Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

1

Nr 27

Kungl. Maj:ts skrivelse till riksdagen med redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté under
år 1968, given Stockholms slott den 21 februari
1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för denna dag, till riksdagen
överlämna redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1968.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen lämnas en redogörelse för verksamheten inom Europarådets
ministerkommitté under år 1968.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 27

2

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 21 februari 1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson,

Gei jer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Morerg, Bengtsson.

Ministern för utrikes ärendena anmäler efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter fråga om redogörelse till riksdagen för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté under år 1968 och anför.

I resolution nr 319: 1966 om förbindelserna med de nationella parlamenten,
som behandlades i prop. 1967: 27, uppmanar Europarådets rådgivande
församling regeringarna att årligen lägga fram en rapport om verksamheten
i Europarådets ministerkommitté inför sina parlament. Kungl. Maj :t beslöt
den 23 februari 1968 med anledning av församlingens förslag att till riksdagen
överlämna en redogörelse för verksamheten i ministerkommittén under
år 1967 (skr 1968:23). Samtidigt upphörde det förfarande varigenom
Kungl. Maj:t varje år sedan år 1951 berett riksdagen tillfälle yttra sig över
vissa rekommendationer och resolutioner som rådgivande församlingen
antagit.

Syftet med den nya ordningen var i första hand att underlätta för riksdagens
ledamöter men även för statliga myndigheter, press och allmänhet att
följa Europarådets arbete på ministerkommittésidan. Redogörelsen kompletterar
den översikt av arbetet inom rådgivande församlingen som den svenska
parlamentariska delegationen hos församlingen lämnar riksdagen.

En redogörelse för verksamheten under år 1968 har utarbetats inom utrikesdepartementet
i samråd med övriga berörda departement och torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Jag vill i detta sammanhang göra några allmänna kommentarer om europarådsarbetet.

Ministerkommittén och dess olika expertkommittéer arbetar efter de riktlinjer
som anges i rådets arbetsprogram. Det senaste arbetsprogrammet, som
antogs av ministrarna vid det 42 :a mötet den 6 maj 1968, är det hittills mest
omfattande. Mer än 240 olika arbetsuppgifter inom bl. a. rätts-, social-, hälsovårds-,
kultur-, utbildnings- och miljövårdsområdena inskrevs slutgiltigt av
ministerkommittén i programmet för åren 1968 och 1969. Arbetsprogrammet,

3

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

som fått namnet »Människan i det europeiska samhället», är vid sidan av de
allmänpolitiska frågor, som regeringarna eller rådgivande församlingen aktualiserar,
grundvalen för ministerkommitténs diskussioner och beslut.

Jag vill särskilt framhålla att det är inte minst genom rådgivande församlingens
betydelsefulla och intresseväckande insatser för att stimulera regeringssamarbetet
som europarådsverksamheten får sin särprägel. Rådgivande
församlingen antog exempelvis vid sitt möte den 1 februari 1968 rekommendation
nr 516 om Europarådets arbetsuppgifter och framtid vari europarådsarbetet
analyseras från delvis nya utgångspunkter. En rad förslag läggs
fram avsedda att på lång sikt ytterligare förbättra det tekniska samarbetet
bl. a. genom att de europeiska fackministrarnas konferenser inordnas i europarådsverksamheten
med möjlighet för rådgivande församlingen att utan
omgång via ministerkommittén ta kontakt med fackministrarna.

Rådgivande församlingens rekommendation har besvarats av ministerkommittén,
«om bl. a. framhåller att, om Europarådets uppgifter som mellanstatlig
organisation skall kunna fullföljas på bästa sätt, är det väsentligt
att ett organ samordnar verksamheten och genom sin kontroll ser till att
ansvaret ej sprids vilket skulle kunna vara till men för effektiviteten och samordningen.
Ministerkommittén avser att fortsätta sina studier av de frågor
som berörs i församlingens rekommendation bl. a. genom att närmare undersöka
några av expertkommittéernas uppgifter. Från svensk sida har i ministerkommittén
vid flera tillfällen framhållits att församlingens förslag
förtjänar att allvarligt övervägas. Tillsammans med Danmark och Norge
har Sverige bl. a. sökt verka för att rekommendationen överlämnas för yttrande
till några av ministerkommitténs expertkommittéer — i första hand
kommittén för samarbete på det rättsliga området (CGJ) — innan svar
lämnades församlingen. De nordiska staterna lyckades emellertid ej få majoritet
för detta förslag i ministerkommittén.

De möten, som de europeiska justitie- resp. utbildningsministrarna nu
arrangerar, är såtillvida knutna till Europarådet som generalsekretariatet
utgör dessa konferensers sekretariat. Dessa möten kommer att fortsätta att
äga rum med regelbundna mellanrum. Under året har ministerkommittén
dessutom fattat beslut om en ad hoc-konferens för ministrar ansvariga för
regionplanering samt en konferens för ministrar ansvariga för bl. a. byggnads-
och fornminnesvård. Frågan om att hålla en socialministerkonferens
studeras f. n. av den sociala kommittén.

Beträffande arbetsprogrammet i övrigt vill jag framhålla att kommunoch
regionfrågornas ökade betydelse i europarådsarbetet markeras bl. a. genom
att dessa frågor i det nya arbetsprogrammet tas upp som ett av huvudområdena
i programplaneringen. Miljövårdsfrågorna har ju redan tidigare
haft en framskjuten plats i europarådsverksamheten. Den informationskampanj
om vattenvårdsfrågorna, som rådet bedriver i anslutning till frågan om
antagande av den europeiska vattenvårdsstadgan, liksom beslutet att arran -

4

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

gera en europeisk naturvårdskonferens och ett särskilt naturvårdsår 1970
understryker ytterligare att dessa frågor får en allt större betydelse i det
europeiska samarbetet. En svensk nationalkommitté för det europeiska naturvårdsåret
har tillsatts.

Från ministerkommitténs sida har vid flera tillfällen uttryckts förhoppningen
att även de östeuropeiska staterna skall finna det lämpligt och möjligt
att deltaga på vissa områden av det mellanstatliga expertsamarbetet. Vid
ett möte med ministerkommitténs ställföreträdare den 1—5 april 1968 bekräftades
ministerkommitténs beslut den 10 december 1964 om förbindelserna
med andra stater vilket innebär att generalsekreteraren är bemyndigad
att inom ramen för sitt mandat i positiva former besvara förfrågningar från
östeuropeiska stater. Ministerkommittén betonar att den är angelägen att
undersöka alla möjligheter för att underlätta för andra europeiska stater,
som uttryckt sitt intresse för saken, att deltaga i sådan verksamhet inom
Europarådet som i princip är öppen för icke-medlemsstater. Strävandena efter
avspänning mellan Väst- och Östeuropa led ett avbräck genom den militära
interventionen i Tjeckoslovakien som ministerkommittén vid sitt möte
den 13 december 1968 fördömde såsom oförenlig med principen om nationernas
frihet. Ministerkommittén underströk emellertid samtidigt att beslutet
från år 1964 stod fast och att man fortfarande ansåg att tekniskt expertsamarbete
med icke-medlemsstater i Europa var ett medel att förbättra förbindelserna
med alla stater på basis av ömsesidigt intresse och en allvarlig
och realistisk önskan om en nödvändig avspänning.

