Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

1

Nr 48

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av rätten i
vissa fall att döda annans hund, m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 805 i första kammaren av herr Skårman och
fröken Stenberg och nr 922 i andra kammaren av fru Mogård m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte hemställa att Kungl. Maj :t måtte
föreslå sådan ändring i lagen den 30 juni 1943 om tillsyn över hundar att

1. obligatorisk veterinärbesiktning sker innan polischef tar ställning till
avlivande av hund,

2. rätten för envar att under vissa omständigheter döda hund i princip
uteslutes då ej nödrätt eller nödhandling föreligger».

över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtanden från rikspolisstyrelsen och veterinärstyrelsen. På begäran
av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Svenska kennelklubben.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § lagen den 30 juni 1943 (nr 459) om tillsyn över hundar skall
hund hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur och övriga
omständigheter erfordras för att förebygga att den orsakar skada eller annan
avsevärd olägenhet. Hund som visat benägenhet att bita människor eller
hemdjur får enligt 2 § inte vara lös utomhus, om den inte hålles inom område,
som är betryggande inhägnat och till vilket utomstående inte äger tillträde.
Hålles får ute i trakten gäller detta även beträffande hund som visat
benägenhet att driva får. Eftersätts tillsynen över hund äger polischefen i
orten jämlikt stadgande i 3 § meddela de föreskrifter som omständigheterna
påkallar. Är fråga om hund som avses i 2 §, äger polischefen, där så finnes
nödigt, låta döda hunden. Anträffas hunden lös på område, varöver ägaren
eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande inte äger
förfoga, får envar döda hunden.

I jaktlagen liksom i renbeteslagen finns också bestämmelser om rätt att i
vissa fall döda annans hund. Sålunda får enligt 22 § tredje stycket jaktlagen
jakträttsinnehavaren eller hans folk döda hund, som under tiden den 1
mars—den 20 augusti löper lös och jagar eller ofredar villebråd, under förutsättning
att hunden inte låter sig upptas och att det av omständigheterna
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 48

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

uppenbarligen framgår att hundens löslöpande beror på innehavarens vårdslöshet.
Den som sålunda dödat hund skall därom ofördröjligen göra anmälan
till polisman i orten vid äventyr att eljest icke äga till sitt fredande
åberopa förhållande som nyss sagts. I tredje lagutskottets utlåtande 1968: 59
har lämnats en utförlig redogörelse för bestämmelserna i nämnda lagrum
och för bakgrunden till dessa.

Enligt 38 § renbeteslagen gäller att hund som är känd för att jaga renar
och som inte hålles i band eller instängd eller försedd med klubba, då renar
under tillåten tid befinner sig i trakten, får dödas genom försorg av förste
lappkonsulent eller polismyndigheten i orten. Påträffas hund medan den jagar
eller annorledes ofredar ren, som befinner sig på trakt, där renar vid
tillfället får föras på bete, får hunden dödas. Motsvarande gäller då hund
anträffas på sådan trakt omedelbart efter det den jagat eller annorledes
ofredat ren.

Det bör anmärkas att förslag till ändrade bestämmelser om oskadliggörande
av renjägande hundar framlagts i betänkandet Rennäringen i Sverige,
avgivet av 1964 års rennäringssakkunniga (SOU 1968: 16). Befogenheten
att döda en för renskötseln skadlig hund har i förslaget begränsats till det
fallet att hunden anträffas medan den ofredar ren eller omedelbart därefter.
Den i renbeteslagen stadgade befogenheten för förste konsulent vid lappväsendet
och för polismyndighet i orten att låta döda hund, som är känd för
att jaga renar, om den uppträder i en trakt där renar under tillåten tid befinner
sig, har ingen motsvarighet i förslaget. Det har nämligen ansetts vara
tillräckligt med dels den nämnda rätten att döda hundar i omedelbar anslutning
till att de ofredat renar, dels det i lagen om tillsyn över hundar
lämnade bemyndigandet för polischefen i orten att meddela erforderliga
föreskrifter beträffande hund, vars tillsyn eftersatts, såsom att hunden
skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd.

