Andra lagutskottets utlåtande nr 63 är 1969
1
Nr 63
Utlåtande i anledning av motioner angående handläggningen av
fall av misstänkt barnmisshandel.
Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
1:141 av herrar Brundin och Kaijser samt 11:163 av herr Åkerlind m. fl.
1 motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen hos
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en skyndsam översyn av barnavårdsnämndernas
instruktioner vad gäller handläggningen av misstänkta barnmisshandelsfall».
Motionerna
I motionerna — som hänvisar till vad som framkommit under en inom
socialstyrelsen företagen utredning rörande barnmisshandel, för vilken utredning
nedan redogörs — anförs till en början sammanfattningsvis följande.
Den år 1966 vidtagna ändringen i den s. k. agaparagrafen (6 kap. 3 §)
i föräldrabalken och den samtidigt vidtagna kompletteringen av 93 § barnavårdslagen
skedde i syfte att motverka barnmisshandel. Dessa åtgärder har
emellertid knappast visat sig tillräckliga. Endast en mycket ringa del av de
barnmisshandelsfall som av läkare anmäls till barnavårdsnämnd kommer
till polisens kännedom. Detta är märkligt, eftersom läkaranmäld misshandel
i regel av domstol skulle betecknas som grov, inte endast därför att offret
nästan alltid är värnlöst utan även för att misshandel av samma barn mycket
ofta tycks ske vid upprepade tillfällen. Det kan även vara fråga om direkta
mordförsök. Föreskrifter som ålägger barnavårdsnämnderna att göra polisanmälan
finns emellertid inte och att polisanmälan underlåts trots erhållna
anmälningar från medicinskt fackutbildad personal kan kanske motiveras
med att nämnderna inte vill äventyra allmänhetens tillit till dem själva
och dessutom måhända önskar skydda anmälande läkare.
Vidare anför motionärerna bl. a. följande.
I de fall misstankarna om misshandel inte kan beläggas tillräckligt av
barnavårdsnämnd för att skilja ett barn från de misstänkta vårdnadshavare,
eller då barnet i fråga av samma skäl måste lämnas tillbaka till dem
efter kort tid, föreligger särskilt allvarliga risker för bamet. Trots misstanken
om barnmisshandel återbördar man i sådana fall barnet till den far
1
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 63
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969
liga miljön därför att man inte vill göra polisanmälan av ovan antydda skäl.
Detta måste anses vara en häpnadsväckande brist i rättssäkerhetshänseende.
Alla skäl finns att ifrågasätta om ett sådant förfaringssätt ligger i lagens
anda, eftersom barnmisshandel i förekommande fall sällan är en engångsföreteelse.
I de fall misstankarna blivit styrkta av barnavårdsnämnds utredning
(och i förekommande fall av polisutredning) är det nämligen klart belagt
att samma vårdnadshavare misshandlat samma barn upprepade gånger.
Följaktligen måste misstänkas att ett barn, som på grund av bristfälliga
bevis av barnavårdsnämnd får stanna hos eller återlämnas till misstänkta
vårdnadshavare, riskerar fortsatt misshandel. Polisanmälan för ingående
utredning borde i sådana fall ligga närmast till hands. Skälen är uppenbara:
dels har polisen sådana ytterligt avancerade tekniska och personella utredningsresurser
till sitt förfogande att man har betydligt större möjligheter än
en barnavårdsnämnd att fastställa fakta i tveksamma fall, dels — och framför
allt —- barnens rättssäkerhet måste till nära nog varje pris tillvaratagas.
Detta senare krav kan visserligen anses innebära ett ur allmän rättssäkerhetssynpunkt
diskutabelt ställningstagande, men det måste anses än mer
diskutabelt att inte ställa det med tanke på att att de barn det här är fråga om
är i alla avseenden så gott som försvarslösa.
Gällande bestämmelser, in. m.
Den s. k. agaparagrafen i föräldrabalken
Före den 1 juli 1966 hade 6 kap. 3 § föräldrabalken (FB) — den s. k.
agaparagrafen — följande lydelse.
