Andra lagutskottets utlåtande nr 79 år 1969

1

Nr 79

Utlåtande i anledning av motioner om differentierade avgifter vid
ålderdomshem.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 759 av herr Nils-Eric Gustafsson och herr Ernst Olsson samt II: 882 av
fru Jonäng.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om förslag till kompletterande bestämmelser
i socialhjälpslagen som ger kommunerna möjlighet att uttaga differentierade
avgifter på ålderdomshemmen och att kompletteringen vidtages utan
tidsutdräkt».

Historik

Frågan om avgifter på ålderdomshemmen regleras varken i socialhjälpslagen
eller i annan författning. Uttalanden och rekommendationer om avgifterna
har dock gjorts vid skilda tillfällen.

I socialvårds kommitténs betänkande angående ålderdomshem (SOU
1946:52) uttalades att driftkostnaderna vid ålderdomshemmen i första
hand borde finansieras genom avgifter, som borde bestämmas till folkpensionen
minskad med pensionärens fickpengar. Denna avgift borde tas ut av
obemedlade och mindre bemedlade vårdtagare. För övriga vårdtagare skulle
kommunen ha rätt att ta ut högst självkostnaden för vården.

I proposition 243 år 1947 angående grunder för ålderdomshemsvårdens
ordnande och utbgggnad, m. m., uttalade föredragande departementschefen,
att han i princip anslöt sig till den av flera remissinstanser uttalade tanken,
att avgifterna borde vara lika för alla, oberoende av inkomst- och förmögenhetsställning.
Frågan om bindande föreskrift borde dock anstå och prövas
i samband med ett väntat förslag från kommittén om statsbidrag till kommunernas
kostnader för socialvården över huvud. Tills vidare borde det
därför ankomma på de kommunala myndigheterna att själva fatta beslut i
avgiftsfrågan.

Riksdagen hade inget att erinra mot departementschefens uttalande.

Vid behandlingen av proposition 177 år 1955 med förslag till lag om
socialhjälp, m. m. hade den år 1952 tillsatta åldringsvårdsutredningen
ännu inte avslutat sitt arbete. Det ansågs därför inte möjligt att fatta definitiv
ståndpunkt till frågan om ålderdomshemmens ställning. Propositio 0109709

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 79

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 79 år 1969

nen innehöll inget bestämt uttalande i avgiftsfrågan. Tanken på statsbidrag
till kommunernas kostnader för socialvården avvisades i propositionen.

I anslutning till propositionen väcktes motioner (I: 554 och II: 683) med
yrkande att kommunernas rätt att ta ut ersättning för vård på ålderdomshem
skulle lagfästas med utgångspunkt i vad socialvårdskommittén föreslagit.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 39 bifall till motionerna
och framhöll bl. a. att det i motionerna framförda förslaget inte överensstämde
med 1947 års principbeslut. Motionerna avslogs av riksdagen.

Äldringsvårdsutredningen uttalade i sitt betänkande 1956: 1 att de kommunala
myndigheterna borde ha full frihet att själva bestämma storleken
av avgifterna för vård på ålderdomshem.

På grundval av åldringsvårdsutredningens betänkande begärdes i proposition
38 år 1957 riksdagens yttrande över förslag till riktlinjer för vården
av åldringar på ålderdomshem, m. m. Föredragande departementschefen
uttalade, att avgiften på ett ålderdomshem inte borde vara högre än att en
pensionär med full folkpension alltid kunde betala den med sin pension.
Principen ansågs emellertid inte böra lagfästas.

I motioner väckta i anslutning till propositionen (I: 391 och II: 485) begärdes
att riksdagen skulle uttala, att kommunerna alltjämt skulle äga
full frihet att bestämma avgifterna på ålderdomshemmen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande uttalade statsutskottet (SU 1957:
170) att den av departementschefen angivna principen, vilken redan nu i
allmänhet följdes, alltjämt borde uppställas som huvudregel. Eftersom
det inte var fråga om något lagfästande av denna princip följde emellertid
att kommunerna inte var bundna i fråga om avgifternas storlek.

