Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
1
Nr 120
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370J, m. m.; given Stockholms slott den 25
april 1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),
2) lag om ändring i lagen den 26 maj 1950 (nr 308) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
3) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt,
4) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt,
5) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i de bestämmelser som reglerar försäkringsanstalternas
beskattning. Förslaget innebär att en anstalts hela försäkringsrörelse
skall beskattas enligt en och samma beskattningsmetod. Avgörande
för tillämplig beskattningsmetod blir anstaltens karaktär av livförsäkringsanstalt
eller skadeförsäkringsanstalt vilket bestäms av anstaltens
huvudsakliga verksamhetsinriktning. I fråga om utländsk försäkringsanstalt
skall hänsyn tas endast till den här i landet bedrivna verksamheten.
Med livförsäkringsanstalt avses i förslaget anstalt som uteslutande eller så
gott som uteslutande meddelar personförsäkringar och med skadeförsäkringsanstalt
annan försäkringsanstalt än livförsäkringsanstalt. Livförsäkringsanstalt
skall räntebeskattas, inländsk skadeförsäkringsanstalt överskottsbeskattas
och utländsk skadeförsäkringsanstalt schablonbeskattas.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 120
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Beträffande de lokalt verksamma ömsesidiga bolagen föreslås skattskyldighet
för inkomst av försäkringsrörelse. Slutligen föreslås i fråga om understödsförening
att skattskyldighet för försäkringsrörelse skall föreligga
endast om föreningen enligt sina stadgar äger meddela annan kapitalförsäkring
än sådan som omfattar kapitalunderstöd på högst 1 000 kr. för medlem.
Skattskyldigheten skall dock inte omfatta understödsförenings sjukhjälp.
Vidare föreslås vissa ändringar av mera teknisk natur i beskattningsreglerna
på området.
De nya bestämmelserna föreslås bli tillämpliga för de s. k. riksbolagen och
understödsföreningarna fr. o. m. 1971 års taxering och för de lokalt verksamma
ömsesidiga bolagen fr. o. m. 1972 års taxering.
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
3
1) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas i fråga om kommunalskattelagen den 28 september
192S1 2, dels att nuvarande punkt 4 av anvisningarna till 18 § skall upphöra
att gälla, dels att nuvarande 30 § 4 och 5 mom. skall betecknas 30 § 6 respektive
7 mom. och att nuvarande punkterna 5—7 av anvisningarna till 18 §
skall betecknas punkt 4, 5 respektive 6 av anvisningarna till 18 §, dels att
19 §, 30 § 2 och 3 mom., 43 § 3 inom., 53 § 1 mom., 54 §, nya punkt 4 av anvisningarna
till 18 §, punkt 1 av anvisningarna till 24 §, punkt 7 av anvisningarna
till 28 §, punkt 14 av anvisningarna till 29 §, anvisningarna till 30 §
och punkt 4 av anvisningarna till 36 § skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges, dels att i lagen skall införas två nya moment, 30 § 4 och 5
inom., av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
19
Till skattepliktig-----— näm
vinstandel eller återbäring, som
utgått på grund av annan försäkring
än pensionsförsäkring eller sådan
sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som
tagits i samband med tjänst;
ersättning jämlikt
da förvärvskällor;
vinstandel, återbäring eller premieåterbetalning,
som utgått på
grund av annan personförsäkring än
pensionsförsäkring eller sådan sjukeller
olycksfallsförsäkring som tagits
i samband med tjänst, samt vinstandel,
som utgått på grund av skadeförsäkring,
och premieåterbetalning
på grund av skadeförsäkring,
för vilken rätt till avdrag för premie
icke förelegat;
v motorsåg.
(Se vidare anvisningarna.)
30
2 in o in. Såsom nettointäkt av
s j u 1c-, olycksfalls- eller s k adeförsäkringsrörelse,
som
drivits av inländsk försökringsanstalt,
skall anses överskottet
å försäkringsrörelsen. Vid
2 in o in. Såsom nettointäkt av
försäkringsrörelse, som drivits av
inländsk livförsäkringsanstalt,
anses nettointäkten av
anstaltens kapital- och fastighetsförvaltning
med undantag för den del
1 Senaste lydelse av 19 § se 1968:718, av 30 § 2 mom. se 1950:308, av 30 § 3 mom. se 1967:159,
av 30 § 4 mom. se 1955:115, av 30 § 5 mom. se 1953:400, av 43 § 3 mom. se 1965:573, av 53 § 1
mom. se 1968:420, av 54 § se 1967:748, av punkt 6 av anvisningarna till 18 § och punkt 5 av
anvisningarna till 30 § se 1930:190, av punkt 7 av anvisningarna till 18 § se 1966:274, av punkt
1 av anvisningarna till 24 §, punkt 7 av anvisningarna till 28 § och punkterna 1, 3 och 4 av anvisningarna
till 30 § se 1950:308, av punkt 14 av anvisningarna till 29 § se 1959:191, av punkt
2 av anvisningarna till 30 § se 1963: 68, av punkt 6 av anvisningarna till 30 § se 1934: 294 samt
av punkt 4 av anvisningarna till 36 § se 1967: 748.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
(Nuvarande lydelse)
överskottets beräkning må från bruttointäkten
avdrag göras för avsättning
till försäkringsfond för egen
räkning samt i den utsträckning, som
närmare angives i anvisningarna, till
andra fonder. Omfattar rörelsen
sjukförsäkring, vilken tagits i samband
med tjänst eller i förening med
pensionsförsäkring i livförsäkringsanstalt,
må jämväl på sådan försäkring
belöpande del av överskottet
avdragas, därest på grund av sjukförsäkringen
utgående försäkringsbelopp
är att anse såsom invalidpension
av det slag som enligt anvisningarna
till 31 § må utgå på grund
av pensionsförsäkring.
Såsom nettointäkt av liv f ö rsäkringsrörelse,
som drivits
av inländsk försäkring sanstalt,
skall, på sätt i anvisningarna
närmare angives, anses dels den
del av nettointäkten av kapital- och
fastighetsförvaltning, som belöper
på direkt meddelade eller i återförsäkring
åt annan inländsk försäkringsanstalt
meddelade kapitalförsäkringar,
dels ock nettointäkt av
utländsk återför säkring srörelse.
Därest i fråga om livförsäkringsrörelse
värdet av tillgångarna vid
beskattningsårets utgång understiger
summan av dels försäkringsfonden
ökad med en tjugondedel av fonden,
dels ock beloppet av de skulder, som
icke grunda sig på meddelade försäkringar,
må ett belopp motsvarande
fem gånger skillnaden avdragas
från nettointäkten.
3 mom. I fråga om utländsk
försäkringsanstalt skola bestämmelserna
i 2 mom. andra och
tredje styckena äga motsvarande
tillämpning beträffande livförsäkringsrörelse,
som anstalten drivit
här i riket. Beträffande annan försäkringsrörelse,
som här drivits av
utländsk försäkringsanstalt, skall såsom
här i riket skattepliktig nettointäkt
upptagas ett belopp motsvarande
viss procent av anstaltens pre
-
(Föreslagen lydelse)
av intäkten som belöper på pensionsförsäkringar,
vilka anstalten
meddelat direkt eller meddelat i
återförsäkring åt annan inländsk
försäkringsanstalt.
Om värdet av tillgångarna i försäkringsrörelse,
som drivits av inländsk
livförsäkringsanstalt, vid beskattningsårets
utgång understiger
summan av dels försäkringsfonden
ökad med en tjugondei av fonden,
dels beloppet av de skulder som icke
grunda sig på meddelade försäkringar,
får ett belopp motsvarande fem
gånger skillnaden avdragas från nettointäkten.
3 m o m. Såsom nettointäkt av
försäkringsrörelse, som drivits av
inländsk skadeförsäkringsanstalt,
anses överskottet
av försäkringsrörelsen. Vid överskottets
beräkning får avdrag från bruttointäkten
göras för avsättning till
försäkringsfond för egen räkning
och i den utsträckning, som närmare
angives i anvisningarna, till andra
fonder.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
(Nuvarande lydelse)
mieinkomst av den här bedrivna rörelsen,
nämligen beträffande sjöförsäkrings-
samt land- och lufttransportförsäkringsrörelse
5 procent
samt beträffande övrig försäkringsrörelse
3 procent.
43
3 m o m. Äger svenskt-----
a 11 den huvudsakliga verksamheten
för bolag eller förening, som
lämnar eller mottager koncernbi
-
(Föreslagen lydelse)
4 mom. Med livförsäkringsanstalt
förstås i denna
lag anstalt vars försäkringsrörelse
uteslutande eller så gott som uteslutande
avser personförsäkring (livförsäkring,
sjuk- och olycksfallsförsäkring,
avgångsbidragsförsäkring
samt arbetslöshetsförsäkring). Med
skadeförsäkringsanstalt
förstås annan försäkringsanstalt än
livförsäkringsanstalt. Utländsk försäkringsanstalt,
som drivit försäkringsrörelse
här i riket, bedöms med
hänsyn endast till den rörelse som
anstalten drivit här.
Understödsförening, vilken enligt
sina stadgar får meddela annan kapitalförsäkring
än sådan som omfattar
kapitalunderstöd på högst 1 000
kronor för medlem, anses i denna lag
som livförsäkringsanstalt i fråga om
verksamhet som är hänförlig till livförsäkring.
5 mom. Bestämmelserna i 2
inom. äga motsvarande tillämpning
på försäkringsrörelse som u tländsk
livförsäkringsanstalt
drivit här i riket. Beträffande
försäkringsrörelse, som här drivits
av utländsk skadeförsä terings
anstalt, anses som här i
riket skattepliktig nettointäkt ett belopp
motsvarande 5 procent av anstaltens
premieinkomst av här bedriven
sjöförsäkrings- samt land- och
lufttransportförsäkringsrörelse samt
3 procent av anstaltens premieinkomst
av annan här bedriven försäkringsrörelse.
§•
- härför gäller
att den huvudsakliga verksamheten
för bolag eller förening, som
lämnar eller mottager koncernbi
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
dras, avser jordbruksfastighet, an- drag, avser jordbruksfastighet, annan
fastighet eller annan rörelse än nan fastighet eller annan rörelse an
livförsäkringsrörelse, försäkringsrörelse som drives av liv
försäkringsanstalt,
a 11 såväl--------till delägarna.
Lämnar svenskt-----och försäkringsaktiebolag.
Koncernbidrag som-----annan förvärvskälla.
Avdrag för-------avdrag föreligga.
(Se vidare anvisningarna.)
53 §.
1 mom. Skyldighet att-----
d) akademier, Nobelstiftelsen samt
stiflelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond,
så ock allmänna undervisningsverk,
sådana sammanslutningar
av studerande vid rikets universitet
och högskolor i vilka de studerande
enligt gällande stadgar äro
skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus,
svenska skeppshypotekskassan,
skeppsfartens sekundärlånekassa,
norrlandsfonden, malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete,
järnkontoret, så länge kontorets
vinstmedel användas till allmänt
nyttiga ändamål och kontoret icke
lämnar utdelning åt sina delägare,
aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet
aktiebolag, allmänna
pensionsfonden, allmänna sjukförsäkringsfonden,
pensionsstiftelser
som avses i lagen om tryggande av
pensionsutfästelse in. m., allmänna
försäkringskassor, understödsföreningar,
som icke bedriva till livförsäkring
hänförlig verksamhet, personalstiftelser
som avses i lagen om
tryggande av pensionsutfästelse
m. m. med ändamål uteslutande att
lämna understöd vid arbetslöshet,
sjukdom eller olycksfall, sådana ömsesidiga
försäkringsbolag för försäkring
av egendom, å vilka lagen om
försäkringsrörelse icke äger tillämpning
eller vilkas verksamhetsområden
falla utanför Stockholm och omfatta
allenast visst län eller del av
län, ävensom sådana ömsesidiga försäkringsbolag,
som avses i lagen om
yrkesskadeförsäkring:
för inkomst av fastighet;
--av rörelse;
d) akademier, Nobelstiftelsen samt
stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond,
så ock allmänna undervisningsverk,
sådana sammanslutningar
av studerande vid rikets universitet
och högskolor i vilka de studerande
enligt gällande stadgar äro skyldiga
att vara medlemmar, sjömanshus,
svenska skeppshypotekskassan,
skeppsfartens sekundärlånekassa,
norrlandsfonden, malmfonden för
forsknings- och utvecklingsarbete,
järnkontoret, så länge kontorets
vinstmedel användas till allmänt nyttiga
ändamål och kontoret icke lämnar
utdelning åt sina delägare, aktiebolaget
tipstjänst, svenska penninglotteriet
aktiebolag, allmänna pensionsfonden,
allmänna sjukförsäkringsfonden,
pensionsstiftelser som
avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse
in. in., allmänna försäkringskassor,
understödsföreningar,
som icke bedriva till livförsäkring
hänförlig verksamhet, personalstiftelser
som avses i lagen om tryggande
av pensionsutfästelse m. m.
med ändamål uteslutande att lämna
understöd vid arbetslöshet, sjukdom
eller olycksfall ävensom sådana ömsesidiga
försäkringsbolag, som avses
i lagen om yrkesskadeförsäkring:
för inkomst av fastighet;
Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1969
[Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
e) kyrkor, andra----
Riksskattenämnden må,
■ eller rörelse.
---icke föras.
Från skattskyldighet--
g) understödsföreningar, vilka enligt
sina stadgar ej äga meddela annan
kapitalförsäkring än sådan som
omfattar kapitalunderstöd å högst
500 kronor för medlem:
för all inkomst, som belöper på
verksamhet, hänförlig till livförsäkring;
h)
häri —----- —.--.-. _
Aktiebolag och ekonomiska föreningar,
vilka driva bank- eller annan
penningrörelse eller försäkringsrörelse,
äga icke åtnjuta vid a) omförmäld
skattefrihet. Dock äro aktiebolag
och ekonomiska föreningar,
som driva bank- eller annan penningrörelse
eller sådan rörelse jämte
annan verksamhet, frikallade från
skattskyldighet för utdelning å aktier
och andelar, vilka innehavas som
ett led i organisationen av bolagens
eller föreningarnas verksamhet till
den del denna avser annat än förvaltning
av fastighet, värdepapper eller
annan därmed likartad lös egendom.
Vidare äga aktiebolag, som driva
sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,
åtnjuta skattefrihet för
utdelning å aktier och andelar, vilka
innehavas som ett led i organisationen
av sådan bolagens verksamhet.
54 §.
på livförsäkringsverksamheten;
g) understödsföreningar, vilka enligt
sina stadgar ej äga meddela annan
kapitalförsäkring än sådan som
omfattar kapitalunderstöd å högst
1 000 kronor för medlem:
för all inkomst, som belöper på
verksamhet, hänförlig till livförsäkring;
—-
ett år.
Aktiebolag och ekonomiska föreningar,
vilka driva bank- eller annan
penningrörelse eller försäkringsrörelse,
äga icke åtnjuta vid a) omförmäld
skattefrihet. Dock äro aktiebolag
och ekonomiska föreningar,
som driva bank- eller annan penningsrörelse
eller sådan rörelse jämte
annan verksamhet, frikallade från
skattskyldighet för utdelning å aktier
och andelar, vilka innehavas
som ett led i organisationen av bolagens
eller föreningarnas verksamhet
till den del denna avser annat än
förvaltning av fastighet, värdepapper
eller annan därmed likartad lös
egendom. Vidare äga aktiebolag, som
äro skadeförsäkringsanstalter, åt
-
njuta skattefrihet för utdelning å
aktier och andelar, vilka innehavas
som ett led i organisationen av bolagens
försäkringsrörelse.
del.
Aktiebolag eller ekonomisk förening, som driver---i rörelsen.
Aktiebolag eller ekonomisk förening, som uteslutande---en fjärde -
Om aktierna-----.—
Om särskilda------
Förvärvar svenskt-----
Att personer, -------- —
— lös egendom.
- icke föras.
--inbetald insats.
samma paragraf.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 18 §.
5. I fråga om bolag, som avses i 4. I fråga om bolag, som avses i
30 § 4 mom. första och andra styc- 30 § 6 mom. första och andra styckekena,
skall för partihandelsbolag na, skall för partihandelsbolag*han
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
handeln med rusdrycker och för de- deln med rusdrycker och för detalj -
taljhandelsbolag utminuteringen av
rusdrycker anses utgöra särskild förvärvskälla.
till
1. Har annan fastighet helt eller
delvis varit använd i ägarens egen
rörelse, kommer hyresvärdet för vad
som använts i rörelsen, vilket värde
ej får avdragas såsom omkostnad
(jfr punkt 1 av anvisningarna till
29 §), att ingå i den allmänna inkomstberäkningen
för rörelsen och
att sålunda beskattas i sammanhang
med den totala inkomsten därav. (Jfr
dock beträffande livförsäkringsrörelse
punkt 3 av anvisningarna till 30
§)•
Har idkare — ---—• — --i
till
7. J fråga om beräkning av intäkt
av livförsäkringsrörelse gäller vad
därom stadgas i 30 § med därtill hörande
anvisningar.
handelsbolag utminuteringen av rusdrycker
anses utgöra särskild förvärvskälla.
24 §.
1. Har annan fastighet helt eller
delvis varit använd i ägarens egen
rörelse, kommer hyresvärdet för vad
som använts i rörelsen, vilket värde
ej får avdragas såsom omkostnad
(jfr punkt 1 av anvisningarna till
29 §), att ingå i den allmänna inkomstberäkningen
för rörelsen och
att sålunda beskattas i sammanhang
med den totala inkomsten därav.
(Jfr dock beträffande försäkringsrörelse,
som drivits av livförsäkringsanstalt,
punkt 1 av anvisningarna
till 30 §.)
rörelsen.
28 §.
7. I fråga om beräkning av intäkt
av försäkringsrörelse som drivits av
livförsäkringsanstalt gäller vad därom
stadgas i 30 § med därtill hörande
anvisningar.
till 29 §.
14. Inländsk försäkringsanstalt må
från bruttointäkt av sjuk-, olycksfalls-
eller skadeförsäkringsrörelse
njuta avdrag bl. a. för avgifter och
bidrag, som utgivits till kommun,
förening eller sammanslutning och
som avser att understödja verksamhet
med syfte att förebygga skador,
vilka falla inom ramen för den av
anstalten bedrivna rörelsen. I
I fråga om beräkning av avdrag
från intäkt av livförsäkringsrörelse
gäller vad därom stadgas i 30 g med
därtill hörande anvisningar.
14. Inländsk skadeförsäkringsanstalt
må från bruttointäkt av försäkringsrörelse
njuta avdrag bl. a. för
avgifter och bidrag, som utgivits till
kommun, förening eller sammanslutning
och som avser att understödja
verksamhet med syfte att förebygga
skador, vilka falla inom ramen för
den av anstalten bedrivna rörelsen.
Vad som förstås med skadeförsäkringsanstalt
angives i 30 § 4 mom.
I fråga om beräkning av avdrag
från intäkt av försäkringsrörelse,
som drivits av livförsäkringsanstalt,
gäller vad därom stadgas i 30 § med
därtill hörande anvisningar.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
till 30 8.
1. Vid uppdelning av försäkringsrörelse
å sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse,
å ena, samt livförsäkringsrörelse,
å andra sidan,
skall försäkring, som meddelats i
samband med huvudförsäkring, räknas
som tillhörande huvudförsäkringens
art (t. ex. livränta, som meddelats
som ersättning vid olycksfallsförsäkring,
räknas till olycksfallsförsäkring,
sjukförsäkring, som av livförsäkringsbolag
meddelats i kombination
med livförsäkring, räknas till
livförsäkring).
Med försäkringsfond för egen räkning
förstås försäkringsfond enligt
lagen om försäkringsrörelse (premiereserv,
ersättningsreserv och,
där rörelsen avser livförsäkring
eller annan personförsäkring för
livstid eller för längre tid än
tio år, reserv för tilldelad återbäring),
minskad med värdet av återförsäkrares
ansvarighet. I ersättningsreserven
inbegripes i fråga om
försäkringsanstalt, som driver sjöförsäkring,
den förstärkning av försäkringsfonden,
som sådan anstalt
gör enligt bolagsordningen.
Med premieinkomst, förvaltningskostnader
in. m. för egen räkning
förstås anstaltens premieinkomst,
förvaltningskostnader m. m. minskade
med återförsäkrares andelar.
1. Vid beräkning av nettointäkt av
försäkringsrörelse som drivits av
livförsäkringsanstalt skall
följande iakttagas.
Som bruttointäkt upptages intäkt
av kapital- och fastighetsförvaltning
med undantag av den del av intäkten
som belöper på pensionsförsäkringar,
vilka anstalten meddelat direkt
eller meddelat i återförsäkring åt inländsk
försäkringsanstalt.
Som bruttointäkt upptages även
vinst vid försäljning av eller vid
uppskrivning av värdet av annan tillgång
än inventarium eller för stadigvarande
bruk i rörelsen avsedd
fastighet. I bruttointäkten upptages
vidare hyresvärde av fastighet, som
använts i försäkringsrörelsen. Har
livförsäkringsanstalt hos utländsk
försäkringsanstalt återförsäkrat direkt
meddelad eller i återförsäkring
åt inländsk försäkringsanstalt meddelad
annan försäkring än pensionsförsäkring
utan att hos sig behålla
premiereserven, anses som ränteintäkt
ränta på värdet av återförsäkrarens
ansvarighet enligt den räntefot
som legat till grund för premieberäkningen.
Från bruttointäkten får avdragas
dels ränta på gäld, dels, i fråga om
fastighetsförvaltning, annan enligt
25 § avdragsgill omkostnad för fastighet,
dels förlust vid försäljning av
annan tillgång än inventarium eller
för stadigvarande bruk i rörelsen avsedd
fastighet, dels belopp varmed
värdet av annan tillgång än inventarium
eller för stadigvarande bruk i
rörelsen avsedd fastighet enligt denna
lag nedskrivits, dels 5 procent av
vad som återstår av bruttointäkten
efter avdrag enligt detta stycke.
I fråga om individuell livförsäkring,
individuell annan personförsäkring
och gruppförsäkring får i
varje sådan verksamhet för sig, sedan
avdrag åtnjutits enligt föregående
stycke, från återstående bruttoin
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
(Nuvarande lydelse)
2. Vid beräkning av överskottet å
s j u k-, olycksfalls- eller
s k adeförsä k ringsrörelse
må från bruttointäkten avdrag göras
förutom för driftkostnader, som avses
i 29 §, för avsättning till försäkringsfond
för egen räkning och i lag
föreskriven säkerhetsfond, för utbetald
återbäring, för avsättning till sådan
reservfond, som av ömsesidig
kreatursförsäkringsanstalt bildas enligt
gällande föreskrifter om allmänna
grunder angående försäkring med
statsbidrag mot förluster på grund
av smittsamma husdjurssjukdomar,
för avsättning till sådan regleringsfond,
som av trafikförsäkringsanstalt
bildas enligt gällande villkor
och föreskrifter för utövande av trafikförsäkringsrörelse,
ävensom, med
nedan angiven inskränkning, för ökning
av utjämningsfonderna, i den
mån denna ökning icke överstiger
vinsten å själva försäkringsrörelsen.
(Föreslagen lydelse)
t åkt göras avdrag med belopp motsvarande
för varje direkt tecknad
personförsäkring, som icke är pensionsförsäkring,
3 promille av det
basbelopp som enligt 1 kap. 6 § lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring fastställts för januari
månad under taxeringsåret.
Avdraget skall för varje försäkring
beräknas till helt krontal så, att öretal
bortfaller. Som en försäkring anses
dels alla individuella livförsäkringar,
som samtidigt tecknats på
samma persons eller samma personers
liv, dels alla andra individuella
personförsäkringar, som samtidigt
tecknats med samma person som försäkrad,
dels samma persons alla
gruppförsäkringar som han har inom
en och samma grupp. Sammanlagt
avdrag enligt detta stycke får icke
överstiga återstående bruttointäkt av
den verksamhet till vilken avdraget
hänför sig.
Avdrag får icke ske för sådan
ränta på återbäring sm ed el som tillkommer
försäkringstagare.
2. Vid beräkning av överskottet av
försäkringsrörelse, som drivits av
inländsk s k ad ef ör säkring
s an s t al t, må från bruttointäkten
avdrag göras förutom för
driftkostnader, som avses i 29 §, för
avsättning till försäkringsfond för
egen räkning och i lag föreskriven
säkerhetsfond, för utbetald återbäring
eller verkställd premieåterbetalning,
för avsättning till sådan reservfond,
som av ömsesidig kreatursförsäkringsanstalt
bildas enligt gällande
föreskrifter om allmänna grunder
angående försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar, för avsättning
till sådan regleringsfond, som
av trafikförsäkringsanstalt bildas enligt
gällande villkor och föreskrifter
för utövande av trafikförsäkringsrörelse,
ävensom för ökning av utjämningsfonderna,
i den mån denna ökning
icke överstiger vinsten å själ
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
11
(Nuvarande lydelse)
Denna vinst skall beräknas till ett
belopp, som utgör skillnaden mellan
å ena sidan summan av följande
inkomstposter, nämligen:
a) ingående försäkringsfond för
egen räkning,
b) premieinkomst för egen räkning,
c) 4 procent ränta å post a);
å andra sidan summan av följande
utgiftsposter, nämligen:
d) utbetalningar för egen räkning
för försäkringsfall,
e) förvaltningskostnader för egen
räkning,
f) utgående försäkringsfond för
egen räkning.
Avdrag för ökning av utjämningsfonderna
medgives icke i den mån
utjämningsfonderna genom ökningen
komma att överskjuta ett belopp
av tio gånger den på året belöpande
premieinkomsten för egen räkning
för brandförsäkring, ökat med två
gånger den på året belöpande premieinkomsten
för egen räkning för
annan försäkring. Vid tillämpning
härav skall som brandförsäkring
även räknas sådan ansvarighetsförsäkring,
som uteslutande avser ansvarighet
på grund av brandskada.
(Föreslagen lydelse)
va försäkringsrörelsen. Denna vinst
skall beräknas enligt andra, tredje
och fjärde styckena.
Vinsten utgör, om ej annat följer
av tredje eller fjärde stycket, skillnaden
mellan
å ena sidan summan av följande
inkomstposter, nämligen:
a) ingående försäkringsfond för
egen räkning,
b) premieinkomst för egen räkning,
c) 4 procent ränta å post a);
å andra sidan summan av följande
utgiftsposter, nämligen:
d) utbetalningar för egen räkning
för försäkringsfall,
e) utgiven vinstandel, återbäring
eller premieåterbetalning,
f) förvaltningskostnader för egen
räkning oavsett om de åro avdragsgilla
i skattehänseende,
g) beräknad hyra för fastighet
som tillhör anstalten och ingår i rörelsen,
h) utgående försäkringsfond för
egen räkning.
Från sålunda framräknad vinst
skall avräknas ökning av i lag föreskriven
säkerhetsfond eller, om fonden
nedsatts, tilläggas belopp motsvarande
nedsättningen. Vad nu
sagts äger motsvarande tillämpning
i fråga om ökning och nedsättning
av regleringsfond för trafikförsäkringsrörelse.
Driver anstalt försäkringsrörelse
även från fast driftställe i annan
stat och är inkomst av rörelse som
är hänförlig till det fasta driftstället
på grund av avtal för undvikande
av dubbelbeskattning undantagen
från beskattning här i riket skall
vinsten vidare minskas med överskott
av den genom driftstället bedrivna
verksamheten. Uppkommer
underskott i sådan verksamhet får
till vinsten läggas ett belopp motsvarande
underskottet.
Med försäkringsfond för egen rälining
förstås försäkringsfond enligt
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
(Nuvarande lydelse)
Med utjämningsfond förstås här
fond, som enligt bolagsordningen må
användas endast till att helt eller delvis
täcka förlust å själva försäkringsrörelsen
samt efter sådan disposition
kvarstående förlust å rörelsen
i dess helhet, i den mån den icke
kan täckas av andra till framtida
förfogande avsatta medel. I fråga om
ömsesidigt försäkringsbolag räknas
som utjämningsfond jämväl fond,
som utöver försäkringsfond, premieåterbäringsreserv
och säkerhetsfond
funnits före denna lags ikraftträdande
och vilkens användning enligt
bolagsordningen icke begränsats på
sätt nyss sagts; dock att vid tillämpning
av dessa anvisningar dylik fond
icke må upptagas till högre belopp
vid årets slut än vid dess början.
Som utjämningsfond skall ej anses
i lag föreskriven säkerhetsfond eller
försäkringsaktiebolags reservfond.
Den på året belöpande premieinkomsten
för egen räkning skall upptagas
till ett belopp, vilket beräknas
som skillnaden mellan
■ (Föreslagen lydelse)
lagen om försäkringsrörelse den 17
juni 1948 (nr 433) (premiereserv,
ersättningsreserv och, om rörelsen
avser personförsäkring som drives
enligt särskilda av Kungl. Maj:t fastställda
grunder, reserv för tilldelad
återbäring), minskad med värdet av
återförsäkrares ansvarighet. Till premiereserven
får läggas avsättning
för beslutad premieåterbetalning
minskad med värdet av återförsäkrares
ansvarighet. I ersättningsreserven
inbegripes i fråga om försäkringsanstalt
som driver sjöförsäkring,
land- och lufttransportförsäkring
samt luftfartsförsäkring den
förstärkning av försäkringsfonden
som sådan anstalt gör enligt bolagsordningen.
Med premieinkomst, förvaltningskostnader
m. m. för egen räkning
förstås anstaltens premieinkomst,
förvaltningskostnader m. in. minskade
med återförsäkrares andelar.
Med utjämningsfond förstås här
fond, som enligt bolagsordningen eller,
i fråga om sådant ömsesidigt bolag
på vilket lagen om försäkringsrörelse
icke äger tillämpning, stadgarna
för bolaget må användas endast
till att helt eller delvis täcka
förlust å själva försäkringsrörelsen
samt efter sådan disposition kvarstående
förlust å rörelsen i dess helhet
i den mån icke förenämnda bolagsordning
eller stadgar föreskriver
förlusttäckning genom ianspråktagande
av andra till framtida förfogande
avsatta medel.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
å ena sidan
a) ingående premiereserven för
egen räkning (belopp, avsatt för på
grund av försäkringsfall beviljade
ersättningar, t. ex. livräntor, undantaget),
b) premieinkomsten för egen räkning,
c) 4 procent ränta å post a);
å andra sidan
d) utgående premiereserven för
egen räkning (belopp, avsatt för på
grund av försäkringsfall beviljade
ersättningar, t. ex. livräntor, undantaget).
Nedsättning av-------sagda grunder.
Utöver vad —-----till försäkringstagare.
3. Vid beräkning av nettointäkt
av livförsäkringsrörelse
skall följande iakttagas.
Med inländsk försäkringsanstalt
förstås i denna lag, förutom försäkringsbolag,
jämväl sådan understödsförening,
vilken enligt sina
stadgar äger meddela annan kapitalförsäkring
än sådan som omfattar
kapitalunderstöd å högst 500 kronor
för medlem.
Till utländsk återforsäkringsrörelse
hänföres rörelse, avseende återförsäkringar,
som inländsk försäkringsanstalt
meddelat åt eller tagit hos
utländsk försäkringsanstalt.
Vid beräkning av nettointäkt av
rörelse, avseende direkt
meddelade eller i åter
-
ställ meddelade kapitalförsäkringar,
skall såsom
bruttointäkt upptagas intäkt av kapital-
och fastighetsförvaltning.
I bruttointäkten inräknas jämväl
vinst vid försäljning av eller vid
uppskrivning av värdet å andra tillgångar
än inventarier eller för stadigvarande
bruk i rörelsen avsedda
fastigheter ävensom hgresvärde av
fastighet, som använts i livförsäkringsrörelsen.
