Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1969

1

Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
kommunalt partistöd; given Stockholms slott den 3 oktober
1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om kommunalt partistöd.

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att kommuner och landstingskommuner genom
en särskild lag tilläggs befogenhet att lämna ekonomiskt bidrag till politiskt
parti, som under den tid beslut om bidrag avser är representerat i
kommunens fullmäktige resp. landstinget. Beslutet skall enligt lagen innehålla
att bidrag utgår till varje sådant parti med samma belopp för varje
plats som partieL under nämnda tid bär i fullmäktige resp. landstinget.

Lagen föreslås träda i kraft snarast möjligt.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969 1 saml. Nr 126

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1969

Förslag

till

Lag

om kommunalt partistöd

Härigenom förordnas som följer.

Kommun får lämna ekonomiskt bidrag till politiskt parti, som under den
tid beslut om bidrag avser är representerat i kommunens fullmäktige. Beslutet
skall innehålla att bidrag utgår till varje sådant parti med samma
belopp för varje plats som partiet under nämnda tid har i fullmäktige.

Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på landstingskommun
och landsting.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1969

3

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 oktober
1969.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Wickman, Morerg, Bengtsson,
Löfberg.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om kommunalt
partistöd och anför.

Inledning

Med anledning av två likalydande motioner (I: 451 och II: 561) har 1968
års riksdag anhållit hos Kungl. Maj :t om utredning av frågan om rätt för
kommun att bevilja anslag till politiskt parti för kommunal informationsverksamhet
(KU 1968: 33, rskr 345).

En promemoria om kommunalt partistöd har med anledning härav upprättats
i kommunikationsdepartementet (Stencil K 1969: 7). I promemorian
föreslås att kommun och landstingskommun tilläggs befogenhet att
lämna ekonomiskt bidrag till politiskt parti.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av kammarkollegiet,
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Älvsborgs,
Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, kommunalrättskommittén,
Svenska landstingsförbundet samt Svenska kommunförbundet. Länsstyrelserna
har lämnat yttranden från sammanlagt 50 kommuner, en samarbetsnämnd
och åtta landstings förvaltningsutskott. Kristen demokratisk samling
har i en skrivelse framfört vissa synpunkter med anledning av promemorian.

Gällande bestämmelser om den kommunala kompetensen m. m.

Huvudregeln för borgerlig primärkommuns kompetens finns i 3 § kommunallagen
(1953: 753) (KL). Enligt detta lagrum får kommun själv vårda
sina angelägenheter i den mån det inte enligt annan författningsbestämmelse
ankommer på annan att göra det. Vidare hänvisas i paragrafen
till vad som är särskilt föreskrivet om vissa kommunala angelägenheter. Mot -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1969

svarande gränser för den kommunala verksamheten anges i 3 § kommunallagen
(1957:50) för Stockholm (KLS).

Kompetensregeln fick sin nuvarande utformning år 1948. Den bygger
på principen att kommunala åtgärder skall tillgodose allmänna, till kommunen
knutna intressen. Genom att avfatta regeln som en generalklausul
avsåg man enligt motiven att möjliggöra en fortsatt anpassning av kommuns
befogenheter till samhällsutvecklingens krav. Uppgiften att närmare
avgränsa området för kommunernas kompetens överlämnades liksom förut
åt rättspraxis.

Kravet på allmänintresse bör ses mot bakgrund av besvärsbestämmelserna
i 76 § KL, där det som särskild besvärsgrund anges att beslut vilar på
orättvis grund. Kravet kan sägas innebära bl. a. att skälig likställighet upprätthålls
mellan kommunens medlemmar. Det är sålunda inte tillåtet att
med frångående av objektiva normer gynna enskilda kommunmedlemmar
eller grupper av sådana.

För landstingskommuns kompetens ges motsvarande bestämmelse i 4 §
landstingslagen (1954: 319) (LL). Den har i sak samma innehåll som
KL:s kompetensbestämmelse.

Som nämnts görs i 3 § KL en hänvisning till vad som är särskilt föreskrivet
om vissa kommunala angelägenheter. En motsvarande hänvisning
görs i 4 § LL. Särskilda bestämmelser om den kommunala och den landstingskommunala
kompetensen finns i ett stort antal lagar och andra författningar.
Bestämmelserna är utformade antingen så att de ger rätt att
vidta vissa åtgärder men inte föreskriver skyldighet härtill eller också så
att de föreskriver sådan skyldighet.

I tre utslag den 20 februari 1964 förklarade regeringsrätten (Regeringsrättens
årsbok 1964 not. S 60 samt I 42 och 43) att kommun inte lagligen
kunde lämna bidrag till politisk ungdomsorganisation, om inte genom särskilda
föreskrifter eller eljest säkerhet skapades för att medlen inte kom
att främja organisationens politiska verksamhet. Det kunde nämligen enligt
regeringsrätten inte anses ligga inom den kommunala kompetensen
att understödja politisk verksamhet.

Genom ändring år 1965 (nr 134) i barnavårdslagen (1960: 97) blev barnavårdsnämnderna
uttryckligen ålagda att stödja ungdomens föreningsliv
(prop. 1965: 69, 2HJ 43, rskr 212). Av lagändringen följer att kommunalt
stöd i fortsättningen kan lämnas också till de politiska ungdomsorganisationerna.

Ändringen i barnavårdslagen torde däremot inte i och för sig ha rubbat
principen att kommun saknar befogenhet alt understödja politisk verksamhet.
I motiven heter det att i vårt samhälle, som är byggt på folkstyre, de
politiska ungdomsorganisationerna fyller en mycket betydelsefull ungdoms-
och samhällsfostrande funktion. I fråga om statliga organisations -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1969

5

bidrag är de helt likställda med övriga ungdomssammanslutningar. Om
kommunerna är förhindrade att stödja de politiska ungdomsorganisationerna,
innebär detta att statens och kommunernas stöd kommer att grunda
sig på skilda målsättningar, vilket får anses olämpligt. Ett kommunalt
stöd måste givetvis lämnas enligt objektiva grunder. Det får t. ex. inte förekomma
att en viss politisk eller religiös riktning ensidigt gynnas. Någon
uttrycklig bestämmelse härom ansågs inte erforderlig (prop. 1965: 69).

Genom beslut vid 1964 års riksdag (prop. 1964: 59, KU 11, rskr 188) ändrades
lagen (1920: 796) om val till riksdagen och kommunala vallagen
(1930:253) så att de i riksdagen representerade politiska partierna får
ersättning av statsmedel för kostnader för valsedlar till de s. k. riksvalen,
dvs. val av ledamöter i andra kammaren, landstingsmän och stadsfullmäktige
i städer som inte deltar i landsting.

