Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1969
1
Nr 109
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
vissa rättigheter för statslösa personer och politiska
flgktingar; given Stockholms slott den 9 maj 1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om vissa rättigheter för statslösa
personer och politiska flyktingar.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en ny lag om vissa rättigheter för statslösa
personer och politiska flyktingar antas. Den föreslagna lagen gör det möjligt
att återkalla vissa av de förbehåll som gjordes vid Sveriges ratifikation
av 1951 och 1954 års FN-konventioner angående flyktingar resp. statslösa
personers rättsliga ställning.
1 — Bilaga till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 109
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1969
Förslag
till
Lag
om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar
Härigenom förordnas som följer.
Är i lag eller annan författning föreskrivet, att viss rättighet tillkommer
utländsk medborgare under förutsättning av ömsesidighet i lagstiftningen
eller att Konungen får under förutsättning av ömsesidighet förordna
att viss rättighet skall tillkomma utländsk medborgare, får Konungen
förordna att sådan rättighet skall tillkomma också statslös person eller
politisk flykting. Rättighet som tillkommer utländsk medborgare under förutsättning
av ömsesidighet i lagstiftningen tillkommer dock utan Konungens
förordnande statslös person och politisk flykting som vistats i riket oavbrutet
under minst tre år.
I fråga om annan rättighet än sådan som hänför sig till rättegång vid
svensk domstol får förordnande enligt första stycket första punkten avse
endast den som stadigvarande vistas i riket, om ej särskilda skäl föranleder
annat.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Genom lagen
upphäves lagen den 17 juni 1938 (nr 322) angående rätt för Konungen att
meddela förordnande om vissa förmåner åt statslösa med flera.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1969
3
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
28 mars 1969.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson,
Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående ny lagstiftning
om rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar samt
anför.
I början av 1950-talet tillkom inom Förenta Nationerna två konventioner
som i eglerar rättigheter och förmåner för flyktingar och statslösa personer,
nämligen 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning
(i det följande kallad flyktingkonventionen) och 1954 års konvention angående
statslösa personers rättsliga ställning (i det följande kallad statslöshetskonventionen).
Båda konventionerna har ratificerats av Sverige,
flyktingkonventionen den 16 augusti 1954 (prop. 1954:134, UU 1954:3,
rskr. 1954: 364) och statslöshetskonventionen den 2 april 1965 (prop. 1964:
170, UU 1964: 10, rskr. 1964: 368). I fråga om konventionernas innehåll
hänvisas till vad som har anförts i de nämnda propositionerna. Här skall
närmare beröras endast vissa bestämmelser mot vilka Sverige har gjort
förbehåll vid ratifikationerna.
De båda konventionernas materiella regler är i allt väsentligt överensstämmande
och i allmänhet är också artikelnumreringen densamma.
I art. 7 mom. 1 i vardera konventionen fastslås som en allmän grundsats
att flyktingar resp. statslösa skall tillerkännas samma ställning som
utlänningar i allmänhet i den mån konventionen inte innehåller mera
förmånliga bestämmelser. I art. 7 inom. 2 har tagits in bestämmelse att
i fråga om rättighet, som enligt föreskrift i en konventionsstats lagstiftning
tillkommer utlänning endast under förutsättning av ömsesidighet
i lagstiftningen (»réciprocité législative»), flykting resp. statslös person
efter tre års vistelse i den staten skall åtnjuta rättigheten utan hinder
av ömsesidighetsvillkoret. Ömsesidighet i lagstiftningen föreligger, när det
i vartdera landets lagstiftning föreskrivs att utlänning åtnjuter viss rät1*
— Bilaga till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 109
4 Kungl. Maj. ts proposition nr 109 år 1969
tighet under förutsättning att samma rättighet tillkommer landets egna
medborgare enligt lagstiftningen i utlänningens hemland.
Art. 7 mom. 3 ålägger konventionsstat att inte frånta flyktingar resp.
statslösa personer rättigheter som de vid tidpunkten för konventionens
ikraftträdande för staten i fråga åtnjöt oberoende av ömsesidighet. Konventionsstat
skall vidare enligt art. 7 mom. 4 första stycket välvilligt pröva
möjligheten att ge flyktingar resp. statslösa personer en förmånligare
ställning än som följer av mom. 2 och 3. Här avses bl. a. möjligheten att
tillerkänna statslösa personer och flyktingar rättigheter som tillkommer
medborgare i främmande stat enligt ett på ömsesidighet grundat avtal
med sådan stat (»réciprocité diplomatique») eller att helt eller delvis
efterge kravet på tre års vistelse i landet.
De tvingande bestämmelserna i art. 7 inom. 2 och 3 äger enligt art. 7 mom.
