Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969
1
Nr 78
Utlåtande i anledning av motioner om jourskyldighet för läkare.
Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, 1:42
av herr Svante Kristiansson och herr Wååg, och II: 50 av herrar Engkvist och
Gustavsson i Ängelholm.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen hos Kungl.
Maj :t anhåller att en skyndsam utredning verkställes beträffande införande av principen
om jourskyldighet för yrkesverksamma läkare».
Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande
över motionerna från socialstyrelsen. Vidare har på utskottets begäran Sveriges
läkarförbund, Svenska landstingsförbundet samt Svenska kommunförbundet yttrat
sig över motionerna.
Gällande bestämmelser
Enligt sjukvårdslagen 3 § åligger det landstingskommun att för dem, som är
bosatta inom sjukvårdsområdet, ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom,
skada, kroppsfel och barnsbörd i den mån inte annan drar försorg härom.
Samma skyldigheter att ombesörja vård — beträffande sluten vård dock med vissa
begränsningar avilar landstingskommun för dem, som vistas inom sjukvårdsområdet
utan att vara där bosatta, om behov av omedelbar vård föreligger.
För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landstingskommun vara indelad i läkardistrikt
(4 §).
De nu återgivna bestämmelserna gäller även städerna utanför landsting.
I varje läkardistrikt i landstingskommun skall finnas minst en provinsialläkare.
Härjämte må i läkardistrikt anställas biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare.
I stad som ej tillhör landstingskommun skall finnas minst en stadsdistriktsläkare
i varje läkardistrikt (15 §). Enligt allmänna läkarinstruktionen 11 §
är de läkare som tjänstgör i läkardistrikt tjänsteläkare.
Vid bestämmandet av den lämpliga omfattningen av ett läkardistrikt tas hänsyn
till växlande geografiska och lokala förhållanden, bl. a. tillgången till privatpraktiserande
läkare.
För tjänsteläkare utanför de landstingsfria städerna — med vissa undantag_
regleras jourtjänsten av bestämmelser i tjänsteförteckning, utgiven av Svenska
landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund (LCT 67 nr 4 b). Enligt § 5 bör
provinsialläkarnas jourtjänst genom samverkan i lämpligt utformade jourkedjor
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 78
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969
organiseras på sådant sätt, att provinsialläkare erhåller i genomsnitt fyra fridagar
per fyraveckorsperiod. Provinsialläkare som under ett kalenderår beretts färre fridagar
än genomsnittligt var sjunde dag äger under kalenderåret därefter erhålla
ledighet med bibehållen lön eller i vissa fall kontant kompensation. I en protokollsanteckning
har uttalats, att för genomförande av ett fridagssystem krävs en organiserad
samverkan mellan provinsialläkare i angränsande distrikt. Fridagarna bör
i möjligaste mån förläggas till sön- och helgdagar samt i erforderlig omfattning
till lördagar och helgdagsaftnar eller på annat sätt varigenom minsta möjliga kapacitetsminskning
åstadkommes. Då de praktiska förhållandena så medger, bör
även vardagsjour anordnas. I förekommande fall må för sådan jourtjänst i den
omfattning, som prövas skälig med hänsyn till arbetsbelastning och störningsfrekvens
under jouren, anlitas även annan än provinsialläkare.
Bestämmelserna i tjänsteförteckningen tillämpas även för statsanställda provinsialläkare.
Tidigare behandling av vissa frågor rörande den öppna vårdens jourverksamhet
I anslutning till propositionen 181 år 1961 angående hälsovård och öppen sjukvård
i landstingsområdena m. m. väcktes motioner (I: 718 och II: 864) med yrkande
bl. a. att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla att frågan om rörliga
jourtjänster inom provisialläkarorganisationen måtte upptagas till prövning i samråd
med berörda parter.
Statsutskottet anförde i sitt utlåtande nr 186 att tillkomsten av två- och flerläkarstationer
torde få betydelse för lösningen av den viktiga frågan om tjänsteläkarnas
jourtjänstgöring. För glesbygderna, där enläkarstationer alltjämt måste
komma i fråga, kom problemet dock att kvarstå. Att för detta ändamål inrätta
särskilda befattningar för jourläkare torde emellertid vid rådande läkarbrist knappast
medföra någon lösning. Utskottet avstyrkte motionerna, vilka inte föranledde
någon riksdagens åtgärd.
