Statsutskottets utlåtande nr 133 år 1969
1
Nr 133
Vtlåtande i anledning av motioner om den psykiska hälso- och
sjukvården.
(2:a avd.)
Motionerna
I de likalydande motionerna I: 243 av herr Dahlén m. fl. och 11:283 av
herr Wedén m. fl. har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte
1. begära förslag om inrättande av ett statligt institut för den psykiska
folkhälsan med adekvata möjligheter att bedriva och stimulera forskning
bl. a. vad gäller förebyggande psykisk hälsovård samt med pedagogiska
möjligheter att göra den vidgade insikten känd inom aktuella områden i
enlighet med vad i motionerna anförts,
2. ge till känna vad i motionerna anförts angående
a) grundutbildning för läkare, psykologer och andra som har med den
psykiska folkhälsan att göra samt
b) nödvändigheten av snara åtgärder för att minska den stora bristen
på psykiatrer och för att förbättra rekryteringsläget.
Remissyttrandet
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från socialstyrelsen. Styrelsen har först i vad
gäller frågan om inrättande av ett statligt institut för den psykiska
folkhälsan erinrat om att styrelsen (respektive medicinalstyrelsen)
tidigare yttrat sig över motioner med likartat syfte som de nu föreliggande.
Därefter har styrelsen i denna fråga anfört följande.
Enligt socialstyrelsens uppfattning är det — som socialstyrelsen också
anfört i sina tidigare yttranden — helt klart, att den psykiska hälsovården
icke är tillfredsställande ordnad, att resurserna är splittrade och otillräckliga
samt att målsättningen ingalunda alltid är klart definierad. Det föreligger
otvivelaktigt stort behov av forskning inom detta område. Åtskilliga
tecken tyder på att det inom det nuvarande samhället finns psykiskt skadliga
faktorer, som det är angeläget att avlägsna eller åtminstone modifiera.
Sådana tecken är bl. a. de aktuella, mycket allvarliga epidemierna av narkotikamissbruk,
tilltagande alkoholmissbruk i lägre åldrar, den svårbemästrade
ungdomsbrottsligheten samt de alltför höga frekvenserna av suicidförsök
och suicid. Påfrestningar inom arbetslivet kan innebära allvarliga risker
för den psykiska hälsan. Forskning beträffande olika stressfaktorer och
deras inverkan på individer med olika personlighetsstruktur pågår men behöver
intensifieras; det erfordras bättre urvalsmetoder för placering i olika
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 6 samt. Nr 133
2
Statsutskottets utlåtande nr 133 år 1969
slag av arbeten men säkerligen är det också nödvändigt att det psykiska
klimatet på arbetsplatserna förbättras i olika hänseenden. Man har i stigande
utsträckning registrerat närvaron av psykiska problem inom ai betslivet;
särskilda problemgrupper från psykisk hälsovårdssynpunkt är t. ex.
de redan psykiskt handikappade, de fysiskt handikappade och äldre personer.
Det förhållandet afl inte mindre än ca 40% av de förtidspensioner,
som utbetalades i januari 1966, hade beviljats på grund av psykisk sjukdom
understryker vad här angivits. Det torde också vara möjligt att arbetskravens
flexibilitet är för liten för att möjliggöra en arbetsplacering av även
lindrigt psykiskt skadade.
Det är emellertid inte klarlagt på vilket sätt forskning inom den psykiska
hälsovården lämpligen bör ordnas. En utredning av hithörande frågor
är därför enligt styrelsens uppfattning synnerligen angelägen. Det kan
framhållas att forskning inom områden, som mer eller mindre direkt är av
betydelse för den psykiska hälsovården bl. a. bedrives vid psykiatriska, socialmedicinska,
psykologiska, pedagogiska och sociologiska institutioner,
vid Laboratoriet för klinisk stressforskning vid Karolinska sjukhuset, Statens
arbetsklinik och Arbetsmedicinska institutet. Uppräkningen gör icke
anspråk på att vara fullständig. Utredningen bör i första hand kartlägga
i vilken omfattning och vid vilka institutioner forskning f. n. bedrives samt
det eventuella behovet av samordning. Om behov av ett institut för den psykiska
folkhälsan befinnes föreligga, bör dess målsättning och verksamhetsområden
samt dess organisation noggrant analyseras. Det är uppenbart att
det i likhet med motionärernas förslag måste få en tvärvetenskaplig karaktär.
