Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

1

Nr 57

Utlåtande i anledning av motioner om regler för trafik med fritidsbåtar.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 147 i första kammaren av herr Brundin och
nr 165 i andra kammaren av herr Thglén m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
av frågor angående trafik med motordrivna s. k. fritidsbåtar».

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtanden från sjöfartsstyrelsen, statens naturvårdsverk samt
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Stockholms län. På begäran
av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Sjösportens samarbetsdelegation
och Svenska båtinstitutet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
har bifogat yttrande från chefen för västra kustdistriktet, och länsstyrelsen
i Stockholms län har bifogat yttranden från chefen för östra kustdistriktet
och polischefen i Stockholms polisdistrikt.

Gällande bestämmelser m. m.

I sjölagen, sjötrafikförordningen, sjötrafikkungörelsen och lagen om säkerheten
på fartyg återfinns bestämmelser som berör trafiken med fritidsbåtar.

Sjölagen, utfärdad den 12 juni 1891, undergick omfattande ändringar
genom lag om ändring i sjölagen den 24 februari 1967 (nr 48), vilken trädde
i kraft den 1 juli 1967 (nr 288). Sålunda flyttades ansvarsbestämmelserna
från 12 till 13 kap., vilket numera omfattar 323—332 §§. I fråga om ovarsamhet
till sjöss gällde före lagändringen att endast sådan vårdslöshet och
försummelse som lett till sjöolycka straffades. Bestämmelsen var vidare
bara tillämplig på befälhavaren. Numera har straffansvaret vidgats och i
324 § stadgas att var och en som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss dömes till böter eller fängelse i högst sex månader
om han brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka.
Med gott sjömanskap avses närmast korrekt uppträdande till sjöss eller riktigt
bedömande av sakläget och rätt handlande i olika situationer till sjöss
eller i hamn. Uttrycket får visserligen anses lämna visst utrymme för felbe1
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Hr 57

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

dömningar. Kravet på gott sjömanskap torde likväl uppfattas som ganska
strängt. I propositionen nr Ii5 år 1966 med förslag till ifrågavarande lag om
ändringar i sjölagen anförde departementschefen, statsrådet Kling, att regeln
avsågs vara tillämplig på all slags sjöfart. Departementschefen fortsatte: Det

måste visserligen medges att uttrycket gott sjömanskap---tar

sikte främst på handelssjöfarten men passar mindre väl samman med den
enklare nöjessjöfarten. Det torde dock kunna förväntas att med den fortsatta
utvecklingen av småbåtstrafiken och den upplysnings- och utbildningsverksamhet
som måste följa därav uttrycket gott sjömanskap skall tränga
in i det allmänna medvetandet också inom nöjessjöfarten. Även om kravet
på gott sjömanskap till en början kan te sig främmande för andra än sjömän,
torde det ha sitt värde inte minst från psykologisk synpunkt att lagen
innehåller en sådan bestämning av det aktsamhetskrav som skall utgöra
riktmärke för ett gott uppträdande på sjön.

Nämnda bestämmelse kompletteras med en särskild bestämmelse i 325 §
om onykterhet till sjöss. Bestämmelsen, som också är tillämplig på all sjöfart,
innebär att den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för
säkerheten till sjöss dömes till böter eller fängelse i högst ett år om han är
så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att det
måste antagas, att han icke på betryggande sätt kan utföra vad som åligger
honom.

Sjötrafikförordningen av den 18 maj 1962 (nr 150) reglerar tillämpningen
av 1960 års internationella sjövägsregler och omfattar de sjötrafikföreskrifter
av mera allmän natur, som skall gälla i svenskt farvatten. Förordningen
har undergått flera ändringar sedan tillkomsten, senast genom kungörelse
den 29 mars 1968 (nr 98). Främst betingad av den ökade småbåtstrafiken
är den allmänna bestämmelsen i 4 § om vårdslöshet i sjötrafik. Enligt paragrafen
skall vid förande av fartyg eller vid dess förankring eller förtöjningiakttagas
den omsorg och varsamhet som till förekommande av sjöolycka
betingas av omständigheterna. Sjöfartsstyrelsen har i en kommentar till
paragrafen anfört följande.

Genom den sjölagsändring som trädde i kraft den 1 juli 1967 har 324 §
sjölagen utformats så, att straffansvar kan inträda när någon som fullgör
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss brister i gott sjömanskap
till förekommande av sjöolycka. En förutsättning för tillämpning av
sjölagens ansvarsbestämmelser är sålunda icke längre att ovarsamhet till
sjöss föranlett sjöolycka. Detta utesluter emellertid inte att 4 § sjötrafikförordningen
alltjämt kan komma till tillämpning.

Då en båtförare kan framkalla fara för sjöolycka inte endast under färd
med fartyget utan även vid dess förankring eller förtöjning, t. ex. när detta
skett bristfälligt eller på olämplig plats, har dessa fall angivits i stadgandet.

Uttrycket »betingas av omständigheterna» ålägger varje trafikant att beakta
samtliga förhållanden, som kan inverka på olycksriskerna, t. ex. fartygets
storlek och manöverförmåga. Det är uppenbart, att kraven måste ställas
olika beträffande de lättinanövrerade nöjesbåtarna och i fråga om de större
fartygen. En erkänd grundregel i trafiken på våra vattenvägar är, att de

Tred je lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

3

mindre båtarna skall hålla undan för de stora och svårmanövrerade fartygen.
Kravet på särskilt hänsynstagande i trafiken till olika farkosters manövreringsmöjligheter
har också kommit till uttryck i regel 27 i de internationella
sjövägsreglerna. Med uttrycket »betingas av omständigheterna» åsyftas icke
endast de i den aktuella situationen faktiskt föreliggande omständigheterna
utan även de förhållanden, som för fartygsföraren bör te sig som möjliga vid
ändrade förhållanden, t. ex. ökande sjö, annan vindriktning e. d. Så t. ex.
har en båtförare vid färd in i en skyddad skärgårdsvik en sommardag ofta
att räkna med att badande kan finnas i vattnet. Med hänsyn härtill bör han
följaktligen redan i god tid föra båten med särskild försiktighet. Å andra
sidan får nämnda uttryck anses medföra, att den som fört sin farkost med
en till farvattnet och trafiksäkerhetens krav i övrigt väl anpassad fart, icke
bör fällas till ansvar, om svallvågor efter fartyget vållat skador på bristfälligt
förtöjda eller förankrade båtar.

Enligt 5 § äger länsstyrelsen efter samråd med sjöfarsstyrelsen utfärda
föreskrifter om fartbegränsning och om förbud mot ankring samt om begränsning
i rätt att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning
eller liknande sport. Efter samråd med sjöfartsstyrelsen äger länsstyrelsen
ock ufärda andra föreskrifter om begagnande av Sveriges sjöterritorium än
i föregående stycke sägs, när dessa är av tillfällig art.

I 17 § stadgas, bl. a., att brister någon i den omsorg och varsamhet som till
förekommande av sjöolycka åligger honom enligt 4 § och är ej oaktsamheten
ringa, dömes, om ej gärningen är belagd med straff enligt allmän lag,
till dagsböter, samt att den som överträder föreskrift som meddelats med
stöd av 5 § dömes till böter, högst trehundra kronor.

I detta sammanhang må nämnas att det inom kommunikationsdepartementet
pågår arbete med utarbetande av förslag till ändring av förordningen
avseende smitning från olycksplats.