Den fortsatta marknadssplittringen i Europa utgör en annan faktor som
påverkat ministerkommitténs arbete. Visserligen spelar de handelspolitiska
frågorna ej samma roll på ministerkommittéplanet som i rådgivande församlingen,
men ovissheten om den kommande utvecklingen i det västeuropeiska
ekonomiska samarbetet har utan tvekan inverkat även på planeringen av
Europarådets arbetsprogram. Rådgivande församlingens och EFTA-parlamentarikernas
sessioner liksom församlingens gemensamma möte med EECparlamentet
utgör emellertid goda tillfällen till debatt och opinionsbildning i
marknadsfrågan.

Även när det gäller Greklandsfrågan har de klara uttalanden som rådgivande
församlingen gjort påverkat opinionen i Europa och utgjort ett
värdefullt underlag för bl. a. svenska regeringens ställningstaganden till den
grekiska situationen. Förhoppningarna om en snar återgång till normala
parlamentariska förhållanden i Grekland och respekt för mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter har ej infriats. Det slutna förfarandet inför
europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Greklandsfrågan,
som äger rum till följd av Sveriges, Danmarks, Norges och Nederländernas
anmälan av den grekiska regimen, har sedan kommissionen i januari
1968 förklarat sig behörig att ta upp frågan fortsatt med bl. a. vittnesförhör
i Strasbourg. Beslutet att anhängiggöra Greklandsfrågan hos kommis -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

5

sionen för de mänskliga rättigheterna har rönt uppskattning inte minst från
rådgivande församlingens sida. Det är min förhoppning att detta tidskrävande
rättsliga förfarande, som på många sätt utgör inte blott ett
kraftprov för kommissionen för de mänskliga rättigheterna utan även en
prövosten för Europarådet som sådant och de idéer om demokratiska värden
och mänskliga rättigheter som organisationen grundas på, skall kunna avslutas
under år 1969. Det bör härvid erinras om att i detta fall ministerkommittén
sannolikt kommer att i sista hand få ta ställning till kommissionens
rapport i enlighet med bestämmelserna i konventionen.

På ministerkommittéplanet har den grekiska situationen emellertid redan
varit föremål för diskussion. Den förtroliga karaktären på ministerkommitténs
möten gör det inte möjligt att lämna en fullständig redogörelse. Jag vill
emellertid framhålla att möjligheterna att lämna klara och entydiga svar på
församlingens olika förslag i Greklandsfrågan givetvis försvåras av kravet
på enhällighet i ministerkommittén i dessa frågor.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t delger riksdagen den inom utrikesdepartementet
upprättade redogörelsen för verksamheten inom Europarådets
ministerkommitté under år 1968.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas skrivelse av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

lf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 27

6

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

Bilaga

Redogörelse för verksamheten inom Europarådets ministerkommitté

under år 1968

I. Ministerkommittémöten

Ministerkommittén har sammanträtt två gånger under år 1968 — den
6 maj i Strasbourg och den 13—14 december i Paris.

1. Det 42: a ministermötet i Strasbourg

Den svenska delegationen vid det 42: a mötet stod under ledning av statsrådet
Sven-Eric Nilsson. I delegationen ingick även Sveriges ständiga ombud
hos Europarådet, ambassadör Sven Backlund och biträdande utrikesrådet
Marc Giron.

På dagordningen stod bl. a. den europeiska integrationsfrågans politiska
aspekter, Europarådets arbetsprogram, förbindelserna med utomstående
stater samt förbindelserna mellan Europarådet och FN.

a) Den europeiska integrationsfrågans politiska aspekter

Under denna dagordningspunkt lämnades sedvanliga rapporter för utvecklingen
inom EEG och EFTA sedan rådets ministermöte i december
1967.

Den franske jordbruksministern Faure framhöll i sin rapport över utvecklingen
inom EEC bl. a. att ministerrådet studerat de problem som sammanhängde
med ansökningarna om medlemskap från Storbritannien, Danmark,
Norge och Irland liksom Sveriges begäran om förhandlingar. De frågeställningar
som dessa framställningar gav upphov till måste ytterligare studeras.
Det var därför omöjligt att på nuvarande tidpunkt lämna utförligare
informationer om EEC:s inställning.

Den brittiske delegaten lord Chalfont redogjorde för samarbetet inom
EFTA. Han underströk särskilt att huvudvikten i samarbetet nu låg i att
söka undanröja de icke-tariffära handelshindren.

Den danske utrikesministern Hartling lämnade en orientering om de nordiska
statsministrarnas möte i Köpenhamn i april år 1968. I samband med
mötet hade behovet av ökat politiskt och ekonomiskt samarbete i Norden
understrukits. De nordiska statsministrarna hade beslutat att det ekonomiska
samarbetet i Norden skulle bli föremål för utredningar i syfte att för
regeringarna framlägga förslag till ett mer omfattande nordiskt samarbete
på ett flertal områden. De beslut som hade fattats vid mötet berörde samtliga
nordiska stater med undantag av Island.

Kungl. Majsts skrivelse nr 27 år 1969

7

b) Arbetsprogrammet

Frågan om att utarbeta ett särskilt arbetsprogram för Europarådet väcktes
år 1964. Efter utredningar inom sekretariatet uppdrog ministerkommittén
i maj år 1965 åt generalsekreteraren att utforma ett årligt arbetsprogram.
Vid ministerkommitténs möte i maj 1966 antogs det första programmet,
som fick titeln »Människan i det europeiska samhället». Det är uppdelat
i sju avsnitt: ekonomiska, juridiska, sociala, hälsovårds-, miljö-, utbildnings-
samt kultur- och ungdomsfrågor. Vid det 42 :a ministermötet antogs
Europarådets arbetsprogram för åren 1968 och 1969.

Generalsekreterare Smithers inledde debatten med att lämna en översikt
för europarådsarbetet. Han framhöll bl. a. att endast begränsade framsteg
gjorts i förbindelserna med Östeuropa. Man kunde emellertid förmoda att
kontakterna hade en viss psykologisk effekt för öst-västsamarbetet i Europa.
Vid sidan av östsamarbetet hade de nu väl etablerade kontakterna med
Förenta Nationerna inneburit att rådets politiska ställning i Europa och
organisationens plats bland övriga internationella organisationer fastlagts.
Generalsekreteraren beklagade emellertid att ingen regering på allvar undersökt
möjligheten av att Europarådet skulle kunna lämna ett viktigt
politiskt bidrag för att övervinna splittringen i Europa. De teknologiska
samarbetsproblemen borde lämpa sig väl för en internationell organisation
av Europarådets typ. Smithers föreslog att en arbetsgrupp bestående av generalsekreterarna
i de närmast berörda internationella organisationerna i
Europa skulle tillsättas för att analysera dessa problem. Arbetsgruppens
resultat skulle bilda utgångspunkt för en rapport om på vilket sätt varje
organisation kunde lämna sitt bidrag för att lösa de teknologiska problemen.

Den norske arbetsministern Seip betonade i ett kort inlägg den norska regeringens
intresse av att kommun- och regionfrågor fick en framträdande
plats i det europeiska samarbetet.

Statsrådet Nilsson stödde de norska tankegångarna och uttalade vidare
den svenska regeringens uppskattning av arbetsprogrammet. Han framhöll
att generalsekreterarens förslag om samarbetet i Europa skulle studeras med
intresse.

c) Förbindelserna med utomstående stater

Under denna dagordningspunkt redogjorde ett flertal ministrar för utvecklingen
av de bilaterala förbindelserna med staterna i Östeuropa. Även
frågan om formerna för de östeuropeiska staternas deltagande i europarådsverksamheten
berördes i några inlägg.

