Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

1

Nr 68

Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder för att begränsa spridningen
av giftiga preparat.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, 1:389
av herr Andersson, Ingvar, och 11:394 av fru Sundberg.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts,

»1. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om en översyn av övergångsbestämmelserna
för handel med kemiska bekämpningsmedel och en kontroll
av icke registrerade medel,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa att giftnämnden
får i uppdrag att utarbeta bestämmelser för kontroll av importerat kreatursfoder,

3. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa att livsmedelsstadgekommittén
får i uppdrag att uppmärksamma riskerna med livsmedel som under
vegetationsperioden utsatts för avgaser från tät trafik,

4. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa att socialstyrelsen
får i uppdrag att utarbeta mer detaljerade bestämmelser för rutinmässiga vattenanalyser,
samt

5. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa att Kungl. Maj:t
föranstaltar om utarbetandet av en plan för den framtida giftdestruktionen».

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden
över motionerna från giftnämnden, socialstyrelsen och statens institut för folkhälsan.
Yttrande har på utskottets begäran också avgivits av Sveriges lantbruksförbund.

1. Översyn av övergångsbestämmelserna i bekämpningsmedelsförordningen
Gällande bestämmelser

Enligt bekämpningsmedelsförordningen den 14 december 1962 får bekämpningsmedel
— varmed förstås ämnen och beredningar som är avsedda att användas
till skydd mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller dylikt, förorsakad av växter,
djur, bakterier eller virus — inte användas eller överlåtas utan att ha godkänts
vid en särskild registreringsprocedur hos giftnämnden. Bekämpningsmedel får inte
registreras om medlet är så giftigt eller eljest bedöms kunna medföra så skadlig
verkan på människor, husdjur, vilt, nyttoinsekter eller nyttoväxter, att det inte
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 sand. 2 avd. Nr 68

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

lämpligen bör användas i bekämpningssyfte. Vid registreringen skall medlet placeras
i olika faroklasser alltefter dess giftighet. Genom denna åtgärd styrs de farligaste
medlen via mer kvalificerade handelsvägar till sådana personer, som på
grund av speciell utbildning och erfarenhet erhållit tillstånd att använda dem. Giftnämnden
får föreskriva särskilda säkerhetsföreskrifter vid registreringen. Sådana
föreskrifter kan ändras när skäl därtill föreligger. Registreringen kan också återkallas,
t. ex. om medlet vid användning visar sig vara förenat med väsentligt större
risker än som förutsattes vid registreringen.

Bekämpningsmedelsförordningen trädde i kraft den 1 januari 1964. Medel,
som hölls till salu den 1 oktober 1963 enligt då gällande bestämmelser och som
anmälts för registrering enligt de nya bestämmelserna senast den 31 mars 1964,
får dock, såvida inte giftnämnden förordnar annorlunda, försäljas och användas
i avvaktan på registreringsansökningens slutgiltiga prövning.

Vissa statistiska uppgifter

Antalet bekämpningsmedel som tillhandahölls med stöd av övergångsbestämmelserna
utgjorde i september 1964: 756, i maj 1966: 643, i juni 1967: 540 och
i juni 1969: 233. Av sistnämnda 233 medel utgjordes 67 av medel som innehåller
vissa klorerade kolväten, DDT, aldrin, dieldrin eller lindan. Genom beslut av
giftnämnden den 27 mars 1969 förbjuds dessa medel fr. o. m. den 1 januari 1970.
Vid ingången av nästa år kommer alltså högst 166 medel att tillhandahållas med
stöd av övergångsbestämmelserna. Bland dessa återfinns ca 55 träskyddsmedel,
25 insektsmedel och diverse smågrupper. Gemensamt för dem gäller att de antingen
tillhör de mindre farliga medlen eller redan genom de äldre bestämmelserna är
förbehållna personer, som besitter särskild kunskap om medlens risker. Giftnämnden
räknar med enligt vad utskottet inhämtat att prövning av samtliga återstående
registreringsansökningar avseende övergångsmedel skall kunna avslutas under nästa
år.

Av intresse i sammanhanget att nämna är även följande uppgifter om giftnämndens
registreringsarbete. Det totala antalet inkomna registreringsansökningar den
1 oktober 1969 utgjorde 1423. Intill mars månad i år hade 651 preparat registrerats.
Av dessa hade dock 22 avförts från registret, varför maximalt 629 registrerade
preparat kunnat förekomma i marknaden den 1 mars 1969. Samtidigt fanns
ytterligare 303 preparat som tillhandahölls utan registrering med stöd av övergångsbestämmelserna
(juni 1969: 233 och januari 1970: högst 166). Ett betydande
antal ansökningar hade avslagits. Åtskilliga hade återkallats av sökanden.
Utöver de vilande ansökningarna beträffande äldre preparat, vilar ett flertal ansökningar
gällande nya preparat i avvaktan på slutlig prövning. De sistnämnda preparaten
får dock inte försäljas eller användas förrän registrering hos nämnden skett.

Remissyttrandena

Giftnämnden och socialstyrelsen avstyrker motionsyrkandet med hänvisning till
den nedgång i antal övergångsfall som redan ägt rum och som kommer att ytter -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

3

ligare äga rum när förbudet mot DDT m. m. träder i kraft vid ingången av nästa
år. Giftnämnden hänvisar för sin del också till att prövning av återstående övergångsfall
med sannolikhet kan verkställas inom ett år. Nämnden erinrar dessutom
om att nämnden har befogenhet att med omedelbar verkan förbjuda vidare tillhandahållande
och användning av ett preparat, om det skulle yppas så allvarliga
risker beträffande detsamma att det inte längre bör få användas.

Statens institut för folkhälsan menar i likhet med giftnämnden och socialstyrelsen
att giftnämndens beslut om inskränkningar i bruket av vissa klorerade kolväten
som bekämpningsmedel i betydande utsträckning tillgodoser motionärernas
önskemål. Situationen är därför inte så oroande som motionerna vill ge vid handen.
Inte desto mindre anser styrelsen att det ur hygienisk synpunkt är angeläget
att gällande övergångsbestämmelser ses över.

Lantbruksförbundet understryker i sitt yttrande att det för jordbrukets del är
på gång en utveckling från giftigare till mindre giftiga preparat för bekämpning av
ohyra på växande gröda. Förbundet framhåller även att behovet av kemiska bekämpningsmedel
inom lantbruket främst hänför sig till förekomsten av ogräs.

2. Kontroll av importerat kreatursfoder

Gällande bestämmelser

Tillverkning av och handel med fodermedel m. m. regleras genom förordningen
den 2 juni 1961 med tillämpningskungörelse den 6 juni 1962. Härutöver gäller
vissa tillämpningsföreskrifter som utfärdats av jordbruksnämnden och veterinärstyrelsen.

