Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

1

Nr 59

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till jordhävdslag m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 9 oktober 1969 dagtecknad proposition, nr 134, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) jordhävdslag,

2) lag om ändring i lagen (1947:290) om tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1947 års lag om uppsikt å jordbruk ersätts av
en jordhävdslag. Avsikten är att anpassa bestämmelserna om vanhävd till
den nya jordbrukspolitiken. Jordbruk bör sålunda få läggas ned, om det
inte strider mot allmänna jordbruksintressen. Ingripande på grund av
bristande hävd avses få ske endast för att skydda jordbruk som har förutsättningar
för rationell drift eller för att tillvarata möjligheten till strukturrationalisering.
Kravet på hävd anses inte längre behöva omfatta byggnader.
För att hindra matjordstäkt som kan äventyra rationaliseringssträvandena
föreslås möjlighet för lantbruksnämnden att meddela förordnande
med förbud mot täkt av matjord.

Förslaget föranleder vissa ändringar av huvudsakligen formell natur i
1947 års lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 59

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1) Förslag
till

Jordhävdslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Med odlad jord förstås i denna lag åker och kultiverad betesmark.
Jordbruket anses nedlagt, om odlad jord under mer än två år i följd icke
bearbetats eller utnyttjats för slätter eller betesgång eller om skog planteras
på jorden.

2 §

Lagen är ej tillämplig på mark

1. som tillhör staten,

2. som ingår i fastighet, vilken är taxerad som annan fastighet eller vilken
genom avstyckning bildats för annat ändamål än jordbruk och ej därefter
undergått taxering,

3. som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd efter den
1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk, eller

4. varå jordbruket varit nedlagt under tre år.

3 §

Har jordbruket på odlad jord lagts ned, kan lantbruksnämnden förelägga
innehavaren att återställa hävden, om jorden

1. ingår i brukningsenhet, som är eller genom tekniskt och ekonomiskt
rimliga åtgärder kan bli lämpad för rationell jordbruksdrift och som lider
skada genom nedläggningen, eller

2. med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter finnes
böra hållas i odlat skick för att underlätta bildandet av rationell brukningsenhet.

Beträffande jord som innehas med nyttjanderätt skall föreläggandet riktas
mot ägaren, om nyttjanderättsliavaren är medellös eller lians återstående
besittningstid ej är tillräcklig för hävdens återställande.

När lantbruksnämnden meddelar föreläggande, skall nämnden ange de
åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan utsätta vite.

4 §

Ägare eller brukare av jord är skyldig tåla att föreskriven åtgärd vidtages
även om föreläggandet är riktat mot annan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

3

5 §

Har föreläggande om återställande av hävd meddelats med stöd av 3 §
lörsta stycket 2, är staten skyldig att lösa jorden, om ägaren begär det.

Yrkande om inlösen skall vid äventyr av talans förlust skriftligen göras
hos lantbruksnämnden inom två månader från det nämndens beslut om
föreläggande vunnit laga kraft samt upptaga pris och övriga villkor. Bifalles
icke yrkandet, skall talan vid samma äventyr väckas genom stämning inom
två månader från det avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Har ägaren fått del
av beslut törst sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från
dagen för delfåendet.

6 §

Lantbruksnämnden kan beträffande odlad jord som avses i 3 § första
stycket 1 eller 2 förordna att täkt av matjord icke får ske utan nämndens
tillstånd.

Förordnande får meddelas för högst fem år åt gången och länder omedelbart
till efterrättelse.

7 §

På framställning av ägare av odlad jord kan lantbruksnämnden avge förklaring
att jordbrukets nedläggande icke skall medföra åtgärd enligt 3 §.
Har sådan förklaring avgivits, äger förordnande som meddelats med stöd av
6 § icke tillämpning beträffande jorden.

8 §

Talan om utdömande av vite och om utsättande av nytt vite föres av allmän
åklagare vid rätten i den ort där jorden eller huvuddelen av denna är
belägen. Talan får ej väckas utan att lantbruksnämnden hemställt därom.
Vite får ej förvandlas.

9 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder förordnande som
meddelats med stöd av 6 § dömes till böter.

10 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Genom lagen upphäves lagen (1947:288) om uppsikt å jordbruk. Den
upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om verkan av överenskommelse
enligt 5 § och föreläggande enligt 7 § nämnda lag.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1947: 290) om tvångsinlösen av vanhävdad
j ordbruksegendom

Härigenom förordnas, att lagen (1947: 290) om tvångsinlösen av vanhäv -

dad jordbruksegendom skall ha nedan
(Nuvarande lydelse)

1

Förekommer å jordbruksegendom
synnerligen grov vanhävd av den odlade
jorden eller för jordbruket erforderliga
byggnader och finnes med
hänsyn till vanhävdens omfattning
och egendomens storlek eller av andra
särskilda skäl nödigt att åtgärder
till avhjälpande av vanhävden vidtagas
i annan ordning än som stadgas
i lagen om uppsikt å jordbruk,
må Konungen med riksdagens samtycke
förordna att egendomen eller,
om särskilda omständigheter föranleda
därtill, del av egendomen skall
mot lösen avstås till kronan.

2

Fråga om inlösen enligt 1 § må
väckas av vederbörande lantbruksnämnd
eller länsstyrelse. Innan frågan
väckes skall utredning vara förebragt
om de förhållanden som kunna
vara av betydelse för frågans bedömande.

I övrigt skola i avseende å inlösen
i tillämpliga delar gälla de allmänna
bestämmelserna i lagen om expropriation;
dock äge Konungen, om
särskilda skäl äro därtill, i samband
med beslut om inlösen förordna att
egendomen eller del därav må tagas i
besittning, sedan stämning i expropriationsmålet
utfärdats.

angivna lydelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Förekommer å jordbruksegendom
synnerligen grov vanhävd av den odlade
jorden och finnes med hänsyn
till vanhävdens omfattning och egendomens
storlek eller av andra särskilda
skäl nödigt att åtgärder till
avhjälpande av vanhävden vidtagas
i annan ordning än som stadgas i
jordhävslagen, må Konungen med
riksdagens samtycke förordna att
egendomen eller, om särskilda omständigheter
föranleda därtill, del av
egendomen skall mot lösen avstås till
staten.

§■

Fråga om inlösen enligt 1 § må
väckas av vederbörande lantbruksnämnd.
Innan frågan väckes skall utredning
vara förebragt om de förhållanden
som kunna vara av betydelse
för frågans bedömande.

