har samband med de av kommittén i 17: 9 upptagna
föreskrifterna rörande handläggningen. Särskild föreskrift om att annat
avgörande än utslag benämns beslut fordras uppenbarligen inte, liksom ej
heller någon föreskrift om grundvalen för jorddomstolens beslut.
RB innehåller diverse regler av formell natur rörande dom i tvistemål.
1 17 kap. 7 § anges sålunda att sådan dom skall avfattas skriftligen och
meddelas utförliga bestämmelser om vad den skall innehålla. 10 § föreskriver
att domen skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna
domare som deltagit i avgörandet. Vidare behandlas i 9 § tiden och sättet
B 902 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
för domens meddelande. I fråga om meddelandet skiljs därvid mellan
muntligt avkunnande av domen och meddelande genom att domen hålls
tillgänglig på rättens kansli. Att dessa regler bör gälla i fråga om jorddomstols
utslag kan synas självklart, men för undanröjande av varje tveksamhet
anser kommittén att en uttrycklig föreskrift härom bör meddelas. I
andra stycket föreslås därför att RB:s bestämmelser om avfattningen av
dom i tvistemål och om meddelande av sådan dom skall äga motsvarande
tillämpning beträffande jorddomstols utslag. Den omständigheten att utslaget
till följd härav alltid skall ange vilka som är parter bör inte hindra
att domstolen i stället för att i utslaget göra en fullständig uppräkning anger
parterna eller vissa av dem under en sammanfattande benämning när
det kan ske. Delägarna i samfälld mark som berörs i målet torde t. ex. ofta
inte behöva namnges i utslaget.
I tredje stycket föreslår kommittén en bestämmelse som gör det möjligt
för jorddomstolen att dela upp ett och samma mål på skilda avgöranden.
I nära anslutning till den i 17 kap. 4 § RB inskrivna huvudregeln om deldom
föreskrivs att, om i ett mål flera frågor skall avgöras och de kan särskiljas,
utslag får ges beträffande någon av frågorna, ehuru handläggningen
av de övriga inte avslutats.
Remissyttrandena. Hovrätten för Västra Sverige anmärker i fråga om
andra stycket att det i jordmål regelmässigt torde komma att möta svårigheter
att iaktta den i 17 kap. 9 § RB angivna fristen om två veckor för meddelande
av dom. Särskilt om lekmän skall tjänstgöra i jorddomstolen,
måste det bli regel snarare än undantag att fristen överskrids. Hovrätten,
som påpekar att JDL inte innehåller någon bestämmelse om tid för meddelande
av ägodelningsrätts eller hovrätts utslag, föreslår att paragrafen
kompletteras med en regel om att jorddomstols utslag skall meddelas inom
fyra veckor, räknat från förhandlingens avslutande. Vidare bör föreskrivas
att ytterligare anstånd kan äga rum, om det möter synnerligt hinder att
iaktta tidsfristen.
Svea hovrätt erinrar om att hänvisningen i andra stycket innebär att,
när utslag meddelas på rättens kansli, underrättelse om tiden för meddelandet
skall senast samma dag avsändas till »parterna». Som parter i detta
sammanhang skall naturligen betraktas de som är sakägare i jorddomstolen
samt företrädare för allmänt intresse. Sakägare bör enligt hovrättens mening
få underrättelse, även om han varken fått del av besvären eller kallats
till huvudförhandlingen. Detta bör i varje fall gälla när domstolen med
stöd av 17: 14 första stycket gjort ändring som rör hans rätt.
Departementschefen. Departementsförslaget har — bortsett från vissa
redaktionella jämkningar — utformats helt enligt kommitténs förslag. Jag
kar således inte funnit skäl att tillmötesgå hovrättens för Västra Sverige
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 903
önskemål om förlängning av den i 17 kap. 9 § RB angivna fristen om två
veckor för meddelande om dom. Angelägenheten av ett snabbt avgörande
är inte mindre i fråga om fastighetsbildningsmål än beträffande tvistemål
i allmänhet. Med hänsyn till den erfarenhet fastighetsdomstolen kan förutsättas
förvärva i fråga om bedömningen av fastighetsbildningsmåfen synes
det i regel inte böra möta några svårigheter att meddela utslaget inom två
veckor från det huvudförhandlingen avslutades. Ofta bör utslaget t. o. m.
kunna avkunnas i omedelbar anslutning till förhandlingen. Om synnerligt
hinder möter att meddela utslag inom tvåveckorsfristen, kan rätten enligt
nyssnämnda lagrum besluta om anstånd med domen. Enligt min mening
ger detta tillräckliga möjligheter för domstolen att få skäligt rådrum för
utslagets beslutande och avfattande även i omfattande eller komplicerade
mål.
När utslag i mål som avgörs utan huvudförhandling meddelas genom att
hållas tillgänglig på rättens kansli, skall underrättelse om tiden för meddelandet
enligt 17 kap. 9 § fjärde stycket RB avsändas till parterna senast
samma dag. Underrättelse bör i princip sändas till dem som i utslaget betecknats
som parter (jfr 17 kap. 7 § RB). I utslaget åter bör som part anges
varje sakägare som berörs av den fullföljda talan, oberoende av om han
själv fört talan i målet. Som kommittén har framhållit torde exempelvis
delägare i samfällighet som berörs i målet ofta kunna redovisas under en
sammanfattande benämning i utslaget. Det synes i sådana fall tillräckligt att
underrättelse om utslaget skickas till den som tidigare mottagit delgivningshandlingar
för delägarnas räkning. Att avgöra vilka företrädare för
allmänt intresse som skall betecknas som parter i utslaget och således underrättas
om detta synes inte erbjuda några svårigheter.
11 §•
Denna paragraf, som motsvarar 17:14 i kommittéförslaget, reglerar
frågan om domstolens möjligheter att ändra beslut eller åtgärd av fastighetsbildningsmyndigheten.
Kommittén. Det som kommittén föreslår i denna paragraf innebär vissa
modifikationer av allmänna principer som får anses gälla utan att ha kommit
till direkt uttryck i lagtexten. Om inte annat särskilt föreskrivs, torde
nämligen gälla att jorddomstolen som överinstans i förhållande till förrättningsmännen
får ompröva endast sådana delar av förrättningshandläggningen
och i anslutning därtill meddelade beslut beträffande vilka talan
fullföljts samt att domstolen i sitt utslag inte får förordna om annan eller
vidsträcktare ändring än som yrkats i fullföljdsinlagan eller som i varje
fall äger nödvändigt samband med yrkad ändring. Å andra sidan torde
domstolen, om särregler inte meddelas, äga full frihet att inom den nyss
B 904
Kungl. Mnj:ts proposition nr 128 år 1969
angivna ramen träffa sitt avgörande med den avvikelse från förrättningsmännens
bedömning vartill utredningen enligt domstolens mening ger anledning.
I första stycket i kommittéförslaget behandlas en praktiskt betydelsefull
fråga om inskränkning i domstolens rätt att besluta om ändring. Frågan
aktualiseras genom att domstolen enligt tidigare bestämmelser i kapitlet
skall kunna avgöra ett mål efter huvudförhandling utan att förberedelse
ägt rum, trots att inte samtliga sakägare kallats till förhandlingen, och
även i vissa fall kunna företa mål till avgörande enbart på handlingarna
utan att motparten till den som fullföljt talan haft tillfälle att ens skriftligen
yttra sig i målet. Dessa avsteg från den kontradiktoriska principen
är betingade av strävan att främja ett snabbt och billigt förfarande men
måste förbindas med vissa garantier för att inte någon parts berättigade
intressen åsidosätts. I likhet med vad som i motsvarande hänseende gäller
beträffande besvärsmål i hovrätt (52 kap. 7 § andra stycket RB) har kommittén
därför i detta sammanhang uppställt ett förbud för jorddomstolen
att med anledning av fullföljd talan förordna om ändring i vad förrättningsmännen
beslutat eller företagit, om ändringen är till nackdel för viss
part och denne inte haft tillfälle att skriftligen eller vid förhandling inför
domstolen yttra sig över vad som anförts från den fullföljandes sida. Med
part har här likställts företrädare för allmänt intresse när sådant berörs.
Av lagtekniska skäl har bestämmelserna utformats så, att först den situationen
behandlas då besvär anförts av sakägare eller annan enskild part, varefter
den för detta fall meddelade föreskriften förklaras äga motsvarande
tillämpning när byggnadsnämnden anfört besvär eller underställning ägt
rum. Bestämmelserna får sin främsta betydelse genom att de blir vägledande
för domstolen vid bedömningen av vilka åtgärder av förberedande natur
som bör vidtas. Om de i varje särskilt fall behövliga förberedelserna ägt
rum, får bestämmelserna inte den effekten att domstolen hindras bifalla
ett ändringssökande som har fog för sig.
För jorddelningsmålens vidkommande innebär, anför kommittén vidare,
den nuvarande fastställelseprövningen ett åsidosättande av principen att en
överprövning endast får avse fullföljda delar av en förrättning. Om besvär
anförts med anledning av en avslutad förrättning som skall fastställas, har
domstolen i regel att i samband med besvärsprövningen ta ställning även
till fastställelsefrågan. Domstolen är därvid oförhindrad att föreskriva ändring
även i icke överklagade delar. Vissa fördelar är otvivelaktigt förbundna
med denna ordning. Därigenom erhålls nämligen en från många synpunkter
önskvärd enhetlighet beträffande varje särskild förrättning. I
samband med 1953 års ändring i reglerna om fastställelseprövningen gjordes
gällande att denna prövning under alla förhållanden borde behållas
beträffande överklagade förrättningar. Detta torde sammanhänga just med
att en förrättning som på likartat sätt berörde flera sakägare annars skulle
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 905
kunna leda till olika resultat för skilda sakägare, om inte alla fullföljde
talan. Ett bibehållande av en mera allsidig prövning ex officio av alla överklagade
förrättningar är emellertid enligt kommitténs mening ingalunda
nödvändigt för att den önskvärda enhetligheten skall uppnås och synes
inte heller innebära en lämplig metod att nå detta mål. Samma resultat nås
på ett enklare och bättre sätt genom att domstolen tillerkänns viss befogenhet
att gå utöver den fullföljda talan och att alltså ändra en förrättning
även i icke överklagade delar. En sådan ordning tillämpas vid vattendomstolarna,
som enligt 11 kap. 60 § tredje stycket VL i ansökningsmål kan
utan yrkande höja erbjuden ersättning till part, om det fordras för att man
i de fall då annan part vinner bifall till sin begäran om högre ersättning
skall få likformighet i uppskattningen. Kommittén anser att en sådan ordning
bör gälla även på detta område. Den bör emellertid inte vara begränsad
enbart till ersättningsfrågor utan gälla i samtliga hänseenden när stötande
eller obilliga resultat skulle uppkomma, om enhetligheten i bedömningen
gick förlorad. Inte minst i frågor rörande fastighetsindelningens
beskaffenhet kan det bl. a. från allmän synpunkt vara angeläget att de avgöranden
som träffas vid en förrättning inte strider mot varandra.
Andra stycket i kommittéförslaget innehåller därför den bestämmelsen
att jorddomstolen, om den finner att anförda besvär bör föranleda ändring
i avslutad förrättning eller i fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut
mot vilket talan fullföljts särskilt, kan ändra även i delar som
inte överklagats, under förutsättning att det fordras för att man skall
vinna en med hänsyn till omständigheterna önskvärd likformighet. I och
för sig skulle det vara fördelaktigt, om förutsättningarna för bestämmelsens
tillämpning kunde anges något närmare i lagtexten, men kommittén
har med hänsyn till de vitt skilda situationer då en tillämpning bör kunna
komma i fråga inte funnit detta vara möjligt.
I fortsättningen av andra stycket har föreskrivits att, när fel som avses
i 16:9 första stycket i kommittéförslaget förekommit vid förrättning som
i något avseende kommit under jorddomstolens prövning, domstolen får
besluta om behövlig åtgärd i anledning därav, även om fullföljden inte avsett
den del av förrättningen som felet berör. Kommittén erinrar om att
föreskriften har en viss motsvarighet i 50 kap. 26 § RB, som för den händelse
vid underrätten förekommit grovt rättegångsfel ger hovrätt befogenhet
att utan yrkande undanröja inte bara överklagad del av underrättsdomen
utan också sådan del varemot talan inte fullföljts. Kommitténs förslag
sträcker sig emellertid längre, eftersom jorddomstolen självmant skall
kunna ta upp fråga om fel också när detta uteslutande berör icke överklagad
del av förrättningen. Förslaget i detta hänseende bör ses mot bakgrunden
av att kommittén ansett sig böra i största möjliga utsträckning undvika
underställning enligt 16: 9 första stycket i fråga om förrättning som
redan tidigare varit föremål för jorddomstolens bedömning. Härav torde
52 — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 906 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
följa att i sådana fall då anteckning redan skett i fastighetsregistret, något
som är tänkbart om fullföljden t. ex. endast gäller en likvidfråga, domstolen
inte självmant skall ta upp registrerade delar av förrättningen. Föreskriften
är inte avsedd att lämna någon ledning i frågan vilken åtgärd
domstolen skall kunna besluta i anledning av ifrågavarande fel. Detta
spörsmål blir att bedöma enligt 17: 15.
Remissyttrandena. En ledamot i nedre justitierevisionen anser att det
behövs en begränsning av jorddomstolens rätt enligt första stycket i kommittéförslaget
att förordna om ändring utan att motpart fått tillfälle att
yttra sig. Bestämmelsen avser även andra förhållanden än sådana beträffande
vilka verkan av en ändring kan på ett oförtydbart sätt uppskattas i
penningar, och det kan därför inte sällan vara svårt att avgöra om ändringen
är till någon fördel för berört intresse. En tillräcklig begränsning
uppkommer om ordet »fördel» förstärks med tillägget »uppenbar».
Det i andra stycket första punkten gjorda avsteget från principen att
förrättningsavgörande vinner laga kraft om det inte angrips med ordinärt
rättsmedel är ägnat att inge vissa betänkligheter anser Svea hovrätt, som
därvid anför.
Till en början är förvånande att kommittén ansett sig kunna dra en
parallell mellan den här föreslagna regeln och stadgandet i 11 kap. 60 §
tredje stycket VL. Sistnämnda lagrum innehåller en för vattenrättslagstiftningen
specifik princip, som får ses mot bakgrund av en i VL:s 11 kap.
genomgående strävan att göra förfarandet i vissa vattenmål så litet betungande
som möjligt för sakägarna (sökandens motparter). Stadgandet är
begränsat att gälla endast vid handläggning i vattendomstolen eller således
i första instans. När vattendomstol i vissa fall dömer såsom andra instans
är regeln inte tillämplig (11 kap. 92 § VL). Principen ägnar sig överhuvudtaget
inte för tillämpning i överinstans, jfr N. Gärdes p. m. (stencilerad)
för föredragning i lagrådet av förslaget till VL III s. 310 o. f. Hovrätten
anser alltså förstnämnda stadgande i VL inte kunna tas till förebild för en
regel om utvidgad prövningsrätt för jorddomstol med den mycket allmänt
hållna utformning regeln i 17: 14 andra stycket givits. Å andra sidan måste
medges att den föreslagna grundsatsen att förrättningsavgöranden blir
gällande i den mån de lämnas oklandrade kommer att medföra ett behov
i vissa situationer av en rätt för högre instans att pröva delar av förrättningen
som ej överklagats och som därför med vanligt processuellt betraktelsesätt
kan sägas falla utanför ramen för den fullföljda talan. Såvitt hovrätten
kunnat finna torde den utvidgade prövningsrätten egentligen komma
till användning endast för att vid fastighetsbildning förhindra att nyssnämnda
grundsats leder till att företagna ändringar i fastighetsindelningen
blir på ett mera påtagligt sätt oenhetliga eller motstridande. Den utvidgade
prövningsrätten står däremot i dålig överensstämmelse med den rätt att
vid fastighetsbestämning träffa överenskommelse rörande gränssträckning
som innefattas i 14:5. Hovrätten är oviss om stadgandet överhuvud bör
komma till användning vid fastighetsbestämning. Det kan också vara tvivel
underkastat, huruvida stadgandet skall kunna tillämpas i likvidfrågor.
B 907
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Föreskriften i andra punkten av andra stycket om rätt för jorddomstolen
att oberoende av ändringsyrkande rätta fel som avses i 16: 9 första stycket
(15: 10 i departementsförslaget) tillstyrks av överlantmätaren i Jämtlands
län som emellertid anser det rationellt och behövligt att överlantmätaren
får rätt att ta initiativ till rättelse.
Svea hovrätt framhåller att beslut enligt andra stycket andra punkten
bör kunna meddelas av jorddomstolen endast om registrering inte skett
(bet. s. 767 och 790). Enligt hovrättens mening bör denna förutsättning
komma till uttryck i lagen, eventuellt endast på det sättet att domstolens
rätt att besluta om rättelse görs beroende av att registerföraren fått tillfälle
att yttra sig.
Departementschefen. Jag kan helt ansluta mig till de tankegångar som
ligger till grund för bestämmelserna i 17: 14 första stycket i kommittéförslaget.
Med hänsyn till det system för bevakning av allmänna intressen
som föreslås i departementsförslaget har lagtexten i kommittéförslaget underkastats
viss jämkning. Fastighetsdomstolens möjlighet att förordna om
ändring i de fall då anförda besvär berör allmänt intresse har sålunda
gjorts beroende av att överlantmätaren eller byggnadsnämnden fått tillfälle
att yttra sig. Uppenbarligen bör frågan vilken företrädare för allmänt
intresse som skall få tillfälle att yttra sig avgöras enligt de principer som
kommit till uttryck i kallelsereglerna i 5 §. I övrigt har endast smärre redaktionella
ändringar gjorts i förhållande till kommittéförslaget. Bestämmelsen
om att ändring i vissa fall får ske utan sakägarens hörande får
givetvis inte tillämpas, om det råder minsta tvivel huruvida ändringen
innebär fördel för sakägaren. Jag vill i detta sammanhang understryka
kommitténs uttalande om att bestämmelserna i första stycket har sin
främsta betydelse när det gäller för domstolen att avgöra vilka förberedande
åtgärder som bör vidtas samt att de inte bör leda till att domstolen
ogillar ett ändringsyrkande som den anser befogat.
17: 14 andra stycket första punkten i kommittéförslaget innebär att domstolen
vid sin prövning av anförda besvär får gå utöver den fullföljda talan
och sålunda ändra en förrättning även i icke överklagade delar. Som förutsättning
härför har efter förebild från 11 kap. 60 § tredje stycket VL angetts
att ändringen fordras för att en med hänsyn till omständigheterna
önskvärd likformighet skall vinnas. Mot den avfattning kommittéförslaget
sålunda fått har Svea hovrätt riktat viss kritik. Jag ansluter mig till hovrättens
uppfattning att regeln fått en alltför allmän utformning. Som kommittén
anfört och hovrätten vitsordat bör domstolen emellertid i vissa
situationer kunna pröva delar av förrättningen som inte överklagats. Enligt
min uppfattning bör detta i viss utsträckning kunna ske även i fastighetsbeslämnings-
och likvidfrågor. När besvär anförts över ett av fastighetsbildningsmyndigheten
fattat beslut i fråga om sträckningen av en gräns och
B 908 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
domstolen finner beslutet felaktigt, framstår det ibland för åstadkommande
av ordning och reda i fastighetsindelningen som angeläget att domstolen
kan besluta om ändring av gränsen även i andra delar än som angelts
i besvärsinlagan. Likvidfrågor har i sin tur ofta ett sådant samband
med varandra att stötande och orimliga konsekvenser ibland skulle uppkomma,
om domstolens möjligheter att ändra fastighetsbildningsmyndighetens
beslut var beroende av att talan fullföljts mot detta. En lämplig
begränsning i domstolens rätt att gå utanför den fullföljda talan synes
vinnas, om man föreskriver att så får ske endast för undvikande av uppenbar
motstridighet eller oenhetlighet i den förrättning eller det beslut som
överklagats. Bestämmelsen har i departementsförslaget utformats i enlighet
härmed.
Den i 17:14 andra stycket andra punkten i kommittéförslaget upptagna
bestämmelsen om rätt för domstolen att ex officio ta upp fråga om fel i förrättning
även i icke överklagad del har överförts till tredje stycket i departementsförslaget.
Enligt 15: 10 i departementsförslaget kan fastighetsregistermyndigheten
söka rättelse i förrättning, även om registrering skett. Med
hänsyn härtill torde också domstolens rätt att med stöd av förevarande bestämmelse
besluta om rättelse böra vara oberoende av registrering. Något
förbehåll av det slag Svea hovrätt ifrågasatt har därför inte tagits upp i departementsförslaget.
Med anledning av vad som har anförts i ett annat remissyttrande vill jag
framhålla att överlantmätaren, om han vid sin granskning finner en förrättning
vara behäftad med fel som avses i 15: 10, bör anmäla förhållandet till
registermyndigheten eller domstolen så att rättelse kommer till stånd.
12 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om undanröjande av förrättning.
Kommittéförslaget tar upp motsvarande bestämmelser i 17: 15.
Kommittén. Enligt första stycket i kommittéförslaget skall jorddomstolen,
om den inte utan olägenhet kan rätta fel i den förrättning som dess
prövning avser, med undanröjande av förrättningsmännens beslut och åtgärder
i den omfattning de påverkas av felet visa förrättningen åter till
förrättningsmännen. I samband därmed skall domstolen kunna meddela
behövliga föreskrifter för vinnande av rättelse. Kommittén framhåller att
en underförstådd förutsättning för tillämpningen av bestämmelsen är att
frågan om felets avhjälpande får tas upp av domstolen. Antingen skall
alltså talan därom ha fullföljts i laga ordning eller skall domstolen med
stöd av bestämmelserna i 17:14 (16:11 i departementsförslaget) eller av
allmänna grundsatser självmant kunna besluta om behövliga åtgärder med
anledning av felet. Enligt den nu föreslagna bestämmelsen skall domstolen
B 909
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
i första hand själv avhjälpa felet, och endast om detta inte kan ske utan
olägenhet skall förrättningen i behövliga delar undanröjas och återförvisas
till förrättningsmännen. I bestämmelsen har inte på sätt som skett i motsvarande
föreskrift i JDL (21 kap. 42 § tredje stycket) uttryckligen angetts
att undanröjandet i nu ifrågavarande fall skall kunna avse förrättningen
i dess helhet. Det torde dock vara uppenbart att detta skall vara möjligt,
om felet någon gång inverkat på hela förrättningen. Kommittén understryker
vikten av att domstolen tydligt anger vad som på nytt skall tas
upp vid förrättningen, så att tveksamhet inte behöver råda om vad som i
motsats därtill skall stå fast. Detta har inte alltid skett vid tillämpningen
av nuvarande fastighetsbildningslagstiftning.
På grund av allmänna regler kommer förrättningar självfallet att kunna
helt eller delvis undanröjas även i många andra situationer än dem som
avses med den nu behandlade bestämmelsen. Några särskilda föreskrifter
med anledning härav synes inte påkallade. Det ligger sålunda i sakens natur
att domstolen skall undanröja förrättningen, om den vid sin prövning
finner att förrättningen bort inställas. Viss särregel krävs emellertid för
ett speciellt fall då ett undanröjande kan bli aktuellt, nämligen för den
händelse förrättningssökanden återkallar sin talan. Den härför behövliga
föreskriften har tagits upp i andra stycket i kommittéförslaget.
Kommittén erinrar om att man i gällande lagstiftning förutsätter att
återkallelse av förrättning kan åtminstone i viss utsträckning ske även
sedan den avslutats, dock inte efter fastställelsen. I 21 kap. 43 § tredje
stycket JDL finns en särskild regel enligt vilken förrättning skall undanröjas,
såvida frågan om fastställelse förfallit med anledning av att sakägare
återkallat sin talan. De närmare villkoren för att en återkallelse skall medföra
att fastställelsen förfaller har inte reglerats i lagen och kan ej anses
fullt klarlagda. Vissa förrättningar, exempelvis laga skiften, torde f. n.
kunna undanröjas på sökandens begäran endast om alla delägare som är
behöriga att påkalla fastighetsbildningen instämmer med sökanden. En
avstyckningsförrättning däremot har ansetts kunna återkallas ensidigt av
sökanden. Att för framtiden viss möjlighet till återkallelse av avslutad förrättning
bör föreligga så länge den fastighetsbildning eller fastighetsbestämning
förrättningen avsett inte blivit slutligt gällande synes kommittén
uppenbart. Motsvarande villkor torde emellertid böra gälla som i fråga om
återkallelse under pågående förrättning. På grund härav och med hänsyn
till vad kommittén föreslagit i 4:33 (4:32 i departementsförslaget) har
föreskrivits att, om jorddomstolens prövning avser fråga om fastighetsbildning
eller fastighetsbestämning beträffande vilken förrättningsprövningen
avslutats och den som ansökt om åtgärden återkallar sin talan, domstolen
skall undanröja förrättningen, såvida övriga som fört talan vid förrättningen
eller domstolen och som själva ägt påkalla åtgärden samtycker
därtill. I fråga om avstyckning av fastighetsdel som genom överlåtelse eller
B 910
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
annat fång kommit i särskild ägares hand måste alltid fordras samtycke
av övriga sakägare.
En förutsättning för att jorddomstolen på grund av återkallelse skall
kunna undanröja en förrättning är att frågan om den vid förrättningen
prövade åtgärden fullföljts till domstolen. Att märka är emellertid att ett
fullföljande kan ske på det sättet att förrättningssökanden i den ordning
och på de villkor som gäller för anförande av besvär återkallar sin talan.
Att den föreslagna regeln om återkallelse vid domstolen skall gälla endast
under förutsättning att domstolen ännu inte skilj t målet från sig har ej
ansetts behöva sägas ut särskilt. Eftersom registrering av fastighetsbildning
och f. ö. även av fastighetsbestämning skall kunna ske medan vissa
till samma förrättning hörande spörsmål alltjämt är föremål för domstolens
prövning men en registrerad åtgärd inte bör kunna undanröjas, har
den bestämmelsen tillagts att återkallelse av ansökan om fastighetsbildning
eller fastighetsbestämning är utan verkan, om den sker efter det åtgärden
antecknats i fastighetsregistret.
Remissyttrandena. I fråga om första stycket i kommittéförslaget anför
överlantmätaren i Jämtlands län att skäl synes föreligga för en bestämmelse
om att en förrättning skall undanröjas när fel föreligger som kan
inverka på förrättningen i dess helhet. Hovrätten för Västra Sverige föreslår
under hänvisning till vad kommittén anfört i motiven (bet. s. 768)
att ordet »äger» i samma stycke utbyts mot »skall».
Svea hovrätt ifrågasätter om bestämmelserna i andra stycket rörande
återkallelse av avslutad förrättning är tillfredsställande utformade. Hovrätten
anför.
Sökandens möjlighet att vid jorddomstolen återkalla sin ansökan om
fastighetsbildning eller fastighetsbestämning är bl. a. beroende av att »fråga
om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning, beträffande vilken förrättningsprövningen
avslutats», är föremål för domstolens prövning. Denna
förutsättning skall enligt hovrättens mening uppenbarligen förstås så, att
jorddomstolens prövning inte nödvändigtvis behöver avse fastighetsbildnings-
eller fastighetsbestäinningsbeslutet utan kan gälla allenast t. ex. en
likvidfråga eller kostnadsfördelningen. Intill dess att alla förrättningsfrågor
blivit slutligt avgjorda bör alltså rätten att återkalla ansökningen i princip
kvarstå. Att fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet vunnit
laga kraft utesluter inte att återkallelse kan ske, till dess att registrering
mellankommer.
Stadgandena i 17:15 andra stycket och i 4:33 angående verkan av återkallelse
av talan vid förrättning överensstämmer innehållsmässigt i stort
sett med varandra. Kommittén uttalar också i motiven till det förra lagrummet
(bet. s. 768) att motsvarande villkor bör gälla angående återkallelse
av avslutad förrättning som i fråga om återkallelse under pågående förrättning.
En saklig skillnad mellan stadgandena föreligger emellertid såtillvida
att, när återkallelse äger rum i jorddomstolen, övriga ifrågakommande
sakägares samtycke därtill krävs för att undanröjande av förrätt
-
B 911
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ningen skall få ske, under det att, då pågående förrättning återkallas, enbart
underlåtenhet av övriga sakägare att inom förelagd tid påkalla förrättningens
fortsättande är tillfyllest för att beslut om inställande av förrättningen
skall få meddelas. Huruvida denna i praktiken inte oväsentliga
skillnad är avsiktlig eller ej, lämnar motiven inget besked om. Hovrätten
ifrågasätter om inte även vid återkallelse av avslutad förrättning underlåtenhet
att inom förelagd tid framställa erinran mot återkallelsen bör
räcka för att jorddomstolen skall äga meddela beslut i enlighet med sökandens
begäran. Härigenom uppkommer visserligen i nu förevarande hänseende
eu formell skillnad mellan 17: 15 andra stycket i förslaget och 13
kap. 5 § andra stycket RB angående återkallelse av talan i indispositivt
mål. Denna skillnad är dock motiverad med hänsyn till de olikheter i andra
hänseenden som råder mellan jordmål och allmänna mål, framför allt med
avseende på antalet parter.
Departementschefen. I första stycket i departementsförslaget har tagits
upp bestämmelser om undanröjande av fastighetsbildningsmyndighets beslut
och åtgärder och om återförvisning av felaktig förrättning. Bestämmelserna
stämmer i sak helt överens med kommitténs förslag. I likhet med
kommittén har jag sålunda inte funnit det behövligt med någon uttrycklig
föreskrift om att undanröjande skall kunna avse förrättning i dess helhet.
Något tvivel om att möjlighet härtill föreligger i de fall då felet inverkat på
hela förrättningen torde inte behöva uppkomma. När felet inte har denna
räckvidd, skall som framgår av den föreslagna lagtexten undanröjandet
begränsas till att avse de beslut och åtgärder som påverkas av felet. Kommitténs
understrykande av att domstolen tydligt skall ange vad som på
nytt skall tas upp vid förrättningen torde hänföra sig till denna del av lagtexten
och inte, som en remissinstans antagit, till bestämmelsen att domstolen
kan meddela behövliga föreskrifter till vinnande av rättelse. Sistnämnda
bestämmelse bör enligt min mening vara av fakultativ natur.
Andra stycket i kommittéförslaget innehåller bestämmelser som öppnar
möjlighet för den som sökt förrättning att vid domstolen återkalla sin ansökan
och därigenom få förrättningen undanröjd. En förutsättning härför
är att domstolens prövning avser »fråga om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning,
beträffande vilken förrättningsprövningen avslutats». Vidare
gäller att återkallelse är utan verkan, om den sker sedan anteckning
om fastighetsbildningen eller fastighetsbestämningen skett i fastighetsregistret.
Svea hovrätt har i sitt remissyttrande tolkat kommittéförslaget så,
att domstolens prövning inte behöver avse fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet
utan kan gälla exempelvis en likvidfråga eller
kostnadsfördelningen. Att fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet
vunnit laga kraft utesluter därför enligt hovrättens mening inte att
återkallelse kan ske, såvida inte registrering ägt rum. Oavsett vilken innebörd
kommittéförslaget kan anses ha på denna punkt, är jag för min del
av den uppfattningen att återkallelse vid domstol inte bör kunna ske i den
B 912 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
omfattning hovrätten angett. Enligt de fullföljdsregler som tagits upp i
15 kap. i departementsförslaget, föreligger inte längre några möjligheter
att i ordinär väg få till stånd en överprövning av fastighetsbildnings- eller
fastighetsbestämningsbeslut sedan tiden för anförande av besvär mot beslutet
utgått. Beslutet har med andra ord vunnit laga kraft. Som jag anfört
vid 4: 32 följer redan av allmänna rättsgrundsatser att återkallelse inte får
ske av talan som avgjorts genom ett sådant beslut. I departementsförslaget
har vidare de nyss angivna förutsättningarna för återkallelse ersatts med
en föreskrift enligt vilken återkallelse vid fastighetsdomstolen kan ske endast
om efter avslutad förrättning talan fullföljts mot fastighetsbildningseller
fastighetsbestämningsbeslut.
I likhet med vad kommittén förordat har i andra stycket i departementsförslaget
som ytterligare villkor för att domstolen skall få undanröja förrättning
med anledning av sökandens återkallelse föreskrivits att övriga
som fört talan vid förrättningen eller domstolen och som själva kunnat
påkalla den åtgärd som avses med återkallelsen samtyckt därtill. Som Svea
hovrätt påpekat innebär detta en saklig skillnad i förhållande till bestämmelsen
i 4:32. Enligt denna bestämmelse är nämligen underlåtenhet av
övriga sakägare att inom förelagd tid begära förrättningens fortsättande
till fyllest för att beslut om inställande av förrättningen skall få meddelas.
Enligt min mening är det fullt motiverat att uppställa strängare krav för
att en återkallelse skall tillerkännas verkan vid fastighetsdomstolen än hos
fastighetsbildningsmyndigheten. Angående innebörden av uttrycket att sakägare
fört talan vid förrättning vill jag hänvisa till vad jag anfört vid 4: 6.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att samtycke till återkallelsen
alltid krävs av övriga sakägare när det gäller sådan avstyckning som
grundar sig på överlåtelse eller annat fång har utan ändring i sak tagits
upp i andra stycket i departementsförslaget. En motsvarande situation kan
uppkomma även vid klyvning. Detta har beaktats i departementsförslaget.
13 och 14 §§.
Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om rättegångskostnader i fastighetsbildningsmål.
I kommittéförslaget finns motsvarande bestämmelser
i 17: 16 och 17.
Kommittén. Kommittén framhåller att det beträffande jorddelningsmålen
f. n. inte finns några särskilda regler om rättegångskostnader utöver vissa
i 21 kap. 11—13 §§ JDL upptagna föreskrifter som rör vissa speciella kostnader.
På grund härav blir allmänna bestämmelser i ämnet huvudsakligen
tillämpliga. Reglerna i 18 kap. RB om rättegångskostnad i tvistemål kommer
således i regel att vara bestämmande för ägodelningsrätternas och
B 913
Kungl. Maj.is proposition nr 128 år 1969
överinstansernas ställningstaganden till hur kostnaderna i jorddelningsmål
skall fördelas. Enligt 20 § i promulgationslagen till RB (RP) skall emellertid
i fråga om mål i vilket myndighet på det allmännas vägnar för talan
som inte avser tillvaratagande av kronans eller annans enskilda rätt bestämmelserna
om allmänt åtal äga motsvarande tillämpning, i bl. a. kostnadshänseende,
om inte särskilda föreskrifter meddelats.
Vad som sålunda f. n. gäller på detta område torde enligt kommittén i
stort sett innefatta en lämplig reglering som bör kunna tillämpas även i
framtiden. Vissa modifikationer synes dock behövliga. Eftersom jordmålen
ibland kommer att förete särdrag i förhållande till de allmänna tvistemålen,
är det önskvärt att jorddomstolen får något friare händer än allmän
domstol att vid utdömandet av ersättning för rättegångskostnad förfara
efter vad som i det enskilda fallet är mest skäligt. Det stora antalet sakägare
som ibland förekommer kan t. ex. medföra att visst avsteg bör göras
från annars tillämpliga principer i kostnadshänseende. Även den omständigheten
att partsställningen inte alltid framträder så klart i jordmålen
bidrar till att en ordning med något friare regler om kostnadsfördelningen
ter sig motiverad. Härtill kommer att vissa bestämmelser om rättegångskostnader
i mål där talan förs på det allmännas vägnar torde böra meddelas,
eftersom en tillämpning av brottsmålsreglerna enligt 20 § RP inte
alltid leder till fullt tillfredsställande resultat. På grund av det anförda har
kommittén föreslagit att den nya lagens reglering av hithörande spörsmål
skall utformas på ett delvis annat sätt än motsvarande regler i den nu gällande
fastighetsbildningslagstiftningen.
Kommittén erinrar om att 21 kap. 13, 58 och 65 §§ JDL innehåller bestämmelser
om att överlantmätare och länsarkitekt har rätt till ersättning
av allmänna medel enligt gällande resereglemente när de kallats att biträda
domstol i jorddelningsmål och att kostnaden skall stanna på statsverket.
Motsvarande princip bör enligt kommitténs mening gälla även i framtiden.
Den behövliga bestämmelsen bör dock utvidgas till att omfatta även annan
befattningshavare som enligt 6 eller 8 § kallats att vara närvarande som
sakkunnig vid förhandling inför jorddomstolen. Bestämmelsen har tagits
upp i 17: 16 första stycket i kommittéförslaget. Eftersom även frågan om
ersättning till förrättningslantmätare som kallas att tillhandagå domstolen
med upplysningar bör regleras på samma sätt, har bestämmelsen fått en
med hänsyn härtill anpassad utformning. Det förhållandet att vissa förrättningslantmätare
inte är statliga befattningshavare utan anställda i kommunal
tjänst har vidare medfört att hänvisning inte skett till allmänna
resereglementet. I stället har föreskrivits att ersättning skall utgå enligt
särskilda bestämmelser. Enligt kommitténs mening bör det ankomma på
Kungl. Maj :t att för befattningshavare på vilka resereglementet inte är tilllämpligt
bestämma grunderna för ersättningen. Vidare har i stället för hit52*—Bihang
till Riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 914 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tillsvarande föreskrift att kostnaden skall stanna på statsverket endast
angetts att sakägare inte får åläggas att betala kostnaden.
17:17 i kommittéförslaget behandlar frågan om rätt för sakägare och
annan part att få ersättning för sin rättegångskostnad. Såvitt gäller förhållandet
mellan enskilda parter har kommittén föreslagit regler som nära
ansluter till de principer som enligt 11 kap. 93 § VL gäller i fråga om fördelning
av rättegångskostnaderna vid vattendomstol med anledning av
besvär över beslut av synemän. Förslaget innebär att jorddomstolen kan
efter vad som finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna förordna
att klagande skall ersätta motpart hans rättegångskostnad eller, när anförda
besvär bifalles, att klagandens motpart skall gottgöra klaganden dennes
kostnad. Har motparten gjort sig skyldig till försumlig processföring
och därigenom vållat klaganden utgifter, skall han oavsett utgången i målet
förpliktas ersätta klaganden härför. Kommittén framhåller att de föreslagna
reglerna är avsedda att medge viss möjlighet att avvika från de
allmänna normerna i RB när det på grund av de speciella förhållanden som
kan förekomma i jordmål anses påkallat. I den mån vissa parter under
rättegången i jorddomstolen intar en klar motsatsställning till varandra
och särskilda omständigheter inte föranleder annat, torde en fördelning
enligt principerna i 18 kap. RB få anses som den mest skäliga och följaktligen
böra läggas till grund för jorddomstolens avgörande.
Vad kommittén sålunda anfört i fråga om enskild parts skyldighet att
gottgöra annan enskild hans rättegångskostnad gäller endast när besvär
anförts. I underställningsmål är det ofta mest rimligt att varje sakägare
själv får vidkännas de kostnader som uppkommer för honom. Det skulle
visserligen vara tänkbart att låta förrättningssökanden bära ansvaret för
samtliga dessa kostnader och att ålägga honom skyldighet att ersätta övriga
enskilda parter deras utgifter för rättegången. En motsvarande ordning
tillämpas i ansökningsmål vid vattendomstol men torde inte utan stora
olägenheter kunna omsättas på fastighetsbildningsområdet, där förrättningssökanden
i princip är sakägare och ej bör inta någon särställning i
förhållande till övriga sakägare. Enligt kommitténs mening bör därför var
och en själv stå för sina kostnader i underställningsmål. Detta bör gälla
utan undantag i sådana fall då underställningen skett enligt 16:9 i kommittéförslaget
och fullföljden alltså inte haft till ändamål att tillgodose ett
jord- eller planpolitiskt intresse. Vid underställning enligt 16: 7 eller 8 synes
däremot det allmänna i särskilda situationer böra kunna åläggas viss ersättningsskyldighet.
En regel härom torde visserligen böra göras restriktiv
och kan med hänsyn därtill beräknas vinna tillämpning endast i rent undantagsbetonade
situationer. Trots detta torde den vara av värde som garanti
mot att enskilda jordägare genom det allmännas förvållande åsamkas
kännbara utgifter för tillvaratagande av sin rätt. Om det ändringsyrkande
som i underställningsmålet framställs från det allmännas sida inte vinner
B 915
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
bifall och synnerliga skäl föreligger, bör enligt kommitténs uppfattning
jorddomstolen kunna tillerkänna sakägare ersättning av det allmänna för
hans rättegångskostnad. Att noggrannare än så ange förutsättningarna för
att det allmännas ansvar skall inträda synes inte möjligt på grund av de
starkt varierande förhållandena.
Kommittén påpekar att en likartad situation föreligger när sakägare besvärar
sig över förrättningsmännens avgörande i jord- eller planpolitiskt
avseende och han får bifall till sin talan. Har klaganden genom det sätt varpå
det allmänna fört sin talan i målet tvingats nedlägga särskilda kostnader
för att vinna målet, bör han på samma sätt som vid underställning kunna
få ersättning, om det finns synnerliga skäl.
I överensstämmelse med vad som nu anförts innehåller 17:17 i kommittéförslaget
vissa regler om att jorddomstol kan tillerkänna sakägare
ersättning av statsverket för rättegångskostnad och att sakägarna själva
skall vidkännas sina kostnader vid underställning enligt 16:9. För den
händelse klagande sakägare tillerkänns ersättning och byggnadsnämnden
ensam har att svara för bevakningen av det allmänna intresset har föreskrivits
att kommunen i stället för statsverket skall utge ersättningen.
Kostnaderna för nämndens verksamhet bestrids av kommunala medel, och
kommittén finner det naturligt att kommunen får överta betalningsansvaret
i detta fall. Motsvarande anordning med kommunen som ansvarig för
kostnader som orsakats av nämnden skall tillämpas även i det fall att
nämnden i egenskap av klagande intar ställning av part i jorddomstolen
och dess talan vållat motpart kostnad, som anses skäligen böra gottgöras.
Samma ersättningsregler bör här gälla som för enskild klagandes skyldighet
att utge ersättning till enskild motpart.
Kommittén har särskilt övervägt huruvida domstolen i vissa fall skall
kunna ålägga enskild part att ersätta det allmänna kostnader med anledning
av rättegången i jordmål. Inte utan betydelse i detta sammanhang är
enligt kommitténs mening att kammarkollegiets verksamhet för bevakande
av det allmännas intresse i vattenmål brukat anses vara av sådan art och
beskaffenhet att kostnaderna därför i princip skall stanna på statsverket.
Att ersättning inte skall utgå för arbete som kollegiets egna befattningshavare
utfört torde få anses uppenbart. Ersättning i övrigt har enligt praxis
tillerkänts kollegiet endast i en viss bestämd situation, nämligen när kollegiet
haft direkta utlägg för särskild utredning som på dess uppdrag ombesörjts
av annan än statlig befattningshavare (NJA 1957 s. 431). Att i
jordmål ålägga enskild part en mera vidsträckt ersättningsskyldighet gentemot
staten med anledning av bevakningen av allmänintresset än den som
sålunda gäller i vattenmål bör inte komma i fråga. Kommittén anser sig
emellertid inte böra föreslå någon regel ens om skyldighet för enskild part
i jordmål att gottgöra statsverket dess kostnader för utredning av andra
än statliga befattningshavare. Det torde bli ytterst sällsynt att myndighet
B 916
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
som i jordmål företräder det allmänna föranstaltar om utredning av detta
slag, och om en sådan någon enstaka gång skulle förekomma, bör kostnaden
få stanna på statsverket. Vad som nyss har anförts bör inte i alla delar
tillämpas beträffande byggnadsnämndens utgifter i jordmål. Om nämnden
anfört besvär till jorddomstolen, blir enligt vad som nyss föreslagits kommunen
ansvarig för motparts rättegångskostnad i samma utsträckning
och på samma villkor som enskild part. För det fall att nämnden vinner
bifall till sin besvärstalan eller motpart gjort sig skyldig till försumlig
processföring, synes kommunen böra kunna tillerkännas gottgörelse under
samma förutsättningar som skall gälla i fråga om rätt för enskild part att
få ersättning av motpart för sina kostnader. De i 17: 17 i kommittéförslaget
upptagna reglerna beträffande besvärsmål har utformats i enlighet härmed.
När kommun i vattenmål utför talan för tillgodoseende av allmänna intressen
i orten, torde kommunen på motsvarande sätt kunna få ersättning av
enskild part. Kommittén tillägger emellertid att jorddomstolen säkerligen
endast mera sällan torde finna det skäligt att låta sakägare ersätta kommunen
dess kostnader.
Till sist föreslår kommittén i 17:17 visst undantag från regeln i 18 kap.
13 § RB om skyldighet för part i tvistemål att återgälda statsverket kostnad
som enligt rättens beslut skall utgå av allmänna medel. Om domstolen
finner att varken klagande eller annan part vid domstolen bör skäligen
åläggas återbetalningsskyldighet för viss kostnad, bör domstolen kunna
förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.
Remissyttrandena. De i 17: 17 i kommittéförslaget upptagna reglerna om
enskild parts skyldighet att ersätta annan sådan part för rättegångskostnad
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Hovrätten över Skåne
och Blekinge anser emellertid att bestämmelserna inte ger tillräckligt rättsskydd
för den vars mark tas i anspråk enligt reglerna om tvångsinlösen av
mark. Hovrätten framhåller att sådan inlösen helt är att jämställa med
expropriation och att den enskilde synes sakna möjlighet att få ersättning
för egna utredningskostnader i samband med förrättningen. Sistnämnda
förhållande måste anses otillfredsställande och gör skälen för att han skall
kunna få sin sak prövad vid domstol utan att löpa ekonomisk risk ännu
starkare. Hovrätten förordar därför att bestämmelserna ges sådan avfattning
att ExL:s regler om kostnadsfördelningen blir tillämpliga, när målet
gäller tvångsinlösen av mark. Hovrätten anser vidare att reglerna om skyldighet
att utge ersättning för kostnader som föranletts av försumlig processföring
vinner i tydlighet om föreskriften i första stycket andra punkten
får en lydelse som stämmer överens med 18 kap. 6 § RB.
Förslaget till reglering av kostnadsfrågan i mål mellan enskilda och företrädare
för det allmänna har kritiserats från åtskilliga håll. Till en början
riktar Svea hovrätt en anmärkning i redaktionellt hänseende mot 17:17
B 917
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
första stycket. Enligt hovrättens mening är den där använda terminologin
enligt vilken byggnadsnämnden visserligen som klagande anses vara part
i jordmål men däremot inte i något fall betraktas som enskild klagandes
motpart ingalunda så självklar att den lämpligen kan underförstås eller
som skett komma till indirekt uttryck först i andra stycket. Särskilt i det
fall att byggnadsnämnden med stöd av sin rätt till officialinitiativ påkallat
en förrättning som en sakägare i jorddomstolen sedan yrkar undanröjd
ligger det nära till hands att även formellt betrakta byggnadsnämnden som
klagandens motpart. Hovrätten förordar därför en klarare utformning av
första stycket.
I sakligt hänseende hävdas från flera håll att kommittén varit alltför
återhållsam när det gällt att ålägga det allmänna kostnadsansvar. Svea
hovrätt menar att det kraftiga ingrepp från statlig sida i den enskildes rätt
att bestämma över sin egendom som på detta rättsområde under senare
årtionden genomförts i lagstiftningen och som i förslaget ytterligare skärpts,
bl. a. genom införande av visst officialinitiativ, motiverar ett längre gående
kostnadsansvar än kommittéförslaget innehåller. Fastighetsbildningslagstiftningens
invecklade beskaffenhet och de många gånger svåra avvägningar
av juridisk, teknisk och ekonomisk art som uppkommer i fastighetsbildningsmålen
bidrar till att de enskilda i dessa mål ofta tvingas anlita
experter av olika slag och därigenom drar på sig betydande kostnader för
att tillvarata sin rätt. Om det allmänna genom att dess företrädare utan
framgång fullföljt talan orsakat enskild utgifter av någon betydelse för
utförande av hans talan vid domstolen, hör det allmänna i regel också ersätta
den enskilde för dessa. Är det den enskilde som fullföljer talan och
vinner han i den högre instansen bifall till sin talan, synes han böra få
ersättning åtminstone för sådana kostnader som varit påkallade för att
bemöta utredning som förebragts i målet från det allmännas sida. Kravet
på att synnerliga skäl skall föreligga för att ersättning skall kunna utgå till
den enskilde bör alltså uppmjukas. Hovrätten anser att det skulle vara
mest tilltalande, om jorddomstolen fick befogenhet att tillerkänna enskild
part kostnadsersättning när domstolen finner skäl därtill. En ändring av
förslaget i denna riktning förordas därför. Göta hovrätt framhåller att den
enskilde sakägaren i de situationer som det här är fråga om framstår som
vinnande part i lika hög grad som när han har enskild motpart. Den enskilde
sakägarens rätt till ersättning för rättegångskostnader i dessa fall
bör därför avgöras efter en skälighetsprövning på samma sätt som enligt
förslaget skall gälla i mål mellan enskilda sakägare. Hovrätten över Skåne
och Blekinge påpekar att, om som hovrätten föreslagit talan fullföljs av
statlig myndighet för bevakande av allmänt intresse och besvärsinstitutet
därvid anlitas, huvudregeln i fråga om kostnadsfördelningen blir gällande.
Hovrätten anser att detta skulle innebära en påtaglig fördel. Det finns inte
några skäl att försätta den enskilde i sämre ställning, om statlig myndighet
B 918 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
är klagande än om besvär anförs av sakägare eller kommun. En konsekvens
av denna reglering blir att enskild kan förpliktas gottgöra statsverket dess
kostnader i anledning av rättegången. Domstolen torde emellertid endast
sällan finna skäligt att meddela sådant förordnande. I de fall då sakägares
besvär berör allmänt intresse och hans besvär vinner bifall, bör sakägaren
i analogi med vad som nyss sagts erhålla ersättning för sina kostnader, om
domstolen med hänsyn till omständigheterna finner detta skäligt. Det i
andra stycket använda uttrycket »synnerliga skäl» kräver i varje fall en
närmare precisering. Regeln bör därvid ges ett mera vidsträckt tillämpningsområde
än kommittén avsett.
En vidgad rätt för enskild sakägare att få ersättning för rättegångskostnader
av allmänna medel krävs också av hovrätten för Nedre Norrland,
hovrätten för Övre Norrland samt häradshövdingarna i Umeå domsaga och
Västerbottens västra domsaga.
Överlantmätaren i Norrbottens län anser det däremot tveksamt om enskild
sakägare över huvud taget bör få rätt till ersättning av det allmänna
för rättegångskostnad. Överlantmätaren påpekar att målen gäller för fastighetsägarna
så angelägna frågor som fastighetsindelningens bestämmande
och rationaliserande och att den föreslagna regeln om rätt till ersättning
för sakägarna kan leda till att man uppmuntrar till alltför stora utredningar.
I några remissyttranden riktas kritik mot kommitténs förslag att kommun,
när byggnadsnämnds besvär bifalls, skall kunna tillerkännas kostnadsersättning
enligt de regler som gäller mellan enskilda parter. I betraktande
av att byggnadsnämnden fullgör en statlig funktion finner Svea
hovrätt det förvånande att kommunen i rättegångskostnadshänseende jämställts
med enskild (jfr bet. s. 780). Även om kommittén utgår från att
kommunen mera sällan kommer att tillerkännas ersättning av enskild,
måste denna reglering anses principiellt otillfredsställande. Förslaget bör
därför jämkas även på denna punkt. Det bör dock inte möta något hinder
att behålla en rätt för kommunen att få ersättning av enskild som gjort sig
skyldig till försumlig processföring. Man kan även med fog överväga att
införa samma rätt för statsverket. Liknande uttalanden görs av hovrätten
för Övre Norrland samt häradshövdingarna i Umeå domsaga och Västerbottens
västra domsaga. Den senare anser att den av kommittén (bet. s.
773) gjorda jämförelsen med vattenmål där kommun för talan för tillgodoseende
av allmänna intressen i orten är missvisande, eftersom vattenmålen
oftast är ett slags expropriationsmål där sökandena önskar tillgodose sina
egna stora ekonomiska intressen.
Departementschefen. Den i 17: 16 första stycket i kommittéförslaget upptagna
bestämmelsen har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen.
B 919
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Även jag har ansett mig kunna biträda kommittéförslaget i denna del.
Bestämmelsen har därför med vissa redaktionella jämkningar tagits upp i
departementsförslaget och där fått sin plats i 13 §.
I 17:17 första stycket i kommittéförslaget regleras bl. a. frågan om enskild
parts skyldighet att ersätta annan sådan part för rättegångskostnad.
Förslaget innebär i denna del att domstolen kan efter vad som är skäligt
med hänsyn till omständigheterna förordna att förlorande part skall ersätta
motparten hans rättegångskostnad. Har klagandens motpart gjort sig
skyldig till försumlig processföring och därigenom vållat klaganden utgifter,
skall han emellertid oavsett utgången i målet förpliktas gottgöra klaganden
härför. En hovrätt har anmärkt att dessa regler inte ger tillräckligt
rättsskydd åt den vars mark tas i anspråk genom inlösen och har därför
föreslagit att ExL:s bestämmelser om kostnadsfördelningen görs tillämpliga
i inlösenfallen. Enligt min uppfattning kan det inte förnekas att inlösen
företer stora likheter med expropriation. Alltsedan tillkomsten av ExL
har den som utsatts för exproriation beretts en gynnad ställning i kostnadshänseende.
Före den 1 juli 1966 gällde enligt 67 § ExL att den exproprierande
i alla instanser var skyldig att ersätta motparten sådana kostnader
i expropriationsmålet som inte föranletts av motpartens försumliga
processföring, under förutsättning att kostnaden skäligen varit påkallad
för tillvaratagande av partens rätt. Efter nämnda datum skall dessa bestämmelser
tillämpas endast beträffande processen i första instans. I fråga
om rättegången i överrätt innebär nuvarande regler i princip att markägaren
aldrig behöver betala den exprorierandes kostnader och att han får
svara för sina egna kostnader bara när han själv klagat och förlorat. Kostnadsregeln
i 67 § ExL är tillämplig också vid tvångsförvärv enligt vissa
andra lagar, bl. a. vid inlösen enligt BL.
Jag anser goda skäl tala för att den vars egendom tas i anspråk genom
inlösen enligt FBL och som för talan om inlösenersättning i fastighetsdomstolen
får vissa förmåner i kostnadshänseende. Detta synes lämpligen
kunna ske på så sätt att man vid sidan av den i kommittéförslaget upptagna
regeln om kostnadsansvaret i mål mellan enskilda parter inför en
särbestämmelse som utformas efter förebild från 67 § ExL och som skall
vara tillämplig i mål om inlösenersättning. Eftersom fastighetsdomstolen
skall fungera som överinstans i förhållande till fastighetsbildningsmyndigheten,
kan det synas som om de i ExL upptagna reglerna om kostnaderna
i överrätt borde tjäna som mönster för särbestämmelsen. Detta skulle emellertid
förutsätta att de kostnadsregler som gäller beträffande expropriationsmålens
handläggning i första instans tillämpades vid fastighetsbildningsmyndighetens
prövning av fråga om inlösenersättning. Som jag tidigare
har anfört har emellertid någon regel om ersättning för sakägares
kostnad i förrättningsinstansen inte tagits upp i departementsförslaget.
Detta hänger samman med att upptagningen av sakägares bevisning i in
-
B 920
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
lösenfrågor ansetts böra koncentreras till fastighetsdomstolen. När fastighetsbildningsmyndighetens
avgörande i fråga om inlösenersättning överklagas,
kommer tyngdpunkten i processen således att ligga i fastighetsdomstolen.
Det synes mot denna bakgrund rimligt att man i kostnadshänseende
jämställer förfarandet i denna domstol med handläggningen i första
instans av expropriationsmålen.
På grund av vad som nu har anförts har i 14 § första stycket i departementsförslaget
föreskrivits att fastighetsdomstolen kan efter vad som är
skäligt med hänsyn till omständigheterna förordna att sakägare som förlorar
målet skall ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad men att
den som avstått egendom genom inlösen och yrkar ersättning härför skall
få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet. Jag vill påpeka
att med sakägare skall jämställas annan enskild part som för talan
i fastighetsdomstolen. Detta framgår av bestämmelsen i 16 §. Den nu föreslagna
huvudregeln om kostnadsfördelning mellan enskilda parter innebär
en med hänsyn till de speciella förhållandena i fastighetsbildningsmålen
påkallad modifiering av den i 18 kap. 1 § RB lagfästa principen om förlorande
parts skyldighet att ersätta motparten hans rättegångskostnad.
Om vissa parter står i klart motsatsförhållande till varandra i domstolen,
torde deras kostnader dock i regel böra fördelas enligt sistnämnda lagrum.
I 14 § andra stycket i departementsförslaget har tagits upp en bestämmelse
som fastslår att reglerna i första stycket inte skall gälla om annat
följer av föreskrifterna i 18 kap. 6 och 8 §§ RB. Även om formuleringen av
lagtexten i 17:17 i kommittéförslaget inte är helt klar torde detta vara
också vad kommittén har åsyftat.
I fråga om fördelningen av rättegångskostnader i mål mellan enskild part
och företrädare för allmänna intressen har kommittén föreslagit ganska
invecklade regler. Om man bortser från fall av underställning enligt 16:9
i kommittéförslaget, innebär bestämmelserna till en början att enskild part
som vinner målet kan, om synnerliga skäl föreligger, tillerkännas ersättning
för rättegångskostnad av statsverket eller, när endast byggnadsnämnden
företräder det allmänna intresset, av kommunen. För det fall att den
enskilde parten förlorar målet, gäller att parten aldrig blir skyldig att ersätta
statsverket för kostnader med anledning av rättegången. Om byggnadsnämnden
har ställning av klagande och vinner bifall till sin besvärstalan,
har nämnden rätt till ersättning för sina kostnader enligt samma
regler som föreslås gälla i fråga om rätt för enskild part att få kostnadsersättning
av enskild motpart. Enskild klagande som förlorar mål mot
byggnadsnämnden är däremot enligt kommittéförslaget inte skyldig att
ersätta nämndens kostnader.
Mot de av kommittén sålunda föreslagna reglerna har vid remissbehandlingen
riktats kritik i olika hänseenden. Denna kritik synes åtminstone del
-
B 921
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
vis vara befogad. Framför allt måste kommittéförslaget anses brista i överskådlighet
och enhetlighet.
Enligt min mening är det lämpligt att man vid bedömningen av det nu
aktuella problemkomplexet först tar upp frågan om enskild part bör förpliktas
att ersätta det allmänna dess kostnader i fastighetsbildningsmål.
Till en början är det tydligt att de allmänna administrationskostnaderna
för ifrågavarande myndigheter bör bäras av det allmänna i likhet med vad
som f. n. gäller i fråga om de mest typiska partsmyndigheterna, åklagarmyndigheterna.
Vad som kan föranleda tvekan är om det allmänna alltid
skall svara för de särskilda kostnader för utredning som kan uppkomma
för myndigheterna. En synpunkt som härvid bör beaktas är att det från
rättssäkerhetssynpunkt är värdefullt att en enskild part kan föra talan
mot det allmännas företrädare utan att behöva riskera att få betala rättegångskostnader.
Härigenom kan man undvika rättsförluster till följd av
att den enskilde avstår från att fullfölja talan mot ett avgörande som han
anser oriktigt eller att på annat sätt hävda sina berättigade intressen gentemot
det allmännas representanter. För det allmänna kan det å andra sidan
vara en nackdel att den enskilde på detta sätt kan processa utan att riskera
ersättningsskyldighet för rättegångskostnader. Erfarenheterna från förvaltningsförfarandet
torde emellertid visa att några mera betydande olägenheter
inte är förenade med en sådan ordning (jfr SOU 1964:27 s. 680).
Med hänsyn härtill finner jag övervägande skäl tala för att man inte bör
införa någon regel om skyldighet för enskild part att ersätta det allmänna
för kostnader i fastighetsbildningsmål. Detta stämmer överens med vad
kommittén har föreslagit i fråga om statsverkets kostnader. Som jag nyss
har anfört skall emellertid enligt kommittéförslaget samma princip inte
helt gälla beträffande byggnadsnämndens utgifter. Enligt min uppfattning
finns det emellertid inte någon anledning att i förevarande hänseende göra
skillnad mellan de olika slagen av kostnader. En sådan olikhet skulle framstå
som principiellt otillfredsställande mot bakgrund av att byggnadsnämnden
fullgör en statlig funktion när den bevakar allmänna intressen i fastighetsbildningsmål.
När man härefter överväger frågan i vad mån en enskild part bör kunna
få ersättning för sina kostnader i mål mot företrädare för det allmänna,
kan det vara av intresse att konstatera att det inom förvaltningsförfarandet
som en allmän regel gäller att enskild part inte har rätt till kostnadsersättning
av det allmänna. Besvärssakkunniga har i sitt betänkande »Lag om
förvaltningsförfarandet» (SOU 1964: 27) inte föreslagit någon ändring i
denna huvudregel. De sakkunniga har därvid uttalat att det åligger den
enskilde parten som en allmän medborgerlig skyldighet att medverka i förvaltningsförfarandet
utan rätt till ersättning för de olägenheter och kostnader
som kan vara förknippade härmed eller i vart fall mot en mer eller
mindre symbolisk ersättning (bet. s. 682). Motsvarande synpunkter gör sig
B 922 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
enligt min uppfattning gällande i fråga om mål vid fastighetsdomstol mellan
enskild part och företrädare för allmänt intresse. Att som några remissinstanser
föreslagit låta samma kostnadsregler gälla i dessa mål som i mål
mellan enskilda parter kan därför inte komma i fråga. Jag ansluter mig
i stället till kommitténs ståndpunkt att den enskilde parten i regel själv
hör svara för de kostnader som uppstår för honom när han processar mot
representant för det allmänna. Det allmänna bör dock i vissa särskilda situationer
kunna åläggas ersättningsskyldighet när dess företrädare förlorar
mål mot enskild part. Enligt kommittéförslaget krävs för att sådan ersättningsskyldighet
skall kunna komma i fråga att synnerliga skäl föreligger.
Jag anser mig böra biträda förslaget också på denna punkt. Det synes
inte möjligt att i lagen närmare precisera de villkor som bör vara uppfyllda
för att en avvikelse från huvudregeln skall anses motiverad. En
grundförutsättning härför bör emellertid vara att den enskilde parten haft
kostnader som faller utom ramen för vad man normalt kan begära att en
sådan part själv svarar för. Som exempel kan nämnas ersättning till juridiskt
eller tekniskt biträde samt utgift för längre resa i samband med inställelse
vid förhandling. Vidare bör gälla att kostnaderna varit nödvändiga
för tillvaratagande av partens rätt och att de inte kan betraktas som
självförvållade. Det är emellertid inte tillräckligt att dessa villkor är uppfyllda.
Det måste dessutom av någon speciell anledning framstå som oskäligt
att kostnaderna bärs av den enskilde parten. En situation då ersättning
bör kunna komma i fråga är den som föreligger när det allmännas representant
fullföljt talan utan att ha objektivt godtagbara skäl härför eller när
han på annat sätt har gjort sig skyldig till oaktsamhet vid förandet av processen.
Ett annat fall då det synes befogat att ersättning utgår är när ett
mål fullföljs ända upp i högsta instans för att klarhet skall vinnas om innebörden
av gällande rätt.
I likhet med kommittén anser jag att kommunen bör svara för ersättningen
till den enskilde parten i de fall då byggnadsnämnden ensam för
talan på det allmännas vägnar.
På grund av vad jag nu har anfört har i tredje stycket i departementsförslaget
tagits upp bestämmelser om att fastighetsdomstolen kan tillerkänna
sakägare som vinner mål mot företrädare för allmänt intresse ersättning
för rättegångskostnad, om synnerliga skäl föreligger. Vidare föreskrivs
att ersättningen skall utges av statsverket eller, om endast byggnadsnämnden
företräder det allmänna intresset, av kommunen. Jag vill
erinra om att fastighetsregistermyndigheten inte är att anse som företrädare
för allmänt intresse när myndigheten fullföljer talan enligt 15: 10. I sådana
mål är de nyss angivna bestämmelserna inte tillämpliga. Sakägarna skall således
alltid själva svara för sina kostnader i målen.
Enligt fjärde stycket i departementsförslaget kan fastighetsdomstolen
B 923
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
när den finner skäligt förordna att kostnad för bevisning eller särskild åtgärd
som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel skall stanna på
statsverket. En motsvarande bestämmelse finns i tredje stycket i kommittéförslaget.
Bestämmelsen innefattar som kommittén framhållit ett undantag
från 18 kap. 13 § RB.
15 §.
I denna paragraf, som motsvarar 17: 18 i kommittéförslaget meddelas
vissa föreskrifter om översändande av handlingar i fastighetsbildningsmål.
Kommittén. Kommittén föreslår att domstolen skall underrätta registerföraren
om anförda besvär och, sedan den avgjort ett jordmål och avgörandet
vunnit laga kraft, tillställa honom förrättningsakten samt avskrift
av utslaget eller beslutet. Dessa regler är av grundläggande betydelse för
redovisningen i fastighetsregistret och bör därför tas upp i lagen. Om förrättningen
skall fortsättas efter jordmålets avgörande och anteckning inte
ske i fastighetsregistret, bör förrättningsakten och avskrift av avgörandet
översändas till förrättningslantmätaren i stället för till registerföraren.
När domstolen beslutat om återförvisning till förrättningsmännen eller
när dess avgörande överklagats i viss del men i övrigt vunnit laga kraft,
måste jorddomstolen bedöma om omedelbar anteckning i fastighetsregistret
skall göras och om handlingarna därför skall tillställas registerföraren.
Denna bedömning torde i regel inte vålla några svårigheter, men det kan
säkerligen någon gång, särskilt vid partiell fullföljd till högsta domstolen,
visa sig tveksamt om registerföraren bör verkställa en anteckning i registret,
innan ett slutligt avgörande av hela saken föreligger. Kommittéförslaget
innebär att jorddomstolen i dessa fall skall expediera handlingarna till
registerföraren, så snart domstolen finner att fråga om registrering kan
uppkomma. Skall målet föras vidare till högsta domstolen, åligger det registerföraren
att efter registreringsfrågans handläggning till jorddomstolen
återställa den del av förrättningsakten som han mottagit.
Remissyttrandena. Svea hovrätt ifrågasätter om inte jorddomstolens underrättelseskyldighet
gentemot registerföraren bör utvidgas. Hovrätten påpekar
att domstolen inte är skyldig att tillställa registerföraren avskrift av
fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut som överklagats särskilt.
Registerföraren kan därför vid registrering enligt 19: 3 inte få visshet
om att besvär inte anförts genom att avvakta den i 17:18 första stycket
angivna tiden av fyra dagar från utgången av besvärstiden. Han måste i
stället genom hänvändelse till jorddomstolen övertyga sig om att fullföljd
inte skett.
B 924
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Departementschefen. Departementsförslaget har i sak utformats helt enligt
kommitténs förslag. Jag har således inte funnit tillräckliga skäl föreligga
att som Svea hovrätt ifrågasatt föreskriva att fastighetsdomstolen
skall underrätta fastighetsregistermyndigheten även när talan fullföljts särskilt
mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut. Det synes
mer ändamålsenligt att myndigheten i de fall då fastighetsbildningsmyndigheten
påkallat registrering enligt 19: 3 inhämtar upplysning hos domstolen
huruvida besvär anförts än att domstolen alltid när fastighetsbildningseller
fastighetsbestämningsbeslut överklagats särskilt skall lämna registermyndigheten
besked härom. Denna torde ofta kunna få den behövliga upplysningen
per telefon.
16 §.
Paragrafen motsvarar 17:19 i kommitténs förslag och innehåller en bestämmelse
som innebär att kapitlets föreskrifter om sakägare blir tillämpliga
även på annan enskild part.
Kommittén. Kommittén har funnit mest lämpligt att i detta kapitel använda
beteckningen sakägare på sådana enskilda parter som redan på förrättningsstadiet
ägde föra talan rörande den åtgärd som det är fråga om i
jorddomstolen. Detta beteckningssätt, som tillämpats även i 21 kap. JDL,
hänger samman med att en klart markerad partsställning ofta inte framträder
i jordmålen. Emellertid uppträder i vissa fall i jorddomstolen enskilda
parter som inte tillhör kretsen av sakägare, och vad som föreslås beträffande
sakägarna bör gälla även i fråga om dessa. Till parter av denna
kategori kan hänföras vid förrättningen anlitade sakkunniga samt sysslomän,
när fråga om ersättning till dem är föremål för domstolens prövning.
I mål rörande fastighetsreglering kan den som utan att vara sakägare enligt
5:14 i kommittéförslaget ålagts att utge ersättning med anledning
av regleringen eller betala förrättningskostnad föras till samma kategori.
För att undvika att i de särskilda lagrummen uttryckligen nämna dessa
parter har kommittén i denna paragraf föreskrivit att vad som enligt kapitlet
gäller om sakägare äger tillämpning även på annan enskild part.
Departementschefen. Departementsförslaget har i sak helt samma innehåll
som kommitténs förslag.
17 KAP.
Rättegången i hovrätt
I delta kapitel meddelas bestämmelser beträffande rätten att fullfölja
talan mot fastighetsdomstols avgörande i fastighetsbildningsmål och om
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 925
förfarandet i hovrätten. Eftersom kommittén föreslog en ordning som innebar
att talan skulle fullföljas från jorddomstolen direkt till högsta domstolen,
saknar kapitlet motsvarighet i kommittéförslaget. Hänvisningen i lagen
om fastighetsdomstol till RB innebär att bestämmelserna i detta kapitel
skall gälla vid sidan av föreskrifterna i 49 kap. RB om fullföljd av talan
mot underrätts dom och beslut. Fastighetsdomstolen skall därvid likställas
med allmän underrätt.
Enligt nuvarande ordning skall talan mot ägodelningsrätts avgörande föras
genom besvär oberoende av om avgörandet betecknats som utslag eller
beslut. Handläggningen av fastighetsbildningsmålen i hovrätten sker genom
ett skriftligt förfarande i överensstämmelse med vad som enligt allmänna
regler gäller för besvärsmål. Jag har inte funnit anledning att frångå den
ordning som sålunda tillämpas. Det i 52 kap. RB reglerade förfarandet
kommer således att i huvudsak lända till efterrättelse i fråga om fastighetsbildningsmålens
behandling i hovrätt. En viss anpassning till den ordning
som föreslås beträffande målens handläggning i fastighetsdomstolen bör
dock komma till stånd. Detta kan genomföras på så sätt att vissa bestämmelser
i 16 kap. i departementsförslaget görs tillämpliga också i fråga om
de mål som fullföljs till hovrätten. I detta sammanhang vill jag nämna
att departementsförslaget inte innehåller någon motsvarighet till föreskrifterna
i 21 kap. 55 § JDL om att ägodelningsdomarcn skall genom kungörelse
i kyrkan förelägga icke klagande sakägare att inkomma med förklaring
över anförda besvär. I stället skall kommunikationsreglerna i 16: 3
tillämpas. Detta ställningstagande ligger helt i linje med att kyrkokungörande
enligt förslaget inte skall tillämpas i fråga om kallelse till förrättningssammanträde
eller till förhandling inför fastighetsdomstolen.
Enligt vad som föreslås i 1 § får talan fullföljas i hovrätten, förutom av
sakägare och annan enskild part, även av företrädare för allmänt intresse
som kunnat föra talan i frågan vid fastighetsdomstolen. Någon motsvarighet
till bestämmelserna i 21 kap. 52 § JDL om rätt för förrättningslantmätaren
att i vissa fall överklaga beslut i jorddelningsmål föreslås inte. En
klagorätt för lantmätaren i överensstämmelse med första stycket i nämnda
paragraf kan nämligen inte anses förenlig med den ställning som lantmätaren
skall inta i fastighetsbildningsproceduren enligt den nya lagen.
Lantmätaren skall vidare inte vara skyldig att utan särskild ersättning göra
om förrättning eller att betala viss kostnad som avses i samma paragraf.
1 §•
I denna paragraf meddelas bestämmelser om rätten att föra talan mot
fastighetsdomstols avgörande samt om rättsmedel och fullföljdstid.
Departementschefen. I paragrafen fastslås att talan mot fastighetsdomstols
utslag eller beslut får fullföljas i hovrätten av sakägare och annan
B 926
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
enskild part samt av sådan företrädare för allmänt intresse som kunnat
föra talan i frågan vid fastighetsdomstolen. Beträffande innebörden av begreppet
enskild part vill jag hänvisa till vad som anförts vid 16: 16. Uppenbarligen
bör i förevarande sammanhang som enskilda parter betraktas
samtliga som utan att vara sakägare eller företrädare för allmänt intresse
har klagorätt i den aktuella frågan. I paragrafen anges vidare att talan förs.
genom besvär som skall inges till fastighetsdomstolen och att i stället för
den i 52 kap. 1 § RB föreskrivna besvärstiden av två veckor skall tillämpas
en tid av fyra veckor. Den sålunda föreslagna besvärstiden stämmer överens
med vad som enligt 21 kap. 54 § JDL f. n. gäller vid fullföljd av talan
mot ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares utslag eller beslut. Några
skäl för en differentiering av besvärstiden på liknande sätt som föreslagits
vid fullföljd till fastighetsdomstol synes inte föreligga. Jag vill emellertid
erinra om att den som vill föra talan mot fastighetsdomstols beslut under
rättegången i vissa fall måste anmäla missnöje enligt reglerna i 49 kap. RB.
Bestämmelsen om rätt att fullfölja talan i hovrätten har uttryckligen begränsats
till att gälla fall när annat inte är föreskrivet. Med detta förbehåll
åsyftas vissa i 49 kap. RB och i fortsättningen av detta kapitel föreskrivna
fullföljdsbegränsningar.
2 §•
Paragrafen innehåller ett förbud mot fullföljd av talan mot vissa beslut
av fastighetsdomstol.
Departementschefen. Av bestämmelserna i 49 kap. RB framgår när talan
skall föras särskilt mot fastighetsdomstols beslut under rättegången och när
talan mot beslutet iar föras endast i samband med att utslag eller slutligt
beslut överklagas. Vidare följer av 7 § i samma kapitel att talan över huvud
taget inte får föras mot beslut varigenom domstolen förklarat domare jävig
eller bifallit begäran om fri rättegång. Enligt min mening finns det skäl
att låta fullföljdsförbudet omfatta även vissa beslut där fastighetsdomstolen
haft att överpröva fastighetsbildningsmyndighetens avgöranden. Ett flertal
av de frågor som enligt reglerna i 15 kap. kan fullföljas särskilt till fastighetsdomstolen
är nämligen av så okomplicerad beskaffenhet och har så begränsad
räckvidd att en prövning i två instanser måste anses fullt tillräckligt
från rättssäkerhetssynpunkt. Härtill kommer att förrättningen ibland
inte kan slutföras innan lagakraftägande beslut föreligger i fråga som här
avses och att det därför är angeläget att ett sådant beslut kommer till
stånd så snart som möjligt. I enlighet med dessa överväganden har i den
nu aktuella paragrafen föreskrivits att talan inte får föras mot fastighetsdomstolens
beslut i fråga som avses i 15 kap. 2 § 2—4 och 6—8 eller 4 §.
Förslaget innehåller inte någon motsvarighet till det i 21 kap. 50 § JDL
upptagna förbudet att föra talan mot ägodelningsrättens utslag beträffan
-
B 927
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
de frågor som hänger samman med graderingen. Enligt min mening finns
det inte tillräckliga skäl att göra sådana materiella frågor till föremål för
en särbehandling genom att alltid låta fastighetsdomstols avgöranden av
dem bli slutligt gällande. Det är dessutom att märka att graderings- och
likvidvärderingen kommer att i stor utsträckning grunda sig på samma
principer. Att behandla dessa båda värderingar olika i fullfölj dshänseende
skulle därför vara olämpligt.
3 §•
I denna paragraf ges vissa särbestämmelser i fråga om hovrättens handläggning
av fastighetsbildningsmål.
Departementschefen. Som jag redan har påpekat skall 52 kap. RB gälla
för handläggningen av fastighetsbildningsmålen i hovrätten, men en viss anpassning
bör ske till vad som föreslås i fråga om rättegången vid fastighetsdomstolen.
De särbestämmelser som behövs för sist angivna ändamål har
tagits upp i denna paragraf.
Till en början fastslås i paragrafen att bestämmelserna i 16: 3 och 9—14
samt 16: 15 andra stycket skall äga motsvarande tillämpning i fastighetsbildningsmål
som fullföljts vid hovrätten. Bestämmelsen i 16: 14 om skyldighet
att svara för rättegångskostnad i mål om inlösenersättning skall dock inte
gälla beträffande hovrättsförfarandet. I stället har efter mönster från 67 §
andra stycket ExL föreskrivits att den som har att utge sådan ersättning alltid
själv skall vidkännas sina kostnader samt kostnad som han orsakar motparten
genom att själv fullfölja talan. I lagtexten har gjorts en uttrycklig reservation
för det fall att en tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § RB skulle leda
till en annan kostnadsfördelning. Vidare har angetts att 18 kap. RB i övrigt
skall lända till efterrättelse. Denna reglering innebär i princip att den vars
egendom blivit inlöst aldrig behöver betala motpartens kostnader och att
han får svara för sina egna kostnader bara när han själv klagat och förlorat.
Angående tolkningen av den föreslagna bestämmelsen i det fall då
talan fullföljts av båda parterna vill jag hänvisa till vad lagrådet anförde
i samband med 1966 års ändringar i 67 § ExL (prop. 1966: 73 s. 134).
Paragrafen innehåller vidare en bestämmelse om inskränkning i skyldigheten
enligt 16: 15 andra stycket att översända handlingar i jordmål till fastighetsregister-
eller fastighetsbildningsmyndigheten. Av naturliga skäl skall
sådan skyldighet inte föreligga när hovrätten återförvisar målet till fastighetsdomstolen.
Denna begränsning har ansetts böra komma till uttryck i
lagtexten.
Som jag tidigare har anfört skall skriftligt förfarande vara regel i hovrätten.
Någon hänvisning har därför inte skett till de bestämmelser i 16
kap. som gäller förhandling. Detta hindrar inte att särskild förhandling
bör kunna äga rum i hovrätten, om det behövs för att komplettera utred
-
B 928
Kuiigl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ningen. Bestämmelsen i 16: 3, som enligt vad nyss sagts skall tillämpas
även vid handläggningen i hovrätten, lämnar tillräckligt utrymme för detta.
I överensstämmelse med vad som f. n. gäller enligt 21 kap. 58 § JDL har
i tredje stycket av paragrafen angetts att bevis genom syn på stället får
tas upp i hovrätten endast om synnerliga skäl föreligger.
18 KAP.
Rättegången i högsta domstolen
Till detta kapitel "bär förts samman de bestämmelser om rätten att fullfölja
talan mot hovrätts avgörande i fastighetsbildningsmål och om förfarandet
i högsta domstolen som skall gälla vid sidan av RB:s regler i samma
ämnen. Även i kommittéförslaget finns motsvarande bestämmelser i
18 kap.
I fråga om rätten att fullfölja talan i jordmål till högsta domstolen innehåller
kommittéförslaget en avvikelse från vad som gäller i vanliga rättegångsmål.
Fullfölj dsrätten för det allmännas representanter har sålunda
inskränkts till sådana fall då det för åstadkommande av enhetlighet i rättstillämpningen
är av särskild betydelse att få till stånd vägledande prejudikat.
Enbart det förhållandet att anledning föreligger att ändra jorddomstolens
avgörande skall inte utgöra tillräcklig grund för fullföljd. Enligt
min mening kan skäl visserligen åberopas för en begränsning av fullfölj dsrätten
till högsta domstolen. Behovet av en sådan reform sträcker sig emellertid
längre än till fastighetsbildningsprocessen och utreds f. n. av domstolskommittén.
Innan resultatet av domstolskommitténs arbete i denna del
föreligger, synes det inte lämpligt att i FBL införa särbestämmelser i ämnet.
Departementsförslaget saknar därför motsvarighet till den av fastighetsbildningskommittén
förordade regeln om inskränkning i rätten att på
det allmännas vägnar föra talan i högsta domstolen (18: 3 i kommittéförslaget).
Man torde kunna räkna med att det allmännas representanter ändå
skall visa stor återhållsamhet när det gäller att begära överprövning av
hovrätts avgörande i fastighetsbildningsmål.
I övrigt bygger förevarande kapitel i stort sett på samma principer som
ligger till grund för 17 kap. Rättsmedlet vid fullföljd till högsta domstolen
skall sålunda alltid vara besvär, och klagorätt skall tillkomma sakägare och
annan enskild part samt företrädare för allmänt intresse. Vid sidan av de
särskilda bestämmelser om fullföljden som tas upp i 18 kap. skall föreskrifterna
i 54 kap. RB gälla. Beträffande förfarandet i högsta domstolen skall
föreskrifterna i 56 kap. RB i huvudsak lända till efterrättelse. Med hänsyn
till målens speciella natur bör dock vissa av de i 16 kap. i departe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 929
mentsförslaget upptagna reglerna om förfarandet vid fastighetsdomstolen
tillämpas även vid handläggningen i högsta domstolen.
1 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser om rätten att fullfölja talan mot
hovrätts avgörande i fastighetsbildningsmål samt om rättsmedel och fullföljdstid.
Departementschefen. I paragrafen fastslås att talan mot hovrätts utslag
eller beslut får fullföljas i högsta domstolen av sakägare och av annan enskild
part samt av företrädare för allmänt intresse som kunnat föra talan i
frågan i hovrätten. Beträffande innebörden av begreppet enskild part vill
jag hänvisa till vad som anförts vid 16: 16 och 17: 1. På grund av den särskilda
bestämmelsen om rätt för företrädare för allmänt intresse att fullfölja
talan blir den i 20 § RP upptagna bestämmelsen angående bl. a. ordningen
för fullföljd i högre rätt av mål vari talan förs på det allmännas
vägnar inte tillämplig i fastighetsbildningsmål.
I den nu aktuella paragrafen anges vidare att all fullföljd till högsta domstolen
skall ske genom besvär. Vidare lämnas den upplysningen att besvären
skall inges till hovrätten inom den i 56 kap. 1 § RB föreskrivna tiden.
Det har synts lämpligt att på detta sätt göra klart vilken besvärstid
som skall gälla och var besvären skall inges, även om detta kan anses framgå
redan av hänvisningen till de allmänna processrättsliga bestämmelserna.
Bestämmelsen om rätt att fullfölja talan i högsta domstolen skall enligt
vad som uttryckligen anges i paragrafen gälla endast om inte annat är föreskrivet.
Med detta förbehåll åsyftas de fullföljdsbegränsningar som framgår
av 54 kap. RB. I anslutning härtill bör framhållas att den i 54 kap.
6 § RB upptagna bestämmelsen om visst förbud att föra talan mot hovrätts
beslut att visa mål åter till underrätt inte kan anses tillämplig i fråga om
återförvisning av förrättning och att det inte synes föreligga anledning att
införa särskilda bestämmelser om förbud att föra talan mot beslut om
återförvisning till fastighetsbildningsmyndigheten. F. n. kan ett sådant beslut
överklagas oavsett om det meddelats av ägodelningsrätt eller hovrätt,
och denna ordning synes ha fungerat tillfredsställande.