Statsrådet Nilsson hänvisade i sitt anförande till det uttalande som utrikesminister
Nilsson gjort vid ministerkommitténs decembermöte. Utrikesministern
hade då betonat att han funnit de bilaterala kontakterna med de östeuropeiska
staterna nyttiga och uppmuntrande.

Den svenska regeringen avsåg att fortsätta att på detta sätt bidraga till
ansträngningarna att främja närmare samarbete mellan Öst- och Västeuropa.
De samtal som Sverige fört med regeringsrepresentanter från Östeuropa under
den senaste tiden hade speglat de förändringar som med olika styrka
nu ägde rum i Östeuropa. Ett tydligt intresse hade markerats från östsidan
för bättre och vidare förbindelser med Västeuropa framför allt på bilateral
basis, fortsatte statsrådet Nilsson.

Han framhöll vidare att Sverige nyligen vidtagit åtgärder för att liberali -

8

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

sera handeln med COMECON-området. De östeuropeiska staterna hade nu
nästan samma exportmöjligheter till Sverige som andra länder utanför
EFTA-området. I detta sammanhang var det dock viktigt att betona att vilket
intresse de socialistiska staterna än hade av bättre förbindelser med
Västeuropa var de inte beredda att uppnå detta till priset av försämrade förbindelser
med andra socialistiska stater och särskilt Sovjetunionen. Det
var därför angeläget att ingenting gjordes som kunde missförstås eller
feltolkas som ett försök att ändra styrkebalansen på den europeiska
kontinenten. Västeuropas huvudmål var givetvis bättre förbindelser
med samtliga socialistiska stater. Det var lättare att åstadkomma fruktbara
kontakter med de östeuropeiska staterna på bilateral väg. Man kunde förmoda
att denna tendens skulle fortsätta ännu en lång tid. Bl. a. av den anledningen
var den svenska regeringen tveksam till förslagen att europarådsstaterna
skulle framträda som en särskild grupp inom FN. På svensk sida
trodde man inte heller att en institutionalisering av de ganska blygsamma
öst-västkontakterna inom den s. k. tiogruppen var en framkomlig väg.

Statsrådet Nilsson föreslog avslutningsvis att generalsekreteraren och ministerkommittén
i den nuvarande ovissa situationen inte skulle avvika från
den handlingslinje man hittills följt i förhållande till Östeuropa.

Ministerkommittén beslöt att uppdraga åt generalsekreteraren att i samråd
med ställföreträdarna framlägga en lista med aktuella arbetsuppgifter inom
Europarådet som kunde anses särskilt intressera de socialistiska staterna.

d) Förbindelserna mellan Europarådet och FN

Diskussionen ägnades samarbetet mellan europarådsstaterna i FN och de
eventuella möjligheterna att förbättra detta. Den österrikiske utrikesministern
Waldheim föreslog att ministrarna skulle instruera sina ombud i FN
att allvarligt undersöka möjligheterna att ha regelbundna åsikts- och informationsutbyten
inom den s. k. västeuropeiska gruppen.

2. Det 43: e ministermötet i Paris

I den svenska delegationen, som leddes av kabinettssekreterare Ole
Jödahl, ingick Sveriges ständiga ombud hos Europarådet, ambassadör Sven
Backlund samt utrikesråden Love Kellberg och Wilhelm Wachtmeister.

Sedan den nyvalde biträdande generalsekreteraren italienaren S. Sforza
avlagt stadgeenlig ämbetsförsäkran, behandlades bl. a. förbindelserna med
utomstående stater, problem förbundna med den teknologiska utvecklingen,
den europeiska integrationens politiska aspekter och förbindelserna
mellan Europarådet och FN.

a) Förbindelserna med utomstående stater

Genomgående konstaterades att vad som skett i Tjeckoslovakien i augusti
inneburit ett allvarligt avbräck i Europarådets strävanden alltsedan
1964 att öppna dörren för ett närmare samarbete med länderna i Östeuropa.
Eftersom samtliga medlemsländers regeringar tidigare inför skilda
fora fördömt aktionen såsom ett brott mot principen om nationernas oavhängighet
och en allvarlig störning av avspänningsprocessen i Europa,
blev inläggen i denna del huvudsakligen en upprepning av kända ställningstaganden.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1069

9

Generalsekreterare Smithers redogjorde för sina kontakter med företrädare
för öststaterna. I fråga om de konkreta kontakterna hade han intrycket
att händelserna i Tjeckoslovakien i stort inte haft någon inverkan på
frekvensen av framställningar om upplysningar rörande Europarådets verksamhet.
Kontakterna med professorer och andra specialister hade i stort sett
fortsatt i oförändrad omfattning under hösten.

Kabinettssekreterare Jödahl konstaterade att det första sovjetiska påståendet
om att invasionen skett på anmodan av tjeckoslovakiska myndigheter
snart hade fått uppges. Senare förklaringar syntes tyda på att sovjetregeringen
med rätt eller orätt fruktat att liberaliseringsvågen inte skulle
kunna kontrolleras av kommunistpartiet. Denna bedömning syntes ha
motiverat interventionen. Frågan hade emellertid ställts om aktionen endast
var en förevändning för ett mera omfattande utspel mot väst. I ljuset
av den senaste tidens flottrörelser i Medelhavet hade interventionen
på en del håll bedömts som offensiv snarare än defensiv. Enligt den
svenska regeringens uppfattning fanns klara indikationer på att de sovjetiska
åtgärderna hade defensiv karaktär för att bevara och konsolidera
status quo. Det var också uppenbart att sovjetregeringen fruktat att frihetssträvandena
skulle sprida sig till andra kommunistiska stater. I sammanhanget
hade en ny doktrin, om rätt att intervenera i ett annat kommunistland,
förts fram.

Vilka slutsatser borde demokratierna i Europa draga av det inträffade?
Enligt den svenska regeringens mening krävdes å ena sidan ökad uppmärksamhet
med anledning av den oro som alltjämt rådde inom östblocket. Å
andra sidan var det ytterst angeläget att förhindra en återgång till det kalla
krigets dagar. Det fanns redan tecken på att ryssarna önskade återupptaga
den avbrutna dialogen. Att undandraga sig detta skulle inte gagna någon
utan snarare vålla de mindre och svagare länderna skada. Herr Jödahl erinrade
om att Sveriges utrikesminister i FN hade fäst uppmärksamheten på
invasionens skadliga återverkningar på öst-västförbindelserna men samtidigt
understrukit vikten av fortsatta strävanden mot avspänning. Det var den
svenska regeringens förhoppning att alla kunde förena sig härom. Europarådet
kunde spela en konstruktiv roll för att uppnå detta mål, slutade herr
Jödahl.