Har försäkringsanstalt
hos utländsk försäkringsanstalt åter
-
(Nuvarande Ig delse)
(Föreslagen lydelse)
försäkring
l ä n d s k
åt annan införsäkringsan -
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
försäkrat direkt meddelad eller i
återförsäkring åt annan inländsk
försäkringsanstalt meddelad kapitalförsäkring
utan att hos sig behålla
premiereserven, skall såsom ränteintäkt
anses ränta å värdet av återförsäkrarens
ansvarighet enligt den
räntefot, som legat till grund för premieberäkningen.
Från bruttointäkten må avräknas
dels ränta å gäld, dels, såvitt angår
fastighetsförvaltning, annan enligt
25 § avdragsgill omkostnad för fastighet
än nyss sagts, dels förlust vid
försäljning av andra tillgångar än
inventarier eller för stadigvarande
bruk i rörelsen avsedda fastigheter,
dels belopp varmed värdet å nyss angivna
tillgångar enligt bestämmelserna
i denna lag nedskrivits, dels 5
procent av vad som återstår av bruttointäkten
efter avdrag som ovan
sagts, dels ock 5 kronor för varje
direkt tecknad kapitalförsäkring; såsom
en enda försäkring anses härvid
alla kapitalförsäkringar, som samtidigt
tecknats på samma persons eller
samma personers liv. Avdrag må
dock icke ske för försäkringstagare
tillkommande ränta å återbäringsmedel.
Därest de sammanlagda risksummorna
för återförsäkringar, som inländsk
försäkringsanstalt meddelat
åt utländsk försäkringsanstalt, uppgå
till minst en procent av de sammanlagda
risksummorna för den
förstnämnda anstaltens samtliga livförsäkringar,
skall såsom nettointäkt
av utländsk återförsäkringsrörelse
upptagas överskott
å sådan rörelse. Utvisar den utländska
återförsäkringsrörelsen i fall
som nyss sagts underskott, må detta
avräknas från den skattepliktiga nettointäkten
av kapital- och fastighetsförvaltningen.
Vid tillämpning av
förenämnda regel skall med en livförsäkrings
risksumma vid en viss
tidpunkt förstås den största ökning
av nettokapitalvärdet av försäkrings
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
(Nuvarande lydelse)
anstalts förpliktelser på grund av
försäkringen, som kan uppkomma
genom försälcringsfall vid ifrågavarande
tidpunkt. Med nämnda nettokapitalvärde
förstås kapitalvärdet
av försäkringsanstalts förpliktelser
på grund av försäkringsavtalet,
minskat med kapitalvärdet av försäkringstagarens
förpliktelser på
grund av samma avtal.
4. Erfordras på grund av bestämmelserna
i 30 § eller anvisningarna
till samma paragraf uppdelning av
intäkt eller avdrag mellan olika delar
av försäkringsanstalts verksamhet,
skall fördelningen av intäkten
eller avdraget ske på skäligt sätt.
5. Vid uppskattning av u tländsk
försäkringsanstalts
här i riket skattepliktiga
nettointäkt avses med trafikförsäkring
sådan trafikförsäkring,
som enligt gällande bestämmelser
skall helt eller delvis medtagas vid
beräkningen av den för trafikförsäkringsrörelsen
föreskrivna regleringsfonden,
och med premieinkomst
bruttobeloppet av årets försäkringspremier,
dvs. utan avdrag
för återförsäkringspremier.
6. Under handeln med rusdrycker
inbegripas i 30 § 4 mom. även rening,
förskäring och annan liknande tillverkning
av rusdrycker, som ej är
att hänföra till tillverkning av råvara.
(Föreslagen lydelse)
3. Erfordras på grund av bestämmelserna
i 30 § eller anvisningarna
till samma paragraf uppdelning av
intäkt eller avdrag mellan olika delar
av försäkringsanstalts verksamhet,
skall fördelningen av intäkten
eller avdraget ske på skäligt sätt.
4. Vid beräkning av nettointäkt
av försäkringsrörelse, som här i riket
drivits av utländsk skadeförsäkringsanstalt
förstås med premieinkomst
bruttobeloppet av
årets försäkringspremier, dvs. utan
avdrag för återförsäkringspremier.
5. Under handeln med rusdrycker
inbegripas i 30 § 6 mom. även rening,
förskäring och annan liknande
tillverkning av rusdrycker, som
ej är att hänföra till tillverkning av
råvara.
till 36 8.
4. I punkt 6 av anvisningarna till
18 § angives vad som beträffande
icke yrkesmässig avyttring av egendom
ävensom deltagande i lotteri utgör
en särskild förvärvskälla. Avdrag
enligt punkt 3 här ovan för realisationsförlust
får göras från realisationsvinst
eller lotterivinst, som under
samma beskattningsår uppkommit
i samma förvärvskälla som realisationsförlusten.
Avdrag för realisationsförlust
vid avyttring av fastighet
får dock utnyttjas även genom
4. I punkt 5 av anvisningarna till
18 § angives vad som beträffande
icke yrkesmässig avyttring av egendom
ävensom deltagande i lotteri
utgör en särskild förvärvskälla. Avdrag
enligt punkt 3 här ovan för
realisationsförlust får göras från realisationsvinst
eller lotterivinst, som
under samma beskattningsår uppkommit
i samma förvärvskälla som
realisationsförlusten. Avdrag för realisationsförlust
vid avyttring av fastighet
får dock utnyttjas även ge
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
(Nuvarande lydelse)
avdrag från realisationsvinst under
senare beskattningsår än det varunder
förlusten uppkommit, dock senast
under det beskattningsår för vilket
taxering sker sjätte kalenderåret
efter det då taxering för förluståret
ägt rum.
(Föreslagen lydelse)
nom avdrag från realisationsvinst
under senare beskattningsår än det
varunder förlusten uppkommit, dock
senast under det beskattningsår för
vilket taxering sker sjätte kalenderåret
efter det då taxering för förluståret
ägt rum.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. Bestämmelserna i 53 § i dess
nya lydelse skall tillämpas första gången vid 1972 års taxering. Äldre bestämmelser
i denna del äger dock alltjämt tillämpning vid eftertaxering
för år 1971 eller tidigare år. Övriga bestämmelser tillämpas första gången
vid 1971 års taxering. Motsvarande äldre bestämmelser äger alltjämt tilllämpning
vid eftertaxering för år 1970 eller tidigare år.
2) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 26 maj 195® (nr 308) om ändring i komm unal -skattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 4 av övergångsbestämmelserna till lagen
den 26 maj 1950 om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
4. I fråga om understödsförening,
vilken enligt sina stadgar äger meddela
annan kapitalförsäkring än sådan
som omfattar kapitalunderstöd
å högst 500 kronor för medlem, skall
såsom nettointäkt upptagas dels
den de! av föreningens enligt 24 § i
dess äldre lydelse och 25 § beräknade
nettointäkt av fastighet, som
efter förhållandet mellan premiereserven
för kapitalförsäkringar, vilka
meddelats före ingången av år 1951,
och hela premiereserven belöper på
nämnda försäkringar, dels ock
den del av föreningens enligt 30 §
beräknade nettointäkt av livförsäkringsrörelse,
som efter förhållandet
mellan premiereserven för kapitalförsäkringar,
vilka meddelats efter
ingången av år 1951, och premiereserven
för samtliga kapitalförsäk
-
( Föreslag en lydelse)
4. I fråga om understödsförening,
vilken enligt sina stadgar äger meddela
annan kapitalförsäkring än sådan
som omfattar kapitalunderstöd
å högst 1 000 kronor för medlem,
skall såsom nettointäkt upptagas
dels den del av föreningens enligt
24 § i dess äldre lydelse och 25 §
beräknade nettointäkt av fastighet,
som efter förhållandet mellan premiereserven
för kapitalförsäkringar,
vilka meddelats före ingången av år
1951, och hela premiereserven belöper
på nämnda försäkringar, dels
ock den del av föreningens enligt
30 § beräknade nettointäkt av livförsäkringsrörelse,
som efter förhållandet
mellan premiereserven för kapitalförsäkringar,
vilka meddelats efter
ingången av år 1951, och premiereserven
för samtliga kapitalförsäk
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
(Nuvarande lydelse)
ringar belöper på de efter 1951 års
ingång meddelade kapitalförsäkringarna.
(Föreslagen lydelse)
ringar belöper på de efter 1951 års
ingång meddelade kapitalförsäkringarna.
Härvid äger understödsförening
upptaga premiereserven för
kapitalförsäkringar, vilka meddelats
före ingången av år 1951, och hela
premiereserven för kapitalförsäkringar
till de belopp som framkommit
i samband med den försäkringstekniska
utredning av föreningens
ställning som närmast före taxeringsåret
ingivits till tillsynsmyndigheten
enligt 15 § lagen den 2b mars
1938 (nr 96) om understödsföreningar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och tillämpas första gången
vid 1971 års taxering. Äldre bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning
vid eftertaxering för år 1970 eller tidigare år.
3) Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 7 § och 10 § 2 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig inkomstskatt1 2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
7 §•
Från skattskyldighet---- -— —
för all inkomst;
e) understödsförening som enligt
sina stadgar icke får meddela annan
kapitalförsäkring än sådan som omfattar
kapitalunderstöd på högst 500
kronor för medlem och annan juridisk
person som avses i 53 § 1
mom. första stycket d) kommunalskattelagen
än understödsförening:
för all inkomst;
f) juridisk person •—-------
(Föreslagen lydelse)
c) kommunalskattelagen:
för all inkomst;
e) understödsförening som enligt
sina stadgar icke får meddela annan
kapitalförsäkring än sådan som omfattar
kapitalunderstöd på högst
1 000 kronor för medlem och annan
juridisk person som avses i 53 §
1 mom. första stycket d) kommunalskattelagen
än understödsförening
:
för all inkomst;
— — statlig inkomstskatt;
1 Senaste lydelse av 7 § se 1967:547 och av 10 § 2 mom. se 1959:295.
2 Bihang till riksdagens protokoll 196''J. 1 samt. Nr 120
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1069
(Nuvarande lydelse)
j) understödsföreningar, vilka enligt
sina stadgar äga meddela annan
kapitalförsäkring än sådan som omfattar
kapitalunderstöd å högst 500
kronor för medlem och som bedriva
jämväl annan verksamhet än livförsäkringsverksamhet
:
för all inkomst, som belöper på
annan än till livförsäkring hänförlig
verksamhet;
k) här i---
Riksskattenämnden må,--—
Att personer,-------
10 §.
2 mom. Den statliga —----
c) för försäkringsanstalter, i den
mån de driva livförsäkringsrörelse:
tio procent av den beskattningsbara
inkomsten; samt
dl för andra —--
Vid tillämpningen av bestämmelserna
under a) och c) här ovan skall
iakttagas att, därest försäkringsanstalt
driver jämväl annan försäkringsrörelse
än livförsäkringsrörelse,
skatten skall beräknas enligt bestämmelsen
under c) allenast beträffande
den del av anstaltens beskattningsbara
inkomst, som efter förhållandet
mellan den skattepliktiga nettointäkten
av livförsäkringsrörelsen
och anstaltens sammanlagda skattepliktiga
nettointäkt belöper å livförsäkringsrörelsen.
(Föreslagen lydelse)
j) understödsföreningar, vilka enligt
sina stadgar äga meddela annan
kapitalförsäkring än sådan som omfattar
kapitalunderstöd å högst 1 000
kronor för medlem och som bedriva
jämväl annan verksamhet än livförsäkringsverksamhet
:
för all inkomst, som belöper på
annan än till livförsäkring liänförlig
verksamhet;
--h) kommunalskattelagen.
--—- — icke föras.
samma paragraf.
i
--beskattningsbara inkomsten;
c) för livförsäkringsanstalter såvitt
angår försäkringsrörelsen:
tio procent av den beskattningsbara
inkomsten; samt
--beskattningsbara inkomsten.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970 och tillämpas första
gången vid 1971 års taxering. Äldre bestämmelser äger dock alltjämt tilllämpning
vid eftertaxering för år 1970 eller tidigare år. 1
1 Som nuvarande lydelse av 10 § 2 mom. har här upptagits den lydelse av 2 mom. som föreslagits
i prop. 1969:99.
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960
19
4) Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig
förmögenhetsskatt
Härigenom förordnas, att 6 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig förmögenhetsskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
6 §.1 2
1 in o in. Skyldighet att-------i riket.
Medlem av------skatt för förmögenhet.
För skattskyldiga,------meddelade föreskrifter.
Hypoteksföreningar och —--skattskyldighet för förmögenhet.
Utländska försäkringsanstalter äro
frikallade från skattskyldighet för
förmögenhet, som hänför sig till här
i riket bedriven livförsäkringsrörelse.
Utländska livförsäkringsanstalter
äro frikallade från skattskyldighet
för förmögenhet, som hänför sig till
här i riket bedriven försäkringsrörelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1970 och tillämpas första gången
vid 1971 års taxering. Äldre bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning
vid cftertaxering för år 1970 eller tidigare år.
1 Senaste lydelse av 6 § 1 mom. se 1966:726.
2 Som nuvarande lydelse av 6 § 1 mom. liar här upptagits den lydelse av 1 mom. som föreslagits
i prop. 1969:99.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
5) Förslag
till
Förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 26 §, 27 § och 30 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 19561 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
26 §.
Därest inkomst-------andra inventarier.
Redovisas inkomst------
Vad i denna paragraf stadgas skall
av försäkringsanstalt, såvitt angår
livförsäkringsrörelse, iakttagas allenast
i vad gäller uppgifter om huru
värdesättningen å lager samt fordringar
skett; härutöver skall iakttagas
vad i 27 § sägs om skyldighet
att lämna där avsedda uppgifter.
27
Inländsk försäkringsanstalt, som
är skattskyldig för inkomst av försäkringsrörelse,
skall i allmän självdeklaration
jämväl meddela uppgift
i de avseenden, som omförmälas i
anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen.
Motsvarande gäller beträffande
utländsk försäkringsanstalt,
som här i riket drivit livförsäkringsrörelse,
dock endast såvitt
angår den till nämnda rörelse hänförliga
verksamheten.
Med inländsk försäkringsanstalt
förstås i denna förordning, förutom
försäkringsbolag, jämväl sådan understödsförening,
vilken enligt sina
stadgar äger meddela annan kapitalförsäkring
än sådan som omfattar
kapitalunderstöd å högst 500 kronor
för medlem.
Utländsk försäkringsanstalt, som
här i riket drivit försäkringsrörelse,
skall i allmän självdeklaration
lämna uppgift å premieinkomsten här
i riket, fördelad å dels livförsäkring,
1 Senaste lydelse av 26 § se 1965:753.
ovan sags.
Vad i denna paragraf stadgas skall
av livförsäkringsanstalt, såvitt angår
försäkringsrörelse, iakttagas allenast
i vad gäller uppgifter om huru
värdesättningen å lager samt fordringar
skett; härutöver skall iakttagas
vad i 27 § sägs om skyldighet
att lämna där avsedda uppgifter.
§•
Inländsk försäkringsanstalt, som
är skattskyldig för inkomst av försäkringsrörelse,
skall i allmän självdeklaration
jämväl meddela uppgift
i de avseenden, som omförmälas i
anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen.
Motsvarande gäller beträffande
utländsk livförsäkringsanstalt,
som här i riket drivit försäkringsrörelse.
Understödsförening, vilken enligt
sina stadgar får meddela annan
kapitalförsäkring än sådan som omfattar
kapitalunderstöd på högst
1 000 kronor för medlem, anses i
denna förordning som livförsäkringsanstalt
i fråga om verksamhet
som är hänförlig till livförsäkring.
Utländsk skadeförsäkringsanstalt,
som här i riket drivit försäkringsrörelse,
skall i allmän självdeklaration
lämna uppgift å premieinkomsten
här i riket, fördelad å
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
(Nuvarande lydelse)
dels sjöförsäkring, dels trafikförsäkring,
dels sjuk-, olycksfalls- och
brandförsäkring och dels annan försäkring,
samt uppgift å den eller de
kommuner, där sysslomannen (generalagenten)
haft kontor, ävensom,
då flera kontor funnits, uppgift å
de vid varje kontor influtna premieinkomsterna,
fördelade på nämnda
olika slag av försäkring. Beträffande
annan än till livförsäkring hänförlig
verksamhet föreligger icke skyldighet
för utländsk försäkringsanstalt
att lämna uppgifter om intäkter
och avdrag i förvärvskällan.
(Föreslagen lydelse)
dels sjöförsäkring samt land- och
lufttransportförsäkring, dels annan
försäkring, samt uppgift å den eller
de kommuner, där sysslomannen
(generalagenten) haft kontor,
ävensom, då flera kontor funnits,
uppgift å de vid varje kontor influtna
premieinkomsterna, fördelade
på nämnda olika slag av försäkring.
30 §.
1 m o m. Vid självdeklaration för--— av kontot.
Vid självdeklaration, som---dessa uppgifter.
För aktiebolag,------för beskattningsåret.
För inländsk försäkringsanstalt
skall avlämnas bestyrkt avskrift av
protokoll eller annan handling, som
utvisar, huru vinst- och förlusträkningen
samt balansräkningen för beskattningsåret
slutgiltigt fastställts
samt huru vinsten för samma år
disponerats. Vad sålunda stadgats
skall dock icke gälla beträffande
försäkringsanstalt, som drivit enbart
livförsäkringsrörelse.
För inländsk skadeförsäkringsanstalt
skall avlämnas bestyrkt avskrift
av protokoll eller annan handling,
som utvisar, huru vinst- och
förlusträkningen samt balansräkningen
för beskattningsåret slutgiltigt
fastställts samt huru vinsten för
samma år disponerats.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970 och tillämpas första
gången vid 1971 års taxering. Äldre bestämmelser äger dock alltjämt tilllämpning
vid eftertaxering för år 1970 eller tidigare år.
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1969
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25
april 1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Moberg, Bengtsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade regler
för beskattning av försäkringsanstalter och anför.
Inledning
Enligt gällande rätt tillämpas olika regler för beskattning av inländsk försäkringsanstalts
sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse och inländsk
anstalts livförsäkringsrörelse. I första fallet tillämpas överskottsbeskattning.
Beträffande livförsäkringsrörelse sker i princip räntebeskattning
med undantag av utländsk återförsäkringsrörelse som även den överskottsbeskattas.
I fråga om livförsäkringsrörelse som utländsk försäkringsanstalt
driver här i landet gäller samma regler som vid beskattningen av
svensk anstalt. Beträffande utländsk anstalts sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse
tillämpas speciella beskattningsregler av schablontyp som
innebär att viss procent av premieinkomsten utgör skattepliktig nettointäkt.
Jag framhöll i prop. 1963: 48 med förslag till vissa ändringar i reglerna
om beskattning av försäkringsanstalter bl. a. att dessa regler delvis är ganska
komplicerade och svåra att tillämpa. Framför allt gäller detta skadeförsäkringsrörelse.
Jag påpekade att bl. a. försäkringsinspektionen framfört tanken
på någon form av bruttobeskattning av försäkringsföretag.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1963 tillkallade jag
fem sakkunniga1 för att utreda frågan om förenkling av beskattningsreglerna
för försäkringsföretag och därmed sammanhängande spörsmål. I direktiven
angav jag att de nya reglerna i princip borde medföra samma be
1
Kammarrättsrådet Nils G. Lindquist (ordförande), dåvarande byråchefen hos försäkringsinspektionen
Gerdt Brundin, direktören Sven Crabo, direktören Bertil Ekestaf och numera kammarrättsrådet
C. O. Sandström.
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
23
skattning för företagen som de nuvarande. Jag förklarade vidare att det
syntes naturligt att utredningen i första hand undersökte möjligheten att
för samtliga försäkringsföretag övergå till schablonmässiga beskattningsregler
av den typ som nu gäller för utländska försäkringsanstalter som driver
sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsverksamhet här i riket. Skulle
detta inte visa sig möjligt eller lämpligt borde utredningen pröva om man
även för annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse kunde tillämpa
eu räntebeskattningsmetod och i vad mån reglerna för denna ytterligare
kunde förenklas. Det borde emellertid vara utredningen obetaget att pröva
andra möjligheter till förenkling av beskattningsreglerna i fråga om försäkringsrörelse.
De sakkunniga som antog benämningen 1963 års försäkringsskattekommitté
redovisade i ett i december 1967 avgivet betänkande (Stencil Fi 1967:
15) resultatet av kommitténs arbete. I betänkandet som huvudsakligen avser
de s. k. riksbolagen, föreslås att enhetliga beskattningsregler skall tillämpas
för alla försäkringsgrenar i en anstalt. För skadeförsäkringsanstalter redovisas
tre beskattningsalternativ. Det första av dessa (alternativ 1), som innebär
att premieinkomsten utgör beskattningsunderlag, avvisas av kommittén.
Kommitténs majoritet anser däremot de båda övriga alternativen i och
för sig ändamålsenliga. Det ena (alternativ 2) syftar till att beskattningen
direkt skall träffa avkastningen av anstalternas kapital- och fastighetsförvaltning.
Detta alternativ förordas av kommitténs majoritet. Det andra (alternativ
3) innebär i princip ett bibehållande av nuvarande bestämmelser
om överskottsbeskattning av rörelseresultatet och förordas av en ledamot
med instämmande av kommitténs expert. Kommittén har utarbetat förfat
tningsförslag såväl för alternativ 2 som alternativ 3. 1 fråga om livförsäkringsanstalternas
beskattning föreslår kommittén att nuvarande regler
bibehålls med vissa ändringar av mera teknisk natur, bl. a. en höjning av
det s. k. antalsavdraget.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av kammarrätten,
försäkringsinspektionen, länsstyrelserna i Stockholms län, Malmöhus län
samt Göteborgs och Bohus län, allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund (med särskilda
utlåtanden av olika försäkringsanstalter) samt Folksam.
Utlåtanden i frågan har vidare inkommit från Svenska livförsäkringsföreningars
riksförbund samt gemensamt från Sveriges Ångfartygs Assurans
Förening, Norrlands Ångfartygs Assuransförening och Sydsvenska Ömsesidiga
Fartygsförsäkringsbolaget.
Inkomna yttranden och utlåtanden utvisar en allmänt positiv inställning
till kommittéförslaget att samma beskattningsregler skall gälla för alla försäkringsgrenar
i en anstalt. I fråga om skadeförsäkringsanstalternas beskattning
förordas i flertalet fall kommitténs alternativ 3. Beträffande beskattningen
av livförsäkringsrörelse ansluter man sig också i stort till kommitténs
förslag.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Gällande rätt
Inländska försäkringsanstalter
Inledning
Med inländsk försäkringsanstalt förstås såväl svenska försäkringsaktiebolag
som svenska ömsesidiga bolag. I beskattningshänseende likställs med
inländsk försäkringsanstalt (livförsäkringsanstalt) sådan understödsförening,
som äger meddela högre kapitalunderstöd än 500 kr. för medlem.
Andra understödsföreningar är enligt 54 § första stycket g) kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), KL, befriade från skattskyldighet
för inkomst av verksamhet hänförlig till livförsäkring. För övriga
anstalter som inte tillhör gruppen s. k. riksbolag gäller att de enligt 53 §
1 mom. d) KL är skattskyldiga endast för inkomst av fastighet.
Enligt punkt 4 av anvisningarna till 18 § KL anses livförsäkringsrörelse
utgöra en förvärvskälla och sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse
tillsammans bilda en förvärvskälla. Detta innebär att en uppdelning måste
göras vid beskattningen av en anstalt, som driver rörelse hänförlig till båda
förvärvskällorna. En försäkring som meddelas i samband med huvudförsäkring
skall emellertid enligt punkt 1 första stycket av anvisningarna till 30 §
KL räknas som tillhörande huvudförsäkringens art.
Sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse
Såsom nettointäkt av sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse anses
överskottet av sådan rörelse. Vid beräkning av överskottet av rörelsen
får enligt punkt 2 av anvisningarna till 30 § KL avdrag från bruttointäkten
göras -—■ förutom för driftkostnader som avses i 29 § KL — för
1) avsättning till försäkringsfond för egen räkning,
2) avsättning till i lag föreskriven säkerhetsfond,
3) utbetald återbäring,
4) avsättning till sådan reservfond som bildas av ömsesidig kreatursförsäkringsanstalt
enligt gällande föreskrifter om allmänna grunder angående
försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar,
5) avsättning till sådan regleringsfond som bildas av trafikförsäkringsanstalt
enligt gällande villkor och föreskrifter för utövande av trafikförsäkringsrörelse,
6) ökning av utjämningsfond i den mån sådan ökning inte överstiger den
på visst sätt beräknade vinsten på själva försäkringsrörelsen. Fonden får
dock inte genom ökningen bringas att överstiga en i lagen föreskriven gräns
(takregeln).
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Vad som skall förstås med försäkringsfond för egen räkning och med utjämningsfond
framgår av punkt 1 andra stycket och punkt 2 tredje stycket
av anvisningarna till 30 § KL.
Föreskrifterna om reservfond för kreatursförsäkringsanstalt är intagna i
3 § kungörelsen SFS 1926:389, ändrad 1932:164, och reglerna för regleringsfond
för trafikförsäkring i »Koncessionsvillkor för trafikförsäkring,
föreskrivna av Kungl. Maj :t genom resolution den 15 juni 1935».
Vinsten på själva försäkringsrörelsen, som alltså utgör en gräns för avdragsgill
avsättning till utjämningsfond, skall upptas till belopp som utgör
skillnaden mellan
å ena sidan summan av följande inkomstposter, nämligen
a) ingående försäkringsfond för egen räkning,
b) premieinkomst för egen räkning,
c) 4 % ränta på post a), och
å andra sidan summan av följande utgiftsposter, nämligen
d) utbetalningar för egen räkning för försäkringsfall,
e) förvaltningskostnader för egen räkning,
f) utgående försäkringsfond för egen räkning.
För att avdrag för ökning av utjämningsfonden skall medges krävs —
förutom att ökningen inte får överskjuta vinsten på själva försäkringsrörelsen
-— att utjämningsfonden inte genom ökningen kommer att överskjuta
ett visst tak (takregeln), som står i bestämd relation till den på året belöpande
premieinkomsten för egen räkning. Detta tak utgör maximigränsen
för avdragsgill fondökning. Detta motsvarar ett belopp av tio gånger den på
året belöpande premieinkomsten för egen räkning för brandförsäkring ökat
med två gånger sådan premieinkomst för annan skadeförsäkring. Ansvarighetsförsäkring
som uteslutande avser ansvarighet på grund av brandskada
räknas i KL som brandförsäkring.
Med premieinkomst, förvaltningskostnader m. m. för egen räkning avses
anstaltens premieinkomst, förvaltningskostnader m. m. minskade med
återförsäkrares andelar.
Den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning skall upptas
till ett belopp som motsvarar skillnaden mellan å ena sidan
a) ingående premiereserven för egen räkning med undantag för belopp
som avsatts för beviljade ersättningar — exempelvis livräntor -—- på grund
av försäkringsfall,
b) premieinkomsten för egen räkning,
c) 4 % ränta på post a), och
å andra sidan
d) utgående premiereserven för egen räkning med undantag även här för
belopp som avsatts för beviljade ersättningar på grund av försäkringsfall.
Gentemot avdragsrätten för skattefri avsättning till fonder står skatteplikt
för fondmedel som tas i anspråk. I fråga om utjämningsfonden gäller
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1969
— med ett undantag — att denna i sin helhet tas till beskattning om någon
del av fonden används för annat ändamål än för förlusttäckning. Undantaget
gäller anstalt som driver viss grundbunden sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse.
Sådan anstalt kan utan skattekonsekvenser vidta ändring
av sin bolagsordning av innebörd att anstalten får ta utjämningsfonden i
anspråk för återbäring till försäkringstagare i enlighet med de för rörelsen
stadfästa grunderna.
30 § 2 mom. första stycket KL innehåller viss undantagsregel för beskattning
i särskilda fall av rörelse som omfattar sjukförsäkring. Har sådan försäkring
tagits i samband med tjänst eller i förening med pensionsförsäkring
i livförsäkringsanstalt, får den del av rörelsens överskott som hänför sig
till sådan sjukförsäkring dras av från bruttointäkten av skadeförsäkringsrörelsen
i övrigt. Förutsättning härför är dock att försäkringsbelopp som
utgår på grund av sjukförsäkringen utgör invalidpension av det slag, som
enligt anvisningarna till 31 § KL skall anses som pensionsförsäkring.
Enlist 54 8 KL är såväl livförsäkringsanstalt som annan försäkringsanstalt
i princip skattskyldig för utdelning på aktier från svenska aktiebolag
och andelar i svenska ekonomiska föreningar. Beträffande försäkringsaktiebolag
som driver sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse har undantag
dock gjorts från principen om skattskyldighet för sådan utdelning, nämligen
i fråga om utdelning på sådana aktier och andelar, som innehas som ett
led i organisationen av verksamheten. Placeringar av förvaltade medel i fastigheter,
aktier, obligationer, lånefordringar in. in. anses som tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelsen, dvs. som varulager. Som sådan
tillgång anses däremot inte aktier som förvärvats som ett led i organisationen,
dvs. organisationsaktier, eller fastigheter som helt eller delvis används
i rörelsen som huvudkontor eller avdelningskontor.
Inkomster och utgifter beträffande fastigheter som är hänförliga till varulagret
redovisas i särskild förvärvskälla enligt bestämmelserna i 24—26 §§
KL. Upp- och nedskrivningar på fastigheter samt inkomster och utgifter
som är hänförliga till övriga varulagret redovisas i förvärvskällan rörelse.
Punkt 1 åttonde stycket av anvisningarna till 41 § KL innehåller bestämmelser
om värderingen av förvaltade medel som placerats i aktier, obligationer,
lånefordringar in. in. och av lager av fastigheter. Värdet av dessa tillgångar
skall upptas till vad som med hänsyn till risk för förlust, prisfall
in. in. framstår som skäligt. En närmare precisering har inte ansetts kunna
ske i lagen. Det har emellertid förutsatts att praxis skall fastställa gränserna
för skälig nedskrivning. För försäkringsanstalternas del har därför utbildat
sig tämligen fasta normer för värdesättningen av lagret. Sålunda har beträffande
pantsatta värdehandlingar, som skall värderas enligt 93 § 5 mom.
lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse (FL), den värdesättning
som gjorts i räkenskaperna regelmässigt godtagits. För övriga lagertillgångar
i försäkringsanstalterna har riksskattenämnden fastställt lägsta
värden (senast RN 1966 nr 5: 1).
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
27
Livförsäkringsrörelse
I skatterättsligt hänseende skiljs beträffande livförsäkring fr. o. in. den
1 januari 1951 mellan pensionsförsäkring och kapitalförsäkring. Särskilda
övergångsbestämmelser (SFS 1950:308 och 309) skall iakttas i fråga om
försäkring som tecknats före nämnda tidpunkt. I punkt 1 av anvisningarna
till 31 § KL anges vilka försäkringsformer som är hänförliga till pensionsförsäkring.
Vad som inte hänförs till sådan försäkring räknas som kapitalförsäkring.
Olika beskattningssystem tillämpas beträffande å ena sidan livförsäkringar
som inländsk anstalt meddelat direkt eller i återförsäkring åt annan
inländsk anstalt och å den andra utländsk återförsäkring, vartill hänförs
rörelse avseende återförsäkring som inländsk försäkringsanstalt meddelat
åt eller tagit hos utländsk försäkringsanstalt.
Beträffande livförsäkringar som meddelats direkt av inländsk anstalt
eller i återförsäkring åt annan inländsk anstalt gäller i huvudsak följande.