I övrigt skola i avseende å inlösen
i tillämpliga delar gälla de allmänna
bestämmelserna i lagen om expropriation.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

5

Motionsyrkanden

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna I: 1080 av herr Alexanderson m. fl. och
II: 1248 av herr Tobé och fru Anér, i vilka motioner hemställs

»att riksdagen i sammanhang med behandlingen av prop. nr 134 beslutar
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till införande i naturvårdslagen
av tillståndstvång för matjordstäkt i enlighet med vad ovan anförts»;

2. de likalydande motionerna I: 1090 av herr Carlsson, Eric, m. fl. och
II: 1259 av herr Jonasson m. fl., i vilka motioner hemställs

»att riksdagen måtte med ändring av vad som föreslås i propositionen nr
134 besluta,

att 2 § i den föreslagna jordhävdslagen skall ha följande lydelse

2 §

Lagen är ej tillämplig på mark---(= propositionen) ----

4. varå jordbruket varit nedlagt under tre år, såvitt inte särskilda omständigheter
föreligger»;

3. de likalydande motionerna I: 1091 av herrar Skårman och Skagerlund
och II: 1260 av herr Nilsson i Lönsboda m. fl., i vilka motioner hemställs

»att riksdagen måtte med ändring av vad som föreslås i proposition nr 134
besluta,

att 1 § i den föreslagna jordhävdslagen skall ha följande lydelse:

1 §

Med odlad —--kultiverad betesmark.

Jordbruket anses nedlagt, om odlad jord under mer än fyra år i följd icke
bearbetats eller utnyttjats för slåtter eller betesgång eller om skog planteras
på jorden.

att 6 § skall ha följande ändrade lydelse:

6 §

Beträffande odlad jord som avses i 3 § första stycket 1 eller 2 får täkt av
matjord inte ske utan lantbruksnämndens tillstånd»; samt

4. de likalydande motionerna 1:1092 av herr Svanström m. fl. och II: 1258
av herr Hansson i Skegrie m. fl., i vilka motioner hemställs

»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 134 måtte
besluta

1. att jordhävdslagen skall vara tillämplig jämväl på jordbruksmark som
tillhör staten;

l-f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 59

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

2. att uttala, att lantbruksnämnderna bör åläggas informera naturvårdsmyndigheterna
om sådana förändringar i jordbruket, som kan ha betydelse
ur naturvårdssynpunkt, i enlighet med vad som anförts i motionen; samt

3. att uppdra åt vederbörande utskott att utarbeta erforderlig lagtext».

Inledning

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anför i propositionen
inledningsvis följande.

Jordbrukets fortlöpande rationalisering har aktualiserat en översyn av
vanhävdslagstiftningen, dvs. lagarna den 30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt
å jordbruk (uppsiktslagen) och (nr 290) om tvångsinlösen av vanhävdaa
jordbruksegendom (inlösenlagen). Lantbruksstyrelsen behandlade hithörande
frågor i betänkande med förslag till ändringar i uppsiktslagen (SOU
1956: 62). Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 maj 1958 tillkallades
härefter sakkunniga för att se över jordförvärvs-, bolagsförbudsoch
uppsiktslagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen 1958
års jordlagsutredning, avgav år 1961 betänkande med förslag till jordförvärvsiag
m. m. (SOU 1961:49). I detta ämne utfärdades den 14 maj 1965
jordförvärvslag (nr 290) samt jordförvärvskungörelse (nr 292) med tilllämpningsföreskrifter
till lagen. Sedan statsmakterna år 1967 fattat beslut
om riktlinjer för jordbrukspolitiken (prop. 1967:95, JoU 25, 30, 31, rskr
280) har utredningen1 fullföljt sitt arbete med uppsiktslagstiftningen och
år 1968 avlämnat betänkandet Jordhävdslag (SOU 1968: 22).

Efter remiss har yttranden över förslaget till jordhävdslag avgetts av
Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, bankinspektionen,
domänverket, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus,
Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, arrendelagsutredningen,
expropriationsutredningen, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Skogsindustriernas Samarbetsutskott, Svenska kommunförbundet,
Sveriges lantbruksförbund, Skogs- och Lantarbetsgivareföreningen,
Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund, Svenska Skogsarbetareförbundet,
Sveriges Jordägareförbund och Svenska Företagares Riksförbund.

Remissinstanserna har i åtskilliga fall bilagt yttranden från underställda
myndigheter eller särskilt berörda organisationer. Sålunda har lantbruksstyrelsen
bifogat yttranden från samtliga lantbruksnämnder, domänverket
från överjägmästarna i Bergslagsdistriktet och Västra distriktet och från
domänintendenterna i samtliga fem domänområden samt lantmäteristyrelsen

1 Under arbetet med förslag till jordhävdslag har utredningen bestått av f. d. landshövdingen
Gustav V. Nilsson, ordf., f. d. riksdagsledamöterna Einar Haeggblom och Anders
E. Johansson, generaldirektören Sven-Gösta Jonzon, landshövdingen Hjalmar Nilsson, förbundsordföranden
Sigge Oscarsson samt riksdagsledamöterna Yngve Persson och Sven E. Sundin;
direktiv se räksdagsberättelsen 1959 s. 217.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

7

från överlantmätarna i Stockholms, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus,
Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län.

Sedan ärendet därefter ytterligare övervägts inom jordbruksdepartementet,
anhåller jag nu att få ta upp det til! behandling.

Nuvarande ordning m. m.
Utskottet hänvisar till propositionen s. 6—8.

Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen
Utskottet hänvisar till propositionen s. 8—21.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen följande.

Behovet av och syftet med en vanhävdslagstiftning

Inom jordbruket pågår en snabb rationaliseringsprocess i syfte att bygga
upp effektiva jordbruksföretag. Många jordbruk saknar emellertid ännu
tekniska och ekonomiska förutsättningar för en lönsam produktion. Av landets
omkring 3 milj. hektar åker har inte fullt två tredjedelar bedömts som
företagsekonomiskt möjliga att bruka på sikt med nu känd teknik och med
hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet, arronderingsförhållanden och
förekomst av sammanhängande ytor. Ett stort antal jordbruk kan alltså
väntas komma att upphöra som självständiga enheter samtidigt som bortfallet
av odlad jord fortsätter. Under dessa förhållanden kan den princip
på vilken uppsiktslagen bygger, nämligen att den odlade jorden bör hållas
i hävd, uppenbarligen inte längre upprätthållas. Den kan tvärtom antas
motverka den av statsmakterna drivna jordbrukspolitiken. Jag delar jordlagsutredningen
uppfattning att de flesta av de motiv som legat till grund
för uppsiktslagen inte längre kan åberopas som skäl för en vanhävdslagstiftning.
Det föreligger dock som utredningen framhållit fortfarande behov
av bestämmelser som ger det allmänna möjlighet att gripa in där rationaliseringsverksamheten
äventyras genom nedläggning av jordbruk. Vanhävdslagstiftningens
syfte bör i huvudsak vara endast att främja rationaliseringen
och skydda resultatet av denna. Jag ansluter mig i detta avseende
till utredningens uppfattning och föreslår att uppsiktslagen ersätts med

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

en jordhävdslag som i likhet med jordförvärvslagen bör bli ett instrument
för lantbruksnämnderna i deras rationaliseringssträvanden.

