Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
1
Nr 61
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen
(1951: 648), m. m. jämte motioner i ämnet.
Genom en den 24 oktober 1969 dagtecknad proposition, nr 140, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,
velat inhämta riksdagens yttrande över vid propositionen
fogade förslag till
1) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648),
2) kungörelse om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.
Propositionens huvudsakiiga innehåll
Mot bakgrund av en utveckling, som innebär att parkeringsärenden i allt
större utsträckning måste avskrivas därför att det inte kan ledas i bevis vem
som fört fordonet, föreslås ett straffansvar för fordonsägaren. Ansvaret
skall gälla förseelser, där parkeringsbot kan användas, och inträda när det
inte är utrett vem som begått förseelsen. I sammanhanget behandlas parkeringskommitténs
förslag om avkriminalisering av vissa parkeringsförseelser
och en riksdagsskrivelse som rör det s. k. förmyndaransvaret i trafikförfattningarna.
Det anses inte föreligga skäl för en avkriminalisering f. n.
Däremot läggs förslag fram om slopande av förmyndaransvaret.
Propositionen innehåller vidare en rad förslag till ändringar i skilda författningsbestämmelser
på vägtrafikens område. Upplysningsmärket »övergångsställe»
skall lika väl som markering på körbanan betyda att övergångsställe
föreligger i vägtrafikförordningens mening. Den som för sparkstötting
skall i princip vara likställd med gående och företrädesvis färdas på vägens
vänstra sida. När sparkstötting framförs under mörker skall den vara försedd
med reflexanordning. Bland förslagen i övrigt kan nämnas att i enlighet
med en internationell rekommendation utryckningsfordon skall föra
lykta med blått roterande eller blinkande runt om synligt sken i stället för
lykta med rött sken framåt. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 61
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
F ör fattningsför slagen
De vid propositionen fogade författningsförslagen har följande lydelse.
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen (1951:648)
Härigenom förordnas i fråga om vägtrafikförordningen (1951: 648 J,1
dels att 1 § 11 inom., 10 § 6 inom., 11 § 3 mom., 14 § 1 mom., 30 § 1 mom.,
38 §, 41 § 2 mom., 49 § 3 mom., 56 § 5 mom., 60 § 5 mom., 61 § 1 och 5 mom.,
65 § 6 mom., 67 och 68 §§, 70 § 2 mom. samt rubriken närmast före 7 § skall
ha nedan angivna lydelse,
dels att i förordningen skall införas
5 mom., av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
1
11 mom. Med övergångsställe
avses i denna förordning
sådan genom målning eller på annat
sätt markerad del av körbana som är
avsedd att användas av gående för
att korsa körbanan. Övergångsställe
är bevakat om trafiken regleras
med trafiksignaler eller av polisman
och i annat fall ohevakat.
två nya moment, 7 § 3 mom. och 49 §
(Föreslagen lydelse)
§•
11 mom. Med övergångsställe
avses i denna förordning
sådan del av körbana som är avsedd
att användas av gående för att korsa
körbanan och som är markerad på
körbanan genom målning eller på
annat sätt eller utmärkt med vägmärke.
övergångsställe är bevakat
om trafiken regleras med trafiksignaler
eller av polisman och i
annat fall obevakat.
Cykel och sparkstötting.
7 §•
3 mom. Sparkstötting skall vara
försedd med reflexanordning, när
den framföres under mörker.
10 §.
Cykel.
6 mom. För fordon gällande besiktningsinstrument
eller typintyg
skall vid färd medföras och på tillsägelse
uppvisas för trafikinspektör,
bilinspektör eller polisman. Handlingen
skall vara i sådant skick, att
den utan svårighet kan läsas.
6 mom. Vid färd med annat fordon
än traktor, motorredskap och
släpvagn som dragés av traktor eller
motorredskap skall för fordonet gällande
besiktningsinstrument eller
typintyg medföras och på tillsägelse
uppvisas för trafikinspektör, bilinspektör
eller polisman. Handlingen
skall vara i sådant skick, att den
utan svårighet kan läsas,
gälla denna.
Har för ---------
1 Förordningen omtryckt 1967:856.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 §•
3 mom. Angående rätt att, utan
hinder av vad i 1 mom. stadgas, tillfälligt
bruka personbil, som här i
riket förvärvats av utomlands bosatt
person, gäller vad Konungen
därom förordnar.
14
1 mom. Befinnes vid sådan besiktning
av fordon, som är avsedd
att ligga till grund för registerföring
beträffande fordonet (registreringsbesiktning),
att fordonet
är i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen
utfärda besiktningsinstrument.
För sådant
motorfordon eller släpfordon som ej
är upptaget i bilregister eller bilreservregister
och ej heller upptagits i
typintyg, må dock besiktningsinstrument
utfärdas allenast såframt utredning
föreligger därom, att fordonet
antingen tillverkats här i riket
och därefter ej utförts ur riket eller
efter vederbörlig införsel hit förtullats
för att stadigvarande här brukas.
För bil, som är eller utan efterföljande
registrering varit införd i
exportvagnsförteckning, må besiktningsinstrument
utfärdas endast under
förutsättning att utredning föreligger
därom att förtullning skett för
ändamål som nyss sagts.
Gäller besiktningen------
30
1 mom. Den, som för----
3. att, såvitt angår körning med
bil, den, som utövar uppsikt över
körningen, medföljer i bilen vid den
körandes sida.
3 mom. Angående rätt att, utan
hinder av vad i 1 mom. stadgas, tillfälligt
bruka personbil eller motorcykel,
som här i riket förvärvats av
utomlands bosatt person, gäller vad
Konungen därom förordnar.
§•
1 mom. Befinnes vid sådan besiktning
av fordon, som är avsedd
att ligga till grund för registerföring
beträffande fordonet (registreringsbesiktning),
att fordonet
är i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen
utfärda besiktningsinstrument.
Är annat
motorfordon eller släpfordon än sådant
som tillfallit staten eller kommun
enligt lagen den 9 juni 1967
(nr 4-20) om flyttning av fordon i
vissa fall ej upptaget i bilregister
eller bilreservregister, och har det ej
heller upptagits i typintyg, må dock
besiktningsinstrument utfärdas allenast
såframt utredning föreligger
därom, att fordonet antingen tillverkats
här i riket och därefter ej utförts
ur riket eller efter vederbörlig
införsel hit förtullats för att stadigvarande
här brukas. För bil eller motorcykel,
som är eller utan efterföljande
registrering varit införd i exportvagnsförteckning,
må besiktningsinstrument
utfärdas endast under
förutsättning att utredning föreligger
därom att förtullning skett för
ändamål som nyss sagts,
registrerat fordon.
§•
----fordon; samt
3. att, såvitt angår körning med
bil, den, som utövar uppsikt över
körningen, medföljer i bilen vid den
körandes sida eller körningen äger
rum inom körgård, som är godkänd
av statens trafiksäkerhetsverk, och
sker i enlighet med av verket meddelade
föreskrifter.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Den, vars —---------§ förmäles.
Den, som har----------sådan körning.
38 §.
Bestämmelserna i------sådan bana.
140-----—----driva kreatur.
Vid tillämpning av bestämmelserna
i denna avdelning skall såsom
gående anses även den, som för barnvagn,
rullstol eller lekfordon, så ock
den, som åker skidor, skridskor eller
rullskridskor.
41
2 m o m. Förare av utryckningsfordon
äger i trängande fall påkalla
fri väg för fordonet. För sådant ändamål
skall signal givas med särskild
larmanordning och framtill på fordonet
föras minst en lykta med kraftigt
rött sken framåt. Larmanordningen
skall vara av typ, som godkänts
av Konungen eller den myndighet
Konungen därtill förordnar.
Det åligger---------
Vid tillämpning av bestämmelserna
i denna avdelning skall såsom
gående anses även den, som för barnvagn,
rullstol, sparkstötting eller lekfordon,
så ock den, som åker skidor,
skridskor eller rullskridskor.
§•
2 in o m. Förare av utryckningsfordon
äger i trängande fall påkalla
fri väg för fordonet. För sådant ändamål
skall signal givas med särskild
larmanordning och på fordonet föras
lykta med roterande eller, på motorcykel,
blinkande, runt om synligt
kraftigt blått sken. Larmanordning
och lykta skola vara av typ, som godkänts
av Konungen eller den myndighet
Konungen därtill förordnar.