Pensionsförsäkring beskattas i sin helhet hos försäkringstagaren när försäkringsbeloppet
utfaller. Rätt till avdrag för premier föreligger. För att undvika
dubbelbeskattning beskattas inte försäkringsgivaren för inkomst av
livförsäkringsrörelse som avser meddelande av pensionsförsäkring. I fråga
om kapitalförsäkring sker beskattning dels hos försäkringstagaren genom
att avdrag för premien — med undantag för det av sociala hänsyn motiverade
avdraget enligt 46 § 2 mom. 3) KL — inte är medgivet, dels hos försäkringsgivaren
genom en räntebeskattning''.
För utländsk återförsäkringsrörelse som omfattar både pensionsförsäkring
och kapitalförsäkring gäller en särskild form av överskottsbeskattning.
Livförsäkringsrörelse som avser direkt meddelade eller i återförsäkring åt
annan inländsk försäkringsanstalt meddelade livförsäkringar.
Som framgått av det föregående skall beskattningen endast träffa rörelse
som avser kapitalförsäkring. Om anstalt driver livförsäkringsrörelse som
avser både pensionsförsäkring och kapitalförsäkring måste därför den del
av rörelsen som avser kapitalförsäkring på något sätt skiljas ut, innan beskattning
kan ske. Sådan uppdelning skall enligt punkt 4 av anvisningarna
till 30 § KL ske på skäligt sätt. I förarbetena till denna bestämmelse framhålls
att praktiska skäl hindrar en exakt fördelning av samtliga intäkter
och utgifter mellan de olika slagen av försäkring. Försäkringsinspektionens
tillsyn av försäkringsanstalternas verksamhet måste emellertid omfatta
även en övervakning av att förekommande approximativa uppdelningar på
pensions- och kapitalförsäkring inte för starkt avviker från verkligheten.
Kapitalförsäkringsrörelse beskattas efter ett räntebeslcattningssystem.
Nettointäkten av denna rörelse beräknas på sätt anges i punkt 3 av anvisningarna
till 30 § KL. Vid denna beräkning skall som bruttointäkt upptas
summan av följande poster, nämligen
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
1) intäkter av fastigheter, däri inräknat hyresvärde av lokaler som använts
i rörelsen,
2) räntor och utdelningar på banktillgodohavanden, aktier, obligationer,
lånefordringar och andra värdehandlingar,
3) vinst vid försäljning av eller uppskrivning av värdet på tillgångar som
anses som varulager. Undantagna är alltså inventarier och för stadigvarande
bruk i rörelsen avsedda fastigheter,
4) ränta på värdet av utländsk återförsäkrares ansvarighet i de fall anstalt
hos utländsk försäkringsanstalt återförsäkrat direkt meddelad eller i
återförsäkring åt annan inländsk försäkringsanstalt meddelad kapitalförsäkring
utan att hos sig behålla premiereserven. Räntan beräknas enligt den
räntefot som legat till grund för premieberäkningen.
Avdrag vid beräkning av nettoinkomsten medges för följande kostnader,
nämligen
1) ränta på lånat kapital, dock att avdrag inte får göras för ränta på försäkringstagare
tillkommande återbäringsmedel, trots dessa medels karaktär
av skuld till försäkringstagarna,
2) omkostnader för fastighetsförvaltningen, i den mån dessa är avdragsgilla
enligt 25 § IvL och inte avser sådan ränta på lånat kapital som dras av
på annat sätt,
3) förlust vid försäljning av och nedskrivning i räkenskaperna av varulagertillgång,
4) ett belopp motsvarande 5 % av vad som återstår av bruttointäkten
sedan de nu redovisade avdragen gjorts,
5) ett belopp motsvarande 5 kr. för varje direkt tecknad kapitalförsäkring.
Som en enda försäkring anses därvid alla kapitalförsäkringar som
samtidigt tecknats på samma persons eller samma personers liv.
Utöver samtliga dessa kostnader får under vissa omständigheter från nettointäkten
avräknas underskott av utländsk återförsäkringsrörelse.
Utländsk livåterförsäkringsrörelse
Som nettointäkt av utländsk återförsäkringsrörelse som avser livförsäkring
—■ alltså både pensionsförsäkring och kapitalförsäkring — upptas överskottet
av rörelsen.
Enligt punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 30 § KL måste rörelsen
vara av viss omfattning för att beskattning skall ske. De sammanlagda
risksummorna för återförsäkringar som inländsk försäkringsanstalt meddelat
åt utländsk försäkringsanstalt skall nämligen uppgå till minst 1 % av
de sammanlagda risksummorna för den förstnämnda anstaltens samtliga
livförsäkringar. Med en livförsäkrings risksumma vid viss tidpunkt förstås
den största ökning av nettokapitalvärdet av försäkringsanstalts förpliktelser
på grund av försäkringen, som kan uppkomma genom försäkringsfall
vid ifrågavarande tidpunkt. Med nettokapitalvärde förstås kapitalvärdet av
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
29
försäkringsanstalts förpliktelser på grund av försäkringsavtalet minskat
med kapitalvärdet av försäkringstagarens förpliktelser på grund av samma
avtal.
Är rörelsen av sådan omfattning att den är skattepliktig men utvisar den
underskott, får detta avräknas från anstaltens skattepliktiga nettointäkt av
kapital- och fastighetsförvaltning.
Intäkterna i den utländska återförsäkringsrörelsen skall beräknas fördelade
på återförsäkringar som övertagits från utlandet och återförsäkringar
som avlämnats till utlandet.
I fråga om övertagna återförsäkringar skall den inländska anstalten som
intäkt uppta belopp som tillgodoförts anstalten från den utländska anstalten,
ränta på den försäkringsfond för återförsäkringsrörelse som avsatts
hos den inländska anstalten och nedsättning av denna försäkringsfond. Avgående
poster är belopp som den inländska anstalten tillgodofört den utländska,
ökning av försäkringsfonden för återförsäkringsrörelse samt driftkostnader
i denna rörelse enligt särskild specifikation.
Beträffande avlämnade återförsäkringar skall den inländska anstalten
som intäkt uppta belopp som tillgodoförts anstalten från den utländska anstalten
och ökning av värdet av utländsk återförsäkrares ansvarighet. Avgående
poster är belopp som den inländska anstalten tillgodofört utländsk
återförsäkrare, minskning av värdet av utländsk återförsäkrares ansvarighet
samt driftkostnader i denna rörelse enligt särskild specifikation.
I 30 § 2 mom. tredje stycket KL har införts en regel (s.k. spärregeln) för
att förhindra, att en livförsäkringsanstalt blir hårdare beskattad än anstalten
kan bära. Om värdet av anstaltens tillgångar vid beskattningsårets utgång
understiger summan av dels försäkringsfonden ökad med en tjugondel
av fonden, dels beloppet av de skulder som inte grundar sig på meddelade
försäkringar, får nämligen ett belopp som motsvarar fem gånger skillnaden
dras av från nettointäkten.
Utländska försäkringsanstalter
För sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse som drivs här i landet
av utländsk försäkringsanstalt tillämpas enligt 30 § 3 mom. KL en schablonbeskattningsmetod.
Som skattepliktig nettointäkt av rörelse skall sålunda
upptas ett belopp motsvarande viss procent av anstaltens premieinkomst
av den rörelse som drivs här i landet, nämligen 5 % för sjöförsäkringssamt
land- och lufttransportförsäkringsrörelse och 3 % för övrig sjuk-,
olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse.
Med premieinkomst avses härvid bruttobeloppet av årets försäkringspremier,
dvs. utan avdrag för återförsäkringspremier.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
Beträffande livförsäkringsrörelse som drivs här i landet av utländsk försäkringsanstalt
sker beskattningen efter de grunder som gäller för inländsk
anstalts motsvarande försäkringsrörelse.
Skattesatsen vid den statliga inkomstbeskattningen
Enligt 10 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
(SI) utgör sådan skatt för försäkringsanstalter 10 % av den beskattningsbara
inkomsten av livförsäkringsrörelse och 40 % av den beskattningsbara
inkomsten av annan försäkringsrörelse.
Statlig förmögenhetsskatt
Inländsk försäkringsanstalt är enligt 6 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt (SF) frikallad från skattskyldighet
till sådan, skatt. Samma gäller beträffande utländsk försäkringsanstalts
förmögenhet som hänför sig till i riket bedriven livförsäkringsrörelse.
Beskattning av inländsk skadeförsäkringsrörelse
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Försäkringsskattekommittén
Inledning
Konstruktionen av gällande bestämmelser för beskattning av sjuk-,
olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse som drivits av inländsk försäkringsanstalt
ansluter sig i princip till rörelsebeskattningen i övrigt. Det är
emellertid med hänsyn till resultatkastningarna i skadeförsäkringsrörelse
nödvändigt med bestämmelser som ger speciella möjligheter att utjämna
rörelseresultatet mellan olika verksamhetsår. Därför finns specialbestämmelser
om bl. a. avdragsgill avsättning till utjämningsfond.
Under senare år har — bortsett från skatt på garantibelopp för fastigheter
— beskattning av vinst i stort sett endast skett i de fall anstalterna
haft kostnader som inte är avdragsgilla i beskattningshänseende, vartill
i fråga om aktiebolagen kommer aktieutdelningar.
Kommittén redogör för dessa faktorer som inverkar på beskattningen av
sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse på sådant sätt att skatteuttaget
inte överensstämmer med det verkliga resultatet av anstalternas rörelse.
Kommittén förklarar vidare att en förhållandevis hög skattebelastning
för aktiebolagen under åren 1958—1963 sammanhänger bl. a. med de talrika
fusioner som under denna tid ägt rum bland aktiebolagen och ofta fram
-
31
Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1969
tvingat icke avdragsgilla nedskrivningar av bokförda värden på aktier som
övertagits. Även om dessa nedskrivningar i viss utsträckning kan ha skett
genom anlitande av andra medel än sådana som är hänförliga till årets beskattade
överskott bör man enligt kommittén räkna med att skattebelastningen
i genomsnitt per år under dessa år vid en fusionsfri utveckling skulle
ha varit omkring 4 milj. kr. lägre.
Kommittén påpekar att den nuvarande beskattningen av å ena sidan försäkringsaktiebolagen
och å den andra de ömsesidiga försäkringsbolagen innebär
att fördelningen av skatten inle kan anses spegla de båda anstaltstypernas
skatteförmåga. Vidare kan med hänsyn till de nyss nämnda fusionerna
skatteutfallet för åren 1958—1963 inte anses vara helt godtagbart för
vad som skall anses som skälig beskattning av försäkringsaktiebolagens
sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse.
Mot denna allmänna bakgrund diskuterar kommittén tre alternativa lösningar
till förenklade beskattningsregler för inländsk sjuk-, olycksfalls- eller
skadeförsäkringsrörelse, i fortsättningen sammanfattningsvis kallad skadeförsäkringsrörelse.
Alternativ 1. Premieinkomsten som beskattningsunderlag
Beskattningsmetoden innebär att viss procent av premieinkomsten skall
utgöra skattepliktig rörelseinkomst, önskemålet om enklast möjliga beskattningsregler
utgör självfallet i och för sig tungt vägande skäl för en sådan
beskattningsmetod.
Metoden kan utformas så att procentberäkningen görs antingen på direkta
och indirekta premier eller också endast på direkta premier. Väljer man att
göra procentberäkningen på både direkta och indirekta premier uppkommer
emellertid komplikationer vid procentberäkning på indirekta premier. Av
redovisningstekniska skäl hänförs nämligen indirekta premier inom andra
verksamhetsgrenar än sjöförsäkring samt land- och lufttransportförsäkring
inte till viss verksamhetsgren utan redovisas gemensamt. Tar man vid inkomstberäkningen
även hänsyn till de indirekta premierna följer alltså att
man måste bestämma ett gemensamt procenttal för hela premieinkomsten
av indirekt försäkring. Detta leder enligt kommitténs mening till orimliga
resultat. Procenttalet skall nämligen förutsättas motsvara överskottet uttryckt
i procent av premieinkomsten. I detta fall skulle överskottet emellertid
beräknas på grundval av en premieinkomst från sinsemellan skilda verksamhetsgrenar
med helt olika årsresultat. Att finna ett enda procenttal som
på ett rättvisande sätt kan fånga upp dessa olikheter är omöjligt. Bland annat
denna omständighet gör att premieinkomsten av indirekt försäkring inte
rimligen skulle kunna beaktas om man skulle införa en beskattningsmetod
enligt alternativ 1.
En procentberäkning som endast grundar sig på premieinkomsten av direkt
försäkring skulle inte förorsaka några svårigheter i fråga om uppdel
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
ning av premierna på olika verksamhetsgrenar. Kommittén anser det vidare
i och för sig möjligt att finna för varje verksamhetsgren anpassade procenttal.
En nackdel är emellertid att dessa tal, om en någorlunda verklighetstrogen
anpassning till de reella överskotten i de skilda grenarna skall kunna
erhållas, nödvändigtvis måste bli så många att beskattningsmetoden ur
praktisk synvinkel knappast är användbar. Efter hand fortlöpande förändringar
inom försäkringsväsendet och därmed också av beräknade överskott
i de olika grenarna skulle vidare komma att framtvinga mer eller mindre
täta ändringar av procenttalen vilket från administrativa och andra synpunkter
är olämpligt.
Sådana ändringar företas emellanåt beträffande de procenttal som gäller
vid beskattningen av utländska försäkringsanstalters skadeförsäkringsrörelser
här i landet. Av ändringsframställningarna framgår klart svårigheten
alt finna ett procenttal som ger ett rättvisande resultat. Det förhållandet att
man i fråga om utländska anstalters skadeförsäkringsrörelser har bestämmelser
om beskattning av här diskuterad typ får ej heller tas till intäkt för
att systemet skulle vara gångbart även beträffande svenska anstalter. För de
utländska anstalternas del är det nämligen fråga om en nödlösning som är
betingad av dessa anstalters nära samhörighet med sina moderbolag utomlands.
De inbördes relationerna mellan dessa moder- och dotterbolag undandrar
sig kontroll från svenska tillsynsmyndigheters sida.
En beskattningsmetod med enbart premieinkomsten i direkt försäkring
som beskattningsunderlag skulle vidare innebära att återförsäkringsanstalt
som inte har inkomst av direkta premier undgår beskattning. Såvitt gäller
återförsäkring mellan svenska anstalter saknar detta från renodlat fiskalisk
synpunkt betydelse, eftersom innebörden endast är att beskattningen flyttas
från en anstalt till en annan. Helt annorlunda ställer det sig emellertid i
fråga om svenska anstalters utländska återförsäkringsrörelse. I dessa fall
har nämligen inte någon beskattning skett här i landet av den direkta försäkringen.
I den mån sådan svensk anstalt mottar premier i indirekt försäkring
från utländska anstalter i större omfattning än som svarar mot de
till utlandet avgivna återförsäkringspremierna skulle icke skattepliktig inkomst
av indirekt försäkring uppkomma som inte fiskalt sett kompenseras
av någon här i landet beskattad direkt försäkring.
För att undvika en sådan effekt skulle det i själva verket bli nödvändigt
att bygga ut beskattningsmetoden med ett särskilt procenttal för alla mottagna
indirekta premier från de utländska anstalterna. Avdrag borde vidare
få göras för återförsäkringspremier som avges till utländska anstalter, i den
mån premierna härrör från direkt svensk försäkring och sålunda blivit beskattade
här i landet. Härigenom får man emellertid ett alltför komplicerat
system.
Mot en beskattningsmetod som bygger på premieinkomstens storlek utan
hänsyn till skadeutbetalningar och andra omkostnader kan vidare invän
-
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
das att en sådan bruttoinkomst inte kan anses ge uttryck för anstaltens
förmåga att betala skatt.
Kommittén påpekar slutligen att en beskattning enligt detta alternativ
av anstalterna lätt skulle kunna övervältras på försäkringstagarna och i
praktiken komma att verka som en omsättningsskatt. En sådan konsekvens
ter sig enligt kommitténs uppfattning av flera skäl betänklig.
Kommitténs resonemang utmynnar i att man avvisar en beskattning enligt
alternativ 1.
Alternativ 2. Kapitalavkastningen som beskattningsunderlag
Beskattningsalternativet syftar i princip till en beskattning av anstalternas
kapital- och fastighetsförvaltning oberoende av resultatet av själva
försäkringsrörelsen. Metoden har utarbetats med gällande räntebeskattning
av livförsäkringsrörelse (kapitalförsäkring) som förebild. Emellertid
innebär kommitténs förslag med hänsyn till åsyftad enkelhet i skattebestämmelserna
och nödvändigheten att beakta skadeförsäkringens speciella
natur flera avvikelser från de regler som gäller för livförsäkringsrörelse.
För att nå syftet att beskattningen skall ske oberoende av resultatet av
själva försäkringsrörelsen anser kommittén att i likhet med vad nuvarande
regler för skadeförsäkringsrörelse kan anses innebära avkastningen av försäkringsfonden
skall undantas från beskattning. Kommittén påpekar att
denna fond i realiteten kan anses jämställd med vanlig affärsskuld (skuld
till försäkringstagarna).
Avkastningen av kapital- och fastighetsförvaltning skall enligt detta beskattningsalternativ
beräknas till skillnaden mellan å ena sidan summan av
1. räntor,
2. utdelningar (med undantag för utdelningar på organisationsaktier och
organisationsandelar),
3. nettointäkt av fastighetsförvaltning,
4. vinst vid försäljning av lagertillgångar (varmed även avses organisationsaktier
etc.),
5. kursvinster vid försäljning av främmande valutor,
och å den andra summan av
6. gäldräntor som inte avdras vid beräkning av inkomst eller underskott av
fastighet,
7. underskott av fastighetsförvaltning,
8. förlust vid försäljning av lagertillgångar,
9. kursförluster vid försäljning av främmande valutor.
Som tidigare påpekats anser kommittén att avkastningen av försäkringsfonden
inte skall beskattas. För att beräkna den del av avkastningen som
skall undantas från beskattning skall den totala avkastningen proportioneras
mellan å ena sidan försäkringsfonden och å den andra anstaltens eget
kapital, dvs. aktiekapital eller garantikapital samt överskottsfonder. Den
3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 120
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
del av den totala avkastningen som efter proportioneringen kan anses belöpa
på eget kapital utgör nettointäkt av anstaltens rörelse. Försäkringsfond och
eget kapital skall vid proportioneringen upptas till de i anstaltens utgående
balansräkning för beskattningsåret angivna värdena.
Redovisningen av nettointäkt eller underskott av fastighetsförvaltningen
skall omfatta samtliga anstaltens inländska fastigheter av annan fastighets
natur och göras på fastighetsbilagor enligt reglerna i KL. För kontorsfastigheter
skall beräknade hyresvärdet för av anstalten nyttjade lokaler upptas
som intäkt.
Kommittén har ansett att man vid beskattningen i förenklingssyfte skall
bortse från upp- och nedskrivningar av lagertillgångar. Det har även diskuterats
möjligheten att inte ta med försäljningsvinster och försäljningsförluster
vid beräkningen av den totala avkastningen. Emellertid har kommittén
inte ansett det rimligt att bortse härifrån. I fråga om lagertillgångar
är det nämligen allmänt vedertaget att anse försäljningsvinster som avkastning
och försäljningsförluster som avdragsgill kostnad. Bortser man
från dessa vinster och förluster skulle detta vidare kunna tänkas återverka
på anstalternas placeringspolitik i riktning mot tillgångar med låg ränteavkastning
men förväntad hög försäljningsvinst.
Som en följd av att upp- och nedskrivningar inte beaktas i systemet skall
vinst eller förlust vid försäljning av lagertillgång beräknas med utgångspunkt
från den ursprungliga anskaffningskostnaden. I förenklingssyfte föreslår
kommittén att detta även skall gälla beträffande tillgångar som anskaffats
före ikraftträdandet av det nya räntebeskattningssystemet, oavsett
att tillgångarna med tillämpning av nuvarande regler i beskattningshänseende
kunnat uppskrivas eller nedskrivas. Vidare föreslår kommittén att försäkringsersättning
för skadeförsäkringsanstalts fastighet skall vara skattefri,
då en beskattning av sådan ersättning inte kan motverkas av nedskrivning
av fastighetens värde. Vid beräkning av vinst eller förlust vid försäljning
av lagerfastighet skall å andra sidan anskaffningskostnaden minskas
med sådan försäkringsersättning. Denna vinst eller förlust skall även korrigeras
på så sätt att som tillkommande post skall upptas på fastighetsbilaga
åtnjutna värdeminskningsavdrag och som avgående post tidigare inte avdragsgilla
förbättringskostnader.
Alternativet innebär vidare att anstalts nettointäkt av fastighetsförvaltning
skall beskattas i rörelsekommunen i likhet med vad som gäller vid beskattning
av kapitalförsäkringsrörelse.
Enligt alternativet sker beskattningen i princip utan hänsynstagande till
försäkringsrörelsens resultat. Någon hjälpregel har inte ansetts behövlig i
syfte att hindra att beskattningen i händelse av förlust i försäkringsrörelsen
skulle bidra till att förvärra anstaltens läge. Vidare har övergångsbestämmelser
av innebörd att tidigare obeskattade medel, bl. a. medel avsatta till
utjämningsfond, skulle återföras till beskattning ansetts obehövliga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969 35
I syfte att studera effekten av en räntebeskattning enligt alternativ 2 har
kommittén utarbetat tre tabeller som torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilagor 1—3. Vid utarbetandet av tabellerna har medtagits
verkningarna av upp- och nedskrivningar av anstalternas tillgångar,
då det på tillgängligt material inte varit möjligt att bortse härifrån. Kommittén
anser emellertid att tabellerna likväl ger en tillfredsställande bild av
utvecklingen. Skatteutfallet har i tabellerna beräknats efter ett skatteuttag
av 50 %. Bilagorna 1 och 2 visar resultatet i varje anstalt för sig och hänför
sig till år 1965. I bilaga 3 lämnas en redogörelse för perioden 1956—1965 av
det sammanlagda resultatet för aktiebolag och ömsesidiga bolag var för sig.
Detta är, framhåller kommittén, självfallet inte någon rationell uppdelningsgrund
om man ser till rörelsens allmänna struktur och förutsättningar.
Kommittén motiverar uppdelningen i bilaga 3 med att de ömsesidiga bolagen
mte som aktiebolagen i sin resultatredovisning behövt ta hänsyn till
aktieutdelningar m. in. Bilagorna visar att alternativet skulle medföra en ökning
av sammanlagda skatteutfallet och en omfördelning av skatten såväl
mellan de olika anstaltstyperna som mellan anstalter av samma typ. Med utgångspunkt
från uppgifterna för år 1965 skulle skatten för aktiebolagen enligt
alternativ 2 uppgå sammanlagt till 8,6 milj. kr. i stället för 9,2 milj. kr.
enligt den nuvarande metoden och för ömsesidiga bolag till 9,3 milj. kr. i
stället för 3,1 milj. kr.
Alternativ 3. Överskottsbeskattning
I detta alternativ presenterar kommittén en översyn av gällande överskottsbeskattningsregler.
Syftet med översynen har varit att i görlig mån
förenkla nuvarande bestämmelser. I samband därmed pekar kommittén på
vissa modifikationer i beskattningsreglerna på området som bör göras om
man i fortsättningen skall bibehålla ett system med överskottsbeskattning.
Kommittén har i huvudsak utgått från den analys av hithörande problem
och den ingående redogörelse för bakgrunden till dessa som lämnades av
1961 års utredning angående översynen av vissa beskattningsregler för skadeförsäkringsrörelse.
De ändringar i gällande lagstiftning som föreslås sammanhänger
framför allt med reglerna angående de för skadeförsäkringsanstalterna
specifika utjämningsfonderna.
Som framgår av avsnittet om gällande rätt får vid beräkning av överskottet
av skadeförsäkringsrörelse avdrag göras bl. a. för ökning av utjämningsfonderna
i den mån sådan ökning inte överstiger den enligt punkt 2 av
anvisningarna till 30 § KL beräknade vinsten på själva försäkringsrörelsen.
Utjämningsfonderna tår dock inte på detta sätt bringas att överstiga ett
i samma anvisningspunkt angivet tak, nämligen summan av tio gånger den
på året belöpande premieinkomsten för egen räkning för brandförsäkring
och två gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning för
annan försäkring (takregeln).
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Kommittén föreslår att takregeln skall slopas och att avdragsgill avsättning
till utjämningsfonderna endast skall begränsas av den beräknade
vinsten på själva försäkringsrörelsen. Största möjliga ökning av utjämningsfonderna
inom ramen för vad takregeln medger förutsätter nämligen att
brandförsäkring redovisas fristående från övrig försäkringsrörelse. Sådan
redovisning sker emellertid inte numera. Som en följd härav blir i åtskilliga
fall fastställandet av taket mer eller mindre godtyckligt och alltså inte
grundat på bokföringen. Härtill kommer att takregeln, de nämnda olägenheterna
till trots, i realiteten har liten betydelse, då endast en ringa del av
anstalternas skatter hänför sig till själva försäkringsrörelsen. Vad som beskattas
i anstalterna är i huvudsak kapitalavkastningen. Att takregeln slopas
skulle därför i praktiken få betydelse endast i ett fåtal fall. Konsekvenserna
skulle vidare i en inte oväsentlig utsträckning komma att motverkas
av de ändringar som kommittén föreslår för beräkningen av vinsten på
själva försäkringsrörelsen.
Kommittén visar nämligen att nuvarande bestämmelser om beräkning av
vinsten på själva försäkringsrörelsen är behäftade med påfallande brister.
Dessa brister medför vissa dubbelräkningar av skattefria avsättningar m. m.
samt gäller även återbäring och förvaltningskostnader.
Vid beräkning av skattemässig rörelsevinst medges f. n. avdrag bl. a.
för avsättning till regleringsfond för trafikförsäkring och till i lag föreskriven
säkerhetsfond. Å andra sidan anses nedsättning av dessa fonder
som intäkt. Hänsyn tas inte till ökning eller minskning av sådana fonder
vid beräkning av vinsten på själva försäkringsrörelsen, vilken vinst alltså
utgör den yttersta gräns för belopp som får avsättas till utjämningsfonderna.
Vid ökning av regleringsfond för trafikförsäkring eller i lag föreskriven
säkerhetsfond kommer härigenom i princip samma belopp att medtas vid
beräkningar av två skilda skattefria avsättningar. För att motverka denna
effekt föreslår kommittén en utbyggnad av reglerna för beräkning av
vinsten på själva försäkringsrörelsen. I konsekvens härmed anser kommittén
att i dessa regler hänsyn även skall tas till minskning av regleringsfond
och säkerhetsfond.
Vidare kan en inländsk försäkringsanstalt f. n. erhålla dubbelavdrag genom
avsättning till utjämningsfond om anstalten driver — förutom inländsk
försäkringsrörelse — i utlandet beskattningsbar försäkringsrörelse,
som inte skall beskattas här i landet. Det görs nämligen inte någon skillnad
mellan poster som hänför sig till anstaltens inländska och dess utländska
rörelse vid beräkning av vinsten på själva försäkringsrörelsen. I dessa fall
kommer därför den avdragsgilla avsättningen till utjämningsfonderna att
påverkas av resultatet av den utländska rörelsen. Vid överskott i sådan
rörelse kommer alltså den avdragsgilla avsättningen att till viss del utgöras
av belopp som genom dubbelbeskattningsavtal undantas från beskattning
här i landet. Å andra sidan medför underskott i den utländska rörelsen
ö
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
att skattefria avsättningar till utjämningsfonderna blir i motsvarande mån
mindre. Kommittén föreslår att vid överskott i utländsk försäkringsrörelse
den här redovisade vinsten på själva försäkringsrörelsen skall minskas med
det belopp som genom dubbelbeskattningsavtal undantas från beskattninghär
och att vid underskott i sådan utländsk rörelse vinsten på själva försäkringsrörelsen
skall ökas med belopp motsvarande underskottet i den utländska
rörelsen.
Kommittén föreslår vidare att i förtydligande syfte beteckningen premieåterbetalning
införs för återbäring i överskottsbeskattad skadeförsäkringsrörelse.
För att undvika dubbelräkning vid beräkning av skattemässig rörelsevinst
anser kommittén att även verkställd premieåterbetalning bör beaktas,
nämligen som avgående post vid beräkning av vinsten på själva försäkringsrörelsen.
Vid beräkning av vinsten på själva försäkringsrörelsen avdras f. n. sådana
förvaltningskostnader som även är avdragsgilla vid beräkning av
den skattemässiga rörelsevinsten. Detta innebär att belopp motsvarande icke
avdragsgilla förvaltningskostnader skattefritt kan avsättas till utjämningsfond.
Kommittén som anser att denna effekt bör undanröjas föreslår därför
att samtliga förvaltningskostnader skall dras av vid beräkning av vinsten
på själva försäkringsrörelsen.
Kommitténs ställningstagande till alternativ 2 och 3
Som tidigare angetts anser kommitténs majoritet att både alternativ 2
och alternativ 3 i och för sig är lämpade som grundval för skadeförsäkringsanstalts
beskattning. I valet mellan dessa båda alternativ har majoriteten
stannat för en beskattning enligt de principer som anges i alternativ
2. En ledamot förordar däremot — med instämmande av kommitténs expert
alternativet 3 som det enda tänkbara av de tre alternativen.
Kommitténs majoritet anför som skäl för sitt ställningstagande att alternativet
2 bättre uppfyller det i direktiven uttalade önskemålet om en förenkling
av beskattningsreglerna på området än alternativ 3. Vid en jämförelse
med såväl nuvarande som i alternativ 3 föreslagna regler för överskottsbeskattning
framstår nämligen alternativ 2 som betydligt enklare
både nr lagteknisk synvinkel och från beskattningsmyndigheternas och anstalternas
synpunkt. Alternativet ansluter nära till anstalternas balansräkningar
och det redan nu använda redovisningssystemet kan direkt anpassas
till skatteredovisningen.
I fråga om utformningen av alternativ 2 framför majoriteten i huvudsak
följande synpunkter bl. a. beträffande behovet av förlusttäckningsavdrag och
övergångsbestämmelser, avsteget från principen om dubbelbeskattning av
aktieutdelningar och frågan om omfördelningen av skatten mellan olika
anstalter.
Genom att beskattningen enligt alternativet i princip skall ske oberoende
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
av resultatet av själva försäkringsrörelsen kan hänsyn inte direkt tas till förlust
som kan uppkomma i rörelsen. I detta hänseende skiljer sig metoden
från det räntebeskattningssystem som gäller för livförsäkringsanstalter,
där svårare förlustsituationer beaktas genom en s. k. spärregel. Majoriteten
anser att någon spärregel inte behövs i det föreslagna räntebeskattningssystemet.
Man behöver inte befara att en beskattning enligt alternativet i
händelse av en större förlust i försäkringsrörelsen skulle komma att verka
utarmande på den förlustdrabbade anstalten. En sådan effekt mildras nämligen
sedd på någon sikt bl. a. av den föreslagna skattefriheten för avkastning
som kan hänföras till försäkringsfonden. Beskattningsunderlaget minskar
i samma mån som det egna kapitalet minskar i förhållande till nämnda
fond.
Alternativet kan, fortsätter majoriteten, teoretiskt medföra att i anstalt
uppsamlat obeskattat kapital kan användas för utdelning. Här åsyftas
främst utjämningsfondens medel. Det är emellertid enligt majoritetens mening
knappast realistiskt att tänka sig att en anstalt mot god affärssed
skulle undergräva sin ekonomi genom fondminskning till förmån för aktieutdelning
eller annat som inte svarar mot syftet med fonden. En bestämmelse
i syfte att till beskattning återföra sådana oriktigt framtagna fondmedel
behövs därför inte och skulle utgöra en onödig belastning av författningstexten.