I motioner till 1967 års riksdag (I: 462 och II: 581) föreslogs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t hemställde att den öppna läkarvårdens jour gjordes till föremål för
utredning.
Allmänna beredningsutskottet anförde i sitt utlåtande nr 48 bl. a., att ett enhetligt
huvudmannaskap för den öppna läkarvården inom de landstingsstäder som
själva ombesörjde öppen läkarvård och landstingsområdena i övrigt syntes vara
ett väsentligt led i strävanden att utjämna jourbördan. Förhandlingar hade upptagits
i detta syfte. Utskottet anförde vidare, att Sveriges läkarförbund hade utarbetat
vissa allmänna riktlinjer, som avspeglade en positiv inställning till ett ökat
deltagande i jourtjänst av de inte tjänstemässigt jourpliktiga läkarna. Det var emellertid
en förhandlingsfråga, under vilka villkor ett ökat deltagande skulle komma
till stånd. Utskottet avstyrkte motionerna, vilka inte föranledde någon riksdagens
åtgärd.
Jourfrågan har härutöver vid upprepade tillfällen berörts i samband med frågor
om åtgärder för att häva läkarbristen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969 3
Motionerna
Motionärerna framhåller att vakanser på provinsialläkartjänster har medfört
att provinsialläkarnas arbetsbörda ökat därhän att rekryteringen tycks nära nog
stagnera och att det på många håll blivit omöjligt att upprätthålla en försvarlig
läkarjour genom tjänsteläkare. Sjukvårdshuvudmännen har med växlande framgång
strävat efter att engagera privatpraktiserande läkare och sjukhusanställda läkare
i jourverksamheten. Läkare med anställning inom försvaret eller inom företagshälsovården
torde inte i någon mera betydande utsträckning kunna medverka
i den öppna vårdens jourverksamhet.
Vidare anför motionärerna att Svenska landstingsförbundets representantskap i
likhet med socialstyrelsen har uttalat att privatpraktiserande läkare bör deltaga i
jourverksamhet och att detta måste anses utgöra en integrerad del av den privatpraktiserande
läkarens arbete inom öppen vård. Jämförelse har ansetts kunna göras
med förhållandena i Norge, där de lokala läkarföreningarna i sina stadgar ålagt
samtliga läkare skyldighet att deltaga i sådan tjänstgöring. I socialstyrelsens år 1968
framlagda principprogram om öppen vård har också anförts att röster höjts för att
alla yrkesverksamma läkare i princip skall ha jourskyldighet. Enligt motionärernas
mening kan många skäl anföras för en sådan ordning. Frågan bör utan dröjsmål
bli föremål för särskilda överväganden.
Vidareutbildning och fördelning av läkare, in. m.
I proposition 35 till årets riksdag har redovisats ett förslag om läkares grundutbildning
och vidareutbildning. En grundtanke i förslaget har varit att läkarnas vidareutbildning
skall inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen. Vidareutbildningen
skall därvid utformas som ett led i en strävan efter en balanserad expansion
av sjukvårdens olika grenar med tonvikt särskilt på den öppna vården utanför
sjukhusen, den psykiatriska vården och långtidssjukvården. Vidareutbildningen är
i huvudsak avsedd att fullgöras i form av tjänstgöring inom den offentliga sjukvården.
I den allmäntjänstgöring som skall följa på grundutbildningen skall bl. a.
ingå obligatorisk tjänstgöring under sex månader i öppen vård. Departementschefen
har räknat med att de kommunala sjukvårdshuvudmännen skall utnyttja de
möjligheter till en ökning av antalet läkartjänster i underordnad ställning — särskilt
inom den inte sjukhusanslutna öppna vården — som satsningen på en reformerad
läkarutbildning ger.
I propositionen har även anförts siffror som belyser ökningen av läkarantalet.
Under de tre åren 1964—1966 utexaminerades cirka 1 000 medicine licentiater.