Ministrarna fastslog att det är realistiskt och önskvärt att fortsätta
kontakterna på sådana tekniska, ekonomiska och kommersiella områden,
som inte direkt berör de politiska problemen. Naturligtvis måste man
alltid noga följa den sovjetiska politikens utveckling och följaktligen inte
försumma säkerhetsaspekterna. Men för att uppmuntra de tendenser som
gör sig gällande i öst bör man lämna dörren öppen för fortsatt samarbete.
Vad som skedde i Tjeckoslovakien i början av 1968 visar att Östeuropa
befinner sig i ett tillstånd av förändring. Europarådets politik har stimulerat
de stämningar i öststaterna som varit positiva till samarbete. Rådet
bör därför fortsätta den politik som drogs upp 1964 och vars handhavande
generalsekreteraren skött såväl effektivt som med klok försiktighet.

b) Problem förbundna med den teknologiska utvecklingen

Generalsekreterare Smithers presenterade en interimistisk rapport rörande
resultatet av de kontakter han — på grundval av mandat från 42:a
ministermötet — haft med företrädare för olika internationella organisationer,
som sysslar med vetenskapliga och teknologiska frågor. Genom
dessa hade han styrkts i sin uppfattning att ett inventarium, av rent in -

10

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

formativ karaktär, omfattande all den verksamhet på nämnda områden
som bedrevs av det 25-tal organisationer vari Europarådets medlemmar
deltog, hade en mycket angelägen uppgift att fylla. För närvarande existerade
ingen sådan samlad bild av det arbete, som pågick inom internationella
organisationer på de vetenskapliga och teknologiska områdena
och därmed sammanhängande frågor av legal, undervisnings- och social
natur. Smithers underströk att denna översikt på intet sätt var avsedd
att ersätta regeringarnas politiska planering. Vidare stod arbetet härmed
ingalunda i konflikt med den utredningsverksamhet som pågick inom
EEC eller innebar något dubbelarbete i förhållande till OECD:s analyser
av speciella problem. Slutligen betonade han att avsikten inte var att
försöka få Europarådet att befatta sig med viktigare projekt på de vetenskapliga
och teknologiska områdena, utan endast att förse regeringarna
med ett arbetsdokument till hjälp vid beslut om deltagande i och finansiering
av arbetet i 25 organisationer, till vilka de europeiska regeringarna
anslog i runt tal 350 miljoner dollar.

Ministerkommittén beslöt enhälligt uppdraga åt generalsekreteraren att
fortsätta sitt förberedelsearbete i syfte att avge en mer detaljerad rapport
vid nästa ministermöte.

c) Den europeiska integrationen samt vissa GATT-problem

Traditionellt avges vid ministermötena redogörelser för utvecklingen
inom EEC och EFTA. Med denna dagordningspunkt förenades vid detta
möte vissa problem som aktualiserades vid den i november avhållna 25 :e
GATT-sessionen. Till grund för diskussionen härvidlag låg ett memorandum,
upprättat av GATT-sekretariatet, vari de viktigaste konklusionerna
från GATT-sessionen redovisades.

Den italienske generaldirektören Ga ja redogjorde i allmänna drag för
utvecklingen inom EEC sedan föregående ministermöte.

Den österrikiske utrikesministern Waldheim ägnade sin redogörelse för
utvecklingen inom EFTA huvudsakligen åt problem som berörde förhållandet
mellan de båda marknadsorganisationerna.

d) Förbindelserna mellan Europarådet och FN.

Denna fråga hade kort före mötet tagits upp på begäran av utrikesminister
Waldheim, som anknöt till sitt anförande vid det 42 :a mötet.
Han uttryckte tillfredsställelse med generalsekreterare Smithers’ besök i
New York, varvid Europarådets verksamhet gjorts bättre känd. Han pläderade
för ett närmare utbyte av informationer mellan Europarådets
representanter i FN vilket skulle öka gruppens inflytande.

II. Beslut m. m. av ministerkommitténs ställföreträdare

Enligt ministerkommitténs procedurregler utser varje minister en ställföreträdare.
Ställföreträdarna sammanträder och beslutar i ministerkommitténs
namn då denna ej är samlad. Beslut, som fattas av ställföreträdarna,
har samma giltighet och innebörd som ministerkommitténs egna
beslut.

Ställföreträdarna har under året haft tio möten. Varje möte har pågått
omkring en vecka. Som Sveriges ombud har ambassadör Sven Backlund

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

11

och som biträdande ombud departementssekreterare Jan af Sillén fungerat.

Det är ej möjligt att inom ramen för denna redogörelse lämna en
detaljerad förteckning över alla beslut som fattats av ställföreträdarna
under denna period. I det följande redogörs emellertid för behandlingen
av vissa allmänpolitiska frågor samt viktigare rätts-, social-, hälsovårds-,
kultur-, utbildnings- och miljöfrågor.

1. Allmänpolitiska frågor

a) Greklandsfrågan

(i) I rekommendation 511 om läget i Grekland, som antogs av rådgivande
församlingen i januari år 1968, uppmanas ministerkommittén att
föreslå medlemsregeringarna att på allt sätt samordna sin hållning till
den nuvarande grekiska regimen. Medlemsregeringarna uppmanas vidare
att använda allt sitt inflytande för att säkerställa att Grekland utan dröjsmål
återvänder till en regim som är demokratisk och parlamentarisk till
sin karaktär och som respekterar mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter. Slutligen uppmanas regeringarna att tillse att den nuvarande
grekiska regimen respekterar de åtaganden som den gjort beträffande antagandet
och tillämpningen av en demokratisk författning liksom att ikraftträdandet
av författningen skall följas av fria val vid tidigast möjliga tidpunkt.

I sitt korta svar framhåller ministerkommittén att den har övervägt
rekommendationen men att den beklagar att behöva informera församlingen
att den ej lyckats enas om den åtgärd som bör vidtagas i anledning av
församlingens förslag.

(ii) Vid det 171 :a mötet med ministerkommitténs ställföreträdare den
27—30 maj 1968 gjorde den danske representanten ett uttalande om
George Papandreou och Panayotis Kanellopoulos som då på nytt satts i
liusarrest.

Den danske representanten önskade mot bakgrunden av de ideal, som
samarbetet i Europarådet grundade sig på, ge uttryck för sin regerings
förhoppning att de inskränkningar i rörelsefriheten, som dessa båda statsmän
ålagts, snarast skulle upphöra.

Den svenske representanten stödde det danska uttalandet. Han framhöll
att det var svenska regeringens förhoppning att den grekiska regeringen
skulle förstå den vädjan som gjordes och inte minst av humanitära skäl
undanröja de restriktioner i rörelsefriheten som ålagts de båda f. d. statsministrarna.

b) Rekommendationer från den rådgivande församlingen

Vid ställföreträdarnas möten har ett stort antal rekommendationer och
andra beslut, som antagits av rådgivande församlingen, behandlats. Bland
de svar på rekommendationer av allmänpolitiskt innehåll, som avgetts till
församlingen, märks följande.

(i) Rekommendation 499 om de vetenskapliga och teknologiska aspekterna
av utvidgningen av Gemensamma marknaden

I rekommendation 499 antagen under församlingens septembersession
1967 uppmanas ministerkommittén bl. a. att vidtaga nödvändiga åtgärder

12

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

för att trygga att hög prioritet ges i en utvidgad gemenskap åt åtgärder
för att säkerställa en gemensam europeisk vetenskaplig och teknologisk
forskningspolitik inklusive ett inköpsåtagande beträffande gemensamma
projekt. Ministerkommittén uppmanas vidare alt uppmuntra bildandet av
multinationella industrikonsortier baserade på vetenskaplig forskning i
syfte att främja en mer effektiv produktion och försäljning av teknologiska
produkter i och utanför Europa.

I sitt svar till församlingen noterar ministerkommittén den vikt som
fästes vid problem sammanhängande med den vetenskapliga och teknologiska
forskningen inom Gemenskaperna. Vid de Europeiska gemenskapernas
råds 11 :e session i oktober 1967 hade man begärt utredning bl. a. om hur
utomstående europeiska stater skulle kunna beredas tillfälle att deltaga i
åtgärder och samarbete på detta område. Den 13 november 1967 hade
vidare den brittiske premiärministern framlagt vissa förslag för att främja
europeiskt teknologiskt samarbete inom ramen för en gemensam marknad
fri från tullar och andra handelshinder. Ministerkommittén betonar
slutligen vikten av att man med alla medel söker stärka Europas vetenskapliga
och teknologiska potential.