Beträffande aktiebolagen förlorar man genom alternativ 2 i likhet med
vad nu gäller beträffande den räntebeskattade livförsäkringsrörelsen den direkta
anknytningen till aktieutdelningarna. Majoriteten anser att detta avsteg
från den allmänna regeln om dubbelbeskattning av vinstutdelning bör
kunna accepteras som en naturlig följd av beskattningsmetoden i fråga.
Härtill kommer att metoden över huvud är tillämplig endast på ett mycket
begränsat område som är noga reglerat och bl. a. därför får anses inta en
särställning även i beskattningshänseende.
Metoden med avkastningen som grund för beskattningen har utformats
så att den anpassats till anstalts skatteförmåga i relation till verklig avkastning.
Syftet är således att låta avkastningen spegla anstaltens soliditetsgrad
och ge ett bättre uttryck för skatteförmågan än som erhålls med nuvarande
överskottsbeskattning. Av bilagorna 1—3 framgår dels att alternativet medför
en omfördelning av skatten de olika anstalterna emellan, dels att skatteutfallet
för flertalet år överstiger uttaget enligt nu gällande regler. Majoriteten
anser emellertid inte att något sakligt skäl kan anföras till stöd för
uppfattningen att nuvarande fördelning mellan bolagen av skatten ger ett
rättvisande uttryck för anstalternas förmåga att betala skatt. Överskottsbeskattningen
enligt nuvarande metod ger nämligen enligt majoriteten knappast
ett resultat som kan anses på ett tillfredsställande sätt spegla anstalternas
skatteförmåga. Alternativ 2 bör däremot, oavsett att det i vissa fall leder
till en skärpt beskattning, ge en rimlig relation i beskattningshänseende de
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
olika anstalterna emellan. Godtar man syftet med alternativet måste som
en konsekvens härav även effekten godtas. Att alternativet även ger en
skattehöjning totalt sett kan i och för sig inte utgöra grund för kritik mot
själva förslaget. Vill man åstadkomma en sänkning av det totala skatteuttaget
kan detta enligt majoriteten ske exempelvis genom ett förvaltningskostnadsavdrag.
Den skiljaktige ledamoten anser alternativ 3 vara det enda tänkbara och
framhåller att detta utgör resultatet av en överarbetning av gällande beskattningssystem
och det förslag till överskottsbeskattning, som avgavs av
1961 års utredning och som i stort sett tillstyrktes av de hörda remissinstanserna.
Han påpekar även bl. a. de vinningar som från fiskalisk synpunkt
kan nås genom eliminering av dubbelräkningar och av felföring av
förvaltningskostnader som sker vid den nuvarande överskottsbeskattningen.
Alternativ 3 uppfyller vidare skäliga fordringar på anpassning till vedertagna
försäkringsekonomiska principer och ansluter på ett naturligt sätt till
anstalternas offentliga årsredovisning. Alternativet torde vid tillämpningen
inte bereda vederbörande fackmän några svårigheter.
De anmärkningar ledamoten riktar mot alternativet 2 hänför sig till
avsaknaden av förlusttäckningsavdrag och kostnadsavdrag enligt detta alternativ,
möjligheten att utan skattekonsekvenser kunna använda utjämningsfondens
medel för annat ändamål än det ursprungligen avsedda, samt
frågorna om avsteg från dubbelbeskattning av aktieutdelningar och omfördelning
av skatten.
Remissinstansernas ställningstagande till de tre alternativen
Av kommitténs tre alternativa förslag till beskattning av skadeförsäkringsrörelse
grundas alternativen 1 och 2 på bruttobeskattningsprincipen
under det att det tredje innebär ett bibehållande av en nettovinstbeskattning.
Flertalet remissinstanser förordar alternativet 3.
För säkring sinspektionen uttalar som sin mening att verkan av en bruttobeskattning,
som i sin tillämpning innebär en med avseende på företagsform
mera neutral skattebelastning än en nettobeskattning, är tilltalande ur
rättvisesynpunkt med hänsyn till att därigenom åstadkommes konkurrens
på lika skattevillkor. Bruttobeskattningen leder också otvivelaktigt till enklare
regler för beräkning av beskattningsbar inkomst. Med hänsyn härtill
anser inspektionen det i princip vara riktigt att sträva efter ändrade beskattningsregler
som innebär såväl enkelhet i tillämpning som neutralitet till
sin verkan i fråga om belastningen på bolagen. Emellertid anser inspektionen
att starka skäl måste föreligga för att ett sådant synsätt på företagsbeskattning
skall för skadeförsäkringsanstalternas del resultera i avsteg från
för företag i allmänhet gällande beskattningsprinciper. Inspektionen fram
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
håller att företagsskatteutredningen inom allmänna skatteberedningen avvisat
en omläggning till en renodlad bruttobeskattning och har mot bakgrunden
härav stannat för att förorda alternativ 3.
Mot ett genomförande av alternativ 1 åberopar flera remissinstanser de
av kommittén i olika avseenden belysta praktiska och principiella olägenheter
som är förenade med en premiebeskattning. Försäkringsinspektionen
anser emellertid de svårigheter som kommittén anfört mot alternativet något
överdrivna. Dessa svårigheter torde kunna avsevärt begränsas om systemet
baserades exempelvis på eu beräkning med en för alla försäkringsgrenar
gemensam procentsats på ett skatteunderlag utgörande den på året
belöpande premieinkomsten för egen räkning. En schablonbeskattning av
premieinkomsten kan inte avspegla variationerna i de olika försäkringsgrenarnas
resultat inbördes och från år till år, men inspektionen framhåller
att samma invändning även kan göras mot de övriga av kommittén redovisade
alternativen. Enligt inspektionens mening är dock en förutsättning
för tillämpning av alternativ 1 att skatteunderlaget utökas med hänsyn
till aktie- och annan utdelning. Vidare behövs även en spärregel av den
typ som enligt 30 § 2 mom. KL gäller i livförsäkringsrörelse mot för högt
skatteuttag.
Alternativ 2 tillstyrks endast av försäkringsaktiebolagen Sirius samt —
med vissa modifikationer — Skandia och Atlantica.
Skandia har med instämmande av Atlantica uttalat som sin mening att
de förändringar i gällande överskottsbeskattningssystem som innefattas i
alternativ 3 i och för sig är ägnade att läggas till grund för lagstiftning men
likväl inte undanröjer de påtagliga brister som vidlåder detta system när
det gäller att åstadkomma ett i förhållande till överskott och skatteförmåga
rättvist skatteuttag.
Skandia påpekar att avsikten med hittillsvarande bestämmelser varit att
beskatta vinster som uppkommer inom försäkringsanstalterna, oavsett om
vinsterna delas ut eller ackumuleras i anstalterna och oavsett inom vilken
företagsform vinsterna uppkommer. Denna principiella utgångspunkt bör
enligt Skandias mening gälla även i ett framtida skattesystem. Nuvarande
regler har dock genom bestämmelserna om avdragsgilla fondavsättningar
och nedskrivningar kommit att bli ineffektiva och i stort sett medfört beskattning
endast av aktiebolag som lämnar aktieutdelning. Härigenom uppkommande
olika kostnadslägen anstalterna emellan medför en snedvridning
av konkurrensförhållandena som enligt Skandias mening bör rättas till.
En beskattningsmetod enligt alternativ 2 som syftar till beskattning av
skadeförsäkringsanstalts kapital- och fastighetsförvaltning medför enligt
Skandias mening att dessa missförhållanden undanröjs och innebär vidare
ett mera rättvist skatteuttag med hänsyn till kapitalstyrka och därmed
sammanhängande skatteförmåga. Skandia föreslår emellertid vissa ändringar
i det av kommittén föreslagna systemet. Vid beräkning av kapital
-
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
avkastningen bör upp- och nedskrivningar beaktas i likhet med vad som
gäller för livförsäkringsrörelse. Härigenom undviker man kommittéförslagets
svårtillämpade regler om förbättringskostnader, reparationskostnader
och försäkringsersättningar för skada på byggnader. Underlaget för beskattningen
bör vara hela kapitalavkastningen. Detta bör ökas med belopp
motsvarande aktieutdelningar. Ett kostnadsavdrag bör vidare införas. Olika
förslag beträffande utformningen av detta avdrag diskuteras och Skandia
finner att avdraget bör beräknas till 6 % av premieinkomsten. En spärregel
motsvarande den som gäller för livförsäkringsrörelse behövs även för skadeförsäkringsrörelse.
1 fråga om vilken procentsats som bör tillämpas vid den
statliga inkomstbeskattningen anser Skandia, med hänsyn till strävandena
att åstadkomma ett beskattningssystem som nära anknyter till reglerna för
beskattning av livförsäkringsrörelse, det naturligt att tillämpa samma skattesats
som gäller för sådan rörelse, nämligen 10 %. Ett ytterligare skäl för
denna skattesats är att beskattningsunderlaget enligt den modifierade formen
av alternativ 2 är väsentligt utvidgat i förhållande till kommittéförslaget.
Med dessa modifikationer skulle alternativet gett ett skatteuttag av samma
storleksordning som den skatt försäkringsanstalterna totalt sett under
senare år erlagt till stat och kommun.
Försäkringsinspektionen påpekar bl. a. beträffande den av kommittén föreslagna
proportioneringen av hela avkastningen mellan försäkringsfond
och eget kapital att en anstalts öppet redovisade egna kapital enligt inspektionens
mening ofta ger en mycket ofullständig bild av soliditetsgraden.
Om uppkommet överskott i försäkringsrörelsen avsätts till öppet
redovisad överskottsfond leder detta vid tillämpning av alternativ 2 till en
ökning av den skattepliktiga andelen av kapitalavkastningen medan eu avsättning
till säkerhetstillägg i försäkringsfonden medför en minskning av
den skattepliktiga andelen trots att konsolideringen ökats. Disponeras överskottet
för nedskrivning av tillgångar påverkas inte proportioneringen mellan
eget kapital och försäkringsfond.
Inspektionen tillägger att det blir fördelaktigt ur skattesynpunkt för
anstalterna att disponera redovisat eget kapital för förlusttäckning i stället
för att för ändamålet ta i anspråk konsolideringsmedel i försäkringsfonden
eller dolda reserver i tillgångarna. Alternativ 2 kan förväntas medföra
att anstalterna maximalt utnyttjar sina möjligheter att begränsa skatteunderlaget
— liksom de gör vid nu tillämpade beskattningssystem. Härigenom
torde det eftersträvade sambandet mellan skatteuttag och skatteförmåga
minska. Synpunkter av samma slag framförs även av ett flertal andra remissinstanser.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller i anslutning till proportioneringen
i alternativ 2 att det i och för sig är principiellt felaktigt att inte
beskatta avkastningen av försäkringsfonden i den mån den belöper på försäkringar
som inte beskattas hos mottagaren och att sådana försäkringar
torde ha stor omfattning.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Den kritik som remissinstanserna riktar mot alternativ 2 sammanhänger
emellertid främst med att beskattningen skall ske utan direkt hänsynstagande
till resultatet av försäkringsrörelsen, att dubbelbeskattning i sedvanlig
bemärkelse inte sker samt att obeskattade medel -—- dvs. medel avsatta
till utjämningsfond eller vissa andra fonder — kan användas för bl. a. fondemission.
Kammarrätten anser det inte förenligt med försäkringstagarnas intressen
eller önskvärt från allmän synpunkt att en anstalt vars försäkringsrörelse
vid viss tidpunkt visar förlust ytterligare belastas av skatt för en inte
befintlig vinst. Den »merskatt» som föranleds av att en anstalt inte kunnat
utnyttja förlust på försäkringsrörelsen i kvittning mot andra inkomster kan
komma att i sista hand drabba försäkringstagarna i form av förhöjda premier.
I anslutning till kommitténs uttalande om att ett negativt rörelseresultat
kan väntas leda till en minskning av det egna kapitalet och sålunda påverkar
anstaltens totala kapitalavkastning och framför allt den del därav som faller
på det egna kapitalet framhåller Folksam att uttalandet inte motsäger det
faktum att beskattningsmetoden bidrar till att försvaga anstaltens ställning
under ett förlustår eller en serie av förlustår. Detta är, anser Folksam, en
helt oacceptabel effekt.
Försäkringsaktiebolaget Atlas, som är det enda självständiga återförsäkringsbolaget
i Sverige, påpekar att dess verksamhet i högre grad än ett direktförsäkringsbolag
är inriktat på avtäckning av katastrofrisker av olika
slag. Bolagets resultat måste därför förväntas fluktuera mer än vad som är
normalt för direktförsäkringsbolagen. Det är därför av synnerlig vikt för
bolaget att det system bibehålls, enligt vilket hänsyn tas vid beskattningen
till speciellt dåliga resultat.
Ett flertal försälcringsanstalter uttalar i ett gemensamt yttrande att det
är synnerligen önskvärt att skadeförsäkringsanstalter, vilkas verksamhet
är utsatt för stora och oberäkneliga kastningar, beskattas enligt ett system
som i likhet med vad nu gäller lämnar utrymme för kostnadsavdrag och
som ger möjlighet till resultatutjämning. Vidare påpekar anstalterna att de
ömsesidiga bolagen inte tillkommit för att skapa vinster för ägarna — försäkringstagarna.
Avsikten är att dessa skall beredas ett försäkringsskydd
till så låg kostnad som möjligt. Detta förhållande och kanske än mer den
starka konkurrensen med dess premiesänkande effekt gör att de ömsesidiga
bolagen i stor utsträckning använder kapitalavkastningen för att fylla ut premieinkomsten,
där denna ej täcker summan av skador och förvaltningskostnader.
Alternativet 2 innebär en höjning av skatten för dessa anstalter
och skulle som kompensation härför nödvändiggöra premiehöjning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
43
Departementschefen
Den översyn av försäkringsrörelsebeskattningen som försäkringsskattekommittén
företagit har enligt direktiven haft som målsättning att i möjligaste
mån förenkla beskattningsreglerna för anstalterna. De nya reglerna
borde i princip medföra samma beskattning för anstalterna som de nuvarande.
Inom ramen för direktiven har kommittén presenterat tre olika alternativ
för beskattningen av skadeförsäkringsrörelse. Alternativ 1 innebär beskattning
med premieinkomsten som beskattningsunderlag, alternativ 2 lägger
avkastningen av kapital- och fastighetsförvaltning till grund för beskattningen
medan alternativ 3 utgör en överarbetning av nuvarande överskottsbeskattning.
Skatteuttaget betingas f. n. i hög grad av förekomsten av aktieutdelning
och av icke avdragsgilla kostnader. Man kan med fog göra gällande att nuvarande
beskattning inte avspeglar variationerna försäkringsanstalterna
emellan i fråga om rörelseresultat och inte heller resultatväxlingarna i en
och samma anstalt från år till år. Med hänsyn härtill och i förenldingssyfte
ansåg jag möjligheten till en schablonbeskattning med premieinkomsten
som beskattningsunderlag i första hand böra undersökas. Det torde nämligen
knappast kunna tänkas något från teknisk synpunkt enklare system.
Kommittén redovisar emellertid de praktiska och principiella svårigheter
som är förenade med detta och avvisar i likhet med samtliga remissinstanser
systemet. Med hänsyn till de påtalade svårigheterna vill jag inte förorda att
premieinkomsten läggs till grund för beskattning av skadeförsäkringsrörelse.
Alternativ 2, som innebär ett räntebeskattningssystem, har utarbetats med
gällande räntebeskattning av livförsäkringsrörelse (kapitalförsäkring) som
förebild. För livförsäkringsanstalternas del syftar emellertid reglerna till att
på ett praktiskt sätt beskatta avkastningen på de sparmedel som anstalten
förvaltar för de enskilda försäkringstagarnas räkning. När kommitténs majoritet
föreslår att beskattningsunderlaget för skadeförsäkringsrörelse skall
utgöras av avkastningen på det egna kapitalet, är bakgrunden inte densamma.
Det är i stället fråga enbart om ett nytt sätt att utforma beskattningen
av sj älva verksamheten.
Den gängse formen för företagsbeskattning bygger på verksamhetsresultatet
som skatteunderlag. Enligt gällande beskattningsregler för skadeförsäkringsrörelse
inverkar emellertid ett flertal faktorer på beräkningen med
påföljd att beskattningen inte speglar rörelseresultaten. Jag anser det därför
inte obefogat att pröva andra vägar för beskattning av skadeförsäkringsrörelse
än en överskottsbeskattningsmetod. Det räntebeskattningssystem
44
Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1969
som förordas av majoriteten i kommittén har flera fördelar. Det synes
enkelt att tillämpa och redan av den anledningen vara att föredra för
både anstalter och heskattningsmyndigheter. En väsentlig fördel är vidare
att ett sådant räntebeskattningssystem nära ansluter till anstalternas
balansräkningar. Vid remissbehandlingen har emellertid vissa invändningar
framförts mot systemets uppbyggnad. Jag anser det i och för sig möjligt att
inom ramen för ett räntebeskattningssystem enligt alternativ 2 beakta dessa
invändningar. Bl. a. skulle systemet kunna utbyggas med regler om förlustavdrag
i speciella fall och med bestämmelser som särskilt beaktar försäkringsaktiebolagens
utdelningar.
I direktiven utsädes emellertid att de nya reglerna i princip borde medföra
samma beskattning för anstalterna som de nuvarande. Som framgår av
kommitténs undersökningar av beskattningseffekten, vilka redovisas i bilagorna
1—3, kan ett räntebeskattningssystem förväntas medföra en inte
oväsentlig ökning av de ömsesidiga bolagens beskattning och en sänkning
av aktiebolagens. Man kan visserligen i likhet med kommittémajoriteten göra
gällande att räntebeskattningen därigenom ger en i och för sig rimligare relation
i beskattningshänseende de olika anstalterna emellan än den nuvarande
överskottsbeskattningen. Emellertid anser jag att särskild betydelse
bör tillmätas de olika anstalternas rörelseinriktning och därmed sammanhängande
omständigheter som för olika anstaltstyper bestämmer deras resultat
och skatteförmåga. Jag anser det mot denna bakgrund ej tillfredsställande
om skatteförmågan såsom enligt alternativ 2 skulle mätas med
hänsyn till avkastningen. Genom skälighetsprincipens införande får nämligen
anses godtaget att en väl konsoliderad anstalt är oförhindrad att disponera
avkastningen till reduktion av premierna. En beskattning av avkastningen
skulle kunna befaras leda till en premiehöjning som kompensation
för denna beskattning. Det är inte möjligt att i ett räntebeskattningssystem
genom någon form av avdrag beakta i vad mån kapitalavkastningen tagits i
anspråk för premiereduktion. Med hänsyn till de godtagna principerna om
användning av avkastningen bör enligt min mening inte möjligheten till
premiereduktion motverkas av den ökade skattebelastning på vissa försäkringsanstalter
som skulle bli följden, om alternativ 2 genomfördes. Jag kan
därför inte godta detta alternativ. I stället ansluter jag mig till flertalet remissinstanser
och förordar en beskattning som är utformad enligt överskottsbeskattningsmetoden.
De nuvarande reglerna bör dock omarbetas.
Kommittén har i alternativ 3 framlagt förslag härom. Jag ansluter mig i allt
väsentligt till kommitténs alternativ 3 och återkommer i ett senare sammanhang
till den närmare utformningen av alternativet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
45
DEN TEKNISKA UTFORMNINGEN AV ALTERNATIV 3
Försäkringsskattekommittén
Takregeln
Takregeln innebär att avdrag inte medges för ökning av utjämningsfond
i den mån fonden genom ökningen kommer att överskjuta ett belopp av tio
gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning för brandförsäkring
ökat med två gånger den på året belöpande premieinkomsten för
egen räkning för annan skadeförsäkring än brandförsäkring.
Kommittén påpekar att utformningen av takregeln, som infördes den 1
januari 1929, skall ses mot bakgrunden av att brandförsäkringen då redovisades
fristående från övrig försäkringsrörelse. Brandförsäkringen var vid
takregelns tillkomst den dominerande branschen på skadeförsäkringens område
och betraktades som den ur risksynpunkt äventyrligaste försäkringen.
Sedan dess har emellertid skett stora förändringar och den tekniska utvecklingen
har medfört att risken för mycket stora skador numera även förbinds
med annan försäkring än brandförsäkring. Som en följd härav har
den relativa betydelsen av den risk som är hänförlig till objektens brandskademoment
betydligt minskat. Sedan 1940-talet räknas inte renodlad
brandförsäkring som särskild försäkringsgren. Brandrisken ingår i stället
som ett moment i mera omfattande försäkringar av den egendom det gäller
(kombinationsförsäkringar). Den år 1949 utfärdade redovisningskungörelsen
anpassades efter denna utveckling.
Då försäkringsanstalt skall föra sina räkenskaper i enlighet med den nu
gällande kungörelsen den 27 april 1962 (nr 118) angående försäkringsbolags
balansräkning samt vinst- och förlusträkning (redovisningskungörelsen)
kan anstalten inte i sin deklaration redovisa bokförda belopp som avser
på året belöpande premieinkomst för egen räkning för brandförsäkring.
Om en anstalt önskar ökad utjämningsfond till belopp som överstiger dubbla
premieinkomsten ställs därför anstalten inför nödvändigheten att särskilt
utreda hur stor del av den direkta och indirekta premieinkomsten liksom
även av de avgivna återförsäkringspremierna som skall anses belöpa på
brandförsäkring. Detta kan vålla betydande omgång och kan endast göras
approximativt.
1961 års utredning angående översyn av vissa beskattningsregler för skadeförsäkringsrörelse
föreslog att takregeln skulle slopas. Förutom att fastställandet
av taket på grund av att brandförsäkringen inte redovisades som
fristående verksamhet måste bli mer eller mindre godtyckligt åberopade utredningen
att ett tak var av ringa betydelse med hänsyn till skälighetsprincipen
vid premiesättningen och till att avkastningen på utjämningsfonden
utgjorde beskattningsbar inkomst. Behov kunde därför inte heller anses
46
Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1969
föreligga för en på annat sätt utformad takregel. Utredningen påvisade vidare
att endast en ringa del av försäkringsanstalternas redovisade utgifter
för skatt belöpte på själva försäkringsrörelsen. Det var främst andra grenar
av anstalternas verksamhet som åsamkade dessa deras skatteutgifter.
Utredningens förslag tillstyrktes av flertalet remissinstanser.
Försäkringsskattekommittén ansluter sig till 1961 års utrednings förslag.
I sammanhanget framhåller kommittén att den liberalisering som kan anses
uppkomma genom att takregeln slopas får praktisk betydelse endast i
ett fåtal fall. Dessutom påpekar kommittén att konsekvensen av slopandet i
inte oväsentlig utsträckning kommer att motverkas av de ändringar som
föreslås beträffande beräkningen av vinsten på själva försäkringsrörelsen.
Dubbelräkningar
Fondavsättningar
Vid beräkning av den skattemässiga rörelsevinsten av skadeförsäkringsrörelse
medges enligt punkt 2 första stycket av anvisningarna till 30 § KL
avdrag för avsättning bl. a. till regleringsfond för trafikförsäkring, till i lag
föreskriven säkerhetsfond, till sådan reservfond som av ömsesidig kreatursförsäkringsanstalt
bildas enligt gällande föreskrifter om allmänna grunder
angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar och till utjämningsfond. De poster som ingår i beräkningen
av de tre förstnämnda avsättningarna ingår emellertid i princip
också i beräkningen av vinsten på själva försäkringsrörelsen. Denna vinst utgör
den yttersta gräns för belopp som får avsättas till utjämningsfonden.
Härigenom kommer samma poster att medtas vid beräkningen av två skilda
skattefria avsättningar och motsvarande dubbelräkningar äger rum.
Försäkringsskattekommittén anser att sådana dubbelräkningar kan motverkas
genom en utbyggnad av schemat för beräkning av vinsten på själva
försäkringsrörelsen. Kommittén föreslår därför att avsättning till regleringsfond
för trafikförsäkring eller i lag föreskriven säkerhetsfond skall
avräknas från den enligt vinstschemat framräknade vinsten. I konsekvens
härmed skall även beaktas minskning av regleringsfond och säkerhetsfond
vid beräkning av vinsten på själva försäkringsrörelsen.
Vad angår avsättningar till sådan reservfond som av ömsesidig kreatursförsäkringsanstalt
bildas enligt gällande föreskrifter om allmänna grunder
angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar anser kommittén att avsättning till sådan fond inte behöver
beaktas i vinstberäkningsschemat. Kommittén pekar därvid på att
sådan försäkring endast förekommer i ett fåtal anstalter och att avsättningar
till reservfond inte behövs i dessa anstalter. Vidare bör enligt kommittén
vinstberäkningsschemat i ett system som syftar till förenkling inte
onödigtvis belastas med poster som i praktiken torde sakna betydelse.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Inländsk försäkringsanstalts utländska försäkringsrörelse
Kommittén behandlar här det förhållandet att inländsk försäkringsanstalt
kan erhålla dubbelavdrag genom avsättning till utjämningsfond om anstalten
driver — förutom inländsk försäkringsrörelse ■—- i utlandet beskattningsbar
försäkringsrörelse som inte skall beskattas även här i landet.
Kommittén påpekar att den i utlandet bedrivna försäkringsrörelsen inte
beskattas här i landet om rörelsen drivs från fast driftställe i den andra
staten och där är underkastad beskattning samt dubbelbeskattningsavtal
finns mellan Sverige och den utländska staten. Bestämmelser härom meddelas
i gällande dubbelbeskattningsavtal samt i 72 § KL och 20 § SI. Anstalt
får alltså vid beräkning av nettointäkt av överskottsbeskattad försäkringsrörelse
avdrag för den del av den totala nettointäkten som är underkastad
beskattning i utlandet. Enligt gällande bestämmelser för beräkning
av vinsten på själva försäkringsrörelsen görs emellertid ingen skillnad mellan
poster som belöper på inländsk överskottsbeskattad försäkringsrörelse
och i utlandet driven sådan rörelse. Detta innebär att i försäkringsanstalt
som åtnjuter avdrag för utomlands beskattad försäkringsrörelse vinsten på
själva försäkringsrörelsen kommer att till viss del utgöras av belopp, som
avdras som i utlandet beskattat överskott.
1961 års utredning föreslog att försäkringsanstalt som även drev försäkringsrörelse
från fast driftställe i sådan utländsk stat där rörelsen beskattades
enligt avtal till undvikande av dubbelbeskattning skulle minska
vinsten på själva försäkringsrörelsen med belopp motsvarande det utländska
överskott som avdragits vid beräkning här i landet av nettointäkt av försäkringsrörelse.
Försäkringsskattekommittén anser i likhet med 1961 års utredning att
möjligheten till dubbelräkning som föreligger då anstalt driver försäkringsrörelse
från fast driftställe i utlandet skall motverkas genom en utbyggnad
av schemat för beräkning av vinsten på själva försäkringsrörelsen. Här
syftar kommittén på att beräkningen av den skattemässiga rörelsevinsten
innefattar avdrag för den del av den totala nettointäkten som till följd av
dubbelbeskattningsavtal är underkastad beskattning i utlandet. För att i
detta hänseende erhålla ett helt riktigt resultat vid beräkning av vinsten på
själva försäkringsrörelsen borde enligt kommitténs mening samtliga poster
i schemat rensas från de belopp som hänför sig till den utländska rörelsen.
Ett sådant förfarande stöter emellertid från redovisningssynpunkt
på stora praktiska och tekniska svårigheter och skulle därmed bli alltför
komplicerat varför kommittén anser det naturligt att välja någon form av
schablon. Härvid har kommittén stannat för att vinsten på själva försäkringsrörelsen
bör justeras så att den minskas med det belopp som genom
dubbelbeskattningsavtal undantas från beskattning här i landet.
Uppkommer underskott i rörelse som är undantagen från beskattning
här i landet kommer vinstberäkningsschemat att belastas med högre kost
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
nåder än som är hänförliga till den här skattepliktiga rörelsen. En naturlig
konsekvens är då att justera vinsten med underskottet i den utländska rörelsen.
Detta underskott kan förutsättas uppkomma genom stora utbetalningar
för försäkringsfall och förvaltningskostnader samt i stort motsvara
skillnaden mellan å ena sidan dessa utgifter och å andra sidan premieinkomsten
i utlandet. Enligt kommitténs mening kan därför i ett system som
är byggt på schablon justeringen på själva försäkringsrörelsen i detta fall
ske så att vinsten ökas med belopp motsvarande underskottet i den utländska
rörelsen.
Mot förslaget för justering av vinsten på själva försäkringsrörelsen kan
enligt kommittén göras den invändningen att man därigenom avskär utjämningsfonden
från den utländska rörelsens överskottsmedel, medan trots
detta förlust i den utländska rörelsen kan täckas med medel från denna fond.
Den utländska rörelsens överskottsmedel utgörs emellertid — i motsats till
övriga medel som ingår i vinsten på själva försäkringsrörelsen — av medel
som är underkastade beskattning i utlandet. Det utländska överskottet kan
därför i detta sammanhang inte anses jämförbart med de övriga överskottsmedel
som ingår i vinsten på själva försäkringsrörelsen och som obeskattade
kan överföras till utjämningsfonden. Kommittén anser det då inte oriktigt
att för undvikande av dubbelavdrag dra av det utländska överskottet
från det belopp som kan disponeras för avsättning till utjämningsfond.
Kommittén anser slutligen att det med hänsyn till åsyftad enkelhet inte
finns anledning att räkna med olika regler för avsättning till utjämningsfond
för den statliga och den kommunala beskattningen. Därför bör även i
det fall dubbelbeskattningsavtalet endast avser den statliga beskattningen
hänsyn vid båda taxeringarna tas till den genom dubbelbeskattningsavtalet
från statlig inkomstskatt undantagna delen av vinsten.
Återbäring
Av punkt 1 av anvisningarna till 30 § KL framgår, att i försäkringsfonden
för egen räkning ingår bl. a. reserv för tilldelad återbäring. Enligt punkt 2
av samma anvisningar får vid beräkning av överskottet av skadeförsäkringsrörelse
avdrag göras bl. a. för utbetald återbäring.
I överskottsbeskattad försäkringsrörelse förekommer återbäring inom skadeförsäkring
och grundfri personförsäkring, i båda fallen i endast liten omfattning.
Kommittén pekar på det förhållandet att KL:s bestämmelser om
återbäring är utformade så att i praktiken ovisshet föreligger om i vad mån
de avser att reglera dessa rörelser. Ett flertal anstalter har i stället för återbäring
valt ett system med tillfälliga premierabatter eller nya moment i
skadetäckning utan motsvarande premiehöjning. Ett överskott kommer
emellertid genom ett sådant system endast de aktuella försäkringstagarna
till godo. Genom återbäring tillgodoses däremot de försäkringstagare som
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
genom erläggandet av premierna möjliggjort återbäringen. För att tillmötesgå
skälighetsprincipens krav på premiesättning är därför från principiell
synpunkt återbäring en riktigare metod än de övriga.
1961 års utredning föreslog att man för att markera skillnaden mot återbäring
i livförsäkring skulle införa beteckningen premieåterbetalning för
återbäring i överskottsbeskattad skadeförsäkring. Avsättning till sådan återbetalning
skulle få göras i försäkringsfonden. Anstalt som funnit att premierna
under ett verksamhetsår varit onödigt höga, skulle ett påföljande
år kunna verkställa en återbäring eller återbetalning till försäkringstagarna
utan skattebelastning. Situationen skulle således bli densamma i skattehänseende
som om premierna från början varit »riktigt» avvägda.
Försäkringsskattekommittén anser i likhet med 1961 års utredning att
beteckningen premieåterbetalning i förtydlingssyfte bör införas för återbäring
i överskottsbeskattad skadeförsäkringsrörelse. Vidare anser kommittén
att avsättningar för beslutad premieåterbetalning skall hänföras till
premiereserven och alltså ingå i försäkringsfonden. Kommittén erinrar om
att denna metod numera är medgiven enligt försäkringsinspektionens normalplan.