Liksom utredningen finner jag det ej lämpligt att markvårds- och naturvårdsintressena
tillgodoses inom ramen för en vanhävdslagstiftning. Frågan
om den odlade jordens hävd bör bedömas uteslutande med hänsyn till jordbrukspolitiska
intressen. Sedan odlad jord tagits ur produktionen eller jordbruket
nedlagts, är skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) i princip tilllämplig.
Beträffande naturvårdsintresset vill jag erinra om det uppdrag som
Kungl. Maj :t gett statens naturvårdsverk den 9 juni 1967 att följa inverkningarna
ur landskapsvårdssynpunkt av minskningen i jordbruksjordens
omfattning.

Utredningen har ej tagit ställning till om inlösenlagen bör behållas vid
sidan om jordhävdslagen. I likhet med expropriationsutredningen anser jag
att expropriation av vanskött egendom även i fortsättningen bör kunna genomföras
och att bestämmelserna härom har sin plats i en allmän expropriationslag.
Expropriationsutredningen har uppgett att den ämnar föreslå
att inlösenlagen upphävs och ersätts med bestämmelser av antydd innebörd.
Om ett sådant förslag inte hinner genomföras innan jordhävdslagen träder
i kraft föreslår expropriationsutredningen att samordningsproblemet löses
genom att inlösenlagen upphävs redan i samband med ikraftträdandet av
jordhävdslagen. Jag delar expropriationsutredningens uppfattning att inlösenlagen
i sin nuvarande utformning har mycket begränsad betydelse. Den
bör dock enligt min uppfattning ej upphävas förrän nya bestämmelser om
inlösen av vanhävdad egendom meddelas. Därmed torde anstå till dess expropriationsutredningens
förslag behandlats. Jordhävdslagens införande
föranleder vissa jämkningar i inlösenlagen.

Jordhävdslagen såsom rationaliseringsinstrument

I enlighet med vad jag tidigare anfört om strukturomvandlingen inom
jordbruket bör lagen utgå från att det i princip skall vara tillåtet att lägga
ned jordbruk. Endast i särskilda fall där en nedläggning strider mot vissa
allmänna intressen bör möjlighet finnas för det allmänna att gripa in. Bestämmelserna
bör därför utformas så att de dels skyddar företag, som redan
är eller som kan väntas bli rationella företag, och dels främjar jordbrukets
rationalisering genom att hindra nedläggning av jordbruket på jord
som behövs för att bygga upp rationella företag. Lönsamhetsbedömningen
av att marken brukas bör inte som hittills begränsas till själva brukningsenheten
utan ske med beaktande av att marken kan komma att få rationellare
användning inom en annan enhet.

För att lagen skall på bästa sätt tillgodose angivna intressen bör ingripande
mot vanhävd kunna ske på ett tidigare stadium än vad uppsiktslagen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969 9

medger. Ingripandet bör i princip kunna ske så snart innehavare av odlad
jord lagt ned jordbruket.

Utvecklingen mot effektivare jordbruksföretag torde med all sannolikhet
i övervägande antalet fall få formen av storleksrationalisering. Gjorda bedömningar
tyder på att arealbehovet för framtida enskilda företag blir betydande.
Tillämpningen av rationell teknik ställer också höga krav på arronderingen
och på fältens form. Ett ingripande i syfte att främja strukturutvecklingen
inom ett område måste grunda sig på en lönsamhetsbedömning
av den tilltänkta användningen av markområdet. I regel torde det bli fråga
om god jordbruksjord men behovet av stora brukningsområden och goda
fältformer kan aktualisera ingripanden även i fråga om jordbruksjord med
sämre avkastningsförmåga.

Såsom utredningen uttalat måste självfallet intresset av att genomföra en
storleksrationalisering vägas mot den nytta ägaren kan ha av att behålla
marken inom brukningsenheten och använda den som skogsmark.

I likhet med utredningen anser jag det inte nödvändigt att rationaliseringsorganen
får befogenheter att framtvinga försäljning av obrukad eller
bristfälligt brukad mark, som behövs för den yttre rationaliseringen, eller
att det allmänna får överta brukningsrätten till vanvårdad mark. Jag räknar
nämligen med att rationaliseringen skall kunna ske i önskad takt och med
godtagbart resultat genom att jordhävdslagen skall tillåta ingripande på ett
tidigare stadium än vad som kan ske enligt gällande rätt.

Som jag tidigare anfört bör ingripande mot nedläggning av jordbruk kunna
ske om jordområdet behövs för bildandet av en lämplig brukningsenhet.
Utredningen har här tagit upp fråga om inlösningsskyldighet för staten i det
fall en jordägare skulle åläggas en förlustbringande brukning av mark som
behöver tas i anspråk för sådant ändamål. Enligt utredningen bör ett sådant
åläggande kunna ifrågakomma utan inlösningsskyldighet eller ersättning i
annan form med hänsyn till möjligheterna för ägaren att antingen sälja
marken eller arrendera ut den som tillskottsmark. Utredningen har kunnat
hämta visst stöd för sin uppfattning i de särbestämmelser som år 1961 infördes
för Kopparbergs län och i de motiv som anfördes för denna lagstiftning
(prop. 1961:139, 3LU 25). Utredningen har förutsatt att lantbruksnämnden
är redo att — i de fall där en markägare tvingas bruka mark med
hänsyn till allmänna rationaliseringsintressen — inlösa marken om detta
påfordras av markägaren. Bland remissinstanserna har bl. a. Svea hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland och kammarkollegiet anfört att lantbruksnämnden
bör vara skyldig att göra detta för att markägaren skall erhålla ett
godtagbart rättsskydd. För egen del ansluter jag mig till sistnämnda uppfattning.
1961 års särbestämmelser var orsakade av särskilda förhållanden
som rådde inom de storskiftade delarna av Kopparbergs län och kan ej utan
vidare göras generellt giltiga i hela landet. Jag föreslår därför att i lagen

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

förs in en bestämmelse av innehåll att staten i ovan beskrivna situation har
skyldighet att på ägarens begäran lösa in marken efter ortens pris på mark
av liknande beskaffenhet som används för jordbruksändamål. Hänsyn bör
givetvis tas till det skick vari marken befinner sig vid tiden för inlösen. Om
markägarens yrkande om inlösen inte bifalles bör han kunna få frågan om
ersättningens storlek prövad av domstol. Tidsfristerna inom vilka yrkande
om inlösen skall framställas och talan väckas vid domstol bör göras så korta
som möjligt.