(ii) Rekommendation 522 om Europas ekonomiska problem

I rekommendation 522, som antogs under församlingens majsession 1968,
uttalar församlingen sin förhoppning att EEG skall öppna förhandlingar
med de stater som ansökt om medlemskap. Församlingen uttalar vidare
sin uppskattning av de brittiska och amerikanska ansträngningarna att
lösa betalningsbalansproblemen och de europeiska staternas förslag att
påskynda genomförandet av de tullsänkningar som beslutats i Kennedyrundan.
Man betonar slutligen behovet av en genomgripande reform av
det internationella valutasystemet. Mot denna bakgrund uppmanas ministerkommittén
att föreslå regeringarna i EEC att fortsätta konsolideringen
av sin ekonomiska gemenskap och att utsträcka den till att även omfatta
de vetenskapliga och teknologiska områdena liksom det industriella fältet
och valutafrågorna. Ministerkommittén bör vidare uppmana alla regeringar
som är intresserade av Gemenskapens utvidgning att arbeta för ett
närmande mellan Gemensamma marknaden och de medlemssökande staterna
på de kommersiella och industriella områdena samt när det gäller
valutapolitiken. De europeiska stater som har ett permanent överskott i
sin betalningsbalans bör uppmanas att föra en politik som bäst kan lösa
de svårigheter som uppstått genom bristen på jämvikt i Förenta staternas
betalningsbalans. Slutligen bör ministerkommittén uppmana de europeiska
medlemmarna av »tiogruppen» att enas om en gemensam linje när det
gäller genomförandet av en reform av det internationella valutasystemet.

I sitt svar framhåller ministerkommittén bl. a. att man beslutat att översända
rekommendationen för kännedom till medlemsregeringarna. Kommittén
konstaterar att rekommendationen behandlar ett stort antal problem
av grundläggande betydelse för den framtida integrationen inom
Europa, men till vars lösning Europarådets medlemsstater har olika förslag.
Dessa åsiktsskillnader hade klart kommit till uttryck i diskussionen
hos ministerkommitténs ställföreträdare.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 196!) 13

(iii) Rekommendation 528 om Europarådets förbindelser med Förenta
Nationerna

I rekommendation 528, som antogs av församlingens ständiga utskott i
juli 1968, uppmanas ministerkommittén att genom sin ordförande säkerställa
att Europarådet är representerat vid FN under generalförsamlingens
sessioner. Ordföranden bör vidare sammankalla medlemsstaternas ständiga
representanter i FN till möten under generalförsamlingens sessioner. Europarådets
generalsekreterare bör slutligen under sessionerna representeras
av åtminstone en högre tjänsteman från sekretariatet, som dels skall upprätthålla
kontakten med FN:s generalsekreterare, dels bistå ordföranden
i Europarådets ministerkommitté i hans kontakter inom FN.

I sitt svar till församlingen anför ministerkommittén att man delar församlingens
uppfattning om vikten av att Europarådet kan göra en meningsfull
insats i FN :s arbete. Det är därför väsentligt att man vidtager åtgärder för
att åstadkomma denna samordning. Ministerkommittén anser emellertid att
det inte för närvarande finns något behov av att institutionalisera dessa åtgärder
på det sätt som föreslås av församlingen. Genom att uppmana ordföranden
att representera Europarådet i New York kunde ministerkommittén
givetvis bidraga till att göra organisationen bättre känd i FN, men detta
borde inte behöva vara ett permanent arrangemang utan beslut härom
kunde fattas av ministerkommittén då behov uppstod. Ministerkommittén
framhåller vidare att det sedan några år är praxis att möten med europarådsstaternas
representanter i FN arrangeras i samband med generalsekreterarens
årliga besök i New York. Om ytterligare möten erfordras kan sådana
sammankallas vid vilken tidpunkt som helst av representanten för ministerkommitténs
ordförande i enlighet med ministerkommitténs resolution (54)
16. Ingenting hindrar generalsekreteraren att sända en högre tjänsteman
att representera honom i New York, om diskussionen på någon särskild
punkt i dagordningen kan ha speciellt intresse för Europarådet. En sådan
praxis har i själva verket redan genomförts. Ministerkommittén påminner
dock om att debatterna i generalförsamlingen inte alltid är av direkt intresse
för Europarådet. Slutligen framhåller ministerkommittén att en stor del av
det arbete som utföres på olika tekniska områden sker utanför New York.
Europarådet har gjort sitt bästa för att försöka följa detta arbete så nära
som möjligt särskilt när det gäller det arbete som sker i Geneve. Generalsekreteraren
har överenskommit med FN:s generalsekreterare att en tjänsteman
från sekretariatet skall representera generalsekreteraren i Geneve för
att upprätthålla den nödvändiga kontakten med FN:s arbete och projekt.

2. Rättsfrågor

a) Konventioner m. m.

(i) Sverige tillträdde den 1 februari 1968 den europeiska konventionen om
inbördes rättshjälp i brottmål den 20 april 1959 (prop. 1961:48, 1LU 29,
Rskr 190).

(ii) Sverige undertecknade den 7 juni 1968 den europeiska konventionen
om slopande av legalisering av handlingar som upprättats av diplomatiska
eller konsulära tjänstemän. Konventionen skall ratificeras.

14

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

Med legalisering förstås enligt konventionen sådan åtgärd, varigenom en
namnunderskrifts riktighet eller undertecknarens egenskap intygas, liksom
intygande av äkthet hos sigill eller stämpel som anbringas på en handling.
Under konventionen faller däremot inte intyg om undertecknares behörighet
eller om handlings giltighet.

Konventionen är tillämplig dels på handlingar, som upprättats av fördragsslutande
stats diplomatiska eller konsulära tjänstemän, dels på officiella
intyg, som av sådana tjänstemän anbringats på andra handlingar än
nyss sagts, dels på sådana tjänstemäns bestyrkande av namnunderskrift på
sistnämnda slag av handlingar.

Fördragsslutande stat skall slopa alla krav på legalisering av handlingar
som omfattas av konventionen och se till att dess myndigheter i sådana fall
inte utför legaliseringar.

(iii) Sverige undertecknade den 7 juni 1968 den europeiska konventionen
angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt. Konventionen, som
skall ratificeras, har utarbetats av en expertkommitté under Europarådets
kommitté för samarbete på det rättsliga området. Genom konventionen upprättas
ett system, avsett att underlätta för judiciella myndigheter i fördragsslutande
stat att erhålla upplysningar om rättsregler i annan sådan stat.

Upplysningar skall enligt konventionen lämnas om rättsregler på civiloch
handelsrättens områden, om rättegångsförfarandet på dessa områden
samt om domstolsorganisationen.

Särskilda sambandsorgan förutses bli upprättade med uppgift att mottaga
1 ramställningar om upplysningar från annan fördragsslutande stat och från
en stats egna judiciella myndigheter samt att översända framställningar och
svar till den andra staten.

Framställning om upplysningar skall alltid härröra från judiciell myndighet
och får göras endast när rättsligt förfarande inletts. Myndigheten är inte
bunden av de upplysningar som lämnas i svaret.

Som regel skall svaret på en framställning upprättas av ett statligt organ
och utan kostnad för den stat som gjort framställningen. Under vissa i konventionen
angivna omständigheter kan dock en framställning överlämnas till
en enskild organisation eller jurist. Kan i sistnämnda fall kostnader antagas
uppstå, skall samtycke till åtgärden begäras från den myndighet från vilken
framställningen härrör. Denna myndighet skall även underrättas om de
sannolika kostnaderna.

