Statsutskottets utlåtande nr 129 år 1969
1
Nr 129
Utlåtande i anledning av motioner om gemensamma stationer för
post, tete och järnväg.
(4:e avd.)
I de likalydande motionerna I: 597 av herr Bengtson och II: 701 av herr
Josefson i Arrie m. fl. har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag till samordning av statens
kommunikationsservicestationer på det sätt som i motionerna skisserats.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från postverket, televerket och statens järnvägar.
Postverket framhåller i sitt yttrande inledningsvis att verket successivt
försöker förbättra landsbygdens postservice genom utbyggnad av lantbrevbäringen.
I samband härmed sker en anpassning av den tidigare organisationen
genom att postanstalter eller postombud på mindre orter med
obetydligt kundunderlag dras in. Den nya organisation som på detta sätt
växer fram ger flertalet kunder en postservice som är bättre än den de
tidigare erhållit och som på ett smidigt sätt kan anpassas till ändringar i
bebyggelsestruktur och befolkningsunderlag.
Då enligt poststyrelsens uppfattning motionerna ger en felaktig bild avpostverkets
utbyggnads- och rationaliseringsverksamhet på landsbygden
lämnas en redogörelse för de senaste årens utveckling och bakgrunden till
denna. Härav framgår bl. a. att poststationer inrättades första gången år
1861. De tillkom för att betjäna mindre orter på landsbygden, där det inte
fanns underlag för inrättande av större postanstalter, dvs. postkontor och
postexpeditioner. Antalet postkontor och postexpeditioner var vid denna tid
ej fullt 200. Från år 1861 och fram till tiden närmast efter sekelskiftet inrättades
över 3 000 poststationer.
En av anledningarna till denna kraftiga postala expansion var järnvägarnas
tillkomst. Av de nyinrättade poststationerna förlädes sålunda nära
hälften vid järnvägslinjer. Flertalet av de vid järnväg belägna poststationerna
organiserades som förenade post- och järnvägsstationer, där postgöBihang
till riksdagens protokoll 1969. 6 saml. Nr 129
2
Statsutskottets utlåtande nr 129 år 1969
romålen sköttes av järnvägspcrsonal. Endast då postgöromålen var av så
stor omfattning att de inte lämpligen knnde utföras i samband med järnvägsgöromål
eller då järn vägslokalen låg olämpligt placerad från servicesynpunkt,
organiserades poststation på ort vid järnväg som självständig
postanstalt. Påståendet i motionerna att vid inrättandet av post- och järnvägsstationer
dessa ofta förlädes på skilda platser och att de arbetade utan
någon nämnvärd grad av samordning är således enligt verket inte riktigt.
Det framhålles vidare att den postala organisation som växte fram på
landsbygden var utformad med hänsyn till dåvarande behov av postal
service och till dåtida vägar och kommunikationsmöjligheter. Enda sättet
att vid denna tid praktiskt lösa postfrågan var att inrätta fasta postanordningar
där kunderna fick hämta och lämna in sin post.
I yttrandet lämnas även eu redogörelse för lantbrevbäringens utveckling,
varav bl. a. framgår att från början på 1950-talet linjelängden tredubblats
och nu är över 160 000 km. På över 95 % av linjelängden använder lantbrevbäraren
bil.
Samtidigt har lantbrevbärarnas service successivt förbättrats. Ursprungligen
delade lantbrevbäraren ut endast vanlig post och rekommenderade försändelser.
Numera lämnar han också ut assurerade försändelser, paket, postförskott,
pengar på postanvisningar och andra utbetalningshandlingar m. m.
Han tar även emot poslbetalningar och försändelser av alla slag, och han
förmedlar uttag och insättningar på postsparbanken. Bor adressaten inom
200 meter från lantbrevbärarens färdväg, lämnar han i regel ut värdeförsändelser
och pengar i kundens bostad. Fr. o. in. innevarande år införs ytterligare
förbättringar av lantbrevbärarens service. Kunderna får nämligen
möjlighet att med särskilda signalbrickor kalla till sig lantbrevbäraren vissa
dagar i veckan när de önskar skicka försändelser eller pengar eller uträtta
andra postärenden. Vidare får lantbrevbäraren befogenhet att bokföra insättningar
och uttag på postsparbanksböcker. Lantbrevbäraren kan sålunda
sägas fungera som en rörlig postanstalt.
Jämsides med motoriseringen och utbyggnaden av lantbrevbäringsnätet
har sålunda en anpassning skett av den tidigare organisationen på så sätt att
postanstalter och postombud har bytts ut mot lantbrevbärare. Under de
senaste 10—15 åren har över 1 000 postanstalter dragits in och ersatts med
lantbrevbärare. För närvarande finns det ca 2 750 postanstalter, av vilka ett
inte obetydligt antal har ett så ringa betjäningsunderlag att de kan komma
att successivt bytas ut mot lantbrevbäring.
Verket anför slutligen i huvudfrågan om gemensamma post-, tele- och
järnvägsanstallcr följande.