Under åren 1967—1969 beräknas antalet stiga till cirka 1 400 som en följd av
ökad intagning vid de medicinska läroanstalterna. Under de närmast följande treårsperioderna
beräknas emellertid examinationen bli dubbelt så stor. Under var
och en av perioderna 1970—1972 och 1973—1975 skulle antalet nya medicine licentiater
därmed uppgå till cirka 2 800.
Vidare har i propositionen redovisats ett program för användningen av läkartillskottet
fram t. o. m. år 1975 som riktpunkt för socialstyrelsens planering av sjuk
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969
vårdens utbyggnad. I programmet beräknas bl. a. att ca 1 200 nya tjänster behöver
inrättas inom den öppna vården, varav ca 650 tjänster kan användas för utbildningsändamål.
De läkare som inte tas i anspråk för nya tjänster inom den öppna
eller slutna vården beräknas i första hand användas för att fylla vakanser inom
öppen vård och för att öka antalet överläkare m. fl. inom den slutna vården.
Riksdagen har i huvudsak godkänt propositionens förslag (SU 83, rskr. 215).
Kungl. Maj:t har i brev den 31 januari 1969 utfärdat föreskrifter rörande försvarsmedicinsk
tjänstgöring för läkare att i avvaktan på viss utredning gälla till
utgången av 1969. Värnpliktiga läkare skall i viss utsträckning krigsplaceras vid
det allmänt civila medicinalväsendet och därvid fullgöra försvarsmedicinsk tjänstgöring,
vars art och omfattning anpassas efter socialstyrelsens närmare bestämmande
med hänsyn bl. a. till läkarens yrkesinriktning. I första hand bör tjänstgöringen
fullgöras inom områden av den civila sjukvården, där särskilt behov av läkare
föreligger.
Remissyttrandena
Socialstyrelsen anför bl. a., att det knappast torde vara aktuellt att organisera
ett för alla vårdgrenar gemensamt joursystem. Jourorganisationen vid sjukhusen
torde uppfylla alla rimliga krav på service och effektivitet. Däremot föreligger stora
svårigheter att överallt i riket ordna en för allmänheten och de deltagande läkarna
tillfredsställande öppenvårdsjour. Detta beror på läkarbristen men även på
att det är orimligt att kräva att provinsialläkare skall vara ständig jour inom sitt
distrikt. Även om alla vakanser vore fyllda och provinsialläkarna sammanförda
till flerläkarstationer skulle jourbördan bli för tung. Den öppna vården måste därför
tillföras fler läkare för att jourfrågan skall lösas.
Om skyldighet införs för yrkesverksamma läkare att fullgöra jourtjänst i öppen
vård kommer närmast de privatpraktiserande läkarna i fråga. Genom frivilligt
åtagande deltar sådana läkare redan på vissa håll i jourarbetet. Att genom lagstiftning
ålägga dem sådan tjänstgöringsskyldighet ter sig stötande särskilt med tanke
på att omfattningen av privatpraktikernas verksamhet över huvud taget inte är lagligen
reglerad. Vidare arbetar endast ett mycket ringa antal privatpraktiserande
läkare inom glesbygdsområdena, och jourfrågan skulle alltså inte bringas nära sin
lösning även om de engagerades tvångsvis.
Styrelsen upplyser, att man både i Norge och Finland organiserat sin öppenvårdsjour
ungefär på samma sätt som i Sverige. Enligt gällande norska »Etiska
regler for leger» bör emellertid läkare i den utsträckning hänsyn till ålder, specialitet
o. d. gör det rimligt delta i jourarbetet. Från denna etiska regel finns vittgående
undantag. I Finland deltar i många städer privatpraktiserande läkare frivilligt i
jourarbetet.
Det är styrelsens åsikt att jourverksamheten i öppen vård även i fortsättningen
i princip bör ombesörjas av offentligt anställda läkare jämte privat verksamma läkare,
de senare rekryterade på frivillighetens grund.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969
Vid diskussioner om specialistutbildade läkares deltagande i allmänjour vid jourcentraler
— en organisation som styrelsen rekommenderat bl. a. i sin öppenvårdsutredning
—har styrelsen framhållit att man vid den praktiska utformningen av
organisationen bör ta hänsyn till att läkarna inom många specialiteter arbetar inom
så begränsade verksamhetsområden att de så småningom blir mindre ägnade att
delta i den primära allmänjouren.