I anslutning till 1966 års kommunalval beslutade åtskilliga kommuner
att bidra till de politiska partiernas valsedelskostnader i andra fall än de
som avsågs med statsmakternas beslut år 1964. Ett sådant beslut blev efter
besvär upphävt av regeringsrätten genom utslag den 21 april 1966 (Regeringsrättens
årsbok ref. 27). Innebörden av utslaget är att kommun saknade
befogenhet att ersätta partierna för valsedelskostnaderna.

Genom ändring år 1966 i kommunala vallagen öppnades möjlighet för
kommun, landstingskommun och församling att bidra till de politiska partiernas
valsedelskostnader vid de kommunala valen i den mån partierna
inte får ersättning av staten (prop. 1966: 131, KU 43, rskr 365, SFS 1966:
682). Lagändringen innebär att kommun får besluta att vid val av fullmäktige
i kommunen politiskt parti, som är eller genom valet blir representerat
i fullmäktige, skall erhålla ersättning av kommunen för partiets kostnader
för framställning av valsedlar. Beslutet skall innehålla att ersättning
utgår till varje sådant parti efter enhetliga grunder. Ersättning får
dock inte utgå i den mån statsverket lämnar ersättning. Vad som nu sagts
äger motsvarande tillämpning på landstingskommun vid val av landstingsmän
och på församling vid val av kyrkofullmäktige (60 a och 61 §§ kommunala
vallagen).

Regeringsrätten förklarade i utslag den 24 april 1969 att kommuns fullmäktige
genom beslut att bevilja i fullmäktige representerade partier anslag
för upplysnings- och informationsverksamhet överskridit sin befogenhet.

KL:s kompetensbestämmelse ses f. n. över av kommunalrättskommittén.
Enligt direktiven skall utgångspunkten vid översynen vara att reglerna
alltjämt måste vara grundade på huvudprincipen att kommunala åtgärder
skall tillgodose allmänna till kommunen knutna intressen. Inom denna
ram skall en precisering av kommunens befogenheter ske (1966 års riksdagsberättelse,
In: 5, s. 367).

1* -— Bihang till riksdagens protokoll 1969 1 samt. Nr 126

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1969

Statligt partistöd

Vid de båda folkomröstningarna åren 1955 och 1957 anslog riksdagen
medel till enskild upplysningsverksamhet genom propagandakommittéer.

Sedan år 1964 får de politiska ungdomsorganisationerna statsbidrag som
de kan använda även för politiskt arbete.

Som framgått av den tidigare framställningen utgår sedan år 1964 statsbidrag
till vissa valkostnader för de politiska partierna.

Under år 1965 fattade statsmakterna beslut om allmänt statligt partistöd
(prop. 1965: 174, KU 44, rskr 452). Stödet är utformat så att det utgår
till alla partier som vid senaste andrakammarvalet fått mandat på grundval
av minst 2 % av de avgivna rösterna. Stödet fördelas mellan partierna
i proportion till deras mandatmässiga representation i riksdagens båda
kamrar. Någon statlig kontroll av hur medlen används förekommer inte.
Stödet har hittills utgått med 60 000 kr. per år för varje riksdagsmandat
(jfr prop. 1969:1 bil. 3 s. 78).

Motiven för ett statligt partistöd angavs på huvudsakligen följande sätt
i prop. 1965: 174. Den svenska demokratin är en folkstyrelse genom partier.
Genom partierna påverkar väljarna politikens utformning. En så rikt
differentierad opinionsbildning som är nödvändig för att demokratin skall
kunna fungera tillfredsställande kan inte åstadkommas utan politiska partier
som har god kontakt med sina medlemmar och allmänheten. Det är
naturligt att medlemmarna i ett politiskt parti genom avgifter och på annat
sätt stöder det egna partiets verksamhet. Samtidigt är det uppenbart att
det är ett samhällsintresse att det finns partier som har tillräckliga resurser
för en omfattande opinionsbildande verksamhet. Opinionsbildningen
blir alltmer kostnadskrävande för partierna i en tid då samhällsfrågorna
blir fler och mer komplicerade och får allt större betydelse för människorna.
En i den offentliga debatten ofta åberopad synpunkt till förmån
för statligt ekonomiskt stöd till de politiska partierna är att man
genom ett sådant system kan förebygga att partierna, för att få en ekonomisk
grund för sin informations- och åsiktsbildande verksamhet, ställer
sig i beroende av enskilda bidragsgivare. Statliga bidrag kan motverka
ojämnheten och otillräckligheten i partiernas inkomster och förbättra
partiernas möjligheter att kontinuerligt hålla kontakt med väljarna. Ett
allmänt partistöd har framför allt den fördelen att partierna, som bär ett
väsentligt ansvar för att väljarkåren blir ordentligt insatt i samhälleliga
frågor och olika sätt att bedöma dem, får frihet att välja de former och
vägar för sin information och opinionsbildande verksamhet som de anser
för ändamålet tjänligast.

Avgränsningen av partier som skall vara berättigade till det allmänna
partistödet motiveras i propositionen med att bidrag bör utgå endast till
parti som fortlöpande bedriver opinionsbildande verksamhet bland sina

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1969

7

medlemmar och allmänheten. Synpunkten att bidragsberättigat parti bör
ha ett inte obetydligt stöd i väljaropinionen sägs i propositionen bli bäst
tillgodosedd genom ett krav på att partiet skall vara representerat i riksdagen
och ha fått mandat i det senaste valet till andra kammaren. För att den
slumpvisa effekten av valsystemet, som medför att ett parti kan få ett enstaka
mandat i andra kammaren på grund av ett jämförelsevis lågt röstetal,
skall elimineras bör det krävas att partiet fått minst 2 % av rösterna.
Att stödet skall fördelas proportionellt mellan partierna efter enhetliga
grunder motiverades med att man borde undvika att bidragssystemet inbjöd
till en uppsplittring på småpartier eller fick andra inte avsedda återverkningar
på partiförhållandena. Konstruktioner som t. ex. kombinerar
ett för alla bidragsberättigade partier lika stort grundbelopp med ett proportionellt
beräknat tilläggsbelopp ansågs därför sakna aktualitet (prop.
1965: 174 s. 9).

Statligt stöd åt ungdomsorganisationer — som enligt vad som har framgått
av den föregående framställningen utgår också till politiska ungdomsorganisationer
— regleras i kungörelsen (1964: 510) om statsbidrag till
vissa ungdomsorganisationers centrala verksamhet. Enligt kungörelsen
gäller som villkor för stöd att organisationen har minst 3 000 medlemmar
i åldern 12—25 år (3 §). I övrigt prövas frågan om bidrag skall utgå
från fall till fall med hänsyn till bl. a. om organisationen har sitt arbete
stabiliserat på längre sikt. Ett tidigare gällande villkor att organisationen
skulle vara uppbyggd och fungera enligt vedertagna demokratiska principer
och öppet ta ställning för demokratin togs bort år 1966 (prop. 1966: 1
bil. 10 s. 74, SU 62 s. 9, rskr 175, SFS 1966: 510). Att verksamhetens inriktning
inte längre skulle prövas ansågs vara en konsekvens av beslutet om
statligt partistöd (prop. 1966: 1 bil. 10 s. 145).