Inom teleområdet har den tekniska utvecklingen medfört en kraftig
minskning av antalet manuellt skötta teleanstalter. Även sedan Postverket
har genomfört sitt rationaliseringsprogram, torde det komma att finnas
mer än dubbelt så många postanstalter som det för närvarande finns ma
-
Statsutskottets utlåtande nr 129 år 1969
3
auellt skötta teleanstalter. Dessa postanstalter kommer i allmänhet att
vara av den storlek att de sysselsätter minst en funktionär på heltid.
En samarbetsgrupp med representanter för Poststyrelsen och Televerkets
centralförvaltning har nyligen tillsatts. Denna grupp har bl a på sitt program
att undersöka möjligheterna att samordna post- och teleservice på
orter där underlag saknas för manuellt betjänad teleanstalt och att samordna
utdelningen av expressförsändelser och telegram.
Av nuvarande postanstalter är ca 160 förenade med järnväg, dvs postgöromålen
sköts av järnvägspersonal. Antalet med järnväg förenade poststationer
minskar emellertid successivt. I första hand beror detta på nedläggningen
av järnvägslinjer och den tekniska upprustningen som möjliggör
tågtrafik med obemannade järnvägsanstalter. Postverkets ovan beskrivna
rationaliseringsverksamhet är också en bidragande orsak.
Även med SJ förekommer fortlöpande samarbete. En gemensam arbetsgrupp
prövar bl a möjligheterna för postanstalt att överta sysslan som
godsombud på ort där järnvägsanstalten läggs ned.
Sammanfattningsvis framhålles att postverket är positivt till en samordning
av de olika kommunikationsverkens tjänster. Samarbetsorgan finns
emellertid redan som enligt poststyrelsens uppfattning fungerar fullt tillfredsställande.
Då något behov av ytterligare utredningsorgan enligt verkets
mening inte finns avstyrks motionerna.
Televerket lämnar i sitt yttrande en redogörelse för dels nuläget vad
gäller teleservice för allmänheten främst i glesbygdsområden dels den
utveckling som lett fram till dagens situation samt redovisar därefter följande
synpunkter på de i motionerna framlagda förslagen enligt följande.
Motionärerna föreslår inrättande av gemensamma servicestationer för
post, tele och järnväg. I princip är televerket positivt till sådan samordning.
Vad gäller service för avgående telefonsamtal, telegram etc kan, som
antytts ovan, teleservice på enkelt sätt inrangeras vid en sådan servicestation
genom uppsättning av lämpligt antal tremyntsautomater, helst i hytter.
Denna service skulle kunna erbjudas utan arbetsbelastning på den
personal som tjänstgör på servicestationer och utan några nämnvärda krav
på speciella telekunskaper hos servicestationernas personal. Visserligen innebär
detta att direkt personlig kontakt i telefrågor inte kan erbjudas, men
detta förhållande synes väl uppvägas av att kunden vid telefonkontakt
med överordnat telekontor, telegrafstation etc erhåller kontakt med välutbildad
expertis; något som av praktiska skäl knappast är möjligt att erbjuda
direkt på servicestationen.
För att ovan nämnd teleservice på gemensamma servicestationer skall
vara av större värde är det en förutsättning att stationerna har relativt lång
öppethållningstid.
Vad gäller service för ankommande trafik, dvs huvudsakligen telegramutbäring,
finns vissa möjligheter att samordna denna med såväl SJ:s som
postverkets verksamheter. Sedan många år bedrivs samarbete mellan televerket
och SJ på så sätt att järnvägsstationer samtidigt fungerar som telegramutbäringsställen
eller telegrafexpeditioner. Antalet sådana har emellertid
sjunkit successivt, främst till följd av rationaliseringar inom SJ, och
4
Statsutskottets utlåtande nr 129 år 1969
är fn ca 70. Av naturliga skäl är järnvägsstationernas möjligheter till
snabb och/eller långväga utbäring av telegram förhållandevis begränsade.
Postverkets brevbäring är till sin natur snarlik telegramutbäringen. F n
utnyttjas också i relativt stor utsträckning postbefordran av telegram till
perifera glesbygdsområden. Självfallet blir befordringstiderna för sådana
telegram dock inte så korta som önskvärt vore.
Inom en nyligen tillsatt arbetsgrupp med representanter för poststyrelsen
och televerkets centralförvaltning har startats en förutsättningslös utredning
rörande samarbete över huvud taget mellan post- och televerket.
Trots tidigare utredningars negativa resultat har samordningsfrågorna sålunda
ansetts så väsentliga att ny utredning påbörjats med utgångspunkt
i dagens och morgondagens förhållanden. En fråga som av arbetsgruppen
givits prioritet avser samordning av telegram- och expressbrevsutbäring.
Arbetet härmed har dock ännu inte hunnit drivas så långt att något uttalande
kan göras rörande möjligheterna till sådan samordning.