Föräldrarna have uppsikt över barnet samt äge för barnets tillrättavisande
använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till dess ålder och övriga
omständigheter må anses lämpliga.
Lagrummet gav visst utrymme även för handgriplig tillrättavisning. Med
nämnda formulering hade emellertid lagstiftaren velat utmärka att kroppslig
tillrättavisning helst borde undvikas och att aga borde utövas inom snäva
gränser när den ansågs erforderlig (se bl. a. prop. 1966:96 s. 5 och 17).
Äganderättens närmare innebörd var inte helt entydig. I rättspraxis hade
vissa former av frihetsberövande hänförts till aga.
I prop. 1966:96 föreslogs bl. a. en omformulering av 6 kap. 3 § FB för
att ge tydligare uttryck åt inställningen att kroppsaga är ett olämpligt uppfostringsmedel.
Enligt den i propositionen föreslagna lydelsen skulle liksom
enligt den då gällande lydelsen, anges att föräldrarna har uppsikt över barnet.
Därutöver innehöll förslaget att för barnets tillrättavisande inte fick användas
andra uppfostringsmedel än sådana som var lämpliga med hänsyn till
barnets ålder och övriga omständigheter. I samband med behandlingen av
propositionen behandlades även vissa motioner rörande agarätten. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande (1LU 1966: 32) gav första lagutskottet uttryck
för en annan uppfattning om kroppsagans rättsenlighet än den dittillsvarande.
Det framstod nämligen såsom otillfredsställande, anförde utskottet,
att t. ex. sådan misshandel, som i och för sig skulle bedömas som rättsstridig,
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969
3
på grund av äganderätten kunde anses tillåtlig om den utövas av vårdnadshavare
mot barn. Utskottet ansåg därför, att inga andra stadganden än brottsbalkens
skulle äga tillämpning vid bedömande av om kroppsaga skulle anses
rättsenlig. Lagstadgandet borde utformas så, att den straffrihetsgrund som
äganderätten kunde innebära utmönstrades. Utskottet avvisade ett motionsförslag
om att även obetydliga tillrättavisningar genom lagstiftning skulle
förklaras rättsstridiga. På utskottets förslag fick lagrummet följande lydelse.
Föräldrarna skola utöva den uppsikt över barnet som är erforderlig med
hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter.
I socialstyrelsens råd och anvisningar i socialvårdsfrågor nr 191 uttalas,
efter en redogörelse för behandlingen av lagstiftningsärendet, att vid den
framtida bedömningen av fall av barnmisshandel skall alltså endast brottsbalkens
regler tillämpas jämte de seclvanerättsligt tillskapade straffrihetsgrunder
som finns. Som exempel på en i brottsbalken lagfäst straffrihetsgrund
nämns regeln i 24 kap. 4 § brottsbalken om tillåtna nödhandlingar. Socialstyrelsen
understryker slutligen vad utskottet framhållit, nämligen att lagstiftningen
inte får tolkas så att uppfostringsmedel skall anses lämpliga bara
av den anledningen att de är rättsenliga enligt brottsbalkens regler.
Misshandel enligt brottsbalken (BrB)
Beträffande bedömningen av frågan om visst handlande utgör misshandel
enligt brottsbalken eller ej samt beträffande reglerna för åtal i misshandelsfall
må anföras följande, som upptagits i socialstyrelsens råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor nr 185, som utkom i januari 1966 och ägnades
frågor om barnmisshandel.
I 3 kap. 5 § BrB stadgas: »Den som tillfogar annan person kroppsskada,
sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant
tillstånd, dömes för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter.»
Med kroppsskada förstås enligt förarbetena till brottsbalken förutom sår,
svullnader, benbrott och ledskador även funktionsrubbningar, förlamningar
och skador på syn eller hörsel. Sjukdom inbegriper sinnessjukdom och
psykisk invaliditet. Med smärta avses ett icke alltför hastigt övergående eller
alltför obetydligt fysiskt lidande.