1965 års riksdag beslöt anvisa medel till statsbidrag till riksdagspartiernas
kostnader för gruppkanslier (BaU 1965: 54, rskr 442). Bidraget motiverades
med behovet att bereda riksdagens ledamöter bättre arbetsförhållanden.
Bidraget utgår till varje partigrupp i riksdagen oavsett dess storlek
och således även om t. ex. bara en riksdagsman företräder partiet. Någon
kontroll från bidragsgivarens sida över hur medlen utnyttjas skall inte
förekomma. Bidraget har hittills utgått med 3 000 kr. per medlem och år
om gruppen är företrädd i regeringen och i annat fall med 4 500 kr. per
medlem och år (jfr senast BaU 1968: 49, rskr 318—320).

Utredningsyrkandet vid 1968 års riksdag

Motionärerna yrkade att riksdagen skulle uttala att beviljande av anslag
till politiskt parti för bedrivande av kommunal information är en angelägenhet
för borgerlig primärkommun och landstingskommun.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1969

I motionerna heter det att kommunal information genom pressen, radion
och TV:n och kommunernas egen information, som kan avse både fortlöpande
information till bl. a. pressen och radion och information till allmänheten
i egen regi, har den allra största betydelse och förtjänar att på
alla sätt främjas och vidareutvecklas. De politiska partierna har emellertid
också en betydelsefull uppgift när det gäller att sprida information rörande
den kommunala verksamheten. Sådan information sker också i regi av
samtliga politiska partier men måste på grund av bristande ekonomiska
resurser i stort sett begränsas till valtillfällena. De växande kommunala
uppgifterna, de allt större kommunala enheterna m. fl. skäl talar för att en
förbättrad kommunal information måste komma till stånd, om en önskvärd
förståelse för och kännedom om den kommunala verksamheten skall
kunna befästas och vidareutvecklas. Det är problem som måste uppmärksammas
i den traditionella informationen men som inte minst de politiska
partierna måste beakta.

I KU:s utlåtande över motionerna heter det att den av motionärerna
väckta frågan är av stor betydelse. Den fortgående utvecklingen mot större
kommunala enheter medför att de direkta kontakterna mellan kommunmedlemmarna
och de kommunala förtroendemännen minskar. Även andra
vägar att sprida kännedom om de kommunala organens verksamhet måste
därför övervägas. Som motionärerna påpekar kan de politiska partierna
spela en viktig roll i detta sammanhang. En ökad informationsverksamhet
från partiernas sida i fråga om de kommunala förhållandena torde emellertid
förutsätta att partierna får ökade ekonomiska resurser. Detta kan
ske inom ramen för det statliga partistödet. En annan väg är att partierna
beviljas anslag av kommunerna för informationsändamål. Gällande lagstiftning
medger emellertid i princip inte att kommunerna lämnar anslag
till politiska partier. En uppmjukning har dock skett såtillvida att anslag
numera — efter ett tillägg till barnavårdslagen — kan lämnas de politiska
ungdomsorganisationerna för deras samhällsfostrande verksamhet. En
vidgning av kommunernas rätt att bevilja partierna anslag skulle ligga
i linje med den utveckling som sålunda redan inletts. Frågan om en vidgning
av den kommunala kompetensen i förevarande hänseende borde enligt
utskottet närmare utredas.

Utskottet hemställde alltså att riksdagen skulle anhålla hos Kungl. Maj:t
om utredning av frågan om rätt för kommun att bevilja anslag till politiskt
parti för kommunal informationsverksamhet.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

En minoritet inom utskottet ville att motionerna skulle avslås. Till stöd
för sin uppfattning anförde minoriteten.

Förevar ande motioner åsyftar att kommunerna skall få rätt att ge bidrag
till partierna för bedrivande av kommunal information och opinionsbildning.
Då någon kontroll av användningen av sådana bidrag inte kan åstad -

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1969

kommas utan att man uppger en av de viktigaste principer som fastlades
vid införandet av det statliga partistödet, är innebörden i motionernas förslag
i realiteten att ett allmänt kommunalt partistöd skall möjliggöras.
Någon särskild utredning härom bör enligt vår mening inte ifrågakomma.
Det är visserligen angeläget att få till stånd ökad kommunal information
och debatt, men det gäller ett stort problemkomplex som kan angripas på
många vägar. Det är, som utskottet framhöll 1965, föremål för uppmärksamhet
bl. a. inom de kommunala förbunden. Utredning pågår också om
möjligheterna till ökad kommunal information och opinionsbildning genom
pressen. Att bryta ut frågan om partiernas insatser på detta område till särskild
prövning kan inte vara motiverat. Möjligheten till ett kommunalt partistöd
kan också lätt missbrukas och kan inte utgå efter samma grunder
som det statliga partistödet med hänsyn till de mer skiftande kommunala
partibildningarna. Ett kommunalt partistöd kan dessutom leda till en mycket
olika belastning på skattebetalarna i kommunerna till följd av skilda
kommunala beslut.

Departementspromemorian

Inledningsvis anförs i departementspromemorian att den kommunala
verksamheten har expanderat kraftigt särskilt under de senaste årtiondena.
Kommunernas uppgifter har ökat i antal och betydelse. Bl. a. spelar kommunerna
numera en mer betydelsefull roll för samhällsplaneringen och
enligt promemorian kan 1962 års beslut om riktlinjer för en ny kommunindelning
sägas vara en konsekvens härav. Också den landstingskommunala
verksamheten har expanderat kraftigt. Sjukvården tar en betydande
andel av samhällsresurserna i anspråk.

Det är mot denna bakgrund tydligt, anförs det vidare i promemorian,
att de kommunalpolitiska avgörandena fått större betydelse för samhällets
utveckling och för medborgarnas trygghet och trivsel. Utvecklingen har
samtidigt inneburit att den kommunala organisationen byggts ut kraftigt.
Kommunens styrelse har fått en starkare ställning inom organisationen.
För att tillgodose intresset av en effektiv planering bildas enligt 1962 års
riktlinjer större kommuner.

Med hänsyn till det sagda har enligt promemorian innehållet i den kommunala
självstyrelsen blivit av allt vitalare intresse för medborgarna. Utvecklingen
har emellertid medfört att kommunmedlemmarnas möjligheter
att utöva ett direkt inflytande på kommunala beslut har blivit mindre. I
promemorian erinras om att den kommunala beslutanderätten ännu vid utgången
av 1940-talet på sina håll utövades av de röstberättigade kommunmedlemmarna
på kommunalstämma. Numera måste andra vägar sökas för
att få till stånd en breddning och fördjupning av medborgarnas medverkan
och insyn i den kommunala verksamheten.