— så påkallas.
49
3 mom. Parkering på-----
e) på bro eller viadukt eller i
vägport eller trafiktunnel;
f) framför ingång------
56
5 mom. Bestämmelserna i denna
paragraf och med stöd därav meddelade
föreskrifter skola icke gälla
utryckningsfordon, då det användes
vid utryckning, och ej heller annat
fordon, då det användes vid eldfara
för brandväsendets räkning eller av
polis- eller tullpersonal, läkare, barnmorska
eller veterinär i brådskande
yrkesutövning.
§•
--är avsedd;
e) i vägport eller trafiktunnel;
— eller störes.
5 m o m. Om myndighets befogenhet
att göra undantag från bestämmelserna
i 2 mom. c) stadgas i 61 §.
§•
5 in o m. Bestämmelserna i denna
paragraf och med stöd därav meddelade
föreskrifter skola icke gälla
utryckningsfordon, då det användes
vid utryckning, och ej heller annat
fordon, då det användes vid eldfara
för brandväsendets räkning eller av
polis- eller tullpersonal, läkare, distriktssköterska,
barnmorska eller
veterinär i brådskande yrkesutövning.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
(Nuvarande lydelse)
60
5 m o m. Skidåkare skall, där så
lämpligen kan ske, i stället för gångbana
begagna yttersta delen av körbanan.
(Föreslagen lydelse)
§•
5 mom. Den som åker skidor eller
för sparkstötting skall, där så
lämpligen kan ske, i stället för gångbana
begagna cykelbana eller, om sådan
saknas, yttersta delen av vägen,
företrädesvis den på vänstra sidan.
61 §.
1 mom. Beträffande viss-----— av trafiken.
Föreskrifter, som-----— av länsstyrelsen.
Ger länsstyrelsen —----liknande förhållanden.
Länsstyrelsen äger föreskriva läg
re eller högre hastighet än som tilllåtes
i 56 § 1—3 mom. Föreskrift angående
högsta hastighet, som meddelats
med stöd av 56 § 4 mom. av
Konungen eller myndighet som Konungen
bestämt, utgör ej hinder för
länsstyrelsen att föreskriva lägre
hastighet.
Om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten,
äger trafiknämnden
meddela föreskrift om parkering som
innebär avvikelse från 49 § 2 mom.
c). Länsstyrelsen äger föreskriva
lägre eller högre hastighet än som
tillätes i 56 § 1—3 mom. Föreskrift
angående högsta hastighet, som meddelats
med stöd av 56 § 4 mom. av
Konungen eller myndighet som Konungen
bestämt, utgör ej hinder för
länsstyrelsen att föreskriva lägre
Väg må
---statens vägverk.
hastighet.
Statens trafiksäkerhetsverk
5 in o in. Utan hinder av att enligt
denna paragraf meddelats förbud
eller inskränkande föreskrifter
med avseende å rätten att trafikera
viss väg må vägen befaras av poliseller
tullpersonal i tjänsteutövning
ävensom av läkare, barnmorska eller
veterinär i och för yrkesutövning, för
sjuk persons forslande till läkare eller
sjukvårdsanstalt samt i andra
därmed jämförliga trängande fall.
Enligt denna paragraf utfärdad föreskrift
om inskränkning i färdhastighet
skall icke gälla utryckningsfordon,
då det användes vid utryckning,
och ej heller annat fordon, då
det användes vid eldfara för brandväsendets
räkning eller av polis- eller
tullpersonal, läkare, barnmorska
eller veterinär i brådskande yrkesutövning.
It Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt 3 avd. Nr 61
lokala trafikföreskrifter.
5 mom. Utan hinder av att enligt
denna paragraf meddelats förbud eller
inskränkande föreskrifter med
avseende å rätten att trafikera viss
väg må vägen befaras av polis- eller
tullpersonal i tjänsteutövning ävensom
av läkare, distriktssköterska,
barnmorska eller veterinär i och för
yrkesutövning, för sjuk persons forslande
till läkare eller sjukvårdsanstalt
samt i andra därmed jämförliga
trängande fall.
Enligt denna paragraf utfärdad föreskrift
om inskränkning i färdhastighet
skall icke gälla utryckningsfordon,
då det användes vid utryckning,
och ej heller annat fordon, då
det användes vid eldfara för brandväsendets
räkning eller av polis- eller
tullpersonal, läkare, distriktssköterska,
barnmorska eller veterinär i
brådskande yrkesutövning.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
(Nuvarande lydelse)
6 m o in. Den, som —---
Till samma-------
Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 §
2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje
stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.
fjärde stycket eller 4 inom., 20 § 6
inom. andra stycket, jämväl såvitt
detta äger tillämpning enligt samma
inom. tredje stycket, 21 § 2 mom.
första stycket a—d), samma moment
första stycket e), såvitt angår
tjänstevikt, bredd, längd, maximilast
och största antal passagerare,
eller andra eller tredje stycket eller
med stöd av fjärde stycket meddelade
bestämmelser eller 3 mom., 24 §
3 mom. andra stycket, jämväl såvitt
detta äger tillämpning enligt 14 § 1
mom. andra stycket, eller 24 a §
andra stycket, 27 § 4 mom. sjätte
stycket eller 5 mom. fjärde stycket,
straffes med böter, högst femhundra
kronor.
(Föreslagen lydelse)
65 §.
- med dagsböter.
— sjätte stycket.
Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 §
2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje
stycket eller 4 inom., 13 § 3 mom.
fjärde stycket eller 4 mom., 20 § 6
mom. andra stycket, jämväl såvitt
detta äger tillämpning enligt samma
mom. tredje stycket, 21 § 2 mom.
första stycket a—d), samma moment
första stycket e), utom såvitt
angår registreringsnummer, eller
andra eller tredje stycket eller med
stöd av fjärde stycket meddelade
bestämmelser eller 3 mom., 24 § 3
mom. andra stycket, jämväl såvitt
detta äger tillämpning enligt 14 § 1
mom. andra stycket, eller 24 a §
andra stycket, 27 § 4 mom. sjätte
stycket eller 5 mom. fjärde stycket,
straffes med böter, högst femhundra
kronor.
67 §.i
Med dagsböter —---- — som passagerare.
Med böter, högst femhundra kro- Med böter, högst femhundra kro -
nor, straffes den, som bryter mot
40 § 1 mom., 41 § 1 mom. eller 2
inom. andra stycket, 42 § 2 eller 4
inom., 44 §, 45 § 1 mom. tredje stycket
eller 7 mom. andra stycket eller
46 § 1 mom. tredje stycket, mot föreskriften
om förbud mot omkörning
strax före eller på obevakat övergångsställe
i 47 § 2 mom. eller föreskrifterna
om signalering i 47 § 3
mom. första stycket, mot 48 § 1 eller
3 inom., 48 a §, 49 § 2, 3 eller 4
inom., 50 § 3 inom., 51 § 1 inom., 52
§ 2 mom., 54 § 2 mom., 55 § 1 eller 2
mom. eller 56 § 1, 2 eller 3 inom.,
mot föreskrift meddelad med stöd av
56 § 4 mom. eller mot 57 § 2 mom.
fjärde stycket, 58 §, 59 § 1 mom.
första stycket eller 2, 3 eller 4 mom.
eller 60 § 1 mom. andra stycket eller
2 mom. tredje stycket eller 3 mom.
1 Senaste lydelse 1968:13.
nor, straffes den, som bryter mot
40 § 1 mom., 41 § 1 mom. eller 2
mom. andra stycket, 42 § 2 eller 4
inom., 44 §, 45 § 1 mom. tredje stycket
eller 7 mom. andra stycket eller
46 § 1 mom. tredje stycket, mot föreskriften
om förbud mot omkörning
strax före eller på obevakat
övergångsställe i 47 § 2 mom. eller
föreskrifterna om signalering i 47 §
3 mom. första stycket, mot 48 § 1
eller 3 mom., 48 a §, 49 § 2, 3 eller
4 inom., 50 § 3 mom., 51 § 1 mom.,
52 § 2 mom., 54 § 2 mom., 55 § 1 eller
2 mom. eller 56 § 1, 2 eller 3
inom., mot föreskrift meddelad med
stöd av 56 § 4 mom. eller mot 57 § 2
mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1
mom. första stycket eller 2, 3 eller 4
mom. eller 60 § 1 mom. andra stycket
eller 2 mom. tredje stycket eller
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Till samma straff dömes gående som 3 mom. Till samma straff dömes gåbryter
mot 40 § 2 mom. ende som bryter mot 40 § 2 mom.