För undvikande av dubbelräkning bör vid beräkning av vinsten på
själva försäkringsrörelsen som avgående post upptas verkställd premieåterbetalning.
Vidare föreslår kommittén att avdrag vid beräkning av överskottet
av rörelsen (nettointäkten) skall medges för verkställd premieåterbetalning.
I fråga om försäkringstagares beskattning gäller som framgår av 19 § KL
att skattskyldighet föreligger för vinstandel eller återbäring som utgått på
grund av pensionsförsäkring eller sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring
som tagits i samband med tjänst. Detta innebär således att vinstandel eller
återbäring endast beskattas då premien i sin helhet är avdragsgill. Att vissa
premier helt eller delvis kan vara avdragsgilla inom ramen för det s. k. sociala
avdraget enligt 46 § 2 mom. bortses från i detta sammanhang. Kommittén
anser det naturligt att i likhet med vad som nu gäller för återbäring
premieåterbetalning skall beskattas endast då rätt föreligger till avdrag för
premien. Bestämmelser härom bör intas i 19 § KL. Är premieåterbetalning
skattepliktig skall den givetvis anses som intäkt i den förvärvskälla i vilken
rätt till avdrag förelegat.
Förvaltningskostnader
Vid beräkning av vinsten på själva försäkringsrörelsen skall enligt gällande
regler för vinstberäkningen (vinstberäkningsschema) hänsyn tas till
bl. a. utgiftsposten förvaltningskostnader för egen räkning. Härmed förstås
enligt tredje stycket punkt 1 av anvisningarna till 30 § KL förvaltningskostnader
minskade med återförsäkrares andelar.
Förvaltningskostnader för egen räkning avser de kostnader för förvalt4
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 120
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
ningen som inte upptas i anstalternas skatteredovisning åtskilda från rörelsen.
Hit räknas således inte kostnader för fastighetsförvaltning. Förvaltningskostnader
för egen räkning redovisas med samma belopp vid beräkning
av överskott av rörelsen (nettointäkten) och vid beräkning av vinsten
på själva försäkringsrörelsen. Genom att samma belopp på detta sätt redovisas
såväl vid beräkning av överskott av rörelsen som vid beräkning av
vinsten på själva försäkringsrörelsen kommer en minskning av förvaltningskostnaderna
att medföra att motsvarande större belopp inom ramen för takregeln
kan avsättas till utjämningsfond.
1961 års utredning ansåg det principiellt felaktigt att finansförvaltningskostnader,
exempelvis kostnader för köp och försäljning av värdepapper,
som saknar samband med själva försäkringsrörelsen, skulle belasta schemat
för beräkning av vinsten av denna rörelse och därigenom kunna komma
att inverka på avsättningen till utjämningsfonden. Utredningen föreslog
därför att från förvaltningskostnaderna i schemat skulle avdrag göras med
belopp motsvarande 2 %o av värdet av anstaltens tillgångar med undantag
av fastigheter.
Försäkringsskattekommittén uttalar som sin mening att det i ett system
som syftar till enkla bestämmelser är av stor betydelse att kunna bortse
från schablonavdrag liknande det som 1961 års utredning föreslog. Visserligen
är kommittén medveten om att viss kritik kan framföras mot att förvaltningskostnader
som avser finansförvaltningen härigenom kommer att
minska det belopp som kan avsättas till utjämningsfond. Emellertid skall
enligt kommitténs mening i sammanhanget uppmärksammas att förvaltningen
av tillgångar som svarar mot försäkringsfonden bör anses höra till
försäkringsrörelsen. Kommittén finner därför inte anledning att föreslå någon
schablon för beräkning av sådan del av förvaltningskostnaderna som
skulle vara hänförlig till finansförvaltningen.
Det förvaltningskostnadsbelopp som i anstalternas skatteredovisning dras
av vid beräkning av överskott av skadeförsäkringsrörelse (nettointäkten)
är rensat från icke avdragsgilla förvaltningskostnader. Dessa senare kostnader
särredovisas för att förklara gjorda avvikelser från de i vinst- och
förlusträkningen redovisade beloppen. Genom att förvaltningskostnader för
egen räkning redovisas med samma belopp vid beräkning av överskott av
rörelsen (nettointäkten) och vid beräkning av vinsten av själva försäkringsrörelsen,
kommer denna vinst emellertid att redovisas till ett med summan
av de icke avdragsgilla förvaltningskostnaderna förhöjt belopp. Kommittén
anser det inte rimligt att förvaltningskostnader, som vid beräkning av överskottet
av rörelsen (nettointäkten) inte är avdragsgilla, i stället skall kunna
avdras genom att avsättning kan ske till utjämningsfond med ett däremot
svarande högre belopp. Därför föreslår kommittén att samtliga förvaltningskostnader
för egen räkning i rörelsen skall utgöra avdragsposter vid beräkning
av vinsten på själva försäkringsrörelsen. Vidare bör enligt kommitténs
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
mening i lagtexten direkt utsägas att i dessa kostnader även skall ingå beräknat
hyresvärde för i rörelsen ingående, anstalten tillhörig fastighet.
Kommittén föreslår vidare ändring i fråga om vad som enligt anvisningarna
till 30 § IvL avses med försäkringsfond för egen räkning. Ändringarna
är dels en följd av förslaget om införande av beteckningen premieåterbetalning,
dels betingad av ändring i FL.
Yiss tveksamhet råder om i vilken utsträckning utjämningsfondens medel
f. n. kan användas. Detta kan emellertid anges i anstalts bolagsordning.
Utjämningsfonden kan då tas i anspråk före andra fonder om detta är möjligt
enligt FL och bolagsordningen. Kommittén anser att detta förhållande
bör anges i anvisningarna till KL.
Ömsesidiga bolag har tidigare haft reservfonder med inslag av obeskattade
utjämningsfondsmedel. Dessa fonder har emellertid numera uppdelats
på beskattade och icke beskattade medel. De förra har förts till reservfonden
och de senare till utjämningsfonden. Endast hos Stockholms Stads
Brandförsäkringskontor finns nu utjämningsfond, som hos anstalten betecknas
»allmänna fonden». Med hänsyn till dessa förhållanden anser kommittén
att bestämmelserna i KL om i vilken utsträckning ömsesidiga bolags
fonder skall anses som utjämningsfonder bör utgå.
Remissyttrandena
De ändringar som kommittén föreslår i gällande överskottsbeskattningssystem
sammanhänger främst med reglerna angående de för skadeförsäkringsanstalter
specifika utjämningsfonderna. Kommittén har vid utarbetandet
av ändringarna i huvudsak utgått från det förslag i ämnet som lämnades
av 1961 års utredning angående översyn av vissa beskattningsregler för
skadeförsäkringsrörelse. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag
godtog flertalet remissinstanser i huvudsak förslaget. Vid remissbehandlingen
av kommitténs förslag har remissinstanserna i flera frågor hänvisat
till sina tidigare avgivna yttranden.
Alla remissinstanser tillstyrker förslaget om slopande av takregeln. Försäkringsinspektionen
uttalar som sin mening, att regeln numera är föråldrad
och inadekvat. Samma synpunkter framförs av flera remissinstanser.
Ett flertal försäkringsanstalter pekar i sammanhanget på det förhållandet,
att den skadeförsäkringsanstalterna emellan rådande konkurrensen skulle
komma att medföra en utveckling, som skulle leda till en sådan premiesättning,
att vinst på själva försäkringsrörelsen knappast skulle vara att
påräkna under flera på varandra följande verksamhetsår. Detta skulle då i
praktiken betyda att bolagens möjligheter att göra avsättningar till utjämningsfonden
begränsades.
Kommitténs förslag att genom utbyggnad av det s. k. vinstberäknings -
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
schemat motverka de dubbelräkningar som kan uppkomma genom avsättningar
till regleringsfond för trafikförsäkring och i lag föreskriven säkerhetsfond
och för anstalt som driver — förutom inländsk skadeförsäkringsrörelse
— sådan rörelse från fast driftställe i land med vilket Sverige slutit
avtal om undvikande av dubbelbeskattning tillstyrks också allmänt av remissinstanserna.
Likaså anser remissinstanserna det naturligt att i konsekvens
med förslaget att eliminera möjligheter till dubbelräkning hänsyn
skall tas till minskning av sådan regleringsfond och säkerhetsfond och vidare
på sätt kommittén föreslagit att underskott i nämnd utländsk rörelse
skall beaktas.
Remissinstanserna delar vidare kommitténs uppfattning att avsättning
för beslutad premieåterbetalning bör hänföras till premiereserven samt att
verkställd premieåterbetalning bör upptas som avgående post i vinstberäkningsschemat
för att därigenom undvika att dubbelräkning sker. Folksam
ifrågasätter dock om det är nödvändigt att införa beteckningen premieåterbetalning.
Ett bibehållande av termen återbäring även inom skadeförsäkringens
område synes enligt Folksam i och för sig inte innebära några tekniska
svårigheter och för försäkringstagarna är innebörden av ordet inte
obekant.
Vad slutligen angår kommitténs förslag att samtliga förvaltningskostnader
skall upptas som avdragspost i schemat för beräkning av vinsten på
själva försäkringsrörelsen tillstyrker flertalet remissinstanser detta förslag.
Härigenom undanröjs den effekten av nu gällande lagbestämmelser att
belopp som motsvarar dels sådana kostnader för fastighetsförvaltning som
vid självdeklaration avräknas mot fastighetsintäkter dels icke avdragsgilla
förvaltningskostnader eventuellt kan skattefritt avsättas till utjämningsfond.
Kammarrätten som anser beaktandet av samtliga förvaltningskostnader
ge ett i och för sig riktigt resultat, uttalar farhågor för att sannolikt vissa
svårigheter skulle uppstå vid tillämpningen av kommitténs förslag. Oundvikligen
torde nämligen tvister uppkomma om vad som är att hänföra till
förvaltningskostnader. Hos de olika anstalterna kan olika uppfattningar
råda om vad som skall hänföras dit och redovisningen i räkenskaperna av
sådana kostnader torde inte utan närmare granskning och prövning kunna
godtas. Kammarrätten pekar på att kommittén inte anfört några exempel
på vilka ytterligare förvaltningskostnader som är avsedda utöver de enligt
nu gällande bestämmelser vid taxering avdragsgilla och att det kan bli erforderligt
med närmare anvisningar i frågan.
Folksam uppmärksammar att bland förvaltningskostnaderna även befinner
sig finansförvaltningskostnaderna. Dessa utgörs dels av sådana kostnader
som avser förvaltningen av den andel av tillgångarna som svarar mot
försäkringsfonden och dels av sådana kostnader som avser förvaltningen av
den andel av tillgångarna som svarar mot överskottsfonderna. Den princi
-
Iiungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969 53
piella utformningen av vinstberäkningsschemat anser Folksam vara sådan
att sistnämnda finansförvaltningskostnader borde lämnas utanför detta
schema. Behandlingen i schemat av de förvaltningskostnader som har anknytning
till försäkringsfonden bör enligt Folksams uppfattning sättas i
samband med valet av den räntesats enligt vilken försäkringsfondens förräntning
sker i vinstberäkningsschemat. Den ränteavkastning om 4 % på
ingående försäkringsfond för egen räkning, vilken upptas som inkomstpost
i schemat, motverkas på utgiftssidan av de bland förvaltningskostnaderna
inkluderade kostnaderna för finansförvaltningen. Den i schemat accepterade
nettoförräntningen av ingående försäkringsfond kommer alltså att bli
lägre än det angivna bruttovärdet 4 %. Folksam anser att kommitténs förslag
angående förvaltningskostnaderna endast bör godtas under förutsättning
att räntefoten i vinstberäkningsschemat ökas till 5 % och ränteinkomsten
beräknas på basis av försäkringsfondens genomsnittliga storlek under
beskattningsåret.
Folksam anför vidare att en skadeförsäkringsanstalt kan bygga upp erforderlig
konsolidering genom att uppkomna överskott avsätts antingen
till försäkringsfonden såsom säkerhetstillägg eller till överskottsfonderna
(huvudsakligen utjämningsfonden). Konsolidering kan också ske genom
att överskott används för nedskrivning av placeringstillgångar. Genom försäkringsinspektionens
normalplan för avsättning av försäkringsfond i skadeförsäkring
regleras den konsolidering som får ske i form av säkerhetstiHägg.
Försäkringsinspektionen har i sin normalplan fastställt med hänsyn
till försäkringsverksamhetens förhållanden skäliga maximi- och minimigränser
för säkerhetstilläggen. De konsolideringsmedel som fått sin placering
i utjämningsfonden tjänar samma syfte som säkerhetstilläggen i försäkringsfonden.
Det vore därför enligt Folksams mening naturligt att i skattebestämmelserna
behandla sådana utjämningsfondsmedel, för vilka det
skulle finnas utrymme inom ramen för säkerhetstilläggens maximigräns,
på samma sätt som försäkringsfonden behandlas. Härigenom skulle då
ränteinkomsten i vinstberäkningsschemat påverkas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför i fråga om vad som bör
beaktas vid anstalternas skattefria avsättningar följande.
Eu speciell fråga för försäkringsanstalterna är dock beräknandet av framtida
kostnader på grund av tecknade försäkringar. Dessa kostnader måste
beräknas på ett företagsekonomiskt riktigt sätt. Ramen för skattefria avsättningar
bör göras så stor att anstalternas möjligheter att fullgöra sina
förpliktelser icke äventyras. Fn sådan konsolideringspolitik är också ett
vitalt intresse för försäkringstagarna. Dock kan man ej tillåta hur stora
skattefria avsättningar som helst. Någonstans måste den gräns sättas, där
ytterligare avsättningar icke rimligtvis erfordras för fullgörande av företagens
förpliktelser i försäkringsfall. Denna gräns har uppnåtts då avsättningen
i verklig mening utgör kapitalbildning. Reglerna för avsättningar
på grund av förpliktelser av väntade försäkringsfall bör kunna utformas
54 Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
med hjälp av tillgänglig statistik över kostnader, som försäkringsföretagen
haft i detta hänseende under en längre tidsperiod. Det bör ankomma på
riksskattenämnden att utfärda anvisningar härom.
Departementschefen
Försäkringsskattekonunittén har vid översynen av gällande överskottsbeskattningssystem
främst upptagit till undersökning ändamålsenligheten
av reglerna om avdragsgill avsättning till utjämningsfond. Dessa regler infördes
den 1 januari 1929 och har sedan dess gällt oförändrade. Begränsningarna
av avsättning till utjämningsfond sammanhänger dels med att fonden
inte får överstiga visst beräknat belopp (takregeln), dels med att avsättningen
inte får överstiga visst belopp (enligt s. k. vinstberäkningsschema
beräknad vinst på själva försäkringsrörelsen). Skattefriheten för ökning av
fonden under vinstår har motiverats med att fondmedlen blir bundna till
själva försäkringsrörelsen på så sätt att de endast får användas till täckande
av förlust och då i första hand förlust på sådan rörelse. Fondminskningen
redovisas enligt skatterättsliga grunder som intäkt.
Kommittén föreslår att takregeln skall slopas. Det har tidigare framförts
synpunkten att takregeln skulle vara överflödig om skälighetsprincipen genomfördes
på skadeförsäkringens område. Härvid torde ha förutsatts att
skälighetsprövningen vid premiesättningen skulle omfatta premierna inom
samtliga verksamhetsgrenar. En logisk följd av den växelverkan som genom
vinstberäkningsschemat äger rum mellan försäkringsfond och utjämningsfond
borde nämligen bli att skäligheten i premiesättningen skulle få avgörande
betydelse för avsättningsmöjligheterna också vad angick utjämningsfonden
i den skälighetsprövade verksamheten. Gällande försäkringsrättslig
lagstiftning undantar emellertid från tillämpning av skälighetsprincipen
skadeförsäkringsrörelse som bedrivs i utlandet av svensk försäkringsanstalt
och i Sverige bedriven sjöförsäkrings- samt land- och lufttransportförsäkringsrörelse.
En tänkbar lösning skulle vara att man endast skulle bibehålla en takregel
för inte skälighetsprövade grenar. Mot en sådan anordning talar emellertid
flera omständigheter, bland dem betydelsen av den av försäkringsinspektionen
fastställda normalplanen för avsättning till försäkringsfond i
skadeförsäkring och av konkurrensen anstalterna emellan såväl inom som
utom landet. Jag anser därför att det i stället för en modifierad takregel bör
införas en på rent försäkringsrättsliga synpunkter grundad rätt till avdrag
för avsättning av vinstmedel till utjämningsfond. Vidare kommer jag att
förorda ett flertal ändringar i vinstberäkningsschemat. Vidtas dessa ändringar
anser jag att vinsten resp. förlusten på själva försäkringsrörelsen med
hänsyn till effekten av skälighetsprincipen i skälighetsprövade grenar och
55
Kungi. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
till omständigheterna i övrigt kommer att bli beräknad på ett sätt som motsvarar
syftet med utjämningsfonden och med den skattefrihet som kan åtnjutas
under år då vinst redovisas enligt det föreslagna schemat.
Jag avser nu att gå över till de av kommittén under rubriken dubbelräkningar
föreslagna ändringarna i schemat för beräkning av vinsten på själva
försäkringsrörelsen. Denna vinst skall således enligt min mening utgöra
den yttersta gränsen för belopp som får avsättas till utjämningsfonden.
Kommittén föreslår därvid först att den dubbelräkning, dvs. avdrag för
samma belopp i två sammanhang, som kan uppkomma om anstalt avsätter
medel till såväl regleringsfond för trafikförsäkring eller i lag föreskriven
säkerhetsfond som utjämningsfond, skall motverkas genom minskning av
vinsten enligt vinstberäkningsschemat. Som en konsekvens härav skall vidare
minskning av dessa fonder föranleda ökning av den enligt schemat
beräknade vinsten. Då jag anser att den framräknade vinsten på själva försäkringsrörelsen
skall ge en garanti för att avsättning till utjämningsfond
inte överstiger vad som kan anses påkallat med hänsyn till rörelsens resultat
kan jag självfallet inte godta att samma belopp kan medtas vid beräkning
såväl av skattefri avsättning till utjämningsfond som av skattefri
annan avsättning. Jag delar därför kommitténs mening att dessa dubbelberäkningar
bör motverkas genom utbyggnad av vinstberäkningsschemat.
Vidare anser jag i likhet med kommittén att vinstberäkningsschemat inte
behöver belastas med avsättningen till sådan reservfond som av ömsesidig
kreatursförsäkringsanstalt bildas enligt gällande föreskrifter om allmänna
grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av
smittsamma husdjurssjukdomar. Även om teoretiskt sådana avsättningar
skulle föranleda dubbelavdrag synes i verkligheten sådana avsättningar inte
längre komma att ske.
Kommittén föreslår vidare i fråga om försäkringsanstalt som driver försäkringsrörelse
från fast driftställe även i utländsk stat och där är underkastad
beskattning, att vinsten på själva försäkringsrörelsen bör justeras
med hänsyn till resultatet i den utländska rörelsen.
Jag vill i detta sammanhang erinra om de olika principer som kommit till
användning i dubbelbeskattningsavtalen. Undanröjs den mellanstatliga dubbelbeskattningen
genom tillämpning av den s. k. exempt-metoden medför
detta att beskattningsrätten till viss inkomst förbehålls den ena staten med
den andras uteslutande. Det är sådana förhållanden kommittén åsyftat.
Emellertid kan den internationella dubbelbeskattningen undanröjas även
på så sätt, att det land i vilket den skattskyldige är hemmahörande medger
avräkning från sin egen skatt (credit of tax) för den skatt som påförts
utomlands för inkomst som även beskattas i hemviststaten. I flera av Sverige
ingångna dubbelbeskattningsavtal har denna metod kommit till an
-
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
vändning. Detta innebär således att anstalt som bedriver försäkringsrörelse
såväl här i landet som från fast driftställe i utlandet får skatta här i landet
för inkomst även från utlandet samt att den utländska skatten får avräknas
från den svenska skatten.
Det är således endast i de fall dubbelbeskattningsavtal utformats enligt
den s. k. exempt-metoden som inkomst av den från fast driftställe i utlandet
bedrivna rörelsen undantas från beskattning här i landet. Föreligger
däremot ett dubbelbeskattningsavtal upprättat enligt credit of tax-metoden
beskattas inkomsten av den utländska rörelsen här i landet. Därvid kan
enligt punkt 4 av anvisningarna till 20 § KL omkostnadsavdrag för utländsk
skatt erhållas. Omkostnadsavdrag får dock inte ske för skatt som omfattas
av överenskommelsen. Som framgått får däremot sådan skatt avräknas från
den uträknade svenska skatten. Avräkning får dock inte göras med belopp
överstigande den inkomstskatt som hänför sig till inkomsten av den utländska
verksamheten.
Det är givetvis inte tillfredsställande att en rörelseinkomst som inte beskattas
här i landet skall kunna påverka den skattefria avsättningen till utjämningsfond.
I de fall däremot då vinst av utländsk rörelse beskattas här
bör resultatet av denna rörelse ingå i beräkningen av vinsten på själva försäkringsrörelsen.
Avräkning av utländsk skatt kan som tidigare angetts endast
ske upp till belopp motsvarande den skatt som är hänförlig till den utländska
rörelsen. Vid beräkning av denna inkomst tas hänsyn såväl til! intäkter
som kostnader i den utländska rörelsen. Det kan alltså förutsättas att
under alla omständigheter inkomsten av den här i landet bedrivna rörelsen
i sin helhet kommer att beskattas här, rensad från avdrag som är hänförliga
till den utländska rörelsen.
Jag anser därför att man i vinstbeskattningsschemat endast skall beakta
resultatet av rörelse som bedrivits från fast driftställe i utländsk stat, med
vilken ingåtts dubbelbeskattningsavtal utformat enligt exempt-metoden. Som
kommittén påpekat är det inte möjligt att rensa schemat från de belopp
som hänför sig till den utländska rörelsen. Vinsten på själva försäkringsrörelsen
bör därför minskas med belopp motsvarande överskottet av rörelsen i
utlandet eller — i de fall underskott uppkommit i sådan rörelse — ökas
med detta underskott.
Kommittén anser att man med hänsyn till åsyftad enkelhet i systemet inte
bör möjliggöra att avdrag för avsättning till utjämningsfond skall kunna erhållas
med olika belopp vid den statliga och den kommunala beskattningen.
Den situation där sådan effekt skulle kunna uppkomma är då dubbelbeskattningsavtalet
endast avser den statliga beskattningen. För att motverka olika
avdrag vid den statliga och den kommunala taxeringen föreslår komittén att
hänsyn vid båda taxeringarna skall tas till det genom dubbelbeskattningsavtal
från statlig inkomstskatt undantagna överskottet av rörelse i utlandet.
Emellertid avser avtalen enligt exempt-metoden numera i helt övervägande
57
Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1969
antalet fall såväl statlig som kommunal skatt. Enligt min mening finns därför
inte anledning att knyta den avdragsgilla avsättningen till vad som kan
medges vid den statliga beskattningen.
Kommittén föreslår att i förtydligande syfte beteckningen premieåterbetalning
bör införas för återbäring i överskottsbeskattad skadeförsäkringsrörelse.
Kommittén pekar härvid på det förhållandet att KL:s bestämmelser
om återbäring är så utformade att i praktiken ovisshet föreligger om i
vad mån de avser att reglera återbäring inom skadeförsäkringsrörelse.
Det torde förhålla sig så, att KL:s bestämmelser — låt vara oklart formulerade
— avser att täcka all förekommande återbäring. Utformningen av
anvisningarna till 30 § KL ger i varje fall inte klart stöd för en motsatt uppfattning.
Emellertid förordar jag, eftersom osäkerhet synbarligen rått i detta
hänseende, införandet av termen premieåterbetalning i fråga om överskottsbeskattad
försäkringsrörelse. I likhet med kommittén anser jag vidare att avsättning
för beslutad premieåterbetalning bör hänföras till premiereserven
och alltså ingå i försäkringsfonden. För undvikande av dubbelräkning bör
enligt min mening som avgående post vid beräkning av vinsten på själva
försäkringsrörelsen upptas verkställd premieåterbetalning. Motsvarande bör
gälla för utgiven vinstandel eller återbäring. Vidare bör vid beräkning av
överskottet av rörelsen, dvs den skattepliktiga nettointäkten av försäkringsrörelsen,
avdrag medges för verkställd premieåterbetalning. Sådant avdrag
ges nu för utbetald återbäring.
Enligt min mening är det naturligt att premieåterbetalning skall beskattas
hos försäkringstagarna när de haft rätt till avdrag för premien. Jag bortser
härvid från det fallet att vissa premier helt eller delvis kan vara avdragsgilla
inom ramen för det s. k. sociala avdraget. År premieåterbetalningen skattepliktig
skall den givetvis tas till beskattning i den förvärvskälla i vilken avdrag
för premien förelegat. Detta överensstämmer med vad som nu gäller för
bl. a. återbäring. Jag vill här påpeka att i 32 § 1 mom. andra stycket KL anges
att bl. a. återbäring som utgått på grund av pensionsförsäkring eller
sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst
skall räknas som intäkt av tjänst. Det kan naturligtvis diskuteras huruvida
bestämmelser om skattskyldighet för premieåterbetalning borde införas i de
lagrum som reglerar de olika förvärvskällor, där beskattning kan ske. Jag
anser emellertid anledning inte föreligga att tynga KL med sådana bestämmelser,
detta så mycket mer som i KL angivna intäktsposter för de olika
förvärvskällorna endast utgör exemplifiering på de intäktsposter som kan
förekomma. Med hänsyn härtill anser jag det tillräckligt att skattskyldigheten
för premieåterbetalningar regleras genom bestämmelser i 19 § KL.
Kommittén föreslår att som avgående poster i vinstberäkningsschemat
skall upptas dels samtliga i räkenskaperna redovisade förvaltningskostna
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
der för egen räkning i stället för som nu endast sådana förvaltningskostnader
för egen räkning som är avdragsgilla i beskattningshänseende, dels en
ny post, nämligen beräknad hyra för anstalten tillhörig fastighet som används
i rörelsen.
F. n. tillämpas det systemet att det avdrag för förvaltningskostnader som
sker vid beräkning av vinsten på själva försäkringsrörelsen, alltså det yttersta
belopp som får avsättas till utjämningsfond, motsvarar de avdragsgilla
förvaltningskostnaderna vid bestämmande av nettointäkten av rörelsen. Detta
innebär att avdrag kan erhållas för belopp motsvarande icke avdragsgilla
förvaltningskostnader genom en avsättning till utjämningsfonden. I likhet
med kommittén finner jag att ändring härutinnan är påkallad.
Genom att i schemat ta hänsyn till samtliga förvaltningskostnader kommer
naturligtvis även kostnader hänförliga till finansförvaltningen att
minska det belopp som kan avsättas till utjämningsfond. Det kan emellertid
som kommittén anfört göras gällande att kostnader för förvaltning av de
tillgångar som svarar mot försäkringsfonden bör kunna anses höra till försäkringsrörelsen.
Även om det med visst fog skulle kunna göras gällande
att särskild hänsyn också borde tas till förvaltningskostnader för tillgångar
som svarar mot överskottsfonderna kan å andra sidan framhållas att överarbetningen
av beskattningsreglerna på detta område bl. a. syftar till att
åstadkomma så enkla regler som möjligt. Hänsyn till dessa förvaltningskostnader
skulle kräva införandet av ett schablonavdrag som skulle belasta
vinstberäkningsschemat. Samtidigt som ett sådant schablonavdrag får anses
motverka förenklingssyftet och därför, för att kunna godtas, kräva särskilt
stark motivering, skulle avdraget i verkligheten inte kunna fånga upp de
åsyftade finansförvaltningskostnaderna. Avdraget skulle med andra ord inte
kunna fylla sin avsedda funktion. Bl. a. kan nämligen inte någon bestämd
tillgång hänföras till överskottsfonderna. Kommitténs undersökningar visar
emellertid att anstalternas eget kapital, dvs. aktiekapital eller garantikapital
jämte över skottsfonder och balanserad vinst procentuellt utgör omkring
20 % av summan av eget kapital och försäkringsfond. Försäkringsfonden
svarar sålunda mot den helt övervägande delen av förvaltade tillgångar. Jag
anser därför att vinsten på själva försäkringsrörelsen bör beräknas enligt
ett schema där anstaltens samtliga förvaltningskostnader för egen räkning
upptas som avgående post. Enligt min mening bör den med hänsyn därtill
beräknade vinsten godtas som högsta skattefria avsättning till utjämningsfond.
Att lämna en uttömmande redogörelse för vad som skall anses som
förvaltningskostnader är ogörligt. Vidare anser jag att en exemplifiering
saknar värde.
Folksam föreslår en ändring av den procentsats efter vilken räntan på
ingående försäkringsfond för egen räkning skall beräknas i schemat. Vidare
föreslår Folksam att ränteinkomsten skall beräknas på försäkrings
-
59
Kiingl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
fondens genomsnittliga storlek under beskattningsåret. Slutligen föreslår
Folksam att sådana utjämningsfondsmed el för vilka det finns utrymme
inom ramen för säkerhetstilläggens maximigräns behandlas på samma sätt
som försäkringsfonden.
Som jag tidigare nämnt är vad jag förordat om ändring i vinstberäkningsschemat
beträffande förvaltningskostnaderna motiverat av att jag vill motverka
att belopp motsvarande icke avdragsgilla förvaltningskostnader skall
kunna skattefritt avsättas till utjämningsfond. Den omständigheten att förslaget
medför att vissa finansförvaltningskostnader, som inte torde vara
hänförliga till försäkringsrörelsen, kommer att minska avsättningen till utjämningsfond,
anser jag inte böra föranleda en ändring av den tidigare
valda räntefoten för posten ränta på ingående försäkringsfond för egen räkning
i vinstberäkningsschemat. Enligt min mening talar inte heller andra
skäl för en ändring av räntefoten. Vidare saknas enligt min mening anledning
att beräkna ränteavkastningen i vinstberäkningsschemat på basis
av genomsnittliga storleken av försäkringsfonden. Genom att bibehålla nuvarande
beräkningsunderlag för räntan åstadkommes att man till närmast
följande år uppskjuter den effekt av ändringar i försäkringsfonden som
annars skulle påverka räntebeloppet. Ett sådant förhållande anser jag böra
godtas. Slutligen anser jag med hänsyn till åsyftad enkelhet att endast de
medel som fått sin placering i försäkringsfonden skall ligga till grund för
den beräknade räntan.
Kommittén föreslår slutligen ändring i anvisningarna till 30 § KL i fråga
om vad som avses med försäkringsfond för egen räkning och i vad mån utjämningsfondens
medel kan användas. Kommittén anser även att bestämmelserna
om i vilken utsträckning ömsesidiga bolags fonder skall anses som
utjämningsfonder bör utgå. Mot bakgrunden av vad kommittén anför härom
finner jag förslagen riktiga och förordar därav betingade ändringar i KL.
Beskattning av livförsäkringsrörelse
Försäkringsskattekommittén
Inledning
Enligt gällande bestämmelser räntebeskattas livförsäkringsrörelse (kapitalförsäkring)
som drivits av inländsk försäkringsanstalt och avsett direkt
meddelade eller i återförsäkring åt annan inländsk försäkringsanstalt meddelade
kapitalförsäkringar. För utländsk återförsäkringsrörelse, dvs. rörelse
avseende återförsäkring som meddelats åt eller tagits hos utländsk försäkringsanstalt,
tillämpas överskottsbeskattning.