Sjötrafikkungörelsen utfärdades den 25 maj 1962 (nr 267) men bär erhållit
ny lydelse genom kungörelse den 21 april 1967. Sjötrafikkungörelsen
innehåller bl. a. bestämmelser angående skeppsljus och signaler på svenska
örlogsfartyg samt för trafiken i närheten av dessa.

1 lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg (säkerhetslagen)
har sammanförts bestämmelser avseende dels vad som i fråga
om fartygs konstruktion, utrustning, lastning och bemanning skall iakttas
för tryggande av säkerheten och dels tillsynen för kontroll av att bestämmelserna
efterleves. Lagen kompletteras av tillämpningsföreskrifter enligt kungörelse
den 19 november 1965 (nr 908). Säkerhetslagen omfattar i princip
alla fartyg oavsett storlek, således även fritidsbåtar (1 kap. 1 §).l 2 kap. 1 §
stadgas att fartyg inte är sjövärdigt om det inte är så konstruerat, byggt,
utrustat och vidmakthållet att det med hänsyn til! fartygets användning och
den fart, vari det nyttjas eller avses att nyttjas, erbjuder betryggande säkerhet
till förekommande av sjöolycka. I 4 kap. 1 § finns bestämmelser om
lastning, vilka också är tillämpliga på fritidsbåtar. Bestämmelserna innebär
att fartyg inte må vara så lastat eller barlastat att dess stabilitet även It

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 57

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

tyras eller säkerheten för fartyget eller de ombordvarande sättes i fara.
I 7 kap. meddelas bestämmelser om bl. a. sjövärdighetsbesiktningar. Regelbundet
återkommande sjövärdighetsbesiktningar skall passagerarfartyg oavsett
storlek samt annat fartyg om minst 100 bruttoton undergå. Efter godkänd
sjövärdighetsbesiktning får fartyget ett fartcertifikat för en bestämd
tidsperiod. Sjövärdighetsbesiktning gäller även fartyg mellan 20 och 100
bruttoton men begränsas då till nybyggnad, större ombyggnad eller överlåtelse.
Det mindre tonnaget och alltså även fritidsbåtarna är befriade från regelbundet
återkommande besiktningar. Jämlikt 7 kap. 16 § kan emellertid
dessa fartyg bli föremål för inspektion, varvid tillsyn av fartygets sjövärdighet
kan ske. Förekommer skälig anledning att antaga, bl. a., att fartyg
— således också fritidsbåt— inte är sjövärdigt för resa i avsedd fart eller att
det inte är behörigen lastat eller barlastat kan fartyget enligt 8 kap. 1 § beläggas
med nyttjanderättsförbud. För brott mot nyttjandeförbud kan enligt
10 kap. 4 § dömas till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Tillsyn
av fartyg i de hänseenden som behandlas i säkerhetslagen utövas av sjöfartsinspektionsdistrikten,
som hör till sjöfartsinspektionen, en avdelning
inom sjöfartsverket (SFS 320/1969).

Någon registreringsskyldighet för ägare av nöjesbåtar finns inte föreskriven
i svensk lag. Däremot skall enligt 2 § sjölagen register föras över alla
svenska fartyg, vilka är avsedda att nyttjas till handelssjöfart eller resandes
fortskaffande och äger en bruttodräktighet av tjugu registerlon eller därutöver.
Enligt § 1 i förordning den 18 oktober 1901 angående registrering av
svenska fartyg skall registret föras hos sjöfartsstyrelsen.

Genom Kungl. Maj ds instruktion den 23 maj 1969 (nr 322) har från och
med den 1 juli 1969 inrättats ett sjösäkerhetsråd. Rådet har till uppgift att,
med inriktning på fritidsbåttrafiken, verka för sjösäkerhet. Rådet skall samarbeta
med svenska myndigheter, institutioner och enskilda, som arbetar
inom rådets verksamhetsområde. Det ankommer på Kungl. Maj d att besluta
om instruktion för rådet och utse ledamöter i det. Enligt uttalande av
departementschefen i prop. nr 58 år 1969, s. 72, bör representanter för bl. a.
sjöfartsverket, generaltullstyrelsen, statens naturvårdsverk, försäkringsbolagen,
redarna, Svenska Sällskapet för räddning af Skeppsbrutne och båtorganisationerna
ingå i rådet. Den s.k. sjövettskommitténs (Samarbetskommittén
för befrämjande av sjövett) verksamhet har upphört efler inrättandet
av sjösäkerhetsrådet. Sjövettskommittén, vars stadgar antogs den 15 januari
1963, hade bildats på sjöfartsstyrelsens initiativ för att genom upplysning
och propaganda sprida kunskaper om rätt uppträdande på sjön och verka
för ökad säkerhet i sjötrafiken. Till kommittén var en rad myndigheter och
organisationer anslutna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

o

Förarintyg för segel- och motorbåtar m. m.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande utfärdade sjöfartsstyrelsen den
21 mars 1961 (A nr 13) kungörelse angående förarintyg för segel- och motorbåtar.
Förarintyget är ett intyg, utvisande att innehavaren besitter sådana
teoretiska kunskaper beträffande gällande sjövägsregler och navigering
m. in., som ur sjösäkerhetssynpunkt erfordras vid förandet av mindre fartyg
och båtar inom skärs i svenska farvatten. Intyget medför ej behörighet att
utöva befäl på fartyg underkastade bestämmelserna i Kungl. Maj :ts kungörelse
den 3 juni 1960 om befäl å svenska handelsfartyg m. m. (1 §). Den som
iinskar styrka sig besitta nämnda kunskaper äger undergå förhör för erhållande
av förarintyg. Sådant förhör må förrättas av nautiskt utbildad rektor
eller ordinarie lärare vid sjöbefäl sskola eller av den som av sjöfartsstyrelsen
erhållit särskilt förordnande (2—3 §§). Under åren 1961—1967 utfärdades
totalt 21 243 intyg. I utbildningen deltar i stor utsträckning barn och ungdom.
Sålunda hade under ovannämnd tid 874 stycken 15-åringar avlagt godkända
prov, 829 14-åringar, 352 13-åringar, 104 12-åringar, 17 11-åringar
och 1 10-åring. — I skrivelse till sjöfartsstyrelsen den 21 mars 1968 begärde
sjövettskommittén, att en åldersgräns för förarintyget måtte införas och
föreslog 15 år. Som skäl för begäran anförde kommittén alt i Danmark
krävs en uppnådd ålder på 15 år för det frivilliga förarintyget och i Norge
16 år. I Västtyskland krävs 18 år lör det obligatoriska »Fiihrerschein». Då
tyskarna har ställt i utsikt att jämställa det svenska förarintyget med dess
tyska motsvarighet, ansåg sj öv ettskommittén, att ungdomar under 15 år som
avlag godkänt prov för förarintyg borde allenast få ett »kunskapsintyg», som
efter uppnådda 15 år skulle bytas ut mot ett förarintyg. Framställningen
har ännu icke föranlett någon sjöfartsstyrelsens åtgärd.

S j öv ett skommittén har vidare i skrivelse till sjöfartsstyrelsen den 31 maj
1968 begärt, att styrelsen skulle vidtaga åtgärder för att förare av fritidsbåtar
med en bruttodräktighet på över 20 registerton (som regel till nöjesbåtar
omändrade skutor) skulle ha avlagt skepparexamen. I skrivelse till
Konungen den 9 december 1968 har sjöfartsstyrelsen överlämnat ett sådant
förslag, vilket dock ännu icke föranlett något Kungl. Maj:ts ställningstagande.