Mycket talar enligt promemorian för att möjligheterna att genom författningsföreskrifter
om den kommunala organisationen få till stånd bätt -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1969

re förutsättningar för medverkan och insyn från medborgarnas sida är ganska
begränsade. Som framhölls i samband med 1965 års beslut om statligt
partistöd är vår demokrati en folkstyrelse genom partier, sägs det vidare
i promemorian. Det är ytterst på dessa det beror vilken medborgerlig förankring
besluten i viktiga samhällsfrågor får. Detta gäller inte bara beslut
av regering och riksdag utan också kommunala beslut. En förstärkning av
den kommunala demokratin förutsätter därför att de politiska partierna
kan ge väljarna information om de kommunala frågorna och partiernas
ståndpunkter och att partierna har goda kontakter med medborgaropinionen.
Betydelsen av väl fungerande politiska partier på det kommunala planet
har enligt vad som anförs i promemorian ökat till följd av den större
betydelse kommunalpolitiken numera bar. Samtidigt har partiernas kostnader
för att fullgöra sin opinionsbildande uppgift ökat kraftigt. Det förhållandet
att de kommunala valen och riksdagsvalen i fortsättningen kommer
att äga rum samtidigt ställer stora krav på partiorganisationerna på
det lokala planet om de kommunala frågorna skall få det utrymme och den
uppmärksamhet i valrörelsen som deras betydelse motiverar. Det påpekas
i promemorian att partierna underlättar valförrättningen genom åtgärder
av olika slag och att de därigenom tillgodoser ett samhällsintresse. Tillhandahållandet
av tryckta valsedlar — för vilket partierna i allmänhet får
ersättning av det allmänna — är endast en del av denna verksamhet.

Det är enligt vad som anförs i promemorian angeläget att de politiska
partierna inte av brist på ekonomiska resurser hindras att fullgöra de
uppgifter som har berörts i det föregående. Genom 1965 års beslut om
statligt partistöd har principen att samhället bör lämna bidrag till partiernas
verksamhet accepterats. Som anfördes i KU:s utlåtande i den vid 1968
års riksdag väckta frågan om ett kommunalt partistöd skulle det kunna
tänkas att det statliga partistödet byggdes ut så att det kom att tillgodose
också partiernas behov av resurser för den kommunalpolitiska verksamheten.
Mycket talar emellertid enligt promemorian för att detta inte är det
lämpligaste sättet att tillgodose ifrågavarande behov. Det får i stället anses
ligga närmast till hands att kommunerna — som själva i första hand bör
ha att vidta åtgärder för att vidmakthålla en levande demokrati i kommunen
— prövar behovet av ekonomiskt stöd till de i kommunen verksamma
partierna.

I promemorian föreslås med hänsyn till det nu sagda att kommunerna
och landstingskommunerna ges befogenhet att bevilja ekonomiskt bidrag
till politiska partier.

Vidgningen av den kommunala kompetensen skall enligt förslaget ske
genom att bestämmelser härom tas in i en särskild lag. I denna bör enligt
promemorian sägas att kommun och landstingskommun får lämna bidrag
till politiskt parti. Någon skyldighet att lämna bidrag anses inte böra föreskrivas.
Storleken av åtagandet skall enligt förslaget också bestämmas av

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1969

11

kommunen. Det är enligt vad som vidare anförs lämpligt att i lagen begränsa
den krets av partier som skall kunna få bidrag. Ett naturligt krav, som
ställs för rätt till statligt partistöd, är att parti för att få bidrag skall fortlöpande
bedriva opinionsbildande verksamhet bland sina medlemmar och
allmänheten. Ett sådant krav kan enligt promemorian antas vara uppfyllt
om partiet blivit representerat i fullmäktige resp. landstinget vid det närmast
föregående valet. Givetvis bör alla sådana partier få del av det ekonomiska
stöd som kan ha beslutats. Ivravet på representation bör vara uppfyllt
vid den tidpunkt då bidrag utgår. Det bör alltså enligt förslaget sägas
i lagen att kommun och landstingskommun får ge ekonomiskt bidrag till
politiskt parti som är representerat i fullmäktige resp. landstinget när
bidraget utgår samt att beslut härom skall innehålla att alla sådana partier
skall få bidrag.

Som allmän princip gäller enligt promemorian att kommun inte får med
frångående av objektiva normer gynna enskilda kommunmedlemmar eller
grupper av sådana. Genom den föreslagna bestämmelsen klargörs att bidrag
utan hinder härav kan begränsas till de partier som är representerade
i fullmäktige resp. landstinget. Nämnda princip har betydelse också
för frågan om bidragen får utgå med olika belopp till skilda partier. Det
är, heter det vidare i promemorian, uppenbart att ett kommunalt partistöd
bör kunna — i likhet med det statliga — utgå efter en proportionell grund.
En proportionell fördelning skulle kunna ske antingen efter partiernas röstetal
vid det senaste kommunalvalet eller efter antalet mandat vid den tidpunkt
då bidraget utgår. En fördelning efter mandatantalet ligger enligt
promemorian närmast till hands. En sådan fördelningsgrund tillämpas för
det statliga partistödet. Härtill kommer att en fördelning efter röstetalet
skulle medföra tekniska svårigheter, bl. a. om flera partier gått fram under
gemensam partibeteckning men bidraget skall fördelas mellan de enskilda
partierna. I promemorian betecknas det som självfallet att en proportionell
fördelning mellan partierna måste ske efter samma grund för alla partierna.
Det kan sättas i fråga om annan än proportionell fördelningsgrund bör
få förekomma. Också i detta avseende bör emellertid enligt promemorian
en överensstämmelse med det statliga partistödet eftersträvas.

På grund av det anförda föreslås i promemorian att varje partis bidrag
skall utgå med visst belopp för varje mandat som partiet fått vid det senaste
valet. Någon särskild bestämmelse om att det belopp som utgår per
mandat skall vara detsamma för alla bidragsberättigade partier anses inte
vara nödvändig.

