Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969
1
Nr 50
Utlåtande i anledning av motioner angående förvaltning och
underhåll av s. k. grönområden.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 296 i första kammaren av fru Lindström
m. fl. och nr 328 i andra kammaren av herr Björk i Påarp m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning —- genom
komplettering av direktiven till bygglagutredningen eller på annat lämpligt
sätt — av de i det föregående berörda frågorna».
Motionerna syftar till tillskapandet av bestämmelser rörande förvaltning
och underhåll av s. 1c. grönområden.
Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtanden från statens planverk, lantmäteristyrelsen och
statens naturvårdsverk. På begäran av utskottet har yttranden därjämte
avgivits av Svenska kommunförbundet och Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF).
Lantmäteristyrelsen har bifogat yttranden från överlantmätarna i Stockholms,
Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län.
Gällande bestämmelser
Uttrycket grönområde brukar användas för att beteckna mark som i olika
planer avsetts att lämnas helt eller i huvudsak obebyggd för att kunna utnyttjas
som strövområden, badplatser, fritidsområden, parker m. m. Grönområdena
är av skiftande omfattning och karaktär och de syften de skall
tillgodose varierar. Vissa områden är av betydelse endast för en bebyggelsegrupp
medan andra är av regionalt intresse eller i vissa fall av riksintresse.
Frågan om förvaltning och underhåll av grönområden är ofullständigt
reglerad. De tillämpliga bestämmelserna återfinns på flera olika områden
och har i allmänhet i första hand till syfte att reglera frågor av annan art.
Beträffande stadsplan föreskrivs i bgggnadslagen den 30 juni 1947 att
den skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda
områden som ingår i planen, bl. a. gator, torg, parker och andra allmänna
platser (25 §). Underhållet av gata eller annan allmän plats åvilar kommunen
(74 samt 105—106 §§).
Inom byggnadsplanelagt område har kommunen i princip inte något motsvarande
ansvar. Kommunen är således inte ansvarig för genomförande av
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 50
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969
byggnadsplan såvitt avser vägar och allmänna platser. Det tillkommer i
princip markägarna själva att anlägga och underhålla dessa. För detta ändamål
kan länsstyrelsen enligt 3 kap. i lagen den 3 september 1939 om enskilda
vägar förordna, att fastighetsägarna inom planområdet skall bilda en
vägförening. Ärendet handläggs därefter vid förrättning under ledning av
särskilt förordnad förrättningsman. Lagen förutsätter inte att vägförening
alltid skall komma till stånd inom byggnadsplanelagt område utan utgår
från att frågan skall avgöras efter en lämplighetsprövning med hänsyn till
behovet i det särskilda fallet. Vägföreningar har kommit till stånd inom ett
stort antal byggnadsplaneområden. Vägförenings uppgift är i första hand
att svara för väghållningen inom föreningens område. Om det emellertid
finns mark som i byggnadsplan avsetts till annan allmän plats än väg skall
föreningens väghållning omfatta även iordningställande och underhåll av
dylik plats. Föreningen täcker sina kostnader genom att uttaga bidrag från
de i föreningen ingående fastigheterna, vanligen i relation till deras taxeringsvärden.
Länsstyrelsen har vissa kontrollmöjligheter gentemot vägföreningarna.
Av intresse i sammanhanget är också lagen den 16 december 1966 om
vissa gemensamhetsanläggningar. Lagen har till syfte att reglera frågor
om samverkan för utförande, underhåll och drift av anläggningar, som är
av stadigvarande betydelse för fastigheterna. Som exempel anges i förslaget
parkeringsanläggningar, förbindelseleder, gårdsutrymmen, lekplatser, anordningar
till skydd mot grundvatten, ledningar, värmeanläggningar och
tvättstugor. Med den angivna inskränkningen av tillämpningsområdet till
anläggningar är utrymmet för att tillämpa lagen beträffande grönområden
begränsat. Lagen gäller vidare inte anläggning för vattenförsörjning eller
avlopp och inte heller anläggning, vars inrättande gemensamt för två eller
flera fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser prövas av domstol eller
annan myndighet. Detta innebär bl. a. att lagen normalt inte kan omfatta
väg eller parkområde som kan inrättas eller iordningställas enligt lagen om
enskilda vägar. Däremot torde exempelvis användningen av strandområden
som bad- eller båtplatser för fastigheter inom och utom planområde kunna
regleras med stöd av lagen.