Har motorfordon stannats eller
ställts upp i strid mot 49 § 2 mom.
första stycket c—f) eller parkerats i
strid mot 49 § 3 mom. och är det ej
utrett vem som förde fordonet, dömes
i stället ägaren till straff enligt
detta stycke. Ägaren är dock fri från
straff, när omständigheterna göra
sannolikt, att fordonet var frånhänt
honom genom brott.
Befordras med------fordonets brukande.
För medverkan--—- — — kap. brottsbalken.
68 §.
Bryter någon i annat fall än som
sägs i andra stycket mot sådan av
myndighet meddelad bestämmelse,
som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,
straffes med böter, högst femhundra
kronor, dock att överträdelse av bestämmelse,
som rör längd på fordon,
fordonståg eller last eller som innebär
förbud mot trafik med motordrivet
fordon, straffes med dagsböter.
Rör bestämmelsen fordons axeleller
boggitryck eller bruttovikt, äga
ansvarsbestämmelserna i 67 § tredje
och fjärde styckena motsvarande
tillämpning.
För någon 2
Bryter någon i annat fall än som
sägs i andra stycket mot sådan av
myndighet meddelad bestämmelse,
som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,
straffes med böter, högst femhundra
kronor, dock att överträdelse av
bestämmelse, som rör längd på fordon,
fordonståg eller last eller som
innebär förbud mot trafik med motordrivet
fordon, straffes med dagsböter.
Har motorfordon stannats eller
ställts upp i strid mot bestämmelse
som avses i 61 § 1 mom. b)
och är det ej utrett vem som förde
fordonet, dömes i stället ägaren till
straff enligt detta stycke. Ägaren är
dock fri från straff, när omständigheterna
göra sannolikt, att fordonet
var frånhänt honom genom brott.
Rör sådan av myndighet meddelad
bestämmelse som avses i första stycket
fordons axel- eller boggitryck eller
bruttovikt, äga ansvarsbestäm
-
melserna i 67 § tredje och fjärde
styckena motsvarande tillämpning.
-—- — med dagsböter.
70 §.
2 m o in. I 1 mom. avsedda ansvarsbestämmelser
skola, i händelse
fordonet tillhör någon, som står
under förmyndare eller annan laga
målsman, äga tillämpning å denne.
Äges fordonet av oskiftat dödsbo el
-
2 in o in. Il mom. avsedda ansvarsbestämmelser
skola, i händelse
fordonet tillhör oskiftat dödsbo
eller konkursbo, gälla den eller dem,
som äga företräda boet.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
ler av konkursbo, skola bestämmelserna
gälla den eller dem, som äga
företräda boet.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1970. Till utgången av år
1970 får dock lykta som anges i 41 § 2 mom. i dess äldre lydelse användas
för att påkalla fri väg för utryckningsfordon.
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.
Härigenom förordnas, att 27 § 3 mom. och 37 § 2 mom. förordningen
(1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. in. skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
27 §.
3 m o m.1 Ansökan om — ---- -— utfärdat körkort.
Ansökan skall------sökandens körkort.
Vid ansökan-----trafik (lämplighetsintyg).
Innan lämplighetsintyg-----— två åren.
Polismyndighet skall —• -----i saken.
Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.
Framkommer anmärkning---- -—• -— att insändas.
Sökande är — —---■ — —- två åren.
Efter prövning----- — — skötsam person.
För sökande, som lider av sådant
lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning
av syn- eller hörselförmågan,
som avses i 2 mom. andra stycket
2, må trafikkort utfärdas endast
i de fall och på de villkor, som Konungen
bestämmer.
Formulär till-------av Konungen.
Vad i----—--fogas fotografi.
Om skyldighet-----motsvarande tillämpning.
37 §.
2 m o m.2 I 1 mom. avsedda an- 2 mom. Il mom. avsedda ansvarsbestämmelser
skola, i händelse svarsbestämmelser skola, i händelse
1 Senaste lydelse 1959:261.
2 Senaste lydelse 1951:653.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
9
(Nuvarande lydelse)
fordonet tillhör någon, som står under
förmyndare eller annan laga
målsman, äga tillämpning å denne.
Äges fordonet av oskiftat dödsbo eller
av konkursbo, skola bestämmelserna
gälla den eller dem, som äga
företräda boet.
(Föreslagen lydelse)
fordonet tillhör oskiftat dödsbo eller
konkursbo, gälla den eller dem, som
äga företräda boet.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1970.
Motionsyrkanden
Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
A. de likalydande motionerna I: 1095 av herr Olsson, Johan, och herr
Mattsson och II: 1266 av herr Gustafsson i Stenkyrka, i vilka motioner
hemställes
att riksdagen »i det förslag till ändring av 68 § VTF som framlagts genom
proposition 140: 1969 införes ett tillägg vari utsäges att ägaransvaret
för parkeringsöverträdelser icke skall inträda vid långtidsuthyrning, utan i
stället åvila hyresmannen»;
B. de likalydande motionerna I: 1096 av herr Sehött och 11: 1267 av herr
Thylén, i vilka motioner hemställes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om åtgärder
syftande till förbättrad belysning av övergångsställen i enlighet med vad i
motionen anförts»;
C. de likalydande motionerna 1: 1091 av herr Strandberg m. fl. och
II: 1265 av herr Bohman, i vilka motioner hemställes
»att riksdagen måtte avslå Kungi. Maj :ts proposition nr 140 i vad avser
införandet av fordonsägaransvar vid parkeringsförseelser där parkeringsbot
kan användas samt
att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa alt nytt förslag till handläggning
av parkeringsärenden framlägges sedan ställning tagits till parkeringskommitténs
betänkande i övrigt»; samt
D. de likalydande motionerna I: 1098 av herr Tistad in. fl. och II: 1261
av herr Andersson i Örebro in. fl., i vilka motioner hemställes
»att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 140
måtte besluta om sådan ändring av förslaget till lydelse av 68 § Vägtrafik
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
förordningen att ägareansvar för parkeringsöverträdelser icke skali inträda
vid kort- och långtidsuthyrning, utan att i stället hyresmannen göres ansvarig
för felparkering samt att vederbörande utskott utarbetar erforderlig
lagtext».
Inledning
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anför i
propositionen inledningsvis följande.
Chefen för kommunikationsdepartementet bemyndigades den 15 september
1960 — med tillägg den 11 november 1960 och den 26 januari 1962 —
att tillkalla sakkunniga med uppgift att verkställa översyn av gällande
rättsregler om anordnande av parkeringsplatser för motorfordon m. m. De
sakkunniga1, som antog benämningen parkeringskommittén, avgav den 25
mars 1968 betänkandet Parkering (SOU 1968: 18).
I betänkandet föreslås vittgående reformer när det gäller planering för
parkering, ansvaret för tillskapande av parkeringsutrymme och regleringav
parkeringen bl. a. på tomtmark. Ärendet överfördes utom i en viss delfråga
den 1 juli 1969 från kommunikationsdepartementet till civildepartementet
i samband med en ny fördelning av ärenden mellan departementen.
Delfrågan avser ett förslag att vissa parkeringsförseelser skall avkriminaliseras
och straffet ersättas med skyldighet för fordonets förare att erlägga
en kontrollavgift till kommunen. För betalning av avgiften skall fordonets
ägare vara ansvarig jämte föraren.
Betänkandet har remissbehandlats. Såvitt kan anses röra kommitténs nyss
angivna delförslag har yttranden inkommit från riksåklagaren (RÅ), Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, fortifikationsförvaltningen,
poststyrelsen, televerket, statens järnvägar, statens vägverk,
statens trafiksäkerhetsverk, riksrevisionsverket, domänstyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Kopparbergs
län, kommunalrättskommittén, Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen
i Sverige, Riksförbundet Landsbygdens folk, Motororganisationernas
samarbetsdelegation, Svenska lokaltrafikföreningen, Näringslivets
trafikdelegation, Motorbranschens riksförbund, Svenska kommunaltekniska
föreningen, Trafiktekniska föreningen och Tekniska samfundet i Göteborg.