4 andra stycket tillämpning på vissa av de rättigheter som avses i konventionerna
(nämligen på dem som anges i art. 13, 18, 19, 21 och 22) samt på
rättigheter om vilka några föreskrifter inte meddelas i konventionerna.
Bestämmelsen innebär i sak att mom. 2 och 3 skall gälla i fråga om alla
sådana rättigheter, beträffande vilka konventionerna inte föreskriver förmånligare
behandling än den som kommer utlänning i allmänhet till del.
Flyktingar och statslösa personer åtnjuter till följd av bestämmelser i
olika specialförfattningar en mycket skyddad ställning i vårt land. I svensk
rätt saknas emellertid generella regler om att flyktingar och statslösa är
befriade från sådana ömsesidighetsvillkor som avses i art. 7 mom. 2 i konventionerna.
Vissa allmänna bestämmelser i ämnet finns i lagen den 17
juni 1938 (nr 322) angående rätt för Konungen att meddela förordnande
om vissa förmåner åt statslösa med flera men de är inte sa långtgående.
I lagen föreskrivs, att, om Kungl. Maj :t enligt stadgande i lag eller särskild
författning kan under förutsättning av ömsesidighet förordna att
viss förmån skall tillkomma medborgare i annat land, Kungl. Maj :t också
kan, om skäl föreligger därtill, förordna att förmånen skall tillkomma
statslösa personer eller politiska flyktingar. Förordnande får enligt lagen
inte avse annan än den som stadigvarande vistas i landet, såvida inte förmånen
hänför sig till rättegång vid svensk domstol eller i övrigt särskilda
förhållanden föranleder annat.
Av vissa uttalanden under förarbetena till 1938 års lag (prop. 1938: 260,
KU 1938:18, rskr. 1938:363) framgår, att huvudsyftet med lagstiftningen
var att bereda statslösa och därmed jämförliga personer tillgång till
sådana sociala förmåner som under förutsättning av ömsesidighet kunde
tillkomma medborgare i annat land. Vidare nämndes förmånen av fri
rättegång och befrielse från skyldighet att ställa borgen i rättegång. Dessa
uttalanden tyder närmast på att lagens fullmaktsbestämmelse inte kan utnyttjas
i fråga om rättigheter av annan art än de nu nämnda.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1969
I propositionen med förslag om godkännande av flyktingkonventionen
uttalade föredragande departementschefen, efter att ha lämnat en redogörelse
för 1938 års lag och med stöd därav meddelade förordnanden, att
tiden ännu inte torde vara inne för att i form av en generell dispens tillerkänna
varje flykting med tre års vistelse i Sverige alla rättigheter och förmåner
som annan utlänning författningsenligt är berättigad åtnjuta med
stöd av en ömsesidighetsklausul. Med hänvisning härtill föreslogs i propositionen,
att Sverige vid ratificeringen av konventionen skulle göra förbehåll
mot art. 7 mom. 2. Förslaget godkändes av riksdagen och ett sådant
förbehåll gjordes också vid ratifikationen.
Av motsvarande skäl föreslogs i propositionen med förslag om godkännande
av statslöshetskonventionen att Sverige skulle göra förbehåll mot
art. 7 mom. 2 i denna konvention. Med anledning av propositionen väcktes
i riksdagen två motioner (1:868, 11:1074) vari hemställdes, bl. a., att
något sådant förbehåll inte skulle göras. I sitt utlåtande över propositionen
och motionerna förklarade sig utrikesutskottet utgå från att Kungl.
Maj :t i fortsättningen skulle undersöka i vilken utsträckning bl. a. det
föreslagna förbehållet mot art. 7 mom. 2 skulle kunna återtas. Utskottet
hemställde att riksdagen måtte anse motionerna besvarade med detta uttalande.
Denna hemställan bifölls av riksdagen. Vid Sveriges ratificering
av statslöshetskonventionen gjordes i enlighet härmed förbehåll mot art.
7 mom. 2 i konventionen.