För förvaltning av grönområden kan i vissa fall lagen den 13 juni 1921
om förvaltning av bgsamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter (bysamfällighetslagen) komma i fråga. Lagen reglerar formerna
för förvaltning av ägor och rättigheter, som är samfällda för två eller
flera fastigheter med i övrigt skilda ägor. I främsta rummet kommer därvid
i betraktande mark, som vid skifte eller annan delning undantagits för gemensamt
behov eller uteslutits från delningen. Lagen kan -säd exploatering
göras tillämplig på så sätt att parkområdena vid avstyckning av tomtplatserna
inom planområdet undantas som samfällda.
Beträffande grönområden som ingår i översiktlig planering (regionplan
Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969
3
och generalplan) finns inga bestämmelser i byggnadslagstiftningen. Regionplaner
och fastställda generalplaner kommer till stånd i mycket liten omfattning.
I stor utsträckning sker den översiktliga planeringen genom planer
helt vid sidan av de lagreglerade planinstituten.
Bland rättsmedel som kan tillgripas för att genomföra översiktliga planer
i fråga om friområden är bestämmelserna i 7—12 §§ i naturvårdslagen den
11 december 196i om naturreservat av särskilt intresse. Naturreservat kan
inrättas bl. a. för att tillgodose allmänhetens friluftsliv. Inskränkningar i
markägarens förfoganderätt kan föreskrivas i en råd olika hänseenden och
markägaren kan också åläggas att tåla att vissa anordningar anläggs och
att åtgärder såsom gallring, röjning, slåtter, plantering etc. vidtas. Länsstyrelsen
har att utse den som skall utföra vården och förvaltningen av naturreservat
såvida inte marken ägs av kronan, i vilket fall särskilda regler
gäller.
Motionerna
I motionerna erinrar man om det pågående riksplaneringsarbetet och
framhåller att länen samtidigt engagerar sig i regionplaner. Dessa parallella
verksamheter förutsätter enligt motionärerna att det finns en livlig kommunikation
mellan planerarna på olika nivåer. När emellertid riksplaneringens
intentioner ännu inte är fullt kända måste regionplaneorgan, kommuner,
länsarkitekter och lantmätare, på egen hand söka bedöma vad den
nya markpolitiken kan tänkas komma att kräva av dispositioner för respektive
bebyggelse-, näringslivs- och rekreationsändamål. Av försiktighetsskäl
väljer man då gärna så vida ramar för planeringen att de ger samhället
manöverutrymme för framtiden. Denna strävan medför emellertid, heter det
i motionerna, åratals osäkerhet för enskilda markägare som inte får besked
exempelvis huruvida en avstyckning kommer att medges eller ett byggnadsförbud
fortfarande kommer att gälla. Rättsverkningarna av de många olika
slags planer, som uppgörs för markanvändningen, är enligt motionärerna
alltjämt i stor utsträckning outredda.
Vid utarbetandet av direktiven för bygglagutredningen har man enligt
vad i motionerna anförs förbigått ett viktigt problem, nämligen frågan om
förvaltningen och underhållet av grönområden. Många stora sammanhängande
markområden markeras enligt motionärerna i regionplaner numera
som grönområden. Vid detaljplaneringen inom kommunerna har ägarna vidare
fått avstå talrika markbitar till grönområden. Ibland har detta skett
genom köp av stat, kommun, stiftelser eller dylikt men oftast har ägarna
utan ersättning nödgats godta ett kollektivt intrång på sin mark av medmänniskor
som sportar, campar, badar och nöter på markens vegetation
och djurliv. Samhällets resurser kan enligt vad som anförs i motionerna
aldrig bli tillräckliga för att tätortsbefolkningens behov av strövområden och
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969
orörd natur skall fyllas genom köp. Större delen av grönområdena befinner
sig och kommer därför förmodligen även framdeles att befinna sig i enskild
ägo. Därmed anmäler sig frågan om hur underhållet av dessa landskapsdelar
skall garanteras. Ett grönområde blir oanvändbart för friluftslivet om
det får växa igen eller förfalla. Oersättliga naturvärden kan på det sättet försvinna.
De många smärre grönområdena från ett par hektar till några tiotal
hektar är enligt vad som anförs i motionerna för små för att delta i rationell
skogsvård, och ägarnas egen arbetskraft och ekonomi förslår ofta inte för
att hindra markerna att växa igen och att hålla undan nedskräpningen av
besökare.