I promemorian berörs slutligen frågan om vad som i förevarande sammanhang
skall förstås med politiskt parti. Enligt den definition som i samband
med beslutet om den partiella författningsreformen infördes i 16 §
riksdagsordningen avses med politiskt parti varje politisk sammanslutning
eller grupp av väljare som uppträder i val under särskild partibeteckning

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1969

(prop. 1968:27, KU 1968:20 och 1969:1, rskr 56, SFS 1969:22). Enligt
motiven till bestämmelsen bör som parti godkännas varje sammanslutning
eller väljargrupp som förekommer på valsedlarna (prop. 1968:27 s. 217).
Denna definition bör enligt promemorian vara en utgångspunkt för avgörandet
av vad som skall förslås med parti. Politisk sammanslutning eller
grupp av väljare som uppträder i val under särskild partibeteckning och genom
valet får en eller flera personer som upptagits under denna beteckning
invalda i fullmäktige resp. landstinget skall alltså enligt förslaget kunna
omfattas av beslut om kommunalt partistöd. Det ligger _emellertid enligt
promemorian i sakens natur att partiet för att kunna uppbära bidrag måste
vara en juridisk person, dvs. måste kunna förvärva rättigheter och ikläda
sig skyldigheter. Det är enligt fast rättspraxis fallet om den politiska sammanslutningen
eller väljargruppen antagit stadgar och valt styrelse. År ett
politiskt parti inte att anse som juridisk person, kan partiet inte uppbära
bidrag och beslut om partistöd kan inte avse detta parti. Om två eller flera
partier samverkar vid ett val genom alt använda gemensam partibeteckning
utan att skapa en särskild juridisk person för denna samverkan, får enligt
promemorian beslut om kommunalt partistöd avse de samverkande partierna
var för sig.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser har i princip godtagit förslaget att kommunerna
och landstingskommunerna skall ges befogenhet att bevilja ekonomiskt
bidrag till politiska partier. Kristen demokratisk samling anför
däremot i sin skrivelse att förslaget inte bör genomföras.

Nästan alla remissinstanserna ansluter sig till vad som föreslås i promemorian
beträffande förutsättningarna för att kommunalt partistöd skall
kunna utgå och beträffande utformningen i övrigt av reglerna för ett sådant
partistöd. I ett väsentligt avseende, nämligen i fråga om fördelningsgrunden,
föreligger emellertid olika meningar. Betydligt mer än hälften av
remissinstanserna tillstyrker också i detta avseende förslaget i departementspromemorian
om proportionell fördelning efter antalet mandat i fullmäktige
resp. landstinget. Ett antal remissinstanser anser däremot att bidrag
bör utgå dels med ett för varje i fullmäktige resp. landstinget representerat
parti lika stort grundbelopp, dels med ett visst belopp för varje
ledamot i fullmäktige resp. landstinget.

Inom flera remissinstanser föreligger reservationer mot det yttrande angående
fördelningsgrunden som har lämnats av majoriteten inom resp. remissinstans.

De remissinstanser som inte inskränker sig till att utan närmare kommentarer
tillstyrka förslaget i promemorian ansluter sig i fråga om m o -

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1969

t i v e n för att kommunerna och landstingskommunerna bör ges befogenhet
alt bevilja ekonomiskt bidrag till politiska partier i allmänhet till de
synpunkter som anförs i departementspromemorian.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anför sålunda att de politiska
partierna har en grundläggande betydelse för den svenska demokratin och
att en betydelsefull uppgift för dem är att bland allmänheten sprida kännedom
om den kommunala verksamheten. Inte minst utvecklingen inom
den kommunala samhällsverksamheten har medfört att partiernas arbete
blivit alltmer omfattande och kostnadskrävande. Kommunernas uppgifter
har ökat i antal och betydelse och den kommunala organisationen har
byggts ut. Utvecklingen mot större kommuner medför, framhåller utskottet,
att kontakterna mellan kommunmedlemmarna och de kommunala förtroendemännen
försvåras. Informationen till kommunmedlemmarna måste
i stor utsträckning ske genom de politiska partierna. Genom partierna
kan kommunmedlemmarna få kontakt med samhällsfrågorna och påverka
samhällsutvecklingen. Med hänsyn till det anförda är det enligt utskottet
av stor vikt att partierna har de resurser som behövs för att förmedla information
och därmed främja den rikt differentierade opinionsbildning som
är nödvändig för att demokratin skall fungera.

Liknande synpunkter anförs av ett stort antal remissinstanser, inte minst
kommuner. I flera remissyttranden betonas att det förhållandet att de kommunala
valen och riksdagsvalen i fortsättningen skall äga rum samtidigt
kommer att ställa stora krav på de lokala partiorganisationerna. Länsstyrelsen
i Kronobergs län framhåller i sitt yttrande att det föreligger en risk
för att de rikspolitiska frågorna kommer att dominera. Det bör vara en angelägen
uppgift för partierna att verka för att de kommunala frågorna blir
tillräckligt belysta och uppmärksammade i valrörelserna. Huvuddelen av
partiernas kostnader faller nu på valrörelserna och för dessa kostnader är
det enligt länsstyrelsen fortfarande möjligt att i viss utsträckning erhålla
frivilliga bidrag. Länsstyrelsen anser att särskilt betydelsen av den verksamhet
som äger rum mellan valrörelserna talar för att kommunerna ges
befogenhet att lämna ekonomiskt bidrag till de politiska partierna.

Frågan om det statliga partistödet bör byggas ut så att det kan tillgodose
partiernas behov av resurser för den kommunalpolitiska verksamheten
berörs närmare endast i yttrandet från stadsfullmäktige i Trollhättan.
Stadsfullmäktige instämmer i vad som anförs i promemorian om att det
ligger närmast till hands att kommunerna prövar behovet av ekonomiskt
stöd till de i kommunerna verksamma partierna.

Kristen demokratisk samling anser att några bidrag av allmänna medel
inte bör utgå till partipolitisk propagandaverksamhet. Det statliga partistödet
innebär orättfärdiga privilegier för riksdagspartierna och en utvecklingshämmande
konservering av den nuvarande partistrukturen. Ett kommunalt
partistöd kan medverka till att permanenta redan etablerade partier

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1969

och till att försvåra för nya partier att göra sig gällande. Det kan därför
enligt Kristen demokratisk samling inte antas att ett kommunalt partistöd
kommer att ge kommunmedlemmarna några möjligheter till ökat inflytande.

Vad därefter gäller utformningen av bestämmelserna om ett kommunalt
partistöd kan till en början nämnas att inte någon remissinstans ger uttryck
för uppfattningen att skyldighet att lämna bidrag bör föreskrivas eller
att storleken av åtagandet bör bestämmas på annat sätt än genom beslut
av vederbörande kommun.

Några remissinstanser tar i sina yttranden upp frågan om den
föreslagna bidragsrätten bör begränsas till att avse
partiernas kommunala informationsverksamhet.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att en sådan begränsning är orealistisk
eftersom en kontroll av medlens användning torde vara svår att genomföra.
I fråga om bidragen till de politiska ungdomsorganisationerna har
det också godtagits att medlen används till rent partipolitisk verksamhet.
Länsstyrelsen anser därför att någon begränsning av bidragens användning
till visst eller vissa ändamål inte bör föreskrivas. Bidragen bör således få
användas även till inrättande av partikanslier. Det bör dock i en bestämmelse
om kommunalt partistöd föreskrivas att bidragen skall användas
till partiernas verksamhet. Kommunalrättskommittén och Svenska kommunförbundet
anser att det krav som i andra sammanhang ställs i fråga
om den kommunala kompetensen, nämligen att kommunala åtgärder skall
tillgodose intressen som kan sägas vara knutna till kommunen, bör komma
till uttryck i lagtexten. Kommunernas befogenhet att utge bidrag bör således
uttryckligen begränsas till att avse partiernas verksamhet i resp.
kommun.