I 3 kap. 6 § BrB stadgas: »Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall
för grov misshandel dömas till fängelse, lägst ett och högst tio år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen var
livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig
sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.»
Straffrättskommittén anförde i anslutning till denna paragraf bl. a., att
grov misshandel kan anses föreligga, om ett barn tillfogats kroppsskada eller
sjukdom genom att vårdnadshavarna uppsåtligen underlåtit att skaffa barnet
läkarvård. Att misshandel förövas mot nära anhörig måste i regel anses som
försvårande, liksom att sådan misshandel förekommer vid upprepade tillfällen
och under brutala former t. ex. mot hustru och barn.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969
Reglerna för åtal i misshandelsfall behandlas i 3 kap. 11 § 2 st. BrB:
»Misshandel, som ej är grov och icke förövats å allmän plats, eller försök
eller förberedelse till sådant brott må åtalas av åklagare allenast om målsägande
angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.
» För att åtal skall kunna väckas utan angivelse erfordras således,
att misshandeln är grov (3 kap. 6 § BrB) eller har förövats på allmän plats
eller att åklagaren finner åtal påkallat ur allmän synpunkt.
Misshandlas ett barn i sitt hem, är förutsättningen för åtal enligt huvudregeln,
att barnet såsom målsägande anger brottet till åtal eller i praktiken
att barnets vårdnadshavare, vilken äger föra barnets talan beträffande brott
som rör barnets person (20 kap. 14 § rättegångsbalken), gör detta.
Socialstyrelsen anför i anslutning till det sist sagda, att sådan angivelse
är mindre sannolik eftersom den ene av föräldrarna i så fall måste ange den
andre men att i dessa fall åtal dock ofta måste anses påkallat ur allmän synpunkt,
vilket innebär att åklagaren kan väcka åtal utan angivelse om han
på annat sätt får vetskap om brottet.
Barnavårdsnämnds handläggning av ärende där misstanke om misshandel
föreligger
De råd och anvisningar nr 185 rörande barnmisshandel, som ovan berörts,
innehåller ett relativt omfattande avsnitt rörande barnavårdsnämndens handläggning
av ärenden av detta slag. Avsnittet omfattar utredningen (1), samarbete
med andra myndigheter (2), anmälningsplikt enligt 93 § barnavårdslagen
för vissa befattningshavare (3) samt åtgärder (4). Underavsnittet beträffande
anmälningsplikt har efter ett tillägg till 93 § barnavårdslagen, som
gjordes samtidigt med ändringen av 6 kap. 3 § FB, kompletterats i socialstyrelsens
råd och anvisningar nr 191.
93 § barnavårdslagen har efter lagändringen, som innebar att andra stycket
tillädes, följande lydelse.
Myndigheter vilkas verksamhet berör barnavården samt befattningshavare
hos sådana myndigheter ävensom i allmän tjänst ej anställda läkare,
lärare, sjuksköterskor och barnmorskor ha att ofördröjligen till barnavårdsnämnd
anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit kännedom om av
beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.
Den som får kännedom om att någon, som ej fyllt aderton år, misshandlas
i hemmet eller eljest där behandlas på sådant sätt att hans kroppsliga eller
själsliga hälsa utsättes för fara bör anmäla detta till barnavårdsnämnd.
Den rekommendation, som finns i andra stycket, tillkom med hänsyn till
angelägenheten att misshandelsfallen så långt som möjligt kommer till
myndighetens kännedom.
I fråga om ovannämnda underavsnitt, som avser barnavårdsnämndens
åtgärder (4), innehåller råd och anvisningar nr 185 följande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969
5
Företer barnet tydliga tecken på att ha misshandlats, kan barnavårdsnämnden
omedelbart omhänderta barnet för utredning enligt 30 § Bvl.
Förutsättningen för att tillgripa 30 § Bvl i dessa fall är, att det föreligger
sannolika skäl för ingripande jämlikt 25 § a) Bvl och att det kortvariga omhändertagandet
anses nödvändigt på grund av förefintliga risker för barnets
hälsa eller utveckling. Visar barnet tydliga tecken på misshandel är dessa
båda krav uppfyllda. Omhändertas barnet jämlikt 30 § Bvl skall läkarundersökning
ske snarast för att nämnden skall få klarhet i om misshandel orsakat
skadorna.