Systemet med räntebeskattning av inländsk försäkringsanstalt har enligt
kommitténs förmenande i stort sett fungerat bra. Kommittén har emel
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
lertid vid översynen av dessa regler funnit anledning alt med hänsyn till
penningvärdeförändringen och andra omständigheter föreslå ändring beträffande
det i punkt 3 sjätte stycket av anvisningarna till 30 § KL nämnda
avdraget på 5 kr. för varje direkt tecknad försäkring (i fortsättningen
kallat antalsavdraget). Vidare föreslår kommittén ändring i reglerna om
beskattning av utländsk återförsäkringsrörelse. Slutligen diskuterar kommittén
vissa frågor angående beskattningen av understödsföreningarna.
Antalsavdraget
Det system enligt vilket kapitalförsäkring beskattas innebär i princip
att försäkringsgivaren som skattskyldig träder i stället för försäkringstagaren
i fråga om ränteavlcastningen av de premier som inbetalas för ifrågavarande
försäkringar. Försäkringsgivaren bör därför principiellt inte
erlägga skatt för intäkt av sådan avkastning med större belopp än som
skulle ha erlagts, om försäkringstagaren själv varit skattskyldig för samma
intäkt. Därvid har emellertid ansetts böra beaktas att åtskilliga försäkringstagare
har så låg inkomst att de inte påförs statlig inkomstskatt. Vidare
har ansetts att särskild hänsyn vid beskattningen bör tas till att vissa
utgifter i försäkringsrörelsen har karaktär av styckekostnader. Lagstiftaren
har därför sökt åstadkomma en rättvis avvägning vid beskattningen
mellan anstalter med låg medelförsäkringssumma och sådana med hög
medelförsäkringssumma eller mellan rörelse avseende s. k. liten livförsäkring
och annan livförsäkringsrörelse.
Det är mot bakgrunden av dessa synpunkter antalsavdraget bör ses. Avdraget
har således i förening med ett schablonmässigt avdrag på 5 % av
nettointäkten av kapital- och fastighetsförvaltning ett flerfaldigt syfte.
Detta är att för försäkringsanstalter vilkas försäkringstagare har låg inkomst
reducera skatteunderlaget med hänsyn därtill och att för sådana
anstalter som har låg medelförsäkringssumma med därav följande proportionsvis
höga omkostnader för varje försäkring åstadkomma en kraftigare
reduktion av skatteunderlaget än för anstalter med hög medelförsäkringssumma.
Slutligen är syftet med bestämmelserna att anstalterna skall erhålla
täckning för andra omkostnader än sådana som avser utgiftsräntor
och nedskrivning av vissa tillgångar.
Skattesatsen vid den statliga inkomstbeskattningen av livförsäkringsrörelse
utgör 10 % av beskattningsbar inkomst. Detta procenttal motsvarar
det lägsta talet för fysiska personer som påförs statlig inkomstskatt. I sammanhanget
bör dock uppmärksammas att år 1955 infördes ett schablonavdrag
från inkomst av kapital med 200 kr. för makar och 100 kr. för ensamstående.
Avdraget är numera höjt till 800 kr. resp. 400 kr. Avdraget
kan därför förutsättas medföra att åtskilliga försäkringstagare inte skulle
blivit beskattade för ränteavkastningen om de varit skattskyldiga för denna.
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Som framgått medges antalsavdrag av 5 kr. för varje direkt tecknad försäkring.
Som eu enda försäkring anses härvid alla kapitalförsäkringar som
samtidigt tecknats på samma persons eller samma personers liv. Kommittén
har funnit en omprövning av antalsavdraget angelägen. Genom antalsavdraget
kan nämligen i vissa fall underskott uppkomma i eu verksamhetsgren,
vilket underskott sedan kan utnyttjas i annan verksamhetsgren som
redovisar överskott. Vidare har storleken av antalsavdraget beräknats med
hänsyn till de kostnadsförhållanden m. m. som gällde år 1947.
Kommittén påpekar alt rättspraxis efter ikraftträdandet av bestämmelserna
om antalsavdraget tagit ställning till frågan om sådant avdrag skall
medges för varje genom grupplivförsäkring försäkrad person. Regeringsrätten
har i avgöranden år 1956 (ref. 16 och not. Fi 579) ansett att anstalt
författningsenligt är berättigad till antalsavdrag för varje person som erhållit
kapitalförsäkring genom grupplivförsäkring.
Detta ställningstagande i praxis har haft till följd att i verksamhetsgrenar
med obetydlig ränteavkastning summa antalsavdrag inte bara är stor i
relation till ränteavkastningen utan t. o. in. överstiger denna. Den verksamhetsgren
som främst åsyftas är grupplivförsäkring som omfattar kapitalförsäkring
med kollektiv anslutning. Sådan försäkring är en ren riskförsäkring,
dvs. försäkring utan sparmoment. Den har vidare lägre premier än de
som tillämpas vid individuell försäkring. Premiereserv avsätts inte i kollektiv
grupplivförsäkring och fondbildningen är följaktligen obetydlig inom denna
verksamhetsgren. Genom antalsavdragen uppkommer därför i allmänhet underskott
i grupplivförsäkringen. En anstalt med både grupplivförsäkringsrörelse
och individuell försäkringsrörelse kan dra av underskottet vid beräkning
av skattepliktig nettointäkt av den övriga kapitalförsäkringsrörelsen.
En sådan anstalt får alltså i konkurrenshänseende en fördel jämfört
med anstalter som endast har individuell försäkring. Vidare bör beaktas att
de verkliga styckekostnader för kapitalförsäkring som antalsavdraget_för
utom
andra funktioner — har till uppgift att täcka, minskar när antalet
kollektivförsäkrade ökar. Denna minskning bör bli mera markant ju större
det försäkrade kollektivet är.
Kommittén har diskuterat olika lösningar för att bl a. motverka att anstalt
med omfattande kollektiv försäkring genom antalsavdraget försätts i
ett från beskattningssynpunkt förmånligare läge än anstalter med huvudvikten
lagd vid individuell försäkring. Med hänsyn till synpunkterna om
styckekostnader anser kommittén att antalsavdraget hör bibehållas. Av samma
skäl är det inte heller enligt kommitténs mening möjligt att slopa antalsavdraget
i rörelse som avser försäkring utan sparmoment. Att i stället för
antalsavdraget införa ett högre procentavdrag skulle vidare enligt kommittén
innebära att den avsedda effekten av antalsavdraget skulle utebli. Kommittén
har därför stannat för att antalsavdraget bör få avräknas endast mot
vad som efter övriga avdrag återstår av bruttointäkten i den verksamhetsgren
till vilken avdraget hänför sig.
62
Kungl Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Kommittén anser vidare att redovisningsknngörelsen skall vara normgivande
för vad som skall förstås med verksamhetsgren. Enligt kungörelsen
skall livförsäkringsrörelse som avser direkt personförsäkring redovisas fördelad
på följande verksamhetsgrenar:
Försäkring med grunder:
Direkt försäkring:
Individuell försäkring:
a) Livförsäkring
b) Sjuk- och olycksfallsförsäkring
Kollektiv försäkring:
c) Grupplivförsäkring
d) Gruppsjukförsäkring
e) Tjänstepensionsförsäkring
Försäkring utan grunder:
Direkt försäkring:
f) Individuell försäkring
g) Kollektiv försäkring
Frågan om antalsavdragets storlek har tidigare diskuterats av 1961 års
utredning angående översyn av vissa beskattningsregler för skadeförsäkringsrörelse.
Utredningen föreslog att antalsavdraget skulle höjas till 10 kr.
för varje direkt tecknad försäkring. Höjningen till 10 kr. motiverades med
att man ville återställa den relation mellan avdragsbeloppet och de faktiska
förvaltningskostnaderna som gällde vid tillskapandet av antalsavdraget
år 1950. Innan nu gällande bestämmelser om antalsavdrag på 5 kr. infördes
verkställdes nämligen inom finansdepartementet vissa beräkningar
som syftade till att ge underlag för bedömandet av hur avdraget från ränteintäkten
borde bestämmas. Beräkningarna, som resulterade i införandet av
dels 5-procentavdraget och dels antalsavdraget på 5 kr., grundade sig på
vissa från ett antal anstalter införskaffade uppgifter för beskattningsåret
1947. Resultaten av beräkningarna redovisades i prop. 1950: 93 sid. 113 och
på en som Bilaga C till statsrådsprotokollet fogad tabell, intagen i propositionen
sid. 269. Av tabellen framgår bl. a. att det totala avdraget avseende
båda nyssnämnda schablonavdrag för samtliga i tabellen redovisade anstalter
nämnda år utgjorde 36 % av anstalternas sammanlagda förvaltningskostnader
för direkt försäkring. Utredningen lade den relation mellan förvaltningskostnader
å ena sidan och summan av 5-procentavdrag och antalsavdrag
å den andra, som vid tillkomsten av avdragen uttrycktes genom procenttalet
36 till grund för bedömningen av hur mycket antalsavdraget skäligen
borde höjas.
Kommittén anser i likhet med utredningen att storleken av antalsavdraget
bör höjas för att avdraget skall få den ursprungligen avsedda effekten
Med anledning härav har kommittén undersökt storleken av det antalsavdrag
som skulle erhållas vid en tillämpning av det tidigare angivna procent
-
63
Kungi. Maj. ts proposition nr 120 år 1969
talet 36 som relation mellan förvaltningskostnader och summan av 5-procentavdrag
och antalsavdrag. Härvid har kommittén bortsett från den kollektiva
försäkringen, då redan nu gällande antalsavdrag är tillräckligt för
att åstadkomma regelmässiga underskott i sådan försäkring och antalsavdraget
bör få avräknas mot återstående bruttointäkt endast inom den
verksamhetsgren till vilket avdraget hänför sig. Vid beräkningen av antalsavdragets
storlek har kommittén vidare bortsett från sådana specialanstalter
som inte alls eller endast i mindre omfattning driver rörelse som avser individuell
försäkring.
De uppgifter kommittén redovisar för beräkningen avser efter nämnda
korrigeringar samtliga livförsäkringsanstalters individuella försäkringsrörelse
med grunder år 1965. Uppgifterna som sammanställdes med ledning
av dels anstalternas självdeklarationer, dels den officiella statistiken rörande
livförsäkring i publikationen »Enskilda försäkringsanstalter» har framräknats
av försäkringsinspektionen. Uppgifterna visar att sammanlagda
beloppet av 5-procentavdragen uppgick till 9,7 milj. kr. och sammanlagda
förvaltningskostnaderna till 181,4 milj. kr. samt att det antal enheter avseende
individuell försäkring som var och en berättigade till antalsavdrag
utgjorde 3 075 000 st.
Med bibehållande av relationstalet 36 % — dvs. att schablonavdragen
skulle motsvara 36 % av förvaltningskostnaderna — och gällande bestämmelser
rörande 5-procentavdraget uppställde kommittén följande ekvation
för att beräkna det avdrag som skulle ersätta nuvarande antalsavdrag på
5 kr. per försäkring
9,7 + X )< 3 075 000 == 0,36 X 181,4
Det sökta talet X, dvs. det belopp som svarar mot gällande 5-kronorsavdrag,
blir då 18 kr. 8 öre.
Kommittén pekar emellertid på den omständigheten att förhållandena nu
är i många hänseenden väsentligt olika de som rådde år 1947. Här åsyftas
bl. a. å ena sidan de allmänna kostnadsstegringar som drabbat anstalterna
och å den andra de betydande rationaliseringar som torde ha ägt rum. Kommittén
anser visserligen att relationstalet 36 % inte kan anses utgöra en helt
rättvisande grund för beräkning av storleken av det avdrag, som skall ersätta
nuvarande antalsavdraget, men anser dock talet vägledande. Vidare
menar kommittén att en till beloppet bestämd höjning av antalsavdraget
inte skulle kunna spegla de ändringar i kostnadsläget som eventuellt kunde
inträffa under den närmaste framtiden. Kommittén stannar för att avdraget
skall beräknas i förhållande till det indexreglerade basbelopp för allmän
tilläggspension, som uppgår till 4 000 kr. enligt det prisläge som rådde i september
år 1957 och som i januari 1967 utgjorde 5 500 kr. Kommittén föreslår
att avdraget bestäms till 3 °/oo av det basbelopp som gäller för januari
månad under taxeringsåret, vilket vid 1967 års taxering skulle ge 16 kr.
(3 °/oo av 5 500 = 16 kr. 50 öre).
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Utländsk livåterförsäkringsrörelse
För livförsäkringsrörelsen gäller ett räntebeskattningssystem för inländsk
kapitalförsäkringsrörelse som avser direkt meddelade eller i återförsäkring
åt annan inländsk försäkringsanstalt meddelade kapitalförsäkringar
och ett överskottsbeskattningssystem för utländsk livåterförsäkringsrörelse.
Sistnämnda rörelse kan omfatta såväl pensionsförsäkring som kapitalförsäkring.
återför säkring saktiebolaget Sverige har i framställning till kommittén
hemställt om översyn av reglerna angående beskattning av utländsk återförsäkringsrörelse.
Framställningen har föranletts av att bolaget haft att
placera några livförsäkringar på osedvanligt höga belopp, den största på
över 20 milj. kr. Härvid hade uppmärksamheten på ett påtagligt sätt fästs
vid den olägenhet, som vidlåder nuvarande regler för beskattning av livåterförsäkringsrörelse.
I framställningen anfördes bl. a.
Under »normala» år ger den till utländska bolag avgivna affären underskott
för Sverige och den i utbyte erhållna affären överskott. Under år med
hög dödsfallskostnad kan den avgivna affären ge ett stort överskott och den
mottagna ett stort underskott. Eftersom Sverige begränsat sitt åtagande på
mottagna försäkringar till ett måttligt belopp per risk (i regel högst 1 milj.
kr.), är det den avgivna affären som slumpmässigt kan ge upphov till de
största avkastningarna.
Placeras en försäkring på 20 milj. kr. utomlands och dödsfall inträffar,
uppkommer ett beskattningsbart överskott, som medför en skatt på mellan
4 och 5 milj. kr. överskottet på den utländska rörelsen kan nämligen på
grund av de olika beskattningsreglerna inte salderas mot det underskott,
som dödsfallet ger upphov till på Sveriges inländska rörelse.
En situation som den beskrivna måste givetvis i möjligaste mån undvikas
och de nyligen tecknade mycket stora försäkringarna har därför delvis
(till den del de utomlands placerade beloppen överstigit ca 5 milj. kr.) placerats
genom Sveriges förmedling som återförsäkringar från direktbolaget
till de utländska återförsäkringsbolagen (administrativt behandlas dessa
delar av försäkringarna i stort sett som vanliga retrocessioner från Sverige).
Direktbolaget behöver inte uppta dessa återförsäkringar i sin deklaration,
förutsatt att bolaget inte har ett från utländska bolag mottaget återförsäkringsbestånd,
som uppgår till minst 1 % av det totala försäkringsbeståndet.
Denna lösning är en nödlösning, som får tillämpas tills vidare. Den klarar
dock inte helt problemet. Även ett belopp av 5 milj. kr. placerat utomlands
på en risk är alltför högt i förhållande till affärens omfattning. Det
är därför önskvärt att få en ändring av beskattningsreglerna till stånd. Frågan
om ett initiativ i denna fråga diskuterades av Sveriges styrelse i anslutning
till 1961 års utredning, men någon åtgärd vidtogs inte då. Sedan
dess har de stora försäkringarna blivit mer frekventa och behovet av ändring
därför större.
På lång sikt torde man kunna räkna med att utbytet med utländska bolag
väger någorlunda jämnt. Med en tillräckligt effektiv regel för resultatutjämning
mellan åren skulle därför en överskottsbeskattning vara acceptabel.
Den utjämning av detta slag som KF 8. 4. 1960. om rätt till förlust
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1969
65
utjämning ger är otillräcklig. Frågan om en mer omfattande resultatutjämning
måste emellertid ses i ett större sammanhang och en lösning av
detta slag torde därför inte i dag vara en realistisk väg.
En lösning bör därför i stället gå ut på att gemensamma regler för den
inländska och utländska återförsäkringsrörelsen skapas. Att införa överskottsbeskattning
av den inländska rörelsen skulle skapa samma typ av
problem mellan direkt försäkring och inländsk återförsäkring som nu råder
mellan inländsk och utländsk återförsäkring.
Bolaget anförde vidare att den rationella lösningen därför var att tillämpa
huvudregeln för beskattning av livförsäkringsrörelse, räntebeskattning,
på all återförsäkringsrörelse. I varje fall för den livåterförsäkring som bolaget
var engagerad i tedde sig en dylik lösning berättigad. Den utländska
återförsäkringsrörelsen var ett led i den erforderliga riskutjämningen och
den mottagna utbytesaffären var av ungefär samma omfattning som den
avgivna. Generaliserades huvudregeln för beskattning av livförsäkringsrörelse
till att gälla även den utländska återförsäkringsrörelsen skulle endast
avkastningen av de fonder som fanns avsatta för denna rörelse beskattas
(och en del räntor av typen saldoräntor). Detta borde ske så att avkastningen
av fonderna fördelades mellan kapitalförsäkring och pensionsförsäkring
i samma proportion som för direktförsäkring.
I framställningen påpekade bolaget vidare att beskattningsfrågan kanske
kunde bedömas på annat sätt för återförsäkringsanstalt som mottagit större
livaffärer från utländska anstalter än det avgivit. Därför kunde andra
lösningar komma in i bilden. För bolagets del uppgick sammanlagda överskottet
på mottagna försäkringar under åren 1950—1965 till 12,015 milj. kr.
och underskottet på avgivna försäkringar under samma tid till 10 milj. kr.
Under åren 1956—1965 utgjorde samma siffror 8,702 milj. kr. resp. 7,846
milj. kr. Saldo för sistnämnda tid uppgick således till 0,856 milj. kr. Kapitalavkastningen
av fonder motsvarande utländsk rörelse belöpte för åren
1956—1965 till sammanlagt 0,326 milj. kr.
I fråga om kapitalförsäkringar påpekar kommittén att beskattning av
sådan försäkring som meddelats direkt av inländsk försäkringsanstalt sker
dels hos försäkringsgivaren genom räntebeskattning och dels hos försäkringstagaren
genom att avdrag i princip inte medges för premien. Räntebeskattningen
av denna försäkring står således i direkt samband med beskattningen
av försäkringstagaren. Oavsett att motsvarande samband inte
finns vid återförsäkring som mottagits från utlandet anser kommittén binder
inte föreligga att tillämpa räntebeskattningsreglerna på utländsk återförsäkringsrörelse
avseende kapitalförsäkring. Den nackdelen att det härvid
inte här i landet föreligger korrespondens mellan anstalts och försäkringstagares
beskattning får enligt kommitténs mening uppvägas av att de
av bolaget angivna skattekonsekvenserna vid oförändrade regler undviks
och att ändringen till likformiga regler innebär en klar förenkling. 5
5 Jiihang till riksdagens protokoll 196!). 1 samt. Nr 120
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Vad angår av inländsk försäkringsanstalt direkt meddelad pensionsförsäkring
sker däremot beskattningen så att försäkringstagaren beskattas
för utfallande belopp. Någon beskattning sker inte hos försäkringsgivaren.
I likhet med vad som gäller beträffande kapitalförsäkring mottagen från
utlandet finns givetvis i fråga om pensionsförsäkring som mottagits från
utlandet inte här i landet något samband mellan försäkringsgivarens och
försäkringstagarens beskattning. En tillämpning av nu gällande räntebeskattningsregler
på utländsk återförsäkringsrörelse skulle alltså såvitt avser
från utlandet mottagen pensionsförsäkring innebära, att varken försäkringstagaren
eller anstalten skulle beskattas här i landet. Enligt kommitténs
mening bör därför en förutsättning för bifall till framställningen vara,
att från utländsk anstalt erhållna pensionsförsäkringar i beskattningshänseende
behandlas på samma sätt som mottagna kapitalförsäkringar.
Kommittén anser det nämligen inte vara rimligt att en rörelse skall kunna
bedxivas här utan några som helst skattekonsekvenser. Vidare påpekar
kommittén att det i realiteten kan visa sig omöjligt att avgöra om en i utlandet
tecknad försäkring är att hänföra till den ena eller andra kategorin.
F. n. saknar detta betydelse men en riktig uppdelning skulle bli av
helt annan vikt, om olika beskattningsregler skulle tillämpas på de i utlandet
tecknade livförsäkringarna beroende på om de betecknades som
pensions- eller kapitalförsäkringar.
Kommitténs resonemang utmynnar därför i ett förslag om räntebeskattning
av innebörd att räntebeskattningen skall träffa såväl åt utländsk anstalt
i återförsäkring meddelad kapitalförsäkring och pensionsförsäkring
som hos utländsk anstalt i återförsäkring tagen kapitalförsäkring.
Understödsföreningarna
Skattskyldighet
Understödsförening som enligt sina stadgar äger meddela högre kapitalunderstöd
än 500 kr. för medlem likställs enligt punkt 3 andra stycket av
anvisningarna till 30 § KL i beskattningshänseende med inländsk försäkringsanstalt
(livförsäkringsanstalt). För sådana understödsföreningar gäller
således i princip KL:s regler om räntebeskattning. Andra understödsföreningar
är enligt 54 § g) KL befriade från skattskyldighet för inkomst
av verksamhet hänförlig till livförsäkring. Bestämmelserna angående beskattning
av understödsförening som äger meddela högre kapitalunderstöd
än 500 kr. för medlem trädde i kraft den 1 januari 1951. Dessförinnan gällde
att understödsföreningar enligt 5 § och 53 § d) KL och 7 § e) SI var skyldiga
att erlägga endast fastighetsskatt och kommunal inkomstskatt för
fastighet.
Den före år 1951 begränsade skattskyldigheten för understödsföreningar
motiverades inte av principiella utan i huvudsak av sociala skäl. Vidare
67
Kungi. Maj. ts proposition nr 120 år 1969
åberopades praktiska skäl. Nettointäkt av livförsäkringsrörelse bestod nämligen
av överskott av försäkringsrörelsen och s. k. ränteunderlag. För beräkning
av årsöverskottet förutsattes beräkning av försäkringsfonden. Det
ansågs emellertid inte böra komma i fråga att av beskattningsskäl ålägga
alla understödsföreningar skyldighet att årligen fullgöra den ganska arbetskrävande
uppgiften att beräkna försäkringsfonden då sådan beräkning inte
erfordrades av andra skäl.
Såväl 194-2 års försäkringsutrcdning (SOU 1946: 34 s. 292) som 19U års
allmänna skattekommitté (SOU 1948:22 s. 119) fann det anmärkningsvärt
att understödsföreningar behandlades på annat sätt än Övriga anstalter som
bedrev livförsäkringsrörelse. Skattékommittén som framlade förslag om
rantebeskattning av livförsäkringsrörelse påpekade att det praktiska skälet
att de flesta understödsföreningarna inte årligen beräknade försäkringsfond
och alltså inte varje år kunde beräkna sitt överskott på rörelsen bortföll
genom detta förslag. Vidare uttalade kommittén att några speciella
skäl inte kunde åberopas för en särställning för understödsföreningarna.
Departementschefen framhöll emellertid i prop. 1950: 93 att det föreslagna
antalsavdraget vid beskattning av livförsäkringsrörelse kunde beräknas
medföra att föreningar som utfäste genomsnittligt små understöd i
realiteten blev befriade från skatt. Med hänsyn bl. a. härtill ansåg departementschefen
att endast sadana understödsföreningar skulle beskattas, som
ägde meddela livförsäkring med kapitalunderstöd överstigande 500 kr. för
medlem.
Svenska livförsäkringsföreningars riksförbund hemställde hos 1963 års
försäkringsskattekommitté om prövning av reglerna om beskattning av understödsföreningar.
Riksförbundet påpekade att föreningarnas kostnader för
löner in. in. ökat betydligt under senare år. Vidare hade anslutningen av nya
medlemmar i de skattskyldiga föreningarna successivt minskat sedan 1940-talet och nyanslutningen understeg i regel antalet avgångna medlemmar.
Det kunde vidare förutsättas att tillbakagången inom föreningarna skulle
komma att fortsätta. Föreningarna hade emellertid alltjämt en social uppgift
att fylla, om inte annat så genom att upprätthålla och förbättra det
försäkringsskydd som deras medlemmar haft sedan lång tid tillbaka och
som på grund av medlemmarnas ålder och av andra skäl inte kunde täckas
med annan försäkring, ex. grupplivförsäkring. Den skatt som erlades av
föreningarna torde för det allmänna uppgå till betydelselösa belopp. För
skattskyldig förening innebar skatten emellertid utgifter som direkt eller
indiiekt påverkade eller kunde komma att påverka medlemmarnas förmåner.
Den gällande skattelagstiftningen var vidare mycket svårtolkad och
förorsakade inte sällan betydande och kostnadskrävande utredningsarbete
innan deklaration kunde avges. Såvitt riksförbundet kunnat bedöma torde
dessutom rättstillämpningen inte vara likformig för föreningarna.
Under åberopande av sociala, praktiska och administrativa skäl och med
5f Bihang till riksdagens protokoll 1U6!). 1 sand. Nr 120
G8
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
framhållande av de för det allmänna betydelselösa skattebeloppen hemställde
riksförbundet, att understödsföreningarna befriades från annan inkomstskatt
än inkomst av fastighet och garantibelopp. Om denna hemställan
inte kunde bifallas hemställdes i andra hand att antalsavdragets belopp
höjdes.
Kommittén har inhämtat att det vid 1964 års utgång fanns ett drygt 60-tal understödsföreningar som enligt sina stadgar ägde meddela livförsäkring
med kapitalunderstöd överstigande 500 kr. Vid samma tidpunkt fanns ungefär
300 understödsföreningar, som ägde meddela livförsäkring med kapitalunderstöd
av högst 500 kr. Man kan enligt kommittén räkna med att
skattepliktig inkomst uppkommit endast för ett 10-tal av de för inkomst av
rörelse skattskyldiga understödsföreningarna. Denna skattepliktiga inkomst
torde dessutom komma att minska eller helt utgå om den av kommittén
föreslagna höjningen av antalsavdraget genomförs. Därför föreligger inte
anledning att föreslå införandet av nya bestämmelser av innebörd att understödsföreningarna
helt befrias från skattskyldighet för inkomst av rörelse.
Enligt kommitténs mening talar varken sociala eller andra skäl för en sådan
åtgärd.
Med hänsyn till verkningarna av en höjning av antalsavdraget ifrågasätter
kommittén en höjning av kapitalunderstödsbeloppet på 500 kr. Väljs en sådan
väg kommer frågan om beskattningen av understödsföreningarna i ett
annat läge. Kommittén anser sig emellertid inte böra närmare gå in på detta
spörsmål och hänvisar till att lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar
är föremål för utredning.
Övergångsbestämmelser
Samtidigt med reglerna för beskattning av understödsföreningar infördes
beträffande dessa föreningar vissa övergångsbestämmelser som är intagna
i anslutning till 19 § KL. Enligt dessa (punkt 4 av övergångsbestämmelserna)
skall som skattepliktig nettointäkt upptas den del av föreningens
enligt 24 § KL i dess äldre lydelse och 25 § KL beräknade nettointäkt
av fastighet, som efter förhållandet mellan premiereserven för kapitalförsäkringar,
meddelade före ingången av år 1951, och hela premiereserven belöper
på nämnda försäkringar. Vidare skall som skattepliktig nettointäkt
upptas den del av föreningens enligt 30 § KL beräknade nettointäkt av livförsäkringsrörelse,
som efter förhållandet mellan premiereserven för kapitalförsäkringar,
meddelade efter ingången av år 1951, och premiereserven
för samtliga kapitalförsäkringar belöper på de efter 1951 års ingång meddelade
kapitalförsäkringarna.
Övergångsbestämmelserna skall ses mot bakgrunden av att understödsföreningarna
enligt de beskattningsregler som gällde före år 1951 var skattskyldiga
endast för fastighetsskatt och kommunal inkomstskatt för fastighet.
Enligt de fr. o. m. sistnämnda år gällande räntebeskattningsreglerna
69
Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1969
skall skatt erläggas för inkomst av såväl fastighets- som kapitalförvaltning.
Tillkomsten av dessa regler innebär därför i regel en viss skärpning
av beskattningen i jämförelse med den beskattning som förut ägt rum. Det
ansågs därför (jfr prop. 1950: 93 s. 219) att de nya reglerna skulle äga tilllämpning
endast på ränteinkomst av kapitalförsäkringar meddelade efter
1951 års ingång. Avkastning av kapitalförsäkringar meddelade före år 1951
skulle beskattas på så sätt att föreningen skulle vara skattskyldig endast
för nettointäkt av fastighet i enlighet med de bestämmelser som gällde före
sistnämnda år. Gjorda överväganden utmynnade därför i att skattepliktig
nettointäkt enligt de nya bestämmelserna skall motsvara den på angivet sätt
bestämda delen av beräknad nettointäkt av livförsäkringsrörelse. Den intäkt
som till följd av dessa regler hänförs till äldre försäkringar skall således
inte räntebeskattas. I stället skall som nettointäkt av motsvarande del av
försäkringsrörelsen anses den på nyss angivet sätt beräknade delen av föreningens
nettointäkt av fastighet.
Kommittén har behandlat en hemställan under hand från understödsföreningar
om revidering av övergångsbestämmelserna. I denna framhålles att
den beskattning som uppkommer för understödsföreningarna med tillämpning
av dessa bestämmelser synes vara hårdare än som egentligen avsetts.
Detta gäller särskilt med tanke på att föreningarna måste betala inkomstskatt
till staten för fastighet för äldre försäkringar vilket de inte tidigare
behövt göra. De försäkringstekniska utredningar som måste göras är vidare
betungande.
Kommittén åskådliggör den skattemässiga skillnaden mellan å ena sidan
det fall att en understödsförenings nettointäkt härflutit från kapital- och
fastighetsförvaltning och å den andra att intäkten härflutit enbart från kapitalförvaltning
med följande exempel.
En understödsförenings totala premiereserv utgör 1 000 000 kr., därav
600 000 kr. belöper på försäkringar tecknade före år 1951 och 400 000 kr.
på nyare försäkringar. Av premiereserven belöper alltså 60 % på äldre beståndet
och 40 % på yngre. Antalet försäkringar är 2 000. Föreningen äger
fastighet, som för ifrågavarande beskattningsår lämnat en nettointäkt av
20 000 kr., beräknad enligt 24 § i dess äldre lydelse och 25 §. Intäkten, beräknad
enligt 30 § KL, utgör för samma beskattningsår 60 000 kr., därav
20 000 kr. avser fastigheten och återstoden kapitalet. Med utgångspunkt
från dessa förutsättningar bestäms först nettointäkten enligt 30 § KL med
beaktande således av 5-procentavdraget till 0,95 X 60 000 kr. (dvs. 0,95 X
fastighetsintäkten och ränteintäkten)—5 kr. X 2 000 (dvs. minskat med
5 kr. för varje försäkring). Den sålunda beräknade nettointäkten blir 47 000
kr. Härvid har hänsyn emellertid ännu inte tagits till övergångsbestämmelsernas
regler angående uppdelning av nettointäkt som skall hänföras
till äldre resp. yngre försäkringsbestånd.
För föreningen skattepliktig nettointäkt enligt övergångsbestämmelsernas
fördelningsregler blir 0,6 (600 000 kr. av 1 000 000 kr.) X 20 000 kr.
(fastighetsnetto enligt äldre regler) + 0,4 (400 000 kr. av 1 000 000 kr.) X
47 000 (netto enligt 30 §) eller således 12 000 + 18 800 = 30 800 kr. Om
70
Kuiigl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
däremot hela intäkten 60 000 kr. hade belöpt på kapital hade den skattepliktiga
nettointäkten i stället blivit 18 800 kr., dvs. 0,4 X 47 000 kr.
Kommittén som inhämtat att fortfarande endast ett fåtal understödsföreningar
innehar fastigheter anser inte att bärande skäl anförts för ändring
av gällande övergångsbestämmelser.