2 §•
I denna paragraf meddelas en bestämmelse om att byggnadsnämnden
inte skall vara skyldig att nedsätta fullfölj dsavgift och belopp till säkerhet
för kostnadsersättning.
Departementschefen. Enligt 54 kap. 17 § RB är den som vill fullfölja talan
mot hovrätts dom eller beslut skyldig att i hovrätten nedsätta fullfölj dsavgif
t, etthundrafemtio kronor, samt lika stort belopp till säkerhet för den
B 930
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
kostnadsersättning som högsta domstolen kan komma att tillerkänna motparten.
Från denna regel gäller det undantaget att kronan är fri från nedsätlningsskyldighet.
Undantaget innebär att någon nedsättning inte krävs
när statlig myndighet överklagar hovrätts utslag eller beslut i fastighetsbildningsmål
vare sig det sker för att tillvarata statens enskilda rätt eller
för att tillgodose allmänt intresse (NJA 1949 s. 286). Huruvida undantaget
skall omfatta byggnadsnämnden när den enligt departementsförslaget fullföljer
talan i högsta domstolen synes däremot tveksamt. Å ena sidan fullgör
nämnden i detta sammanhang en statlig funktion, men den har å andra
sidan en rent kommunal sammansättning och kostnaderna för dess verksamhet
bestrids av kommunala medel. Tveksamheten torde böra undanröjas
på så sätt att nämnden uttryckligen befrias från nedsättningsskyldighet.
Föreskrift härom har tagits upp i denna paragraf.
3 §■
Paragrafen innehåller vissa särbestämmelser i fråga om högsta domstolens
handläggning av fastighetsbildningsmål.
Departementschefen. Vid kapitelrubriken har jag framhållit att föreskrifterna
i 56 kap. RB i huvudsak skall gälla också beträffande fastighetsbildningsmålens
handläggning i högsta domstolen men att dessutom vissa av
de i 16 kap. i departementsförslaget upptagna reglerna skall tillämpas. Av
denna paragraf framgår vilka av föreskrifterna i sistnämnda kapitel som
sålunda åsyftas.
Till en början anges att 16:3, 16:9 och 10, 16:11 andra och tredje
styckena, 16:12—14 samt 16: 15 andra stycket äger motsvarande tillämpning
i fastighetsbildningsmål som dragits under högsta domstolens prövning.
I fråga om skyldigheten att svara för kostnad i mål om inlösenersättning
skall dock bestämmelserna i 17:3 första stycket gälla. Vidare skall
16: 15 andra stycket inte tillämpas när högsta domstolen återförvisar mål
till lägre rätt. Eftersom 56 kap. RB inte för de allmänna besvärsmålen uppställer
som ovillkorlig förutsättning för bifall till ett ändringssökande att
klagandens motpart haft tillfälle att yttra sig över besvären och anledning
saknas att göra avvikelse härifrån beträffande fastighetsbildningsmålen, innehåller
paragrafen ingen hänvisning till 16: 11 första stycket.
I andra stycket i paragrafen anges att bevis genom syn på stället får tas
upp i högsta domstolen endast om synnerliga skäl föreligger. I motsats till
35 kap. 13 § RB avser denna bestämmelse inte bara mål i vilka lägre rätt
hållit syn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 931
SJUNDE AVDELNINGEN
F astighetsregister
19 KAP.
Vid 1: 2 har förordats att vissa huvudregler om fastighetsregister tas upp
t FBL, medan fastighetsregistreringen i övrigt regleras genom bestämmelser
som utfärdats av Kungl. Maj :t. De regler som ansetts böra ha sin plats
i lagen utgörs av två grundläggande bestämmelser i 1: 2 samt av bestämmelserna
i 19 kap. I 1:2 föreskrivs att fastighetsregister skall föras över
fastigheterna samt att fastighetsbildning och fastighetsbestämning är fullbordad
när uppgift om åtgärden införts i fastighetsregistret. Med fastighetsbildning
och fastighetsbestämning avses åtgärder enligt FBL (jfr 1:1).
I departementsförslaget består 19 kap., liksom i kommittéförslaget, av
fem paragrafer. 1 och 2 §§ motsvarar 1 § i kommitténs förslag, 3 § motsvarar
2 och 3 §§ i samma förslag, medan 4 och 5 §§ motsvarar paragrafer med
samma nummer i kommittéförslaget.
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Gällande rätt. Bestämmelserna om fastighetsregister för landsbygden har,
som framhållits vid 1: 2, meddelats i administrativ författning, 1908 års
jordregister förordning. För städerna anges huvudgrunderna i 7 kap. FBLS
medan detalj föreskrifterna utfärdats i administrativ väg, främst genom
förordningen den 12 maj 1917 (nr 281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister
för stad. Det kan tilläggas att jordregister förs inte bara för
landsbygden utan också för delar av åtskilliga städer, medan fastighetsregister
för stad (stadsregister) förs, förutom i städerna, för åtskilliga samhällen
och andra orter på landet.
Enligt 7 kap. FBLS består stadsregister av tomtbok för tomterna och
stadsägobok för övriga fastigheter inom staden (1 §). Om tomt- och stadsägobegreppen
meddelas vissa bestämmelser (3 och 10 §§). Till registret
förs tre bihang, nämligen tomtbildningslängd (bihang A), förteckning över
samfällda områden (bihang B) och förteckning över vägar, gator, torg och
andra allmänna platser samt sådana vattenområden som ej veterligen hör
till en eller flera fastigheter enskilt (bihang C). Alla fastigheter och områden
redovisas på en till registret hörande karta (2 §). Länsstyrelsen förordnar
på framställning av staden registerförare (4 §). Uppläggande av
stadsregister föregås av en särskild förrättning för upprättande av register
-
B 932 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
karta, som verkställs av person som länsstyrelsen förordnar och för vilken
gäller vissa bestämmelser (5—9 §§). Fastighet tas upp i registret under
särskild registerbeteckning (11 §). Förändringar i fastighetsindelning och
registerbeteckningar införs i fastighetsregistret och utmärks på registerkartan
(13 §). Arbetet med registrets uppläggande och förande står under
överinseende av lantmäteristyrelsen, och den närmare tillsynen åligger länsstyrelsen
(14 §) eller i vissa fall den Kungl. Maj :t förordnar (15 §). I stad
och i köping som utgör egen kommun sker uppläggandet och förandet på
kommunens bekostnad. I andra samhällen och orter bestrids kostnaderna
av statsverket (19 §). I sistnämnda fall är överlantmätaren registerförare
(17 §). Slutligen finns det vissa bestämmelser om talan mot beslut i registerfrågor
(18 §).
Kommittén. Vid sidan av 1: 2 behövs, framhåller kommittén, vissa lagbestämmelser
som anger huvudgrunderna för fastighetsregistreringen. Av
främsta betydelse vid utformningen av dessa synes vara att enligt förslaget
den faktiska redovisningen i registret blir utslagsgivande för vad som vid
tillämpningen av den nya lagen skall anses utgöra särskild fastighet. Registreringen
kommer att ingå som ett väsentligt moment i bildandet av eu
ny fastighet, och den tidpunkt när fastigheten tas upp i registret blir avgörande
för när fastigheten skall anses ha tillkommit. Registreringen är avsedd
att få vissa verkningar, även om en fastighetsbildningsåtgärd inte resulterar
i att en ny självständig fastighet bildas. I och med att åtgärden
antecknas i registret utesluts nämligen varje möjlighet att i ordinär väg få
till stånd en överprövning av det grundläggande beslutet om fastighetsbildningen.
Denna blir med andra ord slutligt gällande. Visserligen skall sakägare
och företrädare för allmänt intresse redan före registreringen ha förlorat
sin rätt att med allmänna rättsmedel angripa avgörandet, men först
med anteckningen i registret utesluts underställning enligt 16: 9 i kommitténs
förslag. Även möjligheten att återkalla en fastighetsbildningsåtgärd
går förlorad senast i samband med registreringen. (Annan lösning i dessa
avseenden i departementsförslaget, jfr 15: 10 och 4: 32.)
Vad som nu sagts om verkningarna i fastighetsbildningshänseende av
registreringen föranleder att man i lagen bör ange principerna för vilka
åtgärder som skall antecknas i fastighetsregistret och vilka enheter som
därvid skall tas upp som fastigheter. Eftersom det kan bli av utomordentlig
betydelse för sakägarna att registreringsfrågan inte uppehålls onödigt
bör vidare regleras när registrering skall äga rum. Lagen bör dessutom
innehålla regler om hur rättelse av fel i registret skall vinnas och vilka allmänna
organ som skall bära det närmaste ansvaret för registrets förande.
Övriga föreskrifter om fastighetsredovisning torde böra utfärdas i administrativ
väg. Bland de frågor som bör regleras i sådan ordning märks spörsmålet
om och i vilken utsträckning en till fastighetsregistret hörande karta
B 933
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
skall föreligga. Också frågan hur redovisningen av samfällda ägolotter och
genom fastighetsbildning instiftade servitut lämpligen bör anordnas torde
böra lösas i annan ordning än i själva fastighetsbildningslagen.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag till 19 kap. har berörts i mycket
ringa utsträckning i remissyttrandena. Några anmärkningar mot förslaget
i stort har inte framställts. Lantmäteristyrelsen har inte något att invända
mot de principer som kommer till uttryck i förslaget. Styrelsen påpekar
att frågan om en översyn av reglerna om fastighetsregistrering utreds särskilt
och väntar att det förslag till nya regler som därvid kan komma att
läggas fram skall ansluta till principerna i förevarande förslag. För att fastighetsregistret
skall få den aktiva och i övrigt betydelsefulla funktion, som
lagen förutsätter, är det av vikt att registret på ett riktigt sätt återger gällande
fastighetsindelning. Det är därför angeläget att den fortlöpande genomgången
av de nuvarande registren intensifieras. I jordregistren redovisas
bland annat alltjämt åtskilliga fastigheter, som ej är kända till belägenheten.
I stadsregistren utgör den i bihang C redovisade marken ett särskilt
problem. Det bör kunna påräknas att även dessa frågor blir föremål
för närmare studium i samband med utredningen.
Registreringsfrågorna får, framhåller Svea hovrätt, ökad betydelse genom
att fastighetsregistret enligt kommittéförslaget får en i viss mån aktiv karaktär,
bl. a. såtillvida att såsom fastighet skall betraktas bara sådan enhet
som i registret redovisas som särskild fastighet.
Stadsdomar ef öreningen anser att reglerna om fastighetsregister är mycket
summariska och att det är svårt att bedöma hur den blivande fastighetsbildningen
skall gestalta sig. I förslaget finns ingenting som ens antyder
vad registerfastigheterna framdeles skall benämnas. Meningen är dock enligt
vad som framhålls i kommentaren till 1:2 att hittillsvarande register
skall kunna behållas och var för sig utgöra sådant fastighetsregister som
avses i den nya lagen. Detta torde ge vid handen att fastighetsredovisningen
tills vidare skall ske som hittills och att de nuvarande typerna av fastigheter
skall behållas. Detta medför emellertid i sin tur att den enhetlighet mellan
stad och landsbygd som förslaget syftar till inte blir helt genomförd. Som en
övergångsföreteelse bör detta kanske kunna accepteras, men den frågan
uppställer sig hur det kommer att gestalta sig på längre sikt. Måhända
hade det varit riktigare att lösa detta problem genom att laborera med olika
regler för tätbebyggelse och glesbygd, uttalar föreningen.
Betydelsen av en registerkarta framhålls av byggnadsstyrelsen och fasiighetsregisterföraren
i Stockholm. Från några håll ifrågasätts om inte servitut
bör redovisas i fastighetsregistret. Även vissa andra synpunkter på fastighetsregistrets
innehåll framförs av ett par remissinstanser.
Också frågan om tomtbegreppet berörs i ett par yttranden.
B 934 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Reform av fastighetsregistreringen. Enligt bemyndigande tillkallades år
1964 en särskild utredningsman (överingenjören Helmer Wallner) för att
som sakkunnig göra en översyn av reglerna om fastighetsregistrering. Utredningsmannen,
som haft flera experter till sitt förfogande och som antagit
benämningen Fastighetsregisterutredningen, avlämnade i oktober 1966
betänkandet »Fastighetsregistrering». Betänkandet har remissbehandlats.
På grundval av betänkandet och remissbehandlingen framlades i 1968 års
statsverksproposition förslag till vissa riktlinjer för en reform av fastighetsregistreringen.
Riktlinjerna har sedermera godkänts av riksdagen.
I statsverkspropositionen framhålls att fastighetsregistret utgör ett nödvändigt
underlag för fastighetsböckerna och även har till ändamål att bringa
ordning och reda i jordförhållandena. Det har också andra från det allmän
synpunkt viktiga uppgifter att fylla. Bl. a. utgör fastighetsindelningen och
därmed fastighetsregistret grund för folkbokföringen. Registret utgör vidare
grund för en publicering av rättigheter och belastningar. Med hänsyn till
den utveckling som har skett på senare tid inom samhällsbyggandet och de
krav som numera måste ställas inom detta område kan de nuvarande fastighetsregistren
inte längre anses fylla de krav man bör ställa på ett ändamålsenligt
register. Ett helt nytt fastighetsregister behövs.
Det nya registret skall enligt riktlinjerna vara enhetligt för land och stad
i fråga om sättet och formen för redovisningen. Också systemet för fastighetsbeteckningar
skall vara enhetligt. Beteckningarna skall utformas på i princip
samma sätt som de nuvarande jordregisterbeteckningarna. Med hänsyn
till den primärkommunala indelningens stora betydelse inom all administration
och förvaltning samt inom samhällsplanering in. m. skall kommunen
vara registerområde, vilket innebär att socknen förlorar sin nuvarande betydelse
som grund för ordningen och fastighetsbeteckningarna i jordregistret.
Registret skall bestå av ett skrivet register och ett kartverk. Med hänsyn
till samhällsplaneringens behov skall varje fastighets läge anges genom koordinater
i eller med anslutning till rikets koordinatsystem. Eftersom registret
vidare bör vara anordnat så, att integration med andra register är
lätt att genomföra, stora krav på säkerhet kan uppfyllas och registrets innehåll
kan förmedlas till användaren snabbt, tillförlitligt och överskådligt,
skall ADB-teknik användas för det nya registret. För databehandlingen
skall därvid utnyttjas en central datamaskin.
Någon tidsplan för genomförandet av fastighetsregisterreformen, som är
ett mycket omfattande företag, har inte fastställts, men det har fastslagits
att arbetet bör bedrivas så snabbt som möjligt. Särskilt anslag för budgetåret
1968/69 har anvisats. Jämsides med att genomförandet av reformen
förbereds och påbörjas enligt de beslutade riktlinjerna fortsätter utredningsarbetet.
Utöver denna kortfattade redogörelse för hittills beslutade riktlinjer för
B 935
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
fastighetsregisterreformen kan nämnas att fastighetsregisterutredningen
också föreslagit att samfälligheterna skall åsättas särskilda registerbeteckningar.
Vidare tänker sig utredningen att specificerad redovisning, t. ex. i
fråga om arealuppgift, skall göras för varje särskilt område, som hör till
fastighet eller samfällighet.
Som tidigare nämnts övervägs frågan om övergång till ADB också på
inskrivningsväsendets område.
Utredning pågår även rörande organisationen av fastighetsbildnings- och
mätningsväsendet m. m. Vid denna utredning, som tillkallats enligt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 17 december 1965, skall enligt direktiven även
fastighetsregistreringens organisation tas upp till prövning (1967 års riksdagsberättelse,
Jo: 29).
Departementschefen. Med hänsyn till pågående utredningsarbeten möter
det vissa svårigheter att nu ta slutlig ställning till vilka bestämmelser om
fastighetsregister som bör inflyta i PBL utöver de grundläggande reglerna
i 1: 2. Jag har emellertid kommit till den slutsatsen att fastighetsbildningskommitténs
förslag, som lämnats utan huvudsaklig erinran vid remissbehandlingen,
åtminstone tills vidare kan följas i detta avseende. Departementsförslaget
innehåller därför i 19 kap. bestämmelser i samma ämnen
som kommittéförslaget.
Det är sannolikt att den reform av fastighetsregistren, som statsmakterna
beslutat, kan genomföras ungefär samtidigt med att den nya lagstiftningen
om fastighetsbildning träder i kraft. Det är emellertid inte nödvändigt att
dessa båda reformer sker samtidigt. Det föreligger över huvud taget inte
något nödvändigt samband mellan reformerna, även om de i vissa avseenden
bygger på gemensamma utgångspunkter, t. ex. den fortgående utjämningen
mellan stad och landskommun. Men vissa fördelar uppkommer om
reformerna kan genomföras samtidigt. Exempelvis kan då följdlagstifningen
till FBL samt de nya bestämmelserna om fastighetsregister förenklas.
Med hänsyn till att frågan om organisationen av fastighetsbildnings- och
mätningsväsendet är under särskild utredning har jag, som tidigare framgått,
sökt ge framför allt 4 kap. men också övriga delar av FBL ett innehåll
som är oberoende av hur denna organisationsfråga löses. Eftersom den
pågående utredningen även berör fastighetsregistreringens organisation, bör
FBL också i detta avseende tills vidare få ett helt neutralt innehåll.
Förslaget till 19 kap. har mot den bakgrund jag nu har antytt utformats
så, att det är oberoende av de pågående utredningarnas resultat. Detta innebär
bl. a. att bestämmelserna är avsedda att kunna tillämpas både medan
|ordregister och stadsregister enligt gällande regler förs och sedan dessa
•egister ersatts av ett nytt enhetligt fastighetsregister. Detta utesluter givetvis
inte att det senare kan visa sig behövligt att göra vissa ändringar i eller
B 936
Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tillägg till kapitlets bestämmelser som en följd av fastighetsregisterreformen
eller organisationsutredningen.
I fråga om bestämmelsernas sakliga innehåll följer departementsförslaget
i de flesta avseenden kommitténs förslag. Jag bortser då från vissa mindre
avvikelser som är konsekvenser av ställningstaganden i andra delar av
lagen. I detta sammanhang vill jag framhålla att den avvikelse från kommitténs
förslag som innefattas i 1: 2 och som består i att jag inte har tagit
upp den av kommittén föreslagna legaldefinitionen av begreppet fastighet
i lagen inte på något avgörande sätt ändrar förutsättningarna för bestämmelserna
i 19 kap. Gemensamt för kommitténs förslag och departementsförslaget
är nämligen att fastighetsbildning som sker enligt FBL fullbordas
genom att uppgift om åtgärden förs in i fastighetsregistret. I fråga om
fastigheter som bildas enligt FBL blir alltså redovisningen i registret avgörande
för frågan om fastighets befintlighet.
På ett par punkter förordar jag emellertid andra lösningar än kommittén.
Sålunda föreslår jag en annan regel än kommittén i fråga om vilka före
ikraftträdandet av FBL tillkomna objekt som skall redovisas i fastighetsregister.
Ändringen kommer närmast till synes i 1 § första stycket i departementsförslaget
men den har också föranlett ett andra stycke i 4 §. Vidare
föreslår jag att frågan om fastighetsregistreringens organisation lämnas
helt öppen i nuvarande läge. I denna fråga lämnas därför i 5 § bara en hänvisning
till andra bestämmelser.
Departementsförslaget innebär i likhet med kommittéförslaget i princip
att innehållet i 19 kap. begränsas till vad som är nödvändigt med hänsyn
till innehållet i övrigt i FBL. Kommittén har bl. a. framhållit att bestämmelser
om registerkarta och om redovisning av samfälligheter och servitut inte
behöver stå i FBL. Vissa remissinstanser har något berört dessa frågor.
Fastighetsregisterutredningen har föreslagit eller skisserat vissa lösningar
och torde komma att lägga fram ytterligare förslag. Jag har på sakernas
nuvarande ståndpunkt anslutit mig till kommittéförslaget och alltså inte
tagit upp några bestämmelser i dessa frågor i FBL. De bestämmelser om
det beslutade nya fastighetsregistrets innehåll och tekniska anordning,
som kan komma att föranledas av fastighetsregisterutredningens förslag,
torde såvitt jag nu kan bedöma bli av den arten att de kan meddelas av
Kungl. Maj :t. Frågan om redovisning av servitut löses emellertid delvis av
FBL, eftersom lagförslaget innebär att uppgift om alla servitut som bildas
eller ändras genom åtgärd enligt FBL skall införas i fastighetsregistret.
Några remissinstanser har i anslutning till fastighetsregisterfrågorna berört
begreppet rättsligen bestående tomt och den redovisning av gatumark
in. m. som sker i bihang C till nuvarande stadsregister. De därmed sammanhängande
frågorna avser jag att ta upp i samband med följ dlagstiftningen
till FBL eller i annat sammanhang.
I fråga om kostnaderna för registerföringen gäller f. n. att jordregister
B 937
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
förs helt på statens bekostnad medan kostnaderna för stadsregister normalt
faller på kommunen när det gäller städer och köpingar och på staten när
det gäller andra stadsregisterområden. Hur frågan om kostnadsansvaret
sakligt och författningstekniskt bör lösas för framtiden kan inte slutligt
överblickas nu. Så länge jordregister och stadsregister förs och nuvarande
organisationsprinciper gäller bör emellertid nuvarande regler för kostnadsansvaret
lämnas orubbade. Denna fråga torde få regleras i övergångsbestämmelserna
till FBL, om FBL skall träda i kraft innan några ändringar skett
i fråga om registertyp och organisation.
SPECIALMOTIVERING
1 och 2 §§.
Dessa paragrafer, som motsvarar 1 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser
om vilka objekt som skall redovisas i fastighetsregister och
vilka åtgärder som skall beaktas vid registreringen.
Kommittén. Vid angivande i lagen av vilka olika objekt som skall finnas
redovisade i registret ligger det närmast till hands att till en början anknyta
till den bestående ordningen och låta principerna i de hittills gällande registreringsbestäminelserna
fortfarande bestämma hur redovisningen skall
vara anordnad i fråga om äldre åtgärder. Detta har skett på det sättet att
kommittén i första stycket av denna paragraf föreskrivit att i fastighetsregistret
skall såsom fastighet redovisas egendom som vid lagens ikraftträdande
skolat enligt dittills gällande föreskrifter registreras som särskild
fastighet. Denna bestämmelse får för framtiden sin praktiska betydelse, när
fråga uppkommer om rättelse i registret på grund av fel som förelupit medan
de förut gällande registreringsföreskrifterna ännu ägde direkt tillämpning.
Avgörande för bedömningen blir förhållandena sådana de gestaltar
sig just vid den nya lagens ikraftträdande. Om exempelvis viss fastighetsdelning
skett dessförinnan enligt äldre lag men delningen blivit definitiv
först efter ikraftträdandet, kommer således registrering av de utbrutna lotterna
inte att kunna ske på grundval av nu ifrågavarande bestämmelse.
I den mån fastställelse av äldre förrättningar fortfarande skall kunna äga
rum eller lagfart, som hädanefter meddelas på äldre arealfång, även i fortsättningen
skall ge upphov till särskild fastighet, torde frågan om registrering
av de ändringar i fastighetsindelningen som anses inträda få regleras
genom särskilda övergångsbestämmelser.
Medan 1 § första stycket sålunda anger utgångsläget för den framtida
fastighetsredovisningen, behandlas i andra stycket frågan om registrering
av åtgärder som hädanefter äger rum med tillämpning av den nya fastighetsbildningslagen.
Att viss anteckning om fastighetsbildning alltid skall
53 — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 938
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
ske i registret och att denna anteckning utgör förutsättning för att fastighetsbildningen
skall anses fullbordad, har redan påpekats. Även i sådana
fall av fastighetsbildning, där f. n. ingen registrering sker på den grund att
varken ny fastighet uppkommer eller bestående fastighets areal ändras,
skall hädanefter en anteckningsskyldighet föreligga. I vilken form anteckningen
skall ske torde inte böra närmare anges genom föreskrift i lagen,
men bl. a. registrering av åtgärder beträffande samfälld mark bör enligt
kommitténs uppfattning kunna ske på enklare sätt än f. n. Lagen skall följaktligen
i princip bara ta upp en bestämmelse om att varje fastighetsbildning
skall anmärkas i registret. Frågan i vad mån en fastighetsbildningsåtgärd
ger upphov till nya fastigheter måste dock regleras på det sättet att
lagen lämnar fullständig upplysning om vilka vid fastighetsbildning utlagda
lotter eller eljest bildade enheter som skall registreras som fastigheter. Med
hänsyn till registreringens betydelse beträffande tidpunkten för fastighetsbildningens
fullbordande bör uppenbarligen också dagen för anteckningen
i registret anmärkas där. Kommittén förutsätter emellertid att den författning
där närmare föreskrifter om fastighetsregistrets förande tas upp kommer
att innehålla föreskrift i detta avseende liksom att den även kommer
att meddela noggranna bestämmelser om de registerbeteckningar som skall
åsättas nybildade fastigheter och om en sådan redovisning att fastigheternas
härledning kan utläsas ur registret, något som behövs för att registret
skall fylla sin funktion som underlag för fastighetsböckerna. Det ligger i
sakens natur att varje fastighet skall redovisas under sin särskilda beteckning,
och uttryckligt lagstadgande därom har synts obehövligt. Kommittén
har ej heller ansett sig behöva i lagtexten skriva in den självklara regeln
att fastighet inte vidare skall redovisas i registret som särskilt bestående,
sedan fastighetens samtliga ägor och tillydenheter helt uppgått i andra enheter
och fastigheten till följd därav kommit att sakna reellt innehåll.
På grund av det sagda har kommittén i andra stycket föreskrivit att angående
fastighetsbildning skall göras anteckning i fastighetsregistret och
att därvid stycknings- och klyvningslotter som läggs ut för att bestå såsom
självständiga enheter ävensom genom sammanläggning bildade enheter
skall tas upp som fastigheter för sig. Någon närmare motivering i detta sammanhang
för vad som sålunda skall redovisas som fastighet anser kommittén
inte behövlig. Kommittén erinrar om att det är bara avstyckning,
klyvning och sammanläggning som ger upphov till nya fastigheter. Beträffande
avstyckning har kommittén tidigare framhållit att några väsentliga
ändringar ej åsyftats i institutets allmänna uppbyggnad. Detta innebär bl. a.
att den styckningsdel som utgör stamfastighet liksom hittills skall anses
identisk med styckningsfastigheten och behålla dennas registerbeteckning.
Bara styckningslotten skall följaktligen vid avstyckning tas upp i registret
som ny fastighet. Kravet på att stycknings- eller klyvningslott för att redovisas
som fastighet skall ha lagts ut som självständig enhet har till uppgift
B 939
Iiungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
att hindra särskild registrering av lotter som i anslutning till utbrytningen
sammanläggs med annan fast egendom.
Beträffande gränsbestämning och liknande åtgärder sker f. n. i regel inte
någon anteckning i jordregistret. I stället redovisas förrättningar avseende
sådana åtgärder i särskilda arkivregister. Det är tänkbart att behålla motsvarande
ordning även för framtiden och inte föreskriva någon skyldighet
att i fastighetsregistret anmärka verkställda fastighetsbestämningar. Kommittén
anser det dock vara mest fördelaktigt att registret tillhandahåller
uppgifter om samtliga förrättningsåtgärder som framdeles vidtas med tilllämpning
av fastighetsbildningslagstiftningen, oavsett om de innebär ändring
av fastighet i något avseende eller enbart ett fastställande av fastighets
gränser eller dess innehåll i övrigt. I enlighet med denna uppfattning
har kommittén f. ö. redan vid utformningen av vissa i det föregående upptagna
regler i sitt förslag gett dessa ett innehåll som förutsätter att fastighetsbestämningarna
antecknas i registret. Härigenom har även den fördelen
vunnits att särskilt i fråga om fullföljden till jorddomstol gemensamma bestämmelser
för fastighetsbestämning och fastighetsbildning kunnat meddelas
i större utsträckning än som annars varit möjligt. Skyldigheten att
registrera fastighetsbildningsåtgärder har därför genom en särskild bestämmelse,
som tagits upp i en andra punkt av detta stycke, utvidgats att omfatta
även fastighetsbestämning. Det är att märka att detta inte innebär
någon fullständig redovisning i registret av verkställda fastighetsbestämningsåtgärder,
eftersom äldre gränsbestämningar inte omfattas av bestämmelsen.
Inte heller innebär det att uppgifter kommer att inflyta i registret
om sådana avgöranden rörande fastighetsindelningens beskaffenhet som
domstol kan träffa i allmänt tvistemål. Hinder möter självfallet inte att,
om det anses önskvärt, ålägga domstolarna att till registerföraren lämna
meddelanden om dessa avgöranden för anteckning i fastighetsregistret, men
det saknas anledning att reglera frågan i denna lag.
Även på annat sätt än genom fastighetsbildning kan ändringar i fastighetsindelningen
komma till stånd, vilka bör återspeglas i fastighetsregistret.
Kommittén syftar härvid i första hand på expropriation och andra tvångsförvärv
av fastighetsdelar, exempelvis sådana förvärv som kan genomföras
med stöd av BL, VL och ensittarlagen. När ett område genom sådant förfarande
skiljs i äganderättsligt hänseende från den eller de fastigheter vari
det förut ingått, synes åtgärden böra få verkan av fastighetsdelning. Området
bör följaktligen tas upp i fastighetsregistret som fastighet för sig.
Detta innebär ingen nyhet utan gällande författningar innehåller föreskrifter
om registrering i dessa situationer. Också andra fall förekommer, där
fast egendom skall kunna registreras som särskild enhet utan att ha i laga
ordning utbrutits. När förrättning ägt rum enligt den speciella lagstiftningen
om äganderättsutredning, bör sålunda de olika vid utredningen redovisade
innehaven av fast egendom i stor omfattning likställas med lagligen
B 940 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
utbrutna fastighetsdelar och alltså i fastighetsregistret tas upp som fastigheter.
Att i lagen närmare ange vad som skall fordras för registrering i
dessa och liknande fall, där det inte är fråga om egentlig fastighetsbildning,
har inte synts lämpligt eller behövligt. Det torde i stället få ankomma
på Kungl. Maj :t att meddela behövliga föreskrifter i dessa hänseenden. I ett
tredje stycke av denna paragraf har därför föreskrivits att också annan
fast egendom än som sägs i första och andra styckena av paragrafen skall
registreras som fastighet enligt vad Kungl. Maj :t närmare bestämmer eller
eljest finnes särskilt stadgat. Hänvisningen till vad som eljest finnes särskilt
stadgat har föranletts av att en framtida lagstiftning om legalisering av
sämjedelningar och andra privata delningar kan väntas komma att innehålla
vissa registreringsföreskrifter.
Genom den nu föreslagna bestämmelsen i tredje stycket öppnas bl. a.
möjlighet för Kungl. Maj :t att låta områden, som är förtecknade i bihang C
till stadsregister, omvandlas till fastigheter. Att dessa områden, som i huvudsak
utgörs av gator och andra allmänna platser, inte ansetts ingå i fastighetsindelningen
har medfört diverse olägenheter, och önskemål har uttalats
om att de skall kunna behandlas som särskilda fastigheter.
Remissyttrandena. Svea hovrätt påpekar i anslutning till 1 § första stycket
i kommittéförslaget att det kan finnas orsak att räkna med förekomsten
av oregelmässigt tillkomna enheter av fast egendom, beträffande
vilka möjligheterna till registrering enligt hittills gällande bestämmelser
är oklara. Oriktigt meddelat beslut om lagfart eller inteckning torde sålunda
kunna medföra uppkomsten av enhet som får betraktas som särskild fastighet
(Rodhe, Om fastighetsindelningen och dess betydelse, s. 295—296).
Även dylik enhet måste kunna tas upp i registret som särskild fastighet.
Överlantmätaren i Gotlands län finner förslaget att fastighetsbestämning
skall antecknas i registret värdefullt men är tveksam hur detta på lämpligt
sätt skall kunna ske i fråga om samfälld mark, som f. n. inte redovisas i
jordregister. Överlantmätarna i Stockholms och Jämtlands län anser angeläget
att domstols avgörande i allmänt tvistemål om fastighetsindelningens
beskaffenhet meddelas till registerföraren för anteckning i fastighetsregistret
och för arkivering.
Stadsförbundet framhåller att den av kommittén föreslagna bestämmelsen
i 1 § tredje stycket öppnar möjlighet för Kungl. Maj :t att låta områden
som är förtecknade i bihang C till stadsregister omvandlas till fastigheter.
Som kommittén framhållit har det medfört diverse olägenheter att dessa
områden, som i huvudsak utgörs av gator och allmänna platser, inte ansetts
ingå i fastighetsindelningen. Även om rättspraxis på senare tid utvisar att
gatumark exempelvis kunnat utgöra såväl härskande som tjänande fastighet
i servitutsförhållanden, vill förbundet därför tillstyrka den föreslagna
lagbestämmelsen. Överlantmätaren i Skaraborgs län ansluter sig av lik
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 941
nande skäl till innehållet i tredje stycket och tillägger att omregistrering
av områden i bihang C till fastigheter är en reform som borde brytas ut och
genomföras så snart som möjligt.
Departementschefen. Enligt 1:2 skall fastighetsregister föras över fastigheterna.
Bestämmelsen innebär inte bara att fastighetsregistret skall utgöra
en förteckning över alla befintliga fastigheter utan också att registret skall
lämna upplysning om vilken mark som hör till varje särskild fastighet.
Kommittén har ansett det ligga i sakens natur att varje fastighet skall
redovisas under sin särskilda beteckning och har därför inte föreslagit någon
uttrycklig bestämmelse om detta. Även om det är klart att en förteckning
över fastigheterna knappast kan upprättas utan att fastigheterna åsätts
beteckningar, anser jag för egen del att beteckningsmomontet är så väsentligt
att det bör komma till uttryck i lagtexten. Också principen att beteckningarna
skall vara särskiljande, dvs. olika för varje fastighet, förtjänar
att komma till uttryck. Jag har därför i 1 § andra stycket av departementsförslaget
tagit upp en bestämmelse om att varje fastighet skall redovisas
under särskild beteckning.
På vilket sätt fastighets omfattning skall redovisas i registret torde inte
behöva anges i lagen. Om man bortser från den rättsverkan registreringen
är avsedd att få enligt 1: 2 andra stycket, dvs. att markera den tidpunkt
då åtgärd för fastighetsbildning eller fastighetsbestämning är fullbordad,
är det inte fastighetsregistret utan fastighetsbildningsakterna som är normerande
i fråga om fastighets omfattning. Det ligger då i sakens natur att
redovisningen i fastighetsregistret måste få formen av en lämplig kombination
mellan direkt redovisning och hänvisning till normerande akter.
Redovisningen skall i princip avse både fastighets enskilda mark och dess
andelar i samfälld mark. Motsvarande gäller i fråga om sådant fiske som
enligt 1:4 jämställs med mark. Frågan om sättet för redovisningen av
samfälligheter och om beteckningar på sådana torde, som jag tidigare har
framhållit, inte behöva lösas i lagen.
En sak som uppenbarligen måste regleras i 19 kap. är däremot frågan
om fastighetsbegreppet, med andra ord vilka objekt som skall redovisas i
registret som fastigheter. Innan jag går in på denna fråga vill jag klargöra,
att jag med fastigheter i detta sammanhang i likhet med kommittén avser
befintliga, »levande» fastigheter. Jordregister och stadsregister innehåller
därutöver uppgifter om tidigare befintliga fastigheter, t. ex. sådana som
upphört att existera genom att de kluvits eller ingått i sammanläggning.
Också det nya fastighetsregistret torde komma att innehålla sådana uppgifter.
Både förutvarande och befintliga fastigheter torde alltså komma att
utgöra redovisningsenheter i fastighetsregistret. Anledningen till att förutvarande
fastigheter anses böra ingå i redovisningssystemet är av enbart
redovisningsteknisk art. Det är därför inte nödvändigt att beakta dessa en
-
B 942
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
heter i detta kapitel. De bestämmelser som behövs kan meddelas i annan
ordning.
I likhet med kommittén anser jag vidare att bestämmelser om vilka redovisningsåtgärder
som skall vidtas när en befintlig fastighet upphör att existera
inte behöver stå i lagen. Föreskrifter om detta, liksom närmare föreskrifter
om hur registret i övrigt skall hållas aktuellt, kan utfärdas i annan
ordning.
I redaktionellt avseende har 1 § i kommitténs förslag delats upp i två
paragrafer i departementsförslaget. Till 1 § har hänförts reglerna om fastighetsbegreppet
och den nya bestämmelse om fastighetsbeteckning som jag
redan har berört. Reglerna om vilka uppgifter som skall införas i fastighetsregistret
med anledning av åtgärder enligt FBL eller andra bestämmelser har
fått bilda 2 §.
I fråga om en av de kategorier av fastigheter som skall redovisas i fastighetsregister
finns i de delar av FBL som jag redan har behandlat klart
definierande bestämmelser. Jag syftar på fastigheter som nybildas enligt
FBL. Sålunda innebär avstyckning i normalfallet att område eller annan
del av fastighet avskiljs för att utgöra fastighet för sig (10: 1). I och med
att avstyckningen fullföljs och registreras bildas alltså en fastighet. På motsvarande
sätt förhåller det sig med klyvning och sammanläggning (11: 1,
12: 1). Jag har därför i departementsförslaget (första stycket 2) tagit upp
eu bestämmelse som innebär att fastigheter som nybildas enligt FBL skall
redovisas i fastighetsregister. Bestämmelsen sammanfaller i sak med motsvarande
bestämmelse i 1 § andra stycket i kommitténs förslag.
I saklig överensstämmelse med kommitténs förslag står också bestämmelsen
i första stycket 3, som gäller fastigheter som bildas enligt bestämmelser
i annan lag eller objekt som skall registreras som fastigheter enligt
andra föreskrifter. Bestämmelsen består av enbart en hänvisning till dessa
andra bestämmelser. Hänvisningen avser bl. a. reglerna om expropriation
och legalisering av privat jorddelning samt därtill anslutande registreringsföreskrifter.
I fråga om registrering av mark som redovisas i bihang C
till stadsregister får jag åberopa vad jag yttrat vid kapitelrubriken. Framdeles
kan föreskrifter vidare komma att meddelas t. ex. om registrering av
allmänt vatten. Sådana föreskrifter blir att hänföra till den kategori, som
avses med förevarande hänvisning.
I fråga om den huvudsakliga regleringen av vilka före FBL:s ikraftträdande
bildade objekt som skall redovisas i fastighetsregister avviker
departementsförslaget från kommittéförslaget. Jag är emellertid ense
med kommittén om att det inte gärna är möjligt att hänföra denna fråga
till övergångsbestämmelserna eller till registreringsföreskrifter som meddelas
av Kungl. Maj:t. Redan 1: 2 ger vid handen att fastighetsregistret skall
redovisa alla befintliga fastigheter, och de fastigheter som finns när FBL
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 943
träder i kraft kommer att för lång tid utgöra huvuddelen av fastighetsbeståndet.
En grundläggande bestämmelse om redovisningen av det äldre beståndet
behövs alltså i 19 kap. Bestämmelsen återfinns i departementsförslaget
i första stycket 1.
Enligt motsvarande bestämmelse i kommittéförslaget skall såsom fastighet
redovisas egendom, som vid den tidpunkt när FBL träder i kraft skolat
enligt dittills gällande föreskrifter registreras såsom särskild fastighet. Denna
lösning har tydligen den förtjänsten att den ger helt obruten kontinuitet.
Från lagtekniska och praktiska synpunkter måste det emellertid vara en
olägenhet att för lång tid framåt konservera de äldre reglerna. Dessa är
nämligen både svåröverskådliga och i vissa fall invecklade. Det torde inte
möta några svårigheter att ge de nya bestämmelserna om registrering ett
sådant innehåll att de äldre bestämmelserna kan undvaras för framtiden.
Av nu berörda skäl förordar jag att den av kommittén föreslagna bestämmelsen
ersätts av en bestämmelse som anknyter fastighetsbegreppet till den
faktiska redovisning i fastighetsregistren som föreligger när FBL träder
i kraft. Enhet som då är redovisad i fastighetsregister såsom fastighet bör
alltså vid tillämpning av FBL anses som fastighet och därför redovisas i
fastighetsregister. Lösningen innebär i fråga om fastighetsbegreppet detsamma
som om det skulle förordnas att ett nytt fastighetsregister (eller ett
nytt jordregister och ett nytt stadsregister) skall läggas upp på grundval
av det (eller de) fastighetsregister som föreligger när FBL träder i kraft.
Bestämmelserna om fastighetsbegreppet kompletteras liksom i gällande
rätt och i kommitténs förslag av regler om rättelse i register i fall då dettas
redovisning av fastighetsindelningen finnes vara felaktig. Rättelsereglerna
finns i 4 §. Också fastighetsbestämning enligt FBL eller motsvarande avgörande
i allmänt tvistemål kan resultera i att visst objekt som inte tidigare
varit redovisat som fastighet rätteligen bör anses som sådan. Som framgår
av 2 § skall fastighetsbestämmande åtgärder antecknas i fastighetsregistret
och därvid de ändringar i fastighetsredovisningen genomföras som åtgärden
ger anledning till.
Frågan om möjligheterna att sedan FBL trätt i kraft få till stånd fastighetsbildning
enligt äldre regler, t. ex. enligt JDL eller FBLS, och därmed
sammanhängande registrering torde få övervägas i samband med övergångsbestämmelserna
till FBL. Därvid torde också den av kommittén berörda
frågan om registrering av fastighetsbildningsåtgärd som skett enligt äldre
lag men inte hunnit fastställas, vinna laga kraft eller registreras innan FBL
trädde i kraft få lösas. Huruvida det behövs särskilda bestämmelser om registrering
av vissa vattenverk m. m., som utgör fast egendom enligt övergångsbestämmelserna
till lagen den 29 juli 1966 om vad som är fast egendom,
hör också till övergångsfrågorna. Detsamma gäller frågan om registrering
av lagfarna äldre arealfång. Möjligheten att framdeles få lagfart på
B 944
Kungi. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
sådana fång utan fastighetsbildning faller inom området för övergångsbestämmelserna
till JB. Av stor betydelse när det gäller fastighetsbildning och
registrering på grundval av äldre förhållanden är uppenbarligen lagstiftningen
om legalisering av privat jorddelning och 1962 års lag om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall.
Utöver allmänt vatten och mark i bihang C till stadsregister torde fortfarande
finnas vissa områden som inte ingår i fastighetsredovisningen. I
huvudsak torde dessa »vita fläckar» vara belägna inom jordregisterområden.
De kan utgöras av t. ex. kyrkovallar, sockenstugeplatser eller kronan
tillhöriga holmar. Att de inte blivit redovisade i jordregistret sammanhänger
vanligen med att de inte fanns upptagna i kronans jordebok, som
utgjorde grundvalen när jordregistret lades upp. Allt efter som de upptäcks
registreras de som fastigheter med stöd av 34 § jordregisterförordningen.
Enligt första stycket i nämnda paragraf åligger det nämligen lantmäteristyrelsen
att om fastighet finnes vara för sig bestående utan att såsom sådan
vara redovisad i jordregistret förordna om dess upptagande i registret.
I fråga om vissa delar av landet gäller särskilda bestämmelser om införande
i jordregistret av fastigheter som inte kunnat upptagas där i samband med
registrets uppläggande (1 § tredje och fjärde styckena förordningen den
25 april 1913, nr 45, med särskilda bestämmelser i fråga om jordregister för
Kopparbergs län och Hamra kapellag i Los socken av Gävleborgs län).
Möjlighet bör finnas att också sedan FBL trätt i kraft avhjälpa kvarstående
ofullständigheter i fastighetsredovisningen. Eftersom behovet torde
vara övergående och dessutom ha begränsad omfattning, har jag funnit att
behövliga bestämmelser bör inflyta i övergångslagstiftningen.
I 2 § första stycket av departementsförslaget finns bestämmelser om vilka
uppgifter med anledning av förrättning enligt FBL som skall införas i fastighetsregistret.
Bestämmelserna stämmer i sak överens med motsvarande
delar av 1 § i kommittéförslaget.
Eftersom det redan av bestämmelserna i 1 § och 1: 2 första stycket kan sägas
följa att fastighetsregistret skall återge den aktuella fastighetsindelningen
och att ändringar i fastighetsindelningen alltså måste noteras i fastighetsregistret,
kan bestämmelserna i 2 § första stycket synas överflödiga,
utom i det avseendet att de visar att inte bara fastighetsbildning utan också
fastighetsbestämning skall redovisas. Men också därutöver fyller bestämmelserna
en viktig uppgift. De kompletterar regeln i 1: 2 andra stycket om
att fastighetsbildning och fastighetsbestämning är fullbordad när uppgift
om åtgärden införts i fastighetsregistret. Denna regel innebär att registreringen
ger förrättningen full rättsverkan mot tredje man. Det är då viktigt
att fastighetsregistret klart visar vilka åtgärder som skett vid förrättningen.
Om t. ex. marköverföring och avstyckning skett samt servitut
bildats vid en och samma förrättning, måste alla tre åtgärderna noteras på
Kangl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 945
tydligt sätt. 2 § första stycket innefattar ett uttryckligt påbud om att sådan
uppgift som avses i 1: 2 skall införas i registret och en anvisning om att
uppgiften skall vara fullständig från de synpunkter jag nu har berört.
Andra stycket, som ger första stycket motsvarande tillämplighet när fastighetsindelningen
ändras eller dess beskaffenhet fastställs enligt bestämmelser
i annan författning, saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Kommittén
har ansett att det saknas anledning att reglera dessa frågor i FBL.
I fråga om fastighetsbestämmande avgöranden i allmänna tvistemål bär
kommittén lämnat öppet om redovisning i fastighetsregister över huvud
skall påbjudas. För egen del tvekar jag inte om att det bör föreskrivas att
inte bara ändringar i fastighetsindelningen utan också avgöranden om fastighetsindelningens
beskaffenhet, som sker enligt annan lag än FBL, skall
antecknas i fastighetsregistret. Föreskrifterna i fråga har visserligen inte
något sådant samband med 1: 2 andra stycket att de av den anledningen
måste stå i FBL. Men en bestämmelse i ämnet försvarar enligt min mening
ändå en plats i FBL, eftersom den kompletterar 1 § och 2 § första stycket
på ett lämpligt sätt och tillsammans med dessa bestämmelser ger grundläggande
upplysningar om fastighetsregistrets innehåll och funktion. Bestämmelsen
avser inte åtgärder rörande servitut. Frågan om redovisning
av andra servitutsåtgärder än sådana som sker enligt FBL torde få övervägas
i annat sammanhang.
3 §•
Paragrafen innehåller bestämmelser om tidpunkt för registrering av åtgärd
enligt FBL. I kommittéförslaget finns motsvarande bestämmelser i 2
och 3 §§. Frågan om tidpunkt för registrering av andra åtgärder regleras
inte i FBL.
Kommittén. Som en brist i nuvarande lagstiftning har påtalats att en fastighetsbildningsfråga
kan hållas svävande under avsevärd tid efter det fastighetsbildningsförrättningen
avslutats och vunnit laga kraft utan att sakägarna
kan skaffa sig kännedom ens om huruvida fastställelsefrågan blir
hänskjuten till domstol eller ej. Vanligen äger visserligen en skyndsam
handläggning rum, men det kan, särskilt i fall där tveksamhet om åtgärdens
lagliga beskaffenhet yppats, förekomma att fastställelsemyndigheten
låter det anstå under längre tid med sitt ställningstagande i avvaktan på
yttrande från andra myndigheter eller särskild utredning av annat slag.
För att undvika att motsvarande, för sakägarna besvärande osäkerhetstillstånd
uppkommer enligt den nya lagstiftningen har kommittén, som framgår
av 16: 10, begränsat möjligheterna för överlantmätaren att såsom företrädare
för allmänt intresse föranstalta om överprövning av förrättningsmännens
avgöranden rörande fastighetsbildning på det sättet att en viss
tidsfrist fastställts inom vilken överlantmätarens fullfölj dsinlaga skall inges
53*—Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 946
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
till jorddomstolen. För att syftet med den sålunda föreskrivna anordningen
skall vinnas och fastighetsbildningsfrågornas slutliga avgörande inte skall
fördröjas på annat sätt är det nödvändigt att registreringen, som ju innebär
att fastighetsbildningen blir fullbordad, kommer till stånd utan omgång,
sedan ärendet inkommit till registerföraren och möjligheterna att genom
allmänna rättsmedel angripa förrättningsresultatet visas vara uttömda.
Även vid fastighetsbestämning bör registrering på motsvarande sätt ske
utan dröjsmål.
Vid angivande av de förutsättningar som skall gälla för att ett registreringsärende
skall tas upp av registerföraren uppställer sig först och främst
det spörsmålet huruvida den ifrågavarande förrättningen måste ha avslutats.
På grund av anordningen med fastighetsbildnings- och fastighetsbestämningsbeslut,
som i vissa fall skall kunna överklagas särskilt och som
därigenom redan under pågående förrättning kan få bindande verkan gentemot
sakägare och, såvitt gäller fastighetsbildning, även mot det allmänna,
skulle man mycket väl kunna tänka sig att anknyta registreringen till beslutets
lagakraftvinnande och helt bortse från huruvida förrättningsmännen
också avgjort samtliga förekommande ersättningsfrågor och slutfört
de till förrättningen hörande verkställighetsåtgärderna. Att märka är emellertid
att registreringen måste få till följd att förrättningssökanden går miste
om varje möjlighet att genom återkallelse få förrättningen inställd samt
att det kan vara till fördel för både sakägare och det allmänna, om denna
möjlighet kvarstår intill dess allt förrättningsarbete av mera omfattande
slag blivit fullgjort. Det kan nämligen särskilt vid ändrade förhållanden inträffa
att sökanden och övriga sakägare blir ense om att den sökta åtgärden
inte bör fullföljas trots att fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut
redan meddelats. Det bör då inte vara uteslutet att på grund av återkallelse
avbryta förrättningen och låta träffade avgöranden förfalla. Härtill
kommer att det ofta skulle innebära en viss omgång att under pågående
förrättning behöva tillställa registerföraren förrättningsakten för registrering.
Detta skäl bör visserligen inte få tillmätas avgörande betydelse i sammanhanget.
Om det kan påvisas att bestämda fördelar uppnås genom att
låta fastighetsbildnings- och fastighetsbestämningsåtgärder bli registrerade
så snart de grundläggande besluten därom vinner laga kraft utan hinder av
att förrättningsarbetet alltjämt pågår, bör de praktiska olägenheterna av
berörda slag inte få lägga hinder i vägen. Som regel kan emellertid inga
nämnvärda fördelar uppnås med den tidiga registreringen, och kommittén
har därför funnit sig böra i princip upprätthålla ett krav på att anteckning
i fastighetsregistret skall ske först sedan förrättningen blivit avslutad.
Visst avsteg från denna huvudregel att förrättningsarbetet skall vara
slutfört har kommittén ansett motiverat. Kommittén hänvisar i detta avseende
till 3 §, där särbestämmelser meddelas om registrering under pågående
fastighetsreglering. Vidare pekar kommittén på att den omständig
-
B 047
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
heten att förrättning, som förrättningsmännen fört till slut, av domstol blir
återvisad för ny handläggning i viss del inte bör utgöra hinder för registrering,
om återförvisningen inte berör det grundläggande förrättningsavgörandet.
På grund av vad som sålunda anförts föreslår kommittén i 2 § första
stycket att fråga om anteckning i fastighetsregistret rörande fastighetsbildning
eller fastighetsbestämning skall tas upp av registerföraren utan dröjsmål,
sedan den förrättning vid vilken åtgärden prövats blivit avslutad och
förrättningsakten kommit registerföraren till handa. Genom bestämmelserna
i 4: 30 och 14: 8 är sörjt för att akten tillställs registerföraren. Inom
viss kortare tid efter förrättningens avslutande skall akten sålunda insändas
till överlantmätaren, när denne har att pröva förrättningens laglighet
med hänsyn till det allmännas intresse av lämplig fastighetsbildning samt
även annars när överlantmätaren är registerförare. När detta ej är fallet,
skall akten direkt överlämnas till den som är registerförare. I de mindre
vanliga fall, där överlantmätaren utan att handha fastighetsregistreringen
skall pröva förrättningens laglighet på sätt nyss har sagts, åligger det honom
att vidarebefordra akten till registerföraren.
Självfallet skall registrering inte få äga rum, medan talan fortfarande
kan fullföljas mot det vid förrättningen meddelade fastighetsbildnings- eller
fastighetsbestämningsbeslutet eller, då sådan fullföljd skett, innan slutligt
avgörande med anledning av fullföljden föreligger. En ytterligare förutsättning
för att en registreringsfråga skall tas upp i de fall som avses i
första stycket av paragrafen måste alltså vara att beslutet vunnit laga kraft.
Att i detta sammanhang tala om laga kraft är dock i viss mån oegentligt.
Först i och med registreringen utesluts nämligen möjligheten till sådan underställning
som enligt 16: 9 sker på registerförarens eget föranstaltande.
Kommittén har därför undvikit att i lagtexten ange laga kraft som villkor
för registreringen och i stället uttryckt den förutsättning det här gäller sa
att registreringsfrågan inte skall få tas upp, förrän visshet vunnits att talan
mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet inte fullföljs
enligt 16: 4 eller 7.
Vad som nu sagts innebär att hinder mot registrering föreligger enligt
ifrågavarande bestämmelse såväl när talan blivit fullföljd som när möjlighet
att fullfölja talan alltjämt föreligger. För att vara säker på att besvär
inte anförs måste registerföraren avvakta den i 17: 18 första stycket angivna
tiden av fyra dagar räknat från besvärstidens utgång, såvida inte godkännande
visas föreligga från samtliga besvärsberättigade. I fastighetsbildningsärenden,
där underställning enligt 16: 7 kan förekomma och överlantmätaren
själv är registerförare, har han vidare att bedöma frågan huruvida
sådan fullföljd skall äga rum och att i förekommande fall inhämta länsstyrelsens
och lantbruksnämndens mening, innan han kan verkställa registrering
före den i 16: 10 andra stycket föreskrivna tiden av sex veckor från
B 948 Kungl. Maj:ts proposition nr t28 år 1960
besvärstidens utgång. När överlantmätaren väl har att pröva förrättningen
från allmän synpunkt men han inte själv omhänderhar fastighetsregistreringen,
får registerföraren förrättningsakten sig tillställd först sedan överlantmätaren
funnit att underställning enligt 16: 7 inte skall äga rum. Det
är vidare att märka att, om annan del av förrättningen än fastighetsbildnings-
eller fastighetsbestämningsbeslutet överklagats, detta förhållande ej
är avsett att hindra registrering. Jorddomstolen kommer troligen i detta fall
att infordra förrättningsakten, men innan denna överlämnas till domstolen,
bör ställning ha tagits till registreringsfrågan. Slutligen kan framhållas att
i de situationer, då talan mot beslutet skolat fullföljas särskilt under pågående
förrättning till följd av förordnande enligt 16: 1 tredje stycket och
ett mot såväl sakägare som det allmänna bindande avgörande erhållits redan
före förrättningens avslutande, registreringsfrågan skall tas upp så
snart akten efter förrättningens avslutande kommit registerföraren till handa
utan att ens tiden för att anföra besvär enligt 16: 4 första stycket skall
avvaktas.
I anslutning till de bestämmelser, som enligt det nu anförda meddelats
i 2 § första stycket och som endast avser frågan om när prövningen av
ett registreringsärende skall äga rum hos registerföraren, har kommittén
föreslagit en bestämmelse som innebär att anteckning i fastighetsregistret
skall verkställas omedelbart, om inte registerföraren beslutar om underställning
enligt 16: 9 första stycket. Eftersom 16: 9 andra stycket innehåller
en särskild regel om underställning för det fall att hinder mot sammanläggning
föreligger enligt 12: 9, har också en härav föranledd begränsning
föreskrivits. Sålunda har föreskrivits att beträffande sammanläggning och
därav beroende åtgärd registrering skall ske bara under förutsättning att
annat inte följer av 12: 9.
I 2 § andra och tredje styckena meddelas regler för det fall att registrering
inte får ske enligt första stycket på den grund att efter förrättningens
avslutande talan blivit fullföljd antingen mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet
enligt 16: 4 eller 7 eller genom underställning
enligt 16:9. Enligt vad kommittén föreslår i andra stycket skall registreringen
i detta fall ske, när domstols laga kraft ägande avgörande föreligger
med anledning av fullföljden. Anteckning i registret skall självfallet verkställas
bara när utslagets innehåll ger anledning till det. Skall enligt rättens
avgörande någon fastighetsbildning eller fastighetsbestänming ej äga rum
eller återförvisas den grundläggande frågan därom, är någon registrering
inte aktuell. Detta har kommittén låtit komma till uttryck i lagtexten genom
att där tala om sådan anteckning i fastighetsregistret vartill avgörandet
må föranleda. Enligt särskild föreskrift skall registreringsfrågan vidare tas
upp utan dröjsmål, sedan förrättningsakten jämte avskrift av domstolsavgörandet
kommit registerföraren till handa. Genom bestämmelserna i
17: 18 och 18:5 har garantier skapats för att han får tillgång till handlingarna.
B 949
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Den i tredje stycket meddelade bestämmelsen är tillämplig när fullföljd
ägt rum men olika åtgärder beslutats vid förrättningen och den fullföljda
talan inte avser dem alla. För att undanröja tveksamhet, som eljest skulle
kunna uppkomma, anges här en riktlinje för bedömningen av registreringsfrågan.
I princip bör gälla att registrering av viss åtgärd inte får hindras
eller försenas av att domstolsprövning skall äga rum beträffande annan åtgärd.
Saken kompliceras emellertid av att domstolen enligt 17:14 andra
stycket kommer att äga viss möjlighet att när besvär har anförts utvidga
sin prövning till icke överklagade delar av förrättningen. För att över huvud
taget registrering till någon del skall tillåtas vid partiellt överklagande, fast
slutligt domstolsavgörande ännu inte erhållits, måste därför fordras både
att fullföljden inte avsett den åtgärd som registreringen gäller och att det
med säkerhet kan bedömas att domstolsprövningen inte kommer att omfatta
åtgärden.
Domstolens möjligheter att ändra icke överklagade delar av en förrättning
är begränsade till två fall, nämligen dels när ändringen behövs för att en
med hänsyn till omständigheterna önskvärd likformighet skall vinnas, dels
när visst allvarligare fel förekommit. Domstolens befogenhet att på sistnämnda
grund ändra ej klandrade delar av en förrättning saknar emellertid
intresse i detta sammanhang. Bestämmelsen därom har nämligen endast
avsett att hindra en senare av registerföraren beslutad underställning och
den nämnda befogenheten skall därför inte utövas beträffande åtgärder som
redan blivit registrerade. Bara den möjlighet för domstolen att utvidga sin
prövning som kan grundas på behovet av att vinna likformighet i bedömningen
torde därför behöva uppmärksammas här.
Säkerligen kommer det att bli en vanlig företeelse att olika fastighetsbildnings-
eller fastighetsbestämningsåtgärder kombineras i en och samma
förrättning. Ofta står åtgärderna därvid i sådant förhållande till varandra
att en ändring av vad förrättningsmännen beslutat rörande någon av dem
måste återverka på de andra. När den ena åtgärden är på detta sätt beroende
av den andra, skall självfallet anteckning i fastighetsregistret inte få ske
rörande någon av dem förrän ett slutligt gällande beslut föreligger beträffande
dem alla. Anförs i detta fall besvär rörande en åtgärd, måste fullföljden
anses beröra även de övriga. Emellertid kan det mycket väl tänkas att
vissa åtgärder är fullt fristående i förhållande till varandra och dessa skall
då i registreringshänseende behandlas var för sig med undantag för det fall
att önskvärdheten av att vinna likformighet kan föranleda domstolen att
vid sin prövning av besvären ta upp även icke överklagade delar av samma
förrättning. En bedömning på förhand huruvida domstolen kommer att av
denna anledning gå utöver besvär syrkandena kan självfallet stundom bli
tämligen vansklig. En sådan bedömning måste dock ske, om man inte vill
förhindra varje partiell registrering, något som emellertid skulle ge upphov
till andra och väl så besvärande olägenheter. Kommittén har därför ansett
B 950 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
det ofrånkomligt att låta registerföraren avgöra i vad mån registrering i
dessa situationer skall äga rum men har utformat regeln härom på sådant
sätt att komplikationer inte bör uppkomma. Registerföraren skall sålunda
få verkställa registrering av en åtgärd bara om han finner att den uppenbarligen
inte kan beröras av fullföljden. Så snart registerföraren anser
afl det föreligger risk för att domstolen kan komma att låta sin prövning
i något avseende omfatta det förhållande som skall registreras skall han
i enlighet härmed avstå från att registrera till dess saken blivit slutligt avgjord
av domstolen. Den föreslagna bestämmelsen är avsedd att tillämpas
både när en förrättning blivit i viss del överklagad och då talan fullföljts
mot jorddomstolens avgörande i visst hänseende.
3 § i kommitténs förslag avser närmast det fall att i anslutning till en
genomgripande fastighetsreglering också beslutats andra fastighetsbildningsåtgärder
i form av delningar och sammanläggningar, vilka ingår som
ett led i den omfattande fastighetsrationaliseringen. Om registrering härvid
inte skulle kunna äga rum förrän allt förrättningsarbete slutförts, skulle
kännbart men kunna tillfogas särskilt de sakägare som är beroende av att
delnings- och sammanläggningsåtgärderna inte fördröjs. Även från allmän
synpunkt sett skulle det kunna vara till olägenhet, om man alltid skulle behöva
invänta likvidvärderingen och förrättningsmännens därpå grundade
beslut om ersättningar samt slutförandet av alla arbeten av verkställighetsnatur,
innan ifrågavarande åtgärder kunde anses definitivt genomförda. Om
samtliga till fastighetsbildningsbeslutet hörande frågor blivit slutligt avgjorda
redan under den pågående regleringsförrättningen och detta beslut
alltså blivit i sin helhet bindande mot sakägarna och det allmänna, bör därför
viss möjlighet föreligga att få till stånd en registrering. Denna bör då
även avse vid förrättningen verkställd fastighetsbestämning under förutsättning
att avgörandet även i den delen gjorts till en preliminärfråga och
blivit slutligt gällande. För registrering bör ytterligare krävas att förrättningsmännen
hos registerföraren påkallar anteckning i fastighetsregistret
och insänder förrättningsakten till honom. Med hänsyn till de verkningar
registreringen får för sakägarna har det emellertid ansetts att förrättningsmännen
härvid inte skall få handla helt på egen hand. Mot en enhällig sakägareopinion
bör registrering på detta tidiga stadium inte få ske. Åtminstone
någon av de sakägare som varit berättigade att föranstalta om ifrågavarande
förrättningsprövning och som fört talan vid förrättningen skall ha biträtt
förrättningsmännens framställning.
Det är en bestämmelse med nu angiven innebörd som tagits upp i denna
paragraf. Trots att den föreslagna anordningen med en tidig registrering
egentligen torde göra sig gällande bara vid större regleringsförrättningar,
vid vilka tillika prövas andra fastighetsbildningsåtgärder, har bestämmelsen
ej begränsats till sådana fall, utan den gäller formellt vid varje fastighetsreglering.
Det bör emellertid på goda grunder kunna beräknas att förrätt
-
B 951
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ningsmännen inte kommer att påkalla att bestämmelsen tillämpas annat
än när det är verkligt angeläget med en registrering. Också villkoret att alla
de till fastighetsbildningsbeslutet hörande frågorna skall ha blivit slutligt
avgjorda torde medverka till att bestämmelsen i huvudsak kommer att vinna
tillämpning bara vid större omregleringar.
Remissyttrandena. Bara ett par speciella frågor har berörts i remissyttrandena.
Lantbruksstijrelsen framhåller att registerföraren utan dröjsmål bör kunna
registrera förrättning som godkänts av alla som är behöriga att anföra
besvär. Det är ett angeläget önskemål, främst med hänsyn till fastighetskrediten,
att den fastighetsbildning som sker till fullföljd av enklare, successiv
jord- och skogsbruksrationalisering snabbt kan slutföras utan att den
normala besvärstiden för enskilda och allmänna intressen avvaktas.
Svea hovrätt anser att det förtjänar övervägas att jämka 2 § i kommittéförslaget
på det sättet att anteckning i fastighetsregistret skall kunna
uppskjutas på samtliga sakägares begäran till dess att alla förrättningsfrågor
avgjorts. I vissa fall kan det nämligen tänkas att behov yppar sig att
kunna uppskjuta registreringen fast förrättningen avslutats och ett lagakraftägande
fastighetsbildningsbeslut föreligger. Skälet härför kan vara
önskemålet att i avvaktan på utgången av fullföljd talan mot ett ersättningsbeslut
hålla möjligheten att återkalla hela förrättningen öppen. I och med
att registrering sker upphör nämligen denna möjlighet, jfr 17:15 andra
stycket tredje punkten. Hovrätten erinrar om att på sätt hovrätten framhållit
vid 17: 15 rätt att återkalla förrättningen föreligger oavsett att fastighetsbildningsbeslutet
måhända vunnit laga kraft, om blott registrering
ännu inte ägt rum. Visserligen synes registreringen i sådant fall inte böra
få uppskjutas, om någon sakägare önskar att registrering skall ske. I enstaka
fall kan det emellertid tänkas att sakägarna har ett gemensamt intresse
av att fastighetsbildningen tills vidare inte registreras. Bestämmelserna
i 2 § första och andra styckena har möjligen kommit att innefatta
en onödigt stel reglering av registreringsfrågan handläggning och i det hänseendet
stå i mindre god samklang med den vittgående principiella avtalsfrihet
som enligt förslaget skall gälla vid fastighetsbildning.
Departementschefen. I denna paragraf regleras frågan om tidpunkt för registrering
av åtgärd enligt FBL. I likhet med kommittén anser jag att frågan
om tidpunkt för registrering av åtgärd enligt annan författning inte
behöver regleras i FBL.
Huvudregeln i kommitténs förslag är att registrering skall ske utan dröjsmål
sedan förrättningen avslutats och de beslut som skall föranleda registrering
vunnit laga kraft. Reglerna om tidpunkt för registrering av avslutad
förrättning finns i 2 § av kommitténs förslag. Förutsättningarna för mot
-
B 952 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
svarande bestämmelser i departementsförslaget avviker i vissa avseenden
från de förutsättningar kommittén hade att utgå från. Olikheterna hänger
i huvudsak samman med de jämkningar som skett i fråga om tidpunkten
då möjligheten att återkalla ansökan om förrättning går förlorad samt i
fråga om tidsfrister och förfarande i övrigt för vissa myndigheters talan mot
förrättningsbeslut. Jämkningarna innebär bl. a. att sakägarna inte kan återkalla
ansökan om fastighetsbildning sedan fastighetsbildningsbeslutet vunnit
laga kraft. Till skillnad mot vad som var fallet enligt kommitténs förslag
kan det därför inte inträffa att möjligheten att återkalla en ännu pågående
förrättning efter det att fastighetsbildningsbeslutet vunnit laga kraft mot
sakägarna utgör skäl för sakägarna att vilja få registreringen uppskjuten till
dess alla förrättningsfrågor avgjorts. Vidare får jämkningarna till följd
att tidsmarginalen mellan förrättningens avslutande och registreringen
krymper, dvs. registreringen kan ske snabbare. I övrigt får de ändrade förutsättningarna
inte några materiella konsekvenser. Departementsförslaget
stämmer därför i sak överens med kommittéförslaget, med vissa undantag
till vilka jag återkommer. Redaktionellt finns vissa avvikelser. Det har bl. a.
blivit möjligt att i departementsförslaget använda termen laga kraft när det
gäller att ange den grundläggande förutsättningen för att förrättning eller
beslut skall få föranleda registrering.
Bestämmelserna i 2 § första stycket kommittéförslaget, som handlar om
avslutad förrättning som blivit godkänd eller lämnats oklandrad, och andra
stycket, som avser avslutad förrättning som prövats i högre instans vars
avgörande vunnit laga kraft, har sammanförts till ett stycke, 3 § första
stycket, i departementsförslaget. Registreringen skall i dessa fall ske snarast
möjligt sedan förrättningen avslutats och vunnit laga kraft eller, om
besvär anförts, snarast möjligt sedan domstolens avgörande vunnit laga
kraft. Bestämmelsen i kommittéförslaget om sammanläggningsfalien saknar
aktualitet på grund av det sätt på vilket sammanläggningsförfarandet
anordnats i departementsförslaget.
I 3 § av kommittéförslaget finns regler om registrering av vissa beslut
innan förrättning avslutats. Denna möjlighet till registrering av fastighetsbildnings-
och fastighetsbestämningsbeslut under pågående förrättning är
förbunden med vissa i paragrafen angivna villkor och är avsedd att utnyttjas
bara undantagsvis. För egen del anser jag principiella skäl tala för att registrering
bör ske så snart fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut
vunnit laga kraft. Med hänsyn särskilt till tredje man är det nämligen
i allmänhet önskvärt att tiden mellan den tidpunkt då ett avgörande kommer
till stånd mellan sakägare och taleberättigade rättsägare och den tidpunkt
då fastighetsbildningen är att anse som fullbordad blir så kort
som möjligt. Emellertid måste också de praktiska synpunkterna beaktas.
I allmänhet torde det vara mest rationellt från handläggningssynpunkt
att registreringen får anstå till dess att förrättningen har avslutats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 953
Vid ett sådant förfarande kan registreringsåtgärderna koncentreras på bästa
sätt och fastighetsbildningsmyndigheten behöver då under handläggningsskedet
inte avstå från handlingarna under längre tid än vad som föranleds
av överlantmätarens efterbevakning (jfr 15:8). Dessutom torde ofta ett
fullt lämpligt underlag för registrering i form av karta och beskrivning föreligga
först när förrättningen avslutats. Ytterligare kan tilläggas att ett fastighetsbildningsbeslut,
som utgör ett led i en fastighetsbildning som skall
fullföljas genom ytterligare fastighetsbildningsbeslut under förrättningen,
inte bör registreras förrän också det senare fastighetsbildningsbeslutet vunnit
laga kraft, om besluten står i sådant samband med varandra att det
kan vara olägligt för sakägare eller annan rättsägare att bli bunden av det
första beslutet innan också det andra blivit gällande. Partiella beslut med
sådant samband bör visserligen inte meddelas och i varje fall inte göras till
föremål för särskild talan, men om detta ändå skett bör beslutet inte registreras
om registrering skulle bidra till menliga verkningar av det slag jag
nu avser.
Från dessa utgångspunkter förordar jag att frågan om registrering under
pågående förrättning regleras på i huvudsak följande sätt. Utan hinder av
att förrättningen inte har avslutats skall uppgift om fastighetsbildning eller
fastighetsbestämning, som skett genom beslut mot vilket talan skolat föras
särskilt, införas så snart beslutet vunnit laga kraft, om fastighetsbildningsmyndigheten
begär det. En bestämmelse med detta innehåll har upptagits
som ett andra stycke i 3 §. Det ankommer alltså på fastighetsbildningsmyndigheten
att med beaktande av de olika förhållanden som bör inverka på
frågan ta ställning till om registrering bör ske fast förrättningen inte avslutats.
Begär fastighetsbildningsmyndigheten registrering, skall sådan ske.
Skulle fastighetsregistermyndigheten untantagsvis, t. ex. av skäl som fastighetsbildningsmyndigheten
förbisett, finna att registreringen bör anstå, torde
myndigheterna under hand kunna komma överens om att framställningen
om registrering skall återgå.
Andra stycket avser, på motsvarande sätt som första stycket, också fall
då fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut vunnit laga kraft
efter avgörande av högre instans. I andra stycket synes det emellertid, till
skillnad från första stycket, inte vara nödvändigt att särskilt framhäva detta
förhållande i lagtexten.
I 3 § tredje stycket finns bestämmelser, som motsvarar 2 § tredje stycket
kommittéförslaget. Bestämmelserna gäller tidpunkten för registrering av
förrättning som bara delvis är överklagad. Man kan här tänka sig antingen
att vänta med registreringen till dess att besvären avgjorts och laga kraft
ägande avgörande i fråga om hela förrättningen föreligger eller att snarast
registrera de delar som uppenbarligen inte kan beröras av fullföljden. Valet
mellan dessa alternativ kan grundas på delvis samma överväganden som
var aktuella när det gällde frågan om registrering av lagakraftvunnet beslut
B 954
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
vid pågående förrättning. När det gäller avslutad förrättning föreligger dock
den olikheten att ett lämpligt registreringsunderlag alltid finns till hands.
Vidare kan frågan om registrering här knappast göras beroende av fastighetsbildningsmyndighetens
initiativ. Valet synes lämpligen böra utfalla så,
att regeln i första stycket om registrering sedan förrättningen vunnit laga
kraft får lagtekniskt framstå som huvudregel samtidigt som undantagsregeln
i tredje stycket ges en så vidsträckt innebörd som det är möjligt med
beaktande av både praktiska synpunkter och sakägares och tredje mans
intressen. Det torde få ankomma på fastighetsregistermyndigheten att pröva
i vilken omfattning registrering skall ske.
I fråga om den prövning som fastighetsregistermyndigheten har att göra
med hänsyn till bestämmelserna i 16: It om domstolens möjlighet att ändra
också sådan del av förrättning som inte överklagats (17: 14 andra stycket
kommittéförslaget) skiljer sig inte departementsförslaget i sak från kommittéförslaget.
Däremot föreligger ett par andra olikheter. Medan 2 § tredje stycket i
kommittéförslaget var begränsat till det fallet att avslutad förrättning överklagats
till viss del gäller tredje stycket i departementsförslaget också fastighetsbildnings-
och fastighetsbestämningsbeslut som meddelats under pågående
förrättning och som delvis överklagats. Den utvidgning som sålunda
skett står i överensstämmelse med den mindre restriktiva inställning till
partiell eller tidig registrering som jag nyss har redovisat. Vid den praktiska
tillämpningen förmodar jag att skillnaden mellan kommitténs ställningstagande
och mitt eget inte blir särskilt stor i de fall som det här gäller. Olika
delar av ett och samma fastighetsbildningsbeslut torde nämligen ofta komma
att ha sådant samband med varandra, att partiell registrering inte kan
ske, särskilt med hänsyn till bestämmelserna i 16: 11.
En annan ändring som jag har vidtagit är av redaktionell art och har
lagteknisk bakgrund. Kommittén hade låtit huvudregeln om tidpunkten för
registrering gälla avslutad förrättning vid vilken besvär inte anförts mot
fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet eller vid vilken detta
beslut blivit godkänt. Det fallet att besvär anförts mot annan del av avslutad
förrättning än fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet
föll därvid under huvudregeln och uppgift om fastighetsbildningen eller
fastighetsbestämningen skulle alltså oberoende av besvären föras in i fastighetsregistret.
Den särskilda undantagsregeln om partiell registrering gällde
bara det fallet att olika fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsåtgärder
beslutats vid samma förrättning och talan fullföljts beträffande
någon eller några av dem. I departementsförslaget är huvudregelns tillämplighetsområde
begränsat till att avse det fall att förrättningen avslutats och
denna eller, om besvär anförts, domstolens avgörande vunnit laga kraft.
Förs talan mot annan del av avslutad förrättning än fastighetsbildnings- eller
fastighetsbestämningsbeslut, blir alltså frågan om registreringstidpunkten
B 955
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
att bedöma enligt 3 § tredje stycket. I angivna fall torde vanligen utan vidare
vara uppenbart att fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet
inte kan beröras av fullföljden, varför beslutet bör föranleda omedelbar
registrering. Resultatet blir då i sak detsamma som enligt kommittéförslaget.
Bestämmelser om skyldighet för fastighetsbildningsmyndighet att sända
förrättningsakt eller beslut som skall registreras till fastighetsregistermyndigheten
torde böra meddelas av Kungl. Maj :t. I fråga om motsvarande skyldighet
för domstolarna finns bestämmelser i 16: 15 andra stycket, 17: 3 och
18: 3.
4 §■
Paragrafen motsvarar 4 § i kommitténs förslag och innehåller regler om
rättelse i fastighetsregister.
Kommittén. I 4 § behandlas frågan om ändring i fastighetsregistret på den
grund att registrets uppgifter visas vara behäftade med fel i något avseende.
Att särskilda lagregler behövs för att ofullständigheter och andra fel i registret
skall avhjälpas hänger samman med registreringens rättsverkningar
inte minst i fråga om vad som skall anses utgöra särskild fastighet. Möjligheten
att efter prövning i betryggande ordning få fastslaget huruvida felaktigheter
förekommer och, om så finnes vara fallet, få till stånd rättelse utgör
som tidigare sagts en förutsättning för att registret skall kunna uppbära en
i någon mån aktiv funktion. Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte
sådana rättelser som föranleds av att ändring skett beträffande något av de
förhållanden som registret skall återspegla. I vad mån ändringar i det
grundläggande materialet, exempelvis genom resning eller rättelse i en genomförd
förrättning enligt vad som föreslås i 4: 42, skall föranleda registreringsåtgärd
synes närmast vara en sådan fråga av mera underordnad betydelse
som inte bör regleras i själva fastighetsbildningslagen utan i annan
författning. Inte heller frågan om uteslutning ur registret av fastighet som
en gång rätteligen registrerats men visas ha helt uppgått i annan eller
andra fastigheter regleras i detta sammanhang. Först om någon, efter det
eu sådan uteslutning ägt rum, gör gällande att denna varit oriktig, blir frågan
att bedöma enligt detta lagrum.
När det gäller att avgöra hur prövningen bör anordnas ligger det närmast
till hands att anknyta till nuvarande ordning för ändring i fastighetsregistren
och att således förlägga den huvudsakliga bestämmanderätten till lantmäteristyrelsen,
vars avgöranden efter besvär kan överprövas i regeringsrätten.
Det enda tänkbara alternativet synes vara att förlägga prövningen
till jorddomstolen med högsta domstolen som slutinstans. Häremot kan emellertid
invändas att en tämligen invecklad reglering skulle behövas. De föreslagna
bestämmelserna om handläggning av jordmål är nämligen i stor utsträckning
inte lämpliga för registreringsärenden. Till förmån för att be
-
B 956 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
hålla nuvarande ordning i stort talar även den omständigheten att huvuddelen
av de frågor om rättelse i fastighetsregistret som framdeles uppkommer
torde avse äldre förhållanden, beträffande vilka tidigare gällande registreringsföreskrifter
är avsedda att alltjämt tillämpas, och att det skulle
innebära en oförmånlig lösning att inte i fortsättningen låta dessa frågor
bedömas i samma instanser som tidigare. Det måste otvivelaktigt vara mera
fördelaktigt att direkt utnyttja den sakkunskap och de erfarenheter som
dessa förvärvat än att behöva lita till särskilt avgivna utlåtanden av dem,
vilket skulle bli nödvändigt vid en omläggning av systemet. Det bör dessutom
framhållas att hittillsvarande ordning för vinnande av rättelser i registret
fungerat tillfredsställande och måste anses betryggande från rättssäkerhetssynpunkt.
Vid dessa förhållanden synes den föreslagna ändringen
av fastighetsregistreringens verkningar inte böra föranleda att vad som hittills
gällt i ifrågavarande hänseende frångås.
På grundval av de överväganden som sålunda redovisats har kommittén
utformat bestämmelserna i första och andra styckena av denna paragraf.
Enligt dessa har den som påkallar rättelse i registret att skriftligen hos lantmäteristyrelsen
göra framställning därom. Ansökan skall dock inges till registerföraren
för att denne omedelbart skall få tillfälle att yttra sig i ärendet.
Självständig initiativrätt skall emellertid dessutom tillkomma registerföraren,
och även lantmäteristyrelsen skall liksom hittills kunna självmant
ta upp fråga om rättelse.
Med hänsyn till den funktion som fastighetsregistret skall fullgöra bör en
ändring däri liksom rättelse i vissa andra av myndighet upprättade handlingar
inte få ske med mindre förekomsten av ett fel blivit otvetydigt fastslagen.
Kommittén har därför som villkor för att styrelsen skall få meddela
beslut om rättelse föreskrivit att registret skall befinnas innehålla uppenbar
oriktighet. Någon skärpning i förhållande till vad som f. n. tillämpas
i ärenden motsvarande dem som avses i denna paragraf torde detta
inte innebära.
Innan lantmäteristyrelsen beslutar om rättelse, skall de vilkas rätt berörs
få tillfälle att yttra sig. Eftersom denna allmänt vedertagna grundsats ansetts
böra uttryckligen lagfästas i andra liknande sammanhang, har en bestämmelse
därom tagits upp i förslaget.
Enligt allmänna regler skall lantmäteristyrelsens beslut kunna överklagas
genom besvär i den ordning som gäller för överklagande av förvaltande
myndighets beslut. Särskilt påpekande härav i lagtexten har inte synts nödvändigt.
På grund av bestämmelse i 2 § 7) lagen om regeringsrätten skall
besvären tas upp och avgöras av regeringsrätten.
För att mindre komplicerade ärenden angående rättelse skall kunna avgöras
genom ett enklare förfarande har i tredje stycket av paragrafen föreskrivits
att registerföraren själv får besluta om rättelse, om oriktigheten
uppkommit till följd av skrivfel i registret eller annat dylikt förbiseende
B 957
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
och inte hänför sig till frågan om vad som skall redovisas som särskilda
fastigheter. Registerföraren skall alltså här kunna underlåta att vidarebefordra
ärendet till lantmäteristyrelsen, men bortsett härifrån skall vad i paragrafen
är stadgat vinna tillämpning. Rättelse får således ske bara när
oriktigheten är uppenbar, och före beslutets meddelande skall de som berörs
ha fått tillfälle att yttra sig. Är någon missnöjd med registerförarens
beslut i dessa fall, skall han äga föra talan däremot genom besvär hos lantmäteristyrelsen.
Eftersom åtminstone vissa registerförare inte intar sådan
ställning att styrelsen utan särskild bestämmelse kan anses som överinstans
i förhållande till dem, har det funnits påkallat att i lagen närmare reglera
klagorätten. Att besvären skall anföras i den ordning som gäller för överklagande
av förvaltande myndighets beslut behöver inte utsägas. Det innebär
bl. a. att besvärstiden räknas från det vederbörande fick del av det beslut
som klandras.
Remissyttrandena. En ytterligare decentralisering till registerföraren av
rättclseförfarandet förordas av överlantmätarna i Kristianstads, Malmöhus
och Skaraborgs län. Den sistnämnde uttalar att enligt hans erfaranhet flertalet
bristfälligheter torde kunna rättas av registerföraren i samarbete med
inskrivningsdomaren, där så behövs i kombination med jordrannsakan på
platsen. Registerföraren skulle därvid ha möjlighet att underställa registreringsfråga
lantmäteristyrelsens prövning och avgörande. En lösning efter
sådana linjer skulle bidra till ökad snabbhet i ett inte obetydligt antal ärenden.
Överlantmätaren i Kristianstads län anser att ärendet bör underställas
lantmäteristyrelsens prövning endast i fall då överlantmätaren och inskrivningsdomaren
har olika meningar om hur en rättelse skall vidtas.
Departementschefen. Enligt gällande rätt är redovisningen i fastighetsregistret
i regel inte förenad med rättsverkningar. I begränsad utsträckning
har emellertid registreringen tillagts sådan verkan. En redogörelse för denna
fråga finns i betänkandet »Fastighetsregistrering» (s. 78—85). Rättelse
av oriktig redovisning i fastighetsregister sker med stöd av bestämmelser
i 34 § jordregisterförordningen och 43 § fastighetsregisterförordningen.