En stat kan vägra att behandla en framställning om upplysningar, om
dess intressen beröres av den tvist som föranlett framställningen eller om
staten anser att svaret kan kränka dess suveränitet eller medföra fara för
dess säkerhet.

liv) Den 26 juni 1968 tillträdde Sverige den europeiska konventionen om
adoption av barn den 24 april 1967 (prop. 1968: 114, 1LU 31, Rskr 227).

(v) Sverige undertecknade den 26 juni 1968 den europeiska konventionen
om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser
i fall av flerfaldigt medborgarskap den 6 maj 1963. Konventionen
har på uppdrag av ministerkommittén utarbetats av en expertkommitté bestående
av representanter för flertalet av rådets medlemsstater. Enligt direktiven
skulle kommittén undersöka möjligheten att inom Europarådets
ram sluta en konvention enligt de linjer som dragits upp i rådgivande församlingens
rekommendation 164.

15

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

I prop. 1968: 128 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen alt godkänna konventionen.
Sedan riksdagen i skrivelse den 12 december 1968, nr 395, anmält att
propositionen bifallits beslöt Kungl. Maj :t den 3 januari 1969 att ratificera
konventionen.

(vi) Sverige har med verkan från den 1 juli 1968 tillträtt den i Paris den
16 december 1961 dagtecknade europeiska överenskommelsen om ungdomars
resor på kollektivpass mellan Europarådets medlemsstater. Överenskommelsens
syfte är att underlätta för ungdomar under 21 år att resa mellan
dessa länder. Stat, som tillträtt överenskommelsen, åtager sig sålunda att
låta ungdomar från annan fördragsslutande stat inresa på kollektivpass och
vistas i landet högst tre månader.

I kollektivpass får upptagas lägst fem och högst femtio personer. Resegrupp
skall åtföljas av en ledare, som måste ha fyllt 21 år och inneha individuellt
pass.

Den som upptagits i kollektivpass för ungdomar skall vara medborgare
i det land som utfärdat passet. Fördragsslutande stat kan dock genom
särskild förklaring, under förutsättning av ömsesidighet, utsträcka överenskommelsens
bestämmelser om inresa och vistelse på statens område till unga
flyktingar och unga statslösa personer, som har hemvist på annan fördragsslutande
stats område. Sverige har avgivit sådan förklaring.

(vii) En konvention om skydd för djur under internationell transport
öppnades för undertecknande den 13 december 1968.

b) Resolutioner som antagits av ministerkommitténs ställföreträdare

(i) Modellplan för sammanställningar av folkrättspraxis

I resolution (68) 17, som antogs den 28 juni 1968, rekommenderas medlemsregeringarna
att, i den mån de inte redan gjort detta, publicera sammanställningar
av handlingar rörande sin folkrättspraxis i enlighet med principer
som angivits i en tidigare resolution, (64) 10.

Vidare rekommenderas de regeringar, som inte redan antagit en slutlig plan
för utformningen av sådana sammanställningar, dels att tillämpa en av vederbörande
expertkommitté utarbetad modellplan för sammanställningar av
folkrättspraxis, dels att om möjligt använda denna plan som ett system för
framtida klassificering av handlingar beträffande vederbörande stats nationella
praxis på folkrättens område.

Resolutionen innehåller även en instruktion till generalsekreteraren att
överlämna modellplanen till Förenta Nationernas generalsekreterare som
ett första bidrag från Europarådet till genomförandet av generalförsamlingens
resolution 2099 (XX) om tekniskt bistånd för att främja studiet av
folkrätten.

(ii) Status för chefspersonal vid fångvårdsanstalter samt anställande och
utbildning av sådan personal

I resolution (68) 24, som antogs den 20 september 1968, rekommenderas
regeringarna att vidtaga vissa åtgärder för att främja fångvårdsanstalternas
tillgång till högt kvalificerad personal i chefsställning. Syftet är att förbättra
chefspersonalens möjligheter att möta de krav som den moderna utvecklingen
inom anstaltsbehandlingen ställer på anstaltsledningen.

Regeringarna rekommenderas att förbättra chefspersonalens status ge -

16

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

nom att fästa större vikt vid en skicklig ledning av verksamheten och låta
denna inställning komma till uttryck i ökade krav på kvalifikationer och i
förbättrade löneförmåner. Även en översyn av anställningsförfarandet förordas.
Vidare rekommenderas regeringarna att inrätta utbildningsanstalter
för personal i chefsställning vilka bör ledas av den centrala fångvårdsmyndigheten.
Inom utbildningsverksamheten bör man anlita universitetens
och andra utomstående organs resurser. Resolutionen innehåller också en
rekommendation till regeringarna att granska metoderna för tillsyn över
anstaltsverksamheten. Det betonas att behovet av chefspersonal för tillsyn
är uppenbart särskilt i samband med övergången till modernare anstaltsbehandling.
I resolutionen rekommenderas medlemsstaternas regeringar
även att ingående studera den ökande användningen av specialister inom
anstaltsvården och att söka främja samarbetet mellan dessa kategorier och
chefspersonalen vid anstalterna.

Dessutom rekommenderas regeringarna att i största möjliga utsträckning
sprida den rapport som ligger till grund för resolutionen och som har utarbetats
av en underkommitté till Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor
(ECCP). Slutligen anmodas regeringarna att vart tredje år rapportera
till Europarådets generalsekreterare vilka åtgärder som har vidtagits i
anledning av resolutionen.

När resolutionen antogs, beslöt ministerkommitténs ställföreträdare att
underkommitténs rapport i ämnet skulle publiceras.

(iii) Införande av förenklat förfarande för lindrigare vägtrafikbrott

I syfte att åstadkomma en snabb och effektiv handläggning av mindre
allvarliga trafikbrott rekommenderas medlemsstaternas regeringar i resolution
(68) 25, som antogs den 20 september 1968, att införa ett förenklat
förfarande för lindrigare vägtrafikbrott. I en särskild förteckning, som finns
fogad vid resolutionen, anges de trafikbrott som under vissa omständigheter
skulle kunna handläggas i sådan ordning.

De uppräknade trafikförseelserna rör t. ex. polismans anvisningar i trafiken,
fordons hastighet, dess plats på vägen, färdriktning, möte, omkörning,
förkörsrätt, skyltar, signaler, parkering, fordonsbelysning och registrering.
Framför allt dessa brott kan enligt resolutionen få anses som lindriga i den
mån omständigheterna i det särskilda fallet inte gör det nödvändigt att anlita
ordinärt förfarande. Den förenklade handläggningsformen bör innefatta
ett krav på betalning av en penningsanktion. Betalningen bör ske antingen
genast eller inom kortare fastställd tid. Penningsanktionens storlek skall
bestämmas enligt intern lag. Förenklat förfarande skall inte tillämpas utan
gärningsmannens samtycke.

Resolutionen innehåller också en rekommendation till regeringarna att
införa föreskrift om att betalning i enlighet med framställt krav skall utesluta
anlitande av ordinärt rättegångsförfarande. I trafiksäkerhetens intresse
får dock andra åtgärder kombineras med förenklad handläggning, t. ex.
återkallelse av körkort. Genom intern lagstiftning kan också vederbörlig
myndighet bemyndigas handla enligt vanlig praxis när den bedömer att villkoren
för förenklat förfarande inte är uppfyllda.