Förordningen har givits formen av en fullmaktslagstiftning enligt vilken Kungl.
Maj:t bemyndigas att inom viss ram utfärda föreskrifter rörande kontroll av fodermedel
och vissa specialpreparat. Med fodermedel förstås i förordningen sådan
vara som är lämpad att i oförändrad sammansättning användas för utfodringsändamål
eller är avsedd att för sådant ändamål utbjudas till djurinnehavare och
som inte är hänförlig till läkemedel. Tillverkare och importörer kan enligt förordningen
åläggas att på förpackningar eller på annat sätt lämna uppgifter, som underlättar
för djurinnehavare att bedöma varans kvalitet och lämplighet som foder för
visst djur. Kontroll över att deklarationerna är riktiga skall utövas av statens jordbruksnämnd.
Utan tillstånd av nämnden får inte försäljas fodermedel som är försatt
med annat specialämne än vitaminer. Med specialämne avses därvid sådana
ämnen som är avsedda att tillsättas fodermedel och ge detta en ny eller ändrad
egenskap som är ägnad att inverka på djurets tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga.
I jordbruksnämndens cirkulär nr 83 år 1966 upptas de specialämnen
för vilka generellt tillstånd till saluförande och försäljning har medgivits. Bestämmelserna
är avsedda att möjliggöra kontroll över användningen av hormoner,
antibiotika och liknande ämnen för uppfödningsändamål.

Någon bestämmelse om den högsta kvarvarande rest av bekämpningsmedel som
1* —• Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 68

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

får förekomma på vara som saluhålls eller används som fodermedel finns inte.
Däremot innehåller livsmedelsstadgan den 21 december 1951 en regel enligt vilken
det ankommer på kommerskollegium att fastställa den högsta kvarvarande rest
av bekämpningsmedel som får förekomma på vara som saluhålls som livsmedel
eller överlämnas till annan för att användas som livsmedel.

Motionerna m. m.

Motionärerna framhåller att det på senare tid uppmärksammats att rester av
kemiska bekämpningsmedel kan förekomma i kreatursfoder. Sålunda har man i
Danmark konstaterat en hög halt av dieldrin i mjölk från kor som fått importerat
kraftfoder. Motionärerna anser att importerat fodermedel bör underkastas samma
kontroll som importerat livsmedel och att giftnämnden får i uppdrag att fastställa
vilka krav som bör ställas på importerat foder.

Utskottet har inhämtat hos statens jordbruksnämnd, som är kontrollmyndighet
för handel och tillverkning av fodermedel, att frågan om rester av bekämpningsmedel
i foder inte aktualiserats under nämndens kontrollarbete. Något fall liknande
det av motionärerna nämnda från Danmark har, såvitt nämnden hade sig
bekant, inte inträffat i Sverige.

Remissyttrandena

Huvuddelen av remissinstanserna avstyrker motionsyrkandet.

Giftnämnden anför generellt att frågan om rester av bekämpningsmedel i kreatursfoder
bör ägnas ökad uppmärksamhet. Primärt faller dock denna fråga inte
inom giftnämndens ansvarsområde, även om nämnden som central tillsynsmyndighet
för bekämpningsmedlen har anledning att intressera sig för den. Nämnden
fortsätter:

Motionärens förslag att giftnämnden skulle få i uppdrag att utarbeta bestämmelser
för kontroll av importerat kreatursfoder synes icke lämpligen böra förverkligas
med hänsyn till den nuvarande administrativa ansvarsfördelningen på
området. Bestämmelser av den art som avses i motionen torde förutsätta samarbete
mellan en rad myndigheter och institutioner, i varje fall socialstyrelsen, statens
institut för folkhälsan, giftnämnden, veterinärstyrelsen och jordbruksnämnden, där
dock giftnämnden knappast bör vara den som har primäransvaret. Vad här anförts
understryker vad giftnämnden tidigare i flera sammanhang (bl. a. i yttrande
till riksdagens andra lagutskott den 16 mars 1967 med utlåtande över motionerna
1:357 och 11:441) uttalat om behovet av en viss samordning av de administrativa
och laboratoriemässiga resurserna på området.

(Efter det att giftnämnden avgivit sitt yttrande har chefen för jordbruksdepartementet
uppdragit åt miljökontrollutredningen att bl. a. utreda frågan om samordning
av de administrativa och laboratoriemässiga resurserna på giftområdet.)

Socialstyrelsen och statens institut för folkhälsan har samma motivering för sitt
avstyrkande. De anför inledningsvis att det ur födoämneshygienisk synpunkt är

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

5

principiellt önskvärt att halterna av bekämpningsmedelsrester i djurfoder hålls så
låga som möjligt. De fortsätter (citatet är från institutets yttrande):

Avgörande är från födoämneshygienisk synpunkt emellertid ej vilka restkoncentrationer
fodermedlen innehåller utan i stället halterna i berörda födoämnen.
För livsmedel har vissa resttoleranser fastställts av kommerskollegium, hittills
dock endast för vegetabila livsmedel. Beträffande animala livsmedel pågår för
närvarande vid institutet en undersökning, vilken är långt framskriden. När undersökningen
avslutats, blir det möjligt att fastställa vissa resttoleranser även för
animala livsmedel. Med utgångspunkter bl a i dessa resttoleranser kan sedan riktvärden
fastställas för tillåtliga halter av bekämpningsmedelsrester i foder. Först
i detta sammanhang synes utformandet av eventuell kontroll bli aktuell. Det må
här anmärkas att några för oss direkt tillämpliga internationella riktvärden i förevarande
avseende icke torde föreligga.

Lantbruksförbundet anför:

Importerat foder bör underkastas kontroll för att förhindra att eventuella pesticidrester
kontaminerar svenska animalieprodukter. Den inhemska produktionen av
proteinfoder bör stimuleras och läggas till grund för en produktlinje, som bör ha
mycket goda förutsättningar att konkurrera på en vidare marknad, där stor vikt
fästs vid att produkterna är biocidfria och hälsosamma.

Samtidigt bör analyskapaciteten förbättras hos Statens Växtskyddsanstalt och
Lantbrukshögskolan, eftersom den biologiska prövningen av olika bekämpningsmedel
under svenska förhållanden är förlagd till dessa institutioner. Denna provning
är det enda tillfälle då man har maximal kontroll över de miljöfaktorer som
verkar vid ett bekämpningsmedels användning, varför man med samtidigt utförda
analyser på eventuella restsubstanser i kulturväxter har maximal möjlighet att
berika sitt vetande om ett visst bekämpningsmedels verkningar.

3. Bilavgasers inverkan på växande gröda

Motionerna

I motionerna framhålls att det på sina håll kunnat konstateras att grönsaker
som vuxit nära livligt trafikerade vägar haft osedvanligt hög halt av bly. Detta
har berott på bilavgaserna. Motionärerna uttrycker oro för att blyhalten hos människor
skall öka genom konsumtion av sådana livsmedel. En ökning av blyhalten
är särskilt oroande, eftersom vi vet förvånande litet om människans tolerans för
bly.

Gällande bestämmelser

Livsmedelsstadgan den 14 december 1951 förstår med livsmedel varje till förtäring
av människor avsedd vara som tillför kroppen näringsämne samt inte är att
hänföra till läkemedel. Stadgans föreskrifter gäller också tillsatser till livsmedel.
Rent allmänt föreskrivs att vara eller ämne som används vid framställning eller
beredning av livsmedel för avsalu eller servering inte får vara av sådan beskaffen -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

het att det färdiga livsmedlet kan antas bli skadligt att förtära eller eljest otjänligt
till människoföda. Som tillsats får endast användas vara eller ämne som godkänts
av kommerskollegium.