RÅ har vid sitt yttrande fogat yttranden från representanter för åklagarväsendet.
Till yttrandena från länsstyrelserna har fogats yttranden från en rad
myndigheter och tjänstemän huvudsakligen inom polisväsendet och på det
kommunala området.
1 Ledamöter landshövdingen Thure Andersson (sedan den 29 december 1962). tillika ordförande,
överdirektören Gösta Hall (sedan den 26 januari 1962), tillika vice ordförande, riksdagsmännen
chefredaktören Torsten Andersson och direktören Helge Berglund, landstingsmannen SvenOlof
Träff, hovrättsrådet Nils Mangård (sedan den 29 december 1962) och kommunalrådet Haraid
Aronsson (sedan den 22 februari 1963).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
11
Det bör nämnas, att rikspolisstyrelsen redan i oktober 1967, i skrivelse
till justitiedepartementet vari begärdes utvidgad tillämpning av systemen
med ordningsbot och parkeringsbot, anhöll att frågan om ett strikt ansvar
för fordonsägare i fråga om felaktig uppställning av fordon måtte tas upp
till prövning. Ärendet har i sist angivna del överlämnats till kommunikationsdepartementet.
I flertalet av de yttranden, som efter remiss avgavs över
skrivelsen och som berörde frågan om ägaransvaret, förordades utredning
eller uttalades, att parkeringskommitténs betänkande borde avvaktas.
Uppgifter i vissa av yttrandena över parkeringskommitténs betänkande
och senare av rikspolisstyrelsen inlämnad statistik visar, att betalningsfrekvensen
när det gäller anmaningar att erlägga parkeringsbot har sjunkit
kraftigt under senare tid. Det är numera ett allmänt känt och utnyttjat förhållande
att polisen ofta ställs inför oöverkomliga bevissvårigheter när det
gäller att styrka vem som gjort sig skyldig till en olaglig uppställning, om
parkeringsbot inte betalas och om fordonsägaren säger sig inte känna till
vem som var förare. Problemet föranledde i våras en enkel fråga i riksdagens
första kammare av herr Berglund, besvarad den 27 mars 1969. Samma
dag inkom till chefen för kommunikationsdepartementet en skrivelse från
borgarrådet för gatu- och trafikroteln i Stockholm, som med hänvisning till
att en snabb försämring av läget inträffat hemställde, att ägaransvar införs
för parkeringsförseelser utan att behandlingen av parkeringskommitténs
förslag i övrigt avvaktas.
De angivna förhållandena påkallar enligt min mening omedelbara åtgärder.
Hinder föreligger inte mot att behandla frågan om införande av ett
ägaransvar för parkeringsförseelser innan ställning tas till parkeringskommitténs
betänkande i övrigt. Vid remissbehandlingen har den principiella
frågan om ägaransvar belysts ingående. Det finns därför tillräckligi
underlag för att pröva, om man med hänsyn till utvecklingen särskilt undei
senare tid bör gå längre än kommittén syftat till och införa ett straffrättsligt
ägaransvar för alla brott som kan beivras med parkeringsbot. Jag tai
upp den frågan i det följande och tar samtidigt ställning till förslaget om
avkriminalisering. Vidare behandlar jag frågan om slopande av de regler
i trafikförfattningarna som anger, att det ansvar som i olika hänseenden
gäller för ägare av fordon skall bäras av förmyndaren när ägaren är omyndig.
Arbetet på nya internationella överenskommelser på vägtrafiklagstiftningens
område är nu i sitt slutskede. Sedan två nya världskonventioner, en
rörande vägtrafikregler och en om vägmärken och trafiksignaler, undertecknats
i Wien i november 1968, pågår nu förhandlingar på det europeiska
planet för att regionalt nå en än större enhetlighet. Nordisk vägtrafikkommitté
driver parallellt härmed arbetet på ett slutligt förslag till gemensam
nordisk trafiklagstiftning och reviderar fortlöpande sina ställningstaganden
med hänsyn till de överenskommelser som träffats på det vidare internationella
planet.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1069
Innan de nordiska och internationella ställningstagandena är definitiva,
bör av given anledning några mer genomgripande reformer av den svenska
vägtrafiklagstiftningen inte ske. Behandlingen av en rad framställningar på
området måste därför anstå tills vidare. Vissa aktualiserade ändringar i trafikbestämmelserna
är emellertid av den arten, att de antingen faller utom
ramen för vad som behandlas i det internationella arbetet eller, mot bakgrund
av de förhandlingsresultat som nåtts, med all säkerhet kan förutses
komma att överensstämma med de definitiva internationella ställningstagandena.
De ändringar jag funnit böra genomföras nu framgår av det följande.
Ägaransvar för parkeringsförseelser m. m.
Gällande bestämmelser, parkeringskommitténs förslag och remissyttranden
Utskottet hänvisar till propositionen s. 12—22.
Departementschefen
Bilismens fortlöpande kraftiga expansion har medfört, att långt gående
begränsningar i möjligheterna att ställa upp fordon för längre eller kortare
tid blivit nödvändiga. Det är väsentligt för framkomligheten, för möjligheterna
till snöröjning och gaturenhållning, med hänsyn till miljövården i
övrigt och inte minst av trafiksäkerhetsskäl, att gällande parkeringsbestämmelser
i trafiklagstiftningen och i lokala trafikföreskrifter respekteras.
Systemet med parkeringsbot, som infördes den 1 januari 1961 och som
sedan den 1 juli 1968 kan tillämpas i samtliga polisdistrikt, tillkom med
huvudsakligt syfte att i betydande utsträckning frikoppla polis- och åklagarmyndigheten
från befattning med parkeringsärendena. Det fanns anledning
räkna med att det starkt förenklade förfarandet också skulle göra övervakningen
effektivare och därmed leda till en bättre efterlevnad av bestämmelserna.
Utvecklingen har emellertid gått mot en kraftig ökning av antalet
parkeringsärenden, samtidigt som den relativa betalningsfrekvensen när del
gäller parkeringsbot sjunkit i snabb takt. Detta är mest markant för Stockholm,
där antalet utfärdade parkeringsanmärkningar åren 1964—1967 med
vissa variationer rörde sig om ca 40 000 per kvartal men fr. o. in. sista
kvartalet 1968 kommit upp till mellan 70 000 och 80 000, samtidigt som
betalningsfrekvensen successivt sjunkit från ca 75 % under de tre första
kvartalen år 1967 till 63,8, 59,9, 52,4 resp. 49,2 % under de fyra kvartalen
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
13
från den 1 juli 1988 till den 1 juli 1969. Under dessa fyra kvartal har
således i Stockholms polisdistrikt inemot hälften av över 300 000 anmaningar
att betala parkeringsbot inte efterkommits. För Göteborg är siffrorna på
betalningsfrekvensen under samma tid räknat per kvartal SO, 74,2, 68,3 resp.
87,2 %, medan år 1967 nära 90 % av anmärkningarna ledde till betalning.
Motsvarande tendens är i övrigt klart märkbar i praktiskt taget samtliga
polisdistrikt (sebilaga).
Varje parkeringsbot som inte betalas betyder förspillda kostnader och insatser
för det allmänna. Ärendena måste gå till utredning som om anmaning
att betala parkeringsbot inte utfärdats. Utredningen försvåras dessutom av
den tidsförlust som parkeringsbotsärendet orsakat. Det visar sig ofta omöjligt
att leda i bevis vem som gjort sig skyldig till den olagliga uppställningen.
Resultatet har blivit en fortlöpande ökning av antalet ärenden som måste
avskrivas.
Rikspolisstyrelsen hemställde mot denna bakgrund redan i oktober 1967
i en skrivelse till justitiedepartementet, vilken i denna del överlämnats till
kommunikationsdepartementet, att frågan om ett strikt ansvar för fordonsägare
i fråga om felaktig uppställning av fordon måtte tas upp till prövning.