Kommunernas avgiftssystem

Gränsen uppåt för kommunernas rätt att fastställa avgifternas storlek
sätts av en kommunalrättslig grundsats, bekräftad av rättspraxis, att avgifterna
inte får överstiga kommunens självkostnader för inrättningen.

Två huvudsystem har utbildats för debitering av ålderdomshemsavgifter.
Det ena systemet innebär att kommunen debiterar enhetliga avgifter, i regel
inte högre än att en folkpensionär kan betala avgiften med sin folkpension,
eventuellt kompletterad med kommunalt bostadstillägg, och minskad med
fickpengar, men i vissa fall högre, t. ex. lika med självkostnadspriset. I sistnämnda
fall uttas i allmänhet endast en del av avgiften som löpande betalning,
medan resterande avgift kumuleras och bevakas som uppskjuten
avgift i vårdtagarens dödsbo.

Det andra systemet innebär att kommunen debiterar differentierade avgifter,
varvid dagavgiftens storlek anpassas efter vårdtagarens betalningsförmåga.
Härvid kan hänsyn tagas exempelvis till sidoinkomster — helt

Andra lagutskottets utlåtande nr 79 år 1969

3

eller delvis — skatt och kapitaltillgångar. Även i sådana fall förekommer
uppskjutna avgifter.

Socialstyrelsen har i sina råd och anvisningar vid olika tillfällen gjort
uttalanden om avgifterna. Åren 1956, 1960 och 1961 har styrelsen i princip
förordat systemet med enhetliga avgifter. I råd och anvisningar 1967 nr
205 förklarade sig styrelsen däremot inte beredd att rekommendera någotdera
av de två avgiftssystemen. Styrelsen fann emellertid att flera skäl talade
mot att avgiftssystemet konstrueras så att vårdtagare måste beviljas
socialhjälp för att avgiften skall bli betalad.

Enhetliga avgifter förekom år 1953 — enligt stickprovsundersökning —
i 40 procent av kommunerna, 1960 i ca 84, 1965 i ca 56 och vid utgången
av år 1968 i ca 50 procent av kommunerna. Av de vid sistnämnda tidpunkt
inackorderade, sammanlagt 52 652 personer, vistades 54 procent på hem i
kommuner som tillämpade enhetliga avgifter. Av de inackorderade i kommuner
med differentierade avgifter betalade flertalet enbart folkpension
minskad med fickpengar. En ytterligare avgift på minst fem kronor per dag
förekom i omkring 2 800 fall.

Regeringsrättens utslag den 27 mars 1968

Genom utslag den 27 mars 1968 har regeringsrätten förklarat, att en
kommun inte har rätt att bestämma avgiften för vård vid kommunalt ålderdomshem
till olika belopp efter vårdtagarens betalningsförmåga i varje
särskilt fall. Däremot förklarade regeringsrätten att en kommun är lagligen
oförhindrad att fastställa vårdavgiften till ett för alla vårdtagare lika stort
belopp, högst motsvarande kommunens självkostnad, vilket skulle medföra
att, om vårdtagare inte förmådde att betala hela avgiften, återstoden
fick täckas av kommunen genom socialhjälp.

Utslaget ger således besked om att endast det ena av de två huvudsystemen
för debitering av ålderdomshemsavgifter f. n. är lagligt, nämligen systemet
med enhetliga avgifter.

Motionerna

Motionärerna framhåller att kommunerna efter regeringsrättens utslag
1968 inte har laglig rätt att besluta om differentierade avgifter vid ålderdomshem.

För differentierade avgifter åberopas kommunalekonomiska skäl. Åldringarnas
procentuella andel av befolkningen ökar, och behoven av ålderdomshem
kommer att öka i takt därmed. En vårdplats på ålderdomshem
beräknas i dag kosta 16 000 kronor per år. Det måste anses rimligt att de som
bor på ålderdomshem i mån av betalningsförmåga svarar för sina levnads -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 79 år 1969

kostnader. Eftersom betalningsförmågan hos olika åldringar är olika, måste
avgifterna bli differentierade. Enhetliga avgifter måste hållas tämligen
låga. Det kan inte vara förenligt med samhällsintresset att kommunerna
belastas med dryga kostnader, medan vårdtagarens inkomster samlas och
ger ett överskott som denne ofta inte heller själv kan tillgodogöra sig.