Motionerna

Motionärerna anför inledningsvis att fritidsbåtar av plast numera framställs
i sådan omfattning och till så billiga priser alt det blivit trångt i farvattnen
omkring större tätorter. Detta säges medföra en lång rad problem
såväl för båtägarna som för dem som bor utefter farlederna liksom för dem
som badar på badplatser med djupt vatten. Motionärerna påpekar att till

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

skillnad från en motorförare på våra landsvägar krävs av föraren på en
motorbåt varken att lian skall ha uppnått en viss ålder, alt han skall ha ådagalagt
någon kunnighet i framförandet av sin motorbåt eller att han skal!
äga kännedom om trafikregler till sjöss. Med den tilltagande båttätheten
är det alldeles uppenbart att det nuvarande systemet med fullständig
frihet inte är acceptabelt, anser motionärerna.

Motionärerna anför att man kan få se barn i 10—12 års ålder som framför
motorbåtar i vild fart och utan någon möjlighet att klara eu kritisk situation.
Ett rimligt krav för att få framföra motordriven farkost, även av
s. k. fritidsbåtstypen, borde enligt motionärerna vara att man fyllt 15 år och
visat sig äga kännedom om trafikreglerna på sjön.

Motionärerna understryker vidare att på samma sätt som vi i dag kräver
typbesiktning och kontrollbesiktning av bilar bör detta krävas i fråga om
motorbåtar.

Tidigare riksdagsbehandling in. in.

Frågor om särskild registrering av motorbåtar, om särskilt kompetensbevis
för båtförare, om kontroll av att fritidsbåtarna fyller rimliga krav på
sjösäkerhet samt om förbud för de lägre åldersgrupperna att framföra snabba
motorbåtar avhandlades i samband med tillkomsten av s jötrafikförordningen.
Frågan om behovet av registrering av motorbåtar liksom frågan om
särskilda kompetensbevis för båtförare hade övervägts av sjöfartsstyrelsen
i dess den 6 mars 1961 framlagda förslag till sjötrafikförordning. Styrelsen
hade dock inte funnit skäl framlägga förslag därom. Vid remissbehandlingen
av förslaget till sjötrafikförordning väcktes dock förslag om registrering av
nöjesbåtar och om särskilda kompetenskrav för förare av sådana båtar. I
proposition nr 94- år 1962, som låg till grund för sjötrafikförordningen, uttalade
departementschefen (s. 11) att eftersom behovet av reformer på dessa
punkter inte då var mera framträdande borde ytterligare erfarenhet av trafiken
till sjöss avvaktas innan frågorna härom närmare prövades. Tredje
lagutskottet berörde inte nämnda frågor i sitt utlåtande (nr 33/1962) i anledning
av propositionen.

I propositionen tog departementschefen vidare upp frågan om fritidsbåtarnas
sjösäkerhet. Efter att ha erinrat om att alla ansträngningar bör göras
från myndigheternas sida för att möta de problem rörande trafikordning
och säkerhet som följer med det ökade båtbeståndet anförde departementschefen
följande.

Icke minst säkerhetsfrågan kräver skärpt uppmärksamhet. Det är av vikt,
att även fritidsbåtarna fyller rimliga sjösäkerhetskrav och att de är riktigt
utrustade. Efter vad jag under hand erfarit har dessa frågor särskilt uppmärksammats
vid den nu pågående översynen av gällande bestämmelserom
tillsyn å fartyg m. m. Arbetet härmed befinner sig i slutskedet och betänkan -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969 7

ue med förslag i ämnet väntas komma att framläggas inom den närmaste
tiden. Ändamålsenlig upplysning och propaganda har självfallet stor betydelse
för att skapa tillräcklig förståelse från allmänhetens sida för säkerhetens
krav. Den propagandaverksamhet för bättre sjövett, som bedrives av
den genom sjöfartsstyrelsens försorg tillkomna särskilda kommittén, (sjövettskommittén)
avser bl. a. olika fritidsbåtars sjövärdighet, deras lastningsförmåga
och den utrustning som fordras för att sjösäkerhetens krav skal!
vara tillgodosedda.

Tredje lagutskottet betonade också i sitt utlåtande att det är av mycket
stoi betydelse, att också fritidsbåtarna fyller rimliga sjösäkerhetskrav och
att de är riktigt utrustade, samt uttalade sin tillfredsställelse över att dessa
frågoi ägnades särskild uppmärksamhet vid den pågående översynen av
gällande bestämmelser om tillsyn å fartyg in. m.

Vad slutligen beträffar riskerna av att snabba motorbåtar framföres av
minderåriga hade sjöfartsstyrelsen i sin framställning föreslagit en bestämmelse
med förbud för den som icke fyllt femton år att föra fartyg, som
kan framföras med högre fart än 10 knop. Förslaget hade emellertid icke
tillkommit utan viss tvekan inom styrelsen. Denna har varit betingad bl. a.
av nackdelarna av en stel åldersgräns, som skulle drabba såväl omdömesgill
och ansvarsmedveten ungdom som de kategorier ungdomar av vilka
man hade mindre god erfarenhet om deras uppträdande till sjöss och vilka
närmast varit i åtanke med förbudet. Även bristen på statistiskt material
som utgjorde belägg för de olycksrisker, som anses förbundna med ungdomars
framfart med snabba motorbåtar, hade föranlett betänksamhet inför
ett kategoriskt förbud som det föreslagna. De må även nämnas, att vid
remissbehandlingen av förslaget hade från ett par håll ifrågasatts höjningav
den föreslagna åldersgränsen.

Departementschefen förklarade sig dela den tveksamhet som framkommit
inför den föreslagna förbudsregeln. Härtill kom, att tillgängligt material
icke fanns som närmare belyste den viktiga frågan om vilken åldersgräns
som borde väljas, därest ett förbud ansågs böra genomföras. På
grund av det anförda saknades enligt departementschefens uppfattning
erforderligt underlag för att då företa ett ingripande av den art sjöfartsstyrelsen
föreslagit. Utvecklingen borde emellertid följas med största uppmärksamhet.
Departementschefen förutsatte därvid att styrelsen skulle
samla det material och verkställa den ytterligare utredning som kunde erfordras
för en förnyad bedömning av frågan. Det borde ankomma på styrelsen
att så snart faktiskt underlag för sådan bedömning förelåg inkomma
till Kungl. Maj :t med förslag som kunde påkallas därav.

Tredje lagutskottet uttalade såsom sin mening i frågan, att friheten för
de lägre åldersgrupperna — i första hand då barn under 15 år — att föra
mera snabbgående motorbåtar torde vara ägnad att medföra avsevärda
faromoment inte bara för de unga båt förarna själva och passagerarna i av
dem förda farkoster utan även för annan trafik på sjön liksom för bl. a.

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

badande. Utskottet underströk därför särskilt vikten av att utvecklingen
ägnades den största uppmärksamhet i fortsättningen och att frågan blev
föremål för förnyat övervägande, så snart erforderligt underlag förelåg.

En inom sjövettslcommittén tillsatt arbetsgrupp för tekniska frågor och
utrustning hade med utredning daterad den 24 april 1963 framlagt förslag
till åtgärder i syfte att öka säkerheten vid nyttjandet av fritidsbåtar. I utredningen
rekommenderades en frivillig testning av fritidsbåtar enligt vissa
normer. Obligatorisk registrering avstyrktes men ärendet ansågs böra följas
med fortsatt uppmärksamhet. Införande av generellt båtförarkort avstyrktes
men behovet av sådant, speciellt vid förandet av snabba ävensom
större båtar, borde studeras vidare. Arbetsgruppen tillstyrkte införandet av
åldersgräns för förande av båtar med större fart än 10 knop. Man motsatte
sig emellertid inte, att resultatet av inom sjöfartsstyrelsen pågående undersökning
i denna fråga avvaktades.