I 7 § 1 mom. föreskrivs att vara inte får saluhållas som livsmedel eller överlämnas
till annan för att användas som livsmedel, om varan till följd av förskämning,
förorening, felaktig beredning eller annan orsak kan antas vara skadlig att
förtära eller eljest otjänlig till människoföda. Samma regel gäller om varan bearbetats
eller hanterats av person, som var eller kan misstänkas ha varit behäftad
med sjukdom, så att varan kan antas därigenom ha blivit skadlig att förtära eller
eljest otjänlig till människoföda, samt om varan eljest kan antas förorsaka sjukdom
eller överföra smitta. Enligt 7 § 2 mom. gäller ett absolut förbud att saluhålla
vara som livsmedel eller överlämna vara till annan att användas som livsmedel,
om varan innehåller mer än 3 mg bly per kg, såvida inte tillstånd att ändock
saluhålla varan meddelats av kommerskollegium.

Livsmedelsstadgekommittén

Livsmedelslagstiftningen är sedan 1963 föremål för översyn inom livsmedelsstadgekommittén.
Enligt uppgifter som utskottet inhämtat är kommittén så gott
som färdig med sitt utredningsuppdrag. Tryckning av kommitténs betänkande
pågår, och det är kommitténs förhoppning att kunna överlämna det färdiga betänkandet
till chefen för socialdepartementet strax efter årsskiftet 1969/1970.

Eftersom växande gröda inte är att bedöma som livsmedel i livsmedelslagstiftningens
mening, kommer frågan om bilavgasers inverkan på vegetation längs med
vägarna inte att få någon närmare behandling i kommitténs betänkande.

Åtgärder mot luftföroreningar genom bilavgaser

Det i motionerna aktualiserade problemet med nedsmutsning av växande gröda
genom bilavgaser ingår som ett av många luftföroreningsproblem i samband med
motortrafik. Åtskilliga åtgärder har på senare tid vidtagits för att komma till rätta
med luftföroreningar av detta slag.

Vid fjolårets riksdag behandlade andra lagutskottet motioner som syftade till
förbud mot blytillsatser i motorbensin. I sitt utlåtande över motionerna 1968:55
erinrade utskottet om ett i april 1968 avlämnat förslag av en av kommunikationsministern
tillkallad expertgrupp med uppdrag att genomföra ett utvecklingsarbete
på bilavgasområdet. Enligt förslaget skulle bl. a. den högsta tillåtna halten av bly
successivt minskas. För egen del anförde utskottet:

Utskottet anser att åtgärder mot avgasföroreningarna nu ter sig ytterst angelägna.
Vad angår föroreningarna på grund av blytillsatser i bensinen är det måhända
ännu inte fullständigt klarlagt om de blyhalter som förekommer i våra storstäder
innebär någon direkt hälsofara. Enligt utskottets mening bör man emellertid
kunna godta den grundprincip, på vilken expertgruppens förslag vilar, nämligen
att luftföroreningar genom avgasutsläpp bör förebyggas så långt det är möjligt och

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

7

ekonomiskt rimligt. Med utgångspunkt härifrån bör åtgärder snarast vidtas även
mot föroreningarna från blybensinen.

Expertgruppen anser att en övergång till helt blyfri bensin inte kan ske i en nära
framtid med hänsyn främst till att processförändringar vid oljeraffinaderierna tar
tid att genomföra och till att ett flerårigt utvecklingsarbete krävs för att modifiera
motorerna för blyfri bensin. Enligt utskottets uppfattning kan man inte bortse från
sådana synpunkter. Man får därför sikta på åtgärder som leder till en successiv
minskning av blyhalten. Övergångstiden bör göras så kort som möjligt. Även frågan
om ett registreringsförfarande beträffande tillsatser till motorbränsle kan böra
prövas. Förslag i denna riktning bör begäras av Kungl. Maj:t.

Under hänvisning till det anförda hemställde utskottet att riksdagen hos Kungl.
Maj:t skulle anhålla om förslag till åtgärder mot luftföroreningar genom utsläpp
av blyhaltiga avgaser. Så blev också riksdagens beslut (skr. nr 339).

Kort tid efter detta beslut behandlade riksdagen vissa av Kungl. Maj:t framlagda
förslag om ändringar i vägtrafikförordningen. På förslag av tredje lagutskottet i dess
utlåtande 1968:70 lämnade riksdagen ändringarna utan erinran. Ändringsförslagen
gick ut på att begränsa luftföroreningar genom avgaser från dieseldrivna
och bensindrivna bilar. Avsikten är att föreskriva att bilar av 1971 eller senare
års modell skall vara utrustade på sådant sätt att utsläppen av koloxid och kolväten
begränsas och att bilar av tidigare årsmodeller skall ha sådan förgasarinställning
m. m. att avgasernas koloxidhalt vid tomgång inte överstiger ett visst
värde.

Riksdagens skrivelse 1968:339 anmäldes i konselj den 19 december 1968,
varvid Kungl. Maj:t uppdrog åt giftnämnden och statens naturvårdsverk att inkomma
med förslag till åtgärder i enlighet med riksdagens begäran.

Den 28 januari 1969 beslöt giftnämnden att den dittills — enligt nämndens
kungörelse den 17 december 1963 — högsta tillåtna halten av tetraalkylbly i bilbränsle
skulle sänkas från 0,8 till 0,7 gram per liter med giltighet fr. o. m. den 1
januari 1970.

Enligt uppgift från jordbruksdepartementet har under senare tid skett en successiv
nedtrappning av blyinblandningen i bensin så att den genomsnittliga blyhalten
i motorbränsle för närvarande ligger omkring 0,5 gram per liter.

Remissyttrandena

De remissinstanser som yttrat sig på den här punkten avstyrker motionärernas
yrkande.

Giftnämnden erinrar om sitt beslut den 28 januari 1969 om sänkning av gränsen
för tillåten mängd blyförening i motorbränsle och fortsätter:

Detta innebär att den sedan länge förekommande ökningen av blyutsläpp via
bilavgaser bromsas och att en period av successiv minskning inleds. Den nya gränsen
avses endast bli temporär. Det fortsatta arbetet med att få till stånd en nedtrappning
av blyhalten i bensin sker i samarbete med naturvårdsverket inom ramen
för det av Kungl Maj:t givna utredningsarbetet att utarbeta förslag till åtgärder

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

som är ägnade att successivt minska sådana luftföroreningar som orsakas av tillsatsmedel
till motorbränsle. Vad som sålunda förevarit och planeras torde väsentligt
minska aktualiteten för motionärens yrkande på denna punkt.

Socialstyrelsen anför inledningsvis:

Vid folkhälsoinstitutet har det i motionen uppmärksammade förhållandet, att
vissa livsmedel utsätts för fordonsavgaser, föranlett en undersökning rörande blyhalten
i vissa växter, odlade i närhet av trafikled. Undersökningsresultaten utvisade,
att blyhalterna i undersökta växter avtog med ökat avstånd från körbanan. Det
spelrum, som existerar mellan normalt intag och det intag, som på sikt kan förväntas
ge upphov till skadliga effekter på människa, är vad beträffar bly mycket
begränsat. Därför är varje tillskott av bly till födan utöver vad som kan betraktas
som betingat av blyets naturliga förekomst ur födoämneshygienisk synpunkt icke
önskvärt.