De åtgärder, som står barnavårdsnämnden tillbuds, om det visar sig att
misshandel föreligger, är förebyggande åtgärder enligt 26 § Bvl eller, därest
sådana bedömes gagnlösa eller redan prövats och befunnits gagnlösa, omhändertagande
för samhällsvård enligt 29 § Bvl.
I många fall av allvarlig barnmisshandel torde det vara befogat att tillgripa
omhändertagande som första åtgärd. Detta gäller framför allt, om misshandeln
riktat sig mot ett spädbarn eller eljest barn i låg ålder. Man synes med
fog kunna ifrågasätta, om den, som är i stånd att misshandla ett sådant barn,
låter sig tillrättaföras av åtgärder, som nämns i 26 § Bvl — hjälpåtgärder,
förmaningar, föreskrifter och övervakning.
Socialstyrelsen har i sina råd och anvisningar rörande barnmisshandel
(nr 185 och 191) inte behandlat frågan om polisanmälan bör ske, då barnmisshandel
misstänks eller enligt nämndens mening anses styrkt. Än mindre
har socialstyrelsen lämnat föreskrifter om skyldighet att i alla eller vissa fall
göra polisanmälan.
Utredning rörande barnmisshandel
I anledning av motioner till 1965 års riksdag anhöll denna i skrivelse till
Kungl. Maj:t om en undersökning rörande barnmisshandel. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 26 uttalade allmänna beredningsutskottet att
utskottet var medvetet om att effektiva förebyggande åtgärder var svåra att
utforma. Utskottet fann det även tveksamt om omedelbara ändringar i den
lagstiftning som innehåller bestämmelser till skydd för barnen — i första
hand föräldrabalken, barnavårdslagen och brottsbalken — skulle i nämnvärd
grad minska riskerna för nya fall av barnmisshandel. Utskottet anförde
vidare bl. a. följande.
Den största svårigheten för möjligheterna att effektivt bekämpa barnmisshandeln
är såvitt utskottet kunnat finna den bristande kännedomen
om de förhållanden som ligger bakom dessa företeelser. Inte minst synes
de psykologiska faktorernas och miljöfaktorernas roll härvidlag vara otillräckligt
kända. Det skulle enligt utskottets mening vara av stort värde med
en ingående undersökning av dessa förhållanden. Utskottet anser således att
motionärernas önskemål bör tillmötesgås på det sättet att en sådan undersökning
kommer till stånd.
För undersökningen bör i enlighet med vad ovan sagts anlitas bl. a. medicinsk,
psykologisk och sociologisk expertis, och i undersökningen torde självfallet
böra ingå en granskning av de fall av barnmisshandel som är kända.
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969
Undersökningen bör kunna ge ett fastare underlag för utformningen av praktiska
åtgärder av olika slag. I motionerna framförda särskilda förslag, exempelvis
angående föräldrautbildning, upplysning, förstärkning av den psykiska
rådgivningen vid barnavårdsnämnderna och av den juridiska expertis
som står till barnavårdsorganens förfogande, får då i vad gäller åtgärder på
längre sikt eller av större omfattning prövas med beaktande av undersökningens
resultat. Undersökningen kan jämväl eventuellt aktualisera frågan
om en omprövning av rätten att aga.
Kungl. Maj:t uppdrog åt dåvarande medicinalstyrelsen att verkställa en
undersökning beträffande barnmisshandel i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet anfört. Eu av styrelsen tillsatt utredning har avgivit ett
stencilerat betänkande i ämnet, vilket betänkande av socialstyrelsen överlämnats
till Kungl. Maj :t den 28 februari 1969.
Betänkandet — till vars förslag socialstyrelsen i allt väsentligt anslutit sig
— har remissbehandlats och är nu beroende på Kungl. Maj ds prövning.