Mot förslaget i promemorian att bidrag skall kunna utgå endast till
parti som vid det närmast föregående valet blivit representerat
i fullmäktige resp. landstinget framförs invändningar
endast av länsstyrelsen i Kronobergs län och Kristen demokratisk
samling. Länsstyrelsen anför att även ett bidrag enligt proportionell
fördelningsgrund kombinerat med ett lika stort grundbelopp för varje parti
kan verka så starkt konserverande på den nuvarande partistrukturen att
nya partier inte kan komma till stånd. Den kommunala demokratin kan
inte vara betjänt av att nya åsiktsriktningar får svårare att göra sig gällande.
Sedan erfarenhet vunnits av ett kommunalt partistöd enligt nyss angivna
principer bör man därför överväga om inte partistöd bör kunna utgå
som ett rent valkampanj stöd inte bara till partier som är representerade
i fullmäktige utan också till andra sammanslutningar som kan göra sannolikt
att de företräder en väsentlig välj aropinion.

Kommunalfullmäktige i Lilla Edets köping vill inte tillstyrka den för -

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1969

delningsgrund som föreslås i promemorian utan anser att frågan
bör utredas ytterligare. Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott,
stadsfullmäktige i Stockholm, kommunalfullmäktige i Dandergds köping
och Svenska landstingsförbundet tar inte bestämt ställning till frågan om
fördelningsgrunden. Bland övriga remissinstanser föreligger olika meningar
i fråga om grunderna för fördelningen av bidragen mellan de politiska
partierna.

De remissinstanser som beträffande fördelningsgrunden ansluter sig till
förslaget i promemorian är kammarkollegiet, länsstyrelserna i Stockholms,
Gotlands, Blekinge, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, Gotlands,
Blekinge, Älvsborgs, Örebro och Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott,
33 kommuner, samarbetsnämnden för Gotlands kommuner,
kommunalrättskommittén samt Svenska kommunförbundet.

Länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge län anför att det statliga partistödet
utgår efter en proportionell fördelningsgrund och att det är lämpligt
att motsvarande fördelningsgrund väljs för det kommunala partistödet.
Den fördelningsgrund som föreslås i promemorian är enligt länsstyrelsen
i Stockholms län också ägnad att motverka en inte önskvärd uppsplittring
på småpartier. Örebro läns landstings förvaltningsutskott framhåller i sitt
yttrande att bestämmelser om proportionell fördelningsgrund utformade
i enlighet med förslaget i promemorian kommer att bli lätta att tillämpa.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, Stockholms och Kronobergs läns landstings
förvaltningsutskott samt 12 kommuner anser att bidrag bör utgå dels
med ett visst grundbelopp för varje parti dels efter proportionell fördelningsgrund.
Stadsfullmäktige i Haparanda anser att kommunerna bör ha
frihet att utöver bidrag enligt proportionell fördelningsgrund lämna ett
lika stort »administrationsbidrag» till varje parti som är företrätt i fullmäktige.
Enligt stadsfullmäktige i Ljungby, som föredrar ett system enligt vilket
ett lika stort grundbelopp skall utgå till varje parti framför ett system
med enbart proportionell fördelningsgrund, bör kommunerna själva få bestämma
grunderna för fördelningen.

Flera av de remissinstanser som föreslår att det kommunala partistödet
uppdelas i ett för alla i fullmäktige resp. landstinget representerade partier
lika stort grundbelopp samt i ett belopp för varje ledamot i fullmäktige
resp. landstinget betonar särskilt att många av de kostnader som de politiska
partiernas verksamhet för med sig är i princip oberoende av partiernas
storlek. Som exempel nämns bl. a. kostnader för affischer, trycksaker,
annonser och lokal för valbyrå. Dessa remissinstanser är länsstyrelsen
i Kronobergs län, Stockholms läns landstings förvaltningsutskott, kommunalfullmäktige
i Märsta och i Melleruds köping samt en minoritet i kommunalrättskommittén.
Kommunalfullmäktige i Märsta anför i ett för denna
grupp av remissinstanser representativt yttrande att förslaget i promemorian
inte tillgodoser de politiska partiernas behov av stöd för den kom -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1969

inunala informationen och opinionsbildningen. Partierna har vissa kostnader
som är oberoende av partiernas storlek och ett parti som har ett litet
antal ledamöter i fullmäktige kommer därför, om förslaget genomförs, att
få sämre förutsättningar att fungera som opinionsbildare. Endast i de fall
där de olika partierna är ungefär jämnstarka tillgodoser förslaget kravet
på jämlikhet och likvärdiga arbetsförutsättningar. Stockholms läns landstings
förvaltningsutskott anför att bestämmelserna om kommunalt partistöd
bör utformas så att de blir ägnade att motverka att rent lokala partier
uppkommer.

Enligt minoriteten i kommunalrättskommittén bör lagtexten utformas
så att det framgår bur stor andel av hela anslaget till kommunalt partistöd
som skall utgöras av grundbelopp och hur stor andel som skall utgå i proportion
till de olika partigruppernas storlek. Det föreslås att minst hälften
av hela anslaget skall utgå i form av grundbelopp. Stadsfullmäktige i Södertälje
anser att grundbelopp på tillsammans 25—50 % av hela anslaget bör
utgå före en proportionell fördelning.

Förslaget i promemorian att fördelningen av bidraget, vid
tillämpning av en proportionell fördelningsgrund, skall ske efter antalet
m a n d a t i fullmäktige resp. landstinget har inte föranlett erinringar
råd remissbehandlingen.

Kommunalrättskommittén anför i sitt yttrande att fråga kan uppkomma
om vilket av ett visst partis organ som skall anses omfattat av ett beslut om
kommunalt partistöd. De rikspolitiskt verksamma partierna torde nämligen
vara organiserade i central-, regional- och lokalorgan som mestadels var för
sig är juridiska personer. Om partiet har en lokalorganisation som odelat
företräder partiet i kommunen och är juridisk person, bör bidragsbeslutet
anses omfatta lokalorganisationen. Om det inte finns någon lokalorganisation,
bör närmast högre organisation som täcker den bidragsgivande kommunens
område anses berättigad till bidraget.