Fastighetsbildningskommitténs förslag till 1: 2 innebar att man med fastighet
vid tillämpningen av FBL skulle förstå sådan enhet som i registret
är redovisad som särskild fastighet. Registreringen skulle alltså vara avgörande
för vilka objekt som skulle kunna ingå i sammanläggning, delas genom
avstyckning eller klyvning, avstå eller tilläggas mark vid fastighetsreglering
etc. Men om redovisningen i registret i något fall visade sig vara felaktig
med avseende på indelningen i fastighetsindivider eller i annat avseende,
skulle redovisningen rättas. Reglerna om rättelse finns i kommitténs
förslag till 4 §. Kommittén har dessutom avsett att redovisningen i re
-
B 958
Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1969
gistret skall ändras i den män den vid fastighetsbestämning visar sig vara
oriktig.
I departementsförslaget har, som jag redan nämnt, legaldefinitionen av
fastighetsbegreppet i 1: 2 fått utgå och ersatts av en regel med mera begränsad
räckvidd. Regeln innebär bl. a. att fastighetsregistrets redovisning av
indelningen i fastighetsindivider blir avgörande för fastighetsbegreppet i
fråga om fastigheter som bildats genom åtgärd enligt FBL. När det gäller
sådana fastigheter får alltså registrets redovisning rättsverkan. Enligt departementsförslaget
till 19: 1 får redovisningen i registret vidare grundläggande
betydelse för vilken fastighetsindelning som skall anses föreligga när
FBL träder i kraft. I fråga om andra fastigheter får registreringen en övervägande
passiv funktion. I praktiken torde emellertid registrets redovisning
också när det gäller dessa fastigheter bli i första hand avgörande för vad
som skall anses som fastighet vid tillämpningen av FBL. I varje fall beträffande
sammanläggning gäller sådana villkor att sammanläggning knappast
är tänkbar om inte fastighet som helt eller delvis ingår i sammanläggningen
är registrerad.
På grund av den betydelse registreringen alltså har anser jag i likhet med
kommittén att de regler om rättelse av felaktig uppgift i fastighetsregister
som behövs bör stå i lagen. I fråga om rättelsereglernas syfte och räckvidd
ansluter jag mig till kommitténs resonemang. Jag vill i likhet med kommittén
understryka att med rättelse inte avses ajourföringsåtgärder, t. ex.
registreringsåtgärder i anledning av fastighetsbildning och fastighetsbestämning.
Den reglering som behövs i lagen i fråga om sådana åtgärder
finns i 2 och 3 §§. Ett gränsfall mellan ajourföring och rättelse uppkommer
om registermyndigheten genom förbiseende har underlåtit att införa viss
ajourföringsuppgift om verkställd fastighetsbildning men senare upptäcker
sitt misstag och vill föra in uppgiften. Kommittén har berört ett sådant fall,
nämligen det fallet att en fastighet står kvar i registret som befintlig fast
den befinnes rätteligen helt ha uppgått i annan eller andra fastigheter. Kommittén
har inte velat hänföra den åtgärd som bör vidtas i detta fall till rättelse.
För egen del anser jag att frågor av angiven beskaffenhet i princip bör
behandlas som rättelse, men någon helt skarp gräns mot ajourföring torde
inte behöva dras upp.
Rättelseinstitutet i denna paragraf utgör i viss mån en parallellföreteelse
till rättelse i förrättningsakt enligt 4: 42. Den nu aktuella rättelsebefogenheten
är emellertid inte begränsad till oriktigheter av typen skriv- och räknefel
utan är mera vidsträckt. Den är så till vida jämförbar med sådan rättelse
i fastighetsbok eller tomträttsbok, som avses i 19 kap. 17 § förslaget
till JB. I likhet med vad som gäller både enligt 4: 42 FBL och enligt förslaget
till JB och även enligt kommitténs förslag till förevarande paragraf bör
som förutsättning för rättelse fordras att oriktigheten är uppenbar. Som
kommittén framhållit torde detta inte innebära någon skärpning i förhål
-
B 959
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
lande till vad som f. n. tillämpas. Vidare bör fordras att rättelsen inte innebär
förfång för fastighetsägare eller rättighetshavare. Detta villkor saknar
motsvarighet i kommitténs förslag. Visserligen lär väl en rättelse i fastighetsregister
i allmänhet inte vara av den beskaffenheten att någon fråga
om förfång kan bli aktuell. Men om det t. ex. gäller att rätta en oriktighet
som uppkommit vid redovisningen av en ändring i fastighetsindelningen
genom fastighetsreglering enligt FBL kan det tänkas att rättelsen innebär
förfång för rättsägare som har inrättat sig efter den oriktiga redovisningen.
I sådant fall torde ändring i fastighetsredovisningen inte böra ske annat än
med ledning av avgörande vid fastighetsbestämning eller i allmänt tvistemål
om fastighetsindelningens beskaffenhet eller efter extraordinär besvärstalan
enligt 15: 10 FBL eller extraordinär talan enligt RB.
Om det är uppenbart att rättelse inte kan innebära förfång, bör rättelsen
kunna ske omedelbart. I annat fall bör berörda rättsägare få tillfälle att
yttra sig. Utredningen om vilka som är rättsägare torde i allmänhet få
grundas på uppgifter i fastighetsbok och fastighetsregister samt uppgifter
som lämnas av eventuell sökande eller annan (jfr 4: 11). Frågan om rättelse
bör sedan prövas med beaktande av bl. a. vad rättsägarna yttrat. För att
hinder mot rättelse skall anses föreligga bör inte fordras att förfång uttryckligen
åberopats av rättsägare. Om rättsägare medger rättelse, torde å andra
sidan i regel få anses klart att rättelsen kan ske utan förfång för rättsägaren.
Enligt kommitténs förslag indelas frågor om rättelse i fastighetsregister
i två kategorier och det föreskrivs att det ena slaget av rättelser skall beslutas
av lantmäteristyrelsen och det andra av registerföraren. Förslaget innefattar
också vissa bestämmelser om formen för ansökan om rättelse och om
talan mot rättelsebeslut. I departementsförslaget behandlas de organisatoriska
frågorna i 5 § och de bestämmelser i övrigt som jag nyss berört har
fått utgå såsom obehövliga.
Paragrafens andra stycke saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Som
redan framgått har jag i 1 § första stycket 1 valt en annan lösning än kommittén
i fråga om vilka redan förefintliga objekt som rätteligen skall redovisas
som fastigheter i fastighetsregister när FBL träder i kraft. Den valda
lösningen innebär att man anknyter till den fastighetsredovisning som föreligger
när FBL träder i kraft. Detta leder till att en framtida redovisning
av indelningen i fastighetsindivider, som stämmer överens med den redovisning
som förelåg när FBL trädde i kraft, inte kan anses vara felaktig,
även om det vid utredning visar sig att en redovisad fastighet helt saknar
materiellt innehåll och alltså är obefintlig. Det blir således inte möjligt att
rätta en sådan redovisning med stöd av bestämmelserna i första stycket.
I departementsförslaget har därför upptagits ett andra stycke, som klargör att
fastighet som uppenbarligen är obefintlig får uteslutas ur registret genom
rättelseåtgärd, även om den föreliggande redovisningen inte är oriktig med
B 960
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
hänsyn till gällande föreskrifter om fastighetsregister. Vid sådan rättelse
gäller i övrigt de villkor och andra bestämmelser som finns i första stycket.
Det kan anmärkas att fastighet kan vara obefintlig antingen därför att den
aldrig rätteligen varit befintlig eller därför att den visserligen varit befintlig
men konstateras ha uppgått i annan fastighet eller delats eller i varje
fall numera befinnes helt sakna materiellt innehåll.
5 §•
I denna paragraf behandlas frågan om registerföringens organisation.
Samma fråga behandlas i 5 § i kommitténs förslag, i visst avseende också
i 4 §, men departementsförslaget innefattar bara en hänvisning till bestämmelser
i annan författning medan paragrafen i kommitténs förslag innehåller
materiella bestämmelser.
Kommittén. Att fastighetsredovisningen i princip skall vara en statlig angelägenhet
och att verksamheten skall stå under tillsyn av ett centralt ämbetsverk
synes kommittén uppenbart. En sådan ordning tillämpas f. n. och de
ändringar beträffande fastighetsbildningsfrågornas handläggning som föreslås
kan inte åberopas till stöd för övergång till ett annat system utan innebär
ytterligare skäl att låta det nuvarande fortfarande gälla. Enligt såväl
jordregisterförordningen som FBLS står registerföringen, oavsett om jordregister
eller fastighetsregister såsom för stad skall föras, under lantmäteristyrelsens
överinseende, och även detta förhållande bör behållas.
Vad härefter beträffar frågan om vilka som i egenskap av registerförare
skall bära det omedelbara ansvaret för fastighetsredovisningen synes från
både principiella och praktiska synpunkter mycket tala för att i likhet med
vad som skett i jordregisterförordningen anförtro uppgiften åt överlantmätaren.
I vissa fall skall dock annan registerförare kunna förordnas. Detta
gäller, då kommunen enligt regler, som kommittén ämnar föreslå i en särskild
lag angående kommuns liandhavande av lantmäteriverksamheten
m. m., skall ombesörja och bekosta fastighetsredovisningen inom sitt område
eller del därav. Närmare bestämmelser om vad som skall gälla beträffande
förordnande av särskild registerförare torde inte böra meddelas i
detta sammanhang.
På grund av det anförda har i 5 § föreskrivits att fastighetsregistret skall
under lantmäteristyrelsens överinseende föras av överlantmätaren eller, såvitt
gäller område beträffande vilket kommunen skall enligt därom meddelade
bestämmelser handha fastighetsredovisningen, av särskilt förordnad
registerförare.
Remissyttrandena. Kommun som så önskar bör tillförsäkras rätt att själv
handha fastighetsregistreringen inom hela sitt område, anser byggnadsstyrelsen
och stadsförbundet. Samma synpunkt uttalas av fastighetsregister
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 961
föraren och drätselkammaren i Norrköping. Drätselkammaren anser att
det bör vara regel att fastighetsregister skall föras av kommunal stadsingenjör
i städer som har sådan. Drätselkammaren menar att kommitténs förslag
kan komma att innebära allvarliga olägenheter och onödiga kostnader för
allmänheten och städernas förvaltningar.
Departementschefen. Med hänsyn till pågående utredningar, som jag berört
inledningsvis i detta kapitel, bör frågan om registerföringens organisation
tillsvidare lämnas utanför kapitlet. I departementsförslaget förklaras därför
bara att fastighetsregistreringen ankommer på fastighetsregistermyndighet
och att särskilda bestämmelser gäller i fråga om vilken myndighet
som sk^ll vara fastighetsregistermyndighet.
De funktioner som det här gäller är dels registerföringen och dels överinseendet.
Med fastighetsregistermyndighet avses både registerföringsmyndighet
och tillsynsmyndighet. Registerföringen innefattar f. ö. vissa uppgifter
som kan komma att läggas på tillsynsmyndigheten. Så är enligt gällande
rätt fallet med vissa beteckningsfrågor och med frågor om rättelse, och enligt
konjinitténs förslag till 4 § skulle rättelse ankomma på registerföraren
i vissa fall och på tillsynsmyndigheten i andra fall.
I fråga om tillsynsfunktionen kan redan nu förutses att, om inte pågående
utredningar leder till långtgående organisationsförändringar, lantmäteristyrelsen
liksom hittills torde komma att fungera som tillsynsmyndighet.
Om FBL skall träda i kraft medan nuvarande huvudsakliga bestämmelser
om organisationen gäller, torde detta få beaktas i övergångsbestämmelserna
till FBL. Var de grundläggande bestämmelserna om organisationen mera
slutgiltigt skall få sin plats kan inte avgöras f. n.
VI. Hemställan
I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger förslag till fastighetsbildningslag.
Jag hemställer att lagrådets yttrande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.
Ur protokollet:
Gunnel Andersson
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 963
Bilaga 1
FÖRSLAG
till
F ästighetsbildningslag
Härigenom förordnas som följer.
FÖRSTA AVDELNINGEN
Inledande bestämmelser
1 KAP.
1 §■
Fastighetsbildning är en i enlighet med denna lag företagen åtgärd genom
vilken fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller upphäves.
Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgöres frågor om beskaffenheten
av gällande fastighetsindelning samt frågor rörande beståndet
eller omfånget av vissa servitut.
2 §.
Över fastigheterna föres fastighetsregister.
Fastighetsbildning och fastighetsbestämning är fullbordade, när uppgift
om åtgärden införts i fastighetsregistret.
3 §.
Samfällighet enligt denna lag är mark som hör till två eller flera fastigheter
gemensamt.
4 §•
Vad som i denna lag sägs om mark eller område gäller i tillämpliga delar
även beträffande fiske, som ej är förenat med rätten till grunden och ej
utgör servitut.
5 §•
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.
B 964
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ANDRA AVDELNINGEN
Fastighetsbildning i allmänhet
2 KAP.
Grundläggande bestämmelser
1 §•
Fastighetsbildning sker såsom fastighetsreglering, om den avser ombildning
av fastigheter, och såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning,
om den avser nybildning av fastighet.
2 §.
Fråga om fastighetsbildning prövas vid förrättning. Förrättning handlägges
av fastighetsbildningsmyndighet. Fastighetsbildningsfråga upptages
efter ansökan, om ej annat är föreskrivet.
Fastighetsbildningsåtgärd får handläggas gemensamt med annan sådan
åtgärd vid en förrättning eller delas upp på skilda förrättningar.
Av 14 kap. följer att fastighetsbestämning i vissa fall skall företagas i
samband med fastighetsbildning.
3 §.
Fastighetsbildning, som innebär ändring av fastighetsindelningen och
berör vattenområde, omfattar även fisket, om detta är förenat med rätten
till grunden. Med stöd av 3 kap. 8 § får dock annat bestämmas.
4 §.
Föremål som utgör tillbehör till fastighet följer vid fastighetsbildning
den mark på vilken föremålet finns eller till vilken det eljest har anknytning.
Vad som nu sagts gäller ej byggnad eller annan anläggning som enligt
meddelat beslut skall rivas eller flyttas.
5 §.
Är servitut eller annan särskild rättighet som hör till fastighet av betydelse
för fastigheten endast om viss mark hör till denna, följer rättigheten
marken vid ändring i fastighetsindelningen. Vad som nu sagts gäller icke,
om annat bestämmes vid fastighetsbildningen.
B 965
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
6 §•
Kostnaderna för genomförande av fastighetsbildning betalas enligt de
bestämmelser som gäller för den särskilda fastighetsbildningsåtgärd om
vilken är fråga. Kostnader som är gemensamma för skilda åtgärder fördelas
på dessa efter vad som är skäligt.
Inställes förrättning, skall sökanden betala uppkomna kostnader, om
icke särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten fördelas
mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Har förrättningen sökts
av byggnadsnämnden, svarar kommunen för de kostnader som i enlighet
härmed kan åvila sökanden. Inställes förrättning som enligt 5 kap. 3 §
fjärde stycket påkallats av överlantmätaren eller annan statlig myndighet,
skall sådana kostnader betalas av staten.
Överenskommelse mellan sakägarna om fördelning av förrättningskostnaderna
på annat sätt än som följer av lagens bestämmelser skall gälla,
om det icke är uppenbart att överenskommelsen tillkommit i otillbörligt
syfte.
Till förrättningskostnader hänföres taxeavgifter, ersättning till sakkunnig
och syssloman, utgifter för hantlangning som ej ingår i taxeavgiften
samt ersättning för skada enligt 4 kap. 38 § tredje stycket.
3 KAP.
Villkor för fastighetsbildning
Allmänna lämplighets- och planvillkor
1 §•
Fastighetsbildning skall ske så, att varje fastighet som tillskapas eller
ombildas genom åtgärden med hänsyn till belägenhet, omfång och beskaffenhet
i övrigt blir varaktigt lämpad för sådant ändamål för vilket fastigheten
redan användes och kan väntas förbli använd eller för vilket fastigheten
kan antagas inom överskådlig tid få stadigvarande användning.
2 §•
Inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, tomtindelning
eller byggnadsplan skall fastighetsbildning ske i överensstämmelse
med planen.
Gäller eljest särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning,
såsom regionplan, utomplansbestämmelser eller naturvårdsföreskrifter,
skall fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna icke
motverkas.
Om särskilda skäl föreligger, får undantag från planen eller bestämmelserna
medges av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av byggnads
-
B 966
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
nämnden. Även utan sådant medgivande får mindre avvikelse från planen
eller bestämmelserna ske, om åtgärden är förenlig med planens eller bestämmelsernas
syfte.
Får på grund av särskilt medgivande nybyggnad eller annan därmed
jämförlig åtgärd företas i strid mot plan eller bestämmelse som avses i
första och andra styckena, utgör föreskrifterna i denna paragraf ej hinder
mot fastighetsbildning som behövs för att medgivandet skall kunna utnyttjas.
3 §•
Har stadsplan eller byggnadsplan icke fastställts för visst område och
har tätbebyggelse uppkommit eller är sådan bebyggelse att vänta inom en
nära framtid eller kan eljest väntas att flera fastigheter avsedda för bebyggelse
skall bildas, får fastighetsbildning icke ske, om åtgärden skulle försvåra
områdets ändamålsenliga användning eller i övrigt föranleda olämplig
tätbebyggelse eller motverka lämplig planläggning av området.
4 §.
Förutsätter fastighetsbildning att ny utfart till allmän väg anordnas eller
befintlig sådan tages i anspråk, får åtgärden ej utan synnerliga skäl äga
rum, om väsentlig olägenhet därigenom skulle uppkomma för trafiken på
vägen.
Särskilda bestämmelser beträffande jordbruk, skogsbruk och fiske
5 §.
Jordbruksfastighet skall för att anses lämplig för sitt ändamål ha sådan
storlek, sammansättning och utformning att den medger tillfredsställande
lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten.
Skogsbruksfastighet skall för att anses lämplig för sitt ändamål ha
sådan storlek och utformning att den medger ekonomiskt tillfredsställande
skogsdrift.
6 §•
Fastighetsbildning som berör jordbruksfastighet får äga rum, endast om
de fördelar åtgärden innebär för jordbruksnäringen överväger olägenheterna
av åtgärden.
Åsyftas med fastighetsbildningen att tillskapa eller förbättra fastighet
som är avsedd för annat ändamål än jordbruk, får åtgärden ske om den icke
medför olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen.
7 §•
Mark som är avsedd för skogsbruk får ej indelas på sådant sätt att möjligheten
att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse.
Kungl. Maj. ts proposition nr t28 år 1969 B 967
i §.
Fiske får ej uppdelas genom fastighetsbildning på sätt som medför olägenhet
av någon betydelse för fiskevården. Uppdelning får dock ske, om den
är nödvändig för att möjliggöra en eljest angelägen ändring i fastighetsindelningen
och icke medför avsevärd olägenhet för fiskevården.
Föreligger med hänsyn till första stycket hinder mot fastighetsbildningsåtgärd
beträffande vattenområde inom vilket fisket är förenat med rätten
till grunden, får bestämmas att fastighetsbildningen icke skall omfatta fisket,
om fastighetsbildningen är av synnerlig vikt för att en lämplig fastighetsindelning
skall vinnas eller i övrigt av betydande allmänt intresse. Även
om fastighetsbildningen ej är av den betydelse som nu sagts, får sådan bestämmelse
meddelas, om vattenområdet är gemensamt för flera fastigheter,
Undantagsbestämmelser
9 §•
Fastighetsbildning får äga rum, även om icke fastighet som tillskapas
eller ombildas genom åtgärden blir varaktigt lämpad för sitt ändamål, såvida
fastighetsindelningen förbättras och en mera ändamålsenlig indelning
icke motverkas.
10 §.
Om fastighetsbildning är till övervägande nytta från allmän synpunkt,
får åtgärden äga rum även om den strider mot vad som ovan föreskrivits till
skydd för jordbruksnäringen eller skogsbruket.
Särskilda bestämmelser om fastighetsbildning över kommungräns m.m.
11 §•
Fastighetsbildning som medför ändring av gräns för kommun får ske,
endast om åtgärden är av väsentlig betydelse för åstadkommande av ändamålsenlig
fastighetsindelning eller åtgärden medför en lämpligare kommunal
indelning.
Finnes anledning antaga att fastighetsbildning som föranleder ändrad
gräns för kommun eller församling medför olämplig indelning i förvaltningsområden,
får åtgärden komma till stånd, endast om Konungen eller
länsstyrelsen lämnat medgivande därtill. Sådant medgivande skall alltid inhämtas
när kommun eller församling, vars område ändras genom åtgärden,
yrkar det eller när åtgärden innebär att fastighet överföres till annan domkrets
för allmän underrätt.
Är fastighetsbildning beroende av medgivande som avses i andra stycket,
skall fastighetsbildningsmyndigheten anmäla förhållandet till länsstyrelsen.
B 968
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
4 KAP.
Fastighetsbildningsförrättniug
Fastighetsbildningsmyndigheten
1 §•
Vid fastighetsbildningsförrättning består fastighetsbildningsmyndigbeten
av en förrättningslantmätare. Dessutom skall två gode män ingå i myndigheten
när förrättningslantmätaren finner att så behövs eller när sakägare
begär det och oskäligt dröjsmål ej föranledes därav. I utförandet av tekniska
göromål skall gode män aldrig deltaga.
År förrättningen av betydande omfattning, får antalet gode män ökas
utöver två, om det kan påskynda handläggningen. Flera än två gode män
får dock icke samtidigt deltaga i handläggningen av samma fråga.
Bestämmes att gode män skall medverka, rubbas icke därigenom vad som
redan beslutats eller verkställts under förrättningen.
2 §.
Gode män utses genom val av kommunens fullmäktige.
God man skall vara valbar till nämndeman inom kommunen och ej ha
fyllt sextiofem år. God man skall ha erfarenhet i fråga om tätortsförhållanden
eller vara kunnig i jordbruks- eller skogsbruksfrågor.
God man utses för sex år. Upphör god man att vara valbar, är uppdraget
förfallet.
Rättegångsbalkens bestämmelser om skyldighet att mottaga uppdrag som
nämndeman och att kvarstå i uppdraget samt att efter avgång fortfarande
tjänstgöra äger motsvarande tillämpning i fråga om uppdrag som god man.
Länsstyrelsen bestämmer antalet gode män.
3 §.
Skall gode män medverka, åligger det förrättningslantmätaren att kalla
dem till förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män
med behövlig ortskännedom och sakkunskap.
År god man av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från sammanträde
och kan annan god man ej utan tidsutdräkt infinna sig, får förrättningslantmätaren
till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar
till sådan befattning.
4 §.
Vad som föreskrivits i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för domare
som står i släktskaps- eller svågerlagsförhållande till varandra att tjänstgöra
samtidigt äger motsvarande tillämpning beträffande förrättningsmän.
B 969
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
5 §•
Mot förrättningsman gäller samma jäv som mot domare.
6 §•
Vet förrättningsman att sådan omständighet föreligger som kan antagas
utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna.
Vill sakägare anföra jäv mot förrättningsman, skall han framställa invändning
därom när han första gången för talan i ärendet sedan han fick
kännedom om att förrättningsmannen tjänstgör eller, om den omständighet
på vilken jävet grundas då ej var känd för sakägaren, sedan han fick
sådan kännedom. Underlåter han det, är hans rätt att anföra jäv förfallen.
Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall fastighetsbildningsmyndigheten
snarast möjligt meddela beslut i jävsfrågan. Sedan fråga om jäv uppkommit,
får myndigheten i övrigt vidtaga endast sådan åtgärd som icke utan
synnerlig olägenhet kan uppskjutas och ej innefattar avgörande av en för
förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av förrättningslantmätaren,
även om han förklarats jävig.
Den omständigheten att förrättningsman linnes jävig påverkar ej giltigheten
av beslut eller åtgärd som tillkommit innan frågan om jäv uppkommit.
7 §•
Förrättning skall handläggas av fastighetsbildningsmyndigheten i den
ort där marken är belägen. Ligger marken under två eller flera fastighetsbildningsmyndigheter,
handlägges förrättningen av endera myndigheten.
Förrättningens inledande och grunderna för handläggningen
8 §.
Ansökan om fastighetsbildning göres skriftligen hos fastighetsbildningsmyndigheten.
Muntlig ansökan som göres under pågående förrättning skall
dock godtagas, om den väckta frågan lämpligen kan prövas vid samma förrättning.
Sökanden skall i ansökningen ange den åtgärd som han önskar genomförd
samt uppge den eller de fastigheter för vilka han för talan. I den mån
det kan anses skäligt att sökanden skaffar uppgifter därom eller sådana
ändock är tillgängliga för honom, skall han också ange de andra fastigheter
som saken angår ävensom namn och postadress beträffande fastighetsägarna
samt de servituts- och nyttj anderättshavare som kan beröras av åtgärden.
Skriftlig ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller
tians ombud.
Vid ansökningen skall sökanden i huvudskrift eller styrkt avskrift foga
ie skriftliga handlingar som han innehar och som är av betydelse i saken.
54 — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 970
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
9 §.
Uppfyller ansökan ej föreskrifterna i 8 § eller är den i övrigt ofullständig,
kan fastighetsbildningsmyndigheten förelägga sökanden att avhjälpa
bristen.
10 §.
Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i ansökan och är bristen
så väsentlig att ansökan icke kan ligga till grund för förrättning, får ansökan
avvisas.
Om det är uppenbart att hinder föreligger mot att upptaga den väckta
frågan till prövning, skall ansökan avvisas.
Fråga om avvisande av ansökan skall skyndsamt utredas och avgöras.
11 §•
I den utsträckning som är påkallad med hänsyn till fastighetsbildningens
art och förhållandena i övrigt skall fastighetsbildningsmyndigheten utreda
vilka som i egenskap av ägare till fastighet eller på annan grund är sakägare.
Den som senast erhållit lagfart på fastigheten anses som ägare till
denna, om det ej visas att fastigheten tillhör annan.
12 §.
Om det är behövligt för bevakning av sakägares rätt vid förrättningen,
skall fastighetsbildningsmyndigheten för förordnande av god man göra sådan
anmälan som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken.
13 §.
Sakägare får föra sin talan genom ombud.
Förrättningslantmätare och god man får ej vara ombud vid den fastighetsbildningsmyndighet
som han tillhör. Ej heller får den vara ombud som
tagit befattning med saken i sin tjänst eller såsom ombud för sakägare med
motstridiga intressen. Detsamma gäller beträffande den som står i sådant
förhållande till förrättningsman som avses i 4 kap. 12 § rättegångsbalken.
I övrigt äger vad som föreskrives i 12 kap. 2 och 5—24 §§ rättegångsbalken
motsvarande tillämpning.
14 §.
Vid förrättning skall fastighetsbildningsmyndigheten hålla sammanträde
med sakägarna.
Sammanträde behöver ej hållas, om stridiga intressen mellan sakägare ej
förekommer i ärendet och hinder mot den sökta fastighetsbildningen ej föreligger.
Om ansökan skall avvisas eller det är uppenbart att fastighetsbildningen
icke kan tillåtas, är sammanträde ej heller behövligt.
Vid sammanträde skall förrättningslantmätaren redogöra för ansökan
B 971
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
samt klargöra innebörden av vidtagna och planerade åtgärder. Sakägare
och andra, som enligt särskild föreskrift skall underrättas om sammanträdet,
skall få tillfälle att yttra sig och förebringa utredning i frågor som
behandlas vid sammanträdet.
Sammanträde hålles där den mark är belägen som fastighetsbildningen
avser, om det ej utan olägenhet kan hållas på annat ställe.
15 §.
Finns det anledning antaga att förrättningen kan handläggas helt utan
sammanträde, skall ansökan om fastighetsbildning delges sakägare, som
ej biträtt denna, och tillfälle lämnas honom att yttra sig över ansökan inom
utsatt tid. Avser förrättningen mark inom område med fastställd generalplan
eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skall
fastighetsbildningsmyndigheten därjämte underrätta byggnadsnämnden om
förrättningen innan denna avslutas.
16 §.
Protokoll föres för varje förrättning särskilt.
Protokollet samt övriga handlingar som ingivits eller upprättats vid förrättningen
sammanföres till en akt.
17 §.
Såsom fastighetsbildningsmyndighetens beslut gäller, om förrättningsmännen
har olika mening, vad två av dem säger.
Har varje förrättningsman sin mening, gäller förrättningslantmätarens
mening. Är det fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd, skall
dock den mening gälla som avser den näst största mängden.
Beslut skall ange de skäl på vilka avgörandet grundas, såvida motiveringen
av beslutet icke kan anses överflödig. Får talan omedelbart föras mot
beslutet, skall det innehålla upplysning därom samt om vad som är att iakttaga
för fullföljden.
Beslut som meddelas vid sammanträde skall uppläsas för de närvarande.
Får särskild talan föras mot beslut som meddelas i annan ordning utan samband
med förrättningens avslutande, skall underrättelse om beslutet utan
dröjsmål sändas med posten till sakägare och annan som får besvära sig
över beslutet.
Kallelse och delgivning
18 §.
Till första sammanträdet under förrättningen skall samtliga kända sakägare
kallas. Kallelse behöver dock ej utfärdas, om det kan antagas att
sakägaren likväl infinner sig. Är det ovisst vilken av två eller flera som äi
B 972
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
sakägare, kallas samtliga. Om det föreligger anledning antaga att okända
sakägare finns, utfärdas kallelse även på dessa.
Kallelse skall i god tid före sammanträdet delges sakägarna.
19 §.
Bestämmelserna i 18 § gäller i tillämpliga delar även då nytt sammanträde
utsättes. Kallelse på okända sakägare behöver dock ej utfärdas, om de
kallats tidigare under förrättningen.
Om fastighetsbildningsmyndigheten vid sammanträde tillkännagivit tid
och plats för nästa sammanträde, fordras ej att kallelse delges den som kallats
i föreskriven ordning till det sammanträde då tillkännagivandet sker.
20 §.
Delgivning skall ske enligt allmänna bestämmelser angående delgivning,
om ej annat föreskrivits i denna lag.
Har fastighetsbildningsmyndigheten efter sakägarnas hörande vid sammanträde
bestämt särskild ordning för delgivning med dem som får föra
talan vid förrättningen, gäller vad sålunda bestämts. När sakägare första
gången kallas till sammanträde, skall delgivning av kallelsen dock alltid ske
enligt första stycket.
21 §.
Vistas ägare av fastighet eller ställföreträdare för denne stadigvarande
utom riket och kan delgivning ej ske här i riket med känt ombud, får handlingen
lämnas till den som förvaltar eller med ägarens medgivande brukar
fastigheten.
Den till vilken handlingen lämnats är skyldig att snarast lämna handlingen
vidare till den sökte, om så kan ske. Han skall erinras därom, när
handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall fastighetsbildningsmyndigheten
därjämte med posten sända honom meddelande
om delgivningen.
Delgivningen anses ha skett, när handlingen lämnats enligt första stycket.
22 §.
Vad som föreskrivits om delgivning med delägare i samfällighet äger motsvarande
tillämpning vid delgivning med delägare i fastighet, som innehaves
under samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut
eller samfällighetsrätt som gäller till förmån för flera än tio fastigheter
med skilda ägare. Föreligger stridiga intressen i saken mellan delägarna
eller rättighetshavarna, får delgivning dock ej ske på detta sätt.
B 973
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
23 §.
Har sakägare ej i föreskriven ordning kallats till sammanträde, skall nytt
sammanträde utsättas såvida icke sakägaren ändock infunnit sig eller medger
att förrättningen likväl slutföres. Utan hinder av vad sålunda föreskrivits
får sådan förrättningsåtgärd vidtagas som ej i nämnvärd mån inverkar
på sakägarens rätt.
24 §.
Avser förrättning mark inom område med fastställd generalplan eller med
stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skall fastighetsbildningsmyndigheten
underrätta byggnadsnämnden om tid och plats för sammanträdet.
Har byggnadsnämnden sökt förrättningen, skall nämnden även
eljest underrättas om sammanträde.
Förrättningens fortsättande och slutförande
25 §.
Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen.
Föreligger ej hinder mot denna, skall myndigheten utarbeta
den fastighetsplan samt ombesörja de göromål av teknisk art och de värderingar
som behövs för åtgärdens genomförande. Därvid bör rådplägning med
sakägarna äga rum. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter vilkas
verksamhetsområden beröres av åtgärden.
Sedan de sålunda föreskrivna åtgärderna utförts, skall myndigheten meddela
beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut
skall ange hur fastighetsindelningen skall ändras och vilka servitutsåtgärder
som skall vidtagas. I övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor som
har ett omedelbart samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser
om vad beslutet i vissa fall skall innehålla meddelas i 5, 8 och 12 kap.
Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan hinder
av att tekniska göromål och värderingar icke blivit verkställda. Under samma
förutsättning får olika frågor som hör till beslutet upptagas för sig och
avgöras genom särskilda beslut. Vad som föreskrives om fastighetsbildningsbeslut
gäller även sådant avgörande.
26 §.
Om det främjar en ändamålsenlig förrättningshandläggning och hinder
icke möter mot fastighetsbildningen, får fastighetsbildningsmyndigheten
genom särskilt beslut meddela tillstånd till denna (tillståndsbeslut).
Fordras särskilt medgivande till fastighetsbildningen enligt 3 kap. It §,
får tillståndsbeslut meddelas utan hinder av att åtgärdens inverkan på in
-
B 974
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
delningen i förvaltningsområden ännt. ej prövats. Lämnas icke medgivandi
förfaller tillståndsbeslutet.
27 §.
Gränser som tillkommer genom fastighetsbildningen skall utstakas och
utmärkas i behövlig omfattning. Sträckningen av utstakad gräns skall
överensstämma med fastighetsbildningsbeslutet. Även utstakning som endast
i mindre mån avviker från beslutet får läggas till grund för utmärkningen,
om rättelse av utstakningen skulle medföra kostnad som icke står
i skäligt förhållande till den betydelse det kan ha för sakägare att fastighetsbildningen
genomföres i full överensstämmelse med beslutet.
Om det är lämpligt, får utmärkning av gräns verkställas efter förrättningens
avslutande. I sådant fall skall myndigheten i god tid underrätta
sakägarna om åtgärden.
28 §.
Karta skall upprättas vid förrättningen. Kan fastighetsbildningen genomföras
och förrättningsresultatet åskådliggöras utan karta, behöver sådan
dock ej upprättas. Kartan skall göras så noggrann som ändamålet kräver.
Beskrivning över de ändringar i fastighetsindelningen och andra förhållanden
som åstadkommes genom fastighetsbildningen skall upprättas, om
ej resultatet av förrättningen ändock framgår med tillräcklig noggrannhet
av förrättningshandlingarna. I beskrivningen skall den nya indelningen
anges i enlighet med gränsutstakningen eller, i den mån utstakning icke
skall ske, i överensstämmelse med fastighetsbildningsbeslutet.
29 §.
Sedan förekommande ersättningsfrågor avgjorts och alla till förrättningen
hörande göromål utförts, skall fastighetsbildningsmyndigheten förklara förrättningen
avslutad (avslutningsbeslut).
Avslutningsbeslut skall meddelas på sammanträde eller på tid och plats
som myndigheten tillkännagivit för sakägarna och annan som får besvära
sig över beslutet. Sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde
eller också genom skriftligt meddelande eller i annan ordning som särskilt
beslutats.
30 §.
Sedan förrättningen avslutats, skall fastighetsbildningsmyndigheten under
fullföljdstiden hålla tillgängliga de handlingar eller andra uppgifter som
fordras för att sakägarna skall kunna inhämta fullständig kännedom om
förrättningsresultatet. När sakägare begär det och det är nödvändigt med
hänsyn till förrättningens art och omfattning samt övriga förhållanden,
skall myndigheten före fullföljdstidens utgång i behövlig omfattning till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 975
handahålla handlingar för granskning på förrättningsstället eller lämplig
plats i närheten. Vad som nu föreskrivits gäller också när beslut meddelas
under förrättningen och särskild talan skall föras mot detta.
När fastighetsbildningsbeslut meddelats, skall myndigheten på sakägares
begäran snarast utvisa de nya gränssträckningarna på marken, om det ej är
uppenbart att visningen skulle vara utan betydelse för sakägaren.
31 §.
Om hinder föreligger mot fastighetsbildningen, skall fastighetsbildningsmyndigheten
så snart som möjligt avbryta förrättningen och meddela beslut
om dess inställande. Kan hindret undanröjas genom att sökanden jämkar
sin talan, skall han få tillfälle att göra det.
32 §.
Vill sökanden återkalla sin ansökan, skall han göra det skriftligen hos
fastighetsbildningsmyndigheten eller muntligen vid sammanträde. Har annan
sakägare ej fört talan vid förrättningen när återkallelsen sker, skall förrättningen
genast inställas. I annat fall skall sakägare som fört talan vid
förrättningen och som själv kunnat ansöka om åtgärden underrättas om
återkallelsen. Om sådan sakägare icke begär att förrättningen fortsättes,
skall den inställas. Underrättas sakägarna om återkallelsen vid sammanträde,
skall begäran framställas vid sammanträdet och i annat fall inom
tid som myndigheten föreskrivit.
Återkallelse enligt första stycket får ej ske sedan förrättningen avslutats.
Uteblir sökanden från det första förrättningsammanträde till vilket han
kallats, skall ansökningen anses återkallad om icke sökanden anmält laga
förfall eller det är uppenbart att han ändock vidhåller ansökningen.
Beträffande avstyckning och klyvning gäller bestämmelserna i denna
paragraf endast i den mån ej annat följer av 10 kap. 8 § eller 11 kap. 2 §.
33 §.
Beslut om fördelning av skyldigheten att betala förrättningskostnaderna
skall meddelas senast när förrättningen avslutas eller inställes.
Särskilda bestämmelser
34 §.
För utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap,
får fastighetsbildningsmyndigheten anlita biträde av sakkunnig. Den som
står i sådant förhållande till saken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet
kan anses förringad får ej anlitas som sakkunnig.
Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten. Anlitas befattningshavare
i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast när särskild
föreskrift är meddelad.
B 976
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
35 §.
Behärskar sakägare ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller
talskadad, får tolk anlitas att biträda fastighetsbildningsmyndigheten.
Som tolk får ej den anlitas beträffande vilken sådan omständighet föreligger
att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.
Den som fullgör uppdrag som tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt
arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan. Vad nu sagts gäller
dock ej den som fullgör uppdraget i tjänsten.
36 §.
Angelägenhet som är gemensam för sakägarna och har samband med
förrättningen skall ombesörjas av en eller flera sysslomän, om flertalet av
de vid sammanträde närvarande sakägarna beslutar det eller om fastighetsbildningsmyndigheten
finner att sysslomän behövs.
Syssloman utses genom val av sakägarna. Har flera sysslomän utsetts,
skall de gemensamt ha hand om uppdraget, om ej annat bestämts. Kan
sysslomännen ej enas, gäller den mening som förrättningslantmätaren biträder.
Syssloman kan skiljas från sitt uppdrag, om flertalet av de vid sammanträde
närvarande sakägarna kommer överens om det och fastighetsbildningsmyndigheten
finner åtgärden befogad. Har syssloman fått i uppdrag
att ombesörja arbete som avses i 9 kap. och utför han icke uppdraget på
tillfredsställande sätt, får fastighetsbildningsmyndigheten skilja sysslomannen
från uppdraget och förordna annan i hans ställe. Innan så sker, bör
sakägarna ha fått tillfälle att yttra sig.
önskar syssloman ersättning, skall han begära sådan innan förrättningen
avslutas eller inställes. Kan överenskommelse ej uppnås, bestämmes ersättningen
av myndigheten.
37 §.
Sakägarna skall tillhandahålla för förrättningen nödig och lämplig hantlangning,
om sådan ej enligt särskilda bestämmelser skall utföras genom
det allmännas försorg. Hantlangningen fördelas mellan sakägarna efter vad
som är skäligt.
Försummar sakägare att utföra den hantlangning som ålagts honom,
kan förrättningen förklaras vilande i avvaktan på att han fullgör sin skyldighet.
Fastighetsbildningsmyndigheten får dock ombesörja hantlangningen,
om det är lämpligt.
Utses syssloman för att ombesörja hantlangningen, äger 9 kap. 3—6 §§
motsvarande tillämpning.
38 §.
Förrättningsmännen och deras biträden är berättigade att, när så behövs
med anledning av förrättningen, få tillträde till byggnad, övergå ägor,
Iiungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 977
verkställa mätningar på marken samt företaga markundersökningar och
liknande åtgärder. I trädgård eller därmed jämförlig plantering får träd ej
skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skada undvikas,
om det är möjligt.
Rätt att övergå annans ägor tillkommer också var och en som för talan vid
förrättningen.
Har skada uppkommit genom åtgärd som avses i denna paragraf och vill
den skadelidande få ersättning för skadan, skall han framställa yrkande
därom innan förrättningen avslutas eller inställes.
39 §.
Om det är av synnerlig vikt för fastighetsbildningen att fråga som är
föremål för prövning i annan ordning först avgöres, får fastighetsbildningsmyndigheten
förklara förrättningen vilande i avvaktan på att frågan avgöres.
Vill sakägare väcka talan för prövning av fråga som icke kan avgöras
vid förrättningen och vars behandling i särskild ordning kan föranleda
att förrättningen förklaras vilande, skall skäligt rådrum lämnas honom.
Har fastighetsbildningsmyndigheten meddelat beslut i fråga beträffande
vilken talan får fullföljas särskilt, skall förrättningen vila i de delar som
är beroende av frågans slutliga lösning, såvida icke myndigheten finner att
förrättningen utan betydande olägenhet kan fortsätta eller fastighetsdomstolen
förordnar annat.
40 §.
Har fastighet övergått till ny ägare under förrättningen, får denne icke
rubba vad den förre ägaren medgivit eller godkänt.
41 §.
Föranleder fastighetsbildningen ändring av gräns för kommun eller församling,
skall fastighetsbildningsmyndigheten underrätta menigheten om
fastighetsbildningen och dess inverkan på indelningen i förvaltningsområden.
Menigheten skall beredas tillfälle att begära inhämtande av medgivande
som avses i 3 kap. 11 §, om sådant medgivande ändock icke skall inhämtas.
42 §.
Finner fastighetsbildningsmyndigheten att förrättningsbeslut till följd av
skrivfel, felräkning eller annat misstag innehåller uppenbar oriktighet, skall
myndigheten besluta om rättelse. Detsamma gäller beträffande karta, som
upprättats vid förrättning, samt annan handling till vilken hänvisning skett
i förrättningsbeslutet. Innan rättelse sker, skall berörda sakägare få tillfälle
att yttra sig.
54*—Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 978 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Rättelse skall med angivande av dagen för åtgärden antecknas på huvudskriften
och såvitt möjligt på övriga exemplar av den handling som rättelsen
avser. Sakägarna skall omedelbart underrättas om åtgärden och vad
som är att iakttaga för fullföljd av talan.
Knngl. Maj:ls proposition nr 128 år 1969
B 979
TREDJE AVDELNINGEN
F astighetsreglering
5 KAP.
Allmänna bestämmelser
Grunderna för fastighetsreglering
1 §•
Genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller samfällighet
till en annan sådan enhet samt andel i samfällighet överföras från
en fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan också samfällighet
bildas samt servitut bildas, ändras eller upphävas.
Som ett led i genomförandet av fastighetsreglering kan för sakägarna
gemensamma arbeten verkställas.
2 §.
För mark som genom överföring frångår fastighet skall annan mark eller
andel i samfällighet tilläggas fastigheten såsom vederlag, om ej ersättning
i pengar är mera ändamålsenlig. Vad som sålunda föreskrivits äger motsvarande
tillämpning vid överföring av andel i samfällighet samt när mark
överföres från samfällighet och när samfällighet bildas.
3 §•
Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet som
beröres av regleringen.
Om expropriation eller liknande åtgärd äger rum, får den för vars räkning
egendom skall tagas i anspråk begära sådan fastighetsreglering varigenom
olägenhet av expropriationen eller åtgärden kan undanröjas, minskas
eller förebyggas.
Byggnadsnämnd får begära fastighetsreglering som avser område där
tätbebyggelse föreligger eller är att vänta inom en nära framtid.
Länsstyrelse, överlantmätare eller lantbruksnämnd kan påkalla fastighetsreglering
av större allmän betydelse.
4 §■
Fastighetsreglering får äga rum, under förutsättning att lämpligare fastighetsindelning
eller eljest mera ändamålsenlig markanvändning vinnes
B 980
B 980
Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
samt att fördelarna härav överväger de kostnader och olägenheter som
regleringen medför.
Om fastighetsreglering kan antagas väsentligt försvåra eller fördyra genomförandet
av den ytterligare reglering som kan behövas, är åtgärden
icke tillåten.
5 §•
Fastighetsreglering som påkallats av sakägare får genomföras, endast om
den är nödvändig för att sökanden tillhörig fastighet skall förbättras.
Föranleder bestämmelserna i 4 § andra stycket att regleringen måste göras
mera omfattande än som eljest skulle ha krävts för att förbättra sökandens
fastighet eller har åtgärden påkallats av annan än sakägare, får regleringen
icke äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken
mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det.
Vid prövning enligt vad nu sagts skall främst deras mening beaktas för
vilka regleringen är till största nytta.
Föreskrifterna i andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering
är synnerligen angeläget.
6 §•
Fastighetsreglering skall ske i den omfattning som avses med ansökningen.
Sker regleringen i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av
fastighetsbeståndet inom ett område, skall beaktas att regleringsområdet får
en omfattning som är avpassad efter upprättade planer, fastighetsindelningens
beskaffenhet, naturförhållandena samt befintliga och avsedda anläggningar
så, att största möjliga fördel uppkommer utan att förrättningsarbetet
onödigt försvåras.
Kan syftet med fastighetsregleringen vinnas genom olika utföranden,
skall regleringen verkställas på det sätt som föranleder minsta olägenhet
utan att lönsamheten eller utbytet i övrigt oskäligt försämras.
7 §•
Fastighetsreglering får icke verkställas så, att mark tillsammans med
byggnad som finns på marken överföres till annan fastighet eller samfällighet.
Mark varå finns byggnad som tillhör servituts- eller nyttjanderättshavare
får överföras, endast om byggnadens ägare tillförsäkras motsvarande
rätt att efter regleringen behålla byggnaden på samma mark.
Under förutsättning att väsentlig olägenhet för sakägare ej uppkommer,
får mark där byggnad finns överföras utan hinder av bestämmelserna i
första stycket, om byggnaden har endast obetydligt värde eller om överföringen
i betydande mån underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig
fastighetsindelning. Vid sådan överföring övergår byggnaden i tillträ
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969 B 981
darens ägo, även om den ej hört till den fastighet från vilken överföringen
sker.
Mark där elektrisk starkströmsledning finns får överföras, endast om
ledningens ägare tillförsäkras rätt att efter regleringen behålla ledningen
på samma mark.
8 §•
Vid fastighetsregleringen iakttages att däri ingående fastighet får sådan
sammansättning och utformning att den ej i mindre mån än före regleringen
lämpar sig för det ändamål vartill den är avsedd att användas.
Fastigheten får icke ändras så, att dess graderingsvärde minskas väsentligt
eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren.
Vad som sålunda föreskrivits utgör icke hinder mot inlösen enligt
8 kap.
Värdering och ersättning mellan sakägare
9 §•
I den utsträckning det är nödvändigt för genomförande av fastighetsreglering
skall särskilda graderingsvärden fastställas för de områden som ingår
i regleringen.
Graderingsvärdet för ett område bestämmes med hänsyn särskilt till
ortens pris och områdets avkastning.
Graderingsvärdet åsättes med hänsyn till områdets beskaffenhet i obebyggt
skick och dess tjänlighet för det ändamål vartill det lämpligen bör
användas. Berör regleringen till någon del mark som bör användas till
jordbruk, får all mark som ingår i regleringen graderas efter markens tjänlighet
för jordbruksändamål, om särskilda skäl föranleder därtill. Vid graderingen
får bortses från tillfälliga förhållanden. Område som är avsett för
skogsbruk värderas som om det vore bevuxet med skog, vilken med hänsyn
till markens godhetsgrad är av normal beskaffenhet enligt förhållandena
i orten.
Fastighets graderingsvärde utgör summan av de graderingsvärden som
tillkommer fastigheten enskilt tillhöriga områden samt på fastigheten belöpande
andelar i motsvarande värden för samfälld mark.
10 §.
Om värdet av den mark och de andelar i samfälld mark som genom fastighetsreglering
tillägges fastighet icke motsvarar värdet av vad som genom
regleringen frångår fastigheten på annat sätt än genom inlösen, utjämnas
skillnaden genom ersättning i pengar. Värdeförändring, som föranledes av
servitutsåtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning genom regle
-
B 982 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ringen övergår till annan ägare utan att inlösen därav ägt rum, utjämnas
på samma sätt.
Till grund för ersättningens bestämmande verkställes värdering (likvidvärdering).
Vid likvidvärderingen skall tagas hänsyn till egendomens användning
för det ändamål som föranleder det högsta värdet samt till förhållandena
vid tillträdet, om ej annat följer av att avträdaren äger rätt att tillgodogöra
sig skog eller gröda. I övrigt skall värderingen ske enligt de i 9 §
andra stycket angivna grunderna.
11 §.
Genomföres regleringen på sådant sätt att ägare av fastighet lider förlust
genom att fastighetens värde minskas utan att ägaren kan erhålla gottgörelse
enligt andra bestämmelser eller genom att han med anledning av regleringen
ålägges betala belopp som överstiger fastighetens värdehöjning, skall
resultatet av den ekonomiska uppgörelsen enligt 10 § jämkas så, att förlusten
täckes. Överstiger den enligt 10 § beräknade ersättningen för vad som genom
överföring frångår fastighet i väsentlig mån den värdeminskning som överföringen
innebär för fastigheten, skall jämkning ske, om det är skäligt med
hänsyn till omständigheterna.
Om kostnaden för att anskaffa egendom, som vid regleringen användes
för förstärkning av fastighet, icke överensstämmer med likvidvärdet, skall
jämkning enligt första stycket också ske, om det ej medför avsevärd olägenhet
för sakägare.
12 §.
Överföres mark på vilken finns byggnad och lider den som frånträder
byggnaden skada som icke beaktas enligt 10 eller 11 §, har han rätt till
särskild ersättning för skadan. Detsamma skall gälla, om servitutsåtgärd
föranleder att byggnad rives eller ändras eller att byggnadens ägare på annat
sätt tillfogas skada. Medför överföringen eller servitutsåtgärden att särskild
rätt att nyttja byggnaden upphör, är rättighetshavaren berättigad till
ersättning för den skada detta innebär. Vad som sålunda föreskrivits om
byggnad gäller också annan anläggning.
Har vid fastighetsreglering på fastighet som besväras av arrende något
område för arrendets utövande ej kunnat utläggas eller har fastigheten därvid
så ändrats till omfång eller läge att arrenderätten helt upphör eller dess
värde förringas, har arrendatorn rätt till ersättning för skadan.
År innehavare av rättighet, som minskar fastighetens värde, berättigad
till ersättning enligt första eller andra stycket, skall det likvidvärde som
tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med belopp motsvarande den
värdeminskning'' för fastigheten som rättigheten inneburit. Om ersättningen
ej kan minskas utan förfång för innehavare av fordran med bättre rätt,
Kungl. Maj:ts proposition, nr 128 år 1969 B 983
minskas i ståiiet ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande belopp.
Skyldigheten att betala ersättning enligt denna paragraf fördelas mellan
sakägarna efter vad som är skäligt med hänsyn till deras nytta av att regleringen
genomföres på sådant sätt att ersättningen skall utgå.
13 §.
Kostnaderna för fastighetsreglering betalas av sakägarna efter vad som
är skäligt med hänsyn främst till den nytta varje sakägare har av regleringen.
Om det är lämpligt, får kostnad för särskild åtgärd utan hinder av vad
nu sagts fördelas för sig efter den särskilda nytta som följer av åtgärden.
Hade åtgärden kunnat utföras utan samband med regleringen och skulle
annan grund för fördelningen av kostnaden då ha gällt, får denna i stället
tillämpas.
14 §.
Om fastighetsreglering sker i samband med expropriation eller liknande
åtgärd, skall den, för vars räkning marken tages i anspråk, efter vad som är
skäligt åläggas att betala kostnader enligt 13 § samt att utge ersättning enligt
12 §, såvida regleringen medför att olägenhet av expropriationen eller
åtgärden undanröjes, minskas eller förebygges. Skyldighet kan också åläggas
honom att betala den merkostnad som föranledes av att jämkning sker
enligt 11 § för att hindra att fastighetsägare lider förlust.
Den som enligt första stycket kan åläggas att betala ersättning eller kostnad
skall beredas tillfälle att vid förrättningen yttra sig i frågan.
15 §.
Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen upprättas avräkning
utvisande vad var och en har att mottaga och utge i ersättningar. Berör
ersättningsbeslut annan än fastighetsägare, skall avräkningen avse även
honom. Avräkningen skall omfatta även kostnad som avses i 13 §, om och
i den mån det lämpligen kan ske och beloppet blivit slutligt bestämt.
För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag.
Om det är behövligt att fördela betalningsskyldigheten på längre tid, avpassas
förfallodagarna så, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.
Är det med hänsyn till omständigheterna påkallat, skall den betalningsskyldige
åläggas att utge skälig ränta på belopp som ej är betalt. Räntan
skall utgå från dag som bestämmes med hänsyn till tiden för tillträdet
och övriga omständigheter.
16 §.
Om fastighet, som undergår värdeminskning genom regleringen eller som
inlöses, svarar för fordran, skall fastighetsbildningsmyndigheten förordna
B 984
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
att ersättning jämte ränta, som efter verkställd avräkning tillkommer fastighetsägaren
och som ej utgör ersättning för skada, skall inbetalas till
myndighet som Konungen bestämt för fördelning mellan rättsägare i fastigheten.
Detta gäller dock icke, om innehavarna av samtliga fordringar och
andra rättigheter, för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning utbetalas
direkt till fastighetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam inteckning,
fordras dessutom medgivanden enligt vad som i 22 kap. 11 § jorddabalken
föreskrives för relaxation. Medgivande av rättsägare som nu sagts
fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.
Fördelning av de nedsatta medlen verkställes av länsstyrelsen. I fråga
om ordningen för och verkan av fördelningen äger bestämmelserna om expropriationsersättning
motsvarande tillämpning.
Även i annat fall än som avses i första stycket får fastighetsbildningsmyndigheten
förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå
med anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling.
Närmare föreskrifter härom meddelas av Konungen.
Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna
paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för
att uttaga medlen hos den betalningsskyldige.
17 §.
Ersättning som tillkommer delägarna i samfälld mark med anledning av
sådan åtgärd rörande marken som ej innebär ändring i delaktigheten skall
i det fall att för samfälligheten finns känd styrelse eller förvaltare med befogenhet
att för delägarna uppbära från samfälligheten härflytande medel
tillställas styrelsen eller förvaltaren, i den mån ersättningen icke skall inbetalas
till myndighet enligt 16 § första stycket.
Har föreskrivits att belopp sålunda skall tillställas styrelse eller förvaltare
för samfällighet, får styrelsen eller förvaltaren vidtaga behövliga åtgärder
för att uttaga beloppet hos den betalningsskyldige.
överenskommelser mellan sakägare m. m.
18 §.
Nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt intresse
får åsidosättas i följande avseenden:
1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av de fastigheter
som beröres av regleringen medger det,
2. 6 § andra stycket samt 7, 10—12 §§, om de sakägare vilkas rätt är beroende
av åtgärden samtycker till det,
3. 8 §, om fastighetens ägare medger det, samt
4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att betala mera än
B 985
Kiingl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
han annars skulle ha varit skyldig att betala och om avvikelsen från bestämmelserna
icke sker i otillbörligt syfte.
Avser regleringen fastighet som svarar för fordran eller annan rättighet,
tår åtgärden icke genomföras med stöd av överenskommelse eller samtycke
av ägaren, om icke innehavare av sådan fordran eller rättighet medger det.
Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden
till åtgärden som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivits för relaxation.
År regleringen väsentligen utan betydelse för rättsägare som nu sagts,
fordras dock ej hans medgivande till åtgärden.
Fastighets graderingsvärde får icke på grund av ägarens samtycke genom
regleringen minskas utöver vad som är medgivet enligt 8 §, om ej samtycket
är skriftligen upprättat. Beträffande ägarens rätt att lämna sådant samtycke
gäller samma villkor som för avhändelse av fast egendom.
19 §.
Avser fastighetsreglering fastighet som upplåtits med tomträtt, äger reglerna
i 16 § och 18 § andra stycket motsvarande tillämpning i fråga om
fordran och annan rättighet som upplåtits i tomträtten.
20 §.
Om fastighets graderingsvärde ökas väsentligt med samtycke av fastighetens
ägare, skall i lag eller annan författning föreskrivna inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Skulle tillstånd
eller annan prövning av myndighet fordras vid motsvarande förvärv
av fast egendom, skall frågan om tillstånd till ökningen underställas myndigheten.
Underställning med hänsyn till bestämmelserna i jordförvärvslagen
den 14 maj 1965 (nr 290) fordras dock endast om den fastighet som
ökas är avsedd för jordbruk eller skogsbruk och det finns anledning antaga
att egendomen kan med större fördel läggas till annan fastighet eller
att tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.
Inskränkningar i rätten att nyttja egendom, som ingår i fastighetsreglering
21 §.
Fastighetsbildningsmyndigheten kan förordna att skogsavverkning samt
jord-, grus- eller sandtäkt icke får bedrivas eller att sådan åtgärd får företagas
endast under de särskilda villkor som myndigheten bestämmer.
Förordnande enligt första stycket får meddelas, endast om det kan befaras
att regleringen eljest väsentligt försvåras eller att oriktiga ersättningsbelopp
fastställes.
22 §.
Om det är nödvändigt, äger fastighetsbildningsmyndigheten förordna att
byggnad icke får uppföras eller sättas i stånd utan myndighetens medgi
-
B 986
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
vande. Sådant medgivande får vägras, endast om åtgärden väsentligt försvårar
regleringen.
23 §.
Har förordnande enligt 21 eller 22 § tillkännagivits vid sammanträde,
gäller det omedelbart. Meddelas förordnandet i annan ordning än vid sammanträde,
gäller det mot var och en som fått kännedom om det.
Förordnandet skall upphävas när ändamålet därmed förfallit. Om förordnandet
ej upphäves tidigare, gäller det till dess ersättningsfrågor angående
den mark som berörs av förordnandet slutligt avgjorts. I den mån
förordnandet omfattar mark som skall överföras, upphör förbudet i stället
att gälla vid tillträdet.
Rivning och flyttning av byggnad
24 §.
Beslut om rivning av byggnad får meddelas, om möjligheterna att vinna
ändamålsenlig fastighetsindelning därigenom väsentligt underlättas och
byggnaden är obehövlig för den fastighet till vilken den hör. Är byggnadens
värde obetydligt, får sådant beslut meddelas, om ändamålsenlig fastighetsindelning
främjas genom att byggnaden rives. Beslut om rivning av byggnad
får ej meddelas, om väsentlig olägenhet uppkommer för ägaren.
Rives byggnad, är ägaren berättigad till ersättning motsvarande byggnadens
värde för honom. I övrigt äger 12 § motsvarande tillämpning i fall som
här avses. Ersättning erlägges enligt samma grunder som föreskrivits beträffande
de i 13 § avsedda kostnaderna.
Med samtycke av de sakägare vilkas rätt beröres får bestämmelserna i
första och andra styckena åsidosättas med den begränsning som följer av
18 § andra stycket.
25 §.
Beslut om flyttning av byggnad eller annan anläggning får meddelas, om
flyttningen väsentligt underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig
fastighetsindelning samt fördelarna överväger de kostnader och olägenheter
som är förenade med flyttningen. Beslut om flyttning får ej meddelas,
om väsentlig olägenhet uppkommer för ägaren.
Har byggnad uppförts i strid mot förordnande enligt 22 §, får beslut om
flyttning av byggnaden meddelas utan hänsyn till de kostnader och olägenheter,
som uppkommer för ägaren. Detsamma gäller byggnad som iståndsatts
i strid mot dylikt förordnande, såvida ägaren kunnat med stöd av första
stycket åläggas flytta byggnaden, om iståndsättandet ej ägt rum.
På begäran av ägaren får flyttning av byggnad eller annan anläggning
beslutas, om flyttningen är av betydelse för honom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 987
26 §.
I beslut om flyttning skall anges viss tid inom vilken flyttningen skall
vara slutförd.
Flyttning får utföras som gemensamt arbete enligt 9 kap., om ägaren
framställer begäran därom innan förrättningen avslutats eller det eljest
är lämpligt.
27 §.
Ägare av byggnad eller annan anläggning som flyttas är berättigad till
ersättning för de kostnader som flyttningen beräknas förorsaka honom.
Är byggnaden i sådant skick att ombyggnad eller förbättring behövs, skall
flyttningsersättningen jämkas. Jämkning skall också ske, om det föreligger
anbud om förvärv av byggnad till visst pris samt det är fördelaktigare
att sälja byggnaden enligt anbudet och uppföra ny byggnad än att flytta
den gamla byggnaden eller om det framgår av omständigheterna att ägaren
icke kommer att återuppföra den.
Ersättningen för flyttning erlägges enligt samma grunder som föreskrivits
beträffande de i 13 § avsedda kostnaderna. Fastighetsbildningsmyndigheten
kan förordna att ersättningen icke skall ingå i avräkning enligt 15 §.
I sådant förordnande anges när ersättningen skall betalas. Fastighetsbildningsmyndigheten
får bestämma att skälig del av ersättningen skall betalas
först sedan flyttningen utförts. Försummar byggnadens ägare att verkställa
flyttningen inom den bestämda tiden, förfaller hans rätt till ersättningsbelopp
beträffande vilket sådant förbehåll meddelats.
28 §.
Om flyttning av byggnad beslutats med stöd av 25 § andra stycket, har
ägaren ej rätt till ersättning för flyttningskostnaderna. I fråga om byggnad
som utan medgivande satts i stånd under pågående reglering utgår dock
ersättning, som bestämmes med hänsyn till byggnadens beskaffenhet före
iståndsättandet.
Vid fördelning av skyldigheten att betala ersättning för flyttning enligt
25 § sista stycket får endast den som fordrat åtgärden belastas med högre
ersättningsbelopp än som svarar mot nyttan för honom.
Träffar de sakägare vilkas rätt beröres därav överenskommelse om flyttningsersättningens
storlek eller om ersättningsskyldighetens fördelning,
gäller överenskommelsen med den begränsning som följer av 18 § andra
stycket.
29
Beslut om rivning eller flyttning upptages i fastighetsbildningsbeslutet.
B 988 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Tillträde
30 §.
Tillträdet sker vid den tidpunkt som fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer.
Innan tillträde äger rum, skall fastighetsbildningsbeslutet ha vunnit
laga kraft. Om ej särskilda skäl föranleder annat, får tillträdet ej äga
rum senare än ett år från det uppgift om regleringen införts i fastighetsregistret.
Vid bestämmande av tidpunkten för tillträde skall beaktas vad
som föreskrivits i 33 § om hyresgästs skyldighet att avträda lägenhet.
Har bestämmelse om tillträde icke meddelats, äger tillträde rum när
uppgift om regleringen införts i fastighetsregistret.
Sker tillträde icke samtidigt beträffande all i regleringen ingående egendom
och uppkommer därigenom väsentlig olägenhet för sakägare, har denne
rätt till skälig ersättning härför. Ersättningen skall betalas av den som har
nytta av att tillträde ej äger rum samtidigt. Fråga om ersättning upptages
på begäran av sakägare.
31 §.
Den som avträder mark får under ett år ha kvar byggnad eller annan anläggning
som skall flyttas samt upplag. Finns växande gröda på åker som
tillträdes, får avträdaren bärga grödan.
Vad som sålunda föreskrivits gäller endast om fastighetsbildningsmyndigheten
ej bestämmer annat.
Om det främjar genomförandet av regleringen, kan den som avträder
skogbevuxen mark berättigas att under en tid av högst fem år från det uppgift
om regleringen införts i fastighetsregistret på marken uttaga utstämplad
skog till ett särskilt angivet värde. Föreligger på grund av förhållande,
som avträdaren icke råder över, hinder för honom att tillgodogöra
sig skogen inom den bestämda tiden, skall ersättning i pengar betalas av
markens ägare för vad som ej kan uttagas. Väckes ej talan om sådan ersättning
inom ett år från det den bestämda tiden utgick, är rätten till talan
förlorad.
32 §.
Vägras någon att tillträda mark eller byggnad, kan han erhålla handräckning
av utmätningsmannen för att komma i besittning av egendomen.
Nyttjanderätt
33 §.
Om mark eller byggnad, som är upplåten med nyttjanderätt, genom fastighetsreglering
överföres till annan fastighet eller intages i samfällighet,
upphör nyttjanderätten att gälla i den överförda marken och byggnaden
B 989
Xnngl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Hyresrätt blir dock gällande mot tillträdaren, om denne ej säger upp avtalet
inom en månad från det uppgift om regleringen införts i fastighetsregistret.
I fråga oan tid för avflyttning gäller vad som i lag föreskrives för
det fall att hyresgäst säges upp på grund av frivillig överlåtelse av fastighet.
34 §.
Om mark som är upplåten med nyttjanderätt överföres till annan fastighet
eller intages i samfällighet, skall fastighetsbildningsmyndigheten, om
sakägare begär det och åtgärden är lämplig, bestämma nytt område för
nyttj anderättens utövning på mark som efter regleringen hör till den fastighet
i vilken nyttj anderätten upplåtits.
35 §.
Beröres nyttjanderätt eller samfällighetsrätt av fastighetsreglering, är
rättighetshavaren sakägare vid förrättningen, om regleringen är av betydelse
för honom.
Ansvarsbestämmelse
36 §.
Den som uppsåtligen överträder förordnande som meddelats med stöd av
21 § dömes till böter eller fängelse i högst ett år.
6 KAP.
Särskilda bestämmelser om samfällighet
1 §•
För ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter får samfällighet
bildas, om ej ändamålet med större fördel kan tillgodoses på annat
sätt.
Samfällighet får ej bildas för andra fastigheter än sådana för vilka det är
av väsentlig betydelse att de har del i samfälligheten.
Fastighets andel i samfällighet bestämmes efter vad som med hänsyn till
omständigheterna är ändamålsenligt och skäligt.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller ej sådan samfällighetsbildning
som avses i 2 och 4 §§.
2 §.
Är skogsmark uppdelad på sådant sätt att ett tillfredsställande utnyttjande
av skogen hindras väsentligt, får samfällighet för skogsbruksändamål (gemensamhetsskog)
bildas av skogsmarken, om behovet av en förbättrad fas
-
B 990
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tighetsindelning ej kan tillgodoses på annat sätt. Fastighets enskilda mark
får dock intagas i gemensamhetsskog, endast om marken är väsentligen utan
betydelse för fastighetens behov av skogsprodukter och gemensamhetsskogen
får sådan storlek och utformning att den medger ekonomiskt tillfredsställande
skogsdrift.
Ingår skogsmark i sådan fastighetsreglering som anges i 8 kap. 1 §, får
marken avsättas till gemensamhetsskog, om detta ökar möjligheterna att utnyttja
skogen och marken ej hör till jordbruksfastighet eller till skogsbruksfastighet
som medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.
Fastighets andel i gemensamhetsskog bestämmes efter graderingsvärdet
för den mark som fastigheten avstår. Om det är lämpligt, får mindre jämkning
av andelstalet ske.
3 §.
Efter överenskommelse mellan ägarna till de fastigheter som skall ha del
1 samfälligheten får bestämmelsen i 1 § andra stycket åsidosättas. Med samtycke
av fastighetsägaren får mark avsättas till gemensamhetsskog, även om
villkoren i 2 § första och andra styckena icke är uppfyllda. Avsteg från
2 § tredje stycket får göras, om ägarna till de fastigheter som beröres samtycker.
Första stycket gäller med den begränsning som följer av 5 kap. 18 §
andra stycket.
4 §•
Om särskilda skäl föreligger, får samfällighet uppdelas i nya samfälligheter.
Delaktigheten i de nya samfälligheterna bestämmes efter vad som
med hänsyn till omständigheterna är ändamålsenligt och skäligt.
5 §•
Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när mark överföres
till samfällighet mot att fastighet får andel i samfälligheten eller när
överföring eljest sker av andel i samfällighet. Överenskommelse om överföring
av andel i samfällighet som avses i 1 § behöver dock ej biträdas av delägare
för vilka åtgärden icke medför ändrade andelstal.
6 §.
Avstår fastighet mark för bildande av samfällighet och får den ej
motsvarande andel i samfälligheten, skall annan mark eller andel i annan
samfällighet tilläggas fastigheten som vederlag, om icke ersättning i pengar
är mera ändamålsenlig. Detsamma gäller, när fastighet i fall som anges i
4 § avstår rätt till delaktighet i samfälld mark.
B 991
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
7 §•
Överföres m./rk från samfällighet skall ersättning i pengar eller annat vederlag
utgå för marken, endast om yrkande framställes under förrättningen
eller om det finns anledning antaga att fastighets andel i marken icke har
ett obetydligt värde.
Uppkommer fråga om tillämpning av första stycket och har ej i kallelserna
till första förrättningssammanträdet och i kungörelse som kan ha utfärdats
om förrättningen angivits vad delägare i den samfällda marken har att
iakttaga om han önskar framställa ersättningsanspråk, skall delägarna i
god tid före förrättningens avslutande underrättas därom i den ordning som
gäller för kallelse till första förrättningssammanträdet. Om tillkännagivande
sker vid förrättningssammanträde, behöver delägare som är närvarande
vid sammanträdet icke underrättas på annat sätt.
7 KAP.
Särskilda bestämmelser om servitut
1 §•
Servitut får bildas genom fastighetsreglering, om det är av väsentlig betydelse
för fastighets ändamålsenliga användning. Vid bedömande huruvida
åtgärden är av sådan betydelse skall hänsyn ej tagas till rättighet som kan
upphävas genom avtal.
Utan stöd av överenskommelse mellan ägaren av den härskande fastigheten
och ägaren av den tjänande fastigheten får servitutet ej innefatta skyldighet
för den senare att underhålla väg, byggnad eller annan anläggning som
avses med servitutet.
Servitut får ej bildas för viss tid eller göras beroende av villkor. Utan hinder
härav får bestämmas att servitut skall gälla endast så länge ändamålet
därmed ej tillgodosetts på annat angivet sätt.
2 §•
Servitut avseende skogsfång får ej bildas genom fastighetsreglering.
Servitut, som avser rätt att framdraga elektrisk starkströmsledning eller
som kan upplåtas enligt vattenlagen eller efter prövning vid särskild förrättning
enligt annan lag, får bildas genom fastighetsreglering, endast om åtgärden
sker i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse
för denna. I fråga om servitut som avses i 2—6 kap. vattenlagen fordras vidare
att ägaren av den tjänande fastigheten ej motsätter sig servitutsbildlingen.
Bestämmelserna i andra stycket gäller ej servitut som avser rätt att över
annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning.
B 992
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
3 §•
Servitut får ändras, om det hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av
den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet med stadsplan,
tomtindelning eller byggnadsplan och denna olägenhet kan undanröjas
genom ändringen. Detsamma gäller, om ändring av servitutet innebär väsentlig
fördel för den tjänande eller den härskande fastigheten och den
andra fastigheten ej tillfogas olägenhet av betydelse.
Ändring av servitut kan avse begränsning, flyttning och annan ändring av
det område där servitutet utövas samt meddelande av nya eller ändrade
föreskrifter i fråga om utövningen som föranledes därav.
4 §.
Servitut får upphävas, om servitutet till följd av ändrade förhållanden ej
behövs för den härskande fastigheten eller nyttan av servitutet är ringa i
jämförelse med belastningen på den tjänande fastigheten. Detsamma gäller,
om servitutet under avsevärd tid ej utövats och omständigheterna även eljest
är sådana att det måste anses övergivet.
Om servitut hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten
eller dess användning i enlighet med stadsplan, tomtindelning eller
byggnadsplan och denna olägenhet ej kan undanröjas genom ändring enligt
3 §, får servitutet upphävas.
Föreligger förhållande som avses i första eller andra stycket endast
beträffande viss i servitutet ingående befogenhet, får denna upphävas, om
det kan ske utan att servitutet i övrigt äventyras.
5 §•
I samband med fastighetsreglering som avser ändring i fastighetsindelningen
får servitut ändras eller upphävas, även om det eljest icke skulle vara
medgivet enligt de förut i detta kapitel upptagna bestämmelserna. Som förutsättning
härför gäller dock att åtgärden är av betydelse för regleringen och
att denna kan genomföras utan stöd av överenskommelse mellan sakägare
eller utan sakägares samtycke.
Vid fastighetsreglering som avser bildande av servitut får ett redan befintligt
servitut, som ej kan utövas jämsides med det nya servitutet, ändras och
upphävas utan att de tidigare i kapitlet föreskrivna villkoren är uppfyllda.
6 §•
Efter överenskommelse mellan ägarna av den härskande och den tjänande
fastigheten får servitut, med den begränsning som följer av 5 kap. 18 §
andra stycket, ändras och upphävas genom fastighetsreglering även i andra
fall än som avses i 3—5 §§.
Kungl. Ma j:ts proposition nr 128 år 1969 B 993
7 §■
Servitut som bildats enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre
lagstiftning får ej ändras eller upphävas genom fastighetsreglering. Om servitut
tillkommit med stöd av 7 eller 8 kap. vattenlagen eller motsvarande
äldre bestämmelser eller enligt lagstiftningen om ägofred eller enskilda
vägar eller enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
får åtgärd som nyss nämnts företagas, endast om åtgärden
sker i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd och är av
betydelse för denna.
8 §.
Servitut, som besvärar- fastighet i vilken finns inteckning med bättre rätt
än servitutet, får ändras eller upphävas genom fastighetsreglering, endast
om åtgärden medgivits av inteckningshavaren eller är väsentligen utan
betydelse för honom.
9 §•
Servitut får bildas, ändras eller upphävas utan särskild ansökan, om åtgärden
är av betydelse för annan fastighetsregleringsåtgärd och företages i
samband med denna.
8 KAP.
Särskilda bestämmelser om inlösen
1 §•
Har fastighetsreglering till syfte att inom område, som omfattar mark till
ett flertal fastigheter med skilda ägare, åstadkomma en allmän förbättring
av fastighetsbeståndet och är det ett väsentligt allmänt intresse att storleksförändringar
därvid genomföres, är ägare av fastighet som ingår i regleringen
skyldig att efter förordnande om inlösen avstå fastigheten eller del
därav. För inlösen gäller de begränsningar som följer av 2 och 3 §§.
2 §.
Inlösen får ske, endast om egendomen överföres till annan fastighet och
syftet med överföringen icke skäligen kan vinnas på annat sätt.
Fastighet får icke till någon del inlösas, om den uppfyller de i 3 kap.
uppställda kraven på lämplighet. Ej heller får mark som ingår i eller är
avsedd att intagas i gemensamhetsskog inlösas.
Om viss del av fastighet efter regleringens genomförande icke lämpligen
kan användas tillsammans med fastighetens övriga ägor och ej heller kan
med fördel utnyttjas för sig, får inlösen av fastighetsdelen ske, även om
fastigheten uppfyller lämplighetskraven i 3 kap.
B 994
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
3 §.
Inlösen får icke ske, om avsevärd olägenhet därigenom skulle uppkomma
för ägaren eller brukaren. Vid bedömning huruvida sådan olägenhet skulle
uppkomma får hänsyn icke tagas till anordning som vidtagits i syfte att
hindra inlösen.
4 §•
Tillhör enligt tomtindelning särskilda delar av tomt olika ägare, får
ägare av sådan tomtdel på begäran lösa återstoden av tomten utan hinder
av de inskränkningar beträffande inlösen som framgår av 1—3 §§. Yrkas
inlösen av flera, äger den företräde vars tomtdel vid uppskattning åsättes
största värdet. Åsättes tomtdelarna lika värde, äger den företräde som först
yrkat inlösen. Om ändringar i fastighetsindelningen samtidigt genomföres
med tillämpning av 5 kap., skall dessa beaktas vid uppskattningen.
5 §.
Ägaren till fastighet eller fastighetsdel som inlöses är berättigad till ersättning
motsvarande egendomens värde med hänsyn särskilt till ortens
pris och egendomens avkastning. Inlöses del av fastighet och lider återstoden
skada eller intrång genom åtgärden eller genom den inlösta delens
användande, skall ersättning utgå för detta. Om regleringen även medför
nytta för den återstående delen, skall ersättningen jämkas i skälig omfattning.
Uppkommer eljest genom inlösen skada för ägaren, skall också sådan
skada ersättas.
Har kostnad nedlagts på fastigheten efter det fastighetsreglering sökts i
uppenbar avsikt att höja inlösenersättningen, skall den därigenom uppkomna
ökningen av fastighetens värde icke beaktas vid ersättningens bestämmande.
6 §.
Inlöst mark övergår till den nye ägaren fri från all särskild rätt, om ej
denna utgör servitut som kan instiftas vid fastighetsreglering och fastighetsbildningsmyndigheten
bestämmer att det skall stå kvar eller också den som
tillträder marken medger att rättigheten lämnas orubbad. Bestämmelserna
i 5 § äger motsvarande tillämpning beträffande ersättning för särskild rätt
som sålunda upphör. Beträffande uppskattningen gäller vad som för motsvarande
fall är föreskrivet beträffande expropriation.
Utgår ersättning till innehavare av särskild rättighet och besväras fastigheten
dessutom av fordran med bättre rätt, skall fastighetsbildningsmyndigheten
förordna om inbetalning och fördelning av ersättningen enligt 5 kap.
16 § första och andra styckena, om sådant förordnande meddelas beträffande
inlösenersättningen till fastighetsägaren.
B 995
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
7 §•
När fråga om inlösen av fastighet eller fastighetsdel uppkommer, skall underrättelse
därom meddelas ägaren och övriga berörda sakägare, innan frågan
företages till slutlig behandling, samt anmälan göras till inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken.
Ägaren av egendom som inlöses är skyldig att för fastighetsbildningsmyndigheten
uppge innehavare av särskild rättighet till egendomen. Underlåter
han det utan giltigt skäl och uppstår skada för rättighetshavare som till
följd av underlåtenheten icke fått tillfälle att bevaka sin rätt, skall han
ersätta skadan. Ägaren skall erinras om detta i samband med att underrättelse
enligt första stycket lämnas honom.
Förordnande om inlösen skall upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.
8 §•
Har tillträde av inlöst mark ägt rum, får fastighetsbildningsmyndigheten
på yrkande av den som avstått marken föreskriva att förskott skall utgå i
avräkning på den ersättning som slutligt fastställes vid förrättningen. Vad
nu sagts gäller dock ej, om den slutliga fastställelsen är nära förestående
eller om det är uppenbart att förskottet skulle uppgå till endast obetydligt
belopp.
Förskottet skall utges av de sakägare som fastighetsbildningsmyndigheten
bestämmer.
9 KAP.
Särskilda bestämmelser om gemensamma arbeten
1 §•
Utförande av teknisk anläggning eller liknande åtgärd skall efter beslut
av fastighetsbildningsmyndigheten verkställas under förrättningen som ett
för sakägarna gemensamt arbete enligt bestämmelserna i denna lag, om det
med fastighetsregleringen avsedda syftet därigenom främjas och arbetet
ej lämpligen bör ombesörjas av enskild sakägare.
Beslut enligt första stycket får ej avse sådant företag som skulle väsentligt
ändra arten och omfattningen av regleringen och ej heller invallning
eller företag på vilket vattenlagens bestämmelser om vattenavledning är
tillämpliga.
Kan till följd av andra stycket företag icke utföras enligt denna lag eller
är sådant utförande icke lämpligt, får fastighetsbildningsmyndigheten förordna
om prövning i den ordning som föreskrives i vattenlagen, lagen den 3
september 1939 (nr 608) om enskilda vägar, eller lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,
såvida företaget faller under någon av dessa lagar.
B 996
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
2 §•
Gemensamt arbete ombesörjes av sakägarna enligt vad de överenskommer.
Om sakägare begär det eller fastighetsbildningsmyndigheten finner det behövligt,
skall dock arbetet och vad därmed sammanhänger ombesörjas av en
eller flera sysslomän.
3 §•
Har syssloman utsetts för att ombesörja gemensamt arbete, beslutar fastighetsbildningsmyndigheten,
om så behövs, hur kostnaderna för företaget
skall fördelas i avvaktan på slutligt avgörande av kostnadsfördelningen. Sakägarna
är skyldiga att i enlighet med beslutet förskottera de för sysslomannens
verksamhet behövliga medlen på grundval av debiteringslängd som
upprättas av sysslomannen.
I debiteringslängden skall anges det belopp som utdebiteras, vad därav belöper
på varje sakägare samt den tid inom vilken betalning skall ske.
Längden skall framläggas för granskning på förrättningssammanträde.
4 §.
Är sakägare missnöjd med utdebiteringen, kan han begära rättelse hos
fastighetsbildningsmyndigheten. Begäran om rättelse skall framställas vid
det sammanträde då längden framlägges för granskning.
Om myndigheten ej i samband med sin prövning av utdebiteringen förordnar
annat, får debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt utsökningslagens
bestämmelser om fordran, för vilken betalningsskyldighet
ålagts genom dom som äger laga kraft.
Kan förskott som enligt 3 § påförts sakägare ej uttagas hos honom, skall
sysslomannen fördela bristen mellan övriga sakägare i förhållande till deras
inbördes bidragsskyldighet.
5 §.
När syssloman från träder sitt uppdrag, skall han avge redovisning för sin
förvaltning. Redovisningen skall framläggas på sammanträde med sakägarna.
Fastighetsbildningsmyndigheten kan förelägga syssloman att lämna redogörelse
för sin förvaltning. Myndigheten kan också förordna någon att granska
förvaltningen och avge berättelse över granskningen.
Sakägare som vill klandra sysslomannens redovisning eller eljest föra talan
mot denne med anledning av förvaltningen skall väcka talan inom tre månader
från den dag då redovisningen framlades på sammanträde. Väckes ej
talan inom denna tid, är rätten till talan förlorad, om talan ej grundas på att
sysslomannen begått brottslig handling.
B 997
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
6 §.
Syssloman skall inhämta sakägarnas mening i fråga som är av större vikt
för arbetets genomförande. På framställning av syssloman skall fastighetsbildningsmyndigheten
hålla sammanträde med sakägarna för behandling
av fråga som omfattas av sysslomannens uppdrag.
7 §•
Har gemensamt arbete utförts enligt bestämmelserna i denna lag, skall
fastighetsbildningsmyndigheten ombesörja att fråga rörande det framtida
underhållet och driften av den utförda anläggningen prövas enligt de särskilda
föreskrifter som kan gälla därom.
B 998
Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1969
FJÄRDE AVDELNINGEN
Övriga fastighetsbildningsåtgärder
10 KAP.
Avstyckning
1 §•
Genom avstyckning kan viss ägovidd av fastighets enskilda mark eller
fastighets andel i samfällighet avskiljas för att utgöra fastighet för sig eller
ingå i sammanläggning.