I betänkandet redovisas en studie av 119 fall, i vilka enligt utredningens
uppfattning barn utsatts för misshandel av föräldrar eller vårdare. På
grundval av det bearbetade materialet föreslås en råd åtgärder till förebyggande
av barnmisshandel, såsom undervisning av medicinpersonal och
socialvårdspersonal, upplysning av allmänheten, inrättande av en särskild
nämnd för dessa frågor inom socialstyrelsen, ökad tillgång till juridisk sakkunskap
hos barnavårdsnämnderna, registrering av barnmisshandelsfall,
skyldighet för läkare på förlossningsanstalt att anmäla nyfött barn till barnavårdscentral
samt bättre samarbete mellan barnavårdscentral och barnavårdsnämnd.
I fråga om barnavårdsnämndens handläggning av fall rörande
barnmisshandel anförs vidare bl. a. följande.
Finner barnavårdsnämnden att barnmisshandel av den typ utredningen
åsyftar föreligger, torde förhållandet regelmässigt vara att barnet omhändertages
för samhällsvård. I varje fall synes det naturligt med ett sådant beslut
om barnet vid en återgång till hemmet kommer att vårdas av den som gjort
sig skyldig till misshandeln. Enligt vad utredningen funnit medför inte åtgärder
i form av övervakning eller hjälpåtgärder erforderligt skydd för barn,
som en gång blivit utsatta för misshandel.
Angående polisanmälan anförs i betänkandet följande.
Utredningens genomgång av tillgängligt material har visat att i många fall
av konstaterad barnmisshandel ingen anmälan har inlämnats till polismyndighet
av ansvarig läkare eller av barnavårdsnämnden.
I 27 § 1 mom 4) sjukvårdsstadgan har bestämmelser givits i vilka fall
läkare skall inge anmälan till polismyndighet. I övriga fail har läkare inte
någon formell anmälningsplikt, vilket emellertid givetvis inte kan innebära
att det skulle vara fel av läkare att vid fall av misstänkt barnmisshandel göra
polisanmälan. Utredningen anser att läkare härigenom inte kan anses bryta
mot sin tystnadsplikt. Utredningen finner inte några skäl till att utvidga den
anmälningsplikt för läkare som redan föreligger.
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969
7
Eftersom samtliga fall av barnmisshandel skall anmälas till barnavårdsnämnd
måste det huvudsakligen vara nämndens uppgift att avgöra huruvida
anmälan till polismyndighet skall ske. Enligt utredningens uppfattning bör
detta ske i de fall brottets svårighetsgrad motiverar eu anmälan. Givetvis bör
det alltid ske vid särskilt grava fall av misshandel. Likaså skall anmälan
ske när icke utredning kan göras utan medverkan av polis. Det kan också
vara av vikt att göra anmälan med hänsyn till att det därigenom kan bli
möjligt att erhålla ytterligare belysande utredningar såsom rättspsykiatrisk
undersökning av den som utövat misshandeln. En sådan undersökning blir
särskilt betydelsefull om förövaren inte redan genomgått psykiatrisk undersökning.
I annat fäll riskeras att erforderlig psykiatrisk behandling uteblir.
Stundom kan en polisanmälan tänkas böra underlåtas av speciella skäl.
Det frihetsberövande som en polisanmälan kan få till följd innebär en splittring
av familjen som kan försvåra eller omöjliggöra en rehabilitering av
denna. Barnavårdsnämnden får här göra en avvägning mellan olika intressen.
Om rehabilitering av förövaren och dennes familj bedöms som gynnsam
just av det skälet att polisanmälan underlåts och inga skäl i övrigt talar för
en anmälan med dess konsekvenser, torde sådan böra undvikas. I anledning
härav synes det därför utredningen olämpligt att införa en obligatorisk
skyldighet för barnavårdsnämnd att i fall av barnmisshandel göra anmälan
till polismyndighet.
Med hänsyn till det speciella klientel som förövarna av barnmisshandel
ofta utgör är det också angeläget att under en polisutredning all tillgänglig
expertis anlitas, i första hand de medicinska experter som tidigare varit
inkopplade på fallet och, om så anses nödvändigt även rättsmedicinsk och
psykiatrisk expertis.