Remissinstanserna
Antalsavdraget
Remissinstanserna delar kommitténs mening att antalsavdragets användning
bör begränsas till viss verksamhet hos anstalten och att storleken av
avdraget bör omprövas.
Flera remissinstanser anser det emellertid olämpligt att hänvisa till redovisningskungörelsen
då det gäller att bestämma inom vilken verksamhetsgren
antalsavdraget skall kunna utnyttjas. Vidare påpekas att ett system
utformat i enlighet med kommitténs förslag i detta hänseende medför en
onödig differentiering. Kommitténs syfte med begränsningsregeln anses
kunna tillfredsställas med en enklare indelning än den som för närvarande
återfinns i redovisningskungörelsen. Försäkringsinspektionen anför i detta
sammanhang.
Inspektionen erinrar om att verksamhetsgrenen »Kollektiv personförsäkring
utan grunder» innehåller såväl grupplivförsäkring utan grunder som
gruppsjukförsäkring utan grunder, under det att för försäkring med grunder
grupplivförsäkring och gruppsjukförsäkring utgör två skilda verksamhetsgrenar.
Det finns emellertid ingen anledning att göra beskattningsreglerna
beroende av om ett bolag driver gruppförsäkringen med eller utan
grunder. Man kan enklast lösa frågan så, att grupplivförsäkring med grunder
och gruppsjukförsäkring med grunder vad beträffar antalsavdraget får
räknas som en enda verksamhetsgren tillsammans med grenen kollektiv
personförsäkring utan grunder. Det är här fråga om grenar, där över huvud
taget skatten blir mycket ringa.
Vad beträffar de »skattebärande» grenarna individuell livförsäkring med
grunder och individuell sjuk- och olycksfallsförsäkring med grunder, tillstyrker
inspektionen kommitténs förslag, att dessa grenar när det gäller antalsavdraget
räknas som två verksamhetsgrenar liksom fallet är i redovisningskungörelsen.
Verksamhetsgrenen »individuell personförsäkring utan
grunder» får därvid delas upp i livförsäkring och sjuk- och olycksfallsförsäkring
och delarna sammanföras med resp. grundbundna grenar.
När det gäller begränsningen av antalsavdraget får man sålunda enligt
vad ovan anförts tre »verksamhetsgrenar», nämligen individuell livförsäkring,
individuell annan personförsäkring och gruppförsäkring.
Liknande synpunkter framförs av Svenska Försäkringsbolags Riksförbund.
Folksam uttalar som sin åsikt att antalsavdraget bör begränsas till de
tre verksamhetsgrenarna individuell försäkring med grunder, individuell
försäkring utan grunder och kollektiv försäkring.
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1069
Enligt gällande bestämmelser skall vid beräkningen av antalet avdrag som
en enda försäkring anses alla kapitalförsäkringar som samtidigt tecknats
på samma persons eller samma personers liv. Kommittén har som framgått
inte föreslagit någon ändring i detta avseende. I anslutning till dessa bestämmelser
anför emellertid Svenska Försäkringsbolags Riksförbund.
Denna regel kan beträffande antalsbestämningen väl appliceras på alla
slag av individuell personförsäkring. Inom kollektiv försäkring kan däremot
praktiska svårigheter uppkomma att på detta sätt fastställa antalet försäkringar
för envar enskild försäkrad. Dessutom skulle oberättigade avdrag
kunna förekomma. Exempelvis i fall där försäkringsbeloppen i ett gruppavtal
skulle höjas, kunde detta — i syfte att uppnå vidgad avdragsrätt — ske
genom att ett nytt avtal på höjningsbeloppet träffades. Riksförbundet vill
därför föreslå att för kollektiv försäkring endast ett antalsavdrag får utnyttjas
för samtliga för en person gällande gruppförsäkringar, som avser
samma grupp av personer. En sådan bestämning skulle visserligen i viss mån
innebära en begränsning av antalet avdrag i förhållande till kommitténs förslag.
Gruppförsäkringsområdet är emellertid uppbyggt så att den av förbundet
föreslagna antalsbestämningen synes mera praktisk. Olika gruppavtal,
t. ex. innefattande å ena sidan grupplivförsäkring och å andra sidan
gruppsjukförsäkring, sammanföres ofta i ett avtal.
Liknande synpunkter framförs av försäkringsinspektionen.
I fråga om antalsavdragels storlek uttalar försäkringsinspektionen att inspektionen
med beaktande av löneutvecklingen för kontorspersonalen sedan
år 1950 kan tillstyrka en höjning av avdraget av den storleksordning kommittén
föreslagit. Om man tvekade att knyta ett avdrag av denna typ till en
index borde avdraget enligt inspektionens mening kunna fastställas till förslagsvis
15 kr. Skulle därvid i framtiden större förändringar av betydelse
för en bedömning av antalsavdragets storlek inträffa, kunde frågan om en
justering upptas på nytt.
Riksförbundet anser att starka skäl kan åberopas för införande av ett
högre avdrag än det kommittén föreslagit. Förbundet påtalar härvid dels
den liberalisering som efter år 1950 genomförts beträffande fysiska personers
beskattning för inkomst av kapital, dels anstalternas ökade förvaltningskostnader.
Emellertid finner riksförbundet inte minst den föreslagna
indexregleringen vara av så stort värde att förbundet tillstyrker den anpassning
av avdraget till dagens förhållanden som kommitténs förslag innebär.
Enligt riksförbundets mening finns dock inte anledning att avrunda varje
delavdrag till helt krontal som kommittén föreslagit.
Folksam anser inte att kommittén förebragt några skäl för att stanna vid
en avdragsnivå som innebär att relationstalet sänks till 32 %. Detta tal erhålls
nämligen om i formeln med 1965 års värden sätts in som styckeavdrag
15: 90 (3 °/oo av basbeloppet för jan. 1966) enligt följande ekvation.
9 700 000 + 15:90 X 3 075 000 = YX 181 400 000
Y = 0,32
72
Iiungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Folksam anser i stället att övervägande skäl talar för att även det resultat
man kommer fram till vid användning av relationstalet 36 % i beräkningsformeln
är för lågt om man skall sikta till att uppnå samma effekt med
avdragen som avsågs vid deras tillkomst. Härvid pekar Folksam bl. a. på
att det särskilt inom anstalter med låg medelförsäkringssumma sker eu
fortgående omskrivning av försäkringarna i beståndet, varvid två eller flera
gamla försäkringar sammanförs till en ny försäkring. Härigenom sjunker
visserligen kostnaden för inkassering m. m. men inte i förhållande till vad
antalet försäkringar minskar. Detta sammanhänger med att de nya försäkringsformerna
i allmänhet är mera servicekrävande — även i de avseenden
som är avsedda att motsvaras av styckeavdraget. Vidare betonar Folksam
att förhållandena sedan styckeavdraget infördes väsentligt ändrats i och
med tillkomsten av schablonavdraget från inkomst av kapital. Folksam uttalar
som sin mening att ett styckeavdrag uppgående till 4 °/oo av basbeloppet
för januari månad under taxeringsåret mera skulle motsvara de ursprungliga
intentionerna.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att invändningar inte torde kunna
resas mot att avdraget görs indexbundet. Däremot framstår beräkningen av
avdraget i övrigt som diskutabel. Länsstyrelsen anser att ytterligare undersökningar
och överväganden är erforderliga för ett säkrare bedömande av
antalsavdragets storlek.
Utländsk livåterförsäkringsröreise
Endast tre remissinstanser har uttalat sig i fråga om kommitténs förslag
angående beskattningen av utländsk livåterförsäkringsröreise. Dessa remissinstanser,
kammarrätten, försäkringsinspektionen och Svenska Försäkringsbolags
Riksförbund, tillstyrker förslaget. Kammarrätten anser att förslaget
medför önskvärd förenkling och likformighet. Riksförbundet finner däremot
Återförsäkringsbolaget Sveriges förslag vara mera logiskt riktigt än kommittéförslaget
men förklarar sig kunna godta det senare förslaget med hänsyn
till frågans ganska begränsade ekonomiska betydelse.
Understödsföreningarnas beskattning
Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund anser att det även efter
en höjning av antalsavdraget föreligger anledning att befria understödsföreningarna
från skattskyldighet för rörelse. Oavsett att skattebeloppen blir
små eller inga föreligger nämligen deklarationsskyldighet som i många fall
föranleder onödigt arbete och kostnader för föreningarna. Verksamheten
kompliceras dessutom av övergångsbestämmelserna, vilka föranleder en
uppdelning av premiereserven efter försäkringar tecknade före resp. efter
årsskiftet 1950/51. Härigenom måste för premiereservkalkylen försäkrings
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1969 73
beståndet hållas uppdelat och detta innebär i vissa avseenden en fördubbling
av det aktuariella arbetet. Vidare uppger riksförbundet att översynen av
lagen om understödsföreningar kan förväntas resultera i förslag till sådan
ändring i lagen, som om den genomförs skulle motivera en höjning av
under stödsbeloppet 500 kr. i skattelagstiftningen.
Försäkringsinspektionen påpekar att samtliga skattskyldiga föreningar
under hela perioden 1951—1966 betalat skatt för inkomst av livförsäkringsrörelse
med sammanlagt endast ca 400 000 kr. Härav har dock större delen
eller ca 300 000 kr. redovisats enbart under åren 1965 och 1966. Ökningen
beror huvudsakligen på att föreningarna genom de höga marknadsräntorna
fått god avkastning av sitt kapital. Även om inkomsterna för det allmänna
kan väntas stiga ytterligare genom god förräntning har de i allt fall hittills
uppgått till endast obetydliga belopp. Skattepliktig rörelseinkomst har för
år 1966 uppkommit i 55 föreningar. Vid ett antalsavdrag av 16 kr. i stället
för gällande 5 kr. torde skattepliktig rörelseinkomst endast ha uppkommit i
33 föreningar.
Inspektionen som anser vissa skäl tala för en återgång till den begränsning
av skattskyldigheten som gällde före år 1951, förklarar vidare att det
kan ifrågasättas om inte beloppsgränsen 500 kr. för skattskyldigheten bör
höjas om man vill bibehålla skattskyldigheten för understödsföreningarna.
Denna gräns bör kunna bestämmas oberoende av bestämmelserna i lagen om
understödsföreningar.
Inspektionen har upprättat följande tablå som visar antalet skattskyldiga
föreningar vid olika beloppsgränser. Den i tablån angivna inkomsten hänför
sig till uppgifter för år 1966.
Beloppsgräns |
Antal skatt- |
Beräknad inkomst av livför- |
|
kronor |
skyldiga |
säkringsrörelse före pro- |
|
föreningar |
portionering enl. övergångs-bestämmelserna |
||
5 kr.-avdrag |
16 kr.-avdrag |
||
500 ........ |
.......... 61 |
3 262 000 |
781 000 |
1 000 ........ |
.......... 35 |
2 901 000 |
698 000 |
1 500 ........ |
.......... 25 |
1 921 000 |
499 000 |
2 000 ........ |
.......... 15 |
1 578 000 |
262 000 |
3 999 ........ |
.......... 15 |
1 578 000 |
262 000 |
Inspektionen |
föreslår att beloppsgränsen |
vid bibehållen |
skattskyldighet |
skall sättas vid 1 500 kr. Vid en sådan gräns skulle endast 25 föreningar
blivit skattskyldiga år 1966.
Departementschefen
I likhet med kommittén finner jag att det nuvarande antalsavdraget dvs.
avdraget med 5 kr. för varje direkt tecknad försäkring inte ger den ursprungligen
avsedda effekten.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Som reglerna nu är utformade kan en försäkringsanstalt med flera verksamhetsgrenar
utnyttja ett genom antalsavdragen uppkommet underskott
i en verksamhetsgren till att minska det skattepliktiga resultatet i en annan
verksamhetsgren. Det är som kommittén påpekat inom grupplivförsäkringen
som sådana underskott uppkommer. Summan av antalsavdrag
inom denna försäkring har nämligen blivit så stor att den allmänt kommit
att överstiga ränteavkastningen i verksamhetsgrenen. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att det efter år 1950, då antalsavdraget infördes, ägt
rum en kraftig expansion av grupplivförsäkringen. Vid tillskapandet av
reglerna om antalsavdraget kunde man inte förutse den utveckling som senare
skett, varför det då inte fanns den anledningen att diskutera någon
begränsning av användandet av avdraget. Nu är förhållandena annorlunda
och jag anser det därför motiverat att införa regler om en sådan begränsning.
Syftet med avdraget är nämligen bl. a. att åstadkomma en rättvis avvägning
av beskattningen mellan olika typer av kapitalförsäkringsanstalter.
Den fördel i konkurrenshänseende som en anstalt med både grupplivförsäkringsrörelse
och individuell försäkringsrörelse erhåller jämfört med
anstalt som endast har individuell försäkring genom att antalsavdraget i det
första fallet kan utnyttjas i båda rörelserna är inte åsyftad. Jag delar därför
kommitténs och remissinstansernas åsikt att det avdragsgilla antalsavdraget
inte skall överstiga bruttointäkten i verksamhetsgrenen efter övriga enligt
KL medgivna avdrag.
Kommittén föreslår att redovisningskungörelsen skall vara normgivande
för vad som skall förstås med verksamhetsgren. Jag anser det emellertid
onödigt att bland skatteregler som syftar till största möjliga enkelhet införa
eu bestämmelse om sådan differentiering. Varken teoretiska eller praktiska
skäl talar enligt min mening för en sådan åtgärd. Den avsedda effekten torde
uppnås om grupplivförsäkring med grunder, gruppsjukförsäkring med
grunder och kollektiv personförsäkring utan grunder räknas som en enda
verksamhetsgren. Vad angår övriga verksamhetsgrenar avseende försäkring
med grunder enligt redovisningskungörelsen — alltså individuell livförsäkring
och individuell sjuk- eller olycksfallsförsäkring — anser jag i likhet
med kommittén att dessa grenar skall räknas som två särskilda verksamhetsgrenar
när det gäller antalsavdraget. Beträffande slutligen individuell
personförsäkring utan grunder bör en uppdelning av dessa ske mellan livförsäkring
och sjuk- eller olycksfallsförsäkring och delarna sammanföras
med resp. grundbundna grenar. Enligt min mening är det alltså tillfyllest
med tre verksamhetsgrenar och jag föreslår därför att bestämmelserna om
antalsavdrag utformas i enlighet därmed.
Summan antalsavdrag är naturligtvis med hänsyn till bestämmelsernas
utformning beroende på hur många tecknade försäkringar som föreligger
i anstalten. Särskild uppmärksamhet bör därför riktas på frågan vad som
skall anses som en försäkring i detta avseende. Kommittén föreslår ingen
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969 75
ändring i de nuvarande bestämmelserna, som innebär att som en försäkring
anses alla kapitalförsäkringar som samtidigt tecknats på samma persons
eller samma personers liv. Denna regel kan utan svårigheter tillämpas på
alla slag av individuell personförsäkring. Inom kollektiv försäkring kan
däremot praktiska svårigheter uppkomma att på detta sätt fastställa antalet
försäkringar för envar enskild försäkrad. Som framhållits under remissbehandlingen
kan vidare oberättigade avdrag förekomma. En höjning av
försäkringsbeloppet för en grupp kan nämligen genomföras på så sätt att
ett helt nytt avtal inrättas tör höjningsbeloppet. Ett par remissinstanser har
för att motverka denna effekt föreslagit en begränsning av antalet avdrag i
förhållande till de av kommittén godtagna nuvarande reglerna. Därvid har
ansetts att samtliga för envar försäkrad gällande gruppförsäkringar, i vilka
enligt avtalen en och samma krets av personer är berättigad att inträda,
skall läknas som en försäkring. Jag finner en sådan anordning riktig och
föreslår denna begränsning av antalet avdrag i förhållande till kommittéförslaget.
Frågan om antalsavdragets storlek har tidigare diskuterats av 1961 års
utredning angående översyn av vissa beskattningsregler för skadeförsäkrmgsröreise.
Både den utredningen och kommittén har verkställt beräkningm
av antalsavdragets storlek med utgångspunkt från de principer som
gällde vid avdragets tillkomst. Enligt kommittén bör avdraget för varje försäkring
beräknas till belopp som motsvarar 3 %o av det basbelopp för allmän
försäkring som gäller för januari månad under beskattningsåret. Syftet
med den föreslagna höjningen har varit att i stort återställa den relation mellan
schablonavdragen — dvs. avdraget på 5 U och antalsavdraget — och de
faktiska förvaltningskostnaderna som gällde vid bestämmelsernas tillkomst
år 1950.
Att i dag tillämpa samma relation mellan dessa summor ger naturligtvis
inte ett helt tillfredsställande uttryck för antalsavdragets storlek, då förhållandena
i många väsentliga avseenden nu är betydligt förändrade. Jagsyftar
härvid främst på å ena sidan de betydande rationaliseringar som
skett och å den andra utvecklingen på löneområdet. Kommittén har påpekat
de ändrade förhållandena och även beaktat dessa genom att föreslå ett
avdrag som något understiger det belopp som enligt kommitténs beräkningar
skulle återställa den relation mellan schablonavdragen och förvaltningskostnaderna
som gällde vid antalsavdragets tillkomst. Vidare anser
kommittén att hänsyn bör tas till framtida ökade kostnader och penningvärdeförändring
genom ett indexreglerat avdrag. En sådan konstruktion
har tidigare gjorts i skattebestämmelserna och indexregleringen innebär
en klar fördel genom att behov att ompröva avdraget med visst mellanrum
mte föreligger. Jag förordar därför att avdraget görs indexreglerat. En sådan
reglering bör enligt min mening kunna utformas på det sätt kommittén
föreslår.
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
Beträffande antalsavdragets storlek talar flera skäl för en höjning av avdraget.
I princip innebär nämligen det system enligt vilket kapitalförsäkring
beskattas att försäkringsgivaren som skattskyldig träder i stället för
försäkringstagaren i fråga om ränteavkastningen av de premier som inbetalts
för försäkringen. Försäkringsgivaren bör därför principiellt inte erlägga
skatt för intäkt av sådan avkastning med större belopp än som skulle
ha erlagts om försäkringstagaren själv varit skattskyldig för samma intäkt.
Hänsyn härtill har bl. a. tagits genom att skattesatsen vid den statliga
beskattningen av livförsäkringsrörelse fastställts till 10 % av beskattningsbar
inkomst. Detta procenttal motsvarar nämligen det lägsta talet för fysiska
personer som påförs statlig inkomstskatt. Sedan antalsavdragets tillkomst
har emellertid införts det s. k. schablonavdraget i förvärvskällan kapital
för fysiska personer. Genom detta avdrag torde ett flertal försäkringstagare
inte bli beskattade för ränteavkastningen om skattskyldigheten ålegat
dem i stället för försäkringsgivaren. Vidare måste i sammanhanget beaktas
utvecklingen av de kostnader anstalterna har för sin rörelse. Löneoch
övriga personalkostnader kan förutsättas utgöra den helt övervägande
delen av anstalternas förvaltningskostnader. Även om anstalterna vidtagit
åtskilliga åtgärder för att på sikt nedbringa förvaltningskostnaderna genom
rationalisering av såväl branschstruktur som kontorsteknik torde utvecklingen
på löneområdet och andra företeelser motverka de vinningar
som kan göras genom rationaliseringarna. I sammanhanget kan nämnas
bl. a. den vid remissbehandlingen anmärkta fortgående omskrivningen
av försäkringar i beståndet, som består i att två eller flera gamla föi säkringar
sammanförs till en ny försäkring. Dessa omskrivningar minskar antalet
försäkringar och i följd därav antalet avdrag men torde inte föranleda minskning
av förvaltningskostnaderna i förhållande till minskat antal försäkringar.
Jag anser mig därför böra godta den av kommittén föreslagna storleken
av antalsavdr aget. En sådan ståndpunkt bör även enligt min mening förutsätta
att underskott inte skall tillåtas uppkomma i verksamhetsgren genom
utnyttjande av avdraget. Jag anser slutligen liksom kommittén att avdiaget
per försäkring skall bestämmas till helt antal kronor. Om det indexreglerade
avdragsbeloppet, beräknat enligt kommittéförslaget, inte utgör helt antal
kronor, bör alltså avdraget per försäkring avrundas neråt till närmast hela
krontal.
Enligt nuvarande beskattningsregler överskottsbeskattas utländsk livåterför
säkringsrörelse. Kommittén föreslår med hänsyn till de synpunkter
Åter försäkringsaktiebolaget Sverige framfört till kommittén beträffande beskattningen
av livåterförsäkringsrörelse att ett räntebeskattningssystem skall
ersätta överskottsbeskattningen. Räntebeskattningen skall enligt kommittéförslaget
ske efter samma grunder som gäller för annan livförsäkringsrörelse
men träffa såvitt avser åt utländsk anstalt i ålerförsäkring meddelade
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
försäkringar såväl kapital- som pensionsförsäkringar och i fråga om hos
utländsk anstalt i återförsäkring tagna försäkringar endast kapitalförsäkringar.
Jag anser att det med hänsyn till skattekonsekvenserna i de av Återförsäkringsaktiebolaget
Sverige angivna och synbarligen inte helt ovanliga fallen
inte är rimligt att bibehålla ett överskottsbeskattningssystem för sådan
rörelse. En räntebeskattning utformad i princip efter samma regler som
gäller annan livförsäkring medför vidare en likformighet, som får anses
innebära en önskvärd förenkling av anstalternas beskattning. Att särskilda
regler bör gälla för pensionsförsäkring som meddelats i återförsäkring åt
utländsk anstalt är enligt min mening principiellt riktigt. Att en av inländsk
anstalt direkt meddelad pensionsförsäkring inte beskattas hos försäkringsgivaren
skall nämligen ses i förening med att försäkringstagaren
beskattas för utfallande belopp. Sådan beskattning kan naturligtvis inte
ske här i landet såvitt avser åt utländsk anstalt i återförsäkring meddelad
pensionsförsäkring. Om i det senare fallet inte försäkringsgivaren beskattas
för försäkringen, skulle sådan rörelse kunna drivas utan några som
helst skattekonsekvenser här i landet. Ett sådant förhållande kan inte vara
godtagbart. Jag ansluter mig helt till kommittéförslaget och förordar därför
att räntebeskattningen utsträcks till att omfatta såvitt avser åt utländsk
anstalt i återförsäkring meddelade försäkringar såväl kapital- som pensionsförsäkring
och i fråga om hos utländsk anstalt i återförsäkring tagna
försäkringar endast kapitalförsäkring. I * * * * 6
I fråga om understödsföreningarna har kommittén inte funnit anledning
att lägga fram något förslag om ändrade beskattningsregler. Fr. o. m.
år 1951 är sådan förening som meddelar kapitalunderstöd överstigande 500
kr. för medlem skattskyldig för inkomst av livförsäkringsrörelse.
Kommittén har inte ansett sig kunna förorda att understödsföreningarna
befrias från skattskyldighet för inkomst av rörelse. Vidare har kommittén
motiverat ett bibehållande av beloppsgränsen 500 kr. med att lagen
om understödsföreningar är föremål för utredning och att det i avvaktan
på denna utredning inte bör ske någon ändring i en beloppsgräns som kan
anses sammanhänga med den civilrättsliga lagstiftningen. Jag delar kommitténs
åsikt att det inte finns några teoretiska skäl som talar för att undanta
understödsföreningarnas inkomst av livförsäkringsrörelse från be
skattning.
De sociala skäl som kan anses ha motiverat ett sådant undantagande
före år 1951 kan i dag inte åberopas för ett sådant förfarande. Emellertid
kan enligt min mening praktiska skäl tala för att ytterligare utvidga
föreningarnas skattefrihet för rörelseinkomst. Jag anser vidare att beloppsgränsen
för understödsföreningarnas skattskyldighet kan bestämmas oberoende
av bestämmelserna i lagen om understödsföreningar. Någon direkt
sammankoppling mellan denna lag och skattelagstiftningen torde inte be
6
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 120
78
Kiingl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
hövas i detta hänseende. En höjning av beloppsgränsen kan motiveras dels
av att flera understödsföreningar f. n. är skattskyldiga för inkomst av rörelse
utan att någon skattepliktig inkomst föreligger i förvärvskällan dels
att den av mig föreslagna höjningen av antalsavdragets storlek torde föranleda
att sådana förhållanden uppkommer för ytterligare ett antal föreningar.
Vid höjning av beloppsgränsen bör givetvis även i fortsättningen
skattskyldigheten knytas till föreningens stadgeenliga rätt att meddela kapitalunderstöd.
Försäkringsinspektionen har lämnat vissa uppgifter om understödsföreningarnas
inkomster för år 1966 och effekten av olika beloppsgränser på
skattskyldigheten. Jag finner att dessa uppgifter eller vad som eljest uttalats
under remissbehandlingen ger vid handen att beloppsgränsen bör sättas
vid 1 000 kr. Jag föreslår en sådan höjning av beloppsgränsen.
Vad angår övergångsbestämmelserna har jag inhämtat att 24 av de ungefär
400 understödsföreningarna innehar fastigheter. Av dessa 24 föreningar
torde 4 eller 5 vara skattskyldiga för inkomst av livförsäkringsrörelse
enligt nuvarande bestämmelser. Den höjning av beloppsgränsen som
jag ovan föreslagit kan komma att medföra att ytterligare någon förening
med fastighet befrias från skattskyldighet för rörelse. Övergångsbestämmelserna
skall ses mot den bakgrunden att understödsföreningarna före år
1951 var skattskyldiga endast för fastighetsskatt och kommunal inkomstskatt
för fastighet. Bestämmelserna kommer att förbli aktuella så länge
några försäkringar tagna före år 1951 finns kvar. Detta torde vara fallet
ännu några decennier. Även om jag inte är beredd att frångå det principiella
ställningstagande som togs vid tillskapandet av övergångsbestämmelserna
anser jag att ändring bör göras i dessa bestämmelser i ett hänseende.
Den proportionering i förhållande till premiereserv på försäkringar som
meddelats före respektive efter ingången av år 1951 kan leda till att reserven
måste beräknas årligen. Försäkringsteknisk utredning av en förenings
ställning behöver däremot i flertalet fall göras endast vart femte år till tillsynsmyndigheten.
Om en förening inte varje år måste beräkna reserven genom försäkringsteknisk
utredning torde i allmänhet en approximativ beräkning godtas av
beskattningsmyndigheterna. Jag anser emellertid denna praxis böra lagfästas
så, att en understödsförening uttryckligen medges rätt att i beskattningshänseende
under den närmaste femårsperioden tillämpa de kvottal för
att bestämma premiereserven som framkommit i samband med senast verkställd
försäkringsteknisk utredning. Det bör dock vara en förening obetaget
att under femårsperioden företa utredning om ändring av kvottalen, om sådan
ändring skulle föranleda lindring i föreningens beskattning. Jag föreslår
att regler i enlighet härmed införs i övergångsbestämmelserna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
79
Samma beskattningsregler för alla försäkringsgrenar i eu försäkringsanstalt
Försäkringsskattekommittén
De nuvarande beskattningsreglerna innebär att skadeförsäkringsrörelse
överskottsbeskattas och livförsäkringsrörelse (kapitalförsäkring) — bortsett
från utländsk återförsäkring — räntebeskattas. Detta medför att åtskilliga
anstalter beskattas enligt olika principer för skilda delar av sin
verksamhet.
Även om den grundläggande principen i FL är att livförsäkring och skadeförsäkring
skall drivas av skilda anstalter får nämligen undantag göras
härifrån om det finns särskilda skäl därtill. Vidare får viss skadeförsäkringsrörelse,
nämligen rörelse som avser sjuk- och olycksfallsförsäkring, förenas
med livförsäkring.
Kommittén har ansett det naturligt att som ett led i förenklingssträvandena
undersöka möjligheterna att införa enhetliga beskattningsregler för
all försäkringsrörelse i en och samma anstalt. Undersökningen syftar till
eu tillämpning av enhetliga regler oavsett vilken beskattningsmetod man
stannar för beträffande skadeförsäkringsområdet.
När det gäller »främmande» rörelsegrenar av obetydlig omfattning i förhållande
till en anstalts hela rörelse anser kommittén att det inte kan inge
några betänkligheter att låta anstaltstypen, skadeförsäkrings- eller livförsäkringsanstalt,
vara avgörande för beskattningen i dess helhet. Kommittén
har därför ansett sig kunna begränsa undersökningen i huvudsak till
sjuk- och olycksfallsförsäkringen, eftersom sådan försäkring är den enda
som kan tänkas förorsaka problem i sammanhanget.
Sjuk- och olycksfallsförsäkring bedrivs f. n. av såväl livförsäkringsanstalter
som skadeförsäkringsanstalter och dessutom av speciella sjukförsäkringsanstalter.
Den drivs i två former, nämligen dels med grunder motsvarande
livförsäkringsgrunder och avseende i starkt övervägande grad
långfristiga avtal, dels utan grunder och avseende kortfristiga avtal, högst
fem år. Försäkring med grunder förekommer, bortsett från smärre awecklingsbestånd,
endast inom livförsäkringsanstalterna och de speciella sjukförsäkringsanstalterna
medan försäkring utan grunder meddelas av alla anstaltstyper.
Försäkringen inom skadeförsäkringsanstalterna avser huvudsakligen
ren olycksfallsförsäkring medan tyngdpunkten inom livförsäkringsanstalterna
och de speciella sjukförsäkringsanstalterna ligger på sjukförsäkringsmomentet.
För sjuk- och olycksfallsförsäkringar inom skadeförsäkringsanstalterna
saknas enligt kommitténs mening anledning att frångå nuvarande ordning
enligt vilken försäkringarna i beskattningshänseende behandlas som skadeförsäkringar.
Till stöd för denna uppfattning åberopar kommittén att FL
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
inte föreskriver någon uppdelning av anstalternas tillgångar mellan sjukoch
olycksfallsförsäkring å ena och övrig skadeförsäkring å den andra sidan.
I vissa fall förekommer vidare att skadeförsäkringsanstalt har svensk livåterförsäkring
som »främmande» rörelsegren. Denna gren är emellertid av
obetydlig omfattning och kan inte heller i framtiden väntas få nämnvärd
omfattning. Det kan därför enligt kommitténs mening inte möta några betänkligheter
att låta den i beskattningshänseenden följa anstaltens försäkringsrörelse
i övrigt.
Vad angår sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring i livförsäkringsanstalt
som drivs med långa avtalstider och följaktligen med grunder motsvarande
livförsäkringsgrunderna föreligger enligt kommitténs mening mycket starka
skäl att beskatta sådan försäkring som livförsäkring. Det är här liksom
inom livförsäkringen fråga om försäkring med inbyggt sparmoment för att
täcka sjukdomsriskens stegring med stigande levnadsålder. Det uppkommer
alltså en premiereservbildning motsvarande den inom livförsäkringen.
I fråga om livförsäkringsanstalts sjuk- och olycksfallsförsäkring med
kort avtalstid, såväl med som utan livförsäkringsgrunder, skulle man däremot
enligt kommitténs mening kunna hysa större tveksamhet inför en
beskattning enligt reglerna för livförsäkringsrörelse. I detta fall uppkommer
inte någon premiereserv av den art som krävs för livförsäkring. Kommittén
påpekar emellertid att dessa försäkringar till starkt övervägande del utgörs
av kollektiv försäkring och därmed är jämförliga med grupplivförsäkringen,
som inte heller kräver premiereservbildning av annan art än den som förekommer
inom skadeförsäkring. Likväl beskattas grupplivförsäkringen som
annan livförsäkring. Att under sådana förhållanden även beskatta livförsäkringsanstaltens
sjuk- och olycksfallsförsäkring med kort avtalstid enligt
samma regler bör kunna godtas.