Styrelsen uttalar att riksdagens bifall till proposition 35 år 1969 angående vidareutbildning
och fördelning av läkare m. m. innebär att provinsialläkarorganisationen
redan hösten 1969 tillförs ett betydande antal läkare som fullgör tjänstgöring
inom öppen vård som en del av allmäntjänstgöringen.
Slutligen erinrar styrelsen om de genom kungl. brev den 31 januari 1969 utfärdade
föreskrifterna rörande försvarsmedicinsk tjänstgöring för läkare, vilka öppnat
möjligheter för värnpliktiga läkare att efter socialstyrelsens bestämmande fullgöra
försvarsmedicinsk tjänstgöring inom i första hand områden av den civila sjukvården,
där särskilt behov av läkare föreligger.
Styrelsen anser att en utredning beträffande införande av principen om jourskyldighet
för yrkesverksamma läkare f. n. inte är aktuell.
Sveriges läkarförbund uttalar bl. a, att jouren inom flertalet landstingsområden
fortfarande bedrivs under mycket ineffektiva former, bl. a. till följd av brist på
hjälppersonal och tekniska hjälpmedel. Studium av andra näringar och yrkesgrupper
med jour- och nattjänstgöring skulle kunna tillföra huvudmännen åtskilliga
uppslag av värde för jourtjänsten.
Av de yrkesutövande privatpraktiserande läkarna — ungefär 1 000 till antalet
— är omkring 400 specialister, varav en stor del inte på flera år sysslat med den
form av allmänmedicin som krävs för jourtjänst. Det helt övervägande antalet privatpraktiserande
läkare återfinns i de större städerna. Utanför dessa områden
finns cirka 100 praktiserande läkare, varav en del är specialister. Genomsnittsåldern
är hög. Den aktuella grupp av läkare som i princip skulle kunna utnyttjas för
jourverksamheten motsvarar inte ens en tredjedel av de vakanta provinsialläkartjänsterna.
Det är också sannolikt att dessa praktiker inte är bosatta inom vakansområdena.
Förbundet erinrar om att en överenskommelse nyligen träffats mellan Svenska
landstingsförbundet och Läkarförbundet om jourersättning till bl. a. de praktiserande
läkare som i provinsialläkares ställe är villiga att fullgöra jourtjänstgöring i
öppen sjukvård samt att lokala överenskommelser under medverkan av lokalavdelningar
inom Sveriges Yngre Läkares Förening träffats med sjukvårdshuvudmännen
rörande underläkares deltagande i öppen vårdjour. Underläkarnas engagemang
kan accepteras som en nödlösning men måste i princip bestämt avvisas av
Läkarförbundet.
Förbundet hävdar att ett åläggande på det sätt som motionärerna ifrågasatt för
läkarkåren som yrkesgrupp betraktad skulle innebära ett långtgående ingrepp som
skulle te sig mycket främmande inom den svenska arbetsmarknaden och ställa lä
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969
karna i en unik situation i förhållande till andra arbetstagargrupper. Jourfrågan
bör betraktas som en arbetsmarknadsfråga som det ankommer på de berörda parterna
att själva lösa.
Förbundet framhåller att den obligatoriska tjänstgöringen i öppen vård under
vidareutbildning samt de nya bestämmelserna om försvarsmedicinsk tjänstgöring
ganska snart kan resultera i en radikal förändring av läget. Även med bättre tillgång
på läkare måste man emellertid utgå från att den öppna vårdens jour inte kan
lösas utan att provinsialläkartjänsterna görs attraktiva. En ändamålsenlig jourorganisation,
en väldimensionerad provinsialläkarorganisation och rekryteringsfrämj ande
åtgärder i övrigt måste betraktas som nödvändiga bidrag för en lösning av
jourfrågan.
Förbundet avstyrker förslaget om utredning.