Parkeringskommittén har från delvis andra utgångspunkter i sitt under
våren 1968 avlämnade betänkande Parkering kommit fram till att ett civilrättsligt
ägaransvar bör införas i viss utsträckning. Remissbehandlingen
av kommitténs betänkande och utvecklingen den senaste tiden visar, att
trafikanterna i ökande omfattning blir medvetna om och systematiskt utnyttjar
den möjlighet att undgå ansvar för parkeringsförseelser som det innebär
att förneka kännedom om vem som fört fordonet vid tiden för förseelsen.
En sådan utveckling är ägnad att minska respekten för trafikreglerna
över huvud taget och kan inte få fortgå. Det är nödvändigt att lösa denna
fråga utan att avvakta behandlingen av de förslag till reformer på parkeringsregleringens
område som parkeringskommittén i övrigt lagt fram.
Parkeringskommitténs förslag innebär i flera avseenden att kommunerna
får ökade skyldigheter men också ökat inflytande i fråga om parkeringsregleringen.
Det är främst mot den bakgrunden kommittén anser, att vissa
överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter bör avkriminaliseras och
straffet ersättas med en avgift som skall betalas till kommunen och som
kommittén kallar kontrollavgift. Avgiftssystemet föreslås begränsat till uppställning
av fordon i strid mot lokal parkeringsföreskrift om begränsning
av uppställningstid eller om särskilt villkor för rätt att parkera. Anmaning
att betala kontrollavgift skall kunna utfärdas såväl av polisen som av kommunala
trafikvakter. Kommunen skall kräva ut avgifterna på civilrättslig
väg, dvs. vanligen genom betalningsföreläggande. En avkriminalisering måste
enligt kommittén med nödvändighet förenas med ett ägaransvar för
kontrollavgiftens erläggande. För att kommunen på ett snabbt och någorlunda
enkelt sätt skall kunna nå någon som är skyldig betala avgiften före
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
slås att också den registrerade ägaren skall vara ansvarig för betalningen,
även om den faktiska äganderätten tillkommer annan. Tanken på ett straffrättsligt
ägaransvar avvisas. Kommittén har, i likhet med den utredning på
vars förslag systemet med parkeringsbot infördes, inte funnit tillräckligt
starka skäl för att frångå tendensen i svensk rätt att så långt möjligt begränsa
arbetsgivar- och ägaransvaret.
Önskemålet att tillföra kommunerna intäkter som kompensation för
kommunala insatser när det gäller parkering bör enligt min mening inte
inverka på frågan om avkriminalisering av parkeringsförseelser. Om en sådan
kompensation är påkallad vid sidan av de parkeringsavgifter kommunerna
redan nu uppbär, måste den utgå efter bestämda grunder och inte bli
beroende på frekvensen av speciella slag av parkeringsöverträdelser. För den
principiella frågan om kompensation har det dessutom avgörande betydelse
vilken ställning som tas till kommitténs förslag i dess helhet.
Även om jag alltså inte nu kan förorda kommunala avgifter i stället för
straff, kan givetvis en avkriminalisering ändå övervägas. Ett system för uttagande
av statliga avgifter vid sidan av de handläggningsformer som redan
förekommer på området synes emellertid inte realistiskt. Från rikspolisstyrelsens
sida bedöms det vara från praktiska synpunkter uteslutet att ytterligare
komplicera rutinerna för databehandling och för bevakning de olika
systemen emellan genom att införa ännu ett förfarande för beivrande av
parkeringsförseelser. En avkriminalisering måste, om den skall genomföras,
omfatta alla överträdelser som kan beivras med parkeringsbot och innebära,
att det parkeringsbotssystem som nyligen satts i kraft för landet i
dess helhet avskaffas. Tillräckligt starka skäl för en sådan reform föreligger
inte. Jag vill tillägga, att ett system med civilrättsliga avgifter förutsätter,
oberoende av om staten eller kommun skall uppbära avgiften, ett
rationellt och effektivt indrivningsförfarande. Jag delar vissa remissinstansers
uppfattning, att en indrivning i vanlig civilrättslig ordning måste bli
administrativt orimligt betungande och sannolikt inte få tillräcklig effekt.
Om en avkriminalisering anses önskvärd måste den föregås av ytterligare
utredning och övervägas i ett större sammanhang, där också andra slag av
ordningsförseelser bör innefattas i bedömningen.
Vad som krävs nu är åtgärder som leder till att parkeringsbotssystemet,
som i sig visat sig vara en smidig och praktisk handläggningsform, kommer
att fungera på det sätt som varit avsett. Frågan om att införa ett ägaransvar
i sammanhanget förfaller inte i och med att förslaget om en avkriminalisering
avvisas. Flera remissinstanser har ansett, att ett straffrättsligt ägaransvar
bör införas. Med få undantag har i övrigt alla accepterat ett civilrättsligt
ägaransvar för betalning av en kontrollavgift. Jag är för min del inte
övertygad om att fordonsägarna måste antas reagera mera negativt mot ett
bötesförfarande än mot ett krav på avgift. Med kommitténs förslag skulle
anmaning att betala kontrollavgift ha utfärdats av samma personal som ut
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
15
färdar anmaning om parkeringsbot. Avgiftens storlek skulle i princip ha
motsvarat parkeringsboten. Någon anteckning i körkortsregistret av förseelser
som kan beivras med parkeringsbot sker inte. Bötesstraff till så högt
belopp som krävs för att bestämmelserna om bötesförvandling skall kunna
tillämpas torde inte annat än i undantagsfall förekomma beträffande de här
aktuella förseelserna. Jag vill också erinra om att på förslag av chefen för
justitiedepartementet en utredning nyligen tillsatts i uttalat syfte att förvandlingsstraffet
skall slopas.
Frågan vilka principiella invändningar som kan göras mot ett straffansvar
för ägaren beror också av hur ansvaret utformas.
Några remissinstanser har förordat en möjlighet för ägaren att exculpera
sig på motsvarande sätt som kan ske enligt de regler om ägaransvar som
redan gäller enligt VTF. Vad som åsyftas är att ägaren enligt dessa regler i
vissa fall kan bli fri från ansvar, om han visar att han gjort vad som ankommit
på honom för att hindra förseelsen eller, i ett annat fall, för att
hindra fordonets brukande. I dessa fall gäller det emellertid förhållanden —
för stor last, bristfällig utrustning etc. — som ägaren normalt bär en reell
möjlighet att kontrollera innan färden påbörjas. Det måste också beaktas,
att regler av denna typ ställer särskilda krav på bevisning som medför att
ärendena kompliceras. Detta bör undvikas särskilt när det gäller ärenden
som förekommer i stor omfattning.
Ett strikt ansvar för ägaren ensam för enligt min mening för långt från
principen att straff bör drabba den som begått gärningen eller medverkat
till den. Det kan också befaras, att många förare blir mera benägna att
sätta sig över parkeringsföreskrifterna om det kan ske utan att de själva
drabbas av påföljd. Om å andra sidan ansvar föreskrivs för såväl ägare som
förare måste ett stort antal parkeringsärenden fullföljas mot två personer.
Detta skulle på ett orimligt sätt öka arbetsbördan för polis, åklagare och
domstolar.
Enligt min mening bör ansvaret i första hand vila på föraren. Ägaransvaret
bör inträda, om det inte är utrett vem som var förare. Med en sådan
utformning av bestämmelsen blir något förfarande mot ägaren inte aktuellt,
om föraren är känd från början eller om det blir känt vem som var förare
sedan ärendet utretts i vanlig ordning. Ägaren kan, även sedan ett förfarande
inletts mot honom, gå fri, om han inte själv är skyldig till uppställningen
och om han, innan ärendet mot honom är slutligen avgjort, lämnar riktig
uppgift om vem som förde fordonet. Detsamma gäller givetvis, om sådan
uppgift kommer fram på annat sätt under ärendets gång. Har å andra sidan
ägaren slutligen fällts till ansvar, är därmed frågan om ansvar för föraren
förfallen.
Jag vill betona att frågan huruvida ansvar skall utkrävas av föraren eller
ägaren inte kan väntas få någon större betydelse i tillämpningen. Den praktiska
effekten av en bestämmelse om subsidiärt ägaransvar bör enligt min
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
bedömning bli att parkeringsbot betalas i betydligt större omfattning än nu.