Några remissinstanser berör i sina yttranden den närmare utformningen
av en bestämmelse om kommunalt partistöd.
Länsstyrelsen i Blekinge län anför att metoden att tillskapa en särskild kommunallag
för ett visst kompetensområde inte är helt invändningsfri. Metoden
har dock tillämpats tidigare och den torde enligt länsstyrelsen —■ i avbidan
på resultatet av en slutlig översyn av reglerna om de kommunala befogenheterna
— även i förevarande fall vara den lämpligaste. Enligt Svenska kommunförbundet
är den föreslagna rubriken, »lag om kommunalt partistöd»,
missvisande. Lagen skall ju inte tillförsäkra partierna någon rätt till bidrag
utan liksom t. ex. lagen (1968: 131) om vissa kommunala befogenheter inom
turistväsendet reglera den kommunala kompetensen. Kommunförbundet
anser vidare att det bör klart framgå av lagtexten att det är de politiska
partier som är representerade i fullmäktige under det år beslutet om bidrag

Kungi. Mcij:ts proposition nr 126 år 1969

17

avser som skall kunna få bidrag. Orden »när bidraget utgår» i förslaget
bör därför ersättas med orden »under det år beslutet om bidrag avser».

Kommunalfullmäktige i Fridlevstad anför i sitt yttrande att det bör klart
anges i lagtexten att det bidragsbelopp som utgår per mandat skall vara lika
stort för alla bidragsberättigade partier. Kammarkollegiet och Blekinge läns
landstings förvaltningsutskott redovisar samma uppfattning.

Departementschefen

Den kommunala verksamheten har expanderat kraftigt under de senaste
årtiondena. De kommunala uppgifterna har fått allt större betydelse för de
enskilda kommunmedlemmarna och för samhället. Samtidigt har vidtagits
åtgärder för att göra kommunerna bättre lämpade att fullgöra sina allt fler
och allt viktigare uppgifter. Den år 1962 beslutade kommunindelningsreformen
var sålunda motiverad bl. a. av att kommunernas medverkan i samhällsplaneringen
fått allt större betydelse. Det har vidare blivit nödvändigt att
bygga ut den kommunala förvaltningsapparaten kraftigt. Därvid bär på
många håll den centrala ledningen av förvaltningen förstärkts.

Det har i olika sammanhang uttryckts farhågor för att den utveckling på
det organisatoriska planet som jag nu har angett skulle innebära en försvagning
av den kommunala demokratin. Därvid bortser man emellertid ofta
från att en grundförutsättning för en levande kommunal demokrati är att
den kommunala självstyrelsen omfattar frågor som är av väsentlig betydelse
för medborgarna. Sett från denna synpunkt har utvecklingen medfört en avsevärd
förbättring av förutsättningarna för en kommunal demokrati. Det
sagda innebär givetvis inte att frågan om formerna för den kommunala demokratin
skulle vara mindre betydelsefull. En breddning av medborgarnas
insyn och medverkan i den kommunala verksamheten måste ständigt eftersträvas.
Flera åtgärder i sådant syfte har vidtagits under de senaste åren. En
utredning om den kommunala självstyrelsens lokala förankring har genomförts
och lett till viss lagändring. Jag avser att inom kort, på grundval av en
nyligen avslutad utredning, anmäla fråga om lagstiftning angående antalet
fullmäktige och suppleanter för fullmäktige i kommun. Överläggningar pågår
f. n. om frågor rörande den kommunala demokratin med företrädare för
de stora politiska partierna, Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
samt med företrädare för den forskning som pågår på området
med stöd av medel från riksbankens jubileumsfond.

Åtgärder i syfte att stärka den kommunala demokratin måste ha sin utgångspunkt
i det demokratiska system som vi accepterat i vårt land. Detta
system karakteriseras av att medborgarnas inflytande utövas genom de politiska
partierna, ytterst i de allmänna valen. För att detta system skall fungera
tillfredsställande förutsätts en god kontakt mellan partierna och med -

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1969

borgarna. En fullödig information om partiernas politik ger medborgarna
de bästa förutsättningarna att påverka denna.

Vad jag nu har sagt visar att de politiska partierna har en central roll
när det gäller att befästa den kommunala demokratin. Det var ett erkännande
av partiernas motsvarande roll inom rikspolitiken som låg till grund för
1965 års beslut om statligt partistöd. När 1968 års riksdag begärde en utredning
om kommunalt partistöd anfördes också som huvudmotiv att ökad
informationsverksamhet från partiernas sida är av stor betydelse för den
kommunala demokratin.

I den departementspromemoria som upprättats med anledning av riksdagens
nyssnämnda begäran om utredning understryks dessa synpunkter. Enligt
promemorian har betydelsen av väl fungerande politiska partier på det
kommunala planet ökat till följd av den större betydelse kommunalpolitiken
numera har. Samtidigt har partiernas kostnader för att fullgöra sin opinionsbildande
uppgift ökat kraftigt. I det sammanhanget pekas i promemorian
på att den gemensamma valdagen kommer att ställa stora krav på partiorganisationerna
på det kommunala planet, om de kommunala frågorna skall få
det utrymme och den uppmärksamhet i debatten som deras betydelse motiverar.
Enligt promemorian är det angeläget att de politiska partierna inte av
brist på ekonomiska resurser hindras att fullgöra sina nu ifrågavarande
uppgifter. Det kunde tänkas att det statliga partistödet byggdes ut så att det
kom att tillgodose också partiernas behov av resurser för den kommunalpolitiska
verksamheten, heter det i promemorian. Tanken avvisas emellertid
med hänvisning till att det får anses ligga närmast till hands att kommunerna
— som själva i första hand bör ha att vidta åtgärder för att vidmakthålla
en levande kommunal demokrati — prövar behovet av stöd till de i
kommunen verksamma partierna. I promemorian föreslås därför att den
kommunala kompetensen vidgas så att kommunerna får befogenhet att bevilja
ekonomiskt bidrag till politiska partier. Samma befogenhet bör enligt
promemorian ges landstingskommunerna.

Jag delar den uppfattning som kommit till uttryck i promemorian och förordar
i likhet med samtliga remissinstanser att den föreslagna vidgningen av
den kommunala kompetensen genomförs.

Som anförts i departementspromemorian —• utan gensaga av remissinstanserna
— bör någon skyldighet att utge bidrag inte föreskrivas. Storleken
av åtagandet bör vidare bestämmas av kommunen.

Befogenheten att lämna bidrag bör — som likaledes föreslås i promemorian
—- begränsas på så sätt att föreskrifter ges om dels den krets av partier
som skall kunna få bidrag, dels grunderna för beräkningen av bidragets storlek.
Också på denna punkt har remissinstanserna samma uppfattning som
den som redovisas i promemorian.