Jag utgår från att, innan lantbruksnämnden ingriper med föreskrift om
återställande av hävd, förhandlingar kommer att äga rum mellan lantbruksnämnden
och markägaren i syfte att träffa överenskommelse om markens
brukning. Om markägaren då förklarar att han, i stället för att återställa
hävden, hellre vill sälja området eller begära att nämnden löser det, bör
nämnden först övertyga sig om att hinder mot att avskilja området ej möter
enligt jorddelningslagen. Skulle sådant hinder möta och följaktligen varken
försäljning eller inlösen av området kan ske, bör ej heller något föreläggande
meddelas. Om staten löser in marken synes det skäligt att staten också
står för kostnaderna för avstyckningsförrättningen (jfr 19 kap. 27 § jorddelningslagen).

Vanhävdsbegreppets innehåll torde, såsom lantbruksstyrelsen och ett flertal
andra remissinstanser förordat, av biologiska och tekniska skäl böra bestämmas
på samma sätt som i 1961 års särbestämmelser för Kopparbergs
län. Det innebär att odlad jord som under mer än två år i följd inte varit
föremål för bearbetning, slåtter eller betesgång omfattas av lagstiftningen.

Utredningen har berört frågan i vad mån avstyckningsrestriktionerna i
19 kap. 3 § 1 mom. jorddelningslagen till skydd för jordbruksnäringen kan
utgöra hinder mot överlåtelse av del av fastighet för rationaliseringsändamål.
Eftersom den bestämmelse som det här närmast gäller att tillämpa —
första stycket andra punkten — inte innehåller annat än att fördelarna för
jordbruksnäringen i varje särskilt fall skall vägas mot olägenheterna för
samma näring, torde det inte föreligga hinder mot avstyckningar som är till
övervägande fördel för jordbruksnäringen. Tillämpningen av andra stycket,
som avser skiljande av skog från jord, har tidigare på grund av rådande
struktur förhållanden inom jordbruket varit tämligen restriktiv (jfr SOU
1956: 62 s. 87). Förutsättningarna för bedömning av sådana frågor har emellertid
genom de senare årens utveckling inom jordbruk och skogsbruk ändrats
väsentligt (jfr SOU 1963: 68 s. 176 och 1968 års lagrådsremiss med förslag
till fastighetsbildningslag s. 158). Behovet av skog till jordbruket har
minskat och denna utveckling torde komma att fortsätta ytterligare. Jag
finner därför i likhet med såväl utredningen som lantmäteri styrelsen att
det inte bör uppkomma några skiljaktigheter mellan de bedömningar lantbruksnämnderna
har att göra i sin inköps- och förmedlingsverksamhet och

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

lantmäteriväsendets tillämpning av jorddelningslagen. Samordningen underlättas
f. ö. genom att överlantmätaren ingår i lantbruksnämndens strukturdelegation.

Jordhävdslagens tillämpningsområde

Uppsiktslagen omfattar odlad jord och byggnader. Uppsiktslagens begrepp
»odlad jord» anses omfatta åker och sådan betesmark som en gång varit
lagd under plog. Innebörden av förekommande ägoslagsbeteckningar bör ansluta
till de definitioner som användes vid 1966 års jordbruksräkning. Med
åker bör då förstås mark, som lagts under plog och nyttjas för växtodling
(även fältmässiga odlingar av köksväxter, frukt och bär), däremot inte
mångåriga slätter- och betesvallar, som utnyttjas endast undantagsvis eller
som inte väntas bli plöjda på nytt. Som kultiverad betesmark bör anses gräsbärande
mark som används för bete och förbättrats genom röjning, bearbetning
med redskap, gödsling eller sådd med vallväxter samt sådan gräsbärande
mark, som tidigare varit åker och utnyttjas som bete. Begreppet »odlad
jord» som sammanfattande benämning på åker och kultiverad betesmark
torde kunna behållas.

I likhet med utredningen anser jag att uppsiktslagens arealgräns två hektar
nu bör slopas. Det är emellertid självklart att ingripande inte bör göras i
fråga om små brukningsenheter i andra fall än då angelägna rationaliseringsintressen
kräver det.

Jag ansluter mig vidare till utredningens förslag att jordhävdslagen endast
bör kunna tillämpas på egendom som är taxerad som jordbruksfastighet.
Såsom utredningen påpekat nås härigenom identitet mellan ämnesområdena
för jordhävdslagen och jordförvärvslagen.

Liksom utredningen anser jag något behov inte föreligga att göra jordhävdslagen
tillämplig på byggnader.

T vissa fall förekommer att såsom jordbruksfastighet taxerad mark detaljplaneras.
Till undvikande att jordhävdslagen blir tillämplig på sådan mark
bör marken i likhet med vad som är fallet i jordförvärvslagen uttryckligen
undantas från tillämpningsområdet.

Uppsiktslagen är tillämplig på alla ägarkategorier utom kronan. Jag anser
i likhet med utredningen att jordhävdslagen skall ha samma tillämpningsområde.
Den strukturutveckling som skall kunna främjas med stöd
av lagen är givetvis lika angelägen för alla ägarkategorier. Att statens mark
trots detta bör hållas utanför lagen sammanhänger med att det inte är behövligt
att gentemot staten tillämpa jordhävdslagens speciella procedur.
Det ligger i sakens natur att erforderligt samråd sker mellan lantbruksnämnden
och andra organ som förvaltar statlig egendom. Det synes rimligt att man
bestämmer en tidsgräns för lantbruksnämndens rätt att ingripa enligt jord -

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

hävdslagen. Denna tid bör lämpligen bestämmas så, att lagen inte blir tilllämplig
på jord, varå jordbruket varit nedlagt under tre år. Därmed kommer
under lagens tillämpningsområde också sådana fall av vanhävd under åren
närmast före jordhävdslagens ikraftträdande, mot vilka åtgärd då ännu inte
kunnat vidtas enligt uppsiktslagen men som från rationaliseringssynpunkt
kräver ett ingripande. Med denna lösning krävs övergångsbestämmelser endast
för sådana fall av vanhävd som vid den nya lagens ikraftträdande är
föremål för åtgärd enligt uppsiktslagen.

Förhandsbesked

Som jag förut nämnt bör jordhävdslagen utformas så att markinnehavaren
normalt har rätt att lägga ned jordbruket. Uppsiktslagen ger innehavaren
rätt att påkalla lantbruksnämndens prövning om nedläggningen får ske.
Motsvarande bestämmelse bör tas in i jordhävdslagen.

Matjordstäkt

Efterfrågan på matjord har under senare år ökat. Sedan matjorden förts
bort från jordbruksmarken kan denna i regel användas endast för skogsbruk.
Att återställa marken i ursprungligt skick är ofta omöjligt eller i varje
fall mycket kostsamt. Som utredningen och lantbruksstyrelsen påpekat går
täkten snabbt och utförs ofta av specialiserade företag som har en omfattande
maskinpark till sitt förfogande. Det är därför nödvändigt med bestämmelser
som gör det möjligt att snabbt gripa in mot sådan matjordstäkt som
motverkar jordbrukets rationalisering. Lämpligen kan lantbruksnämnden,
ges möjlighet i första hand att förbjuda täkt på viss fastighet. Om nämnden
befarar att större områden, som behöver bevaras i odlat skick, löper risk
att förstöras genom matjordstäkt, bör nämnden kunna meddela ett kollektivt
förbud mot täkt inom det angivna området. Förbuden måste straffsanktioneras.
Påföljden bör vara böter.