Svenska landstingsförbundet framhåller att landstingens övertagande av huvudmannaskapet
för provinsialläkarna och stadsdistriktsläkarna har skapat förutsättningar
för en effektivare jourorganisation genom samordning med den sjukhusanslutna
och den utanför sjukhusen bedrivna sjukvården. Förbundet erinrar om genomförda
eller planerade försök med jourcentraler och om att organiserad samjour
mellan provinsialläkare, sjukhusläkare, privatpraktiker och industriläkare i
vissa fall har kommit till stånd. Mellan socialstyrelsen, Spri samt Kommun-, Landstings-
och Läkarförbunden sker kontinuerligt samråd i frågor om den öppna vårdens
organisation. Utvärderingen av praktiska försök kan väntas leda till rekommendationer
till huvudmännen om en förbättrad organisation. Ökad kapacitet och
ändrad studieordning vid de medicinska fakulteterna liksom import av utländska
läkare kommer att innebära ett ökat utbud av läkarkrafter.
Förbundet anför vidare, att den av motionärerna åsyftade jourskyldigheten i realiteten
synes innebära en allmän tjänsteplikt för läkare. I nu rådande läge är det
synnerligen tveksamt om en så vittgående åtgärd skall tillgripas. Möjligheterna att
uppnå motsvarande positiva effekt genom överenskommelser mellan parterna synes
i första hand böra prövas.
Även Svenska kommunförbundet förutsätter att det skall vara möjligt att nå avsedd
effekt genom samarbete och överenskommelser mellan sjukvårdshuvudmännen
och läkarna. Förbundet finner inte skäl tillstyrka utredning.
Överenskommelser om ersättning för jourtjänstgöring i öppen vård, m. m.
En inom Sveriges läkarförbund tillsatt kommitté för den öppna vårdens jour har
i ett i september 1964 avgivet betänkande bl. a. uttalat den uppfattningen, att
frågan om de inte tjänstemässigt jourskyldiga läkarnas deltagande bör lösas på
frivillighetens väg genom rekommendationer, med betonande av vikten av att en
lösning kommer till stånd samt att vissa sakliga hinder i görligaste mån elimineras.
Som en allmän synpunkt har framhållits, att en lösning av problemen i enlighet
med Läkarförbundets intressen förutsätter ett i betydande utsträckning ökat deltagande
i jouren av de inte tjänstemässigt jourskyldiga läkarna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969
7
År 1969 har träffats överenskommelse mellan Svenska landstingsförbundet och
Sveriges läkarförbund om ersättning m. m. till legitimerad läkare — dock ej provinsialläkare
— och medicine kandidat för jourtjänstgöring i öppen vård. Bestämmelserna
tillämpas fr. o. m. den 1 april 1969, och giltighetstiden är begränsad till
årets utgång.
Under medverkan av lokalavdelningar inom Sveriges Yngre Läkares Förening
(SYLF) har vissa lokala överenskommelser träffats med sjukvårdshuvudmännen
rörande underläkarnas deltagande i öppenvårdsjour. SYLF har framhållit att dessa
åtaganden avser hjälp i en akut krissituation. I den mån det inte är möjligt att
organisera en särskild öppenvårdsjour med enbart provinsialläkare och privatpraktiker
har förklarats att underläkarna bör acceptera att på frivillighetens grund och
som bisyssla medverka i jourverksamhet under förutsättning bl. a. att det klart
framgår av organisationsplan att det avser en temporär företeelse.
Styrelsen för Svenska landstingsförbundet har i juli 1969 hänvänt sig till styrelsen
för Svenska industriläkarföreningen med hemställan att föreningen överväger
lämpliga åtgärder som kan bidra till att föreningens medlemmar i största
möjliga utsträckning engagerar sig i den av sjukvårdshuvudmännen anordnade
öppnavårdsjouren.
Spri:s rapport om den öppna vårdens jour, in. m.
Spri:s expertgrupp för läkararbetsfrågor har i en rapport nr 11/1969 angående
den öppna vårdens jour redovisat ett antal föreslagna och prövade alternativ till
förändringar av jourorganisationen och angivit för- och nackdelar med olika alternativ.