Sjöfartsstyrelsen överlämnade ifrågavarande utredning med eget yttrande
till kommunikationsdepartementet den 24 februari 1964 (Dnr N 467/
62: 75). Styrelsen anslöt sig i stort till arbetsgruppens synpunkter. Styrelsen
lade därvid särskild vikt vid testning av fritidsbåtar och hemställde om
bemyndigande att få utfärda bestämmelser för testning av motor- och
roddbåtar i huvudsak i överensstämmelse med till skrivelserna fogat förslag
till en sjöfartsstyrelsens kungörelse i ärendet. Skrivelsen innehöll således
inga bestämda yrkanden utom i sistnämnda avseende. Den föranledde
därför ingen annan åtgärd än att Kungl. Maj :t den 11 december 1964 överlämnade
handlingarna till konsumentupplysningsutredningen för övervägande
av frågan om test av motor- och roddbåtar.

I anledning av motioner (1: 241 och II: 296 samt I: 539 och II: 644) vid
1965 års riksdag om dels hastighetsbegränsning för motorbåtar och dels
registrering av båtar berörde tredje lagutskottet i utlåtande nr 14/1965
förutom de sålunda väckta frågorna också frågan om förbud för de lägre
åldersgruppeima att föra snabba motorbåtar. På hemställan av utskottet
föranledde emellertid motionerna inte någon riksdagens åtgärd enär frågorna
redan bringats under Kungl. Maj :ts prövning genom sjöfartsstyrelsens
ovan redovisade skrivelse den 24 februari 1964 samt — i fråga om hastighetsbegränsning
— en skrivelse den 6 november 1964 från Svenska naturskyddsföreningen
och Vattenvärnet.

Såsom förutskickades i propositionen nr 94 år 1962 med förslag till sjötrafikförordning
övervägdes frågan om kontroll av fritidsbåtarnas sjösäkerhet
i samband med att statsmakterna år 1965 antog lagen om säkerheten
på fartyg. I ett av sakkunniga den 8 mars 1962 avlämnat betänkande med
förslag till lag i ämnet (Stencil H 1962: 2) föreslogs att också båtar med
en bruttodräktighet understigande 20 registerton, däribland flertalet s. k.
fritidsbåtar, skulle vara underkastade viss kontroll beträffande sjövärdigheten
och belastningen. Från säkerhetssynpunkt ansågs det även vara av

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

slort värde att möjliggöra en form av typgodkännande för ny till verkade
fritidsbåtar. De sakkunniga erinrade om att under senare år flera olyckor
inträffat med fritidsbåtar. De hade orsakats av bl. a. överbelastning av
mindre sådana båtar med för många personer ombord eller för stor last.
Bristande sjövana, onykterhet in. in. hos de ombordvarande hade medverkat
till aLt båtarna kantrat eller eljest vattenfyllts och sjunkit. I och med
att båtsporten fått allt större spridning bland allmänheten till följd av ökad
fritid, större trängsel på vägarna in. in., har behovet av åtgärder mot olyckorna
blivit påtagligt framhöll de sakkunniga. Importen av båtar av plast
eller lättmetall, byggande av standardbåtar i stora serier och användning
av utombordsmotorer med allt större effekt var även omständigheter, som
torde påkalla någon form av statlig tillsyn över fritidsbåtarna. De sakkunniga
ansåg sig böra föreslå, att fritidsbåtar icke skall få nyttjas till sjöfart
utan att ha blivit godkända för ändamålet. Därvid förutsattes att godkännande
skulle lämnas av fartygsinspektion eller dess chefsmyndighet sjöfartsstyrelsen
eller av särskild sjösportorganisation enligt styrelsens närmare
föreskrifter. Med godkännande avsågs att fastställa den högsta tilllåtna
belastningen med motor, maximiantal personer ombord och bagage
eller annan last. Bevis om godkännande skulle på tydligt och varaktigt sätt
anbringas på väl synligt ställe på båten. De närmare föreskrifter, som kunde
anses erforderliga, föreslog de sakkunniga att sjöfartsstyrelsen skulle få
meddela. Av praktiska skäl skulle det enligt de sakkunniga emellertid bli
nödvändigt att inskränka det föreslagna systemet till att gälla fritidsbåtar,
som törsta gången saluföres här i riket. Beträffande utredningens förslag
om tillsyn över fritidsbåtar ställde sig övervägande antalet remissinstanser
positiva till eu viss statlig kontroll av denna fartygsgrupp. Flera remissinstanser
ansåg dock att reglerna tör fritidsbåtar borde brytas ut ur lagförslaget
och införas i en särskild författning. Några remissorgan ställde
sig direkt avvisande till förslaget bl. a. på grund av att regleringen ansågs
medföra för allmänheten obegripligt krångel och i onödan belasta myndigheterna.

I proposition nr 132 år 1965 med förslag till lag om säkerheten på fartyg
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, följande
om förslaget om statlig kontroll av fritidsbåtar.

Den tvekan som ådagalagts gentemot en omfattande statlig kontroll av
fritidsbåtar finner jag naturlig. Av vad jag tidigare sagt framgår att sjösäkerhetslagstiftningen
i princip avses komma att omfatta alla fartyg oavsett
storlek. Det innebär med andra ord att även fritidsbåtar bör uppfylla
generella bestämmelser om sjösäkerheten. Emellertid torde böra fastslås
att lagens regler närmast är avsedda för handelssjöfarten och icke utan
vidare är tillämpliga på fritidsbåtar. Någon fordran på att dessa båtar skall
undergå sjövärdighetsbesiktning i egentlig mening torde icke böra uppställas.
Däremot bör fritidsbåtar kunna bli föremål för inspektion från tillsynsmyndighets
sida. Inom sjöfartsstyrelsen och den på styrelsens initiativ
tillkomna sjövettskommittén följs med uppmärksamhet säkerhetsproble -

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

men beträffande fritidsbåtar. Man söker där komma till rätta med problemen
genom att i samband med propaganda för bättre sjövett bedriva upplysning
om båtars säkerhet och utrustning. Vidare har den nu arbetande
konsumentupplysningsutredningen fått i uppgift att undersöka frågan om
konsumentupplysning rörande fritidsbåtar från bl. a. säkerhetssynpunkter.
I avvaktan på resultatet av de undersökningar och den verksamhet, som
bedrivs på detta område, torde det f. n. icke finnas anledning att bryta ut
bestämmelser för fritidsbåtar ur säkerhetslagen.

Första lagutskottet berörde inte frågan i sitt utlåtande (nr 30 år 1965)
i anledning av propositionen.

Konsumentupplysningsutredningen avgav i november 1968 betänkandet
»Konsumentupplysning — principer och riktlinjer» (SOU 1968: 58). Därmed
hade utredningen slutfört sitt uppdrag. Frågan om fritidsbåtarna togs
inte upp i betänkandet. Sjöfartsstyrelsens skrivelse i ämnet har i stället
överlämnats till den år 1967 tillsatta konsumentutredningen (ang. direktiven
se 1968 års riksdagsberättelse s. 330 ff och 1969 års riksdagsberättelse
s. 968 ff). Enligt vad utskottet erfarit kommer det att ta lång tid innan
utredningen, som först har att ta ställning till olika grundfrågor, kommer
in på frågorna om fritidsbåtar.

Svenska båtinstitutet in. m.