Lantbruksstyrelsen har förordat att, eftersom ett snabbt ingripande är
nödvändigt om en matjordstäkt behöver stoppas, delegering av åtgärden
bör kunna ske till tjänsteman, förslagsvis lantbruksdirektören. Meddelande
av kollektivt förbud anser jag för min del böra ankomma på struktur delegationen
eller på nämnden i plenum. Annat förbud bör i princip, efter delegeringsbeslut
av nämnden, kunna meddelas av tjänsteman hos nämnden.
Närmare bestämmelser om förfarandet i ärenden om matjordstäkt torde få
meddelas i administrativ ordning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

13

Ansvaret för avhjälpande av vanhävd

Enligt uppsiktslagen är i princip jordägaren ansvarig för avhjälpande av
vanhävd endast om han själv brukar jorden. Annars åvilar ansvaret brukaren.
Utredningen föreslår att föreläggande och förbud skall kunna riktas
mot såväl jordägaren som, om marken är upplåten till annan, brukaren.
Utredningens förslag innefattar vidare att den som förelagts viss åtgärd för
att återställa hävd måste fullgöra sin skyldighet även om han sedermera
frånträtt egendomen. Flera remissinstanser uttalar att lagen till undvikande
av osäkerhet vid tillämpningen bör klart utsäga hur ansvaret skall fördelas
och mot vem ett föreläggande vid visst tillfälle skall riktas. Svea hovrätt
har med hänsyn till de vanhävdskorrektiv som finns i arrendelagen
ifrågasatt, om det är nödvändigt att föreläggandet riktas mot annan än jordägaren.
Hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Malmöhus län, arrendelagsutredningen
och Sveriges Jordägareförbund anser däremot att föreläggande
liksom i gällande rätt i första hand bör riktas mot brukaren. För
egen del anser jag att utredningens förslag skulle kunna leda till vissa ej
önskade konsekvenser. Man kan t. ex. tänka sig fall, där föreläggande riktats
mot en arrenaator, som endast har kort tid kvar av sin besittningstid.
När arrendeavtalet upphör att gälla skall avräkning ske med jordägaren,
och arrendatorn är därvid skyldig att utge ersättning till jordägaren, om det
vid syn visar sig att arrendestället försämrats. Det skulle onekligen vara
mindre tilltalande, om arrendatorn vid avräkningen påförs bristbelopp på
grund av försämrad hävd och dessutom av lantbruksnämnden föreläggs att
återställa hävden. Det kan däremot ej anses obilligt om föreläggande riktas
mot en nytillträdd arrendator, eftersom hans arrendeavgift får antas vara
bestämd med hänsyn till hävden vid tillträdet. Om arrendatorn avhjälper
vid tillträdet bristande hävd, är han berättigad till gottgörelse senast när
han avträder fastigheten.

Jag anser att anmodan att återställa hävden, föreläggande och förbud i
regel skall riktas mot brukaren. Endast för de fall att brukaren är medellös
eller hans återstående besittningstid ej är tillräcklig för hävdens återställande,
bör ingripandet riktas mot ägaren. När lantbruksnämnden utfärdar
föreläggande att vidta åtgärder till återställande av hävden bör nämnden
utsätta tid, inom vilken varje särskild åtgärd skall vara verkställd. Enligt
uppsiktslagen bör tiden i allmänhet ej överstiga två år men kan, om det är
oundgängligen nödvändigt, utsträckas till fyra år. Någon uttrycklig föreskrift
härvidlag synes inte nödvändig i den nya lagen. En prövning från fall
till fall med hänsyn till åtgärdernas art och övriga omständigheter ter sig
mera ändamålsenlig. De tidsgränser som anges i uppsiktslagen synes härvid
kunna tjäna till vägledning.

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

Vite och besvär

Bestämmelser om vites utdömande och utsättande av nytt vite bör i enlighet
med utredningens förslag utformas i överensstämmelse med motsvarande
bestämmelser i 7 § andra stycket jordförvärvslagen.

Besvärsförfarandet regleras av instruktionen den 25 maj 1967 (nr 425)
för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna. De ytterligare bestämmelser
som kan behövas ankommer på Kungl. Maj :t att meddela.

Ikraftträdande

Jordhävdslagen bör träda i kraft den 1 januari 1970 i samband varmed
uppsiktslagen bör upphävas.

Lagrådsbehandlingen

Lagrådets yttrande har föranlett vissa jämkningar i de till lagrådet remitterade
förslagen. Utskottet hänvisar till propositionen s. 34—47.

Motionerna m. m.

1: 1080 och II: 1218

Enligt 18 § naturvårdslagen den 11 december 196b får täkt av sten, grus,
sand eller iera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej ske
utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt inom vattenområde
och inkräktar inte heller på rätt som meddelas genom inmutning
enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen. Länsstyrelsen äger förelägga
den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas,
framlägga täktplan av erforderlig omfattning. 1 samband med tillstånd får
länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan
på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd får för
sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av föreskrivna
åtgärder.

För täkt som inte omfattas av allmänt tillståndstvång gäller att om sådan
täkt befaras skada eller ändra landskapsbilden skall behövligt skydd ges med
stöd av bestämmelserna om arbetsföretag i 19 och 20 §§ naturvårdslagen. Den
förstnämnda paragrafen föreskriver att om det finns anledning anta att arbetsföretag,
som inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom
visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen
förordna att företag av det slaget inte får utföras inom området
utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd äger länsstyrelsen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

15

meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden
såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Kan företag som inte omfattas
av tillståndstvång enligt 18 eller 19 § komma att väsentligt ändra landskapsbilden
bör, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen
(20 §). Även i detta fall kan skyddsföreskrifter meddelas.

Under förarbetena till naturvårdslagen diskuterades frågan vilka materialslag
som borde vara underkastade allmän tillståndsplikt enligt lagens 18 §.

1960 års naturvårdsutredning anförde i ämnet bl. a. följande (SOU 1962:
36 s. 293 f.).

Även om grusbrytningen är helt dominerande inom täktverksamheten förekommer
åtskillig annan täktverksamhet som kan medföra lika negativa
verkningar i landskapsbilden. I 21 § naturskyddslagen talas om täkt av sten,
grus, sand, jord eller därmed jämförliga nyttigheter. Denna uppräkning är
icke helt entydig. Utredningen föreslår det förtydligandet att även torv tages
med i uppräkningen. Vidare bör understrykas att begreppet jord i lagtexten
icke får fattas i betydelsen det övre mat jordslagret utan i princip omfattar
även övriga förekommande lösa jordlager, exempelvis lera, morän o. s. v.
Enligt utredningens mening bör även täkt av sten, sand, jord och torv underkastas
den generella tillståndsplikt som diskuterats för grus. Detta är
befogat med hänsyn till täktverksamhetens verkningar ur naturvårdssynpunkt,
och lösningen blir även enkel därigenom att täktverksamheten i praktiken
blir definierad. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att en normal
grustäkt mycket ofta förutsätter även brytning av sten och jord.