Denna effekt är så väsentlig att nå att de principiella betänkligheter som kan
hysas mot ett ägaransvar, utformat på angivet sätt, bör få vika.
Jag föreslår alltså en bestämmelse av angivet innehåll som en lämplig och
nödvändig lösning i den situation som uppkommit. Den bör gälla alla brott
som kan beivras med parkeringsbot. Från dess tillämpning bör uppenbarligen
undantas det fall när omständigheterna gör det sannolikt att fordonet
var frånhänt ägaren genom brott.
Ägaransvaret bör drabba den faktiske ägaren. Skyldighet för säljaren att
till bilregistret anmäla övergång av äganderätt till fordon har hittills inte
förelegat och inträder först genom att förordningen (1969: 305) om ändring
i vägtrafikförordningen träder i kraft den 1 januari 1970. Det nuvarande
bilregistret är i hög grad missvisande i fråga om ägarredovisningen. Det
skulle med hänsyn till dessa förhållanden enligt min uppfattning vara orimligt
att grunda ett ägaransvar på uppgifterna i registret. Frågan om ansvar
för den registrerade ägaren kan komma i ett annat läge när de nya anmälningsreglerna
tillämpats en tid och ett nytt förbättrat bilregister införts.
De nya bestämmelserna om ägaransvar bör föras in i 67 och 68 §§ VTF.
I 70 § VTF finns bestämmelser för särskilda fall om vem som skall bära
det ansvar som redan gäller för ägare av motorfordon. Såvitt gäller fordon
som tillhör staten eller kommun, dödsbo eller konkursbo eller bolag, förening
eller annan juridisk person bör bestämmelserna äga motsvarande
tillämpning i fråga om det ägaransvar jag föreslår nu. Detsamma gäller enligt
min mening inte utan vidare det s. k. förmyndaransvaret enligt 70 § 2
mom. VTF.
Motionerna
I motionerna I: 1097 av herr Strandberg in. fl. och II: 1265 av herr Bohman
erinras inledningsvis om att departementschefen uttryckligen ansett
att hinder inte föreligger mot att behandla frågan om och införa ägaransvar
innan ställning tas till den sittande parkeringskommitténs betänkande i
övrigt. Visserligen har, fortsätter motionärerna, parkeringskommittén funnit
ägaransvar vid parkeringsförseelser tilltalande ur effektivitetssynpunkt,
men kommittén har understrukit att detta förutsätter civilrättslig procedur.
Man har således från kommitténs sida respekterat den grundläggande princip
som gäller inom brottsmålshandläggning och som lägger bevisbörden på
åklagarsidan. Motionärerna framhåller att trots att denna princip är allmänt
omfattad inom den västerländska rättstillämpningen, föreslår departementschefen
— om än med tvekan — att straffrättsligt ägaransvar vid
parkeringsförseelser skall införas. I motionerna påpekas vidare att departementschefen
anser att »den praktiska effekten», nämligen »att parkerings
-
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 81 år 1969
hot betalas i betydligt större omfattning än nu---är så väsentligt att
de principiella betänkligheter som kan hysas mot ett ägaransvar, utformat
på angivet sätt, bör få vika» (s. 37 i propositionen), samt att i sammanhanget
talas om »subsidiärt» ägaransvar, som om det subsidiära skulle vara
en förmildrande omständighet, vilken motiverade avsteg från en viktig
rättsprincip. Eftersom en oskyldig ägare trots allt själv måste utreda ansvarsfrågan
och i förekommande fall utpeka den skyldige samt, om denne
nekar, bevisa vederbörandes skuld, motsvarar det hela i praktiken snarare
strikt ägaransvar, framhåller motionärerna.
Departementschefens förslag om ägaransvar säges vara uppseendeväckande.
Motionärerna kan inte dela den meningen att en bagatellförseelse
som en parkeringsförsyndelse skulle motivera viktiga principiella avsteg
fi ån rådande rättsliga grundteser. Innebörden av sådana avsteg säges ge
utrymme för ett oroande perspektiv på rättstillämpningen eftersom den enskilde
medborgaren inte bara anklagas av samhällets myndigheter för olika
brott utan också till fredande från anklagelsen åläggs bördan att bevisa att
annan person varit den skyldige. Från rättssäkerhetssynpunkt motsätter
sig motionärerna bestämt att sådana tendenser accepteras i svenskt rättsväsen.
Motionärerna anser inte i det här speciella fallet att det går att jämföra
parkeringsförseelser med t. ex. bristfällig fordonsutrustning, underlåten
registrering och liknande underlåtenhetsförsyndelser, som enligt vägtrafikförordningen
i första hand läggs ägaren till last. Det är nämligen, anser
motionärerna, naturligt med ägaransvar när det gäller den typen av förseelser.
Enligt parkeringskommittén har en stor del av parkeringsärendena sin
upprinnelse i att firmabilar felparkerats. En del firmor tycks t. o. m. ha
påtagit sig de anställdas betalningsansvar. Motionärerna anser att detta förhållande
i sig självt måste inge starka principiella betänkligheter, eftersom
det är fråga om ett slags brottmålsärenden. Att permanenta situationen så
att man genom lagstadgat ägaransvar ställer firmor inför valet att antingen
betala sina anställdas böter eller utreda och inför polismyndighet ange vem
den felande föraren är, ter sig enligt motionärerna minst sagt olämpligt.
De framhåller att detta i praktiken innebär att allt fler firmor måste komma
att se parkeringsböter som en normal utgift, vilket rimmar mycket illa
med den författningsmässigt bibehållna kriminaliseringstanken. Härigenom
kommer enligt motionärerna det allmänna rättsmedvetandet att ytterligare
förvillas, vilket i sin tur säges leda till att syftet med den föreslagna
ändringen i vägtrafikförordningen troligen inte kommer att uppnås.
Syftet måste vara att åstadkomma en minskning av antalet parkeringsförseelser.
Mycket talar enligt motionärerna för att man kan nå motsatt
effekt. Man kan ju rimligen inte räkna med att firmor skall syssla med
sådan polisiär utredningsverksamhet som inte polismyndigheterna själva
klarar av. Med hänsyn till detta och till vad anständigheten kräver av ett
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
företags personalpolitik torde man då från firmornas sida hellre lägga ut
pengar på böter än på en för inblandade parter irriterande utredningsverksamhet,
framhåller motionärerna.
När det däremot gäller den rena privatbilismen torde enligt motionärerna
ett ägaransvar vid parkeringsförseelser sannolikt medföra en avskräckande
effekt som måhända minskar totalomfattningen av parkeringsförseelserna.
Men de principiella betänkligheterna sägs kvarstå. Motionärerna anför att
Kungl. Maj:ts förslag ju omöjliggör för en bilägare att undkomma böter
även om vederbörande varit i t. ex. Kina vid tidpunkten för brottet, såvida
inte bilägaren kan utreda vem som fört fordonet och anger personen i fråga.
Motionärerna anser att den normala bevisföringsgången måste iakttagas
även när det gäller parkeringsförseelser. Att den av administrativa skäl
endast med svårighet kan tillämpas bör enligt motionärerna inte få motivera
ett regelsystem som leder till uppenbara orättvisor och därmed är ägnat
att undergräva rättssäkerheten. Även om ett antal bilförare i dag gör ohederliga
undanflykter för att slippa parkeringsböter är dock brottets art och
samhällsvåda sällan av sådan karaktär att man för att komma åt dessa
ohederliga bilförare kan offra dem, som är oskyldiga, framhåller motionärerna
avslutningsvis.
I motionerna I: 1095 av herrar Johan Olsson och Mattsson och II: 1266
av herr Gustafsson i Stenkyrka samt i motionerna I: 1098 av herr Tistad
in. fl. och II: 1264 av herr Andersson i Örebro in. fl. berörs de speciella problem
som förslaget om straffansvar för fordonsägaren medför beträffande
de motorfordon som disponeras av företag och enskilda enligt uthyrningsavtal
(s. k. leasingavtal).
Leasingfordonen disponeras ofta av hyresmannen för en lång period, ett
år eller längre. Dessa långvariga innehav är med hänsyn till avtalstidens
längd och formerna för hyresmannens dispositionsrätt i övrigt att funktionsmässigt
jämställa med äganderätt ur den synpunkt varom nu är fråga.