Något om förarbetena till 3 § lagen om tillsyn över hundar

Före tillkomsten av 1943 års lag om tillsyn över hundar fanns de viktigaste
specialbestämmelserna beträffande hundar i en lag den 9 juni 1893
angående ändring i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken. Lagen
innehöll följande stadganden. Okynnes hund, som biter folk eller fä,
må ej lös vara; anträffas sådan hund å område, varöver hundens ägare eller
annan, som har hunden i vård, ej äger förfoga, må den av en var dödas.
Gör hund skada å hemdjur, skall skadan av ägaren fullt gäldas.

I olika sammanhang hade framhållits att bestämmelserna i 1893 års lag
var otillräckliga för att bekämpa den skadegörelse som löslöpande hundar
förövade på fårhjordar på sommarbete. Sedan riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 4 mars 1935 (nr 61) i anledning av väckta motioner aii -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969 3

hållit om utredning angående en särskild lag om djurskydd och vad därmed
ägde samband, tillkallade chefen för justitiedepartementet, jämlikt Kungl.
Maj :ts bemyndigande, den 5 maj 1937 en utredningsman jämte tre sakkunniga
att verkställa ifrågavarande utredning. Utredningsmannen avgav
den 1 november 1938 ett betänkande med förslag rörande djur skyddslagstiftning
(SOU 1938: 36), vilket förutom förslag till djurskyddslag och vissa
andra författningsförslag innehöll ett förslag till lag om okynnes och skadegörande
hundar. På grundval av betänkandet och remissyttranden över detta
upprättades inom justitiedepartementet förslag till lag om tillsyn över hundar.
I lagrådsremissen anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Westman, följande (prop. 1943: 191, s. 19 ff.) angående rätten att döda
annans hund.

Enligt vad förut angivits innehåller lagförslaget dels ett direkt förbud att
låta s. k. bitska och fårdrivande hundar vara lösa (2 §). och dels ett bemyndigande
för polischefen i orten att meddela särskilda vårdnadsföreskrifter
beträffande hundar, som kunna antagas vara farliga (3 §). Efterlevnaden av
dessa stadganden kan sanktioneras på flera olika sätt. Utredningsmannen
har, i anslutning till 1893 års lag, föreslagit att, om hund, som icke får gå
lös, anträffas å område, varöver hundens ägare eller vårdare ej äger förfoga,
hunden må dödas av envar. Därjämte innehåller utredningsmannens förslag
den bestämmelsen, att polischefen i orten äger föranstalta om dödande
av sådan hund, som nyss sagts, om den ej hålles bunden eller instängd eller
eljest under omedelbar tillsyn av ägaren eller vårdaren.

Befogenhet för polischefen att låta döda farliga hundar, som icke hållits
under föreskriven vård, synes vara erforderlig ur säkerhetssynpunkt och
dessutom ägnad att verksamt bidraga till efterlevnaden av lagens och polischefens
föreskrifter. I 4 § av det här föreliggande lagförslaget har polischefen
därför tilldelats denna befogenhet. För utövningen härav skall icke behöva
påvisas, att hunden kommit lös genom någons försummelse. Ej heller
torde det böra krävas, att hunden blir upptagen av polis, medan den går
lös; även om den åter blivit instängd, skall polischefen ha rätt att föranstalta
om dess dödande. Polischefen skall emellertid icke vara skyldig att låta döda
varje hund, som olovligen varit lös. I stället bör han i varje särskilt fall
pröva, huruvida denna åtgärd befinnes nödvändig ur säkerhetssynpunkt.
Om en hund rent tillfälligtvis sluppit ut och ett upprepande härav ej behöver
befaras, torde hunden sålunda i regel icke böra dödas. Däremot kan
det vara lämpligt, att polischefen i ett sådant fall erinrar hundens ägare
eller innehavare om risken av att så kan ske om hunden framdeles icke
hålles under nödig kontroll.

Vissa invändningar kunna resas mot förslaget att bibehålla rätten för envar
att döda farliga hundar utan att det sker för att avvärja ett angrepp. Det
synes dock icke lämpligt att borttaga det skydd, som denna rätt medför särskilt
för fåraveln och boskapsskötseln. I den föreslagna lagen har därför
upptagits stadgande härom i 4 §. Stadgandet avser såväl de hundar, som
avses med det direkta förbudet i lagens 2 §, som de hundar, för vilka polischefen
meddelat särskilda föreskrifter enligt 3 §. Såsom förutsättning för
rätten att ingripa skall gälla, att hunden icke hållits under stadgad kontroll
— vare sig detta berott på någons försummelse eller ej — samt att hunden
1* —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 48

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

anträffas på område, varöver hundens ägare eller annan som mottagit hunden
till underhåll eller nyttjande ej äger förfoga.

Lagrådet avgav den 24 mars 1943 yttrande över lagförslaget. I anledning
härav jämkades detta i vissa delar. Såvitt avser de nu aktuella lagrummen
begränsades såväl polischefens befogenhet att döda hund som rätten för
envar att vidta denna åtgärd till att gälla sådan hund som avsågs i 2 §.
Vidare företogs den redaktionella jämkningen att stadgandena om rätt att
döda hund upptogs i 3 §. Härefter förelädes riksdagen proposition i ämnet,
prop. 1943:191.

Första lagutskottet hemställde i utlåtande nr 48 om godkännande av lagförslaget
i nu ifrågavarande delar, vilket bifölls av riksdagen (rskr. nr 348).
Lagen trädde i kraft den 1 juli 1943.

Motionerna

I motionerna erinras inledningsvis om att livlig diskussion förekommit
under senare tid rörande den bestämmelse i 3 § lagen om tillsyn av hundar,
enligt vilken polischefen äger låta döda hund, som visat benägenhet att bita
människor eller hemdjur, där så finnes nödigt. Motionärerna för också på
tal bestämmelsen om att hund, om den anträffas lös på område, varöver
ägare eller annan hundvårdare ej äger förfoga, må dödas av envar. Motionärerna
framhåller att det är uppenbart att det måste finnas bestämmelser rörande
hundar som visat sig vara farliga för människor eller djur. Däremot
ifrågasätter de om rätt att döda en hund skall råda på så sätt som nu är
fallet. Motionärerna redovisar ett i pressen relaterat fall som väckt stor uppmärksamhet.
Polisen i Stockholm omhändertog den 16 december 1968 i
ägarens hem en sexårig pudel och förde den till ett hundstall, där den skulle
avlivas. Anledningen var anmälningar från folk som var rädda för den livliga
hunden. Denna hade dock inte bitit någon. Någon sakkunnig person
undersökte inte hunden, innan polisen fattade sitt beslut. Slutligen utfördes
dock undersökning av en sakkunnig, varefter förklarades att hunden var
ofarlig och ej aggressiv. Resultatet blev att hunden fick leva och att det endast
föreskrevs att den skulle hållas i koppel.

Motionärerna anför att massor av hundägare torde ha observerat pressens
skildringar av frågan om hunden och funnit det orimligt, att polisen utan
någon sakkunnig undersökning kan ha rätt att avliva en hund. Motionärerna
erinrar om att det i proposition nr 191 till 1943 års riksdag sades att befogenheten
för polischef att avliva hund som inte hållits under vård, »synes vara
erforderlig ur säkerhetssynpunkt och dessutom ägnad att verksamt bidraga
till efterlevnaden av lagens och polischefens föreskrifter». Motionärerna
anför att det är möjligt, att så är fallet, men de understryker att lagstiftarna
den gången förbisåg att klargöra på vad sätt hundens farlighet skulle konstateras.
Motionärerna anser det uppenbart att en polischef inte utan vidare

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

är sakkunnig på området, och de understryker att det bör vara obligatoriskt
med veterinärundersökning av hund innan beslut fattas om avlivande. De
föreslår därför att ett stadgande av denna innebörd införs i lagen om tillsyn
över hundar.

Motionärerna framhåller vidare att bestämmelsen att envar under vissa
omständigheter har rätt att döda en hund också ter sig alltför summarisk
och hård mot bakgrunden av hundens stora värde för sin ägare, ekonomiskt
och känslomässigt. De anser det felaktigt att en privatperson, vilken som
helst, skall ha rätt att efter egen bedömning skjuta en hund som kommit
lös. Detta stadgande synes dem böra uppmjukas och avgörandet läggas i
polismyndighetens hand. Om stadgandet skulle tillämpas strikt och även vid
mera tillfälliga utflykter, som en hund kan göra, måste enligt motionärerna
ohållbara situationer uppstå. De föreslår därför att bestämmelsen ersätts av
ett stadgande om skyldighet för polismyndighet att tillvarata sådan hund
och därefter vidtaga erforderliga åtgärder med hänsyn till föreliggande omständigheter.

Avslutningsvis anmärks i motionerna att i de fall en hund uppträder
aggressivt nödrätt alltid torde föreligga.

Förslag till översyn av lagstiftningen om hundhållning

Svenska kennelklubben har i skrivelse den 20 september 1968 till chefen
för justitiedepartementet hemställt att gällande lagstiftning angående rätten
att hålla hund överses samt att i samband därmed övervägs i vilken omfattning
principiella bestämmelser om hundhållning lämpligen bör sammanföras
till en särskild hundlag. I skrivelsen behandlar klubben bl. a. den genom
förevarande motioner aktuella bestämmelsen i lagen om tillsyn om rätt för
envar att döda annans hund liksom bestämmelsen i 22 § tredje stycket jaktlagen
om sådan rätt. Klubben fäster också uppmärksamheten på att 1943
års lag endast ger några få bestämmelser av principiell art beträffande
hundhållningen, medan allt det som en hundägare har att iaktta i en mängd
praktiska viktiga situationer finns föreskrivet i ett stort antal författningar.
Klubben framhåller att det är förklarligt att en hundägare har svårt att
orientera sig, då han vill skaffa sig en överblick över sina rättigheter och
skyldigheter i sin egenskap av ägare av hund. En särskild hundlag skulle
medföra, att alla de hundratusentals hundägarna skulle kunna på ett bekvämt
sätt skaffa sig en klar insikt om vad samhället fordrar av den som
håller sig med hund.

Enligt vad utskottet erfarit har framställningen inte lett till någon åtgärd.

1968 års riksdag

Vid 1968 års riksdag behandlade tredje lagutskottet motioner (1:84 och
II: 123), vari hemställdes att riksdagen måtte besluta att 22 § tredje stycket

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

6

jaktlagen skulle ulgå. över motionerna hade inhämtats yttranden från rikspolisstyrelsen
och statens naturvårdsverk samt Svenska jägareförbundet,
Jägarnas riksförbund, Svenska kennelklubben och Svenska dreverklubben.
I sitt utlåtande den 29 oktober 1968, nr 59, anförde utskottet bl. a.

I lagstiftningen har man i första hand genom bestämmelserna om straff
och skadestånd sökt skapa garantier mot att hundar löper lösa och jagar
eller ofredar villebråd. Därutöver har man emellertid beträffande den del
av året då villebrådet är särskilt känsligt för skador ansett erforderligt att
införa bestämmelserna om rätt att uppta och i vissa fall även döda sådana
hundar. Befogenheten att döda har motiverats bl. a. av svårigheten att i
praktiken infånga en löslöpande hund och på så sätt oskadliggöra den.
Bestämmelsen har ansetts ha sitt väsentliga värde i möjligheten att genast
avbryta pågående jakt. Det synes emellertid inte kunna förnekas att den
är svårtillämpad och att den inbjuder till missbruk och trakasserier. Redan
vid stadgandets tillkomst framfördes inom lagrådet uppfattningen att
stadgandet inte kunde anses uppfylla berättigade krav i sistnämnda hänseende.

Bland remissinstanserna har meningarna varit delade. De båda jägarorganisationerna,
som får anses besitta särskild sakkunskap på området,
har emellertid varit ense om att förhållandena f. n. inte är tillfredsställande.
Svenska jägareförbundet bär bl. a. hänvisat till att utgången i det rättsfall
som nämnts i det föregående (NJA 1966 s. 441) kan medföra en för hundägarna
strängare rättstillämpning än den som tidigare gällt. Dessa farhågor
synes ha fog för sig. Enligt utskottets mening bör stadgandet i enlighet med
motionsförslaget upphävas eller också ändras så att hundägarnas intressen
tillgodoses bättre än som nu är fallet. Härvid kan ifrågakomma exempelvis
att såsom Jägareförbundet föreslagit stadga att anmälningsskyldigheten till
polisen skall fullgöras innan hunden får dödas. Härigenom kan förhindras
att hund dödas i hastigt mod eller på grund av osämja mellan grannar.
Även andra lösningar kan tänkas.

Bestämmelser om rätt att döda annans hund finns också i annan lagstiftning,
nämligen lagen om tillsyn över hundar och renbeteslagen. Viss hänsyn
härtill måste tas, då det får anses önskvärt att så långt möjligt likartade
bestämmelser gäller på området. Utskottet är bl. a. med hänsyn härtill inte
nu berett att avge något förslag till lösning av frågan utan förordar att den
genom Kungl. Maj :ts försorg närmare utreds i enlighet med de riktlinjer
utskottet anfört. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma formerna
för en sådan utredning.

Riksdagen biföll hemställan av utskottet att ge Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet sålunda anfört (rskr. nr 326).

Enligt vad utskottet erfarit övervägs frågan för närvarande inom Kungl.
Maj :ts kansli.

Remissyttrandena

Rikspolisstyrelsen, veterinärstyrelsen och Svenska kennelklubben tillstyrker
motionärernas förslag att veterinärbesiktning skall ske innan polischef
tar ställning till frågan om det är nödvändigt att avliva hund. Ivennelklub -

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

ben tillstyrker också att den rätt att döda annans hund, som tillagts »envar»
genom bestämmelsen i 3 § andra stycket sista punkten lagen om tillsyn över
hundar, upphäves. Rikspolisstyrelsen anser däremot att det inte föreligger
skäl för upphävande av detta stadgande. Veterinärstyrelsen åter har inte ansett
sig böra avge yttrande i denna fråga.

Vad beträffar rätten för envar att under vissa förutsättningar
döda annans hund torde enligt rikspolisstyrelsen värdet av bestämmelsen
härom ligga däri att den ger möjlighet till ingripande för att avvärja ett pågående
angrepp mot främst boskap. Om sådan hund inte får oskadliggöras
omedelbart på platsen för skadegörelsen torde det oftast vara mycket svårt
att i efterhand bevisa, vilken hund som förorsakat skadegörelsen, framhåller
styrelsen. Vid ställningstagande till motionärernas yrkande måste enligt
rikspolisstyrelsen de i motionerna anförda argumenten vägas mot det behov
av skydd för fåraveln och boskapsskötseln som stadgandet är avsett att tillgodose.
De förutsättningar som enligt stadgandet fordras för att ingripande
skall lå ske anser styrelsen utgöra tillräcklig garanti mot missbruk. Något
fall där enskild person dödat annans hund under sådana förhållanden som
anförs i motionerna har såvitt styrelsen har sig bekant inte förekommit. Styrelsen
anser därför att det inte föreligger skäl för upphävande av stadgandet.
Kennelklubbens bestämda mening är däremot att bestämmelsen bör upphävas.
Varje ingrepp av detta slag bör enligt klubben vara underställt myndigheternas
kontroll. Den anser att goda skäl talar för motionärernas förslag
att den nuvarande bestämmelsen »ersättes av stadgande om skyldighet för
polismyndighet att tillvarata sådan hund och därefter vidtaga erforderliga
åtgärder med hänsyn till föreliggande omständigheter». Att den som blir
angripen eller allvarligt hotad av en hund, som är känd för att vilja bita
människor eller djur, har rätt att skydda sig och därvid kan komma att tillfoga
hunden skada följer ju av den i vår lagstiftning godtagna rätten att
handla i en aktuell nödsituation. Klubben anför att det måhända därför
inte ansetts erforderligt att direkt framhålla principen om nödrätt i just
denna lagstiftning, men enligt klubbens mening vore det inte ur vägen att
hära erinra om principen, eftersom nödrätten kan bli aktuell, om en bitsk
hund går till anfall. Klubben påpekar att motionärerna indirekt synes förorda
att rätten att ingripa mot bitsk hund bör uttryckligen begränsas till
nödrätten. Klubben tar i sammanhanget också upp den rätt att döda annans
hund som föreligger enligt 22 § tredje stycket jaktlagen. Klubben anser det
önskvärt att även detta stadgande tas upp till prövning samtidigt med motionärernas
förslag om ändring av 3 § lagen om tillsyn över hundar. Det
gäller enligt klubben samma principfråga, nämligen om man skall medge
att annan än myndighet skall äga rätt att avliva min hund och vilka garantier
som bör skapas för att undgå misstag och onödigt stränga ingripanden.

Vad beträffar stadgandet om att polischef äger låta döda
li u n d, som avses i lagens 2 §, där så finnes nödigt, hänvisar rikspolissty -

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

relsen till att det av förarbetena till lagen framgår att bestämmelsen ursprungligen
tillkommit såsom ett komplement till stadgandet om rätt för
envar att under vissa förutsättningar döda annans hund. Erfarenheten hade
nämligen visat att värdet av sistnämnda bestämmelse var begränsat med
hänsyn till att en fårbitande hund oftast dragit sig tillbaka till sitt »basområde»
innan fårägaren hunnit konstatera skadegörelsen. Styrelsen påpekar
att stadgandet sedan fått ett vidsträcktare tillämpningsområde och
numera nyttjas främst för att kunna oskadliggöra hund, som visat benägenhet
att bita människor. Styrelsen framhåller att det åligger polischef att i
varje särskilt fall verkställa utredning i sådan omfattning att han kan avgöra
huruvida det är nödvändigt att låta avliva hunden. Det är givet att det
inträffar fall, då det är svårt att enbart på grundval av uppgifter från hundägaren,
målsäganden och eventuella vittnen avgöra om en hunds beteende
är utslag av leklust eller benägenhet att bita människor. I sådana fall bör
hunden, enligt styrelsens mening, såsom ett led i utredningen, undersökas
av veterinär. Styrelsen tillstyrker därför motionärernas förslag att veterinärbesiktning
skall verkställas, innan polischef tar ställning till frågan om det
är nödvändigt att avliva hund. Veterinårstyrelsen delar motionärernas uppfattning
om önskvärdheten av att sakkunnig person får bedöma om sådana
förutsättningar föreligger under vilka polischef skall äga avliva hund. Som
sakkunnig för bedömning av om en hund på grund av bitskhet skall anses
farlig för människor och djur skulle i och för sig kunna utnyttjas en hundpsykolog
— som dock är sällsynta — eller annan lämplig, av kennelorganisationen
anvisad person med erfarenhet på området. Då det emellertid
vid svårare lynnesfel ändock torde vara nödvändigt föra djuret till veterinär
för att utröna om sjukliga förändringar kan vara orsaken till lynnesändringen,
anser styrelsen att motionärernas förslag om obligatorisk veterinärundersökning
är lämpligt. Svenska kennelklubben anser det i hög grad
otillfredsställande att bestämmelserna inte utformats så att hundägaren har
garanti för att rätten att döda annans hund utövas allenast då det är utrett
att en så radikal åtgärd verkligen är befogad. Det i motionen återgivna
exemplet belyser enligt klubben till fullo nödvändigheten av att i lagtexten
införa skyldighet för polischef att inhämta yttrande av veterinär. Klubben
anser det också riktigt att hundägaren beredes garanti för att det av polischefen
beslutade avlivandet sker under former, som tillgodoser djurskyddets
krav. Avslutningsvis framhåller klubben som önskvärt att de av motionärerna
framförda förslagen beaktas vid den översyn av all lagstiftning om
hundhållning, varom klubben — såsom framgår av den föregående redogörelsen
— hemställt i skrivelse till chefen för justitiedepartementet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

9

Utskottet

Enligt 3 § andra stycket lagen om tillsyn över hundar äger polischefen i
orten, där så finnes nödigt, låta döda hund som visat benägenhet att bita
människor eller hemdjur. Samma lagrum stadgar att om sådan hund anträffas
lös på område, varöver ägaren eller annan som mottagit hunden till
underhåll eller nyttjande inte äger förfoga, envar får döda hunden.

Motionärerna påpekar att lagen saknar bestämmelser angående det sätt,
på vilket en hunds farlighet skall konstateras. Eftersom en polischef inte
utan vidare kan anses sakkunnig på området, anser motionärerna att det bör
vara obligatoriskt att hunden undersöks av veterinär innan beslut fattas om
att avliva den. Motionärerna framhåller vidare att bestämmelsen att envar
under vissa förutsättningar äger döda annans hund ter sig alltför summarisk
och hård med hänsyn till det stora ekonomiska och känslomässiga värde
hunden har för ägaren. Motionärerna förslår därför att bestämmelsen ersätts
av ett stadgande om skyldighet för polismyndighet att tillvarata sådan hund,
som avses i bestämmelsen, och därefter vidta de åtgärder som är erforderliga
med hänsyn till omständigheterna. Motionärerna yrkar att riksdagen hos
Kungl. Maj :t hemställer om ändring i lagen om tillsyn över hundar i enlighet
med det anförda.

Rikspolisstyrelsen och Svenska kennelklubben har delade meningar om
förslaget att rätten för envar att under ovan redovisade förutsättningar döda
hund upphäves. Veterinärstyrelsen har inte ansett sig böra avge yttrande i
frågan. Utskottet känner också tveksamhet inför förslaget. Som rikspolisstyrelsen
påpekat ligger värdet av bestämmelsen däri att den ger möjlighet
till ingripande för att avvärja ett pågående angrepp mot främst får och annan
boskap. På grund härav och då intet framkommit som tyder på att bestämmelsen
missbrukas föreligger enligt utskottets mening för närvarande
inte skäl att upphäva stadgandet.

Remissinstanserna har tillstyrkt motionärernas förslag att veterinärbesiktning
skall ske innan polischefen tar ställning till frågan om det är nödvändigt
att avliva hund, som visat benägenhet att bita människor eller djur.
Utskottet delar uppfattningen att obligatorisk undersökning av veterinär
bör ingå som ett led i den utredning som föregår ett avgörande om en hund
skall avlivas eller ej.

Bestämmelser om rätt att döda annans hund finns också i 38 § renbeteslagen
och i 22 § tredje stycket jaktlagen. I Kungl. Maj :ts kansli pågår för
närvarande arbete med att utarbeta förslag till en lag som skall ersätta renbeteslagen.
I det betänkande som ligger till grund för arbetet har föreslagits
en revision av 38 § renbeteslagen. Vidare pågår — som framgår av den föregående
redogörelsen —- efter hemställan av föregående års riksdag överväganden
i Kungl. Maj :ts kansli i anledning av ett motionsförslag att upphäva
ifrågavarande bestämmelse i jaktlagen. I sitt av riksdagen godkända utlå -

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

tande ställde sig utskottet positivt till att stadgandet upphävdes eller också
ändrades så att det kom att tillgodose hundägarnas intressen bättre än den
gällande bestämmelsen medger. Utskottet ansåg emellertid att frågan borde
närmare utredas genom Kungl. Maj :ts försorg, bl. a. med hänsyn till
att det fick anses önskvärt med så långt möjligt likartade bestämmelser i
lagen om tillsyn över hundar, i jaktlagen och i renbeteslagen såvitt gäller
rätt att döda annans hund. Denna synpunkt gör sig naturligtvis gällande
också beträffande föreliggande förslag om att veterinärbesiktning skall ske
innan polischefen enligt 3 § andra stycket lagen om tillsyn över hundar tar
ställning till frågan om det är nödvändigt att avliva en bitsk hund. Förslaget
synes därför böra övervägas samtidigt med att ifrågavarande bestämmelser
i jaktlagen och renbeteslagen överses.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen i anledning av motionerna I: 805 och
II: 922 som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört beträffande obligatorisk veterinärbesiktning
innan polischef tar ställning till frågan om avlivande av
hund; samt

B. att motionerna i övrigt inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 28 oktober 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling bär närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Åkesson (fp),
Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), Hansson (s) och fru
Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla (ep),
Olsson i Timrå (s) och Sellgren (fp).

ESSELTE AB. STHLM 69
914487