En annan fråga som också står på dagordningen för den ovan nämnda
samarbetsgruppen rör teleservice på postanstalter och vice versa, således
i linje med vad motionärerna tänkt sig. Av skäl som i det tidigare anförts
torde dock den lämpligaste formen av teleservice på postanstalter erhållas
helt enkelt genom uppsättning av tremyntsautomater i postanstaltlokaler
— så har f ö redan skett i en hel del fall. Ett problem i detta sammanhang
utgör de mindre postanstalternas begränsade öppethållningstid.
Televerket ställer sig således positivt till att genom samordning av lämpliga
verksamhetsgrenar söka uppnå förbättrad betjäning av allmänheten
i post-, tele- och j ärnvägsfrågor på orter med förhållandevis låg trafikintensitet.
Enligt verkets uppfattning är det dock inte troligt att en särskild utredning
rörande gemensamma servicestationer för post, järnväg och tele skulle
bidra till en bättre och snabbare lösning av de aktuella problemen än
som är möjligt vid det bl a genom särskilda samarbetsgrupper redan existerande
samrådsarbetet mellan de tre trafikverken.
Statens järnvägar framhåller att samarbete redan nu förekommer mellen
post, tele och järnväg i den form som avses i motionerna samt anför
vidare följande.
F n finns 160 förenade post- och järnvägsanstalter där SJ utför förekommande
postarbete, samt 87 järnvägstelegrafanstalter där SJ ombesörjer
telegrambefordring. I regel förekommer de här nämnda förenade postoch
järnvägsanstalterna samt järnvägstelegraf anstalterna i kombination.
En utvidgning av denna samarbetsform bedöms som orealistisk. Utvecklingen
går i stället mot att antalet kombinerade platser successivt minskar,
bl a beroende på den tekniska upprustningen av järnvägarna, som möjliggör
tågtrafik med obemannade järnvägsanstalter. Posten har i stor utsträckning
övergått till lantbrevbäring med långa linjer som utgår från större
postanstalter. Järnvägsanstaltens läge inom orten är ibland motiv för
Posten att förlägga postanstalten på ur servicesynpunkt mera central plats
inom orten.
När järnvägsanstalter och bandelar läggs ned eller järnvägstrafik överförs
till landsväg bibehåller SJ ofta en viss service genom att inrätta gods
-
Statsutskottets utlåtande nr 129 år 1969
5
ombud. Det förekommer redan nu att postanstalter åtar sig godsombudssysslan.
Pressbyrån fungerar också i många fall som godsombud och erbjuder
även en viss teleservice. Eftersom post och pressbyråkiosk oftast
är centralt belägna inom orten är det lämpligt med godsombud där. En
utvidgning av denna samarbetsform är för SJ:s del önskvärd och genomförs
då så är möjligt med hänsyn till bl a behovet av utrymme.
Med stöd av det anförda avstyrker statens järnvägar det i motionerna
framlagda förslaget att generellt införa gemensamma statliga kommunikationsservicestationer
för post, tele och järnväg. Hur post-, tele- och järnvägs-
(samt buss-) servicen skall organiseras på en plats anses böra avgöras
från fall till fall och kunna förändras efter hand som behovet av servicegrad
ändras.
Utskottet. I sina yttranden över förevarande motioner har de tre berörda
verken erinrat om det omfattande samarbete dem emellan som sedan länge
förekommit -— under hänsynstagande till respektive verks funktioner. Serviceuppgifternas
karaktär och omfattning har också i korthet berörts. Verken
har samtliga givit uttryck för sin positiva inställning till en samordning
av deras tjänster men samtidigt framhållit att särskilda samarbetsorgan
redan finns som fungerar fullt tillfredsställande. Behov av ytterligare utredningsorgan
anses därför inte föreligga.
I likhet med motionärerna anser utskottet en samordning av de tre verkens
serviceverksamhet angelägen. Utskottet finner det dock föga troligt att
en särskild utredning av det slag som i motionerna förordats skulle bidra
till en bättre och snabbare lösning av de aktuella problemen än det arbete
som bedrivs inom redan befintliga samarbetsgrupper. Under hänvisning härtill
och då motionärernas yrkande i denna del i väsentlig mån redan synes
tillgodosett avstyrker utskottet motionerna i fråga.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna I: 597 och II: 701.
Stockholm den 28 oktober 1969
På statsutskottets vägnar:
GÖSTA BOHMAN
Vid ärendets slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Fritz Persson (s), Rikard Svensson
(s), Axel Andersson (fp), Ivar Johansson (ep), fru Wallentheim (s), herrar
Mårtensson (s), Per Jacobsson (fp), Bengt Gustavsson (s), Eric Peterson
(fp), Kaijser (m), fru Lilly Ohlsson (s), herrar Thorsten Larsson (ep)
och Strandberg (m) samt
från andra kammaren: herrar Bohman (m), Mellqvist (s), Gustafson
i Göteborg (fp), fru Lewén-Eliasson (s), herrar Mattsson (ep), Johansson
i Norrköping (s), Enskog (fp), Nordstrandh (m), Alemyr (s), Lindahl (s),
fru Holmberg (s), herrar Jönsson i Arlöv (s), Dahlgren (ep), fru Ludvigsson
(s) och herr Elmstedt (ep).