Att belasta uthyraren med de straffpåföljder som kan komma i fråga synes
både obilligt och onödigt, framhåller motionärerna. De påpekar vidare att
det principiellt givetvis föreligger även motsvarande problem för korttidsuthyrning.
I det förstnämnda motionsparet anförs att detta problem bör lösas
i samband med utskottsbehandlingen. I motionerna 1:1098 och 11:1264
framhålls i fråga om korttidsuthyrningen att man härvid med all sannolikhet
torde kunna räkna med en minskad respekt för parkeringsbestämmelser
från denna grupp bilförare, eftersom de som hyresmän går fria från straff.
Någon möjlighet för biluthyraren-ägaren att i förväg bedöma hyresmannens
laglydighet finns ej. — Korttidsuthyrning av bilar har under senare
år utvecklats starkt tack vare kombinationsresor tåg-flyg-bil. Statens järnvägar
som tillsamman med AUTOMO-organisationen bedriver sådan form
av reseservice har cirka 1 500 bilar till förfogande. Den föreslagna ändringen
av vägtrafikförordningen medför ett ökat ekonomiskt risktagande som
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969 19
negativt påverkar dess verksamhet, framhålles i motionerna I: 1098 och
II: 1264.
Mot den angivna bakgrunden föreslås i motionerna I: 1095 och II: 1266
att i det förslag till ändring av 68 § vägtrafikförordningen, som framlagts
genom proposition nr 140, införs ett tillägg vari utsägs att ägaransvar för
parkeringsöverträdelser icke skall inträda vid långtidsuthyrning utan i stället
åvila hyresmannen. I motionsparet I: 1098 och II: 1264 föreslås att tilllägget
också skall avse korttidsuthyrning.
Övergångsställe
Gällande bestämmelser in. m.
Utskottet hänvisar till propositionen s. 23.
Departementschefen
Inför övergången till högertrafik genomfördes viktiga ändringar bl. a. i
trafikreglerna för gående. Det bestämdes i detta sammanhang att övergångsställe
i VTF:s mening skall anses föreligga bara om markering
har gjorts på körbanan genom målning eller på annat sätt. Definitionen
grundade sig på betänkandet med förslag till gemensam nordisk trafiklagstiftning.
Nordisk vägtrafikkommitté hade i sin tur en överenskommelse
inom den västeuropeiska transportministerkonferensen som grund för sitt
förslag.
Som jag redovisat förut kan det numera anses internationellt fastslaget,
att reglerna om övergångsställe skall tillämpas också när målning eller
annan markering på körbanan inte finns men upplysningsmärke för övergångsställe
är uppsatt. En sådan bestämning av begreppet har särskilda
fördelar i vårt nordiska klimat, där körbanan ofta kan vara täckt av is och
snö. Det är därför enligt min mening motiverat att införa den ändrade definitionen
utan att avvakta den reform av vägtrafikreglerna som förestår sedan
de internationella och nordiska förhandlingarna avslutats. Enligt de tillämpningsföreskrifter
som gäller om utmärkning skall varje övergångsställe f. n.
vara markerat med såväl körbanemarkering som vägmärke. Denna princip
bör upprätthållas, även om enbart ett av alternativen markering på vägbanan
eller märke skall räcka för att övergångsställe skall anses föreligga.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
Motionerna
I motionerna I: 1096 av herr Schött och II: 1267 av herr Thylén påpekas
att fotgängarna enligt nu gällande regler vid korsande av körbana måste
begagna övergångsställe om ett sådant finns i närheten. Dessa övergångsställen
säges emellertid ofta vara svåra att upptäcka både för fotgängare
och bilister, särskilt vintertid.
Motionärerna anför att man i England sedan länge tillämpar ett system
med belysta övergångsställen. För att de skall vara lätta att upptäcka har
man kompletterat med blinkande lampor på vardera trottoarkanten. I Danmark
säges man länge ha prövat natriumbelysning, vilken ger skarpt avgränsat
punktljus. System av angivna slag borde enligt motionärerna passa
bra även i vårt land, i synnerhet på infartsleder och i utkanterna av städer.
Det skulle bidraga till en väsentligt ökad trafiksäkerhet.
Motionärerna anser att det måste anses angeläget att en sådan markering
som avses i propositionen även kan innefatta belysning av den art som ovan
behandlats.
Övriga frågor
Övriga förslag i propositionen har inte föranlett motioner. Beträffande
motiven till dessa förslag hänvisar därför utskottet till propositionen.
Utskottet:
Utskottet hänvisar i fråga om det huvudsakliga innehållet i propositionen
till den i det föregående intagna redogörelsen.
De i anledning av propositionen väckta motionerna hänför sig till dels
förslaget om ägaransvar vid parkeringsförseelser, dels förslaget rörande
markering av övergångsställe för gående. Utskottet uppehåller sig i det följande
bara vid dessa frågor. I övrigt föranleder propositionen inte något uttalande
från utskottets sida.
Bakgrunden till förslaget om straffansvar för fordonsägaren vid parkeringsförseelser
är att parkeringsärenden i allt större utsträckning måste
avskrivas därför att det inte kan ledas i bevis vem som fört fordonet. Bestämmelserna
om ägaransvar har i författningsförslaget upptagits i 67 och
68 §§ vägtrafikförordningen. Bestämmelserna, som endast är tillämpliga på
förseelser, där parkeringsbot kan användas, innebär att ansvaret för felaktig
uppställning av motorfordon i första hand skall vila på föraren. Kan det
inte utredas vem som vid tillfället förde fordonet inträder ansvaret för äga
-
21
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
ren. Denne är dock fri från straff, när omständigheterna gör sannolikt att
fordonet var frånhänt honom genom brott.
I motionerna I: 1097 av herr Strandberg m. fl. och II: 1265 av herr Bohman
anförs, bl. a., att eftersom en oskyldig ägare själv kan bli tvungen utreda
ansvarsfrågan och i förekommande fall bevisa den skyldiges skuld förslaget
i praktiken snarare motsvarar ett strikt ägaransvar än ett subsidiärt.
Att en enskild medborgare sålunda åläggs bördan att bevisa att annan person
varit den skyldige innebär enligt motionärernas mening ett icke godtagbart
avsteg från den inom brottmålsförfarandet grundläggande principen
att bevisbördan skall åvila åklagaren. Motionärerna anser att den omständigheten
att den normala bevisföringsgången av administrativa skäl endast
med svårighet kan tillämpas i fråga om parkeringsförseelser inte bör få
motivera, att ett regelsystem införs som leder till uppenbara orättvisor och
därmed är ägnat att undergräva rättssäkerheten. Motionärerna hemställer
därför — såsom deras yrkande får förstås — att riksdagen avstyrker propositionen
i vad avser införandet av ägaransvar vid parkeringsförseelser där
parkeringsbot kan användas. De yrkar vidare att riksdagen hos Kungl. Maj :t
hemställer att nytt förslag till handläggning av parkeringsärenden framläggs
sedan ställning tagits till parkeringskommitténs betänkande i övrigt.
Såsom motionärerna anför kan principiella betänkligheter hysas mot ett
ägaransvar som utformats på det sätt som föreslås i propositionen. Detta
har också vitsordats av departementschefen. Den minskade respekt för gällande
parkeringsbestämmelser, vilken kan sättas i samband med att trafikanterna
i ökad omfattning får klart för sig att nuvarande regelsystem inte
erbjuder tillräckliga möjligheter att beivra brott mot bestämmelserna, är
emellertid mycket oroväckande. Främst med hänsyn till trafiksäkerheten
och framkomligheten i våra tätorter är det nödvändigt att parkeringsbestämmelser
i trafiklagstiftningen och lokala trafikföreskrifter respekteras.
Sett mot denna bakgrund och med beaktande av att de förseelser, som kan
beivras med parkeringsbot, straffrättsligt är att betrakta som lindriga anser
utskottet dock att de principiella betänkligheterna inte väger så tungt att de
bör hindra att den föreslagna författningsändringen genomförs. Motionerna
I: 1097 och II: 1265 bör därför avslås. Utskottet vill emellertid understryka
att bestämmelsen inte får tas till intäkt för att tillbörlig utredning om vem
som i verkligheten fört fordonet vid brott mot parkeringsbestämmelse underlåts.