Motionärerna menar att jämsides med att planeringsexperterna och lantmäteriväsendet
f. n. utlägger mängder av grönområden i region- och byggnadsplaner
bör formerna för dessa områdens omedelbara och framtida förvaltning
i de fall där samhället inte självt har råd att överta ägandet och
ansvaret skyndsamt utredas. Även kostnadsfördelningen mellan samhället
och de enskilda markägarna bör därvid prövas. Ett speciellt arrangemang
sägs vara de exploateringsavtal som kommuner börjat erbjuda markägare
som vill avstycka tomter för försäljning. Som villkor för sin medverkan till
avstyckning och byggnadstillstånd kan en kommun ställa långtgående ekonomiska
krav på sådana markägare och krav på grönområden som kompensation
för den bebyggelse som medgives. Normer för sådana avtal med rimlig
kostnads- och ansvarsfördelning mellan avtalsparterna bör enligt motionärerna
kunna utarbetas av de sakkunniga. Men även nya typer av samfälligheter
bör kunna prövas för förvaltningen av grönområden och allmänna
platser. Möjligheten att vägföreningar inkluderar allmänna platser i sin
verksamhet behöver lyftas fram till en central uppgift och grönområdenas
vård och underhåll bör därvid bli en skyldighet som jämte kostnadsfördelningen
specificeras och regleras i lagstiftningen. Bysamfällighetslagen erbjuder
enligt motionärerna en annan anknytningspunkt.
Remissyttrandena
Statens planverk tillstyrker att de i motionerna berörda frågorna utreds
men ifrågasätter — med hänsyn till bygglagutredningens arbete och till en
planerad översyn av lagen om enskilda vägar — om särskild hemställan
från riksdagens sida är erforderlig. Statens naturvårdsverk finner det önskvärt
att frågor angående säkerställan och förvaltning av områden som vid
planeringen avsetts för naturvård och rörligt friluftsliv utreds. Detta bör
enligt verkets mening uppdras åt bygglagutredningen. Lantmäteristgrelsen
framhåller att innan en utredning kan ge resultat i föreslagna åtgärder
måste en kartläggning ske av de olika förekommande slagen av grönområden,
motiven för deras avsättande, avsedd utnyttjandekrets och nu gällande
förvaltningsregler. Först därefter kan bedömas i vilka avseenden brister
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969
föreligger. Lantmäteristyrelsen tillstyrker att en sådan kartläggning sker
och att bristerna i gällande bestämmelser analyseras. I vad mån en allmän
översyn skall ske av förevarande problematik eller punktåtgärder skall sättas
in torde få bedömas mot bakgrund av resultatet av en sådan kartläggning
och en diskussion av målsättningsfrågorna.
Svenska kommunförbundet avstyrker motionerna under hänvisning till
bygglagutredningens arbete. RLF anser att resultatet av detta arbete bör
avvaktas innan ställning tas till frågan om eventuell ytterligare utredning.
Statens planverk anmärker att lagstiftningen i fråga om detaljplanerna
bereder möjlighet till ordnande av underhåll av grönområden. Erfarenheten
har emellertid enligt verket visat att det ofta föreligger svårigheter, främst
av kostnadsskäl, för vägföreningarna att ta hand om grönområden på det
sätt som avsetts i planen. Det är också uppenbart att i plan redovisade grönområden
även i många andra fall inte får det underhåll som vore önskvärt
och lämpligt med tanke på dessa områdens betydelse. Även om samhället
i större utsträckning än hittills skulle kunna ta på sig ansvaret för underhållet
av grönområden måste dock antagas att detta även i fortsättningen
i stor utsträckning kommer att åvila fastighetsägarna. Det är i dessa fall
särskilt angeläget att formerna för grönområdenas förvaltning blir föremål
för utredning, varvid bl. a. bör undersökas möjligheterna att finna nya typer
av samfälligheter som kan handha denna uppgift.
Statens naturvårdsverk anför bl. a. att det i avvaktan på genomförandet
av översiktsplaneringens intentioner ofta uppkommer en period då skötseln
efter sätts, vilket är mycket otillfredsställande från naturvårdssynpunkl.
Bl. a. uppstår härvid stora svårigheter att bibehålla det öppna landskapet
inom trakter med vikande jordbruk. Naturvårdsverket, som har Kungl.
Maj:ts uppdrag att söka lösa hithörande frågor, har tagit initiativet till en
arbetsgrupp med representanter för naturvårdsverket, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, Kommunförbundet och RLF. Gruppen söker för närvarande
finna lämpliga former för sådant öppethållande. Det vore, heter det i remissvaret,
önskvärt att kommunerna kunde åläggas att förvalta områden
av denna kategori. Endast beträffande områden som avsatts som naturreservat
kan frågan om förvaltning och skötsel för närvarande lösas och finns
medel tillgängliga. Naturvårdsverket påpekar att grönområden inom detaljplan
ofta förvaltas av väg- eller tomtägareförening, trots att dessa inte tillskapats
för att handha hithörande frågor. Då lämpliga former för dessa
förvaltningsuppgifter saknas får kommunerna här ofta ett betydande ansvar.
Lantmäteristyrelsen framhåller bl. a. att bättre möjligheter att åstadkomma
ändamålsenlig förvaltning och skötsel av grönområden kan åstadkommas
på olika vägar. Vid sidan av lagstiftningsåtgärder vill styrelsen särskilt
framhålla betydelsen av att grönområdena lokaliseras och utformas ändamålsenligt
vid planeringen. Denna måste grundas på kunskap om bl. a.
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969
landskaps- och markförhållandena och det sätt på vilket dessa förhållanden
reagerar för ingrepp av olika slag. Vidare är det av stor vikt att planeringen
sker med tillräckligt beaktande av jord- och skogsbrukssynpunkter.
Detta får betydelse inte bara för möjligheterna att driva rationellt jord- och
skogsbruk utan även för landskapsvården. De övervägande arealerna av de
markområden som det här är fråga om torde också mycket väl kunna
nyttjas för jordbruk eller skogsbruk samtidigt som de tjänar friluftslivets
intressen. En samordning av planeringsinsatserna beträffande bl. a. bebyggelselokalisering,
naturvård, rörligt friluftsliv, jordbruk och skogsbruk är
med hänsyn till det anförda synnerligen angelägen. Styrelsen framhåller
också de fördelar som kan nås genom en nära samordning av planläggning
och plangenomförande. Om utredning av möjligheterna till plangenomförande
samordnas med planeringsarbetet kan utan tvivel bättre planlösningar
erhållas och genomförandet underlättas. Särskild betydelse får detta
vid översiktlig planering inom fritidssektorn, eftersom denna planering f. n.
oftast sker såsom informell planläggning utan stöd av byggnadslagen och
genomförandet alltså helt måste grundas på detaljplanering i ett senare led
eller på medel som anvisas i annan lagstiftning.
Efter att ha redogjort för de bestämmelser som gäller förvaltningen av
grönområden anför lantmäteristyrelsen att förvaltningsfrågorna inom ett
byggnadsplaneområde kan lösas genom skilda legala samverkansorgan.
Ofta måste flera sådana tillskapas inom ett och samma planområde. Vid sidan
härav förekommer dessutom ofta tomtägarföreningar eller liknande
frivilliga sammanslutningar. Det är ett framträdande önskemål att om möjligt
kunna få ett enda organ, som sköter så många nyttigheter som möjligt.
En förutsättning för att nyttigheterna bör förvaltas som en enhet är att de
betjänar ungefär samma krets av fastigheter. Som exempel nämns ett byggnadsplaneområde
med anläggningar för vatten och avlopp, båt- och badplatser,
vägar och grönområden, belägna inom eller utom planområdet.
Ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och enskilda när det gäller
upplåtelse och förvaltning av grönområden måste enligt lantmäteristyrelsens
mening, utfalla olika beroende på områdets art. De rättsliga medel som
står till förfogande för plangenomförande och förvaltning är också i viss
utsträckning utformade med hänsyn till detta. Enligt styrelsens uppfattning
är emellertid nuvarande lagstiftning på detta område behäftad med
påtagliga brister. Dessa har visat sig främst därigenom att reglerna för plangenomförandet
är splittrade och inte i alla delar ändamålsenligt avgränsade
och samordnade.
Lantmäteristyrelsen anför i fortsättningen bl. a. att kommunernas aktiva
medverkan ofta är av den största betydelse för plangenomförandet. Insatserna
kan vara av skilda slag. Styrelsen framhåller den stora betydelse som
exploateringsavtalen visat sig kunna ha för realiserandet av såväl de översiktliga
planerna som detaljplanerna. Det är vidare enligt styrelsens mening
Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969
7
önskvärt med ökade kommunala insatser vid sidan av de statliga för förvärv
av mark för friluftslivets behov. Kommunernas förvärv bör därvid inriktas
på sådana områden främst i närheten av tätorterna och vid vissa
livligt frekventerade stränder där slitaget och nedskräpningen leder till
konflikter mellan markägare och friluftsfolk. Genom att tillskapa attraktiva
rekreationsområden med anläggningar för skilda fritidsaktiviteter bör
det vara möjligt att kanalisera allmänhetens friluftsverksamhet på ett ändamålsenligt
sätt. I sammanhanget framhåller styrelsen önskvärdheten av att
även sådan mark, som av kommunerna förvärvas för framtida exploatering,
förvaltas på sätt som tillgodoser friluftslivets intressen.
Lantinäteristyrelsen anför sammanfattningsvis följande.
Som styrelsen anfört uppvisar nuvarande bestämmelser en flora av skilda
förvaltningsbestämmelser såvitt angår de områden som i motionerna betecknats
som grönområden. Detta är delvis betingat av att dessa områden
har från fall till fall eu formellt mycket varierande status, från parkområden
i stadsplan till skogs- och jordbruksområden, som inte varit föremål
för någon plan- eller naturvårdsreglering. Däremellan finns en hel serie av
områdstyper, t. ex. s. k. grönområden och specialområden i byggnadsplan,
naturreservat, områden som enligt generalplan skall hållas fria från bebyggelse,
områden behandlade på samma sätt vid informell översiktlig planläggning.
Även områdenas fastighetsrättsliga status växlar, från stats- eller
kommunägd mark till samfälld mark och privatägda fastigheters enskilda
mark.
Avsikten med motionerna synes vara att helt allmänt få till stånd en utredning
om förvaltningen av dessa grönområden och därjämte framhålls
att även kostnadsfördelningen mellan samhället och de enskilda markägarna
borde prövas. Uppenbarligen hänger dessa frågor nära samman.
Innan en sådan utredning kan ge resultat i föreslagna åtgärder måste en
kartläggning ske av de olika nu förekommande slagen av grönområden,
motiven för deras avsättande, avsedd utnyttjandekrets och nu gällande förvaltningsregler,
varvid hänsyn hör tas även till de varierande ägareförhållandena.
Först därefter kan bedömas i vilka avseenden brister föreligger.
Lantmäteristyrelsen vill gärna tillstyrka att en sådan kartläggning sker
och att bristerna i gällande bestämmelser analyseras. Styrelsen har ovan
angett en del exempel på sådana brister. I samband därmed synes målsättningsfrågorna
böra diskuteras, eftersom bristerna inte torde kunna preciseras
utan närmare vetskap om samhällets målsättning. En allmän önskan
om förvaltning ger inget besked. Det synes vara nödvändigt att ange riktlinjerna
vartill förvaltningen skall syfta för skilda slag av grönområden.
Som exempel på sådan målsättning antyds i motionerna att oersättliga naturvärden
försvinner när den svenska ängen ätes upp av framryckande
buskvegetation. Utan tvivel berörs här en väsentlig fråga såvitt angår en del
av grönområdena och även andra intressanta landskapsdelar.
I vad mån en allmän översyn skall ske av förevarande problematik eller
punktåtgärder skall sättas in torde få bedömas mot bakgrund av resultatet
av en sådan kartläggning och diskuterad målsättning. Oberoende härav vill
styrelsen framhålla angelägenheten av att de reformer av lagen om enskilda
vägar och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, som riksdagen
uttalat sig för, snarast kommer till stånd.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969
Principiella riktlinjer för kostnadsfördelning mellan stat, kommun och
enskilda torde vidare böra dras upp. Som i motionerna framhålls kan ibland
i vissa typfall goda resultat nås genom exploateringsavtal mellan kommun
och exploatör. Ett sådant avtal grundar sig bl. a. på tanken att en exploatör
skall bära kostnaden för markens intensivare utnyttjande efter exploateringen.
Möjligheterna begränsar sig ofta till åtgärder på exploatörens mark.
Tillämpningen växlar vidare starkt från kommun till kommun, från län till
län.
Vid diskussion om en sådan kostnadsfördelning synes böra övervägas att
vidga kostnadsansvaret till ett mera vidsträckt område än den av exploateringen
aktuellt berörda egendomen. Kravet på översiktlig planläggning ökar
alltmer. Det synes sålunda vara nödvändigt att övergå från byggnadslagens
grundläggande detaljplanetänkande till ett översiktligt plankrav och att mot
bakgrund härav välja ut exploateringsområden och skyddsområden för skilda
ändamål på mer objektiva grunder. I samband härmed finns anledning
att betrakta varje planområde för sig, översiktligt planområde eller detaljplaneområde,
som en enhet även i genomförandesammanhang. Vid sådan
samexploatering vidgas uppenbarligen möjligheterna att öka exploatörernas
kostnadsansvar samtidigt som större ekonomisk rättvisa mellan markägarna
kan åstadkommas, även i det fall en markägare inte alls kan exploatera
därför att hans mark bör användas som grönområde.
En sådan kostnadsfördelning vid förvärv av grönområde eller av rätt till
sådant område underlättar även tillkomsten av en förvaltning av området.
Frågan om ny lagstiftning för samexploatering av områden som ingår i
flera fastigheter har diskuterats sedan flera år såvitt angår utnyttjande av
mark för t. ex. bebyggelse och grustäkt (jfr t. ex. styrelsens yttrande över
motionen II: 735 vid 1966 års riksdag, behandlad av tredje lagutskottet i utlåtande
nr 51 samt likalydande motionerna I: 235 och II: 267 vid årets riksdag).
Som lösning har ibland angivits medlet att förändra fastighetsindelningen
så att den berörda marken blir samfälld för fastigheterna eller att
skapa en begränsad rätt att använda annans mark eller att lösa problemet
väsentligen genom en gemensam förvaltning. Sannolikt finns anledning att
välja olika medel för skilda situationer. Under alla förhållanden torde krävas
ett tämligen omfattande lagstiftningsarbete inom fastighetsrättens område.
Frågor om statens, kommunernas och de enskildas kostnadsansvar och
andra frågor som inverkar på plangenomförandet och på förvaltningen av
grönområden torde som framgår av det sagda aktualiseras i flera sammanhang,
bl. a. vid pågående översyn av byggnadslagen, vid de översyner av
lagen om enskilda vägar och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar som
riksdagen uttalat sig för och vid det lagstiftningsarbete inom fastighetsrättens
område som torde behövas för att lösa frågor om samexploatering av
flera fastigheter.
I det av Svenska kommunförbundet avgivna remissvaret påpekas att frågan
sammanhänger med reglerna för plangenomförande. Såvitt gäller områden,
som i översiktsplan reserverats för ändamål, varom här är fråga,
ligger plangenomförandet långt fram i tiden. Något behov av särskilda regler
om förvaltning och underhåll av områden, vilka först i en mer eller
mindre avlägsen framtid avses tagas i anspråk för sitt ändamål, synes ej
Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969
9
föreligga. Den enskilde markägarens intresse torde tillgodoses genom regler
om inlösen och ersättning, som bygglagutredningen har att överväga.
I anledning av motionärernas påpekande om risken för att oersättliga
naturvärden förstörs genom landskapets igenväxning erinrar Kommunförbundet
om att därmed sammanhängande problem för närvarande övervägs
av arbetsgruppen för landskapsvård vid jordbruksrationalisering.
Vad angår i detaljplan utlagda grönområden framhåller förbundet att
det nuvarande byggnadsplaneinstitutet är bristfälligt på så sätt att ett för
planens genomförande ansvarigt rättssubjekt saknas. Emellertid avses enligt
direktiven för bygglagutredningen de nuvarande stads- och byggnadsplaneinstituteten
skola sammanföras till ett enda detalj plan einstitut med ett
vidgat kommunalt ansvar för plangenomförandet. Utredningen har i detta
sammanhang bl. a. att söka finna vägar för en rimlig fördelning av kostnaderna
mellan markägaren och kommunen, varvid jämte annat skall undersökas
frågan om nuvarande praxis beträffande exploateringsavtal mellan
kommun och markägare är tillfredsställande.
RLF anför bl. a. att motionärernas förslag inte är tänkbart att genomföra
med mindre det begränsas att avse de grönområden, som ingår eller
kommer att ingå i detaljplaner. Redan härigenom berör frågeställningen
betydande arealer. Varje år tillkommer grönområden av detta slag till en
storleksordning av något tiotusental hektar. Skulle förslaget emellertid avse
även övriga grönområden rör det sig om en markareal av en storleksordning
som troligen kan räknas i något eller ett par hundratusental hektar.
Denna markareal kan sannolikt inte förvaltas och skötas på annat sätt än
genom någon form av jord- och skogsbruk. Varje annan förvaltningsform
torde vara orealistisk. En del av problematiken beträffande skötseln av
dessa arealer är föremål för undersökning av den i det föregående nämnda
arbetsgruppen. Om motionernas yrkande begränsas att avse grönområden
inom detaljplanerad mark, är enligt förbundets mening förhållandena inte
fullt så otillfredsställande, som framgår av motionen, även om skäl kan föreligga
för en översyn. Redan nu tillämpas i viss utsträckning olika former
för gemensam förvaltning. I andra fall handhas grönområdena på mest
ändamålsenligt sätt genom ett sambruk med intilliggande jordbruk eller
skogsbruk. Vidare finns möjligheter inom nuvarande praxis beträffande
exploateringsavtal att kommunen övertar förvaltning och underhåll, där
detta är lämpligt. Ytterligare förvaltningsförfarande är möjliga utan formella
hinder, exempelvis bildande av samfällighet.
Aktuellt lagstiftningsarbete
Lagstiftningsarbete med anknytning till det aktuella ämnesområdet är
f. n. aktuellt i följande hänseenden.
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969
Byggnadslagstiftningen
Bygglagutredningen har tillkallats enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 29 mars 1969 för översyn av byggnadslagstiftningen (1969 års riksdagsberättelse
K: 55).
Utredningen skall bl. a. överväga en omgestaltning av planväsendet enligt
i direktiven angivna riktlinjer. Häri ingår frågan om att förena stadsplanen
och byggnadsplanen till ett detaljplaneinstitut. Om bara ett sådant institut
skall finnas i framtiden och detaljplan i princip vara underlag för all byggnadsverksamhet
måste frågan på vem ansvaret för genomförandet av en
detaljplan skall ligga och vilka rättsliga medel som skall finnas för att möjliggöra
plangenomförandet tas upp till prövning. Det torde enligt direktiven
vara ofrånkomligt att kommunens ansvar för plangenomförande ökas men
utredningen skall samtidigt söka finna vägar för en rimligare fördelning av
kostnaderna mellan markägare och kommuner. En väg som f. n. ofta används
av kommunerna för att nedbringa deras kostnader i samband med
exploatering är att sluta s. k. exploateringsavtal med markägare, som därvid
åtar sig kostnader för planens genomförande som eljest åvilat kommunen.
Utredningen skall undersöka om praxis på detta område är tillfredsställande.
Lagen om enskilda vägar
Riksdagen uttalade sig redan år 1967 för en översyn av enskilda väglagen
(3 LU 1967: 25, rskr. 320). Sedan någon tid tillbaka har också inom kommunikationsdepartementet
pågått arbete med att skriva direktiv för en utredning
med uppgift att företa en allmän översyn av lagen (jfr 3 LU
1969: 2). Arbetet bar ännu inte slutförts.
Lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
Enligt särskild bestämmelse i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
undantas anläggning för vattenförsörjning eller avlopp från lagens
tillämpningsområde liksom anläggning vars inrättande prövas av domstol
eller annan myndighet.
Större, huvudsakligen kommunala vatten- och avloppsanläggningar faller
under lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Någon enhetlig rättslig reglering av motsvarande slag finns inte
beträffande mindre vatten- och avloppsanläggningar. Avloppsanläggning
kan dock inrättas med stöd av bestämmelser i 8 kap. vattenlagen.
I samband med behandlingen av förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
förordade riksdagen en rättslig reglering också beträffande
de mindre vatten- och avloppsanläggningarna. På förslag av tredje lagutskottet
anhöll riksdagen hos Kungl. Maj :t om utredning av frågan (3 LU
1966:57, rskr. 577).
Riksdagens framställning har resulterat i en inom justitiedepartementet
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969
utarbetad promemoria om gemensamhetsanläggningar för mindre vattenförsörjnings-
och avloppsföretag med förslag till vissa lagändringar (stencil
Ju 1969:6).
Vid remissbehandlingen av promemorian har lantmäteristyrelsen bl. a.
uttalat att starka skäl finns för en gemensam översyn av lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
och enskilda väglagen. Även samordning med 7
kap. vattenlagen om torrläggning av mark bör ske. Den naturliga lösningen
synes enligt styrelsens mening vara att sammanföra bestämmelserna om sådana
anläggningar som avses i dessa lagar till en enda lag om gemensamhetsanläggningar.
Hithörande frågor övervägs f. n. inom justitiedepartementet.
Bysamfällighetslagen
Sedan någon tid tillbaka har inom lantmäteristyrelsen enligt Kungl. Maj :ts
uppdrag pågått arbete med översyn av bysamfällighetslagen. Översynen är
föranledd bl. a. av riksdagens skrivelse nr 154 år 1957 med anhållan att lagen
måtte göras till föremål för en allmän och snar översyn (jfr 3 LU 1955:
32 och 1957: 6).
Lantmäteristyrelsen väntas redovisa resultatet av sitt arbete under höstens
lopp.
Utskottet
Uttrycket grönområde brukar användas för att beteckna mark som i olika
planer in. m. avsetts att lämnas helt eller i huvudsak obebyggd för att kunna
utnyttjas som strövområden, badplatser, fritidsområden, parker in. in. Områdena
har formellt mycket varierande status som t. ex. parkområden i stadsplan,
grönområden och specialområden i byggnadsplan samt naturreservat.
I motionerna I: 296 av fru Lindström m. fl. och II: 328 av herr Björk i
Påarp in. fl. framhåller man att förvaltningen och underhållet av grönområden
i många fall inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Följden
blir att många grönområden växer igen och får förfalla. De blir härigenom
oanvändbara för friluftslivet. Motionärerna hemställer att riksdagen hos
Kungl. Maj :t begär utredning av hithörande frågor.