Slutligen anmodas regeringarna att informera Europarådets generalsekreterare
om redan gällande bestämmelser i ämnet och om åtgärder som har
vidtagits senare.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

17

(iv) Å tgärder som bör vidtagas mot upphetsande till hat
tionalitet och religion

på grund av ras, na -

Sedan Europarådets generalförsamling i rekommendation 453 föreslagit
vissa åtgärder mot upphetsande till hat på grund av ras, nationalitet och
religion, tillsatte ECCP en arbetsgrupp som fick i uppdrag att studera rekommendationen.
Till denna var också fogat ett förslag till modellag. Resultatet
av arbetsgruppens överväganden lades fram vid ECCP:s 17:e nlenarmote
den 22—26 april 1968 i Strasbourg och har bildat underlag för ministerkommitténs
resolution (68) 30 i dessa frågor som antogs den 31 oktober
1968.

I resolutionen rekommenderas de regeringar, som ännu inte har undertecknat
och ratificerat FN-konventionen om avskaffande av alla former för
rasdiskriminering, att vidtaga dessa åtgärder. Sedan konventionen har trätt
i kraft, bor regeringarna på allt sätt bidraga till att dess syften uppfylls
Vidare rekommenderas regeringarna att vid deponering av ratifikationsinstrument
i särskilda förklaringar framhålla dels den vikt regeringarna fäster
vid FN-konventionens hänvisning till de principer om bevarande av de
mänskliga rättigheterna, som finns intagna i den allmänna förklaringen
om dessa rättigheter, dels den respekt de hyser för de rättigheter som omfattas
av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. Regeringarna bör sålunda enligt
resolutionen förklara att FN-konventionen inte förpliktar dem att vidtaga
sådana åtgärder mot rasdiskriminering som skulle strida mot t. ex.
principerna för yttrandefrihet och församlingsfrihet.

Resolutionen innehåller också en rekommendation till regeringarna att
i FN verka för att arbetet med utkast till konvention om avskaffande av alla
former av intolerans och av diskriminering på grund av religion eller trosbekännelse
så snart som möjligt blir avslutat. Regeringarna rekommenderas
även att se till att intern lagstiftning föreskriver effektiva åtgärder i fråga
om förbud mot rasdiskriminering samt avskaffande av intolerans och
diskriminering på grund av religion eller trosbekännelse.

Slutligen anmodas regeringarna att informera Europarådets generalsekreterare
om de åtgärder som vidtages för att uppfylla åtagandena enligt FNkonventionen
om rasdiskriminering.

c) Svar pa radgtvande församlingens rekommendation 509 om de mänskliga rättigheterna och
den moderna vetenskapen och teknologin

som antogs av rådgivande församlingen i januari
1968, uppmanas ministerkommittén låta utreda frågan huruvida medlemsstaternas
nationella lagstiftning, med hänsyn till artikel 8 i den europeiska
konventionen angående de mänskliga rättigheterna, bereder privatlivet tillräckligt
skydd mot sådana kränkningar som förövas genom användande av
moderna vetenskapliga och tekniska metoder samt att upprätta rapport härom.
Såsom exempel på sådana metoder nämnes i rekommendationens inledning
bl. a. dold avlyssning och insyn.

Vidare uppmanas ministerkommittén att, om utredningen visar att skyddet
är otillräckligt, avge rekommendationer som syftar till ett förbättrat
skydd för privatlivets helgd.

I sitt svar framhåller ministerkommittén att den delar församlingens
åsikt att frågan om skydd för individens privatliv har stort aktuellt intres -

18

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

se i Europa. Den hade därför i Europarådets arbetsprogram för 1968/1969
inskrivit följande ämne:

»Rätten till privatliv såsom den beröres av

a) pressen och andra massmedia;

b) moderna vetenskapliga och teknologiska metoder.

Utredning om lämpligheten att utarbeta en rekommendation till regeringarna».

3. Hälsovårds- och sociala frågor

a) Skydd för livsmedel under tillverkning och distribution

1 resolution (68) 26, som antogs den 20 september 1968, föreslås medlemsregeringarna
vissa åtgärder angående lagstiftning och övriga bestämmelser
om skydd för livsmedel under tillverkning och distribution. Dessa
avser framför allt livsmedel i detaljhandelsledet. Rekommendationen betonar
branschens och de lagstiftande myndigheternas ansvar.

Rekommendationen innefattar vissa allmänna riktlinjer rörande utformning
av livsmedelsbutiker, förrådsrum, personalhygien och förvaring av den
färdiga varan.

Rekommendationen innefattar även anvisningar för distribution av livsmedei
från automat samt rörande handeln med djupfryst föda. Slutligen ges
allmänna anvisningar om tillverkning och behandling av livsmedel i storhushåll.

b) Medicinska synpunkter på förebyggande av trafikolycksfall

1 resolution (68) 31, som antogs den 31 oktober 1968, rekommenderas
medlemsregeringarna vissa åtgärder för att ur medicinsk synpunkt studera
uppkomsten av och vidtaga åtgärder för att förebygga trafikolycksfall.

I första hand anges de uppgifter som medlemsstaterna bör samla för
att erhålla tillräckliga och jämförbara data för studier i trafikolycksfallens
epidemiologi.

Läkarkåren rekommenderas särskilt uppmärksamma faran för att konsumtion
av läkemedel kan inverka på bilkörning och på lämpligt sätt varna
allmänheten härför.

Vissa allmänna riktlinjer anges för att bedöma motorförares förmåga att
framföra motorfordon. Obligatorisk läkarundersökning rekommenderas för
förare av allmänna transportmedel. Särskilda förartillstånd bör ges handikappade
förare med villkor för respektive fordon.

1 händelse av trafikolyckor med dödlig utgång bör om möjligt alla som
kan ha förorsakat olyckan underkastas noggrann undersökning, särskilt
med hänsyn till eventuell påverkan av alkohol eller läkemedel.

Fordon bör utformas så att onödiga risker till följd av fordonets konstruktion
undvikes.

Varje medlemsstat bör intensivt arbeta för upplysning i trafiksäkerhetsfrågor
för allmänheten. En sådan upplysningsverksamhet bör börja redan
i skolan. Den bör även omfatta anvisningar om första hjälpen vid olycksfall.

Slutligen bör hälsovårds- och undervisningsmyndigheterna i varje land
samarbeta med trafikmyndigheterna för att söka förebygga trafikolycksfall.
Det kan bli önskvärt att i den medicinska utbildningen inkludera trafik -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969 19

medicin. Slutligen kan det bli önskvärt att universitetsinstitutioner i trafikmedicin
kommer till stånd.

c) Blodbank för sällsynta blodgrupper

Genom resolution (68) 32, som antogs den 31 oktober 1968, beslöts att
upprätta en europeisk blodbank i Amsterdam för sällsynta blodgrupper.
Behovet av en sådan blodbank understrykes i avvaktan på att medlemsstaterna
själva tillskapar sådana institutioner.

d) Familjestöd

Resolution (68) 37 angående lagar och föreskrifter om kompensation
för familjeåtaganden antogs den 31 oktober 1968. Den behandlar främst
olika former av ekonomiskt stöd till familjerna. Barnbidrag bör enligt
resolutionen betalas åtminstone fr. o. m. andra barnet i familjen. Barnbidrag
bör i princip utgå oberoende av familjens ekonomiska förhållanden.
Bidragen bör utgå till dess barnet nått den ålder då den obligatoriska skolgången
upphör. Barnbidrag eller motsvarande förmåner bör utgå även
för äldre barn som fortsätter sin utbildning. Kostnaderna för barnens obligatoriska
skolgång bör reduceras till ett minimum genom sådana åtgärder
som fri skolgång, fria skolböcker, fria eller billiga skolmåltider in. in.
Resolutionen rekommenderar också vissa former av stöd för förbättring
av familjernas bostadförhållanden, bl. a. bostadsbidrag som tar hänsyn till
familjens inkomster och antalet barn i familjen. Resolutionen betonar vidare
vikten av olika slags serviceåtgärder för familjen såsom hemhjälp,
daghem, lekskolor, inackorderingsskolor och familjesemestrar. Det anges
att avgifterna för hemhjälp och barntillsyn bör reduceras i vart fall för
familjer med låga inkomster.