Styrelsen åberopar i fortsättningen av sitt yttrande giftnämndens beslut den 28
januari 1969 och betonar det värdefulla ur födoämneshygienisk synpunkt av en
fortsatt reduktion av blyhalten i bensin. Då ansvaret härför lagts på giftnämnden
och naturvårdsverket anser socialstyrelsen att det inte finns någon anledning för
livsmedelsstadgekommittén att vidta några särskilda åtgärder.

Statens institut för folkhälsan anför i stort sett samma synpunkter som socialstyrelsen.

4. Rutinmässiga vattenanalyser

Gällande bestämmelser

Bestämmelser rörande beskaffenhet av vatten till dryck, matlagning m. m. finns
i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 och livsmedelsstadgan den 21 december
1951. Av intresse i förevarande sammanhang är framför allt bestämmelserna i
den förstnämnda stadgan.

I hälsovårdsstadgan upptas i 3 kap. den grundläggande bestämmelsen att bostadslägenhet
skall ha lätt tillgång till vatten i erforderlig mängd och av tillfredsställande
beskaffenhet till dryck, matlagning och andra hushållsändamål.

Ett särskilt kapitel, omfattande 29—37 §§, handlar om vattenförsörjning och
vattenundersökning. Enligt 29 § skall brunn, vars vatten används till dryck, matlagning
eller annan beredning av livsmedel eller till rengöring av kärl eller redskap,
som begagnas vid beredning eller förvaring av livsmedel, vara belägen på
betryggande avstånd från anläggning, vilken menligt kan påverka vattnet. I 30 §
stadgas, att anläggning för uppfordring, rening, förvaring eller överföring av vatten
för ändamål, som i 29 § sägs, skall vara så anordnad och utförd samt skall så underhållas
och skötas, att vattnet icke röner menlig påverkan av betydelse för dess
användning. Jämlikt 32 § skall vatten, som inom hälsovårdstätort (dvs. område,
för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan) genom allmän anläggning för
vattenförsörjning tillhandahålls för ändamål som ovan angivits, underkastas fysikalisk-kemisk
och bakteriologisk undersökning. Länsstyrelsen äger förordna, att

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

9

sådan undersökning skall företas jämväl av vatten i allmän anläggning utom hälsovårdstätort
och av vatten som genom vattenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning,
tillhandahålls flera hushåll eller eljest i större omfattning. Undersökning
skall ske med vissa angivna tidsmellanrum.

Den 5 juni 1950 utfärdade medicinalstyrelsen ett cirkulär (nr 48) med råd och
anvisningar till ledning för bedömande av vattenundersökningar. Rekommendationerna
i cirkuläret har kommit att tjäna som officiell norm rörande kvaliteten
av vatten distribuerat genom allmän vattenledning. Numera gäller för bakteriologiska
vattenundersökningar och deras bedömning anvisningar utfärdade den 22
november 1965 av medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen gemensamt (medicinalstyrelsens
meddelande nr 112) samt för fysikalisk-kemiska vattenundersökningar
och deras bedömning anvisningar utfärdade den 29 december 1967 av medicinalstyrelsen
(meddelande nr 122).

Enligt medicinalstyrelsens år 1967 utfärdade anvisningar skall för råvatten bestämmas,
vid fysikalisk undersökning färgstyrka, grumlighet, lukt, bottensats och
specifik ledningsförmåga samt vid kemisk undersökning permanganatförbrukning,
pH-värde, ammonium, totalhårdhet, järn, mangan, alkalitet, klorid, sulfat, nitrat,
nitrit och fosfat; bestämning av specifik ledningsförmåga kan dock ersättas med
bestämning av torrsubstans och glödrest. Undersökning av renvatten skall ske i
samma omfattning som för råvatten.

Dessutom skall marmoraggressiv kolsyra och fluorid bestämmas; för vattenverk
som erhållit tillstånd att tillföra fluorid skall för sådant fall utfärdade särskilda
bestämmelser gälla. Härutöver skall vid vattenverk, som renar vattnet genom tillsats
av aluminiumföreningar, halten aluminium bestämmas i det renade vattnet.
I det fall vattnets hygieniska beskaffenhet bedömts vara tillfredsställande bör dessutom
vattnets smak prövas.

Om på grund av lämnade uppgifter rörande de lokala förhållandena eller vad
som framkommer vid undersökningen skäl föreligger att misstänka onormal sammansättning
av vattnet, ehuru undersökning i ovan angiven omfattning vid visst
tillfälle ej kan antas ge tillräcklig grund för bedömande, skall vattenundersökaren
med tydlig motivering föreslå uppdragsgivaren att utvidga undersökningen i berörda
hänseende. Därest uppdragsgivaren skulle vägra utvidgning av undersökningen
skäll ärendet hänskjutas till länsläkaren. Som orsaker till behov av utvidgad
analysomfattning kan anges geologiska förhållanden, misstanke om industriell
påverkan av vattentäkten eller speciella reningsförfaranden.

I anvisningarna framhålls, att det — med hänsyn bl. a. till det stora antal industriella
produkter och avfallsämnen som kan påverka en vattentäkt samt den starkt
varierande sammansättningen av marklagren på olika platser — är omöjligt att
låta varje fysikalisk-kemisk undersökning omfatta samtliga tänkbara ämnen som
kan inskränka ett vattens användbarhet från hygienisk eller teknisk synpunkt. Det
är lika omöjligt att uppställa bindande gränsvärden för samtliga undersökningsresultat.
Den riktiga grunden blir först de sammanställda fysikalisk-kemiska och
bakteriologiska undersökningsresultaten i förening med uppgifter om de lokala
förhållandena vid vattentäkten och vattenreningens tekniska utformning.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

Motionerna

I motionerna framhålls att samhället har att genom råd och anvisningar fastställa
fordringarna på vattnets kvalitet så att det kan användas utan risk för hälsovådliga
följder. Färg, lukt, utseende och syrehalt bedöms och bestämmelser av
järn, mangan och alkali sker rutinmässigt vid vattenundersökningar. Klara instruktioner
och riktlinjer för övriga toleranser saknas dock. Man vet, att en för
stor halt av tunga metaller eller dess föreningar kan vara hälsovådlig. De lokala
hälsovårdsnämnderna saknar erfarenhet av vilka analyser som borde komplettera
de traditionella. Motionärerna finner det därför motiverat att gällande föreskrifter
efter vilka hälsovårdsnämnden skall pröva vattnets reningsgrad blir kompletterade.

Utredning om villkoren för ändring av den kemiska beskaffenheten hos vattnet i allmän
vattenledning in. in.

På förslag av andra lagutskottet i utlåtande 1962:41 hemställde riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hösten 1962 om utredning om villkoren för tillstånd
att förändra vattnets kemiska beskaffenhet i allmän vattenledning eller därtill
ansluten ledning. Riksdagens framställning föranleddes av motioner i vilka det
bl. a. påpekades att bestämmelser som reglerade frågan om tillsatsmedel i vattenledningsvatten
saknades. Som exempel på tillsatser som förekom nämndes i motionerna
avhärdningsmedel för att minska hårdhetsgraden i vattnet, kalktillsatser
för att justera surhetsgraden, klor för att minska bakteriehalten samt polyfosfat
för att förhindra utfällning av salter och skydda rörledningarna mot korrosion.