Avstyckad ägovidd eller andel kallas styckningslott och återstoden av
fastigheten stamfastighet. Med styckningsdel avses såväl stamfastighet som
styckningslott.
2 §•
Genom avstyckning kan även samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet
avskiljas. I fråga om sådan avstyckning äger 1 § motsvarande tillämpning.
Vid avstyckningen skall som stamfastighet anses varje fastighet som
iger del i samfälligheten.
3 §■
Avstyckning från fastighet som besväras av tomträtt får ske, endast om
fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området
för tomträtten till att avse en av styckningsdelarna och ansökan om
inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.
4 §.
Vid avstyckning från fastighet till vilken hör andel i samfällighet eller
också servitut eller annan särskild rättighet kan bestämmas att andelen
eller rättigheten skall i sin helhet eller till viss del tilläggas styckningslotten.
Rättighet som icke lämpligen kan uppdelas får tilläggas styckningsdelarna
gemensamt.
I den mån annat ej bestämts vid avstyckningen eller följer av 2 kap. 5 §
eller av särskilda föreskrifter, hör andelar och rättigheter som avses i första
stycket till stamfastigheten.
B 999
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
5 §.
Bestämmelserna i 6 kap. om bildande av samfällighet och i 7 kap. om bildande
av servitut genom fastighetsreglering äger motsvarande tillämpning
vid avstyckning såvitt avser förhållandet mellan styckningsdelarna.
Vid avstyckning av ägovidd från fastighet som har del i samfällighet kan
styckningslottens ägare som servitut tilläggas rätt att nyttja mark som ingår
i samfälligheten. Servitutet skall gälla i stamfastigheten. Det får ej avse
annat ändamål än sådant för vilket dennas ägare får använda marken. Servitut
som nyss sagts får ej bildas, om styckningslottens behov att få tillgång
till marken lämpligen kan tillgodoses genom att lotten tillägges andel i samfälligheten
eller om servitutsbildningen medför olägenhet av betydelse för
delägare i samfälligheten.
6 §.
Avstyckning sker på ansökan av fastighetens ägare.
Har vad som skall avskiljas kommit i särskild ägares hand genom köp eller
annat fång, får såväl förvärvaren som fångesmannen begära avstyckning.
7 §•
När styckningsdelarna har samme ägare, skall avstyckningen ske i överensstämmelse
med vad denne yrkat eller godkänt.
8 §.
Har styckningsdelarna skilda ägare, skall till grund för avstyckningen
läggas köpehandling eller annan handling varigenom äganderätten uppdelats
(grundavhandlingen). Träffar sakägarna skriftlig överenskommelse i fråga
som är av betydelse för avstyckningen, skall även överenskommelsen beaktas
i den mån den icke strider mot vad som varit avsett vid tillkomsten av
grundavhandlingen.
Återkallar sökanden sin begäran om avstyckning, får förrättningen ej inställas
utan att annan sakägare fått tillfälle att yrka att den fortsättes och
han underlåtit att framställa sådant yrkande.
9 §.
Kostnaderna för avstyckning enligt 7 § betalas av sökanden. Vid annan
avstyckning fördelas kostnaderna efter vad som är skäligt.
B 1000
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
11 KAP.
Klyvning
1 §•
Fastighet som innehas med samäganderätt får på ansökan av delägare
genom klyvning uppdelas i lotter vilka kan bilda fastigheter för sig eller
ingå i sammanläggning.
Vid klyvning utlägges särskild lott för varje delägare som så yrkar.
Gemensam lott utlägges för de delägare som begär detta. För sådana delägare
som ej framställt särskilt yrkande utlägges gemensam lott.
Kan fastigheten ej uppdelas enligt delägarnas yrkanden, utlägges gemensam
lott i den omfattning som kräves med hänsyn till bestämmelserna i
3 kap.
2 §•
Klyvning får även ske, när någon genom köp eller annat fång förvärvat
andel i fastighet och i fångeshandlingen bestämts att andelen skall utbrytas.
Såväl den som föi-värvat andelen som dennes fångesman är därvid behörig
att söka klyvning.
Återkallar sökanden sin begäran om klyvning, får förrättningen ej inställas
utan att annan sakägare fått tillfälle att yrka att den fortsättes och
han underlåtit att framställa sådant yrkande.
3 §■
Klyvning får ske, endast om någon lott kan utläggas enligt framställt
yrkande.
Fastighet som besväras av tomträtt får ej klyvas, om icke fastighetens
ägare och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området för
tomträtten till att avse en av klyvningslotterna och ansökan om inskrivning
av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.
Fastighet med byggnad eller annan anläggning får klyvas, endast om delningen
kan utföras på sådant sätt att det ej innebär avsevärd olägenhet
för delägare att byggnaden eller anläggningen tillföres hans lott.
Skall fastighet enligt domstols förordnande utbjudas till försäljning för
delägarnas gemensamma räkning, får fastigheten klyvas, endast om det
visas att försäljning ej kommit till stånd.
4 §•
Fastighetens enskilda mark och dess andelar i samfälld mark fördelas
mellan de olika klyvningslotterna, om ej annat följer av bestämmelserna
i 6 § om bildande av samfällighet. Graderingsvärdet för varje lott får ej
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1001
väsentligt understiga delägarens andel i fastighetens graderingsvärde eller
i sådan omfattning överstiga samma andel att avsevärd olägenhet uppkommer
för delägare. I fråga om fastställande av graderingsvärde gäller 5 kap.
9§.
Vid beräkningen av delägares andel i fastighetens graderingsvärde skall
hänsyn tagas till avstyckning eller därmed jämförlig åtgärd varigenom visst
område avskilts från andel i fastigheten.
5 §•
Vid klyvning av fastighet till vilken hör särskild rättighet skall rättigheten
i sin helhet tilläggas en av lotterna eller fördelas mellan lotterna
eller vissa av dem. Rättighet som ej lämpligen kan uppdelas får tilläggas
flera lotter gemensamt.
I den mån annat ej bestämts vid klyvningen eller följer av 2 kap. 5 §
eller särskilda föreskrifter, tillhör rättighet som avses i första stycket de
vid klyvningen utlagda lotterna gemensamt.
6 §.
Bestämmelserna i 6 kap. om bildande av samfällighet och i 7 kap. om bildande
av servitut genom fastighetsreglering äger motsvarande tillämpning
vid klyvning såvitt avser förhållandet mellan klyvningslotterna.
Mark som på grund av beskaffenheten eller läget ej kan värderas med
tillräcklig säkerhet eller som har så lågt värde att kostnaderna för delning
av marken ej står i rimligt förhållande till värdet får avsättas som samfälld
för klyvningslotterna, även om det ej är tillåtet enligt 6 kap. 1 §.
7 §•
Klyvning skall genomföras på det sätt som medför minsta olägenhet utan
att oskälig kostnad uppkommer.
8 §.
Bestämmelserna i 5 kap. om ersättning mellan sakägare vid fastighetsreglering
och om tillträde äger motsvarande tillämpning vid klyvning.
9 §.
Med samtycke av berörda delägare får avsteg göras från bestämmelserna
i 4 § om tilldelning vid klyvning och i 8 § om ersättning mellan delägare
samt från 7 §.
Genomföres klyvningen med stöd av samtycke enligt första stycket, äger
5 kap. 18 § andra och tredje styckena samt 20 § motsvarande tillämpning.
10 §.
Kostnaderna för klyvning fördelas mellan delägarna efter vad som är
skäligt.
55 —Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 128
B 1002
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
12 KAP.
Sammanläggning
Villkor för sammanläggning
1 §•
Fastigheter som har samme ägare och innehas med lika rätt får sammanläggas
till en fastighet.
Bestämmelserna i detta kapitel om fastighet som sammanlägges med
annan gäller även del av fastighet som genom avstyckning eller klyvning
utbrytes för sammanläggning.
2 §•
Utan hinder av villkoren i 1 § får fastigheter som tillhör äkta makar var
för sig eller innehas med olika rätt i äktenskapet sammanläggas, om makarna
träffar avtal om sin rätt i den fastighet som bildas genom sammanläggningen.
Sådant avtal skall upprättas i samma form som äktenskapsförord.
Tillhör fastigheterna ena maken som enskild egendom och som giftorättsgods,
skall genom avtalet bestämmas att den nybildade fastigheten i sin
helhet skall vara den makens enskilda egendom eller giftorättsgods. Tillhör
fastigheterna makarna var för sig, skall bestämmas att makarna skall äga
var sin andel i den nybildade fastigheten som enskild egendom eller giftorättsgods.
Vardera makens andel skall utgöra hälften, om ej annat avtalats.
Innefattar avtalet gåva, äger 8 kap. 5 § giftermålsbalken motsvarande tilllämpning.
Fastighet som make fått i gåva av annan än andra maken med villkor
att den skall vara hans enskilda egendom eller som make erhållit genom
testamente med sådant villkor eller som tillfallit make i arv och om vilken
arvlåtaren genom testamente meddelat sådan föreskrift får ingå i sammanläggning
med stöd av avtal som avses i första stycket, endast om den genom
sammanläggning bildade fastigheten enligt avtalet skall vara den makens
enskilda egendom.
3 §•
Om någon genom avtal eller annan rättshandling tillförsäkrats rätt att
återtaga eller lösa fastighet, får fastigheten icke ingå i sammanläggning
utan medgivande av rättighetshavaren.
Fastighet som besväras av tomträtt får ej sammanläggas med annan
fastighet som besväras av beviljad eller sökt inskrivning. Sammanläggning
får ej heller ske med mindre fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit
avtal om utvidgning av området för tomträtten till att avse hela den genom
B 1003
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969
sammanläggning bildade fastigheten och ansökan om inskrivning av avtalet
förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.
4 §.
Fastighet får ingå i sammanläggning, endast om ägaren har lagfart på
fastigheten eller ansökan om lagfart förklarats vilande och hinder mot
bifall till ansökningen icke föreligger om fastighetsbildningen genomföres.
Är talan väckt om bättre rätt eller om lösningsrätt till fastigheten eller
är rätten till fastigheten i annat fall tvistig, får fastigheten ej ingå i sammanläggning.
Detsamma gäller, om fastigheten är utmätt eller om fordran
fastställts till betalning ur fastigheten eller om fastigheten ingår i konkursbo
och det begärts att den skall försäljas enligt utsökningslagen.
5 §•
Besväras mer än en av fastigheterna av beviljad eller sökt inskrivning,
får sammanläggning ske, endast om
1. ingen av fastigheterna besväras av andra inskrivningar än sådana
som gäller i samma inbördes ordning även i var och en av de andra eller,
om i någon av fastigheterna dessutom finns inskrivning med sämre rätt,
innehavare av panträtt eller annan rättighet, som inskrivningen avser,
medgivit sammanläggningen; eller
2. fastigheternas ägare och innehavare av panträtt eller annan rättighet,
som inskrivningen avser, medgivit sammanläggningen på grundval av förslag
till företrädesordning för inskrivningarna i den genom sammanläggning
bildade fastigheten.
Vid tillämpning av första stycket beaktas ej inskrivning för servitut,
nyttjanderätt eller samfällighetsrätt, om rättigheten icke rör mark som
skall ingå i sammanläggningen. Hänsyn tages ej heller till inskrivning beträffande
vilken ansökan gjorts om dödning eller relaxation i fastighet som
ingår i sammanläggningen, såvida hinder mot den sökta åtgärden icke föreligger
om fastighetsbildningen genomföres. Medgivande enligt första stycket
fordras ej från fastighetsägare eller rättighetshavare för vilken sammanläggningen
är väsentligen utan betydelse.
6 §•
Om någon av fastigheterna enligt anteckning i fastighetsboken svarar
för fordran som har bättre förmånsrätt än inteckning och någon av övriga
fastigheter för panträtt eller annan rättighet, som är inskriven, får sammanläggning
äga rum, endast om innehavaren av den inskrivna rättigheten
medgivit sammanläggningen eller denna är väsentligen utan betydelse för
honom.
B 1004
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Verkan av sammanläggning
7 §•
Sedan sammanläggning ägt rum, avser inteckning, fordran eller annan
rättighet som besvärar någon av fastigheterna i stället den nybildade fastigheten.
Vad nu sagts gäller ej sådan inskriven rättighet som avses i 5 § andra
stycket första eller andra punkten.
Svarar någon av fastigheterna för fordran som utgår med förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, omfattar ansvaret efter sammanläggningen
hela den nybildade fastigheten. Om sammanläggnings inverkan på omfattningen
av inteckning finns bestämmelser i 6 kap. 15 § jordabalken.
Sökes inskrivning i fastighet som ingått i sammanläggning, skall inskrivningen,
om ansökningen bifalles eller förklaras vilande, avse hela den nybildade
fastigheten.
Sker sammanläggning med stöd av sådant avtal mellan makar som anges
i 2 § och skall enligt avtalet den nybildade fastigheten utgöra egendom vari
makarna äger var sin andel, avser den för vardera maken beviljade eller
sökta lagfarten den andel i fastigheten som tillkommer honom.
Förfarandet vid sammanläggning
8 §.
Sammanläggning sker på ansökan av fastigheternas ägare.
Fastighetsbildningsmyndigheten får utan ansökan upptaga fråga om
sammanläggning, om fastigheterna beröres av fastighetsreglering som sker
i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom
ett område eller om annan fastighetsbildning är beroende av sammanläggningen.
Innan sammanläggning sker, skall ägaren av fastigheterna beredas
tillfälle att yttra sig. Sammanläggning får ej ske, om ägaren bestrider åtgärden
och den kan antagas medföra olägenhet av någon betydelse för
honom.
9 §.
Fastighetsbildningsmyndigheten skall först pröva huruvida hinder möter
mot sammanläggningen i annat hänseende än som avses i 5 och 6 §§. Om
förrättningen därvid icke inställes, skall yttrande i ärendet inhämtas från
inskrivningsmyndigheten.
10 §.
Inskrivningsmyndigheten skall snarast möjligt avge yttrande enligt 9 §.
Yttrandet skall grundas på fastighetsboken och vad som eljest är känt för
myndigheten. I yttrandet skall anges huruvida hinder möter mot sammanläggning
enligt de tidigare i detta kapitel upptagna bestämmelserna. Om
i ärendet åberopas avtal enligt 2 §, skall vidare anges huruvida avtalet är
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 1005
lagligen beskaffat med hänsyn till den rätt varmed makarna innebar fastigheterna.
Finner inskrivningsmyndigheten att mot sammanläggningen möter hinder
som kan avlägsnas utan oskäligt dröjsmål, skall sökanden eller annan,
som kan antagas vara villig att medverka, anmanas att vidtaga de åtgärder
som kräves för att sammanläggningen skall kunna genomföras.
11 §•
Förslag till företrädesordning som anges i 5 § upprättas av inskrivningsnyndigheten.
Härvid skall iakttagas att rättighetshavares säkerhet rubbas
så litet som möjligt. Om det är lämpligt, får sammanträde med fastigheternas
ägare och rättighetshavarna hållas för förhandling om företrädesordningen.
12 §.
Berör sammanläggning fastigheter som lyder under mer än en inskrivningsmyndighet,
skall yttrande som anges i 9 § inhämtas från någon av
myndigheterna. Det åligger den myndighet hos vilken yttrande begärts att
inhämta behövliga upplysningar från den eller de andra inskrivningsmyndigheterna.
13 §.
När inskrivningsmyndighetens yttrande inkommit, skall fastighetsbildningsmyndigheten
snarast möjligt företaga ärendet till fortsatt prövning.
Om sammanläggning genomföres på grundval av företrädesordning, fastställes
denna i fastighetsbildningsbeslutet.
Kostnader för sammanläggning
14 §.
Kostnaderna för sammanläggning betalas av sökanden. Sker sammanläggning
utan ansökan, fördelas kostnaderna efter vad som är skäligt.
13 KAP.
Fastighetsbildning för vinnande av överensstämmelse mellan fastighetsindelning
och kommunal indelning
1 §■
Har fastighet enskild mark på ömse sidor om kommungräns, skall fastighetsindelningen
ändras så att den överensstämmer med den kommunala
B 1006
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
indelningen. Ändringen skall ske genom fastighetsreglering eller avstyckning.
Om det är nödvändigt, får fastighetsbildningen genomföras utan att
de i 3 kap. föreskrivna villkoren iakttages. Vid fastighetsreglering får avsteg
göras även från 5 kap. 4 §, om sakägare ej motsätter sig detta.
Består samfällighet av mark inom olika kommuner, skall fastighetsindelningen
på sätt nyss angivits anpassas till den kommunala indelningen,
om det kan ske utan att bestämmelserna i denna lag åsidosättes.
2 §•
Fastighetsbildning enligt 1 § sker på ansökan av överlantmätaren.
Har beslut meddelats om ändring i den kommunala indelningen, får fastighetsbildning
som föranledes av ändringen genomföras utan hinder av att
ändringen ännu ej trätt i kraft.
3 §.
Fastighetsbildning enligt 1 § skall om möjligt genomföras så, att fastighet
ej kommer att äga andel i samfällighet inom annan kommun. Vid förrättning
som sker med anledning av ändring i den kommunala indelningen
får, om hinder eljest icke möter, fastighetsreglering eller avstyckning företagas
utan ansökan för att fastighet, som genom indelningsändringen fått
andel i samfällighet inom annan kommun, skall skiljas från andelen.
Vid avstyckning från fastighets enskilda mark skall som styckningslott
avskiljas den fastighetsdel vars ägovidd är minst, om ej särskilda förhållanden
föranleder annat.
4 §•
Fastighetsbildningsmyndigheten skall underrätta berörda kommuner om
förrättning enligt detta kapitel.
5 §.
Kostnaderna för åtgärd som genomföres med anledning av detta kapitel
får ej påföras sakägare. Ägare av fastighet som delas eller ändras genom
åtgärden skall kostnadsfritt få utdrag av förrättningskarta, om sådan upprättas.
Ersättning till syssloman skall i fall som här avses alltid bestämmas av
fastighetsbildningsmyndigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1007
FEMTE AVDELNINGEN
F astighetsbestämning
14 KAP.
1 §■
Uppkommer vid fastighetsbildning fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet
eller om beståndet eller omfånget av servitut som bildats på
annat sätt än enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre lagstiftning,
skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det är behövligt
för fastighetsbildningen.
På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske
för prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet
eller omfånget av servitut som tillkommit vid avvittring eller enligt
lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida icke frågans avgörande uppenbarligen
är utan betydelse för sökanden. Samma rätt att påkalla fastighetsbestämning
tillkommer byggnadsnämnden såvitt gäller område med stadsplan
eller byggnadsplan eller område beträffande vilket fråga väckts om
upprättande av sådan plan.
2 §•
Fastighetsbestämning handlägges av fastigbetsbildningsmyndigheten vid
förrättning. Beträffande sådan förrättning äger 4 kap. 1—24 §§, 28 § första
stycket, 31—40 §§ och 42 § motsvarande tillämpning.
Har fastighetsbestämningen samband med fastighetsbildning, handlägges
åtgärderna gemensamt vid en förrättning, om icke särskilda skäl föranleder
annat.
3 §•
Fastighetsbildningsmyndigheten skall vid förrättningen klargöra fastignetsbestämningens
omfattning för sakägarna och därvid noga ange vilka
frågor som skall avgöras. Vidare skall myndigheten utreda de omständigheter
som är av betydelse för fastighetsbestämningen. Resultatet av utredningen
skall framläggas för sakägarna.
4 §•
Fråga som upptagits vid fastighetsbestämning avgöres genom beslut av
fastighetsbildningsmyndigheten (fastighetsbestämningsbeslut).
B 1008
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Fastighetsbestämningsbeslut som rör omfattningen av allmänt vattenområde
är utan verkan, i den mån det senare visas att det avviker från vad
som föreskrives i lag.
5 §•
Avser fastighetsbestämning fråga om sträckningen av annan gräns än
sådan som rör allmänt vattenområde och träffas skriftlig överenskommelse
om gränsens sträckning, skall överenskommelsen läggas till grund för fastighetsbestämningsbeslutet.
Innan överenskommelse får träffas, skall gränssträckningen
ha utstakats i behövlig omfattning. Överenskommelsen behöver
icke biträdas av andra sakägare än dem som är närvarande vid sammanträde
då frågan behandlas eller, om förrättningen handlägges utan sammanträde,
som vid förrättningen fört talan i frågan.
Överenskommelse som anges i första stycket skall icke beaktas, om den
avtalade sträckningen väsentligt avviker från gränsens rätta läge eller om
ett fastställande av sträckningen skulle innebära att fastighets värde undergår
minskning av betydelse eller att olägenhet uppkommer från allmän
synpunkt.
6 §•
Utan hinder av vad som föreskrives i 5 § eller eljest gäller får vid fastighetsbestämning
företagas sådan jämkning av gräns som fordras för att
gränsen skall få en ändamålsenlig sträckning i tekniskt hänseende.
7 §■
Sträckningen av gräns skall anges på förrättningskartan i enlighet med
fastighetsbestämningsbeslutet. Om karta icke upprättats, skall sträckningen
beskrivas i förrättningshandlingarna. Gränsen skall även utstakas och
utmärkas i behövlig omfattning. Utstakningen skall ske senast vid fastighetsbestämningsbeslutets
meddelande. Om det är lämpligt, får utmärkningen
verkställas efter förrättningens avslutande. I sådant fall skall sakägarna
i god tid underrättas om åtgärden.
8 §•
Har fastighetsbildningsmyndigheten meddelat beslut mot vilket talan
skall föras särskilt, skall beslutet samt karta och annan handling som
fordras för klarläggande av beslutets innebörd hållas tillgängliga hos myndigheten
under besvärstiden.
9 §■
Om avslutande av förrättning vid vilken även handlägges fråga om fastighetsbildning
och om åtgärder i samband med avslutandet gäller 4 kap.
29 och 30 §§.
B 1009
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Beträffande annan förrättning äger 4 kap. 29 § motsvarande tillämpning.
Byggnadsnämnden skall dock alltid underrättas om avslutande av förrättning
som sökts av nämnden.
10 §.
Kostnaderna för fastighetsbestämning fördelas mellan sakägarna efter
vad som är skäligt. Har byggnadsnämnden sökt fastighetsbestämningen,
skall kostnaderna betalas av kommunen, i den mån särskilda skäl föranleder
detta. Bestämmelserna i 2 kap. 6 § om betalningsskyldighetens fördelning
när överenskommelse föreligger mellan sakägarna och om ansvaret
för kostnaderna när förrättning inställes äger motsvarande tillämpning
beträffande fastighetsbestämning.
Sker fastighetsbestämning i samband med fastighetsbildning enligt 13
kap., skall i stället för första stycket tillämpas 5 § i nämnda kapitel.
55* — Biliang till Riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 1010
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
SJÄTTE AVDELNINGEN
Rättegången i fastighetsbildningsmål
15 KAP.
Fullföljd till fastighetsdomstol
1 §•
Mål som fullföljes enligt bestämmelserna i detta kapitel (fastighetsbildningsmål)
prövas av den fastighetsdomstol inom vars domkrets den jord
som beröres är belägen. Ligger jorden under flera fastighetsdomstolar, upptages
talan av den domstol under vilken huvuddelen ligger.
2 §•
Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut föres särskilt, om
myndigheten
1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning;
2. ogillat jäv mot förrättningsman;
3. beslutat i fråga om förskott på inlösenersättning;
4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnigt biträde eller syssloman
eller till sådan skadelidande som avses i 4 kap. 38 §;
5. beslutat i fråga om rättelse enligt 4 kap. 42 §;
6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att
fråga om sådant arbete skall prövas i särskild ordning enligt annan lagstiftning;
7.
beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnaderna för gemensamt
arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering av sådana kostnader;
8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt
arbete skall skiljas från uppdraget.
Talan enligt denna paragraf föres genom besvär som skall inges till fastighetsdomstolen
inom två veckor från den dag då beslutet meddelades. Besvär
får anföras av sakägare. Mot beslut som avses i 1, 4 och 8 får talan föras
även av annan som beslutet rör.
3 §•
Talan mot tillståndsbeslut föres särskilt genom besvär som skall inges
till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.
Detsamma gäller fastighetsbildnings- och fastighetsbestämningsbeslut,
om fastighetsbildningsmyndigheten förordnar att talan mot beslutet
skall föras särskilt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 1011
Förordnande att talan skall föras särskilt får meddelas, endast om det
främjar en ändamålsenlig förrättningshandläggning. Om fastighetsbildningsbeslut
ej innefattar medgivande till fastighetsbildningen i dess helhet,
fordras vidare att tillståndsbeslut meddelas samtidigt eller att lagakraftägande
sådant beslut föreligger.
Besvär enligt denna paragraf får anföras av sakägare.
4 §•
Menar sakägare att förrättningen onödigt uppehälles genom fastighetsbildningsmyndighetens
beslut eller är han missnöjd med beslut varigenom
förordnande enligt 5 kap. 21 § meddelats eller medgivande som avses i 5
kap. 22 § vägrats, får han föra talan mot beslutet genom besvär hos fastighetsdomstolen.
Sådan talan är ej inskränkt till viss tid.
5 §•
Talan får ej föras mot beslut varigenom fastighetsbildningsmyndigheten
gillat invändning om jäv.
6 §•
I annat fall än som avses i 2—5 §§ får talan mot beslut eller åtgärd av
fastighetsbildningsmyndigheten fullföljas genom besvär som skall inges till
fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då förrättningen förklarades
avslutad eller inställd. I fråga om åtgärd varigenom gräns utmärkts
får besvär anföras inom ett år från den dag då fastighetsbildningen
eller fastighetsbestämningen antecknades i fastighetsregistret eller, om utmärkningen
gjorts först efter nämnda dag, från det åtgärden slutfördes.
Besvär enligt denna paragraf får föras av sakägare. Den som genom beslut
av fastighetsbildningsmyndigheten ålagts att betala ersättning eller
kostnad får föra talan mot beslutet, även om han ej är sakägare.
7 §•
Talan mot tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut som rör mark inom
område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser får fullföljas av byggnadsnämnden på sätt och
inom tid som gäller för sakägare.
8 §.
Finner överlantmätaren att tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut strider
mot sådan bestämmelse i denna lag som meddelats för tillgodoseende
av allmänt intresse, får han fullfölja talan mot beslutet på sätt och inom
tid som gäller för sakägare. Motsvarande fullfölj dsrätt tillkommer länsstyrelsen
och lantbruksnämnden.
B 1012
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Bestämmelserna i första stycket gäller icke i fråga om fastighetsbildning
inom område med stadsplan eller med byggnadsplan, om åtgärden rör endast
mark som enligt planen är avsedd för annat än jordbruksändamål.
9 §.
Mot beslut om inställande av förrättning som begärts av överlantmätaren,
länsstyrelsen, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden får sökanden
föra talan i likhet med vad som gäller för sakägare.
Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga
om den som sökt fastighetsreglering enligt 5 kap. 3 § andra stycket.
10 §.
Finner fastighetsregistermyndigheten att uppgift om fastighetsbildning
eller fastighetsbestämning icke kan införas i registret på grund av fel eller
oklarhet i förrättningen och kan rättelse ej vinnas i den ordning som anges
i 4 kap. 42 §, får myndigheten söka rättelse hos fastighetsdomstolen genom
besvär. Detsamma gäller, om myndigheten finner förrättning vara behäftad
med fel som kan äventyra fastighetsredovisningens tillförlitlighet eller på
annat sätt föranleda rättsosäkerhet.
Talan enligt denna paragraf är ej inskränkt till viss tid.
11 §•
Har samtliga sakägare och andra, som enligt 2—9 §§ äger anföra besvär,
genom påskrift på förrättningsprotokollet eller i skriftligt meddelande som
kommit fastighetsbildningsmyndigheten eller fastighetsregistermyndigheten
till handa godkänt förrättning, förrättningsbeslut eller gränsutmärkning,
får talan icke föras mot vad som godkänts.
16 KAP.
Förfarandet vid fastighetsdomstol
1 §•
Är talan i fastighetsbildningsmål icke fullföljd på föreskrivet sätt eller
inom rätt tid, skall den omedelbart avvisas av fastighetsdomstolen.
2 §.
Vid besvärsinlaga skall fogas två avskrifter av inlagan och därtill hörande
handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jämförlig
åtgärd ytterligare avskrifter, är klaganden skyldig att tillhandahålla dem.
B 1013
Itungl. Maj:1.s proposition nr 128 år 1969
Är avskrifter icke tillgängliga när åtgärden skall ske, får domstolen ombesörja
nödiga avskrifter på klagandens bekostnad. Vad som nu föreskrivits
äger icke tillämpning på karta, ritning eller annan bilaga av vidlyftig beskaffenhet,
om avskrift av handlingen kan undvaras utan väsentlig olägenhet.
3 §•
Om fastighetsdomstolen finner att sakägare bör höras över besvären,
skall besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delges sakägaren och
föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring.
Fordras för målets beredande eller avgörande att yttrande inhämtas från
överlantmätaren, byggnadsnämnden eller annan myndighet eller från sakkunnig
eller att skriftligt bevis företes, särskilt sammanträde hålles eller
annan liknande åtgärd vidtages, skall domstolen utan dröjsmål förordna
därom.
4 §•
När målet beretts till huvudförhandling, skall fastighetsdomstolen bestämma
tid och plats för denna. För behandling av rättegångsfråga eller
del av saken som kan avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas, ehuru
målets beredande i övrigt ej avslutats.
Till huvudförhandlingen skall sakägarna kallas. Sakägare vars närvaro
vid förhandlingen uppenbarligen är utan betydelse för hans rätt eller eljest
för målets avgörande behöver dock ej kallas.
Har talan fullföljts av företrädare för allmänt intresse, skall denne kallas
till förhandlingen. När sakägares besvär rör allmänt intresse, skall
kallelse utfärdas på överlantmätaren eller, om målet avser sådan fastighetsbildning
som anges i 15 kap. 8 § andra stycket, på byggnadsnämnden.
Företrädare för eller tjänsteman vid myndighet vars verksamhet beröres
av målet kan av domstolen kallas att tillhandagå med upplysningar. För
detta ändamål kan även förrättningslantmätaren kallas.
Kallelse skall delges.
6 §.
Fastighetsdomstolen får företaga målet till handläggning och avgörande
utan hinder av att sakägare eller annan som kallats till huvudförhandling
uteblir.
7 §■
Föreskrifterna i 5 och 6 §§ gäller i tillämpliga delar även annan förhandling
än huvudförhandling.
B 1014 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
8 §■
Fastighetsdomstolen får företaga mål till avgörande utan huvudförhandling,
om domstolen finner huvudförhandling sakna betydelse för prövningen
samt sakägare eller företrädare för allmänt intresse icke begär sådan
förhandling. Om besvären anförts enligt 15 kap. 2, 4 eller 10 § eller om domstolen
finner uppenbart att talan är ogrundad, får målet alltid avgöras
utan huvudförhandling.
För prövning som ej avser själva saken fordras icke huvudförhandling.
Har domstolen beslutat att mål skall avgöras utan huvudförhandling och
är det ej uppenbart att sakägare eller företrädare för allmänt intresse redan
slutfört sin talan, skall tillfälle därtill lämnas honom.
9 §•
Har talan fullföljts mot beslut vid förrättning som icke slutförts, kan
fastighetsdomstolen föreskriva att förrättningshandläggningen skall avbrytas
helt eller till viss del eller att handläggning som avbrutits skall fortgå
oberoende av den vid domstolen förda talan. Sådan föreskrift träder i
kraft genast och gäller till dess annat förordnas.
10 §.
Fastighetsdomstolens avgörande av saken sker genom utslag. Detta skall
grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling och vad
handlingarna innehåller i övrigt.
Bestämmelserna i rättegångsbalken om avfattning av dom i tvistemål och
om meddelande av sådan dom äger motsvarande tillämpning på utslag i
fastighetsbildningsmål.
Skall i ett mål flera frågor avgöras och kan de särskiljas, får utslag ges
beträffande någon av frågorna, ehuru handläggningen angående de övriga
ej avslutats.
11 §•
På talan av sakägare får fastighetsdomstolen ändra beslut eller åtgärd
av fastighetsbildningsmyndigheten, endast om övriga sakägare eller, när
besvären rör allmänt intresse, överlantmätaren eller byggnadsnämnden
fått tillfälle att yttra sig. Ändring till fördel för sakägare får dock ske, även
om han icke haft tillfälle att yttra sig. Vad som nu föreskrivits äger motsvarande
tillämpning, när talan fullföljts av företrädare för allmänt intresse
eller av fastighetsregistermyndigheten.
Om domstolen finner att besvären bör föranleda ändring i avslutad förrättning
eller i fastighetsbildnings- eller fastighetsbestänmingsbeslut mot
vilket talan fullföljts särskilt, får domstolen göra ändring även i del som
icke överklagats, om det fordras för att uppenbar motstridighet eller oenhetlighet
icke skall uppkomma i förrättningen eller beslutet.
B 1015
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Finner domstolen att förrättning är behäftad med fel som anges i 15 kap.
10 §, får domstolen besluta om behövlig åtgärd, även om besvären icke avsett
den del av förrättningen som felet rör.
12 §.
Kan fastighetsdomstolen ej utan olägenhet rätta fel i förättning, skall
domstolen med undanröjande av fastighetsbildningsmyndighetens beslut
och åtgärder i den omfattning de påverkas av felet visa förrättningen åter
till myndigheten. Domstolen kan därvid meddela behövliga föreskrifter för
vinnande av rättelse.
Har efter det att förrättningen avslutats talan fullföljts mot beslut om
fastighetsbildning eller fastighetsbestämning och återkallar den som sökt
åtgärden sin ansökan, skall förrättningen undanröjas i den del som avses
med återkallelse^ om övriga som fört talan vid förrättningen eller domstolen
och som själva ägt påkalla åtgärden samtycker. I fall som anges i
10 kap. 8 § andra stycket och 11 kap. 2 § andra stycket fordras alltid samtycke
av övriga sakägare.
13 §.
Den som med stöd av 5 § tredje stycket eller 7 § kallats att tillhandagå
med upplysningar har rätt till ersättning för sin inställelse enligt särskilda
bestämmelser. Sakägare får ej åläggas att betala kostnad som föranledes
härav.
14 §.
Fastighetsdomstolen kan efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna
förordna att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan
sakägare dennes rättegångskostnad. I mål om inlösenersättning skall
dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet erhålla gottgörelse
för sin kostnad oberoende av utgången i målet.
Bestämmelserna i första stycket gäller ej, om annat följer av 18 kap.
6 eller 8 § rättegångsbalken.
Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan domstolen
tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl
föreligger. Sådan ersättning skall utges av staten eller, om endast byggnadsnämnden
företräder det allmänna intresset, av kommunen.
Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild
itgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när det
ir skäligt förordna att kostnaden skall stanna på staten.
15 §.
Har besvär över avslutad förrättning anförts hos fastighetsdomstolen,
skall domstolen ofördröj ligen och sist inom fyra dagar tillställa fastighets
-
B 1016 Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969
registerföraren avskrift av besvärsinlagan och, om det är nödvändigt, vid
denna fogad handling.
Sedan domstolens utslag eller slutliga beslut i fastighetsbildningsmål
vunnit laga kraft, skall förrättningsakten eller den del av akten vartill domstolen
haft tillgång samt avskrift av utslaget eller beslutet sändas till fastighetsregistermyndigheten.
Om förrättningen skall fortsättas sändes handlingarna
i stället till fastighetsbildningsmyndigheten. Fullföljes talan mot
avgörandet i viss del och kan med anledning av vad domstolen i övrigt beslutat
fråga uppkomma om införande av uppgift i registret, skall handlingarna
sändas till fastighetsregistermyndigheten. Efter registreringsfrågans
handläggning skall myndigheten omedelbart återställa förrättningsakten
eller den del därav som myndigheten mottagit.
16 §.
Föreskrifterna i detta kapitel om sakägare äger tillämpning även på annan
enskild part.
17 KAP.
Rättegången i hovrätt
1 §■
Mot fastighetsdomstols utslag eller beslut får, om ej annat är föreskrivet,
talan fullföljas i hovrätten genom besvär som inges till fastighetsdomstolen.
I stället för den i 52 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivna tiden av två
veckor gäller en tid av fyra veckor.
Besvär får anföras av sakägare och annan enskild part samt av företrädare
för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan vid fastighetsdomstolen.
2 §•
Talan får ej föras mot fastighetsdomstolens beslut i fråga som avses i
15 kap. 2 § 2—4 och 6—8 eller 4 §.
3 §•
I fråga om rättegången i hovrätten äger 16 kap. 3 och 9—14 §§ samt 15 §
andra stycket motsvarande tillämpning. Beträffande skyldigheten att svara
för kostnad i mål om inlösenersättning gäller dock, med tillämpning i övrigt
av 18 kap. rättegångsbalken, att den som har att utge sådan ersättning, om
ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § samma balk, alltid själv skall vidkännas
sina kostnader samt kostnad som han orsakar motparten genom att
själv fullfölja talan. Vidare skall 16 kap. 15 § andra stycket ej tillämpas
när hovrätten återförvisar mål till fastighetsdomstolen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 1017
Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten, endast om synnerliga
skäl föreligger.
18 KAP.
Rättegången i högsta domstolen
1 §•
Mot hovrätts utslag eller beslut får, om ej annat är föreskrivet, talan
fullföljas i högsta domstolen genom besvär som inges till hovrätten inom
den i 56 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivna tiden.
Besvär får anföras av sakägare och annan enskild part samt av företrädare
för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan i hovrätten.
2 §•
Byggnadsnämnden är icke skyldig att nedsätta fullföljdsavgift och belopp
till säkerhet för kostnadsersättning.
3 §.
I fråga om rättegången i högsta domstolen äger 16 kap. 3, 9 och 10 §§,
11 § andra och tredje styckena, 12—14 §§ samt 15 § andra stycket motsvarande
tillämpning. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål
om inlösenersättning gäller dock bestämmelserna i 17 kap. 3 § första stycket.
Vidare skall 16 kap. 15 § andra stycket ej tillämpas när högsta domstolen
återförvisar mål till lägre rätt.
Bevis genom syn på stället får upptagas i högsta domstolen, endast om
synnerliga skäl föreligger.
B 1018
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
SJUNDE AVDELNINGEN
F astighetsregister
19 KAP.
1 §•
I fastighetsregistret redovisas såsom fastighet:
1. enhet som är redovisad såsom fastighet i fastighetsregister när denna
lag träder i kraft;
2. fastighet som nybildas enligt bestämmelser i denna lag;
3. enhet som skall registreras såsom fastighet enligt annan bestämmelse.
Varje fastighet redovisas under särskild beteckning.
2 §.
Om fastighetsbildning och fastighetsbestämning införes uppgift i fastighetsregistret.
Därvid registreras nybildad fastighet och genomföres de övriga
ändringar i fastighetsregistret som åtgärden ger anledning till.
Första stycket äger motsvarande tillämpning när fastighetsindelningen
ändras eller dess beskaffenhet fastställes i annan ordning än som anges i
denna lag.
3 §.
Uppgift om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning införes snarast
möjligt sedan förrättningen avslutats och denna eller, om besvär anförts,
domstolens avgörande vunnit laga kraft.
Utan hinder av att förrättningen ej avslutats införes uppgift med anledning
av fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut, mot vilket
talan skolat föras särskilt, så snart beslutet vunnit laga kraft, om fastighetsbildningsmyndigheten
begär det.
Föres talan mot beslut eller åtgärd vid avslutad förrättning eller föres
talan särskilt mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut,
får utan hinder därav uppgift med anledning av förrättningen eller beslutet
införas i fastighetsregistret i fråga om sådan del, som uppenbarligen ej kan
beröras av fullföljden. Motsvarande gäller när talan föres mot domstols
avgörande i fastighetsbildningsmål.
4 §.
Finnes på grund av anmärkning eller eljest att uppgift i fastighetsregister
är uppenbart oriktig, skall felet rättas, om det kan ske utan förfång för fas
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1019
tighetsägare eller rättighetshavare. Är det uppenbart att förfång icke kan
uppkomma, skall rättelse ske omedelbart. I annat fall skall, innan frågan
om rättelse avgöres, rättsägare som nyss angivits lämnas tillfälle att yttra
sig, om han är känd.
Om det finnes vara uppenbart att en i registret redovisad fastighet är
obefintlig, får fastigheten uteslutas ur registret med tillämpning av första
stycket även om redovisningen ej är oriktig enligt gällande föreskrifter om
fastighetsregister.
5 §.
Fastighetsregistreringen ankommer på fastighetsregistermyndighet. I fråga
om vilken myndighet som skall vara fastighetsregistermyndighet gäller
särskilda bestämmelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
3 1021
Bilaga 2
Fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om
fastighetsbildning
Härigenom för ordnas som följer.
FÖRSTA AVDELNINGEN
Inledande bestämmelser
1 KAP.
1 §•
Fastighetsbildning är en i enlighet med bestämmelserna i denna lag företagen
åtgärd, varigenom fastighetsindelningen ändras eller servitut instiftas,
ändras eller upphäves. Med sådan åtgärd, som jämväl må innefatta en utbyggnad
av erforderliga anläggningar, avses att främja ett mera ändamålsenligt
utnyttjande av den fasta egendomen eller därmed jämförligt syfte.
Genom fastighetsbestämning enligt vad i denna lag är stadgat avgöras
frågor om beskaffenheten av gällande fastighetsindelning ävensom frågor
rörande beståndet eller omfånget av vissa servitut.
2 §•
Över fastighetsbeståndet i riket skall föras fastighetsregister.
Med fastighet förstås i denna lag sådan enhet som är i registret redovisad
som särskild fastighet.
3 §.
Samfälld ägolott, varom förmäles i denna lag, utgöres av sådan till två
eller flera fastigheter samfällt hörande mark, som avsatts att användas för
visst ändamål, så ock av område som eljest är gemensamt för fastigheter.
4 §.
Vad i lagen sägs om mark eller område gäller i tillämpliga delar även beträffande
fiske, som ej är förenat med rätten till grunden och ej utgör servitut.
B 1022
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
5 §•
Med ägare av mark eller fastighet jämställes innehavare under ständig
besittningsrätt av sådan egendom. Vad enligt lagen gäller om ägare av
fastighet skall därjämte tillämpas å den, som innehar fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt
förordnande utan att äganderätten tillkommer annan.
6 §•
De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
lantmäteristvrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1023
ANDRA AVDELNINGEN
Om fastighetsbildning i allmänhet
2 KAP.
Grundläggande bestämmelser
1 §•
Fastighetsbildning äger rum såsom fastighetsreglering, avstyckning, klyvning
eller sammanläggning.
2 §■
Fråga om fastighetsbildning prövas vid förrättning, varom stadgas i
4 kap., och må ej utom i särskilt i lagen angivna fall upptagas annorledes
än efter ansökan.
Två eller flera fastighetsbildningsåtgärder må handläggas gemensamt vid
en förrättning, om åtgärderna helt eller delvis röra samma fastighet eller
om gemensam handläggning finnes av annan anledning ändamålsenlig.
När skäl äro därtill, må handläggningen uppdelas på skilda förrättningar.
Att i vissa fall fastighetsbestämning skall företagas i samband med fastighetsbildning
följer av vad i 14 kap. är föreskrivet.
3 §•
Där ej annat bestämmes med stöd av stadgande i denna lag, omfattar
fastighetsbildning, som innebär ändring av fastighetsindelningen och berör
vattenområde, även fisket under förutsättning att detta är förenat med rätten
till grunden.
4 §•
Föremål, som utgör tillbehör till fastighet, följer vid fastighetsbildning
den mark, varå föremålet finnes eller vartill det eljest har anknytning. Byggnad
eller annan anläggnig, som uppförts med stöd av servitut och hör til!
den härskande fastigheten, följer servitutet.
Skall enligt meddelat beslut byggnad avstås för rivning eller byggnad
eller annan anläggning flyttas, gäller icke vad i första stycket är föreskrivet
beträffande sådant föremål. Instiftas vid fastighetsbildning servitut, innefattande
rätt för ägare av fastighet att å annan fastighet behålla honom till
-
B 1024 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
hörigt föremål som nu sagts, skall detta ej heller följa marken utan skall
det såsom tillbehör vara knutet till den härskande fastigheten.
5 §•
Fastighet tillkommande rättighet, som är av betydelse för fastigheten endast
under förutsättning att därtill hör viss mark, skall efter fastighetsbildning
varigenom markens fastighetstillhörighet ändras tillkomma den eller
de fastigheter, som omfatta marken. Vad nu sagts gäller icke, där annat
bestämts vid fastighetsbildningen.
6 §•
Kostnaderna för genomförande av fastighetsbildning skola gäldas enligt
de bestämmelser, som i detta hänseende äro meddelade beträffande de särskilda
fastighetsbildningsåtgärderna. Gemensamma kostnader för skilda
åtgärder fördelas efter vad som finnes skäligt. Inställes förrättning, skola
redan uppkomna kostnader gäldas av sökanden, såvida icke särskilda omständigheter
föranleda att betalningsskyldigheten eller del därav bör fördelas
mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Då byggnadsnämnden
påkallat förrättningsprövningen, svarar kommunen för den betalningsskyldighet,
som i enlighet härmed kan åvila sökanden.
Föreligger överenskommelse mellan sakägarna om annan fördelning av
förrättningskostnaderna än som följer av lagens bestämmelser, skall vad
sålunda överenskommits lända till efterrättelse, såvida ej är uppenbart att
betalningsskyldighetens fullgörande därigenom äventyras.
Till kostnader som avses i denna paragraf hänföras, förutom statsverket
eller kommunen författningsenligt tillkommande avgift, ersättning till sakkunnigt
biträde och syssloman samt utgifter för hantlangning, där ej denna
tillhandahållits genom det allmännas försorg.
3 KAP.
Om villkor för fastighetsbildning
1 §•
Fastighetsbildning må endast ske, om varje fastighet, som tillskapas eller
förändras genom åtgärden, prövas till omfång och beskaffenhet i övrigt
samt med hänsyn till belägenheten bliva varaktigt lämpad för ändamål,
vartill fastigheten antingen redan utnyttjas och kan väntas förbliva utnytljad
eller, enligt vad kan antagas, framdeles erhåller stadigvarande användning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 1025
2 §■
Vid prövning av fastighets lämplighet skall förutom annat beaktas, att
fastigheten har en efter den avsedda användningen, naturförhållandena
samt befintliga eller planerade byggnader och andra anläggningar anpassad
ägoanordning samt att fastigheten kommer att äga tillgång till nödiga
vägar utanför sitt område.
Fastighet, som är avsedd att bebyggas, skall innehålla byggnadsplats
med lämpliga grundförhållanden samt medgiva med hänsyn till användningen
tillfredsställande anordningar för vattenförsörjning och avlopp.
3 §•
För att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, må
anses lämpad för sitt ändamål erfordras, att den varaktigt kan giva brukaren
och hans familj tillfredsställande bärgning. Till fastigheten skall sålunda,
allt efter ortens förhållanden och jordbrukets art, höra för jordbruket
erforderlig inägojord så ock därutöver annan behövlig naturtillgång
såsom skogbärande mark ävensom rätt till fiske.
År fastigheten belägen inom ort, där det i allmänhet på grund av naturoch
näringsförhållandena förutsättes att till jordbruksfastighet, som ej är
att hänföra till stödjordbruk, hör skog, skall fastigheten för att anses lämpad
för sitt ändamål erbjuda tillgång till skog i den omfattning, som efter
ortens allmänna förhållanden anses erforderlig för jordbruk av den storlek
varom är fråga, utan så är att fastigheten uppenbarligen ej har behov av
sådan skogstillgång.
Föreligger behov av bete, skall fastigheten rymma erforderlig för ändamålet
lämpad inägojord, såvida icke behovet är annorledes tillgodosett på
ett med hänsyn till ortens förhållanden lämpligt sätt.
4 §•
Jordbruksfastighet, som kan giva brukaren och hans familj allenast ett
mindre bidrag til] försörjningen, må anses lämpad såsom stödjordbruk, om
det med hänsyn till ortens förhållanden kan antagas, att brukaren kan
varaktigt erhålla en tillfredsställande bärgning huvudsakligen genom
kroppsarbete i annans tjänst eller genom hantverk, hemslöjd, fiske eller annan
därmed jämförlig verksamhet.
Vad i 3 § sista stycket sägs äger jämväl tillämpning beträffande stödjordbruk.
5 §•
Fastighet, som ej är att hänföra till jordbruksfastighet, må anses lämpad
för skogsbruk, om den huvudsakligen innehåller skogsmark samt är
av sådan omfattning och utformning att den medgiver ekonomiskt tillfredsställande
skogsdrift och ändamålsenlig skogsskötsel.
B 1026
Kungl. Mai:ts proposition nr 128 år 1969
6 §.
Fastighetsbildning, som berör jordbruksfastighet, må ej äga rum med
mindre åtgärden kan anlagas för jordbruksnäringen medföra fördel, som
överväger med åtgärden förenade olägenheter. Åsyftas med fastighetsbildningen
att tillskapa eller förbättra fastighet, avsedd för annat ändamål än
jordbruk, må åtgärden dock ske, blott den icke medför men av någon
betydelse för jordbruksnäringen.
Vid tillämpningen av vad sålunda stadgats skall såsom menligt för jordbruksnäringen
anses, att i ort, som sägs i 3 § andra stycket, skogsmark
skiljes från odlad jord, utan så är att skogsmarken tillägges jordbruksfastighet
eller med liänsyn till skogs tillgången i orten prövas icke behöva
bibehållas vid jordbruket därstädes.
Vad i denna paragraf sägs utgör ej hinder mot bildande av stödjordbruk,
som är till gagn från allmän synpunkt, eller mot åtgärd beträffande skogsmark
i enlighet med tillstånd, som meddelats jämlikt lagen angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.
7 §•
Mark, som är avsedd för skogsbruk, må ej uppdelas så att möjligheten
alt ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse.
Prövas sådan åtgärd erforderlig för att väsentlig fördel för jordbruksnäringen
skall vinnas, må den dock ske, om därigenom ej uppkommer
avsevärd olägenhet för skogsbruket.
8 §•
Genom fastighetsbildning må fiske ej uppdelas på sådant sätt att fiskevården
lider men av någon betydelse. År en uppdelning erforderlig för att
jordbruksnäringen skall främjas eller för att en eljest angelägen ändring
i fastighetsindelningen skall åstadkommas, må åtgärden dock ske, blott
avsevärd olägenhet för fiskevården icke därigenom uppkommer.
Möter på grund av vad i första stycket sägs hinder mot fastighetsbildningsåtgärd,
avseende vattenområde inom vilket fisket är förenat med
rätten till grunden, men finnes åtgärden vara av synnerlig vikt för att
lämplig fastighetsindelning skall vinnas eller eljest av betydande allmänt
intresse, må bestämmas att fastighetsbildningen icke skall omfatta fisket.
Ändå att fastighetsbildningen ej är av den betydelse som nu sagts, må
sådan bestämmelse meddelas, såvida vattenområdet är gemensamt för två
eller flera fastigheter.
9 §.
Fastighetsbildning må, även om fastighet som därigenom tillskapas eller
förändras ej uppfyller kraven på lämplighet enligt vad ovan stadgas, äga
rum under förutsättning att annan för sitt ändamål varaktigt lämpad fas
-
B 1027
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tighet uppkommer eller fastighetsindelningen annorledes förbättras. Åtgärden
är dock icke tillåten, om fastighetsindelningen samtidigt skulle
i annat avseende undergå försämring av någon betydelse eller om en mera
ändamålsenlig indelning eljest skulle motverkas.
10 §.
Faslighet må tillskapas eller förändras i strid mot vad ovan i detta kapitel
är föreskrivet, såvida fastighetsbildningen är oundgängligen erforderlig
för att en i jämförelse med olägenheterna av åtgärden betydande fördel
från allmän synpunkt skall vinnas samt det kan antagas att olägenhet av
att olämplig fastighet bildas icke blir bestående.
11 §■
Där så är erforderligt för att fastighetsindelningen inom område, som
ingår i stadsplan eller byggnadsplan, skall överensstämma med planen och
med tomtindelning, om sådan fastställts, må avsteg göras från ovan uppställda
villkor för fastighetsbildningen. Fastighet, som ej uppfyller kraven
på lämplighet, må även eljest bildas inom sådant område, blott uppkomsten
framdeles av lämpliga fastigheter i enlighet med föreliggande planer därigenom
underlättas.
Avses med fastighetsbildning att inom annat område än i första stycket
sägs tillgodose behov av bostadslägenheter eller av plats för industriell,
kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller för annat därmed
jämförligt ändamål och är åtgärden till gagn jämväl från allmän synpunkt,
må den äga rum, ändå att hinder eljest skolat möta enligt ovan i detta
kapitel meddelade bestämmelser. Kraven på lämplighet må dock ej eftergivas,
såvitt gäller fastighet, som är avsedd att användas för ifrågavarande
ändamål. Åtgärden må ej heller ske, om syftet med densamma kan med
mindre avsteg från nämnda bestämmelser vinnas på annat lämpligt sätt.
12 §.
Fastighetsbildning inom område, för vilket enligt fastställd generalplan,
stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan eller på annan grund särskilda
bestämmelser med avseende å markens bebyggande gälla, må icke
verkställas så, att områdets ändamålsenliga användning i överensstämmelse
med bestämmelserna försvåras eller syftet med bestämmelserna
eljest motverkas; dock må länsstyrelsen medgiva undantag, om särskilda
skäl äro därtill.
Får på grund av särskilt medgivande, som lämnats i den ordning byggnadslagen
föreskriver, nybyggnad eller annan därmed jämförlig åtgärd
företagas i strid mot bestämmelse, som avses i första stycket, skall vad
i samma stycke stadgas ej utgöra hinder mot fastighetsbildning, där denna
erfordras för att medgivandet skall kunna utnyttjas.
B 1028
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
13 §.
Har inom visst område tätbebyggelse uppkommit eller är sådan bebyggelse
att vänta inom nära förestående tid eller kan eljest bildandet av flera
fastigheter, avsedda för bebyggelse, framdeles förväntas men har icke
stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd, må fastighetsbildning icke
komma till stånd, om åtgärden skulle försvåra områdets ändamålsenliga
användning eller eljest föranleda olämplig tätbebyggelse eller motverka
lämplig planläggning av området.
14 §.
Förutsätter fastighetsbildning att ny utfart anordnas till allmän väg, må
åtgärden ej utan synnerliga skäl äga rum, om utfarten skulle medföra
olägenhet av påtaglig betydelse med hänsyn till trafiksäkerheten eller eljest
för trafiken på vägen.
15 §.
Fastighetsbildning, som medför ändring av gräns för kommun, må ej
äga rum, såvida icke åtgärden är av synnerlig vikt för åstadkommande av
ändamålsenlig fastighetsindelning eller den kommunala indelningen därigenom
blir lämpligare.
Finnes anledning antaga att fastighetsbildning, som avses i första stycket
eller som eljest föranleder ändring av gräns för församling eller municipalsamhälle,
medför olämplig indelning i förvaltningsområden, må åtgärden
icke komma till stånd med mindre Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen efter
prövning av åtgärdens inverkan på indelningen i sådana områden enligt
vad därom är särskilt stadgat medgivit densamma. Dylikt medgivande
erfordras även eljest, då kommun, församling eller municipalsamhälle,
vars område ändras genom åtgärden, yrkar att medgivande skall inhämtas
ävensom då åtgärden får till följd att fastighet överföres till annan domkrets
för allmän underrätt än fastigheten tidigare tillhörde.
16 §.
Ligga två eller flera fastigheter i sambruk och möter enligt vad ovan i
detta kapitel stadgas ej hinder mot fastighetsbildningsåtgärd, som berör
någon eller några av fastigheterna, skall när så finnes vara av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt såsom ytterligare förutsättning för åtgärden
gälla att den varit tillåten, därest brukningsenheten utgjort en fastighet.
Den prövning som föranledes härav skall dock endast tillämpas med avseende
å fastigheter, som lämpligen kunna brukas tillsammans och som
äro i samme ägares hand eller tillhöra äkta makar.
Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969
B 1029
4 KAP.
Om fastighetsbildningsförrättning
Om förrättningsmännen
1 §•
Fastighetsbildningsförrättning handlägges av en lantmätare och jämte honom
av två gode män, om och i den mån lantmätaren finner medverkan av
gode män erforderlig eller ock sakägare påyrkar sådan medverkan och oskäligt
dröjsmål icke föranledes därav. Gode män skola dock icke deltaga i utförandet
av tekniska göromål. I den utsträckning lantmäteristyrelsen bestämmer
må dylika göromål ävensom åtgärder av förberedande art av lantmätaren
uppdragas åt honom underställd befattningshavare.
Vid förrättning av större omfattning må antalet gode män ökas utöver
två, om handläggningen därigenom kan påskyndas; flera än två gode män
må likväl icke samtidigt deltaga i handläggningen av en och samma fråga.
Vad i lagen är stadgat om förrättningsmännen skall, där gode män icke
medverka, i tillämpliga delar gälla om lantmätaren. Bestämmes att gode
män skola deltaga, rubbas icke därigenom vad dessförinnan under förrättningen
beslutats eller verkställts.
2 §.
Förrättningslantmätare är, såvida ej annat följer av vad nedan stadgas,
distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt, där den mark fastighetsbildningen
avser är belägen. Beröres mark inom två eller flera lantmäteridistrikt,
skall förrättningen handläggas av distriktslantmätaren i ett av distrikten.
Avser fastighetsbildningen uteslutande mark inom område, där kommunen
helt eller delvis handhar lantmäteriverksamheten, och är fråga om åtgärd,
för vars genomförande kommunen ansvarar enligt vad därom särskilt
gäller, skall i dess tjänst anställd stadsingenjör eller motsvarande befattningshavare,
under förutsättning att han uppfyller av Konungen föreskrivna
behörighetsvillkor, vara förrättningslantmätare. Lantmäteristyrelsen må
medgiva, att förrättning jämväl i andra fall handlägges av kommunal befattningshavare
med behörighet som nu sagts, där förrättningen till någon
del berör mark inom området för den av kommunen omhänderhavda lantmäteriverksamheten.
3 §•
För varje kommun skall finnas ett efter behovet avpassat, i särskild ordning
fastställt antal gode män, dock minst fyra. Den som utses till god
man må ej hava uppnått sextiofem års ålder och skall inom kommunen
B 1030
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år WöU
vara valbar till nämndeman. Av gode männen inom en kommun skola två
eller det högre antal som särskilt bestämts hava erfarenhet i fråga om tätortsförhållanden
samt övriga vara kunniga i lanthushållning.
Gode man utses för sex år genom val, som förrättas av kommunens fullmäktige.
Upphör god man att vara valbar, är uppdraget förfallet.
God man som avgått må, om han alltjämt är valbar eller upphört att
vara valbar endast på grund av sin ålder, fortfarande tjänstgöra vid förrättning,
varmed han förut såsom god man tagit befattning.
4 §•
Då gode män skola medverka, åligger det lantmätaren att kalla dem till
förrättningen. Helst böra de kallas, vilkas inställelse drager lägsta kostnaden;
dock skall tillses att erforderlig sakkunskap blir företrädd.
Är god man av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från förrättningssammanträde,
till vilket han i god tid kallats, och kan annan god
man ej utan tidsutdräkt infinna sig, äger lantmätaren till tjänstgöring såsom
god man kalla någon, som är valbar till sådan befattning.
Den, som kallats att såsom god man deltaga i handläggning av förrättning,
är med avseende å fullgörandet av denna tjänstgöring underkastad
ämbetsansvar.
5 §•
Förrättningsman skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed:
»Jag NN lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag efter mitt bästa förstånd och samvete skall fullgöra den
mig såsom förrättningsman uppdragna befattning och aldrig därvid uppsåtligen
göra orätt, för vad orsak eller under vad sken det vara må; detta
vill och skall jag troget hålla.»
Ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. Den, som
jämlikt 4 § andra stycket tillkallats att tjänstgöra såsom god man, må avlägga
eden på förrättningssammanträde inför lantmätaren.
Hyser förrättningsman på grund av sin åskådning i religiöst hänseende
betänklighet mot att avlägga ed, må han i stället avgiva försäkran på heder
och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första stycket.
6 §•
Vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga
delar gälla i fråga om förrättningsman.
7 §•
Vet förrättningman omständighet föreligga, som kan antagas utgöra
jäv mot honom, är han skyldig att självmant giva det till känna.
Vill sakägare göra jäv mot den, som i egenskap av förrättningsman hand -
B 1031
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
lägger ärende om fastighetsbildning, skall han framställa invändning där
om, då han första gången för talan i ärendet, sedan han erhöll kännedom
om att förrättningsmannen tjänstgör eller, om den omständighet,
varå jävet grundas, då ej var känd för sakägaren, sedan han erhöll sådan
kännedom. Underlåter han det, är hans rätt att göra jäv förfallen.
Har sakägare i rätt tid framställt invändning om jäv, skola förrättningsmännen
så fort ske kan meddela beslut däröver. I övrigt må förrättningsman,
sedan fråga om jäv mot honom uppkommit, vidtaga allenast sådan
åtgärd som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och ej innefattar
avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Åtgärd som nu sagts
må vidtagas av lantmätaren, ehuru han förklarats jävig.
Om förrättningens inledande och grunderna för handläggningen
8 §•
Ansökan om fastighetsbildning skall göras skriftligen hos lantmätaren.
Muntlig ansökan, som framställes i samband med handläggning av redan
pågående förrättning, är dock till fyllest, om den väckta frågan finnes böra
prövas vid samma förrättning.
Sökanden skall i ansökningen angiva den åtgärd han önskar genomförd
samt uppgiva den eller de fastigheter, för vilka han för talan. I den mån
det kan anses skäligt att sökanden införskaffar uppgifter därom eller sådana
ändock äro för honom tillgängliga skall han tillika angiva de andra
fastigheter saken angår, ägarnas namn samt de innehavare av servitut,
vilkas rätt eljest må vara beroende av den begärda åtgärden, ävensom fastighetsägarnas
och servitutshavarnas postadresser.
Skriftlig ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller
hans ombud. Anlitas ombud, skall fullmakt företes.
9 §-
Uppfyller ej ansökningen föreskrifterna i 8 § eller har sökanden underlåtit
fullgöra vad enligt nämnda paragraf i övrigt åligger honom, äger lantmätaren
förelägga honom att inom viss tid avhjälpa bristen. Efterkommes
ej föreläggandet, må ansökningen avvisas av lantmätaren.
Finnes uppenbart att hinder föreligger mot prövning av den väckta frågan,
skall ansökningen så snart ske kan avvisas.
Beträffande beslut, varigenom ansökan avvisas, skall vad nedan i detta
kapitel stadgas om beslut, som meddelas under förrättning, i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.
10 §.
Avvisas ej ansökningen, skall lantmätaren upptaga den väckta frågan
till prövning vid förrättning.
B 1032 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
11 §•
Förrättningen skall handläggas vid sammanträde med sakägarna. Utan
samband med sammanträde må dock åtgärder av förberedande art och tekniska
göromål verkställas samt sådan handläggning företagas som allenast
innefattar meddelande av beslut. Förekomma ej i saken stridiga intressen,
må förrättningen helt handläggas utan sammanträde. Finnes uppenbart att
fastighetsbildningen icke kan tillåtas, är sammanträde ej heller erforderligt.
Vid sammanträde skola sakägarna ävensom övriga, som enligt vad särskilt
är stadgat skola underrättas om förrättningen, erhålla tillfälle att anföra
vad de akta nödigt samt att förebringa utredning, som är av betydelse
för de vid sammanträdet behandlade frågorna.
Sammanträde skall hållas där den mark fastighetsbildningen avser är
belägen, såframt icke lantmätaren finner det utan olägenhet kunna hållas
annorstädes.
12 §.
I den utsträckning som finnes påkallad med hänsyn till fastighetsbildningens
art och förhållandena i övrigt skall lantmätaren utreda vilka som
i egenskap av ägare till fastighet beröras av fastighetsbildningen eller på
annan grund äro sakägare samt verkställa erforderliga anteckningar därom.
Såsom ägare till fastighet må vid förrättningen den anses, som senast
erhållit lagfart å fastigheten, såvida ej visas att fastigheten tillhör annan.
Där det prövas erforderligt för bevakning av bortovarande sakägares rätt,
skall lantmätaren för förordnande av god man göra sådan anmälan som
avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken.
13 §.
Lantmätaren åligger att särskilt för varje förrättning föra protokoll.
Protokollet skall upptaga förrättningsmännens beslut samt vad i övrigt
kan antagas bliva av betydelse vid fullföljd till domstol eller eljest anses
böra bevaras för framtiden och ej på annat sätt upptagits i förrättningshandlingarna.
Har beslut allenast avseende å förfarandet vid förrättningen,
erfordras ej att det intages i protokollet. Till den del protokollet avser
handläggning vid sammanträde, skall det erhålla slutlig avfattning, innan
sammanträdet avslutas.
Protokollet samt ingivna och vid förrättningen eljest upprättade handlingar
eller avskrifter av sådana handlingar skola sammanföras till en akt.
14 §.
Såsom förrättningsmännens beslut gäller, där lantmätare och gode män
äro av olika mening, vad de flesta säga. Har var sin mening, skall lantmätarens
gälla, såvida icke i fråga om penningar eller annat, som utgör viss
B 1033
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
myckenhet, vad en av gode männen säger kan anses omfattat av jämväl
annan förrättningsman och på grund därav skall lända till efterrättelse.
Beslut skall i den mån det prövas erforderligt angiva de skäl, varå det
grundas. Må i anledning av beslutet talan i något avseende omedelbart
fullföljas genom besvär, skall det innehålla upplysning därom samt om vad
som är att iakttaga för fullföljden.
Beslut, som meddelas under sammanträde, skall därvid uppläsas för sakägarna.
Må särskild talan föras mot beslut, som meddelas i annan ordning
utan samband med förrättningens avslutande, skall underrättelse om
beslutet omedelbart med posten avsändas till sakägare och annan, vars rätt
är därav beroende, så ock till byggnadsnämnden, där nämnden må besvära
sig över beslutet.
Om kallelse till sammanträde
15 §.
Lantmätaren skall till första sammanträdet under förrättningen kalla
samtliga kända sakägare genom meddelanden, som i god tid före sammanträdet
skola delgivas dem; dock erfordras ej att sakägare kallas på sätt nu
sagts, om det kan antagas att han ändock infinner sig. Är ovisst vilken av
två eller flera som skall anses såsom sakägare, skola samtliga kallas.
Där anledning föreligger till antagande att okända sakägare finnas eller
det eljest anses påkallat, skall härjämte kungörelse om förrättningen med
uppgift om tid och plats för första sammanträdet anslås å kommunens anslagstavla
och, om förhållandena föranleda därtill, införas i en eller flera
ortstidningar.
16 §.
Delgivningen av kallelse till sammanträde må efter lantmätarens bestämmande
ske genom posten enligt därom särskilt meddelade bestämmelser.
I övrigt skola rättegångsbalkens bestämmelser om delgivning av
stämning i tvistemål gälla i tillämpliga delar, där ej annat följer av vad
bär nedan sägs.
17 §.
Delgivning av kallelse å ägaren till fastighet, som står under allmän myndighets
vård eller inseende, skall ske genom att kallelsen överlämnas till
länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen, eller till annan myndighet,
under vars uppsikt fastigheten är ställd. Förvaltas fastigheten av menighet
eller särskild styrelse, skall kallelsen även tillställas den, som sålunda
utövar förvaltningen.
18 §.
Vistas den, som i egenskap av ägare till fastighet eller ställföreträdare
för ägaren sökes för delgivning av kallelse, stadigvarande utom riket och kan
56—Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 128
B 1034
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
delgivning icke ske här i riket med känt ombud, må kallelsen överlämnas
till den, som förvaltar fastigheten eller med ägarens medgivande brukar densamma.
Den, till vilken kallelsen sålunda överlämnats, svarar för att kallelsen
där det kan ske snarast kommer den sökte tillhanda; vid kallelsens överlämnande
skall han erinras därom.
Där den söktes uppehållsort är känd, skall genom lantmätarens försorg
meddelande om kallelsens överlämnande därjämte med posten sändas till
honom.
19 §.
Rör förrättningen fastighet, som under samäganderätt innehaves av
flera än fem, och har kungörelse i god tid före sammanträdet anslagits
på sätt sägs i 15 §, må delgivning med delägare, som ej i saken hava motstridande
intressen, ske genom att kallelsen överlämnas till en av dem att
vara för dem alla tillgänglig. Den, till vilken överlämnandet sålunda sker,
skall erinras om att kallelsen är avsedd jämväl för andra delägare samt
uppmanas att underrätta dessa om kallelsen.
20 §.
Skall kallelse delgivas ägarna av mark, som är samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare, och finnes för den samfällda ägolott, vari marken
ingår, känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, må kallelsen
överlämnas till ledamot av styrelsen eller förvaltaren. Äger denne icke själv
föra talan för ägolotten, är han inför delägarna ansvarig för att kallelsen
tillställes någon, som är behörig därtill, eller kommer till delägarnas kännedom.
Äro de fastigheter, till vilka hör rätt att utnyttja den samfällda marken,
flera än fem med skilda ägare och har kungörelse i god tid före sammanträdet
anslagits på sätt sägs i 15 §, må delgivning med fastighetsägare, som
icke företrädas av känd styrelse eller förvaltare och mellan vilka motstridande
intressen i saken icke föreligga, ske genom att kallelsen överlämnas
till en av dem att vara för dem alla tillgänglig. Den, till vilken överlämnandet
sålunda sker, skall erinras om att kallelsen är avsedd jämväl för andra
sakägare samt uppmanas att underrätta dessa om kallelsen.
Rör förrättningen servitut till förmån för flera än fem fastigheter med
skilda ägare, skall vid delgivning med servitutshavarna vad ovan i denna
paragraf är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.
21 §.
Delgivning av kallelse till sammanträde må anses hava ägt rum i laga
ordning, om kungörelse, som sägs i 15 §, i god tid före sammanträdet anslagits
å kommunens anslagstavla och intagits i den eller de ortstidningar,
i vilka meddelanden angående kommunens fullmäktige skola in
-
B 1035
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
föras, samt kallelsen minst tio dagar före sammanträdet med posten avsänts
till den sökte. Försändelsen skall vara adresserad till den fastighet,
som den sökte företräder eller varom eljest är fråga, där icke genom mantalslängden
eller annorledes säker upplysning kunnat vinnas om annan
adress.
22 §.
Befinnes vid första sammanträdet, att frånvarande sakägare ej i behörig
ordning delgivits kallelse därtill, eller blir sakägare känd för lantmätaren
först efter sammanträdet, må ej utan sakägarens medgivande förrättningen
slutföras eller i fortsättningen sådan åtgärd däri vidtagas, som i nämnvärd
mån kan inverka på hans rätt, med mindre nytt sammanträde hållits och
kallelse därtill delgivits sakägaren på sätt gäller beträffande första sammanträdet
eller han ändock infunnit sig.
Har fastighet övergått till ny ägare, skall vad sålunda stadgats icke
tillämpas beträffande denne, om förre ägaren fått del av kallelse eller inställt
sig vid sammanträde, medan han ännu ägde företräda fastigheten.
23 §.
Hava icke för dem, som tillstädeskommit vid sammanträde, tillkännagivits
tid och plats för nästa sammanträde, skola kallelser därtill utfärdas
och delgivas i enlighet med vad som gäller om första sammanträdet och
äger för sådant fall vad i 22 § är stadgat motsvarande tillämpning. Om
vid sammanträde särskild ordning bestämts för överbringande av meddelanden
till dem, som äga föra talan vid förrättningen, skall dock vad sålunda
bestämts lända till efterrättelse.
Vad i 15 § andra stycket sägs skall även tillämpas, då nytt sammanträde
utsättes. Ändå att anledning därvid föreligger till antagande att okända
Sakägare finnas, erfordras icke kungörelse, om sådan tidigare utfärdats
under förrättningen.
24 §.
Avser förrättningen mark inom område med fastställd generalplan eller
med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skall lantmätaren
i god tid före sammanträde, till vilket kallelser å de kända sakägarna
skola utfärdas, underrätta byggnadsnämnden om tid och plats för sammanträdet.
Om förrättningens fortsättande och slutförande
25 §.
Förrätlningsinännen skola utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen
samt, om hinder mot åtgärden icke föreligger, utarbeta den fastig
-
B 1036
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
hetsplan, som må fordras för åtgärdens genomförande, och låta verkställa
till förrättningen hörande göromål av teknisk art ävensom utföra erforderliga
värderingar. Vid fullgörandet härav bör rådplägning med sakägarna
äga rum samt, om det finnes påkallat, samråd ske med de myndigheter,
vilkas verksamhetsområden beröras av åtgärden.
Sedan vad i första stycket är föreskrivet blivit utfört, skola förrättningsmännen
meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut).
Detta beslut skall angiva vilka ändringar i fastighetsindelningen samt vilka
åtgärder rörande servitut som skola vidtagas. Att beslutet därjämte skall
innefatta förrättningsmännens yttrande i andra frågor följer av vad i 5
och 8 kap. sägs.
Om det prövas lämpligt, må fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan
hinder av att alla tekniska göromål och erforderliga värderingar icke blivit
verkställda. Under enahanda förutsättning må olika till beslutet hörande
frågor upptagas för sig och avgöras genom skilda beslut. Vad i lagen stadgas
om fastighetsbildningsbeslut gäller även sådant avgörande.
26 §.
Befinnes det med hänsyn till förrättningens omfattning eller andra särskilda
omständigheter önskvärt att frågan om tillåtligheten av fastighetsbildningen
avgöres redan före utförandet av den planläggning och de övriga
arbeten, som erfordras för att fullständigt fastighetsbildningsbeslut
skall kunna meddelas, må förrättningsmännen, under förutsättning att
frågan kan allsidigt bedömas och hinder mot åtgärden icke finnes möta,
genom särskilt beslut lämna tillstånd till fastighetsbildningen (tillståndsbeslut).
Erfordras särskilt medgivande till fastighetsbildningen enligt vad i 3 kap.
15 § sägs, må tillståndsbeslut meddelas utan hinder av att i nämnda paragraf
avsedd prövning av åtgärdens inverkan på indelningen i förvaltningsområden
ännu ej ägt rum, men skall beslutet icke lända till efterrättelse,
därest medgivandet finnes efter företagen prövning icke kunna lämnas.
27 §.
Gränser, som tillkomma genom fastighetsbildningen, skola i erforderlig
omfattning utstakas och utmärkas efter vad därom finnes särskilt stadgat.
Sträckningen av utstakad gräns skall överensstämma med fastighetsbildningsbeslutet;
dock må utstakning, som endast i mindre mån avviker från
beslutet, godtagas, om rättelse därav skulle medföra kostnad, som icke står
i skäligt förhållande till den betydelse det må hava för sakägare att fastighetsbildningen
genomföres i full överensstämmelse med beslutet.
Utmärkningen av gräns må, om det finnes lämpligt, av lantmätaren verkställas
först efter förrättningens avslutande. Angående åtgärd, som sker
B 1037
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
i sådan ordning, skall lantmätaren i god tid underrätta de sakägare, som
beröras, och skall i förrättningsakten antecknas vad som förekommer vid
utmärkningen.
28 §.
Vid förrättningen skall karta upprättas, om det finnes erforderligt för
fastighetsbildningens genomförande eller för ett åskådliggörande av förrättningsresultatet.
Ej må kartan göras noggrannare än som prövas erforderligt
med hänsyn till ändamålet med dess upprättande.
Beskrivning över de ändringar i fastighetsindelningen och andra förhållanden,
som åstadkommas genom fastighetsbildningen, skall likaså upprättas
vid förrättningen, där ej resultatet av densamma ändock med tillräcklig
noggrannhet framgår av förrättningshandlingarna. I beskrivningen
skall den nya indelningen angivas i enlighet med gränsutstakningen och, i
den mån utstakning icke skall ske, i överensstämmelse med fastighetsbildningsbeslutet.
29 §.
Sedan förekommande ersättningsfrågor avgjorts och alla till förrättningen
hörande göromål blivit utförda, skall förrättningen förklaras avslutad.
Förordnas icke vid sammanträde om förrättningens avslutande, skall
lantmätaren meddela beslut därom å dag, som angivits vid sammanträde
eller om vilken sakägarna underrättas genom skriftligt meddelande eller
i annan, vid sammanträde beslutad ordning. Avser förrättningen mark
inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser, skall byggnadsnämnden underrättas
om avslutandet på enahanda sätt som gäller i fråga om sakägarna.
30 §.
Inom två veckor från det förrättningen blivit avslutad skall förrättningsakten
insändas till överlantmätaren. Där denne ej omhänderhar förandet av
fastighetsregistret, skall han, så snart frågan huruvida talan mot fastighetsbildningsbeslutet
skall fullföljas å det allmännas vägnar blivit avgjord,
överlämna akten till registerföraren, såvida ej sådan fullföljd skall äga rum
eller överlantmätarens yttrande i anledning av besvär över beslutet infordrats.
Skall prövning av fastighetsbildningens tillåtlighet från allmän
synpunkt ej utföras av överlantmätaren eller har sådan prövning redan
skett och handhar han ej förandet av fastighetsregistret, skall akten i stället
för att insändas till honom överlämnas till registerföraren inom ovan angiven
tid.
Meddelas tillståndsbeslut eller fastighetsbildningsbeslut, varemot talan
må föras särskilt, skall avskrift av beslutet omedelbart insändas till överlantmätaren,
där denne skall verkställa i första stycket avsedd prövning.
B 1038
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
31 §.
Från det förrättningen avslutats och intill utgången av den tid, som gäller
för anförande av besvär i anledning av avslutandet, skall hos förrättningslantmätaren
finnas tillgång till de handlingar i huvudskrift eller
avskrift eller de uppgifter i övrigt, som erfordras för att fullständig kännedom
om förrättningsresultatet skall kunna inhämtas. På begäran av sakägare
är lantmätaren skyldig att, där det finnes påkallat med hänsyn till
förrättningens art och omfattning samt övriga förhållanden, under högst
tre dagar före klagotidens utgång tillhandahålla erforderliga handlingar
för granskning å förrättningsstället eller lämplig plats i närheten därav.
Vad sålunda föreskrivits äger motsvarande tillämpning, när beslut, varemot
talan skall föras särskilt, meddelas under förrättningen.
Härjämte åligger det lantmätaren efter meddelandet av fastighetsbildningsbeslutet
att, när sakägare det begär, snarast på marken låta utvisa
de nya gränssträckningar, som hava beslutats, såvida det ej är uppenbart
att dylik visning skulle vara utan betydelse för tillvaratagandet av sakägarens
rätt. Lantmätaren skall även eljest, i den mån det kan anses erforderligt,
för sakägarna klargöra innebörden av vidtagna förrättningsåtgärder.
32 §.
Finnes hinder föreligga mot fastighetsbildningen, skola förrättningsmännen
så snart ske kan avbryta förrättningen och meddela beslut om dess inställande.
Är hindret av beskaffenhet att kunna undanröjas genom att sökanden
jämkar sin talan, skall skäligt rådrum därtill lämnas.
Har förrättningen tillkommit efter förordnande av överlantmätaren, skall
avskrift av beslut om dess inställande omedelbart tillställas denne.
33 §.
Vill sökanden återkalla sin talan, skall han göra det skriftligen hos lantmätaren
eller muntligen vid sammanträde under förrättningen. Har sammanträde
icke hållits, när återkallelse sker, skall förrättningen genast inställas.
Angående återkallelse i annat fall skola övriga sakägare, som fört talan
vid förrättningen och som själva ägt påkalla den sökta åtgärden, på
lämpligt sätt underrättas. Begär icke någon av dem förrättningens fortsättande,
skall densamma inställas. Sådan begäran skall, där sakägaren vid
sammanträde erhöll underrättelse om återkallelse!!, framställas vid sammanträdet
samt eljest inom viss, av lantmätaren föreskriven tid. Har förrättningen
avslutats eller anteckning om fastighetsbildningen verkställts i
fastighetsregistret, må återkallelse ej ske enligt vad ovan sagts.
Uteblir sökanden från det första förrättningssammanträde, till vilket han
i laga ordning kallats, och har han ej anmält laga förfall, skall så anses
som hade ansökningen återkallats.
B 1039
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Beträffande avstyckning äga bestämmelserna i denna paragraf tillämpning
endast i den mån ej annat följer av vad i 10 kap. är stadgat.
34 §.
Senast i samband med förrättningens avslutande eller inställande skall,
där det erfordras, beslut meddelas om fördelningen av skyldigheten att gälda
förrättningskostnaderna.
Särskilda bestämmelser
35 §.
För prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, må
förrättningsmännen anlita biträde av sakkunnig. Ej må den anlitas, som till
saken eller till någon sakägare står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet
därigenom kan anses förringad.
Ersättning till sakkunnig bestämmes av förrättningsmännen. Anlitas befattningshavare
i allmän tjänst såsom sakkunnig, skall ersättning utgå
endast i den mån särskild föreskrift därom är meddelad.
36 §.
På sakägarna ankommer att tillhandahålla för förrättningen nödig hantlangning.
Försummar sakägare, som av lantmätare tillsagts att ombesörja hantlangning,
att utföra vad sålunda ålagts honom, skall förrättningen vila i
avbidan på skyldighetens fullgörande; dock äger lantmätaren, om han
finner det lämpligt, anskaffa hantlangningen och må kostnaden därför
genom utmätning genast uttagas hos den försumlige. Ej må sakägare åläggas
att fullgöra hantlangning i sådan omfattning, att han oskäligt betungas.
Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke, där hantlangningen enligt
särskilda bestämmelser skall tillhandahållas genom det allmännas försorg.
37 §.
De vid sammanträde närvarande sakägarna skola, om flertalet av dem
eller ock förrättningsmännen finna det nödigt eller särskild föreskrift
därom är meddelad, utse en eller flera sysslomän för handhavande av viss
för sakägarna gemensam angelägenhet, som äger samband med förrättningen.
Kan enighet ej uppnås om valet av syssloman, gäller den mening
varom de flesta röstande förena sig. Hava flera sysslomän utsetts, skola de
handhava uppdraget gemensamt, såvida icke vid uppdragets meddelande annat
bestämts. Kunna sysslomännen ej enas i fråga, vars avgörande tillkommer
dem samfällt, gäller den mening som lantmätaren biträder.
Ena sig de flesta av de vid sammanträde närvarande sakägarna om entledigande
av syssloman och finna förrättningsmännen fog föreligga för
B 1040
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
sådan åtgärd, skall sysslomannen skiljas från sitt uppdrag, ändå att han
utsetts för tid som icke gått till ända. Har åt syssloman uppdragits att ombesörja
arbete som sägs i 9 kap. och finnes han ej handhava uppdraget på
behörigt sätt, må förrättningsmännen, på föranledande av sakägare eller
eljest, besluta om sysslomannens entledigande och förordna annan i hans
ställe. Innan så sker, böra sakägarna hava erhållit tillfälle att yttra sig.
Vill syssloman erhålla ersättning, skall anspråk därpå framställas före
förrättningens slutförande. Kan överenskommelse om ersättningen ej uppnås,
skall densamma bestämmas av förrättningsmännen.
38 §.