Det är angeläget att medborgarnas tilltro till de rättstillämpande
myndigheternas sätt att sörja för rättssäkerheten inte rubbas.
I motionerna I: 1095 av herrar Johan Olsson och Mattsson och II: 1266 av
herr Gustafsson i Stenkyrka samt i motionerna 1: 1098 av herr Tistad in. fl.
och II: 1264 av herr Andersson i Örebro in. fl. påtalas de speciella problem
som förslaget om straffansvar för fordonsägaren medför beträffande de
motorfordon som disponeras av företag och enskilda enligt uthyrningsavtal
(s. k. leasingavtal) för längre eller kortare perioder. Främst de långvariga
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
innehaven sägs funktionsmässigt vara att jämställa med äganderätt från
den synpunkt varom nu är fråga. Att belasta uthyraren med de straffpåföljder
som kan komma i fråga synes motionärerna både obilligt och onödigt.
De påpekar också det ökade ekonomiska risktagande som kan bli följden av
författningsändringen. Problemen befaras bli särskilt uttalade om hyresmannen
exempelvis är ett företag, som avser att låta olika befattningshavare
använda fordonet. Principiellt föreligger enligt motionärerna motsvarande
problem också vid korttidsuthyrning. I motionerna 1: 1095 och II: 1266 föreslås
att i det framlagda förslaget till ändring av 68 § vägtrafikförordningen
införs ett tillägg vari utsägs att ägaransvar för parkeringsöverträdelser inte
skall inträda vid långtidsuthyrning utan i stället åvila hyresmannen. I motionsparet
I: 1098 och II: 1264 föreslås att tillägget också skall avse korttidsuthyrning.
Frågan har inte berörts i propositionen. Uthyrning av bilar har emellertid
under senare år fått mycket stor omfattning, och verksamheten tenderar
att öka. Nämnas må att förslag föreligger om alt staten i större utsträckning
skall gå in för att använda uthyrningsfordon vid tjänsteresor m. m. Om ett
förhyrt fordon ställs till förfogande för en större grupp anställda kan det
naturligtvis bli svårt att utreda vem som i det särskilda fallet fört fordonet.
Mot påståendet att författningsändringen kan medföra ökat ekonomiskt
risktagande kan invändas att intet synes hindra att uthyrningsföretagen i
hyresavtalen säkerställer sig för de ekonomiska följderna av att det inte
kan utredas vem som begått en parkeringsförseelse. Däremot kan företagen
inte genom avtal frånsäga sig det straffrättsliga ansvaret. I vad mån problem
härigenom kommer att uppstå i större utsträckning kan inte nu förutses.
Utskottet förutsätter emellertid att frågan följs med uppmärksamhet
och att erforderliga åtgärder snarast vidtas om utvecklingen påkallar det.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att frågan om ansvar för innehavaren
i stället för ägaren redan är rättstekniskt löst när det gäller avbetalningsköp
(1 § 8 mom. vägtrafikförordningen). På grund av vad sålunda anförts
bör motionerna inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Övergångsställe föreligger i vägtrafikförordningens mening bara om markering
har gjorts på körbanan genom målning eller på annat sätt. I anslutning
till vad som numera kan anses internationellt fastslaget föreslås
i propositionen ett tillägg till 1 § 11 mom. vägtrafikförordningen som innebär
att uppsatt upplysningsmärke för övergångsställe lika väl som markering
på körbanan skall betyda att övergångsställe föreligger i vägtrafikförordningens
mening.
I motionerna I: 1096 av herr Schött och II: 1267 av herr Thylén påpekas
att övergångsställen ofta är svåra att upptäcka för både fotgängare och bilister,
särskilt vintertid. Motionärerna anser därför att man — i synnerhet
på infartsleder och i utkanterna av städer —- bör införa ett system med belysta
övergångsställen, eventuellt kompletterat med blinkande lampor på
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
23
vardera trottoarkanten. Motionärerna anser det vidare vara angeläget att
markering som avses i propositionen även kan bestå av ett sådant belysningssystem.
Motionärerna liemsfäiler att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om åtgärder syftande till förbättrad belysning av övergångsställen
i enlighet med det anförda.
Motioner med liknande innehåll har behandlats vid flera riksdagar, senast
under vårsessionen av detta års riksdag. I sitt av riksdagen godkända utlåtande,
nr 5, erinrade tredje lagutskottet om att 1960 års vägsakkunniga i ett
våren 1968 avgivet betänkande ingående behandlat frågan om behovet av
stationär vägbelysning och föreslagit en ordning som syftar till att sådan
belysning skall utföras i större omfattning än som nu sker. Utskottet anförde
vidare att betänkandet jämte däröver avgivna remissvar prövades inom
Kungl. Maj :ts kansli. Med hänsyn till att denna prövning inte borde föregripas
avstyrktes motionerna. Enligt vad utskottet erfarit har överväganden
rörande bl. a. behovet av stationär vägbelysning ännu inte slutförts. Intill
dess så skett synes riksdagen inte böra företa någon åtgärd i frågan. Motionsyrkandena
bör därför inte vinna bifall.
Utskottet hemställer
A. att riksdagen avslår motionerna I: 1097 och II: 1285;
B. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1095 och
II: 1266 samt I: 1098 och II: 1264 lämnar propositionen nr
140 utan erinran såvitt avser förslaget om ägaransvar för
parkeringsförseelser;
C. att riksdagen i övrigt lämnar propositionen utan erinran;
samt
D. att motionerna I: 1096 och II: 1267 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 december 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Åkesson (fp), Ebbe
Ohlsson (m), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s), Skårman (fp),
Hansson (s)* och fru Landberg (s);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep)*, Svenning (s), Ekström
(s), Tobé (fp)*, fru Ekroth (s), herrar Hugosson (s)*, Krönmark (m) och
Josefson i Arrie (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 61 år 1969
Reservation
Vid B i utskottets hemställan
beträffande ägaransvaret för parkeringsförseelser
av herrar Skårman (fp) och Tobé (fp), vilka ansett
dels att det avsnitt av utlåtandet på s. 22 som börjar med orden »Frågan
har» och som slutar med orden »riksdagens åtgärd» bort ha följande lydelse:
Frågan
har inte berörts i propositionen. Uthyrning av bilar har emellertid
under senare år fått mycket stor omfattning, och verksamheten tenderar att
öka. Nämnas må att förslag föreligger om att staten i större utsträckning
skall gå in för att använda uthyrningsfordon vid tjänsteresor m. m. Ställs
ett för en längre period förhyrt fordon till förfogande för en större grupp
anställda kan det bli mycket svårt att utreda vem som i det särskilda fallet
fört fordonet. Också vid korttidsuthyrning kan emellertid stora problem
uppstå. Sålunda saknar ju uthyrningsföretaget möjlighet att i förväg bedöma
hyresmannens laglydighet.
Det är tveksamt om ett uthyrningsföretag utan menlig påverkan på verksamheten
genom bestämmelser i hyresavtalen kan säkerställa sig för de
ekonomiska följderna av att det inte kan utredas vem som begått en parkeringsförseelse.
Vidare är det fullt klart att uthyrningsföretagen inte genom
avtal kan frånsäga sig det straffrättsliga ansvaret. Att uthyrare sålunda kan
komma att belastas med straffpåföljder för enligt utskottets mening alltför
långt från principen att straff bör drabba den som begått gärningen eller
medverkat till den. Utskottet vill erinra om att vägtrafikförordningen redan
innehåller en bestämmelse enligt vilken innehavaren i stället för ägaren
blir ansvarig när fordonet innehas på grund av avbetalningsköp. Enligt utskottets
mening kan det inte möta något hinder att — såsom föreslagits i motionerna
I: 1095 och II: 1266 samt I: 1098 och II: 1264 — i analogi härmed
införa ett tillägg till 67 och 68 §§, vari utsägs att ägaransvar för parkeringsöverträdelser
icke skall inträda vid kort- och långtidsuthyrning utan i stället
åvila hyresmannen.
dels att utskottet bort hemställa
att riksdagen i anledning av dels propositionen nr 140,
dels motionerna I: 1095 och II: 1266 samt I: 1098 och II: 1264
såsom sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
ovan anfört beträffande ägaransvaret vid parkeringsförseelser.
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690032