I juni 1963 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens institut för folkhälsan att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. I en den 27 januari 1969 dagtecknad
promemoria har institutet redovisat slutresultatet av sitt arbete. I utredningen anförs
bl. a. att man i fråga om den offentliga kontrollen av konsumtionsvattnets beskaffenhet
har att uppmärksamma två förhållanden, som är kännetecknande för
den senare tidens utveckling, nämligen dels den ökande användningen av ytvatten
som råvattentäkter, dels den tilltagande föroreningen av vattentäkterna i många fall
med ytterligt toxiska substanser som endast i ringa grad nedbryts i naturen. Dessa
förhållanden innebär från medicinsk synpunkt väsentligt ökade risker och gör det
motiverat att överväga en utvidgning av nuvarande kontroll i olika hänseenden.
En sådan utvidgning föreslås bl. a. ske genom att alla vattenverk — oberoende
av om vattnet tillhandahålls inom eller utom hälsovårdstätort — skall vara obligatoriskt
skyldiga att låta undersöka sitt vatten.

Frågorna om vattenundersöknings omfattning och om provtagningsfrekvensen
torde enligt utredningen vidare böra uppmärksammas. Härvid är att märka, att
medicinalstyrelsens anvisningar utgår från att fysikaliskt-kemisk undersökning i
regel endast skall innefatta koncentrationer av normalt förekommande ämnen
samt vissa fysikaliska data av rutinkaraktär. Genom en sådan undersökning klarläggs
ej möjlig förekomst av främmande, eventuellt toxiska substanser i låg koncentration.
Endast om vattnets sammansättning i övrigt är anmärkningsvärd eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

11

eljest särskilda skäl föreligger skall en mera ingående utredning företas. Ehuru
det — såsom i medicinalstyrelsens anvisningar framhålls — inte är möjligt att
låta varje fysikalisk-kemisk undersökning omfatta samtliga ämnen, som kan tänkas
inskränka vattnets användbarhet, hygieniskt eller tekniskt, eller att uppställa bindande
gränsvärden för samtliga undersökningsresultat, är det från medicinsk synpunkt
av vikt att kontrollen är så uppbyggd att den i varje särskilt fall är inriktad
på de risker, som kan antas föreligga. Det synes därför enligt utredningen motiverat
att i första hand — på grundval av en med hänsyn till vattenverkens olika
förhållanden utförd planläggning — överväga en utvidgning av antalet ämnen
som skall rutinundersökas ävensom en utvidgning av provtagningsfrekvensen.

Den officiella vattenkontrollen föreslås i utredningen ske på grundval av planer,
där provtagningsfrekvensen och de ämnen som normalt skall undersökas fastställs
för varje särskilt vattenverk med hänsyn till vad som anses behövligt. Det föreslås
vidare, att för anpassning av den offentliga vattenkontrollen efter de skilda kontrollbehoven
åtgärder skall vidtas, innebärande att vid pågående kartläggning och
inventering av rikets vattentillgångar vissa uppgifter av särskilt intresse för den
offentliga vattenkontrollen insamlas samt att länsstyrelserna — var och en för sitt
län — skall fastställa och årligen överse undersökningsplan för samtliga vattenförsörjningsanläggningar,
vilka är underkastade kontroll enligt 32 § hälsovårdsstadgan,
med angivande för varje vattenverk av dels provtagningsfrekvensen för
fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning, dels ock, beträffande fysikalisk-kemisk
undersökning, vilka analysdata som normalt skall tas fram.

Institutets utredningsförslag har remissbehandlats och är f. n. föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

Remissyttrandena

Socialstyrelsen avstyrker motionsyrkandet med följande motivering:

Vid utarbetandet av angivna anvisningar prövades ingående vilka typer av undersökningar
som skulle ingå i de vanliga rutinmässiga vattenundersökningarna.
Man fann det då icke lämpligt att utsträcka undersökningarna längre än som gjorts.
Om det i särskilda fall anses föreligga behov av speciella undersökningar, som
går utöver de rutinmässiga, kan sådana ändå komma till stånd. Att utsträcka de
rutinmässiga vattenundersökningarna på sätt motionen avser är enligt styrelsens
mening icke motiverat eller ens praktiskt möjligt. Dels torde behov därav vara mera
sällan förekommande, dels blir en undersökning av denna art ofta mycket speciell.
Den skulle dessutom kräva dyrbar apparatur, som icke kan finnas på de vanliga
rutinlaboratorierna.

Statens institut för folkhälsan redovisar i sitt yttrande aktuella delar av institutets
utredningsförslag beträffande villkoren för ändring av den kemiska beskaffenheten
av vatten i allmän vattenledning m. m. Enligt styrelsens mening är de i
utredningen föreslagna åtgärderna helt i linje med vad motionärerna föreslår.

Lantbruksförbundet ansluter sig till den allmänt omfattade uppfattningen att
vi måste slå vakt om våra vattendrag och förhindra fortsatt förstöring av dessa.

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

5. Giftdestruktion

Motionerna

Motionärerna anför följande:

En fortlöpande kontroll av förekomst och förbrukning av giftiga preparat är
nödvändig. Även vid en fullt utbyggd kontroll kvarstår problemet med att göra
sig av med gifter av olika slag. Industriutsläppen måste godkännas av vattendomstolen
och torde i dag inte innebära några överraskningar även om de förorenade
utsläppen starkt måste decimeras. Annorlunda förhåller det sig med det okontrollerade
utsläpp av såväl organiska som oorganiska preparat, vilka klart kan rubriceras
som gifter och där utsläppet sker från sjukhus, institutioner och laboratorier
av olika slag. Ofta finns ingen annan möjlighet att bli av med preparatet än att
slå ut det i avloppet. Det må gälla kromater, nickel, arsenik, kobolt eller anilin.
Destruktionsmöjligheterna är oftast obefintliga och riskerna med utsläppet okända.
Särskilt inom sjukvården utgör giftdestruktion ett stort problem, som måste lösas.

Den enda institution som i dag har möjlighet till effektiv giftdestruktion är Studsvik.
Endast en mycket ringa del av giftmaterialet passerar emellertid denna anläggning.
En plan för giftdestruktion måste göras upp.

Gällande bestämmelser

I förordningen den 14 december 1962 om gifter och andra hälsofarliga varor
föreskrivs i 20 § att förstöring eller annat oskadliggörande av hälsofarlig vara,
som inte längre är avsedd att användas för sitt ändamål, skall ske på betryggande
sätt. Emballage i vilket hälsofarlig vara varit innesluten och redskap som använts
till sådan vara skall handhas så att kvarvarande rester av varan inte kan förorsaka
skada. I 18 § sägs att hälsofarlig vara skall handhas och förvaras så att de med
varan förenade riskerna i möjligaste mån begränsas. Analoga bestämmelser finns
i bekämpningsmedelsförordningen.

Bestämmelserna i gift- och bekämpningsmedelsförordningarna föreskriver inte
att hälsofarlig vara eller bekämpningsmedel, som inte längre skall användas för
ändamålet, obligatoriskt skall förstöras eller oskadliggöras. Här föreligger en skillnad
mot läkemedelsförordningen, som har en positiv föreskrift om oskadliggörande
av läkemedel, som inte längre är avsett att användas.