Av remissorganen föreslog en instans att uttag av matjord borde undantas
från täktregleringen med hänsyftning på fall där matjord borttas och
försäljs före skogsplantering på mindre värdefull inägojord. Å andra sidan
ansåg Stockholms läns och stads lantbruksnämnd samt hushållningssällskapet
i Stockholms län det önskvärt att kunna hindra dylik, i Stockholmstrakten
ej ovanlig matjordsborttagning. Man anförde i sammanhanget att
denna i varje fall under en övergångstid ofta medför en betydande förfulning
av landskapet.

Departementschefen anförde i propositionen (1964: 148 s. 74) att täktregleringen
enligt hans mening borde inriktas på sådana täkter som med
hänsyn till sin allmänna förekomst och det sätt, varpå de vanligen utförs,
medför särskilda vådor för landskapsbilden. Ur dessa synpunkter borde tillståndstvång
införas beträffande täkt av sten, grus, sand och lera. Däremot
torde enligt departementschefen knappast finnas tillräckliga skäl att generellt
fordra tillstånd i fråga om annan jord eller torv. Täkt av matjord och
torv torde mera sällan ske till större djup eller eljest på sådant sätt att en
värdefull landskapsbild tillfogades bestående skada. För dylika fall torde
erforderligt skydd kunna åvägabringas med stöd av bestämmelserna i 19
och 20 §§.

I motionerna I: 1080 av herr Alexanderson m. fl. och II: 1248 av herr Tobé
och fru Anér anförs bl. a. att utvecklingen har visat, att det i varje fall inom
vissa områden, särskilt i närheten av större tätorter eller områden med mera

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

omfattande fritidsbebyggelse, finns stort behov av att behandla matjordstäkt
efter samma regler som täkt av sten, grus, sand och lera. Ett tillståndstvång
kan möjligen begränsas till vissa geografiska områden, antingen så
att det endast tillämpas efter speciellt förordnande eller så att tillståndsmyndigheten
kan lämna generella tillstånd för vissa områden. Frågan bör
enligt motionärernas mening i varje fall regleras i naturvårdslagen och behandlas
av de i sådant sammanhang behöriga myndigheterna. Det bör vidare
undersökas, om inte jordrationaliseringssynpunkterna kan beaktas vid prövningen
ur naturvårdssynpunkt, i vilket fall specialregler i jordhävdslagen
kan undvaras.

I: 1090 och II: 1259

I motionerna 1: 1090 av herr Eric Carlsson m. fl. och II: 1259 av herr
Jonasson m. fl. anförs bl. a. att regeln i 2 § förslaget till jordhävdslag om
att lagen är tillämplig på mark, varå jordbruket varit nedlagt under tre år,
i allmänhet ger det eftersträvade skyddet. I vissa fall kan dock den föreslagna
tidsperioden visa sig vara för kort. Det gäller t. ex. när åtgärder behöver
vidtas för att odlad mark inte skall växa igen på grund av att intilliggande
fastigheter inte hålls i hävd eller när brukningen håller på att äventyras
genom att sly uppkommer, diken växer igen o. s. v. Om särskilda omständigheter
föreligger, bör därför enligt motionärernas mening möjligheter
finnas att ingripa även efter det att jordbruket har varit nedlagt mer
än tre år.

1:1091 och 11: 1260

I motionerna I: 1091 av herrar Slcårman och Skagerlund och II: 1260 av
herr Nilsson i Lönsboda m. fl. anförs bl. a. att enligt förslaget jordbruk anses
som nedlagt jordbruk, bl. a. om odlad jord inte under två år bearbetats
eller utnyttjats för slåtter eller betesgång. Jordlagsutredningens förslag om
en tidrymd av fyra år förefaller motionärerna mera rimligt. Det kan nämligen,
heter det i motionerna, tänkas fall, där det ur brukningssynpunkt är
orimligt att hävda, att j ordbruket är nedlagt, även om det inte bearbetats eller
utnyttjats under två år.

Enligt sjätte paragrafen i förslaget till jordhävdslag kan lantbruksnämnden
förordna, att täkt av matjord inte får ske på vissa jordbruk utan nämndens
tillstånd. Det är enligt motionärerna en riktig tanke. Så som bestämmelsen
är utformad i lagförslaget, finns dock risk att den blir verkningslös.
Det ställer sig nämligen, sägs det, ganska lätt att avlägsna matjorden från
ett jordbruk, innan lantbruksnämnden hinner reagera och utfärda ett förordnande
enligt 6 §. Motionärerna föreslår därför, att bestämmelsen utformas
så att täkt av matjord från jordbruk, som avses i 3 § st. 1 och 2 i förslaget
över huvud taget inte får ske utan lantbruksnämndens medgivande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969 17

I: 1092 och 11: 1258

I motionerna I: 1092 av herr Svanström in. fl. och II: 1258 av herr Hansson
i Skegrie in. fl, anförs bl. a. att ingripande med stöd av den nya lagen
avses få ske bara för att skydda jordbruk, som har förutsättningar för rationell
drift eller för att tillvarata möjligheter till strukturrationalisering.
Den nya lagen erbjuder däremot inget skydd för miljö- och naturvårdsintiessena
utan dessa får i fortsättningen helt tillgodoses genom naturvårdslagen
och andra åtgärder som statsmakterna vidtar. En sådan ordning förutsätter
enligt motionärerna ett nära samarbete mellan naturvårdsmyndigheterna
och de organ som handlägger frågor om jordbrukets rationalisering.
Som framhållits av lantbruksstyrelsen vid remissbehandlingen av förslaget
till jordhävdslag, kan det vara ändamålsenligt att ålägga lantbruksnämnderna
att informera naturvårdsmyndigheterna om förändringar i jordbruket
som kan ha betydelse ur naturvårdssynpunkt och därmed ge dessa större
möjligheter att snabbt behandla frågan om skyddsåtgärder, då landskapsbilden
eller andra miljö- och naturvärden hotas. Ett sådant förfarande bör kunna
utgöra ett \ärdefullt komplement till det samarbete, som redan förekommer
mellan de olika myndigheterna. Behov av sådan rapportering föreligger,
sägs det, inte bara då förändringar vidtas i jordbruksdriften i samband med
sammanläggningar av brukningsenheter utan också då mark tas ur produktion
i jordbruket för att utnyttjas för bebyggelse eller liknande ändamål.
Särskilt då sådan mark ligger i reserv för kommande behov hålls den ofta i
dålig hävd och miljö- och naturvården eftersätts. Inte minst i de större städernas
ytterområden finns nu stora arealer, där igenväxningen skapat en
föga tilltalande landskapsbild.