I motionerna uttalas att psykoterapi utbildningen är en väsentlig
del av samhällets ansvar för den psykiska ohälsan och att så radikala
åtgärder nu förväntas att de ger både läkare, psykologer och andra
som arbetar med psykiskt skadade människor bästa möjliga grundutbildning.
Beträffande denna del av motionerna erinrar socialstyrelsen om att den
i ett remissvar den 14 november 1968 (ställt till socialdepartementet) utvecklat
sina synpunkter på frågan om utbildning i psykoterapi. I sistnämnda
remissvar har styrelsen, såvitt nu är i fråga, anfört i huvudsak följande.
Styrelsen har vid överväganden av förevarande problemkomplex kommit
till den uppfattningen att en utredning av formerna för psykoterapiutbildningen
i landet är ofrånkomlig. Såsom Riksorganisationen för mental hälsa
i sin framställning anfört härom sammanhänger denna fråga väsentligen
med läkarutbildningen. F. n. är förhållandet det att det i specialistutbildningen
för läkare ej ingår någon obligatorisk och systematiskt organiserad
utbildning och träning beträffande indikationsställande, användbarhet och
tillämpning av olika psykoterapeutiska behandlingsmetoder och att följaktligen
specialistbehörighet i psykiatri kan vinnas utan att något slag av
formell kompetens i detta hänseende dokumenterats. Det är emellertid ej
enbart läkare som har behov av utbildning i psykoterapi. Andra personalkategorier
med människovårdande uppgifter inom sjukvården, t. ex. psykologer,
socionomer m. fl. torde vara betjänta av utbildning inom detta speciella.
område. Riksorganisationen för mental hälsa har framhållit att även
andra än läkare, främst psykologer, socionomer och sociologer på lic.-nivå
bör kunna erhålla specialutbildning i psykoterapi samt att det inom hälsör
Statsutskottets utlåtande nr 133 år 1969
3
och sjukvården även föreligger behov av psykoterapiassistenter med lägre
grundutbildning och kompetens.
Styrelsen ställer sig positiv till en förutsättningslös utredning angående
formerna för utbildning i psykoterapi. Det torde enligt styrelsens mening
vara lämpligt att en expertgrupp tillsättes för detta ändamål med deltagande
av bl. a. representanter för universitetskanslersämbetet och socialstyrelsen
omfattande såväl läkare, psykologer som socionomer. En dylik arbetsgrupp
bör bl. a. framlägga förslag hur undervisningen i psykologi och
psykoterapi skall kunna förbättras inom ramen för läkares grundutbildning
och särskilt under allmänutbildningen i psykiatri som den nu planerats.
Vidare bör klarläggas, hur utbildningen i psykoterapi skall infogas i
specialistutbildningen i psykiatri och hur den högre utbildningen i psykoterapi
(psykoanalys och andra mera avancerade metoder) skall organiseras.
Arbetsgruppen bör vidare ha till uppgift att analysera, vilka personalgrupper
som skall få syssla med psykoterapi och vilken utbildning dessa kategorier
skall behöva. Vidare bör klarläggas var gränsen skall dragas mellan sådan
sjukvårdande verksamhet, där läkaren måste vara ansvarig, och sådan rådgivande
eller liknande verksamhet, där detta icke är nödvändigt.