I förarbetena till förordningarna uttalas att frågan om förstöring av gift inrymmer
många skiftande praktiska och tekniska problem och att det inte är vare sig
lämpligt eller möjligt att lagstiftningsvägen ge annat än ytterst allmänna föreskrifter
om att förstöring skall ske på betryggande sätt.

Giftnämndens förslag

Enligt giftnämndens mening erfordras aktiva åtgärder för att förbättra möjligheterna
till en betryggande destruktion av giftiga varor. Frågan behandlades vid
en av nämnden i mars 1966 anordnad konferens och har sedermera bearbetats av
en särskild av nämnden tillsatt kommitté. Denna har redovisat resultatet av sitt
arbete i en promemoria den 11 mars 1969 »Oskadliggörande av giftrester».

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

I promemorian framhålls att det på så gott som alla samhällsområden sker en
betydande användning av giftiga ämnen av skilda slag och olika giftighetsgrad.
Förutom vid industrier, i jordbruk och inom de enskilda hushållen kommer giftiga
produkter till användning vid bl. a. sjukhus, laboratorier, vetenskapliga institutioner
och utbildnings anstalter. Kommitténs undersökningar hade visat att många
företag saknar möjligheter att tillfredsställande oskadliggöra giftigt avfall. Kommittén
sammanfattar behovet av åtgärder på följande sätt:

Förstöring, omvandling och rening av kvalificerade gifter är i allmänhet komplicerade
processer, som kräver omfattande teknisk utrustning och som bör utföras
av erfaren och sakkunnig personal. Den mängd sådana varor, som behöver behandlas
på ett eller annat sätt, är sannolikt inte större än att en enda eller ett fåtal
centrala anläggningar skulle kunna ombesörja att dessa varor tas om hand på betryggande
sätt. Det måste även vara ekonomiskt fördelaktigt att såväl personal
som teknisk utrustning kan utnyttjas i full utsträckning.

De mängdmässigt mest betydelsefulla giftiga varorna, där ett destruktionsbehov
anmälts — syror, organiska lösningsmedel och cyanider — torde inte vara de mest
krävande att oskadliggöra på ett tillfredsställande sätt. Det borde därför vara möjligt
att för sådana varor ordna flera regionala destruktionsanläggningar utan att
tekniska och yrkeshygieniska komplikationer behöver uppstå. Härigenom skulle
man antagligen underlätta en ekonomisk lösning av frågan.

Vid destruktionsanläggningarna borde även spillolja och plastavfall kunna omhändertas
för omvandling eller destruktion.

Destruktionsanläggningarnas placering måste bestämmas av var de största mängderna
giftrester förekommer och vilka transportmöjligheter, som står till buds.

För att destruktionsanläggningarna skall kunna omhänderta alla förekommande
giftrester, krävs ett väl utbyggt nät av uppsamlingsställen, varifrån sedan de omhändertagna
giftresterna kan vidarebefordras till anläggningarna. Här torde erfordras
en aktiv medverkan från kommunernas sida. Landets apotek skulle kunna
anlitas för att ta emot inaktuella läkemedel och mindre mängder giftrester från
enskild person. Transporten från uppsamlingsställe till destruktionsanläggning
måste ordnas på ett tillfredsställande sätt från säkerhetssynpunkt.

I många fall kan säkert en betryggande destruktion av mindre giftmängder ske
på platsen, om blott sakkunniga anvisningar kan erhållas. Det vore därför mycket
värdefullt om destruktionsanläggningarna också kunde bistå med konsultverksamhet
i metodfrågor m. m.

Kommittén ger avslutningsvis vissa synpunkter på kostnadsfrågan.

Giftnämnden har genom skrivelse den 18 mars 1969 överlämnat kommitténs
promemoria till chefen för socialdepartementet. I skrivelsen anförde nämnden
bl. a. följande:

Då giftnämnden nu överlämnar arbetsgruppens utredningsresultat, vill nämnden
kraftigt understryka det angelägna i att lämpligt belägna destruktionsanläggningar
för gifter snarast kommer till stånd. Dessa måste vara sådana att oskadliggörande
kan ske såväl av de större mängder syror, organiska lösningsmedel och
cyanidlösningar, vilka är aktuella i ett flertal sammanhang, som av de många gånger
små mängder gifter av mycket skiftande art, beträffande vilka icke minst allmänheten
behöver hjälp med en förstöring. Giftnämnden håller för troligt, att man borde
ha några geografiskt välbelägna anläggningar för de stora rutinbehoven och en
anläggning med tillgång till tillräckligt varierad expertis för att lösa de mångskif -

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

tande problem som föreligger, då varje giftrest för sig kan vara olik de andra
och kräva särskild bedömning och behandling. Det är möjligt att vissa destruktionsbehov
kan vara så speciella att man bör söka få till stånd samarbete inom ett
ännu större område än det egna landet.

Oavsett vem som kommer att driva de anläggningar, som bör komma till stånd,
är det betydelsefullt att hela problemet om oskadliggörande av rester ses som en
helhet och löses så att även svåra och mera kostsamma destruktioner blir utförda.
För att så skall bli fallet torde det vara nödvändigt att kommunerna engagerar
sig i frågan och att samhället bidrar med viss kostnadstäckning. Genom den kommunala
medverkan bör skapas garantier för att uppsamling av giftrester sker på ett
bekvämt och från säkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt samt att avtal kommer
till stånd med destruktionsanläggningar om oskadliggörande av alla uppsamlade
giftrester.

Förslaget, som remissbehandlats och därvid fått ett positivt gensvar, övervägs
för närvarande inom Kungl. Maj:ts kansli. Det i maj innevarande år av bl. a.
det statliga utvecklingsbolaget bildade Svenska avfallskonverteringsaktiebolaget
(SAKAB) kan komma att få betydelse i sammanhanget.

Remissyttrandena

Giftnämnden hänvisar till sin skrivelse den 18 mars 1969 till socialministern.

Socialstyrelsen betonar att behovet av resurser för att mer permanent omhänderta
och destruera gifter och andra skadliga ämnen framgent kommer att öka.
Ur födoämneshygienisk synpunkt bedömer styrelsen det som angeläget att det i
större utsträckning än vad som hittills varit fallet blir möjligt att omhänderta vissa
i biologiska system persistenta ämnen. En tillfredsställande planering av en sådan
destruktionsverksamhet är därför motiverad. Styrelsen anser emellertid att en sådan
planering bör ankomma på giftnämnden och menar att någon särskild hemställan
i ämnet från riksdagens sida inte synes vara påkallad.

Statens institut för folkhälsan anför liknande synpunkter. Institutet gör följande
tillägg:

I anslutning till denna punkt berör motionären frågan om kontroll av större
mängder giftiga substanser. Institutet har tidigare i flera sammanhang framhållit
det nödvändiga i att en kontroll och en beredskapsorganisation anordnas i fråga
om anläggningar, där det finns större förråd av giftiga substanser och ett katastrofutsläpp
skulle kunna medföra hälsorisker antingen genom direkt exponering eller
via kontaminering av t. ex. dricksvatten. Frågan om denna kontroll, vilken fråga
ännu ej är utredd, torde böra sammankopplas med frågan om destruktion av gifter.