För egen del anför socialstyrelsen, alt all misshandel av ett litet barn
i princip är att betrakta som grov och därför bör bli föremål för polisutredning;
anmälan av sådan misshandel till polismyndighet skall göras av
barnavårdsnämnd.
JO-f ramställning
Genom skiivelse till socialstyrelsen den 25 juni 1969 avgjorde justitieombudsmannen
Alfred Bexelius tre ärenden rörande fall av barnmisshandel.
Fallet avsåg en pojke, som var endast ett halvt år gammal och som vid uppicpade
lilllällen blivit allvarligt misshandlad av moderns fästman.
JO uttalade att underlåtenheten av vederbörande barnavårdsnämnd och
dess tjänstemän att polisanmäla framkomna misstankar om en mycket grov
barnmisshandel framstod som en försummelse att iakttaga vad som av omständigheterna
var påkallat till barnets bästa och av det allmännas intresse
av att framkomna misstankar om grov barnmisshandel alltid blir föremål
för utredning. Härefter uttalade JO följande.
Vidare maste beaktas att frågor om i vilken utsträckning polisanmälan
skall ske av vad som framkommit i barnavårdsärenden är av ömtålig natur.
Da härtill kommer, att författningsbestämmelser och anvisningar i ämnet
— såsom socialstyrelsen framhållit — saknas, anser jag försummelsen ej bör
läggas nämndens ledamöter eller någon dess tjänsteman till last såsom
tjänstefel.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969
När jag låtit i detalj utreda detta ärende och påkallat socialstyrelsens
utlåtande har syftet därmed främst varit att söka klargöra hur framdeles
förekommande fall av liknande beskaffenhet bör behandlas och att söka belysa
i vad mån gällande föreskrifter, råd och anvisningar behöver kompletteras.
Vad som framkommit i ärendet synes mig ge vid handen att de råd
och anvisningar angående barnmisshandel som utfärdades i januari 1966
behöver kompletteras. När det gäller förebyggande åtgärder bör sådana iakttagelser
om förmodade missförhållanden i ett barns hem, som de vilka i det
aktuella fallet gjordes på sjukhuset i samband med att barnet vårdades där
första gången i april 1968, anmälas till barnavårdscentralen eller barnavårdsman
eller barnavårdsnämnd. Vidare och framför allt är det med hänsyn till
vad som inträffat uppenbart att vägledning bör ges barnavårdsnämnderna
i vilken utsträckning polisutredning bör påkallas i anledning av framkomna
misstankar om misshandel av barn. Med hänsyn till de skiftande omständigheterna
i varje särskilt fall synes en sådan vägledning knappast böra ske
författningsvägen utan genom att råd och anvisningar i frågan utfärdas.
Erforderligt material för råd och anvisningar kan hämtas från den inom
socialstyrelsen verkställda utredningen.
Då behovet av anvisningar i nu berörda hänseende synes trängande, synes
desamma böra snarast utfärdas utan att avvakta Kungl. Maj:ts ställningstagande
till den inom socialstyrelsen verkställda utredningen i dess helhet.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa att socialstyrelsen ville
taga under övervägande att utarbeta och tillställa de organ, som har med
barnavården att göra, råd och anvisningar rörande dels vad som ytterligare
kan göras för att i möjligaste mån förebygga barnmisshandel och vanvård
av barn, dels i vilken utsträckning dessa organ bör medverka till polisanmälan
av misstänkt barnmisshandel.