Denna ovan skisserade utbildningsverksamhet skall utgöra grundvalen
för psykoterapiverksamhet. Det kan i delta sammanhang hänvisas till att
socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet i gemensam skrivelse i
februari 1968 på grundval av ämbetsverkens utredning: »Läkares grundutbildning
och vidareutbildning» (SOU 1967:51) understrukit angelägenheten
av jämväl ökat beteendevetenskapligt inslag i läkarutbildningen. I
skrivelsen anföres inledningsvis att i den allmänna debatten om läkarens
roll i det moderna samhället har bl. a. framhållits dennes bristande förmåga
till helhetssyn med en renodlat medicinsk och alltför ringa social och patientpsykologisk
inriktning. Den nuvarande utbildningen har enligt kritiken
i alltför hög grad givit den blivande läkaren en biologisk-naturvetenskaplig
grundsyn på människan på bekostnad av en mera beteendepräglad attityd.
På grundval härav skisserade ämbetsverken vissa lösningar till förbättrad
utbildning inom detta område såväl inom grundutbildningen som
vidareutbildningen.
Motionärerna uttalar att ökad vikt i socionom utbildningen
måste läggas vid insikter i människovärd i djupare mening och att därför
de klientorienterade ämnena som psykologi, sociologi och social behandlingsmetodilc
måste få en starkare ställning i kursplanerna. I denna fråga
har socialstyrelsen anfört följande.
Vad slutligen angår frågan om socionomutbildningen och förstärkningen
av de klientorienterade ämnena på kursplanerna delar styrelsen i princip
den i vederbörande motion framförda uppfattningen. I yttrande den 19
april 1968 angående forskningsresurser vid socialhögskolorna uttalade styrelsen
också bl. a. att ett ämnesområde som borde prioriteras vid en forskningsuppbyggnad
vore socialvårdsmetodiken.
Frågan om utbildningen och dess utformning ingår i helhetsperspektivet
av socialvårdens framtida uppläggning. Under de senaste åren har olika
utredningar tillsatts för att undersöka socialvården från olika aspekter.
Dessutom har inom socialdepartementet i april 1969 tillsatts en samarbetskommitté
för social forskning med socialministern som ordförande samt med
ledamöter från olika statliga myndigheter med anknytning till det sociala
4
Statsutskottets utlåtande nr 133 år 1969
området och till utbildningsområdet liksom från vissa socialvårdsorganisalioner
m. m. Kommittén skall bl. a. främja undersökningar och forskningsprojekt
i det socialpolitiska reformarbetet samt verka för samarbete mellan
förvaltningen och forskningssidan.
Med hänsyn härtill och då frågan om sociala forskningen är föremål för
ingående bedömningar och överväganden anser styrelsen sig f. n. inte kunna
behandla utbildningsfrågan separat.
Vad angår det i motionerna framhållna behovet av snara åtgärder för att
minska bristen på psykiatrer och för att förbättra rekryteringsläget
har socialstyrelsen anfört följande.
Vidkommande frågan om rekrytering av läkare till psykiatrin har denna
behandlats i ett av socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet 1968 avgivet
förslag rörande läkares grundutbildning och vidareutbildning. Det har
därvid bl. a. framhållits, alt vidareutbildningens intressen bör beaktas när
man tar ställning till konstruktionen av läkartjänster och prioritering av
krav på sådana tjänster. Detta anges vara av utomordentlig betydelse, eftersom
man genom utbildningstjänsterna kan påverka rekryteringen till olika
verksamhetsfält och långsiktigt styra hälso- och sjukvårdsutvecklingen. I
förslaget återges beräkningar rörande framtida behov av och tillgång på läkare
inom det psykiatriska vårdområdet. Ett uppsatt mål om 1 600 specialister
i psykiatri anses kunna uppnås under första hälften av 1980-talet, och
totalt beräknas vid denna tid 2 300—2 400 läkare komma att arbeta inom
detta vårdområde. Med utgångspunkt från sagda förslag och senare gjorda
beräkningar av Socialdepartementets sjukvårdsdelegation har Kungl. Maj:t
i prop. 1969: 35 preciserat ett program för utvecklingen av antalet läkartjänster
på olika områden under perioden 1969—1975. 1969 års riksdag har
inte haft något att erinra mot programmet.