Svenska båtinstitutet startade sin verksamhet 1966. Enligt stadgarna är
institutets ändamål att i förtroendefull samverkan mellan branschens yrkesmässiga
organisationer lösa problem gällande:

kontroll och klassificering av fritidsbåtar med inriktningen främst på
säkerheten, företräda branschen inför myndigheterna samt i övrigt verka fölen
sund branschutveckling.

I institutet ingår representanter för båtbranschens yrkesorganisationer.
Institutet har etablerat samarbete med »International Council of Marine
Industry Associations» (ICOMIA), som strävar efter att få fram internationella
normer och regler för byggandet av fritidsbåtar. Frågor av denna
art behandlas även inom »Ports Inland waterways Around the Nordic Countries»
(PIANC).

Remissvaren

Remissorganen har delade meningar om behovet av utredning av frågor
om trafik med motordrivna fritidsbåtar.

Sjöfartsstgrelsen, som noga följt utvecklingen beträffande olyckor till
sjöss med fritidsbåtar, anser att lagstiftningsåtgärder för närvarande inte
bör vidtas beträffande de av motionärerna upptagna frågorna om minimiålder
för förande av snabba motorbåtar, om kompetensbevis samt om test -

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

ning av och kvalifikationskontroll för fritidsbåtar. Styrelsen förklarar sig
emellertid inte ha något emot att den av motionärerna föreslagna utredningen
kommer till stånd. Styrelsen framhåller dock att de flesta av de frågor,
som motionärerna berört redan varit eller är föremål för Kungl. Maj :ts och
i vissa fall riksdagens behandling. Chefen för östra kustdistriktet biträder
motionärernas förslag om bestämmelser i nämnda hänseenden. Polischefen
i Stockholms polisdistrikt framhåller att det från polisiär synpunkt är värdefullt
om de i motionerna upptagna frågorna blir allsidigt utredda. Han framhåller
dock att införandet av ytterligare straffbelagda förbud inom sjötrafikens
område kommer att ställa ökade krav på polisiär övervakning av
reglernas efterlevnad. 1 allt fall med de resurser som i Stockholms polisdistrikt
står till förfogande i detta hänseende torde tillfredsställande bevakning
dock inte kunna åstadkommas. Länsstyrelsen i Stockholms län kan
för sin del inte acceptera motionärernas förslag men är positivt inställd
till en utredning som tar sikte på att söka åstadkomma tryggare trafik med
fritidsbåtar. Naturvårdsverket är av den uppfattningen att något behov av
ytterligare utredning inte föreligger och hänvisar bl. a. till att sjöfartsverket
följer utvecklingen beträffande olyckor till sjöss med minderåriga som båtförare
samt att sjöfartsstyrelsen år 1964 avgivna förslag om införande av
besiktning av motorbåtar utreds av konsumentutredningen. Sjösportens
samarbetsdelegation anser också att behovet av en utredning som den föreslagna
kan ifrågasättas samt framhåller att utredningen i vart fall inte borde
behöva igångsättas förrän ställning tagits till sjöfartsstyrelsens förslag. Inte
heller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att tiden ännu är mogen
för en större utredning om införande av exempelvis obligatoriskt förarbevis
och typbesiktning. Samma uppfattning har chefen för västra kustdistriktet
och Svenska båtinstitutet får också anses ha tagit avstånd från
att utredning för närvarande företas.

I flera av remissvaren lämnas allmänna synpunkter på trafiken
med fritidsbåtar. Sålunda anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att
det synes länsstyrelsen som om förhållandena på detta område ägnas ett
fortlöpande intresse från statens sida. Härjämte kommer, att olika sjösportorganisationer
alltmer visat intresse för att driva propaganda för bättre förhållanden
till sjöss både beträffande säkerheten i fråga om båtmaterielen och
inlärande av sjövett hos de sjöfarande. 1 det stora hela torde trafiken till
sjöss bedrivas på ett tämligen tillfredsställande sätt och förlöpa betydligt
lugnare och riskfriare än trafiken till lands. Chefen för västra kustdistriktet
har samma uppfattning och tillägger att antalet allvarliga olycksfall med
fritidsbåtar är ringa i förhållande till antalet båtar. Han anser också att det
är en betydande överdrift att påstå att vi i fråga om fritidsbåtarna för närvarande
har ett »system» med »fullständig frihet». Sjösportens samarbetsdelegation
framhåller att det årliga antalet sjöolyckor inte ökats trots den
snabba ökningen av båtbeståndet. Delegationen vill dock inte därmed ha

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

sagt att antalet sjöolyckor inte borde kunna nedbringas. Också länsstyrelsen
i Stockholms län har det allmänna intrycket att även om olyckor och olyckstillbud
otvivelaktigt förekommit i vilka fritidsmotorbåtar och minderåriga
varit inblandade, sådana dock knappast förekommit i en sådan omfattning,
att de kan motivera så långt gående restriktioner som att införa viss
minimiålder och föreskrifter om »körkort» för rätt att framföra en fritidsbåt.
Länsstyrelsen har också en allmän invändning mot motionärernas
förslag, nämligen att genomförandet av dem utan tvivel skulle nödvändiggöra
införandet av en kostnadskrävande och administrativt förhållandevis
omfattande organisation, som knappast utan vidare skulle låta sig anknytas
till och inpassas i redan befintliga statliga kontrollorgan. Det kan
därför enligt länsstyrelsen ifrågasättas, om den eventuella vinst i fråga om
trafiksäkerhet Lill sjöss som ett genomförande av motionärernas förslag
skulle kunna medföra, skulle stå i rimlig proportion till de kostnader de
skulle föranleda.

Polischefen i Stockholms polisdistrikt framhåller att den avsevärda ökningen
av antalet fritidsbåtar medfört en intensifiering av sjötrafiken,
främst i vissa trängre farleder och i närheten av samhällen och invid koncentrerad
fritidsbebyggelse. Samtidigt har vattenskidåkningen kommit att
bli ett betydande ordnings- och säkerhetsproblem, framför allt i närheten av
större badplatser. — Denna utveckling har medfört att i betydande omfattning
fritidsbåtar framföres av personer vilkas kunskaper och erfarenheter i
sjöfart icke kan anses tillräckliga för att de genom den tilltagande trafikintensiteten
ökande olycksfallsriskerna skall kunna elimineras. Det av
motionärerna påpekade och väl dokumenterade förhållandet att minderåriga
ofta tillåtas framföra snabbgående farkoster måste anses särskilt alarmerande.
På grund av erfarenheterna inom polisdistriktet gäller detta även i viss
mån unga seglare i små båtar. — Från ordningspolisens sida kan konstateras,
att läget nu är sådant, att åtgärder i sjöfartssäkerhetens intresse är väl
motiverade, framhåller polischefen. Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar
också att de största riskerna för olyckor i samband med fritidsbåtars
framfart torde kunna hänföras till badplatserna, där olyckstillbud lätt uppkommer
och detta ingalunda endast med snabbgående båtar eller nödvändigtvis
med minderåriga vid rodret som inblandade. Ett enligt länsstyrelsens
uppfattning enkelt och ändamålsenligt sätt att komma till rätta med detta
problem vore att i sjötrafikförordningen införa ett generellt förbud att framföra
motordriven farkost närmare badplats än — förslagsvis — 50 meter.
Badplatsens utsträckning torde utan svårighet kunna markeras med bojar.

De flesta remissorganen tar avstånd från förslaget om införande av viss
minimiålder för att få föra snabbare eller större motorbåtar.

Sjöfartsstyrelsen erinrar om att departementschefen i propositionen nr
94 år 1962 uppdrog åt styrelsen att följa utvecklingen. Styrelsen har därefter

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

13

noga följt utvecklingen beträffande olyckor till sjöss med fritidsbåtar och
särskilt då beträffande sådana olyckor, där barn och ungdomar under 15 år
tagit aktiv del. Resultatet av undersökningarna beträffande sådana olyckor
med fritidsbåtar, som orsakats av barn eller där barn eller ungdomar under
15 år tagit aktiv del, framgår av nedanstående sammanställning.

Olyckor med minderåriga som båtförare.

År

Antal

olyck-

or

Mo-

tor-

båt

Segel-

båt

Rodd-

båt

Kolli-

sion

Läcka

Hårt

väder

An-

nan

orsak

Skador

Mate-

riel

Per-

son-

(antal)

Döds-

(antal)

1959

5

1

2

2

i

1

2

i

3

2

1

1960

4

2

2

3

i

1

3

1961

6

3

3

1

5

3

4

1962

5

2

3

2

2

1

2

1

1963

5

1

4

1

O

1

4

1

1964

7

1

3

3

5

2

2

3

7

1965

2

2

2

1

i

1966

1

1

1

1967

o

1

1

i

2

1

1

3

1968

3

1

1

i

2

1

1

1

S:a

41

12

17

12

4

2

22

13

18

6

21

Under 1 O-årsperioden har således redovisats i medeltal 4,1 olyckor per år
med i medeltal 2,1 dödsfall och 0,6 personskador per år. Sjöfartsstyrelsen är
väl medveten om, att, utöver redovisade olyckor, många olyckstillbud, vårdslöskörningar
och »nära tillbud» förekommit, som inte kommit till allmän
kännedom. Ovannämnd statistik visar dock icke någon ökning av olyckor
till sjöss orsakade av minderåriga under de senaste tio åren.

På grund av vad sålunda framkommit framhåller sjöf artsstyrelsen att
något ytterligare argument för bestämmelser om viss minimiålder för att
få föra snabbare eller större motorbåtar inte framkommit utöver av sjöfartsstyrelsen
i skrivelse till Konungen den 6 mars 1961 framförda (se ovan
s. 7), varför ärendet alltjämt bör följas upp. Inte heller länsstyrelsen i
Stockholms län anser — som ovan anförts — att det är motiverat med införande
av minimiålder. Sjösportens samarbetsdelegation hänvisar till att
sjövettskommittén, där båtsportens organisationer var företrädda, i sin utredning
den 24 april 1963 (se ovan s. 8) visserligen ansåg en åldersbegränsning
befogad; resultatet av sjöfartsstyrelsens undersökning rörande
sambandet mellan båtförares ålder och inträffade sjöolyckor borde dock
först avvaktas. Delegationen anför att fritidsbåtarnas organisationer inte
haft anledning ändra sin genom sjövettskommittén hävdade ståndpunkt.
Delegationen vill dock framhålla en inte tidigare redovisad synpunkt, nämligen
att om åldersbegränsning skulle införas, får den icke utformas så, att
den i tillämpningen kunde medföra kommunikationsproblem för den bo -

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

fasta skärgårdsbefolkningen. Över huvud taget är hela denna fråga mycket
komplicerad, då den liksom många andra föreskrifter av begränsande natur
kräver en motsvarande övervakning för att efterlevnaden skall kunna kontrolleras,
anser delegationen vidare. Svenska båtinstitutet fäster också uppmärksamheten
på de ungdomar längs våra kuster, vilka dagligen är beroende
av båtar för kontakt med fastlandet, arbetsplatser, skolor m. m.,
och framhåller att dessa ungdomar för sina båtar på det mest omdömesgilla
sätt. Med hänsyn härtill och till att en märkbar förbättring kunnat
skönjas till följd av den uppfostringsverksamhet som sjövettskommittén,
sjösportorganisationerna m. fl. bedrivit anser institutet att det är lämpligt
att avvakta utvecklingen.

Chefen för östra kustdistriktet biträder motionärernas krav, att minimiåldern
för att få framföra motordriven farkost av s. k. fritidstyp bör fastställas
till fyllda 15 år. Kustdistriktchefen anser det lämpligt att definiera
typen till farkost, som kan prestera exempelvis 12 knop eller högre fart.
Härigenom torde skärgårdsbornas ungdomar, uppväxta och sedan barnsben
fostrade vid havet, kunna undandragas kravet. Skärgårdsbornas nyttobåtar
torde nämligen i allmänhet icke prestera högre fart än 12 knop. Polischefen
i Stockholms polisdistrikt anser också att ett förbud för minderåriga
att framföra snabbgående farkoster snarast bör övervägas. Enligt
polischefen vore möjligen ett förbud för ungdomar under 15 år att föra
fritidsbåtar med en hastighet överstigande förslagsvis 10 knop lämpligt.
Han anser vidare att överträdelse av förbudet bör straffsanktioneras på så
sätt, att föräldrar, vårdnadshavare eller båtägare kan fällas till ansvar om
de genom bristande tillsyn e. d. medverkar till förseelsen.

Endast i ett av remissvaren, nämligen det från chefen för östra kustdistriktet,
biträdes motionärernas förslag om obligatoriskt f ö r arintyg.

Sjöfartsstyrelsen anser inte att förhållandena för närvarande motiverar
krav på obligatoriskt förarintyg eller annat kompetensbevis för att få framföra
mindre fritidsbåtar. — Vad beträffar större båtar har, som ovan anförts,
sjöfartsstyrelsen hos Kungl. Maj:t föreslagit att förare av nöjesfartyg
med en bruttodrälitighet av minst 20 registerton skall ha avlagt skepparexamen.
— I stället bör, genom en än mer intensifierad propaganda och
upplysningsverksamhet, ägare av fritidsbåtar uppmanas att skaffa sig nödiga
kunskaper och färdigheter i navigation, sjövett, sjömanskap och sjötrafikregler
på frivillighetens väg. Här görs — enligt sjöfartsstyrelsens
uppfattning — redan nu ett mycket gott arbete av båtsportorganisationer
och klubbar, som genom kurser i navigation, sjövett, sjömanskap m. m.
försöker bibringa både medlemmar och andra kunskaper i dessa frågor.
Styrelsen hänvisar också till det arbete som sjövettskommittén utförde
genom att ge ut bildband, broschyrer, folder, filmer in. m. för att förbättra

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969 15

båtägarnas och kanske framför allt skolungdomens kunskaper i navigation
och elementärt sjövett. Som synligt resultat av detta hänvisar styrelsen att
under åren 1961 1967 inkom till styrelsen rapport om att totalt 21 243

»Forarintyg för segel- och motorbåtar» utfärdats. Naturvårdsverket betonar
också den omfattande utbildnings- och propagandaverksamhet som bedrivits
av den s. k. sjövettskommittén och som bedrivs av båtsportens organisationer
för att öka sjökunnigheten och i övrigt främja sjösäkerheten.
Naturvårdsverket påpekar att enligt den statistik, som upprättats inom
sjöfaits\erket, synes antalet sjöolyckor med motorbåtar vara av ringa omfattning
med hänsyn till totala antalet båtar. De möjliga förbättringar som
inföiandet av särskilda båtförarkort skulle kunna innebära kan därför
knappast motivera den omfattande organisation som sannolikt skulle behovas
för ändamålet. Naturvårdsverket anser därför alt en fortsatt utbyggnad
av den propaganda- och utbildningsverksamhet på frivillighetens väg
som inletts utgör ett mera realistiskt alternativ. Polischefen i Stockholms
polisdistrikt och länsstyrelsen i Stockholms län anlägger motsvarande synpunkter.
Länsstyrelsen ifrågasätter om inte också Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande skulle kunna utnyttjas i ifrågavarande propagandavei
ksamhet. Anslag för ändamalet skulle väl — om inte på annat
sätt kunna ställas till förfogande av restituerade bensinskattemedel, anser
länsstyrelsen. Sjösportens samarbetsdelegation hänvisar också i detta
sammanhang till sjövettskommitténs utredning år 1963, vari man ansåg att
obligatoriskt båtförarkort inte borde införas. Behovet av sådant, speciellt
för förande av snabba eller större båtar, borde dock studeras vidare. Ett
tungt vägande skäl till att man önskade mera erfarenhet, innan ett krav
på obligatoriskt förarkort framfördes, var den omfattande utbildnings-, registrei
ings- och kontrollorganisation som detta skulle föra med sig. Delegationen
anför att båtorganisationerna under mellantiden endast haft anledning
att ändra sin uppfattning i så måtto att man genom kommittén
hos sjöfartsstyrelsen hemställt om att förare av båt om 20 bruttoton eller
mer skall ha avlagt skepparexamen. Denna framställning sägs ha grundats
på vunna erfarenheter.

Chefen för östra kustdistriktet biträder — som ovan nämnts — motionärernas
krav på ådagalagd kunnighet i framförandet av motorbåt och
kännedom om trafikreglerna till sjöss. Dock anser han det tveksamt om
redan etablerade båtförare, som uppnått myndig ålder, skall åläggas att
undergå särskilda prov. Man torde här kunna räkna med att vederbörande
i de flesta fall på skilda vägar tillägnat sig tillräckliga kunskaper och att
ansvaret för medtrafikanter och omdömet mognat.

Vad slutligen beträffar frågan om typbesiktning och ko ntrollbesiktning
av fritidsbåtar erinras i flera remissvar om att sjöfartsstyrelsens
framställning den 24 februari 1964 med förslag till bestäm -

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

melser om testning (se ovan s. 8) ännu inte slutbehandlats utan överlämnats
til! — numera — konsumentutredningen. Endast ett remissorgan förordar
obligatorisk besiktning.

Sjöfartsstyrelsen framhåller för sin del att resultatet av det pågående arbetet,
som Svenska båtinstitutet bedriver, avvaktas, innan ytterligare begäran
om statliga bestämmelser i frågan avlåtes; institutet håller sjöf artsstyrelsen
fortlöpande orienterad. Svenska båtinstitutet anför att motionärernas krav
på typbesiktning håller på att tillgodoses på ett tillfredsställande sätt genom
branschorganisationernas arbete för uppbyggandet av en säkerhetskontroll
för fritidsbåtar. Institutet anför följande om säkerhetskontrollen.

Det arbete, som bedrivits, har skett med värdefullt stöd från Kungl Sjöfartsstyrelsen
och i samråd med tekniska högskolor, försäkringsbolag in fl.
Resultatet i dag är att denna vår igångsattes genom institutets försorg en säkerhetskontroll
av båtar med en maximal längd av upp till 5 meter. Då
flertalet olyckor till sjöss i fritidsbåtar synes falla inom denna småbåtskategori,
har det ansetts angeläget börja med dessa.

Kontrollen avser förutom att fastslå det för båten maximalt tillåtna antalet
passagerare, den för båten tillåtna maximala totala belastningen samt
den för båten tillåtna maximala motoreffekten även att genom prov fastställa
att båten i vattenfyllt tillstånd uppfyller vissa minimikrav med hänsyn
till flytförmåga och stabilitet. Med andra ord: i vattenfyllt tillstånd skall
båten vara en »räddningsplanka».

Avsikten är att kontrollen successivt skall byggas ut till att gälla alla
fritidsbåtar. Detta arbete pågår.

Här är det emellertid av vikt att noga följa utvecklingen utomlands, då
med dagens ökade handelsutbyte länderna emellan fördelarna av så gemensamma
bestämmelser som möjligt är uppenbara.

Ett intimt samarbete med »ICOMIA» (the International Council Of Marine
Industry Associations) i vilket alla de i institutet ingående organisationerna
har representanter, har etablerats. Vid en kongress i Göteborg i febraui 1969
med ICOMIA:s »Boating Safety Committé» avhandlades ingående problemen
kring en för båtar med upp till 15 meters längd avsedd kontroll. I denna
kongress deltog representanter för såväl Kungl Sjöf artsstyrelsen som Svenska
Båtinstitutet som observatörer. Här pågår således ett intensivt arbete,
som inom relativt kort tid väntas ge resultat.

Sjösportens samarbetsdelegation framhåller att frågan om varudeklaration
tagit ett stort steg framåt genom båtinstitutets arbete på området. Polischefen
i Stockholms polisdistrikt anför att det är uppenbart att det bland
fritidsbåtarna finns farkoster, som knappast kan anses uppfylla skäliga krav
på sjösäkerhet. Emellertid synes förhållandena inte vara så alarmerande att
för närvarande behov föreligger av typbesiktning och kontrollbesiktning.
Ett obligatoriskt krav på dylika besiktningar skulle medföra stora organisationsproblem
bland annat med hänsyn till att mängder av småbåtar byggs
mer eller mindre hantverksmässigt på småvarv. Ofta lämnar för övrigt
fabrikanterna vissa anvisningar om båtens bärkraft och om lämplig motorstyrka.
Anledning finns dessutom att antaga att de av Svenska varvsför -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

17

eningen utfärdade anvisningarna och den av Svenska båtinstitutet från och
med den 1 augusti 1969 planerade besiktningsverksamheten kommer att
verka till sjösäkerhetens fromma. Länsstyrelsen i Stockholms län instämmer
i vad polischefen sålunda framhållit i sitt yttrande. Ytterligare skäl som
talar emot en reglering på detta område torde enligt länsstyrelsen vara, att
tendensen under de senaste åren, då det gäller byggande av fritidsbåtar, uppenbarligen
är alt allt större vikt läggs vid just båtarnas sjösäkerhet och att
den skarpa konkurrensen tillverkarna och försäljarna emellan i hög grad
bidrar till att ytterligare accentuera denna tendens. Båtarnas sjötrafiksäkerhet
har i själva verket numera blivit ett försäljningsargument, framhåller
länsstyrelsen.

Chefen för östra kustdistriktet anför alt typbesiktning och kontrollbesiktning
av motorbåtar bör vara ett oeftergivligt krav. Båtfabrikanterna har anser
han tyvärr inte alltid känt tillbörligt ansvar för köparna vid leverans av
sina produkter. Bl. a. bör båtar redan vid leverans vara utrustade med föreskrivna
skeppsljus. Brister härutinnan har tid efter annan varit orsak till
olyckstillbud, utom det att sjötrafiksäkerhetskontrollen blivit onödigt belastad
nattetid. Åtskilliga beivringar skulle kunna förhindras »redan vid
källan». Härutöver nämner kustdistriktschefen att flera olyckor, som krävt
liv, inträffat genom åren under färder med hemmagjorda motorbåtar.

Bland de övriga frågor som berörts vid remissbehandlingen må följande
nämnas.