Motionärerna anför vidare att enligt deras mening uppsiktslagen bör göras
tillämplig på all jord oberoende av vem som är ägare. Alla ägarkategorier har
nämligen samma intresse av att den föreslagna lagstiftningen kommer till
stånd. Övervägande skäl talar enligt motionärerna för att lagen, som enligt
förslaget skall tillämpas på t. ex. mark som tillhör kyrkan, kommuner och
universitet, även får gälla mark som tillhör staten. Att i detta sammanhang
göra undantag för mark som ägs av kronan ter sig så mycket mera omotiverat
som anmodan att återställa hävden, föreläggande och förbud i regel
skall riktas mot brukaren och endast i andra hand mot den som äger marken.

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

Utskottet

Utskottet hänvisar i fråga om det huvudsakliga innehållet i propositionen
till den i det föregående intagna redogörelsen.

De i ämnet väckta motionerna berör endast detaljer i förslaget. Utskottet
uppehåller sig i det följande bara vid dessa frågor. I övrigt föranleder propositionen
inte något uttalande från utskottets sida.

Enligt lagförslaget skall jordbruk anses nedlagt om odlad jord under
mer än två år i följd inte bearbetats eller utnyttjats för slåtter eller betesgång
eller om skog planterats på jorden.

I motionerna I: 1091 av herrar Skårman och Skagerlund och II: 1280 av
herr Nilsson i Lönsboda m. fl. yrkas — i anslutning till jordlagsutredningens
förslag — att den nämnda tidsfristen skall utsträckas till fyra år.

Jordlagsutredningens förslag grundas på att enligt utredningens mening
hävdebristerna under fyra år inte blir svårare än att marken ganska snart
och utan avskräckande kostnader kan inpassas i ett välskött jordbiuksföretag.

De remissinstanser som yttrat sig på denna punkt har emellertid uttalat
sig mot utredningens förslag. Lantbruksstyrelsen har ansett såväl biologiska
som tekniska skäl tala för att man förkortar tiden till två år.

Utskottet ansluter sig i likhet med departementschefen till remissopinionen
och förordar således att tidsgränsen bestäms till två år.

I propositionen föreslås att lagen inte skall vara tillämplig på mark som
tillhör staten.

I motionerna I: 1092 av herr Svanström in. fl. och II: 1258 av herr Hansson
i Skegrie in. fl. förfäktas annan mening. Övervägande skäl talar enligt
motionärerna för att lagen skall vara tillämplig även på statens mark. De
finner undantaget så mycket mer omotiverat som anmodan att återställa
hävden, föreläggande och förbud i regel skall riktas mot brukaren.

Att statens mark enligt propositionen hålls utanför lagen sammanhänger
med att det inte anses behövligt att gentemot staten tillämpa lagens regler
om föreläggande in. m. Det föreslagna undantaget har sin motsvarighet i
den nu gällande uppsiktslagen och vissa andra lagar med tvångsrättsliga
inslag. I allmänhet torde dock — även om viss lag formellt inte omfattar
kronan — lagstiftningens anda och mening vara avgörande för myndigheternas
handlande även i ärenden som berör kronans intressen. Det kan forutsättas
att så blir fallet också i frågor som gäller hävd av jordbruks]ord,
som tillhör staten.

Med hänsyn till det anförda bör motionsyrkandet avslås.

I propositionen föreslås vidare att lagen ej skall vara tillämplig på mark,
varå jordbruket varit nedlagt under tre år.

I motionerna I: 1090 av herr Eric Carlsson in. fl. och II: 1259 av herr Jo -

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

nasson in. fl. föreslår man att ingripande med stöd av lagen skall kunna ske
även efter treårstidens utgång, om särskilda omständigheter föreligger.

Med den av Kungl. Maj :t föreslagna utformningen av lagen har lantbruksnämnden
rätt att ingripa inom fem år efter det att jorden senast bearbetades
eller utnyttjades för slåtter eller hetesgång. Behovet av ingripande av
rationaliseringsskäl efter denna relativt långa tidsrymd synes vara ringa.
Lagens tvångsmässiga karaktär talar också för att en fast tidsgräns bör
gälla. Härigenom kan i det enskilda fallet tämligen lätt avgöras om lagen är
tillämplig eller ej.

Utskottet godtar alltså Kungl. Maj :is förslag och avstyrker motionerna.

Enligt propositionens förslag kan lantbruksnämnden beträffande jord,
som enligt lagen bör hållas i hävd, förordna att täkt av matjord inte får
ske utan nämndens tillstånd.

I motionerna I: 1091 och II: 1260 anförs att risk föreligger att bestämmelsen
blir verkningslös. Det ställer sig enligt motionärerna ganska lätt att
avlägsna matjorden från ett jordbruk, innan lantbruksnämnden hinner ingripa.
Motionärerna föreslår därför att bestämmelsen utformas så att matjordstäkt
på odlad jord, som bör hållas i hävd, inte får ske utan lantbruksnämndens
tillstånd.

Utskottet befarar att ett införande av tillståndstvång enligt motionsförslaget
skulle bli alltför betungande för allmänheten och lantbruksnämnderna.
Den av Kungl. Maj :t föreslagna ordningen, som innebär att lantbruksnämnden
kan ingripa med förbud inom särskilda områden, som behöver
bevaras i odlat skick, är här avgjort att föredra. Behovet av snabbhet i förfarandet
kan såsom uttalats i propositionen tillgodoses genom delegering
av beslutanderätten.

Utskottet avstyrker alltså motionsyrkandet.

Frågan om matjordstäkt berörs också i motionerna I: 1080 av herr
Alexanderson m. fl. och II: 1248 av herr Tobé och fru Anér. Yrkandet är
här att riksdagen skall hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag till införande i
naturvårdslagen av tillståndstvång för matjordstäkt.

I propositionen med förslag till naturvårdslag anförde departementschefen
bl. a. att täktregleringen bör inriktas på sådana täkter som med hänsyn
till sin allmänna förekomst och det sätt, varpå de vanligen utförs, medför
särskilda vådor för landskapsbilden. Täkt av matjord sker mera sällan till
större djup eller eljest på sådant sätt att en värdefull landskapsbild tillfogas
bestående skada. För dylika fall torde erforderligt skydd kunna åvägabringas
med stöd av 19 och 20 §§ i lagen.

De nämnda skälen är alltjämt giltiga. Motionsyrkandet bör därför avslås.

I motionerna I: 1092 och II: 1258 slutligen yrkas att riksdagen skall uttala
att lantbruksnämnderna bör åläggas att informera naturvårdsmyndigheterna
om sådana förändringar i jordbruket som kan ha betydelse ur naturvårdssynpunkt.