I rapporten konstateras att en telefoncentral bemannad med en sjuksköterska
och om möjligt med tillgång till läkare under alla omständigheter är att rekommendera.
Det konstateras även att hembesöken i möjligaste mån bör ransoneras,
dels för att personalen i jourtjänst då kan utnyttjas bättre, dels för att patienterna
då kan erbjudas bättre vård än i hemmet.
Vidare uttalas att en sammanslagning av jourtjänsten för flera tjänsteläkare har
fördelar genom att jourtillfällena för varje läkare kan begränsas och att läkaren i
stället under sin bundenhet blir mer sysselsatt i aktivt arbete. Nackdelen är längre
resvägar för tillresande patienter och läkare vid hembesök.
En sjukhusbaserad jourtjänst för tjänsteläkare erbjuder den fördelen att patienter
som är i behov av sjukhusets resurser kan åtnjuta dessa omgående och vidare att
jourhavande läkare kan göra utryckningar från sjukhuset utan att läkare i sekundärjour
behöver anlitas. Belastningsvariationer är lättare att utjämna. Ännu större
vinster kan uppnås genom en fullständig integration med sjukhusets akutmottagning
i den mån denna har outnyttjad kapacitet. En förläggning av öppenvårdsjouren
till sjukhus har emellertid ansetts medföra vissa problem, varav ett är risken för
att vårdplatser och andra speciella, kostnadskrävande sjukhusresurser onödigt tas
i anspråk.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 78 år 1969
I socialstyrelsens år 1968 framlagda principprogram om öppen vård uttalas att de
olika jourfunktionerna inom ett sjukvårdsområde bör samordnas och koncentreras
så långt som möjligt, i första hand till lasarett eller vårdcentraler. En arbetsgrupp
har redovisat en teoretisk modell för jourtjänstens principiella konstruktion vid en
centraliserad rådfrågningsverksamhet för sjukvårdsområde eller största möjliga
del därav. Bland frågor som sammanhänger med jourproblemet men inte slutdiskuterats
i arbetsgruppen nämns frågan huruvida alla läkare, även praktiker, i princip
skall kunna åläggas jourtjänst.
Utskottet
Läkarbristen inom den öppna vården har som motionärerna framhåller på många
håll medfört en onormal arbetsbörda för tjänsteläkare och stora svårigheter att
upprätthålla jourverksamhet. Denna brist i samhällets jourberedskap måste uppenbart
betraktas som ett allvarligt problem. Det framträder särskilt i de nordligaste
länen men även i många andra delar av landet. Även om förhållandena inom relativt
kort tid kan väntas bli förbättrade till följd av ökad läkartillgång, nyinrättande
av tjänster, styrning av läkarnas vidareutbildning och omorganisation av den öppna
vården kan det förmodas dröja innan frågan får en fullt tillfredsställande lösning.
Utskottet finner det vara av stort värde att läkare utanför kretsen av tjänsteläkare
åtagit sig jourtjänstgöring inom den öppna vården. Mot tanken att införa jourskyldighet
för läkare — vilken närmast skulle innebära en form av tjänsteplikt —
finner utskottet dock att avgörande invändningar av principiell natur kan göras.
Utskottet vill vidare framhålla, att jourskyldighet för den grupp som närmast åsyftas,
nämligen de privatpraktiserande läkarna, med hänsyn till deras antal, specialistinriktning
och geografiska fördelning knappast skulle kunna lämna annat än en begränsad
förstärkning av jourverksamheten. Med hänsyn till det anförda kan utskottet
inte tillstyrka bifall till motionerna utan hemställer,
att motionerna I: 42 och II: 50 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 18 november 1969
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Dahlberg
(s)*, Hiibinette (m)*, Wanhainen (s)*, fru Grethe Lundblad (s), herr Axelson
(fp) och fröken Pehrsson (ep);
från andra kammaren: fröken Wetterström (m), fröken Sandell (s)*, fru
Skantz (s)*, herrar Nordberg (s)*, Nilsson i Kalmar (s), fru Framkel (fp), herrar
Aldén (s)* och Johansson i Skärstad (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
TRYCKERIBOLAGET IVAR H/EGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1969