Chefen för västra kustdistriktet anför att det finns åtskilliga exempel utöver
de i motionen framförda på bristande eller otillfredsställande reglering
av trafiken med fritidsbåtar. Han nämner härvidlag avsaknad av skyldighet
för fritidsbåtar att till myndighet anmäla svårare sjöolyckor på sätt nu skall
ske beträffande handels- och fiskefartyg (jfr 70 § sjölagen), avsaknad av
eu klai bestämmelse om skyldighet att efterkomma behörig myndighets anvisningar
till trafikens ordnande (jfr 40 §, 2 mom, VTF och 11 § sjötrafikkungörelsen)
samt, det kanske allvarligaste, avsaknad av obligatorisk ansvarsförsäkring.

Polischefen i Stockholms polisdistrikt understryker också att båtar med
viss högre hastighet borde vara obligatoriskt ansvarighetsförsäkrade med
hänsyn till de stora skaderiskerna för tredje man. Polischefen för också på
tal om inte frågan om obligatoriska namnskyltar på fritidsbåtar borde utredas.

Utskottet

I motionerna påpekas att gällande lagstiftning saknar bestämmelser om
minimiålder för förande av motorbåt samt att det inte heller finns något krav
på att den som för sådan båt visat sig äga kännedom om trafikreglerna till
sjöss. Vidare påpekas att motorbåtar inte såsom är fallet med bilar behöver

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

undergå typ- och kontrollbesiktning. Motionärerna anser att detta system
med »fullständig frihet» inte är acceptabelt med hänsyn till den tilltagande
båttätheten och de problem denna för med sig. De hemställer därför att riksdagen
hos Kungl. Maj :t anhåller om utredning av frågor angående tratik
med motordrivna fritidsbåtar.

Utskottet vilt till en början framhålla att något system med fullständig
frihet inte kan anses råda. Som framgår av den föregående redogörelsen återfinns
bestämmelser som berör trafiken med fritidsbåtar i tlera författningar
bl. a. sjölagen, sjötrafikförordningen, sjötrafikkungörelsen och lagen om säkerheten
på fartyg (säkerhetslagen). Nämnas må bestämmelserna i sjölagen
om ovarsamhet till sjöss och om onykterhet till sjöss samt den allmänna
bestämmelsen i sjötrafikförordningen om vårdslöshet i sjötrafik. Dessa bestämmelser
ger möjlighet att ingripa mot den som brister i ordning och varsamhet
vid förande av båt. Oaktsam framfart, fylleri eller annat olämpligt
beteende kan föranleda åtal och straff även om ingen olycka eller skada
skett. Enligt säkerhetslagen kan fritidsbåtar bli föremål för inspektion, varvid
tillsyn av båtens sjövärdighet kan ske. Befinnes bålen inte sjövärdig föi
resa i avsedd fart kan den beläggas med nyttjandeförbud. Obligatorisk sjövärdighetsbesildning
vid nybyggnad av fritidsbåtar förekommer däremot
ej, som motionärerna påpekat.

Förslaget alt införa förbud för den som inte uppnått viss ålder att föia
snabba motorbåtar avstyrks av flertalet av remissorganen. Frågan övervägdes
som framgår av den föregående redogörelsen i samband med tillkomsten av
sjötrafikförordningen. Statsmakterna ansåg det dock betänkligt att infora
en stel åldersgräns, som skulle drabba såväl omdömesgill och ansvarsmedveten
ungdom som de kategorier ungdomar, av vilka man hade mindre god
erfarenhet av deras uppträdande till sjöss. Härtill kom att det saknades statistiskt
material som belyste dels de olycksrisker, som kunde anses förbundna
med ungdomars framfart med snabba motorbåtar, dels vilken åldersgräns
som borde väljas om ett förbud ansågs böra genomföras. I detta läge ville
departementschefen avvakta utvecklingen. Han uppdrog därför åt sjöfartsstyrelsen
att följa frågan med största uppmärksamhet samt samla det material
och verkställa den ytterligare utredning som kunde erfordras för en förnyad
bedömning av frågan. De undersökningar som sjöfartsstyrelsen i anledning
härav gjort under åren 1959—1968 beträffande sådana olyckor med
fritidsbåtar, som orsakats av barn eller där barn eller ungdomar under 15 år
tagit aktiv del, utvisar inte någon ökning av olycksfrekvensen. Det må vidare
framhållas att av totalt 41 båtolyckor under perioden med minderåriga
som båtförare hänför sig tolv, således mindre än en tredjedel, till trafik
med motorbåtar. Beaktas härjämte att antalet båtar ökat avsevärt under
ifrågavarande år kvarstår enligt utskottets mening den tveksamhet mot att
införa minimiålder vid förande av snabba motorbåtar, som förelåg då frågan
övervägdes i samband med tillkomsten av sjötrafikförordningen. Man kan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969 19

dock inte bortse från de risker som trots allt är förenade med att snabba
motorbåtar framförs av minderåriga. Frågan bör därför, som sjöfartsstyrelsen
uttalat, alltjämt följas med uppmärksamhet.

Utskottet anser i likhet med de flesta remissorganen att förhållandena för
närvarande inte motiverar krav på obligatoriskt förarintyg eller annat kompetensbevis
för att föra mindre fritidsbåtar. I stället bör genom propaganda
och upplysningsverksamhet ägare av fritidsbåtar uppmanas att skaffa sig
nödiga kunskaper och färdigheter i navigation, sjövett, sjömanskap in. in.
på frivillighetens väg. Sjöfartsstyrelsen har framhållit båtsportsorganisationernas
förtjänstfulla arbete i detta hänseende liksom det arbete som nedlagts
av sjövettskommittén. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att intensifierad
propaganda och upplysning i nu ifrågavarande hänseenden kan
förutsättas komma till stånd genom det nyligen, med inriktning på fritidsbåtstrafiken,
inrättade sjösäkerhetsrådets verksamhet.

Samtliga remissorgan utom ett tar avstånd från förslaget om obligatorisk
typ- och kontrollbesiktning av motorbåtar. Länsstyrelsen i Stockholms län
framhåller att vid byggande av fritidsbåtar allt större vikt numera läggs vid
just båtarnas sjösäkerhet och att den skarpa konkurrensen tillverkarna
emellan bidrar till att ytterligare accentuera denna tendens. I flera remisssvar
understryks betydelsen av Svenska båtinstitutets arbete för uppbyggandet
av en säkerhetskontroll för fritidsbåtar, om vilket arbete sjöfartsstyrelsen
fortlöpande orienteras. Vidare må erinras om att konsumentutredningen
har att överväga frågan om bestämmelser om testning av motor- och roddbåtar
i anledning av sjöfartsstyrelsens ovan redovisade skrivelse av den 24
februari 1964. Med hänsyn till det anförda anser utskottet, i likhet med sjöfartsstyrelsen,
att resultatet av institutets arbete bör avvaktas innan ytterligare
begäran om statliga bestämmelser i frågan avlåtes.

I några remissvar har framhållits att det är en allvarlig brist att motorbåtar
inte är obligatoriskt ansvarighetsförsäkrade med hänsyn till skaderiskerna
för tredje man. Utskottet delar denna uppfattning. Det torde emellertid
kunna förutsättas att frågan kommer under övervägande i sjösäkerhetsrådet.

På grund av vad sålunda anförts anser utskottet att det för närvarande
inte föreligger skäl att föranstalta om utredning av frågor angående trafik
med motordrivna fritidsbåtar.

Utskottet hemställer därför

att motionerna I: 147 och II: 165 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 november 1969

På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Ernulf (fp), Hansson (s), fru
Landberg (s)* och herr Nils Nilsson (ep)*;

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s)*, Sundelin (s), Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Josefson i Arrie
(ep) och Sellgren (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969 690032