4. Kultur- och utbildningsfrågor

a) Byggnadsminnesvårdsfrågor

År 1963 avgav rådgivande församlingen rekommendation 365 till ministerkommittén
om bevarandet av kulturhistorisk bebyggelse. Sedan ministerkommittén
anmodat Europarådets kulturstyrelse (CCC) att vidtaga åtgärder
med anledning av rekommendationen, beslöt CCC bl. a. att anordna en
serie om fem symposier för utbyte av information och utformning av handlingslinjer
på ifrågavarande område. Dessa symposier, betecknade A—E, har
ägt rum under åren 1965—1968.

Den 3 maj 1968 har ministerkommitténs ställföreträdare antagit resolutioner
med anledning av rekommendationer från två av de nämnda symposierna.

Resolution (68) 11 grundar sig på en rekommendation från symposium C
som hölls i Bath år 1966 över temat »Principer och praktiska metoder för
att bevara och återställa områden med historiskt eller konstnärligt värdefull
bebyggelse». I resolutionen anmodas medlemsstaterna att snarast vidtaga
erforderliga lagstiftnings- och finansiella åtgärder för att bevara karaktären
och den speciella atmosfären hos områden av historiskt eller konstnärligt
intresse. Vidare betonas vikten av kontinuerligt samarbete mellan
samhällsplan erande och kulturvårdande organ så att behovet att bevara
viss äldre bebyggelse tillgodoses i den översiktliga planeringen.

20

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 27 år 1969

Resolution (68) 12 bygger på en rekommendation från symposium D som
liöils i Haag år 1967 över ämnet »Aktiva åtgärder för att bevara historiskt
och konstnärligt värdefull bebyggelse i samband med stads- och regionplanering».
I denna resolution understryks åter det väsentliga i att samarbete äger
rum mellan samtliga berörda organ och att byggnadsminnesvården på ett så
tidigt stadium som möjligt integreras med samhällsplanering på nationell,
regional och lokal nivå. Vikten av särskilda metoder för identifiering av
värdefulla områden betonas vidare i resolutionen liksom betydelsen av ökad
information samt forsknings- och utbildningsverksamhet i dessa frågor.

Som en uppföljning av de fem symposierna och på inbjudan av den belgiska
regeringen kommer ett möte med de ministrar som ansvarar för byggnads-
och fornminnesvården i medlemsstaterna att hållas i Bryssel hösten
1969. Ministerkommittén har den 30 maj 1968 bemyndigat generalsekreteraren
att medverka vid anordnandet av denna konferens.

b) Språkundervisning för invandrande arbetare

På initiativ bl. a. av CCC:s underkommitté för extra-skolär utbildning har
under några år pågått försöksverksamhet i ett antal medlemsstater med
språkundervisning för utländska arbetare som invandrat eller avser att invandra
till dessa stater. Resultaten av försöken diskuterades vid en rundabordskonferens
i Strasbourg i januari 1968.

Resolution (68) 18, som antogs av ministerkommitténs ställföreträdare
den 28 juni 1968, knyter an till de slutsatser som kom fram vid rundabordskonferensen.
I resolutionen anmodas medlemsregeringarna att bereda invandrande
arbetare och deras familjer möjlighet att lära sig mottagarlandets
språk. Språkundervisningen bör anpassas till invandrarnas särskilda behov
och bör om möjligt kombineras med lämplig yrkesutbildning. Vidare
betonas vikten av ett nära samarbete mellan invandringsmyndigheterna och
utbildningsväsendet så att insatserna för ifrågavarande befolkningsgrupper
ges största möjliga effektivitet.

5. Miljövårdsfrågor

a) Den europeiska vattenstadgan

Den europeiska vattenstadgan, som utarbetats på förslag av rådgivande församlingen
i samråd med Europarådets naturvårdskommitté, kungjordes den
6 maj 1968 i Strasbourg. Från Sverige deltog statsrådet S.-E. Nilsson som
svensk medlem i hederskommittén. Vattenvårdsarbetet samordnas med förberedelserna
för det europeiska naturvårdsåret 1970. Vikten av ett fortsatt
arbete inom detta verksamhetsfält understrykes i resolution (68) 35 som ministerkommittén
antog den 31 oktober 1968.

b) Deklaration om kontroll av luftföroreningar

I resolution (68) 4, som antogs den 8 mars 1968, har en av expertkommittén
för luftföroreningar utarbetad principdeklaration om kontroll av luftföroreningar
godkänts.

I principdeklarationen framhålles att lagstiftningen skall utformas så att
den som orsakar luftföroreningar måste begränsa dessa till ett minimum. De
kostnader som orsakas av åtgärder för att förhindra eller minska luftföroreningar
skall bäras av den som orsakar föroreningarna, vilket dock inte ute -

21

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 27 år 1969

sluter stöd från offentliga myndigheter. Lagstiftningen rörande kontroll av
luftföroreningar skall baseras på principen om förebyggande åtgärder. I deklarationen
behandlas vidare bl. a. frågan om gemensamma undersökningar
av berörda länder beträffande föroreningar i gränsområden. Behovet av stöd
till forskning på luftföroreningens område betonas också.

I resolutionen rekommenderas regeringarna i Europarådets medlemsstater
att beakta de principer som framlagts i deklarationen vid införandet av
lagstiftning och administrativa regler beträffande luftföroreningar. Medlemsstaternas
regeringar skall vart tredje år till Europarådets generalsekreterare
insända en rapport med redogörelse för de åtgärder som, med beaktande
av deklarationens principer, vidtagits för att förhindra eller minska luftföroreningar.

c) Studier av grundvattentillgången

Ministerkommittén antog den 31 oktober 1968 en resolution (68) 36 om
studium av grundvattentillgången i vilken medlemsstaterna rekommenderas
utföra vissa inventeringar och undersökningar.

d) Det europeiska naturvårdsdiplomet till svenska nationalparker

Sverige tillerkändes år 1967 det europeiska naturvårdsdiplomet för Muddus
nationalpark och för Sarek-Padjelanta nationalparker. Diplomet överlämnades
till domänstyrelsen av Europarådets generalsekreterare P. Smithers
vid en cermoni i Staloluokta i Padjelanta nationalpark den 27 augusti 1968.
Vid ceremonin var även dåvarande jordbruksministern, statsrådet Eric
Holmqvist, närvarande.

6. övriga frågor

a) Val av generalsekreterare och biträdande generalsekreterare

Ministerkommittén har föreslagit rådgivande församlingen att generalsekreterare
Smithers’ mandat förlängs med 6 månader till den 15 september
1969. Församlingen har vid sin januarisession 1969 godkänt ministerkommitténs
förslag.

Till ny biträdande generalsekreterare har rådgivande församlingen under
maj sessionen 1968 valt italienaren S. Sforza.

b) Europarådets budget

Det svenska bidraget till Europarådets budget för 1968 utgjorde omkr.
1 020 000 kr. Den totala budgeten belöpte sig till omkr. 39 234 000 kr.

Stockholm i februari 1969

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 69009