Lantbruksförbundet anser det av flera skäl väsentligt att anvisningar för destruktion
av gift utarbetas och att särskilda destruktionsstationer organiseras. Detta
torde enligt förbundets mening kunna ske i samarbete med hälsovårdsnämnderna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969 15

Utskottet

I förevarande motioner aktualiseras ett antal frågor i samband med användning
av gift och andra hälsofarliga varor. Frågorna har såväl födoämnes- som omgivnings-
och yrkeshygieniska aspekter. Syftet med motionerna är att få till stånd åtgärder
som begränsar spridningen av hälsofarliga varor. Motionärerna efterlyser
skärpta bestämmelser och ökade resurser på olika områden.

Utskottet vill understryka vikten av att spridning av gift och andra hälsofarliga
varor begränsas sa långt det är sakligt möjligt. Utvecklingen på området går snabbt,
och det är nödvändigt att gällande kontrollagstiftning kontinuerligt avpassas och
genom ändringar och tillägg ges sådant innehåll att risker för människor och deras
omgivning på ett tillfredsställande sätt begränsas. Samtidigt måste också sådana resurser
ställas till förfogande att myndigheter och andra som har att handlägga frågor
av detta slag erhåller en nödvändig kapacitet.

I det följande behandlar utskottet var och en av de i motionerna väckta frågorna
för sig.

Översyn av övergångsbestämmelserna i bekämpningsmedelsförordningen

Enligt bekämpningsmedelsförordningen får bekämpningsmedel användas och försäljas
endast om det godkänts genom registrering hos giftnämnden. Registrering
får inte ske av medel som är så giftigt eller eljest skadligt för människor, djur eller
växter att det inte lämpligen bör användas i bekämpningssyfte. Giftnämnden kan utfärda
särskilda säkerhetsföreskrifter i samband med registreringen och kan också
återkalla tidigare beslutad registrering.

Bekämpningsmedelsförordningen trädde i kraft den 1 januari 1964. Enligt övergångsbestämmelser
till förordningen får bekämpningsmedel, som hölls till salu den
1 oktober 1963 enligt då gällande bestämmelser och som anmälts till registrering
enligt de nya bestämmelserna senast den 31 mars 1964, användas och försäljas i avvaktan
på registreringsansökningens slutgiltiga prövning, såvida giftnämnden inte
förordnar annorlunda.

Motionärerna vänder sig mot övergångsbestämmelserna, som enligt deras mening
alltför generöst medger att oregistrerade bekämpningsmedel kan försäljas i
marknaden. De ifrågasätter om giftnämnden över huvud taget kan arbeta av sin
balans av registreringsansökningar, eftersom nya medel efter hand anmäls för registrering.
Motionärerna anser att tiden är mogen för en översyn av övergångsbestämmelserna
och en kontroll av huruvida man med nya erfarenheter har skäl
att minska förekomsten av icke registrerade preparat i handeln.

Enligt uppgifter som utskottet inhämtat hos giftnämnden utgjorde antalet bekämpningsmedel
som tillhandahölls med stöd av övergångsbestämmelserna från
början ca 750. De närmaste åren efter lagstiftningens ikraftträdande sjönk antalet
sadana medel ganska långsamt. Pa senare tid har däremot takten i registreringarna
ökat och i juni i år uppgick antalet oregistrerade medel i övergångsfallen till
233. Av dessa kommer 67 medel att dras in fr. o. m. ingången av nästa år till följd

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 68 är 1969

av giftnämndens beslut den 27 mars 1969 om förbud mot bekämpningsmedel som
innehåller vissa stabila klorerade kolväten (DDT, aldrin, dieldrin och lindan). Gemensamt
för återstående 166 medel är att de antingen tillhör de mindre farliga
medlen eller redan genom de äldre bestämmelserna är förbehållna personer som
besitter särskild kunskap om medlens risker.

Giftnämnden har till utskottet uppgivit att nämnden räknar med att prövning av
samtliga återstående registreringsansökningar avseende övergångsvis tillåtna medel
skall kunna prövas under nästföljande år. Med hänsyn härtill och till den metodik
giftnämnden använt vid prioriteringen av sitt registreringsarbete anser utskottet att
något behov av översyn av övergångsbestämmelserna eller ytterligare kontroll av
oregistrerade medel inte föreligger. Utskottet avstyrker följaktligen motionerna på
denna punkt.

Kontroll av importerat kreatursfoder

Föreskrifter rörande kontroll av fodermedel och vissa specialpreparat finns i
1961 års förordning om tillverkning av och handel med fodermedel m. m. Enligt
förordningen kan tillverkare och importörer bl. a. åläggas att på förpackningar eller
på annat sätt lämna uppgifter som underlättar för djurinnehavare att bedöma varans
kvalitet och lämplighet som foder för visst djur. Kontroll över att deklarationerna
är riktiga skall utövas av statens jordbruksnämnd. Utan tillstånd av nämnden
får inte försäljas fodermedel, som är försett med annat specialämne än vitaminer.
Någon bestämmelse om den högsta kvarvarande rest av bekämpningsmedel som
får förekomma på vara som saluhålls eller används som fodermedel finns inte. I det
avseendet skiljer sig fodermedel slagstiftningen från livsmedelslagstiftningen. I livsmedelsstadgan
åläggs nämligen kommerskollegium skyldighet att fastställa sådant
gränsvärde för livsmedel.

Motionärerna nämner att det på senare tid har uppmärksammats att rester av
bekämpningsmedel kan förekomma i kreatursfoder. Sådana rester kan sedermera
överföras i livsmedel. Motionärerna finner det otillfredsställande att importerat
kreatursfoder inte underkastas samma kontroll som importerat livsmedel och hemställer
att giftnämnden får i uppdrag att utarbeta bestämmelser för kontroll av
importerat kreatursfoder.

Utskottet vill liksom remissinstanserna betona vikten av att halterna av bekämpningsmedelsrester
i djurfoder hålls så låga som möjligt. Som socialstyrelsen och statens
institut för folkhälsan framhåller är det emellertid inte restkoncentrationen i
fodermedlen utan halterna i berörda livsmedel som är avgörande ur födoämneshygienisk
synpunkt. För livsmedel finns det redan tillfredsställande bestämmelser
intagna i livsmedelsstadgan. Med stöd av dessa bestämmelser har kommerskollegium
fastställt vissa resttoleranser för vegetabila livsmedel. Sådana toleranser kommer
att fastställas för animala livsmedel sedan folkhälsoinstitutet slutfört en pågående
undersökning rörande halter av bekämpningsmedel i sådana livsmedel. När
så skett kan — som socialstyrelsen och statens institut för folkhälsan framhåller
riktvärden fastställas för tillåtliga halter bekämpningsmedelsrester i foder. Först i

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

17

det sammanhanget synes utformandet av framtida kontroll bli aktuell. Med hänvisning
härtill avstyrker utskottet motionerna i denna de!.