Med anledning av riksdagens nyss återgivna uttalande har inom berörda
departement undersökts, om förbehållen mot art. 7 mom. 2 i vardera konventionen
kan återtas. Det har därvid framkommit att svensk rätt numera
torde sakna bestämmelser av innebörden att utlänning skall åtnjuta viss
rättighet endast under förutsättning att svensk medborgare åtnjuter motsvarande
rättighet i utlänningens hemland. Det bör också kunna förutsättas,
att några nya bestämmelser av denna innebörd inte framdeles kommer
att införas i vår lagstiftning. Bl. a. med hänsyn till svårigheterna för
myndigheterna att få kunskap om innehållet i främmande lagstiftning föredrar
man numera att på annat sätt tillgodose behovet av att kunna under
förutsättning av ömsesidighet tillerkänna utlänningar de rättigheter som
tillkommer svenska medborgare. Härför används i stället fullmaktsbestämmelser
som bemyndigar Kungl. Maj :t — eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer — att efter avtal med främmande stat meddela förordnande
av denna innebörd med avseende på den statens medborgare. Under
dessa förhållanden har jag — efter samråd med ministern för utrikes ärendena
— kommit till att förbehållen nu bör kunna återtas. Ett återkallande
av förbehållen aktualiserar emellertid frågan om behovet av viss lagstiftning,
och jag anhåller att nu få ta upp denna fråga.
Jag nämnde nyss att bestämmelser om ömsesidighetsvillkor av det slag
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1969
som avses i art. 7 mom. 2 i konventionerna numera inte torde finnas i vår
lagstiftning. En fullständig kartläggning av de olika författningar i vilka
sådana bestämmelser kan tänkas ingå är dock av praktiska skäl inte möjlig
att göra. Även om de gjorda undersökningarna bär gett klart besked
om att det i fråga om rättigheter av någon praktisk social eller ekonomisk
betydelse inte finns några föreskrifter av denna art, kan det inte helt uteslutas
att svensk lag på någon punkt innehåller bestämmelse om att utlänning
åtnjuter viss rättighet endast under förutsättning av ömsesidighet
i lagstiftningen. De nu ifrågavarande förbehållen torde därför inte kunna
återtas utan att det samtidigt i vår lagstiftning tas upp en generell bestämmelse
om att politiska flyktingar och statslösa personer efter tre års vistelse
i Sverige är befriade från sådant villkor om ömsesidighet i lagstiftningen
som kan finnas föreskrivet i lag eller annan författning.
I detta sammanhang bör man emellertid enligt min mening överväga att
ta ytterligare steg i riktning mot att åstadkomma likställighet mellan statslösa
personer och politiska flyktingar samt övriga utlänningar. Som framgår
av min tidigare redogörelse åtar sig konventionsstaterna enligt art. 7
mom. 4 första stycket i vardera konventionen att välvilligt pröva bl. a.
möjligheten att trots frånvaron av ömsesidighet tillerkänna statslösa och
flyktingar förmåner utöver sådana som tillkommer dem enligt mom. 2
och 3 i samma artikel och att från kravet på ömsesidighet befria också
sådana statslösa och flyktingar som inte uppfyller de i dessa konvcntionsbestämmelser
angivna förutsättningarna. Det kan emellertid inte för vår
del ifrågakomma att helt generellt ge statslösa och flyktingar samma ställning
som mest gynnad utlänning. Jag vill särskilt peka på att det inom
ramen för ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete kan bli aktuellt
att ge medborgare i övriga nordiska länder mycket långtgående förmåner,
som inte utan prövning i varje särskilt fall bör tillerkännas statslösa
och flyktingar. Däremot bör det inte inge några betänkligheter att Kungl.
Maj :t får ett generellt bemyndigande att, i fall då utländsk medborgare
enligt föreskrift om ömsesidighet i lagstiftningen eller enligt ett på ömsesidighet
grundat avtal med främmande stat kan åtnjuta viss rättighet,
förordna att rättigheten skall tillkomma också i Sverige bosatt politisk
flykting eller statslös person. Den fullmaktsbestämmelse i ämnet som nu
finns i 1938 års lag bör därför enligt min mening ersättas av en ny bestämmelse
av vilken det klart framgår att den omfattar även andra rättigheter
än sociala förmåner och förmåner på rättegångsväsendets område. Att bestämmelsen
görs tillämplig också på sådana rättigheter som omfattas av
föreskrifter om ömsesidighet i lagstiftningen torde knappast få någon praktisk
betydelse men jag vill dock av tidigare anförda skäl förorda att så sker.
Jag föreslår, att de nya bestämmelserna tas upp i en ny lag om vissa
rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar, som får ersätta
1938 års lag i ämnet.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1969
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om vissa rättigheter för statslösa personer och
politiska flyktingar. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga. 1
Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt
■87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har uteslutits
här.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1969
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 9 april 1969.
Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,
regeringsrådet Ringdén,
justitierådet Conradi.
Enligt lagrådet den 3 april 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 28
mars 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar.
Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
assessorn Birgitta Blom.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1969
9
Utdrag av protokollet, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
på Stockholms slott den 9 maj 1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Kling, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar.
Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och hemställer — under framhållande att hinder inte synes möta mot att
ärendet behandlas under riksdagens höstsession — att Kungl. Maj:t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga lagförslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten