Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

1

Nr 47

Utlåtande i anledning av motion om ett bättre djurskydd.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
och till lagutskottet hänvisad motion, nr 265 av herrar Werner och
Fridolfsson i Stockholm.

I motionen hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan
ändring i 3 § Lag om djurskydd av den 19 maj 1944 att den får följande
lydelse:

3§

När djur---—det icke överanstränges. Djur må ej pådrivas med

redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret.»

över motionen har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtande från veterinärstyrelsen. På begäran av utskottet har
yttrande därjämte avgivits av Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

Gällande bestämmelser

16 kap. 13 § brottsbalken behandlar brottet djurplågeri. Paragrafen avser
både de tama och de vilda djuren. Den är grundläggande för den
rättsliga regleringen av djurskyddet. Enligt stadgandet skall dömas för
djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år om någon genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen
utsätter djur för lidande.

Lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd (djurskyddslagen) avser
enligt 1 § vård och behandling av husdjur och av andra djur som hålls
i fångenskap. 2—6 §§ innehåller vissa allmänna regler om behandlingen
av djur. 1 dessa ställs bl. a. upp vissa krav på djurens förvaringsrum. Vidare
sägs att djur skall förses med erforderligt foder och vatten samt
skyddas mot överansträngning och annat lidande. Sålunda stadgas i 3 §
andra stycket att djur ej må pådrivas eller agas med redskap som lätt kan
sarga eller på annat sätt skada djuret.

Förarbetena

I det år 1938 avgivna betänkande (SOU 1938: 36), som låg till grund för
1—0108659 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 47

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

1944 års djurskyddslagstiftning anförde utredningsmannen följande om
ägande av djur (s. 79 f).

Den som tilldelar djur överdriven aga eller vid ägande av djur använder
uppenbart olämpliga metoder — t. ex. slår djuret med en stör eller metallkätting
— gör sig givetvis skyldig till överträdelse av den i 1 § av förslaget
meddelade allmänna regeln om djurs behandling, därest till äventyrs icke
agan är sådan, att den måste betecknas såsom uppenbart grym misshandel,
då allmänna strafflagens djurplågeriparagraf träder i funktion.

Oberoende härav har det emellertid synls utredningsmannen önskvärt att
genom särskild bestämmelse i djurskyddslagen söka motverka, att för utdelande
av aga använda föremål förses med sådana inrättningar, som väl
förhöja effekten av slagen men vilka samtidigt tillfoga djuret onödigt lidande
eller sår. I 5 § har därför föreslagits förbud mot att tilldela djur slag med
sådana föremål, där metallbeslag, taggar, större knutar eller andra särskilt
hårda, vassa eller utstående delar av tillhygget eller vidfästade föremål
kunna befaras medföra, att utdelade slag får en ur djurvänlig synpunkt icke
önskvärd effekt. Ett sådant förbud kan antagligen bidraga till att så inrättade
redskap för aga så småningom komma ur bruk. Ett snabbare realiserande
av sistnämnda önskemål skulle man kanske ernå genom att förbjuda
innehav av på nu ifrågavarande sätt utrustade piskor eller andra föremål,
som måste antagas komma till användning vid utdelande av otillåten aga.
Ett sådant utsträckt förbud skulle säkerligen även medföra ett underlättande
av åklagarens bevisföring i åtskilliga fall, men det torde å andra
sidan — med hänsyn till de förhållanden, som inom lantbruket råda beträffande
bland annat förbrukade föremål av olika slag — kunna befaras
bli antingen ineffektivt eller oskäligt strängt. Av denna anledning har ett
dylikt förbud icke upptagits i förslaget.

Vid remissbehandlingen av betänkandet berördes stadgandet om ägande
av djur endast i ett fåtal yttranden. Inte i något yttrande ifrågasattes rätten
att aga djur. Däremot berörde remissorganen olika metoder att aga, vilka
ansågs förkastliga. Sålunda fann Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
det direkt olämpligt med förbud mot att använda piska
med större knut. Landssekreteraren i Jönköpings län ansåg, att det borde
närmare klarläggas, huruvida användande av sporre inbegreps under lagstadgandet.
Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län och Göteborgs djurskyddsförening
önskade förbud mot att använda halskoppel med taggar,
vilka vid ryckning i kopplet tränga in i djurets hals. De svenska djurskgddsföreningarnas
centralförbund hemställde, att i 5 § skulle införas
stadgande om förbud jämväl mot att aga djur med stör och vissa andra
föremål, mot att sparka djur eller att slå häst eller annat djur på huvudet,
benen eller buken samt mot att vid körning konstant rycka i tömmarna.
Norra Hälsinglands djurskyddsförening föreslår liknande tillägg.

I propositionen nr 43 till 7944 års riksdag intogs — i överensstämmelse
med grundtanken i 5 § i utredningsmannens förslag — i andra stycket i
3 § bestämmelse om att djur ej må pådrivas eller agas med redskap, som

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret. Departementschefen uttalade
i anslutning till förslaget att bestämmelsen bl. a. innebar att användande
av sporrar, som var försedda med vassa spetsar, ej var tillåten.

Den föreslagna bestämmelsen, som ej föranledde uttalande av första
lagutskottet (utlåtande 1944:28), godtogs av riksdagen (rskr. 1944:249).

Motionen

Motionärerna framhåller att förbudet i 3 § djurskyddslagen mot att
pådriva eller aga djur med redskap, som lätt kan sarga eller på annat sätt
skada djuret, utan tvivel är välmotiverat. Begreppet aga synes dock motionärerna
böra utgå ur lagtexten. De anser att uppfattningen att man
över huvud taget vid något tillfälle skulle ha anledning att aga ett djur
torde vara en relikt från en gången tid. I begreppet aga ligger nämligen
tanken på bestraffning, en åtgärd som inte längre är relevant i vårt förhållande
till djuren, framhåller de.

Enligt motionärerna ger lagrummets nuvarande utformning uppenbarligen
vid handen att djur kan »agas» lika väl som »pådrivas» blott det
inte sker »med redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret».
De anser därför att ordet »aga» bör utgå ur lagtexten.

Remissvaren

Veterinärstyrelsen avstyrker bifall till motionen medan Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund förklarar sig vara överens med motionärerna
om att ordet aga bör utgå ur lagtexten. Förbundet föreslår att det
omdiskuterade lagrummet får följande lydelse: »Djur får ej pådrivas eller
tillrättavisas med redskap, som lätt kan skada djuret.»

Veterinärstyrelsen är av den uppfattningen, att borttagande av bestämmelsen
om ägande i 3 § lagen om djurskydd kan få en verkan som strider
mot motionärernas syfte. Styrelsen anser att en sådan lagändring kan ge
intryck av att endast pådrivande med i paragrafen antydda redskap men
inte ägande med användande av sådana är otillåtet. Ändringen skulle därför
enligt styrelsen behöva kompletteras med en med straffsanktion försedd
bestämmelse att ägande av djur inte får ske. En sådan bestämmelse
finner styrelsen emellertid orimlig, emedan den skulle omöjliggöra även
lindrigare former av fysisk bestraffning i samband med uppfostran och
dressyr av husdjur. Även om det i etiskt hänseende är tilltalande att
uppfostra och dressera djur utan tillrättavisningar av detta slag, synes
det orealistiskt att kunna lagstiftningsvägen åstadkomma en sådan ordning.
Styrelsen anser dessutom, att en lindrigare form av aga i uppfostrings-
och dressyrsyfte inte är oförenlig med ett iakttagande av bestäm -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

melsen i 2 § djurskyddslagen, att djur skall behandlas väl och såvitt möjligt
skyddas mot lidande. Styrelsen anför vidare att den nuvarande bestämmelsen
i 3 § djurskyddslagen, att djur ej får pådrivas eller agas med
redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret, jämte bestämmelsen
i 16 kap. 13 § brottsbalken, att den som genom bl. a. misshandel
otillbörligen utsätter djur för lidande dömes för djurplågeri, självfallet
inte ger fullständig garanti för att djur inte utsätts för ett ägande
som överskrider gränsen för vad som synes kunna tolereras. De innehåller
emellertid så mycket som man enligt styrelsens uppfattning kan åstadkomma
för att förhindra och beivra missförhållanden i ifrågavarande
hänseende.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund instämmer i de skäl som i
motionen anförts för att ordet aga skall utgå ur lagtexten. Både detta ord
och det i samma mening förekommande ordet »sarga» har en dålig klang
och ger associationer av stor grymhet och råhet, anser förbundet. Förbundet
anser att texten bör ändras så, att det inte blir tillåtet att piska
en styvsint häst eller en besvärlig hund med ett spö eller liknande. Förbundet
anför vidare att det naturligtvis är bäst att tillrättavisa ett djur
endast med rösten och uppmuntra det med en belöning av något slag, såsom
något gott. Det finns dock ofta djur inom vissa släkten, som man måste
tillrättavisa mer handgripligt för att fästa djurets uppmärksamhet på vad
saken gäller, påpekar förbundet och ger följande exempel. En hund, som
plötsligt får vittring av vilt, som han inte får driva, märker inte vanligt
tilltal, när hans jaktiver är stor, utan måste genom mer handgriplig tillrättavisning
göras uppmärksam på, att han ej får driva vilt. En travhäst,
som i tävlingsiver vill bryta sig ur volten och då kan skada både människor
och djur, måste få klart för sig, att han måste fortsätta voltandet,
tills klartecken ges.

Utskottet

Enligt 3 § andra stycket djurskyddslagen får djur inte pådrivas eller
agas med redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret.

Motionärerna anför att i begreppet aga ligger tanken på bestraffning. De
anser emellertid att bestraffning är en åtgärd, som inte längre bör förekomma
i vårt förhållande till djuren. De hemställer därför att riksdagen
hos Kungl. Maj :t begär att nämnda lagrum ändras på det sättet att ordet
»aga» utgår ur lagtexten. Innebörden av motionärernas begäran får anses
vara att det skall vara förbjudet att aga djur.

Ordet aga betecknar kroppslig bestraffning som sker i uppfostrings- eller
förbättringssyfte. Naturligtvis är det tilltalande om uppfostran och dressyr
av djur kan ske utan användande av fysiskt våld. Emellertid förekommer
— som remissorganen påpekat — tillfällen då det är nödvändigt att i samband
med eller i omedelbar anslutning till att ett djur beter sig på ett icke

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

önskvärt sätt handgripligt göra djuret uppmärksamt på vad saken gäller.
Att bestraffa ett djur när någon tid förflutit efter det att djuret orsakat
skada eller annan olägenhet är däremot klart olämpligt. En sådan åtgärd
torde bl. a. vara otjänlig från uppfostringssynpunkt. Den i lagrummet förutsatta
rätten att aga djur kan enligt utskottets mening inte heller anses
innefatta rätt till dylik bestraffning.

På grund av vad sålunda anförts bör motionen inte vinna bifall.

Utskottet hemställer

att motionen II: 265 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 oktober 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s) Åkesson (fp),
Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Hansson (s) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Sundelin (s), Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla
(ep) och Sellgren (fp).