Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1969
3
Nr 137
Utlåtande i anledning av motioner om inrättande av ett institut
för förebyggande av självmord och ett reträtthem för
personer som försökt begå självmord.
(3:e avd.)
I de likalydande motionerna 1:29 av herr Sörenson m. fl. och 11:82 av
herr Sjöholm m. fl. har hemställts att riksdagen måtte besluta att ett antisj
älvm ordscentrum enligt i motionerna skisserade riktlinjer måtte inrättas
och att kostnaden för ett sådant centrum tills vidare måtte bestridas från
statskassan.
Vidare har i de likalydande motionerna 1: 30 av herr Sörenson m. fl. och
II: 81 av herr Sjöholm m. fl. föreslagits att riksdagen beslutar att ett reträtthem
för suicidanter enligt i motionerna anförd skiss skall inrättas och att
staten tar ansvaret för verksamhetens uppläggning och kostnader.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från socialstyrelsen. Styrelsen har den 1 september
1969 avgivit gemensamt yttrande över de nämnda motionerna och över
de likalydande motionerna 1:243 och 11:283 angående den psykiatriska
hälso- och sjukvården, vilka senare motioner behandlas i utskottets utlåtande
denna dag nr 133. I här behandlat avseende innehåller yttrandet följande.
Det är möjligt att det i större tätorter är ändamålsenligt med av särskilda
arbetsteam och särskilda avdelningar för »suicidanter» av den typ, som
finns vid Södersjukhuset i Stockholm. De mycket goda erfarenheterna från
denna suicidprofylaktiska verksamhet redovisas av överläkaren R. Ettlinger
m. fl. i Läkartidningen 66: 1873, 1969. Denna verksamhet bör erhålla
lämpligt stöd, så att den kan fortsätta och ytterligare erfarenheter samlas.
Det psykiatriska och sociala omhändertagandet av »suicidanter» skiljer sig
emellertid inte principiellt från behandlingen av andra patienter, som-befinner
sig i ett psykiskt och/eller socialt kristillstånd, och kan därför med
fördel ske vid vanliga psykiatriska avdelningar. I varje fall bör verksamheten
vara integrerad i den psykiatriska sjukvården. Det bör emellertid med
skärpa framhållas att de psykiatriska resurserna är otillräckliga, varför en
förstärkning av dessa är ytterst angelägen. Detta torde på kort sikt vara
den mest effektiva suicidprofylaktiska åtgärd, som kan vidtas. Särskilt behöver
de psykiatriska akutmottagningarna och akutavdelningarna förstärkas.
Det är nödvändigt att personer med suicidrisk snarast kan tas om hand
av psykiatriker i samarbete med kurator vid öppna, psykiatriska dygnet
-
4
Statsutskottets utlåtande nr i37 år 1969
runt-mottagningar. De måste också kunna tas in för en kort tids observation;
redan några dagars vård på en psykiatrisk avdelning kan ha mycket
stort värde. Detta framgår bl. a. av erfarenheterna från akutavdelningen
vid Karolinska sjukhusets psykiatriska klinik, vilka redovisats av laboratorn
C.-M. Ideström m. fl. i Läkartidningen 64: 2389, 1967. I vissa fall behövs
längre tids sluten eller öppen psykiatrisk vård, i många fall behöver
»suicidanten» hjälp med sociala problem. Av vikt är också att tillfredsställande
resurser för psykiatrisk konsultation finns på alla lasarett för övervägande
somatisk vård. Alla patienter, som vårdats på intensivvårdsavdelning
eller annan avdelning efter självmordsförsök, bör ha möjlighet till
psykiatrisk konsultation, ofta också till kontakt med kurator, innan de utskrives.
Det bör inte få förekomma alt en patient utskrives efter ett suicidalförsök
utan att bakgrunden till åtgärder penetreras och åtgärder för att
hindra ett upprepande har företagits. Inte sällan är ett suicidalförsök ett
tecken på en allvarlig psykisk sjukdom eller annan störning, som kräver
adekvat psykiatrisk behandling.
Det bör framhållas att åtskilliga arbetsuppgifter torde kunna delegeras
till välutbildade kuratorer, psykologer och sjuksköterskor. I detta sammanhang
vill styrelsen påpeka, att behovet av patient-psykologisk och psykoterapeutisk
utbildning av olika personalkategorier är synnerligen stort. God
sådan utbildning är en förutsättning för effektiv suicidprofylax.