Förrättningsmännen och deras biträden äga i vad det finnes erforderligt
för förrättningen erhålla tillträde till byggnad, övergå ägor, verkställa mätningar
å marken och vidtaga därför nödiga anordningar samt företaga
markundersökningar ävensom utföra andra liknande åtgärder. Därvid
skall iakttagas att skada såvitt möjligt undvikes. Ej må i trädgård eller
annan därmed jämförlig plantering utan ägarens medgivande träd skadas
eller fällas.
Rätt att övergå annans ägor enligt vad i första stycket sägs tillkommer
även var och en. som för talan vid förrättningen.
39 §.
Finnes det för genomförandet av fastighetsbildningen vara av synnerlig
vikt att fråga, som är föremål för prövning i annan ordning, först
avgöres, må förordnas att förrättningen skall vila i avbidan på frågans avgörande.
Vill sakägare väcka talan för prövning av fråga, som icke kan
avgöras vid förrättningen och vars behandling i särskild ordning kan föranleda
att förrättningen förklaras vilande, skall skäligt rådrum lämnas
honom.
Hava förrättningsmännen meddelat beslut i fråga beträffande vilken
särskild talan må föras, skall förrättningen i de delar som äro beroende av
frågans slutliga lösning vila, såvida icke förrättningsmännen finna ett fortsättande
kunna ske utan olägenhet av betydelse eller jorddomstolen förordnar
annat.
40 §.
Har under förrättningens fortgång fastighet övergått till ny ägare, må
denne icke rubba vad förre ägaren medgivit eller godkänt.
41 §.
Kommer fastighetsbildningen att föranleda ändring av gräns för kommun,
församling eller municipalsamhälle, skall menighet, som sålunda beröres,
genom lantmätarens försorg underrättas om fastighetsbildningen
B 1041
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
och dess inverkan på indelningen i förvaltningsområden samt erhålla tillfälle
att begära inhämtande av medgivande, som stadgas i 3 kap. 15 §.
Vad nu sagts gäller dock icke, då sådant medgivande skall inhämtas utan att
menighet framställt yrkande därom.
42 §.
Finner lantmätaren på grund av anmärkning eller eljest, att vid förrättningen
meddelat beslut eller därvid upprättad karta eller annan handling,
vartill hänvisning skett i förrättningsbeslut, till följd av skrivfel, missräkning
eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, må
han, sedan därav berörda sakägare erhållit tillfälle att yttra sig, besluta om
rättelse. Har anteckning om fastighetsbildningen ägt rum i fastighetsregistret,
må rättelse icke ske utan registerförarens medgivande.
Anteckning om rättelse skall, med angivande av dagen för anteckningen,
göras å huvudskriften av den handling rättelsen avser så ock, om det
kan ske, å andra exemplar av handlingen. Sakägarna skola omedelbart underrättas
om rättelsen och vad som är att iakttaga för fullföljd av talan däremot.
56*—Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 1042
Kungl. Maj:ts proposition nr ^8 år 1969
TREDJE AVDELNINGEN
Om fastighetsreglering
5 KAP.
Allmänna bestämmelser
Om grunderna för fastighetsreglering
1 §•
Med fastighetsreglering förstås en ombildning i ett sammanhang av fastigheter
i syfte att inom ett område åstadkomma så ändamålsenliga fastighetsförhållanden
som omständigheterna medgiva eller att i visst begränsat avseende
förbättra fastighetsbeståndet.
Fastighetsreglering företages i enlighet med de bestämmelser som nedan
stadgas i denna avdelning. Därvid må mark överföras från en fastighet eller
samfälld ägolott till en annan sådan enhet och andel i samfälld ägolott överföras
från en fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan ock
samfälld ägolott bildas samt servitut instiftas, ändras eller upphävas.
Som ett led i genomförandet av fastighetsreglering kunna för sakägare
gemensamma vägbyggnads- och torrläggningsarbeten ävensom andra arbeten
verkställas.
2 §•
För mark, som genom överföring frångår fastighet, må annan mark eller
andel i samfälld ägolott såsom vederlag tilläggas fastigheten, där ej ersättning
i penningar finnes mera ändamålsenlig. Vad sålunda föreskrivits äger
motsvarande tillämpning vid överföring av andel i samfälld ägolott och
skall även i tillämpliga delar lända till efterrättelse, när mark överföres
från sådan ägolott. Jämväl vid bildande av samfälld ägolott och vid upphävande
av servitut må vederlag som nyss sagts utgå enligt vad stadgas i
6 och 7 kap.
Vederlag må fastställas att utgå från annan fastighet än den, till vilken
överföringen sker eller vilken eljest har att svara för A^ederlagets utgörande,
mot att fastigheten i sin tur erhåller vederlag eller annan gottgörelse.
3 §•
Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet, som
beröres av regleringen. Den, på vars föranstaltande expropriation eller där
-
B 1043
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
med jämförlig åtgärd äger rum, må ock ansöka om fastighetsreglering,
varigenom olägenhet av expropriationen eller åtgärden undanröjes eller
minskas. Jämväl byggnadsnämnden må begära fastighetsreglering, om densamma
avser område, där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta inom
nära förestående tid.
Utan ansökan skall fråga om fastighetsreglering upptagas till prövning
efter förordnande av överlantmätaren. Sådant förordnande må, utom i fall
som avses i 13 kap., endast meddelas, om regleringen av överlantmätaren
prövas vara av större allmän betydelse. Finner annan myndighet med uppgift
att inom länet verka för åstadkommande av ändamålsenlig fastighetsindelning
regleringen vara av betydelse som nu sagts och begär myndigheten
hos överlantmätaren att frågan om regleringens genomförande skall
upptagas vid förrättning, åligger det likväl denne att förordna därom.
4 §•
Fastighetsreglering må äga rum under förutsättning att lämpligare fastighetsindelning
eller eljest mera ändamålsenlig markanvändning vinnes
samt att fördelarna härav överväga de med regleringen förbundna kostnaderna
och olägenheterna.
Ej må fastighetsreglering företagas uteslutande i syfte att åstadkomma
förändring av fastighets storlek. Utan hinder av vad nu sagts må dock reglering
komma till stånd inom område med stadsplan eller byggnadsplan,
om bättre överensstämmelse mellan fastighetsindelningen och föreliggande
planer därigenom vinnes.
Kan fastighetsreglering antagas komma att väsentligt försvåra genomförandet
av den ytterligare reglering, som kan vara erforderlig, må åtgärden
icke medgivas.
5 §•
Efter ansökan av sakägare må fastighetsreglering icke genomföras med
mindre regleringen är erforderlig för att sökanden tillhörig fastighet skall
förbättras.
Föranleder stadgandet i 4 § sista stycket att åt regleringen måste givas
större omfattning än som eljest skulle hava krävts för förbättring av sökandens
fastighet eller har frågan om reglering väckts utan ansökan av sakägare,
må regleringen icke komma till stånd, om sakägarna mera allmänt
motsätta sig densamma. Vid bedömning huruvida hinder på grund härav
möter skall främst deras mening beaktas, för vilka regleringen är till största
nytta.
Vad i andra stycket är föreskrivet gäller icke, då behovet av fastighetsreglering
är synnerligen trängande.
B 1044
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
6 §•
Fastighetsreglering skall företagas i den omfattning, som avsetts med
ansökningen eller, där överlantmätaren förordnat om förrättningen, angivits
i dennes förordnande, såvida ej annat föranledes av bestämmelserna
i 4 och 5 §§ eller av vad eljest är särskilt stadgat. Då fråga är om reglering
i syfte att åstadkomma så ändamålsenliga förhållanden som omständigheterna
medgiva, skall beaktas, att regleringen erhåller en efter naturförhållandena,
fastighetsindelningens beskaffenhet samt befintliga och avsedda
anläggningar avpassad omfattning så att största möjliga fördel uppkommer
utan att förrättningsarbetet onödigt försvåras.
Där syftet med fastighetsreglering kan vinnas genom olika utföranden,
skall regleringen verkställas på det sätt, som utan att lönsamheten eller utbytet
i övrigt av densamma oskäligt försämras föranleder minsta olägenhet.
7 §•
Fastighetsreglering må icke verkställas så att mark tillsammans med
därå befintlig b37ggnad överföres till annan fastighet. Ej heller i övrigt må
mark, varå finnes servituts- eller nyttjanderättshavare tillhörig byggnad,
överföras till annan fastighet med mindre byggnadens ägare tillförsäkras
motsvarande rätt att efter regleringen behålla byggnaden på samma mark.
Under förutsättning att väsentlig olägenhet för sakägare ej uppkommer
må mark, varå byggnad finnes, överföras i strid mot bestämmelserna i
första stycket, om byggnaden blott har obetydligt värde eller om överföringen
i betydande mån underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig
fastighetsindelning. Där ägaren av den fastighet, till vilken marken
överföres, motsätter sig åtgärden, erfordras i sistnämnda fall tillika att
byggnaden är behövlig för fastigheten. Vid överföring enligt vad i detta
stycke sägs övergår byggnaden i tillträdarens ägo även där den ej utgjort
tillbehör till fastighet och såsom sådant följer marken.
8 §•
Vid regleringen skall iakttagas, att däri ingående fastighet erhåller sådan
sammansättning och utformning i övrigt att den ej i mindre mån än före
regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den användes eller enligt
fastställd plan är avsedd att användas. Fastigheten må icke så förändras
att dess graderingsvärde, varom nedan förmäles, undergår väsentlig minskning
eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för
ägaren. Vad sålunda föreskrivits utgör dock icke hinder mot inlösen enligt
bestämmelserna i 8 kap.
9 §.
I den utsträckning det finnes nödigt för genomförandet av fastighetsregleringen
skola särskilda graderingsvärden fastställas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1045
Graderingsvärdet för ett område bestämmes med hänsyn särskilt till ortens
pris och områdets avkastning samt med beaktande av områdets beskaffenhet
i obebyggt skick och dess tjänlighet för det ändamål, vartill det
lämpligen bör användas. Berör regleringen till någon del mark, som bör
användas till jordbruk, må dock, om särskilda skäl föranleda därtill, graderingsvärdet
beträffande all i regleringen ingående mark åsättas efter dess
tjänlighet för detta ändamål. Bestämmandet av områdes graderingsvärde
må i övrigt ske med bortseende från tillfälliga förhållanden. För skogsbörd
avsett område skall anses bevuxet med skog, som i betraktande av den föreliggande
godhetsgraden är av genomsnittsbeskaffenhet enligt förhållandena
i orten.
Fastighets graderingsvärde utgör summan av de graderingsvärden, som
skola anses tillkomma fastigheten enskilt tillhöriga områden, samt på fastigheten
belöpande andelar i motsvarande värden för samfälld mark, vari
fastigheten äger de!. Då fråga är om upphävande av servitut angående skogsfång
eller bete, skall fastighets graderingsvärde jämkas med hänsyn till den
rätt till markvederlag, som kan föreligga enligt vad stadgas i 7 kap.
10 §.
Motsvarar värdet av den mark och de andelar i samfälld mark, som genom
fastighetsreglering tilläggas fastighet, icke värdet av vad genom regleringen
frångår fastigheten annorledes än genom inlösen, skall skillnaden
utjämnas genom ersättning i penningar. Jämväl värdeförändring, som föranledes
av att regleringen innefattar servitutsåtgärd eller att byggnad eller
annan anläggning genom regleringen övergår i annans ägo utan att inlösen
uärav ägt rum, skall utjämnas enligt vad nu sagts.
De värden, som skola ligga till grund för ersättningens bestämmande,
fastställas efter de i 9 § andra stycket angivna grunderna. Hänsyn skall dock
alltid tagas till egendomens användning för det ändamål, som föranleder
högsta värdet, samt till det vid tillträdet befintliga skogsbeståndet och övriga
då rådande förhållanden, där ej annat följer av att den, som avträder
mark, kan äga rätt att därå tillgodogöra sig skog eller gröda.
11 §•
Genomföres regleringen på sådant sätt att ägare av fastighet skulle lida
förlust genom att fastighetens värde minskas utan att ägaren därför kan erhålla
gottgörelse enligt vad eljest är stadgat eller genom att han i anledning
av regleringen ålägges utgiva belopp, som överstiger inträdd värdehöjning,
må resultatet av den ekonomiska uppgörelse varom stadgas i 10 § jämkas på
det sätt, som erfordras till förhindrande av dylik förlust och i övrigt finnes
skäligt. Överstiger det enligt nämnda lagrum beräknade värdet för område
eller byggnad, som genom överföring frångår fastighet, i väsentlig mån den
värdeminskning överföringen innebär för fastigheten, må jämväl detta föranleda
jämkning, om det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.
B 1046
Kungl. Maj. ts proposition nr 12S år 1969
Jämkning varom förmäles i första stycket skall ock ske, där det påkallas
av att kostnaden för anskaffande av egendom, som vid regleringen användes
för förstärkning av däri ingående fastigheter, icke motsvarar det enligt 10 §
beräknade värdet.
12 §.
överföres mark varå byggnad finnes och lider den som frånträder byggnaden
skada av beskaffenhet att icke beaktas enligt vad sägs i 10 och 11 §§,
må särskild ersättning för skadan tillerkännas honom, om synnerliga skäl
äro därtill. Vad sålunda föreskrivits äger motsvarande tillämpning, där servitutsåtgärd
föranleder att befintlig byggnad rives eller ändras eller att byggnads
ägare eljest tillfogas skada som nyss sagts. Innefattar särskild rätt till
den fastighet varå byggnaden finnes befogenhet att utnyttja byggnaden och
upphör denna befogenhet genom överföringen eller servitutsåtgärden, är
rättighetshavaren under enahanda förutsättning som byggnadens ägare berättigad
till ersättning för skada i följd därav.
Bär särskild rättighet, vars innehavare finnes berättigad till ersättning
enligt första stycket, medfört förminskning av fastighetens värde, skall det
ersättningsbelopp, som vid den i 10 § föreskrivna ekonomiska uppgörelsen
tillgodoräknas fastighetsägaren, i motsvarande mån nedsättas. Kan sådan
nedsättning icke ske utan förfång för innehavare av fordran, som besvärar
fastigheten och däri åtnjuter bättre rätt, skall den rättighetshavaren tillkommande
ersättningen i stället utgå med motsvarande lägre belopp.
Skyldigheten att utgiva ersättning enligt denna paragraf fördelas mellan
sakägarna efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras nytta av att
regleringen genomföres på sådant sätt att ersättningen skall utgå.
13 §.
Förrättningskostnaderna ävensom kostnader för arbete, anläggning eller
liknande åtgärd, som utföres vid regleringen eller förutsatts vid den enligt
10 § verkställda värderingen, skola utgöras av sakägarna i förhållande till
den nytta varje sakägare kan anses erhålla av regleringen.
Utan hinder av vad nu sagts må kostnad för särskild åtgärd, där det lämpligen
kan ske, fördelas för sig efter den särskilda nytta, som följer av åtgärden.
Hade åtgärden kunnat utföras utan samband med regleringen och
skulle annan grund för fördelningen av kostnaden då hava gällt, bör därvid
denna i stället tillämpas.
14 §.
Länder regleringen till nytta för den, som påkallat expropriation eller
därmed jämförlig åtgärd, genom att olägenhet av expropriationen eller åtgärden
avhjälpes, minskas eller förebygges, skall denne efter vad som finnes
skäligt åläggas att helt eller delvis övertaga skyldigheten att gälda kostna
-
B 1047
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
der enligt 13 § ävensom att utgiva ersättning, som avses i 12 §. Om jämkning
sker enligt vad sägs i 11 § till förhindrande av att fastighetsägare lider
förlust, må betalningsansvaret för därav föranledd merkostnad likaledes
åläggas honom.
Uppkommer vid regleringen fråga att jämlikt första stycket låta annan än
sakägare deltaga i betalningen av ersättning eller kostnad, skall tillfälle
beredas honom att vid förrättningen yttra sig i frågan.
15 §.
Mellan ägarna av de i regleringen ingående fastigheterna skall upprättas
vidräkning, utvisande vad var och en har att emottaga och utgiva i ersättningar
samt vad, efter verkställd avräkning av det ena mot det andra, för
varje fastighet återstår att uppbära eller erlägga. Berör ersättningsbeslut
annan än fastighetsägare, skall vidräkningen även avse honom. Om och i
den mån det lämpligen kan ske, må vidräkningen därjämte omfatta i 13 § avsedd
kostnad under förutsättning att beloppet därav fastställts av förrättningsmännen
eller blivit genom godkännande eller eljest slutligt bestämt.
För belopp, som skall gäldas enligt vad i första stycket sägs, skall utsättas
viss förfallodag eller, om det anses nödigt att betalningsskyldigheten
fördelas på längre tid, härefter lämpade förfallodagar, så avpassade att
minst en femtedel av beloppet erlägges årligen. Där det med hänsyn till omständigheterna
finnes påkallat, må förrättningsmännen ålägga den betalningsskyldige
att å oguldet belopp gälda skälig ränta från dag, som bestämmes
med beaktande av tiden för tillträdet och övriga föreliggande förhållanden.
16 §.
Häftar fastighet, som genom regleringen undergår värdeminskning, på
grund av inteckning eller eljest för fordran eller rätt till avkomst eller
annan förmån, skola förrättningsmännen förordna, att fastighetsägaren
efter verkställd avräkning tillkommande ersättningsbelopp jämte ränta om
sådan utgår skall, där ej beloppet motsvarar gottgörelse för personlig skada,
i stället för att erläggas till fastighetsägaren inbetalas till myndighet, som
Konungen bestämt, för att fördelas mellan rättsägare i fastigheten. Om
innehavarna av samtliga fordringar och förmåner, för vilka fastigheten häftar,
avstå från tillämpning av vad nu sagts eller regleringen är väsentligen
atan betydelse för dem, skall dock dylikt förordnande icke meddelas. Hava
på grund av förrättningsmännens föreskrift medel inbetalats till myndighet
för ändamål, som ovan angivits, men visas hos myndigheten att nyssnämnda
rättsägare icke vidare motsätta sig medlens utbetalande till fastighetsägaren,
må sådan utbetalning genast ske. I fråga om den fördelning av
medlen, som eljest skall äga rum genom länsstyrelsens försorg, och om
verkan därav skall vad om expropriationsersättning är stadgat äga mot
-
B 1048
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
svarande tillämpning, dock med iakttagande av att jämväl innehavare av
rätt till avkomst eller annan förmån skall, försåvitt ej särskild ersättning
därför fastställts enligt vad i 8 kap. sägs, njuta betalning enligt samma
grunder som gälla, där försäljning enligt utsökningslagen sker av egendom
utan förbehåll om sådan rättighets bestånd.
Även i annat fall än som avses i första stycket må förrättningsmännen
enligt vad därom är särskilt stadgat förordna, att in- och utbetalningar av
belopp, som skola gäldas i anledning av regleringen, skola ske genom myndighets
förmedling.
Skola penningmedel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna
i denna paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga erforderliga
åtgärder för medlens uttagande hos den betalningsskyldige.
17 §.
Ersättning, som tillkommer delägarna i samfälld ägolott med anledning
av sådan åtgärd rörande ägolotten som ej innebär ändring i delaktigheten,
må i det fall att för ägolotten finnes känd styrelse eller förvaltare med befogenhet
att för delägarna uppbära från ägolotten härflytande medel tillställas
styrelsen eller förvaltaren, såvida ersättningen icke till någon del
skall inbetalas till myndighet för fördelning, som sägs i 16 § första stycket.
Har föreskrivits, att belopp sålunda skall tillställas styrelse eller förvaltare
för samfälld ägolott, må styrelsen eller förvaltaren föranstalta om erforderliga
åtgärder för beloppets uttagande hos den betalningsskyldige.
18 §.
Efter överenskommelse mellan ägarna av de fastigheter, som beröras av
fastighetsreglering, må vad i 4 § första och andra styckena är stadgat åsidosättas.
Med samtycke av de sakägare, vilkas rätt är därav beroende, må
avsteg likaså ske från bestämmelserna i 6 § andra stycket, 7 och 8 §§ samt
10—12 §§. Avvikelse från stadgandena i 13 och 14 §§ må även göras, såvida
de, som därigenom kunna betungas, det medgiva; dock skall beträffande
fördelningen av förrättningskostnaderna vad 2 kap. 6 § innehåller om överenskommelse
i sådant avseende lända till efterrättelse.
Avser regleringen fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häfar
för fordran eller annan rättighet, må åtgärden icke genomföras med
stöd av överenskommelse eller samtycke av ägaren med mindre innehavare
av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande därtill eller åtgärden
är väsentligen utan betydelse för honom.
På grund av ägarens samtycke må fastighet icke genom regleringen ändras
på sådant sätt att dess graderingsvärde undergår större minskning än
som följer av 8 §, där ej samtycket är skriftligen upprättat och styrkt med
vittnen. Beträffande ägarens rätt att avgiva sådant samtycke skola gällande
villkor för avhändelse av fast egendom äga tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1049
19 §.
Fastighet må icke med tillämpning av 18 § förstärkas så att dess graderingsvärde
väsentligt ökas, om syftet med lagstiftningen angående inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom därigenom skulle motverkas.
Har rörande fråga av detta slag samråd skett i den ordning Konungen närmare
föreskrivit, må förstärkningen icke komma till stånd med mindre
densamma tillstyrkts vid samrådet.
Om inskränkningar i rätten att utnyttja i fastighetsreglering
ingående egendom
20 §.
Sedan förrättning för fastighetsreglering påbörjats, må förrättningsmännen
beträffande område, som ingår i regleringen, förordna, att avverkning
av skog eller bortförande av matjord icke får ske eller att sådan åtgärd
må företagas endast under närmare angivna villkor.
Förordnande som nu sagts må meddelas endast om det kan befaras att
utan detsamma regleringen skulle försvåras eller oriktiga ersättningsbelopp
skulle bliva fastställda. Ej må någon genom sådant förordnande betagas
rätt att å mark, som ingår i fastighets enskilda ägovälde, avverka skog till
husbehov eller under längre tid företaga annan form av avverkning, som
är förenlig med god skogsvård.
21 §.
Har förordnande enligt 20 § upplästs å sammanträde, skall det omedelbart
lända till efterrättelse. Även utan att hava blivit sålunda uppläst gäller
förordnandet mot envar, som blivit genom förrättningsmännens försorg
underättad om detsamma.
Förordnandet kan när som helst av förrättningsmännen ändras eller
upphävas. Skall enligt slutligt avgörande regleringen ej äga rum eller ej
omfatta den mark, som förordnandet avser, är detsamma att anse såsom
förfallet. Genomföres regleringen, skall förordnandet upphöra att gälla,
då föreliggande ersättningsfrågor rörande den mark, varom är fråga, blivit
slutligt avgjorda. I den mån förordnandet omfattar mark, som skall tillträdas,
upphör dock giltigheten i stället vid tillträdet, såvida icke förrättningsmännen
bestämma annat.
Överträdelse av förordnande som här avses skall anses såsom olovligt
brukande, där ej överträdelsen utgör annat i strafflagen omförmält brott.
22 §.
Där det finnes påkallat, må förrättningsmännen förordna, att inom område,
som ingår i regleringen, uppförande eller iståndsättande av byggnad
B 1050
Kungl. Maj. ts proposition nr i28 år 1969
icke får verkställas utan förrättningsmännens medgivande. Sådant medgivande
må icke vägras med mindre det på sannolika skäl kan antagas att
åtgärden skulle väsentligt försvåra regleringen eller ock, där fråga är om
nybyggnad, sökanden kan hänvisas att uppföra byggnaden på annan plats,
som är lika lämplig för ändamålet.
Beträffande förordnande, som avses i denna paragraf, äga bestämmelserna
i 21 § första och andra styckena även tillämpning.
Om rivning av byggnad och om flyttning
23 §.
Förrättningsmännen må besluta, att byggnad skall av ägaren avstås för
rivning, såvida byggnadens avlägsnande i betydande mån underlättar möjligheterna
att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning och byggnaden, där
den utgör tillbehör till fastighet, prövas vara eller genom regleringen bliva
obehövlig för fastigheten. Beträffande byggnad, vars värde är obetydligt,
må sådant beslut ock meddelas, om ändamålsenlig fastighetsindelning befordras
genom att byggnaden bortskaffas. Ej må någon åläggas avstå byggnad
för rivning, om väsentlig olägenhet skulle uppkomma för honom.
För byggnad, som tages i anspråk på grund av beslut enligt denna paragraf,
skall till ägaren utgå ersättning, som bestämmes med hänsyn till
byggnadens värde för denne. Vad enligt 12 § gäller i fråga om ersättning till
innehavare av särskild rättighet, innefattande befogenhet att utnyttja byggnad,
äger därjämte motsvarande tillämpning. Ersättning gäldas enligt samma
grunder, som äro stadgade beträffande de i 13 § avsedda kostnaderna.
Med samtycke av de sakägare, vilkas rätt är därav beroende, må vad i
denna paragraf är stadgat om villkor för skyldigheten att avstå byggnad
och om ersättning i anledning av sådant avstående åsidosättas.
24 §.
Sakägare må åläggas bortflytta honom tillhörig byggnad eller annan anläggning
under förutsättning att flyttningen i betydande mån underlättar
möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning, att fördelarna
äro av större beytdelse än de med flyttningen förbundna kostnaderna och
olägenheterna samt att annan lämplig plats, över vilken ägaren efter regleringen
förfogar, kan anvisas för byggnadens eller anläggningens uppställande
eller återuppförande. Ej må flyttning beslutas, om densamma skulle
medföra väsentlig olägenhet för sakägare.
Har byggnad uppförts i strid mot förordnande enligt 22 §, må beslut om
flyttning av byggnaden meddelas utan avseende å kostnaderna och de
olägenheter, som därigenom uppkomma för ägaren. Detsamma gäller beträffande
byggnad, som iståndsatts i strid mot dylikt förordnande, såvida
B 1051
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
agaren kunnat med stöd av bestämmelserna i första stycket åläggas bortflytta
byggnaden, därest iståndsättandet ej ägt rum.
På begäran av sakägare må flyttning av honom tillhörig byggnad eller
annan anläggning beslutas, om flyttningen finnes vara av betydelse för
honom.
25 §.
Då flyttning beslutas, skall viss tid bestämmas, inom vilken åtgärden
skall vara slutförd.
Om sakägare, som enligt 24 § första stycket ålagts bortflytta byggnad
eller annan anläggning, det påfordrar före förrättningens avslutande, må
flyttningen verkställas såsom en på sakägarna gemensamt ankommande
åtgärd och fullgöras i den ordning varom stadgas i 9 kap.
26 §.
Ägare av byggnad eller annan anläggning som flyttas är berättigad till
■ersättning för de beräknade flyttningskostnaderna i den mån dessa hänföra
■sig till åtgärder, som skola ombesörjas av honom, och annat ej följer av vad
nedan sägs. Till kostnad för flyttning av byggnad hänföras förutom utgifter,
som beräknas åtgå för att själva byggnaden skall bliva uppsatt på
den nya byggnadsplatsen, jämväl kostnaderna för såväl den gamla som
den nya byggnadsplatsens iordningsställande, för flyttning av trädgård eller
annan till byggnaden hörande plantering samt, där på den gamla platsen
finnes anordning för vattenförsörjning, avlopp, elektrisk kraft eller dylikt,
för utförande av motsvarande anordning på den nya platsen. Såsom flyttningskostnad
räknas ock utgifter för flyttning av inventarier och hyra
av nödiga lokaler under flyttningstiden.
Är byggnad, som skall flyttas, så bristfällig eller eljest i sådant skick att
■ombyggnad eller bättring ändå erfordrats, skall ersättningen för flyttningskostnaden
jämkas med hänsyn därtill. Föreligger vederhäftigt anbud om
förvärv av byggnad till visst pris och prövas avyttrande i enlighet därmed
■och uppförande av ny jämngod byggnad ekonomiskt fördelaktigare än
uppsättande av samma byggnad på den nya platsen eller framgår av omständigheterna
att ägaren icke kommer att efter byggnadens borttagande
uppsätta den på nytt, skall därav betingad jämkning av ersättningen ske.
Ersättningen gäldas enligt samma grunder, som äro stadgade beträffande
de i 13 § avsedda kostnaderna. Förrättningsmännen må förordna, att
ersättningen icke skall ingå i den vidräkning varom stadgas i 15 §, och
åligger det dem att, där sådant förordnande meddelas, särskilt angiva, när
ersättningen skall gäldas. Om det finnes påkallat, må bestämmas att skälig
del av ersättningen skall erläggas först sedan arbetena med flyttningen
visas vara fullgjorda. Hava ej arbetena verkställts inom den för flyttningen
bestämda tiden, förfaller den flyttandes rätt till ersättningsbelopp, beträffande
vilket dylikt förbehåll meddelats.
B 1052 Knngl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
27 §.
Har flyttning av byggnad beslutats med stöd av bestämmelserna i 24 §
andra stycket, är ägaren ej berättigad till ersättning för flyttningskostnaderna.
Är fråga om byggnad, som utan medgivande iståndsatts under pågående
reglering, utgår dock ersättning, som bestämmes med hänsyn till
byggnadens beskaffenhet i ej iståndsatt skick.
Vid fördelning av skyldigheten att gälda ersättning för flyttning enligt
24 § sista stycket, må ingen utom den, som påfordrat åtgärden, belastas
med högre ersättningsbelopp än som svarar mot nyttan för honom.
Träffa de sakägare, vilkas rätt är därav beroende, överenskommelse om
storleken av ersättning i anledning av flyttning eller om ersättningsskyldighetens
fördelning, skall vad sålunda överenskommits lända till efterrättelse
med den begränsning som må följa av 18 § andra stycket.
28 §.
Förrättningsmännens avgörande av fråga om skyldighet för ägare av
byggnad att avstå densamma för rivning och om flyttning av byggnad
eller annan anläggning skall upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.
Om tillträde m. m.
29 §.
Mark, som genom fastighetsreglering övergår i ny ägares hand eller
enligt därvid meddelat beslut skall utnyttjas till väg eller för annan anläggning,
tillträdes vid den tidpunkt, som bestämmes av förrättningsmännen.
Skyldighet för sakägare att avträda mark inträder dock ej i något fall,
förrän genom lagakraftvunnet beslut blivit avgjort att marken skall frångå
honom eller tagas i anspråk för anläggning. Med tillträdet må ej anstå
längre än ett år från det anteckning om regleringen skett i fastighetsregistret,
såvida icke särskilda skäl föranleda annat. Vad här sagts om mark
gäller i tillämpliga delar även beträffande byggnad, som genom regleringen
övergår i ny ägares hand.
Har bestämmelse om tillträde icke meddelats, äger detsamma rum, så
snart anteckning om regleringen verkställts i fastighetsregistret.
Skall tillträde icke ske samtidigt beträffande all i regleringen ingående
egendom och tillskyndas sakägare därigenom väsentlig olägenhet, må
efter därom framställd begäran skälig ersättning tillerkännas honom av
den, som har fördel av att samtidigt tillträde ej äger rum.
30 §.
Den, som avträder mark, må under ett år behålla därå befintlig byggnad
eller anläggning, som skall flyttas, så ock honom tillhörigt upplag av virke,
B 1053
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ved eller dylikt, allt under förutsättning att tillträdaren icke tillskyndas
•olägenhet av betydelse.
Finnes då åker skall tillträdas växande gröda därå, må avträdaren bärga
grödan, om ej förrättningsmännen bestämma annat.
Där det prövas lämpligt för att penningersättning skall undvikas, må den,
som avträder mark med skogsbestånd, berättigas att under närmare angiven
tid, högst fem år från det anteckning om regleringen verkställts i
fastighetsregistret, avverka och tillgodogöra sig särskilt utstämplade skogsförnödenheter
å marken. Möter på grund av förhållande, varöver avträdaren
icke råder, hinder för honom att inom den bestämda tiden tillgodogöra
sig förnödenheterna, är han berättigad till ersättning av markens
ägare för vad sålunda icke kan uttagas. Vill avträdaren göra gällande anspråk
på sådan ersättning, skall han väcka sin talan därom inom ett år
från det den för skogsförnödenheternas uttagande bestämda tiden utgick,
vid påföljd att rätt till talan eljest går förlorad.
31 §.
Vägras någon att tillträda mark eller byggnad enligt vad därom beslutats
i överensstämmelse med stadgandet i 29 § första stycket eller eljest skall
gälla, äger han av utmätningsmannen erhålla nödig handräckning för att
komma i besittning av egendomen.
32 §.
Finnes mark, som är upplåten med nyttjanderätt, böra överföras till
annan fastighet eller intagas i samfälld ägolott och yrkar antingen ägaren
av den fastighet, från vilken upplåtelsen skett, eller nyttjanderättshavaren
att nytt område skall bestämmas för nyttjanderättens utövning på ägor,
som efter regleringen höra till fastigheten, skola förrättningsmännen verkställa
den sålunda begärda åtgärden, där denna med hänsyn till omständigheterna
finnes lämpligen böra äga rum. Det åligger dock förrättningsmännen
att dessförinnan söka åvägabringa överenskommelse mellan nyttjanderättshavaren
och den eller dem, som erhålla marken, angående nyttjanderättens
bibehållande därå även efter regleringen och villkoren därför.
33 §.
Då åtgärd, som avses i 32 §, skall äga rum ävensom eljest då vid regleringen
upplyses att nyttjanderättshavare äger byggnad, som är avsedd att
avstås för rivning eller att flyttas eller som är uppställd å mark, avsedd att
överföras, skall rättighetshavaren i den mån hans rätt beröres anses såsom
sakägare. Vad sålunda föreskrivits gäller ock i annat fall, när fråga uppkommer
om ersättning till innehavare av särskild rättighet.
B 1054
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
6 KAP.
Särskilda bestämmelser om samfälld ägolott
1 §•
För ändamål av stadigvarande betydelse för två eller flera fastigheter må
samfälld ägolott bildas av erforderlig mark, såvida icke ändamålet kan
med större fördel tillgodoses på annat sätt. Utan stöd av överenskommelse
mellan dem, som äro avsedda att ingå såsom delägare, må dylik ägolott ej
utläggas för andra fastigheter än sådana, för vilkas användning det är av
synnerlig vikt att de hava del i ägolotten.
Fastighets andel i samfälld ägolott enligt vad ovan sägs bestämmes efter
vad med hänsyn till omständigheterna prövas ändamålsenligt och skäligt.
2 §•
Är skogsmark uppdelad mellan olika fastigheter på sådant sätt att ett
tillfredsställande utnyttjande av skogen väsentligt hindras och kan erforderlig
förbättring av möjligheterna att utnyttja skogen icke påräknas genom
ändrad ägoanordning, må samfälld ägolott för skogsbruksändamål
(gemensamhetsskog) bildas av skogsmarken. Fastighets enskilda mark må
dock ej intagas i sådan ägolott med mindre marken är utan väsentlig betydelse
för att fastighetens eget behov av skogsprodukter skall bliva tillgodosett
samt gemensamhetsskogen får sådan omfattning och utformning
att den kan erhålla fullt ändamålsenlig användning för skogsbruk.
Härjämte må vid fastighetsreglering, som företages under sådana förhållanden
att inlösen därvid må äga rum enligt vad sägs i 8 kap. 1 §, i
regleringen ingående skogsmark avsättas till gemensamhetsskog i den mån
möjligheterna att utnyttja skogen därigenom förbättras och marken icke
tillkommer jordbruksfastighet eller annan fastighet, vars skogsmarksinnehav
medgiver ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift och ändamålsenlig
skogsskötsel.
Då servitut, innefattande rätt till skogsfång, upphäves mot vederlag i
mark, skall gemensamhetsskog bildas av vederlagsmarken och den mark,
som i övrigt må avsättas till sådan ägolott, såvida olämplig splittring av
skogsmarken därigenom kan motverkas. Mot ägarens bestridande må
fastighet tillkommande vederlagsmark icke på grund härav intagas i
gemensamhetsskog, om avsevärd olägenhet skulle uppkomma för fastigheten
eller om marken kan utläggas i lämplig anslutning till annan fastigheten
tillhörig mark.
3 §.
Fastighets andel i gemensamhetsskog bestämmes efter graderingsvärdet
av vad fastigheten avstår till ägolotten med den mindre jämkning, som må
befinnas lämplig.
B 1055
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
4 §•
Ändå att de i 2 § stadgade villkoren för intagande av viss mark i gemen*
samhetsskog ej äro uppfyllda,, må marken avsättas till sådan skog, om äga*
ren samtycker därtill. Avsteg från vad i 3 § är föreskrivet må ock ske med
samtycke av ägarna till de fastigheter som beröras.
5 §.
Hava ägarna till två eller flera fastigheter överenskommit, att samfälld
ägolott skall för fastigheterna utläggas av område, som erfordras för att bevara
fast fornlämning och bereda med hänsyn till fornlämningens art och
betydelse nödigt utrymme däromkring, må samfälld ägolott bildas i enlighet
med överenskommelsen.
6 §•
Genom uppdelning av samfälld ägolott må nya sådana ägolotter bildas,
när det på grund av särskilda skäl finnes påkallat att delar av den samfällda
marken utgöra ägolotter för sig. Vid uppdelningen bestämmes delaktigheten
i de nya ägolotterna efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas
ändamålsenligt och skäligt.
7 §•
Vad enligt förestående bestämmelser i detta kapitel gäller i fråga om bildande
av samfälld ägolott äger motsvarande tillämpning beträffande åtgärd,
varigenom mark överföres till befintlig sådan ägolott mot upplåtelse
av rätt till delaktighet i ägolotten eller överföring eljest sker av andel i samfälld
ägolott. Då fråga är om överföring av andel i ägolott varom förmäles
i 1 § och åtgärden genomföres med stöd av överenskommelse som där stadgas,
erfordras dock ej att överenskommelsen biträtts av delägare, för vilka
åtgärden icke medför ändrade andelstal.
8 §•
Avstår fastighet mark för bildande av samfälld ägolott, må i den mån
fastigheten icke erhåller mot marken svarande andel i ägolotten annan
mark eller andel i annan samfälld ägolott såsom vederlag tilläggas fastigheten,
såvida ej ersättning i penningar finnes mera ändamålsenlig. Detsamma
skall äga motsvarande tillämpning, där i fall som avses i 6 § fastighet
avstår rätt till delaktighet i samfälld mark.
9 §•
överföres mark, som ingår i samfälld ägolott, till fastighet eller annan
samfälld ägolott och föreligger icke längre behov av marken för avsett ändamål
eller blir sådant behov tillgodosett utan hinder av överföringen, skall
ersättning i penningar enligt vad stadgas i 5 kap. 10 § eller vederlag i annan
B 1056
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
form ej utgå för marken, med mindre yrkande därom framställes under
förrättningen. Finnes anledning antaga, att fastighets andel i marken utgör
en i förhållande till fastighetens hela värde väsentlig tillgång, skall dock
fråga om ersättning till fastigheten utan yrkande upptagas till prövning.
Uppkommer fråga om tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf
och hava ej i kallelserna till förrättningen och i kungörelse, som må hava
utfärdats om förrättningen, intagits meddelande om vad delägare i den
samfällda marken har att iakttaga, därest han önskar framställa ersättningsanspråk,
skola delägarna i god tid före förrättningens avslutande underrättas
därom i den ordning, som gäller för delgivning av kallelse till
första förrättningssammanträdet. Tillkännagivande, som meddelas vid förrättningssammanträde,
är dock till fyllest såvitt angår därvid närvarande
delägare.
7 KAP.
Särskilda bestämmelser om servitut
1 §•
Genom fastighetsreglering må bildas servitut, om åtgärden är av synnerlig
vikt för att fastighet skall erhålla ändamålsenlig användning. Vid bedömning
huruvida servitutsåtgärden är av sådan vikt skall hänsyn icke
tagas till förekomsten av rättighet, som genom avtal kan bringas att upphöra.
Utan stöd av överenskommelse mellan ägarna till de av servitutsåtgärden
berörda fastigheterna må i servitutet ej innefattas skyldighet för ägaren
till den tjänande fastigheten att å fastigheten underhålla väg, byggnad
eller annan anläggning för servitutets utövning. Ej må servitutet bildas för
viss tid eller göras beroende av villkor; dock må föreskrivas att servitutsrätten
skall gälla endast så länge ändamålet med densamma icke tillgodosetts
på annat angivet sätt.
2 §•
Servitut, som innefattar rätt till skogsfång eller till framdragande av
elektrisk starkströmsledning, må icke bildas enligt vad i 1 § sägs.
Kan befogenhet att utnyttja fastighet eller därtill hörande anläggning
upplåtas enligt vattenlagen eller efter prövning vid särskild förrättning
instiftas med stöd av annan lag, må servitut innefattande sådan befogenhet
icke tillskapas genom fastighetsreglering, såvida ej åtgärden äger rum i
samband med sådan fastighetsbildningsåtgärd, för vars genomförande servitutsbildningen
är av betydelse. År servitutet av beskaffenhet som avses
i 2—6 kap. vattenlagen erfordras tillika, att ägaren till den tjänande fastigheten
icke motsätter sig servitutsbildningen.
B 1057
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
I andra stycket föreskrivna inskränkningar i möjligheterna att bilda
servitut gälla icke beträffande rättighet att över annans mark framdraga
ledning för vatten till husbehovsförbrukning.
3 §•
Servitut må ändras på sätt nedan sägs, om servitutet hindrar ett ändamålsenligt
utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning
i enlighet med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan och denna
olägenhet kan undanröjas genom ändringen eller om väsentlig fördel därigenom
kan beredas den tjänande eller den härskande fastigheten utan
olägenhet av betydelse för den andra fastigheten.
Ändring av servitut må innefatta begränsning, flyttning eller annan förändring
av området för servitutets utövning å den tjänande fastigheten
och meddelande av de nya eller ändrade föreskrifter om utövningen, som
föranledas därav.
4 §■
Har den härskande fastigheten icke längre behov av servitut, må det
upphävas. Detsamma skall gälla, om servitutet ej under avsevärd tid utövats
och omständigheterna även eljest äro sådana att det måste anses övergivet
eller om till följd av ändrade förhållanden nyttan av servitutet är ringa i
jämförelse med belastningen för den tjänande fastigheten.
Hindrar servitutet ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten
eller dess användning i enlighet med stadsplan, tomtindelning eller
byggnadsplan och kan denna olägenhet ej undanröjas genom ändring varom
stadgas i 3 §, må det ock upphävas.
Föreligger sådant förhållande som sägs i denna paragraf endast beträffande
viss i servitutet ingående befogenhet, må denna upphävas, om det
kan ske utan att servitutet i övrigt äventyras.
5 §•
Servitut angående skogsfång eller bete må upphävas, även om sådana
omständigheter som avses i 4 § ej äro för handen, betesservitut dock endast
under förutsättning att nödig betesmark hör till den härskande fastigheten
eller utan oskälig kostnad och avsevärd olägenhet kan anordnas för fastigheten.
För upphävande enligt vad i första stycket sägs av fastighet tillkommande
betesservitut, som bildats genom att vid skifte eller annan fördelning
av mark betet undantagits från delningen, fordras tillika, att den
betesrätt som belastar fastigheten samtidigt upphäves. Berör sådant ömsesidigt
betesservitut flera än två fastigheter, må servitutet upphävas för
någon eller några av dem allenast där möjligheterna att tillgodose återstående
fastigheters betesbehov icke därigenom väsentligt försämras.
B 1058 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
6 §•
Är fråga om tillåtligheten att genom fastighetsreglering åstadkomma
ändring i fastighetsindelningen beroende av att servitut ändras eller upphäves,
må den sålunda erforderliga servitutsåtgärden, även om densamma
eljest icke skulle vara medgiven på grund av vad ovan i detta kapitel är
föreskrivet, äga rum i samband med indelningsändringen, dock endast
under förutsättning att denna kan genomföras utan stöd av överenskommelse
mellan berörda sakägare eller av sakägares samtycke.
Finnes vid bildande av servitut enligt 1 § att redan bestående servitutsrättighet
icke kan utövas jämsides med det nybildade servitutet, skall rättigheten
ändras eller upphävas. Avses med servitutsbildningen att ersätta
servitutsrättighet av beskaffenhet att kunna genom avtal bringas att upphöra,
skall rättigheten likaledes upphävas.
7 §•
Efter överenskommelse mellan ägarna till den härskande och den tjänande
fastigheten må genom fastighetsreglering beslutas om ändring eller
upphävande av servitut jämväl i andra fall än ovan i detta kapitel är stadgat.
8 §•
Har servitut bildats enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre
lagstiftning, må servitutet ej ändras eller upphävas genom fastighetsreglering.
Dylik åtgärd må ej heller företagas beträffande servitut, som tillkommit
med stöd av 7 eller 8 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre bestämmelser
eller enligt lagstiftningen om ägofred eller enskilda vägar, med
mindre åtgärden äger rum i samband med sådan fastighetsbildningsåtgärd
för vars genomförande den är av betydelse.
Besväras tjänande fastighet av inteckning med bättre rätt än servitutet,
må detta icke mot inteckningshavarens bestridande ändras eller upphävas
enligt vad i detta kapitel är stadgat, om ej åtgärden är väsentligen utan betydelse
för denne.
9 §•
Har servitut angående skogsfång tillkommit före den 1 januari 1928 och
gäller det till förmån för jordbruksfastighet, skall den tjänande fastigheten,
därest servitutet genom fastighetsreglering upphäves utan att de i
4 § stadgade förutsättningarna äro för handen, avstå vederlag i skogsmark
till den härskande fastigheten.
Vederlagsmarken skall hava sådan beskaffenhet och storlek att dess årliga
avkastning vid uthålligt skogsbruk och normal skogstillgång kommer
att med hänsyn till virkesmängden väsentligen motsvara servitutets omfattning.
Där efter servitutets tillkomst den härskande fastigheten tillförts mark
B 1059
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
av sådan beskaffenhet och storlek att fastighetens behov av de nyttigheter
servitutet avsett bör kunna tillgodoses därå, skall markvederlag ej utgå;
kan behovet endast delvis täckas, skall åt vederlaget givas den mindre omfattning,
som föranledes därav. Motsvarande avsteg från vad ovan stadgats
i denna paragraf skall göras, om det prövas vara av väsentlig betydelse
för den tjänande fastigheten och till gagn för näringsförhållandena i orten
eller vara erforderligt för att servitutet må upphävas utan att skogsmarken
uppdelas i strid mot 3 kap. 7 § eller olämplig fastighetsindelning uppkommer,
så ock om sakägarna träffa överenskommelse därom.
10 §.
Har betesservitut, som ej är ömsesidigt, tillkommit före den 1 januari
1928 och gäller det till förmån för jordbruksfastighet, skall den tjänande
fastigheten, därest servitutet genom fastighetsreglering upphäves utan att
de i 4 § stadgade förutsättningarna äro för handen, avstå vederlag i mark
till den härskande fastigheten.
Vederlagsmarken skall hava sådan omfattning att den fodermängd, som
marken årligen kan avkasta, väsentligen motsvarar vad som årligen kan
uttagas på grund av servitutet. Den härskande fastigheten skall dock ej i
något fall tillföras större område än som erfordras för att fastighetens betesbehov
skall kunna tillgodoses.
Vad i 9 § tredje stycket är stadgat äger motsvarande tillämpning beträffande
markvederlag för betesservitut.
11 §•
Bestämmelserna i 9 och 10 §§ om markvederlag vid upphävande av servitut,
som där avses, skola ock tillämpas, därest frågan om upphävande genom
fastighetsreglering av sådant servitut förfallit på den grund att giltighetstiden
för servitutet gått till ända, blott frågan blivit väckt före tidens
utgång.
12 §.
Servitut må bildas, ändras eller upphävas utan att särskild ansökan
därom gjorts, såvida åtgärden är av betydelse för annan fastighetsregleringsåtgärd
och den företages i samband med denna.
Finnes vid upphävande av servitut angående skogsfång mot vederlag i
mark att den tjänande fastigheten eller annan, samme ägare tillhörig fastighet,
som sambrukas med den tjänande fastigheten, besväras av ytterligare
servitut av motsvarande beskaffenhet och att ett samtidigt upphävande
därav skulle föranleda bildande av gemensamhetsskog enligt vad
stadgas i 6 kap. 2 § tredje stycket, skall frågan om ett sådant upphävande
utan ansökan upptagas till prövning.
B 1060
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
8 KAP.
Om inlösen
1 §•
Där fastighetsreglering har till uppgift att inom ett större område, omfattande
mark till ett flertal fastigheter med skilda ägare, åstadkomma så
ändamålsenliga fastighetsförhållanden som omständigheterna medgiva och
det finnes vara ett väsentligt allmänt intresse att erforderliga storleksförändringar
därvid genomföras, är ägare av fastighet som ingår i regleringen
pliktig att, med de begränsningar som följa av vad nedan stadgas i 2 och
3 §§, efter förordnande om inlösen avstå fastigheten eller del därav.
2 §•
Inlösen må endast ske, om den egendom som inlöses omhändertages på
sådant sätt att ändamålsenlig fastighetsindelning inom regleringsområdet
befordras och syftet med åtgärden icke skäligen kan vinnas annorledes.
Fastighet, som med hänsyn till omfattningen uppfyller de i 3 kap. uppställda
kraven på lämplighet eller som ingår i eller är avsedd att intagas
i gemensamhetsskog, må icke till någon del tagas i anspråk genom inlösen
utan så är att annan i regleringen ingående fastighet eljest icke skulle
kunna tillföras erforderlig förstärkning. Är fastighet blott till viss del belägen
inom regleringsområdet och kan den mark, som sålunda ingår i regleringen,
icke därvid förläggas så att den lämpligen kan användas tillsammans
med fastighetens övriga ägor och ej heller med fördel utnyttjas för
sig, må dock marken inlösas utan hinder av vad nu sagts.
3 §•
Skulle genom att egendom inlöses avsevärd olägenhet uppkomma för
ägaren eller brukaren, må inlösen icke ske. Vid bedömande huruvida sådan
olägenhet skulle inträda må hänsyn icke tagas till anordning, som prövas
hava vidtagits i syfte att förhindra inlösen.
Enskild person tillhörig jordbruksfastighet må helt eller till väsentlig del
tagas i anspråk genom inlösen allenast under förutsättning att ägaren ej
är mantalsskriven på fastigheten och att han uppenbarligen besitter fastigheten
av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av
jordbruket. Vid tillämpningen av vad nu sagts skall fastighet, som tillhör
dödsbo och som brukas av delägare i dödsboet, anses såsom brukarens
egendom.
4 §•
Där enligt tomtindelning särskilda delar av tomt äro i olika ägares hand,
må ägare av sådan tomtdel efter därom vid fastighetsreglering framställt
B 1061
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
yrkande berättigas lösa återstoden av tomten utan hinder av de inskränkningar
beträffande inlösen, som framgå av vad ovan stadgats i detta kapitel.
Påyrkas inlösen av två eller flera, äger den företräde vars tomtdel vid uppskattning
åsättes största värdet. Uppskattningen skall ske med beaktande
av de ändringar i fastighetsindelningen, som samtidigt må genomföras med
tillämpning av 5 kap.
5 §•
För fastighet eller fastighetsdel, som inlöses, är ägaren berättigad till
löseskilling motsvarande egendomens värde med hänsyn särskilt till ortens
pris och egendomens avkastning. Inlöses del av fastighet och lider återstoden
skada eller intrång genom inlösen eller den inlösta delens användande,
skall ersättning därför gäldas; dock skall ersättningen, om regleringen jämväl
medför nytta för den återstående delen, i skälig omfattning jämkas med
hänsyn därtill. Uppkommer eljest genom inlösen skada för ägaren, skall
ock sådan skada ersättas.
Har, efter det fråga om fastighetsreglering blivit väckt, kostnad nedlagts
å fastigheten i uppenbar avsikt att höja inlösenersättningen, må genom sådan
kostnad åstadkommen ökning av fastighetens värde icke tagas i beräkning
vid ersättningens bestämmande.
6 §.
Innehavare av särskild rätt till inlöst egendom skall avstå rättigheten,
såvida ej denna är av beskaffenhet att kunna instiftas vid fastighetsreglering
och förrättningsmännen bestämma att den skall kvarstå eller ock rättigheten
jämlikt medgivande av den som tillträder egendomen må lämnas
orubbad. Vad i 5 § stadgas om ersättning för inlöst fastighet äger motsvarande
tillämpning beträffande ersättning för särskild rätt, som sålunda avstås.
Rörande förfarandet vid uppskattningen gäller vad i sådant avseende
är föreskrivet i fråga om expropriation.
Meddelas förordnande enligt 5 kap. 16 § första stycket om inbetalning till
myndighet av den fastighetsägaren i anledning av inlösen tillkommande
ersättningen för fördelning mellan rättsägare i fastigheten, skola förrättningsmännen
tillika förordna att jämväl ersättning till innehavare av särskild
rättighet till fastigheten skall inbetalas och behandlas på samma sätt,
såvida fastigheten även besväras av fordran, som däri åtnjuter bättre rätt.
7 §•
Då fråga om inlösen av fastighet eller fastighetsdel uppkommer, skall
genom lantmätarens försorg underrättelse därom meddelas ägaren i god
tid, innan frågan företages till slutlig behandling, ävensom anmälan göras
till inskrivningsdomaren för anteckning i fastighetsboken.
Ägaren av egendom som inlöses är pliktig att för lantmätaren uppgiva
B 1062
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969
innehavare av särskild rättighet till egendomen. Underlåter han det utan
laga skäl och uppstår skada för rättighetshavare, som till följd av underlåtenheten
icke erhållit tillfälle att bevaka sin rätt, skall han hålla denne
skadeslös. Ägaren skall erinras härom i samband med att underrättelse enligt
första stycket lämnas honom.
Förordnande om inlösen skall upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.
Därest tillträde av inlöst egendom sker, innan inlösenersättningen erlagts,
äger vad i 5 kap. 29 § tredje stycket är stadgat motsvarande tillämpning.
9 KAP.
Om gemensamma arbeten
Arbete av betydelse för vinnande av det med fastighetsreglering avsedda
syftet, såsom dikning och vägbyggnad, skall, där arbetets fullgörande icke
lämpligen ombesörjes av enskild sakägare, efter beslut av förrättningsmännen
utföras under regleringsförrättningen enligt bestämmelserna i denna
lag såsom ett för sakägarna gemensamt arbete.
Beslut, som sägs i första stycket, må ej avse sådant företag att arten och
omfattningen av regleringen därigenom skulle väsentligt ändras, ej heller
invallning eller företag varå vattenlagens bestämmelser om vattenavledning
äro tillämpliga.
Kan till följd av vad i andra stycket sägs torrläggnings- eller vägbyggnadsföretag
icke utföras enligt denna lag eller finnes eljest sådant utförande
icke lämpligen böra äga rum, må förrättningsmännen besluta, att frågan
om företagets genomförande skall prövas i den i vattenlagen eller, såvitt
angår vägbyggnadsföretag, i lagen om enskilda vägar stadgade ordningen.
2 §•
Gemensamt arbete ombesörj es av sakägarna på sätt dessa kunna överenskomma,
där ej åt en eller flera sysslomän uppdrages att omhänderhava
arbetet och vad därmed sammanhänger. Om sakägare påfordrar att syssloman
utses, skola förrättningsmännen tillse att så sker enligt vad stadgas,
i 4 kap. 37 §.
3 §■
Då syssloman utsetts för att ombesörja gemensamt arbete, skola förrättningsmännen,
där det prövas erforderligt, besluta om hur kostnaderna för
arbetet skola tills vidare fördelas i avbidan på slutligt avgörande av de i
5 kap. 13 § omförmälda frågorna, och äro sakägarna pliktiga att i enlighet
därmed förskottera de för sysslomannens verksamhet erforderliga medlen
på grundval av debiteringslängd, som vid behov upprättas av sysslomannen
B 1063
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
och å sammanträde med sakägarna framlägges för granskning. Längden
skall angiva det belopp som uttaxeras, vad därav belöper på varje sakägare
samt tiden för inbetalningen.
4 §.
Anser sakägare att debiteringslängd varom stadgas i 3 § icke tillkommit
i behörig ordning eller att den i längden verkställda uttaxeringen strider mot
lag, äger han föra talan mot sysslomannen om rättelse. Talan skall, vid påföljd
att rätt därtill eljest går förlorad, väckas inom sex veckor från den
[lag längden framlades å sammanträde.
Angående uttagande av utdebiterat och till betalning förfallet förskott
gäller, om ej rätten i samband med talan som avses i första stycket förordnat
annat, vad i utsökningslagen är stadgat i fråga om fordran, för vilken
betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft.
Kan ej förskott, som enligt 3 § påförts sakägare, uttagas hos honom, skall
bristen fördelas mellan övriga sakägare i förhållande till deras inbördes
bidragsskyldighet.
5 §•
Så snart syssloman slutfört sitt uppdrag rörande gemensamt arbete, skall
han avgiva redovisning för sin förvaltning av uppdraget. Frånträder han
detta utan att det blivit slutfört, är han ock redovisningsskyldig. Redovisningen
skall framläggas å sammanträde med sakägarna.
På ansökan av sakägare eller eljest må förrättningsmännen förelägga
syssloman, som har att ombesörja gemensamt arbete, att avgiva redogörelse
för sin förvaltning eller ock förordna någon att granska förvaltningen och
däröver avgiva berättelse.
Vill sakägare klandra sysslomannens redovisning eller eljest föra talan
mot denne i anledning av förvaltningen, skall han väcka sin talan inom sex
månader från den dag redovisningen framlades å sammanträde enligt vad
sägs i första stycket, -säd påföljd att rätt därtill eljest går förlorad. Talan,
som grundas på att sysslomannen begått brottslig handling, må dock anställas
mot honom utan hinder av vad sålunda föreskrivits.
6 §•
På framställning av syssloman skall lantmätaren utsätta sammanträde
med sakägarna för behandling av fråga, som äger samband med sysslomannens
uppdrag att ombesörja arbete varom stadgas i detta kapitel.
V §•
Har diknings- eller vägbyggnad sföretag utförts under fastighetsreglering
enligt bestämmelserna i denna lag, skola förrättningsmännen föranstalta
om att fråga rörande det framtida underhållet av den utförda anläggningen
blir prövad enligt vad särskilt är föreskrivet.
B 1064
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
FJÄRDE AVDELNINGEN
Om övriga fastighetsbildningsåtgärder
10 KAP.
Om avstyckning
1 §•
Genom avstyckning må viss ägovidd av fastighets enskilda mark avskiljas
för att utgöra fastighet för sig eller ingå i sammanläggning. Samfälld ägolott
eller viss ägovidd därav ävensom fastighet tillkommande andel i dylik
ägolott må ock på motsvarande sätt avstyckas.
Med styckningsdel varom nedan stadgas förstås såväl stamfastighet som
styckningslott. Där avstyckningen omfattar samfälld mark, anses envar fastighet,
som äger del i marken, såsom stamfastighet.
2 §•
Vid avstyckning från fastighet, till vilken hör andel i samfälld ägolott
eller särskild rättighet, må bestämmas att andelen eller rättigheten skall i
sin helhet eller till viss del tilläggas styckningslotten. Beträffande rättighet,
som icke lämpligen kan uppdelas med angivande av andelstal eller på annat
sätt, må sådan bestämmelse meddelas att rättigheten tillkommer styckningsdelarna
gemensamt.
I den mån annat icke bestämts vid avstyckningen eller följer av 2 kap.
5 § eller av vad eljest är stadgat skola andelar och rättigheter, som avses
i denna paragraf, tillkomma stamfastigheten.
3 §.
Bestämmelserna i 6 kap. om bildande av samfälld ägolott och i 7 kap.
om bildande av servitut genom fastighetsreglering äga motsvarande tilllämpning
vid avstyckning såvitt avser förhållandet mellan styckningsdelarna
eller vissa av dem.
Vid avstyckning av ägovidd från fastighet, som äger del i samfälld ägolott,
må såsom servitut i stamfastigheten upplåtas rätt för styckningslottens
ägare att för det med samfällighetsbildningen avsedda ändamålet nyttja i
ägolotten ingående mark, såvida behovet för styckningslotten att äga till
-
B 1065
Kungl. Maj ris proposition nr 128 år 1969
gång till marken icke lämpligen kan tillgodoses genom att den tillföres viss
andel i den samfällda ägolotten. Vad nu sagts må icke tillämpas, om olägenhet
av betydelse kan antagas genom servitutsbildningen uppkomma för
delägare i den samfällda marken.
4 §•
Har del av fastighet genom överlåtelse eller annat fång kommit i särskild
ägares hand, må avstyckning av fastighetsdelen påkallas av såväl förvärvaren
som fångesmannen.
Till grund för avstyckningen skall läggas den om fånget upprättade avhandlingen.
Träffa sakägarna skriftlig överenskommelse rörande fråga av
betydelse för avstyckningen, skall jämväl överenskommelsen beaktas i den
mån densamma icke väsentligen strider mot vad avhandlingen innehåller.
Återkallar sökanden sin begäran om avstyckning, må icke i något fall
förrättningen inställas med mindre tillfälle beretts övriga sakägare att påyrka
dess fortsättande och de underlåtit att framställa yrkande därom.
5 §•
Avstyckning i andra fall än som avses i 4 § må allenast ske på begäran av
ägaren till den fastighet, varifrån avstyckningen är avsedd att äga rum,
och i överensstämmelse med hans anvisningar eller med vad han godkänt.
6 §.
Kostnaderna för genomförandet av avstyckning skola gäldas av sökanden.
I fall som avses i 4 § skall dock betalningsansvaret fördelas efter vad förrättningsmännen
pröva skäligt, där ej annat följer av 2 kap. 6 §.
11 KAP.
Om klyvning
1 §•
Fastighet, som innehaves under samäganderätt, må på delägares yrkande
genom klyvning uppdelas i lotter enligt vad nedan sägs, varje lott avsedd
att utgöra fastighet för sig eller att ingå i sammanläggning.
Vid klyvning utlägges en lott för varje delägare, som yrkat att hans andel
i fastigheten skall utbrytas, eller om vissa delägare, som sålunda krävt
utbrytning, begärt att erhålla sina andelar förlagda i gemensam lott, en sådan
lott för dem, varjämte övriga delägares andelar förläggas i en gemensam
lott. Skulle hinder möta mot en uppdelning av fastigheten enligt vad
nu sagts, skall gemensam lott utläggas i den vidgade omfattning som med
anledning därav finnes påkallad.
57 —Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 1066 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
2 §•
Klyvning må ej äga rum med mindre därvid utlägges särskild lott för
någon delägare, som påyrkat utbrytning av sin andel i fastigheten, eller
gemensam lott för vissa delägare i enlighet med deras yrkande.
Där fråga är om fastighet med byggnad eller annan anläggning, må klyvning
endast tillåtas, om delningen kan utföras på sådant sätt att delägare
ej oskäligt betungas genom att byggnaden eller anläggningen tillföres honom.
Skall fastighet enligt domstols förordnande utbjudas till försäljning för
delägarnas gemensamma räkning, må fastigheten icke klyvas med mindre
det visas att försäljning icke kommer till stånd. Ej heller må klyvning äga
rum för utbrytning av andel, för vilken särskild lott redan utlagts genom
sämjedelning, om delägare påkallar att sämjedelningen tillerkännes verkan
som laga delning enligt vad därom är särskilt stadgat och slutligt avgörande
i anledning av hans framställning ännu icke föreligger.
3 §•
Vid klyvning av fastighet skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas
om bildande av samfälld ägolott, fastighetens enskilda mark ävensom dess
andelar i samfälld mark fördelas mellan de olika klyvningslotterna. Därvid
skall iakttagas att graderingsvärdet av vad sålunda tillägges varje lott icke
väsentligen understiger vad av fastighetens graderingsvärde belöper på den
eller de delägare, för vilka lotten utlägges, och ej heller i sådan omfattning
överstiger samma andel av fastighetens graderingsvärde att avsevärd olägenhet
uppkommer för delägare. Om fastställande av graderingsvärde stadgas
i 5 kap. 9 §.
Har genom laga delning visst område av fastigheten tidigare uppdelats
mellan dem, som ägde del i fastigheten, skall vid beräkningen hur stor del
av fastighetens graderingsvärde som belöper på delägare innehavet enligt
den verkställda delningen beaktas. Om avsöndring, avstyckning eller därmed
jämförlig åtgärd tidigare skett från andel i fastigheten, skall hänsyn
tagas jämväl därtill.
4 §•
Hör till den fastighet som undergår klyvning särskild rättighet, skall rättigheten
i sin helhet tilläggas en av lotterna eller med angivande av andelstal
eller på annat sätt fördelas mellan lotterna eller vissa av dem. Beträffande
rättighet, som icke lämpligen kan uppdelas, må sådan bestämmelse
meddelas att rättigheten tillkommer flera lotter gemensamt.
5 §•
Bestämmelserna i 6 kap. om bildande av samfälld ägolott och i 7 kap. om
bildande av servitut genom fastighetsreglering äga motsvarande tillämpning
vid klyvning såvitt avser förhållandet mellan klyvningslotterna eller vissa
av dem.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1067
Mark, som på grund av sin beskaffenhet eller sitt läge icke kan med erforderlig
säkerhet värderas i jämförelse med övrig i klyvningen ingående
mark eller vars värde är så lågt att kostnaderna för dess delning finnas
icke stå i skäligt förhållande till värdet, må avsättas såsom samfälld för
klyvningslotterna oavsett vad 6 kap. 1 § må innehålla däremot stridande.
6 §•
Klyvning av fastighet skall så genomföras att den åsyftade delningen utan
oskälig kostnad vinnes med minsta olägenhet.
7 §.
Vad enligt 5 kap. gäller om ersättning mellan sakägare vid fastighetsreglering
samt om tillträde äger motsvarande tillämpning vid klyvning.
8 §.
Med samtycke av de delägare vilkas rätt är därav beroende må omfattningen
av vad som vid klyvningen tillägges de olika lotterna fastställas utan
hinder av bestämmelserna i 3 § och må avsteg göras från 6 § ävensom från
vad enligt 7 § följer angående delägares rätt till ersättning.
Genomföres klyvningen med stöd av samtycke som sägs i första stycket,
äger vad i 5 kap. 18 § andra och tredje styckena samt 19 § är stadgat motsvarande
tillämpning.
9 §•
Kostnaderna för klyvning av fastighet utgöras av delägarna i fastigheten
efter vad förrättningsmännen pröva skäligt, där ej annat följer av 2 kap.
6 §■
12 KAP.
Om sammanläggning
1 §•
Fastigheter, som äro i samme ägares hand och av denne innehavas med
lika rätt, må sammanläggas till en fastighet.
Vad i detta kapitel sägs om fastighet som sammanlägges med annan gäller
även sådan fastighetsdel eller andel i fastighet som genom avstyckning
eller klyvning utbrytes för sammanläggning.
2 §.
Utan hinder av vad i 1 § angives såsom villkor för sammanläggning må
fastigheter, som tillhöra äkta makar var för sig eller innehavas med olika
rätt i äktenskapet, sammanläggas, såframt makarna träffa avtal rörande
B 1068
Kutigl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
makarnas rätt i den genom sammanläggning bildade fastigheten. Sådani
avtal skall upprättas skriftligen och bestyrkas med vittnen. Ifall de fastigheter
som sammanläggas tillhöra ena maken enskilt och såsom giftorättsgods,
skall genom avtalet bestämmas, att den nybildade fastigheten skall i
sin helhet vara den makens enskilda egendom eller giftorättsgods. Där de i
sammanläggningen ingående fastigheterna tillhöra makarna var för sig,
skall bestämmas, att den nybildade fastigheten skall utgöra egendom, vari
makarna äga var sin andel såsom enskild egendom eller giftorättsgods. Vardera
makens andel skall utgöra hälften, såvida ej annat avtalats. Innefattar
avtalet gåva, äger vad i 8 kap. 5 § giftermålsbalken är stadgat motsvarande
tillämpning.
Vad i första stycket är föreskrivet gäller ej i fråga om fastighet, som make
erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att den skall vara hans
enskilda egendom, eller som make bekommit genom testamente med sådant
villkor, eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente
meddelat sådan föreskrift, med mindre den genom sammanläggning
bildade fastigheten enligt avtalet skall såsom enskild egendom tillkomma
den maken.
3 §•
Är fastighet föremål för återköpsrätt, må den ej ingå i sammanläggning
utan medgivande av återköpsrättens innehavare. Vad sålunda stadgats äger
motsvarande tillämpning, när eljest någon genom avtal eller annan rättshandling
tillförsäkrats villkorlig eller ovillkorlig rätt att återtaga eller lösa
fastighet.
Besväras fastighet av tomträtt eller vattenfallsrätt, må den icke sammanläggas
med annan fastighet, vari förekommer rättighet som enligt vad därom
är stadgat skulle utgöra hinder för inskrivning i fastigheten av tomträtten
eller vattenfallsrätten. Fastighet vari tomträtt är upplåten må ej heller
eljest sammanläggas, såvida icke tomträtten utvidgas att avse hela den
genom sammanläggning bildade fastigheten.
4 §•
Fastighet må ej ingå i sammanläggning med mindre ägaren erhållit lagfart
därå. Lagfart erfordras dock ej, där fastigheten förvärvats genom fång,
varmed på grund av äldre lag ägaren icke varit skyldig lagfara, eller där
fråga är om fastighetsdel, som överlåtits för sammanläggning, och den till
vilken överlåtelsen skett gjort ansökan om lagfart, vilken ansökan förklarats
vilande endast i avbidan på laga delning.
Är talan väckt angående klander å ägarens förvärv eller om utövning av
lösningsrätt eller finnes eljest rätten till fastigheten tvistig eller är denna
utmätt eller är fordran fastställd till betalning ur fastigheten eller har, om
ägaren är i konkurs, dess försäljning i exekutiv ordning äskats, må fastigheten
ej ingå i sammanläggning.
B 1069
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
5 §•
Äro två eller flera av fastigheterna besvärade av beviljad eller sökt inteckning,
må sammanläggning icke ske utan så är att något av följande fall
är för handen, nämligen
1. att icke någon av fastigheterna häftar för andra inteckningar än sådana,
som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i envar av de
andra, eller ock, om i någon av fastigheterna tillika finnes särskild inteckning,
denna gäller med sämre rätt än den eller de gemensamma inteckningarna;
eller
2. att företrädesordningen för inteckningarna i den genom sammanläggningen
bildade fastigheten fastställts enligt vad nedan stadgas i 11 §.
Vid tillämpning av vad sålunda föreskrivits skall, där andelar i någon av
fastigheterna ej äro föremål för samma inteckningsbelastning, envar av andelarna
anses som särskild fastighet, såvida icke de i sammanläggningen
ingående fastigheterna i annat fall än som avses i 2 § tillhöra två eller flera
och den bristande överensstämmelsen i fråga om inteckningsbelastningen
hänför sig till de olika delägarnas andelar. Därjämte skall iakttagas att avseende
icke fästes vid inteckning för servitut eller nyttjanderätt, såframt
den intecknade rättigheten icke rör mark som skall ingå i sammanläggningen,
eller vid inteckning, vars dödning blivit hos inskrivningsdomaren
sökt i fastighet varom fråga är, såframt hinder mot dödningsåtgärden icke
föreligger därest den avsedda fastighetsbildningen genomföres.
Vad i denna paragraf ävensom nedan i 6 och 11 §§ sägs om inteckning
äger motsvarande tillämpning å fordran och annan rättighet, som utan inteckning
åtnjuter skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken.
6 §•
Häftar någon av fastigheterna enligt anteckning i fastighetsboken för
fordran av beskaffenhet att utgå med förmånsrätt framför intecknad gäld,
må sammanläggning icke äga rum, såframt icke den, som på grund av inteckning
i annan av fastigheterna äger säkerhet för fordran eller annan rättighet,
medgivit sammanläggningen eller denna är väsentligen utan betydelse
för honom.
7 §•
Äger sammanläggning rum och besväras en eller flera av de däri ingående
fastigheterna av inteckning, som icke gäller i den eller de andra, skall
inteckningen, med det förmånsläge som må hava särskilt fastställts, besvära
hela den genom sammanläggning bildade fastigheten eller, om inteckningen
tidigare allenast gällt i viss delägare tillhörig fastighetsandel och
sammanläggningen icke sker på grundval av vad i 2 § sägs, denne delägares
andel i den nybildade fastigheten. Där enligt vad stadgas i 5 § avseende icke
skall vid lagrummets tillämpning fästas vid viss inteckning, skall denna
B 1070 Ktingh Maj.ts proposition nr 128 år 1969
icke gälla i fastigheten. Häftar någon av fastigheterna för fordran med förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken eller eljest för belopp, varför säkerhet
på annan grund än inteckning åtnjutes, svarar den nybildade fastigheten
därför på samma sätt som gäller beträffande inteckning.
Ifall på grund av tidigare rätt till fastighet ansökan om inteckning göres
eller fullföljes efter det fastigheten ingått i sammanläggning, skall inteckningen,
om ansökningen bifalles, fastställas att gälla i hela den nybildade
fastigheten.
Sker sammanläggning på grundval av sådant avtal mellan makar som
sägs i 2 § och skall enligt avtalet den nybildade fastigheten utgöra egendom,
vari makarna äga var sin andel, skall den för vardera maken gällande lagfarten
hänföras till den andel i fastigheten som tillkommer honom.
8 §.
Ansökan om sammanläggning av fastigheter må göras av fastigheternas
ägare.
Utan ansökan må förrättningsmännen upptaga fråga om sammanläggning,
där fastigheterna beröras av fastighetsreglering med syfte att inom
visst område åstadkomma så ändamålsenliga fastighetsförhållanden som
omständigheterna medgiva eller där sammanläggningen erfordras för genomförandet
av annan fastighetsbildning. Innan förrättningsmännen besluta
i frågan, skall tillfälle beredas ägaren att yttra sig rörande sammanläggningen.
Ej må åtgärden äga rum, om den bestrides av ägaren och kan
antagas medföra olägenhet av någon betydelse för honom.
9 §•
Förrättningsmännens prövning av fråga om sammanläggning skall ske
utan beaktande av de i 5 och 6 §§ föreskrivna villkoren. Av förrättningsmännen
meddelat beslut att sammanläggning skall äga rum må dock icke
läggas till grund för anteckning i fastighetsregistret och skall förty icke
lända till efterrättelse, med mindre registerföraren med ledning av yttrande,
som han inhämtat från inskrivningsdomaren, finner hinder mot sammanläggning
icke möta enligt nämnda båda lagrum eller eljest enligt vad
ovan i detta kapitel är stadgat på grund av förhållande, varom fastighetsboken
meddelar upplysning. Där i ärendet åberopas sådant avtal mellan
makar som sägs i 2 §, skall på motsvarande sätt och med enahanda verkan
bedömas, huruvida avtalet är lagligen beskaffat med hänsyn till den rätt
varmed de i sammanläggningen ingående fastigheterna innehavas av makarna.
Inskrivningsdomarens yttrande i sammanläggningsärende skall av registerföraren
inhämtas först sedan ärendet kommit i det skick att registrering
omedelbart kän ske efter det yttrandet inkommit.
B 1071
Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1969
10 §.
Då inskrivningsdomaren mottagit begäran om yttrande, varom stadgas i
9 §, åligger det honom att så snart ske kan avgiva det begärda utlåtandet.
Finnes hinder möta mot sammanläggningen och är det av beskaffenhet att
kunna utan dröjsmål avlägsnas, bör han dock först anmana sökanden eller
annan, som kan antagas vara villig och i stånd att medverka till hindrets
undanröjande, att vidtaga härför erforderliga åtgärder ävensom lämna honom
skäligt rådrum därtill.
11 §•
Där det prövas erforderligt på grund av vad i 5 § är stadgat, skall inskrivningsdomaren,
innan han avgiver sitt yttrande, undersöka huruvida
förutsättning för sammanläggning kan vinnas genom fastställande av företrädesordning
för de inteckningar, som i händelse av sammanläggning skola
gälla i den nybildade fastigheten. För sådant ändamål skall inskrivnings^
domaren under iakttagande av att inteckningshavares säkerhet rubbas i
minsta möjliga mån upprätta förslag till företrädesordning. Om det finnes
lämpligt, må sammanträde med fastigheternas ägare och inteckningshavarna
hållas för förhandling angående förslaget.
Medgiva innehavarna av samtliga de i första stycket omförmälda inteckningarna
sammanläggningen på grundval av framlagt förslag till företrädesordning
och har detta tillika godkänts av fastigheternas ägare, skall förslaget
fastställas att lända till efterrättelse från det sammanläggningen
blir slutligt gällande. Utan hinder av att inteckningshavare eller fastighetsägare
icke lämnat medgivande eller godkännande skall beslut om faststäl/else
meddelas, om det är väsentligen utan betydelse för honom att sammanläggning
sker på grundval av den föreslagna företrädesordningen.
Beslut om fastställelse av företrädesordning är att anse som förfallet och
må ej av inskrivningsdomaren beaktas, om han har att i ärendet avgiva
förnyat yttrande och därvid finner inteckningsförhållandena hava så ändrats
att förutsättningarna för beslutet rubbats.
12 §.
Berör sammanläggning fastigheter, som lyda under mer än en inskrivningsdomare,
skola de på sådan befattningshavare enligt detta kapitel ankommande
uppgifterna fullgöras av den av inskrivningsdomarna, hos vilken
framställning om yttrande gjorts, och åligger det denne att från övriga
inskrivningsdomare införskaffa erforderliga upplysningar.
13 §.
Kostnaderna för sammanläggning gäldas av sökanden. Har på grund av
vad i 8 § andra stycket sägs frågan om sammanläggning utan ansökan
B 1072
Kurtgl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
jpptagits i samband med annan fastighetsbildning, skola kostnaderna fördelas
efter vad förrättningsmännen pröva skäligt, där ej annat följer av
2 kap. 6 §.
13 KAP.
Särskilda bestämmelser om fastighetsbildning i syfte att åstadkomma överensstämmelse
mellan fastighetsindelning och kommunal indelning
1 §•
Ligger fastighet med sin enskilda mark på ömse sidor om kommungräns,
skall fastighetsindelningen ändras så att överensstämmelse med den
kommunala indelningen åstadkommes. Sådan ändring skall, under förutsättning
att den åsyftade överensstämmelsen icke vinnes genom att sämjedelning
tillerkännes verkan som laga delning, verkställas genom fastighetsreglering,
om det kan ske, och i annat fall genom avstyckning. I den mån
det finnes erforderligt må åtgärden genomföras utan iakttagande av de i
3 kap. stadgade villkoren. Såvitt angår fastighetsreglering må även stadgandena
i 5 kap. 4 § lämnas utan beaktande, om sakägare ej motsätter
sig detta.
Består samfälld ägolott av mark inom olika kommuner, skall detta förhållande,
där det kan ske utan åsidosättande av eljest gällande bestämmelser,
undanröjas genom fastighetsreglering.
2 §.
Fråga om åtgärd som avses i 1 § upptages utan ansökan efter förordnande
av överlantmätaren.
Har beslut meddelats om ändring i den kommunala indelningen, må utan
hinder av att ändringen ännu ej trätt i kraft förrättning äga rum för
prövning av de fastighetsbildningsåtgärder som föranledas av beslutet.
3 §•
Vid genomförandet av fastighetsbildning enligt detta kapitel skall eftersträvas,
att fastighet icke kommer att äga andel i samfälld ägolott inom
annan kommun. Befinnes vid förrättning, som äger rum i anledning av
indelningsändring varom förmäles i 2 § andra stycket, att fastighet, vars
enskilda mark helt är belägen inom en kommun, genom ändringen kommer
att äga andel i samfälld ägolott inom annan kommun, må utan ansökan
fastighetsreglering samtidigt verkställas för undanröjande av detta förhållande.
Genomföres fastighetsbildningen såsom avstyckning, skall som styckningslott
avskiljas den fastighetsdel, vars ägovidd är minst, såvida icke
särskilda förhållanden föranleda annat.
B 1073
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
4 §•
Genom lantmätarens försorg skola de på ömse sidor om kommungränsen
belägna kommunerna underrättas om den förrättning som äger rum.
5 §•
Kostnaderna för åtgärd i anledning av bestämmelserna i detta kapitel
må icke påföras sakägare. Ägare av fastighet, som delas eller ändras genom
åtgärden, skall kostnadsfritt erhålla utdrag rörande fastigheten av förrättningskarta,
som må hava upprättats.
Ersättning till syssloman, varom stadgas i 4 kap. 37 §, skall i fall som
här avses alltid bestämmas av förrättningsmännen.
57*—Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 1074
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
FEMTE AVDELNINGEN
Om fastighetsbestämning
14 KAP.
1 §•
Uppkommer vid fastighetsbildning fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet
eller om beståndet eller omfånget av servitut, som bildats annorledes
än enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre lagstiftning,
skall frågan, där det med hänsyn till fastighetsbildningen aktas nödigt,
upptagas till prövning vid fastighetsbestämning.
Efter ansökan av sakägare må även i annat fall fastighetsbestämning ske
för prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om
beståndet eller omfånget av servitut, som tillkommit vid avvittring eller
jämlikt lagstiftningen om fastighetsbildning eller om enskilda vägar, såvida
ett avgörande av frågan ej uppenbart är utan betydelse för sökanden. Rätt
att påkalla fastighetsbestämning som nu sagts tillkommer ock byggnadsnämnden
såvitt gäller område med stadsplan eller byggnadsplan eller område,
beträffande vilket fråga väckts om antagande av sådan plan.
2 §•
Fastighetsbestämning handlägges vid förrättning. Beträffande denna skola
bestämmelserna i 4 kap. 1—24 §§, 28 § första stycket, 32—40 §§ och 42 §
äga motsvarande tillämpning, stadgandet i 24 § dock endast där byggnadsnämnden
är sökande. Har fastighetsbestämningen samband med fastighetsbildning,
skall handläggning vid gemensam förrättning äga rum, såvida
icke särskilda omständigheter föranleda annat.
3 §.
Det åligger förrättningsinännen att vid sammanträde eller annorledes
för sakägarna klarlägga fastighetsbestämningens omfattning och att därvid
noga angiva vilka frågor som skola avgöras.
Genom förrättningsmännens försorg skall utredning därjämte verkställas
rörande de omständigheter, som äro av betydelse för bedömningen av de
vid fastighetsbestämningen upptagna frågorna, varefter resultatet av utredningen
skall framläggas för sakägarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1075
4 §.
Yrkar sakägare, att fråga, som avses med fastighetsbestämningen och
ej allenast gäller vilken sträckning viss gräns har, skall omedelbart upptagas
och avgöras av domstol, skola förrättningsmännen förelägga honom
att inom viss tid vid domstol väcka talan angående frågan och, där fastighetsbestämningen
tillika omfattar andra spörsmål som ej utan olägenhet
kunna avgöras för sig, jämväl angående dessa samt att inom samma tid
för förrättningsmännen visa att så skett. Ställer sig sakägaren föreläggandet
till efterrättelse, må förrättningsprövningen i de delar som föreläggandet
gäller icke fullföljas, med mindre den vid domstol instämda talan avvisas
Dller målet avskrives.
Förrättningsmännen må bestämma, att yrkande som avses i första stycket
skall för att vinna beaktande framställas senast vid viss tidpunkt
under förrättningshandläggningen. Om vad sålunda kan hava bestämts
skall tillkännagivande meddelas å sammanträde eller underrättelse i annan
ordning lämnas sakägarna. Vid utsättande av tid såväl; enligt vad nu sagts
som enligt första stycket skall skäligt rådrum lämnas.
5 §.