Kommittén anser således hinder inte föreligga att tillämpa samma regler
på all verksamhet i en och samma anstalt. Beträffande de speciella sjukförsäkringsanstalterna
påpekar kommittén att den sjukförsäkring som drivs
av de mera betydande av dessa anstalter hittills dominerats av individuell
försäkring med grunder, vartill under senare år kommit gruppsjukförsäkring
med grunder. Då fråga alltså är om försäkringar av samma art som
meddelas av livförsäkringsanstalter, anser kommittén det naturligt att tilllämpa
de för livförsäkring gällande reglerna även på de speciella sjukförsäkringsanstalterna.
Kommittén framhåller emellertid att den föreslagna principen med enhetliga
beskattningsregler kan vara förenade med vissa problem, framför
allt när det gäller verksamhetsgrenar som kan drivas av såväl den ena som
den andra anstaltstypen. Koncerner som omfattar både livförsäkrings- och
skadeförsäkringsanstalter kan nämligen konnna att flytta över sjuk- och
olycksfallsförsäkringsbestånd till den anstaltstyp, där skattebestämmelserna
bedöms som gynnsammast. Dessa koncerner skulle härigenom kunna
81
Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1969
skaffa sig en konkurrensfördel framför fristående anstalter eller sådana
koncerner som bara omfattar anstalter av samma typ. En sådan överflyttning
skulle även kunna rubba den nuvarande strukturen med dominans
enbart för olycksfallsförsäkring inom skadeförsäkringsanstalterna och för
sjukförsäkring inom livförsäkringsanstalterna.
Kommittén förutsätter dock att en strukturomvandling av denna art inte
bör kunna komma till stånd utan koncessionsmyndigheternas medgivande.
Skulle frågan aktualiseras i en framtid anser kommittén att utvecklingen i
skattehänseende närmare bör följas för att utröna om skattebestämmelserna
i praktiken kommer att medföra en olämplig snedvridning av konkurrensen.
Kommittén framhåller vidare att det ena eller andra skattesystemet
knappast generellt kan antas vara gynnsammare eller ogynnsammare än det
andra. Vilket som ett visst år blir fördelaktigast beror på den relativa storleken
av det till verksamhetsgrenen hänförda egna kapitalet, rörelseresultatet
m. m.
Remissyttrandena
Remissinstanserna tillstyrker kommitténs förslag att beskattningsreglerna
framdeles skall anknyta till anstaltstypen, livförsäkringsanstalt resp.
skadeförsäkringsanstalt, och inte som för närvarande till rörelsetypen, livförsäkringsrörelse
resp. sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse,
samt att de speciella sjukförsäkringsanstalterna skall beskattas enligt reglerna
för livförsäkring.
Kammarrätten anser emellertid att de föreslagna reglerna kan få till följd
omdispositioner hos anstalterna i syfte att uppnå med förslaget i och för
sig inte åsyftade skattelättnader. Svenska försäkringsbolags riksförbund och
Folksam påpekar att frågan om en verksamhetsgrens placering i visst bolag
är av företagspolitisk karaktär. Vid bedömningen härav kan naturligtvis
skattefrågan komma in i bilden. En annan faktor är t. ex. möjligheten att
utfärda kombinations- och paketförsäkringar. Folksam uttalar som sin uppfattning
att det är mindre troligt att man inom en koncern skulle ägna sig
åt någon kortsiktig flyttning i ena eller andra riktningen mellan livförsäkringsanstalt
och skadeförsäkringsanstalt. Praktiska hinder härvidlag är att
försäkringsavtalen sluts inte mellan koncernen och försäkringstagaren utan
mellan den enskilda anstalten och försäkringstagaren.
Varken Svenska försäkringsbolags riksförbund eller Folksam kan finna
motiv för en sådan förändring eller omtolkning av de legala reglerna för
prövning av koncessionsansökningar som kommittén antytt. Koncessionsprövningen
har tillkommit med andra syften och koncessionsmyndigheterna
bör inte vid sin bedömning ta i beaktande sådana omständigheter som beskattningens
eventuella inverkan på konkurrensen.
Beträffande frågan om några olämpliga följder för konkurrensen kan
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
uppkomma av den olikhet i beskattningsreglerna för sjuk- och olycksfallsförsäkring
som beror av om rörelse är förlagd till livförsäkringsanstalt eller
skadeförsäkringsanstalt påpekar försäkringsinspektionen att detta spörsmål
framför allt gäller den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen. Skatteuttaget
— oavsett skattesystem — torde emellertid vara obetydligt på sådan
försäkring och därför av mindre betydelse för valet av anstaltstyp.
Enligt gällande bestämmelser i KL anses som försäkringsanstalt även sådan
understödsförening som enligt sina stadgar äger meddela annan kapitalförsäkring
än sådan som omfattar kapitalunderstöd på högst 500 kr. för
medlem. Dessa föreningar är följaktligen skattskyldiga för inkomst av livförsäkringsrörelse.
Försäkringsinspektionen anför härom bl. a.
Enligt nuvarande regler är skattskyldig understödsförening som meddelar
såväl kapitalunderstöd som sjukhjälp, liksom alla andra understödsföreningar,
icke skattskyldig för inkomst av sjukhjälpsverksamheten. För upprätthållande
av principen om understödsförenings skattefrihet för inkomst
av sjukhjälpsverksamhet bör vissa ändringar vidtagas i beskattningsreglerna
innebärande att skattskyldig understödsförening till beskattning endast
skall upptaga den del av föreningens nettointäkt av kapital- och fastighetsförvaltning
som belöper på livförsäkringsverksamheten. Tre skattskyldiga
understödsföreningar bedriver f. n. jämväl sjukhjälpsverksamhet. Eu
av dessa föreningar meddelar kapitalunderstöd upp till 4 000 kr.
Departementschefen
I det föregående har jag diskuterat den principiella uppläggningen av
beskattning av skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse. Därvid
har jag förordat ett bibehållande av överskottsbeskattningssystemet för
skadeförsäkringsrörelse och räntebeskattningssystemet för livförsäkringsrörelse.
Nuvarande beskattningsregler innebär att båda dessa system är tilllämpliga
på en och samma anstalt, om denna driver både livförsäkrings- och
skadeförsäkringsrörelse. I fråga om anstalt som driver båda slagen av rörelse
måste därför göras en uppdelning av verksamheten i liv- och skadeförsäkringsrörelse.
En sådan uppdelning medför svårigheter för såväl anstalten
som beskattningsmyndigheterna.
Kommittén föreslår som ett led i strävandet att åstadkomma förenkling
att all försäkringsrörelse i en och samma anstalt skall beskattas efter samma
regler. Därvid skall räntebeskattningen tillämpas på livförsäkringsanstalterna
och de speciella sjulcförsäkringsanstalterna samt överskottsbeskattning
eller det av kommittén i alternativ 2 framlagda förslaget på skadeförsäkringsanstalterna.
Som kommittén framhållit synes en koncern som omfattar både livförsäkrings-
och skadeförsäkringsanstalter kunna skaffa sig en konkurrensfördel
framför fristående anstalter eller koncerner som endast omfattar anstalter
av ena typen genom att flytta sjuk- och olycksfallsförsäkringsbeståndet
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
till den anstaltstyp där skattebestämmelserna bedöms som gynnsammast.
Mot ett sådant resonemang anför emellertid kommittén att en strukturomvandling
av denna art inte bör kunna komma till stånd utan koncessionsmyndigheternas
tillstånd. Vidare anser kommittén att utvecklingen i skattehänseende
i framtiden, om så behövs, bör kunna följas för att utröna om de
föreslagna skattebestämmelserna i praktiken medför en olämplig snedvridning
av konkurrensen.
Enligt mitt förmenande skulle samma beskattningsregler för en anstalts
alla försäkringsgrenar innebära en betydande förenkling i det nuvarande
beskattningssystemet för försäkringsanstalterna. Den undersökning kommittén
gjort om sjuk- och olycksfallsförsäkringen i de olika anstalterna ger
vid handen att räntebeskattningen i princip bör tillämpas beträffande all
försäkring i livförsäkringsanstalter och särskilda sjukförsäkringsanstalter
samt överskottsbeskattningen beträffande all försäkring i skadeförsäkringsanstalterna.
Beträffande möjligheterna att inom en koncern överflytta ett försäkringsbestånd
från en anstalt till en annan för att därigenom vinna en konkurrensfördel
anser jag i likhet med några av remissinstanserna att det knappast
kan tänkas ske några kortsiktiga spekulativa överflyttningar. För att
placera en verksamhetsgren i ena eller andra anstalten kan således krävas
bedömningar av många olika slag. Skattesynpunkter kan naturligtvis härvid
spela en viss roll. Emellertid bör också beaktas att det knappast är möjligt
att bedöma vilket system som kommer att vara fördelaktigast för verksamhetsgrenen.
Jag vill alltså inte här ifrågasätta den nuvarande möjligheten
att överflytta försäkringsbestånd inom en koncern. Samtidigt vill jag understryka
att de av mig föreslagna bestämmelserna om enhetliga beskattningsregler
i en och samma anstalt inte bör medföra någon ändring eller utvidgning
av principerna för koncessionsmyndighetens prövning vid överflyttning
av försäkringsbestånd. Jag anser således inte att koncessionsmyndighet vid
sin bedömning skall ta i beaktande sådana omständigheter som beskattningens
eventuella inverkan på konkurrensen. En sådan bedömningsgrund
torde f. ö. knappast kunna förenas med lydelsen i 4 § 1 mom. och 166 § 1
mom. FL, enligt vilka lagrum koncession skall lämnas om den tillämnade
rörelsen befinns »behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling
av försäkringsväsendet».
Särskild uppmärksamhet måste i detta sammanhang ägnas åt frågan vad
som skall vara livförsäkringsanstalt resp. skadeförsäkringsanstalt. Jag har
tidigare angett att särskild sjukförsäkringsanstalt bör anses som livförsäkringsanstalt.
Vidare bör även övriga personförsäkringar, alltså olycksfallsförsäkring,
avgångsbidragsförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, anses som
livförsäkring. Anstalt som uteslutande driver rörelse med personförsäkringar
utgör alltså livförsäkringsanstalt. Svårigheter att bedöma anstaltstvper
uppkommer när någon eller några av de angivna verksamhetsgrenarna
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
förenas med skadeförsäkring i samma anstalt. I dessa fall bör den huvudsakliga
verksamhetsinriktningen vara avgörande för anstaltstypen. Även
när det gäller utländsk anstalt anser jag att anstalten bör anses antingen
som livförsäkringsanstalt eller skadeförsäkringsanstalt. Vid bedömande
av anstaltstypen för dessa anstalter bör enligt min mening hänsyn
tas till endast den här i landet drivna verksamheten. Med livförsäkringsanstalt
bör alltså avses anstalt som här i landet uteslutande eller så gott
som uteslutande meddelar personförsäkringar. Med skadeförsäkringsanstalt
avses annan försäkringsanstalt än livförsäkringsanstalt.
Det är emellertid nödvändigt att i ett system som i princip kommer att
innebära att en anstalts hela verksamhet skall beskattas efter samma regler
särskilt beakta understödsföreningarnas sjukhjälpsverksamhet. Sådan
verksamhet är nu undantagen från skattskyldighet. Bestämmelser härom
finns i 54 § första stycket KL, vari bl. a. föreskrivs att understödsförening
som bedriver såväl till livförsäkring hänförlig verksamhet som annan verksamhet
är skattskyldig för inkomst som belöper på livförsäkringsverksamheten
och i övrigt endast för inkomst av fastighet. Det föreligger inte någon
avsikt att utvidga skattskyldigheten för understödsföreningarna. Med hänsyn
härtill bör av 30 § KL framgå att beskattningen av sådana föreningars
rörelse endast avser att träffa livförsäkringsverksamheten.
Enligt det räntebeskattningssystem som nu tillämpas på livförsäkringsrörelse
medges antalsavdrag för varje direkt tecknad kapitalförsäkring.
Förslaget med enhetliga beskattningsregler för all verksamhet i en anstalt
medför som framgått att även annan verksamhet i livförsäkringsanstalt än
kapitalförsäkring kommer att räntebeskattas. Med hänsyn härtill bör enligt
min mening sådan anstalt åtnjuta antalsavdrag för varje direkt tecknad
personförsäkring som inte är pensionsförsäkring. Härvid skall dock som
framgått iakttas att antalsavdraget är bundet till viss verksamhet och att
summan antalsavdrag inte får överstiga den intäkt i verksamheten som återstår
sedan övriga avdrag gjorts. Förslaget innebär vidare att avgångsbidragsförsäkringsrörelse
kommer att beskattas som livförsäkringsrörelse. Sådan
försäkringsrörelse drivs nu av Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag och
av Folksam samt är f. n. i beskattningshänseende av skadeförsäkrings natur.
Enligt gällande regler tillämpas alltså överskottsbeskattning på rörelsen.
Enligt de av försäkringsinspektionen fastställda särskilda planerna för de
båda nämnda anstalterna för avsättning till premiereserv för avgångsbidragsförsäkring
kan det emellertid förutsättas att något skattepliktigt överskott
knappast uppkommer i sådan rörelse. Vid tillämpning av ett räntebeskattningssystem
på denna rörelse inverkar givetvis inte avsättning till
premiereserv på beskattningen. Samtidigt bör emellertid påpekas att antalet
försäkringstagare i sådan rörelse är mycket stort. Det torde därför kunna
förutsättas att antalsavdragen i förening med övriga avdrag enligt KL uppgår
sammanlagt till ett belopp som överstiger avkastningen av kapital- och
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
85
fastighetsförvaltningen. Med hänsyn härtill torde inte heller vid tillämpning
av räntebeskattning någon skattepliktig inkomst uppkomma i avgångsbidragsförsäkringsrörelse.
Enligt gällande regler erlägger försäkringsanstalt statlig inkomstskatt
för livförsäkringsrörelse efter 10 % och för annan rörelse efter 40 % av
beskattningsbar inkomst. Procentsatsen för livförsäkringsrörelse skall ses
mot bakgrunden att anstalten skattar i försäkringstagarens ställe och att
anstalten inte bör erlägga större skatt än som skulle ha skett om försäkringstagaren
varit skattskyldig för beloppet. Kommitténs förslag med enhetliga
beskattningsregler för anstalts hela verksamhet innebär emellertid,
att denna i sin helhet kommer att beskattas efter samma procentsats. Med
hänsyn till de synpunkter som ligger bakom valet av procentsats för livförsäkringen
bör procentsatsen kunna vara oförändrad. Jag anser mig därför
kunna godta att livförsäkringsanstalts hela försäkringsrörelse skall beskattas
till statlig inkomstskatt efter 10 % av beskattningsbar inkomst. Jag förordar
därav betingad ändring i SI.
Som jag tidigare framhållit anser jag att systemet med samma beskattningsregler
för anstalts hela försäkringsverksamhet skall gälla såväl för inländska
som utländska anstalter. Med anledning härav är en redaktionell
ändring i 6 § 1 mom. SF nödvändig.
Slutligen förordar jag i likhet med kommittén vissa ändringar i 26 och
27 §§ samt 30 § 1 mom. taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr
623), vilka ändringar är främst betingade av förslaget om enhetliga regler
för all rörelse i en och samma anstalt.
Läns-, härads- och sockenbolag
Departementschefen
Vissa försäkringsanstalter är enligt 53 § 1 mom. d) KL skyldiga att erlägga
kommunal skatt endast för inkomst av fastighet. Jag syftar här på sådana
ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom, på vilka lagen
om försäkringsrörelse inte äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden
faller utanför Stockholm och omfattar endast visst län eller del
av län, dvs. läns-, härads- och sockenbolagen. Dessa anstalter är vidare enligt
7 § första stycket e) SI befriade från skyldighet att erlägga statlig
inkomstskatt.
Försäkringsskattekommittén har i enlighet med sina direktiv behandlat
endast de s. k. riksbolagen och vissa frågor beträffande understödsföreningarna.
Vid remissbehandlingen väcktes emellertid frågan om omprövning av den
nuvarande skattefriheten för de lokalt verksamma ömsesidiga bolagen. Jag
avser att nu ta upp detta spörsmål.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
I prop. 1928: 213 med förslag till kommunalskattelag in. m. föreslogs att
vissa försäkringsanstalter, nämligen sådana ömsesidiga bolag för försäkring
av egendom på landet, på vilka lagen om försäkringsrörelse inte ägde
tillämpning, skulle vara skattskyldiga endast för inkomst av fastighet vid
kommunaltaxeringen. Vid 1928 års riksdag yrkades i två motioner bl. a., att
de föreslagna bestämmelserna skulle göras tillämpliga på alla läns-, häradsoch
sockenbolag för sakförsäkring. Det syntes naturligare att göra en åtskillnad
mellan å ena sidan läns-, härads- och sockenbolag och å den andra
övriga bolag än mellan endast sockenbolagen och övriga bolag.
Särskilda utskottet (utlåtande nr 1 s. 70) inhämtade att endast ett litet
antal mera betydande läns- och häradsbolag skulle bli skattskyldiga enligt
förslaget i propositionen. Något principiellt skäl kunde svårligen anföras
att medge fullständig skattefrihet för bolagens rörelse. Utskottet tillstyrkte
emellertid motionärernas yrkande med hänsyn till de taxeringstekniska
svårigheter som skulle följa av förslaget i propositionen. Skattskyldigheten
skulle nämligen medföra en deklarationsskyldighet som framstod som alltför
betungande i förhållande till det ringa skatteutfallet. En sådan regel om
skattefrihet borde dock endast anses som ett uttryck för de då rådande förhållandena.
Bolag med till Stockholm inskränkt verksamhetsområde borde
vidare betraktas som riksbolag. Riksdagen biföll utskottets förslag (rskr
1928:213).
En skattefrihet för yrkesmässigt bedriven verksamhet bör kunna motiveras
med särskilt starka skäl. Enligt min mening kan sådana skäl inte anses
föreligga i fråga om något av de lokalt verksamma ömsesidiga bolagen.
Redan av denna anledning anser jag att principen om skattskyldighet för yrkesmässigt
bedriven verksamhet bör gälla även för läns-, härads- och sockenbolagen.
Härtill kommer att en bibehållen skattefrihet för dessa bolag
kan innebära sådana fördelar i konkurrenshänseende de s. k. riksbolagen till
nackdel som jag anser obilliga. Den nuvarande skattefriheten för de lokalt
verksamma bolagen bör därför inte bibehållas. Jag föreslår därav betingad
ändring i 53 § 1 mom. d) KL.
Av 349 § första stycket FL framgår att vissa lokalt verksamma ömsesidiga
bolag är undantagna från FL:s bestämmelser. För att dessa anstalter skall
kunna göra avdragsgilla avsättningar till utjämningsfond är det nödvändigt
att anstalternas stadgar får samma betydelse som övriga anstalters
bolagsordningar när det gäller att bedöma om en fond skall anses som utjämningsfond.
Jag förordar att bestämmelser härom införs i punkt 2 av
anvisningarna till 30 § KL.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
87
Ikraftträdande
De av mig förordade bestämmelserna om de s. k. riksbolagens och understödsföreningarnas
beskattning bör tillämpas fr. o. in. 1971 års taxering.
Såvitt gäller inkomsttaxeringen bör bestämmelserna träda i kraft den 1
januari 1970. Beträffande förmögenhetstaxeringen bör den förordade ändringen
emellertid träda i kraft vid senare tidpunkt. I prop. 1969: 99 har
j ag nämligen föreslagit att annan ändring i 6 § 1 mom. SF bör träda i kraft
den 1 januari 1970. Jag föreslår därför att ikraftträdandet för den här förordade
ändringen av samma paragraf bestäms till den 1 juli 1970.
Beträffande den av mig förordade skattskyldigheten för de lokalt verksamma
ömsesidiga bolagen talar flera skäl för att tillämpningen av bestämmelserna
uppskjuts till 1972 års taxering. Bestämmelserna bör emellertid
träda i kraft den 1 januari 1970.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade
förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),
2) lag om ändring i lagen den 26 maj 1950 (nr 308) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
3) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt,
4) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt,
5) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
88
Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1969
Bilaga 1
Statlig och kommunal inkomstskatt för år 1965 för aktiebolag enligt gällande regler
och alternativ 2. Tkr.
1 |
2 |
3 |
4 |
Bolag |
Statlig och kom- |
Beskattnings- |
Beräknad |
Aktiebolag |
munal inkomst-skatt enl. redo-visning till för-säkringsinspek. |
bar inkomst enl. |
skatt enl. |
Ansvar International.................... |
4 |
53 |
26 |
Anticimex ............................ |
— |
7 |
4 |
Atlantica .............................. |
601 |
173 |
86 |
Europeiska varu........................ |
12 |
404 |
202 |
Fylgia ................................ |
90 |
911 |
456 |
Hansa-Mälaren ........................ |
18 |
408 |
204 |
Holmia................................ |
60 |
97 |
48 |
Landsbygden .......................... |
73 |
165 |
82 |
Neptunus .............................. |
— |
45 |
22 |
Ocean ................................ |
1 566 |
861 |
430 |
Securitas .............................. |
12 |
270 |
135 |
Sirius.................................. |
315 |
657 |
328 |
Skandia................................ |
1 001 |
5 142 |
2 571 |
Skåne ................................ |
1 757 |
1 695 |
848 |
Svea .................................. |
560 |
1 812 |
906 |
Svenska kredit.......................... |
10 |
93 |
46 |
Svenska Veritas ........................ |
17 |
460 |
230 |
Volvia ................................ |
100 |
72 |
36 |
Ägir .................................. |
2 011 |
638 |
319 |
Öresund .............................. |
810 |
1 013 |
506 |
Amphion-Aequitas...................... |
170 |
336 |
168 |
Atlas.................................. |
— |
418 |
209 |
Folksam-International .................. |
23 |
599 |
300 |
Skandia-Freja.......................... |
7 |
262 |
131 |
Stella-Svecia............................ |
3 |
197 |
98 |
Stockholm ............................ |
2 |
115 |
58 |
Åter-Thule ............................ |
- |
132 |
66 |
(Summa |
9 222 |
17 341 |
8 670) |
1 Den sammanlagda statliga och kommunala inkomstskatten har i kol. 4 antagits utgöra 50 %
av den beskattningsbara inkomsten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
89
Bilaga 2
Statlig och kommunal inkomstskatt för år 1965 för ömsesidiga bolag enligt gällande
regler och alternativ 2. Tkr.
1 |
2 |
3 |
4 |
Bolag |
Statlig och kom- |
Beskattnings- |
Beräknad |
Ömsesidiga bolag |
munal inkomst-skatt enl. redo-visning till för-säkringsinspek. |
bar inkomst enl. |
skatt enl. |
Allmänna Brand........................ |
150 |
1187 |
594 |
Ansvar ................................ |
76 |
374 |
187 |
Arbetsgivarnes (ansvars) ................ |
— 0 |
49 |
25 |
Bohuslän .............................. |
3 |
84 |
42 |
Brandförs.verket ...................... |
35 |
462 |
231 |
Brandkontoret.......................... |
1 523 |
3 041 |
1 520 |
Folksam-sak............................ |
285 |
2129 |
1 064 |
Folksam-Järnvägsm. (sak) .............. |
60 |
131 |
66 |
Guldsmedernas ........................ |
_ |
2 |
1 |
Göta .................................. |
102 |
870 |
435 |
Järnvägen.............................. |
- 0 |
33 |
16 |
Järnvägsm. (olycksl.).................... |
146 |
60 |
30 |
Norrlands ångf......................... |
— 7 |
125 |
62 |
Pensionsgaranti ........................ |
18 |
37 |
18 |
Skyddskassan .......................... |
1 |
16 |
8 |
Skånska Brand-Hermes.................. |
107 |
1 021 |
510 |
Sthlms brandst.bol..................... |
60 |
704 |
352 |
Städernas-Hansa........................ |
476 |
5 758 |
2 879 |
Sveriges ångf........................... |
10 |
537 |
268 |
Sydsv. fartygs.......................... |
3 |
186 |
93 |
Traflk-Bore .................... |
11 |
433 |
216 |
Allmänna Hagel........................ |
— |
11 |
5 |
Skand. kreaturs .................. |
57 |
851 |
426 |
Skånes jordbr. kreaturs.................. |
_ |
68 |
34 |
Svenska husdjurs .............. |
_ |
47 |
24 |
Östergötlands kreaturs .................. |
2 |
23 |
12 |
(Summa |
3 118 |
18 617 |
9 308) |
1 Den sammanlagda statliga och kommunala inkomstskatten har i kol. 4 antagits utgöra 50 %
av den beskattningsbara inkomsten.
Bilaga 3
o
o
Statlig och kommunal inkomstskatt för åren 1956—1965 för skadeförsäkringsanstalterna (riksbolagen inkl. återförsäkringsbolagen)
enligt alternativ 2 och gällande regler. Mkr.
1 1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
|
År |
Underlag1 för propor- |
Eget kapital2 |
i % av |
Avkastningen av kapi- |
Skatteunderlag enl. |
Beräknad statlig och |
Till försäkringsin- |
|||||||||||
tionering enl. alt. 2 |
underlaget enl. kol. |
tal- och fastighetsför- |
alt. 2 |
kommunal inkomst- |
spektionen redovisad |
|||||||||||||
1—3 |
valtningen före pro- |
skatt enl. alt. 23 |
statlig och kommunal |
|||||||||||||||
portionering |
inkomstskatt |
|||||||||||||||||
AB |
Öms. |
Samt- |
AB |
Öms. |
Samt- |
AB |
Öms. |
Samt- |
AB |
Öms. |
Samt- |
AB |
Öms. |
Samt- |
AB |
Öms. |
Samt- |
|
bolag |
liga |
bolag |
liga |
bolag |
liga |
bolag |
liga |
bolag |
liga |
bolag |
liga |
|||||||
bolag |
bolag |
bolag |
bolag |
bolag |
bolag |
|||||||||||||
1956 |
1 328,8 |
800,5 |
2 129,3 |
27,6 |
41,8 |
33,0 |
46,2 |
31,4 |
77,6 |
12,8 |
13,1 |
25,6 |
6,4 |
6,6 |
12,8 |
11,9 |
3,4 |
15,3 |
1957 |
1 422,2 |
843,0 |
2 265,2 |
26,7 |
40,3 |
31,7 |
53,4 |
36,0 |
89,4 |
14,3 |
14,5 |
28,3 |
7,2 |
7,2 |
14,2 |
13,7 |
3,2 |
16,9 |
1958 |
1 512,3 |
886,4 |
2 398,7 |
26,0 |
39,2 |
30,9 |
62,0 |
41,5 |
103,5 |
16,1 |
16,3 |
32,0 |
8,0 |
8,2 |
16,0 |
16,0 |
2,8 |
18,8 |
1959 |
1 613,7 |
932,3 |
2 546,0 |
25,5 |
37,6 |
29,9 |
71,6 |
53,7 |
125,3 |
18,3 |
20,2 |
37,5 |
9,2 |
10,1 |
18,8 |
16,0 |
2,9 |
18,9 |
1960 |
1 733,2 |
999,9 |
2 733,1 |
25,3 |
35,4 |
29,0 |
83,7 |
63,2 |
146,9 |
21,2 |
22,4 |
42,6 |
10,6 |
11,2 |
21,3 |
16,4 |
1,9 |
18 3 |
1961 |
1 875,6 |
1 042,8 |
2 918,4 |
24,5 |
33,5 |
27,7 |
130,4 |
58,5 |
188,9 |
31,9 |
19,6 |
52,3 |
16,0 |
9,8 |
26,2 |
16,0 |
3,0 |
19,0 |
1962 |
1 952,0 |
1 080,6 |
3 032,6 |
23,6 |
31,1 |
26,3 |
96,3 |
65,7 |
162,0 |
22,7 |
20,4 |
42,6 |
11,4 |
10,2 |
21,3 |
19,0 |
2,3 |
21,3 |
1963 |
2 023,2 |
1 144,5 |
3 167,7 |
21,8 |
28,8 |
24,3 |
116,7 |
66,0 |
182,7 |
25,4 |
19,0 |
44,4 |
12,7 |
9,5 |
22,2 |
16,9 |
2,5 |
19,4 |
1964 |
2 161,7 |
1 234,6 |
3 396,3 |
20,4 |
25,8 |
22,4 |
100,2 |
64,1 |
164,3 |
20,4 |
16,5 |
36,8 |
10,2 |
8,2 |
18,4 |
10,3 |
2,9 |
13,2 |
1965 |
2 194,5 |
1 474,6 |
3 669,1 |
18,4 |
21,9 |
19,8 |
94,1 |
85,0 |
179,1 |
17,3 |
18,6 |
35,5 |
8,6 |
9,3 |
17,8 |
9,2 |
3,1 |
12,3 |
1 Summan av eget kapital (se not 2) och försäkringsfond för egen räkning.
2 Summan av aktiekapital (resp. garantikapital), reservfond, utjämningsfond enligt KL, säkerhetsfond, regleringsfond för trafikförsäkring, övriga
fonder, balanserad vinst minskad med balanserad förlust.
3 Den sammanlagda skatten har antagits utgöra 50 % av beloppen i kol. 10 resp. 11 och 12.
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1969
91
Innehål]
Propositionens huvudsakliga innehåll...........................
Författningsförslag ...........................
Inledning ................................
Gällande rätt .................................
Inländska försäkringsanstalter........................
Inledning ................................
Sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse................
Livförsäkringsrörelse ..........................
Livförsäkringsrörelse som avser direkt meddelade eller i återförsäkring
åt annan inländsk försäkringsanstalt meddelade livförsäkringar
.............................
Utländsk livåterförsäkringsrörelse ........................
Utländska försäkringsanstalter...........................
Skattesatsen vid den statliga inkomstbeskattningen ..............
Statlig förmögenhetsskatt..............................
Beskattning av inländsk skadeförsäkringsrörelse....................
Allmänna synpunkter.............................
Försäkringsskattekommittén ...........................
Inledning ........................................
Alternativ 1. Premieinkomsten som beskattningsunderlag
Alternativ 2. Kapitalavkastningen som beskattningsunderlag
Alternativ 3. Överskottsbeskattning ........................
Kommitténs ställningstagande till alternativ 2 och 3..........
Remissinstansernas ställningstagande till de tre alternativen
Departementschefen ..........................
Den tekniska utformningen av alternativ 3......................
F örsäkringsskattekommittén .............................
Takregeln......................................
Dubbelräkningar....................................
Fondavsättningar..................................
Inländsk försäkringsanstalts utländska försäkringsrörelse . . .
Återbäring ......................................
Förvaltningskostnader ...............................
Remissyttrandena ............................
Departementschefen .............................
Beskattning av livförsäkringsrörelse .............................
Försäkringsskattekommittén ..........................
Inledning ........................................
Antalsavdraget ...................................
Utländsk livåterförsäkringsrörelse ..........................
Understödsföreningarna ..........................
Skattskyldighet.....................................
Övergångsbestämmelser ................................
Remissinstanserna ................................
Antalsavdraget ....................................
Utländsk livåterförsäkringsrörelse ..........................
Understödsföreningarnas beskattning..........................
Departementschefen .................................
1
3
22
24
24
24
24
27
27
28
29
30
30
30
30
30
30
31
33
35
37
39
43
45
45
45
46
46
47
48
49
51
54
59
59
59
60
64
66
66
68
70
70
72
72
73
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1969
Samma beskattningsregler för alla försäkringsgrenar i en försäkrings
anstalt
........................................................
Försäkringsskattekommittén ..................................
Remissyttrandena ............................................
Departementschefen ..........................................
Läns-, härads- och sockenbolag...................................
Departementschefen ..........................................
Ikraftträdande .................................................
Hemställan ....................................................
Bilaga 1.......................................................
Bilaga 2.......................................................
Bilaga 3.......................................................
79
79
81
82
85
85
87
87
88
89
90
MARCUS BOKTR. STHLM 1959 690189