Bedrivande av forskning rörande suicid och suicidprofylax är naturligtvis
mycket angelägen och bör på allt sätt stödjas. I enlighet med vad tidigare
anförts, bör emellertid denna forskning inte ses isolerad från övrig psykiatrisk
och psykologisk forskning. En förstärkning av resurserna för denna
forskning — bl. a. genom de statliga medicinska och samhällsvetenskapliga
forskningsråden — synes därför synnerligen angelägen.
Som framgår av ovanstående kan styrelsen f. n. ej finna tillräckliga skäl
för inrättande av ett särskilt anti-sj älvm ordcentrum.
I motion I: 30/1969 hemställes om inrättande av ett »reträtthem för suicidanter».
Detta innebär hem med »små lyor» för personer, som önskar vara
ensamma för alt få möjlighet att initialt komma över sina problem efter
ett suicidförsök. Styrelsen anser inte att sådana hem över huvud taget skulle
ha några fördelar. En ansamling av sådana personer inom särskilda hem
synes i stället kunna innebära allvarliga mentalhygieniska risker. I ett anfört
citat ur skriften »Självmord» betecknas sådana hem som »ett slags
reträtthotell, som inte är som ett sjukhus och konvalescenthem, kollektiviserande,
exercerande, uniformerande — med andra ord för den ledsne alltigenom
avskräckande». Denna uppfattning synes styrelsen innebära en betydande
överdrift, även om sjukhus och konvalescenthem inte alltid motsvarar
förestavade ideal. I samma skrift framhålles emellertid med rätta,
hur vanliga känslor av isolering och ensamhet utmärker »suicidanter». En
psykoterapeutisk adekvat vägledning och hjälp ur en låst problemsituation
torde därför i de allra flesta fall vara en bättre hjälp än isolering på ett
»reträtthem».
Utskottet. Motionerna går ut från konstaterandet att samhället måste få
resurser för att komma till faktisk hjälp i nödsituationer och kristillstånd
som kan komma att dokumenteras i självmordshandlingar. Vidare betonas
vikten av att kunna erbjuda kontakt och omedelbar hjälp innan krisen blir
akut och av, att återanpassningen efter ett självmordsförsök kan aktivt
Statsutskottets utlåtande nr 137 år 1969
5
främjas genom uppföljande vård. Utskottet kan helt ansluta sig till dessa
motionärernas utgångspunkter.
Mot den angivna bakgrunden läggs i motionerna fram konkreta förslag
om riksdagens beslut att inrätta dels i något av storstadsområdena ett från
sjukhusen fristående centrum för självmordsförebyggande verksamhet,
forskning och utbildning, dels ett reträtthem där en patient efter ett självmordsförsök
har möjlighet att isolera sig från omgivningen i väntan på
psykisk balans. Även om utskottet anslutit sig till motionärernas utgångspunkter
kan det dock inte ställa sig bakom de konkreta förslagen.
Möjligheten att erbjuda adekvat hjälp då sådan direkt påkallas är en
resursfråga utbildningsmässigt, personellt och ekonomiskt. Möjligheten att
i rätt tid kunna erbjuda adekvat hjälp i de fall där begäran om kontakt
kanske manifesteras först i en självmordshandling ställer även andra och
större krav. Forskning och breddad utbildning kan komma att erbjuda
bättre möjligheter att i ett större material återfinna riskfallen samtidigt som
en utbyggd social och medicinsk uppsökande verksamhet etablerar de primära
faktiska kontakterna.
Utskottet ansluter sig därför till vad socialstyrelsen anfört om metoderna
för att stegvis nå det av motionärerna önskade resultatet. Årets riksdag
har fattat beslut som innebär en prioritering bl. a. av den psykiatriska sjukoch
hälsovården. Den icke institutionsbundna socialvården utreds och dess
uppsökande funktioner byggs upp. Dessa åtgärder verkar i den riktning som
motionärerna angett och med stor bredd. Förslaget i motionerna I: 29 och
II: 82 avstyrks därför.
Detta ställningstagande innebär inte ett avståndstagande från fortsatta
organisatoriska försök i storstadsområdena för att samordna och bättre ta
till vara i självmordsförebyggande syfte de speciella resurserna såväl i direkt
vård som för fortbildning av ytterligare personal och för att få underlag
för fortsatt forskning.
Motionerna I: 30 och II: 81 avstyrks på i socialstyrelsens yttrande anförda
skäl.
Utskottet hemställer
1. att riksdagen avslår motionerna I: 29 och II: 82,
2. att riksdagen avslår motionerna I: 30 och II: 81.
Stockholm den 4 november 1969
På statsutskottets vägnar:
GÖSTA BOHMAN
Närvarande: se under utlåtandet nr 138.