Vid fastighetsbestämning upptagen fråga skall i den-mån ej annat följei’;
av 4 § avgöras genom beslut av förrättningsmännen (fastighetsbestämningsbeslut).
Skall läget av en gräns bestämmas och träffa de sakägare, som vid
förrättningen fört talan i denna del eller som äro närvarande vid sammanträde,
då frågan avgöres, sedan viss sträckning blivit i erforderlig
omfattning utstakad, skriftlig överenskommelse om gränsens läge i överensstämmelse
med utstakningen, skola förrättningsmännen besluta i enlighet
därmed, såvida den av sakägarna sålunda anvisade sträckningen sammanfaller
med en befintlig hävdelinje eller med en linje, markerad av gränsmärken
vilka kunna antagas hava tillkommit för att utvisa gränsen, eller
med en linje i enlighet med sådana kartor eller andra handlingar, som
upprättats i samband med att gränsen tillkommit eller att dess läge bestämts,
överenskommelsen skall ock läggas till grund för förrättningsmännens
beslut, om den anvisade sträckningen är belägen mellan nu angivna linjer
eller i nära anslutning till någon av dem. Utan hinder av vad sålunda stadgats
eller eljest gäller må vid avgörandet av en gränsfråga företagas mindre
jämkningar, vilka erfordras för att gränsen skall erhålla en i tekniskt
avseende ändamålsenlig sträckning.
Beslut, som rör omfattningen av allmänt vattenområde, är utan verkan
i den mån vid ny förrättning befinnes eller i annan ordning visas att det
avviker från vad i lag stadgas.
B 1076
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
6 §•
Innefattar fastighetsbestämningsbeslut ett fastställande av viss gränssträckning,
skall denna angivas på karta eller, om sådan icke finnes tillgänglig
vid förrättningen, på annat sätt beskrivas i förrättningshandlingarna.
Gränssträckningen skall ock i erforderlig omfattning utstakas och utmärkas
efter vad därom finnes särskilt stadgat. Utstakningen skall ske i anslutning
till beslutets meddelande. Utmärkningen må, då så finnes lämpligt, av lantmätaren
verkställas först efter förrättningens avslutande. Angående åtgärd,
som sker i sådan ordning, skall lantmätaren i god tid underrätta de sakägare
som beröras, och skall i förrättningsakten antecknas vad som förekommer
vid utmärkningen.
7 §•
Då beslut meddelats, mot vilket talan må föras särskilt, skall beslutet
jämte karta och annan handling, som erfordras för ett åskådliggörande av
beslutets innebörd, hållas tillgängligt hos lantmätaren under den tid, som
gäller för anförande av besvär mot beslutet.
8 §.
Om avslutande av förrättning, vid vilken tillika handlägges fråga om
fastighetsbildning, och om åtgärder i anslutning till avslutandet gäller vad
i 4 kap. 29—31 §§ är stadgat. Beträffande annan fastighetsbestämningsförrättning
äga bestämmelserna i 4 kap. 29 och 30 §§ motsvarande tillämpning,
dock med iakttagande av att förrättningsakten icke skall överlämnas
till registerföraren förrän efter utgången av den tid, som gäller för anförande
av besvär i anledning av förrättningen, samt att underrättelse till
byggnadsnämnden om avslutandet endast erfordras för det fall att nämnden
påkallat fastighetsbestämningen.
9 §•
Kostnaderna för fastighetsbestämning gäldas av sakägarna efter vad
som prövas skäligt med hänsyn till den nytta de hava av fastighetsbestämningen,
i den mån ej annat följer av 13 kap. 5 § eller kommunen finnes
böra åläggas betalningsskyldighet, då byggnadsnämnden påkallat bestämningen.
Vad i 2 kap. 6 § är stadgat om betalningsskyldighetens fördelning
vid överenskommelse mellan sakägarna och om gäldande av kostnader för
förrättning som inställes skall även lända till efterrättelse vid fastighetsbestämning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1077
SJÄTTE AVDELNINGEN
Om domstolar och rättegång i jordmål
15 KAP.
Allmänna bestämmelser
1 §•
För prövning av mål som genom besvär eller underställning fullföljas från
förrättningsmännen enligt vad stadgas i denna lag (jordmål) skola vid hovrätterna
finnas jorddomstolar, minst en vid varje hovrätt. Konungen bestämmer
närmare om antalet jorddomstolar och förordnar om deras domkretsar.
Högsta domstolen är överrätt i mål som fullföljas från jorddomstol.
2 §•
Angående rättegången i jordmål gäller i tillämpliga delar, där ej i denna
lag eller eljest finnes särskilt stadgat, vad i fråga om allmän domstol är
föreskrivet; jorddomstol likställes därvid med hovrätt.
3 §.
Jorddomstol består av ordförande och fyra övriga ledamöter.
Ordföranden utses bland ordförandena och vice ordförandena på hovrättens
avdelningar. Av jorddomstolens övriga ledamöter skall en vara lagfaren
ledamot i hovrätten samt en äga lantmäteriutbildning och hava ingående
kännedom och praktisk erfarenhet beträffande fastighetsbildningsverksamhet.
I stället för sistnämnde ledamot må ytterligare en lagfaren
hovrättsledamot inträda i domstolen.
Återstående två ledamöter skola vara nämndemän, särskilt valda att
tjänstgöra i jorddomstol. Nämndemännen böra vara allmänt betrodda och
med sin orts förhållanden väl förtrogna. De skola vara valbara till nämndemansbefattning
vid allmän underrätt och ej hava uppnått sextiofem års
ålder; dock må den, som uppnått denna ålder, tjänstgöra i mål, varmed
han förut såsom jorddomstolsnämndeman tagit befattning.
4 §.
Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, är jorddomstolen dom
-
B 1078
''Kungt. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
för med, förutom ordföranden, minst två övriga ledamöter. Vad nu sagts
skall ock gälla, då mål av mindre betydelse eljest handlägges, men därvid
böra båda nämndemännen sitta i rätten, om ej särskilda skäl föranleda
annat.
Åtgärd, som allenast avser måls beredande, må i den omfattning Konungen
bestämmer vidtagas av lagfaren ledamot i jorddomstolen eller av tjänsteman
vid hovrätten.
5 §•
Konungen utser jorddomstolens ordförande för dennes tjänstetid såsom
ledamot i hovrätten. Där ordföranden är hindrad att tjänstgöra i domstolen,
äger hovrätten i hans ställe förordna annan av hovrättens lagfarna ledamöter.
6 §.
Den lantmäteriutbildade ledamoten i jorddomstolen förordnas av Konungen,
som tillika bestämmer om han skall tjänstgöra vid mer än en jorddomstol.
Där han är hindrad att tjänstgöra, äger hovrätten i hans ställe
förordna annan, vilken av Konungen förklarats behörig att mottaga sådant
förordnande.
7 §•
Jorddomstolsnämndemänncn utses för sex år till det antal Konungen bestämmer
för varje domsaga och för stad med rådhusrätt. Avgår nämndeman
under tjänstgöringstiden, skall val avse återstående del av samma tid.
Vad i rättegångsbalken är stadgat om skyldighet att åtaga sig uppdrag
som nämndeman och att kvarstå i sådan befattning så ock att efter avgång
fortfarande tjänstgöra äger motsvarande tillämpning beträffande uppdrag
som jorddomstolsnämndemän.
8 §•
Valet av jorddomstolsnämndemän förrättas i stad med rådhusrätt och
stad, som utgör domsaga för sig, av stadsfullmäktige samt eljest inför
häradshövdingen i domsagan av valmän, som utses av kommunernas fullmäktige.
Vad i kommunallagen är stadgat om gottgörelse till fullmäktig
skall även tillämpas beträffande valman.
Konungen bestämmer det antal valmän jämte suppleanter för dem som
skall utses samt meddelar i övrigt erforderliga bestämmelser om valet av
jorddomstolsnämndemän och om åtgärder i anslutning till valet.
Klagan över valet skall föras genom besvär hos hovrätten, över hovrättens
beslut må talan ej föras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 1079
9 §.
Av de till jorddomstolsnämnderaän valda skola för varje gång de tjänstgöra,
vilka av jorddomstolens ordförande kallas därtill. Håller domstolen
sammanträde på annan plats än kansliorten, böra företrädesvis de närmast
boende kallas.
Är nämndeman, som sålunda kallats, av jäv hindrad att tjänstgöra eller
uteblir han från domstolens sammanträde och kan annan nämndeman ej
utan tidsutdräkt infinna sig, äger ordföranden till tjänstgöring som jorddomstolsnämndeman
kalla någon, som är valbar till sådan befattning.
10 §.
Vid omröstning i jorddomstol skola de lagfarna ledamöterna säga sin
mening först, därefter den lantmäteriutbildade ledamoten och sist nämndemännen.
11 §•
Åtal mot ledamot i jorddomstol för ämbetsbrott skall väckas i högsta
domstolen.
12 §.
Jordmål prövas av den jorddomstol, inom vars domkrets den jord ligger
varom i målet är fråga. Lyder jorden under mer än en jorddomstol, skall
handläggningen ske vid den av domstolarna som angivits i den av förrättningsmännen
meddelade fullföljdshänvisningen.
13 §.
För sina sammanträden är jorddomstol berättigad att förfoga över nödiga
lokaler i tingshus, allmän skola och annan allmän byggnad, som icke
är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av
gudstjänstlokal.
Vållas i anledning av domstolens sammanträde särskilda utgifter för
uppvärmning, belysning, städning och dylikt, skola de ersättas av statsverket.
16 KAP.
Om fullföljd till jorddomstol
1 §•
Talan mot beslut, varigenom ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning
avvisats, jäv mot förrättningsman ogillats eller förrättningsmännen
utlåtit sig om ersättning till sakkunnigt biträde eller syssloman,
ävensom talan mot tillståndsbeslut och mot beslut om rättelse enligt 4 kap.
B 1080
Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969
42 § må av sakägare föras genom besvär, som skola ingivas till jorddomstolen
inom tre veckor från den dag, då beslutet meddelades. I fråga om
avvisnings- och ersättningsbeslut må talan ock föras av annan som beslutet
rör.
Är sakägare missnöjd med sådant enligt 9 kap. meddelat beslut, som innebär
att gemensamt arbete skall utföras enligt bestämmelserna i denna lag,
att fråga om genomförandet av torrläggnings- eller vägbyggnadsföretag skall
prövas i särskild ordning enligt annan lagstiftning eller att kostnaderna för
gemensamt arbete skola tills vidare fördelas på visst sätt, eller ock med beslut
av förrättningsmännen att syssloman, åt vilken uppdragits att ombesörja
gemensamt arbete, skall skiljas från sitt uppdrag och annan förordnas
i hans ställe, må sakägaren föra talan däremot på sätt och inom tid,
räknad från dagen för beslutets meddelande, som sägs i första stycket. Mot
sålunda angivet beslut, varigenom syssloman skiljes från sitt uppdrag, må
talan föras jämväl av denne.
Vad i första stycket föreskrivits om rätt för sakägare att fullfölja talan
gäller även beträffande fastighetsbildnings- och fastighetsbestämningsbeslut
under förutsättning att talan däremot skall enligt förordnande av förrättningsmännen
fullföljas särskilt. Dylikt förordnande må av förrättningsmännen
meddelas endast om det finnes ägnat att befordra en ändamålsenlig
förrättningshandläggning. För förordnande rörande fastighetsbildningsbeslut,
som ej innefattar medgivande till fastighetsbildningen i dess helhet,
fordras tillika att tillståndsbeslut samtidigt meddelas eller att lagakraftägande
sådant beslut föreligger.
2 §•
Menar sakägare att genom förrättningsmännens beslut förrättningen onödigt
uppehälles eller är någon missnöjd med beslut, varigenom förordnande
enligt 5 kap. 20 § meddelats eller medgivande som avses i 5 kap. 22 § vägrats,
må han föra talan mot beslutet genom besvär hos jorddomstolen.
Klagan är i sådant fall ej inskränkt till viss tid.
3 §•
Hava förrättningsmännen gillat jävsanmärkning, skall vid beslutet förbliva.
4 §.
Mot beslut eller åtgärd vid förrättning i andra fall än som avses i 1—
3 §§ må talan fullföljas av sakägare på enahanda sätt som i 1 § första stycket
sägs inom tre veckor från den dag, då förrättningen förklarades avslutad
eller inställd. Har genom förrättningsbeslut annan än sakägare ålagts
gälda ersättning eller kostnad, äger denne i likhet med sakägare föra talan
mot beslutet.
B 1081
Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1969
Jämväl efter utgången av den i första stycket stadgade tiden må sakägare
genom besvär söka rättelse i åtgärd, varigenom gräns i anledning av fastighetsbildning
eller fastighetsbestämning blivit utmärkt på marken, men
åligger det honom vid fullföljd i sådant fall att inkomma med sina besvär
till jorddomstolen inom ett år från den dag, då anteckning om fastighetsbildningen
eller fastighetsbestämningen skett i fastighetsregistret eller, om
utmärkningen ägde rum först efter nämnda dag, från det åtgärden slutfördes.
5 §•
Talan mot tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut rörande mark inom
område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser så ock mot beslut, varigenom förrättning som begärts
av byggnadsnämnden förklarats inställd, må av nämnden fullföljas
på sätt och inom tid som gäller för sakägare. Vad nu sagts äger motsvarande
tillämpning i fråga om rätt för annan, som utan att vara sakägare jämlikt
5 kap. 3 § första stycket ansökt om fastighetsreglering, att föra talan mot
beslut om inställande av den sökta förrättningen.
6 §•
Den, som genom påskrift å förrättningsprotokollet eller i skriftligt meddelande
vilket kommit lantmätaren eller fastighetsregisterföraren till handa
godkänt förrättning, förrättningsbeslut eller gränsutmärkning, äger icke
föra besvärstalan om ändring av vad sålunda godkänts med mindre jorddomstolens
prövning därav ändock skall äga rum.
7 §•
Finner överlantmätaren, sedan till följd av stadgandena i 4 kap. 30 § besked
om tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut kommit honom till handa,
beslutet stridande mot sådan bestämmelse i denna lag som meddelats för
tillgodoseende av allmänt intresse och anser han det vara av väsentlig betydelse
från allmän synpunkt att beslutet icke blir gällande, skall han underställa
beslutet jorddomstolens prövning med yrkande om den ändring han
finner påkallad. Beslutet skall av honom jämväl underställas jorddomstolens
prövning, om länsstyrelsen eller lantbruksnämnden hos honom framställt
begäran enligt vad nedan stadgas.
Det åligger överlantmätaren att, där beslut som avses i första stycket rör
fråga av större allmän betydelse för länsstyrelsens ämbetsbefattning eller
lantbruksnämndens verksamhet och av handlingarna icke framgår att myndigheten
biträder beslutet, utan dröjsmål sedan han fick kännedom om
dess innebörd underrätta myndigheten därom. Myndigheten äger därefter,
under motsvarande förutsättningar som enligt vad ovan sagts skola gälla
för att överlantmätaren självmant må besluta om underställning, hos över
-
B 1082
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
lantmätaren begära att talan mot beslutet fullföljes å det allmännas vägnar.
Framställning därom skall göras skriftligen inom fyra veckor från det den
för anförande av besvär över beslutet gällande tiden gick till ända samt angiva
den ändring som påkallas och skälen därför.
Vad ovan i denna paragraf är stadgat gäller icke vid fastighetsbildning
inom område med stadsplan eller med byggnadsplan, då åtgärden allenast
berör mark som enligt byggnadsplanen är avsedd för annat än jordbruksändamål,
och ej heller inom område, beträffande vilket särskilt förordnats
att överlantmätaren icke skall pröva fastighetsbildnings tillåtlighet från
allmän synpunkt. Förordnande med innehåll som nu sagts meddelas av
lantmäteristyrelsen samt gäller till dess det av styrelsen återkallats.
8 §.
Hava förrättningsmännen meddelat beslut om inställande av förrättning,
som påbörjats efter förordnande av överlantmätaren, äger denne, där han
finner beslutet icke lagligen grundat, underställa beslutet jorddomstolens
prövning.
9 §■
Finner fastighetsregisterföraren, att föreskriven anteckning i registret i
anledning av avslutad förrättning icke kan verkställas på grund av fel eller
oklarhet i förrättningen, skall han för vinnande av rättelse, där sådan icke
kommer till stånd i den i 4 kap. 42 § stadgade ordningen, underställa förrättningen
i de delar som beröras av felet jorddomstolens prövning. Detsamma
gäller om han, då registrering skall äga rum, finner förrättningen
behäftad med fel av beskaffenhet att, därest rättelse icke sker, fastighetsredovisningens
tillförlitlighet skulle äventyras eller rättsosäkerhet eljest
skulle föranledas.
Kan registrering av sammanläggning icke ske av anledning som sägs i
12 kap. 9 §, skall registerföraren underställa sammanläggningsfrågan jorddomstolens
prövning. Därest vid samma förrättning beslutats även annan
fastighetsbildning, som är beroende av sammanläggningen, skall jämväl
frågan om sådan fastighetsbildning underställas.
10 §.
Då underställning skall ske, har överlantmätaren eller, i fall som avses i
9 §, registerföraren att i skrivelse till jorddomstolen anmäla sitt beslut om
fullföljden samt överlämna hos honom befintliga handlingar av betydelse
för målets prövning. I skrivelsen skola de skäl angivas som föranlett fullföljden.
Har annan myndighet hos överlantmätaren begärt underställning,
skall denne tillika yttra sig över vad myndigheten anfört.
Den i första stycket omförmälda fullföljdsinlagan skall ingivas till jorddomstolen,
vid underställning av tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut
B 1083
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
enligt 7 § inom sex veckor från det den för anförande av besvär över beslutet
gällande tiden gick till ända och vid underställning enligt 8 § inom
tre veckor från det förrättningen förklarades inställd.
Har överlantmätaren förklarat anledning till fullföljd å det allmännas
vägnar mot visst beslut icke föreligga, må underställning enligt 7 och 8 §§
av beslutet ej äga rum. Sedan efter avslutad förrättning föreskriven anteckning
om fastighetsbildning skett i fastighetsregistret, må under förrättningen
meddelat beslut ej heller underställas.
17 KAP.
Om förfarandet vid jorddomstol
1 §•
Finnes talan i jordmål icke vara fullföljd på rätt sätt eller inom tid, som
för varje särskilt fall må vara föreskriven i 16 kap., skall talan omedelbart
avvisas av jorddomstolen.
2 §•
Klaganden är skyldig att vid sin besvärsinlaga foga styrkt avskrift därav
i två exemplar och att efter anmaning av domstolen ingiva det ytterligare
antal avskrifter, som domstolen finner erforderligt för att kunna ombesörja
delgivning och därmed jämförlig åtgärd enligt vad nedan stadgas.
Skyldigheten att tillhandahålla avskrift omfattar även vid besvär sinlagan
fogad handling, där denna ej utgöres av karta, ritning eller annan bilaga
av vidlyftig beskaffenhet och avskrift därav utan väsentlig olägenhet kan
undvaras. Underlåter enskild klagande att fullgöra vad nu sagts, låter domstolen
på klagandens bekostnad ombesörja nödiga avskrifter.
3 §•
Hava besvär anförts över tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut, varemot
talan må fullföljas enligt vad stadgas i 16 kap. 7 §, skall jorddomstolen
utan dröjsmål infordra överlantmätarens yttrande över besvären
och i samband därmed till honom överlämna avskrift av besvärsinlagan
och, i den mån det finnes nödigt, vid denna fogade handlingar. Överlantinätaren
åligger därefter att, om han ej har tillgång till förrättningsakten
i erforderliga delar, införskaffa denna samt att skyndsamt och senast inom
sex veckor från besvärstidens utgång avgiva sitt yttrande till domstolen,
varvid han även skall överlämna hos honom befintliga, till förrättningsakten
hörande handlingar av betydelse för målets prövning. På framställning
av överlantmätaren må domstolen medgiva förlängning av tiden för
avgivande av yttrande.
B 1084 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
4 §.
Finner jorddomstolen sakägare böra höras över anförda besvär eller i
anledning av underställning, skall fullföljdsinlagan med därvid fogade
handlingar delgivas sakägaren och föreläggande meddelas honom att inkomma
med skriftlig förklaring.
I de fall, som avses i 4 kap. 20 § första stycket, må delgivningen ske enligt
vad där stadgas. Skall inlagan eljest för delgivning överlämnas till
flera än fem sakägare å samma sida, må handlingen tillställas en av dem,
hos vilken den skall vara tillgänglig för de övriga sakägarna, varjämte föreläggandet
med åtecknad uppgift om var inlagan är att tillgå skall anslås
på kommunens anslagstavla. Har vid förrättningen bestämts visst sätt för
överbringande av meddelanden till sakägarna, bör jämväl motsvarande
underrättelseförfarande tillämpas.
Erfordras för målets beredande till slutligt avgörande att yttrande inhämtas
från överlantmätaren jämväl i annat fall än som avses i 3 § eller
från byggnadsnämnden, annan myndighet eller sakkunnig eller att skriftligt
bevis företes, särskilt sammanträde med sakägare hålles eller annan
förberedande åtgärd vidtages, skall domstolen utan dröjsmål förordna därom.
Domstolen äger vid behov infordra förrättningsakten eller erforderlig
del därav.
5 §.
Så snart målets beredande avslutats, bestämmer jorddomstolen tid och
plats för huvudförhandling i målet.
Huvudförhandlingen skall hållas vid syn å stället eller, där målet kan
prövas utan syn, på annan plats som bestämmes med hänsyn främst till
att minsta kostnader uppstå för sakägare, bosatta i den ort där de i målet
berörda fastigheterna äro belägna.
6 §•
Till huvudförhandling skall kallelse utfärdas å sakägarna och å byggnadsnämnden,
om denna anfört besvär; dock erfordras icke kallelse å sakägare
vars närvaro vid förhandlingen uppenbarligen är utan betydelse för
hans rätt eller eljest för målets avgörande. I mål, som fullföljts av överlantmätaren,
skall kallelse likaså utgå till denne och till myndighet, som vid
underställning enligt 16 kap. 7 § hos honom påkallat fullföljden. Då av
sakägare anförda besvär beröra allmänt intresse, skall företrädare därför
kallas till huvudförhandlingen. Om det prövas erforderligt, skall domstolen
ock eljest kalla företrädare för eller befattningshavare vid myndighet, vars
verksamhet beröres i målet, att såsom sakkunnig vara närvarande vid förhandlingen.
Jämväl förrättningslantmätaren må kallas att tillhandagå med
upplysningar.
Domstolen äger förelägga enskild klagande, som kallas till huvudför
B 1085
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
handling, att komma tillstädes vid påföljd att hans besvärstalan eljest förfaller.
Skall han infinna sig personligen eller skall annan sakägare komma
tillstädes eller infinna sig personligen, skall domstolen förelägga vite.
Kallelse skall delgivas. Vad i 4 § andra stycket är stadgat äger därvid motsvarande
tillämpning, dock ej såvitt angår kallelse med föreläggande att vid
vite eller annan påföljd komma tillstädes.
7 §■
Utan hinder av att sakägare eller annan, som kallats till huvudförhandling,
uteblir därifrån äger jorddomstolen företaga målet till handläggning
och avgörande. Om enskild klagande ej inställer sig, skall hans besvärstalan
förklaras förfallen, därest föreläggande att komma tillstädes vid dylik påföljd
meddelats honom.
Då jorddomstolen enligt första stycket funnit klagandens talan hava förfallit,
äger han inom två veckor från den dag beslutet, meddelades hos jorddomstolen
skriftligen anhålla om målets återupptagande. Uteblir han ånyo,
är hans rätt till målets återupptagande förfallen.
8 §•
Vad i 6 och 7 §§ är stadgat med avseende å huvudförhandling gäller i
tillämpliga delar även annan förhandling inför jorddomstolen; dock må
klaganden ej föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans besvärstalan
eljest förfaller.
9 §•
Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller annan ledamot
av rätten kort redogöra för saken och de yrkanden som framställts i målet.
För utredning av fråga av teknisk beskaffenhet må ingiven skrift åberopas.
Redogörelse skall lämnas för skriftens innehåll.
Finnes uppskov med förhandlingen av nöden, skall besked om tiden och
stället för nytt sammanträde meddelas innan jorddomstolen åtskiljes eller
ock senare tillkännagivas i den ordning som är föreskriven i 6 §.
Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick vari
det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Hava de ledamöter, som
vid det senare sammanträdet sitta i domstolen, ej övervarit den tidigare
handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling; i den
mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad
eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upptagits vid
tidigare sammanträde, ånyo upptages.
10 §.
Jorddomstolen äger utan huvudförhandling företaga mål till avgörande,
om domstolen finner huvudförhandling sakna betydelse för prövningen samt
B 1086
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
sakägare och, där allinänt intresse beröres, företrädare därför icke påfordrat
sådan förhandling. Besvärsmål må ock eljest avgöras utan huvudförhandling,
om besvären anförts enligt 16 kap. 1 eller 2 § och ej avse tillstånds-,
fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut eller om domstolen
finner uppenbart att talan är ogrundad.
För prövning av mål, som underställts enligt 16 kap. 9 §, erfordras ej
heller huvudförhandling. Detsamma gäller prövning, som ej avser själva
saken.
Har jorddomstolen beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling,
och finnes ej uppenbart, att sakägare eller företrädare för allmänt intresse
redan slutfört sin talan, skall tillfälle därtill lämnas honom.
11 §•
Har talan fullföljts mot beslut vid förrättning, som icke slutförts, må jorddomstolen
föreskriva, att förrättningshandläggningen skall helt eller till
viss del avbrytas eller att handläggning som avbrutits skall fortgå oberoende
av den vid domstolen förda talan. Av domstolen sålunda meddelad
föreskrift träder genast i kraft och gäller till dess annat förordnats.
12 §.
Om det för utredning av särskild fråga finnes erforderligt, må jorddomstolen
uppdraga åt en eller flera ledamöter av rätten eller åt överlantmätaren
att verkställa undersökning på marken.
Sakägarna skola på sätt finnes lämpligt underrättas om tiden för sådan
undersökning. Protokoll över undersökningen skall föras av den domstolen
därtill förordnat och sedermera tillställas domstolen. Där undersökningen
sker allenast såsom förberedelse för domstolens sammanträde för syn å
stället, erfordras dock ej underrättelse och protokoll som nu sagts.
13 §.
Jorddomstolens avgörande av saken sker genom utslag. Detta skall grundas
på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna
i övrigt innehålla.
Vad i rättegångsbalken är stadgat om avfattning av dom i tvistemål och
om meddelande av sådan dom äger motsvarande tillämpning beträffande
jorddomstols utslag.
Skola i ett mål flera frågor avgöras och kunna de särskiljas, må utslag
givas beträffande någon av dessa, ehuru handläggningen angående de övriga
ej avslutats.
14 §.
Jorddomstolen må ej i anledning av besvär, som anförts av sakägare, förordna
om ändring av vad förrättningsmännen beslutat eller företagit, med
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 1087
mindre övriga sakägare och, där besvären beröra allmänt intresse, företrädare
därför erhållit tillfälle att skriftligen eller vid förhandling inför domstolen
yttra sig över besvären; ändring till fördel för sakägare må dock ske
utan hinder av att han ej haft sådant tillfälle. Vad sålunda föreskrivits
äger motsvarande tillämpning, när byggnadsnämnden anfört besvär eller
underställning ägt rum.
Finner jorddomstolen anförda besvär böra föranleda ändring i avslutad
förrättning eller i fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut,
mot vilket talan särskilt fullföljts, må domstolen, om det erfordras för att
en med hänsyn till omständigheterna önskvärd likformighet skall vinnas,
ändra jämväl delar, som ej överklagats. Har vid förrättning, som i något
avseende kommit under domstolens prövning, förelupit fel som sägs i 16
kap. 9 § första stycket, må domstolen besluta om erforderlig åtgärd i anledning
därav, även utan att fullföljden avsett den del av förrättningen som
felet berör.
Den omständigheten att god man befinnes hava varit jävig må icke föranleda
att beslut eller åtgärd, som tillkommit innan invändning om jävet
framställdes, rubbas eller upphäves.
15 §.
Kan jorddomstolen ej utan olägenhet rätta fel i den förrättning som dess
prövning avser, skall domstolen med undanröjande av förrättningsmännens
beslut och åtgärder i den omfattning de påverkas av felet visa förrättningen
åter till förrättningsmännen, och äger domstolen därvid meddela
erforderliga föreskrifter för vinnande av rättelse.
Avser domstolens prövning fråga om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning,
beträffande vilken förrättningsprövningen avslutats, och återkallar
den som sökt åtgärden sin talan, skall domstolen undanröja förrättningen,
såvida övriga, som fört talan vid förrättningen eller domstolen
och själva ägt påkalla åtgärden, samtycka därtill. I fråga om avstyckning
enligt 10 kap. 4 § erfordras städse samtycke av övriga sakägare. Återkallelse
av ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning är utan verkan,
där den sker efter det anteckning om åtgärden verkställts i fastighetsregistret.
16 §.
Befattningshavare, som jämlikt 6 eller 8 § kallats att såsom sakkunnig vara
närvarande vid förhandling inför jorddomstolen eller att tillhandagå med
upplysningar, är berättigad till ersättning för sin inställelse enligt vad särskilt
är stadgat. Ej må sakägare åläggas gälda kostnaden därför.
Ersättning till jorddomstolens ledamöter och annan vid domstolen tjänstgörande
befattningshavare i anledning av resa för syn å stället skall städse
utgå av allmänna medel och stanna å statsverket.
B 1088
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
17 §.
Jorddomstolen äger efter vad med hänsyn till omständigheterna tinnes
skäligt förordna att klagande skall ersätta motpart hans rättegångskostnad
eller, där anförda besvär bifallas, att klagandens motpart skall gottgöra
klaganden dennes kostnad. Har motparten genom obefogad invändning eller
annorledes genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad, skall han
förpliktas gottgöra klaganden de utgifter som han därigenom åsamkat
denne. Där byggnadsnämnden i egenskap av klagande är part i jordmål,
inträder kommunen i dess ställe såsom berättigad till ersättning för rättegångskostnad
och skyldig att utgiva sådan ersättning.
Har underställning skett enligt 16 kap. 7 eller 8 § och bifalles ej ändringssökandet,
må domstolen tillerkänna sakägare ersättning av statsverket
för hans rättegångskostnad, om synnerliga skäl äro därtill. Under enahanda
förutsättning må ock i fall, där sakägares besvär beröra allmänt intresse
och de vinna bifall, klaganden erhålla ersättning av statsverket eller,
där allenast byggnadsnämnden företräder det allmänna intresset, av kommunen.
Sakägarna skola själva vidkännas sina kostnader i anledning av
underställning enligt 16 kap. 9 §.
Skall annan än i 16 § omförmäld kostnad för bevisning eller särskild åtgärd
enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, må domstolen, om varken
klaganden eller annan part finnes skäligen böra åläggas skyldighet att återgälda
kostnaden, förordna att denna skall stanna å statsverket.
18 §.
Hava besvär i anledning av avslutad förrättning anförts hos jorddomstolen,
åligger det denna att ofördröjligen och sist inom fyra dagar tillställa
fastighetsregisterföraren avskrift av besvärsinlagan och, i den mån det
finnes nödigt, vid denna fogad handling.
Sedan domstolens utslag eller slutliga beslut i jordmål vunnit laga kraft,
skall förrättningsakten eller del därav, vartill domstolen haft tillgång,
jämte avskrift av utslaget eller beslutet översändas till registerföraren eller,
såvida förrättningen skall fortsättas och anteckning icke skall ske i fastighetsregistret,
till förrätningslantmätaren. Fullföljes talan mot avgörandet
i viss del och kan i anledning av vad domstolen i övrigt beslutat fråga uppkomma
om anteckning i registret, skola samma handlingar ock översändas
till registerföraren, som har att efter registreringsfrågans handläggning
omedelbart återställa förrättningsakten eller mottagen del därav.
19 §.
Vad i detta kapitel är stadgat om sakägare äger tillämpning jämväl å annan
enskild part.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1089
18 KAP.
Om jordmåls fullföljande i högsta domstolen
1 §•
Mot jorddomstols utslag eller beslut må, där ej annat finnes stadgat,
talan fullföljas i högsta domstolen av sakägare och annan enskild part
samt av myndighet enligt vad nedan sägs. Talan föres genom besvär, som
inom den i 56 kap. 1 § rättegångsbalken stadgade tiden skola ingivas till
jorddomstolen.
Berör jorddomstolens avgörande allmänt intresse, som överlantmätaren
haft att företräda i jorddomstolen, må denne ävensom länsstyrelsen och lantbruksnämnden
anföra besvär över avgörandet. Motsvarande rätt tillkommer
ock byggnadsnämnden rörande fråga, varom nämnden haft att föra
talan vid jorddomstolen.
2 §.
Har jorddomstolen utlåtit sig angående jäv mot förrättningsman eller i
fråga om sådan fördelning av kostnaderna för gemensamt arbete som avses
i 9 kap. 3 §, skall vid domstolens beslut förbliva. Ej heller må besvär anföras
över jorddomstolens beslut i anledning av talan, som särskilt fullföljts
dit under påstående att förrättning onödigt uppehälles.
3 §•
Talan mot jorddomstols utslag eller slutliga beslut må ej i vidare mån
än som framgår av 54 kap. 10 § rättegångsbalken komma under högsta
domstolens prövning med mindre högsta domstolen meddelat klaganden
tillstånd därtill. I anledning av besvär, som myndighet anfört med stöd av
1 § andra stycket, må prövningstillstånd meddelas allenast om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att talan prövas
av högsta domstolen.
Vad i 54 kap. 13 § rättegångsbalken är stadgat rörande hovrätts beslut i
mål, som väckts vid underrätt, äger motsvarande tillämpning beträffande
jorddomstols beslut, som ej är slutligt.
4 §.
Fullföljer byggnadsnämnden talan mot jorddomstols avgörande, är nämnden
fri från skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet
för kostnadsersättning.
5 §•
Bestämmelserna i 17 kap. 11—13 §§, 14 § andra och tredje styckena,
15—17 §§ och 18 § andra stycket äga motsvarande tillämpning i jordmål,
B 1090 Kungl. Maj:ts proposition nr 12S år 1969
som dragits under högsta domstolens prövning, stadgandet i 18 § andra
stycket dock ej där målet återförvisas till jorddomstolen. Då talan fullföljts
till högsta domstolen genom besvär av överlantmätaren, länsstyrelsen
eller lantbruksnämnden såsom företrädare för allmänt intresse, skall
vad med avseende å rättegången i jorddomstol är föreskrivet om ersättning
för rättegångskostnad vid underställning enligt 16 kap. 7 eller 8 § lända
till efterrättelse. Skall delgivning i högsta domstolen ske med sakägare, må
åtgärden verkställas enligt vad sägs i 17 kap. 4 § andra stycket.
Bevis genom syn å stället må upptagas i högsta domstolen endast om
synnerliga skäl äro därtill.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1091
SJUNDE AVDELNINGEN
Om fastighetsregister
19 KAP.
1 §•
I fastighetsregistret skall såsom fastighet redovisas egendom, som vid
denna lags ikraftträdande skolat enligt dittills gällande föreskrifter registreras
såsom särskild fastighet.
Angående fastighetsbildning skall anteckning göras i registret, och skola
därvid stycknings- och klyvningslotter, som utläggas för att bestå såsom
självständiga enheter, ävensom genom sammanläggning bildade enheter
upptagas såsom fastigheter för sig. Även fastighetsbestämning skall antecknas
i registret.
Enligt vad Konungen närmare bestämmer eller eljest finnes särskilt stadgat
skall jämväl annan fast egendom än ovan sägs registreras såsom fastighet.
2 §.
Fråga om anteckning i fastighetsregistret rörande fastighetsbildning eller
fastighetsbestämning skall av registerföraren utan dröjsmål upptagas,
sedan den förrättning vid vilken åtgärden prövats blivit avslutad och förrättningsakten
kommit honom till handa, dock icke förrän visshet vunnits
att talan mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet
icke fullföljcs enligt 16 kap. 4 eller 7 §. Beslutar registerföraren därvid ej
om underställning enligt 16 kap. 9 § första stycket, skall anteckning i registret
omedelbart verkställas. Beträffande sammanläggning och därav beroende
åtgärd skall registrering dock endast ske under förutsättning att
annat icke följer av vad i 12 kap. 9 § sägs.
När domstols lagakraftägande avgörande föreligger i anledning av talan,
som efter förrättningens avslutande fullföljts mot fastighetsbildnings- eller
fastighetsbestämningsbeslutet, eller av underställning enligt 16 kap.
9 §, skall i registret verkställas den anteckning vartill avgörandet må föranleda.
Det åligger registerföraren att utan dröjsmål upptaga frågan härom,
sedan förrättningsakten jämte avskrift av domstolens avgörande kommit
honom till handa.
Har vid en och samma förrättning beslutats olika åtgärder, må den omständigheten
att talan fullföljts beträffande någon eller några av dem ej
B 1092
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
hindra att anteckning om övriga sker i registret, såvida dessa senare uppenbarligen
icke kunna beröras av fullfölj den.
3 §.
Utan hinder av att förrättning för fastighetsreglering icke förklarats avslutad
må anteckning göras i fastighetsregistret angående regleringen och
annan i samband därmed företagen fastighetsbildning under förutsättning
att samtliga till fastighetsbildningsbeslutet hörande frågor blivit slutligt
avgjorda och att förrättningsmännen med förrättningsaktens insändande
till registerföraren påkallat registrering. För att anteckning må ske fordras
tillika att sakägare, som ägt föranstalta om förrättningsprövningen och
fört talan vid förrättningen, biträtt framställningen. Har fastighetsbestämning
ägt rum vid förrättningen och föreligger slutligt gällande avgörande
även i denna fråga, må anteckningen i registret jämväl avse fastighetsbestämningen.
4 §.
Menar någon att fastighetsregistret är behäftat med fel, må han hos
lantmäteristyrelsen påkalla rättelse. Skriftlig begäran därom skall ingivas
till registerföraren, som har att med eget yttrande överlämna framställningen
till styrelsen. Registerföraren må ock själv hos styrelsen väcka
fråga om rättelse.
Finner lantmäteristyrelsen i ärende som sägs i första stycket eller eljest,
att registret innehåller uppenbar oriktighet, skall styrelsen meddela beslut
om rättelse. Dessförinnan skola de, vilkas rätt beröres, erhålla tillfälle att
yttra sig.
Därest oriktigheten uppkommit till följd av skrivfel eller annat dylikt
förbiseende och ej hänför sig till frågan om vad som skall redovisas såsom
särskilda fastigheter, äger registerföraren själv besluta i ärendet, Över
hans beslut må besvär anföras hos lantmäteristyrelsen.
5 §•
Fastighetsregistret skall under lantmäteristyrelsens överinseende föras
av överlantmätaren eller, såvitt gäller område beträffande vilket kommunen
skall enligt därom meddelade bestämmelser handhava fastighetsredovisningen,
av särskilt förordnad registerförare.
Om denna lags ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1093
Protokoll, hållet i lagrådet den 2 juni 1969.
Närvarande:
justitierådet Nordström,
regeringsrådet Walberg,
justitierådet Westerlind,
justitierådet Ulveson.
Enligt lagrådet den 9 september 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 19 april 1968, har Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skall
inhämtas enligt 87 § regeringsformen över upprättat förslag till fastighetsbildningslag.
Förslaget, som är bilagt detta protokoll, har inför lagrådet föredragits,
1—5 samt 8 och 9 kap. av hovrättsrådet Tore Landahl, 6 och 7 samt 10—
18 kap. av hovrättsrådet Olof Nordström och 19 kap. av hovrättsassessorn
Per Jermsten.
Med anledning av remissen har lagrådet företagit studieresor, den 20—22
maj 1968 till Halland, den 4—6 juni 1968 till Hälsingland, den 18 juni
1968 till östervåla i Västmanlands län, den 9—15 september 1968 till Norrbottens
län och den 19—22 maj 1969 till Kopparbergs län. Vidare har lagrådet
gjort studiebesök, den 7 juni 1968 på stadsingenjörskontoret i Solna
samt den 7 oktober 1968 hos lantmäteristyrelsen och centralnämnden för
fastighetsdata.
Följande yttranden avges.
Allmänna synpunkter
Lagrådet:
Lagstiftningen om fastighetsbildning spelar i förening med byggnadslagstiftningen
en grundläggande roll för samhällskonlrollen över markens
användning. Lagreglerna på området har i stor utsträckning till ändamål
att främja allmänna markpolitiska och näringspolitiska intressen. Därtill
kommer ofta samhällsintressen med mer speciell inriktning, t. ex. hälsovårds-,
naturvårds- och trafiksäkerhetsintressen.
Samtidigt har fastighetsbildningslagstiftningen nära anknytning till
centrala privaträttsliga regler om rättsförhållanden i fast egendom. Fastig
-
B 1094 Iiungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
helsbildning är ofta av stor betydelse för de enskilda fastighetsägarna, både
för den som sökt en viss åtgärd och för den som har motstående intressen.
De flesta fastighetsbildningsåtgärder kan vidare beröra olika rättigheter
som är knutna till den fasta egendomen. Särskild uppmärksamhet kräver
panträtterna med hänsyn till den roll de spelar för kreditlivet, men även
andra rättigheter som servitut och nyttjanderätter måste beaktas. Lagstiftningen
är alltså förenad med åtskilliga rättssäkerhetsproblem.
Sedan länge har det stått klart, att fastighetsbildningslagstiftningen behöver
reformeras grundligt. Reformarbetet har varit förenat med betydande
svårigheter. Det har krävt avsevärd tid, och partiella reformer har visat
sig nödvändiga. Lagrådet hälsar med tillfredsställelse att ett samlat förslag
till ny fastighetsbildningslag, gemensam för land och stad och även i övrigt
enhetlig för hela landet, nu har kunnat läggas fram för granskning.
Arbetet med lagförslaget har på departementsstadiet samordnats med utarbetandet
av förslag till JB. Detta har otvivelaktigt varit till fördel med
hänsyn till den nära anknytningen mellan fastighetsbildningsreglerna och
vissa jordabalksregler. Frågan om samspelet mellan fastighetsbildning och
särskilda rättigheter, såsom servitut och nyttjanderätter, erbjuder besvärliga
juridisk-tekniska problem. Dessa gäller exempelvis, huruvida vissa
regler bör placeras i FBL eller i JB, hur ingående man bör reglera olika fastighetsbildningsåtgärders
verkan på det inbördes förhållandet mellan enskilda
kontrahenter och i vilken utsträckning man kan falla tillbaka på allmänna
rättsgrundsatser.
Den mera systematiska regleringen av fastighetsbildningsåtgärdernas privaträttsliga
verkningar torde vara att hänföra till JB:s område. Detta utesluter
emellertid inte att vissa regler i ämnet bör tagas upp i FBL, särskilt
sådana regler som har omedelbar praktisk betydelse för fastighetsbildningsinyndigheternas
eget handlande. Exempel på regler av det senare slaget är
bestämmelsen om arrendators skadeståndsrätt i 5 kap. 12 § andra stycket
och bestämmelserna om skydd för hyresgäst i 5 kap. 33 §.
Speciella problem har uppkommit genom att FBL:s regler om ändring
och upphävande av servitut gjorts tillämpliga också på avtalsservituten,
som i övrigt regleras genom bestämmelser i 14 kap. förslaget till JB.
Såvitt lagrådet kunnat finna har de nu antydda problemen om avgränsning
mot och samspelet med jordabalksreglerna i stort sett bemästrats i det
remitterade förslaget till FBL. Möjligen kommer vissa av problemen att göra
sig gällande på nytt i det fortsatta lagstiftningsarbetet, närmast vid utarbetandet
av följdförfattningar.
Förutsättningarna för att bedöma frågan om samordning av FBL med
byggnadslagstiftningen har inte varit lika gynnsamma. Fastighetsbildningskommittén
har inte lagt fram något detaljförslag i ämnet. Det har förutsatts
att samordningen skall komma till stånd genom följdändringar i bygg
-
B 1095
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
nadslagen. Ungefär samtidigt som förslaget till FBL remitterades till lagrådet
tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet sakkunniga med
uppdrag att se över byggnadslagstiftningen, bygglagutredningen. Direktiven
för denna utredning är vittutseende. De innehåller bl. a. ett uttalande
om att övervägande skäl talar för att i princip all bebyggelse bör föregås
av planläggning. En byggnadslagstiftning utformad efter de riktlinjerna
kommer otvivelaktigt att påverka fastighetsbildningslagstiftningen i väsentliga
stycken. Emellertid är utredningens uppdrag mycket omfattande, och
det kan beräknas förflyta avsevärd tid innan en ny byggnadslagstiftning
kommer att träda i kraft. Lagstiftningen om fastighetsbildning kan inte
anstå utan måste samordnas med den byggnadslagstiftning som nu gäller.
Lagrådet delar departementschefens övertygelse att en samordning genom
följdändringar skall visa sig möjlig. Framtidsperspektivet med en samlad
lagstiftning om fastighetsbildning och fysisk samhällsplanering etc. — en
ny byggningabalk — är tilltalande men måste ses som ett mål på lång
si kt.
Departementsförslaget till FBL bygger i de stora linjerna på fastighetsbildningskommitténs
förslag. Detta hade betydande förtjänster i sin systematiska
uppbyggnad och i den grundläggande konstruktionen av de olika
fastighetsbildningsinstituten, främst det nya institutet fastighetsreglering.
Den överarbetning som gjorts vid ärendets departementsbehandling förtjänar
det största erkännande. Författningsmaterialet har inte oväsentligt
beskurits genom att onödiga detalj- och formföreskrifter fått utgå, och lagtexten
har på ett förtjänstfullt sätt moderniserats i språkligt hänseende.
Ännu viktigare är att man på flera områden utarbetat nya lösningar som
enligt lagrådets mening innebär avsevärda praktiska förbättringar.
Lagrådet har vid sin granskning av det remitterade förslaget inte funnit
skäl att anmärka mot någon av dess grundläggande principer. De erinringar
och påpekanden som lagrådet gör i det följande avser väsentligen detaljfrågor.
På några punkter innebär lagrådets förslag emellertid ändringar
som kan tänkas få ganska stor praktisk betydelse. I det hänseendet kan
redan här nämnas den av lagrådet föreslagna begränsningen av kravet på
fordringsägares medgivande till fastighetsreglering (5 kap. 18 § andra stycket)
och lättnaden i fråga om kravet på inteckningshavares medgivande till
sammanläggning (12 kap. 5 § första stycket). Lagrådet räknar med att
ett genomförande av dessa jämkningar kommer att medföra en inte obetydlig
arbetsbesparing för fastighetsbildningsmyndigheter och enskilda —
utan att innebära risk för rättssäkerheten.
Från lagteknisk synpunkt uppkommer vissa problem genom behovet av
elasticitet i FBL:s bestämmelser. En del av lagförslagets regler är mycket
allmänt hållna. 1 3 kap. -—- som upptager grundläggande materiella regler
för all fastighetsbildning och därmed är av central betydelse för hela lag
-
B 1096
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
förslaget — liar flera av de viktigaste reglerna närmast karaktären av principbestämmelser,
vilkas mera konkreta innebörd knappast kan förstås
utan stöd av vägledande motivuttalanden eller särskilda anvisningar.
En sådan lagstiftningsteknik får i stort sett anses nödvändig med hänsyn
till de invecklade och delvis olikartade förhållanden som de föreslagna
reglerna omspänner. Inte minst medför den snabba utvecklingen på de
tekniska och ekonomiska områdena och de lika snabba ändringarna av
värderingar i fråga om standardkrav och liknande — t. ex. kraven på god
miljö — att de grundläggande bestämmelserna om fastighetsbildning måste
utformas så, att deras tillämpning kan anpassas efter utvecklingen. Endast
i undantagsfall har lagrådet funnit det befogat att lagtextens innehåll utformas
något mera konkret än i det remitterade förslaget. Ett sådant fall
är 3 kap. 1 §. Departementschefen uttalar i remissprotokollet, att föreskrifter
med detalj anvisningar för tillämpningen av den paragrafen lämpligen
bör meddelas av Kungl. Maj:t eller lantmäteristyrelsen. Behov av detaljanvisningar
föreligger också beträffande andra paragrafer i samma kapitel
och vissa bestämmelser i övriga delar av lagförslaget. Enligt lagrådets mening
kan anvisningarna i stor utsträckning väntas bli av det slaget att de
bör utfärdas av Kungl. Maj :t. Just i fråga om vissa bestämmelser i 3 kap.
kan det t. o. in. komma i fråga att riksdagen bör höras, innan anvisningarna
utfärdas.
Lagrådet vill framhålla vikten av att anvisningarna får sådan form och
bekantgörs på sådant sätt, att innehållet blir tillgängligt för allmänheten.
Den nya lagstiftningen kommer att ställa stora krav på de myndigheter
som skall svara för dess tillämpning. Det är angeläget att åtgärder vidtages
för att från början få till stånd en så enhetlig praxis som möjligt. Anvisningar
av det slag som nyss berörts kan väntas få avsevärd betydelse i det
hänseendet. Vidare kommer att behövas formulär- och exempelsamlingar,
lämpligen utarbetade av lantmäteristyrelsen, och en omfattande kursverksamhet
bland lantmäteriets personal; en sådan verksamhet har redan påbörjats.
För lagrådet är det angeläget att understryka, att den nya lagstiftningen
kommer att väsentligt öka inslagen av rättskipning i fastighetsbildningstörfarandet.
Redan på förrättningsstadiet kommer rättsliga överväganden
att krävas i stor utsträckning, t. ex. vid prövning av marköverförings- och
servitutsfrågor i samband med fastighetsreglering och vid prövning av
förutsättningarna för sammanläggning. Från rättssäkerhetssynpunkt är
det nödvändigt att lantmätarna har goda kunskaper i juridiska ämnen. Lagrådet
vill betona vikten av att tekniska högskolan förstärks med en professur
i fastighetsrätt, speciellt inriktad på undervisning för lantmätare.
Frågan om fastighetsbildnings- och mätningsväsendets framtida organisation
utreds f. n. av särskilda sakkunniga. Resultatet av den utred
B 1097
Kungl. Majsts proposition nr 128 år 1969
ningen kan väntas få betydande verkningar. Vad som nyss har anförts
om nödvändigheten av att förrättningslantmätarna har goda juridiska
kunskaper gäller givetvis oavsett om verksamheten bedrivs under statligt
eller kommunalt huvudmannaskap.
Enligt vad lagrådet har inhämtat kommer organisationsutredningen bl. a.
också att taga upp fastighetsbildningsväsendets taxefrågor till behandling.
Lagrådet har, särskilt under sina studieresor, gjort sådana iakttagelser beträffande
tillämpningen av gällande taxebes tämmelser att lagrådet anser
sig kunna vitsorda att en reform på området är angelägen. Enligt lagrådets
mening bör bestämmelserna kunna förenklas och mera utformas efter
principen att fastighetsbildningsväsendet lika väl som domstolsväsendet
är en samhällsuppgift vars grundkostnader bör bäras av det allmänna.
Beträffande organisations- och taxefrågorna vill lagrådet vidare framhålla
det angelägna i att de får sin lösning i god tid innan den nya fastighetsbildningslagen
träder i kraft.
Frågan om domstolsorganisationen på fastighetsbildningsområdet blir
löst genom det förslag till lag om fastighetsdomstol som lagrådet i annan
sammansättning yttrat sig över. Här skall endast tilläggas att fastighetsdomstolarna
synes lämpade att fylla de uppgifter som FBL ålägger dem.
1 KAP.
2 §
Justitierådet Westerlind:
Innehållet i 1 kap. syftar huvudsakligen till att bestämma vissa för FBL:s
uppbyggnad grundläggande begrepp. Av särskilt framträdande vikt är de
begrepp varmed 1 och 2 §§ befattar sig, nämligen fastighetsbildning, fastighetsbestämning
och fastighetsregister. Såsom utgångspunkt för definitionerna
av fastighetsbildning och fastighetsbestämning tjänar i sin tur begreppet
fastighetsindelningen, beträffande vilket FBL kan sägas falla tillbaka
på det föreliggande förslaget till JB. Emellertid synes fastighetsindelningen
böra betraktas såsom den faktiska utgångspunkten också för det i förevarande
paragraf upptagna begreppet fastighetsregister. Enligt min uppfattning
skulle det vara till fördel, om detta kunde komma till direkt uttryck
i lagtexten, förslagsvis genom att första stycket fick lydelsen: »Fastighetsindelningen
redovisas i fastighetsregister.» Genom en sådan formulering
skulle det inbördes sammanhanget mellan termerna i 1 och 2 §§ bli mera
åskådligt. Tydligare än av den i remissen föreslagna lydelsen skulle
framträda att samtliga dessa tre i FBL:s upptakt presenterade termer,
fastighetsbildning, fastighetsbestämning och fastighetsregister, är att hänföra
till fastighetsindelningen — att de utgör komponenter i ett slutet ter58
-—Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 1098
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
minologiskt system. Vidare skulle överensstämmelse med terminologin i fastighetsregisterkungörelsen
uppnås.
Tilläggas kan att det enligt vad som förut antytts snarast inom jordabalkslagstiftningen
präglade begreppet fastighetsindelningen inte kan anses
liktydigt med den efter gränser på marken verkställda uppdelningen i
fastigheter. En fastighetsindelningsenhet bör ses såsom innefattande hela
det fastighetsrättsliga innehåll som är knutet till enheten; denna inbegriper
sålunda samtliga s. k. adpertinenser, även sådana som är av servitutsmässig
innebörd. Mot bakgrunden härav kan ifrågasättas, huruvida den
i 1 kap. 1 § andra stycket FBL gjorda definitionen av fastighetsbestämning
är fullt adekvat. Egentlig anledning till att förändra lagtexten härvidlag
föreligger dock inte; den valda textutformningen må anses vara fördelaktig
av praktiska skäl, eftersom den är ägnad att skapa full klarhet
om vad som hör hemma under fastighetsbestämning.
Lagrådet:
4 §
Detta lagrum är den första av de bestämmelser i FBL som är speciellt
inriktade på fiskeförhållandena.
Också vid tillkomsten av JDL ansågs föreligga skäl för att genom vissa
särskilt utformade stadganden reglera fiskeförhållandenas behandling vid
fastighetsbildning. På olika sätt sökte man med dessa stadganden tillgodose
den principen, att fisket i ett vattenområde inte borde uppdelas på
annat sätt än själva vattenområdet. Det bedömdes nämligen som mindre
önskvärt, att olika indelningar skulle gälla för rätten till fiske och för äganderätten
till området. En grundläggande bestämmelse i detta hänseende är
1 kap. 5 § JDL. Därav framgår att, då vattenområde skiftas, genom skiftet
även fisket på området skall fördelas, om det inte i enlighet med de därom
meddelade bestämmelserna i JDL förbehålls delägarna gemensamt. En undantagsregel
öppnar dock möjlighet att dela fiske för sig utan samband
med någon fördelning av vattenområdet. Här åsyftas innehållet i 20 kap.
8 § JDL; ett avgörande rekvisit för separat delning av fiske enligt bestämmelserna
i den paragrafen är emellertid att fisket vid skifte av vattenområdet
med stöd av äldre rättsregler inte intagits i delningen eller att fisket
utgör särskild, för sig bestående fastighet. Vad angår förutsättningarna
för att undantaga fiske från laga skifte stadgas i 10 kap. 7 § JDL, att
fisket vid delning av vattentäckt område må undantagas såsom för delägarna
gemensamt, om fisket inte förut delats och dess undantagande
prövas för delägarna i allmänhet medföra övervägande nytta och kunna
ske utan någon delägares förfång. Har fiske undantagits med stöd av detta
lagrum, blir konsekvensen att fisket sedermera inte kan underkastas sär
-
B 1099
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
skild delning enligt 20 kap. 8 § JDL, eftersom sådan delning enligt vad
nyss nämnts kan få företagas endast i de fall då före JDL:s ikraftträdande
fisket lämnats utanför delning av vattenområde eller då fisket utgör särskild
fastighet. Ytterligare ett uttryck för JDL:s princip, att fisket i ett
vattenområde inte bör uppdelas på annat sätt än själva vattenområdet, är
JDL:s negativa inställning till bildande av fiskeservitut vid jorddelningsförrättning
(jfr 10 kap. 9 § JDL). Slutligen må här nämnas föreskriften
i 19 kap. 12 § andra stycket JDL att till ägovidd som avstyckas inte må
läggas andel i fiske, om därigenom skulle för fisket uppkomma men av
någon betydelse. I viss mån kan väl den sist angivna föreskriften, som
tillkom genom lagändring år 1950, sägas ha förstärkt tendensen inom
JDL att motverka nybildning av förbehåll om fiskerätt till förmån för annan
än ägaren av vattnet (se 3LU 1953: 10 s. 5).
Det remitterade förslaget utgår från samma grundsats som präglar JDL,
nämligen att fisket i vattenområde inte genom fastighetsbildningsåtgärd
skall kunna skiljas från äganderätten till vattenområdet. Emellertid lämnar
förslaget utrymme för vissa avsteg från grundsatsen. Förslagets ställningstaganden
till hur fisket skall behandlas vid fastighetsbildning utmärks
över huvud av ett hänsynstagande inte bara till principen att överensstämmelse
mellan rätt till vatten och rätt till fiske är önskvärd utan
även till intressen av motstående art vilka under särskilda betingelser förtjänar
att beaktas.
FBL:s mera uppmjukade inställning kommer till synes redan i förevarande
paragraf. Denna rör fiske som inte utgör en i äganderätten till vattenområdet
ingående befogenhet. Att fiske av sådan karaktär uppstått kan
ha flera orsaker. Man kan sålunda skilja mellan tre olika fall. Ibland förekommer
som redan antytts att fisket inom ett vattenområde behållits såsom
samfällt för flera fastigheter medan själva vattenområdet delats mellan
dem. Ett annat fall är det, att fisket delats i två eller flera lotter men
inte i överensstämmelse med den för själva vattenområdet verkställda indelningen.
Slutligen existerar alltjämt i inte helt obetydlig omfattning vissa
ålderdomliga rättsbildningar enligt vilka befogenheten att bedriva visst
fiske utgör för sig bestående fastigheter, de s. k. jordeboksfiskena. De sistnämnda
fiskena får, som redan angetts, delas med stöd av JDL, likaså de
i enlighet med lagstiftning före JDL avsatta samfällda fiskena. Paragrafen
låter i motsats till JDL också de övriga fisken som inte utgör en i äganderätten
till vattenområdet ingående befogenhet vara föremål för fastighetsbildning.
Även vad beträffar fastighetsbestämning kan fisken av detta slag
i samma mån som mark eller område vara objekt för åtgärd. Till verkningarna
av paragrafen hör givetvis att hithörande fisken, likaväl som
samfälld mark och samfällt område, får — enligt 6 kap. FBL — vid kommande
fastighetsregleringar avsättas såsom samfälligheter resp. behålla
B 1100
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
egenskapen av sådana. Även häri ligger en uppmjukning i jämförelse
med JDL; såsom framhållits tillåter JDL att fiske undantages som samfällighet
enbart om det förut inte har delats.
Medan denna paragraf sålunda ger den bestämmande synen på fisken
vilka inte utgör en i äganderätten till vattenområdet ingående befogenhet,
meddelar 2 kap. 3 § huvudregeln beträffande fisken som är förenade med
rätten till grunden. Regeln sammanfaller med den som finns i 1 kap. 5 §
JDL. Till skillnad från regeln i 1 kap. 5 § JDL modifieras emellertid regeln
i FBL:s 2 kap. 3 § genom en hänvisning till ett undantagsstadgande
av betydande räckvidd. Innebörden av detta undantagsstadgande, 3 kap.
8 § andra stycket, är att fisket skall kunna frigöras från äganderätten till
grunden i sådana fall då de särskilda bestämmelserna till skydd för fiskevården
lägger hinder i vägen för en uppdelning av fisket. En viss motsvarighet
finns i nuvarande fiskeregel i 19 kap. 12 § andra stycket JDL, men
undantagsstadgandet i 3 kap. 8 § andra stycket FBL går i skilda avseenden
längre. Särskilt märks att fiskerättens frigörande från äganderätten till
grunden kan åstadkommas inte bara genom avstyckning utan även genom
fastighetsreglering, däri inbegripet servitutsbildning, och genom klyvning.
Mot bakgrunden av de restriktiva reglerna i JDL representerar undantagsstadgandet
i 3 kap. 8 § andra stycket FBL följaktligen en påtaglig utvidgning
av möjligheterna att bryta fiskets samband med rätten till vattenområdet.
I det väsentliga har lagrådet ingen erinran mot de föreslagna uppmjukningarna.
Beträffande den närmare utformningen av undantagsstadgandet
i 3 kap. 8 § andra stycket och angående lämpligheten av att bilda fiskeservitut
återkommer lagrådet i anslutning till lagrummet i fråga.
Såvitt gäller utformningen av förevarande paragraf vill lagrådet till sist
anföra vissa synpunkter i ett par terminologiska frågor.
I överensstämmelse med språkbruket i kommitténs lagtext begagnar det
remitterade förslaget termen fiske i betydelsen av sådan rätt att fiska »som
antingen är knuten till fastighet eller utgör särskild fastighet». Uti remissprotokollet
lämnas ett förtydligande enligt vilket under fiske inbegrips både
fiskerätt, som utgör en i äganderätten till fastighet ingående befogenhet,
och fiskerätt, som grundas på servitut. Måhända skulle kunna invändas att
»fiske» är i gängse uppfattning snarare liktydigt med fiske som innehas
under äganderätt. Å andra sidan skall det erkännas att FBL behöver en
samlingsbeteckning, vilken omfattar både fiske, som är beståndsdel i äganderätten
till fast egendom eller i sig utgör den fasta egendomen, och fiskerätt
som besittes med stöd av servitut. Med hänsyn härtill kan lagrådet godtaga
den terminologi som begagnas i detta avseende.
För att karakterisera fiske som inte utgör en i äganderätten till vattenområdet
ingående befogenhet använder paragrafen uttryckssättet »fiske
som ej är förenat med rätten till grunden». Det kan ifrågasättas, huruvida
B 1101
Kungl. May.ts proposition nr 128 år 1969
bestämningen är så tydlig att den inte kan missförstås. Såsom förut framhållits
avses med bestämningen bl. a. dels det fallet, att fisket inom ett vattenområde
behållits såsom samfällt för flera fastigheter medan själva vattenområdet
delats mellan dem, dels det fallet, att fisket delats i två eller
flera lotter men inte i överensstämmelse med den för själva vattenområdet
verkställda delningen. Enligt ett abstrakt betraktelsesätt exemplifierar dessa
båda fall i själva verket fisken som är förenade med grunden, i den betydelsen
nämligen att fiskerätten är att härleda ur äganderätten till fast egendom.
Betecknande är att kommittén i sina motiv (s. 136) inbegrep dessa
båda typfall under den här ovan återgivna formuleringen »sådan rätt att
fiska som är knuten till fastighet» och att departementschefen inordnat typfallen
under det likaledes tidigare citerade uttrycket »sådan rätt att fiska
som utgör en i äganderätten till fastighet ingående befogenhet». Enligt lagrådets
bedömande skulle det vara fördelaktigare att i lagtexten begagna
formuleringen »fiske som ej ingår i äganderätten till vattenområdet». Detta
uttryckssätt torde utesluta varje missförstånd angående vad som åsyftas i
paragrafen. Motsvarande jämkning föreslås i 2 kap 3 § och 3 kap. 8 §.
2 KAP.
Lagrådet:
4 §
Kommitténs uttalande, alt gällande rätt inte lämnar svar på frågan i vad
mån fastighetsbildning skall anses omfatta fastighetstillbehör och vilken inverkan
fastighetsbildningen har på tillbehörsbestämningen (bet. s. 141),
måste anses som tveksamt. Spörsmålet om vad som utgör tillbehör till fastighet
har med allmängiltig verkan reglerats, tidigare i 1895 års lag angående
vad till fast egendom är att hänföra och sedermera i 1966 års lag
om vad som är fast egendom; i förslaget till JB har upptagits bestämmelser
som sammanfaller med dem i 1966 års lag. Gemensamt för dessa
regleringar är att de i ett aktuellt läge bestämmer fastighetens tillbehörsbestånd
utan hänsyn till på vilket sätt fastigheten uppstått. Reglerna ger
klart utslag också om de tillämpas på en fastighetsbildningssituation. Intill
det ögonblick då fastighetsindelningen förändras genom fastighetsbildningsåtgärden
består tillbehörsanlcnytningen till fastigheterna enligt den
ditintills rådande fastighetsindelningen. I och med förändringen får den
nya fastighetsindelningen motsvarande betydelse för tillbehörsanknytningen;
reglerna tillåter en omedelbar avläsning av hur tillbehörsläget gestaltar
sig. Att regleringen har denna i varje situation klarläggande verkan betingas
av att den vilar på principen om fysiskt samband med själva marken.
Från samma princip görs ett undantag enbart i fråga om sådan byggnad
eller anläggning som är avsedd för stadigvarande bruk vid utnyttjande av
servitut till förmån för fastigheten och som inte hör till den fastighet varå
B 1102
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
den finns. Undantagsregeln tillåter att tillbehörsanknytningen såväl före
som efter fastighetsbildningsåtgärden är lika klart avläsbar som när anknytningen
bestäms av det fysiska sambandet.
Med hänsyn till det anförda synes ett särskilt tillbehörsstadgande i FBL
inte blott vara obehövligt utan också kunna vålla missförstånd. Lagrådet
förordar därför att stadgandet i första stycket ersätts med en hänvisning
till JB, förslagsvis av följande utformning: »Vad som efter fastighetsbildning
är tillbehör till fastighet framgår av jordabalken.» Regeln i andra
stycket kan vid sådant förhållande lämpligen sammanföras med första
stycket och få den avfattningen att »byggnad eller annan anläggning som
enligt beslut vid fastighetsreglering skall rivas eller flyttas utgör dock ej
tillbehör till den fastighet varå den är belägen».
Om vad lagrådet sålunda föreslagit inte skulle vinna beaktande, må framhållas
att den i första stycket upptagna bestämningen »eller till vilken det
eljest har anknytning» inte är helt klar. Såsom ovan nämnts måste enligt
1966 års lag och förslaget till JB tillbehören i princip ha en fysisk anknytning
till fastigheten. Det enda undantaget är som sagt sådan byggnad eller
anläggning utanför fastigheten som är avsedd att användas vid utnyttjande
av servitut till förmån för fastigheten. Av remissprotokollet synes det emellertid
framgå att den sist angivna kategorien av anknutna föremål egentligen
inte åsyftas med den bestämning varom nu är fråga. Det är att märka
att till servitutsföreinål av antydd art måste räknas även stängsel som blivit
satt på grannens sida om fastighetsgränsen. Under sådana omständigheter
torde ifrågavarande bestämning knappast ha något berättigande och bör
således utgå.
3 KAP.
Lagrådet:
1 §
I denna paragraf uppställs först det allmänna lämplighetskrav som skall
gälla vid all fastighetsbildning: varje fastighet skall vara lämpad för sitt
ändamål. Sedan anges att inte vilka ändamål som helst får tillgodoses: det
sker genom kraven på aktualitet och varaktighet i fråga om användningen.
När allt detta i förslaget skrivits samman till en enda punkt, har resultatet
blivit ganska svårläst.
Enligt lagrådets mening skulle det vara fördelaktigt att — på samma
sätt som nu är fallet i 19 kap. 2 § JDL — behandla det allmänna lämplighetskravet
och regeln om begränsning av ändamålen i skilda stycken. Lagrådet
anser det också viktigt att lämplighetskravet utvecklas närmare i
vissa hänseenden som är av allmän karaktär och ej främst berör fastigheter
med ett visst bestämt användningssätt. Kommittén har i 2 § av sitt
förslag tagit upp regler i detta syfte. Där behandlas först arronderings- och
B 1103
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
vägfrågorna och sedan bl. a. kravet på tillfredsställande anordningar för
vattenförsörjning och avlopp, när det är fråga om fastigheter avsedda för
bebyggelse. Enligt lagrådets mening bör dessa regler lämpligen tagas som
förebild och i förkortad form skrivas in i 1 § första stycket.
I anslutning härtill torde den allmänna lämplighetsregeln även i övrigt
böra jämkas något. Man synes böra ge klarare uttryck för tanken, att det
vid lämplighetsprövningen inte bara är fråga om den enskilda fastighetens
egen beskaffenhet utan också om åtskilliga andra förutsättningar för fastighetsbildningen,
t. ex. förhållandena i omgivningen och risken för sanitära
olägenheter (jfr NJA 1967 s. 482).
Vad härefter angår begränsningen av de ändamål som får beaktas innebär
det remitterade förslaget vissa ändringar i förhållande till gällande rätt.
Den sakliga innebörd som dessa ändringar är avsedda att få kan lagrådet
godtaga. Särskilt vill lagrådet understryka, att extensivt utnyttjande av ett
markområde för friluftsliv inte är ett ändamål som i allmänhet bör tillgodoses
genom fastighetsbildning. Även fastighetsbildning för att tillgodose
mera exklusiva syften kan emellertid böra godtagas, när förvärvaren är
staten eller kommun eller privaträttslig juridisk person med speciell ändamålsinriktning,
t. ex. sammanslutning för naturvård eller fornminnesvård.
Det sätt som i det remitterade förslaget valts för att uttrycka vad som
åsyftas i denna del — nämligen att skärpa varaktighetsrekvisitet genom
att använda ordet »stadigvarande» — kan enligt lagrådets mening icke anses
helt tillfredsställande. Lagrådet förordar ett skrivsätt, som mera direkt
anger vad som åsyftas.
Under åberopande av det anförda hemställer lagrådet, att 1 § utformas på
följande sätt:
»Fastighetsbildning skall ske så, att varje fastighet som nybildas eller
ombildas blir med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar
varaktigt lämpad för sitt ändamål. Härvid skall särskilt beaktas, att fastigheten
får lämplig utformning och tillgång till erforderliga vägar utanför
sitt område samt att fastighet som skall användas för bebyggelse kan få
godtagbara anordningar för vatten och avlopp.
Kan fastighet, som skall nybildas eller ombildas för nytt ändamål, icke
antagas få varaktig användning för ändamålet inom överskådlig tid eller
finnes med hänsyn till ändamålets art och övriga omständigheter ändamålet
böra tillgodoses på annat sätt än genom fastighetsbildning, får fastighetsbildningen
ej äga rum.»
2 och 3 §§
Huvudbestämmelserna om samspelet mellan FBL samt byggnadslagstiftningen
och annan lagstiftning rörande markanvändning upptages i dessa
paragrafer. Genom den i förhållande till kommittéförslaget ändrade utformning
som paragraferna fått i det remitterade förslaget torde alla be
-
B 1104
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
rörda intressen bli behörigen tillgodosedda. Paragraferna föranleder i och
för sig inte någon erinran från lagrådets sida.
Av särskild betydelse blir helt naturligt förhållandet till de byggnadsreglerande
bestämmelser som finns i byggnadslagen, byggnadsstadgan, naturvårdslagen,
lagen om allmänna vägar med flera författningar eller som
utfärdats med stöd av dessa. Till de byggnadsreglerande bestämmelser som
sålunda skall iakttagas vid fastighetsbildning torde bl. a. även höra de
byggnadsförbud som meddelas av länsstyrelse i avbidan på planläggning
m. m. För närvarande kan länsstyrelsen i sådana situationer utfärda avstyckningsförbud
enligt 19 kap. 13 § 3 mom. andra stycket JDL. Det torde
därför inte ha blivit aktuellt att samtidigt såsom hinder mot avstyckning
enligt 2 mom. av samma paragraf beakta byggnadsförbud av ifrågavarande
slag. I och för sig lär dessa emellertid falla in under ordalydelsen i 2 mom.
I och med att avstyckningsförbud inte längre skall få utfärdas, torde det
vara klart att byggnadsförbuden i fråga skall iakttagas vid fastighetsbildning
enligt FBL lika väl som andra byggnadsreglerande bestämmelser.
Även om FBL:s bestämmelser på området i och för sig synes tillfredsställande,
är det tänkbart att vissa problem uppkommer vid samspelet med
övrig här nämnd lagstiftning. Redan den omständigheten att denna lagstiftning
i vissa delar är föråldrad spelar en roll i sammanhanget; en omläggning
och modernisering av byggnadslagstiftningen har för övrigt redan
igångsatts. Det ligger då vikt uppå att samarbetet mellan fastighetsbildningsmyndigheterna
och övriga berörda myndigheter blir gott. En betydelsefull
sida av detta samarbete är att överlantmätaren aktivt deltager i
länsmyndigheternas samhällsplaneringsarbete. Ett framlagt förslag att samla
och samordna detta arbete hos länsstyrelsen skapar förutsättningar härför.
Lika viktigt är, att ett intimt samarbete sker såväl mellan överlantmätaren
och fastighetsbildningsmyndigheterna som mellan de senare och
kommunernas styrelser och byggnadsnämnder. Under sina studieresor har
lagrådet kunnat iaktta i hur hög grad ett nära samarbete mellan lantmätare
och kommunala myndigheter kunnat bidraga till att lösa svårbemästrade
fastighetsbildnings- och byggnadsfrågor och att över huvud taget
åstadkomma ett gott arbetsresultat på ömse håll.
5 §
Regeringsrådet Walberg och justitierådet Ulveson:
Första stycket innehåller ett allmänt stadgande, som är avsett att bilda
underlag för en prövning av jordbruksfastighets lämplighet utifrån de vid
olika tidpunkter gällande jordbrukspolitiska riktlinjerna. Enligt stadgandet
skall fastigheten ha sådan storlek, sammansättning och utformning att
den medger tillfredsställande lönsamhet för det företag som skall bedrivas
på fastigheten. Därmed anges, att jordbruket på fastigheten, oavsett företagsform,
skall ge tillfredsställande utbyte av insatt kapital och arbetskraft.
B 1105
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Av motiven framgår emellertid, att lönsamhetskravet inte är tillräckligt.
Företaget skall också ha sådan storlek att det ger åtminstone sin innehavare
full sysselsättning; bildandet av stödjordbruk avvisas. Jordbruk, som
inte ger sin innehavare full sysselsättning, skall således inte få tillskapas,
även om det i och för sig är lönsamt och till äventyrs ger en god inkomst i
förhållande till begränsade insatser i fråga om kapital och arbetskraft.
Enligt vår mening bör även denna grundsats, för att ge erforderligt stöd åt
den avsedda tillämpningen, komma till uttryck i stadgandet. Så skulle
kunna ske, om det även utsäges att fastigheten skall få tillfredsställande
bärkraft. På grund härav får vi hemställa, att första stycket, med viss redaktionell
jämkning även i övrigt, ges följande lydelse: »Jordbruksfastighet
skall för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan storlek, sammansättning
och utformning att det jordbruksföretag som skall drivas på fastigheten
kan få tillfredsställande lönsamhet och bärkraft.»
Lagrådet:
8 §
Enligt lagrådets mening skulle innebörden i andra stycket bli tydligare,
om lagtexten mera markant framhäver att fråga är enbart om fiske som
utgör en i äganderätten till vattenområdet ingående befogenhet (jfr vad
lagrådet anfört vid 1 kap. 4 §). Det förordas därför att lydelsen av andra
styckets första punkt jämkas så, att avfattningen blir följande: »Föreligger
beträffande vattenområde, inom vilket fisket ingår i äganderätten till området,
hinder mot fastighetsbildningsåtgärd enligt första stycket, får---
intresse.»
Fristående fiskerättigheter skall med stöd av FBL kunna tillskapas även
genom upplåtelse av fiskeservitut. Kommittén fann inte något avgörande
skäl mot att sådana servitut skulle få instiftas genom förrättningsbeslut,
och inte heller enligt departementschefens bedömande har det ansetts föreligga
fullgod anledning att förhindra bildandet av fiskeservitut. Lagrådet
kan i princip anlägga samma betraktelsesätt. Bland de närmare syften för
vilka fiskeservitut skall få begagnas nämnde kommittén sportfisket; sportfiskeintressena
torde i allmänhet kunna tillgodoses genom nyttj anderättsupplåtelser
— hette det — men i den mån så inte var fallet syntes servitutsformen
kunna användas. Lagrådet har för sin del den uppfattningen, att
servitutsbildning helst inte alls bör få tillgripas för att tillgodose sportfiskets
intressen. Dessa kan knappast anses ha den angelägenhetsgrad att
man för att främja dem bör frångå den principiellt bestämmande normen,
att rätten till fiske i ett vattenområde, vari den ingår såsom ett moment i
äganderätten till området, inte skall genom fastighetsbildning frigöras från
rätten till vattenområdet.
55*—Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 1106
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
11 §
I paragrafen föreskrivs vissa restriktioner i fråga om fastighetsbildning
som medför ändring av gräns för kommun eller annat administrativt område.
Förslaget föranleder inte erinran annat än i några speciella hänseenden.
Strävandena att ändra den primärkommunala indelningen så att denna
bringas i överensstämmelse med indelningen i kommunblock kommer att
medföra, att antalet fall då fastighetsbildningsåtgärd påverkar kommungräns
minskas betydligt. I den mån indelningsarbetet inte hunnit slutföras
innan det kan bli aktuellt att vidtaga fastighetsbildningsåtgärd enligt FBL,
ligger det i sakens natur att hänsyn tages till den nya indelningen vid den
administrativa prövningen enligt denna paragraf. Endast sådana kommunala
gränser som kan väntas bestå under längre tid synes böra få hindra
fastighetsbildningsåtgärd, som är av väsentlig betydelse för att åstadkomma
en ändamålsenlig fastighetsindelning och som därigenom i princip är
tillåten enligt första stycket.
Kommunindelningsreformen berör inte församlingsindelningen. Den kan
emellertid indirekt få betydelse för församlingsgränserna, om statsmakterna
antager det inom justitiedepartementet upprättade förslaget till lag om
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning.
Enligt 3 § nämnda lagförslag skall nämligen församlingsgräns
inte påverkas av fastighetsbildning, om inte församlingsgränsen sammanfaller
med kommungräns. Endast i dylika fall skall enligt FBL församlingen
äga påkalla administrativ prövning av en fastighetsbildning. Det
kan emellertid ifrågasättas, om ens i dessa fall en gränsändring i samband
med fastighetsbildning har sådan betydelse för församlingen att behov finns
av en självständig initiativrätt för denna att få fastighetsbildningen administrativt
prövad. Församlingens intressen sammanfaller med kommunens
och kan förväntas bli tillvaratagna av denna. Det kan också förtjäna
erinras om att fastighetsbildningsmyndigheten enligt andra stycket har
skyldighet att själv ta initiativ till administrativ prövning, om gränsdragningen
skulle bli olämplig för berörda kommuner och församlingar, övervägande
skäl synes därför tala för att den kommunala initiativrätten endast
skall tillkomma den borgerliga kommunen.
Den administrativa prövningen torde, med den avfattning första stycket
erhållit, endast i undantagsfall komma att påkallas av fastighetsbildningsmyndigheten.
Initiativet till administrativ prövning lär i stället A^anligen
komma från kommunalt håll. Den rättighet att påkalla sådan prövning som
tillkommer kommunerna synes därför lämpligen kunna nämnas i första
hand. Å andra sidan kan det beträffande fastighetsbildningsmyndigheternas
eget handlande ifrågasättas, om inte skyldigheten att påkalla administrativ
B 1107
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
prövning bör föreligga redan när myndigheten anser att en olämplig indelning
kan uppkomma och sålunda inte bara då den finner anledning antaga
så skall bli fallet.
Under åberopande av det anförda hemställer lagrådet att paragrafen,
sedan vissa ytterligare redaktionella jämkningar skett, får följande lydelse:
»Fastighetsbildning som medför ändring av gräns för kommun får ske
endast om åtgärden är av väsentlig betydelse för att åstadkomma ändamålsenlig
fastighetsindelning eller om den kommunala indelningen blir lampligare.
Till fastighetsbildning som avses i första stycket skall inhämtas honungens
eller länsstyrelsens medgivande, om kommunen begär det eller
åtgärden innebär, att hel fastighet överföres till annan domkrets för allmän
underrätt, eller fastighetsbildningsmyndigheten finner gransandrmgen
kunna medföra olämplig indelning i förvaltningsområden.
Är fastighetsbildning beroende av medgivande enligt andra stycket, skall
fastighetsbildningsmyndigheten anmäla förhållandet till länsstyrelsen.»
Lagrådet förordar vidare att i 4 kap. 41 § görs den jämkning som påkallas
av att församling icke skall ha initiativrätt till administrativ prövning.
4 KAP.
Lagrådet:
3 §
Såsom ett tredje stycke i motsvarande paragraf i kommitténs förslag (4
kap. 4 §) upptogs en regel, att den som kallats att såsom god man deltaga i
handläggning av förrättning är med avseende å fullgörandet av denna
tjänstgöring underkastad ämbetsansvar. Vid departementsbeliandlingen har
regeln utmönstrats. Till motivering härför uttalar departementschefen,
att enligt hans mening god man såsom ledamot av fastighetsbildningsmyndigheten
har fullt ämbetsansvar på grund av bestämmelserna i 20 kap. 12 §
brottsbalken. Lagrådet finner det vara tveksamt, huruvida nämnda lagrum
är tillämpligt på de i fastighetsbildningsmyndigheten ingående gode männen,
och vill därför tillråda, att paragrafen kompletteras med följande regel:
»Den som kallats att tjänstgöra såsom god man är underkastad ämbetsansvar
i fråga om tjänstgöringen.»
6 §
Den i sista stycket upptagna regeln om verkan av beslut, varigenom förrättningsman
finnes vara jävig, torde åsyfta endast sådant beslut i jävsfrågan
som meddelas av fastighetsbildningsmyndigheten. I klarhetens intresse
synes lagtexten böra ändras så, att detta framgår.
Om förrättningsman förklaras jävig genom beslut av fastighetsdomstol
B 1108
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
eller högre instans, torde verkningarna därav regleras enligt allmänna processrättsliga
principer.
8 §
Enligt andra stycket skall sökanden under vissa betingelser ha att i sin
ansökan om fastighetsbildning ange bl. a. de servituts- och nyttjanderättshavare
som kan beröras av åtgärden. De begränsade sakrätterna i fast
egendom utgörs enligt förslaget till JB av — förutom panträtt — nyttjanderätt,
servitut och samfällighetsrätt. Enligt lagrådets bedömande saknas anledning
att i detta sammanhang utelämna sakrättstypen samfällighetsrätt.
Lagrådet vill därför förorda, att även samfällighetsrätt upptages bland de
rättigheter vilkas innehavare sökanden i förekommande fall skall ange.
10 §
Förrättning som leder till fastighetsbildning slutförs genom att fastighetsbildningsmyndigheten
meddelar avslutningsbeslut enligt 29 §. Visar
det sig att hinder av materiell natur föreligger mot fastighetsbildningen, gäller
enligt 31 § att myndigheten så snart som möjligt skall avbryta förrättningen
och meddela beslut om dess inställande. Hinder av formell art skall
i första hand leda till att ansökan avvisas enligt förevarande paragraf,
nämligen om det är uppenbart att hinder föreligger mot frågans upptagande
till prövning. Av motiven till 31 § framgår, att hinder av formell natur
också avses skola kunna föranleda beslut enligt nämnda paragraf om förrättningens
inställande. Formella hinder skall sålunda, beroende av om
de anses uppenbara eller ej, kunna föranleda antingen avvisningsbeslut
enligt förevarande paragraf eller beslut om inställande av förrättningen
med stöd av 31 §.