Förslaget till jordhävdslag har utformats med hänsyn endast till jord -

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

brukspolitiska intressen. Naturvårdsintressena skall i främsta rummet tillgodoses
genom naturvårdslagen. Med hänsyn till de verkningar som den
pågående minskningen av åkerarealen medför för naturvårdsintressena
är det emellertid angeläget att utbyte av information och samråd sker mellan
lantbruksnämnderna och naturvårdsmyndigheterna. Utskottet förutsätter
att ett sådant samarbete sker och anser därför att någon särskild framställning
i ämnet från riksdagens sida inte är erforderlig.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1091 och
II: 1260 i motsvarande del antager 1 § i det vid propositionen
nr 134 fogade förslaget till jordhävdslag;

B. att riksdagen med avslag på dels motionerna I: 1092
och II: 1258, såvitt avser tillämpning av jordhävdslag en på
statens mark, dels motionerna I: 1090 och II: 1259 antager
2 § i förslaget till jordhävdslag;

C. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1091 och
II: 1260, såvitt avser matjordstäkt, antager 6 § i förslaget
till jordhävdslag;

D. att riksdagen bifaller propositionen i de delar som ej
omfattas av hemställan under A—C;

E. att motionerna I: 1080 och II: 1248 icke föranleder
någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionerna I: 1092 och II: 1258 i den del, som ej
omfattas av hemställan under B, ej föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 27 november 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

EBIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s)*, Knut Johansson (s)*, Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik
Jansson (s), Skårman (fp) och Nils Nilsson ep);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Sundelin (s)*, Tobé (fp), Hedin (m), fru Ekroth (s) och herr Josefson
i Arrie (ep).

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

21

Reservationer

Vid B i utskottets hemställan

I. beträffande frågan om tillämpning av jordhävdslagen på statens mark
av herrar Grebäclc (ep), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Skårman (fp),
Nils Nilsson (ep), Tobé (fp), Hedin (m) och Josefson i Arrie (ep), vilka
ansett

dels att det avsnitt under rubriken Utskottet som börjar med orden »Att
statens» och som slutar med orden »motionsyrkandet avslås» bort ha följande
lydelse:

Som departementschefen anför är den strukturutveckling som skall kunna
främjas med stöd av lagen lika angelägen för alla ägarkategorier. Lagen
är också enligt förslaget tillämplig på bl. a. mark som tillhör kyrkan och
kommuner. Från principiell synpunkt är det enligt utskottets mening riktigast
att lagen får omfatta även statens jord. Det kan visserligen hävdas
att erforderligt samråd kommer att ske mellan lantbruksnämnderna och
andra organ som förvaltar statlig egendom och att lagstiftningens grunder
blir avgörande för myndigheternas handlande vid prövning av frågor enligt
lagen även då det gäller jordbruk i statens ägo m.m. En sådan strävan efter
likställighet mellan statens mark och annan jord gagnas emellertid bäst om
jordhävdslagen får gälla även mark som tillhör staten. Ett starkt stöd för
att så bör vara fallet ligger som motionärerna påpekat även däri att anmodan
att återställa hävden, föreläggande och förbud i regel skall riktas mot
brukaren. Endast för de fall att brukaren är medellös eller hans återstående
besittningstid ej är tillräcklig för hävdens återställande skall ingripandet
riktas mot ägaren. Kungl. Maj :ts förslag leder till att ingripande med stöd
av lagen inte kan ske mot kronoarrendatorer men däremot beträffande
arrendatorer av enskild jord. En sådan skillnad i behandlingen av arrendatorer
efter arten av den mark de brukar är enligt utskottets mening inte
motiverad.

Utskottet förordar på grund av det anförda bifall till motionerna I: 1092
och II: 1258, såvitt däri yrkats att jordhävdslagen skall vara tillämplig även
på mark som tillhör staten.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen — dels med avslag på motionerna I: 1090
och II: 1259, dels med förklaring att förslaget till jordhävdslag
icke kunnat oförändrat antagas — med bifall till motionerna
I: 1092 och II: 1258, såvitt avser tillämpning av lagen
på statens jord, antager följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse av 2 § jordhävdslagen:

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 59 år 1969

(Kungl. Maj:ts förslag)

2 §

Lagen är ej tillämplig på mark

1. som tillhör staten,

2. som ingår i fastighet, vilken är
taxerad som annan fastighet eller
vilken genom avstyckning bildats
för annat ändamål än jordbruk och
ej därefter undergått taxering,

3. som ingår i stadsplan eller som
enligt byggnadsplan, fastställd efter
den 1 januari 1948, är avsedd för
annat ändamål än jordbruk, eller

4. varå jordbruket varit nedlagt
under tre år.

(Utskottets förslag)

Lagen är ej tillämplig på mark

1. som ingår i fastighet, vilken är
taxerad som annan fastighet eller
vilken genom avstyckning bildats
för annat ändamål än jordbruk och
ej därefter undergått taxering,

2. som ingår i stadsplan eller som
enligt byggnadsplan, fastställd efter
den 1 januari 1948, är avsedd för
annat ändamål än jordbruk, eller

3. varå jordbruket varit nedlagt
under tre år.

Vid C i utskottets hemställan

c:

II. beträffande frågan om tillstånd för matjordstäkt enligt jordhävdslagen
av lierr Skårman (fp).

Vid E i utskottets hemställan

III. beträffande frågan om införande i naturvårdslagen av tillståndstvång
för matjordstäkt av herrar Skårman (fp) och Tobé (fp), som ansett

dels att det avsnitt under rubriken Utskottet som börjar med orden »I
propositionen med» och som slutar med orden »därför avslås» bort ha följ
ande lydelse:

Enligt 18 § naturvårdslagen omfattar det allmänna tillståndstvånget beträffande
täktverksamhet endast täkt av sten, grus, sand och lera. Utvecklingen
under senare år har emellertid visat att det i vart fall inom vissa områden,
särskilt i närheten av större tätorter eller områden med mera omfattande
fritidsbebyggelse, finns ett stort behov av att belägga också matjordstäkt
med tillståndstvång. Det kan vara lämpligt att begränsa ett sådant
till vissa geografiska områden, antingen så att det tillämpas endast efter
speciellt förordnande eller så att tillståndsmyndigheten kan lämna generella
tillstånd för vissa områden. Som motionärerna anför bör frågan regleras
i naturvårdslagen och behandlas av naturvårdsmyndigheterna. Det bör också
undersökas om inte jordrationaliseringssynpunkterna kan beaktas vid
prövningen.

Utskottet förordar med liänsyn till det anförda bifall till motionerna
I: 1080 och II: 1248.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna I: 1080 och
II: 1248 hos Kungl. Maj :t anhåller om förslag till införande
i naturvårdslagen av tillståndstvång för matjordstäkt i enlighet
med det anförda.

MARCUS BQKTR. STHUM 1969 690032