I enlighet med riksdagens intentioner bör kommunerna ges frihet att lösa
frågan om enhetliga eller differentierade avgifter efter eget gottfinnande.
Rätten att uttaga differentierade avgifter bör emellertid enligt motionärernas
mening lagfästas.

Kommunförbundets framställning

Efter regeringsrättens utslag har Svenska kommunförbundet i framställning
hos Konungen den 16 maj 1968 hemställt om lagändring i syfte att
legalisera systemet med differentierade avgifter vid ålderdomshemmen.
Kommunförbundet framhåller att förbundet inte kan acceptera den av regeringsrätten
anvisade utvägen att med socialhjälp täcka den del av en
enhetlig vårdavgift som vårdtagaren inte förmår betala med egna medel.
En sådan utveckling skulle enligt Kommunförbundets mening innebära ett
klart steg tillbaka. I dagens kommunalfinansiella situation och rådande
vårdläge kan inte heller ett system med enhetliga vårdavgifter motsvarande
folkpension minus fickpengar över lag tillämpas. Förbundets framställning
går alltså ut på att bevara kommunernas rätt att själva bestämma vilket
system de vill använda i fråga om ålderdomshemsavgifter.

Efter remissbehandling av framställningen har i en departementspromemoria
anförts bl. a. följande.

Den hittills av statsmakterna vid flera tillfällen klart hävdade huvudprincipen
med lika avgifter motsvarande folkpension minus fickpengar för alla
som vårdas på ålderdomshem kan inte överges utan ytterligare utredning.
En sådan utredning bör även omfatta t. ex. frågor om fastställande av vårdtaxor,
om tillsynen över deras tillämpning, om rätten att klaga över debiterad
vårdavgift. En jämförelse mellan vårdavgifterna på sjukhem och på
ålderdomshem kommer också in i bilden. En fråga som särskilt torde böra
undersökas i sammanhanget är möjligheten att mer systematiskt än för
närvarande använda de kommunala bostadstilläggen som ett medel att uppnå
en avgiftsdifferentiering vid ålderdomshemmen.

Det anförs vidare att de kommuner som tillämpar differentierade avgifter
har kommit i en besvärlig situation genom regeringsrättens utslag. För
att man så snart som möjligt skall nå en lösning torde Kommunförbundets
framställning böra överlämnas till socialutredningen. Utredningen, som
redan enligt sina direktiv har att pröva frågan om debitering av inackorderingsavgifter
vid ålderdomshemmen bör behandla denna fråga med förtur.

Framställningen jämte remissmaterialet m. m. har härefter överlämnats
till socialutredningen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 79 dr 1969

5

Utskottet

Regeringsrätten har genom utslag den 27 mars 1968 förklarat, att kommun
inte har rätt att bestämma avgiften för vård vid kommunalt ålderdomshem
till olika belopp efter vårdtagarens betalningsförmåga i varje
särskilt fall. Med anledning härav har motionärerna, under åberopande av
bl. a. kommunalekonomiska skäl, hemställt att förslag till kompletterande
bestämmelse till socialhjälpslagen utan tidsutdräkt framläggs i syfte att ge
kommunerna möjlighet att uttaga differentierade avgifter på ålderdomshemmen.

Svenska kommunförbundet har i skrivelse till Konungen den 16 maj 1968
hemställt om lagändring i samma syfte. Efter remissbehandling har framställningen
genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 maj 1969 överlämnats till
socialutredningen, som fått i uppdrag att behandla frågan med förtur. Då
ärendet sålunda är under utredning finner sig utskottet inte böra tillstyrka
bifall till motionerna utan hemställer,

att motionerna I: 759 och II: 882 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 18 november 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Dahlberg (s)*, Hubinette (m)*, Wanhainen (s)*, Andreasson (ep)*,
fru Grethe Lundblad (s) och herr Axelson (fp);

från andra kammaren: fröken Sandell (s)*, fru Skantz (s)*, herrar
Nordberg (s)*, Nilsson i Kalmar (s), fru Framkel (fp), herrar Åkerlind
(m)*, Aldén (s)* och Johansson i Skärstad (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.