Enligt lagrådets mening skulle en mera tillfredsställande systematik erhållas,
om hinder av formell natur i samtliga fall prövas enligt förevarande
paragraf och, såvida de befinnes avgörande, leder till avvisningsbeslut.
Beslut enligt 31 § att inställa förrättningen skulle då förbehållas fall där
hindret är materiellt, vilket också skulle stå i bättre överensstämmelse med
ordalydelsen i nämnda paragraf. En ytterligare fördel skulle vara, att sättet
för fullföljd av talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut skulle
bli detsamma i samtliga fall då formella hinder ansetts föreligga; sådan talan
skulle föras enligt reglerna i 15 kap. 2 §.
Beaktas vad lagrådet sålunda anfört, bör andra stycket av förevarande
paragraf få det innehållet att, om hinder föreligger mot att upptaga den
väckta frågan till prövning, ansökan skall avvisas. Därmed blir det klart, att
avvisningsbeslut skall meddelas oavsett om hindret är uppenbart eller ej
och oberoende av på vilket stadium under förrättningens gång som hindret
konstateras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1109
17 §
Enligt sista stycket skall underrättelse om beslut av visst slag utan
dröjsmål sändas med posten till sakägare och annan som får besvära sig
över beslutet. Hur man skall förfara med underrättelsen i det fallet att fastighetsbildningsmyndigheten
enligt 20 § andra stycket har bestämt särskild
ordning för delgivning med den som får föra talan vid förrättningen har inte
angivits. Så har däremot skett beträffande tillkännagivanden som avses i
29 § andra stycket.
Lagrådet förordar, att reglerna utformas lika i 17 § andra stycket och 29 §
andra stycket och får den innebörden att underrättelse skall lämnas genom
skriftligt meddelande eller i särskild ordning som beslutas enligt 20 § andra
stycket. Motsvarande jämkning bör göras i 27 § andra stycket och 14 kap 7 §.
I övrigt har lagrådet inte någon saklig erinran mot förevarande paragraf.
Enligt lagrådets mening bör paragrafen emellertid omarbetas i redaktionellt
avseende. Bl. a. bör omröstningsreglerna lämpligen föras samman i ett stycke
och terminologin i de båda sista styckena anknytas närmare till den som används
i 15 kap.
Lagrådet hemställer alltså att paragrafen får följande lydelse:
»Såsom fastighetsbildningsmyndighetens beslut gäller, om förrättningsmännen
har olika mening, vad två av dem säger. Har varje förrättningsman
sin mening, gäller förrättningslantmätarens mening; är fråga om pengar
eller annat som utgör viss mängd, skall dock den mening gälla som avser
den näst största mängden.
Beslut skall ange de skäl på vilka avgörandet grundas, såvida motivering
av beslutet icke kan anses överflödig. Beslut, som meddelas i samband med
förrättningens avslutande eller inställande, och beslut, mot vilket talan får
föras särskilt, skall dessutom innehålla besvärshänvisning.
Meddelas beslut vid sammanträde, skall det uppläsas för de närvarande.
Om i annan ordning meddelas beslut om förrättningens inställande eller,
utan samband med förrättningens avslutande, meddelas beslut mot vilket
talan tår föras särskilt, skall sakägare och annan som får besvära sig underrättas
om beslutet utan dröjsmål. Underrättelsen lämnas genom skriftligt
meddelande eller i särskild ordning som beslutats enligt 20 § andra stycket.»
21 §
Som villkor för att surrogatdelgivning skall få verkställas med brukare
av fastighet, vars ägare stadigvarande vistas utom riket, har upptagits att
brukandet sker med ägarens medgivande. Att särskilt ange detta synes vara
onödigt. Även utan särskild föreskrift är det enligt lagrådets mening klart,
att kallelse eller annan handling inte får lämnas till någon som rättsstridigt
brukar eller förvaltar fastigheten. Mot den föreslagna lydelsen kan även anföras
att den i förekommande fall kan ge anledning till särskilda undersök
-
B 1110
Kungl. Maj.ts proposition nr i28 år 1969
ningar på vilken rättsgrund en fastighet brukas eller förvaltas. Om inte annat
framkommer bör tvärtom fastighetsbildningsmyndigheten, för att bestämmelsen
skall kunna fylla sitt syfte, kunna utgå från att den som brukar
eller förvaltar en fastighet också äger rätt därtill. Lagrådet förordar därför,
att orden »med ägarens medgivande» får utgå.
22 §
Enligt andra punkten skall kollektiv delgivning med delägare i samägd
fastighet eller innehavare av servitut eller samfällighetsrätt inte få äga rum,
om det föreligger stridiga intressen i saken mellan delägarna eller rättighetshavarna.
Av det efter FBL upprättade förslaget till delgivningslag framgår,
att sådan kollektiv delgivning skall ske genom anslag. Under dessa förhållanden
förlorar frågan om stridiga intressen sin betydelse. Lagrådet hemställer
därför, att punkten får utgå.
25 §
Justitierådet Westerlind:
Reglerna om fastighetsbildningsförrättningen behandlar bl. a. olika typer
av beslut. För att beslutskategorierna lättare skall hållas isär bär de i viss
utsträckning fått sina särskilda benämningar i lagtexten. Så har besluten
enligt denna paragrafs andra stycke benämnts fastighetsbildningsbeslut, besluten
enligt 26 § tillståndsbeslut och besluten enligt 29 § avslutningsbeslut.
Denna praktiska benämningsteknik bör enligt min uppfattning användas
också beträffande de speciella beslut som avses i förevarande paragrafs tredje
stycke andra och tredje punkterna. Där behandlas beslut rörande fråga av
beskaffenhet att kunna ingå såsom del i fastighetsbildningsbeslut. Såväl i
kommitténs motiv som i departementschefsanförandet kallas dessa beslut
genomgående delbeslut. Jag föreslår att de benämns så även i lagtexten.
Lagrådet:
31 §
Genomförs den av lagrådet förordade jämkningen i 10 §, kommer samtliga
fall, då formella hinder mot en sökt fastighetsbildning föreligger, att
behandlas enligt nämnda paragraf, varvid ansökan avvisas. Förevarande
paragraf kommer då endast att avse hinder av materiell natur mot den sökta
fastighetsbildningen.
38 §
Enligt remissprotokollet har fastighetsbildningsmyndighetens befattningshavare
rätt att, om fastighetsägare tredskas, bereda sig tillträde till fastig
-
B 1111
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
heten. Det synes lämpligt att i lagtexten anvisa, vilka medel som därvid får
användas. Efter mönster av bl. a. 1956 års lag om tillsyn över vattendrag,
sjöar och andra vattenområden förordar lagrådet, att till paragrafen fogas
ett fjärde stycke av följande lydelse: »Polismyndighet skall lämna den handräckning
som behövs för utövande av befogenhet enligt första stycket.»
42 §
Undantagsvis torde rättelse kunna röra även annan än sakägare, t. ex.
sakkunnigt biträde eller syssloman. Lagrådet förordar därför, att orden »berörda
sakägare» i första stycket tredje punkten byts ut mot »den som beröres
av åtgärden» och att en motsvarande jämkning görs i andra stycket andra
punkten.
5 KAP.
Lagrådet:
4 §
Lagrådet ansluter sig till vad som både i betänkandet och i remissprotokollet
uttalats om att en spärr mot successiva fastighetsregleringar behövs
men att denna spärr bör tillämpas med försiktighet. Man står här inför
svåra avvägningsproblem. Å ena sidan kan förutsättas, att det nya institutet
fastighetsreglering allmänt sett innebär betydligt ökade möjligheter att i ett
sammanhang genomföra omfattande och genomgripande åtgärder. Å andra
sidan måste man — såsom framhållits i remissprotokollet — räkna med att
det också i framtiden kommer att finnas behov av att i avsevärd utsträckning
gå fram via partiella förbättringar. Det bästa får inte bli det godas
fiende. En förutsättning för att behovet av en mer omfattande reglering skall
hindra en begränsad men i och för sig önskvärd åtgärd bör vara att den
större regleringen är tämligen nära förestående. Denna förutsättning har
kommit till uttryck i motivuttalanden. Enligt lagrådets mening är den så
viktig att den bör anges i lagtexten. Lagrådet hemställer därför, att paragrafens
andra stycke utformas på följande sätt: »Åtgärden är dock ej tillåten,
om den skulle väsentligt försvåra eller fördyra en mer omfattande reglering
som behövs och som kan väntas inom en nära framtid.»
7 §
I första stycket andra punkten bör innehavare av samfällighetsrätt medtagas.
Byggnad som tillhör sådan rättsinnehavare utgör —- liksom byggnad
tillhörig nyttjanderättshavare — lös egendom. Denna omständighet gör det
inte mindre angeläget att trygga rättsinnehavarens intresse att få ha byggnaden
kvar på platsen.
Enligt remissprotokollet skall reglerna i förevarande paragraf gälla vid all
marköverföring, alltså även sådan som sker genom inlösen. Med anledning
B 1112
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
liärav vill lagrådet redan i detta sammanhang nämna, att lagrådet i anslutning
till 8 kap. 4 § förordar en uttrycklig regel av innebörd att 5 kap. 7 § inte
skall gälla vid inlösen av tomtdel enligt 8 kap. 4 §.
8§
Det remitterade förslaget innehåller i sista punkten en föreskrift, enligt
vilken paragrafens skyddsbestämmelser inte utgör hinder mot inlösen enligt
8 kap. Av remissprotokollet synes framgå, att innebörden av denna undantagsföreskrift
är avsedd vara att en fastighet genom inlösen kan minskas
hur mycket som helst, eventuellt helt försvinna. Däremot torde avsikten ej
vara att inlösen skall kunna leda till att en fastighetsägare påtvingas utökning
av vilken omfattning som helst. Snarare torde meningen vara att
skyddsbestämmelserna i förevarande paragraf skall gälla även vid inlösen
till den del de avser skydd för mottagares intressen. För att detta skall framgå
klarare hemställer lagrådet att undantagsföreskriften utformas på följande
sätt: »Vad som sålunda föreskrivits utgör icke hinder mot förordnande
enligt 8 kap. att fastighet eller del därav skall avstås genom inlösen.»
I sammanhanget kan förtjäna framhållas, att mottagaren vid inlösen av
tomtdel enligt 8 kap. 4 § aldrig blir påtvingad mark; marköverföringen kan
i sådana fall endast ske på hans egen begäran.
9 §
Paragrafen inleder en rad bestämmelser om värdering vid fastighets
reglering och om ersättningar mellan sakägarna. Kommittén har ingående
diskuterat principerna för den ekonomiska reglering som sålunda skall ske.
Kommitténs synpunkter har i sammanfattning redovisats i remissprotoko!
let och i huvudsak godtagits av departementschefen.
Vad kommittén sålunda anfört och departementschefen godtagit är främst
att se som en teoretisk bakgrund till de konkreta regler som föreslås. Den
praktiska tillämpningen får ske med ledning av dessa regler och den till
varje paragraf lämnade motiveringen. Lagrådet har därför inte haft anledning
att taga ställning till de av kommittén anförda teoretiska synpunkterna.
De föreslagna reglerna kan, allmänt sett, sägas vara ganska invecklade,
och deras tillämpning kommer att ställa stora krav på förrättningsmän och
sakägare. Det ligger emellertid i sakens natur, att den föreslagna lagstiftningen,
som ger fastighetsbildningsmyndigheten vittgående befogenheter att
genomföra fastighetsregleringar även i strid med enskilda sakägares vilja,
måste bereda sakägarna betryggande garantier mot ekonomisk förlust. En
tämligen ingående reglering av sakägarnas ekonomiska mellanhavanden synes
därför nödvändig från rättssäkerhetssynpunkt. Bestämmelsernas innehåll
synes också i huvudsak kunna godtagas. I regel torde emellertid fastighetsbildningsmyndigheten
kunna få till stånd överenskommelser mellan
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969 B 1113
sakägarna; bestämmelserna får då huvudsakligen betydelse såsom en allmän
vägledning.
Paragrafen innehåller bestämmelser om graderingsvärdering. Sådan värdering
behövs, om fastighets graderingsvärde kan komma att minskas eller
ökas alltför mycket i stxäd med bestämmelserna i 8 §. Vad som föreslås ger
i och för sig ingen anledning till erinran. Beträffande den särskilda bestämmelsen
till skydd för jordbruket vill emellertid lagrådet framhålla följande.
Enligt denna bestämmelse får, om särskilda skäl föranleder därtill, all i en
fastighetsreglering ingående mark graderas efter markens tjänlighet för
jordbruksändamål, förutsatt att regleringen till någon del berör mark som
bör användas till jordbruk. Sistnämnda villkor torde ha den innebörden, att
åtminstone någon i regleringen ingående mark skall vara lämpad för jordbruk
i egentlig bemärkelse, i eller utan förening med skogsbruk. Å andra sidan
lär regeln inte böra tolkas så, att skogsmark skall graderas efter sin
tjänlighet för att förvandlas till åker eller äng; den skall i vanlig ordning
graderas som skogsmark.
Samma bestämmelse innebär, att ett tätbebyggelsevärde eller annat högre
värde på viss mark, om synnerliga skäl talar för det, inte skall behöva beaktas
vid graderingen. Ett sådant högre värde skall således i förekommande fall
inte medföra att spärregeln i 8 § andra punkten träder i funktion och hindrar
att en jordbruksfastighet får erforderlig tilldelning av mark. Det särskilda
värdet får i stället beaktas vid likvidvärderingen enligt 10 §.
Det ligger i sakens natur, att utrymmet för denna skyddsbestämmelse
måste bli begränsat. Den förutsätter till en början, att överenskommelse inte
kan nås mellan sakägarna och att tillämpning av spärregeln i 8 § andra
punkten blir aktuell. Det skulle å andra sidan strida mot syftet såväl med
nämnda spärregel som med den nu ifrågavarande skyddsbestämmelsen, om
ägaren av jordbruksfastigheten mot sin vilja skulle tilldelas mark med så
högt särskilt värde att det för honom skulle medföra en betungande ersättningsskyldighet
enligt 10 §. Skulle skyddsregelns tillämpning föranleda att
större ersättningsbelopp skall betalas, torde det få förutsättas att mottagaren
av marken är villig att utge ersättningen. I annat fall kan de synnerliga skäl,
som krävs för skyddsregelns tillämpning, knappast anses vara för handen.
I motiven till de bestämmelser som i det remitterade förslaget upptagits
i tredje stycket uttalade kommittén bl. a., att något behov av att vid bestämmandet
av fastighets graderingsvärde särskilt beakta förekomsten av servitut
i allmänhet inte föreligger. Departementschefen har inte kommenterat
uttalandet. Utan att vilja hävda annan principiell inställning anser sig lagrådet
böra framhålla, att servitut undantagsvis kan representera en betydande
del av fastighetens värde. I sådana situationer har man självfallet
anledning att beakta servitutet vid graderingsvärdets bestämmande.
B 1114
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
12 §
Reglerna om ersättning för personlig skada innebär en nyhet. Att sådana
ersättningar kan beslutas inom ramen för fastighetsregleringsförfarandet
synes emellertid vara en nödvändig förutsättning för att fastighetsförhållandena
skall kunna ändras så genomgripande som avsetts.
Något fullständigt skydd innebär de föreslagna ersättningsreglerna dock
inte. Ägarna av de i regleringen ingående fastigheterna kan inte få ersättning
för alla slag av personlig skada som regleringen kan åsamka dem, låt
vara att det här inte torde kunna bli fråga om väsentligare skador. Vissa
nyttjanderättshavare lämnas helt utanför ersättningssystemet. Dessa förhållanden
har påtalats i några remissyttranden, och önskemål har framförts om
att all personlig skada skulle ersättas.
En sådan fullständig lösning av ersättningsfrågan kan inte utan vidare
avfärdas som obefogad. Av 8 kap. 5 och 6 §§ framgår, att all personlig skada
skall ersättas när fastighet inlöses vid regleringen. Det kan bero på tillfälliga
omständigheter, om en fastighet försvinner eller får väsentligt minskad
areal på grund av medgivande enligt 5 kap. 18 § eller inlöses helt eller delvis
enligt reglerna i 8 kap. Har exempelvis en grustäkt på fastigheten upplåtits
med nyttjanderätt, upphör denna att gälla vid överföring till annan fastighet
(jfr vad som sägs under 5 kap. 33 § och 8 kap. 6 §), men nyttjanderättsliavaren
får ersättning endast om det sker i samband med inlösen.
För det remitterade förslagets ståndpunkt kan emellertid åberopas goda
skäl. En ovillkorlig rätt för alla sakägare till ersättning för personlig skada
skulle avsevärt komplicera förfarandet. Vidare innehåller 5 kap. FBL ett
flertal bestämmelser, som åsyftar att på annat sätt skydda nyttjanderättshavare
och andra innehavare av särskild rätt mot förluster genom fastighetsreglering.
Såsom sakägare (jfr 35 §) kan de föra talan vid förrättningen.
Enligt 6 § andra stycket skall, om syftet med en fastighetsreglering kan vinnas
genom olika utföranden, regleringen verkställas på det sätt som föranleder
minsta olägenhet utan att lönsamheten eller utbytet i övrigt oskäligt
försämras. Förbudet i 7 § mot överföring av mark med byggnad har även det
sin betydelse i detta sammanhang. Hyresgäst får ytterligare skydd genom
33 §. Av 34 § framgår slutligen att nyttjanderättshavare under vissa förutsättningar
kan få nytt område för nyttj anderättens utövning.
Verkan av dessa skyddsbestämmelser torde bli, att fastighetsreglering i
allmänhet inte kommer att genomföras så, att nyttjanderättshavare eller
annan innehavare av särskild rätt tillfogas väsentlig olägenhet.
Bestämmelserna i förevarande paragraf tager sikte på sådana situationer
då olägenhet uppkommer trots de nyssnämnda skyddsbestämmelserna. Fastighetsbildningsmyndigheten
kan sålunda i de praktiskt viktiga fallen, när
byggnad överförs eller arrenderätt upphör eller får lägre värde, tillerkänna
den skadelidande ersättning. Denna omständighet kan ge fastighetsbild
-
B 1115
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
ningsmyndigheten något friare händer vid prövning enligt 6 § andra stycket.
Till förmån för det remitterade förslaget kan också åberopas, att reglerna
om ersättning för personlig skada innebär ett så betydande avsteg från vad
som nu gäller, att det kan vara anledning att först under någon tid pröva den
begränsade lösning som det remitterade förslaget innefattar.
Lagrådet anser sig därför kunna godtaga de principer på vilka paragrafen
är uppbyggd och övergår till några särskilda spörsmål rörande arrendeförhållanden.
Bestämmelsen i andra stycket om arrendators rätt till ersättning för personlig
skada utgör, såsom antytts, ett led i det regelsystem till skydd för
nyttjanderättshavare som är inbyggt i 5 kap. och där har fördelats på flera
paragrafer. Det kan vara skäl att understryka att ersättningsregeln, från
både systematisk och praktisk synpunkt, är det sista ledet i skyddssystemel.
Denna regel blir aktuell först i den mån övriga skyddsregler inte leder till
att skadliga verkningar för arrendatorn kan undvikas.
Arrendelagsutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1968: 57) föreslagit,
att i 8 kap. 28 § JB skall upptagas vissa bestämmelser om fastighetsreglerings
verkan på arrendeförhållanden. Enligt de bestämmelserna skulle
arrendatorn ha rätt till nedsättning av arrendet med skäligt belopp, om något
område för arrenderättens utövning ej kunnat läggas ut eller fastigheten
ändrats så till omfång eller läge att avkomsten och nyttan för arrendatorn
förringas. Är förändringen ej av endast ringa betydelse, skulle arrendatorn
få säga upp avtalet, om han hellre vill det. I anslutning till detta förslag vill
lagrådet framhålla att de föreslagna reglerna om nedsättning av arrendet
och rätt till uppsägning får sägas ge uttryck för en allmän rättsgrundsats.
Reglerna bör därför analogivis tillämpas även utanför arrendeförhållanden
(jfr NJA II 1952 s. 465).
Angående samordningen mellan nyssnämnda bestämmelser i förslaget till
JB och förevarande skadeståndsregel får lagrådet anföra följande.
Skadeståndsregeln får särskild betydelse i fall då något område för arrendets
utövande över huvud taget inte kunnat läggas ut eller ingreppet i arrenderätten
är så omfattande att arrendatorn säger upp avtalet. Även när
arrendatorn önskar fortsätta arrendeförhållandet men yrkar nedsättning av
arrendet, kan skadeståndsregeln bli aktuell, låt vara att den då har mindre
praktisk betydelse. För fall av det slaget är att märka, att rätten till skadestånd
endast kan avse sådan skada som står kvar efter nedsättning av arrendet.
Detta förhållande kan uppenbarligen föranleda vissa svårigheter i
tillämpningen, vilka dock inte torde vara större än att de kan bemästras av
fastighetsbildningsmyndigheten. Att skadeståndet bestäms i samband med
förrättningen skapar den praktiska förutsättningen för att betalningsskyldigheten
skall kunna fördelas mellan sakägarna enligt de grunder som anges
i paragrafens fjärde stycke. Med den kännedom som förrättningsmännen
under förrättningens gång skaffat sig om arrendatorns och fastighetsäga
-
B 1116
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
rens förhållanden har de ofta goda förutsättningar att medverka till en uppgörelse
om hur stor nedsättningen skall bli. I de säkerligen sällsynta fall då
samförstånd inte kan uppnås mellan fastighetsägare och arrendator, bör fastighetsbildningsmyndigheten
— med tanke på samspelet mellan JB och
FBL — meddela särskilt fastighetsbildningsbeslut, som kan bilda underlag
för tillämpning av JB:s bestämmelser om rätt till nedsättning av arrendet
och uppsägning av arrendeavtalet. Tilläggas må, att fristen för uppsägning
bör göras så kort som möjligt.
Bestämmelserna i tredje stycket tar sikte på det fallet att ersättning enligt
första eller andra stycket utgår till en rättighetshavare. Sådan ersättning betingas
av att fastighetsregleringen medfört, att rättigheten helt eller delvis
upphör. Om rättigheten — vilket ofta är förhållandet — utgjort en ekonomisk
belastning på fastigheten, blir följden av dess totala eller partiella upphörande
att fastighetens värde i motsvarande mån stiger. Uppenbarligen bör
denna effekt påverka det värde, likvidvärdet, vilket är utslagsgivande för
hur stor ersättning som enligt 10 och 11 §§ skall belöpa på fastigheten. I lagtexten
uttrycks detta så, att likvidvärdet skall »minskas med belopp motsvarande
den värdeminskning för fastigheten som rättigheten inneburit».
Till förebyggande av varje missförstånd angående regelns tillämpning när
rättighet endast delvis bringats att upphöra synes formuleringen böra förtydligas.
I detta syfte föreslår lagrådet att orden »såvitt är i fråga» infogas
efter »rättigheten».
13 §
Departementsförslaget innebär den ändringen i kommitténs förslag att
kostnaderna för fastighetsreglering inte uteslutande skall fördelas efter
båtnaden. Även andra omständigheter skall få beaktas, bl. a. fastigheternas
storlek samt kostnadsfördyrande vårdslöshet eller försummelse från sakägares
sida. Denna ändring synes välbetänkt. Samma principer är uppenbarligen
avsedda att tillämpas även vid den separata fördelning av kostnad
för särskild åtgärd som får äga rum enligt andra stycket. För att detta otvetydigt
skall komma till uttryck synes bestämningen »efter den särskilda
nytta som följer av åtgärden» böra utgå. Därmed blir det klart att de i första
stycket angivna fördelningsprinciperna skall tillämpas. Med en ytterligare
redaktionell jämkning synes andra stycket första punkten i enlighet med
det sagda kunna avfattas sålunda: »Om det är lämpligt, får kostnad för särskild
åtgärd fördelas för sig.» I konsekvens härmed bör i den följande punkten
orden »denna i stället» ersättas med »den grunden».
15 §
I motiven till paragrafen har uttalats att avräkningsförfarandet skall i
princip omfatta samtliga de likvider som förekommer vid fastighetsregle
-
B 1117
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ringen. Detta bör dock inte förstås så, att förfarandet skall under alla omständigheter
utmynna i ett beträffande varje fastighet gemensamt saldo för
samtliga likvider. Är fråga om ersättning för personlig skada, måste uppenbarligen
i den delen verkställas en särskild avräkning vars resultat hålls
isär från avräkningsresultatet i övrigt. Ett motsatt tillvägagångssätt skulle
nämligen vara oförenligt med vad som stadgas i 16 § första stycket första
punkten; tillämpningen av det stadgandet förutsätter att ersättning som tillkommer
fastighetsägaren och som ej utgör ersättning för skada av nu avsett
slag är uträknad för sig (se vidare vad lagrådet anför vid 16 §).
Såsom lagrådet kommer att påvisa i anslutning till 16 § första stycket
första punkten måste emellertid från det där givna stadgandet undantagas
inte bara ersättning enligt 12 § utan också vissa andra ersättningar. Flyttningsersättning
enligt 27 § tillkommer fastighetsägaren personligen och skall
sålunda inte nedsättas och fördelas enligt 16 § första och andra styckena.
Följaktligen måste beträffande ersättning enligt 27 § gälla att den — om den
inbegrips i avräkningsförfarandet -— föranleder särskild avräkning såvitt
angår fastighet vars ägare skall åtnjuta ersättningen. Vad beträffar fastigheter
vilkas ägare har att utge ersättningen saknas däremot anledning till
motsvarande separata saldoberäkning. Den på dessa fastigheter vilande betalningsskyldigheten
skall, liksom förrättningskostnaderna enligt 13 §, kvittas
mot samma fastigheter tillkommande ersättning och måste alltså beaktas
vid den allmänna avräkningen. Motsvarande gäller ersättning enligt 30 §
tredje stycket.
Eftersom behovet av att separat avräkna ersättning för personlig skada
och ersättning enligt 27 och 30 §§ kan omedelbart utläsas av 16 § första
stycket första punkten — om det tillägg godtages som lagrådet kommer att
föreslå — synes det inte nödvändigt att i detta hänseende förtydliga avfattningen
av förevarande paragraf.
Att upprätta avräkningar, fastställa förfallodagar och bestämma ränta utgör
sammantaget en krävande uppgift, allra helst som den handling vari
resultatet av arbetet redovisas — avräkningsinstrumentet — skall kunna
användas som exekutionstitel på samma sätt som domstols dom. Bl. a. inställer
sig problem av juridisk art. Lagrådet vill framhålla, att här torde behövas
anvisningar, bl. a. för att göra praxis på området så enhetlig som möjligt.
16 §
Principkravet i första stycket första punkten, att ersättningen skall nedsättas
hos myndighet, om fastigheten genom regleringen minskar i värde
eller helt eller delvis inlöses, gäller enligt lagtexten fastighet som »svarar
för fordran». Begreppet fordran måste i detta sammanhang ges en vid syftning.
Under begreppet faller sålunda inte bara penninginteckning utan
också varje annan särskild rätt till betalning ur fastigheten. Till den senare
gruppen hör fordran med förmånsrätt grundad på 17 kap. 6 § handelsbalken
B 1118 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
eller på författning, som hänvisar till detta lagrum, samt vidare utmätningsfordran
och sådan fordran på grund av s. k. premielån för vilken Stockholms
stads brandförsäkringskontor åtnjuter förmånsrätt framför intecknade
fordringar. Att nedsättning i vissa jämförliga lägen inte föranleds av
varje slags fordran som nu angivits (se 9 kap. 54, 69 och 73 §§ vattenlagen,
48 § ExL och 42 § gruvlagen) betingas av särskilda omständigheter som
saknar motsvarighet i förevarande sammanhang. Det förtjänar nämnas
att termen fordran också i 8 kap. 4 § andra stycket JDL får anses ha den
vidsträckta innebörd som enligt vad här betonats är att tillägga termen i nu
behandlade stadgande i FBL.
Från tillämpningen av stadgandet i första stycket första punkten görs undantag
beträffande ersättning för skada. Ersättning som avses i undantaget
tillkommer fastighetsägaren personligen (se s. 384 i bet.; jfr s. 374 ff.); den
fördelning mellan rättighetshavare som nedsättningsförfarandet skall möjliggöra
är följaktligen inte aktuell i detta fall. Det synes lämpligt att i lagtexten
uttryckligen ange, att fråga är enbart om personlig skada (skada enligt
12 § första st. i detta kapitel och enligt 8 kap. 5 § första st. fjärde p.).
Utan ett sådant förtydligande kan undantagsregeln komma att tillämpas
också på annan skadeersättning än gottgörelse för personlig skada (t. ex.
skadeersättning enligt 8 kap. 5 § första st. andra p.). Motsvarande undantag
bör gälla fastighetsägaren tillkommande ersättning enligt 27 och 30 §§ (jfr
vad lagrådet anfört vid 15 §). Även detta bör komma till direkt uttryck i lagtexten.
Lagrådet vill därför föreslå att orden »ersättning för skada» utbyts
mot formuleringen »ersättning för personlig skada eller ersättning enligt 27
eller 30 §».
Andra, tredje och fjärde punkterna i första stycket anger under vilka förutsättningar
kravet på nedsättning inte upprätthålls. Normalt kan detta krav
få vika endast om vissa medgivanden därtill lämnats. Huvudregeln uppställs
i andra punkten och innebär att innehavarna av dels samtliga fordringar, dels
samtliga rättigheter i övrigt som är inskrivna skall ha medgett att ersättning
utbetalas direkt till fastighetsägaren. Enligt lagrådets mening kan ifrågasättas,
huruvida det verkligen är nödvändigt att kräva samtycke från
andra rättsägare än innehavarna av fordran.
Utgångspunkten för överväganden i detta spörsmål är lämpligen innehållet
i 6 kap. 14 § andra stycket förslaget till JB. Där har upptagits regler
som avser inteckningshavares möjlighet att avstå från sin rätt till betalning
vid fördelning av medel genom myndighets försorg. Med sin allmängiltiga
utformning kommer reglerna att bli tillämpliga också beträffande
medel som nedsatts enligt förevarande paragraf i FBL. Bortses från förhållandena
vid gemensam inteckning, utsäger det angivna lagrummet
i förslaget till JB att, om rättsägare som är berättigad till betalning har före
fördelningen avstått från betalningen, fördelningen inte inverkar på inteckningen.
Vid stadgandets utarbetande diskuterades ett uppslag att göra
B 1119
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
frågan, huruvida inteckningen skulle få gälla med oförändrat belopp,
beroende av medgivande från innehavare av sådana begränsade sakrätter
som inte berättigar till betalning vid fördelningen, t. ex. nyttjanderättshavare.
Tanken avvisades emellertid.
Såsom uttalas i remissprotokollet beträffande FBL har den omständigheten,
att en fordringshavare avstår från tillämpning av bestämmelsen
om nedsättningsskyldighet, principiellt samma innebörd som att han avstår
från rätten till betalning. I bägge fallen kommer fordringen att undandragas
fördelningen, vilket ju enligt 6 kap. 14 § andra stycket förslaget till
JB i det ena fallet likaväl som i det andra medför att fordringen kvarstår
till sitt fulla belopp. Med hänsyn härtill anmäler sig stark tvekan, om det
är motiverat att göra det ena avståendet beroende av medgivanden som inte
krävs beträffande det andra. Skälen mot att låta avståenden från nedsättning
betingas av medgivanden från nyttjanderättshavare och jämförliga
rättsägare är uppenbarligen desamma som åberopades mot att låta avståendet
från betalning bero av sådana medgivanden. Därvidlag framhölls att
ett villkor av det slaget kunde vara formellt befogat endast i vad angår rättsägare
vars företräde ligger efter fordringsägare som avstått från betalning
men före fordringsägare eller fastighetsägare som mottagit betalning. Beträffande
rättigheter med detta läge syntes som regel kunna antagas att de
vid exekutiv auktion faller inom lägsta budet och av den anledningen kommer
att bibehållas. Även om så inte är förhållandet, är dock — anfördes
det — osannolikt att utsikten till rättighetens bevarande vid auktionen
skulle i nämnvärd mån påverkas av att avskrivning inte skett på fordringsrätten.
På grund av vad som nu utvecklats vill lagrådet förorda, att fordringshavares
i första stycket andra punkten angivna möjlighet att avstå från
att nedsättning tillämpas inte görs beroende av medgivande från innehavare
av sådana begränsade sakrätter som inte berättigar till betalning
vid fördelningen. Den ifrågavarande punkten skulle därmed få följande
lydelse: »Detta gäller dock icke, om innehavarna av samtliga fordringar,
för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning utbetalas direkt till fastighetsägaren.
» Nämnas kan att regeln skulle i materiellt hänseende överensstämma
med motsvarande stadgande i 36 § andra stycket lagen om vissa
gemensamhetsanläggningar.
Enligt tredje punkten i första stycket är i vissa fall möjligheten att avstå
från nedsättning beroende av ytterligare medgivanden; besväras fastigheten
av gemensam inteckning, fordras medgivanden som i 22 kap. 11 §
förslaget till JB föreskrivs för relaxation. Den åsyftade föreskriften stadgar
att för relaxation i viss fastighet krävs medgivande av ägaren av denna
fastighet samt ägare av övriga av inteckningen besvärade fastigheter och
innehavare av panträtt eller annan rättighet, som är inskriven, om rättigheten
gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller
B 1120
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
sämre rätt än inteckningen. De skäl lagrådet nyss anfört mot att fordra
medgivande från innehavare av sådana begränsade sakrätter som inte berättigar
till betalning gör sig emellertid gällande också i detta sammanhang.
Hänvisningen till 22 kap. 11 § förslaget till JB bör därför avse fastighetsägare
och innehavare av fordran men inte rättsägare i övrigt. Lagrådet
förordar, att första stycket tredje punkten av förevarande paragraf i enlighet
härmed utformas på följande sätt: »Besväras fastigheten av gemensam
inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och
fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation.»
Godtages det av lagrådet nu anlagda betraktelsesättet i fråga om sådana
begränsade sakrätter som inte berättigar till betalning, borde helst viss
jämkning ske även i förslaget till JB, nämligen dels i 6 kap. 14 § andra
stycket andra punkten, dels i 22 kap. 11 § andra stycket första punkten.
Jämkas sist angivet lagrum därhän att det kommer att avse enbart fastighetsägare
och fordringshavare, behövs givetvis inte någon ändring av första
stycket tredje punkten i förevarande paragraf.
I anslutning till bestämmelsen i tredje punkten av första stycket bör
påpekas att den inte kan anses innebära krav på medgivande från innehavare
av sådan inteckning för vilken fastigheten i fråga svarar enbart subsidiärt;
här bortses från det sällsynta fallet att brist tidigare konstaterats
i fastighet som ligger före i ansvarskedjan. Sådan inteckningshavares rätt
beaktas inte i jämförliga fall av expropriation eller annan tvångsinlösen
enligt gällande rätt. Varken i dessa sammanhang eller vid fastighetsreglering
enligt FBL tillhandahåller nämligen förfarandet någon möjlighet att
fastställa, huruvida brist i någon eller några av de andra fastigheterna
inom inteckningsgemenskapen skulle behöva täckas genom betalning ur den
enbart subsidiärt svarande fastigheten. Nedsättning i och för sådan betalning
kommer sålunda inte alls i fråga.
Av fjärde punkten i första stycket framgår att rättsägares medgivande
till att nedsättning underlåts inte fordras »om regleringen är väsentligen
utan betydelse för» rättsägaren. Lagrådet vill betona, att fordringar med
förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken alltid kan presumeras tillhöra
den kategori för vilka regleringen är utan betydelse, försåvitt regleringen
inte innebär att fastigheten helt utplånas. Nu påpekade förhållande är ägnat
att i hög grad motverka de komplikationer som i den praktiska tilllämpningen
skulle kunna vara förbundna med att ifrågavarande fordringsrätter
faller under det i första punkten upptagna begreppet fordran.
Andra stycket behandlar själva fördelningen. I fråga om ordningen för
och verkan av fördelningen föreskrivs i andra punkten att reglerna om
expropriationsersättning skall äga motsvarande tillämpning. Närmare bestämt
avses därvid innehållet i 57 § ExL. Däri inrymda, tämligen vidlyftiga
stadganden om ordningen för och verkan av fördelningen skulle emellertid
endast i jämförelsevis begränsad utsträckning bli tillämpliga beträf
-
B 1121
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
fande fördelning av ersättning vid fastighetsreglering. Delvis föranleds
detta av att kallelseförfarandet vid fördelning av sist angivna ersättning
är avsett att följa föreskrifterna i den tilltänkta nya lagstiftningen om
delgivning, varför de detaljerade kallelsereglerna i 57 § tredje och fjärde
styckena ExL kommer att sakna betydelse i sammanhanget. Lagrådet vill
med hänsyn till det anförda föreslå, att hänvisningen till ExL byts ut mot
direkta regler angående ordningen för och verkan av fördelningen. Sådana
regler kan lämpligen utformas med motsvarande stadganden i 13 kap. 20
§ förslaget till JB såsom förebild. I enlighet härmed skulle de bestämmelser
som avses skola träda i stället för hänvisningen i andra punkten få förslagsvis
följande avfattning: »Därvid äger bestämmelserna om fördelning
av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning.
Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse
till sammanträdet sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.»
Även vad gäller själva fördelningen förtjänar fordringarna med förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken att bli särskilt berörda. Måhända
skulle kunna finnas utrymme för tvekan om hur stor betalning innehavare
av sådan fordran skall äga uppbära vid fördelningen. Svaret måste
bli att betalningen till fordringsliavare normalt inte kan få överskrida
vad som omfattas av själva förmånsrätten, i allmänhet vissa periodiskt utgående
fordringsposter som inte stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Ytterligare frågor rörande nämnda fordringar behandlar lagrådet
under 18 §.
Lagrådet vill slutligen taga upp ett spörsmål av mera formell natur. Fastighetsbildningsmyndighetens
förordnande enligt första stycket om inbetalning
till myndighet skall avse ersättning jämte ränta som efter avräkning
enligt 15 § tillkommer fastighetsägaren. Sådan avräkning sker emellertid
inte beträffande förskott på ersättning vid inlösen (8 kap. 7 §). Uppenbarligen
bör även dylikt förskott i princip inbetalas till myndighet för
fördelning mellan rättsägarna. Även andra fall kan tänkas i vilka avräkning
inte behövs men ersättningen bör inbetalas till myndigheten för vidare
fördelning. På grund härav hemställer lagrådet att i första stycket
första punkten efter ordet »avräkning» tillfogas orden »om sådan behövs».
17 §
För att underlätta betalningstransaktioner vid fastighetsregleringar som
omfattar samfälld mark med ett flertal delägare föreskrivs i paragrafen
att fastighetsbildningsmyndigheten skall bestämma att delägarna tillkommande
ersättning skall uppbäras av styrelse eller förvaltare för samfälligheten.
Styrelsen eller förvaltaren får därmed också befogenhet att företaga
indrivning för samfällighetens räkning. En förutsättning för denna
anordning bör i fråga om förvaltare vara att denne, såsom föreslagits,
B 1122 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
redan förut är utrustad med befogenhet att för delägarnas räkning uppbära
medel som härflyter från samfälligheten. Däremot synes knappast tillräckliga
skäl finnas för att från den förenklade betalningsformen utesluta
de fall då fastighetsbildningen innebär ändring av delaktigheten i den
samfällda marken. Det kan förtjäna framhållas, att den enskilde delägaren,
om han så önskar, omedelbart kan få ut honom tillkommande belopp
från styrelsen eller förvaltaren, såvida inte delägarna i vederbörlig ordning
beslutat annat. Å andra sidan bör den förenklade betalningsformen
inte användas i andra fall än då den innebär verkliga praktiska fördelar.
Den bör därför inte vara obligatorisk. I enlighet med det anförda föreslår
lagrådet, att första stycket, med vissa jämkningar också i redaktionellt hänseende,
formuleras på följande sätt: »Tillkommer ersättning delägarna
i samfälld mark och finns för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare
med befogenhet att för delägarna uppbära från samfälligheten härflytande
medel, kan fastighetsbildningsmyndigheten föreskriva att ersättningen skall
tillställas styrelsen eller förvaltaren i den mån den icke skall inbetalas till
myndighet enligt 16 § första stycket.»
18 §
Beträffande reglerna i 16 § första stycket har lagrådet förordat att medgivanden
som avses där skall behöva inhämtas endast från innehavarna
av fordran samt, när fastigheter besväras av gemensam inteckning, dessutom
av fastighetsägare och fordringshavare vars medgivanden föreskrivs
för relaxation. De krav på medgivanden som uppställs i förevarande paragrafs
andra stycke är direkta motsvarigheter till dem som finns i det nyss
berörda lagrummet. Godtages lagrådets hemställan rörande dessa, bör
därför motsvarande ändringar göras i förevarande sammanhang. Ett ytterligare
skäl för att inte kräva medgivande från nyttjanderättshavare och med
dem jämställda rättighetshavare är att dessa i departementsförslagets andra
stycke första punkten fått en vetorätt som de kan utnyttja också för
andra syften än det av lagstiftaren avsedda. Bestämmelserna blir med lagrådets
ståndpunkt tillämpliga bara på fastighet som svarar för fordran,
och fråga blir endast om medgivanden från fordringshavare samt, när
fordringen utgör gemensam inteckning, ägarna av de övriga fastigheter
inteckningen besvärar.
Denna inskränkning av bestämmelsernas tillämpningsområde och inriktning
motiverar i sin tur överväganden, huruvida bestämmelserna verkligen
har en funktion att fylla i samtliga de situationer enligt första stycket
till vilka de anknyter. Dominerande uppmärksamhet har i förarbetena
skänkts den i första stycket 3 avsedda siutationen då avsteg görs från den
viktiga normen i 8 § att fastigheten inte får ändras så, att dess graderingsvärde
minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olä
-
B 1123
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
genliet uppkommer för ägaren. Ett avsteg från denna norm innebär alltså
en mer eller mindre påtaglig marköverföring, och den i förevarande paragrafs
första stycke 3 avsedda situationen överensstämmer följaktligen såtillvida
med den som i gällande rätt är reglerad i 8 kap. 4 § JDL. Andra
stycket av sistnämnda lagrum kräver bl. a. att innehavare av fordran i den
fastighet som minskas genom marköverföringen skall medge denna.
Enligt vad som uttryckligen uttalats i kommittébetänkandet har 8 kap.
4 § andra stycket JDL varit förebild för utformningen av andra stycket
i förevarande paragraf. En grundläggande skillnad mellan marköverföring
enligt JDL och marköverföring enligt förevarande paragrafs första
stycke 3 är emellertid att den senare men inte den förra är förbunden med
regler om att ersättning för marken skall nedsättas och fördelas genom
myndighets försorg; härigenom kommer den att i första hand användas
för fordringshavarnas gottgörande. FBL:s regler om nedsättning och fördelning
av ersättningen är — i förening med själva principerna för ersättningens
bestämmande — ägnade att betryggande säkerställa fordringshavarna
i den fastighet vars graderingsvärde minskas. Tillräcklig anledning
att härutöver kräva dessas medgivande till åtgärden synes inte föreligga.
Yad återigen angår fordringshavarna i den fastighet vars graderingsvärde
ökas är deras trygghetsgaranti själva de nyss omnämnda ersättningsprinciperna.
Dessa fordringshavare behöver således knappast befara att de
likvider för vilka den förstorade fastigheten har att svara framför andra
fordringar inte skulle uppvägas av den genom marköverföringen skapade
värdeökningen hos fastigheten. Vad som nu utvecklats om ersättningsprincipernas
samt nedsättnings- och fördelningsreglernas betydelse för fordringshavarnas
säkerställande har emellertid intresse inte bara beträffande
marköverföring enligt första stycket 3 utan gäller i väsentlig mån även
i fråga om andra situationer enligt första stycket. Lagrådets granskning
av de skilda lägen varom här kan bli fråga har resulterat i bedömningen,
att medgivanden från fordringshavare resp. — i fall av gemensam inteckning
— vissa utanförstående fastighetsägare framstår såsom en berättigad
förutsättning för tillämpning av första stycket endast när avsteget gäller
de i 10—14 §§ stadgade ersättningsprinciperna (se första st. 2 och 4). Ett
avsteg från dessa principer kan visserligen mestadels väntas bli av så begränsad
räckvidd att det är »väsentligen utan betydelse för rättsägare»
(jfr andra st. tredje p.). Under vissa förhållanden skulle dock avsteg av
mera vittgående slag kunna tänkas få praktisk betydelse; med tanke på
sådana situationer är det följaktligen befogat att lagen uppställer rättsägarens
medgivande såsom villkor för avsteget.
Mot de här anförda synpunkterna skulle kunna åberopas det förhållandet
alt fordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken vid en
likvidfördelning enligt 16 § i regel inte tillgodoses i fråga om hela kapitalbeloppet.
Om den fastighet i vilken förmånsrätten gäller blir helt utplå
-
B 1124
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
nåd, skulle fordringen således till en del kunna bli nödlidande. En särskild
situation föreligger beträffande fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
och i någon mån också beträffande fordringar enligt
EYL. Från dessa fordringar kan dock bortses i detta sammanhang, då enligt
vad som upplysts deras ställning kommer att uppmärksammas vid arbetet
på följdändringar i anledning av FBL. Beträffande övriga fordringar
med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken är det inte sannolikt
att kapitalfordringar av någon som helst betydenhet blir nödlidande. Vad
här närmast skulle kunna komma i fråga är fastighetsbildningslikvider;
det är svårt att tänka sig att fastigheter, som deltagit i fastighetsbildningsförrättning
så nyligen att härvid uppkomna fordringar av betydelse står
kvar, skulle bli helt utplånade vid fastighetsreglering. Skulle mot all förmodan
risk härför uppstå, lär det enligt 6 § andra stycket ankomma på fastighetsbildningsmyndigheten
att se till att olägenhet av större betydelse
inte förorsakas innehavare av här behandlade fordringar. I vart fall kan den
ytterst obetydliga risken för att dylika fordringar till någon del skulle kunna
bli nödlidande inte motivera att fordringens innehavare utrustas med
vetorätt i vad gäller själva fastighetsbildningsbeslutet.
Genomförs de ändringar i andra stycket som lagrådet nu förordat, kommer
förfarandet vid fastighetsreglering att förenklas i hög grad. Framför
allt skulle fördelarna framträda i fråga om större förrättningar med många
fastigheter indragna. Enligt det remitterade förslagets utformning blir en
tillämpning av paragrafens bestämmelser på sådana förrättningar ofta avsevärt
komplicerad genom nödvändigheten att inhämta ett stort antal medgivanden;
till följd av att inteckningshavarnas medgivanden i praktiken
måste lämnas i form av inteckningshandlingarnas ingivande blir förfarandet
särskilt invecklat. Med den av lagrådet förordade ordningen skulle däremot
vid ett fastighetsbildningsbeslut som inte innefattar avgörande av
ersättningsfrågorna inte behövas något som helst medgivande enligt andra
stycket. Skulle medgivanden sedermera fordras såsom förutsättning för
beslut i ersättningsfrågorna, visar sig fördelen med den tilltänkta ordningen
däri, att det för medgivarkretsens bestämmande avgörande gravationsläget
då är fixerat till tidpunkten för fastighetsbildningsbeslutets registrerande.
Under åberopande av vad som nu anförts föreslår lagrådet att andra
stycket får följande avfattning: »Avser regleringen fastighet som svarar
för fordran, får avsteg från bestämmelserna i 10—14 §§ med stöd av överenskommelse
eller samtycke av ägaren icke ske, om ej även fordringens
innehavare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som
i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rättsägare
fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.»
Jämkas 22 kap. 11 § andra stycket första pnnkten förslaget till JB på sätt
B 1125
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
lagrådet ifrågasatt i anslutning till 5 kap. 16 § FBL, fordras inte någon
ändring av andra stycket andra punkten i förevarande paragraf.
FBL skänker tomträttshavaren en mycket stark position vad beträffar
vissa fastighetsbildningsåtgärder. Sålunda får avstyckning, klyvning eller
sammanläggning komma till stånd endast om fastighetsägaren och tomträttshavaren
slutit avtal om sådan ändring av tomträttsobj ektet att detta
ansluter sig till den planerade nya fastighetsindelningen (se 10 kap. 3 §,
11 kap. 3 § andra st. och 12 kap. 3 § andra st. andra p.). Förmodligen närmast
av juridisk-tekniska skäl torde det inte ha betraktats som möjligt
att vid fastighetsreglering utforma ett skydd för tomträttshavaren enligt
samma mönster. Detta innebär nu egentligen inte, att det remitterade förslaget
försatt tomträttshavaren i en mindre tryggad ställning vid fastighetsreglering.
Regeln i 5 kap. 35 § föranleder, att han alltid är sakägare, och
konsekvensen av 7 § andra sycket är att tomträttsobj ektet praktiskt taget
aldrig kan rubbas i den del det är bebyggt. Hans främsta skydd skulle
emellertid vara den obetingade rätt att omintetgöra regleringen som enligt
remissförslaget skulle följa av förevarande paragrafs andra stycke första
punkten. Denna rätt skulle vara av värde för honom såtillvida, att han
i kraft därav inte skulle behöva finna sig i att mot sin vilja berövas de obebyggda
delarna av tomträttsmarken.
Det ter sig inte berättigat att försvaga den ställning remissförslaget i detta
avseende givit tomträttshavaren. Ehuru i systematisk mening en nyttjanderätt
syftar tomträtten — enligt statsmakternas medvetna strävan — att bereda
innehavaren en rådighet över marken nära nog jämförlig med den
som äganderätten skänker. Genomförs den av lagrådet föreslagna ändringen
i andra stycket första punkten, synes det följaktligen angeläget att ett
skydd skapas för tomträttshavaren likvärdigt med det han skulle ha åtnjutit
enligt remissförslagets utformning. Lagrådet vill förorda, att så sker
medelst ett tillägg till första stycket 3, varigenom tomträttshavaren i där
angivet hänseende likställs med fastighetsägaren. Lämpligen skulle första
stycket 3 kunna få följande lydelse: »8 §, om fastighetens ägare och, om
fastigheten är upplåten med tomträtt, även tomträttshavaren medger det,
samt---». Det må tilläggas att en utbyggnad av första stycket sådan
som den nu föreslagna från systematisk synpunkt är att föredraga framför
det möjligen tänkbara alternativet att i andra stycket första punkten låta
kravet på medgivande kvarstå såvitt rör tomträttshavare.
En följd av den förordade utbyggnaden av första stycket 3 blir att tomträttshavaren
också i tredje stycket likställs med fastighetsägaren. Så sker
om detta — med tillgodoseende jämväl av vissa rent redaktionella synpunkter
— utformas på följande sätt: »Ägares och tomträttshavares medgivande
enligt första stycket 3 till minskning av fastighets graderingsvärde
skall upprättas skriftligen. Beträffande rätten att lämna sådant medgivande
gäller samma villkor som för överlåtelse av fast egendom.»
B 1126
Kungl Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Ett särskilt spörsmål som angår ägarmedgivande enligt första stycket
3 må upptagas i detta sammanhang. Förslaget till JB föreskriver att köp
som avser visst område av fastighet eller fastighet med undantag av visst
område är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse
med köpet genom förrättning som avslutas senast sex månader efter den
dag, då köpehandlingen upprättades, eller som vid utgången av nämnda tid
är sökt under åberopande av köpet eller pågår på grundval av detta (4 kap.
7 §). Motsvarande skall gälla i fråga om köp av andel i fastighet under
villkor att andelen skall utbrytas genom fastighetsbildning (4 kap. 8 §) och
i fråga om köp av fastighets andel i mark som är samfälld för flera fastigheter
(4 kap. 9 §). Här inställer sig frågan, huruvida köpare som i och för
köpeobjektets utbrytande väljer, inte fastighetsbildningsformen avstyckning
utan formen fastighetsreglering — en förutsättning härför är att köparen
äger annan fastighet till vilken köpeobjektet skall överföras kan
få köpehandlingen betraktad som ägarmedgivande enligt första stycket 3 av
förevarande paragraf. Frågan är betydelsefull. Besvaras den nekande, riskerar
köpare som valt tillvägagångssättet fastighetsreglering att ägarmedgivande
visar sig av någon anledning inte kunna utverkas, varigenom möjligheten
att genomföra regleringen går om intet. I ett läge, när detta kommit
att stå klart, kan den i JB stadgade tidsfristen ha löpt ut, något som
alltså skulle innebära att det är för sent att rädda köpets giltighet genom
att begära avstyckning. Lagrådet har den åsikten, att grundade invändningar
inte kan resas mot en ordning enligt vilken köpehandlingen godtages
av fastighetsbildningsmyndigheten såsom ägarmedgivande enligt första
stycket 3. Det enda skäl som kan anföras för en motsatt ståndpunkt skulle
väl vara, att säljarens intresse kunde åsidosättas. Tänkbart vore nämligen
— kunde man mena —- att säljare och köpare vid beräknandet av köpeskillingens
storlek utgått från att den sålda marken även fortsättningsvis
skulle svara för de fordringar för vilka den tidigare häftade; köpeskillingen
skulle i ett sådant fall inte utgöra full gottgörelse för att marken avstås
genom överföring inom ramen för fastighetsreglering, eftersom marken
därvid övergår fri från alla belastningar. Den uppfattningen torde emellertid
inte ha fog för sig. Sådana som nya JB:s bestämmelser om inteckning
är uppbyggda, utesluts nämligen i praktiken att markförsäljning sker
under annan förutsättning än att marken skall övergå i köparens ägo fri
från panträttsbelastningar (se 22 kap. 2 § andra st.).
Vissa mera speciella överväganden kan föranledas av att köpehandling
skall få gälla som ägarmedgivande. Närmast anmäler sig behovet att återkalla
eventuell lagfartsansökan på grund av köpehandlingen. Uppenbarligen
är det angeläget att finna en anordning som under alla förhållanden medför
att vilande lagfart på köpeobj ektet undanröjs. Frågan torde böra uppmärksammas
under arbetet på administrativa föreskrifter i anslutning till
den nya jordrättsliga lagstiftningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1127
Justitierådet Westerlind:
Det remitterade förslaget reser inte krav på att fastighetsägarens underskrift
på handling som innefattar medgivande enligt första stycket 3 skall
vara bevittnad. Frånvaron av detta krav motiveras i departementschefens anförande
med att förslaget till JB inte i fråga om köp upprätthåller motsvarande
fordran. I och för sig kan väl inte bestridas att så är fallet; i sistnämnda
förslags bestämmelser om köpets form sägs endast att säljarens underskrift
på köpehandling bör vara styrkt av två vittnen (4 kap. 2 §). Uti balkförslagets
kapitel om lagfart föreskrivs emellertid att lagfartsansökan skall
förklaras vilande, om överlåtelsen inte skett genom statlig myndighet, samt
att överlåtaren skall föreläggas att inom viss tid väcka talan vid domstol, om
han anser förvärvet vara ogiltigt; efterkoms inte föreläggandet, utgör bristen
i fråga om bevittning inte hinder för lagfart (20 kap. 7 § 1 och 8 §). En
jämförlig anordning såsom ersättning för bevittnandet finns inte vid marköverföring
inom ramen för fastighetsreglering. Dock saknas anledning till
erinran mot att fastighetsägarens underskrift inte behöver bevittnas. Medgivande,
som här avses, lämnas ju vid en officiell förrättning, och det måste
anses falla på förrättningsmännen att sörja för en tillbörlig kontroll av att
ägarens namnunderskrift — liksom tomträttshavarens om lagrådets förslag
beaktas — är äkta och även i övrigt har tillkommit på ett anmärkningsfritt
sätt. Ändå är det uppenbart att visst bevittnande ofta blir ofrånkomligt i
samband med sådant medgivande varom nu är fråga. Bestämmelsen i tredje
stycket andra punkten uppfordrar bl. a. till att makes skriftliga samtycke
enligt 6 kap. 4 § giftermålsbalken i förekommande fall visas föreligga;
det vittneskrav som gäller i sistnämnda avseende har förevarande paragraf
inte eftergivit.
Reglerna i denna paragraf såvitt avser medgivanden till marköverföring
har i betydande omfattning en motsvarighet i de bestämmelser i JDL angående
kvalificerad ägokravsjämkning vilka gäller från och med den 1 april
1968 (se JDL 8 kap. 4 och 4 a §§ samt 13 kap. 2 a och 2 b §§). Vid lagrådsgranskningen
av sistnämnda bestämmelser anfördes betänkligheter beträffande
de tekniska möjligheterna att i betryggande och samtidigt praktikabla
former kontrollera att de erforderliga medgivandena föreligger. 1 främsta
rummet uppmärksammades därvid medgivandena till den gravationsavlastning
som ägokravsjämkningen utlöser. Komplikationerna konstaterades
sammanhänga bl. a. med att äganderättsförändringen — och i och med den
gravationsavlastningen — inte inträder under den tid förrättningsmännen
har ärendet i sin hand utan först vid fastställelsetidpunkten; kontrollen av
att medgivandena till gravationsbefrielsen finns måste därför ytterst falla
på fastställelsemyndigheten (se prop. 1967: 167 s. 130 ff.). Enligt FBL förekommer
inte något fastställelseförfarande. Härav följer att sist berörda invändningar
inte gör sig gällande med avseende å förevarande paragraf.
B 1128 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Även vid sidan av nu nämnda förhållande liar förutsättningarna för att tillfredsställande
verkställa medgivandekontrollen blivit avsevärt mer gynnsamma.
Skulle de av lagrådet förordade inskränkningarna av medgivandekravet
godtagas, blir hela problematiken kring medgivandekontrollen i än
högre grad förminskad. Med tanke på att medgivanden från inteckningshavare
också enligt lagrådets förslag blir erforderliga, när överenskommelsen
innefattar avsteg från ersättningsprinciperna, kan dock vissa tekniska
svårigheter yppas även vid tillämpningen av FBL. Här skall anläggas några
synpunkter på hur de skall kunna bemästras eller åtminstone begränsas.
Ett villkor för att fastighetsbildningsmyndigheten skall kunna avläsa
gravationsläget sådant det gestaltar sig just vid tidpunkten för fastighetsbildningsbeslutet
är att myndigheten har tillgång till snabba informationsmedel.
Detta villkor får anses vara förhanden i hägnet av de resurser som
står till förfogande när FBL trätt i kraft. Sålunda kan det, enligt vad som
upplysts, påräknas att myndigheten skall på datateknisk väg kunna få
praktiskt taget ögonblickliga besked angående de förhållanden som redovisas
i gravationsbevis. Härutöver krävs dock att myndigheten tar direkt
kontakt med inskrivningsdomaren för att få kännedom om inskrivningsärenden
som hänför sig till inskrivningsdag före tidpunkten för fastighetsbildningsbeslutet
men ännu inte lett till införing i fastighetsboken. Med
hänsyn till regeln i 22 kap. 14 § förslaget till JB måste inteckningshavarnas
medgivande lämnas i den formen, att pantbreven inges till fastighetsbildningsmyndigheten.
Det torde ofta vara lämpligt att myndigheten begär förhandsbesked
från inteckningshavarna huruvida medgivanden kommer att
lämnas. Iakttages detta, bör själva pantbreven inte infordras förrän till den
tänkta dagen för fastighetsbildningsbeslutet. Infordrandet bör å andra sidan
— för att inteckningshavarna inte onödigt lång tid skall behöva vara utan
pantbreven — inte ske på ett alltför tidigt stadium. Sedan pantbreven inkommit,
har myndigheten att på sätt förut berörts förskaffa sig visshet om
att de representerar samtliga medgivanden som är relevanta just vid tidpunkten
för fastighetsbildningsbeslutet. Om detta sedan inte överklagas,
torde man, i enlighet med hittillsvarande praxis exempelvis i sammanläggningsärenden,
kunna bortse från förändringar i gravationsläget vilka eventuellt
inträffar under tiden fram till dagen för lagakraftvinnandet. I detta
sammanhang bör framhållas vikten av att uppgift om fastighetsregleringen
införs i fastighetsregistret omedelbart efter lagakraftvinnandet. Tillämpas
inte en sådan ordning, skulle det vara tveksamt huruvida man vågar godtaga
att gravationsläget vid tiden för fastighetsbildningsbeslutet får bli avgörande;
enligt FBL (1 kap. 2 § andra st.) är det egentligen vid registreringstidpunkten
äganderättsförändringen och därmed gravationsbefrielsen
inträder. Från lantmäteristyrelsen har emellertid under hand upplysts att
registreringen utan svårighet kan verkställas i omedelbar anslutning till
lagakraftvinnandet och att så även kommer att ske. Särskilda problem i
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1129
det aktuella hänseendet inställer sig naturligt nog, om fastighetsbildningsbeslutet
överklagas. Under sådana förhållanden synes man inte gärna kunna
bortse från inteckningar som tillkommit under tiden efter fastighetsbildningsmyndighetens
beslut. Erforderlig kompletterande medgivandekontroll får
då i stället ombesörjas av den överprövande domstolen. Går dess prövning
ut på ändring, torde det vara lämpligt att fastighetsregleringen återförvisas
till fastighetsbildningsmyndigheten; åtminstone när ändringen beslutas av
hovrätt eller av högsta domstolen, bör ett sådant tillvägagångssätt nog bli
allmänt tillämpat. Till sist må här betonas att extraordinärt rättsmedel
måste anses stå den till buds som menar sig med orätt ha blivit förbigången
vid fastighetsbildningsmyndighetens eller domstolens bedömning av vilka
medgivanden som krävs.
Lagrådet:
19 §
De jämkningar som lagrådet förordat i fråga om 16 § första stycket andra
punkten och 18 § andra stycket första punkten föranleder en motsvarande
jämkning i avfattningen av förevarande lagrum. Lämpligen kan detta få
följande lydelse: »Avser fastighetsreglering fastighet som upplåtits med
tomträtt, äger reglerna i 16 § motsvarande tillämpning i fråga om ersättning
som tillkommer tomträttshavaren samt bestämmelserna i 18 § andra stycket
beträffande fordran i tomrätten.»
20 §
Av 18 § första stycket 3 jämfört med 8 § andra punkten framgår att
ägarens samtycke fordras för att fastighetens graderingsvärde skall få ökas
i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. För annan
ökning krävs inte ägarens samtycke, vare sig ökningen är väsentlig
eller inte. Eftersom frågan huruvida ägaren lämnat sitt samtycke sålunda
är ovidkommande för genomförandet av en ökning som är väsentlig men
inte föranleder avsevärd olägenhet för ägaren, måste det redan i sig anses
föga motiverat att göra tillämpningen av förevarande paragraf avhängig av
sådant samtycke. Därtill kommer att denna betingelse för paragrafens tilllämplighet
skulle kunna leda till konsekvenser som knappast kan vara
önskvärda. Lagrådet föreslår därför att de i första punkten upptagna orden
»med samtycke av fastighetens ägare» får utgå.
21 §
Såsom framgår av remissprotokollet har det inte ansetts behövligt att
särskilt ange, att förordnande enligt 21 § kan meddelas bara i fråga om
område som ingår i fastighetsreglering. Lagrådet delar denna uppfattning
59 — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 1130
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
och anser dessutom, att begränsningen till egendom som ingår i fastighetsreglering
inte heller behöver komma till uttryck i rubriken.
22 §
Fastighetsbildningsmyndigheten får genom paragrafen befogenhet att
meddela byggnadsförbud beträffande fastigheter som ingår i fastighetsreglering.
Förbudet skall få den innebörden, att byggnad inte får uppföras eller
sättas i stånd utan myndighetens medgivande. I remissprotokollet understryks,
att medgivande inte får vägras i annat fall än om en tilltänkt byggnadsåtgärd
skulle väsentligt försvåra regleringen. Också på det tidigare
stadium då fråga uppkommer att utfärda förbud bör uppenbarligen återhållsamhet
iakttagas, så att inte sakägarna onödigtvis får sin handlingsfrihet
inskränkt. Skälen för att utfärda ett förbud -— som stundom får
meddelas innan myndigheten exakt vet vilka byggnadsåtgärder en sakägare
vill företaga -— torde dock inte behöva vara lika starka som när det sedan
kan bli fråga om att vägra medgivande till en konkret byggnadsåtgärd.
Tillräckligt motiv bör, såsom framgår av remissprotokollet, kunna vara
att underlätta förrättningsförfarandet och att säkerställa förrättningsresultatet.
Här kan ifrågakomma nybyggnad på mark som genom reglering är
avsedd att tilläggas annan fastighet; nybyggnaden skulle då enligt 7 § kunna
hindra fastighetsregleringen. Men även andra slag av byggnadsåtgärder
kan försvåra förrättningen eller äventyra dess resultat, framför allt på det
sättet att ersättningar som skall utgå i anledning av förrättningen blir större
än om byggnadsåtgärden inte företagits. Lagrådet hemställer att förutsättningen
för förordnande om byggnadsförbud i enlighet med det sagda avfattas
så, att förordnande får meddelas, om det behövs för att underlätta förrättningen
och säkerställa dess resultat.
Med uttrycket »uppförande av byggnad» torde avses i stort sett alla de
åtgärder som enligt 75 § byggnadsstadgan skall hänföras till nybyggnad,
alltså även exempelvis ombyggnad och tillbyggnad. För att inte något missförstånd
skall uppkomma på denna punkt vill lagrådet emellertid ifrågasätta
om inte orden »byggnad icke får uppföras eller sättas i stånd» lämpligen
bör utbytas mot orden »nybyggnad icke får företagas eller byggnad
sättas i stånd». Med iståndsättande avses andra åtgärder på en byggnad,
för vilka byggnadslov kan behövas, men också reparationer och underhållsåtgärder
av större omfattning. Normalt underhåll och löpande reparationsåtgärder
faller däremot utanför.
Såsom kommittén framhållit, torde förordnanden av detta slag få sin
huvudsakliga tillämpning inom områden där skyldighet att söka byggnadslov
inte föreligger. Finns stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
torde de byggnadsreglerande bestämmelserna i allmänhet utgöra
hinder mot byggnadsåtgärder som kan försvåra en fastighetsreglering. I
den mån fråga uppkommer om förordnande enligt paragrafen inom område
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
B 1131
av sist angivet slag bär, såsom understrukits från olika håll, ett nära samarbete
ske mellan fastighetsbildningsmyndigheten och byggnadsnämnden.
I första hand ingår häri att myndigheten och nämnden håller varandra väl
underrättade.
24 §
I anslutning till bestämmelsen i andra stycket tredje punkten om ersättningsskyldighetens
fördelning finner lagrådet anledning påpeka, att ersättningen
skall ingå i avräkningen enligt 15 § samt att ersättningsbelopp som
tillkommer fastighetsägare och inte faller under 12 § skall nedsättas och
fördelas mellan rättsägare enligt vad därom föreskrivs i 16 §.
Ersättning varom nyss varit fråga avser byggnadens värde. Rörande ersättning
för själva rivningsarbetet meddelas inga regler i förevarande paragraf.
Avsikten torde emellertid vara att rivning skall utföras såsom gemensamt
arbete enligt 9 kap., varvid arbetets utförande väl i allmänhet kommer
att ombesörjas av en eller flera sysslomän (se 9 kap. 2 § andra p.).
Gottgörelse till syssloman är enligt 2 kap. 6 § fjärde stycket att hänföra till
förrätlningskostnader.
25 §
Termen flyttning har i denna paragraf och de efterföljande en särskild
innebörd, mera begränsad än vad som innefattas i det allmänspråkliga begreppet
flyttning. Med flyttning i FBL:s mening förstås sålunda enbart
flyttning inom fastigheten; därunder inbegrips flyttning från mark som
frångår fastigheten till mark som fastigheten erhåller. Flyttning till annan
fastighet inom regleringsområdet faller under 7 § såvitt fråga är om överföring
av mark tillsammans med byggnad. Flyttning av enbart själva byggnaden
till annan fastighet, vare sig denna ligger inom eller utom regleringsområdet,
är att hänföra under reglerna i 24 § om rivning.
27 §
Såsom framgår både på indirekt väg av 26 § andra stycket och av uttalanden
i remissprotokollet förutsätts att flyttningen normalt skall ombesörjas
av byggnadens ägare. Om flyttningen med stöd av det nyss angivna
lagrummet utförs som gemensamt arbete, anlitas väl oftast en eller flera
sysslomän för uppgiften. När så blir fallet, kommer flyttningskostnaden
att ingå bland förrättningskostnaderna och behandlas i enlighet därmed.
Reglerna i förevarande paragraf befattar sig uteslutande med den till
ägaren utgående ersättningen för kostnader som uppkommer för honom
genom att han själv utför flyttningen. Föreskriften i tredje stycket första
punkten ger som synes vid handen att också skyldigheten att erlägga nu
ifrågavarande ersättning skall fördelas efter samma grunder som gäller
för förrättningskostnaderna. Enligt bestämmelsen i 15 § första stycket
B 1132
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
tredje punkten, vilken tydligen även den avses skola tillämpas på ersättningen,
skall denna inbegripas i avräkningsförfarandet under förutsättning
som anges i lagrummet. Som framgår av det uttryckliga stadgandet i
tredje stycket andra punkten i förevarande paragraf kan dock fastighetsbildningsmyndigheten
förordna att ersättningen inte skall ingå i avräkningen.
I de fall ersättningen emellertid kommer att inbegripas i avräkningsförfarandet,
måste därvid såvitt angår fastighet vars ägare skall åtnjuta
ersättningen verkställas en separat avräkning vars resultat hålls isär
från avräkningsresultatet i övrigt beträffande sagda fastighet. Ersättningen
får nämligen av naturliga skäl inte innefattas i vad som skall nedsättas och
fördelas enligt 16 §. Härom får närmare hänvisas till vad lagrådet anfört
vid 15 och 16 §§.
I en kommentar till innehållet i förevarande paragrafs tredje stycke har
departementschefen nämnt, att ersättningens utbetalande ibland lämpligen
kan ske via clearingkonto. Lagrådet vill framhålla att det i så fall — med
hänsyn till att ersättningen inte skall nedsättas och fördelas enligt reglerna
i 16 § första och andra styckena — blir fråga om tillämpning av 16 § tredje
stycket, inte av 16 § första stycket första punkten.
28 §
Bestämmelsen i tredje stycket bör utbyggas med ett förtydligande tillägg,
överenskommelse som avses i bestämmelsen kommer, såvitt angår fastighet
vars ägare skall åtnjuta ersättningen, inte att få någon inverkan på
rättighet varom är fråga i 18 § andra stycket. Såsom lagrådet betonat i
anslutning till 15 § och 16 § första stycket första punkten skall nämligen
ersättning som utgår för flyttningskostnad alltid tillkomma ägaren personligen.
Lagrådet hemställer därför att förevarande bestämmelse blir —- med
beaktande jämväl av behovet att i sammanhanget inbegripa 19 § — utformad
på följande sätt: »Träffar de sakägare vilkas rätt beröres överenskommelse
om flyttningsersältningcns storlek eller om ersättningsskyldighetens
fördelning, gäller överenskommelsen, såvitt angår fastighet vars
ägare skall utge ersättning, med den begränsning som följer av 18 § andra
stycket och 19 §.»
29 §
När ägaren själv skall svara för flyttning av byggnad eller annan anläggning
och alltså är berättigad till ersättning enligt 27 §, torde den mest praktiska
ordningen vara att i fastighetsbildningsbeslutet upptages inte bara
beslutet om flyttning utan också beslut om ersättning och därmed sammanhängande
föreskrifter. Lagrådet hemställer därför, att i paragrafen görs ett
tillägg av följande lydelse: »Detsamma gäller beslut om ersättning enligt
27 §.»
B 1133
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
30 §
Regeringsrådet Walberg:
Såsom lagrådet framhållit vid 9 § är reglerna om värdering vid fastighetsreglering
och om ersättningar mellan delägarna tämligen invecklade. I förevarande
paragrafs tredje stycke föreslås en ersättningsregel, som visserligen
ligger utanför det vanliga ersättningssystemet men likväl torde vara
ägnad att ytterligare försvåra för delägare och förrättningsmän att överblicka
och tillämpa de ekonomiska reglerna. Enligt denna ersättningsregel skall
sakägare kunna få ersättning, om det uppkommer väsentlig olägenhet för
honom genom alt han får avträda egendom vid annan tidpunkt än då han
mottager egendom från andra sakägare. Ersättningen skall betalas av den
eller dem som har nytta av att tillträde inte äger rum samtidigt. Vid större
regleringar kan det uppenbarligen bli svårt att avgöra vilka sakägare som
har nytta av att tillträde inte sker samtidigt och hur denna nytta fördelar
sig mellan dem; antalet ersättningsskyldiga kan också bli stort med små
belopp för var och en.
Departementschefen har påpekat vid 8 kap. 8 §, att den där upptagna
regeln om förskott vid inlösen kommer att minska utrymmet för tillämpning
av ersättningsregeln i förevarande paragraf. Vid sådant förhållande
kommer detta utrymme att bli helt obetydligt. För ersättningsrätt krävs
nämligen att olikheten i tid för tillträdet vållat en direkt olägenhet för sakägaren;
det räcker inte med att han blir sämre ställd än annan sakägare.
Vidare fordras det, att olägenheten skall vara väsentlig. Det är svårt att
tänka sig att något praktiskt behov av ersättningsregeln kommer att föreligga
på landsbygden. I en tätort kan byggnad behöva avstås vid en fastighetsreglering,
och dröjer det längre tid innan kompensation erhålls i mark
eller byggnad, kan olägenhet uppkomma för den som avstår byggnaden.
Emellertid torde det bli mycket sällsynt, att ersättning för byggnad i tätort
kommer att utgå i annat än pengar. Regleringen tjänar nämligen i allmänhet
syftet att genomföra stadsplan eller byggnadsplan, och planen binder
förrättningsmännens handlingsfrihet.
Slutsatsen måste bli att utrymmet för tillämpning av ersättningsregeln i
förevarande paragraf kommer att bli så ringa, att det knappast motiverar,
att ersättningssystemet kompliceras genom densamma. Det bör i stället ankomma
på fastighetsbildningsmyndigheten att tillse, att ett förordnande om
tillträde och avträde vid olika tidpunkter inte vållar sakägare väsentlig skada.
Av dessa skäl förordar jag, att paragrafens tredje stycke utgår.
Lagrådet:
33 §
Det remitterade förslaget innehåller inte några allmänna regler om fastighetsreglerings
verkan på inteckningar och andra rättigheter som besvärar
B 1134
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
de av åtgärden berörda fastigheterna. Däremot finns regler om verkningar
i vissa speciella hänseenden. Sålunda inleds förevarande paragraf med en
regel om verkan av att mark eller byggnad, som är upplåten med nyttjanderätt,
genom fastighetsreglering blir överförd till annan fastighet eller intages
i samfällighet. Verkan anges vara att nyttjanderätten upphör att gälla i
den marken eller byggnaden. Vidare innehåller 8 kap. 6 § bestämmelser om
verkan av den speciella form av marköverföring som sker genom inlösen.
Där stadgas att inlöst mark övergår till nye ägaren fri från all särskild
rätt, om ej denna utgör servitut som kan instiftas vid fastighetsreglering
och fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer att det skall stå kvar eller
också den som tillträder marken medger att rättighet lämnas orubbad.
Det ligger nära till hands att göra en jämförelse med bestämmelserna i 12
kap. 7 § om verkan av sammanläggning.
Redan en sammanställning av 5 kap. 33 § och 8 kap. 6 § ger anledning till
viss tveksamhet. Som förut bär antytts är inlösen till sin rättsliga natur inte
annat än en form av marköverföring. Med denna utgångspunkt skulle man
motsättningsvis kunna komma till den tolkningen att marköverföring som
inte har formen av inlösen leder till upphörande av rättighet endast i fall
som direkt anges i 5 kap. 33 §. En sådan tolkning är emellertid uppenbarligen
inte avsedd. Vidare kan anmärkas, att den ovillkorliga regeln i 5 kap.
33 § om att nyttjanderätt upphör att gälla i den överförda marken i själva
verket inte är helt utan undantag. Vissa former av lokaliserade nyttjanderätter
står normalt kvar orubbade, t. ex. vägrätt enligt lagen om allmänna
vägar. Regeln i 8 kap. 6 § är underkastad samma modifikation. I det
fallet kan mot ordalydelsen dessutom anmärkas, att flera former av lokaliserade
tvångsservitut uppenbarligen i regel lämnas orubbade. Det gäller
inte bara servitut som tillkommit med stöd av ExL utan också t. ex. servitut,
bildade enligt VL och EVL.
Såvitt lagrådet kan se finns det inte skäl att i de hänseenden varom här
är fråga skilja mellan verkningar av fastighetsreglering i allmänhet och av
den specialform som inlösen utgör. Den grundläggande regeln måste i båda
fallen vara att marken överförs till den mottagande fastigheten i princip
fri från gravationer. I propositionen 14)67: 167 (s. 130) har lagrådet uttalat,
att motsvarande princip gäller vid ägokravsjämkning enligt nuvarande
regler om ägoutbyte och laga skifte. Departementschefen har anslutit sig
till samma mening och därvid (s. 146) bl. a. åberopat att det i gällande rätt
saknas regler om med vilket företräde en rättighet skulle gälla, om den
låg kvar med oförändrad lokalisering — som en ny belastning för den fastighet
till vilken marken övergått. Emellertid har samtidigt framhållits, att
»lokaliserade rättigheter som gäller med bästa rätt» utan olägenhet kan
ligga orubbade och att detta också torde få antagas i allmänhet bli fallet.
De rättigheter som åsyftats torde närmast vara vägrätt, förut nämnda
tvångsservitut samt televerkets på ExL grundade nyttjanderätter.
Den förut angivna grundläggande regeln om verkan av fastighetsregle -
B 1135
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ring är enligt lagrådets mening så självklar att den inte behöver särskilt
utsägas. Såsom torde framgå av det följande kan den på ett naturligt sätt
komma till uttryck indirekt. I vilken omfattning tvångsservitut och liknande
skall stå kvar torde liksom nu få överlämnas till rättspraxis. Motsvarande
problem gör sig gällande också vid expropriation.
Lagrådet förordar alltså, att reglerna om verkan av fastighetsreglering
ändras både i 5 kap. 33 § och i 8 kap. 6 §. Till utformningen av den senare
paragrafen återkommer lagrådet i det följande.
Vad 5 kap. 33 § beträffar är den i remissförslaget intagna bestämmelsen
om skydd för hyresrätt starkt motiverad, särskilt med hänsyn till den vidsträckta
användning som fastighetsreglering kan väntas få inom tätbebyggda
områden. Mot regelns sakliga innehåll har lagrådet inte någon
erinran. Visserligen kan anmärkas, att det lämnas öppet vilka verkningar
som i olika hänseenden inträder i förhållandet mellan hyresgästen och gammal
eller ny ägare till byggnaden. De problem som här uppkommer torde
emellertid i praktiken inte vara mera betydande än att de kan lösas i rättstillämpningen.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att förevarande
paragraf utformas på följande sätt:
»Är hyresrätt upplåten i byggnad, som överföres till annan fastighet eller
till samfällighet, gäller hyresrätten mot tillträdaren, om denne ej säger upp
avtalet inom en månad från det uppgift om fastighetsregleringen införts i
fastighetsregistret. I fråga om tid för avflyttning tillämpas vad som i lag
föreskrives för det fall att hyresgäst säges upp på grund av frivillig överlåtelse
av fastighet.»
Såsom framgår av remissprotokollet kan fastighetsbildningsmyndigheten
inte avgöra frågan om hyresgästs rätt till ersättning enligt 12 § förrän klarhet
vunnits, om hyresrätten skall gälla mot nye ägaren eller ej. Detta kan
föranleda att särskilt fastighetsbildningsbeslut måste meddelas.
34 §
Reglerna i paragrafen tar sikte på det fallet att nyttjanderätten är lokaliserad.
Enligt lagrådets mening bör detta komma till uttryck i lagtexten.
Därvid synes det lämpligt att knyta an bestämmelserna till den regel om
verkan av ändrad fastighetsindelning på rättsligen lokaliserade nyttj anderätter
som upptagits i 7 kap. 26 § andra punkten förslaget till JB och som
redan har skrivits in i 6 a § i 1 kap. nyttjanderättslagen. Lagrådet hemställer
därför att förevarande paragraf får följande lydelse: »Är nyttj anderätts
utövning genom nyttjanderättsavtalet begränsad till visst område och blir
detta helt eller delvis överfört till annan fastighet eller till samfällighet,
skall fastighetsbildningsmyndigheten, om sakägare begär det och åtgärden
är lämplig, bestämma nytt område för nyttj anderättens utövning på mark
som efter fastighetsregleringen hör till den fastighet i vilken nyttjanderätten
upplåtits.»
B 1136
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Att avgöra i vilka fall en nyttjanderätts utövning är begränsad till visst
område kan ibland vara förenat med svårigheter. I propositionen 1968:89
(s. 84 f.) har lämnats vissa tolkningsanvisningar. För egen del vill lagrådet
tillfoga, att ett arrende som avser all inägojord på en fastighet inte bör
betraktas som lokaliserat.
36 §
Lagrådet delar uppfattningen att överträdelse av skogsavverkningsförbud
och andra sådana förordnanden i första hand är att betrakta såsom riktade
mot fastighetsbildningsmyndigheten och att en särskild ansvarsbestämmelse
bör tas in i FBL. Straffmaximum av fängelse i ett år synes emellertid
vara för högt. I 17 kap. 13 § brottsbalken har visserligen ett sådant
maximum stadgats för överträdelse av myndighets bud. Det är dock att
märka att den straffbestämmelsen spänner över ett vidare område och skall
täcka flera grova typfall. Enligt lagrådets mening skulle det vara lämpligare
att såsom i 37 § naturvårdslagen stadga straffmaximum av fängelse i
sex månader.
6 KAP.
Lagrådet:
3 §
Lagrådet har föreslagit att 5 kap. 18 § andra stycket ändras så, att där
meddelade bestämmelser till skydd för vissa rättsägare begränsas till att
avse ekonomiska uppgörelser som kan sätta inteckning eller annan säkerhet
i fara; rättsägaren skall sålunda inte kunna motsätta sig regleringsåtgärderna
som sådana. Härav följer, att inte heller de i förevarande paragraf
omförmälda åtgärderna bör göras beroende av att de godkänns av
ifrågavarande rättsägare. Skulle i anslutning till sådan åtgärd ingås överenskommelse
i någon ekonomisk fråga och skulle denna överenskommelse
kunna sätta någons rätt i fara, följer av 5 kap. 18 § andra stycket i dess
av lagrådet föreslagna lydelse att rättsägarens medgivande måste inhämtas.
Under dessa förhållanden behövs inte den i förevarande paragrafs andra
stycke upptagna skyddsregeln, och lagrådet hemställer att den får utgå.
6 och 7 §§
Med hänsyn till den avfattning som 5 kap. 2 § erhållit i remissförslaget
synes bestämmelserna i 6 § inte vara erforderliga. Lagrådet hemställer därför
att paragrafen får utgå. I följd härav bör 7 § betecknas 6 §.
Kungl. Majrts proposition nr 128 år 1969 B 1137
7 KAP.
Lagrådet:
Servitutsreglerna i detta kapitel utgör, liksom bestämmelserna i 6, 8 och
9 kap., påbyggnader till de allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering
i 5 kap. De sistnämnda skall alltså tillämpas i första hand, varvid
dessutom får iakttagas de allmänna villkoren för fastighetsbildning i 3 kap.