Däremot föreligger delade meningar om hur sådana föreskrifter bör utformas.
Enligt promemorian är det ett naturligt krav att ett parti för att få

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1969

bidrag skall vara representerat i fullmäktige resp. landstinget. Å andra sidan
skall enligt förslaget alla partier som uppfyller förutsättningen få bidrag.
I fråga om grunderna för bidragets fördelning sägs i promemorian att
överensstämmelse med det statliga partistödet bör eftersträvas. Eftersom
detta stöd fördelas proportionellt mellan partierna efter enhetliga grunder,
bör enligt promemorian en sådan fördelningsmetod föreskrivas också
för ett kommunalt partistöd. Betydligt mer än hälften av remissinstanserna
tillstyrker detta förslag. Några remissinstanser anför däremot att partiernas
kostnader till viss del är oberoende av partiets storlek varför ett helt proportionellt
bidrag missgynnar de små partierna. Dessa remissinstanser anser
liksom flera andra att det kommunala partistödet bör uppdelas i ett för
alla i fullmäktige resp. landstinget representerade partier lika stort grundbelopp
samt i ett belopp för varje ledamot i fullmäktige resp. landstinget.
Andra menar att frihet bör föreligga för kommunen att bestämma en sådan
fördelning i stället för en proportionell. En remissinstans anför att
ett krav på att bidragsberättigat parti skall vara representerat i fullmäktige
resp. landstinget skulle få en starkt konserverande effekt på den nuvarande
partistrukturen och försvåra uppkomsten av nya partier, även om ett
proportionellt partistöd kombinerades med ett grundbelopp.

Motivet till att det statliga partistödet utformats som ett proportionellt
bidrag är att ett bidragssystem som inbjuder till en uppsplittring på småpartier
eller får andra inte avsedda verkningar på partiförhållandena ansetts
böra undvikas. Konstruktioner som t. ex. kombinerar ett för alla bidragsberättigade
partier lika stort grundbelopp med ett proportionellt beräknat
tilläggsbelopp ansågs därför sakna aktualitet vid tillkomsten av det statliga
partistödet. Det motiv för ett grundbelopp som vissa remissinstanser nu
anfört och som hade kunnat anföras även i fråga om det statliga partistödet
föranledde alltså inte avsteg från en proportionell fördelningsgrund.

Partiernas roll i det demokratiska systemet är i princip densamma på det
lokala eller regionala planet som på riksplanet. Någon annan syn på frågan
om ett partistöds effekt på partibildningen än den som legat till grund för
det statliga partistödet är därför enligt min mening inte motiverad när det
gäller kommunalt partistöd. Intresset av att undvika uppsplittring på småpartier
bör alltså beaktas också vid utformningen av ett sådant partistöd.
Detta intresse tillgodoses lämpligen genom en föreskrift att bidraget
skall utgå efter en proportionell grund och genom att annan fördelningsgrund
alltså inte blir tillåten.

Intresset av att undvika partisplittring har betydelse också för bedömningen
av frågan hur kretsen av bidragsberättigade partier skall begränsas.
Från denna synpunkt anser jag att den i promemorian föreslagna begränsningen
till partier som är representerade i fullmäktige resp. landstinget
är lämpligt avvägd. Genom denna begränsning vinner man också en
viss garanti för att stödet utgår bara till partier som fortlöpande bedriver

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1969

opinionsbildande verksamhet bland sina medlemmar och allmänheten —
ett skäl som åberopats för begränsningen av det statliga partistödet till partier
som är representerade i riksdagen. Som föreslagits i promemorian bör
å andra sidan gälla att alla i fullmäktige resp. landstinget representerade
partier skall erhålla partistöd om ett sådant beslutas.

Av kravet på representation i fullmäktige resp. landstinget torde framgå
— särskilt mot bakgrund av vad jag kommer att anföra i det följande om
vad som i detta sammanhang skall förstås med politiskt parti — att stödet
skall avse politisk verksamhet i kommunen resp. landstingskommunen. Något
avsteg från den princip som gäller för all kommunal verksamhet, nämligen
att den skall tillgodose ett till kommunen knutet intresse, avses alltså
inte. Att som kommunalrättskommittén och Svenska kommunförbundet föreslagit
i sina remissyttranden ge en särskild föreskrift varigenom en sådan
i och för sig självklar princip kommer till uttryck synes inte erforderligt.
En uttrycklig föreskrift av det slaget skulle dessutom kunna inge föreställningen
att en kontroll skall ske av att beslutade bidrag kommer till användning
bara för politisk verksamhet i kommunen. En sådan kontroll bör självfallet
inte komma i fråga.

Enligt promemorian bör kravet på representation i fullmäktige resp. landstinget
vara uppfyllt när bidraget utgår. Svenska kommunförbundet har i sitt
remissyttrande anfört att kravet på representation i stället bör anknytas till
det år som beslut om bidrag avser. Jag delar denna uppfattning.

Som anförs i promemorian ligger det — när en rent proportionell fördelningsgrund
väljs — närmast tillhands att låta bidraget fördelas mellan
partierna efter antalet mandat. Någon annan mening har inte anförts vid
remissbehandlingen.

Jag förordar alltså att bidraget skall fördelas mellan de i fullmäktige resp.
landstinget under den tid bidraget avser representerade partierna i förhållande
till partiernas mandatantal under samma tid.

Som föreslagits i departementspromemorian bör befogenheten att bevilja
partistöd tilläggas kommunerna genom en särskild lag. I enlighet med vad
jag anfört i det föregående bör sägas i lagen att kommun får lämna ekonomiskt
bidrag till politiskt parti, som under den tid beslut om bidrag avser
är representerat i kommunens fullmäktige, samt att beslutet skall innehålla
att bidrag utgår till varje sådant parti med samma belopp för varje
plats som partiet under nämnda tid bär i fullmäktige. Vad som sagts nu
bör äga motsvarande tillämpning på landstingskommun. Lagen bör, som
föreslagits i promemorian, kallas lag om kommunalt partistöd. Jag delar
inte en uppfattning som Svenska kommunförbundet gett uttryck åt under
remissbehandlingen, nämligen att en sådan rubrik är missvisande genom
att ge intrycket att lagen skulle tillförsäkra partierna rätt till bidrag.

Frågan vad som enligt lagen skall förstås med parti bör, som anförs i

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1969

21

promemorian, bedömas med utgångspunkt i den definition av begreppet politiskt
parti som ges i 16 § riksdagsordningen. Enligt denna definition avses
med politiskt parti varje politisk sammanslutning eller grupp av väljare
som uppträder i val under särskild partibeteckning. För att ett parti skall
kunna uppbära bidrag måste det emellertid vara juridisk person, dvs. partiet
måste kunna förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Det är
enligt fast rättspraxis fallet om den politiska sammanslutningen eller väljargruppen
antagit stadgar och valt styrelse.

Beslut om partistöd kan alltså inte avse parti som inte är juridisk person.
Om två eller flera partier samverkar vid ett val genom att använda gemensam
partibeteckning utan att skapa en särskild juridisk person för denna
samverkan, torde därför beslut om kommunalt partistöd få avse de samverkande
partierna var för sig.

Någon närmare bestämning av begreppet politiskt parti torde inte behövas
i lagen.

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom civildepartementet
upprättats förslag till lag om kommunalt partistöd.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten