Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

1

Nr 63

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till kungörelse om ändring i förordningen
(19i0:910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m., dels motioner i ämnet, dels ock motion
om rätt för det allmänna att förvärva vissa trafikföretag,
m. m.

Genom en den 30 oktober 1969 dagtecknad propostion, nr 155, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden dels

velat inhämta riksdagens yttrande över vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.,

dels föreslagit riksdagen att bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändring av bl. a. 19 § förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. Kommun avses därmed få särskild rätt
att överta tillstånd till linjetrafik med buss. Enligt förslaget skall trafiktillstånd
kunna återkallas och i stället meddelas kommunen när den gör
sannolikt att trafikförsörjningen i orten eller bygden främjas om trafiken
utövas av kommunen. Bifalls kommunens ansökan är kommunen skyldig
att på begäran av den förre tillståndshavaren lösa in tillgångar som använts
i rörelsen eller i vissa fall rörelsen som sådan. Frågan om villkoren
vid inlösen skall avgöras av en särskild värderingsnämnd, gemensam för
hela landet. Samma rätt att överta trafiktillstånd skall tillkomma landstingskommun,
kommunalförbund och kommunalt trafikföretag. En motsvarande
företrädesrätt skall gälla vid nyetablering.

Författningsforslaget

Det vid propositionen fogade författningsforslaget har följande lydelse.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 63

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobil trafik

m. m.

Härigenom förordnas, att 8, 12 och 19 §§, 33 § 4 mom. samt 44 § förordningen
(1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. in. skall
ha nedan angivna lydelse.

(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §4

Över ansökan om tillstånd till linjetrafik
skall länsstyrelse ej mindre
höra vederbörande polismyndighet
samt trafikföretag och sammanslutningar
av utövare av yrkesmässig
automobiltrafik, som beröras av den
ifrågasatta trafiken, än även, om förhållandena
därtill föranleda, på
lämpligt sätt lämna vederbörande
vägförvaltning, kommuner och andra,
som ärendet kan angå, tillfälle
att yttra sig. Avser ansökningen rätt
till linjetrafik med omnibus uteslutande
inom viss stad eller inom stad
med dess närmaste omgivning, skall
dylikt tillfälle alltid beredas vederbörande
kommunala förvaltningsmyndighet
i staden.

Över ansökan om tillstånd som —

Över ansökan om tillstånd till linjetrafik
skall länsstyrelse ej mindre
höra vederbörande polismyndighet
samt trafikföretag och sammanslutningar
av utövare av yrkesmässig
automobiltrafik, som beröras av den
ifrågasatta trafiken, än även, om förhållandena
därtill föranleda, på
lämpligt sätt lämna vederbörande
vägförvaltning, kommuner och andra,
som ärendet kan angå, tillfälle
att yttra sig. Avser ansökningen rätt
till linjetrafik med omnibus, skall
dylikt tillfälle alltid beredas vederbörande
kommunala förvaltningsmyndighet.

■--ifrågasatta trafiken.

12 §.1 2

Trafiktillstånd må meddelas endast------övrigt lämplig.

Prövning av------och returgods.

Trafiktillstånd må meddelas al- Trafiktillstånd må meddelas al -

lenast den, som med hänsyn till erfarenhet
och vederhäftighet samt
andra på frågan inverkande omständigheter
befinnes lämplig såsom utövare
av yrkesmässig trafik. Där flera
sökande finnas, må tidpunkten
för ansökans ingivande icke vara av -

lenast den, som med hänsyn till erfarenhet
och vederhäftighet samt
andra på frågan inverkande omständigheter
befinnes lämplig såsom utövare
av yrkesmässig trafik. Där flera
sökande finnas, må tidpunkten
för ansökans ingivande icke vara av -

1 Senaste lydelse 1967: 324.

* Senaste lydelse 1965: 910.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

3

(Nuvarande lydelse)

görande för företräde dem emellan.
Avser ansökan tillstånd till linjetrafik,
som kan komma att konkurrera
med annan redan utövad linjetrafik
eller med järnvägs-, spårvägs- eller
sjötrafik skall, därest tillstånd anses
böra meddelas och förhållandena
icke till annat föranleda, tillståndet
lämnas utövaren av dylik trafik,
därest denne ansökt därom och befinnes
lämplig.

Tillståndet skall--— —

Tillstånd att medtaga--

Tillstånd att för---- —

(Föreslagen lydelse)

görande för företräde dem emellan.
Avser ansökan tillstånd till linjetrafik,
som kan komma att konkurrera
med annan redan utövad linjetrafik
eller med järnvägs-, spårvägs- eller
sjötrafik skall, därest tillstånd anses
böra meddelas och förhållandena
icke till annat föranleda, tillståndet
lämnas utövaren av dylik trafik,
därest denne ansökt därom och befinnes
lämplig. Om kommun, landstingskommun
eller kommunalt trafikföretag
söker tillstånd till linjetrafik
med omnibus och gör sannolikt,
att trafikförsörjningen inom orten
eller bygden främjas, om ansökningen
bifalles, äger kommunen,
landstingskommunen eller företaget
företräde framför annan sökande.

- samtrafikens bedrivande.

--29 §§.

27 §.

19

Trafiktillstånd kan av myndighet,
som meddelat tillståndet, återkallas
eller för viss tid indragas vid svåra
eller upprepade överträdelser av bestämmelserna
i denna förordning,
vid underlåtenhet att begagna tillståndet
ävensom när med hänsyn
till trafikens ändamålsenliga ordnande
eller eljest synnerlig anledning
därtill förekommer. Har innehavare
av trafiktillstånd gjort sig skyldig
till förfarande eller försummelse,
som kan föranleda återkallelse eller
indragning av tillståndet, och kan
det antagas, att han skall låta rätta
sig utan sådan åtgärd, må varning
i stället meddelas. Sådan varning
må ej överklagas.

§•

1 mom. Trafiktillstånd kan av
myndighet, som meddelat tillståndet,
återkallas eller för viss tid indragas
vid svåra eller upprepade överträdelser
av bestämmelserna i denna
förordning, vid underlåtenhet att begagna
tillståndet ävensom när tillståndshavaren
eljest väsentligt åsidosatt
sina skyldigheter såvitt angår
trafikens anordnande eller handhavande.
Har innehavare av trafiktillstånd
gjort sig skyldig till förfarande
eller försummelse, som kan föranleda
återkallelse eller indragning
av tillståndet, och kan det antagas,
att han skall låta rätta sig utan sådan
åtgärd, må varning i stället meddelas.
Sådan varning må ej överklagas.

2 mom. Göres i samband med
ansökan om trafiktillstånd framställning
om återkallelse av tillstånd
till trafik som ansökningen omfattar,
får återkallelse ske, när med
hänsyn till trafikens ändamålsenliga
ordnande synnerlig anledning före -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Vad i 15 § är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om
beslut om återkallelse eller indragning
av trafiktillstånd. Dylika beslut
ävensom beslut om varning skola
genom myndighetens försorg delgivas
den, som avses med beslutet.

(.Föreslagen lydelse)

kommer därtill. Är sökanden kommun,
landstingskommun eller kommunalt
trafikföretag och avser ansökningen
linjetrafik med omnibus,
skall återkallelse ske, när sökanden
gör sannolikt, att trafikförsörjningen
inom orten eller bygden främjas,
om trafiken utövas av sökanden.

Fråga om återkallelse enligt första
stycket prövas av den myndighet
som har att pröva ansökningen om
trafiktillstånd.

Återkallas tillstånd enligt första
stycket, är ny tillståndshavare, på
begäran av den vars tillstånd återkallats,
skyldig att inlösa den rörelse
som bedrivits med stöd av det
återkallade tillståndet eller, om återkallelsen
rör endast viss del av rörelse,
de tillgångar som använts i
den delen. Framställning om inlösen
skall göras skriftligen hos tillståndsmyndigheten
inom två månader från
det beslutet om återkallelse och nytt
trafiktillstånd vunnit laga kraft eller,
om besvär anförts, beslutet blivit
slutligen fastställt. Framställningen
prövas i den ordning och enligt
de grunder Konungen bestämmer.

Enas parterna i frågan om inlösen,
skall överenskommelsen ingivas till
tillståndsmyndigheten och behandlas
som en framställning enligt tredje
stycket.

3 mom. Vad i 15 § är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om beslut om återkallelse eller
indragning av trafiktillstånd. Dylika
beslut ävensom beslut om varning
skola genom myndighetens försorg
delgivas den, som avses med beslutet.

33 §.

4 mom. Tillstånd må —- — — dem emellan.

Tillstånd skall —-----— — prövas nödiga.

Vad i 14 §, 15 §, 23 § 2 mom. och Vad i 14 §, 15 §, 23 § 2 mom. och
29 § är stadgat i fråga om linjetrafik 29 § är stadgat i fråga om linjetrafik
ävensom vad i 16 §, 17 §, 18 § 1 ävensom vad i 16 §, 17 §, 18 § 1
mom. samt 19 och 31 §§ är föreskri- mom., 19 § 1 och 3 mom. samt 31 §

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

5

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vet skatt äga motsvarande tillämp- är föreskrivet skall äga motsvaranning
å transportförmedling. de tillämpning å transportförmed ling.

44 §.i

Talan mot —----- -— annorlunda förordnas.

Beslut, som —-----beslutets dag.

Beslut om —- ---- —- — erhållit del.

I beslut, som innefattar återkallelse
av trafiktillstånd enligt 19 §
2 mom. samt nytt trafiktillstånd,
skall angivas viss tidpunkt från vilken
återkallelsen och det nya tillståndet
skola gälla. Tillståndsmyndigheten
får på begäran av part ändra
tidigare fastställd tidpunkt.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1970.

Motionsyrkanden

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 1120 av herr Bengtson in. fl. och II: 1294
av herr Hedlund m. fl., vari hemställes

»att riksdagen måtte vid sin behandling av Kungl. Maj ds proposition nr
155 besluta att

I. i skrivelse till Kungl. Maj d anhålla om bestämmelser innebärande dels
att såväl regionala som kommunala transportförsörjningsplaner må upprättas
på i motionen anförda grunder, dels att förluster som uppkommer genom
tillgodoseende av kravet på tillfredsställande transportförsörjning i glesbygderna
skall bäras av staten, samt

II. beslut av den värderingsnämnd som skall avgöra ersättningsfrågor
skall kunna överklagas till Kungl. Maj d»;

B. de likalydande motionerna I: 1121 av herr Strandberg m. fl. och
II: 1293 av herr andre vice talmannen C assel m. fl., vari hemställes

»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds proposition nr 155»; samt

C. de likalydande motionerna I: 1122 av herrar Åkesson och Ottosson och
II: 1295 av herr Hovhammar m. fl., vari hemställes

»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds proposition 155/1969».

1 Senaste lydelse 1967: 324.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 63

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

Utskottet har vidare behandlat en fristående motion, nämligen I: 347 av
herr Berglund, i vilken yrkas
»att riksdagen måtte besluta

dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning —
med beaktande av i denna motion redovisade synpunkter — om tillskapande
av en särskild lagstiftning som ger det allmänna som huvudman för den
kollektiva lokaltrafiken legala möjligheter att snabbt och på rimliga villkor
förvärva eller inlösa kollektivtrafikföretag av betydelse för en ändamålsenlig,
samhällsekonomisk samordning, utbyggnad och drift av ett kollektivt
trafiksystem i en region

dels ock samtidigt i skrivelsen till Kungl. Maj :t hemställa om Statens
Järnvägars aktiva medverkan till ändamålsenliga lösningar av kollektiva
trafiksystem för en region».

Inledning

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anför i propositionen
inledningsvis följande.

Enligt 19 § förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
in. in. (YTF) får återkallelse eller indragning för viss tid av trafiktillstånd
ske vid svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i
förordningen, vid underlåtenhet att begagna tillståndet eller när med hänsyn
till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerlig anledning
föreligger till det.

Med anledning av två likalydande motioner (I: 85 och II: 122) har 1968
års riksdag hos Kungl. Maj :t hemställt om ett förtydligande av bestämmelserna
om återkallelse av trafiktillstånd. Förtydligandet borde syfta till att ge
myndigheterna tillgång till ett medel att kunna hävda det allmännas anspråk
på ändamålsenlighet i fråga om den yrkesmässiga linjetrafikens ordnande,
när en omreglering av trafiken framstår som angelägen från allmän synpunkt
(3LU 1968: 61, rskr 337).

Inom kommunikationsdepartementet har upprättats en promemoria
(Stencil K 1969: 12) angående ökade möjligheter för kommun att i vissa fall
bedriva yrkesmässig trafik med buss. I promemorian föreslås dels att tillstånd
till linjetrafik med buss skall kunna överföras på kommun, om kommunen
gör sannolikt att trafikförsörjningen i bygden eller orten därigenom
kan ordnas mera ändamålsenligt, dels att kommunen i så fall skall kunna
förpliktas lösa in fordon och annan egendom som använts i den förre tillståndshavarens
trafikrörelse.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av hovrätten för
Västra Sverige, postverket, statens järnvägar (SJ), ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
(NO), kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

7

Malmöhus, Älvsborgs, Jämtlands och Västerbottens län, Svenska kommunförbundet,
Svenska busstrafikförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen, Näringslivets
trafikdelegation, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) och Biltrafikens arbetsgivareförbund.
Av lokaltrafikföreningens medlemmar har — förutom SJ som låtit till föreningens
yttrande foga kopia av sitt eget remissyttrande — GDG Biltrafik
AB (GDG), Aktiebolaget Linjebuss, Södertälje Omnibus AB, AB Eskilstuna
Omnibustrafik och AB G. Lundborgs Omnibustrafik reserverat sig mot föreningens
yttrande och till det fogat särskilda yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har avlämnat yttranden från trafiknämnden
i Stockholm, kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala
frågor (KSL) som bifogat yttranden från AB Storstockholms lokaltrafik
(SL), Stockholms handelskammare och Stockholms busstrafikförening.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Jämtlands och Västerbottens län har avlämnat
yttranden från bl. a. regionala busstrafikföreningar, kommuner, polismyndigheter
och handelskammare.

Gällande rätt

Utskottet hänvisar till propositionen s. 7—9.

Tidigare förslag ro. m.

Utskottet hänvisar till propositionen s. 9—11.

Departementspromemorian
Utskottet hänvisar till propositionen s. 11—13.

Remissyttrandena

Utskottet hänvisar till propositionen s. 13—20.

Departementschefen

Samhället undergår en snabb strukturförändring som kräver stora och
ingripande insatser från det allmännas sida för att tillförsäkra alla medborgare
en god och såvitt möjligt likvärdig samhällelig service i olika hän -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

seenden. En viktig del av samhällsservicen utgör trafikförsörjningen. Målsättningen
för trafikpolitiken är att för landets olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till lägsta möjliga kostnad. Den kollektiva
trafikens ordnande bör alltså ses som ett led i samhällsplaneringen
Åtgärderna får härvidlag anpassas till samhällsstrukturen. Urbaniseringen
skapar för tätortsområdena särskilda problem vilka kräver sina speciella
lösningar. För glesbygdsområden där problemen sammanhänger med ett
svagt underlag för kollektiv trafik måste lösningarna anpassas härefter.

De successivt ökade statliga insatserna tillsammans med de växande kommunala
engagemangen på trafikområdet innebär att samhället på ett helt
annat sätt än tidigare stöder kollektiv persontrafik. Kommunernas och
landstingens ekonomiska nettosatsning för kollektiv trafik över huvud taget
torde f. n. röra sig om drygt 200 milj. kr. Då det gäller att tillgodose behovet
av en god trafikförsörjning spelar kollektivtrafiken med buss en viktig roll.
Det kommunala stödet till enskilda bussföretag har ökat starkt. Detta förhållande
har tillsammans med andra faktorer lett till ökat krav på ett mera
direkt kommunalt inflytande över transportapparaten. Därvid inverkar också
det förhållandet att de vinster som kan uppkomma av trafiken i vissa områden
i många fall till stor del kan tillskrivas ekonomiskt betydelsefulla
samhälleliga insatser. Ett särskilt skäl för kravet på ett ökat kommunalt
inflytande på den kollektiva trafikens område är behovet av att smidigt och
ändamålsenligt kunna anpassa transportmöjligheterna till den planering
som beslutas och genomförs i samhällets regi. Därvid går utvecklingen från
mera lokala lösningar till interkoinmunalt samarbete och samverkan. Större
förutsättningar för det allmänna till aktiva åtgärder på kollektivtrafikens
område ger också ett bättre utgångsläge när det gäller att balansera förhållandet
mellan kollektivtrafiken och privatbilismen, vilken kräver mycket
stora investeringar för väg- och gatubyggande och vars nackdelar när det
gäller luftförorening och buller blivit ett problem som alltmer uppmärksammats.

Den kollektiva busstrafiken drivs nu i stor utsträckning av enskilda företag
med stöd av tillstånd som erhållits enligt YTF. En successiv strukturomvandling
har skett genom branschens egna initiativ. Inom vissa län pågår
i samarbete mellan myndigheter och enskilda undersökningar och utredningför
att skapa underlag för ytterligare rationalisering. På den privata sidan
verkar sedan 1955 den s. k. bussrationaliseringsnämnden för att angripa
problem och föreslå lösningar. Två statliga utredningar som tillsatts under
senare tid rör i hög grad rationaliseringsfrågan. Den ena är 1968 års bussbidragsutredning,
som enligt sina direktiv har att se över formerna för ett
nytt system för bidrag till icke lönsamma busslinjer på landsbygden, utformat
så att det främjar rationaliseringssträvandena inom branschen. Den
andra har tillkallats i år och avses leda till åtgärder som kan främja en från
samhällsekonomisk synpunkt förbättrad företagsstruktur inom hela den
yrkesmässiga vägtrafiken.

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

För att önskvärd omreglering och samordning av trafiken skall kunna ske
förutsätts f. n. att nödvändiga överlåtelser av tillstånd kommer till stånd genom
frivilliga överenskommelser på villkor som tillståndsmyndigheten kan
godkänna enligt 18 § YTF. Bestämmelserna i 19 § ger visserligen möjlighet
till återkallelse av trafiktillstånd inte bara i fall av missbruk och liknande
utan också när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest
synnerlig anledning föreligger till återkallelse. En tvångsöverlåtelse med
stöd av paragrafen grundar emellertid ingen rätt till ersättning för den tidigare
tillståndshavaren och bestämmelsen har visat sig i det närmaste betydelselös
som instrument för rationalisering.

Det är givetvis i hög grad otillfredsställande att från allmän synpunkt angelägna
omregleringar av den kollektiva busstrafiken skall kunna hindras
eller avsevärt försvåras av koncessioner som kan ha beviljats under förhållanden
som inte kan jämföras med trafiksituationen i dagens läge. Frågan
om en ändring av 19 § YTF har också väckts vid flera tillfällen. I de motioner
som föranledde 1968 års riksdag att hos Kungl. Maj:t begära ett förtydligande
av bestämmelserna åberopas särskilt det nuvarande systemets nackdelar
när det gäller kommunernas strävanden att ordna kommunikationerna
på ett tillfredsställande sätt. Vid remissbehandlingen av den departementspromemoria
om ökade möjligheter för kommun att i vissa fall bedriva yrkesmässig
trafik med buss, för vilken jag redogjort tidigare, har de remissinstanser
som direkt eller indirekt representerar de icke-kommunala trafikföretagens
uppfattning inte ansett någon reform påkallad. Av samtliga övriga
myndigheter och organisationer har endast en uttalat, att behov av en författningsändring
inte föreligger.

Mot bakgrund bl. a. av erfarenheterna från arbetet med att sammanföra
de olika lokaltrafikföretagen i stockholmsregionen konstaterar KSL, SL och
majoriteten av de företag som är anslutna till Svenska lokaltrafikföreningen
att det inte är möjligt att med stöd av den nuvarande lagstiftningen åstadkomma
en från samhällets synpunkt ekonomisk och rationell samordning
och drift av kollektivtrafiken med en för regionens invånare god trafikstandard
och för invånarna acceptabel taxenivå, med mindre den som har att
ansvara för trafiken förvärvar redan inom regionen etablerade enskilda lokaltrafikföretag.
Det betonas att samma otillfredsställande förhållanden
föreligger eller inom den allra närmaste framtiden kommer att föreligga för
andra storstadsregioner och att det också för glesbygderna i lika hög grad
gäller att genom samhälleliga insatser ge invånarna tillgång till tillfredsställande
kollektiva persontransportmedel.

Till stöd för sin uppfattning att en författningsändring inte är påkallad
hänvisar de enskilda företagsintressenterna, liksom SJ och GDG, främst till
den rationalisering som åstadkommits på frivillig väg och till det samarbete
som redan förekommit och förekommer mellan länsstyrelser, kommuner och
redan etablerade företag på detta område. I flera av yttrandena betonas, att

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

trafikförsörjningen bör kunna ordnas på det mest rationella sättet, med
den trafik- och taxeservice kommunerna önskar, genom ekonomiskt stöd
från kommunerna till de existerande företagen.

Jag har redan inledningsvis redovisat de skäl som talar för att ett ökat
kommunalt inflytande i fråga om den kollektiva busstrafiken är påkallat
och anser behovet av en omedelbar reform med detta syfte vara klart dokumenterat.

Enligt förslaget i departementspromemorian fogas till 19 § YTF, utan
ändring av paragrafen i övrigt, ett nytt stycke, där den nya återkallelsegrunden
anges. För att bestämmelsen skall tillämpas krävs, att kommun i ansökan
om tillstånd till linjetrafik med buss begär återkallelse av tillstånd till
trafik som ansökningen omfattar. Återkallelse skall ske, om kommunen gör
sannolikt att trafikförsörjningen inom orten eller bygden kan ordnas mer
ändamålsenligt, om tillstånd i stället meddelas kommunen.

I flera yttranden betonas vikten av att inte enbart snävt lokala synpunkter
får bli avgörande när ändamålsenligheten av en omreglering skall bedömas.
Konsekvenserna för andra berörda kommuner inom ett större trafikområde
måste beaktas. Några remissinstanser förutsätter att begreppet kommun innefattar
såväl borgerlig primärkommun som landstingskommun och kommunalförbund
och tillägger, att också kommunalägt företag, exempelvis i
aktiebolagsform, bör ges motsvarande möjlighet att förvärva trafikföretag.

Målet på transportförsörjningens område måste givetvis vara att åstadkomma
ett trafiksystem som tillgodoser trafikanternas berättigade intressen
på det från samhällsekonomisk synpunkt mest fördelaktiga sättet. Med
denna riktpunkt kan en ändamålsenlig lösning när det gäller kollektivtrafiken
ofta inte nås utan samverkan över kommungränserna. Å andra sidan
kan uppställandet av mera långsiktiga mål, som inte kan realiseras eller
kanske ens preciseras utan omfattande planering och utredning, inte få fördröja
lösningar, som främjar de lokala intressena utan att vara ofördelaktiga
för angränsande kommuner. En från dessa utgångspunkter lämplig lösning
bör kunna nås, om det anges att återkallelse skall ske, när kommunen
gör sannolikt, att trafikförsörjningen inom orten eller bygden främjas, om
linjetrafiken utövas av kommunen. För att tillvarata reella möjligheter till
samordning över större regioner bör de nya bestämmelserna tillämpas också
då sökanden är landstingskommun eller kommunalförbund. Kommunalförbund
med uppgift att svara för kollektiv busstrafik har, utan att det behöver
anges uttryckligen, de befogenheter som annars skulle tillkommit vederbörande
kommuner. Också kommunalt trafikföretag bör inbegripas. Med
kommunalt trafikföretag avser jag företag som helt eller delvis har till uppgift
att driva trafikrörelse och som står under huvudsaklig kommunal förvaltning
eller ledning eller i vilket ett kommunal majoritetsintresse föreligger.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

11

Frågan om återkallelse och frågan om beviljande av nytt tillstånd för
kommunen eller det kommunala företaget måste bedömas i ett sammanhang.
Jag anser därför att principen måste frångås att återkallelse av tillstånd alltid
måste beslutas av den myndighet som beviljat tillståndet. För det fall
ansökningen om nytt tillstånd på grund av bestämmelse i 5 § YTF skall
prövas av annan myndighet bör även frågan om återkallelse prövas av den
myndigheten.

Posten och SJ driver i vissa fall yrkesmässig trafik med stöd av särskilt
bemyndigande av Kungl. Maj :t. 1 fråga om sådan trafik gäller vissa undantag
från YTF:s bestämmelser. Undantagen omfattar inte 19 §. Givetvis måste
emellertid återkallelsen i sådana fall bero av Kungl. Maj :ts medgivande.

Om villkoren för bifall till ansökan om trafiktillstånd ges bestämmelser i
12 § YTF. I yttrande över departementspromemorian bl. a. från Svenska
lokaltrafikföreningen har det framhållits att den i 12 § tredje stycket medgivna
företrädesrätten för redan etablerad trafikutövare visserligen inte är
absolut, eftersom den inte skall tillämpas om förhållandena föranleder till
annat. Föreningen anser, att det ändå uttryckligen bör anges, att företrädesrätten
skall vika till förmån för kommun, under samma förutsättning som
skall leda till att tillstånd återkallas på begäran av kommun. Effekten av en
ändring av 19 § YTF skulle enligt föreningens mening annars väsentligen
utebli. Även om jag kan dela den uppfattning som kommit till uttryck i promemorian,
att 12 § YTF i den nuvarande lydelsen knappast kan hindra alt
den föreslagna rätten att överta trafiktillstånd tillämpas på avsett sätt, anser
jag den av föreningen föreslagna ändringen påkallad för det fall det är fråga
om konkurrens vid nyetablering av linj etrafik.

Förslaget i departementspromemorian, att kommun som övertar trafikrörelse
skall vara skyldig att lösa in de tillgångar som används i rörelsen efter
substansvärdering men inte ha att utge någon ersättning därutöver, bygger
bl. a. på att det med hänsyn till de fastställda taxornas betydelse för rörelseresultatet
inte kan anses lämpligt att grunda en värdering på förväntad avkastning.
I yttrandena från kommunalt håll understryks vikten av att ersättningsfrågan
löses på det föreslagna sättet och tilläggs, att förväntan om
hög avkastning av en trafikrörelse ofta kan ha sin grund i ekonomiskt krävande
insatser från det allmännas sida. Åtskilliga remissinstanser är kritiska
mot förslaget i denna del och menar, att regeln skulle leda till obilliga
resultat och minska intresset för fortsatt rationalisering inom branschen.
Andra anser, att det i vart fall bör öppnas möjlighet till ytterligare ersättning
i särskilda fall.

Eftersom fråga är om en näringsverksamhet, byggd på ett koncessionssystem,
där företagen är mer eller mindre tillförsäkrade ensamrätt, där intäkterna
beror av de taxor som fastställs av myndighet och där en ökning
av trafikunderlaget ofta sammanhänger med samhälleliga åtgärder, finner
jag det för min del uppenbart, att värden som grundar sig på den avkast -

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

ning rörelsen gett och väntas ge normalt inte kan tillgodoräknas rörelsens
innehavare. Huvudprincipen bör vara en värdering efter marknadsvärdet
av de tillgångar som begärts inlösta. Om tillstånd som återkallats avsett
en hel rörelse och inlösen av hela rörelsen påkallas, skall en substansvärdering
ske. Substansvärdet bör framräknas enligt sedvanlig metod vid värdering
i samband med överlåtelse av rörelse. Tillgångarna bör även i detta
fail värderas efter marknadsvärdet. Skulle en sådan värdering av tillgångarna
eller rörelsen ge ett uppenbart obilligt resultat, bör en jämkning av ersättningen
få ske. En uppräkning med hänsynstagande till tidigare avkastning
kan exempelvis i en del fall vara skälig när det är fråga om inlösen av
småföretag, där innehavaren drivit rörelsen huvudsakligen för egen försörjning.
Ett annat exempel då en viss sådan uppräkning kan vara påkallad i
särskilda fall är om den ersättning som framräknats enligt de angivna värderingsprinciperna
måste anses orimlig med hänsyn till att den nye tillståndshavaren
direkt tillgodoförs en väl uppbyggd organisation. Om endast
en del av trafiken övertas och påtagligt avbräck vållas i återstående rörelse,
kan det vara skäligt att höja löseskillingen med hänsyn till sådana fasta
kostnader och andra ofrånkomliga utgifter som inte rimligen kan täckas i
den återstående rörelsen under en övergångstid.

För att inlösenskyldighet skall föreligga bör krävas, att den, vars tillstånd
återkallas, inom viss tid anger i vilken omfattning han kräver inlösen.
Denna tid bör lämpligen bestämmas till två månader från det beslutet
om återkallelse och nytt tillstånd vunnit laga kraft eller, om det överklagas,
från det beslutet slutligen fastställts. Kravet bör anges skriftligen och inges
till tillståndsmyndigheten. Ersättningsfrågan bör prövas och avgöras av en
särskild för hela landet gemensam värderingsnämnd. Mot nämndens beslut
bör talan inte få föras.

Man torde kunna räkna med, att de nya reglerna om återkallelse och inlösen
medför att frivilliga uppgörelser blir lättare att nå än tidigare. Träffar
parterna uppgörelse om överlåtelse av tillstånd och villkoren för överlåtelsen
först sedan ansökan om återkallelse och nytt tillstånd gjorts, övergår
ärendet till en fråga om prövning enligt 18 § YTF. Det är också tänkbart att
parterna, som en följd av ett beslut om överförande av tillståndet eller under
förutsättning av att ett sådant beslut meddelas, enas enbart i frågan om inlösen
och ersättning. Prövning av en sådan överenskommelse är påkallad av
samma skäl som föranlett att prövning är föreskriven i fråga om ersättningen
vid frivillig överlåtelse. Överenskommelsen bör därför betraktas som
en framställning om inlösen och på motsvarande sätt hänskjutas till värderingsnämnden
för prövning och avgörande.

För den prövning av ersättning Aid frivillig överlåtelse som sker enligt 18 §
YTF gäller i viss mån andra principer än dem jag förordat när det gäller
värderingsnämndens prÖArning. Med hänsyn inte minst till intresset av att
främja frivilliga överlåtelser av trafiktillstånd när kommun vill ordna en

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

bättre trafikförsörjning i orten eller bygden synes inte tillräckliga skäl föreligga
att göra de nya värderingsreglerna direkt tillämpliga i sådana fall.

Värderingsnämnden bör bestå av tre ledamöter och suppleanter för dem.
De bör utses av Kungl. Maj :t. Ordföranden och suppleant för denne bör
vara lagfarna och i domarvärv erfarna personer. Övriga ledamöter och
suppleanter bör också vara opartiska samt besitta särskild sakkunskap för
den bedömning som behövs. Kostnaderna för nämnden bör bestridas av staten
men —- genom utdebitering efter varje värderingsförfarande — slutligt
belasta dem som förvärvar tillstånd.

I fråga om dessa kostnader ämnar jag förorda att Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
till 1970 års riksdag föreslår upptagandet under sjätte
huvudtiteln av ett nytt förslagsvis betecknat anslag, benämnt Kostnader för
visst värderingsförfarande. Från anslaget skall bestridas de nyss nämnda
kostnaderna för värderingsnämndens verksamhet. Då dessa kostnader slutligt
skall belasta dem som förvärvar trafikstillstånd bör vidare finnas en
motsvarande inkomsttitel — benämnd Ersättning för visst värderingsförfarande
— på riksstatens inkomstsida.

Skulle kostnader för nämnda verksamhet uppstå redan före den 1 juli
1970 bör dessa få bestridas med anlitande av sjätte huvudtitelns kommittéanslag
för budgetåret 1969/70. Några inbetalningar till statsverket torde
däremot inte bli aktuella under nämnda budgetår. Skulle trots allt så bli
fallet bör de influtna medlen redovisas under posten Övriga diverse inkomster
på riksstatens inkomstsida.

Även parternas kostnader för utförande av talan i ärendet hos nämnden
bör bäras av den som erhållit nytt tillstånd. När omständigheterna föranleder
det bör nämnden emellertid kunna göra undantag från denna huvudprincip.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att i särskild författning meddela de bestämmelser
som behövs om värderingen vid inlösen och om värderingsnämnden.
Jag avser att senare förelägga Kungl. Maj :t förslag till sådana bestämmelser
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som angetts här.

Enligt 44 § YTF gäller återkallelse inte förrän den som avses med beslutet
fått del av det. Beslut om trafiktillstånd gäller från det att det vunnit laga
kraft eller, om det överklagas, från det beslutet slutligen fastställts. I tillståndet
kan annat förordnas om tidpunkten. Besvärstiden räknas från den
dag beslutet anslås.

I departementspromemorian har angetts, att återkallelse bör ske med verkan
från viss tidpunkt så att vederbörande företagare ges skälig möjlighet
till avveckling av rörelsen. En uttrycklig bestämmelse härom har inte ansetts
påkallad.

Det är uppenbart att återkallelsen och det nya tillståndet bör gälla från
samma tidpunkt. Detta bör framgå av 44 § YTF utan att någon ändring görs
i de nyss relaterade bestämmelserna, som bl. a. förutsätter delgivning med

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

den, vars tillstånd återkallats. Tidpunkten bör bestämmas med hänsyn till
de omständigheter som kan föreligga i det speciella fallet. Eftersom förhållandena
måste variera starkt från fall till fall är det inte möjligt att bestämma
eller göra några uttalanden om en lämplig tidrymd eller ens ange någon
maximi- eller minimitid. En fastställd tidpunkt måste kunna ändras på begäran
av någondera parten med hänsyn till senare inträffade omständigheter.
Bl. a. kan ett efter beslutet framställt yrkande om inlösen ge anledning
till en ändrad bedömning. Vill den, vars tillstånd återkallats, inte överlämna
de tillgångar han begärt inlösta innan ersättningsfrågan avgjorts av värderingsnämnden
och ersättningen utbetalats, bör givetvis tidpunkten anpassas
därefter, om parten yrkar det.

I flera remissyttranden över promemorian har uppmärksamheten fästs
särskilt vi de personalproblem som kan vara förenade med ett beslut som
innebär att en trafikrörelse måste avvecklas. Jag utgår från att kommunerna
i de fall det blir fråga om känner ett starkt ansvar att i första hand söka
bereda personalen sysselsättning i den nya trafikrörelsen. I de fall då så
inte kan ske, förutsätter jag att de kommunala organen vidtar särskilda åtgärder
för att bereda friställd arbetskraft om möjligt likvärdiga arbetsuppgifter.

Enligt förslaget i promemorian har som nämnts införandet av det nya återkallelseinstitutel
inte berört innehållet i 19 § i övrigt. Nu gällande bestämmelse
om återkallelse i fall av försummelse och liknande samt när trafikens
ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerliga skäl motiverar återkallelse
har behållits oförändrad i förslaget.

Möjligheten till återkallelse, när det föreligger synnerliga skäl med hänsyn
till trafikens ändamålsenliga ordnande, omfattar alla slag av trafiktillstånd.
Den kan behöva användas exempelvis när det är påkallat att överföra
viss beställningstrafik, med väsentlig anknytning till linjetrafik i kommunal
regi, på den som driver linjetrafiken. Den kan också behöva utnyttjas för
rationalisering inom den enskilda sektorn. För att bestämmelsen i det nu
berörda avseendet — i motsats till vad som varit fallet hittills — skall kunna
få en praktisk funktion anser jag det befogat och lämpligt att även här tilllämpa
det nya systemet, där frågan om återkallelse och nytt tillstånd prövas
i ett sammanhang och där inlösenskyldighet föreligger.

I linje med ett förslag som på sin tid lades fram av busslinjeutredningen
föreslår jag, att de s. k. försummelsefallen inordnas under ett första moment
i 19 § YTF och att därvid en mer generell klausul läggs till om möjlighet till
återkallelse när tillståndshavaren »eljest väsentligt åsidosatt sina skyldigheter
såvitt angår trafikens anordnande eller handhavande». Samtliga regler
om återkallelse till förmån för annan i rationaliseringssyfte bör sammanföras
i ett andra moment i samma paragraf.

Förslaget till ändringar i 12 och 19 §§ YTF medför att 8 § och 33 § 4 mom.
YTF behöver ändras.

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år i969

Enligt 8 § skall vederbörande kommunala förvaltningsmyndighet alltid
beredas tillfälle att avge yttrande över ansökan om rätt till linjetrafik med
buss inom viss stad eller inom stad med dess närmaste omgivning. Detta bör
i fortsättningen gälla oavsett var linjetrafiken skall bedrivas.

Enligt en hänvisning i 33 § 4 mom. gäller 19 § också i fråga om tillstånd
till transportförmedling. Hänvisningen bör ändras så att den inte innefattar
de nya bestämmelser som enligt mitt förslag skall tas in i 19 § 2 mom.

De föreslagna ändringarna i YTF bör träda i kraft den 1 januari 1970.

Motionerna

I: 347

I motionen I: 347 av herr Berglund anförs bl. a. att erfarenheterna från
genomförandet av den i december 1964 beslutade samordningen, utbyggnaden
och driften av det kollektiva trafiksystemet i Storstockholm under samhällets
huvudmannaskap har visat att det inte är möjligt att åstadkomma eu
ur samhällets synpunkt ekonomisk och rationell samordning och drift av
kollektivtrafiken med en för regionens invånare god trafikstandard och för
invånarna acceptabel taxenivå med mindre än att den som har att ansvara
för trafiken förvärvar redan inom regionen etablerade enskilda lokaltrafikföretag.

Vad beträffar de gällande bestämmelserna anser sig motionären — efter
en redogörelse för vissa delar av förordningen angående yrkesmässig trafik
in. m. — kunna konstatera att lagstiftningen inte ger tillfredsställande möjligheter
för samhället att ålägga en enskild utövare av kollektiv lokaltrafik
alla de långtgående skyldigheter i form av linjesträckningar, trafikstandard,
taxesättning och andra trafikreglerande åtgärder, som kan vara erforderliga
för en rationell samordnad lösning av det kollektiva trafiksystemet inom en
region. Inte heller har samhället möjlighet att självt eller genom annan konkurrerande
trafikutövare åstadkomma den erforderliga trafiklösningen. Lösningen
av detta problem står enligt motionärens mening ej att finna i en
ändrad tillämpning, komplettering eller skärpning av den nuvarande lagstiftningen
på området. För att komma till rätta med dessa problem vid
samhällsplaneringen, måste genom särskild lagstiftning legala möjligheter
tillskapas för samhället att snabbt och på rimliga villkor förvärva enskilda
kollektivtrafikföretag av betydelse för kommunikationsfrågornas lösning.
Denna fråga är enligt motionären inte enbart ett problem för tätortsregionerna
utan i lika hög grad en angelägenhet för glesbygderna vid lösningen
av deras speciella kommunikationsfrågor.

I ett integrerat kollektivt trafiksystem i en region kan det vidare enligt
vad motionären anför vara önskvärt och ibland nödvändigt att under helheten
inordna kollektiva persontransporter till sjöss, vilket varit fallet i Stor -

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

stockholmsregionen. Med den snabba utveckling som äger rum på kommunikationsområdet
kan även andra former av kollektiva persontransportmedel
behöva ingå i det kollektiva trafiksystemet och således liksom sjötransporterna
behöva göras till föremål för överväganden vid tillskapandet
av de legala möjligheterna för samhället att förvärva kollektivtrafikföretag
för en ändamålsenlig lösning av kommunikationsfrågorna i en region.

Motionären förklarar slutligen att det inom många områden säkerligen
blir nödvändigt att lägga ansvaret och huvudmannaskapet för kollektivtrafikens
ändamålsenliga anordnande på ett interkommunalt organ. Behovet
av att tillskapa ett legalt institut för förvärv av enskilda kollektivtrafikföretag
kan i sådant fall även komma att gälla förvärv av ett kollektivtrafikföretag
som ägs eller drivs av en primärkommun, som inte vill medverka till
eller inordna sig under den för regionen samlade helhetslösningen av det
kollektiva trafiksystemet.

1: 1120 och 11: 1294

I motionerna I: 1120 av herr Bengtson in. fl. och II: 1294 av herr Hedlund
m. fl. anförs bl. a. att remissvaren i anledning av den departementspromemoria,
som legat til! grund för propositionen, visar att det råder stor
uppslutning kring behovet av trafikförsörjningsplanering. På många håll
har sådan planering utförts och på andra pågår den. Detta arbete ger uttryck
för det behov som föreligger, när det gäller den kollektiva trafikförsörjningen.
Men samtidigt belyser det enligt motionärerna en allvarlig brist
i fråga om planeringsverksamheten, framför allt beträffande ansvarsfördelningen.

Motionärerna anför i fortsättningen hl. a. att det blir länsstyrelserna som
får att avgöra om en trafiklösning i en framställning från kommunalt håll
enligt de föreslagna bestämmelserna kommer att främja de lokala intressena
utan att vara ofördelaktig i andra avseenden. För att rätt kunna bedöma
den frågan måste länsstyrelsen bl. a. ha tillgång till underlag om trafik
och trafikbehov, som kan påverkas av den föreslagna lösningen. Det bör
således finnas en transportförsörjningsplan bakom länsstyrelsens ställningstagande.

Det synes motionärerna vara en riktig uppläggning av planeringsverksamheten
att länsstyrelserna i första hand ges uppdraget att planera för den
regionala trafikförsörjningen inom länsområdet. Dessa planer bör ta hänsyn
till förekommande och förväntade trafikbehov och ses som ett led i den
allmänna länsplaneringen. I arbetet med detta bör representanter för kommuner
och landsting beredas tillfälle att deltaga liksom även trafikföretag
och andra, som särskilt berörs av frågan. Själva planeringsarbetet synes
dock inte behöva bli tidsmässigt omfattande, eftersom länsstyrelserna i allmänhet
har tillgång till det grundmaterial som krävs. Anvisningar till hjälp
för arbetet bör utfärdas av Kungi. Maj :t för att ge enhetliga former åt de
regionala trafikförsörjningsplanerna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969 17

I den män planerna inte uppfylls genom den trafik, som redan finns, bör
■enligt motionärerna länsstyrelserna aktivt kunna verka för att så sker. I
första hand bör då befintliga trafikföretag beredas möjlighet att omstrukturera
sin trafik på ett rationellt sätt. Om det med hänsyn till trafikunderlag
eller annat därvid icke visar sig möjligt att vidmakthålla en erforderlig
regional trafikförsörjning med full kostnadstäckning genom de intäkter
trafiken kan ge, bör det ankomma på staten att tillskjuta mellanskillnaden.

Motionärerna menar vidare att det till komplettering av dessa regionala
trafikförsörjningsplaner bör upprättas lokala planer för trafikförsörjningen
inom kommunerna. För uppgörandet av sådana planer bör kommunerna
bära ansvaret.

De kommunala och regionala transportförsörjningsplanerna skall enligt
motionärerna ligga till grund för en riksplanering på trafikens område.

Riksdagen uttalade i sitt beslut år 1963 angående trafikpolitiken, att landets
olika delar skall ha en tillfredsställande trafikförsörjning. Därvid förutsattes
enligt motionärerna att staten skulle svara för de kostnader för
glesbygdstrafik som inte täcktes genom avgifter. Denna princip bör enligt
motionärernas mening följas även i framtiden.

Motionärerna anför slutligen att det inte är tillfredsställande att värderingsnämndens
beslut inte skall få överklagas. Med hänsyn till de rättsgarantier
som måste lämnas åt enskild person, som genom ingripande av
myndighet tvingas helt eller delvis upphöra med en näringsverksamhet,
måste enligt motionärernas uppfattning besvär kunna anföras över värderingsnämndens
beslut.

I: 1121 och II: 1293

I motionerna I: 1121 av herr Strandberg m. fl. och II: 1293 av herr andre
vice talmannen Cassel m. fl. anförs bl. a. att man i princip kan instämma i
departementschefens uppfattning, att ett aktivare samhällsengagemang i
fråga om den kollektiva trafikens ordnande är nödvändigt. För närvarande
råder en uppenbar brist på koordinering av samhällsorganens aktiviteter
på området, och man saknar även konkret utformade målsättningar för det
engagemang som sker, heter det i motionerna. Dessa förhållanden kan enligt
motionärerna till avgörande del tillskrivas den rådande osäkerheten beträffande
gränslinjen mellan det statliga och det kommunala ansvaret på
området. På många håll torde propositionen komma att uppfattas som en
strävan från statsmakternas sida att ytterligare överflytta ansvar och kostnader
på kommunerna. Motionärerna tror att det ligger en stor fara i detta.
Även efter genomförande av den beslutade kommunreformen kommer kommunerna
att ha olika förutsättningar att kunna engagera sig i trafiken. Det
kommer därför att kvarstå och kanske även accentueras olikheter i fråga
om trafikservicen. Särskilt i glesbygdskommuner torde man av ekonomiska

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

skäl tvingas vara återhållsam med utgifter för ändamålet, och varken linjenät,
turfrekvens eller taxor kan där ges den utformning som på andra håll
är möjlig. Detta kan i sin tur komma att försvåra en regional trafiksamordning,
som eljest vore önskvärd med hänsyn till bl. a. trafikapparatens
effektiva utnyttjande.

Motionärerna erinrar härefter om 1968 års bussbidragsutredning, utredningen
rörande företagsstrukturen inom den yrkesmässiga vägtrafiken,
lokaliseringsutredningen och den parlamentariska utredning rörande glesbygdspolitikens
utformning, varom riksdagen fattade beslut under vårsessionen.
Speciellt bussbidragsutredningen måste enligt motionärerna tillmätas
utomordentligt stor betydelse med hänsyn till att den måste komma
att behandla frågan om gränsen för de statliga ekonomiska insatserna för
den kollektiva trafiken. Innan den frågan blivit avgjord synes det motionärerna
vara föga ändamålsenligt med en lagstiftning, som kan uppfattas
som en anvisning åt kommunerna att själva öka sina engagemang på området.
Med den oklarhet beträffande ansvarsfördelningen som sålunda sägs
råda anser man starka skäl tala för att de föreslagna författningsändringarna
nu icke genomförs. För detta talar även enligt motionärernas mening
den omständigheten, att den kollektiva tratikens ställning i den allmänna
samhällsplaneringen inte är tillfredsställande löst. 1963 års trafikpolitiska
beslut har ännu icke fullt ut realiserats, och mycket talar för att de åtgärder
som nu föreslås i stället bör behandlas i samband med den allmänna revision
av yrkestrafikförordningen, som förutsattes bli genomförd samtidigt
med den tredje trafikpolitiska reformetappen.

Det har vidare enligt motionärerna icke kunnat påvisas att privata bussföretag
skulle vara mindre effektivt skötta och i ekonomiskt hänseende
lämna sämre resultat än vad fallet är med kommunalt bedrivna företag.
Snarare torde förhållandet vara det omvända. I propositionen har på intet
sätt redovisats hur kommunerna skall kunna göra sannolikt att trafikförsörjningen
skall kunna främjas om trafiken utövas av kommunen. Självfallet
kan en kommun bedriva omfattande busstrafik av ekonomiskt ogynnsamt
slag. Men då uppstår frågan om inte de därmed nödvändiga subventionstillskotten
av skattemedel torde kunna reduceras därest kommunerna
i stället vid behov lämnade ekonomiskt stöd till privatdrivna företag, heter
det i motionerna.

I: 1122 och 11: 1295

I motionerna I: 1122 av herrar Åkesson och Ottosson samt II: 1295 av
herr Hovhammar in. fl. anförs bl. a. att det för att den linjebundna busstrafiken
skall anses fungera tillfredsställande fordras att den är väl anpassad
till konsumenternas behov och smidigt följer förändringar i utvecklingen.
Denna anpassning till konsumenternas behov synes motionärerna
vara det centrala i frågan om trafikpolitikens framtida utformning.

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

Man säger sig dela departementschefens uppfattning att samhällsplaneringen
förutsätter en nära anknytning till kollektivtrafikens utformning samt
att trafikfrågorna i många fall måste lösas interkommunalt men anser inte
att en allmän kommunalisering av kollektivtrafiken skulle främja en smidig
anpassning till bostadsplaneringen.

Samhällets skyldighet att i möjligaste mån hålla reskostnaderna nere för
dem som bl. a. på grund av olika samhällsingrepp hänvisats till ur kommunikationssynpunkt
dyrbara bostadsområden är självklar och bör som hittills
gäldas via skattemedel. Detta bidrag till kollektivtrafiken torde väl
kunna inrymmas i nuvarande system av fristående trafikföretag.

Den flexibilitet som är och förblir nödvändig kan enligt motionärerna
bäst uppnås genom fristående företag i samverkan med kommunala och
interkommunala organ. Resultatet av pågående utredningar bör också avvaktas
innan förändringar i nu gällande bestämmelser på området vidtages.

Motionärerna uttalar avslutningsvis att det enligt deras uppfattning inte
framkommit tillräckliga skäl, som gör ett utökat kommunalt engagemang
nödvändigt när det gäller den kollektiva busstrafiken.

Utskottet

Enligt bestämmelserna i förordningen angående yrkesmässig trafik kan
återkallelse av trafiktillstånd ske bl. a. när det erfordras med hänsyn till
trafikens ändamålsenliga ordnande. En tvångsöverlåtelse med stöd härav
grundar emellertid inte någon rätt till ersättning för den tidigare tillståndshavaren,
och bl. a. med hänsyn härtill har bestämmelsen tillämpats endast
i något enstaka fall. I stort sett är således läget f. n. det att omreglering och
samordning av trafiken kan ske endast genom att överlåtelser av tillstånd
kommer till stånd genom frivilliga överenskommelser.

Enligt den nu föreliggande propositionen avses kommun få särskild rätt
att överta tillstånd till linjetrafik med buss. En motsvarande företrädesrätt
för kommun skall gälla vid nyetablering. Utskottet hänvisar i övrigt i fråga
om det huvudsakliga innehållet i propositionen till den i det föregående intagna
redogörelsen. Här må tilläggas följande. Den centrala värderingsnämnd,
som avses skola inrättas, skall bestå av tre ledamöter, samtliga utsedda
av Kungl. Maj:t. Närmare bestämmelser om värderingen vid inlösen
och om värderingsnämnden skall meddelas av Kungl. Maj :t i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer som angetts i propositionen. Talan mot
nämndens beslut skall inte få föras.

I den vid riksdagens början väckta motionen 1:347 har herr Berglund
yrkat att riksdagen skall hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående
tillskapande av en särskild lagstiftning som ger det allmänna möjlighet
att snabbt och på rimliga villkor förvärva eller inlösa kollektivtrafikföretag
m. m.

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

I motionerna I: 1121 av herr Strandberg in. fl. och II: 1293 av herr andre
vice talmannen Cassel m. fl. samt I: 1122 av herrar Åkesson och Ottosson
och II: 1295 av herr Hovhammar m. fl. yrkas »avslag på propositionen».

I motionerna ifrågasätter man om det är lämpligt att stimulera kommunerna
att mer aktivt engagera sig ekonomiskt i busstrafiken. I varje fall bör
resultatet av pågående utredningar på trafikområdet avvaktas innan författningsändringar
genomförs.

I motionerna I: 1120 av herr Bengtson in. fl. och II: 1294 av herr Hedlund
in. fl. föreslås att värderingsnämndens beslut skall kunna överklagas till
Kungl. Maj :t. Man föreslår i dessa motioner vidare att riksdagen skall hos
Kungl. Maj:t anhålla att bestämmelser utfärdas, innebärande dels att regionala
transportförsörjningsplaner skall upprättas enligt i motionerna angivna
grunder, dels att förluster som uppkommer genom tillgodoseende av
kravet på tillfredsställande transportförsörjning i glesbygderna skall bäras
av staten.

Som framhållits i propositionen är den kollektiva trafikens ordnande ett
viktigt led i samhällsplaneringen. Denna beslutas och genomförs i samhällets
regi. Samhället har också exempelvis i byggnadslagstiftningen olika medel
till sitt förfogande för att genomföra sina intentioner. Som redan framgått
är dessa medel när det gäller den kollektiva trafiken föga effektiva.
Denna brist har genom den snabba strukturförändring som samhället nu
undergår blivit alltmer besvärande. Utvecklingen går nu även på trafikens
område från mera lokala lösningar till interkommunalt samarbete och samverkan.
Behovet av planering och instrument för att styra och övervaka utvecklingen
ökar härmed. Kraven på samhälleligt engagemang och bestämmanderätt
över den kollektiva trafikens ordnande har gjort sig starkt gällande
i storstadsregionerna, men frågan är inte bara ett storstads- och tätortsproblem.
I lika hög grad gäller det att ge invånarna i glesbygderna tillgång
till goda kollektiva trafikmedel. I samtliga fall är behovet av samhälleliga
insatser framträdande. Genomförandet av sådana försvåras emellertid
eller kan t. o. m. äventyras om samhället är hänvisat till att i huvudsak
lita till samarbete och överenskommelser på frivillighetens väg.

Utskottet finner därför i likhet med flertalet remissinstanser och departementschefen
och i överensstämmelse med den uppfattning som uttryckts i
motionen I: 347 att en reform med syfte att möjliggöra ett ökat kommunalt
inflytande i fråga om den kollektiva busstrafiken är påkallad. De utredningar
som pågår på trafikområdet synes inte ha sådan betydelse för denna
fråga att det finns anledning att avvakta de förslag som kan komma att
framläggas.

Utskottet avstyrker med hänsyn till det sagda motionerna 1:1121 och
II: 1293 samt I: 1122 och II: 1295. Motionen I: 347 har genom propositionsförslaget
blivit i allt väsentligt tillgodosedd.

Enligt förslaget skall trafiktillstånd kunna återkallas och i stället med -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

21

delas kommunen när den gör sannolikt att trafikförsörjningen i orten eller
bygden främjas om trafiken utövas av kommunen. Samlande lösningar inom
större områden underlättas av att de nya bestämmelserna föreslås bli tilllämpliga
också då sökanden är landstingskommun eller kommunalförbund.
Utskottet vill i anslutning till motionerna I: 1120 och II: 1294 betona vikten
av att beslut i dessa frågor föregås av en noggrann planering av trafiken
inom den bygd som berörs. Framställning av kommun om företrädesrätt vid
nyetablering eller om återkallelse av tillstånd bör vara väl förberedd och underbyggd.
Ytterst faller ansvaret på länsstyrelserna i egenskap av beslutande
myndigheter. Dessa bör också kunna ta initiativ exempelvis till att inventering
av den kollektiva trafikens linjesträckning, turtäthet, trafikunderlag
m. m. utförs inom länen i samverkan med regionala och lokala organ m. fl.
Sådana initiativ ligger helt i linje med den utredande, planerande och samordnande
funktion som länsstyrelserna numera har inom samhällsplaneringen
i stort.

Då utskottet förutsätter att den planering som utskottet ovan uttalat sig
för kommer till stånd utan att närmare bestämmelser därom utfärdas är
utskottet inte berett att förorda bifall till motionerna I: 1120 och II: 1294 i
denna del.

Vad gäller frågan om ansvar och kostnader för trafiken vill utskottet
framhålla att propositionen icke syftar till att överflytta uppgifter till kommunerna
utan endast avser att ge kommunerna möjligheter att ingripa när
det behövs för att ordna den kollektiva busstrafiken på ett från allmän synpunkt
tillfredsställande sätt. Det ligger helt i kommunernas hand om de
önskar utnyttja sin företrädesrätt eller ej.

Frågan om det slutliga ansvaret för kostnader för glesbygdstrafik som inte
täcks genom avgifter bör inte — såsom påyrkats i motionerna I: 1120 och
II: 1294 — behandlas i nu förevarande sammanhang. Detta är så mycket
mer tydligt som utformningen av det statliga stödet till drift av icke lönsamma
busslinjer på landsbygden f. n. överses av särskild sakkunnig.

Utskottet har inte något att erinra mot detaljutformningen av författningsförslaget
och biträder även förslaget om inrättande från den 1 januari
1970 av en värderingsnämnd i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen
anfört.

Nämnden utses av Kungl. Maj :t och har att verka enligt av Kungl. Maj :t
utfärdade föreskrifter. Riktlinjerna för värdering av tillgångar som begärs
inlösta har dragits upp i propositionen. Spelrummet för olika uppfattningar
i fråga om värdet kan med hänsyn härtill och till beskaffenheten av den
egendom det i allmänhet blir fråga om antas bli ganska litet. Anledning att
medge talerätt mot nämndens beslut föreligger därför inte. Yrkandet om införande
av sådan rätt bör således avslås.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionerna I: 1121 och II: 1293
samtl: 1122 och II: 1295;

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

B. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1120 och
II: 1294, såvitt avser frågan om rätt att föra talan mot den
särskilda värderingsnämndens beslut,

dels lämnar det vid propositionen nr 155 fogade förslaget
till kungörelse om ändring i förordningen (1940:910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. utan erinran,

dels bifaller förslaget att den 1 januari 1970 skall inrättas
den nyssnämnda värderingsnämnden i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat;

C. att motionerna I: 1120 och II: 1294 i de delar, som ej
omfattas av hemställan under B, ej föranleder någon riksdagens
åtgärd; samt

D. att motionen 1: 347 ej föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 december 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIC SVENNING

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (in)*,
Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s), fröken Ranmark (s), herrar
Skårman (fp), Hansson (s)* och Berglund (s);

från andra kammaren: herrar Svenning (s), Ekström (s), Tobé (fp)*,
fru Ekroth (s), herrar Hugosson (s)*, Krönmark (m) och Josefson i Arrie
(ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

Vid A i utskottets hemställan

I. beträffande frågan om lämpligheten av att genomföra Kungl. Maj :ts
förslag av herrar Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m) och Krönmark (m),
vilka ansett

dels att det avsnitt under rubriken Utskottet som börjar med orden »Som
framhållits» och som slutar med orden »väsentligt tillgodosedd» bort ha
följande lydelse:

Utskottet kan i princip instämma i departementschefens uppfattning, att
ett aktivare samhällsengagemang i fråga om den kollektiva trafikens ord -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

23

nande är nödvändigt. För närvarande råder en uppenbar brist på samordning
av samhällsorganens aktiviteter på området. Man saknar även konkret
utformade målsättningar för det engagemang som sker. Dessa förhållanden
synes till avgörande del kunna tillskrivas den rådande osäkerheten
beträffande gränslinjen mellan det statliga och det kommunala ansvaret på
området. På många håll torde den nu föreliggande propositionen komma att
uppfattas som en strävan från statsmakternas sida att ytterligare överflytta
ansvar och kostnader på kommunerna. Utskottet anser en sådan överflyttning
olämplig. I den mån kommunerna önskar engagera sig ekonomiskt i
den kollektiva trafiken torde inga svårigheter möta att på rimliga villkor
förvärva bussföretag.

I propositionen har inte redovisats hur kommunerna skall kunna göra
sannolikt att trafikförsörjningen främjas om trafiken utövas av kommunerna.
Det har icke kunnat påvisas att privata bussföretag skulle vara mindre
effektivt sköLta och lämna sämre ekonomiskt resultat än kommunala
företag. I de fall kollektiv trafik behöver understödjas med allmänna medel
sker detta enklast genom bidrag till redan existerande företag.

Som påpekas i propositionen pågår för närvarande två statliga utredningar,
som i hög grad rör rationaliseringsfrågan. Den ena är 1968 års bussbidragsutredning,
som enligt sina direktiv har att se över formerna för ett
nytt system för bidrag till icke lönsamma busslinjer på landsbygden, utformat
så att det främjar rationaliseringssträvandena inom branschen. Den
andra, som tillsatts i år, avses leda till åtgärder som kan främja en från
samhällsekonomisk synpunkt förbättrad företagsstruktur inom hela den
yrkesmässiga vägtrafiken. Härutöver må nämnas att frågan om kollektivtransporter
i glesbygderna torde komma att i en eller annan form prövas
såväl av lokaliseringsutredningen som av den parlamentariska utredning
rörande glesbygdspolitikens utformning, varom riksdagen fattade beslut under
årets vårsession. Enligt utskottets mening bör resultatet av pågående utredningar
avvaktas innan ställning tas till de frågor som aktualiserats genom
propositionen.

På de anförda skälen bör den av Kungl. Maj :t föreslagna reformen inte
genomföras.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna I: 1121 och
II: 1293 samt I: 1122 och II: 1295

dels avstyrker det vid propositionen nr 155 fogade förslaget
till kungörelse om ändring i förordningen (1940:910)
angående yrkesmässig automobiltrafik in. m.,

dels avslår förslaget att den 1 januari 1970 skall inrättas
en värderingsnämnd i huvudsaklig överensstämmelse med
vad departementschefen förordat.

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969

Vid B i utskottets hemställan

II. beträffande frågan om rätt att föra talan mot värderingsnämndens beslut
av herrar Nils-Eric Gustafsson (ep), Skårman (fp), Tobé (fp) och
Josef son i Arrie (ep), vilka ansett

dels att det avsnitt under rubriken Utskottet som börjar med orden »Utskottet
har» och som slutar med orden »således avslås» bort ha följande
lydelse:

Utskottet har inte något att erinra mot detaljutformningen av författningsförslaget
och biträder även förslaget om inrättande från den 1 januari
1970 av en särskild värderingsnämnd. I frågan om rätt att föra talan mot
nämndens beslut ansluter sig emellertid utskottet till den mening som uttalats
i motionerna I: 1120 och II: 1294.

Nämnden utses av Kungl. Maj :t och har att verka enligt av Kungl. Maj :t
utfärdade föreskrifter. Riktlinjerna för värdering av tillgångar som begärs
inlösta har dragits upp i propositionen. Dessa är emellertid mycket allmänt
hållna, och i praktiken blir spelrummet för olika uppfattningar i värderingsfrågor
säkerligen betydande. Särskilt gäller detta de fall då värdering av
tillgångarna eller rörelsen efter marknadsvärdet ger ett obiiligt resultat och
uppräkning av ersättning därför skall ske. Rent skönsmässiga avvägningar
torde härvid bli erforderliga. Av rättssäkerhetsskäl bör därför talan mot
nämndens beslut få fullföljas till Kungl. Maj :t. Även principiella skäl och
gammal rättstradition talar för införandet av sådan talerätt.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna I: 1120 och
II: 1294, såvitt avser frågan om rätt att föra talan mot den
särskilda värderingsnämndens beslut,

dels lämnar det vid propositionen nr 155 fogade förslaget
till kungörelse om ändring i förordningen (1940:910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. utan erinran,
dels bifaller förslaget att den 1 januari 1970 skall inrättas
den nyssnämnda värderingsnämnden i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat med
den ändringen att talan mot nämndens beslut skall få föras
hos Kungl. Maj :t.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690032