Utskottet
I sitt yttrande över motionerna konstaterar socialstyrelsen bl. a. att
den psykiska hälsovården inte är tillfredsställande ordnad, att resurserna
är splittrade och otillräckliga samt att målsättningen ingalunda alltid
är klart definierad. Styrelsen betonar att det föreligger ett stort behov
av forskning inom området men att det inte är klarlagt på vilket sätt denna
forskning bör bedrivas. En utredning av hithörande frågor är därför enligt
styrelsens mening synnerligen angelägen. Utskottet får för sin del ansluta
sig till socialstyrelsens uppfattning om behovet av en utredning men vill betona
att denna utredning bör vara förutsättningslös. Den ståndpunkt utskottet
härmed intagit bör av riksdagen ges till känna för Kungl. Maj :t.
Vad därnäst gäller motionärernas önskemål om att riksdagen skall ge
till känna vad i motionerna anförts om grundutbildning för läkare, psykologer
och andra som har med den psykiska folkhälsan att göra avser detta
yrkande uttalanden i motionstexten om dels psykoterapiutbildning, dels utbildning
för socionomer. I förstnämnda fråga har till utbildningsdepartementet
ingivits en framställning från riksorganisationen för mental hälsa,
vilken för närvarande, enligt vad utskottet inhämtat, är under remissbehand
-
Statsutskottets utlåtande nr 133 år 1969
5
ling. Utskottet anser sig därför såvitt gäller psykoterapiutbildningen inte
böra föreslå riksdagen att göra det av motionärerna önskade uttalandet. Vad
angår en förstärkning av de klientorienterade ämnena i socionomutbildningen
anser sig utskottet med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört härom inte
heller böra föreslå något riksdagsuttalande. Utskottet avstyrker alltså motionerna
i nu ifrågavarande del.
Sedan motionerna väcktes har för riksdagen redovisats ett program för
användningen av läkartillskottet i landet fram till och med år 1975. Programmet
innebär en satsning på framför allt den öppna vården utanför
sjukhusen, den psykiatriska vården och långtidssjukvården. Med hänsyn
härtill anser sig utskottet inte nu böra föreslå något uttalande från riksdagen
i fråga om tillgången på psykiatrer och avstyrker därför motionerna i
denna del.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
1. att riksdagen i anledning av motionerna I: 243 och
II: 283, såvitt nu är i fråga, som sin mening ger Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anfört angående den psykiska hälsovården,
2. att riksdagen avslår motionerna 1:243 och 11:283 i
vad de avser grundutbildning för läkare m. fl.,
3. att riksdagen avslår motionerna 1:243 och 11:283 i
vad de avser bristen på psykiatrer.
Stockholm den 4 november 1969
På statsutskottets vägnar:
GÖSTA BOHMAN
Vid ärendets slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Birger Andersson (s), Axel Andersson
(fp), Virgin (m), Ivar Johansson (ep), Mårtensson (s), Bertil Petersson (s),
Per Jacobsson (fp), Bengt Gustavsson (s), Herbert Larsson (s), Nyman
(fp), Wååg (s), Högström (s), Wallmark (m), Jonsson (s) och Nils-Eric
Gustafsson (ep) samt
från andra kammaren: herrar Bohman (m), Almgren (s), Mellqvist
(s), Eliasson i Sundborn (ep), fru Lewén-Eliasson (s), herrar Lindholm
(s), Mattsson (ep), Nordstrandh (m), Fagerlund (s), Källstad (fp), Eskel
(s), Jönsson i Arlöv (s), fru Ludvigsson (s), herrar Westberg i Ljusdal (fn)
och Elmstedt (ep).