Utskottet
I motionerna behandlas frågan om barnavårdsnämnds skyldighet att göra
polisanmälan vid misstänkt barnmisshandel. Motionärerna framhåller, att
endast en mycket ringa del av de barnmisshandelsfall som av läkare anmäls
till barnavårdsnämnd kommer till polisens kännedom, trots att sådan misshandel
i allmänhet är att bedöma som grov. Särskilt i fall då det finns sannolika
skäl för att misshandel förekommit men barnavårdsnämnden inte
funnit misshandel styrkt föreligger allvarliga risker för barnet, framför allt
som barnet då inte kan skiljas från vårdnadshavare!!. Om polisutredning
kommer till stånd finns däremot betydligt större möjligheter att ta till vara
barnets intressen, eftersom polisen har större tekniska och personella resurser
än nämnden att utreda frågan om misshandel förekommit. Motionerna
mynnar ut i ett yrkande att riksdagen skall hemställa om en skyndsam översyn
av barnavårdsnämndernas instruktioner rörande handläggningen av
misstänkta barnmisshandelsfall.
Såsom framhållits i motionerna saknas för närvarande bestämmelser eller
anvisningar till ledning för barnavårdsnämnderna vid deras prövning om
polisanmälan skall ske i fall av misstänkt barnmisshandel. Sedan motionerna
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969 9
väcktes har emellertid i olika sammanhang denna och andra frågor som
sammanhänger med problemet att uppdaga och om möjligt förebygga barnmisshandel
uppmärksammats. Socialstyrelsen har således under året till
Kungl. Maj:t överlämnat en utredning i ämnet, som verkställts på begäran
av 1965 års riksdag. I utredningen, som bygger på en omfattande studie av
fall, där barnmisshandel förekommit, föreslås ett flertal åtgärder i nyss angivna
syfte. Enligt utredningen bör barnavårdsnämnd i betydande utsträckning
göra polisanmälan vid misstänkt barnmisshandel. Av speciella skäl bör
dock polisanmälan kunna undvikas. En obligatorisk skyldighet att göra
sådan anmälan avvisas därför. Utredningen, som har remissbehandlats, är
f. n. beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Den i motionerna uppmärksammade
frågan har även tagits upp i en JO-skrivelse till socialstyrelsen. Med hänsyn
till vad som förekommit i de genom skrivelsen avgjorda ärendena anser
JO det vara uppenbart att vägledning bör ges barnavårdsnämnderna i vilken
utsträckning polisutredning bör påkallas i anledning av framkomna misstankar
om misshandel av barn. JO anser att en sådan vägledning knappast
bör ske författningsvägen utan genom att råd och anvisningar i frågan utfärdas.
Enligt JO:s mening synes behovet av anvisningar trängande. Anvisningar
bör därför utfärdas utan att Kungl. Maj:ts ställningstagande till den
inom socialstyrelsen verkställda utredningen avvaktas.
Innehållet i den inom socialstyrelsen företagna utredningen visar att det
är angeläget att ytterligare åtgärder vidtas för att bekämpa barnmisshandel.
Med hänsyn till frågans vikt förutsätter utskottet, att de förslag som framlagts
i angivna syfte blir föremål för prövning utan dröjsmål. När det gäller
den av motionärerna upptagna frågan om barnavårdsnämndernas kontakt
med polisen — vars lösning av JO betraktats såsom trängande — har utskottet
inhämtat, att socialstyrelsen tillsatt en arbetsgrupp, som med utgångspunkt
från det material som finns i utredningen, skall utarbeta nya
råd och anvisningar för barnavårdsnämndernas handläggning av ärendena
i fråga. Därvid kommer ett särskilt avsnitt att ägnas frågan om nämndernas
skyldighet att göra polisanmälan vid misstänkt barnmisshandel. Då motionärernas
önskemål härigenom torde bli tillgodosett, synes någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna inte vara påkallad.
Utskottet hemställer,
att motionerna I: 141 och II: 163 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 oktober 1969
På andra lagutskottets vägnar:
RUTH HAMRIN-THORELL
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1969
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Dahlberg (s),
Wanhainen (s), Österdahl (fp), Andreasson (ep), Ivar Andersson (s), fru
Grethe Lundblad (s) och herr Blomquist (m);
från andra kammaren: herr Lundberg (s), fröken Wetterström (m),
herrar Fredriksson (s), Svensson i Kungälv (s), Göransson (s), fru Fraenkel
(fp), fru Håvik (s) och herr Johansson i Skärstad (ep).
Svenska Reproduktions AB, Sthlm 1969