Bilavgasers inverkan på växande gröda

I motionerna anförs att det på sina håll kunnat konstateras att grönsaker som
vuxit nära livligt trafikerade vägar haft osedvanligt hög halt av bly. Detta har
berott på bilavgaserna. Motionärerna uttrycker oro för att blyhalten hos människor
skall öka genom konsumtion av sådana livsmedel och hemställer att livsmedelsstadgekommittén
får i uppdrag att uppmärksamma riskerna med livsmedel som under
vegetationsperioden utsätts för avgaser från tät trafik.

Grundläggande bestämmelser om livsmedel finns i livsmedelsstadgan. Bland
annat föreskrivs i denna förbud att saluhålla vara som livsmedel om varan innehåller
mer än 3 mg bly per kg.

Livsmedelsstadgan är sedan 1963 föremål för en allmän översyn inom livsmedelsstadgekommittén.
Enligt uppgift från kommittén är utredningsuppdraget i det
närmaste slutfört och betänkande kommer att överlämnas strax efter årsskiftet
1969/1970, ett förhållande som i och för sig talar emot bifall till motionsyrkandet.
Till detta kommer att problem angående nedsmutsning av växande gröda
knappast torde kunna lösas genom livsmedelslagstiftningen, eftersom växande
gröda inte faller in under begreppet livsmedel. Utskottet avstyrker därför motionerna
på denna punkt.

Utskottet är emellertid medvetet om att nedsmutsning av växande gröda genom
bilavgaser kan medföra att grödan blir otjänlig till livsmedel. Detta problem bör
enligt utskottets mening lösas i första hand genom åtgärder mot luftföroreningar
genom utsläpp av avgaser. Under senare tid har åtskilligt uträttats i sådant syfte.
Utskottet vill erinra om riksdagens uttalande förra året att blyhalten i motorbensin
successivt bör minskas och hemställan till Kungl. Maj:t att vidta åtgärder i sådan
riktning. Kungl. Maj:t har därefter uppdragit åt giftnämnden och statens naturvårdsverk
att inkomma med förslag till åtgärder. Giftnämnden har därjämte den
28 januari 1969 beslutat att högsta tillåtna halt av bly i bilbränsle skall sänkas från
0,8 till 0,7 gram per liter med giltighet från den 1 januari 1970. Ytterligare sänkning
av blyhalten förutskickas i giftnämndens yttrande. Utskottet vill också erinra om
att statsmakterna förra hösten beslöt om vissa ändringar i vägtrafikförordningen i
syfte att begränsa luftföroreningarna genom avgaser från dieseldrivna och bensindrivna
bilar.

Rutinmässiga vattenanalyser

I hälsovårdsstadgan föreskrivs att bostadslägenhet skall ha lätt tillgång till vatten
i erforderlig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning
och andra hushållsändamål. Vatten som tillhandahålls för sådant ändamål inom
hälsovårdstätort genom allmän vattenledning skall underkastas fysikalisk-kemisk
och bakteriologisk undersökning. Sådan undersökning kan också företas utom
hälsovårdstätort om länsstyrelsen finner skäl att förordna därom. Enligt social -

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

styrelsens anvisningar från 1967 skall vid den fysikaliska undersökningen bestämmas
färgstyrka, grumlighet, fukt, bottensats och specifik ledningsförmåga. Vid den
kemiska undersökningen skall permanganatförbrukning, ph-värde, totalhårdhet,
alkalitet samt halt av ammonium, järn, mangan, klorid, sulfat, nitrat, nitrit och
fosfat bestämmas. Ytterligare undersökningar tillkommer i särskilda fall.

Enligt motionärerna uppfyller gällande bestämmelser om rutinmässiga vattenanalyser
inte berättigade krav. Klara instruktioner och riktlinjer för åtskilliga toleranser
saknas, bl. a. för halten av tunga metaller och deras föreningar. Motionärerna
hemställer att socialstyrelsen skall få i uppdrag att utarbeta mer detaljerade
bestämmelser för rutinmässiga vattenanalyser.

På begäran av riksdagen uppdrog Kungl. Maj:t i juni 1963 åt statens institut
för folkhälsan att verkställa utredning om villkoren för tillstånd att förändra vattnets
kemiska beskaffenhet i allmän vattenledning eller därtill ansluten ledning. Institutet
har redovisat slutresultatet av sitt arbete i en den 27 januari 1969 dagtecknad
promemoria. I denna föreslås en utvidgning av den offentliga kontrollen av
konsumtionsvattnets beskaffenhet. Sålunda föreslås att alla vattenverk — oberoende
av om vattnet tillhandahålls inom eller utom hälsovårdstätort — skall vara skyldiga
att låta undersöka sitt vatten. Vidare förordas en utvidgning av antalet ämnen som
skall rutinundersökas samt en ökad provtagningsfrekvens.

Som statens institut för folkhälsan framhåller i sitt yttrande ligger de i promemorian
framlagda förslagen helt i linje med motionärernas önskemål. Förslagen har
remissbehandlats och är för närvarande föremål för Kungl. Maj ds prövning. Någon
anledning för riksdagen att ta något initiativ i frågan föreligger inte. Motionerna
bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd på den här punkten.

Giftdestruktion

Motionärerna påtalar svårigheterna att förstöra eller på annat sätt oskadliggöra
hälsofarliga varor. Destruktionsmöjligheterna är i många fall obefintliga och riskerna
med nuvarande sätt att stundom göra sig av med gift — utsläpp i avlopp,
m. m. — okända. Motionärerna vill att Kungl. Majd skall föranstalta om en plan
för den framtida giftdestruktionen.

Frågan om oskadliggörande av giftrester har behandlats av en inom giftnämnden
tillsatt kommitté. I en promemoria den 11 mars 1969 har kommittén funnit att
giftiga ämnen används på så gott som alla samhällsområden samt att möjligheter
många gånger saknas att på ett tillfredsställande sätt oskadliggöra giftigt avfall.
Kommittén föreslår att det snarast inrättas lämpligt belägna destruktionsanläggningar
för gifter, några för de stora rutinbehoven och en med tillgång till tillräckligt
varierad expertis för att lösa svåra och mer kostsamma destruktionsprocesser.

Giftnämnden har med instämmande i kommitténs förslag överlämnat promemorian
till chefen för socialdepartementet den 18 mars 1969. Vid remissbehandling
av promemorian har densamma rönt ett positivt gensvar. Ärendet är för närvarande
föremål för prövning i Kungl. Maj ds kansli.

Utskottet delar motionärernas och remissinstansernas uppfattning att aktiva åt -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1969

19

gärder erfordras för att förbättra möjligheterna till en betryggande destruktion av
giftiga varor. Då förslag till åtgärder redan prövas av Kungl. Maj:t är någon framställning
från riksdagen i frågan inte påkallad. Utskottet får därför avstyrka även
detta motionsyrkande.

Under hänvisning till det ovan anförda får utskottet hemställa,

att motionerna 1:389 och 11:394 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 28 oktober 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand (s), Dahlberg (s)*, Wanhainen (s)*,
Österdahl (fp), Kilsmo (fp), Andreasson (ep), Ivar Andersson (s) och Blomquist
(m);

från andra kammaren: herrar Gustavsson i Alvesta (ep), Jönsson i Ingemarsgården
(fp), fröken Wetterström (m), herrar Svensson i Kungälv (s), Göransson
(s), Nordberg (s), Nilsson i Kalmar (s) och fru Håvik (s).

Ej närvarande vid utlåtandets justering.