Frågan om förvaltning och underhåll av grönområden är ofullständigt
reglerad. De tillämpliga bestämmelserna återfinns på flera olika områden
och har i första hand till syfte att reglera frågor av annan art.
I fråga om stadsplan gäller på grund av byggnadslagen att underhållet av
park åvilar staden. Såvitt avser grönområde inom stadsplan är alltså frågan
redan tillfredsställande reglerad.
Beträffande byggnadsplanelagt område är läget något annorlunda. Kommunen
är där inte ansvarig för genomförande av planen såvitt avser vägar
och allmänna platser. Uppgiften att svara för väghållningen inom plan
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969
området och att iordningställa och underhålla annan allmän plats kan emellertid
enligt särskilda bestämmelser i lagen om enskilda vägar omhänderhas
av vägförening. Bysamfällighetslagen kan också inom område med byggnadsplan
göras tillämplig på så sätt att parkområdena vid avstyckning av
tomtplatserna inom planområdet undantas som samfällda. Lagstiftningen
bereder således även i fråga om byggnadsplanelagt område vissa möjligheter
till förvaltning av grönområden. Även om dessa bestämmelser är bristfälliga
synes de dock vid sidan av rent frivilliga former för förvaltning fylla de mest
trängande behoven.
Den under innevarande år tillsatta bygglagutredningen har bl. a. att pröva
frågan om att förena stadsplanen och byggnadsplanen till ett detaljplaneinstitut.
Det torde i samband härmed bli erforderligt att överväga ansvarsfördelningen
beträffande de allmänna platsernas skötsel och frågan om
äganderätten till dem. Frågan om förvaltning och underhåll av grönområden
inom detaljplanelagt område kan komma att beröras också vid den översyn
av enskilda väglagen som enligt vad ovan framgår nu förbereds. Motionärernas
önskemål om utredning i detta avseende synes således redan vara tillgodosett.
Beträffande grönområden, som avsatts vid översiktlig planering, finns
f. n. inga bestämmelser i byggnadslagstiftningen. Däremot kan enligt särskilda
bestämmelser i naturvårdslagen naturvårdsreservat inrättas bl. a. för
att tillgodose allmänhetens friluftsliv. Då sådant reservat bildas meddelar
länsstyrelsen bestämmelser angående vården och underhållet av området.
Lantmäteristyrelsen bär- i sitt remissvar allmänt framhållit att en utredning
av det slag motionärerna föreslagit inte kan ge resultat i föreslagna
åtgärder innan en kartläggning skett av de olika nu förekommande slagen
av grönområden, motiven för deras avsättande, avsedd utnyttjandekrets och
nu gällande förvaltningsregler. Styrelsen till styr 1; er att en sådan kartläggning
sker och att bristerna i gällande bestämmelser analyseras. I samband
härmed bör enligt lantmäteristyrelsen målsättningsfrågorna diskuteras,
eftersom bristerna inte torde kunna preciseras utan närmare vetskap om
samhällets målsättning.
Utskottet ansluter sig till lantmäteristyrelsens mening och förordar således
att en kartläggning och probleminventering av det slag som styrelsen
åsyftar kommer till stånd, dock endast såvitt avser områden som avsatts vid
översiktlig planering. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare
avgöra i vilka former arbetet skall bedrivas. Utskottet vill dock framhålla att
detta frågekomplex har nära samband med det arbete som bedrivs av arbetsgruppen
för landskapsvård vid jordbruksrationalisering. Statens naturvårdsverk,
som bär Kungl. Maj :ts uppdrag att söka lösa bl. a. problemen med att
bibehålla det öppna landskapet inom trakter med vikande jordbruk, har tagit
initiativet till denna arbetsgrupp, vari ingår representanter för naturvårdsverket,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, Kommunförbundet och RLF. Frå
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 50 år 1969
13
gorna har enligt utskottets mening ett så nära samband att de lämpligen bör
övervägas i ett sammanhang. I den mån det visar sig möjligt att nå fram till
förslag till bestämmelser på området bör givetvis inte hinder möta att sådana
förslag framläggs.
Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.
Utskottet hemställer
A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 296 och
II: 328 som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
ovan anfört beträffande grönområden som avsatts
vid översiktlig planering; samt
B. att motionerna i övrigt icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 28 oktober 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Åkesson (fp),
Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), Ferdinand Nilsson (ep),
Hansson (s) och fru Landberg (s);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Sundelin (s), Tobé (fp), Hedin (m), fröken Anderson (s) och herr
Franzén i Träkumla (ep).