De ytterligare regler som behövs i fråga om servituten upptages i förevarande
kapitel. Denna lagtekniska anordning är naturlig när, såsom vanligen
torde bli fallet, servitutsåtgärderna företages i anslutning till annan
fastighetsbildning. Det föreslagna regelsystemet blir emellertid också att
tillämpa på separata åtgärder såväl beträffande fastighetsbildningsservitut
som i fråga om avtalsservitut. Att de senare servituten, som även i fortsättningen
kan väntas få avsevärd praktisk betydelse, sålunda jämställs
med fastighetsbildningsservituten när det gäller att upphäva eller ändra
dem skapar vissa tekniska problem. Som inledningsvis framhållits har
dessa emellertid i stort sett bemästrats i det remitterade förslaget. Till stöd
för de förordade lösningarna kan bl. a. åberopas, att frågor om ett servituts
förenlighet med gällande byggnads- och jordpolitiska grundsatser
bör bedömas enligt samma regler och i samma former oberoende av på vad
sätt servitutet tillkommit.
Lagrådet anser sig därför böra godtaga den föreslagna anordningen.
Emellertid bör enligt lagrådets mening det nyss beskrivna förhållandet mellan
tilläggsbestämmelserna om servitut i detta kapitel och de allmänna
bestämmelserna om fastighetsreglering i 5 kap. utmärkas på ett mer klargörande
sätt än som skett i det remitterade förslaget. Vissa jämkningar
som föreslås i det följande har detta syfte.
1 §
Regeln i första stycket första punkten är avsedd att läsas mot bakgrunden
av bestämmelsen i 5 kap. 4 § första stycket och alltså innebära en
skärpning av det allmänna kravet att en fastighetsreglering skall medföra
mer ändamålsenlig markanvändning. Enligt lagrådets mening skulle detta
komma till klarare uttryck, om punkten i fråga formulerades på följande
sätt: »Servitut som bildas genom fastighetsreglering skall vara av väsentlig
betydelse för fastighets ändamålsenliga användning.»
3 och 4 §§
Första stycket i 3 § anger, vilka materiella villkor som —- vid sidan av de
allmänna villkoren för fastighetsreglering — uppställs för ändring av servitut.
Först därefter behandlas, i paragrafens andra stycke, vad ändring
av servitut innebär enligt FBL:s terminologi, nämligen endast vissa åtgärder
som avser det område där servitutet utövas.
59*—Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 128
B 1138 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
På liknande sätt är 4 § uppställd. I första och andra styckena anges de
särskilda villkoren för upphävande av servitut genom fastighetsreglering.
Därefter klargörs i tredje stycket, att upphävandet kan begränsas till viss
i servitutet ingående befogenhet men att det får ske endast om servitutet
i övrigt inte äventyras. Föreskriften i tredje stycket är enligt ett motivnttalande
avsedd att möjliggöra också en sådan lokal begränsning av utövningsområdet
för ett servitut som annars inte skulle kunna vinnas. Bestämmelsen
anses härigenom få särskild betydelse. Eftersom tillämpningsområdet
för 3 § inskränkts på sätt som skett, kan nämligen, enligt samma
uttalande, önskvärda omvandlingar av servitut ofta inte genomföras på
annat sätt än genom partiellt upphävande i förening med viss nybildning.
Enligt lagrådets mening skulle bestämmelserna bli mer lättillgängliga,
om man först i en gemensam paragraf lämnade klargörande begreppsbestämningar
och sedan i särskilda paragrafer angav de materiella förutsättningarna
för ändring resp. upphävande.
3 §, upptagande begreppsbestämningarna, skulle då lämpligen kunna utformas
på följande sätt:
»Ändring av servitut genom fastighetsreglering kan avse begränsning,
flyttning eller annan ändring av det område där servitutet utövas samt meddelande
av nya eller ändrade föreskrifter i fråga om utövningen som föranledes
därav. Servitutsbelastningen får dock ej ökas eller minskas i nämnvärd
mån.
Upphävande av servitut genom fastighetsreglering får begränsas till att
avse viss i servitutet ingående befogenhet, om det kan ske utan att servitutet
i övrigt äventyras.»
Att en ändring inte får medföra att servitutsbelastningen ökas eller
minskas i nämnvärd mån framgår av motiven. Denna grundsats är emellertid
enligt lagrådets mening så viktig att den bör anges uttryckligen i lagtexten.
Därmed blir det klart, att servitutet trots ändringen i princip är
samma servitut som förut. Ändringen påverkar alltså inte ett avtalsservituts
ställning i prioritetshänseende.
När det föreligger behov av en mera genomgripande omvandling av servitutsförhållandena,
får man falla tillbaka på reglerna om upphävande.
Eventuellt får upphävandet kombineras med nybildning. Det förut refererade
motivuttalandet att föreskriften angående partiellt upphävande är avsedd
att möjliggöra också en lokal begränsning som annars inte skulle kunna
vinnas ger lagrådet anledning understryka, att en sådan lösning är
möjlig endast om förutsättningarna för upphävande av en särskild i servitutet
ingående befogenhet konstaterats föreligga. Sedan får också prövas,
om förutsättningarna för nybildning är för handen.
Redan här bör framhållas, att 6—8 §§ i den lydelse som föreslås i det
följande inte medger undantag från 3 §. Det innebär att ändring resp.
B 1139
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
partiellt upphävande av servitut genom fastighetsreglering alltid skall ha
den innebörd som följer av begreppsbestämningen i den av lagrådet föreslagna
3 §, detta oavsett om regleringen avser enbart servitutsåtgärden eller
syftar till ändring i själva fastighetsindelningen.
Lagrådet övergår härefter till frågan om förutsättningarna för ändring
av servitut genom fastighetsreglering. I de fall då servitut hindrar ett ändamålsenligt
utnyttjande av den tjänande fastigheten eller den tjänande fastighetens
användning i enlighet med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan
bör — såsom framhålls i remissprotokollet ■— inte uppställas
något krav på att olägenheten skall ha uppkommit till följd av ändrade förhållanden.
Möjligheten till ingripande motiveras i dessa fall med att servitutet
är till skada för allmänna intressen. Annorlunda förhåller det sig
enligt lagrådets mening i de ytterligare fall då ändring av servitut ansetts
böra medges, nämligen när ändringsåtgärden skulle vara till väsentlig fördel
för endera av de båda servitutsfastigheterna, den tjänande eller den
härskande, utan att medföra olägenhet av betydelse för den andra. Denna
ändringsgrund torde komma att tillämpas på förrättningsservitut endast
när ändrade förhållanden föreligger; att från början olämpliga servitut
bildas genom förrättning behöver man inte räkna med. Att ändrade förhållanden
inte uppställts som förutsättning skulle alltså få betydelse enbart
i fråga om ändringsgrundens tillämpande på avtalsservituten. I dessa
fall kan servitutet inte i så hög grad anses strida mot allmänna intressen,
att ett ingripande i det mellan kontrahenterna slutna avtalet framstår
som motiverat. Lagrådet anser därför befogat att i de nu avsedda fallen uppställa
krav på att det skall föreligga ändrade förhållanden.
I enlighet med vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att som 4 § upptages
följande bestämmelser om ändring av servitut genom fastighetsreglering:
»För
att servitut skall få ändras krävs att det hindrar ett ändamålsenlig!
utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighel
med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan och att denna olägenhet
kan undanröjas genom ändringen.
Bestämmelsen i första stycket hindrar ej att servitut ändras, om till
följd av ändrade förhållanden åtgärden skulle innebära väsentlig fördel
för den tjänande eller den härskande fastigheten utan att för den andra
medföra olägenhet av betydelse.»
Om ändringsbestämmelserna får den lydelse som nyss förordats, kan bestämmelserna
om upphävande lämpligen utformas på följande sätt och
betecknas som 5 §:
»Kan i fall som avses i 4 § första stycket olägenheten ej undanröjas genom
ändring, får servitutet upphävas.
Servitut får även upphävas, om till följd av ändrade förhållanden servi -
B 1140 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
lutet ej behövs för den härskande fastigheten eller nyttan av servitutet
är ringa i jämförelse med belastningen på den tjänande fastigheten. Detsamma
gäller, om servitutet under avsevärd tid ej utövats och omständigheterna
även eljest är sådana att det måste anses övergivet.»
5 §
Lagrådet delar uppfattningen att sådana frågor om ändring eller upphävande
av servitut som uppkommer vid ändring i fastighetsindelningen
genom fastighetsreglering bör bedömas uteslutande enligt de allmänna
bestämmelserna i 3 och 5 kap. Som förutsättning bör endast gälla att servitutsåtgärden
är av betydelse för fastighetsregleringen. Enligt lagrådets
mening finns det alltså inte anledning kräva, att ändringen i fastighetsindelningen
skall kunna komma till stånd utan stöd av överenskommelse
mellan sakägare eller utan sakägares samtycke. Som skäl för att uppställa
ett sådant krav har åberopats att det skulle vara stötande, om vissa enskilda
sakägare kunde genom frivilliga dispositioner sätta ur kraft de till
skydd för andra sakägare uppställda villkoren. Om en servitutsåtgärd
är av betydelse för fastighetsregleringen, medför själva denna omständighet
att ägarna till alla av åtgärden berörda fastigheter blir sakägare
och följaktligen var för sig har sådan ställning att de till skydd för enskilt
intresse givna bestämmelserna inte får åsidosättas utan hans samtycke
eller medgivande (jfr 5 kap. 18 §). Någon risk för att stötande resultat
skulle kunna uppkomma till följd av samspel mellan en viss grupp av sakägare
finns det under sådana förhållanden inte anledning räkna med.
Mot den regel som upptages i 5 § andra stycket av det remitterade förslaget
har lagrådet inte någon erinran i sak. Bestämmelsen i fråga avser
emellertid en mycket speciell situation och torde lämpligen böra brytas
ut till en särskild paragraf.
Lagrådet hemställer alltså, att 5 § i det remitterade förslaget ersätts
med två paragrafer, vilka i anslutning till den tidigare förordade paragrafindelningen
betecknas som 6 och 7 §§.
I fråga om 6 § föreslår lagrådet följande lydelse:
»För ändring eller upphävande av servitut vid fastighetsreglering som
avser ändring i fastighetsindelningen gäller icke de i 4 och 5 §§ föreskrivna
särskilda villkoren, om åtgärden är av betydelse för regleringen.»
Vidare föreslår lagrådet, att 7 § utformas på följande sätt:
»I samband med att servitut bildas genom fastighetsreglering får servitut,
som redan finns och ej kan utövas jämsides med det nya, ändras eller
upphävas även om det icke skulle vara medgivet enligt 4—6 §§».
6 §
Godtages väd lagrådet anfört under 5 §, bör förevarande paragraf betecknas
8 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1141
Vad angår den i paragrafen gjorda hänvisningen till 5 kap. 18 § andra
stycket är förhållandena desamma som beträffande motsvarande hänvisning
i 6 kap. 3 §. Lagrådet har hemställt, att nämnda hänvisning måtte
utgå. Av skäl som anförts vid sagda paragraf bör också den i förevarande
paragraf gjorda hänvisningen till 5 kap. 18 § andra stycket borttagas.
En redaktionell jämkning bör vidare företagas i det syfte som angivits
under kapitelrubriken.
Lagrådet hemställer i enlighet med det anförda att paragrafen får följande
lydelse:
»8 §. Efter överenskommelse mellan ägarna av den härskande och den
tjänande fastigheten får servitut ändras eller upphävas genom fastighetsreglering
utan hinder av bestämmelserna i 4—7 §§.*
7—9 §§
I det remitterade förslagets 8 § upptages en särskild regel till skydd för
inteckningshavare. Den innebär att, om ett servitut ändras eller upphävs
och en likvidfordran uppkommer i anledning härav, innehavare av fordringsinteckning
med bättre rätt än servitutet inte skall behöva finna sig
i att inteckningen får sämre rätt än nämnda likvidfordran. Skyddsregeln
har föreslagits av kommittén, som emellertid samtidigt framhållit att det
ytterligt sällan lär förekomma att en fastighets kreditvärde är så hårt utnyttjat
att ett upphävande av ett servitut som belastar fastigheten kan få
några menliga inverkningar på inteckningar med förmånsrätt framför servitutet.
Enligt lagrådets mening är det praktiska behovet av den föreslagna
skyddsregeln så obetydligt att den kan undvaras. Lagrådet hemställer därför
att paragrafen får utgå.
Godtages detta förslag, liksom de förslag till ändrad paragrafindelning
som framlagts i det föregående, bör 7 och 9 §§ i det remitterade förslaget
— mot vilka lagrådet inte har någon erinran — betecknas 9 resp. 10 §.
8 KAP.
Lagrådet:
1 och 2 §§
Som påpekas i remissprolokollet är inlösen till sin rättsliga natur inte
annat än en form för marköverföring. Bestämmelserna om inlösen måste
genomgående ses i sammanhang med övriga regler om marköverföring i
FBL.
Enligt lagrådets mening skulle innebörden av inlösen komma tydligare
till uttryck, om redan i 1 § anges att det är fråga om marköverföring. Detta
kan lämpligen ske genom att huvudsatsen i paragrafens första punkt avfattas
på följande sätt: »--- — får fastighetsbildningsmyndigheten för
-
B 1142 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ordna, att fastighet som ingår i regleringen eller del av sådan fastighet
skall genom inlösen avstås för att överföras till annan fastighet.»
Genomförs denna ändring, bör första stycket i 2 § förkortas så, att det
får följande lydelse: »Inlösen får ej ske, om syftet med överföringen skäligen
kan vinnas på annat sätt.»
För att fastighetsbildningsmyndigheten skall få förordna om inlösen
enligt 1 § krävs det inte, att yrkande härom framställts av ägaren till den
fastighet med vilken det inlösta området skall förenas. Under erinran härom
har lagrådet hemställt om en jämkning i 5 kap. 8 §, så att denna paragraf
även vid inlösen skall ge en fastighetsägare skydd mot att påtvingas
utökning av fastigheten i vilken omfattning som helst. Det finns överhuvud
taget anledning betona vikten av att fastighetsbildningsmyndigheten inte
utan tvingande skäl beslutar inlösen i strid med önskemål hos ägaren av
den mottagande fastigheten. Erinras kan att denne vid tvist om inlösenersättningen
inför fastighetsdomstolen och i högre instans blir underkastad
samma betungande skyldighet att själv bära sina rättegångskostnader och
ersätta motpartens som den har vilken exproprierar annans mark (16 kap.
14 §, 17 kap. 3 § och 18 kap. 3 §).
4 §
Enligt det remitterade förslaget är de i paragrafen upptagna reglerna
om inlösen av tomtdel avsedda att helt ersätta lösenbestämmelserna i 46
§ BL, med i stort sett samma omfattning och innehåll som dessa men med
fördelar i fråga om förfarandet.
Den sålunda föreslagna ordningen finner lagrådet lämplig. Den ansluter
sig naturligt till principen att de nya fastighetsbildningsreglerna skall gälla
även beträffande tomtindelad mark. Redan de allmänna bestämmelserna
om fastighetsreglering i 5 kap. torde komma att i avsevärd mån underlätta
att fastighetsindelningen inom tomtindelade kvarter bringas i överensstämmelse
med tomtindelningen. Beträffande tvångsreglerna i 8 kap. — som
i och för sig är nödvändiga — vill lagrådet understryka, att inlösen av
tomtdel väsentligt skiljer sig från den huvudtyp av inlösen som regleras
i l_3 §§. I tomtlösenfallen skall fastighetsbildningen ske i överensstäm
melse
med tomtindelningen. Det är därför helt naturligt såväl att man vid
tomtlösen bortser från kraven på att fastighetsbildningen skall ha ett speciellt
omfattande syfte och att det skall vara ett väsentligt intresse från
allmän synpunkt att storleksförändringar genomförs (jfr 1 §) som att inlösen
ej hindras av att syftet med marköverföringen eventuellt skulle kunna
vinnas på annat sätt (jfr 2 §) eller av att avsevärd olägenhet skulle
uppkomma för fastighetens ägare eller brukare (jfr 3 §).
Mot denna bakgrund bör ställas vad som i remissprotokollet uttalas om
att, vid överföring av bebyggd mark, reglerna i 5 kap. 7 § skall gälla även
B 1143
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
i inlösenfall samt att detta innebär bl. a., att överföring av byggnad får ske
endast om överföringen i betydande mån ökar möjligheterna att vinna ändamålsenlig
fastighetsindelning och byggnaden behövs för fastigheten. Enligt
lagrådets mening kan detta uttalande visserligen tillämpas på inlösen,
som avses i 8 kap. 1—3 §§. I fråga om inlösen enligt 4 § är däremot en
sådan ordning inte befogad. I jämförelse med de nuvarande reglerna i 46
§ BL skulle den innebära en begränsning som knappast är avsedd.
Lagrådet förordar därför, att i förevarande paragraf skrivs in att dess
bestämmelser gäller utan hinder av de inskränkningar beträffande inlösen
som framgår av 5 kap. 7 §.
6 §
Av skäl som anförts under 5 kap. 33 § förordar lagrådet att bestämmelserna
om verkan av inlösen ändras. Beträffande den närmare utformningen
av förevarande paragraf vill lagrådet tillfoga följande synpunkter.
Något undantag bör inte göras i fråga om servitut, utan dessa bör följa
den förutsatta huvudregeln, dvs. de skall upphöra att gälla, såvida de inte
är tvångsservitut av det speciella slag som skall lämnas orubbade, t. ex.
servitut enligt EVL. Om det i annat fall föreligger behov av servitutet och
de allmänna förutsättningarna därför finns, kan servitutet bildas på nytt
i den fastighet till vilken den inlösta marken överförts.
Inte heller behövs någon särskild regel om undantag, grundat på medgivande
av den som tillträder inlöst mark. Även i det hänseendet bör gälla
detsamma som vid fastighetsreglering i allmänhet. I remissprotokollet har
uttalats att möjligheten att låta rättighet stå kvar orubbad efter medgivande
kan tillämpas bara beträffande sådana särskilda rättigheter som
gäller »med bästa rätt» och att intecknade rättigheter inte i något fall kan
överflyttas så att de efter regleringen belastar en annan fastighet. Dessa uttalanden
har allmän räckvidd. De gäller alltså i lika mån vid marköverföring
som inte har formen av inlösen.
Om paragrafens innehåll skärs ned på sätt lagrådet nu förordat, återstår
bara reglerna angående ersättning för särskild rätt som upphör till följd
av inlösen. Bestämmelserna i det ämnet bör inte avse betalningsrätt, eftersom
sådan tillgodoses genom föreskrifterna om nedsättning och fördelning
i 5 kap. 16 §.
Förebilden till paragrafens reglering av gottgörelsen har hämtats i ExL.
Emellertid innehåller FBL i 5 kap. 12 § tredje stycket bestämmelser av
likartat innehåll för det fall att innehavare av särskild rätt får ersättning
för personlig skada vid marköverföring som inte sker genom inlösen. Enligt
lagrådets mening bör i det hänseendet samma regler gälla vid inlösen
som vid annan marköverföring. Då bestämmelserna i 5 kap. 12 § tredje
stycket är enklare och även i övrigt synes vara att föredraga, hemställer
B 1144
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
lagrådet, att i förevarande paragraf görs hänvisning även till nämnda lagrum
samt att tredje punkten i första stycket och hela andra stycket får
utgå.
Lagrådet föreslår alltså, att paragrafen utformas på följande sätt:
»Om annan särskild rätt än fordran upphör till följd av inlösen, äger
bestämmelserna i 5 § och i 5 kap. 12 § tredje stycket motsvarande tillämpning.
»
7 §
Det är av stor vikt att underrättelsen om att inlösenfråga uppkommit
verkligen når fastighetsägaren och övriga berörda sakägare, så att de får
möjlighet att bevaka sina intressen och framställa ersättningsanspråk. Enligt
lagrådets mening bör därför i första stycket utsägas, att sådan underrättelse
skall delges och att delgivningen ej får ske i särskild ordning som
beslutats enligt 4 kap. 20 § andra stycket (jfr 6 kap. 7 §). Lagrådet vill
framhålla, att det finns anledning räkna med att den nu i 33 kap. 15 § RB
upptagna regeln om delgivning genom meddelande vid förhandling kommer
att föras över till den väntade nya delgivningslagen. Detta skulle innebära,
att delgivning kommer att kunna ske genom muntligt meddelande vid förrättningssammanträde
— givetvis dock blott med dem som är närvarande
vid sammanträdet.
8 §
Lagrådet delar uppfattningen att föreskrift om förskottsbetalning skall
kunna meddelas vid inlösen enligt FBL. Det remitterade förslaget har utformats
efter förebild av ExL. När tillträde ägt rum, är det faktiska läget
i det stora hela jämförligt med att kvalificerat förhandstillträde skett vid
expropriation. I vissa avseenden ger emellertid de föreslagna bestämmelserna
den som drabbas av inlösen sämre ställning. Enligt 36 § ExL föreligger
skyldighet för domstolen att föreskriva förskottsbetalning, medan
förevarande paragraf synes ge utrymme för en diskretionär prövning från
fastighetsbildningsmyndighetens sida. Vidare saknas motsvarighet till den
nu föreslagna bestämmelsen, att föreskrift om förskott inte skall få meddelas,
om den slutliga fastställelsen av ersättningen är nära förestående.
Sistnämnda bestämmelse kan ställa den ersättningsberättigade i ett vanskligt
läge, om visserligen fastighetsbildningsmyndighetens slutliga beslut i
ersättningsfrågan kan väntas inom kort men detta beslut sedermera överklagas.
Enligt lagrådets mening bör i dessa hänseenden samma principer
gälla som enligt ExL. Bestämmelserna synes vidare böra jämkas så, att
fråga om förskott skall kunna väckas också vid fastighetsdomstolen. I enlighet
med det anförda hemställer lagrådet, att paragrafen får följande
lydelse:
B 1145
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 dr 1969
»Har tillträde av inlöst mark ägt rum, skall på yrkande av den som avstått
marken föreskrivas att förskott skall utgå i avräkning på den ersättning
som slutligt fastställes. Vad nu sagts gäller dock ej, om det är uppenbart
att förskottet skulle uppgå till endast obetydligt belopp.
I beslut om förskott skall anges av vilka sakägare förskottet skall erläggas.
»
Godtages vad lagrådet sålunda hemställt, står likväl för den ersättningsberättigade
den olägenheten kvar att han inte har samma garanti som enligt
ExL för att förskottet betalas i tid. Av 36 § tredje stycket ExL följer
nämligen, att marken i där avsedda fall inte får tillträdas, förrän förskottet
erlagts. Departementschefen har diskuterat olika möjligheter att låta det
allmänna träda emellan men har inte lagt fram något förslag härom. Lagrådet
vill för sin del erinra om att den förmedling av in- och utbetalningar
genom myndighets försorg som regleras i 5 kap. 16 § innebär en möjlighet
att lösa denna fråga på ett smidigt sätt. Myndigheten kan sålunda få befogenhet
att betala ut förskott omgående för att sedan i sin tur kräva ut detta
hos de betalningsskyldiga. Några risker för att det allmänna därigenom
får vidkännas kreditförluster torde till följd av förmånsrätten knappast
föreligga. Från rättssäkerhetssynpunkt synes det angeläget att den, som
genom ett expropriationsliknande förfarande frånhänds värdefull fast egendom,
redan vid frånträdet får uppbära huvuddelen av den ersättning som
han är berättigad till. Lagrådet förutsätter därför, att utbetalningarna av
förskott ombesörjs av det allmänna enligt här angivna eller därmed jämförliga
riktlinjer.
9 KAP.
Lagrådet:
7 §
I remissprotokollet har uttalats att i vissa fall — speciellt mer okomplicerade
sådana — bör fastighetsbildningsmyndigheten kunna verka för att
sakägarna ordnar frågan om det framtida underhållet genom samfällighetsavtal
enligt reglerna i 15 kap. av förslaget till JB. Lagtexten skulle
bättre återspegla denna inställning, om regeln angående fastighetsbildningsmyndighetens
skyldighet att påkalla tillämpning av de åsyftade föreskrifterna
i VL, EVL och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar görs
mindre kategorisk. Lagrådet vill föreslå att regeln får följande jämkade avfattning:
»Har gemensamt arbete utförts enligt bestämmelserna i denna
lag, skall fastighetsbildningsmyndigheten, om det behövs, förordna att fråga
rörande det framtida underhållet och driften av den utförda anläggningen
skall prövas enligt de särskilda föreskrifter som kan gälla därom.»
B 1146
Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1969
10 KAP.
Lagrådet:
4 §
Såsom departementschefen framhållit i anslutning till 2 kap. 5 § går
samfällighetsrätt in under begreppet särskild rättighet. Betecknande för
samfällighetsrätten är att den för fastighet vartill den anknyter innebär
såväl en förmån som en belastning (se 15 kap. 4 § förslaget till JB). När
förevarande paragraf tillämpas på en samfällighetsrätt, blir fråga enbart
om förmånssidan. Om förmånselementet kommer att i sin helhet tilläggas
styckningslotten, befrias inte stamfastigheten utan vidare från belastningselementet.
Tvärtom meddelas i 15 kap. 11 § första punkten förslaget till
JB en uttrycklig regel om att, när delning sker av fastighet vari samfällighetsrätt
är upplåten, ägarna av de nya fastigheterna svarar solidariskt för
penningbidrag som skulle ha belöpt på den odelade fastigheten. Härav bör
inte slutas att motsatsställning råder mellan förevarande paragraf och regleringen
i 15 kap. förslaget till JB. Beträffande det skisserade fallet med förmånen
helt tillagd styckningslotten skulle sistnämnda reglering föranleda
dels att stamfastighetens ägare kunde från styckningslottens ägare återkräva
allt vad som utbetalats (se 15 kap. 11 § andra p.), dels att han kunde
i särskild ordning utverka att samfällighetsrätten skulle upphöra i stamfastigheten
även vad angår belastningselementet (se 15 kap. 12 § andra
st.).
5 §
Bestämmelserna i andra stycket innebär vidsträckta möjligheter att som
servitut tillägga styckningslotts ägare rätt att nyttja stamfastighetens del
i samfälld mark. Redan kommittén var tveksam om lämpligheten av ett
sådant förfarande, och även i remissprotokollet antyds vissa betänkligheter.
Det kan påpekas, att någon motsvarande möjlighet inte har föreslagits
i bestämmelserna om fastighetsreglering.
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1957 s. 787 uttalat att servitut
inte kan föreligga med utövningen begränsad till kvotdel av samfälld äga.
Under hänvisning härtill har lagberedningen ansett gällande rätt innebära
förbud mot upplåtelse av servitut i fastighets andel av samfälld mark. Beredningen
har särskilt betonat att kravet på lokalisering av rättigheten till
visst område inte är uppfyllt i detta fall. I anslutning till vad beredningen
förordat har i 7 kap. 9 § departementsförslaget till JB föreskrivits att upplåtelse
av servitut i fastighets andel i samfälld mark är ogiltig. Departementschefen
har emellertid i remissprotokollet särskilt anmärkt att han
utgick från att kommitténs förslag skulle komma att godtagas i det hänseendet
att det blev möjligt att vid avstyckning tillskapa vägservitut i stamfastighetens
andel i samfällt område.
B 1147
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Över huvud har argumenteringen för de ifrågavarande bestämmelserna
i FBL så gott som helt utgått från att servitutsformen behövs för att säkra
rätten till väg. Kommittén menar visserligen, att ett visst behov av att använda
samma metod skulle ha gjort sig gällande också i fråga om andra
slag av samfälligheter, men ger inte något konkret exempel på detta.
Det praktiska behovet av metoden med servitutsbildning måste anses
väl styrkt i vägfallen. På det området har metoden också kommit till användning
i förrättningsmännens praxis. Denna praxis har haft stöd av
högsta domstolens allmänna uttalanden i rättsfallet NJA 1929 s. 218.
I vägfallen låter sig både förutsättningarna för metodens användning och
verkningarna av servitutsbildningen väl överblickas. Rättighetens lokalisering
till visst område innebär i de fallen inte några svårigheter. Eftersom
servitutets rättsverkningar är begränsade till förhållandet mellan de i varje
särskilt fall aktuella styckningsdelarna, får den härskande fastighetens
ägare visserligen inte genom servitutet några formella garantier mot sådana
dispositioner från andelsägarnas sida som kan skada hans rätt, t. ex. överlåtelse
av vägmark eller omläggning av vägmärkens användning. Detta torde
dock i praktiken sakna verklig betydelse. I sista hand finns möjligheten
att falla tillbaka på allmänna tvångsregler, som tillförsäkrar en fastighetsägare
rätt till väg. För frågorna om vägunderhåll spelar det i princip inte
någon roll, huruvida styckningslottens ägare har servitutsrätt eller andelsrätt.
Om vägintressenterna inte kan komma överens, får underhållsfrågorna
lösas enligt EVL.
På nu anförda grunder anser sig lagrådet kunna tillstyrka att metoden
med servitutsbildning lagfästs i vägfallen. Tillstyrkandet sker inte utan
viss tvekan. Vad som kan anföras mot en sådan lösning är emellertid
främst teoretiska och rättssystematiska synpunkter, som i detta fall måste
vika för de starka praktiska skälen.
I fråga om andra slag av samfälligheter än vägar är det däremot enligt
lagrådets mening inte styrkt att något verkligt behov av metoden föreligger.
Verkningarna av en servitutsbildning skulle i de fallen bli väsentligt svårare
att överblicka.
Lagrådet förordar alltså att bestämmelserna i fråga begränsas till fall
då avstyckning sker från fastighet med del i samfälld väg. Skulle det framdeles
visa sig att behov av motsvarande lösning föreligger beträffande någon
annan typ av samfällighet, får frågan om bestämmelsernas utformning
tas upp till nytt övervägande.
Om bestämmelsernas räckvidd begränsas på sätt lagrådet förordar, kan
utformningen av reglerna förenklas. Även i de aktuella fallen är utgångspunkten
att de allmänna reglerna om bildande av servitut genom fastighetsreglering
äger motsvarande tillämpning. Ett villkor blir alltså att servitutet
skall vara av väsentlig betydelse för den härskande fastighetens
ändamålsenliga användning. Det finns inte anledning att genom en särregel
förbjuda servitutsbildningen för det fallet att den skulle medföra olä
-
B 1148
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
genhet för delägare i samfälligheten. Som enda specialvillkor bör uppställas
att servitut av ifrågavarande slag inte får bildas, om styckningslottens behov
av tillgång till väg kan tillgodoses bättre på annat sätt (jfr 6 kap. 1 §
första st.).
I enlighet med vad sålunda anförts hemställer lagrådet att andra stycket
får följande lydelse: »Vid avstyckning av ägovidd från fastighet som har
del i samfälld väg kan styckningslotten såsom servitut i stamfastigheten
tilläggas rätt att nyttja vägen. Sådant servitut får dock ej bildas, om styckningslottens
behov av tillgång till väg kan tillgodoses bättre på annat sätt.»
12 KAP.
Lagrådet:
4 §
I andra stycket andra punkten föreskrivs att fastighet ej får ingå i sammanläggning,
om fastigheten är utmätt eller om fordran fastställts till betalning
ur fastigheten eller om fastigheten ingår i konkursbo och det begärts
att den skall försäljas enligt utsökningslagen. Av remissprotokollet
framgår att dessa regler inte är avsedda att i sak avvika från gällande bestämmelser
i 13 § SML och 3 kap. 2 § tredje stycket FBLS. Avsikten med
ändringarna i lagtextens utformning har i stället varit att nå bättre överensstämmelse
med gällande exekutionsrättsliga bestämmelser.
Numera föreligger emellertid ett av lagberedningen utarbetat förslag till
nya bestämmelser om fastighetsexekution m. m. (SOU 1968:64). Enligt
lagrådets mening talar praktiska skäl för att ifrågavarande regler i FBL
utformas på sådant sätt att de såvitt nu kan bedömas — inte behöver
ändras, när de exekutionsrättsliga bestämmelserna reformeras. Lagrådet
föreslår följande lydelse: »Detsamma gäller, om fastigheten är utmätt eller
eljest skall säljas i den ordning som föreskrives för utmätt fast egendom.»
5 och 6 §§
Genom sammanläggning kommer inteckningar och andra gravationer
i en av fastigheterna att i framtiden besvära den nybildade fastigheten och,
såvitt angår fordringar, omfatta denna i dess helhet. Särskilda svårigheter
uppkommer, om mer än en av de i sammanläggningen ingående fastigheterna
besväras av inskrivningar. Denna situation regleras i 5 §. En särskild
bestämmelse meddelas vidare i 6 § för det fallet att någon av fastigheterna
svarar för exempelvis en fastighetsregleringslikvid och en annan fastighet
för intecknad fordran.
Beträffande de i 5 § upptagna reglerna, som nära ansluter sig till vad
som nu gäller, har lagrådet inte funnit anledning till erinran annat än
i fråga om det i punkten 1 uppställda kravet på medgivande från innehavare
av särinteckning, när i samma fastighet finns inteckningar med bättre
B 1149
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
rätt gällande även i annan i sammanläggningen ingående fastighet. Kommittén
hade föreslagit att sådant medgivande inte skulle behövas. Departementsförslaget
har emellertid behållit kravet på medgivande från innehavare
av särinteckning. Därvid har tillgodosetts ett vid remissbehandlingen
gjort påpekande av innebörd att, om fastighetens ansvar för den
framförliggande gemensamma inteckningen är enbart subsidiärt, särinteckningens
ställning i vissa fall kan försämras genom sammanläggning.
Enligt lagrådets mening är det angeläget att sammanläggningsförfarandet
— som även i framtiden blir ganska omständligt — inte kompliceras
med krav på andra medgivanden från rättsägare än som är nödvändiga
från rättssäkerhetssynpunkt. För innehavaren av en särinteckning med
framförvarande gemensamma inteckningar innebär en sammanläggning
så gott som aldrig någon nackdel. Han behåller säkerheten i den egendom
vari inteckningen ursprungligen beviljats och kan dessutom utnyttja det
värde som kan finnas i den andra fastigheten utöver de gemensamma inteckningarna.
Vad angår det vid remissbehandlingen gjorda påpekandet kan
fi amhållas, att detta blott avser fall, då ansvaret för de gemensamma inteckningarna
är enbart subsidiärt, och dessutom hänför sig till en situation,
så speciell att det finns anledning ifrågasätta, om den kommer att föreligga
i praktiken. Likartade konsekvenser kan f. ö. uppkomma i andra — inte
fullt så sällsynta — sammanhang utan att särskilt skydd för innehavare av
särinteckning införts. Om t. ex. särinteckning beviljats i fastigheten A, som
besväras av äldre inteckningar gällande primärt i denna och fastigheten B
samt subsidiärt i avstyckningar från B, kan avstyckningarna exproprieras
och därmed befrias från ansvar för de gemensamma inteckningarna utan
att likvid utfaller på dessa (jfr vad lagrådet anfört vid 5 kap. 16 §) eller innehavaren
av särinteckningen behöver tillfrågas. Eftersom brist i B då inte
längre kan tagas ut i avstyckningarna, drabbas härigenom särinteckningen
i A.
Lagrådet anser av dessa skäl att kravet på medgivande från innehavare
av särinteckning kan frånfallas.
Den föreslagna 6 § avser, som antytts, det förhållandet att en fastighet
som besväras av panträtt eller annan inskriven rättighet skall sammanläggas
med en fastighet, som besväras av fastighetsregleringslikvid eller
annan i fastighetsbok antecknad fordran med bättre rätt än inteckning. T
överensstämmelse med gällande rätt föreskrivs, att vederbörande rättighetshavare
skall lämna sitt medgivande till sammanläggningen, om ej denna är
väsentligen utan betydelse för honom.
De åsyftade fordringarna med bästa förmånsrätt är av skilda slag och i
regel tämligen små. Stora sådana kan uppkomma i samband med fastighetsbildningsförrättningar.
Beträffande dessa fordringar kan dock förutsättas,
att deras belopp aldrig överstiger fastighetens hela värde. År fastigheten i
övrigt inte belastad med fordran, kan således säkerheten för en inteckning
B 1150 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
i den andra fastigheten inte försämras genom sammanläggningen. Tvärtom
kan innehavaren av inteckningen efter sammanläggningen utnyttja övervärdet
i den förstnämnda fastigheten. Är åter denna också intecknad, behöver
här endast uppmärksammas det fallet att båda fastigheterna belastas
av gemensamma inteckningar, eventuellt i förening med en särinteckning i
den andra fastigheten (fallet i 5 § 1); eljest skall ju företrädesordning upprättas.
Beträffande de gemensamma inteckningarna uppkommer inte några
problem; deras ställning ändras inte genom sammanläggningen. Inte heller
särinteckningen kommer i sämre läge än förut. Dess innehavare hai
redan före sammanläggningen fått räkna med att fastigheterna kan tas i anspråk
för att tillgodose både fordran på fastighetsbildningslikvid och de gemensamma
inteckningarna, innan han själv kunnat få ut något av sin
fordran.
Enligt lagrådets mening behöver man därför inte längre räkna med de
hinder som tidigare ansetts föreligga, då det ifrågasatts att avskaffa kravet
på inteckningshavarens medgivande (NJA II 1918 s. 448—451). Det skulle
kunna innebära en viss lättnad i förfarandet, om detta krav bortföll. Lagrådet
förordar att så sker och hemställer i följd härav att bestämmelsen i
6 § utgår.
Godtages denna hemställan, synes första och andra styckena i 5 § lämpligen
kunna bilda vardera en paragraf, 5 och 6 §§. Med beaktande av vad
som tidigare anförts och med vissa smärre redaktionella jämkningar i övrigt
synes de båda paragraferna kunna få följande lydelse:
»5 §. Besväras mer än en av fastigheterna av beviljad eller sökt inskiivning,
får sammanläggning ske endast om
1. ingen av fastigheterna besväras av andra inskrivningar än sådana som
gäller i samma inbördes ordning i de andra eller, om i någon av fastigheterna
dessutom finns särskild inskrivning, denna gäller med sämre rätt; eller
2. fastigheternas ägare samt innehavare av panträtt eller annan rättighet,
som inskrivningen avser, medgivit sammanläggningen på giundval av förslag
till företrädesordning för inskrivningarna i den nybildade fastigheten.
6 §. Vid tillämpning av 5 § beaktas ej inskrivning för servitut, nyttjanderätt
eller samfällighetsrätt, om rättigheten icke rör mark som skall ingå i
sammanläggningen. Hänsyn tages ej heller till inskrivning beträffande vilken
sökts dödning eller relaxation i fastighet som ingår i sammanläggningen,
såvida hinder mot åtgärden icke föreligger om fastighetsbildningen genomföres.
Medgivande enligt 5 § 2 fordras ej från fastighetsägare eller rättighetshavare,
om det är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet att förslaget
till företrädesordning tillämpas.»
7 §
Paragrafen faller tillbaka på principen att inskrivningar och andra gravationer
i de fastigheter som skall sammanläggas kommer att efter åtgärden
B 1151
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1969
sakrättsligt anknytas till den nybildade fastigheten och, såvitt angår fordringar,
omfatta denna i dess helhet. Emellertid finns beträffande inteckningar
en regel om dessas omfattning efter sammanläggning redan i 6 kap. 15 §
förslaget till JB. Man har inte ansett erforderligt att som inledning till denna
regel särskilt ange inteckningarnas sakrättsliga anknytning till den nybildade
fastigheten; denna anknytning torde ha betraktats som självfallen.
Enligt lagrådets mening skulle det vara till fördel att utforma förevarande
paragraf i närmare anslutning till regeln i förslaget till JB. Vidare bör hänvisningen
till 5 § andra stycket avse den av lagrådet föreslagna 6 §. Med
vissa ytterligare jämkningar av redaktionell natur torde paragrafen kunna
få denna lydelse:
»Om sammanläggnings inverkan på omfattningen av inteckning finns bestämmelser
i 6 kap. 15 § jordabalken. Dessa äger motsvarande tillämpning
när fastighet, som ingår i sammanläggning, svarar för fordran med bättre
förmånsrätt än panträtt på grund av inteckning.
Sådan inskrivning som avses i 6 § första stycket besvärar efter sammanläggning
icke den nybildade fastigheten.
Ansökan om inskrivning i fastighet, som sammanlagts med annan, skall
anses avse den nybildade fastigheten.
Innebär avtal enligt 2 § att den nybildade fastigheten skall utgöra egendom
vari makarna äger var sin andel, skall efter sammanläggning den för
vardera maken beviljade eller sökta lagfarten avse den andel i fastigheten
som tillkommer honom.»
15 KAP.
Lagrådet:
2 §
I paragrafen föreskrivs, att talan skall föras särskilt — och med iakttagande
av kortare besvärstid — mot vissa beslut som har det gemensamt att de
inte innefattar avgörande av sakfråga. Begreppet särskild talan överensstämmer
här inte helt med motsvarande begrepp i 49 kap. 4 § RB. Några
missförstånd torde dock inte behöva uppkomma. I sammanhanget bör emellertid
understrykas vikten av att fastighetsbildningsmyndigheten i enlighet
med föreskrifterna i 4 kap. 17 § FBL utan dröjsmål underrättar sakägare
och annan klagoberättigad om beslut som får överklagas enligt förevarande
paragraf och även meddelar besvärshänvisning.
Förteckningen över beslut mot vilka talan får föras särskilt bör, förslagsvis
vid 1, kompletteras med beslut att avvisa ombud. Uppräkningen vid 1 synes
på grund härav och med viss redaktionell jämkning kunna få denna
lydelse: »1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning
eller avvisat ombud;»
I bestämmelserna om självrättelse i 4 kap. 42 § har lagrådet förordat sådan
jämkning att även annan än sakägare skall få tillfälle att yttra sig före
B 1152
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
rättelsen, om han berörs av åtgärden. Då den vid 5 upptagna besvärsrätten
mot rättelsebeslut även bör tillkomma sådan person, hemställer lagrådet att
andra stycket andra punkten kompletteras i enlighet härmed.
10 och 11 §§
I remissprotokollet påpekas att det rättsmedel som genom 10 § ställs till
fastighetsregistermyndighetens förfogande är av extraordinär natur. Lagrådet
vill understryka detta uttalande. Enligt lagrådets mening är det från lagteknisk
synpunkt önskvärt att man inte använder termen besvär för detta
rättsmedel. Lagrådet förordar därför, att orden »genom besvär» får utgå i
10 § första stycket första punkten och att samma paragrafs andra stycke ges
följande lydelse: »I fråga om talan enligt denna paragraf äger bestämmelserna
om besvär i 16 kap. motsvarande tillämpning. Talan är ej inskränkt
till viss tid.»
Genomförs dessa ändringar, kan hänvisningen till 2—9 §§ utgå ur 11 §.
Lämpligen bör då i den paragrafen orden »talan icke föras» bytas ut mot
»besvär icke anföras».
16 KAP.
Lagrådet:
13 och 14 §§
Den svårlösta frågan om fördelningen av kostnader för processen vid fastighetsdomstol
synes ha fått en i huvudsak lämplig lösning i det remitterade
förslaget.
Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag framfördes från åtskilliga
håll krav på att enskild, som processar mot företrädare för det allmänna,
skall kunna få ersättning av det allmänna för sina kostnader i större utsträckning
än kommittén förordat. Häremot har departementschefen erinrat
om att enskilda parter i regel själva får stå sina kostnader i förvaltningsförfarandet.
Förslagets restriktiva hållning är enligt lagrådets mening inte helt
tillfredsställande. Den pågående utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden
kan emellertid leda till att statsmakterna intar en generösare hållning
till frågan om ersättning för enskildas kostnader i förvaltningsärenden
och i förvaltningsprocess. I avbidan på resultaten av denna utredning
hör det remitterade förslaget godtagas även på den nu behandlade punkten.
17 KAP.
Lagrådet:
3§
I konsekvens med den hänvisning som sker till 16 kap. 3 § synes paragrafen
även böra hänvisa till 16 kap. 7 §. Då en bestämmelse motsvarande 16
B 1153
K ungt. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
kap. 16 § också synes erforderlig beträffande hovrättsprocessen, hemställer
lagrådet vidare att denna paragraf görs tillämplig genom hänvisning. Första
stycket första punkten av paragrafen bör i enlighet med det anförda få följande
lydelse: »I fråga om rättegången i hovrätten äger 16 kap. 3, 7 och
9—14 §§, 15 § andra stycket samt 16 § motsvarande tillämpning.»
Bestämmelsen i 18 kap. 3 § första stycket första punkten bör kompletteras
på samma sätt.
.
Kungl. Majrts proposition nr 128 år 1969
B 1155
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten i statsrådet på Stockholms
slott den 26 september 1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Moberg, Bengtsson, Löfberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till fastighetsbildningslag.
Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.
Till en början vill jag erinra om att Kungl. Maj:t den 19 september i år
beslutat att till lagrådet remittera vissa förslag till ändringar i och tillägg
till den nya jordabalken (JB) som påverkar innehållet i fastighetsbildningslagen
(FBL). Förslagen innebär bl. a. att bestämmelserna i 5 kap. 33 § FBL
skall föras över till JB och att 10 kap. 2 § och 12 kap. 5 § FBL skall kompletteras
med vissa specialbestämmelser om avstyckning av samfälld mark
och om sammanläggning av sådan mark. Jag anser det lämpligt att reglerna
i 5 kap. 33 § redan nu får utgå ur FBL. Beträffande förslagen till
ändring i 10 kap. 2 § och 12 kap. 5 § hör däremot resultatet av lagrådets
granskning avvaktas innan de föreläggs riksdagen.
I sitt utlåtande över FBL godtar lagrådet de grundläggande principerna i
förslaget. De erinringar och påpekanden som görs avser, som lagrådet självt
påpekar, väsentligen detaljfrågor.
I redaktionellt hänseende förordar lagrådet ett ganska stort antal ändringar.
Dessa syftar främst till att göra bestämmelserna mer överskådliga och
lättillgängliga. Frånsett vissa smärre avvikelser anser jag mig kunna biträda
förslagen.
Även de förslag till sakliga ändringar som lagrådet lägger fram finner jag
i allt väsentligt vara välgrundade. En stor del av förslagen präglas av en
strävan att ytterligare underlätta den från såväl allmän som enskild synpunkt
betydelsefulla fastighetsbildningsverksamheten. Särskilt bör i detta
sammanhang nämnas förslagen att mildra kraven på panträttshavares och
liknande rättsägares medgivande till olika fastighetsbildningsåtgärder. Ge
-
B 1156
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
nom lagrådets inträngande analys av de hithörande problemen har jag blivit
övertygad om att ett genomförande av förslagen inte innebär någon risk
från rättssäkerhetssynpunkt.
Lagrådets granskning har varit inriktad även på problemet om samordning
mellan JB och FBL. Denna samordning är med hänsyn till den aktuella
lagstiftningens väldiga omfattning förenad med betydande svårigheter.
Det bidrag till lösandet av samordningsproblemen som lagrådets förslag
och påpekanden utgör finner jag mycket värdefullt.
Jag är alltså beredd att i allt väsentligt godta vad lagrådet har föreslagit
i fråga om utformningen av FBL. Det är bara i vissa detaljfrågor som jag
inte kan ansluta mig till lagrådets ställningstaganden. Jag har inte anledning
att i detta sammanhang ta ställning till olika frågor vid sidan av lagen
som lagrådet berört. Detta gäller t. ex. frågan om fastighetsbildningsväsendets
taxepolitik.
2 kap. 4 §. Den i remissen upptagna bestämmelsen om fastighetstillbehören
tar sikte på de förändringar beträffande tillbehören som inträffar genom
en fastighetsbildningsåtgärd. På sätt lagrådet har framhållit torde
emellertid reglerna i JB ge klart besked om hur tillhehörsfrågan skall bedömas
efter det att en indelningsändring eller servitutsåtgärd kommit till
stånd. Skillnaden mellan de båda lösningarna är att förslaget i lagrådsremissen
beskriver effekten av fastighetsbildningsåtgärden under det att en
regel i enlighet med lagrådets förslag innebär att tillhehörsfrågan skall bedömas
utifrån det färdiga resultatet av fastighetsbildningsåtgärden. Av den
belysning som förevarande spörsmål fått genom vad som har anförts i remissen
och i lagrådsprotokollet framgår att det inte föreligger någon skillnad
i materiellt hänseende mellan de båda förslagen. Jag kan därför godta
lagrådets förslag till utformning av paragrafen.
3 kap. 1 och 2 §§. Lagrådets förslag till ändrad lydelse av 1 § kan jag helt
godta. Jag biträder också vad lagrådet har anfört om innebörden av dessa
paragrafer.
I lagrådsremissen berörde jag den speciella frågan om bebyggelsefastighets
storlek. Jag uttalade min anslutning till den principen att till bostadsfastighet
inte bör läggas mer mark än som väsentligen har karaktär av bostadstomt
och framhöll att om en tomtplats är alltför vidsträckt torde i allmänhet
vissa delar av tomten bli så extensivt utnyttjade att de knappast
kan anses stadigvarande utnyttjade. Lagrådet har inte anfört någon erinran
mot detta uttalande. I sakligt hänseende är mitt uttalande väl förenligt även
med den av lagrådet föreslagna lydelsen av 1 §. Frågan om bostadstomts
storlek är inte sällan ett betydande praktiskt problem för fastighetsbildningsmyndigheterna.
I ett av högsta domstolen nyligen avgjort mål (NJA
1969 s. 123) var frågan aktuell. Utan att beröra frågans bedömning utifrån
B 1157
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
gällande rätt vill jag med anledning av rättsfallet anföra några synpunkter
på frågans behandling enligt FBL.
Önskemålet att begränsa bebyggelsefastigheternas omfång motiveras huvudsakligen
av två skäl. Främst är det från samhällsekonomisk synpunkt
angeläget att marktillgången utnyttjas effektivt. Vidare är det betydelsefullt
att allmänhetens fria tillträde till markområden som kan användas för det
rörliga friluftslivet inte i onödan hindras eller försvåras. Den sistnämnda
synpunkten har givetvis särskild betydelse när det gäller fastighetsbildning
för fritidsbebyggelse. När en fritidsfastighct bildas, medför detta nästan
undantagslöst att marken inte vidare kan utnyttjas för det rörliga friluftslivet
eller i varje fall att ett sådant utnyttjande i praktiken väsentligt försvåras.
Bakom önskemålet om en vidsträckt tomtplats ligger nämligen i allmänhet
en strävan att inte bara få större avstånd till angränsande bebyggelse
utan också hindra allmänhetens fria tillträde till grannskapet. Det är
inte möjligt att ange några exakta normer för hur stor en fritidsfastighet
bör få vara utan det måste ankomma på fastighetsbildningsmyndigheten att
från fall till fall bedöma vad som är rimligt och skäligt. Faktorer som kan
inverka vid bedömningen är bl. a. befintlig eller planerad bebyggelses karaktär,
markens beskaffenhet och belägenhet, efterfrågan och tillgång på mark
för bebyggelseändamål samt det rörliga friluftslivets art och omfattning. Att
bedömningen kan utfalla olika i skilda trakter finner jag naturligt. När en
intressekonflikt uppstår mellan å ena sidan den enskildes önskemål om en
vidsträckt tomlplats, som i stora delar avses bli endast extensivt utnyttjad
av ägaren, och å andra sidan det rörliga friluftslivets behov av fri tillgång
till mark- och strandområden, leder reglerna i FBL i allmänhet till att den
enskildes intresse får vika. Mera speciella motiv för att göra en tomtplats
särskilt vidsträckt, t. ex. önskan alt kunna hindra att förfulande vegetation
uppkommer i grannskapet, är enligt min mening inte av sådan beskaffenhet
att de bör tillgodoses genom fastighetsbildning.
Det sagda gäller generellt och således oavsett om särskilda föreskrifter
meddelats i fråga om markens användning. Har föreskrift meddelats med
stöd av naturvårdslagen t. ex. i syfte att trygga allmänhetens fria tillträde
till ett strandområde, får enligt 2 § fastighetsbildning inte ske så, att syftet
med föreskriften motverkas. En sådan föreskrift innefattar i och för sig en
presumlion mot tillåtlighet av fastighetsbildning för bebyggelseändamål.
Fastighetsbildningsmyndigheter och domstolar bör fästa ett betydande avseende
vid de synpunkter på tillåtlighetsfrågan som vid samråd i det särskilda
fallet anförs av den myndighet som meddelat föreskriften.
3 kap. 8 §. I anslutning till denna paragraf har lagrådet uttalat som sin
uppfattning att servituIsbildning helst inte alls bör få tillgripas för att tillgodose
sportfiskets intressen. Enligt lagrådets mening kan dessa knappast
anses ha den angelägenhetsgrad att man för att främja dem bör frångå den
B 1158
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
principielli bestämmande normen, att sådan rätt till fiske i ett vattenområde
som utgör ett moment i äganderätten till området, inte skall genom fastighetsbildning
frigöras från rätten till vattenområdet.
Otvivelaktigt förhåller det sig så, att tillskapande av fiskeservitut vid fastighetsbildning
kan väntas komma i fråga främst i samband med bildande
av fritidsfastigheter. Sportfisket har ökat starkt under senare år och från
statsmakternas sida har på olika sätt vidtagits åtgärder för att främja sådant
fiske (se t. ex. prop. 1969: 42). Jag kan därför inte dela lagrådets uppfattning
att det skulle i princip anses vara ett mindre angeläget intresse
att tillgodose sportfisket genom servitutsbildning. Som fastighetsbildningskommittén
har anfört torde sportfislceservitut ofta kunna avgränsas på sådant
sätt att fiskevårdens intressen inte skadas i nämnvärd mån (jfr lagrådsremissen
s. 168).
3 kap. 11 §■ Jag vill understryka lagrådets uttalande om att endast sådana
kommungränser som kan väntas bestå under längre tid bör få hindra tastighetsbildningsålgärd
som är av väsentlig betydelse för åstadkommande av
en ändamålsenlig fastighetsindelning.
Lagrådet föreslår att rätt att begära sådan administrativ prövning av fastighetsbildning
som avses i paragrafens andra stycke skall tillkomma endast
den borgerliga kommunen. Församling vars gräns ändras genom fastighetsbildningen
bör således enligt lagrådets mening inte själv kunna ta
initiativ till administrativ prövning. Som skäl härför anförs bl. a. att församlingens
intressen sammanfaller med kommunens och kan väntas bli
tillvaratagna av denna. Detta uttalande kan enligt min åsikt inte anses äga
generell giltighet. Fall kan otvivelaktigt finnas då församlingen har ett
själständigt intresse att bevaka vid fastighetsbildningen. Även om man bortser
härifrån, synes det från principiell synpunkt riktigast att i förevarande
hänseende jämställa församlingen med kommunen. Jag är därför inte beredd
att frångå det remitterade förslaget på denna punkt.
Lagrådet förordar vidare att kommunens rätt att begära administrativ
prövning nämns först i lagtexten med hänsyn till att initiativet till sadan
prövning vanligen torde komma från kommunalt håll. Jag är inte helt övertygad
om riktigheten av detta påstående. I 4 kap. 41 § förutsätts att fastighetsbildningsmyndigheten,
innan den lämnar kommun eller församling tillfälle
att begära medgivande enligt förevarande paragraf, själv skall pröva
huruvida sådant medgivande behövs. Denna prövning skall ske med beaktande
av samtliga de berörda menigheternas intressen. Det kan med hänsyn
härtill knappast antas komma att höra till vanligheten att en kommun eller
församling finner anledning att begära administrativ prövning. Oavsett hur
det kan förhålla sig härmed, är det enligt min mening av vikt att det redan
av den nu aktuella paragrafen framgår alt det i första hand är fastighetsbildningsmyndigheten
själv som har att pröva frågan huruvida medgivande
B 1159
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
från Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen skall inhämtas. Jag kan därför inte
heller biträda lagrådets förslag till omredigering av paragrafen.
Däremot vill jag ansluta mig till lagrådets uppfattning att skyldighet att
begära administrativ prövning bör föreligga redan när fastighetsbildningsmyndigheten
anser alt en olämplig indelning i förvaltningsområden kan
uppkomma. Lagtexten har jämkats i enlighet härmed.
i kap. 6 §. I lagrådsremissen föreskrevs i sista stycket av paragrafen att
den omständigheten alt förrättningsman finnes jävig ej påverkar giltigheten
av beslut eller åtgärd som tillkommit innan frågan om jäv uppkommit.
Lagrådet har uttalat att regeln torde åsyfta endast sådant beslut i jävsfrågan
som meddelas av fastighetsbildningsmyndigheten och att i klarhetens
intresse lagtexten bör ändras så, att detta framgår.
Som jag framhållit i remissen har den föreslagna bestämmelsen utformats
i överensstämmelse med vad som f. n. gäller enligt 3 kap. 9 § JDL. Sistnämnda
regel innebär alt, om jävsinvändning bifalles efter besvär till ägodelningsrätten,
åtgärd eller beslut som tillkommit innan invändningen gjordes skall
bestå och således inte undanröjas. Enligt min mening saknas anledning att
ha en annan ordning i FBL. Det är att märka att beträffande fullföljden mot
beslut som innefattar ett ogillande av jäv föreligger vissa skillnader beträffande
regelsystemen i FBL och rättegångsbalken. Enligt 15 kap. 2 § FBL
skall besvär över sådant beslut alltid föras särskilt under det att 49 kap. 3 §
rättegångsbalken ger domstolen möjlighet bestämma huruvida talan mot
beslut i jävsfråga skall föras särskilt eller endast i samband med talan mot
dom eller slutligt beslut. Fråga om jäv mot förrättningsman uppkommer i
allmänhet som preliminärfråga och torde i regel föranleda att förrättningen
förklaras vilande i avvaktan på lagakraftägande beslut i frågan (jfr 4 kap.
39 § andra stycket FBL). Enligt min mening är det inte motiverat att i sådant
fall låta verkan av ett bifall till jävsinvändning bli olika, om beslutet
meddelas av fastighetsbildningsmyndigheten eller av överinstans. Skulle
fråga om jäv mot förrättningsman väckas först i fastighetsdomstolen, är
det med hänsyn till att förrättningen då alltid måste vara under dess prövning
även i någon sakfråga opåkallat att förrättningen skall undanröjas enbart
på grund av att förrätLningsman varit jävig. Med hänsyn till vad som
nu har anförts är jag inte beredd att godta lagrådets förslag till ändring av
paragrafen.
4 kap. 10 §. Lagrådet har förordat en sådan systematik, att hinder mot att
ta upp en väckt fråga till prövning alltid skall prövas enligt förevarande
paragraf, om hindret är av formell natur. Såvida hindret är avgörande skall
detta leda till avvisningsbeslut. Beslut enligt 31 § att inställa förrättning
skulle då enligt lagrådet förbehållas fäll där hindret är materiellt.
Jag anser att lagrådets förslag innebär en förbättring i systematiskt hänseende
och föreslår en jämkning av lagtexten i förevarande paragraf i enlig
-
B 1160
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
het med vad lagrådet har förordat. Med denna lösning blir det nödvändigt
att dessutom göra ett tillägg till kostnadsbestämmelsen i 2 kap. 6 § andra
stycket så, att samma regler kommer att gälla såväl om förrättningen inställs
som om ansökan avvisas.
5 kap. 9 §. Lagrådet, som inte haft något att erinra mot paragrafens utformning,
har belyst de föreslagna bestämmelsernas innebörd i skilda hänseenden.
Jag är helt ense med lagrådet beträffande de berörda spörsmålen
och vill endast i ett avseende foga en kommentar till lagrådsanförandet. Det
gäller lagrådets uttalande att man i vissa fall har att beakta ett servitut vid
bestämmande av graderingsvärdet. Med hänsyn till graderingens syfte torde
servitut vanligtvis kunna lämnas åsido vid graderingen. Som lagrådet framhållit
kan emellertid servitut undantagsvis representera en ej oväsentlig del
av fastighetens värde. Servitutet kan då vara av betydelse vid bedömningen
av frågan om fastighets lämplighet för sitt ändamål. Exempelvis kan så vara
fallet beträffande skogsfångsservitut. Vid fastighetsreglering som syftar till
upphävande av sådant servitut har man anledning att beakta servitutet i
fall då man med hänsyn till spärregeln i 8 § andra punkten måste bestämma
den härskande fastighetens graderingsvärde.
5 kap. 12 §. Med anledning av vad lagrådet har anfört beträffande skadeståndsregeln
i andra stycket vill jag här nämna att i remissen till lagrådet
den 19 september 1969 föreslagits att i 7 kap. 29 § JB införs bestämmelser
om preklusion av rätt till talan om jämkning och rätt till uppsägning av
nyttjanderättsupplåtelse. Enligt dessa bestämmelser skall talan om jämkning
väckas eller uppsägning ske inom två månader från det fastighetsbildningsbeslutet
meddelas.
Bestämmelserna i tredje stycket tar sikte på det fallet att ersättning enligt
första eller andra stycket utgår till rättighetshavaren när en rättighet helt
eller delvis upphör till följd av fastighetsregleringen. Har den sålunda upphörda
rättigheten inneburit en belastning på fastigheten, skall det likvidvärde
som tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med ett belopp som motsvarar
nämnda belastning. Lagrådet har föreslagit ett förtydligande av lagtexten
för att undvika missförstånd beträffande minskningens storlek när
en rättighet endast delvis bringas att upphöra. Att minskningen i sådant fall
skall avse endast den del av rättigheten som bringas att upphöra är uppenbart.
För egen del anser jag att ett förtydligande av lagtexten inte behövs
utan att det är tillräckligt med den belysning som frågan fått genom lagrådets
påpekande.
5 kap. 16 §. Lagrådet har i sitt utlåtande rörande denna paragraf föreslagit
såväl jämkningar av formell natur som sakliga ändringar. De föreslagna
formella jämkningarna bör beaktas. De föreslagna sakliga ändringarna avser
frågan om vilka rättsägare som skall samtycka till att nedsättning av
B 1161
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
vissa ersättningar inte sker. Enligt lagrådets mening bör det sålunda inte
uppställas krav på samtycke från innehavare av sådana begränsade sakrätter
som inte berättigar till betalning vid fördelning. Jag finner lagrådets
argumentering i denna fråga övertygande och tillstyrker därför förslaget.
Vad beträffar lagrådets påpekande att en motsvarande ändring också bör
göras i förslaget till JB vill jag här anmärka att i remissen till lagrådet den
19 september 1969 föreslagits en jämkning av 6 kap. 12 § andra stycket JB,
vilket motsvarar 6 kap. 14 § andra stycket i tidigare remiss. Någon motsvarande
jämkning föreslås emellertid inte beträffande 22 kap. 11 § JB.
5 kap. 18 §. Den av lagrådet föreslagna ändringen av andra stycket innebär
en klar förenkling av förrättningsförfarandet. Genom vad lagrådet anfört
har jag blivit övertygad om att rättssäkerhetsintresset inte kommer att
åsidosättas, om reglerna utformas enligt lagrådets förslag. Jag är således
beredd att ansluta mig till detta förslag. Jag finner det emellertid angeläget
att särskilt framhålla betydelsen av att förrättningsmännen noga beaktar
bestämmelsen i 5 kap. 6 § andra stycket, nämligen att regleringen skall verkställas
på det sätt som föranleder minsta olägenhet utan att lönsamheten
eller utbytet i övrigt oskäligt försämras. Denna bestämmelse syftar till att
skydda inte enbart de av regleringen berörda fastighetsägarna utan också
rättighetshavare av olika slag, t. ex. nyttj anderättshavare och innehavare av
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.
5 kap. 20 §. Enligt det remitterade förslaget skall i lag eller annan författning
föreskrivna inskränkningar- i rätten att förvärva fast egendom äga motsvarande
tillämpning vid fastighetsreglering, om fastighets graderingsvärde
ökas väsentligt med samtycke av fastighetens ägare.
Lagrådet anser att det är föga motiverat att göra tillämpningen av paragrafen
beroende av fastighetsägarens samtycke, eftersom sådant samtycke
är utan betydelse för genomförande av en ökning som väl är väsentlig men
inte föranleder avsevärd olägenhet för ägaren. Lagrådet befarar att det
nämnda rekvisitet skulle kunna leda till konsekvenser som knappast kan
vara önskvärda. Lagrådet föreslår därför att de i första punkten upptagna
orden »med samtycke av fastighetens ägare» får utgå.
Den av lagrådet föreslagna ändringen av lagtexten skulle medföra att förvärvslagstiftningen
skulle tillämpas i större utsträckning än som avsetts i
det remitterade förslaget. Sålunda skulle underställning behöva ske i alla
de fall då ökningen är väsentlig, även om marköverföring är möjlig att genomföra
enligt tvångsreglerna i FBL. Enligt min mening skulle en sådan
ordning knappast vara rationell och inte heller vara befogad för att tillgodose
förvärvslagstiftningens syfte. Paragrafen bör därför inte utformas enligt
lagrådets förslag. Jag har emellertid funnit att inte heller den i det remitterade
förslaget upptagna regeln är helt tillfredsställande utan att det kan befa60
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 1162 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
ras att den skulle kunna få vissa ej önskvärda konsekvenser i den praktiska
tillämpningen. Jag har därför stannat för att jämka formuleringen på så
sätt, att förvärvslagstiftningen skall äga motsvarande tillämpning, om fastighets
graderingsvärde ökas »med tillämpning av 18 § första stycket 3».
Med denna utformning av paragrafen blir det klart att förvärvslagstiftningen
inte skall tillämpas i något fall då storleksökningen genomförs inom ramen
för tvångsreglerna i FBL. I stället begränsas tillämpningen till sådana
fall då ökningen av en fastighet är så omfattande att ägarens samtycke måste
inhämtas (5 kap. 8 § jfrd med 5 kap. 18 § första stycket 3). Att ökningen
i dessa fall alltid måste betecknas som väsentlig följer av grunderna för 5
kap. 8 § och behöver inte särskilt framhållas i förevarande paragraf.
5 kap. 33 §. Lagrådet har i anslutning till förevarande paragraf, som motsvarar
34 § i det remitterade förslaget, uttalat sig om tolkningen av begreppet
»lokaliserat arrende». För egen del ansluter jag mig till lagrådets mening
om innebörden av begreppet. Jag hänvisar till vad som uttalats därom i det
till lagrådet den 19 september 1969 remitterade förslaget om jordbruksarrende
m. m.
10 kap. 5 §. Med hänsyn till vad lagrådet har anfört vill jag inte motsätta
mig att bestämmelserna om servitutsbildning i andra stycket f. n. begränsas
till sådana fall då avstyckning sker från fastighet med del i samfälld väg.
Jag vill emellertid betona att jag inte anser de principiella betänkligheter,
som kan anföras mot servitutsbildning av det slag det här är fråga om, vara
så tungt vägande att de bör hindra att bestämmelserna framdeles utvidgas
till att omfatta även andra samfälligheter, för den händelse ett praktiskt
behov härav visar sig föreligga.
Utöver vad som framgår av det anförda bör vissa ytterligare redaktionella
ändringar vidtas.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen
att antaga förslaget till fastighetsbildning slag.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
B 1163
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Innehållsförteckning
Del A
Proposition till riksdagen den 26 september 1969
Propositionens huvudsakliga innehåll................................. A 1
Förslag till fastighetsbildningslag..................................... A 5
Första avdelningen. Inledande bestämmelser................... A 5
1 kap........................................................ A 5
Andra avdelningen. Fastighetsbildning i allmänhet................... A 6
2 kap. Grundläggande bestämmelser...................... A 6
3 kap. Villkor för fastighetsbildning........................ A 7
4 kap. Fastighetsbildningsförrättning.......... A 10
Tredje avdelningen. Fastighetsreglering............................ A 21
5 kap. Allmänna bestämmelser............................. A 21
6 kap. Särskilda bestämmelser om samfällighet...............:..... A 31
7 kap. Särskilda bestämmelser om servitut................. A 33
8 kap. Särskilda bestämmelser om inlösen................... A 35
9 kap. Särskilda bestämmelser om gemensamma arbeten....... A 36
Fjärde avdelningen. Övriga fastighetsbildningsåtgärder.....; A 39
10 kap. Avstyckning..................................... A 39
11 kap. Klyvning.............................. A 40
12 kap. Sammanläggning........... A 42
13 kap. Fastighetsbildning för samordning med kommunal indelning . A 46
Femte avdelningen. Fastighetsbestämning.................. A 48
14 kap.............................................. A 48
Sjätte avdelningen. Rättegången i fastighetsbildningsmål....... A 51
15 kap. Fullföljd till fastighetsdomstol.................... A 51
16 kap. Förfarandet vid fastighetsdomstol............... A 53
17 kap. Rättegången i hovrätt.......................... A 57
18 kap. Rättegången i högsta domstolen................. A 58
Sjunde avdelningen. Fastighetsregister.............................. A 59
19 kap....................................................... A 59
De! B 1
Remiss till lagrådet den 19 april 1968
I. Inledning..................................................... B 1
II. Historik................................................ b 2
III. Kortfattad redogörelse för kommitténs förslag och remissbehandlingen ... B 9
Förslaget........................................... B 9
Remissbehandling........................................... B 10
IV. Allmänna synpunkter på en ny fastighetsbildningslagstiftning......... B 12
Inledning............................... b 12
Enhetlig lagstiftning för land och stad.................... B 14
Samordningen av olika intressen............................... B 18
Fastighetsbildningsinstituten.................................. B 32
Förfarandet vid fastighetsbildning............................. B 40
Domstolsfrågan............................................. B 42
Lagtekniska frågor.......................................... B 48
60* — Bihang till Riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 128
B 1164
Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
Departementschefen........................................
V. Motivering till de särskilda avdelningarna.........................
Första avdelningen. Inledande bestämmelser...................
1 kap.....................................................
1 §.................................................
2 §.................................................
3§.................................................
4§.................................................
5§.................................................
Andra avdelningen. Fastighetsbildning i allmänhet..............
2 kap. Grundläggande bestämmelser..........................
1 §.................................................
2 §.................................................
3 §..................................................
4§.................................................
5§.................................................
6§.................................................
3 kap. Villkor för fastighetsbildning...........................
Allmänna synpunkter.................................
Specialmotivering....................................
Allmänna lämplighets- och planvillkor................
1 §..............................................
2 § .......................................
3 §.............................................
4 §.............................................
Särskilda bestämmelser beträffande jordbruk, skogsbruk
och fiske.........................................
5 §.............................................
6 §.............................................
1 §.............................................
8 §.............................................
Undantagsbestämmelser.............................
9 och 10 §§......................................
Särskilda bestämmelser om fastighetsbildning över
kommungräns m. m...............................
11 §............................................
4 kap. Fastighetsbildningsförrättning..........................
Allmänna synpunkter.................................
Inledning..........................................
Förfarandereglernas allmänna utformning.............
Bevisupptagning vid förrättning......................
Ersättning av motpart för utredningskostnader.........
Fri rättshjälp åt enskilda............................
Specialmotivering....................................
Fastighetsbildningsmyndigheten......................
1 §............................................
2 §.............................................
3 §............................................
4 §............................................
B |
51 |
B |
71 |
B |
71 |
B |
71 |
B |
71 |
B |
75 |
B |
80 |
B |
82 |
B |
82 |
B |
84 |
B |
84 |
B |
84 |
B |
84 |
B |
86 |
B |
87 |
B |
90 |
B |
93 |
B |
98 |
B |
98 |
B |
102 |
B |
102 |
B |
102 |
B |
114 |
B |
126 |
B |
138 |
B |
140 |
B |
140 |
B |
153 |
B |
159 |
B |
162 |
B |
172 |
B |
172 |
B |
184 |
B |
184 |
B |
188 |
B |
188 |
B |
188 |
B |
189 |
B |
190 |
B |
191 |
B |
193 |
B |
195 |
B |
195 |
B |
203 |
B |
204 |
B |
206 |
B |
210 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 1165
5 §............................................. B 210
6 §............................................. B 210
7 §............................................. B 213
Förrättningens inledande och grunderna för handläggningen B 214
8 §............................................. B 214
9 §............................................. B 217
10 §............................................. B 218
11 §............................................. B 220
12 §............................................. B 228
13 §............................................. B 228
14 §............................................. B 230
15 §............................................. B 237
16 §............................................. B 238
17 §................................... B 239
Kallelse och delgivning............................... B 243
18 §............................................. B 247
19 §.....................................*....... B 249
20 §............................................. B 250
21 §............................................. B 251
22 §............................................. B 252
23 §............................................. B 254
24 §............................................. B 256
Förrättningens fortsättande och slutförande............. B 258
25 §............................................. B 262
26 §............................................. B 273
27 §............................................. B 277
28 §.............................................. B 283
29 §............................................. B 287
30 §............................................. B 290
31 §............................................. B 298
32 §............................................. B 300
33 §..................................... B 302
Särskilda bestämmelser............................... B 304
34 §...................................... B 304
35 §............................................. B 304
36 §............................................. B 305
37 §............................................. B 307
38 §............................................. B 310
39 §............................................. B 312
40 §................................... B 316
41 §............................................. B 316
42 §............................................. B 318
Tredje avdelningen. Fastighetsreglering........................ B 320
Allmänna synpunkter........................... B 320
Inledning........................................... B 320
Fastighetsregleringens allmänna utformning............. B 320
5 kap. Allmänna bestämmelser................................ B 330
Grunderna för fastighetsreglering........................ B 331
1 §............................................... B 331
2 §........................................ B 335
B 1166 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
3 §............................................... B 338
4 §............................................... B 348
5 §............................................... B 358
6§............................................... B 364
7§............................................... B 369
8 §............................................... B 378
Värdering och ersättning mellan sakägare................. B 383
9 §............................................... B 395
10 §............................................... B 403
11 §............................................... B 409
12 §............................................... B 417
13 §............................................... B 424
14 §............................................... B 428
15 §............................................... B 430
16 §................................................ B 434
17 §............................................... B 446
Överenskommelser mellan sakägare m. m................. B 447
18 §............................................... B 447
19 §............................................... B 456
20 §............................................... B 457
Inskränkningar i rätten att nyttja egendom som ingår i fastighetsreglering.
..................................... B 460
21 § ............................................... B 460
22 §............................................... B 462
23 §............................................... B 464
Rivning och flyttning av byggnad ...................... B 466
24 §............................................... B 468
25 §............................................... B 470
26 §............................................... B 472
27 §............................................... B 473
28 §............................................... B 475
29 §............................................... B 476
Tillträde............................................. B477
30 §............................................... B 477
31 §............................................... B 481
32 §............................................... B 485
Nyttjanderätt........................................ B 487
33 och 34 §§........................................ B 487
35 §............................................... B 494
Ansvarsbestämmelse................................... B 495
36 §............................................... B 495
6 kap. Särskilda bestämmelser om samfällighet ................... B 497
1§.................................................. B 498
2 §.................................................. B 506
3 §.................................................. B 527
4 §................................................... B 529
5 §................................................... B 529
6 §.................................................. B 531
7 §............................................. B 532
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 1167
7 kap. Särskilda bestämmelser om servitut....................... B 538
Allmänna synpunkter.................................. B 538
Inledning.......................................... B 538
Bildande av servitut vid fastighetsbildningsförrättning .. B 539
Ändring och upphävande av servitut vid fastighetsbildningsförrättning.
.................................. B 542
Specialmotivering..................................... B 545
1§................................................ B 545
2 §................................................ B 549
3 §................................................ B 554
4 §................................................ B 558
5 §................................................ B 562
6 §................................................ B 565
7 och 8 §§.......................................... B 566
9 §................................................ B 569
8 kap. Särskilda bestämmelser om inlösen........................ B 570
Allmänna synpunkter.................................. B570
Specialmotivering..................................... B 592
1§................................................ B 592
2 §................................................ B 596
3 §................................................ B 601
4 §................................................ B 604
5 §................................................ B 610
6 §................................................ B 612
7 §................................................ B 614
8 §................................................ B 615
9 kap. Särskilda bestämmelser om gemensamma arbeten........... B 618
Allmänna synpunkter.................................. B618
Specialmotivering..................................... B 637
1§................................................ B 637
2 §................................................ B 641
3 §................................................ B 643
4 §................................................ B 644
5§................................................ B 645
6§................................................ B 646
7 §................................................ B 648
Del B 2
Remiss till lagrådet den 19 april 1968 (forts.)
Fjärde avdelningen. Övriga fastighetsbildningsåtgärder............. B 649
10 kap. Avstyckning........................................... B 649
1 och 2 §§............................................ B 654
3 §.................................................. B 661
4 §.................................................. B 661
5§.................................................. B 665
6§.................................................. B 670
7 §.................................................. B 671
8 §.................................................. B 672
B 1168 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1969
9 §.................................................. B 678
11 kap. Klyvning.............................................. B 679
1 och 2 §§............................................ B 682
3 §................................................... B 684
4 §................................................... B 689
5 §................................................... B 690
6 §................................................... B 692
7 §................................................... B 693
8 §................................................... B 694
9 §.............................................. B 694
10 §................................................... B 695
12 kap. Sammanläggning....................................... B 696
Allmänna synpunkter.................................. B 696
Inledning........................................... B 696
Officialinitiativ vid sammanläggning................... B 696
Sammanläggnings beroende av gravationsförhållanden ... B 698
Förfarandet vid sammanläggning...................... B 701
Specialmotivering..................................... B 716
Villkor för sammanläggning........................... B716
1§............................................. B 716
2 §............................................. B 720
3 §............................................. B 725
4 §............................................. B 730
5 §............................................. B 733
6 §............................................. B 741
Verkan av sammanläggning........................... B 743
7 §............................................. B 743
Förfarandet vid sammanläggning...................... B 746
8 §............................................. B 746
9 §............................................. B 750
10 §............................................. B 753
11 §............................................. B 758
12 §............................................. B 760
13 §............................................. B 760
Kostnader för sammanläggning........................ B 762
14 §............................................. B 762
13 kap. Fastighetsbildning för samordning med kommunal indelning B 763
1§.................................................. B 768
2 §.................................................. B 771
3 §................................................. B 772
4 §.................................................. B 774
5 §.................................................. B 775
Femte avdelningen. Fastighetsbestämning....................... B 777
14 kap...................................................... B 777
Allmänna synpunkter.................................. B 778
Specialmotivering..................................... B 789
1§............................................... B 789
2 §............................................... B 800
3 §............................................... B 804
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969 B 1189
4 §............................................... B 806
5 och 6 §§......................................... B 808
7§............................................... B 814
8 och 9 §§......................................... B 816
10 §............................................... B 818
Sjätte avdelningen. Rättegången i fastighetsbildningsmål......... B 821
Allmänna synpunkter.................................. B 821
Inledning ...................................... B 821
Fastställelseprövning................................. B 822
Efterbevakning till förmån för enskilda intressen........ B 829
Efterbevakning till förmån för allmänna intressen....... B 831
15 kap. Fullföljd till fastighetsdomstol.......................... B 842
1§................................................. B 844
2 §................................................. B 846
3 §................................................. B 850
4 §................................................. B 852
5 §................................................. B 852
6 §................................................. B 852
7 och 8 §§........................................... B 857
9 §................................................. B 869
10 §................................................. B 870
11 §................................................. B 873
16 kap. Förfarandet vid fastighetsdomstol....................... B 879
1§................................................. B 880
2 §................................................. B 882
3 §................................................. B 884
4 §................................................. B 888
5 §................................................. B 889
6 §................................................. B 896
7 §................................................. B 896
8 §................................................. B 896
9 §................................................. B 900
10 §................................................. B 901
11 §................................................. B 903
12 §................................................. B 908
13 och 14 §§.......................................... B 912
15 §................................................. B 923
16 §................................................. B 924
17 kap. Rättegången i hovrätt................................. B 924
1 §................................................. B 925
2 §................................................. B 926
3 §................................................. B 927
18 kap. Rättegången i högsta domstolen......................... B 928
1§.................................................. B 929
2 §.................................................. B 929
3 §.................................................. B 930
Sjunde avdelningen. Fastighetsregister.......................... B931
19 kap...................................................... B 931
Allmänna synpunkter.................................. B 931
B 1170 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
Specialmotivering..................................... B 937
1 och 2 §§.......................................... B 937
3 §................................................ B 945
4 §................................................ B 955
5 §................................................ B 960
VI. Hemställan.................................................... B 961
Det remitterade förslaget till fastighetsbildningslag.................... B 963
Fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning..... B 1021
Lagrådets utlåtande den 2 juni 1969
Allmänna synpunkter............................................... B 1093
1 kap.......................................................... B 1097
2 §...................................................... B 1097
4 §...................................................... B 1098
2 kap.......................................................... B 1101
4 §...................................................... B 1101
3 kap.......................................................... B 1102
1§...................................................... B 1102
2 och 3 §§................................................ B 1103
5 §...................................................... B 1104
8 §...................................................... B 1105
11 §..................................................... B 1106
4 kap........................................................ B 1107
3 §..................................................... B 1107
6 §..................................................... B 1107
8 §..............................................v...... B 1108
10 §..................................................... B 1108
17 §..................................................... B 1109
21 §..................................................... B 1109
22 §..................................................... B 1110
25 §..................................................... B 1110
31 §..................................................... B 1110
38 §..................................................... B 1110
42 §..................................................... B 1111
5 kap.......................................................... B Ull
4 §..................................................... B Ull
7 §..................................................... B Ull
8 §..................................................... B 1112
9 §..................................................... B 1112
12 §..................................................... B 1114
13 §..................................................... B 1116
15 §..................................................... B 1116
16 §..................................................... B 1117
17 §..................................................... B 1121
18 §..................................................... B 1122
19 §..................................................... B 1129
20 §..................................................... B 1129
21 §..................................................... B 1129
22 §..................................................... B 1130
24 §...................................................... B 1131
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
B 1171
25 §.............................. |
|
27 §.............................. |
|
28 §.............................. |
|
29 §.............................. |
|
30 §.............................. |
|
33 §.............................. |
|
34 §.............................. |
|
36 §.............................. |
|
6 kap.................. |
|
3 §............................... |
|
6 och 7 §§......................... |
|
7 kap................... |
|
1 §............................... |
|
3 och 4 §§......................... |
|
5 §............................... |
|
6 §............................... |
|
7—9 §§............................ |
|
8 kap................... |
|
1 och 2 §§......................... |
|
4 §............................... |
|
6 §................................ |
|
7 §................................ |
|
8 §................................ |
|
9 kap................. |
|
7 §................................ |
|
10 kap.................... |
|
4 §................................ |
|
5 §................................ |
|
12 kap................... |
|
4 §................................ |
|
5 och 6 §§................. |
|
7 §................................ |
|
15 kap................... |
|
2 §................................ |
|
10 och 11 §§.............. |
|
16 kap................. |
|
13 och 14 §§............... |
|
17 kap................... |
|
3 §................................ |
Utdrag av protokollet över justitieärenden den 26 september 1969
Allmänt
2 kap. 4 § ................ |
|
3 kap. 1 och 2 §§........... |
|
3 kap. 8 §.............. |
|
3 kap. 11 §............... |
|
4 kap. 6 §................ |
|
4 kap. 10 §................... |
B 1172 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1969
5 kap. 9 §....................................................... B 1160
5 kap. 12 §...................................................... B 1160
5 kap. 16 §...................................................... B 1160
5 kap. 18 §...................................................... B 1161
5 kap. 20 §...................................................... B 1161
5 kap. 33 §...................................................... B 1162
10 kap. ........................................................ B 1162
ESSELTE AB. STHLM 69
914302